7 brev från Jacob Jonas Björnståhl

# 72
[6. Paris, 19–20 maj 1769, brevkoncept: Björnståhl till Adolf Rudbeck]

[s. 1] Paris. d. 19 Maji 1769.

Välborne Herr KammarHerre,

Nu på stunden hade jag den äran att öpna Herr KammarHerrns bref af Norrköping d. 1 innevarande, som var det ellofte bref af Herr KHrns kära hand, allt sedan jag kommit här ut i främmande land, att vara de käre Herrarnes trogne ledare, dem jag sökt genom Min Guds nåd på det bästa vis anföra: Herr K.H. befaller mig nu rådföra med Herr Grefve Creutz om Deras hemresa, hvilket jag skall i morgon, vill Gud, efterkomma. Det kostade på mig otroligt, då jag nu, vid brefvets ankomst under det vi spisade middag, och jag läste upp hela brefvet för Herrarne, sågo dem båda två med tårarne i ögonen, beklaga denna Hr KHns tagna resolution; i synnerhet tog Herr Carl sig så mycket deraf, att han icke kunde äta: det är nog en hjertfrätande

[s. 2]
sorg, sade han, att nu på en gång mista allt mitt hopp, och se den lust jag har att lära, blifva förqvafd; med mycket mera, som hans hjerta yttrade sig på det ömmaste. Herrarne hålla nu på att skrifva mera derom sjelfve på egen räkning, och jag försäkrar, att jag icke skall röra vid deras bref, utan låta Deras egna tankar komma fram till Dess ömme Herr Fader sådane som de komma från deras

# 73
hjerta. För egen del vill jag nämna, att ingen timme om dagen har här gått förbi, som de ej lärt något nyttigt, heller ock sett något vackert. Utom mig hafva de i hvar vecka 12 mästare, som äro de ypperste jag kunnat funnit, af hvars undervisning och lectioner de profitera, ibland hvilka mästadelen kosta intet, emedan jag så vetat anföra Dem, att jag altid rådfrågat Herr KHrns pung och omständigheter, samt mitt samvete. Det är ännu mycket som återstår och som jag tänkt gömma till slut, sedan det andra varit blifvit [överskrivet] undangjordt; emedan jag dels icke velat accablera dem med för mycket på en gång, dels har tiden icke hint till för mera: i synnerhet har jag med Herr Carl, som destinerat sig till Cancellist, och älskat studier samt lofvat något vackert och kanske stort nog med tiden, haft långtänkte och vidlöftige utsigter, hvars plane jag noga utstakat, och tänkt genom Herrans tillhjelp och välsignelse vinna: men se nu gör Försynen ett slag i saken, och jag måste afbryta mitt nitiska arbete i sin början, och lemna en kär éleve, hvars ledande jag icke förr tänkt öfvergifva, förrän Han skulle kunna gå sjelf. Hans kärlek till mig har varit mig en säker underpant för en lyckelig réussite. Jag önskade allenast att Herr K.H. Sjelf hade hört honom, när Han för något sedan fick Hr K.Hrns kära bref och lof att få välja att antingen blifva här hos mig heller

[s. 3]
komma hem: Han hade sådane ord i sig, som man plägar säga, att jag just undrade på honom. Skulle jag vara så galen sade han, och gifva mig i en klåpares händer; jag skulle icke annat få göra än att fråga honom, har ni sedt heller hördt det och det, vet ni det heller det etc. Om jag ändock finge Er med mig, sade han åt mig, à la bonne heure, jag ville då torde hända, resa hem. Jag stälte mig så i några dagar, som jag ville öfvergifva honom, och styrkte honom att följa sin Broder hem; men huru skar det mig icke i hjertat att se honom med tårar i ögonen fråga mig hvarföre jag

# 74
ville lemna honom, när Hans Söta Herr Fader ville hålla honom här och gifvit honom låf att välja; samt höra af hans mun, om jag ändock hade lärt det heller det förrut. Jag kunde icke annat än låta hans goda hjerta segra, och sade honom, att jag ville vist icke öfvergifva honom, emedan han hade ingen annan afsigt än att lära, och att en så brinnande lust skulle göra både honom och mig heder, sade jag honom, och att Hr K.H. icke skulle få orsak att ångra vår utresa med dess kostnad. Häröfver blef han innerligen glad, och fick igen sin förra munterhet. Derpå fingo Herrarne bref ifrån Dess Fru Mor, deruti åter nämndes något om deras hemresa. Herrarne skrefvo derpå svar i går, och afskickade brefven i morsse; Herr Adolf skref att han har hemsjukan; men Herr Carl att han har ressjukan, och bad Fru FriHerrinnan om dess förbön hos Herr K.Hrn att han ännu längre finge blifva ute, derom han var så mycket mera öfvertygad redan, som H. K.Hrn lemnat honom valet. Men nu idag kom han åter i qvalet: och vi hafva torkat hvarandras ögon i dag, alla tre. Men ske Guds gode och nådige villje! Han vet best, hvad oss nyttigt är både nu och i vår framtid. Nog får nu Herr K.Hrns och mine ovänner mycket att säga. Men Gud vill härigenom förödmjuka mig, som Herr K.H. skrifver i sitt kära bref. Det har ock skedt; jag har undergått en stor förändring. Jag emottager med tolamod de bannor jag fick i Herr K.Hrns förra bref, hvilket jag så väl gömt, att jag nu icke får igen det. Både Herrarne och jag hafva härtills varit ovisse om adressen till

[s. 4]
Nådige Herr K.Hrn borde sättas till Norrköping, Stockholm heller Hesselby, derföre hafva vi icke kunnat haft den äran att svara. Men tycker icke Min Nådige Herre, att det var för strängt, som jag mins stod i brefvet, att jag var ordsaken till Herr Adolfs resa? nu då hans rase-år börja komma? Jag har sökt ändra de idéer som han på 5 år i spädaste åldern insupit på trollriket [?], och det på det ömmaste och kärligaste. Är icke det aldeles det samma, som att skylla på 1765 års

#75
ständer, alla de olägenheter, som voro långt förrut tillredda, och de sökte ändra. Jag har, Gudi lof, ock kommit så långt, att Herr K.Hrn vid första och minsta undersökning vid Herr Adolfs hemkomst, lärer finna en helt annan man, än som jag tog emot Honom; försedd med goda principier och insickter; så att han kan nu vinna kärlek och högacktning, det han äfven väl gjort i Rennes, som vist icke kunnat ske för 2 år sedan. Men hans lust för militairen och hem, som han så länge qväft, brast ut på detta sätt. Han har haft den ständigt, så att han äfven sagt åt fröken Catharina Charlotte Rudbeck, då hon frågat honom vid Hässelby litet för vår afresa, hvad han ville blifva med tiden, att han ville hålla sig vid Militairen, men förbjudit Hänne säga det för Herr KHrn, emedan han då voro rädd att han icke skulle få resa ut; ty han säger att Herr K.H. sagt honom, att om han ville blifva soldat, så finge han icke resa, ty det voro då onödigt att kasta ut pengar förgäfves. Sedan har han gått hafvande med de tankarne ständigt, och studerat allenast för sken skull, och som han säger, för att behaga Hr K.H. och mig. Flere steg blefvo tagne, och månge omkastningar skedde så i Architekturen som annat; så att han sedan icke ville säga åt mig sina tankar. Här till kom ock det at vi icke fick något bref hemifrån som kunde gifva honom lust; ty ifrån början af octobre förledit år, litet innan vi reste till Fontainebleau, tills nu i Mars fingo vi icke höra ett enda ord huru det stod till, som är mer än ½ år. Således tog han det steget att fria sig ifrån studiernas fängelse. Sedan han kom till Rennes, ville han ingalunda tillbakas till mig, emedan hans samvete sade honom att jag icke skulle taga väl emot honom efter en sådan gerning. Han var van att tänka, att min sparsamhet icke tilläto mig väl anse en så stor och onödig depense: och dessutom hans hemlust och tycke för militairen gjorde honom öfvertygad att jag voro en mindre skickelig Gouverneur för honom: och ehuru Hr Grefve Creutz nu ofererat honom att komma i pension, vill han dock icke, utan vill häldre

# 76
[s. 4 marg.]
hem, ett bevis att icke det är för min skull, at han vill härifrån. Tvärt om har jag märckt, att han vill mig väl och har äfven sagt flere gångor, att han med tiden vill göra mig godt och vara min vän. Alla människor tycka att jag för Herrarne an på det bästa. De hafva blivit ledda till de vittraste [män … … ?], och dertill förde att se Kungars och Prinsars håf, fester, slott och dyrbarheter

[s. 3 marg.]
och det med den minsta kostnad som varit mögelig. Hade jag ännu kunnat gjordt bättre, så är Gud mitt vittne, att jag det gjordt. Hade jag kunnat taga ögat ifrån mig, och det hade tjent dem, så hade jag det gjordt! Derpå är jag viss, att Desse mina kära Herrar, alldrig kunna

[s. 2 marg.]
få någon med bättre villje och redeligare hjerta emot sig – om jag felat, har det snarare varit brist i mitt förstånd, än på god ville och hjertelig välmening. Och kunde jag nu till sluts ännu mer prodiguera min kärlek, så skall jag vist göra det, och tusende välsignelser skola följa Herrarne åt. Men när sorgen är så stor i dag, huru bedröfvelig skall icke den dagen blifva, då jag alldeles sättes utur stånd att mera göra dem godt. Den är det största hvaröfver jag sörger. Men Herren styrer allt till det bästa.

[s. 1 marg.]
Jag lefver med odödlig vördnad Min Nådige Herres
ödmjukaste tjenare Björnståhl.

