Nils Mattson Kiöpings resor (tredje trycket från 1743)

Nils Matsson Kiöping företog tre resor till Ostindien. En kort beskrivning av resorna utgavs första gången 1674, tillsammans med en beskrivning av Japan. Denna text återger den tredje utgåvan, gjord av Salvius 1743. Maskintexten har tillkommit genom Erik Petzells försorg. 

Texten var från början försedd med ett stort antal markeringar  för förkortningspunkter, kursiveringar, rubriker, citat m m. Texten i denna databas har av Lars-Olof Delsing anpassats till Textbankens principer, så att metatecken är borttagna och att bindestreck i avstavade ord har tagits bort. Ord som är avstavade över sidgränser har skrivits ut i sin helhet före sidnumret (som är angivet efter '#')

Första upplagan av texten (utgiven av Johan Kankel 1674) återfinns här.
 

[Nils Mattson Kiöpings resor, tredje trycket 1743]

BESKRIFNING Om En RESA GENOM ASIA, AFRICA Och många andra HEDNA LÄNDER, Som är Giord AF NILS MATSON KÖPING FÖR DETTA KONGL. MAJ:TS SKEPS LIEUTNANT.

Förbättrad och Tredie Gången Uplagd AF LARS SALVIUS 

STOCKHOLM Tryckt år 1743.

# Företal:

Til Den Gunstige Läsaren!

SIutio År äro nu framflutne, sedan denne Resebeskrifning sista gången gafs ut på Trycket, i Wisings Borg af Hans HögGregvelig Exellence Riks Drotzen Herr PER BRAHES Boktryckare Johan Kankel. De många behageliga ämnen och märkvärdiga omständigheter, som deruti finnas, äro så vackert och nätt samlade, at Boken blifvit mycket begärlig: Åtminstone är det nu mycket svårt, at komma öfver något Exemplar deraf; ty har jag tyckt, at det ej skulle vara mishageligit, om hon nu å nyo kommer ut i et mindre och nättare Format.

Det vore önskeligit om flere, som vandra och ferdas i främmande Länder, ville tjena det almänna med dylika goda anmärkningar. Deras Äreminne skulle då ej så snart glömmas bort, utan alt framgent lefva hos alla dem, som äro kännare ock älskare af slika saker. Ho skulle väl nu komma ihog, en Kongl. Maj ts skeps Lieutnant Nils Matson Köping, 

#2 födder i Wässmanland för mer än hundrade år tilbaka, så framt han icke sjelf hade i lifstiden sammanskrifvit sit besfvärliga lefverne och mödosamma vandring?

Jag må ej her eljest orda något om de många förmoner, som hemtas af goda Resebeskrifningar. Deras åtskilliga ämnen låcka Läsaren at med nöje samla sig en grundlig kunskap om främmande folks serskilta Rgerings-arter, Religioner, Seder, sinnelag, styrcka och rörelser, med mera. Ja, deraf kan ock mycken vis het inhämtas om Naturliga ting, När de noga beskrifvas; Men fram för alt, så främjas Guds ära derigenom så mycket. När Hans kärleksfulla omvårdnad om menniskan lika som på en tafla, skärskådas, och huru Han förer de sina underliga genom hvarjehanda omskiften i hela deras lefnad.

Hvad eljest denna uplägningen enkannerligen vidkommer, så har jag tagit mig någon frihet, at rätta Constructions ordningen uti meningarne, hvilken efter den tidsens skrifve-sätt, då boken förra gången blef uplagd, varit mycket inbunden. Jag har ock nu tilökt henne med en uptekning på alla Capitlens innehåll. De tryckfel, som mest vid min frånvaro smygt sig in, behagade den Gunstige Läsaren sjelf rätta efter det, som aldrasist i Boken är upsatt. I öfrigt lemnar jag altsammans uti den Gunstige Läsarens milda omdöme.

LARS SALVIUS. 

# CAPITLENS INNEHÅLL

1. Cap.                          Om Resans början.                                                      Pag.                                      1

2. Cap.                          Om Folket Caffers.                                                                                            2

3. Cap.                          Om några Blindklippor, och Insula Ascensionis.                                             3

4. Cap.                          Om ön Helena, och des underliga värkan.                                                        5

5. Cap.                          Om yttersta udden på Africa, och et mycket

                                      skamlöst folk, som der vistas.                                                                           7

6. Cap.                          Om en strid emellan en Valfisk och en Svärdfisk.                                            9

7. Cap.                          Om Berget Cumba de Tristan.                                                                          13

8. Cap.                          Om ön Mauritius.                                                                                              13

9. Cap.                          Om ön Madagaskar eller St. Laurents.                                                                        14

10. Cap.                        Om ön Sokkotora.                                                                                             17

11. Cap.                        Om Röda Hafvet.                                                                                               18

12. Cap.                        Om en ö i Röda Hafvet midt för Staden Meka.                                                 20

13. Cap.                        Om Rika Arabien.                                                                                             22

14. Cap.                        Om Meka vid Streto

                                      Babel Mandel.                                                                                                   24

15. Cap.                        Om Staden Aden.                                                                                              27

#

16. Cap.                        Om Staden Maskalet.                                                                                        27

17. Cap.                        Om Staden Zibet.                                                                                              28

18. Cap.                        Om en herlig trädgård, deruti jag blef ståteliga undfägnad.                                      30

19. Cap.                        Om Staden Ziden.                                                                                              34

20. Cap.                        Om en ort, som kallas Jamborg.                                                                        35

21. Cap.                        Om orten Zerzes.                                                                                               36

22. Cap.                        Om Sinai Berg.                                                                                                  39

23. Cap.                        Beskrifning öfver Bergen Sinai och Horeb.                                                      40

24. Cap.                        Om Horebs Berg.                                                                                               45

25. Cap.                        Om Staden Taquem.                                                                                          48

26. Cap.                        Om deras Bokstäfver och Papper.                                                                     48

27. Cap.                        Om mindre Armenien.                                                                                      49

28. Cap.                        Om Armenianernes Gudsdyrkan.                                                                      50

29. Cap.                        Om Meden.                                                                                                        53

30. Cap.                        Om Partia eller Parten, som nu kallas Arak.                                                     54

31. Cap.                        Om Staden Ispahan.                                                                                           56

32. Cap.                        Om Persiska Hofstaten.                                                                                     57

33. Cap.                        Om Konungens Jägeri.                                                                                      59

34. Cap.                        Om Persien eller Tarsien                                                                                   61

35. Cap.                        Om Staden Jessed.                                                                                             64

36. Cap.                        Om tvänne små Städer Korastan och Kurbazatrihan.                                       66

#

37. Cap.                        Om det höga Berget Udian.                                                                               67

38. Cap.                        Om resan up åt Berget.                                                                                      69

39. Cap.                        Om uphofvet til et stygt framfarande.                                                               73

40. Cap.                        Om Tu andra Berg.                                                                                            74

41. Cap.                        Om nya Persepolis eller Sciras.                                                                         75

42. Cap.                        Om en stor Trägård.                                                                                          78

43. Cap.                        Om Staden Lara.                                                                                                79

44. Cap.                        Om den orten Stabbaron, och Bezoar stenen.                                                   81

45. Cap.                        Om Staden Gammaron.                                                                                     82

46. Cap.                        Om Landet Ormus, och des härliga Pärlefiske.                                                82

47. Cap.                        Om Staden Bassora.                                                                                          86

48. Cap.                        Om Bagadat eller nya Babylon.                                                                        87

49. Cap.                        Om Handtvärkarena, och deras ordning.                                                           91

50. Cap.                        Om Fulego eller det gamla Babylons qvarlefvor.                                             92

51. Cap.                        Om Staden Surate.                                                                                             95

52. Cap.                        Om detta folkets dierfhet och öfverdåd.                                                            96

53. Cap.                        Om deras stora afgudadyrkan.                                                                           98

#

54. Cap.                        Om deras Prester och Prestaskruder.                                                                100

55. Cap.                        Om faselige stora Ormar.                                                                                  101

56. Cap.                        Om Diu, Dive och Daman.                                                                                103

57. Cap.                        Om Vingula.                                                                                                      104

58. Cap.                        Om Staden Goa.                                                                                                107

59. Cap.                        Om den stora ön Ceylon.                                                                                   107

60. Cap.                        Om deras Rättegånger.                                                                                      109

61. Cap.                        Om tvänne Bönders Rättegång.                                                                         111

62. Cap.                        Om denna öns fruktsamhet.                                                                              113

63. Cap.                        Om det förbudna trädet i Paradiset.                                                                  114

64. Cap.                        Om kanél ock andra sälsynta krydder.                                                              115

65. Cap.                        Om Elefanter, och huru de fångas.                                                                    117

66. Cap.                        Om Apor och Babianer.                                                                                    120

67. Cap.                        Om Bufflar och andra diur.                                                                               122

68. Cap.                        Om Kobrakapel, den giftigaste Ormen.                                                            124

69. Cap.                        Om åtskilliga slags Ormar.                                                                                126

70. Cap.                        Om den fromma Kameleonten.                                                                         127

#

71. Cap.                        Om Folket kulis eller Bärare.                                                                            128

72.Cap.                         Om Pärlefiskeri.                                                                                                130

73. Cap.                        Om de Maldiviska öjar.                                                                                     131

74. Cap.                        Om Capo de Camerin.                                                                                       132

75. Cap.                        Om Städerna Negepatan, Tegnepatan, Trankebar och 

                                      Slottet St. Joris.                                                                                                 134

76. Cap.                        Om Staden Narsingapatan, ock huru debrände up sin 

                                      Furstesdöda krop.                                                                                              136

77. Cap.                        Om St. Tomas, Pelikatte, Masulipatan och Bengala.                                        142

78. Cap.                        Om Konunparikena Ava och Pegu.                                                                   144

79. Cap.                        Om ön Nicobaer.                                                                                               144

80. Cap.                        Om Malaka eller Gyldene Chersonesus.                                                           146

81. Cap.                        Om Sumatra den mindre.                                                                                  149

82. Cap.                        Om det väldiga Konungariket Siam.                                                                 151

83. Cap.                        Om Jlia Formosa.                                                                                              154

84. Cap.                        Om den ön Ajonam.                                                                                          157

85. Cap.                        Om ön Tarnado.                                                                                                 157

86. Cap.                        Om et Sälsamt Folkslag,hvilket utrotas såsom

                                      en annan ohyra.                                                                                                 159

87. Cap.                        Om ön Amboina.                                                                                               160

# Följande fel, täcktes Den Gunstige Läsaren rätta.

PAg. 7 och 8de raden står: icke en gång en mygga eller fluga, som visa sig skenbarligen vid elden.

Läs: Om nätterna skrämes folket af spöken, som visa sig skenbarligen vid elden; men göra ingen skada.

Pag. 19. 21 raden står: hela på himmelen.

Läs: på hela himmelen.

Pag. 30. 16 raden står: undfägnadder.

Läs: undfägnad.

Pag. 64. sista raden står stort. Läs Slott.

Pag. 103. 20 raden står så. Läs få.

Pag 107. 2 raden står Balmträ.

Läs Palmträ.

Pag. 109 22 raden står krymt. Läs grymt.

Pag. 122 9 rad. står Buf-flar. Läs Bufflar.

Pag. 145. 9 raden står byta. Läs: byte.

Pag. 152. 25 raden står: namnkanniga.

Läs: namnkunniga.

Pag. 154. 14 raden står: Chinenerserna.

Läs: Chineserna.

Pag. 156. 23 raden står få. Läs så.

Pag. 158. 11 raden står Mahemotaner.

Läs: Mahometaner.

#

I. CAPITLET.

JAg seglade år 1647. från Holland, genom Sundet mellan Frankrike, Ängeland, Holland och Spanska Sjön, och for om Canarie-öjarna, som lyda under Konungen i Spanien, ligga mit under dagjemnings streket i Africa och äro allom kunnige.

När vi kommo uti stora Wästerhafvet, jagade några Sjöröfvare oss utur leden, så at vi måste hålla in på Guineiska redden, tå vi kommo til Capo de Verde, som fordomsdags kallades Hesperides, om hvilka Ovidius skrifver.

#1

2. CAPITLET.

Om Folket Caffers.

DE, som bo i Capo de Verde, kallas Caffers: et resligit folk, som ser grymt ut. Desse samkade sig hopetals omkring oss, der vi hemtade vatten. Alle voro väpnade med pil och boga. De förde en stor hop boskap och Citroner til oss, hvarföre de icke annat ville hafva igen än jern, hälst knifvar: De gingo spiller nakne: Och fast de voro hel svarte, syntes likvist blå och röda strimor rundt om deras krop, hvilka de ristat up med knifvar, och sedan slagit färg deri, och låtit dem så sedan gro ihop. Deras kvinnar veta af föga eller alsingen blygd. Tänk! en födde barn, då vi alle stodo och sågo derpå, och ingen var som hjelpte henne; ej eller tycktes hon gifva sig det ringaste af någon sveda; utan, sedan det efter en handvänning var bestält, stod hon straxt up lika frisk, tog fostret på armen, bar det til sjön och tvättade det. Något derpå kom hon tilbaka med fostret på ryggen bundet, och bar en hop citroner med sig uti en korg, som var flätad af gröna blad.

     Ibland andra, som då hälsade på oss, var en mycket reslig ung man, som hade sin boga

#2 och sina pilar i handen, och var omgjordad med en rem, på hvilken hängde sex stora knifvar i en skida. Han talade god Hollänska, sade sig varit uti Holland, särdeles i Amsterdam, Rotterdam, Delfft, Hag och annorstädes, och böd oss, med alfvarsamt tiltal, packa oss strax dädan, ty de ledo oss icke på sit land. Jag blef här ej varse någre odjur; kunde ei eller få veta, hvad som var til fångs i landet, emedan jag råkade ingen, som kunde tala med mig. Det är likvist troligit, at der skulle gifvas slemme och arge vildjur, efter de svept sina barn uti korgar, som voro gjorde af blad, och hängt dem up i träna.

2. CAPITLET.

Om några Blind-klippor och Insula 

Ascensionis.

NÅgre hållar, som heta Öpna Ögon, och äro en hop Blind-klippor, ligga emellan Capo de Verde och Capo de Bonne Esperance, vid pass 60. mil til sjös. Alle sjömän äro mycket rädde för dem och måste granneliga taga sig til vara, at de icke drifvas dit af strömen, hälst ingen kan bärgas, som en gång stannat derpå. Men när en är kom

#3 men om den, har han inga Blind-klippor at vara rädd före uti hela Etiopiska och Österländiske hafvet.

         Insula Ascensionis är en ö utan åboer, vid pass 4. mil omkring. Här finnes ej annat, mellan stenarna och sanden, än en stor myckenhet Skölpaddor och stora Fiskmåssar, som äro så litet skygge, at de låta taga sig med händerna. Skölpaddorne äro så store, at när vi stego 5. personer på en sådan, geck hon med oss vart hon ville. Vi samlade en stor hop deras ägg, hvilka de grafvit neder i sanden, at solen skulle värma dem ut. Desse ägg voro helt runde, och hade en tunn hinna öfver sig, som vindägg: äro mycket torra i sig sjelfva til at äta, så at de måste stekas i olja sedan de äro kokte. Skölpaddan hafver tu hjertan, och hennes kött smakar ljufligit. Hon kan lefva i 6. eller 7. vekors tid utan mat, allenast hon får vatten, hvilket vi sielfve pröfvade om bord, och hade af dem vår dageliga kost. Om hon kommer på ryggen, så kan hon ej vända sig, utan måste så ligga och svälta ihjäl.

#4 

4. CAPITLET.

Om Ön Helena och des underliga 

värkan.

ÖN S:t Helena, som håller 8. eller 9. mil i runden, är en berg-full ort, och kan synas på 30. mil i sjön, när det är opljust. Hon har varit obod för 4 eller 5. år sedan, då et Ängelskt Nybygge sat sig derneder, och kastade up tre skansar. Jordmonen är af naturen myket fet och bär ymnig frukt, när han aldrig så litet ansas; såsom Kål, Sallad, Persilja, Morötter, Pomponer, Meloner med mera, så at alt der sås, växer straxt; Men sädet måste väl omgärdas för vilda svin och Bockar, som der drifva i stora hopar. Då Spaniorerne fordom der legat, at taga frisk luft, och vatten, hafva de planterat Pomerantz- Citrone- och Lemone-trä på bergen, hvilka alt stilla bära frukt. Förr i verden kom ingen dit och tog något til mats af öns frukt, som icke planterade något annat igen, hvilket kunde lända dem til gagns, som kommo efter. Då var der ock en stor myckenhet af dessa vilda svin och bockar, som då voro så spake, at de låto taga sig med 

#5 händerna; Men år 1656, då jag var der, voro de så skygge för folket, at de, som varit der tilförene, undrade fast mycket deröfver. När vi kommo neder uti des lustiga skogar och dalar, emellan bergen, blefvo vi varse en hop vilda hundar, som der lupo och hade gjort en stor skada på Creaturen, dem vi nyss talte om. Desse hundar äro der planterade genom et skepp, som lagt i land vid St. Helena at hemta vatten, och då det gik bort derifrån, kom det oförvarandes och i bråskan at lemna efter sig en stor tik, som var full med valpar, den der sedermera ynglade, hvaraf desse hundar icke allenast kommo at alstras, utan Creaturen blefvo ock så skygge, efter de dagligen ofredades af detta alde och skulle vara deras uppehälle.

         Luften är der så sund, at mången, som på skeppen legat redo för döden, kommit sig före och blifvit helbregda, så snart han kommit dit i land och fåt litet ligga i gräset. Där förgiks et Spanskt skepp, för några år sedan: Folket blefvo väl bergade på landet; men de kommo icke dädan för än et år derefter. De hafva gifvit tilkänna, som deras dagbok visar, at ingen af dem, fast de voro 800. man starke, hade någon

#6 sin känt sig det ringaste ondt i hufvudet, långt mindre vetat af några andra krämpor eller någon död, så länge de der varit. De bygde ock up et litet Capell der på ön; men Holländarne hafva sedermera rifvit det neder.

     På hela ön fins inge skadelige eller giftige djur, icke en gång en mygga eller fluga, som visa sig skenbarligen vid elden. Om nätterna skrämes folket af spöken som göra ingen skada. Det bästa rinnande vatten, som en menniska sig någonsin må önska, faller af des höga berg. Her finnes ock allahanda slags Fisk, både små och stor, så at det ej kan beskrifvas. Den fångas med litet omak, uti stor myckenhet. Vi togo med en krökter spik, utan agn och metekrok så mycket, at vi ej kunde salta alt. Ibland annat, fås der et slags makril, som åstadkommer frossa och färgar hela kroppen röd som blod, så snart en menniska äter honom; men det går genast bort.

5. CAPITLET.

Om yttersta udden på Africa, och et mycket skamlöst folk, som der vistas.

