Principer för maskintexterna

Texterna är inskrivna, eller i vissa fall inskannade, från textutgåvorna, framför allt SFSS (Svenska Fornsskriftsällskapets Samlingar) och SSGL (Samling över Sveriges Gamla Lagar). De är korrekturlästa i olika grad, men tyvärr är det få texter som är väl korrekturlästa. Man bör därför använda texterna med försiktighet. De bör inte användas för citat. De kan däremot användas för sökning av ord, fraser eller konstruktioner. De kan också användas för statistiska undersökningar. Korrektur-felen är normalt tillräckligt få för att inte påverka större statistiska undersökningar.

Sidbrytning anges i alla texter utom lagarna med tecknet '#' följt av sidnumret. I lagarna anges i stället flocknummer.

I vissa maskintexter finns handskriftens blad- eller sidnumrering angiven med tecknet '‡‡' följt av sidnummer eller bladnummer. Ofta anges vid bladnummer även om det är en rectosida eller en versosida. Exempelvis anger '‡‡ 46v' att den följande texten återfinns på blad 4, versosidan i den aktuella handskriften.

Gemensamt för alla texter är strävan att enbart ha hela ord i maskintexterna. Anledningen till detta är att maskinell sökning i texterna ska underlättas. Därför har avstavning i utgåvorna hela tiden ignorerats. Då sidbrytning avbryter ett ord har ordet skrivits ut som ett ord före markeringen för sidbrytning.

Textbanken försöker skilja mellan texter och textvarianter. En text kan finnas i flera varianter, så att den förekommer i olika avskrifter eller i olika översättningar. Målet är att den maskintext som presenteras på fornsvenska textbanken ska motsvara en enda textvariant, inte, som ofta i textutgåvorna, en blandning av olika textvarianter. Ibland finns en blandning av två textvarianter endast angiven genom att utgivaren angett i läsarter eller notapparat att ett ord är inbytt från en annan handskrift eller helt enkelt "rättat". I andra fall blandas två olika textvarianter på grund av att en "bättre" text med lakuner suppleras med textvarianten ur en annan handskrift. I fornsvenska textbanken ska sådana inbytningar och suppleringar framgå eller rättas enligt handskriften.

Fornsvenska textbanken befinner sig en lång väg från målet. Vad gäller lagarna har Schlyters inbytningar ett värde i det att de ökar begripligheten av texten. Därför anges både handskriftens text och Schlyters utgåva med en enkel parentesnotation, som innebär att ord som står i handskriften, men bytts ut står inom klammer ‘{}’, medan Schlyters inbytning står inom hakparenteser '[]'. Om man alltså läser texten utan hakparenteser får man alltså handskriftens text, medan om man läser texten utan klamren, så får man Schlyters text.

De övriga texterna följer normalt utgåvorna, även inklusive inbytningar och suppleringar. Inbytningarna finns kvar för att underlätta korrekturläsningen. Vi vill alltså först ha en maskintext som vi säkert kan säga överensstämmer med utgåvan innan vi för in handskrifternas riktiga text. Även suppleringarna från handskrifterna är ofta kvar i maskintexterna. För längre stycken framgår dock alltid dessa av maskintexten genom en hakparentes: “[B:…] betyder att handskrift B:s text följs i detta avsnitt. Sådana parenteser finns ibland även då handskriften byter hand [Hand B:…].