#77
[s. 5]
Paris. D. 20 Maji.
P.S. Nu hafva vi haft den ära att uppvackta Herr Grefve Creutz; Herrarne attaqverade Honom båda två, att han skulle genom sitt bemedlande hos Herr KammarHerrn laga att Herr Carl finge blifva qvar: De viste Honom sina bref till Herr K.Hrn; och han tackade Herr Adolfe, som ock velat intercedera för Sin Broder: Han har sedan sagt Herr Adolfe under fyra ögon, att Er Bror bör blifva här qvar, och han kan en gång blifva Ministre här. Af raillerie blir ofta alfvare; åtminstone vill det icke mycket till innan Herr Carl skulle kunna förestå en legations-Secretairs sysla. Herr Grefven lofvade att med sitt förord begå saken så hos Herr K.Herrn, att vi alle skulle vinna vår önskan. Ett enda hinder nämnde Herr Grefven, växel-coursens stigande. Men nu vill jag säga Herr K.Hrn i förtroende det som jag icke ville svara Herr Grefven, och Herr Adolfe ber mig mycket att, jag skall göra ett öfverräknande förrut, huru mycket det kunde kosta om året för Herr Carl härute, på det Hr K.Hrn genom vår rätta och sparsamma hushållning, kunde blifva encouragerad, säger Herr Adolfe, att låta Min Bror blifva qvar, och att Min Söta Far må få orsak att säga, si om det icke kostar mera, så vill jag vist låta Min Carl profitera af tillfället nu medan han redan är derute, dit Han äljest alldrig mer torde komma i verlden: Herrarna både två hafva yrkat på mig att göra detta; och jag gjör det gerna. Jag finner att Herr Carl med mig skall icke om året kosta stort öfver 2000 livres, och då hafva alla [flästna ?] kläder etc som förr, och kanske flera dertill. Och på det Min Nådige Herre må se, att jag har ett hjerta som ömmar Herr KammarHerrns omständigheter, och hafver intet annat interesse, än att göra Min kära Telemach, som så nödigt skils vid mig, som jag vid honom, lyckelig, så lemnar jag Herr K.Hrn frihet att gifva mig hvad lön Hr K.Hrn täckes, ja någon heller ingen, alt som Hr K.Hrn finner mig förtjena, och allt som Gud välsignar Herr K.Hrns inkomster, och efter omständigheterne: och som tiderne här börja blifva bättre, brödet och matvarorne börja falla, torde depenserne blifva än mycket mindre. Detta allt skulle taga sin början ifrån det datum som Herr Carl blifver ensam med mig. Jag hoppas, att Hr K.Hrn är öfvertygad, att genom Guds nåd är han i ömma händer, och deröfver är så mycket mindre att tvifla, som han så gerna

#78
vill blifva hos mig. Han är van att vara nögd med litet, när han är väl klädd och snygg, begär han icke mera, än få några böcker till åminelse af vissa [?] män, och vetenskaper. Herr Adolfe är något mera för nögen och ett läckert bord. Under sin resa har han spisat ibland för 6 livres och deröfver, just så mycket vi kunna lefva före alla 3 här på 2 dagar; gådt på comedier, köpt flera småsaker, socker, confiturer etc. emedan han icke förstod hvad pengar hade

[s. 6]
att säga, och att de så snart skulle gå åt. Men han har ock haft en stor ånger nu efteråt vid mognare eftersinnande, så att det är synd att låta honom märka, att man tänker derpå

[s. 6 marg.]
Han säger att han vill allt ärsätta och betala Hr KHerrn, när Han kan få lön, då Han vill bättre hushålla än nu skedt. Vid Lif-Guardiet beder Han att Herr Kam.Herrn vill nu redan förrut engagera honom; han vill där göra lycka.

[s. 6]
Den största tjensten jag nu kan göra honom, säger han, är att bedja Herr Kam-Herrn, att han måste straxt blifva engagerad i militairen, och få bära uniforme, vid Academien vill han icke lära något annat, än rida och fäckta; och det har jag försökt, att dessa ideerna tages icke bort, och derför är annat studerande icke annat än försummad tid för Honom, som han sjelf tycker, utom Arithmetique och Mathematique. Det voro roligt, säger han, om jag nu skulle få läxor af en Gouverneur, som är ung och icke har eder förfarenhet. Herr Carl åter har icke lust till Mathematiquen, utan eloquencen och vitterheten etc [?] och deruti tror jag Han går långt nog med tiden. Herrarne skilja sig så sjelfva, att de icke längre kunna studera tillhopa, utan att den ena skall hindra den andra: deremot blir émulation mycket större, då de äro åtskilde; det jag nog såg då jag hade Hr Carl ensam under hans Brors bortovarande 1 månad. Han är flitig äljest, men då arbetade han som ett modigt Leyon, och jag måste snarare hålla igen, än drifva på: hvar afton sade han; nu har jag lärt det och det, och Min Bror kan intet det; men i det

#79

stället glömmer han. Herr Carl öfverfaller mig med böner nu, att jag skall följa med honom hem, ifall han icke skulle få den lyckan blifva qvar; och det kostar på mig, att jag icke är i stånd, att göra en så söt Discipel till villjes i den saken; och om jag skulle göra det, kan jag icke så föra honom an i Upsala, som här, om jag än alldrig så gerna ville; ty jag kunde alldrig få sådana mästare, sådana nyheter och conversationer etc etc, och dessutom är den svänska ungdomen vid Academien så otyglad, att exempel och eftersyner äro eftertänkeliga. Men längre fram, om Herr K.Hrn behagar, vill jag följa honom trogit och väl, sedan han är mera stadgad i vissa stycken, och det har jag på heder, ära och samvete för Gud lofvat Honom. Detta är den enda nit jag nu kan visa Hr K.Hrn till soulagement uti så svåra omständigheter, som jag försäkrar, att jag drager gemensamt med Hr K.Hrn, och tager deri den ömmaste del. Men är det så att Hr K.Hrn skulle finna bättre Sin räkning vid att taga bort min enda stora ögnafägnad som med sin flit, sin munterhet och sin kärlek gifvit mig de ljufligaste stunder härute under alla mina oroligheter och omsorger, och Hr K.Hrn har större förtroende till en [?] annan, och finner att methodens ändring i studier icke är skadelig för ett ungt snille; si så har jag nu för sidsta gången haft den äran och stora glädjen, att sträcka min röst för en Såt Discipels väl till en Kär och Samvetsöm Fader. Och beder då ödmjukast att Herr KHrn täcktes då försträcka mig med de nödigaste pengar till afbetalande af de skulder, som vi hafva för vissa mästare och logement, etc, att jag med heder och ärlighet må få skiljas ifrån Paris; hvarpå jag en annan gång skall lemna den vicktigaste räkning, som nu för postens hastighet icke kan ske. Om det är Hr K.Hrn lägligt att nu öfverstyra mitt stipendium för i fjol, så mig en nåd: ty jag är behöfvande

[Här slutar handskriftens text; ett parti av okänt omfång kan alltså saknas.]

# 104
[12. Paris, 3 mars 1770, brevkoncept: Björnståhl till Adolf Rudbeck]

[s. 1]
Paris d. 3 Martii 1770.

Välborne Herr Kammar Herre,

I förgår som var den siste Februarii fick jag äran läsa Herr Kammar Herrns bref af d. 9 sistnämnde, samt tillika en växel på 2000 livres för Hr Carls räkning: Vi funno med största förundran, att icke något af våra bref voro ännu framkomne; då jag likväl förledit år, att förtiga de öfriga, skref mitt sidsta bref d. 11 Decembris, deruti jag ock hade äran lämna en räkning på 2098 livres, så mycket som utgifvits ifrån d. 13 Octobr 1768, till d. 20 Julii 1769, då Hr Adolf for härifrån; däruti ock hela vår balance heller skuld 657 livres var inbegrepen och uppförd; uti samma bref gjorde jag en ödmjuk påminnelse om återstoden af mitt stipendium för i förrårs, neml. 1,100 dal. Kopparmynt, för hvilka jag nu

[s. 2]
lärer komma i ett märkeligt lidande nu, sedan växeln stiger, i det stället, om jag fått dem ifjol heller förr års, så hade min förlust blifvit ingen. Det är nog svårt för mig arme man, som nu hvarken har fått njuta mitt stipendium heller lön, då jag har ingen styfver till mine enskildte nödvändighetsbehof. Samma gång skref jag till Hr Adolf och lyckönskade

# 105
Honom till sitt nya stånd. Allt detta af d. 11 Decembr. 1769. Sedan i detta år, hade vi den äran att skrifva Nyårsbref: Herr Carl skref till Nåd. Herrskapet, Fröknarne och Hr Adolf, som utgjorde 3ne bref, och under samma couverte, hade jag äran enskilt uppvackta Fru Friherrinnan med min ringa skrifvelse. Det voro nog underligt, om intet af alla dessa bref skulle framkommit: men som vi adresserat dem till Hässelby, har det kunnat hända, att de framkommit, utan att Hr Kammarherrn ännu, då Hr KH. skref brefvet d. 9 febr. fått dem till Stockholm. Jag vill hoppas det bästa; och utbeder mig ödmjukast att snart få underrättelse derom, för räkningen[s] skull på pengarne, som deruti var innesluten. Det gör mig mer än mycket ondt, att Hr KHerrn varit nödsakad att sälja alla fastigheterne: om ändock Kynge varit qvar! När man skall äta på pengarne och köpa all ting, så går det snart åt; i det stället, då man får af jorden, har man en årlig resource, emedan den är sällan styfmor för den som väl brukar och ansar hänne.

[s. 3]
Dock Herren förser offret, som var den trogne Abrahams symbolum. Jag har alltid funnit min bäste räkning följa Frälsarns lära, att icke sörja för morgondagen, emedan jag derigenom får ett stilla och nögdt sinne, som lemnar sig helt och hållit i Försynens armar, som bär alla. Hvad större tröst för oss, än att få lof, ja befallning, att kasta alla våra omsorger på Herran, Han skall väl görat. Det är 2 vägar att blifva rik; den ena mycket osäker och oviss, men likafullt eftersträfvad af alla, nemligen genom activité och snikenhet: den andra säker och viss, men mindre brukbar, nemligen förminska sina begär, och följakteligen sina behof: denna väg att blifva rik, slår aldrig felt, och den anstår en philosophe, men ännu mer en Christen. Jag vet Hr KHrn icke bryr sig stort om hela verlden, men såsom en huld Fader sörjer allenast för Sina

# 106
kära barn; deras uppfostran är det bästa arf; det ingen kan taga af dem, emedan det icke är underkastadt lyckans capricer, utan blir altid en beständig egendom, som gifver den säkresta ränta. Detta gör ock Hr KH. i en så hög grad, att man derpå har få exempel. Och Gud kan icke annat än gifva till ett så godt uppsåt sin nådiga välsignelse. Får Herr Carl göra sin rese-tour som sig bör, och han satt sig före, så hoppas jag, och kan genom Guds nåd försäkra, att Herr K.Hrn får igen honom med så mycken glädje och hugnad, att Hr KHrn, långt ifrån att ångra de gjorde påkostningar, skall vara innerligen glad, att de blifvit så väl använde och med den profit. Ty jag känner Hr KHrns hjerta, och jag känner ock Hr Carls framsteg, som här admireras af alla. Tvärt

[s. 4]
om, jag vet vist, att Hr KHrrn skulle högst förtryta, om Hr KH. icke för honom vågat det yttersta, och om Han för några 1000 daler mer heller mindre skulle kommit i mistning, och icke lärt det han lärer; ty just nu är rätta tiden att använda på Honom de påkostningar, som sedan blefvo fruktlöse. Hvad Hr Carls studier angår, så ske de med mycken qvickhet, flit och munterhet. Jag skulle säga mera, om icke mitt beröm kunde anses för partiskt. Han talar fransyska så väl som en Fransos, och skrifver den nu för tiden nästan utan fel. I Latinet är Cicero hans favorit, han läser honom med en besynnerlig färdighet. Han känner tämeligen Geographien och historien. Physiquen lär han här just som genom lek och tidsfördrif. I dansande har han beröm af alla. I sjungande har han gjort redan vackra framsteg nog, ehuru han nu är i målbråket. I ritande går det rätt braf, och continuerar han äfven ännu i Architecturen, och ritar hus i en riktig proportion. Men allt detta bör fortsättas, om det skall komma till någon fullkomlighet, ty äljest voro det allt detsamma, som om man icke börjat. Man kan icke på 2 år lära
# 107
mycket i hvart, i synnerhet när tiden måtte delas ibland så många göromål och grenar, som dock likväl alla äro nödvändige; allt blefvo ganska superficielt så framt man icke håller ständigt uti och fortfar i alt, till dess det kommer till stadga. Emedan Hr KHrn recommenderar Task-speleri, så kan han lära det i Italien, därest man går långt i den konsten, heller ock här, när vi vill Gud kommer hit tillbakas, då vi icke tänka blifva här mycket länge, och således icke kunna företaga oss några serieusa studier. Jag vill icke nämna om, huruvida pengarne hinna till för våra utsatte resor, ty det voro emot den goda principen, att icke sörja för morgondagen; vi skola refranchera våra begär och hushålla väl, och jag skall ständigt visa att jag till döden är Välborne Herr Kammarherrns
ödmjukaste tjenare Björnståhl