YTtersta Udden på Africa, som eljest kallas Cap de bonne Esperance, ligger

#7 35. Grader, söder om dagjemnings streket, uti Konungariket Monomotapa, och är fasta landet. Des åboer äro lagom store til växten; men derjemte så vilda och grofve, at det aldrig kan utsägas. De gå nakne, förutan det de hänga en räfrumpa på kroppen, at skyla sin blygd med, qvinnorne hafva icke ens detta skjulet. De äro rätt svarte; och fast än deras jordmon är lätt at så och plantera uti, så bry de sig ej om sådant. De sköta ej eller om någon lära, öfverhet, styrelse, handel, handavärk eller den ringaste näring; utan lefva som oskäliga djur, leta up as och annan oqvämlig föda, hälst rutna fiskar i sjöstranden, dem de äta strax up. De hafva hvarken hus eller kulor; Och fast de äga mycken boskap, slakta de aldrig något kreatur: utan när något dör af sig sjelft, äta de det up med gårr och spårr. När någon Kristen, som Holländare eller Ängelsman, kommer dit, må han ei lossa något skott, hvarken med bössa eller stycke, så framt han vil hafva något godt af dem; ty när det smäller, skynda de sig undan med sin boskap up åt bergen, der ingen kan få igen dem. Skulle en vilja köpa boskap af dem, så kan den icke fås för penningar fast en ville bjuda för dem så mycket guld eller silfver,

#8 som sielfva kon är stor til; med mindre de få et stycke Tobak för henne, eller så långt stycke grof mässings trå, som kon, med rumpan och hela kroppen är lång til, hvaraf de sedan göra sig ringar om armar och ben. De tinga likvist förut derpå, at få tilbaka tarmarna, dem de äta up råa, så snart de fåt dem, och låtit gårret litet löpa utur dem. Det de ej orka äta, binda de om sina armar och ben, til des de blifva hungrige igen. När det blir alt, eller de eljest ej hafva något att äta, löpa de kring stranden, som tome hundar, och leta Muslor, Ostron och död fisk. Utom alt detta, så kommo de ock om bord til oss med Struts-ägg, Struts-fiedrar och små Sködpaddor, för hvilka de ej annat ville hafva igen än tobak.

6. CAPITLET.

Om en strid emellan en Valfisk och en Svärdfisk.

JAg låg, år 1656, der på et Holländskt skepp uti en vik, som heter Taffelbeyet, i 3. vekors tid, ibland annat, som låt sig se i sjön, var ock en strid, som yppades emellan en Hval- och en Svärdfisk, uti 

#9 hvilken Svärdfisken feck seger, sedan han hade ristat up buken på hvalen, så at han vräkte död til lands, och vardt, innan en fjerdedels tima upäten af inbyggarena, Hottentotter kallade, som genast samkades hopetals til honom. Hvalen var 35. famnar lång; Men svärdfisken kunde vara omtrent 9. eller 10. och ej öfver halfannan aln tjock vid pass. Denne senare är trekantig och hafver 4. fänor mer än annan Fisk. Svärdet sitter på näsan och är en god aln långt och en hand bredt, med stora skarpa taggar, som vargtänder, på båda sidor, hvarmed han smyger sig under hvalen och ristar up buken på honom.

         Detta folket är så snält at löpa, at de kunna taga up en hjort på språnget: dertil med så viss händt, at de kunna råka på flugan med en sten. De låta ej eller skräma sig med någon värja; ty de kunna löpa undan den samma: Men med en pistol, kan man skräma tusende, fast den ock vore oladdad. Det säges, at desse Hottentotter äta menniskor; men det är icke sant; ty vi begrofvo der många döda, som väl fingo ligga i fred för dem. När en qvinna skal hålla sig til en man, så måste hon låta hugga af sig den främsta leden på venstra

#10 stra handens minsta finger. De samla sig om nätterna tilhopa öfver hundrade menniskor af bägge könen, de der dansa kring om en eld och klappa med händerna, til at jaga bort grymma vildjur, som: lejon och tigrar, hvilka gå her rätt tjokt. Der är ock en stor myckenhet af Strutsar, som inbyggarne veta at fånga rätt snält. Rhinoceros eller Elefant-Mästaren, som är Elefantens arf-fiende, finnes också på denna orten, ock är et Kreatur af half annor alns högd omtrent och tre alnars längd, skapad som en Elefant och bär et horn på näsan, hvilket han slipar emot stenarna, när han vil gå i kamp med Elefanten; har en snabel, som en annan Elefant, hvilken går under hornet. De som aldrig set honom, enkannerligen målare, taga fuller af honom med skölpar på ryggen och öfver kroppen; men de fara vilse; ty hans hud är icke allenast tjock och slät, utan ligger var på annan, fåll på fåll, ifrån hufvudet til rumpan, så at den starkaste karl icke kan hugga igenom henne med någon yxa, fast hon vore aldrig så vass. Alt vad detta kreaturet är, duger til läkedom, ända in til sjelfva dyngan. Jag såg på Java, at hans blod såldes för en R:daler lodet. Hans färg är något mörkare än askfärg. 

#11   Tu höga berg finnes på denna stora udden, som synes på 8. eller 9. mil i sjön; det ena heter Taffelberg, emedan det är slatt och slätt som et bord: Det andra Leyonberg, derföre at det liknar et Lejon, til hufvud, rumpa, ben och klor, som ligger på buken och har på hufvudet en krona. Uti det berget eller den viken vi lågo med skeppen, viste sig som oftast allahanda sjö-djur, som sjö-kor och sjö-hästar. De voro uti alt som andra kor och hästar, utom det, at de hade inga hår, och föterne voro skapade som skäl-skräflor eller gåse-fötter, hästarne hade mahn som andre hästar; men bak vore de som fiskar, en sjö-ko kom uppå landet at beta, hvilken våre slogo ihjäl. Här voro ock sjö-hundar, sjö-kattor och mera; med et ord: det finnes icke något kreatur på landet, som icke har sin liknelse i sjön. Här vankas ock ymnigt fisk, särdeles när högt vatten är, då han köres up i viken och ätes af hvalen. Ibland händer, at när hvalfisken går för högt up, och vattnet faller ut, fastnar han qvar, inbyggarena til byte. Det är stor liknelse til god malm uti dessa bergen; men en kommer ingen väg dermed för skog-lösa skul. 

#12 

7. CAPITLET.

Om Berget Cumba de Tristan.

CUmba de Tristan är et ensamt berg i sjön, derpå icke annat fants än en stor myckenhet Fisk-Måsar, som icke voro skygge för menniskor utan helt spake. Her var ei eller något färskt vatten, hvarföre det ock med skäl kallas Cumba de Tristan, det är: ängslighets klippa.

8. CAPITLET.

Om Ön Mauritius

DEnna Mauritii Ö het fordom Serne och är vid pass 8 mil omkring, har förr varit obod; men togs för många år sedan in af Holländarena. Hon är alt lik St. Helena, förutan at bergen äro her lägre, eljest är hon mycket sund och frucktsam, också på det bästa Ebenträ, som kan gifvas i verlden, utom största ymnighet på hvarjehanda andra frukter, her finnes alt för mycket svin och bockar, och ibland annat, också en stor ymnighet skölpaddor. De, som hugga ebenträ, taga dessa skölpaddor

#13 paddor, öpna buken på dem med en yxa, reda til sin mat af istret eller fetman, som rinner utur den, och sleppa dem sedan, tils någon tid derefter, då såret åter grodt igen och så mycket ister samlas, som de förut hade haft. Her fås ock amalegrise och ambra, som vräkes i land af sjön och ser ut som ko-dynga; mycket skämes bort och ätes up af vild-svinen på landet. Her trifvas inge skadelige djur, icke en gång en fluga, mygga eller myra. Folket, som der bor, säger: at de aldrig varit sjuke, sedan de kommit på detta landet, om icke så varit, at någon huggit sig eller fallit. Således kan ingen lättinge, som för arbete skul vil göra sig sjuk, här hafva någon framgång. Fisk vankas her i stor myckenhet.

9. CAPITLET.

Om Ön Madagaskar eller St. Laurents.

MAdagaskar eller St. Laurents Ö ligger i Africa under Stenbockens tecken, och hålles före vara så stor som Ängland och Skottland ihop. Des inbyggare äro hel svarte och Mahometaner. 

#14 Landet är fruktsamt och har en stor myckenhet boskap, får och getter. I stället för bröd, äta inbyggarne et slags rötter, dem de kalla Patatas, hvilke smaka, när de äro kokade, som palsternackor. Vi tordes icke gå mycket långt ifrån stranden, at de icke skulle stjäla bort folket för oss; emedan tvänne båtsmän, de der dristat gå något långt up i landet, saknades; hvarföre ock skepparen hölt om bord qvar dem af inbyggarena, som voro på skeppet, til des han feck veta, hvart våre tvänne båtsmän tagit vägen. De, som snappat bort dem, förde dem genast til Konungen i landet, som hade sit säte uti Monotapan; Men skepparen sände ut en af desse Caffers, som voro på skeppet, til at kungöra, huru det stod til med hans medbröder, at 18. voro tagne til fånga för tvänne kristna. När bodet kom til Konungen och talde grant för honom om brödernas vilkor på skeppet, blef han mycket vred och sände genast bort til en annan Konung, som hölt til öster på landet i Arpoat, at rådgöra med honom, antingen han skulle hålla qvar dessa tvänne kristna och gifva sina egna til spillo, eller ej. Våre två sade oss detta, när de kommo tilbaka. Efter som Fransonerne

#15 hålla deras sammankomst på detta landet, så hafva någre, som då voro hos nyssnämde Konung, talt honom in, at de tvänne kristne kunde göra honom betre gagn, än 30. eller 40. af hans egit folk, allenast han kunde öfvertala dem i godo. Då detta hades för händer, togo vi til fånga alt mer och mer af folket på ön, så at Konungen var glad han feck gifva våra kristna lösa; Men på det han skulle gifva något tecken til des tyranniska hjerta, lät han rycka ut hvart enda hår, som de sågo och funno på deras kroppar, för än de fingo gå sin väg. Hvad sveda de haft, kan hvar tänka. De sade ock at icke mer än et hår ryktes ut i sender.

         När skepparen med de andre om bord sågo, at de så grymt och illa farit med dessa stackars karar; faststältes, at 16. friske personer af dem vi hade om bord, skulle hållas qvar til trälar; hvilket också skedde, så at de omsider såldes. Näsa och öron skuros bort på en af dem, som sändes til Konungen igen. De her, som kommo tilbaka, viste ock at säga, huru denne Kong hade många Elefanter, som gingo i hans hof. Så mycket jag kunde understå, skulle detta vara et folkrikt och ymnogt land 

#16 på allahanda mat-varor. Vi plockade der stora och goda ostron af träna vid stranden, likaledes också sura lemoner, dem vi åto med ostrorna.

         Fransmän har her et stycke land med den lilla Fästningen Apollonia: Icke för det, de idka handel her i landet, utan at de kunna ligga och passa uppå tiden, då Mogolerne och Persianerne segla öfver Persiska viken in i röda hafvet, til Mahomets graf, dem de taga fast, röfva godset bort, sänka farkostarna och dräpa folket: segla sedan in i Arabien, der de sälja godset, och hafva sit tilhål uti Delpe och Rosejel.

10. CAPITLET.

Om Ön Sokkotora.

DEtta är en liten ö, vid pass 2 mil om kring och ligger rätt i skillnaden mellan Africa och Asia. Och fast hon icke är någon frukt ö, så bo der likvist några Araber, som lefva af et slags kåda, kallad drakablod, hvilken der finnes och säljes mycket dyrt åt köpmännerna. De fiska med träsaxar, up en stor myckenhet Koraller, röda, hvita och allahanda andra färgor utur 

#17 sjöbotnen. Desse Koraller äro veke som blött lim, när de först tagas utur vatnet; men när de legat en stund i solen, hårdna de och slås sedan sönder i stycken, hvaraf svarfvas hvarjehanda mindre och större ting, alt som en vil hafva dem til. De hafva ock vackra Karnioler at sälja. Sjöröfvare hålla sig ofta på denna ön, serdeles när de komma ifrån Madagaskar genom Barbarska Sundet; ty hon ligger icke långt ifrån inloppet i röda hafvet, så at ingen Morisk Farkost kan gå der fram, med mindre de icke skola se honom.

         Detta är nu så korteligen hvad jag set och hört i Africa. Nu vil jag gifva mig til Asien, som jag känner bättre än Africa och Europa; och börjar så på Röda Hafvet.

Om Asia.

11. CAPITLET.

Om Röda Hafvet.

DEt Röda Hafvet kallas ock den Arabiske Sjön; Men af Mahometisterna hafvet Mek. Sjelfve inloppet utur det Barbariska, i Röda Hafvet, är i sig sjelft mycket

#18 trångt, och der til med ligga en hop klippor midt i farten, för hvilka en måste granneligen akta sig, om en icke skal vräkas på dem af strömen, som flyter utur det Etiopiska Hafvet. Detta inlop kallas Närva Sund eller Streto Babel Mandel, och är ei bredare, der det är smalast, än at en med högra handen kan kasta en sten in i Asien, och med den venstra en uti Africa. Det kallas Röda Hafvet för vatnet skul, som ser rödt ut på Asiatiska eller Arabiska sidan; men är likvist hvitt i sig sjelft, när det tages up i et glas eller embar. Den röde Arabiske jorden, så väl som bergen, som ligga vid stranden, och se ut som röd krita, hvilket de ock rent af äro, vålla, at vatnet tyckes vara rödt. Det regnar allenast en gång om året uti Arabien, då både regnet och vederleken varar i 6 månaders tid: Des emellan synes icke en molnfläk hela på himmelen, uti de andra sex månaderna. Araberne måste samla så mycket vatten uti djupa brunnar, på de sex månader då det regnar, som de tarfva för sig sjelfva, för sin boskap och andra, som tränga om at köpa vatten uti de andra sex månaderna. Detta regnet sköljer en myckenhet rödfärga af bergen neder i sjön, der hon efter hand sätter sig på botnen, 

#19 hvaraf vatnet blifver rödt. Solen värkar mycket salt der i stranden, som likaledes i sig sjelft är helt rödt. Jag tror, at i denna sjön är det saltaste vatten i hela verden, sjelfva sanden i stranden är också röd; men på Etiopiska och hälst Egyptiska sidan, är vatnet och saltet i stranden helt hvitt; emedan der aldrig regnar, såsom det ej eller någonsin der skedt, sedan syndafloden; utan landet vatnas af Nilströmen, den der flödar öfver landet en gång om året.

         Uti denna sjön är mycken fisk, och der ibland et slag, som heter Kalkop, stor som en lax och mycket fet. Der fångas ock et annat mindre slag, på hvilken synes, som en mennisko-hand tagit öfver honom på ena sidan. Araberne kalla honom Parkamain; det är så mycket som femfingers fisk. Vi fingo ock et annat slag icke olikt Braxnar, såsom ock feta Abborrar, utom många andra sälsynta fiskar.

12. CAPITLET.

Om en Ö, i Röda Hafvet midt för staden Meka.

NÄr vi lågo för Meka, fattades oss ved at koka med; ty seglade vi till en liten ö, som ligger under Etiopien, och är 

#20 vid pass 3 tyska mil omkring, der vi togo ved til vårt behof, fast än at trädet var mycket hårdt at hugga. Her hade fordom varit skog nog; men nu var han mest borthuggen: Vi kunde der icke råka något trä med frukt på: ej eller förde de, som bodde der på ön, någon til oss. De hade en mycket vacker och små boskap, serdeles får, för hvilka de ej annat äskade af oss, än Tobak och lärest. De höllo mycket af rödt Fris, och gåfvo en vacker Ko för en aln. De hade ock allahanda Koraller, enkannerligen röda och svarta, dem de bödo ut för gamla skjortor. Desse Caffers äro hel svarta och veta icke at skyla sig; utan hänga allenast et Löf-blad öfver sin blygd. Det är rätt et groft och bestaktigt folk. De drucko ris-bränvin, som skepparen gaf dem, såsom vatten, och lågo sedan, såsom de varit stel döde. Deras qvinnor äro mycket okyske. En man kom til oss och hade med sig tvänne unga pigor, som han sade vara sina egna dötrar, och bar en sticka i handen, halft annat qvarter lång vid pass: Han ville hafva så långt stycke Tobak, som stickan var, för det at en skulle få bruka sin vilja med dessa hans barn. Jag kunde icke räkna ut, hvad Gudstjenst de hade: Kristna kunde 

#21 de icke vara; efter de ei talade om KRISTO; ei eller Mahometister; ty jag såg med egna ögon, at de icke voro omskorne.

13. CAPITLET.

Om Rika Arabien.

RIka Arabien heter nu för tiden Ajaman. Det är allom tilförene nogsamt kunnigt, hvarföre hon kallas Rika och steniga Arabien. Her finnas många städer, af hvilka Meka, Aden, Maskalet och Zibit äro de ypperste. Och fast än månge hålla så före, at Rika Arabien skal stå under Turkens lydno i Constantinopel eller Stambolda, så är det likvist utan grund; utan Turkiske Käisaren är allenast SkydsHerre för deras Gudstjenst, hvarföre de gifva honom en årlig hedersskänk, som är en stor post penningar, och låta, utom des, aldrig kufva sig. Landet styres af fyra Herrar, af hvilka den ypperste bor altid i Meka. Desse Herrar ymsas årligen icke allenast til heders stället, som Professorerne vid Upsala Academia her i Sverige; utan ock til sjelfva sätet, så at de flytta altid undan hvarandra, tillika med boningarna. 

#22 När den, som sitter i Aden, skal stiga til högsta Herra väldet, så måste den i Meka träda af och flytta til Zibit, och han, som varit der, bort til Maskalet, och så ytterligare, til des den fjerde kommer til Aden. Det Meka, om hvilket vi nu talt, är den yppersta Herrens säte, och ligger uti Röda Arabien, strax vid inloppet i Röda Hafvet: Men der finnes ock et annat, som likaledes kallas Medina eller Medineske Meka Talnabi, hvilket vil säga så mycket, som en Profete-stad, och ligger uti steniga Arabien; til hvilken ingen Jude eller Kristen må komma på 12 mil ner, så framt han icke vil mista lifvet, eller falla af från Läran: enkannerligen derföre, at Mahomet är icke allenast der födder, utan skal ock hänga der under Kyrkiohvalfvet, sluten i en stål-kista, som blifvit updragen af en Magnet til taket, hvilket likvist nu icke finnes i någon sanning; ty på den tiden jag var der; nämligen 1653., kom jag öfver en affälling, som het Johannes, födder i Frankfurt am Mayn, hvilken talte för mig om Mahomets kista under taket således: Stål-kistan hängde förr, sade han, uppe af en Magnet, 

#23 som setat i hvalfvet: men för några år sedan slogs denne Kyrkan sönder af et grufveligit åskeslag, så at både Magneten och kistan föllo neder; och Magneten miste ej allenast sin kraft, utan kistan blef också sönderslagen; men deras Helige och Prester hafva sedan satt i hop samma kista med 4 granna jern-kedjor, och hissat henne öfverst up under hvalfvet, där hon förr hängde, och låtit bygga up Kyrkan å nyo. Och at ingen må skönja, det hon således hänger på kedjor, rökes der hvar morgon, så fullt och starkt med hvarjehanda rökelser, at kistan föga annorledes synes i röken än hänga af sig sjelf; efter som röken står mycket tjockt under taket eller hvalfvet. Detta med få ord om det ena Meka.

14. CAPITLET.

Om Meka vid Streto Babel Mandel.

DEt andre Meka, som ligger vid Streto Babel Mandel, är en liten och föga befäst stad, utom en liten skants, på hvilken ligga några stycken. Staden är fuller icke stor; men folkrik, serdeles den 

#24 tiden på året, som Persianerne och Mogolerne komma med sina farkostar, de der äro lastade med allahanda kosteliga varor. De lägga först der til, sedan resa de öfver landet til Mahomets graf. Då kan det myckna folket ej få rum uti staden; utan måste sätta up tält på marcken, hvaraf staden då synes 3. eller 4. gånger större, än han är i sig sjelf. Nu, fast denne stad är så liten, hafver jag likvist aldrig set i någon stad i hela verden så stora rikedomar, serdeles på guld, som i denna her staden. Der är et hus, väl så stort, som nya Academien uti Upsala, i hvilket gullet väges alla dagar, ifrån solenes upgång in til des nedergång; myntadt in och omyntadt ut, hvaribland ofta finnas så stora stycken, at de hålla mer, än et halft skeppund. Her idkas ock en stark köpenskap med ädla stenar, pärlor, gyllen- och silfver-duk, såsom ock Koraller af allahanda färgor, til en stor myckenhet, jemte Agatarbete, som kannor, flaskor, skålar, med mera,med et ord: alt hvad tarfvas til husgeråd med fat, talrikar, och dylikt, fås der til köps af fin agat-sten, som är färgad både röd och svart. Staden är derjemte mycket luftig och behagelig, så af sit läge och ställe, som af des goda hamn och segelfart;

#25 som har stora förmoner med sig; ty de rikaste köpmän i Indien samkas dit och föra med sig allahanda varor, som eljest äro sälsynte annorstädes: sedan är ock denne her staden rätt vackert bygd. Månge hus äro utan til glaserade öfver alt, och des månge Kyrkor äro utprydde med höga torn. Huset, som Ståthållaren eller Sultan bor uti, är alt förhärligt. Den rundel, som han stadigt vistas uti, är utan til alt öfver spönt med fint gull. Her är ock en stor myckenhet Judar; och, utom des, bo her månge Kristne. Franciskanerne hafva her et Kloster, vid hvilket de hålla fyra Munkar. Armenianerne komma ock hit at köpslaga. Ängländare och Holländare hafva likaledes her fina hus, uti hvilka folk ligga årligen, som ständigt handla ut och in. Eljest är orten mycket god, bär allahanda frukt och varor, som dåga at äta; men ved och vatten köpes her mycket dyrt. Her vexa ock makalöst goda drufvor; fast det är strängt förbudit, at dricka vinet. Ingen Kristen eller Jude må komma drucken på gatorna om dagen, så framt han vil behålla lifvet. Och som der vankas en grufvelig heta, så väl, som uti Persien, när solen är i kräftan; emedan desse länder ligga rätt under des krets; så hafva de

#26 mycket tjocka väggar på sina hus; dertil med, bygga de et iholigt torn på taken, öfver hvilket de hänga ylle-täcken, när hetan börjar nalkas, så at vedret kan draga sig neder i husen; ty ifrån klockan 7. om morgonen tils hon är 4. om aftonen, är det ogörligit, at någon menniska kan fylla något ute för den starka hetan skul.

15. CAPITLET.

Om Staden Aden.

ADen tyckes vara en vacker stad, på långt håll; men som jag ej var deruti; utan kom allenast at segla fram om honom; kan jag ej skrifva något vist om den samma. Så mycket kunde jag se, at han låg i bergs-refvorna och hade öfverst på berget et slot med stycken på.

16. CAPITLET.

Om Staden Maskalet.

DEnne Staden är också bygd på hårda klipporna. Portugiserne hafva först bygt up honom; men sedermera kom han, genom förräderi, til Araberna, hvilke slogo,

#27 utan skonsmål, ihjel alla Kristna derinne, som icke ville låta omskära sig. Då bodde ock inge andre der än Kristne. Nu är han så befäst, at det tyckes för mennisko ögon ogörligit, at vinna honom. Begge de her städerne ligga vid Persiska sjön, mycket högt up i vädret, och kunna väl synas på 8. mil uti sjön, när det är opljust. Emellan dessa två städer, hafver folket sina gild-minor uti de höga bergen.

17. CAPITLET.

Om Staden Zibet.

ZIbet, är en liten Stad vid röda Hafvet, der ock en af de yppersta Herrarna hafver sit säte. Sändebudet eller Ambassadeuren Herr Henrik Pellikonie reste dit den 24. Junii 1653. Så snart vi voro komne på redden, sände denne Herren til oss en sin Secreter, och en af Capitainerna vid hansGarde, som talade god Portugisiska och var vår tolk: ville derjemte veta vårt ärende, hvilket Ambassadeuren sade dem. Strax drogo de i land, at förkunna sin Herra, til hvilken ända vi voro komne. Vi ledsagades en tima eller två derefter, vid pass klockan 9. förmiddagen, 

#28 ifrån skeppet med et stort följe. Då vi kommo i land, satte vi oss på de stålta hästar, som voro sände emot oss, alle mycket härligen utprydde, och voro så in för Sultanen eller Herren, med hvilken Ambassadeuren talade en lång stund. När han fåt det han åstundade af denna Herren, lagades strax til skänker för honom, som voro et stort gyllene Credents med et Urvärk up i locket, som slog; et gyllene Handfat med Vattenkanna; tvänne långa Hagel-bössor; tvänne Mjö-hundar; tvänne 6. pundiga Malm-stycken, med tvänne stycker rödt Skarlakan samt guld- och silfver-Spetsar. Men för HerrensBroder togs fram et stort Urvärk, et stycke rödt Skarlakan, med et par Pistoler. Och för de yppersta af Adelen någre stycken färgadt Sammet, Plys och Atlast med en hop Japaniskt Lakvärk och allahanda Kryddesaker. Sedan de tagit mot dessa gåfvor, stadgades skrifteligen emellan Sultanen och Sändebudet, at Holländarne skulle der få idka sin Handel, så hädanefter som hit intil.

         Under det vi töfvade, kommo fyra Catolske Fäder til oss, som buro före, at de voro ifrån St. Karins berg, eller Berget 

#29 Sinai, och de hade nu vandrat en lång tid omkring i de Arabiska och Etiopiska länder, hvarest de vändt om många Mahometaner och hedningar til Kristendomen. Sändebodet undfik dem mycket väl, emedan han sjelf var Catolik. De äskade at få följa längre up i landet; ty de tordes icke fara om Meka Talnabi eller Medina, ei eller fingo de något följe genom sandsjön eller den Arabiska öknen. Sändebudet gaf dem deras bön och tingade för dem et serdeles rum på skeppet, der de skulle få vara obrydde uti deras egen maklighet.

18. CAPITLET.

Om en härlig Trägård, däruti jag blef ståteliga undfägnad der.

NÅgra dagar derefter, fördes vi med stor ståt ifrån vårt herberge, såsom budne gäster up uti hans Lust-hus, som låg uti en mycket ljuflig trä-gård; der fants härlige Källor, Vatten-språng, Fiskedammar och andra sälsynte Konststycken. Der voro ock allahanda frukt-trän, som bäro Fikon-, Amandel-, Persik-, Pomerantser, Citroner, Lemoner och Plomon, med mera, jemte et underligit slags Drufvor, och mångfaldiga slags Rosor. Då vi såto til bords, kom et grufveligit stort Tiger

#30 djur och åt up smolorna och benen, som lågo bakom oss; men gjorde oss ingen skada: hvarken tog eller åt det mer, än dy gafs, ty det var så tilvänt.

         Så snart måltiden var til ända, red Secreteren, tillika med några af Adelen med oss, at skåda på staden; men de ville icke låta oss komma på muren, ej eller up i fästningarna. De ledsagade oss sedan til et stort gammal Mynt-hus, som de ville intala oss, at Patriarken Noak hade bygt. En Kyrka stod der strax bredevid, kring hvilken et jern-galler var gjordt. Uti portgången hängde et stycke trä i en jern-kedja, hvilket de gåfvo ut för et stycke af Noe-Ark: Detta höllo de, som en serdeles åminnelse, uti stort värde. Der ifrån förde de oss i ett ått-kantigt torn, der et grymt Lejon stod bundit. När jag her talte om för Capitenen, at jag sedt 9. Lejon uti Konung Kiau Abbas Hof i Persien, och han hörde, at jag varit der, frågade han mig om Konungens Stat och om hans Kans eller Herrar i deras Regemente, såsom ock hvad väg jag hade rest och hvad tid jag var der? hvar på jag gaf honom så godt svar, som jag kunde och viste. Jag sade ock honom, huru stor och prunksam stat Bassan i Bagadet förer; med et ord, 

#31 jag gjorde honom nöje på alt hvad han sporde mig om. De låto oss också se en brunn, öfver hundrade famnar djup, den de sade, at Patriarken Jacob hade gräfvit. Vatnet, som der vindades up med läderembar, var så kalt, at vi knapt torde låta det komma vid tänderna. Et stycke derifrån stod en fyrkantig Kyrka med platt tak öfver, uti hvilken voro hundrade pelare, alle af huggen sten. Der voro ock månge andre minnesmärken, som våra fört dit, långt för Kristi hugnerika födelse. Omsider blefvo vi plågade til farväl, en dag eller två derefter, med en måltid: Då Sändebodet fik en liten skänk. Vi bödo således Sultanen fara väl och redo til vårt herberge. Om aftonen fingo vi veta af en Armenisk Kristen, at köpmännerne från Persien, Arabien och Indien hade skrifvit et bref til Sultanen, deruti de talt honom hårdeliga til, för det han lemnat oss, som de kallade Kristna hundar, så stor vänskap och frihet, och at han deremot vinlade sig, at trycka dem, som voro gode och trogne Mahometaner. Sedan kom Secreteraren den andra dagen, bitida om morgonen med några af Adelen och Capitenen, och ledsagade oss utom staden en half mil, der en Bark eller båt låg i land. Vi 

#32 stego med Capitainen på den samma och lade bort til et litet slott, som kallades Kadiar, der vi stego i land och blefvo plågade af Capitainen: sedan gingo vi på barken igen, och kommo om bord på skeppet om aftonen, då stycken låssades och Capitainen fägnades, och hedrades, å nyo med skänker. Vi sågo der, ibland annat, Virok vexa hela stora feltena fulla, af hvilken dryper en kåda, två gånger om året, vår och sommar: om våren är hon röd; men om sommaren hvit. Myrram vexte också der til stor myckenhet. Detta her är et litet trä fem alnar högt, och hafver skarpa taggar som törne. När barken ristas up, löper en saft derutur, som en tunn kåda.Om de dödas lekamen smörjas hermed, skola de ej rutna på långan tid. När bladen läggas uti en kista mellan kläder, skal ingen mal eller annan ohyra trifvas deribland.

         Dagen derpå lyfte vi ankar, och gingo så längs ut med Arabiska sidan, til at se efter, om icke der skulle finnas något vid sjölångorna, som kunde lända det Ost-indiska samlaget til någon förmon.

#33 19. CAPITLET.

Om staden Ziden.

Vi kommo d. 8. Augusti, til en stor stad, som heter Ziden, och ligger på torra stranden, uti en lustig vik, der vi fälte ankar på 10 famnar i fin sand-grund. Staden synes nog stor; efter som husen stå mycket glest, och äro alle bygde af speklera, hvit limade utan på med kalk. Der är också et slott med fyra rundelar, som väl kunna mota en fjendes påträngande; men icke tola et stycke skott. Staden har ock en vacker hop kyrkor. Så snart vi hommo på redden, satte vi ut en freds flagga; hvar på Lands-Herren sände en Officer om bord med en Farkost, til at spörja efter, hvad folk vi voro, och hvad vi åstundade? våre svarade: at vi vore Holländare, ock kommo dit at handla med dem, som gode vänner, ock sågo gerna, om vi kunde få tala med honom. Sedan for han i land och yppade för Herren vårt ärende: kom tilbaka litet derefter, och sålte åt oss något frukt för penningar; men hade derjemte en sträng tilsägelse från Gouverneuren, at vi skulle genast packa oss vår kos, eller han 

#34 skulle hjelpa oss dädan: lade ock dertil, at vi illa stinkande Kristne voro icke värde at gå på et så heligt land, serdeles så när Mahomets Födelses Stad. Vi frestade väl på at få vatten för penningar; men det var fåfängt. Herpå lyfte vi ankar, och tänkte at gå öfver til Taquem uti Egypten; men som strömen satt starkt på oss i vester, och vedret var så knapt, at vi kommo alt mer och mer ut på röda hafvet; ty funno vi för godt, at hålla under det Arabiska landet, til at se, om vi kunde komma til någon ort, der vi måtte få vatten. Munkarne, som vi hade med oss om bord, sade: at ej något vatten var at vänta på en lång väg ännu, och förr än vi kommo 20. eller 30. mil fram om Medina eller Talnabi, der Mahomet är begrafven, och ligger i rågången vid steniga Arabien; Men jag håller före, at desse her Catolske Prester, sade det derpå, at de således skulle komma närmare up til Sinai berg.

20.CAPITLET.

Om en Ort som kallas Jamborg.

Vi kommo d. 17. Augusti til Jamborg, och låto våra ankar falla i halfsjette 

#35 famns djup på röd sand-grund. Der viste vi ock ut en Freds-Flagga, hvarpå köfdingen uti Alidet eller byn kom sjelf om bord, och ville veta, hvad vår åstundan vara skulle? hvarpå svarades, at vi voro Kristne och Holländare, som gerna ville hafva vatten för penningar: Det vi ock fingo. Her bodde mest Judar, de der altid kommo om bord, at skinna med sin köpslagning. Her väfves mycket vacker gull- och silfver-duk, och allehanda silkes-tyger. Vatnet, som vi der fingo, var så illakt, at vi ei kunde koka dermed. Dagen derefter lyfte vi ankar, och letade efter någon ort, som hade friskt vatten.

21. CAPITLET.

Om Orten Zerzes.

Vi kommo hit den 26. Augusti. Catolske Prästerne kände strax igen densamma, och sade: at det var den orten, der Israels Barn landstego, sedan de gåt torrskodde igenom röda hafvet: likaledes, at ej bettre vatten vore i hela Arabien, än der. När vi sågo, at ingen ville komma til oss från landet, satte vi ut vår lilla båt med tolken och 8. Musqueterare, förutan 

#36 båtsmän med fina handbilor, de der rodde i land. Då vi kommo dit, funno vi föga folk, allenast några Judar; ty rodde vi genast om bord igen, satte ut vår stora båt, med alla toma fat, som vi hade, och foro så i land på nytt och öste så mycket vatten åt oss, som vi tarfvade, utur en hop härliga brunnar. Sedan gingo vi up, at se på de gamla minnes-märken, som der voro. Vi blefvo först varse en Turkisk kyrka, vid hvilken stodo tolf pelare, som hade sunkit mer än 3:die delen neder i jorden, och sades vara nedersatta af Israels Barn, när de kommit genom Röda Hafvet. Judarne hade der sammastädes en Synagoga, och höllo denna orten mycket helig: de hade ock präglat in i stenarne de tolf Israels Släkters Namn, med Hebräiska bokstäfver. Der bodde ock en hop Greker, som alle voro affällingar, hvilke så väl, som Judarne, sade: at ej något skep från de Kristna länder hade på många års tid varit så långt up i röda hafvet, som detta. Vi kunde ock skenbarliga se Sinai och Horebs berg, som lågo midt för oss. Presterne budo Ambassadeuren och Skepparen, at de skulle låta sätta dem i land uti en vik eller et sund, som kallas Bajo, det 

#37 är S:t. Karins sund, hvilket ligger två mil ifrån berget Sinai, som dem också vilfors, dels för deras egen skul, dels ock at med det samma röna sjökortens riktighet, sjöfarandom til nyare och vissare rättelse; såsom ock at få se dessa her namnkunniga bergen; fast än icke alle på skeppet fingo låf at fara med. Den som mest yrkade her på, var vår ypperste Herre Pellikonie, hvilken, som förr är sagt, var Catolsk, och ville gerna låta skrifta sig af dessa Fäder. Vi fingo ock et godt tilfälle, at dröja der något för motveder och strömen skul; ty vi kunde ej komma tilbaka utur röda hafvet, förr än 6. månader gåt til ända, så at det ena vedret, som nu alt för et blåste, kastade sig om; hvarpå vi dageligen väntade, til des den sjette månaden var för handen, då vedret småningom började vända sig. Sedan vi hade väl friskat up oss, hemtat så mycket vatten som vi tarfvade, och hållit råd med våra förmän, lyfte vi ankar, och kommo d. 30 Aug. til nyssnämde Bajo, el St. Karins sund och inlopp. Då vi voro der, bådo nysnämde Fäder Sändebudet och Skepparen, at de ville följa dem åt til Berget Sinai, der de hade deras sammankomst och Stall-Bröder. Dess förinnan hade våren börjat så småningom byta sig 

#38 om; ty fans godt, at Sändebudet med Skepparen och några Soldater skulle fara med dem. Och efter jag stod väl hos dessa Catolska Prester, bad jag, det de ville fälla et godt ord för mig hos våra Förmän, at jag ock kunde få följa med, til at åskåda så namnkunniga högder; hvilket mig och tilstaddes. Et litet torp låg en half mil från Stranden, som het Kutzjuk, dit gingo Munkarne och hemtade så många Mulåsnor, som vi omträngde.

22. CAPITLET.

Om Sinai Berg.

Således satte vi oss på Mulåsnorna, den 31. Augusti efter middagen. Vi voro tilsammans 10. man, utom Munkarna, och foro alt genom sand och små törnebuskar. På vägen fants ej något vatten; hvarföre vi väl hade lidit stor nöd på den tiden, om vi sjelfve icke kaft vatten med oss uti lederflaskor. Vi kommo fram den 2. September til Berget Sinai; der satte vi oss neder, til des Munkarne hade bodat sina Med-bröder om vår närvaro. När de kommo igen, hade de med sig 6. andra Fäder af Carmeliterna, som förde varmt vatten,

#39 med hvilket de tvättade våra fötter, kyste och tackade oss för de välgärningar vi hade visat deras medbröder; Men vi måste lägga ifrån oss värjorna uti et vakthus, deruti vid pass 300 Turkiske Soldater voro, som höllo vård öfver berget, innan vi fingo gå dit up. Desse Soldater hållas af Munkarna, som bo på berget, för Judarna skul, hvilke med så mycket större nit söka, at taga det ifrån de Kristna, som Moses på detta berget hafver tagit mot Lagen af GUD. Den 3. September gik Ambassadeuren til Skrift och derpå til HERRans Natvard uti Carmeliternas Kloster. Om aftonen bad han Carmeliterna vilja så laga, at vi kunde få se några namnkunniga minnes-märken, som kunde höfvas Kristnom at tala om, hvilket ock oss lofvades. Dagen derefter, om morgonen, gingo vi omkring med trenne Carmeliter och otta Greker, hvilke viste oss alt det som följer: 

23. CAPITLET.

Beskrifning öfver Bergen Sinai och Horeb:

Sinai och Horeb stå bägge på en fot. Horeb kallas Kuorel både af de Kristna, 

#40 som bo i Asia; och af Mahometanerna, och vil så mycket säga,som en Öken, emedan steniga Arabien, eller Sand-Sjön, som Israels-Barn vabdrat uti hela 40 åren, tager der sin början, när en vil resa från sjön dit up, och är i sig sjelft icke serdeles högt; men Berget Sinai är deromot mycket högt och brant, väl 4. gånger högre än Horeb. Detta kallas ännu af de Kristna Catarinæ Berg; emedan Catolikerne gifvit före, at sedan St. Catarina var pinad och marterad i Alexandria uti Egypten, skola 6. Änglar fört hennes lekamen dit, som sedermera funnits der igen svepter i et blodigt lakan, af några Egyptier, hvilke ock der vistades på den tiden. Tilförene var det mycket ondt, at komma up på detta berget, innan de Kristne med stor kostnad låtit hugga uti hårda klipporna 142 stora och breda trappor, utan för sjelfva portarna, så at både Cameler och åsnor kunna nu med folket gå både up och neder.