[s. 4 marg.]
P. S. En beskedlig studerande här i Paris har lust att resa till Sverige, och antaga condition, han är nögd med 300 livres i lön om året: kan informera i fransyskan, som är hans modersmål, Latin, Historien, Geographien etc, äger äfven den egenskapen att han är Poëte, och skrifver rätt vackra fransyska verser. Herr K.Hrn täcktes hos Dess vänner och Vänners vänner fråga

[s. 3 marg.]
efter om någon station kunde finnas för honom: Han är rätt beskedlig och
snäll, och jag känner honom väl, han har allmänt beröm; han vill kosta på sig resan sjelf allenast han voro viss om någon öppning vid framkomsten; jag har sagt honom, att ingen skickelig fransos svälter ihjäl hos oss, för det éstime man har för fransyska språket; men dock voro det bäst, om man voro viss om en säker station. Herr KH. behagar säga Sina tankar häröfver. Det voro en nyttig person i Upsala. Skulle icke Hr KHrn
# 108
[s. 2 marg.)
tycka, att det voro nyttigt at hafva en sådan till informator för Hr Alexander och Fröknarne? Ty det att han icke kan svänska, är dess mera nyttigt, emedan man gör dess större framsteg i Fransyskan och Latinet, då man icke har annat språk att tala: jag för min del tycker, att det är ett tillfälle som man icke bör släppa. I Upsala är knapt någon som kan efter principe väl undervisa i fransyskan; denne känner alla språkets finesser; och han kostar icke mer än annan praeceptor, och är ifrån Paris.

# 118
[14. Paris, 26 aug. 1770, brevkoncept: Björnståhl till Adolf Rudbeck]

[s. 1]
Paris d. 26 Augusti 1770

Högvälborne Herr HofMarskalk,

Just nu sitter Herr Carl till bords med Prins Carl, att äta middag: ett sådant behageligt och lysande hinder afhåller honom ifrån att svara på de kära bref han fick af Sina nådiga Föräldrar i går. Jag lemnade nu på en stund det höga sällskapet, för att hafva det ljufva nöget att i förtroende språka med Hr HofMarskalken och Hännes Nåde Fru Friherrinnan, och är i sanning inför Gud, intet nöge så stort för mig som det, att hålla sällskap med Mitt Nådiga Herrskap, ty så kallar jag de bref, hvarmed jag har den äran uppvackta: ty utom de ljufva känningar jag har i mitt inre deröfver att hafva den lyckan umgås med Nåd. Herrskapet på så långt håll, så påminner jag mig alltid, under det jag har den äran att tala med pennan, de söta och läckra nögen jag hade i de munteliga umgängen vid Hässelby, deruti ett utmärkt inbördes förtroende regerade, och flärd, smicker och fallskhet var landsfördrifven, åtminstone husvill; men i det stället hade uppriktigheten, dygden och kärleken intagit sitt säte derstädes. Hvart bref ifrån Herr HofMarskalkens kära hand, och hvart bref jag har den äran skrifva till Mitt Nådiga Herrskap, drager mig till minnes dessa åtnjutne förmoner, samt de förbigångne dagar, och föreställa mig dem såsom närvarande, och deraf uppväckes i mitt hjerta den renaste glädje: men huru mycket fördubblas den icke, och huru stor blir icke min vördnadsfullaste tacksamhet och brinnande ärkänsla, när jag tänker på den nära förbindelse Nådiga Herrskapet står med min bästa Vän Herr Carl Rudbeck, som Herrskapet behagat lemna i mina händer, och gifvit mig tid och tillfälle att uppföda mig en trogen vän
# 119 
och knyta ett band, som ingen kan slita utan döden, ja döden är icke engång kraftig nog att skilja de vänner, som upplyste om evighetens sälla hemvist, dö för att lefva, och återfinna hvarandra i det lycksaligaste tillstånd. Huru

[s. 2]
stor skatt är icke en Vän? och huru svårt står icke den att finna? Jag är då lyckelig som fått en sådan skänk, och fått formera honom i dygd och vetenskaper, samt inöfva honom i de heligaste skyldigheter, som Gud, Föräldrar, fädernäsland, öfverhet och vänskap pålägga alla dem, som villa med ett uplyst vett förena ett förädlat hjerta. Hvad kan vara större nöge för mig, än då jag nu på denna stunden, i min ensamhet, får draga mig ifrån verldsens buller, och hafva ett kort umgänge med Dem, som framfödt en så ädel själ, ett så ärligt och godt hjerta, med ett ord Dem, som födt till verlden Min Trognaste Vän och oskiljaktige reskamrat. Jag beder ödmjukeligaste om förlåtelse att jag icke kan hegda mig i vidlöftigheten, utan skrifver det, der af mitt hjerta öfverflödar, för att lätta det samma, och tillika lemna prof af min ärkänsla och tacksamhet, så för en kär Vän, som för Dess Kärasta Herr Far och Fru Mor. I förgårs afton kom Hans Kongl. Höghet Prins Carl hit till Paris: Och i går blefvo vi båda två presenterade för honom både af Hans Exc. RR. Schverin, som ock Herr Grefve Creutz, som behagade vid det tillfället tala rätt kraftigt både för Prinsen och RiksRådet om vår flit och arbetsamhet etc. Så att RiksRådet frågte honom om mitt namn flere gångor. Prinsen frågte Herr Carl huru länge han varit här etc. RiksRådet frågte huru Herrskapet mår med mera: och emedan Herr Carl allt svarte på fransyska på de frågor som både Prinsen och Excellencen gjorde på svänska, frågte Excellencen

#120
om han glömt bort Svenskan: jag svarade att han väl icke glömt den; men är dock ovan vid tala en vacker svänska, i synnerhet är han icke van att göra några complimenter på det språket. Samma fråga fick han straxt derpå af Hr Major Skytte, som sade att det voro skade, om han glömt bort modersmålet: jag sade att han icke glömt bort annat, än det som icke duger, nämligen den jargon som han brukat när han lekt i barndomen; och att han sedermera en gång hemma får lära sig en eloqvent svenska och taga sig modeller af vackra Scribenter, som han gjort i Fransyskan etc etc. Han blef helt nögd med detta svaret, och bad oss ganska mycket hälsa till Nådiga Herrskapet. Det är en förnuftig och hederlig Herre, och har jag i synnerhet i dag då jag länge raisonerade med honom innan vi fölgdes åt i Kyrkan, funnit att denne Herre har en god smak och flere solida insikter, än man i allmänhet finner hos officerare. Han och Hr Baron Ehrencrona hälsa Hr HofMarskalken öfvermåttan mycket. Sedan vi i går uppvacktat, gingo vi bort, för att inställa oss vid Academie Françoise, som höll en assemblée publique, och till hvilken jag skaffat oss och flere Svenskar, såsom Herr Grefven och KamHerrn Hamilton J. [?] som för någon tid kommit hit ifrån Italien, och hälsar otroligt mycket Hr HM. och Fru Friherrinnan samt talar om det nöget han haft om Julen vid Hesselby, Hr Grefve Sparre, Hr Köpman Forss billetter och tillstånd att få gå in af den Stora d’Alembert; och som denne sammankomst är allenast publique en gång om året, ville vi icke försumma den för all ting i verlden, i synnerhet, då nu den verldsbekante och vältalige Thomas skulle läsa upp sin eloge öfver Keisar Marc Aurele, och hade sjelf budit oss att vara åhörare, då vi nyligen gjorde honom en visite.
# 121
[s. 3]
Men de nämnde Herrar Grefvar, som så mycket voro angelägne om billetter förrut innan Prinsen hitkom, och bedt mig derom, blefvo qvar hos Prinsen igår hela dagen, och Hans godhet och nåd gjorde att de glömde bort hela sin philosophie och den starka magnet som till förne drog att höra en Thoma, och en Furste af Nivernois. Och i sanning är det icke att undra på, ty Prinsen är Charmant, talar så genomgodt vid alla och går liksom in uti en Familiaritet, har ett ömt hjerta, och tänker redan rätt manligt. En fin vi togo avsked, heller rättare vi foro bort utan afsked i går, som är mycket à la mode. När Kongl. LifMedicus Hr Hedenberg, som följer med Prinsen, fick se mig, frågade han om jag kände igen honom, sedan vi så mycket varit tillsammans i Upsala förr i verlden etc. Han bad mig visa sig de märkvärdigare saker och störste Männer här i Paris; det lofvade jag honom, och sade honom straxt om Academiens samling Kl. 3 e.m. en sak som han aldrig mer kan [?] se och gaf honom notice att Hrr Grefvar Hamilton och Sparre hade hvar sin billette i fickan underskrefne af Hr D’Alembert, och som jag såg förrut, att ingendera skulle betjena sig af den, bad jag honom taga tillfället i akt. Han som äter vid Prinsens bord, vart så intagen af tillbudet, att han icke gaf sig mer tid, än at äta soppan, och skyndade sig straxt derpå till Academien: dit han kom något efter oss, och nog sent. Detta lände oss till mycken nytta: ty nu idag hadde vi så reela saker att tala om för Prinsen: jag sade att för att gifva Hans Kongl. Höghet ett rätt begrep om Hr Thomas eloge i går, så borde man hafva Hr Thomas vältalighet. Prinsen talte i dag bara Fransyska, och det gjorde Hr Carl mera fri och språksam. Prinsen frågte mycket om

# 122
vår resa, etc, jag talte om den förbannade och frätande masken växlecoursen, genom hvilken våra penningar smälter upp, och att ehuru man sparar, synes det knapt hemma, emedan man måste reqvirera lika stora summor, som då man gjorde storstora depenser etc. Prinsen höll med mig och sade, att det är rätt olyckligt. Sedan vi länge hade talt hit och dit, och fått tillfälle att admirera Prinsens så ganska vackra insikter, och nådiga vänlighet emot hvar och en, kom Hr Profesor Baer och böd Honom i Kyrkan, Prinsen gick litet derefter, men som RiksRådet icke ännu var klädd, och tänkte icke gå i Capellet, tog jag tillfälle i akt, att få språka med Hans Excellence, och gick öfver till Hans rum. Han tog oss mycket väl an, och jag gjorde för honom en harangue om Hr Carls meriter och vackra framsteg så i bokvett som folkvett, samt lemnade Honom till att genomläsa det bevis, som Han nyss uttagit af Hr Le Beau, det Excellencen läste och fägnade sig mycket deröfver, jag glömde nu nyss att nämna, det jag viste samma papper åt Prins Carl, som tog och såg något derpå, men lemnade det straxt tillbaka, och sade att han både ser och tror Hr Carls skicklighet utan skrifteliga bevis. Nu åter till RiksRådet: Han frågade oss om vår resa till Italien etc etc. Jag svarade åter om vexelcoursen, och sade att Herr HofMarskalken icke står ut med så stora penningesummors utskickande, utan att Herrskapet börgat redan tala om hemresan: Han sade en lång och behagelig berättelse om orsaken till vexelns stigande nu på några veckor, och att den snart nog skall
# 123
falla, emedan när han rest igenom Holland, Han då fått kunskap och offerter, att Riket