         Allenast tvänne Läror hafva sit säte på detta Berget, som också ständigt der vistas. Carmeliterne hafva her fem och Grekerne tvänne sammankomster, och Mahometanerne

#41 tre kyrkor, som vi sedan skola orda om. När en kommit up för trapporna, möta tvänne stora portar, som stå brede vid hvar andra: uti den ena hänger et kors af huggen sten, derigenom alle Kristne gå; och i den andra en halfmåne, som Mahometanerne skola gå igenom. Så snart en kommer in genom porten, är et Kloster på venstra handen, som kallas St. Maria de la Cinnatura. En mycket vacker Krydde gård låg just bredevid samma Kloster, med allahanda rosor och frukter uti; serdeles Paradisäplen, hvilka de kalade Muses, och äro så stora som två mans knytnäfvar. Bladen äro halfannan famn långe, och en fot brede, och Frukten smakar ljuflig. Utomdes, finnes der ock Äplen, Päron, Myrtel-bär, Indianiska Fikon eller Pisan och Dadel, jemte andre fremmande frukter. Alle dessa trän äro planterade uti en jord, som är tagen nedanför berget och sköfflad dit up. Der fingo vi salt och färskt bröd, jemte allahanda frukter til mat, och myrtel-vin til dricka. De hade ock et annat slags vin, som de kallade Liatico, hvilket var rätt ljufligit och smakade väl. Her får en ock se vackra vatten-språng, som kasta et mycket godt vatten ifrån sig. 

#42   Högre up på venstra handen, är et härligit Kloster, som kallas St. Anna, der uti vi mest hade vårt Herberge, så länge vi voro der. Vid detta Klostret låg också en trä-gård, som de sade, at St. Johannes Evangelisten hade planterat. Carmeliterne äta aldrig kött, utan krydder, örter, rötter och frukter. Högre up är et Capel, på hvilket är et trekantigt torn, med några dammar omkring. Her vistes oss et Hol, uti hvilket Elias skal hafva hållit til, när han flydde för Jesabel, och Ängelen spisade honom med vatten och bröd. Midt emot sjelfva Kullen är en remnad Klippa, utur hvilken sades, at GUD lät sig se för Moses, när han gik fram om honom, och som Moses icke kunde se Hans Anlete, gaf han sig tilbaka: Et rum vises än idag uti klippan efter kroppen och ryggen, hvilket är lika som en grop efter en stackot och tjok man med bakdelen af hufvudet, hela ryggen, fötterna och utslagna armar. Högst på toppen synes rumet, der Moses undfik af GUD de Tio Bud-Orden. Nedan före på venstra handen är et Kloster, som kallas St. Catarina. Munkarne göma her St. Catarinas

#43 Lekamen uti en hvit Alabaster-kista, som Prælaten visar åt pelegriner och Kristna, som komma dit, hvilket han gör med en silfver-staf. En fetma flyter utur dessa döda benen liksom Olja; fast den hvarken är Olja eller balsam. Sedan visar han fram hennes Hufvud och det blodiga Lakanet, som hon är funnen uti. De hade ock en torr buske, som stod bak om Altaret, hvilken, som de sade, skulle vara den samme, som Moses såg brinna. Vi måste allesammans draga skona af oss, förr än vi fingo komma när til honom. Jag såg väl denna buskan; men jag tror ej, at det skal vara den, som Moses såg stå i ljusan låga. Der nedanföre är et kloster på venstra handen, somkallas St. Johannes Döparen, hvilket hafver en mycket vacker trägård med dammar och vatten-kistor uti. Grekerne hade der bredevid sina sammankomster, som kallades Koloizisi, och några hus, som de nämde Basilopoli; efter de buro före, at tvänne Konunga-söner skulle ligga der begrafne. Detta folket håller sig ej så snygt som Catolikere, och är en stor skilnad emellan dem och Catolikerna både i GUDsdyrkan, sinnelag och seder. De äta både köt och flesk. Nederst inom porten stå 

#44 4. Turkiska Kyrkor; Den ena hafva de lemnat åt Greker och Pelegriner, at göra sin Gudstjenst uti; Den andra är alt stilla låster och tillykt. De sade, at derinne skulle vara et hol uti berget, der Moses skulle hafva hållit til, då han fastade i 40. Dygn, sedan han slagit sönder de första Sten-Taflorna, och ville hafva andra i stället: Han torde til äfventyrs nu icke klifva så högt up igen som förra gången. Uti de 2. andra, hålla Mahometanerne sin Gudsdyrkan. Deras Prester bo somlige på berget, somlige nedan för berget uti sina Kyrkor. En kyrka kallas Mosca på Arabiska, eller Mesgita; Men Presterne kalla sig Mantonos, det är: De heliga Grifters skydsmän. De ypperste af dessa Helgon äro: Omer, Osman, Husen och Abupeker, dem Mahometanerne tilbedja. De hålla eljest ock Mahomets Dotter Vateme uti stor heder.

24. CAPITLET.

Om Horebs Berg.

Uppå Horeb är föga annat än värdshus för Arabiska Soldater. När vi 

#45 i 4 dygn hade der haft vår lust och fägnad, toge vi farväl af Fäderna, så väl de Grekiska som de Catolska, hvilke fölgde oss neder af berget, med den sedvänja, som följer: Först blef Litanien sjungen, oeh sedan lästes välsignelsen öfver oss. När Grekiske Presterne fingo veta, at vi skulle resa bort, kom deras Prælat med hela sit följe til oss i Carmelite-Klostret, der vi lågo, och nödgade oss til måltids hos sig. Först hölts en Messa och sedan bars maten fram, och när måltiden var all, gjordes åter en Messa. Derpå bådo vi dem fara väl; Men de Grekiske Presterne fölgde oss neder af berget och sjungde alt hela vägen. De voro alle i sina Presta-Kläder och somlige buro ljus i händerna, somlige Kors och somligen Vige-vatten. När vi nu i en sådan ståt kommit neder af berget, funno vi för oss en hop mul-åsnor, som buro vatten och voro redo at ledsaga oss til skeppet. Vi togo igen våra värjor; och vigevatten stänktes å nyo öfver oss, hvarmed vi satte oss på mul-åsnorna och drogo våra färde. Tvänne af dessa Munkar fölgde oss til vägs, och viste oss på vägen många namnkunniga ställen; som til äfventyrs en hel torr ort, som låg en half mil ifrån 

#46 berget, der de sade, at Arons Barn, Nadab och Abihu tärdes up af eld; dernäst viste de oss et annat ställe, der de sade: at Israels Barn skulle reste up Guld-Kalfven, den de tilbodo. En mil derifrån stod en Turkisk Kyrka, dit ingen Kristen fik komma, vid lifsstraf. Dersammastädes sade de, at Moses haft sit tjäll, när GUD talte med honom utur molnfloden. Sedan hade de oss til et annat Turkiskt Tempel, som de kallade Beziel, hvilket de sade stå på det stället Busken skulle hafva ståt, som Moses såg i ljusan låga; men ei brinna up: såsom ock, at de visat oss förut i Klostret. Dessa Kyrkor hållas af Mahometanerna i stor vördning.

         Dagen derefter, kommo vi til skeppet igen; då skeps-folket hade fångat en så stor myckenhet fisk, at de icke hunno med at salta alt. Om natten derpå, kom så mycket röd sand flygande i luften, med et Vest Sud-vest veder, at ingen menniska kunde blifva på öfverloppet; utan vi måste slå til alla våra likor, och draga bekad duk öfver skeppet. När detta gåt öfver, som varade en tima, kunde vi ej se öfverloppet eller 

#47 vatnet för sand. Detta var et vist tecken för oss, at vederleken skulle kasta sig; ty satte vi oss före at fara öfver til Taquem, en stad vid röda hafs-stranden uti Egypten.

25. CAPITLET.

Om staden Taquem.

Vi kommo fram til denna staden den 25. September, och blefvo starkt tilsporde, om vi voro Sjöröfvare. Vi köpte vatten af dem, och lastade skeppet med den besta Mumie som kunde finnas. Vi köpte denna Mumie af Judarna. Den är ej annat, än döda menniskors lekamen, som hemtas utur Arabiska Öknen eller sand-sjön, der de qväfjas af sanden, och torkas ihop af solens heta som stok-fisk. Vi fingo ej låf at komma in i staden; utan Judarne kommo til oss. Månge Kristne helsade på oss, och som jag tykte, måste der vara en stor myckenhet Kristne. Catolikerne skola hafva tre Klöster derinne.

26. CAPITLET.

Om deras Bokstäfver och Papper.

De Araber, Armenier, Meder och Persianer hafva enahanda Bokstäfver. 

#48 Alt deras Pappergöres af Bomull, hvilket är så slätt, som en gnid-sten gåt deröfver; och i stället för penna, brukes et rör eller en hvasspipa. När deras barn skola lära skrifva, gifves dem, i stället för papper, bleck och penna, et litet tunt bräde, vid pass en aln långt, och en liten posse med grann sand, hvilken de strö mycket tunt på brädet, och lära så barnen rita Bokstäfverna med fingret i sanden, til des de kunna väl göra dem, sedan få de penna och bleck.

27. CAPITLET.

Om mindre Armenien.

ARmenianerne tro, at Kristus är födder sann GUD och Menniska, och at Han var både GUD och menniska så länge Han vandrade her på jorden; Men at Han lemnade den mennisklige naturen, då Han for til himla, och at Han nu allenast är sanner GUD och ingen menniska. Detta Landet är i sig sjelft icke mycket stort. Jag kan icke just veta des storlek, efter jag icke rest omkring det; utan kom samma väg tilbaka, som jag for fram. Fast 

#49 än det lyder under Konungen i Persien; så äro likvist alle landets inbyggare Kristne. Ingen annan Gudsdyrkan är uti hela landet; utan någre Mahometaner, som vistas hos Gouverneuren, hvilken är ditsatter af Konungen i Persien, och bor uti Erivana. Folket är rätt redligt, serdeles mot dem Kristnom, som komma från Europa, och elska dem, såsom de voro komne från Himmelen, allenast han visar, at han icke är omskoren; ty måste han först, utan motsäjelse låta dem se sin blygd. Största delen af inbyggarena äro Köpmän, de der idka stark handel med Ädla stenar och allahanda dyrbara saker, som de köpa i Indien hos stora Mogol, och föra genom Tartariet och Persien til Europa.

28. CAPITLET.

Om Armenianernes Gudsdyrkan.

JAg råkade år 1656. i September månad, tvänne Köpmän från Armenien uti Amsterdam, med hvilka jag förut hade talt åtskilliga resor i Ispahan, den tiden jag var i Konung Schak Abbas tjenst i Persien år 

#50 1652; Den ena het Karakan; Den andre Rudolf Constantin. Landet är mycket ymnigt på Korn, hvete och vin, vacker boskap och hvarjehanda matvaror. Folket är mycket ödmjukt och treflit at föda sig; såsom det ock icke är serdeles olikt från Catolikerna uti deras Gudsdyrkan, enkannerligen hvad messor och andra sedvänjor vidkommer: endast at de hålla mässorna på deras modersmål, och Presterne gifta sig. Deras Patriark, som lefde den tiden, jag der vistades, het Philippus, en from och god man, bodde uti staden Erivana, som är en yppen flek, rätt under berget Ararat, och kan ei stå emot någon fiende. Her i staden äro så väl Munke- som Nunne-Kloster. På Norra sidan om berget, ligger en liten stad, som heter Nakseidan, det är: Det första bo och hem; ty Inbyggarne tro fult och fast, at Noak har icke allenast på samma ställe gjort sit första offer; utan ock bugt der sin första hydda, sedan han gåt utur Arken.

         Detta Landet är namnkunnigt, både derföre, at det så stadigt blifvit vid den Kristna Läran, och at dess inbyggare äro 

#51 så trogne, dygdige och sägnesamme emot alla menniskor, serdeles de Kristne: såsom ock för Berget Ararat skul, som der ligger och är på alla kanter så brant, at en menniska ingaledes kan komma dit up. Inge soldater finnas uti hela detta landet, utom några, som tjena Lands-Herren, och äro infödde Armenianer. Her finnas ock inga andre handtvärkare, än skräddare, skomakare och smeder: Alle de andre föda sig med köpslagning: Ej eller kunna någre Catoliker länge hålla her til; efter som deras Munkar och Prester med sina sammankomster ingalunda lidas hos detta folket. Emedan Ispahan och Armenien äro 30 dagsresor. Ingen kan resa den vägen, utan starkt följe. Resan sker med åsnor och Kameler, och en hinner ei mer än 3. goda Svenska mil om dagen. Armenianerne göra ut sin skatt d. 10. Martii hvart år, då Konungen i Persien håller sit nyår, så at han ei må hafva nogot skäl at klaga öfver dem. De taga ock årligen ut stadfästelse-bref, at hålla sin Gudsdyrkan i fred och utan klander. De hemta både fisken och saltet, som de tarfva, ifrån Caspiska Sjön. 

#52 

29. CAPITLET.

Om Meden.

MEden är icke serdeles stort land: lyder til Konungen i Persien och är mycket tort, bergigt och ofruktsamt. Der finnas inge städer, som är något om; förutan Tauris och Tabris, hvilke fordom kallades Ecbatana; fast den ock nu är mycket ödelagd, och synes så godt som luta til sit intet; hvilket kommer deraf, at, då inbygarne|, uti Schjak Sofis tid, gjorde upresning, och ville kesa en Konung för sig sjelfva, så lät nyssnämde Konung rifva neder alla fasta orter och föra bort de mesta af folket. Konung Ahafveri härliga Pallats vises ännu i dag uti Tauris; och fast det är mycket ödelagt, så skönjes lika fult af lemningarna, at det måste varit en mycket vacker bygning. En FranciskanerMunk, som het Hieronymus, viste mig strax der utanföre en plats, på hvilken han sade, at Haman blifvit hängd.

         Detta Tauris ligger rätt ut med Caspiska Sjön, och des största handel idkas 

#53 mest med fisk. Månge berg finnas i denna ängden, som äro nog höge: Alexander hin Store tog dem först in, innan han gik löst på sjelfva staden, uti hvilken han ramade en så dråpelig skatt, at det ei kunde utsäjas, hvaraf han blef så högdragen, at han ville helsas för en Gud. Der finnes ännu många minnesmärken efter honom.

30. CAPITLET.

Om Partia eller Parten, som nu

kallas Arak.

TVänne store och namnkunnige städer äro i detta Landet, nemligen: Ispahan, der Konungen i Persien har sit säte, och Amadan. Denne der ligger åtta dagsresor Nord-vest om Ispahan, och är det samma, som i Skriften kallas Sufa. Han är mycket kommen i rop, så för des ålder skul, som för de många snälla handtvärkare, som der bo. Der virkas och väfvas allehanda slags gyllene-silfver- och silkes-tyger, såsom ock de fagraste tapeter och täcken, som kunna finnas. Der bo inge andre än Judar, utom Herren, som der 

#54 sitter vid styret, hvilken är en Persian och Mahometan. De hafva ock låf, at der hålla fritt sin Gudstjenst och ega deras egen kyrka i staden. Ståthållarens folk, som gafs oss til värn och beskyd, tvingade dem, at låta oss se deras samqväm, och annat, som var synvärdt. Således viste de oss först Drotning Esters och Mardokæi, samt Profeten Daniels Grafvar, hvilka Judarne höllo uti stor vördning. Floden Ulai löper midt igenom staden. En hvit pelare var uprest et litet stycke utom staden, der de sade, at Profeten Daniel skulle set synerna om de fyra stora Riken i verden. De Kristne Armenianer viste oss ock så et mycket vackert hus, fast det var nog bofälligt, hvilket de gofvo ut för den Synagogan, som de helige Tre Konungar gåt utaf, hvilke kommo och offrade Frälsaren Kristo Guld, Rökelse och Myrram. Denne orten är mycket sund och luftig, och  har ymnoghet på alla-handa mat-varor. Ibland annat vexer her et slags hvitt vin, hvilket är mycket hälsosamt; fast det är något bittert til smaken. Desse Judar hafva uti deras köpslagning samma sed och varor, som Perserne, och sälja ved, mjölk, 

#55 vatten och vin, med et ord allahanda matvaror.

31. CAPITLET.

Om Staden Ispahan.

ISpahan är Konunga-Säte i Persien, och räknas i vidden 3 gånger så stor som Paris i Frankriket. Jag har väl aldrig varit i Paris, at jag kan veta des storlek; men det är sant, at Ispahan, som både fordom och ännu kallas Hagistan uti Landkorten, är så stor, at en föga hinner resa til häst omkring des Murar uti 6 dagars tid. Han har fyra förstäder, den ypperste ibland dem är Julfva, hvilken är väl så stor, som Stockholms stad med Norrmalm och Ladugårdslandet. Alla äro Kristne, som bo deruti, och hafva sin egen lag och Domsäte. Domaren är en Armenier och förer stat som en Förste. Om så skulle hända, at en Turk har gjort en Kristen något emot, så sker ransakningen uti Turkiska Cadiet och Turken straffas af sin öfverhet; Men är skulden hos den Kristna, så skickas han til det Kristna Rådet, som skonar ingen, 

#56 utan straffar genast den brotsliga. De Kristna ega fri Religions Öfning. Konungen sjelf kommer som oftast i deras samqvämer, at skåda deras GUdsdyrkan med mycken alfversamhet; Munkarne hafva stor ynnest hos Konungen, och ega stora friheter och förmoner, serdeles de Augustiner, hvilke hafva der en mycket vacker Kyrka; Carmeliterne ega också två, likaledes Franciscanerne; men Armenianerne sex.

32. CAPITLET.

Om Persiska Hofstaten.

OM vi skole tala något om Kongungens Hof och Stat i Persien; så var den Herren, hvilken rådde i Landet, på den tiden jag der vistades, en ung och mycket from Herre, Kiau Abbas vid namn. Jag, tillika med många andra Kristna från Europa tjente hos honom uti 18. månader för soldat. Hans ålder var år 1652. två och tjugu år. Han hade då allaredo en liten Son och Dotter och 400 Frillor, utom sina rätta Hustrur, hvilke alle voro de yppersta Herrans Döttrar i Landet. Herren 

#57 sjelf är väl Mahometan; men så låter han likvist som tidast skönjas, at han är mera mon om de Kristna än sina egna. Alla Hans bordtyg och Köks-saker, som Fat, Talrikar, och Skålar med mera, är alt af fint Gull, och somt så stort, at ingen kan bära det med händerna, utan på Hufvudet. Många Käril äro ock så tunga, at de måste föras på en bår, hvilka likaledes äro beslagna med Gull. I stället för et Kongligit vapen, står vid pass et sådant märke (3) på dessa Käril. Stallet, deruti Lif-Hästen fodras; hålles mycket rent. Hästarne äro 100 stycken, alla bundne med Gull-kedjor, och skodde öfver alt med Gyllene skor; men Täckena äro af den finaste Gyllen-duk, som väfves och värkas i Landet. Kärilen och Karen, som vatnet hämtas uti för dem, är af fint Gull från Arabien. Mycket vackre och ståtelige Rid-Sadlar hänga uti Stallet fram för hvar häst; Desse Sadlar äro prydde öfver hvar andra med Diamanter, Turkoser, Safirer, Rubiner och flera dylika Ädlastenar: och derutöfver äro de full-satte med de härligasta

#58 Perlor, som någonsin kunna finnas. Med et ord: der kommer ei annat för ögonen, än klart gull; Port-Hakarne såväl som annat äro af tätt Gull. En Berg-Katt står bunden på ena sidan uti port-gången, och rifver folket, om han nåkas dem, som vilja gå der fram. Han är så stor, som den störste Kattlo; men til färgen grå. En Berg-Rotta står på den andra sidan uti en bur. Hon var så tam, at hon tog bröd af händerna på folket. Hon ref på gallervärket med klona, hvar gång jag gek derom; ty jag gaf henne altid något at äta af min egen hand. Hon var til skapnaden och färgen just som en annan rotta; men så stor som et half-års gammalt Svin. Nio Lejon lågo utan för porten: Desse voro endast bundne om Halsarna med smala tåg, och hade hvart och et en liten hund hos sig, med hvilken de lekte. Ibland dessa var et snö-hvit och Gull-färgadt framman til: De andre voro hel bleke, och gjorde ingom något ondt.

33. CAPITLET.

Om Konungens Jägeri.

NÄr Konungen jagar, brukar han Falkar 

#59 dertil, och ibland dem en hvit Korp med röd näf, hvilken är rätt så snäl, at slå efter foglar, som någon Falk. Han har utom des, 200 stycken Leoparder, de der äro så tillärde, at ej något vildt, som finnes i marken, kan undslippa dem, med mindre, de icke skola få det fatt uti 3 språng. Om det händer, at de slå bom på de 3. första sprången, sätta de rumpan emellan benen och gå tilbaka, som de skulle blygas. Med et ord: Denne Konungens stora stat, jemte Stadsens storlek, och des inbyggares myckenhet och slögder är alt för ondt för mig at kunna minnas och uttala.

         Den, som har Olearii Dag-bog öfver Holstenska Sändebudets resa til Persien, kan deruti göra sig til pricka kunnig om altsamman. Jag vil således ej gå långt her med; utan börja på at tala om sjelfva Konungariket Persien, såsom och nämna eller enfaldigt skrifva något om de städer, jag sjelf varit uti och skådat med egna ögon. Jag fant här i Ispahan på Malmen Julfva, der inge andre bo, än Kristne, Sal: Herr Bengt Oxenstiernas namn, ristadt med en spik på Muren vid et Augustiner Kloster uti Vers på Latin, som lyder sålunda på vårt modersmål,

#60

MIn GUD mig väl Ledsager her.

Och Dygden i mit sälskap är;

För faran jag ej fruktar mig;

I medgång är jag icke dryg;

Men allestäds går med fritt mod,

BENGT OXENSTIERN Svensk Fri

         herr god;

På Sexton Hundra Elfte år,

Sen födder var Frälsaren vår.

34. CAPITLET.

Om Persien eller Farsien.

DEtta Landet är ei mindre bergaktigt, än fruktsamt, serdeles på Hvete och Korn, som sås 2. gånger om Året. På bergen vexa de bäste Vindrufvor til en stor myckenhet hela året igenom, både vinter och sommar, så at, när den ena Drufvan är kart, står den andra i Blomma, och den tredje är half-mogen, när den fjerde börjar falla af, året ut och året in: De elska mycket Trägårdar, och hafva der i allehanda, så väl Rosor, som Frukt-trän, 

#61 såsom Päron, hvita Äplen, Amandel, Plomom, hvarjehande slag af söta och sura Lemoner, som ljufligen kyla, när en menniska äter deraf. De hafva ock många underliga Källor och Vatten-språng uti sina Lust-gårdar. Der finnas de bäste Hästar i Asien, och de bästa Får, som någonsin kunna vara i hela verden, uti största ymnoghet, jemte annan boskap, som Åsnor, Oxar, Kor, med mera; dem de stilla med mycken Dadel, som vexer på Lands-bygden til stor myckenhet. De höga Cypresser, och et annat slags trä, som kallas Arbor de Rais, och är eljest sälsamt, vexa der mycket. Det senare sprider sina grenar väl en Italiensk mil omkring i vidden, så at 6000 man skulle kunna stå hel torre derinunder, fast det regnade aldrig så mycket. Dess grenar äro så långe, at de hänga neder på jorden och vexa åter up, åter sloka de neder åt och vexa å nyo up igen; så at en qvist kan sticka sig ut en half-fjerdedels mil om icke mera ifrån sjelfva bålen. Det hafver stora blan; Men bär ingen frukt. När en bryter af en qvist eller Telning, så 

#62 rinner en hvit saft ut, som gjör en menniska strax blind, om han kommer at drypa den i ögonen. Her är ock mycket Hjortar, vilde Svin och Åsnor. Likaledes är ock her et slags odjur, dem de kalla Jackhalser, icke olike med vargar. Dese göra stor skada både på foglar och djur. De gräfva ock up och äta deras döda, om de ei äro lagde uti fasta och djupa grafvar. De Kristne mena, at desse djur skola vara Hyena, som de naturkunnige skrifva om. Der finnas åtskillige slags Foglar: men inge Gäss, utan Höns och Åkerhöns, några 100:de i skocken, jemte store och små Turteldufvor, Tranor, Hägrar, Storkar, Kropgäss med flera. I lika måtto Pelikaner; Men de hugga aldrig up sina bröst öfver sina döda ungar, ej eller lämpar hans nät sig så til, fast de naturkunnige tala ofta derom. Persianerne äro af naturen hvite; men stöda likvist något på gult: Et högdragit, kargt och fridsamt folk, like med Polakerna i klädebonaden, utom mössan, i hvars ställe de hafva en bindel eller turban. Konungen kan innom få dagar, draga tilhopa några tusende

#63 man til Häst, af hvilka, somlige äro väpnade med pansar-skjortor, pilar och bogar, och somlige med spjut. Det är ej serdeles om Hans folk; De hafva mycket tunga Mousquetter, och deras Hane slår öfver åt mynningen; men icke til låset, deras luntor äro af Bomul. Der brukas ock Stycken; men de handteras alt af Kristna. På den tiden jag var der, styrdes Artilleriet af en Ängelsman och en Holstenare. I Råskilnaden mellan Parten och Persien, ligger en liten stad, som heter Ilsikas, deruti bara Mahometaner bo, som alle äro handelsmän; efter der vexer det bästa Hvetet, som ges i landet, hvaraf de ock veta mycket at skryta.

35. CAPITLET.

Om Staden Jessed.

JEssed är en vacker stad, 2 Italienska mil vid pass i sin omgång. En Konungens Frände, Sultan Mesadie vid namn, sitter der vid styret. Muren, som är bygd kring om staden, är nog bofällig; Men et slott 

#64 ligger nära in tilstaden på et högt berg, der stycken äro planterade, med en hop manskap, som också vistas deruti. Ingen fremmande får komma dit, och soldaterne, som der äro, komma aldrig derifrån, så länge de lefva. Det är ei mer, än en väg eller smal gång dit up, genom hvilken alt släpas, som de tarfva, såsom bockar, små åsnor, med mera. Deras Bygningar, serdeles kyrkorne i staden äro rätt vackre, alle af glaserad sten. Der idkas ock en mycket stor handel med hvarjehanda varor, hälst Ädla-stenar, gyllen- och silfver-duk, mångahanda slags gyllen- och silkes-tyger, Tapeter, Täcken, Bomuls-Lärfter, ochdylikt; förutan deras åtskilliga matvaror. Många tusende Man Krigsfolk ligga ock uti sjelfva staden, som stadigt hålla vård på muren. Några tusende Kristne bo på Malmen Kombolla. Catolikerne hafva der tvänne Franciskaner, och et Carmeliter Klöster, hvilke njuta stora friheter, och gå med sina Processioner kring staden, så trygge, som de voro i sjelfva Rom. De Kristnas samfund ökas der dag från dag, så at de föga kunna rymmas tilhopa, 

#65 utan måste flytta annorstäds. Jag såg en gång uti en Kyrka öfver 50 Persianer och Morer, som låtit döpa sig, och tagit godvilligt emot den Kristna Läran. Persianerne göra stort rop om denna Staden, och kalla honom Ross Jessed; efter her finnas de däjeligaste qvinnor i Persien, och som somlige säga, i hela verden.

36. CAPITLET.

Om tvänne små städer Korastan

och Kurbazarihan.

KOrastan är en liten öppen stad, något större än Strengnäs, som har 2 Catolska Klöster, och et Armeniskt. De omgås mycket kärt med hvarandra, och veta icke huru väl de skola fägna en Kristen från Europa, serdeles den, som kan tala litet Latin med deras Prester, ty de hålla före, at Latinernas tungomål är et Ängla-mål, och at ingen menniska må tala det, utan andelige Personer, som Munkarne inbillat dem. Et mycket fromt, godhjertadt och 

#66 miskunsamt folk: Som nödgade mig med en stor höflighet, at töfva länge hos sig. Somlige äro Köpmän; men de fleste, Åkermän.

         Kurbazarihan är en liten stad, uti hvilken bara Judar bo, som alle äro Silkesväfvare, och prässas mycket af Stadsens Förman. Jag må gerna vidgå, at detta var et illakt folk; emedan de sålde åt oss både mat, Vatten, Korn och Dadel, som var bortskämt, och utomdes alt för litet. Der bodde någre Mahometaner, som voro mycket redeligare än Judarne.

37. CAPITLET.

Om det höga Berget Udian.

COmmissia är en liten Stad, uti hvilken bo alt Mahometaner. De fägnade oss mycket väl, och låto oss få för penningar alt hvad vi äskade. Her måste vi se oss före med half fjerdedags vatten och matsäk; efter som vi hade i vägen et högt berg som heter Udian, och är halffjerdedags resa öfver. När en kommer til Staden på en fjerdedels mil när, synas rundt om honom 

#67 många Rundelar med åtskilliga fyrkantiga portar, lika som de voro store Blokhus; men äro icke annat än Dufve-hus, uti hvilka de hysa många tusende spaka dufvor. Inbyggarne få ei eller köpslaga med annat, än Dufvor. En liten Kyrka ligger strax utom staden med et rundt torn uppå: uti Kyrkan är en graf, som de hålla uti stor vördning, och säga, at Abupeker, en af de yppersta Mahomets Apostlar, ligger derstädes begrafven: Det brinna många Lampor både natt och dag; Men vi Kristne fingo icke lof at komma dit in. En murad Fiskedam var der bredevid, uti hvilken lopp et klart rinnande vatten genom Järngalror. Uti samma dam gingo Fiskar, store som Laxar, icke olike Karpar, de der hade stora Gullringar i näsorna, och voro så tame, at de togo tuggadt bröd af händerna på oss; men ingen dristade sig vid Lifsstraf at taga det ringaste efter dem. Her måste vi töfva, til des vårt Sändebud kom tilbaka, hvilken hade gåt öfver Berget, at spana ut, om der vore någon Kafila eller vakt på vägen, som kunde möta oss, eller om någon låg på sidan, den han kunde bedja ligga stilla til des vi hunno öfver.

#68

38. CAPITLET.

Om resan up åt Berget.

NÄr nu vårt Bod kommit tilbaka, började vi dagen derpå at klifva upföre, och gingo med vårt vakt-följe tre Svenska mil om dagen. Vi hade Krogar allestädes på vägen, der vi kunde hvila öfver nätterna, och voro väl 300 Lastdragare i följe. Då vi började klifva up åt, sågo vi molnen öfver oss; men när vi kommo et stycke up, sågo vi dem båda öfver och under oss. Andra dagen kom en storm, som tog bort tvänne af våra åsnor med deras bördor, efter de gingo bredevid vägen. Fyra Kameler stupade til döds utföre Berget. Detta Berg är ei annat än hårda gråstens Klippor, utan skog eller ringesta ljung och buskar. Göken hördes altid både dagar och nätter. Näktergalens ljufliga sång hördes ock som tidast nedan före berget. När vi voro öfverst på BergsKullen, kunde vi se mycket långt om kring oss. Kafilerne sade oss, at röfvare plägade hålla sig uppe allestädes vid vägen uti Bergsrefvorna, de der som oftast öfverraskade

#69 dem, som ej kunde göra motstånd; men vi blefvo icke varse någon. Vi sågo vid vägen många små torn vid pass 4 eller 4 och en half Aln höga, der uti röfvare suto inmurade: Ty så snart en sådan fås fast, bindes han til händer och fötter, och muras in uti en sådan tingest vid vägen, der han måste svälta ihjel. På fjerde dygnet efter det vi började klifva upföre Berget, kommo vi neder, och hvilade uti et torp, som het Main. Derifrån skulle vi resa öfver en stor slätt, som var 3 dagsresor lång. När vi kommo midt på den samma, sågo vi intet annat än himmel och jord, lika som på Hafvet, Himmel och Vatten: icke eller någon by, torp, Stad eller skog, förutan några höga berg, som räkte up i skyn. Det högsta ibland dem, var et, som kallas Esiel Monar, der Darius skal haft et fast och ovinnerligit Palas; Men sit rätta Säte uti Persepolis, som ligger allenast 3 små Italienska mil ifrån detta slottet, hvarefter de, som kommo så när, kunna ännu åskåda ynkeliga qvarlemningar. Detta Berg är icke allenast en Italiensk mil omkring; utan ock lika vidt ofvan som nedan, och sålunda så brant, at ingen menniska kan komma dit up, utan genom en trappa, 

#70 som är huggen i hårda Hälleberget, ända up til sjelfva slottet. Hvart Trappsteg är 4 Alnar långt, och när en gåt öfver de 100:de och några stycken sådana, kommer en til en stor och hög Konungslig Port, under hvilken tvänne Drakar ligga uthugne i sten. Sedan går en 20. eller 30. Trappor högre up til sjelfva husen. Der går en igenom et stort hvalf uthuggit med allahanda Krus och Blomvärk. Alle desse hus äro icke murade, utan grafne och hugne uti fasta Hälleberget, med alla sina rum. Detta Hus kallas Esiel Monar, derföre, at det ståt på 40. Pelare; ty Esiel är 40., och Monar Pelare på Persiska. Hvar Pelare har varit satt ihop af 3 Stenar, och hvar sten har varit sju alnar hög; så at hvar Pelare var 21 alnar hög. Nu äro de mest sönderbrutne, utom 11. som ännu äro qvare. På hvar Pelare ligger et serdeles Djur, huggit uti sten. Alle se stint ut med ögonen, som de hade en stor tyngd at bära. På den ena ligger en Elefant, på den andra en Kamel, på den tredje en häst, på den fjerde en Buffel, på den femte et svin, och så ytterligare. Uti sjelfva Berget äro 16. Våningar, hvilke alle til

#71 förene varit förgylde innan til; Alla Beläter och skapnader äro Rese- och Jättestorlek. Uti en af de Fremsta salarna, syntes likasom tvänne Män sitta på hvar sin häst, de der hade hvardera en Krona på Hufvudet: Den ena var liten, och den andra stor til vesten. Desse hade en Ring emellan sig, den de drogos om; och tyktes som den mindre skulle draga både ringen och den andra af Hästen til sig. Uti en annan sal var Darius uthuggen på en Segervagn, hvilken drogs af två Hästar: Fram för honom gik en hop qvinnor med hvarjehanda Spel uti händerna, och efter dem en skara af väpnade Krigsmän. Uti en annan stod en, som gjorde offer med rökvärk, och der omkring mycket folk. Med et Ord: En kunde se, hvar såfve-kammar, kök och annat hade varit: ty i köket stodo grytor och fat hugne; Men nu äro de mycket illa medfarne af en hop vanartiga bönder, som bo uti byarna deromkring, hvilke äro, Mirpasko, Apgarem, Pologorg och Fiamsesange. Desse hafva huggit bort beläterna med jern, burit ved och eld up i huset, skämt och bränt det allestädes, så at det är stor ynka at se der på.

#72

39. CAPITLET.

Om uphofvet til et så stygt fram

farande.

DEsse Bönder hafva endast gjort sådant af otolighet och harm; ty när något Sändebud från Europa, eller andre höge män hafva bedt Konungen, at få åskåda detta huset; så hafva de blifvit ledsagade dit med Persiska Riddare, hvarigenom bönderne haft stor gästning och mycket omak, och således ej vetat bettre råd, än at ödegöra slottet, på det de skulle slippa all denna ledsamheten; Men när Kiau Sophi kom under veder dermed, lät han skära näsor och öron af alla som der bodde, både män, qvinnor och barn, så at jag såg många löpa både näse- och öron-löse, den tiden jag var der på orten. Sjelfva kullen på berget är så slät, som han vore hyflad, och dit up går en väg på trappor genom rumen. Derofvan uppå voro fyra oholige brunnar, en dam der uti en kunde löga sig, såsom ock en fiske-dam, deruti Fiskar ännu funnos. Der stodo ock tre trän, det ena et Bomuls-, det andra et nöte, -och det tredje 

#73 et lemon-trä. En liten kammare var ock på ena sidan uti öfversta trappan, deruti stod liksom en stor Kista huggen i sten med lock öfver, som et baktrog varit stjälpt der på, eller ock et annat kupat kistlock. De sade, at et förnämt Lik skulle der hafva sit Leger ställe. Berget går en god Italiensk mil rätt up i luften. På östra sidan, äro tvänne store dörar midt emellan foten och öfversta kullen; hvaraf ljusligen ses, at der också måtte vara någon ingång. Det säges, at Darius skulle der haft sin skatt-kammare. Jag kan icke finna, huru de kunnat komma dit up och ned på annat sätt, än at de med tog ofvan efter hissat sig up och neder; annorledes hade det ej kunnat ske; ty ej finnes något trä så långt, som dertil kunnat gagnas. Slottet är nu för tiden ej annat , än et uggelnäste der ock många storkar hafva sit tilhåll.

40. CAPITLET.

Om tu andra Berg.

EN fjerdedels mil ifrån detta Esiel Monar, ligga tu andra Berg, som icke äro aldeles så höga; men på alla sidor 

#74 lika brante. De hafva icke mer, än en upgång, somicke är huggen i trappor utan annars lagder med sten. öfverst på dem är helt slätt, och ännu synas lemningar der husen fordom stått, hvilke varit murade, såsom ock der torget varit. Der voro mycket djupe brunnar, hugne uti hårda Hälleberget, som nu vore hel torre; men derjemte så djupe, at när vi fälte stenar neder i dem, lågo vi länge och lysnade för än de hunno til botnen. De gofvo ock i sjelfva fallet et så stort skrall från sig, som när en Cartou lossas. En stor myckenhet dufvor höllo sig uppe i dessa brunnar. Vi gingo up på et af de minsta bergen kl. 7. om morgonen, och kommo icke neder förr än hon var slagen 1. efter middagen. Alexander Magnus har på slätten her bredevid lagt neder Darius, och efter segren, sat eld på Persepolis uti et vredfult sinne. 

41, CAPITLET.

Om nya Persepolis eller Skiras.

SKiras eller det nya Persepolis var fordom

#75 Konunga-säte i Persien; men sedan Ispahan börja de taga så mycket til i storlek och rikedom, hafva Konungarne i Persien flyttat dit; efter der ock är sundare luft, än i Skiras. Denne staden är vid pass tvänne Italienska mil omkring, och uti stort rop för det makalösa vinet, som der prässas; Ty uti hela Persien vexer ej bettre vin än på denna orten. Staden styres nu af en Stor-Förste, som heter Sultan Karatan Osman, är en from Herre, och håller mycket af de Kristna, helsar som oftast på Munkarna i Klostren, och går aldrig dädan, utan han skänker dem något. Her fortsätted en stor Köpslagning med gyllen och siden-tyger; Men serdeles med vin och rosen-vatten. Persianerne sälja Drufvorna til de Kristna, och köpa vinet igen, efter de sjelfve icke kunna prässa det. Der tilredes ock Asion eller Opium til stor myckenhet. De togo detta in, at dermed ägga up modet, när de ville slås. Kristne och Mahometaner komma aldrig bettre öfverens på något ställe i Asien, än her. De förre hafva her tvänne sammankomster, et Franciskaner och et Dominicaner Kloster.

#76 Likaledes hafva Armenianerne her tvänne Kyrkor. Jag fant Sal. Gref Bengt Oxenstiernas namn ristadt i muren på detta Dominicaner Klostret, med samm skrift öfver, som förr är sagt, då vi talte om Ispahan. Her finnas mycket vackre Kyrkor, hvilke så lysa emot solen, at ingen kan fästa ögonen på dem: somlige äro förgyldte och somlige glaserade.