[s. 4]
kan få låna så mycket man vill à 5 procent, och att man nu gifvit Rådet det vid handen, som ofördrögeligen skall göra de anstalter att coursen faller etc etc. Jag sade: Om detta så händer, så har Er Excellence tröstat mig med ett evangelium, som är mycket mer oförmodat, och nyare för oss, än det som vi få rätt nu höra af Prästen i Kyrkan, emedan det är oss bekant förrut. Ehuru Herr Carl icke ännu har lust att resa hem så försökte jag likväl, och frågte Herr RR. om det skulle kunna vara tillfälle för honom att följa Prins Carl hem; men han sade, att det icke voro place, och att man icke hade rum för en enda Person till: Han sade tillika, att det voro nu högsta skada för en så vacker och skickelig ungdom, att i bästa läroåren vända om hem, att icke se Italien, och de Stora Romares förra hemvist, då man är på så god väg; och emedan Vexeln skall säkert Falla, skulle vi continuera resan. Sedan vi talts [?] länge vid, togo vi afsked, och gingo till Herr Majorn och Riddaren Skytte: som han dagen förrut / i dag. / frågte mycket efter Hr HofMarskalken, och det var innan vi fått brefvet, hvilket vi fingo just när vi skulle resa till Academien, hälsade vi nu ifrån samteliga Herrskapet, och talade om att vi fått bref igår etc. Herr Majorn och Herr Baron Ehrencrona fägnade sig mycket öfver Herrskapets välmåga, och bådo oss mycket hälsa. Herr Major Skytte fölgde oss sedan i Kyrkan; det är en värdig Man, som på så kort tid uppväckt hos mig så mycken högacktning, ehuru jag aldrig haft den

# 124
äran känna honom förrut. Efter förrättad Gudstjenst fölgde vi Prinsen upp uti sina rum, och då talte han vid oss mycket nådigt; det är stort nöge att höra hans reflexioner: det var ock besynnerligt, att Prinsen har idag en ny klädning, alldeles af samma façon som Herr Carls, broderat med silke på samma sätt, och derutaf skedde det i går, att Prinsen sjelf och RR. sågo ganska mycket på Herr Carl och äfven på kläderne; ty han ser rätt braf ut i sina kläder, som sticka rätt mycket af, så att äfven han, på Hofvet i Versailles under den underbara magnificence, var likafullt distinguerad, och hörde jag flera Fruentimmer derstädes, som sade att ett sådant broderie är af bättre smak, än att brodera silke med guld och silfver. En fin Herr Carl behagade Prinsen så mycket, att Han böd honom genom Grefve Creutz till bords att äta med sig, hvilket fägnade mig så mycket mera som det äfven flatterar honom sjelf. Jag höll nu för min skyldighet att strax avertisera Herrskapet om detta, såsom ett fägnesamt ämne, som roar mig mer att skrifva om, än det bedröfveliga fyrvärkeriet: dock hade jag kommit ihog sqvallerbyttorne det är Gazetterne, och att de skulle göra mitt Goda Herrskap så mycken oro, så hade jag vist skrifvit, men hvilken skulle då komma på den tanken, att en sådan händelse skulle göra sömnlösa nätter 400 mil härifrån, i synnerhet då vi voro intagne af de innersta vördnadsbetygelser och tacksamhetsrörelser för Den Eviga Godhetens nåd, som hade sin hand öfver oss, och åter på andra sidan voro vi förfallne i största häpenhet och bestörtning, i fasa och förskräckelse flere dagar af de ständigt förekommande hiskeliga berättelser om den och den händelsen, att ingen kunde komma ihog att skrifva något bref.
#125
Vi voro äljest vid detta fyrvärkeriet så väl plaserade, i en stor loga bredevid Prinsarne af Blodet, att det var ingen nöd med oss, utan tvärt om vordo vi väl tracterade med alla slags ala glace och de raraste refraichissmens, emedan jag förrut var bekant med Hr Bignon, som placerat oss, han är Cordon bleu etc. Men när vi skulle fara hem om afton, så voro vi i största farligheter flera gångor: ingen kunde i den obegripeliga trängslen komma till sin vagn, och ingen vagn kunde komma fram för tjocka molnskyar af människor, som rörde sig såsom

[s. 4 marg.]
såsom hafsvågorne: Ibland dem gick jag ock och förde Herr Carl frammanför mig, emellan mina armar, så att jag skulle hålla honom ryggen fri, samt att ingen skulle sönderslita heller fläcka hans kläder, så risqverade jag mina egna. Men när jag fick höra ett skrik och rop vid fötterne, och vart varse döda människor under fötterne, och såg en stupa och trampas där, en annan här, och att man kom med döda hästar på kärror; då drog jag mig tillbakas med den allrastörsta svårighet, och måste gå baklänges, emedan det icke var så stort rum, att vi kunde vända oss, jag gick då i samma ställning, Herr Carl emellan armarne, baklänges; en gång hade jag så när stupat bak fram på en sten som var bakom mig, och då hade jag blifvit qvar på platsen; Men Gudi vare lof, vi kommo efter långt väntande hem om natten till fots, lik [textförlust?]

[s. 3 marg.]
Herr Grefve Creutz måste ock gå hem, emedan man icke kunde komma fram med vagnen etc. Hvad ynkelighet det var, att de människor på marken trampade och qväfde i dödsångesten beto de andra i föttren och benen, såsom rasande hundar, hvilket sedan icke kunde läkas; att höra en moder skrika efter sitt barn, och ett barn bitterligen gråta efter sin moder heller fader; den ena makan sakna den andra. Man har hört många slagtningar, deruti icke flera stupat. I många dagar efter, viste man icke om man mer skulle råka sina gamla vänner heller ej. Herr De Guignes

# 126
vart så glad då han fick se mig och Hr Rudbeck i college Royal, att det var obeskrifligt. Lika så Hr Grefve Creutz och många andra.

[s. 2 marg.]
P.S. Herr Carl har gjort rätt vackra framsteg i fäcktandet: och det är orsaken att vi drögt här tills nu, ty han använder tiden så väl: Fäcktmästarn säger att han alldrig haft någon eleve, som på så kort tid tagit sig så mycket. Kunde det vara mögeligt, att Herr HM. kunde accordera bort Hr Carls Tjenst, och han kunde få afsked såsom HofJunkare heller Cancellist; det kunde hjelpa honom till litet respengar till Italien; ty de många mästare vi haft, nämligen 6 hvarje månad, hafva detta året så ansenligen minskat våra pengar, att vi hafva icke stort igen, hvarken att hjelpa oss hem [?], heller resa annorstädes: Herr Carl blir alldrig vid militairen, det jag tror. Prins Hessenstein talar icke om någon hemresa ännu.

[s. 1 före text]
För några dagar sedan kom Drotningens Lecteur Herr Beylon hit ifrån Greiz; Jag gjorde honom en visite ensam, på det jag skulle få tillfälle berömma Herr Carl för honom i frånvarelsen. Han tog otroligt väl emot mig, och frågade jag honom oförmärkt om Hr HM. grace på Håfvet; Han talade då om i hvad besynnerligt tycke Min Nådige Herre är hos K. och Drot. för det Hr H.M. utan passion varit Patriot och vill landet väl. Jag nämnde hvad för en skickelig son Hr HK. har här i Paris; som ganska mycket glädde honom. När han i dag kom till Prinsen, presenterade jag Hr Carl för honom, och viste han honom all slags höflighet och vänlighet: det tycks vara en ganska hederlig och

# 127
skickelig Man. Han reser snart till Sverige. Vi skola göra honom visite denna veckan båda två tillsammans etc. Han säger ock att coursen snart skall falla helt vist. Derföre resa vi i förhösten [?] på försynens styrelse. Jag tror knapt att vi kunna afvänta något bref mer hemifrån, men jag skall vill Gud skrifva vid afresan, om det då bär hem heller hvart; och då skall jag skicka räkning för mer än 1 år, och deraf skall man finna huru väl vi hafva hushållat; litet för magen och mycket för hufvudet och ädla konster. Nu börjar hetan något taga af, och således är en resa till Italien icke så farlig, som i heta sommarn.

[s. 1 marg.]
P.S. Jag öfversänder här innelyckt ett bevis, som den Lärde Herr Le Beau, Kongl. vitterhets-Academiens Secretaire etc givit Herr Carl, uti afskrift. Han skall ännu uttaga flere af andre Lärde män, innan vi resa härifrån: det kan blifva honom till mycken nytta, åtminstone nöge på ålderdomen. Innan vi resa, skall jag ännu hafva äran skrifva. Jag tror vi våga på resan till Italien, Herr Carl vill det så gerna. Jag har redan fått flere recommendationer till Rom. Vi tänka under vägen se Herr Voltaire och Geneve. Prins Carl säger att han icke blir här mer än 2 à 3 veckor. Jag lefver till döden 
Herr HofMarskalkens allerödmjukaste Björnståhl

#135

[15. Paris, 16 sept. 1770, brevkoncept: Björnståhl till Adolf Rudbeck]

[s. 1]
Välborne Herr Hof Marskalk,

Ehuru vi just nu boflytta, och stå alldeles på resan att om en liten stund resa till Geneve och öfvergifva Paris, så bör jag dock hålla ord och uppvackta. Jag har accorderat om skjuts och forolön för våra coffertar härifrån till Geneve, att allt kostar 6 Louisdorer heller 144 livres utom födan, som icke är dyrt för oss bägge, ty äljest kostar det så mycket person; dessutom äro tvänne ridhästar i följe, så att man kan rida och åka, allt som man vill; hvilket fägnar Herr Carl otroligt mycket, emedan han så gerna rider. Det är öfver 100 mil härifrån till Geneve; och hade jag icke vågat mig med så litet pengar på Rom-resan, såframt icke en vän härstädes lånt mig litet dertill, som jag skall betala när jag får hit mitt stipendium. Nu vill jag säga Herr H.M. en god upplysning, huruledes Hr H.M. kan skicka oss pengar till Rom, utan att betala någon styfver, medan

[s. 2]
Vexel-coursen är så hög. Det sker på det sättet, att Herr H.M. begär af någon köpman ett creditive på 100 à 200 specie ducater