         Mahometanerne så väl der, som annorstädes, gåfvo så före, at uti Turkarnas Kyrka, som var förgyld på taket, skulle finnas et så heligt vatten, at den, som tvättade sig dermed, blefve straxt helbregda, han måtte hafva hvad sjukdom han ville. De säja ock, at Ali Mahomets ypperste Apostel, som ock hade hans Dotter Wateme til äkta, skal hafva helgat detta Vatnet, hvilket den må tro, som vil. Och fast än det finnes Horehus allestädes her i staden, dit alle hafva fri tilgång, både Kristne, Judar, och Turkar; så straffas likvist de qvinnor strängt som gå ifrån deras Äkta säng. Om Männerne bli varse, at de visa sig med bart anlete för någon fremmande, så störtas de hufvudstupa ut

#77 före en hög bygnad, hvaraf tvänne finnas her i staden, som äro like tjocke ofvan och nedan til, och hafva trappor, hvarigenom skökan föres up af bödelen. Det sker likvist ofta, at Horkaren slipper alt åtal för stora och grofva Sodomitiska synder.

42. CAPITLET.

Om en stor Trägård.

UTi denna Staden ligger en ofantelig stor Trägård, deruti allehanda fruktträn äro hel tätt planterade: Såsom ock åtskillige vackre Lusthus bygde, med helgadt vatten uti, dertil med månge vackre fiskedammar. Deras rinnande vatten läskar och svalkar hvar och en, som deraf dricker, uti deras starka sol-heta. Sjelfve trägården är lika som en dubbel trojenborg, at den, som kommer dit in, och icke handledes af Trägårdsdrängarna, kan ingalunda sjelf leta sig utur honom. Jag har hört, at en drägtig åsna skal engång oförvarandes kommit ifrån sin drifvare, och råkat dit in; men ingen af trägårds folket blifvit henne varse, förr än fölet kunde vara tu år gammalt: Och när det frågades efter,

#78 hvem som egde åsnan, kom en fattig Landtman och kände igen henne. Nu, efter fölet fölgde modren, och var då snart tu år gammalt; så kan hvar och en tänka, huru tjok skog der månde vara, som likvist är hel och hållen fruktskog, och huru stor Trägården är omkring, den jag åskådat med mina egna ögon.

         Jag har hört af en Trovärdig Man, som var Mahometan, at en Person af Hög stämma, som kommit i Konungens största onåde, skulle flyt in i denna Trägården, och hållit sig der uppe, med Trägårdsfolkets minne och samtycke, til des han fåt nåd igen. Näpligen, lärer någon stad finnas i hela österlandet, der de Kristne hafva större friheter, än her. Persianerne och Mahometanerne, som låtit döpa sig, och tagit emot den Kristna läran, hafva rest up et sådant trä-kors i sina hus, som de Armenianer och Europeer bruka. Men så mycket de Kristne elskas, så mycket hatas Judarne och kufvas i denna staden.

43. CAPITLET.

Om Staden Lara.

LAra är en liten, men derhos mycket 

#79 behagelig stad, och i stort utrop, för sina snälla Handtvärkare, såsom ock, för de rika tenn- och koppar-grufvor, som der äro. Sjelfve Staden ligger emellan sex höga Berg, utur hvilka brytes både Koppar och tenn. Trenne slott ligga på de bägge bergen, som vetta åt öster, och hafva både stycken och soldater. De månge Plåtar, som her slås, smidas sedan til Fat, Kannor, Koke-Käril, och annat, som tarfvas til hushåll. Alle desse Käril, serdeles Faten förtennas både innan och utan-til, hvilke sedan brukas både af höga och låga i hela Persien, förutan af Konungen och Cancelleren. Alle andre bruka inga andra Käril, hvarken af Gull, Silfver eller Porcellain, än förtent Koppar. Ifrån samma berg springer et godt och helsosamt vatten, der de veta at leda, genom åtskilliga Konster, hvart de vilja, både i sina Trägårdar, såsom ock på sina åkrar, långt utom staden. Ståthållaren var född i Ungern; Men hade fallit af ifrån den Kristna Läran: Och fast de Kristne ej hade der mer än et Kloster, och de utom des voro mycket få, så var han likafult dem altid til förtret och mycken sorg. Jag såg aldrig i någon stad eller på någon annan ort, hemtamda svin, utom her. Han hade 

#80 dem i sit hof, der de gingo både ut och in. Jag vet ej om han åt gerna flesk, el-ler om han eljest hölt dem för syn skuld.

44. CAPITLET.

Om den orten Stabbaron, och Be

zoar-stenen.

EN ort ligger två dagsresor från näst omtalte Stad, som heter Stabbaron, der den beste Bezoar-stenen vankas, som Persianerne kalla Pazar, det är: Motgift. Der finnes en stor myckenhet Bockar, som föga äro olike våra i Europa. De äta et serdeles slags gräs, som der vexer ymnogt. Af detta värkas och gror i deras blåsa en sten, som är Kastanie-brun, stor som et Höns-ägg. När denna är grodd och fullmogen i kroppen, kunna bockarne ej längre gå på benen, utan tyna af. Konungen låter hålla stark vård öfver dessa bockar. Om en vil veta af hvad natur en sådan sten är, så tages en gran såg, med hvilken han sågas midt i tu; Finnes han då med små ringar utan på hvar andra, liksom en rödlök, så är han god och äkta. Utom denna, finnas också tu annor slags Bezoar: 

#81 et som fås i buken på Apinior: det andra i magan på Vildsvin, hvilke äro isig sjelfva gode nog, och grå til färgen; men likvist långt semre, än denne her stenen Stabbaron Bezoar.

45. CAPITLET.

Om Staden Gammaron.

DEn lilla Staden Gammaron kallas BanderBaster af Persianerna, det är: Konungens yppersta Riddares Stad. Han ligger jemte stranden vid Persiska inloppet, och är den endaste Sjö-Stad i hela landet. Konungen har der et Tullhus, hvar som en otrolig Tull faller af alla fremmande Farkostar, som der lägga til både från Asia och Europa; men Ängelsmännerna äro frikallade från denna afgift. Vid sjön idkas ingen serdeles köpslagning, utan varorne föras up i landet. Her vistas en stor myckenhet Judar och Benjaner, som ej glömma bort at skakra. Men der finnes inga Kristna Kloster.

46. CAPITLET.

Om Landet Ormus och des härliga

Pärlefiske.

FAst än Ormus är et stort Land, som 

#82 lyder under Konungen i Persien, och ligger längs åt Persiska viken intil store Mogols rike: Så är det likafult et näs, vid pass 5 Italienska Mil i bredden. Spaniorerne hafva fordom underkufvat sig detta Landet, och bygt fästningar derpå: enkannerligen et slott, som ännu hålles i godt stånd, och har många stycken, som dagarna i året. Krigsfolket, som ligger deruti, är ifrån Persien; ty när Spaniorerne började, at i mjugg sätta sig emot Konungen i Persien, och hade, utom des, tagit Pärlebanken til sig, kunde det ei annat än förtryta Konungen, så at han med Ängländarnas hjelp, tog först in staden på sjösidan och sedan slottet til Lands, och skonte ingen, som icke ville låta omskära sig. Jag såg några sådana i Persien, hvilke voro derjemte mycket vanvyrdade. Konungen i Spanien har så mycket tykt om denna Ön fram för alla andra i verden, at han sagt: Om hela verden vore en Gullring, så voro Ormus Äkta Stenen deruti. Och det derföre, at Perle-Banken, som ligger der bredevid, kunde årligen ränta åt honom några TunnorGull. Tvänne små öjar ligga ut med Ormus, af hvilka den ena heter Rismus, och den andra Karaka: Det är en snäll Katta. 

#83 Jemte dessa öjar finnas många Pärle-Bankar eller Grund, hvarpå Pärlefiskare til några hundrade, och tusenden tals dageligen fiska Pärlor på sätt och vis som följer: De duka under vatnet på 18. famnars djup. De, som gamle äro hafva ingen vigt på benen; men unge, som skola lära, binda et slags trä, som är mycket tungt, vid sina fötter, at de des bettre må sjunka. De fästa båtarna fram och bak til, at de ligga stadigt. Sedan taga de en lina, som är 200. famnar lång, eller något mera, och binda den ena ändan på den samma fast vid båten, och den andra om lifvet: deruppå sätta de fast vid lifvet en stor leder-säck, som hänger ner til jnän eller benen. På armarna bendes en stor svamp full med olja, uti hvilken de både sleppa och taga til sig andan. Sålunda busa de neder i botnen, och kunna hålla sig längre än en tima under vatnet, til des Oljan börjar tryta i svampen. Och änskönt vatnet uti inloppet til Persien är mycket salt; likvist hafva de så god syn, at den icke skämmes bort af vatnet. De kunna så väl skönja alt som ligger på botnen, som om de voro stadde på sjelfva landet, och plocka sina säckar fulla med skölpar eller Musselskal, så fort de hinna. 

#84 När säcken är full, hjelpa de sig up til vattubrynet med händerna, och hafva så Muslorna med sig up i båten. Sedan skicka de sig at fara ned igen, så snart de doppat sina Svampar i olja.

         De her Muslorne se ut som Ostror; fast än månge äro större än en Tallrik. Uti somliga finnas 3, 4, eller 5, och uti somliga inga Pärlor. Och om sjelfve Muslan kommer at krossas sönder eller brytas up, medan Fisken lefver, kunna Pärlorne snart skämmas bort; ty kastas de först i så stora högar, som någonsin det högsta hus, och när de sålunda legat i Sol-hetan; dör Fisken omsider, sedan Skölparne eller skalen spruckit i tu, deruppå samlas Pärlorne hela och utan något lyte.

         Vid denna tiden, är en förgiftig likt, der i orten af de Fiskar, som således rutna. Fiskarne kastas sedan i sjön; Men skalen plockas ihop at brännas til Kalk. Pärlorne samkas in uti slottet Ormus icke kanetals, utan hela stora tunnorna fulla. Dykarne hafva ingen fara på dessa grunden, hvarken i et eller annat mål; Men på Pärlebanken Keyllegatan, som ligger i Indien på 

#85 Maleriska sidan, emellan ön Tzerstan och fasta landet, taga Krokodilerne bort Dykarena, som vi bettre fram skola tala om. Pådenna Ön Ormus, finnes också et slags Salt, som värkas af Solen, af hvilket göres stort väsende. Det är fast underligit, at det hafver en högröd Gullfärga, lik som DucateGull; eljest brännes olja deraf, som är mycket god til läkedom.

47. CAPITLET.

Om Staden Basfora.

BAsfora är en stor och fast Stad, som ligger rätt uti Neigden der floderne Frat och Tigris löpa tilsamman vid Viken til Persien, 19 Italienska mil från Bagadat. Konungen har her tu fasta slott, på hvilka ligga stadigt någre tusende Man,som altid äro redo emot Keisaren i Turkiet, hvilken också har en mycket stark fästning på södra sidan om Elfven, som heter Balsera, och är mycket Manstark. Ingen fremmande får lof, at komma til någondera af dessa städer. Turkarne och Persianerne, som hålla vård på bägge Borgerna, äro mycket rädde för hvarannan: ligga och se hvar på annan,

#86 efter det är icke längre emellan dem, än at de med Stycken väl kunna skjuta på hvarannan.

48. CAPITLET.

Om Bagadat eller nya Babylon.

DEtta har tilförene hört Konungen af Persien til; Men för några år sedan, har Kejsaren i Turkiet tagit det ifrån honom med svärds-ägg; fast det synes aldrig med våld kunna vinnas; eftersom det är väl försedt både af naturen och konsten, med starka Murar och Blokhus, de der alle äro fullagde med Stycken. Dertilmed komma floderne Eufrates och Tigris her tilhopa, och göra således orten til en ö; eftersom de åter flyta tilsamman igen emellan Bassora och Balsera, nedanåt til Persien. Sjelfve Staden är så stor som Norremalm med Ladugårdslandet i Stockholm. Der bor en Visier Bassa, som förer en mycket stor stat. En kan icke gerna gå allena trygg i Staden för Turkarnes soldater, som ligga der i borgläger til några tusende man. Staden prydes icke litet af de många Turkiska Kyrkor, som äro mycket fagre utan

#87 til; Men ingen Kristen vågar sig at gå in i dem vid sit lif. På alla torgen springa månge vackre vatuu-konster, så ad Staden aldrig kan lida någon nöd av vattu-lösa. Kaldeer, Indianer och Armenianer idka her en stor Köpenskap; Men ifrån Persien komma icke serdeles månge dit. Her äro ock mycket stora trägårdar. Bassan håller herinne dageligen en sträng rätt och noga ransakning efter folket, som resa in och utur Staden, så väl med sina egna som fremmande. Der til med måste alle fremmande både Mahometaner, Kristne, Judar och Hedningar gifva en Ducat för hvar månad de der vistas; och fast en blefve allenast en natt uti staden eller på någon af malmarna, måste han likafult legga ut en Ducat eller ungerskt Gyllen. Förr än någon fremmande sleppes in i staden, teknas hans namn up i Stads-porten, sedan skal hans värd också låta intekna sit namn. Reser gästen i Löndom bort, så måste värden lägga ut Ducaten för honom. Her äro tvänne vackra malmar, den ena heter Balta, den andre Alsifonta. Alle de, som bo uti Balta, äro Kristne, och mest Katoliker. Biskopen Bernhardus L: Hey, är en Fransman, ålderstigen, och en redlig Herre, som ock är en Cardinal, hvarföre han förer Titul af Högboren.

#88 Han håller sin Stat, Hof och Disk, som en Förste, och passas hvar dag up af et stort tal Munkar, som bådekomma och fara ut i all land. Han håller möte alla dagar, och förhörer Fäderna, som komma dit; då de visa fram stora längder öfver dem, som de omvändt til Kristendomen. Sedan undfå de befalning af honom om det som de ytterligare skola göra. När de fara bort,sändes altid en ung Munk med hvar och en af dem, at lära de Länders tungomål, och Inbygarenas sinnelag, der den äldre tilförene varit. Denne her Biskopen har mycket stora inkomster af de Kristna Potentater i Europa, som äro Catoliker, serdeles af Konungen i Frankrike, hvarmed han uppehåller de andra Fäderna. De, som han sänder ut, gå allestädes omkring, och hafva sina vissa Samqväm, der de äro vane at mest vistas: som uti Arabien, Kaldeen, Mesopotamien eller Diarbek, Assyrien eller Assurien, Persien, Kartaya, Tartariet, Morgonländerna, Costa Malabar, Narsinga och Costa Koromandel, alt in til Gangem. Der bor åter en annan Biskop uti staden Pipepatan, som hafver upsyn på de Fäder, hvilke lära i Ava, Pegu och Kina. De Kristne hafva her mycket vackra Kyrkor, och 6 Kloster med mycket

#89 lustiga trägårdar til hvart och et af dem. I Klöstret der Biskopen bor, har salig Herr Bengt Oxenstierna ristat sit namn på muren uti salen, der den andelige rättegången hålles, med de Orden öfver, som vi upnämde, när vi talade her ofvanföre om Skiras och Ispahan. De måste köpa både vin och annat, som tarfvas til födan, utur Persien och Arabien. Ibland annat, som der i Klostret var at se, var en Groda, som Biskopen hade i sit kök, bunden om lifvet med en SilfverKedja: hon hade sit tilholl under en sten, der skulor och annat afskrap slogs ut: var hafannan aln lång och tre quarter bred öfver ryggen. När något får togs ihjel, kastades inelfvorne för henne, dem hon genast slukade i sig. Ögonen i skallen på henne gnistrade som eld, och voro så store, som tu laglige Höns-Ägg. När de stungo handen i hennes mun, didde och sög hon henne, som en Kalf. Der har ock tilförene varit en fyrfota, som nu var död, och huden upstoppad med Bomull. När hon lefde, gick hon altid lös både dagar och nätter, och låg nattetid ihop med Grodan under stenen i köket. Det har ofta händt, at när Kockarne om qvällarna glömt något i köket, som skulle gömas 

#90 inom lås, serdeles kött, som varit nyss slaktadt och hängt på väggarna, så har denne fyrfotan stulit det straxt bort, och släpat det til Grodan; hvaraf de plägat sig, så länge det räkt.

49. CAPITLET.

Om Handtvärkarena och deras Ordning.

EN mycket vacker Ordning är med Handtvärkarena, uti alla dessa Städer i Persien, som vi nu nämt om, i dy at alle måste bo tilsamman på en gata, och icke blanda sig in med andra syslo-män, som bo på andra gator: Således, bo alle Smeder för sig; alle Skräddare, Skomakare, Gyllen- och Silfver-Duks-Väfvare för sig, och alle Tapet-Väfvare för sig. Med et ord: Hvar och en, alt intil Gårkockar, måste hafva deras serskilta Gata, der de bo. Hvad Dagsresorna vid kommer, som jag förut ordat om, så äro de åtskillige; ty emellan hvart raste-ställe eller herbärge är föga mer än tu Persianer-Koss, det är milar, hvilke begge tilhopa göra en liten mil i Sverige. Det är en rätt Dagsresa, när en med Karavanen

#91 eller annat stort följe, reser tre Svenska mil med Åsnor och Kameler, som bära någon last.

50. CAPITLET.

Om Felugo eller det gamla Baby lons qvarlefvor.

FElugo eller det gamla Babels lemningar ligga 9 Italienska, som göra 3 Svenska mil, ifrån Bagadat, således, at den, som vil til Felugo, måste fara över Frat. Desse öfverlefvor synas på en vidd, som är 16. goda Tyska mil omkring. Der skådas ej annat än sten på sten; fast de meste nu äro bortförde, och ännu föras hvar dag derifrån af trälar och lastdragare, såsom Åsnor och Kameler. Staden Bagadat är icke allenast grundad och omringad med dessa stenar, utan ock til större delen bygd å nyo, serdeles Balta af de Kristna; fast de samme måste köpa dyrt hvar sten, som hemtas dädan både til Klöstren och deras egna bygningar. Denne förödelsen är så stor, at der ej annat nu kan kännas igen, än LejonKulan, der Daniel sat, och Ugnen, som de tre männerne kastades uti, då de icke ville 

#92 böja sian knän för floden, som Nebukadnesar lät resa up; såsom ock et litet fyrkantigt hus af svart sten, hvilket sades varit Daniels SofveKammare och Bönehus; Men desse lemningar äro också nu mycket illa medfarne af stora jord-bäfningar, som der ske hvart år. Ugnen ock Kulan skola vara bygde på året 3434. efter verdenes skapelse, och således 36. år för Kristi tid; Men sjelfve staden skal vara grundad år 1788. från verdenes början, och i så måtto 2183. år för Kristi Börd. Jag kunde ej skönja några qvarlefvor efter det Babyloniska Tornet, om hvilket skrifves i I.Mos.B.II. Biskopen Berndt le Hay sade mig, at han fåt befalning af Konungen i Frankrike, at noga spana efter plassen och rummet, hvaruppå detta Tornet fordom ståt; Men när han derom frågat de Äldsta Fäder, som han kunnat råka i Kaldeen eller Arabien, hvilke trodt sig hafva något hum om den saken; så har den ene vist honom den ena, den andre en annan ort, och så ytterligare, at han ingaledes kunnat utröna det rätta stället; Ty fara de mycket vilse, som nu velat säga, at de sedt murarna efter Tornet, då de varit på denna orten. Det är väl sant, at et stycke synes der ännu af Stads-Muren, som föregifves vara bygd 

#93 af Nimrod eller Semiramis, och är så bred, at två eller tre vagnar kunna deruppå köra i bredd: möta och komma om hvar andra, utan något hinder; men han är ock nu så illa medfaren, at der af ej annat kan slutas, än at han måste varit gräseliga tjok. Til äfventyrs hafva månge tagit detta her stycket för lemningar efter det namnkunniga Babels Torn; fast det icke är så i sanning.