# 136
heller sequiner; emot detta creditive, gifver Hr H.M. allenast sin obligation, och försäkran att betala pengarne när det påfordras ifrån Italien; Derigenom sättes jag i stånd att taga då och då litet pengar, såsom 10 ducater i sender; och köpman i Rom drager icke förr än summan blifver 50 à 60 ducater, och då torde växeln blifva fallen, emedan jag genom god hushållning skall draga väl ut tiden, innan summan blifver större; ty ingen köpman drager växel på 10 heller 20 ducater. Genom detta creditivet gifver hvarken Hr H.M. heller köpmannen i Stockholm ut pengar nu förrut, utan allenast H.H.M. gifver åt köpmannan en obligation som ställes i ducater heller Venetianiska sequiner. Det kommer allenast derpå an, om en köpman i Stockholm har så god villje, att han vill tjena Hr H.M. Hr Peterson et Bedoir hafva correspondance med Hr Banazzi en Banquier uti Rom, och tror jag att Hr Grill har äfven därstädes någon. När jag får Creditifvet, så tager

[s. 3]
jag ut litet i sender, som jag haft den äran nämna. Jag har nu nyss lärt detta grepet af en köpman ifrån Gotheborg Hr Forss, som kom nyligen till Paris, och höll på att gifva mig creditive och recommendation, men blef död för 3 dagar sedan, som var rätt stor skada och afsaknad. Det är att märka, att Ducater äro större än Sequiner i Rom: men Venetianske Sequinerne äro så gode som ducater. När nu Hr H.M. emot Dess obligation fått ett sådan creditive, så behagar Hr H.M. skicka det i ett bref till Rom, under min Adresse, och sätta på utanskriften, à Rome, Poste restante. Ty lika så gör man här i Paris med Franska Gazetten till oss; man skickar dem till Rome,

# 137
derest de ligga på posten för oss. Ett creditive på pengar äro oss mycket angelägnare än Gazetter. Det kunde äljest hända att vi utan pengar råkade derstädes uti största vidlöftighet. Detta är nu det sista bref jag skrifver för denna gången i Paris, ja det är det sista jag gör, ty nu i Herrans namn sätta vi oss i vagnen. Jag recommenderar mig i Hr H.M. grace, och lefver Välborne Hr HofMarskalkens
ödmjukaste tienare Björnståhl.
Paris le 16 Septembr. 1770.

# 154

[17. Rom, 1 jan. 1772, brevkoncept: Björnståhl till Adolf Rudbeck]

[s. 1]
Rom d. 1 Januarii 1772.

Välborne Herr Hof-Marschalk,

Jag upofrar till den Högtbesutne Guden ifriga och trogna suckningar för Herr Hof-Marskalkens, Fru FriHerrinnans och samteliga K. Familiens välgång och trefnad uti detta Nyår och allt framgent. Så långväga mina vördsamma önskningar komma, så nitiska och välmenta äro de, och hoppas jag att farten öfver de isiga Alperne icke skall förminska deras kraft och värckan. För brefvet af d. 22 Novembris tackar jag ödmjukast: De lofvade pengar(na) skola väl användas. Herr HofMarskalkens tankar att Herr Carl bör vidare resa uti Tyskland och Ängland, äro de bästa som man någonsin kan föreställa sig: ty om han nu komme hem så ung som han är, kunde han icke blifva så ansedd, som längre fram: han kommer lika fullt nog ung hem, och just lärer han komma att sluta sina resor, när andra pläga börja sina. Han är nu vid samma åren, som Hr Adolph när han kom hem; nu ehuru skickelig och stadig han är, så kan likafullt den mogenhet och eftertanka, som fordras vid syslor och alla slags umgängen uti verlden, icke ägas vid 16 år: men får han än några år bese främmande nationer, och lära sig af verlden, som är den besta bok för en som tänker och kan skilja åt godt och ondt, så hoppas jag, att Herr Hof-Marschalken skall få hem en skickelig, vettig och förståndig Karl, som har insikter och talents, samt les bonnes qvalités du coeur et de l’esprit.

#155

[s. 2]
Men om resan bör ske till Wien, kommer man på onödiga utgifter. Nog förtjenar Wien att ses, och dit hafva vi redan flere recommendationer ifrån Naples, ja Drottningens ÖfverhofPredikant har äfven tillbudit oss att nyttja Dess hus i Wien: men resa vi dit, så bör det ske ifrån Venedig till Trieste sjövägen, och sedan är ei annat än landt-vägen; samma väg bör man väl sedan resa tillbaka ifrån Wien till Venedig; ty om man ville resa ifrån Wien till Ängland, måste man fara tvärt igenom hela Tyskland, och just den delen af Tyskland, som det [struket?] är minst att se några märkvärdigheter uppå, och så långt, att det gör hela bredden af Europen, som man måste tåga på postvagnen, och utom dess väges i Tyskland Cofferterne, och allt kommer mycket dyrt; i det stället, om man reser ifrån Geneve, till Strasburg, och så vidare till Ängland, har man strömmar att resa på understundom, som icke är så dyrt. Ty man kan tänka, att Wien ligger halfvägs till Constantinopel, ifrån Paris, och således nog mycket utur vägen för dem, som måste bornera sin curieusitet litet efter en liten pung. Men kommer dag, kommer råd; vi få väl se vid Venise, hvad tillfälle vi kunna få. Herren har så underligt fört oss på alla våra resor, desse åren bortåt, och bättre, än de klokaste uträkningar kunnat utstaka: så gör han ock helt säkert nu; och under hans direction undergifva vi oss, det är den bästa i Verlden. Vi tänka nu snart resa till Florence, dit hafva vi många bref och recommendationer, ända till sjelfve Premier-Ministern, till hvilken vi hafva tre bref. Vi hafva längst uppehållit oss i Rom, för det att man lär mäst här, och tillika kostar det minst. Nu sedan så många hederliga landsmän äfven kommit hit hafva vi haft ett dubbelt nöge; vi hafva fölgt med dem att bese alle curieusiteter på nytt, utan att det kostat oss något. Men det kommer nu andra utgifter på oss, som äro alldeles oumgängeliga. Herr Carl har nu växt utur sina kläder, och när nu

[s. 3]
sårgen är förbi i nästa månad, så måste man lägga bort de svarta kläderna, som han nu burit hela året; och då måste man låta göra nya coleurte kläder. Utom dess bör jag nämna en annan sak, som

# 156
gör honom heder, och viser hans aktsamhet och sparsamhet: allt sedan vi rest ut, har han ännu icke fått någon ny skjorta; utan dem han hade hemifrån hafva varat tills nu; man har allenast lagat upp dem köpt nya manchetter, halsdukar, spetsar etc. Nu äro lintygen så dels utnötte, och dels för små blefne, att man ofördrögeligen måste göra nya, som gör en ny utgift på nya året. Alla dessa omsorger kan jag icke lemna i bättre händer, än i en öm Faders, som drager dem samfält med mig. Herr Hof-Marskalken lärer nådigt finna häraf hvartill vi nu straxt komma att använda pengarne, och huru väl vi behöfde dem nu. Dock är detta en utgift som man måste gjöra, ehvad man är hemma heller ute. Och sådane äro mästedelen alle våra utgifter, såsom äta, dricka, kläder, lärmästare; man måste hafva allt detta, om man är hemma äfven. Det är allenast en utgift mer, när man reser, nemligen åkedon på vägen, när man vill transportera sig ifrån det ena stället på det andra. Många finna så sin räkning vid att resa, att de förtaga sig resor utomlands, såsom till Frankriket och Italien, när de som mäst vela spara, så att det just är en Oeconomie för dem. Så göra åtminstone Ängelsmännerne; det kostar dem mindre att resa, än att vara hemma, så dyrt är det i Ängland. Jag tror, att jag med skäl kan säga det samma om oss. I Upsala och Stockholm kostar det mer att lefva, än i Rom; och olika får man lära. Vi tänka ock innan vi resa bort härifrån, uppvackta Hans Helighet, den Regerande Påfwen. Han är en Souverain som är så aimable, och älskar så mycket utländningar, samt regerar med så mycken visdom och klokhet, att det väl lönar mödan tala med honom; ty han gör icke som Kungen i Frankrike; utan han talar vid alla, i synnerhet när han finner någon som kan svara qvickt och förståndigt. De andre här varande svenske Herrarne villa änteligen hafva audience hos Honom; tillförene hafva vi tänkt mindre derpå; men nu villa de att vi skole vara med för att tala med Gubben och présentera dem, emedan vi tala Italienska; och de åter såsom nyss hitkomne, kunna ännu icke uttrycka sin mening på det språket. De hafva en särdeles längtan och kallelse att kyssa Hans Helighets toffel heller som det heter, baiser la mulle du Pape. Vi äro äljest så väl kände

# 157
här i Rom, hos både den ena och andra, att vi blifva väl upptagne och ansedde i alla sällskaper bade hos Cardinaler, Prinsar, Gouverneurer, Prelater Biskopar, Lärde etc och äro vi väl så bekante här, som i Upsala. Det samma kunna vi säga om det täcka Neapel. Och ifrån Paris få vi ständigt

[s. 4]
bref och böner, att vid återresan komma dit tillbaka: de längta just efter att få se oss ännu en gång. Jag kan väl ock säga, att där arbetade vi båda två som hela karlar, knapt hade vi någon timme ledig om dagen, ja icke en gång söndagen. Der lade hr Rudbeck sina grundstudier, som kommer honom till pass i hela sin öfriga lefnad, den Gud nådeligen välsigne. Nu sedan vi börjat resa mer, flacka och ömsa om rum, bese så många antiqviteter och Naturens under, umgås med hvarjehanda folk och tungomål, hafva vi mera borjat lära känna människor, åtskillige manieres de vivre, fått mera verld och belefvenhet; med ett ord, samlat både folkvett och bokvett, hvilka äro båda två lika nödvändiga, för en människa skall vara med i affairerne, göra sin sysla med besked, och icke sitta i all sin lefnad och lägga händerne i kors, gå på Theatern, spela kort, stiga upp och lägga sig med tomt hufvud, tomt hjerta och tom själ, som gör människan ledsen vid sig sjelf och oduglig för andra, utom comedianterne, som mina [?] mäst af syslolösa och tanklösa människio-figurer, hvilka såsom vattubin förtära honingen utan att arbeta och samla honom: sådane blifva alldrig Rikets stolpar och fäderneslandets prydnad, de komma så mycket mindre till någon san ära, som de lefvat, utan att lefva, hafva passerat fram på jorden som skuggor, utan att lemna något fjät efter sig att de varit till. Men detta ämne kunde leda mig nog långt, det kan icke afhandlas i ett litet bref, och hör icke heller hit. Allenast jag kom ihog det bref, hvarmed Hr HofMarskalken hedrade mig i fjol, hvarutinnan Hr H.M. recommenderade att Hr Rudbeck måtte väl lära sig skickelighet, seder känna länder, deras lagar etc. Och att månge hade sagt Hr H.M. att Han voro väl lärd,