         Denne Muren, som nu omtalas, är äldre än Leyon Kulan och ugnen, der de tre männerne kastades uti, som skedde år efter verdenes skapelse 1646. Biskopen gaf mig sit egit Handabref derpå, at jag i egen person varit hos dessa förödelser, och rönt ut det jag nu skrifvit om. Om nätterna låta mångehanda spökelser se sig på denna orten, så at ingen menniska kan der njuta någon nattero.

         Således har jag med få ord talt om det jag åskådat i den Södra och Vestra Delen af Asien. Nu vil jag komma til Ost-Indien, och börja med den Store Mogols-Länder, som snart sagt, äro de beste och ädlaste på jorden, och bära de härligasta och besta frukter både til luft och en maklig lefnad. Indienupfyller hela verden med Ädla stenar, Pärlor, Kryddor, Läkedomar och Rökvärk; så 

#94 at hon väl kan kallas et Jordiskt Paradis. Det har många Konungariken och Länder.

51. CAPITLET.

Om Staden Surate.

SUrate är en mycket vacker Stad uti Landet Gusaratte, vid et sund eller en invik. Förr än en kan komma fram til sjelfva Staden, måste man först fara emellan tvänne fasta Portugiser-städer, som heta Diu och Dive. Desse Städer ligga på tvänne uddar, och äro så faste, at icke Mogol gitter kufva dem. Staden Suratte är i sig sjelf icke serdeles fast. Der är et fyrkantigt slott, hvarpå ligga grofve Stycken, och soldater, som äro Morer. Her idkas en stor köpslagning af åtskilliga från fjerran land. Ängländare och Holländare hafva hvardera sin serskilta plats, på hvilka Köpmännerne årligen vistas, som resa alt för et med varor fram och tilbaka i Landet, serdeles emellan Brokia, Amadabat och Agre. Dessutom finnes här ock en stor myckenhet af Benjaner, de der äro mycket hemma uti Köpenskap, och räken-konsten, at ingen Jude går öfver dem i skakrande. Derföre komma

#95 ej eller någre Judar at vistas på denna orten, utan någre få, som fara på Wiciapour at köpa Ädla stenar, serdeles Diamanter, efter som der finnas de beste i hela österlandet, och huggas utur bergen. Konungen af Wiciapour med alt sit folk och sina undersåtare äro soldater, som föda sig mest med ströfvande. Och fast än de stå under Mogols hägn; så göra de likvist hvad dem sjelfvom lyster. Då han tränger om dem, måste han gifva dem så stor lön, som de sjelfve äska. Han kan ej truga dem med onda eller locka dem med goda ord; ty de bo uti bergen, och hafva rotat sig så fast vid alla framfarter, at det för honom är ogörligit, at komma in til dem. De äro eljest så öfverdådige, at de icke väja någon död, och hålla för den största nesa i verden, at fly för någon menniska eller kreatur. En kan möta hundrade, och låta förr slå sig ihjel, innan han gifver sig til fånga.

52. CAPITLET.

Om detta Folkets Dierfhet och Öfverdåd.

EN gång suto fyra Stycken af detta föjet i et hus, då elden kom lös deruti, 

#96 och bödo icke ens til at släcka honom, utan sade sins emellan: skole vi vara rädde för elden? Nej: Han må snarare vara räd för oss; til dess at tre af dem brunno up lefvande; men den fjerde flydde undan och gaf sina stalbröder tilkänna, hvad som hade händt, hvilke slogo honom också ihjel. En sådan Stålle kom en gång ridandes för en bred och djup brun; och när hästen stannade och ville väja densamma, blef han så arg, at han gaf hästen sporrarna och skulle endteligen öfver; men han bröt halsen både af sig och hästen. En ung Adelsman hos detta vilsinta folket ville en gång visa sin mandom, och skröt deröfver, at han ej skydde för något i hela verden: tedde sig således uti kamp med en tiger. Han viste förut, hvar tigern hade sin kula up i berget; ty gik han helt allena dit mot honom, sedan han bundit om bröstet och venstra armen et slags tyg, som var stoppadt med bomull, och tagit uti högra handen et stackot spjut. När tigern blef honom varse, gaf han til et språng på honom, då han stack sin venstra hand in i käften på djuret, och stötte mycket snält strupan af det samma med spjutet, så at tigern föl död öfver honom; 

#97

Men Adelsmannen dödde också några dagar derefter, af et slag, som tigern gifvit honom i högra axeln.

53. CAPITLET.

Om deras stora Afguda-Dyrkan.

NÄr Männerne dö, bränna Hustrurne sig lefvande. De rätte Mogoler eller Mogorer äro helt svarte til färgen, och Mahometaner; Men Benjanerne äro svart-gule, och Hedningar. De her äro Köpmän, Handtvärkare, och Åkermän; men serdeles mycket snälle Bokhållare eller Räknemästare. De tro Pytagoræ Lära, som gaf före, at den själen, som menniskan hafver, är henne lånt af Gudarna, och när menniskan dör, flyttar hon i andra Kreatur, som oxar, kor, åsnor, Bufflar, och så ytterligare af alt, som på jorden kräker. Deraf kommer, at de aldrig döda eller äta något, som fåt lif, efter de äro rädde, at de torde råka på någon af sina föräldrar, släkt och vänner. När de skola låta sit vatten, det vare sig dag eller natt, så sätta både män och qvinnor 

#98 sig ned, släppa det småningom i handen och kasta det sedan rundt omkring, at det icke skal komma på någon liten matk, myra, eller anna ohyra, som deraf kunde dränkas, och de således vara vållande til deras död. De bränna lampor alla nätter, och täcka öfver dem med tunna hinnor, at ingen mygga eller fluga måtte flyga deri och spilla sit lif. När jag var i Surate, togo vi löss i Papper, gingo til Benjanerna och dråpo en eller två i deras åsyn; Men då de sågo det, gofvo de oss penningar för dem och släpte dem in uti sina hus. Sammalunda gjorde de ock med dufvor, som vi köpte af Morerna. Foglarne äro hos dem så tame, at de flyga både ut och in i husen, och så dristige, at de snart sagt taga maten utur munnen på folket. De, så väl som fyrfotade djur, matas af dem dageligen på taken och annorstädes. Om de råka på dem, som äro sjuke, taga de dem strax til sig, sköta och ansa dem, som de voro menniskor.

         Små Ekornar löpa på väggarna uti alla hus i Staden så väl hos de Kristna, som Morerna och Persianerna til en så stor myckenhet, som flugor. Så snart en Kristen 

#99 eller Mahometan råkar oförvarandes eller med vilja, at röra vid något af deras Drickes-Käril, gagna de sig aldrig mera deraf, utan kasta det bort. Deras Qvinnor gå i långa Kjortlar, och hafva stora silfverbrickor i öronen. Den ene är gjord som en sol och den andre som en måne. De äro mycket sköraktige; en Qvinna, som hade sin månads tid på sit femte år, födde barn när hon var sex år gammal. Jag såg både Barnet och Modren.

54. CAPITLET.

Om deras Prester och Presta

skruder.

PResterne kallas Braminer, och gå med et Gult-Kläde om Kroppen, så att allenast den högra Axelen och Armen är bar. De se mycket bistert ut och äro helt ohyggelige; Ty håret släpar långt efter dem och är alt fultslagit med Kodynga. De smörja också sin Kropp dermed och bruka henne i sin mat, hålla henne för en Balsam, och säga, at den själen är lyckelig,

#100 som flyttat in i en Ko. När de gå på Gatorna, hafva de en Trä-Burk uti den ena handen, och en qvist i den andra, med hvilken de sopa rent för sig hvar de gå, at de icke skola i haft trampa ihjel något Kräk. Det är et så envist pack, at de ingalunda kunna öfvertalas; och fast än i Diu, Dive och Daman, som alle äro faste Städer, och fulle af Portugiser, finnas månge hundrade Catolska Präster; så hafva de likvist aldrig kunnat vända om någon Benjan til den Kristna Läran.

55. CAPITLET.

Om faseligen stora Ormar.

HEr i Surate finnas Ormar, som hafva tu Hufvuden, et på hvar ända, och krypa med den ena ändan fram den ena Månaden, och tilbaka den andra månaden. De göra stor skada på folket. Uti sjön, såsom ock uti inloppet til Persien vistas månge grå Ormar, som äro trekantige och en aln långe, och ätas så väl af Kristna, som Morer. Oxarne äro här mycket små: De hafva en knyl på ryggen, 

#101 lika, som en Kamel. De spännas för kärror, uti hvilka både Kristne och Morer åka. Folket rider på Kona, och hänga stora bjälror och skällor öfver dem. Landet Gussaratte är mycket fruktsamt, och bär både Hvete, Korn, Ris och Bomull. Her fås ock den bästa Indigo, det bästa smör och vax, med mera. Med et ord: Her är en stor ymnoghet på allahanda slags matvaror, enkannerligen Fisk. Her vankas ock et slags Vin, som tappas af Palm-Trän och kallas Terii. Det är mycket sundt at dricka, kyler menniskan i den stora hetan, smakar ljufligit, stöder litet både på sött och surt, gör aldrig någon menniska drucken eller sjuk. Her finnes ock mycket Guld, Koppar, Tenn, Bly, Svafvel och Salpeter. Her slås et vackert Mynt af Guld, som heter Akab, så stort och vigtigt som en Portugaleus. Likaledes et annat slags mynt af silfver, som heter Ropia och gäller en half Ricksdaler. Et mindre, som heter Mamodie och håller en Riks-Ort. Än et mindre af silfver, som är värdt Sex Öre silfvermynt. De hafva Peiis af Koppar och gå för et öre Kopparmynt. De bruka ock 

#102 Mandel-Nötter i stället för penningar, af hvilka sex gå på en Peiis. Således kan olja köpas för Mandel-Nötter, såsom ock lampaoch mjölk, med mera. Her vexer den besta Bomull på så långe och tjoka trän, som våra stora Aspar, hvilka äro ludne alt från roten up til toppen i alla grenar och qvistar. När ullen är mogen, falla bladen af, och ullen rifves tilhopa liksom mossa: Hvilket sker två gånger om året.

56. CAPITLET.

Om diu, Dive och Daman.

UTi detta Landet ligga de 3 omtalte Städer, Diu, Dive och Daman, som Portugiserne ega. De äro så faste, at de icke kunna kufvas af mogol, och hysa uti sig många tusende Kristna. Hit kommer mång slags folk frit, utom Judar och Benjaner. Holländarne hafva ofta frestat på hos den stora Mogol, at få öfverraska dessa städer; men de hafva aldrig fåt lof dertil; Ty om Holländaren hade blifvit deras Herre, hade han väl varit de Morer til stort mehn och förfång.

#103

57. CAPITLET.

Om Vingula.

VIngula är et litet Rasteställe för Sjöfarande, och fast än her är en Morisk Landshöfdinge; så äro likvist alle, som her bo, Kristne, och komne af Portugiser, både Mustiser och Kastiser. Deras Qvinnor äro mycket Kåte och sköraktige. Her rinner emot naturen färskt vatten ända up åt et berg. Her brukas ock et slags silfvermynt, som gäller en mark godt mynt och kallas Carins: til skapnaden, som en Byxehake, eller som en bögd mässing trå och är stämplad med Morernes Bokstäfver.

58. CAPITLET.

Om Staden Goa.

GOa är en mycket vacker och fast Stad, der Konungsmannen från Portugal vistas, och kallades fordom Kalikut. Her 

#104 börjar Costa Malebar, hvarpå ligga tu Konungariken, Kalikut och Dekan. Inbygarne äro hel svarte med långt svart hår och hafva en vacker skapnad. De, som bo vid stranden, äro mest Portugiser, hvilka afla barn med de förras döttrar. De Kristne hafva många Kyrkor der i Landet. Detta har tilförene varit et mycket styfsint och ohyfsadt folk; Men äro nu tamde och hyfsade af Portugiserna: hvilka haft förutan Goa, tvänne fasta städer her på Kosta Malebar, Kokin och Tuttikore kallade, som år 1657. kommo under Holländarena med våld, då Inbyggarne foro mycket illa. Her vexer Peppar, serdeles den långa, uti stor myckenhet; Såsom ock Kardemumma, den der är mycket stor och god, och låter öfver alt plantera sig; Men förr än Malebarerne, sälja honom ut, koka de honom up i vatten; at han skal mista sin styrka.

         Her finnes et slags Hanar, så stora som Kalkon Hanar; Hvaraf somlige mena, at Kalkoner skola vara komne ifrån Kalikut i Indien; men det är osant; ty inga Kalkon-Höns finnas på någon ort i 

#105 hela Ost-Indien. Och fast Holländare och Ängelsmän som tidast hafva fört Kalkoner ifrån Europa til Ost-Indien, så hafva de likvist dödt, så snart de kommit dit. Malebarerne lida mycket på sina Trägårdar af Tigrar, dem de aldrig äro frie före, hvarken dag eller natt, serdeles de, som bo på Landsbygden.

         Män och Qvinnor går her helt nakne, och skyla allenast sin blygd med et tunt kläde. Silfver och Mässings-ringar är deras yppersta prydnad, dem de sätta på sina armar, fingrar och ben. De hafva så långa Öron, at de hänga mest en half aln neder på deras axlar. Någon kunde til äfventyrs tänka, at de voro så växte af naturen: men det är ei så; utan de bära i barndomen et trint hol på öre-tipporna, uti hvilka de hänga tjocka Bly-ringar, som dag från dag tänja och draga öronen, til des de blifva så långa och stora som de vela hafva dem. Sedan taga de bort Bly-Ringarna och sätta GuldRingar i stället. Samma sed är ock hos Cingulieserna eller dem, som bo på ön Ceylon, med hvilka Malebarerne hafva 

#106 enahanda Tungomål, Skrift och Bokstäfver. De bruka gröna Blad af Balmträ i stället för Papper: Samma Blad äro mer än tre alnar långe och icke mer än tu finger brede. De hafva ei något Blek när de skrifva, utan rita Bokstäfverna in i Bladen med Jernstift eller en hvass sticka af hårdt trä. Detta skrifvesätt brukas uti hela Indien; Men i Persien och Mogol hafva de Papper af Bomull; Kineser och Japoneser af silke och Bomull, och skrifva icke med Penna; utan Pensel.

59. CAPITLET.

Om den stora Ön Ceylon.

ÖN Ceylon är väl 500. mil omkring, och har sin egen Konung, som bor i Staden Kandia. De, som vistas up i landet, äro alle svarte, och allesamman Hedningar; men de som bo på vestra sidan, eller vid stranden, äro alle Kristne. Denna Ö har fordom hängt ihop med fasta Landet, Kosta Malebar. Portugiserne hafva her 

#107 haft tre fasta städer, Nigumbo, Kolumbo, och Fonte de Galle; Men Holländarne hafva tagit dem bort med Värjan, och jagat Portugiserna derifrån.

         Konungen her i Landet kan på en liten tid samka några tusende Man ihop, som icke hafva andra vapen, än små, stackuga och krokota Sablar, Pikar och Hassagair, det är: sådana Pikar, som de kasta med händerna. Hans Styrelse är mycket vacker och ordentelig, serdeles med Stånden, så at den som är en Adelsman, måste stadigt hålla sig dervid, och taga en Adelsmans Dotter til Hustru. En Köpman får icke eller gå ifrån sit Stånd; utan gifta sig med en Köpmans Dotter, så väl han som hans barn och efterkommande. En Bonde, Tiggare, Dansare, eller af hvad Handtvärk han vara må, måste med alla sina barn och afkommo stadigt blifva vid samma Näring, så framt en icke vil blifva Kaskarin eller Soldat. Skräddare och Skomakare behöfvas icke; ty folket löpa nakne och barfota. Men af alla stånd är intetdera så nesligt som Smeder, serdeles

#108 Guldsmeder, som aldrig få komma under en annans tak, ei eller går någon annan under deras, mycket mindre vil någon dricka ur et Käril eller äta utur et fat med dem, fast än hvar man måste lita dem til. När något arbete gifves åt dem, kastas det för dem som benet för hunden, och när de skola lemna arbetet tilbaka, måste de gå långt ifrån, lägga sig framstupa på jorden, hålla begge händerna för ögonen, och tala med egaren, som då gifver dem för arbetet, så mycket som honom lyster.

60. CAPITLET.

Om deras Rättegånger.

HEr går mycket strengt til uti Rättegånger,och inge andre Bödlar brukas til deras Executioner, än Elefanter och Krokodiler, dem de kalla Kaimans. Den Elefanten, som skal göra detta, är en af de största bestar i Landet, et grufveligt och krymt Kreatur, tänderne äro hvasse och skodde med Koppar. När han skal döda en ogärningsman, tager han honom fast uti snabelen och kastar honom högt up i 

#109 vädret och låter honom falla ned på snabelen, at han ei skal råka på bara marken: bär honom så fram för Domaren, lika som han ville spörja honom til, om ei något skonsmål vore at vänta; får han då ingen nåd, så kastar han honom åter högt up i vädret, och låter honom falla på marken. När han så ligger på jorden, sliter han af hufvudet ifrån kroppen med snabelen, och gräfver up en grop, i hvilken han sedan nidgräfver Ilgärningsmannen. Han får då några Kannor Arak, det är Ris-Brännevin, för sit omak och derjemte någon frukt; Men om den, som skal lida döden, är oskyldig, så har GUD gifvit i Elefantens natur et sådant vett, at han aldrig det ringaste kommer vid honom, och kan ej eller på något sätt trugas dertil.

         Krokodilerne hållas uti en dam, som är stängd med staket-värk, at de icke skola komma ut. Somlige af deras Ilgerningsmän kastas för dessa grymma djuren. De äro gräseligen store, så at den mindre har 24 eller 25 fot i längden och et Gap, som är bredare än en Kars famn. Krokodilen har och fyra rader tänder uti munnen, två 

#110 ofvan och två nedan til, uti hvilka tänderne gå om hvarannan. Han kan taga bort både häst och Kar uti en bit, och har fyra ögon, tu öfver och tu under käften. Hans mästa styrka är i stjerten, med hvilken han slår hiskeliga hårdt. Han är icke så vig på Landet, som i Sjön; ty för sin stora Kropp och stackota ben skul, har han ondt före at vända sig på det torra. Han ligger mest uti vatnet och har sit besta tilhåll i färska strömmar, som her finnas til stor myckenhet. När folket fara öfver dem med små båtar, slår han dem med sin stjert öfver ända och tager sedan bort dem, så många, som de äro. Han lägger sina ägg på landet, som utvärmas af solen, så at ungarne derigenom kläckas ut. Jag har sjelf her på Ceylon sedt i stranden vi Åmynnet ligga 30 eller 40. tilsamman och bada sig i sol-hetan.

61. CAPITLET.

Om tvänne Bönders Rättegång.