# 158
hade studier som kunde pryda en Professor; men att allt sådant räknades för pedanteri och gräl hem i Sveriget. Bedröfveliga tid, om så är; då är vist järnåldern återkommen och Barbariet icke långt borta, när en sådan smak inkommer. Det är just studier och vetenskaper, som hafva tillskapat det lysande tidevarf vi hafva i Europen; och i Sveriget var tilförne mörker, okunnighet och vidskepelse, innan Konung Gustaf den förste, och den Andre, samt Drottning Christina införde ljuset. Denne Drottning måste i brist på lärdom i Riket, inkalla ifrån alle länder de lärdaste män som funnos, för att liksom solen upplysa vår himmel: hela Hännes Hof bestod ej af andra: och ifrån den tiden har vett och lärdom fått hus och bodt hos oss, och har alltid gjort sin värckan, ehuru den ej märkes af alla: men blir den husvill, så igenkomma rimtussarne och vikingarne i våra bygder; men det är icke att fruckta så länge en stor Konung Gustaf håller spiran, som gynnar vetenskaper, ty han älskar dem sjelf, och känner för väl deras nödvändighet samt hvad det vill säga, att regera öfver ett upplyst folk: Han är en värdig Systerson af Europens Krönte Philosophe, som icke gjort sig mindre namnkunnig och vördad för sin lärdom, än för sine vapen; och torde varit mindre i sine segrar, om icke han varit så stor i sine insikter. Jag önskade att det voro sant till alla delar, att Hr Rudbeck hade väl förtjänt det beröm man honom tillägger, och att han hade Academiska studier; det skulle så mycket fägna mig, som det skulle hedra honom: man må kalla det Pedanteri heller hvad man vill. Det är genom detta Pedanteriet, som hans store Farfarsfar och Farfar fått odödeligt namn uti hela Europen, och satt sitt namn och

# 159
familien i en sådan lustre som få andre funnit. Man talar ännu om dem, då millioner belefvade och artige PetiMaitrars loford försvunnit i luften och deras ära bortblandats i mullen. Men vi hafva Senatorer som äro Professorssöner och genom studier kommit till spitsen af höghet och anseende. Ännu mera, en Tessins brefoch skrifter äro mer kände och berömde än alle hans artigheter och Franska menuetter, ja sjelfva det blå bandet. Linnei och Wallerii

[s. 4 marg.]
namn äro på månge ställen bättre kände än Sverigets; och hafva vi ofta åtnjutit heder och vänskap, för det vi sagt att vi varit deras landsmän; så kunna lärde män blifva mera kände, än ett helt Konunga-Rike: ty de äro som solen, lysande öfver allt, ehuru grofva afvunds och okunighets moln ofta skyla och förtaga deras strålar. Men jag lefver med min vanliga vördnad och högacktning. Välborne Herr HofMarskalkens ödmjukaste tjänare Björnståhl.

[s. 3 marg.]
P. S. Vi hafva fått en stor oro öfver våra böcker i Frankeriet. Hr Österdam har icke kunnat göra oss något värre, om han rent af varit vår ovän; jag kan ej tillfyllest förundra mig öfver ett sådant framfarande; taga emot böcker, lofva att föra dem med sig, sedan lemna dem på främmande ställen, bry sig icke vidare derom, icke veta hvarest de äro; torde hända de nu ligga på sjöbotten: vackra vänstycken, de hedra säkert hans tankesätt och Charactere. Sådant hade

[s. 2 marg.]
vi väl aldrig kunnat vänta af honom. Han hade ock en bokkista med för Hr Lidén, jag undrar om han burit sig så åt med den. Torde hända att han sålt bort alltsammans; ty hvad skall jag tänka om den, som är capable att göra emot lofven, heder och vänskap. Jag ville icke att det skulle hafva händt en Landsman, och ville aldrig att någon skulle få veta här ute, att en Svensk kunde göra sådane strek och gemena vårdslösheter, heller hvad namn

# 160
jag skall gifva på sådane ohörda nedrigheter. Skola vi då aldrig mer få rätt på våra fattiga böcker?

#181
[20. Milano, 4 jan. 1773, brev från Björnståhl till Adolf Rudbeck]

[s. 1]
Meyland d. 4 Januarii 1773.
Högvälborne Herr Baron och Hof-Marskalk

Om mina innerliga önskningar i detta nyår skulle ytras i ord, så blefvo jag för vidlöftig, men jag nöger mig med att säga, att om de blifva uppfylte, så blifver Herr Baron och Fru Friherrinnan de lyckeligaste ibland människor, och jag får det största glädjeämne. Himmelen höre mine trogne suckningar för Nådige Herrskapets välfärd och beständiga Lycksalighet; dess verckan gånge öfver Alperne, ända upp i norden till Boxholm, hvars ägare åtnjute all uptänkelig välsignelse! Jag behöfver icke heller vara mycket vidlöftig att tala om vår resa, Herr Baron Carl har igenom sitt långa bref bespart mig den mödan. Vi hafva nu besett mest hela Italien, och det med största upmärksamhet, vi hafva genom Guds nådiga skickelse blifvit väl emottagna på alla ställen, och åtnjutit en distinguerad heder, så väl på alla Hofven der vi varit, som hos alla Herrskaper, samt de lustraste Academier. På alla ställen hafva vi umgåts både med de högsta och lägsta, för att känna landet, regeringen, sederna och bruken på alla kanter. Vi hafva freqventerat Ambassadeurerne och Ministrarne på alla orter, och hafva de, äfven så, gjort oss bekanta med de regerande, för att lära oss känna politiqven och statsklokheten i hvart land. De störste lärde hafva vi på alla ställen haft till våra beste vänner och ledare; de hafva meddelt oss sine ljus. Vi hafva umgåts med de förnämsta

#182
[s. 2]
fruntimer på alle ställen, för att lära oss belefvenheter och andre yttre bagateller, som likväl äro nödige för det mänskeliga umgänget. Vi hafva ock stundom bivistat Spectaclen och Theatrarne, för att hvila våra sinnen, och tillika lära sätta värdet på verldens fåfänga. Vi hafva på landet i bondens koja inhämtat de säkraste lärdomar om lands-culturen och planteringar, och i staden hos handtvärkarn och köpmannen sedt hvart lands tillverkningar och commerce. Herr Baron och Hof-Marskalken torde tycka, att vi varit för länge i Italien; men Italien är ett land, som nu är delt uti flere förstendömen och konungariken, som hvar och ett har sin hufvudstad, sine olika bruk, och olika regering: det vill tid till att känna väl hvart och ett; ty snart kan man resa genom ett land som en våtsäck; men att känna människor, och få dem till vänner, samt profitera af deras upplysningar etc det går icke så fort; med få ord, annat är resa och löpa, annat är resa med nytta och heder; ordspråket är bekant; föra en s. - - till Rom, och föra hem den igen, så blir den altid en S. - . Utom dess hafva vi flitigt besökt Bibliotheqver såsom mänskeliga snillets skattkamrar; vi hafva deri funnit mycket, som ingen resande för oss anmärkt; äfven sådant som kan upplysa Svenska historien. Herr Baron, tror jag, lärer undra på, huru penningarne hunnit till för oss på så lång tid, och då vi varit på en ständig resa, bodt på dyra källare, betalt skjutspengar, som uti Italien är åtminstone 10 gångor dyrare än i Sveriget. Men Herr Barons förundran lärer väl blifva större, då jag skulle omtala, att vi varit presenterade på Håfven, ständigt budne till måltids hos Höga Herrar, Senatorer, Ambassadeurer, PrémièrMinistrar, Prinsar, Hertigar, Marqviser, Grefvar etc. varit ofta på Baller och festiner etc och det uti Italien, där luxen och magnificensen i klädedrägter eqvipager, vagnar, myckenhet af drängar, laqvaier, pager och löpare utgöra den största utvärtes hedern hos en nation, som är van vid representationer; då lärer Herr Baron falla i förundran, huru vi kunnat varit med i sådane lag och sällskaper, och likafullt icke depenserat mera pgr, och torde hända mindre, än som på en termin åtgår i Upsala, där likväl icke något hof är, för att där hålla 2 personer att allena studera; jag lägger ännu till, att vi utomdess köpt ansenligen mycket böcker, så att vi skickat 2 store cofferter ifrån Rom, 1 ifrån Livorno, 1 ifrån Venedig, och nu böra vi åter skicka 1 ifrån Genua, när vi vill Gud komma dit; ty dessa ädla åminnelser af Italien, äro långt nyttigare en gång i fäderneslandet,

# 183
än att hafva härstädes präktige bord och broderade kläder som ingen

[s. 3]
tackar en före, i stället att böcker kunna pryda snillet, öka lärdomen och kunskaperne, som blifva till gagn och heder för fäderneslandet: jag måste dock tillstå, att en stor del af böcker hafva vi fått till skänks af auctorerne sjelfve som skrifvit dem; ty de hafva sett, att vi söka mer efter visdomen, än efter fåfängan. Men allt detta blir en gåta, som jag en gång får den äran uplösa, då vi vill Gud komma hem. Så mycket vill jag nu nämna i korthet, att vår Oeconomie är den sparsammaste i verlden, och tror jag knapt, att härtill något exempel varit på någon resande, som rest med den utstuderade oeconomien, och kan jag utan skryt lägga till, med den nytta och heder, ty Gud har välsignat vårt redeliga upsåt, och gifvit oss nåd för Förstar och Herrar, som sätta värde på vårt okonstlade upförande, och på vår outsläckeliga lärgirighet, och vår outtrötteliga flit och nyfikenhet, mera än på andras rika kläder och toma hufvud. Ännu mer, de tro att vi äro rike, men att vi af smak och en tagen principe och öfvertygelse, föra oss så simpelt och enfaldigt fram, utan skryt uti det utvärtes. Orsaken hvarföre de tro oss hafva store medel är, att vi nu redan på 6te året äro på resan, och de veta att fattigt folk icke företaga sig sådane långresor. Vår oeconomie består, att allenast äta en gång om dagen, vi dricka mer vatten än vin, att sällan bruka vagn, ännu mer sällan dräng, betjena oss sjelfva i allt, ja så noga i allt att vi äfven i Venedig började frisera oss sjelfva, emedan Perukmakarne voro derstädes för dyra, och nu altsedan continuera vi demed hvar dag, utom vissa tillfällen då vi vela vara mera à la mode; vi taga oss sällan en ledare eller vägvisare, då vi kom-ma i en stad, utan vi fråga och leta oss vägen fram sjelfve, med flere andre grep att hushålla i kläder, dem vi vända, skarfva, upfäija etc. Nyligen vändes en

# 184
klädning åt Hr Baron Carl, som var gjord åt honom i Paris, den skarfvades på längden, nymodige knappar isattes, som se ut som de voro af bara guldet, alle som se klädningen taga den för ny, och gissa att den kostade 8 à 9 ducater; men den kostade med vändning och knappar icke mer än 1 ducat; när Herr Gref Cronstedt fick se denna nya klädningen i Venedig, sade han, ni har gjort en ny depense, jag bad honom gissa vad den kostade; han sade, jag känner er oeconomie, ni har väl gifvit 7 [?] ducater: äfven så sade Hr Major von Numers, jag ville icke fråga; men dölgde likväl sjelfva saken, ty jag ville icke att en gång våre egna landsmänner skulle få se skarfven. Mäst på alle ställen hafva vi haft recommendations bref af 2ne slag, till de Höge, och till de lärde samt Bibliothecarier; de tillbjuda sig sjelfva att recommendera oss ifrån den ena orten till den andra. Vi hafva redan två bref till Generalen Paoli i London, Hr Baron vet, at han var ärnad till att blifva Kung på Corsica, och nu är han i Ängland; ett af desse brefven är skrifvit [af ?] Hr Grefve d’Arco uti Mantova, som är Keiserlig Kammarherre, Han beviste oss mycken godhet, tog oss i sin vagn, förde oss i alla stora sällskaper; hans vagn stod oss till tjenst alle dagar. Uti Placentia, förde den unga och sköna Margrefvinnan Piedemonti Landi alltid i sin egen vagn, uti alle hus och sällskaper, och så lyckelige hafva vi varit

[s. 4]
allestädes der vi färdats fram. I Venedig förde oss Senatorer i sine gondoler flere gångor; och äfven Franske Ambassadeurn, som beviste oss otrolig godhet, böd oss att äta middag hvar dag, ehuru vi icke altid hade tid att spilla bort, ty gemenligen vid stora bord, blir magen fullare än hufvudet, och tiden eller timen att se en sak, som sedan knapt står att ses, går snart förbi, och saken blir försummad. Denne Herre har ock gifvit oss bref till Franske Ambassadeurn i Turin, Hr Baron Choiseuil: där lärer vi ock träffa unge Hr Grefve Fersen, få se om han känner igen mig, sedan vi varit bekante vänner i Stockholm. Således hjelper Gud dem fram, som färdas ärligen och redeligen utan skryt, men med förstånd, sin väg i verlden. Ofta

# 185
hafva vi sjelfve undrat på, hvadan det kommer, att på så många ställen man vist oss så utmärkt godhet och heder, då vi hvarken hafva stora pengar heller talenter. Till exempel. Vi kommo hit till Meylan, vi gingo till fots, att göra en visite hos Premier Ministern Hr Grefve de Firmian, som är en stor man, och vida berömd, öfver hela verlden för sitt stora förstånd, lärdom och goda hjertelag, vi hade ett bref till honom ifrån den ofvannämnde Grefve D’Arco som är hans Cousin. Men huru väl blef vi icke emottagna, han sade att han just längtat efter att se oss, ty han voro redan underrättad om vårt uppförande, af andre, i synnerhet hade en Ängelsk rik Herre vid namn Nichols, som tillika med Mylord Finlater, voro våra gode vänner i Venedig, talt om för Honom, hvad nya upptäckter vi gjort i Bibliotheqverne i Venedig etc; i sanning var han så underrättad om allt, att vi viste icke hvad vi skulle säga, annat än complimenter, att vi voro glade öfver en så stor Herres approbation: Hans Excellens tog oss till sitt bord, presenterade oss sjelf i egen person för alla sina gäster, som dageligen äro ganske talrike, berömde oss uppenbart vid bordet, och sade desse herrar ifrån Sveriget kunna undervisa hela Europen huru man bör resa och observera allt, detta kallar jag resa, sade han, men det som många andra göra, kallar jag löpa och springa. Således blefvo vi kände straxt med de förnämste i hela denna staden; och det var första dagen vi voro här. Hans Excellence sade oss, att vi borde göra vår uppvacktning hos Deras Kungliga Högheter, Keisarens Hr Broder och dess Gemål; vi svarade att vi ville väl hafva den äran innan vi reste härifrån. Andre dagen viste vi af ingen ting, vi hade sjelfva kämmat

# 186
oss, klädt oss i svarta kläder, och tänkte gå ut att bese staden, i det
samma fingo vi bud ifrån Öfverste Marschalken Hr Grefve Kevenhüller, att vi borde snart inställa oss på Hofvet, at blifva presenterade; vi hade icke tid att kläda om oss, ehuru våra manchetter icke voro de finaste etc. Vi togo då straxt en vagn, åkte till Öfverste Marskalken och lemnade visite-kort hos honom, och Hans fru som är en Prinsessa, reste upp på Håfvet, blefvo presenterade först hos ÄrkeHertigen Prins Ferdinand, som talade mycket vid oss, och sedan hos Hans Gemål, som ännu mer språkade med oss, ty Hon har ganska mycket förstånd, och är tillika mycket nådig och god. Oacktadt vår simpla [asisstice ?] hafva vi dock behagat Deras Kongl. Högheter så mycket, att de sedan berömt oss för Premier Ministern, som sjelf talte om det; och Nyårsdagen, när det var stor gala, voro vi äfven
tillstädes, och då hälsade Deras Kongl. Högheter på oss mycket nådigt, och talte vid hvarandra om oss ganska länge vid bordet: äfven så på operan hafva de hälsat på oss flere gångor: men ännu mer nu nyligen blefvo vi budne, att komma på en privat dans hos Deras Kongl. Högheter och spisa vid deras bord på Hofvet om aftonen, en nåd, som är här räknad för serdeles stor, emedan utaf hela staden allenst 40 personer voro budna, som alle voro de högste familjer och ingen utländning, bara vi; men vi absenterade oss; orsaken var, att Hr Baron Carl hade

[s. 4 marg.]
större lust att arbeta, sade han, än försumma sin natt på Hofvet, och utan dess, böra vi icke vara de enda illa klädde, sade han, ibland de andre, som bära drap d’or; jag fann hans reflexioner solide och grundade, och ville så mycket mindre föra honom utur de tankarne,

# 187
som det är rart att ungdom hafva så allvarsamme tankesätt, utan snarare älska de flyktighet och lappri. Men de hafva mycket saknat oss på Hofvet, och måtte vi sedan ursäkta oss med opasslighet. Si så litet hindrade våra svenska klädes-kläder oss att blifva slett [?] ansedde; men när man har en så god tolk, som Hans Excellence Hr Grefve De Firmian, så behöfver man hvarken guld heller juveler

[s. 3 marg.]
att göra sig gran med. Man hotar oss, att Deras Kongl. Högheter torde ännu en gång bjuda oss på en bal och måltid, då lärer vi icke våga att refusera. Det kan åtminstone tjena för Baron Carl att visa sina pasgranes [?] de Marseille; och en bon bal de Paris; men icke gläder sig vår pung deraf, att nya utgifter måste göras, då pengarne just äro på upphällningen.
Jag lefver med största vördnad Högvälborne Hr Baron och HofMarskalkens ödmjukaste tjenare
Jacob Jonas Björnståhl

# 206

[24. Karlsruhe, 1 jan. 1774, brevkoncept: Björnståhl till Adolf Rudbeck]

[s. 1]
Carlsruhe den 1 Januarii 1774
Högvälborne Herr Baron och HofMarskalk

Jag börjar detta året med önskningar och förböner till den Högste för Herr Barons, Fru Friherrinnans och hela familjens ständiga sällhet och flor: Vare mitt Nådiga Herrskap välsignat både i andelig och lekamelig måtto i detta ingångne året, att det må blifva i synnerhet utmärckt ibland alla andra, och jag med min käre Rese-Camrat må få ständigt glädjas och se våra hjertinnerliga önskningar uppfyllas. Himmelens Herre göre Dem godt, som göra andre godt, och föröke antalet af menniskors välgörare, till sin ära. Vi hafva slutat det förra och börgat detta nyss ingångna året, med en god hälsa och sundhet, lofvad och prisad vare den Högste: vi hafva besedt, med upmärksamma ögon, flera länder, städer, konster och store män, vi hafva sökt att väl använda vår tid. Nu äro vi här uti den Badiska Residence-Staden Carlsruhe. Vi hafva här Julat ganska förnämt, utan att det kostat oss något. Vi se här dageligen på Hofvet stora exempel af en klok regering, af menniskjo-kärlek och hushållning. Med en Tom pung äro vi likafullt mycket distingverade och hedrade, och se med en vördnadsfull förundran och innerlig ärkänsla på Försynens nådigsta hushållning med oss, och hafva vi vist, om någon, orsak att ropa: Icke oss, Herre! utan Tino namne ärona. Vi ärkänna med största Tacksamhet en huld Faders och en öm Moders trogna suckningar och förböner till den Himmelske Fadern, för en kär Sons och dess följeslagares välgång; vi se dageligen deraf fruckten, och tillskrifva den vår lycka, hälsa och framgång; vi veta ock sätta derpå ett stort värde, och se skenbarligen Guds välsignelse: vi utbedja oss vidare

#207
och allt framgent samma förmohn, och innesluta oss uti dessa förböner i detta året; de äro de besta skatter vi kunna få här på jorden. Jag har ingen ting som jag kan tillägga till det långa bref, Hr Baron Rudbeck skrifvit, om icke det att detta Durchläuchtigsta Hofvet öfverträffar all beskrifning: Hans Höghet den Regerande Markgrefven, är den uplystaste och Nådigaste Souverain, som man någonsin kan finna: Han arbetar på sina undersåtares sällhet med största ifver; uppmuntrar åkerbruk, landskötslen, handtvärck, konster och vetenskaper; gifver öpet och enskildt tillträde åt

[s. 2]
alla människor, höga och låga, fattiga och rika: tröstar och lättar den nödlidande; talar vid bönderna som en Fader, anser dem för stolparna af hela den Politiska Byggnaden, och de rätta bien som indraga honing uti staten och föda de andre: Han är en stor segervinnare, intager länder och allas hjertan som se och råka Honom. Men huru intager han Länder? icke såsom andre, genom blods utgjutelse och människors förödande; utan genom nya upodlingar till mennisko-slägtets uppehållande: Han gör en ny skapelse som hedrar mänskeligheten. Han gör träsk, morass och kärr till blomsterfulla ängar och bärande åkrar; högder och backar gör han till vingårdar, skogar och dalar ombyter han till frucktbärande trädgårdar och orangerier, och fattiga gör Han till rika. Så Stor Regent Han är, så stor mennisko-vän är Han ock. Han är en arbetsam Herre; spelar alldrig kort; men när andre vinna penningar, vinner Han hjertan och är alltid säker att vinna; i det stället andre ofta förlora både tid pengar och samvete: Hans spel är det skönaste i verlden, en öm Landsens Fader mitt ibland sina barn, ingen åskådare är som icke röres, alle resande stadna här för att beundra ett sådant skådospel, som till menniskio-slägtets skade äro [?] så sällsamme. Här finnas inga comedier heller Spectakel, som underhålla lättjan, föda fåfängan, syslosätta narrar och förföra arbetare att blifva lathundar och tiggare till Landets förderf; här blifva alle uppmuntrade att företaga sig något till Statens gagn. Hans Höghet studerar ständigt, när Han är ledig ifrån Regerings-syslor, har ett skönt Bibliotheque, umgås gerna med Lärde, och deraf har Han vunnit

# 208
så mycket, att Han Sjelf är den Uplystaste och Lärdaste af hela sitt Hof, och en af de störste Regenter som finnas i Tyskland. Han kan flere Språk, har rest uti Frankrike, Italien, Tyskland och Ängland; har ett skönt minne och ett genomträngande förstånd, har skrifvit böcker, i synnerhet är en ganska märckvärdig, som har till titul: Abregé des Principes de l’Economie Politique: det är icke lång, men ganska vicktig bok: den slutas med denna sköna expression: Faire le bien, c’est le recevoir. Som viser denne Prinsens tankesätt och ädla hjerta. Med ett ord, det är en stor Furste, som viser i allt att Han är Kötslig Cousin med den Store GUSTAVE III, Som försatt Sveriget i Sällhet och Europen, ja Asien och America i förundran, icke allenast samma blod rinner i Deras ådror, utan Samma höga tanckesätt hafva intagit Deras hjerta, Samma människo-kärlek drifver Dem att göra andra godt, De hafva ock L’ami des hommes för en gemensam vän; Marquis de Mirabeaus principier i Politiquen och Economien, äro de grundlagar Som vår Svenske Monarque, och Dess Sysling Den Badiske Regenten, antagit i dess stora hushållning. Himmelen välsigne Dem, och gifve lycka åt alle Regenter, som villa göra människior lyckeliga!!! Hännes Höghet den Regerande Markgrefvinnan är en värdig Gemål af en så stor Furste; Hon har egenskaper som öfverträffa sitt kön:

[s. 3]
Hon är så Lärd uti Natural-historien, som någon Professor; Hon följer derutinnan vår Store Linnei Systeme; Hon låter nu gravera plantorne uti kopparplåtar, som gå inemot till 10.000 kopparstycken, och kosta hvart och ett 9 ducater in alles, så att detta värcket går till 90.000 ducater i guld; så stor nit har hon för vetenskaper och konster; detta vercket gör Hänne odödlig: när andre använda pengar på narracktigheter och coemedianter, brukar Denna Prinsessa dem till vetenskapers fortkomst, uppehåller flera artister och graveurer, som eljest icke skulle finna arbete etc. etc. Prinsessan ritar gudomeligt, är Starck i Musiquen, och är så lärd och beläsen att Hon känner hvarenda blad och bok i sitt Bibliotheque. Man kan föreställa sig, huru Arf-Prinsen och de två öfriga Prinsarna äro upfödde uti ett Hof, der Religionen regerar tillika med Dygder och Lärdom. Jag har skrifvit till Hr Riddaren von Linné om denna Hans stora disciplin: och läste jag brefvet för Prinsessan i hela

# 209
Hofvets närvaro, som klappade händerna af glädje, så nögde voro de med mitt skrifsätt till vår Store Naturs-tolk. Vi äro här så väl, att vi icke kunna vara bättre, vi profitera dageligen af detta Höga Herrskapets umgänge, lära känna en säll regering och landsfaderlig hushållning, vänja oss att lefva i hvardagsvis uti ett Hof, se och urskilja andras belefvenhet, umgås med menniskor af alla slag. Somliga bära hufvudet endast för frisuren skull och tro icke att det är gifvit för att vara upstädat innan till med tankar och kunskaper. Somliga hafva fötterna för att endast dermed dansa och göra kromelurer, men äljest äro de ofärdige, låta draga sig som krymplingar af fyrfotade fän, som äro framför vagnen, och flere tvåfotade äro bakföre, och är mycken lycka om den som sitter innantill i vagnen icke fyller antalet, åtminstone är det besynnerligt, att han icke vill gå ut, utan vara annoncerad och accompagnerad med en stor rad så frammanoch bak till. Vi lära oss ock att känna tyska sederne och Språket, som detta är det första Hof vi sett i Tyskland. Och det förnämsta är, att vi således draga vår tid fram mycket angenämt och nyttigt, utan att det kostar oss något, allenast logementet som vi betala mycket lindrigt: vi tänkte icke vara här mer än 2 eller 3 dagar, och hade vi redan skickat vår stora Coffert med böcker och sommarkläder ifrån Strasburg, Rhenströmmen utföre till Maynts, der den väntar på oss. Men vi blefvo här så väl uptagne, budna ständigt till Deras Högheters bord, med 1000de nådebetygelser, så att vi icke kunde komma så snart härifrån. Deras Högheter budo oss att blifva qvar åtminstone öfver nyåret; och nu växer Deras nådiga tycke för oss, att De vela vi skola vara qvar till d. 28 Januarii, som är Carlsdag, den Regerande MarkGrefvens, äfven Arf-Prinsens, ja och själfva MarkGrefvinnans namnsdag, ty Hon heter Carolina Lovisa: detta är den enda gala-dag som är här vid Hofvet hvarje år: Torde hända, att då lärer ock Arf-Prinsens förlofning med Prinsessan Amalia af Hessen-Darmstadt, som är Hans Cousine, blifva

[s. 4]
publicerad, denna Prinsessa är syster till Storförstinnan i Ryssland. Vi hafva väl icke några gala-kläder, men här på Hofvet ser man så litet efter sådant; Personernes egenskaper värderas, icke kläderne, dessutan vet alla at vi icke resa för att gjöra pretentioner på sådana yttre skröpligheter. Dröija vi här längre, så torde den alfvarsamme

# 210
vintern få ända, och väderleken blifva lindrigare att resa uti. Vi se redan att det är icke så lätt att resa vintertiden uti Tyskland, som Italien; ach det sköna Italien, som vi nu öfvergifvit! Här rägnar det ständigt, och stundom fryser det så starck, att man tycker sig vara i Sveriget; men det är mycket sämre vägelag än hos oss, om vintern, ty man kan icke bruka släda, utan ständigt vagn, hvilken skakar otroligt, och man stelnar stundom af köld i synnerhet om nätterna, ty postvagnen går dag och natt. Här på Hofvet har Baron Rudbeck haft tillfälle att visa sig i dansande, och fick stort beröm af Deras Högheter sjelfva: få härstädes dansa så väl som Han men ingen bettre. Med ett ord det är oss nyttigt att vara här på Hofvet i flera afseenden: Deras Högheter vela att vi blifva här hela vintern igenom, att få se huru vackert Carlsruhe är om sommaren, men det skulle för mycket hindra oss i vårt lopp, och vår tid äfven, som man väl icke kan säga att den illa här användes, men den lider dock. Ja Deras Högheter hafva bedt oss komma åter hit och passera sommaren, i fall vi resa bort i vinter. Vi blifva åtminstone qvar här, vill Gud, till Februarii början, få se om detta Nådiga Herrskapet blir sedan ledsna vid oss. Det är vist att Deras nåd emot oss båda två är alltför märckelig: Deras Högheter hafva mer än en gång sagt, att det är en stor lycka för Hr Baron, att han så länge varit i mitt följe etc. etc. De hafva tillsagt mig den nåden, att ständigt vara i Deras correspondence, och att på Deras vägnar hälsa Hr Linné. Hr Baron Rudbeck skrifver i dessa dagar ett höfligt bref till vår vän Hr Guys uti Marseille, för att ställa Honom till frids, och visa att vi icke glömt honom och hans välgerning emot oss, ehuru man icke ännu kunnat fullgöra sin skyldighet och att skilja oss ifrån den gemensamme hopen, som är otacksam efter åtnjutit godt, deruti säges orsakerne till utdrägten med betalningen, nemligen penningebrist i landet, och Herr HofMarskalkens utgifter att sätta Dess bruk i gång, vi hafva tillbudit honom, om han vill hafva betalning i spik och jern etc. vi vänta hans svar på Roterdam. Vi nödgades för att kunna lefva, och komma vidare fort göra en skuld i Strasbourg på 400 livres hos Hr Postmästarn Deutsch, genom Hr Capitaine Tolls recommendation; den bör betalas i början af Mars. Få se huru Gud hädanefter styrer vercket, Jag hoppas det besta. Vi äro otroligt glade öfver de bref vi fingo

# 211
i går ifrån Hr Hof M. och äfven Hr von Engeström, hvilka Hr Capitaine Toll skickade oss hit ifrån Strasburg; jag är ganska nögd att gamla året slutade med en så god tidning, och att saningen segrat öfver sin fiende hos
GUSTAVE den Store, hvilket jag väl viste förut: Se huru obegripeliga Guds vägar äro, af arghet och list anklagar man oss vid Thronen att göra oss Skada; och just derigenom förorsakar man mig hos en upplyst Konung en pension för att vidare befordra min lycka. Måtte alle osanningar och lögner få en så god utgång: och då blifver Sveriget lyckeligt under GUSTAFs III Spira, hvilken Herren välsigne!!! Hr Capitaine Toll har skrifvit till Hr Grefve Bark i Wien, som var hans Slägtinge, och berättat honom att han lärt känna oss, och på hvad sätt vi voro beskaffade, att vi icke kunde vara skyldiga till Marchellis angifvelser etc; Han har fått svar ifrån både Grefve Bark och Grefve Oxenstjern att de aldrig trodt sådant
utan straxt ansedt det som foster af enskildt hat och arghet. Hr Toll var i Wien hos Hr Grefve Bark, när denna besynnerliga tidningen kommit ifrån Marchelli ifrån Abbaten Ferrari etc. Grefve Bark har straxt funnit, att det var ett Italienskt strek och att

[s. 4, marginal]
ingen Svensk kunde vara galen i så hög grad, utan att hafva förlorat förståndet. Sedan när Hr Cap. Toll varit i Paris, har han berättat denna historietten för Hr Baron och Kära [?] De Geer, som straxt svurit på att det icke kunde vara sant, emedan han kände oss så väl och lefvat med oss så länge i Rom och Flr [?] och kände vårt upförande: har dessutan känt mig för länge sedan i Upsala. Enfin lögn och fallskhet slår sin egen herre på nacken: och om vi [… ?] [textförlust?]

# 212
[s. 3, marginal]
så kunde vi skrifva öfver till Genua till våre vänner, såsom Dogen och flere Senatorer, och berätta dessa nedrigheter, jag försäkrar de skulle taga mycken stor del deruti, och Marchelli skulle därför stå ganska lett [?], men det skulle icke göra annat än stadfästa dem i den tankan de redan hafva om denne Borgarn etc. Vi skola låta honom framhärda i sina strek, till des han löper emot [?] en gång, det är genereusare att förlåta honom

[s. 2, marginal]
Nog af att saken utslagit till vår fördel, jag önskade ock till den stackars Holmbergs, som åtminstone genom våre bref blifvit känd af Hans Majt. Hade icke saningen kommit straxt i ljuset, då hade vi blifvit nödgade att skrifva till Genua och begära af Regeringen bevis om vårt upförande, vi skulle nog fått hundradetals, som skulle varit nog flatteuse för oss: vi hafva redan brefven färdige, vi vänta allenast på utslaget; nu hålla vi dem inne, sedan vår Nådigste Konung af den stora och undransvärda skarpsinnighet Han äger, sjelf sedt till vår oskuld. Men nu ett ord om vår hushållning; vi läto i Sveitserland göra ett par dussin skjortor och läto dem garneras med allt tillbehör, och det var det enda som man kunde hafva för godt köp derstädes; allt annat är därstädes förskräckeligt dyrt, i synnerhet mat och skjuts, och fick vår arma pung nog kännas dervid. Vi hafva dock dragits oss fram med

[s. 1, marginal]
den allresparsammaste hushållning som varit mögelig. Derom är Herr Hof-Marskalken nog öfvertygad: men hvart skola vi vända oss, att nu godtgöra våra skulder, och fortsätta vår resa till Ängland? Dock inga klagomål på nya året. Herren förser väl ofret: vi äro glade att hafva en Nådig Konung som tänker på oss hemma, och att vi råka godt folk och vänner, hvarest vi resa, och att vi må väl samt hafva hälsan. Jag framhärdar till döden Högvälborne Herr Barons och HofMarskalkens
ödmjukaste tjenare
Jacob Björnståhl