JAg såg her vid et vist tilfälle en rolig Rättegång. Tvänne Bönder, som voro grannar, blefvo oense med hvarannan

#111 och trätte om et Stycke Land, på hvilket Kadien plägade fås, som är et slags Korn likt Hampefrö och kokas på flesk. Landet, som de tvistade om, kunde vara så stort, som til en fjerdedelstunnas utsäde: bägge ville egna det åt sig, så at trätan ei kunde slitas utan Rättegång, som hölts under bar Himmel. Målet blef noga skerskådat af Domarena, hvilka ej kunde sluteligen afgöra det på annat sätt, än at Eld gjordes up, på hvilken sattes en ler-potta full med Olja. När hon var kok- eller sjudande-het, kastade de tre Kopparpenningar deruti, som hos dem kallades Pitkes, och äro så store, som Koppar-runstycken. Deruti skulle de sticka bara händerna, och den, som kunde taga samma Penningar utur heta Oljan, skulle vara den rätta egaren til Åkren. Den ene gjorde ock det med stor kalsinnighet, och utan någon den minsta skada af hetan; Men när den andre det såg, tordes han icke göra så efter, utan landet dömdes til honom, som hade tagit up penningarna utur heta oljan. Sedan togs den andre genast för hufvudet, och bants vid et trä. Deruppå fäste de et stackot snöre eller 

#112 rep om nacken på honom, och vredo til med en staka, til des hufvudskålen sprang sönder som et ägg.

62. CAPITLET.

Om denna Öns fruktsamhet.

ÖN Ceylon är et af de fruktsammasta land i verden; ty kallas den ock et jordiskt paradis. Den sprider en så ljuflig lukt ifrån sig ut i sjön när en kommer dit på 7. eller 8. mil när, at en sjuker snart kan få sin helsa deraf; Men när en varit någon tid på landet, yppar sig en giftig och mycket ohelsosam luft, så at deraf upkommer en landsjuka, som icke kan botas, förr än en kommer i en annan luft, då et ombyte genast sker, antingen til döden eller lifvet. Der blir en menniska mycket tjock: kan aldrig känna sig mätt, eller veta serdeles af öppet lif; fast en utöfver alt detta ej förnimmer någon värk eller sveda; utan har allenast litet ondt i hufvudet; men andedrägten blir likvist så stackot, at en icke kan gå tre steg förr än en måste hvila sig.

#113

63. CAPITLET.

Om det förbudna trädet i Paradiset.

HEr är jorden altjemt grön och bär de fagresta Pomeranser, Citroner, Lemoner, Granat-äplen, med mera dylikt, hela året igenom. Her är ock et slags frukt, som eljest vexer öfver hela Indien, och heter Pisang eller Bananas. Den smakar mycket väl, ser väl ut, och vexer på et underligit sätt. Sjelfva trädet är vid pass 4. famnar högt, och nederst 2. famnar tjockt. Det har inga grenar, utan allenast blad. Hvardera är lika långt med sjelfva trädet, och 2. eller 3. alnar bredt; Men alt smalare mot ändan. Sjelfva toppen är icke trä, utan bara blan, som grot tilhopa. Detta her trädet är så löst, at det kan huggas af med en bila uti et enda hugg. Frukten hänger under bladen i en knippa, hvilken är så stor, at en man kan knapt lyfta densamma. När hon är mogen, är hon rätt gul, och hvart bär är mer än et span långt, och ser ut som en ko-spena: har et tunt skal eller skinn utan på, som kan dragas af med fingrarna. Denne frukten är icke fast eller 

#114 tät, utan lika som et stycke deg. Jag tror, at i hela verden finnes ingen frukt, som, smakar sötare och bettre. De Kristne, serdeles Portugiserne kalla henne figo, och skära henne aldrig med knif, utan bryta eller bita deraf så mycket som dem lyster. Fast hon är gul utanpå; så har hon likvist midt uti sig en svart kärna, och när den skäres sönder, skönjes et beläte midt uti henne, såsom en Man skulle hänga på et kors. De säga, at det skall vara det förbudna trädet, af hvilket Adam och Eva åto uti paradiset; Ty så snart de hade åtit af den förbudna frukten, öpnades deras ögon, och de sågo, at de voro nakne; då de skylte sig med fikonablad, hvartil detta trädets blan äro mycket lämpelige, efter man med et blad väl kan täcka hela kroppen både bak och frammantil. Så snart detta trädet burit frukt en gång, blommar det aldrig mer; utan då kan det huggas af ned vid roten, hvaruppå et annat färskt trä växer i stället innan fyra månader.

64. CAPITLET.

Om Kanel och andra sälsynta krydder.

HEr vexer den aldrabäste Kanel til största

#115 ymnighet, hela vilda skogarna fulla. Inga nadra taga den af träden, än serdeles arbetsfolk, som ej hafva annat at göra, eller idka någon annan näring; ty kallas de ock Skaliers. Den yttre barken är grå, hvilken rensas först bort och kastas sin kos. Den inre är askefärgad, och skäres i fyrkantiga stycken, hvilka sedan rullas tilhopa. När han får ligga något i Solen, blir han röd, och innom tre års tid, vexer barken på trädet igen. Detta trä bär hvarken blomma eller någon frukt: bladen se ut som på Äppleträn. Det är ickeserdeles högt. Her finnes mångahanda andra slags frukter, dem vi uti Europa hafva föga kunskap om. Eljest är detta her landet mycket bergfult: hälst midt uti; serdeles är der i landet et högt berg, som de Kristne kalla Piko Adam, och säga, at Adam skall vara der begrafven; men Inbyggarne sjelfve kalla det Piko Oden. Folket kommer endrägteliga dit hvart År den 3, 4, och 5 April, som är deras Nyår, at offra sin Afgud, den de kalla Jakkan, det är: Djefvulen; Ty om någon vil helsa på Cingelieus: Vade per Dios, det är: Gud vare med dig, så står han och grinar och ser ondt ut; men om en säger: 

#116 Pallia Jakkan, det är: Gak djefvulen i våld; legger han sina fötter fram för den andras fötter, såsom han ville tacka honom för god önskan. Utom Gråberg, finnas her omkring månge store och höge Kristalberg, hvilka gifva et så starkt glitter ifrån sig, serdeles när solen lyser, at en icke kan se på dem. När det är stjern-klart om nätterna, kunna alla stjernorne skönjas uti Kristallen.

65. CAPITLET.

Om Elefanter, och huru de fångas.

SÅ fruktsamt och fagert,som landet är, så fullt är det ock med hvarjehanda grymma och giftiga djur, hälst Elefanter, som äro her af det största och bästa slaget. De fångas på et serdeles sätt uti September och October Månad, som är deras lekeoch brunst-tid. De hafva tama Elefantekor, hvilka äro så vande, at de om nattetid gå på et synnerligt ställe i skogen, der de veta, at Elefanterne hafva sit tilhåll, hvilka följa dem efter. Et trångt stall bygges uppå et stort och vidt fält, af mycket starka bielkar och bomar, och är icke bredare,

#117 än en kan gå dit in i sender. Ingången sättes full med gröna qvistar, at ingen kan se annat, än at der är en täter skog. Således gå Kona in på ena ändan, och ut på den andra, då starke bomar skjutas strax för bägge ändarna, och Elefanterne, som fölgt efter Kona, stängas således in både bak och framman til, at de icke kunna vända sig. Herpå bindas fötterne på dem med jernkedjor, hvarmed de äro fäste i 14. dagar, och få på den tiden hvarken mat eller drick, utan stickas hvar dag med hvassa jern, til des de varda så trötte och utmattade, at de knapt orka stå på benen. Sedan föra de fram tama Elefanter, hvilkas tänder äro afsågade til hälften, då en otamder bindes emellan tvänne tama. När den vila Elefanten gör sig bångstyrig och ej vil låta täma sig, stöta de andre honom i sidan med sina afstympade tänder, eller slå honom med deras snablar. Således måste han gå emellan dem bunden hela dagen igenom, til des han emot aftonen åter föres in i stallet. Detta sker några dagar å rad, til des Elefant-fångarne omsider gå in til dem, och gifva dem allahanda frukter, som kunna lända dem til styrko. På sistone börja de at äflas och lockas med dem: 

#118 sättja sig på dem, och släppa dem lösa ut med de andra. Sålunda blifver detta faseliga djuret tamdt på en liten tid. Honan går med sit foster i try års tid, fast än de äro de största bestar bland fyrfota djur i hela verden, så föda de likvist helt små foster. Hon har spenorna emellan frambenen, och när hon skall gifva Kalfven dia, så lyfter hon honom up med snabelen, såsom hon ock bär honom på lika sätt, hvart hon går. Elefanten löper aldrig, utan går, och likafult lider hans gång, så at han kan taga up en häst, fast han ock lupe aldrig så snält. Hans styrka och andre förmoner äro så store, at de ej kunna uttalas. Det vil jag nu allenast märka, at de Elefanter, som finnas på Ön Ceylon, hållas för de ädleste och ypperste bland alla andra; Ty när Elefanter från andra orter föras dit, eller eljest möta en från Ceylon, falla de genast på knä och sätta sin snabel i högden, lika som de ville helsa och hedra honom fram för någon annan i deras slägte. En Elefant från Ceylon gick en gång ut i staden Batavia på Java, och tigde, som han var dageligen van, uti alla mångel-hus, serdeles hos dem, som sålde socker och andra frukter. 

#119 Nu hände det sig, at 12. stycken sådane grufvelige bestar kommo från Siam, och stodo i et stall bakom slottet; men fördes hvar dag ut genom staden til färska sjö-viken at tvättas. Så ofta desse mötte eller fingo se denna lilla Elefanten från Ceylon, föllo de på sina knän och reste sina slorper eller snyten up i vädret, lika som de ville helsa uppå honom. De tame hafva ock et sådant vett, at der någon af dem blifver varse en person af Adel eller hög stemma, faller han neder och gör honom heder, fast han ock vore aldrig så illa klädder; men deremot gå de sin jemna gång, om de möta en af låg herkomst, fast han än vore aldrig så väl klädder, lika som de aldrig sågo honom, med et ord: Detta Kreatur har i många mål mer än menniskovett, så at ej annat synes dy fattas, än mål och uttal.

66. CAPITLET.

Om Apor och Babianer.

HEr finnas hvarken tigrar eller Leoparder; utan Apor och Babianer, til en stor myckenhet, hvilke göra stor skada på frukt-sängarna, så at inbyggarne hinna 

#120 icke stort mera så och plantera om dagen, än de stjela bort om natten. När de gå ut at se sig om födan, samka de sig väl några 100de tilhopa, och om de på detta toget råka någon menniska, så göra de strax af med densamma. Inbyggarne kalla dem Rullvais, och säga, at de äro menniskor så väl som de, såsom ock, at de de väl kunde tala, om de icke voro rädde, at de då måste arbeta. Babianerne, som de kalla Orang Putans, det är: Skogsmän, äro mycket store och uti alt, lika som menniskor, förutan det, at de äro ludne; dock bare in uti händerna och på anletet. De rusa genast på en menniska, när de se, at hon ej har något at värja sig med. Och om de råka på en ensam qvinna, så våldtaga de henne. Jag såg uti Pelicatte en qvinna, som gick hafvande med et Babians foster, hvilket hon ock födde, och när det kom af moderlifvet var det ludit, och språng genast uppå en stång, sedan på en dörr och sidst up i et högt trä, hvarpå det sedermera kom om lifvet. Deras art och natur är at springa sin kos, så snart de komma til verden.

         Ibland Aporna, äro somlige bek-svarte

#121 och hafva et stort hvitt skägg, så at de se ut som en Morer: Somlige röde: somlige brune: andre blacke eller grå, af åtskillig storlek. När de få se en Krokodil, fösa de honom genast ifrån stranden uti vatnet med deras skrål och vrålande.

67. CAPITLET.

Om Bufflar och andre diur.

NÅgra hundrade Bufflar hålla sig her i stora flockar. De äro alla isgrå och bära sina horn mycket tilbaka, så at de icke kunna göra någon skada med dem; Men med fötterna och deras skarpa klöfvar kunna de på en gång stöta genom en menniska. En har ingen undanflygt för dem, och de trampa på alt hvad dem förekommer i största hast; men om en råkar oförvarandes på dem, så kunna de blifva skrämde af en hatt. De hålla altid til uti Moraster, och göma sig der för den starka middagshetan. Iglarne hänga mycket på dem, och håren äro mäst bortrötte af äfjan i kärr och sumpiga orter, der de så mycket vistas.

         Leuvaen är et fyrfotadt djur icke olikt

#122 likt Krokodilen; fast något grönare til färgen. Den störste är icke mer än två alnar lång och har mycket stackota ben. Han gör ingen menniska ondt, och vistas uti iholiga trän, der myror vankas, hvilke jemte andra små matkar som kräla på jorden, äro hans föda. Han fångas, slaktas och ätes, emedan han har et mycket hvitt och läckert kött: Han har ock tvänne tungor i munnen, den ena öfver den andra.

         Desmans-möss och Grå Kattor löpa uti husen til stor myckenhet; men göra ingen annan skada, än at de luktar mycket starkt der de träcka eller kasta sit vatten, det vare antingen mat eller kläder.

         Iglarne hålla så tjokt til i gräset, at det aldrig kan utsäjas. När en mennsika icke kommer sig ihog, utan sätter sig på marken som är våt af daggen, så komma någre hundrade och suga blodet af henne. Råkor hon somna, så tappa de så mycket blod af henne, at hon föga orkar resa sig, och gå utur fläcken när hon vaknar; Ty taga Soldaterne salt med sig, då de gå i krig, och när de få någon sådan på sin kropp, lägga de et saltkorn på Iglen, hvaraf han 

#123 faller genast neder; men om han slites ifrån kroppen, så bålnar det strax derefter.

68. CAPITLET.

Om Kobra Kapel den giftigaste Ormen.

KObra Kapel är en Orm föga et qvarter lång; men så etterfull, at jag tror ingen är des make i helaverden. Han är svart och har et smalt hufvud; men vid öronen liksom tvänne runda vingar som glasögon, dem han sprider ut eller drager in, då han vil. Så snart han får se en menniska, kastar han up sina vingar eller Briller och flyger på henne, och när han fåt stinga eller bita henne, det må vara hvar det vil på hennes lekamen, så måste hon spricka, innan hon hinner läsa et Fader vår; eftersom ej någon bot är mot hans bet. Jag har sjelf sedt, huru det gåt til med en Fändrik, som blef biten om nattetid på en ort, Mature vid namn, och gick icke tre steg förr än han vardt död. Han sprack emellan händerna på oss, innan vi fingo honom in i värdshuset. Dagen derpå kommo de svarte Laskarin och slogo ihjel ormen, då 

#124 vi väl fingo se honom; men med den högsta varning, at icke komma honom nära, så framt vi ville undvika all fara. Jag håller för vissom så före, at denna Ormen, måtte varit den Basilisken, som så många Scribenter tala om.

         Sorpioner finnas her i husen så tjockt, at en måste granneliga taga sig til vara, serdeles om nätterna; ty då söka de til menniskjorna som aldramäst. Så länge en menniska sofver, komma de ej det ringaste vid henne; men så snart hon rörer sig, stinga de henne. Jag blef 2. gånger stungen af dem, då jag led deraf en sådan sveda, at jag icke viste, hvart ut jag skulle vända mig, förr än jag fick Skorpionens olja. De kunna aldrig tola solens heta. Jag har set med mina egna ögon, at så snart han kommer i hetan, och kan icke få något hol at krypa uti, vänder han strax stjerten up och sticker sig sielf i ryggen, hvaraf han genast dör. Hans sting är lika som efter et Bi.

         Tusendben är en giftig mask, som med sit sting åstadkommer större sveda hos en menniska än Skorpionen. Han är eljest så lång och tjock, som et lagligit mans

#125 finger, och har många fötter tätt intil hvarandra, ända ifrån hufuvdet alt in til stjerten. Han har ock hvassa pinnar på yttersta ändan af stjerten, hvilka äro så långe och så skapte som Igelkottens taggar. Han håller gerna til i skuggan, och kan ej tola någon sol-värma. Denne her ohyran, så väl som Skorpioner vistas också mycket på skeppen, och kommer dit med godset, när det föres om bord.

69. CAPITLET.

Om Åtskilliga slags Ormar.

HEr finnes et slags ormar, som äro smale och en aln långe. De hänga sig på träna, serdeles vid sådana stigar, der hjortar och svin gå hvar dag til vatnet och floderna at dricka. Och då Kreaturen drifva der fram, falla de neder på dem; men göra dem intet ondt. De kränga sig ock up vid torp och byar, och om de råka falla på någon menniska, kan hon mista lifvet, så framt hon icke får någon bot. Då jag med flera andra måste gå up i landet och ligga uti skogen öfver nätterna, hvilket skedde som oftast, under baran himmel; skulle vi 

#116 altid hafva eldföre med oss och taga oss väl til vara för et slags små blinda ormar, som voro snö-hvita, hvilka stulo sig på oss och kröpo til elden, liksom de haft väder af oss; Men den menniska, som blef biten eller stungen af dem, måste antingen genast hugga af den sårada lemmen, eller ock dö. Herutöfver funnos der också et slags ormar, som voro rätt gräs-gröne, dem inbyggarne togo och åto, och sade, det de icke voro giftige eller gjorde någrom något ondt.

70. CAPITLET.

Om den fromma Kameleonten.

JAg måste ingalunda glöma den fromm och dygdiga Kameleonten, som är föga et qvarter lång; men fyrfotad som en Agadis, med en liten rumpa, hafver et huvud som en klossa, och en kam derofvanpå som en hane. På ryggen har han en liten knyl, som en Kamel, hvaraf han ock fåt det namnet. Det är icke sant, som de natur-kunnige gifva före, at han skall kunna lefva i 18. dygn eller 3. vekor allenast af väder, utan någon mat; dy efter de lupo hos oss tjockt i husen,

#127 så tog jag en fast och stängde honom in uti en bur, der vädret på alla sidor fick blåsa uppå honom; och det usla kreaturet lefde icke längre än då andra dygnet; men at han kan skifta sina färgor, det är sant; ty han är i en handvändning, blå, grön, grå, purpur-färgad, gul, hvit, brandgul och röd, med mera, förutan svart. När han finner en menniska sofva ute på marken, sätter han sig antingen bredevid eller på henne, och håller vård, at icke något skadeligit djur, som Krokodil, Orm eller dylikt, skal komma henne när. Så snart han blifver något dylikt varse, löper han på menniskans anlete och sticker sin rumpa in i näsborarna, at hon skal vakna. Han vårdar folket för Skorpioner, Tusendben och andra giftiga djur, som kunna nalkas dem om nätterne. De bränna lampor om nattetid i husen.

71. CAPITLET.

Om Folket Kulis eller Bärare.

ET serdeles Folk är bland dessa Inbyggare, som heta Kulis. De få icke taga sig annat före, än släpa och draga. De 

#128 äro så fatte, at ju större och tyngre bördor läggas på dem, ju fortare löpa de; men när de äro ledige, kunna de icke komma fot om fot. Derföre binda de tvänne stenar bak på nacken, då de icke annat hafva at bära, och löpa der med som mjö-hundar. Her finnas ock et annat slags folk, hvaribland somlige hafva et, somlige bägge benen så tjocka, som en timmerstock eller et Elefantben, med hvilka de äro födde hit til verden. De vidgå sjelfve, at de icke hafva något mehn deraf. Och efter Apostelen Tomas har icke allenast predikat uti Kina och på Costa Malebar, utan ock bygt et Kapell her på Ceylon, så har han der skolat en tid hållit sin bön, då en i löndom kommit honom på baken, och med en pik stungit honom i benet, hvaraf denna bofvens ben blifvit strax stort, och alle hans efterkommande hafva än i dag samma lyte til vedermäle deraf, och kallas ännu St. Tomæ barn. Men Katolikerne bära så före, at de hafva vårdat denna Apostelens ben och qvarlefvor på Custen Coromandel i St. Tomæ Kyrka, in til denna tid.

         När den ene Brodren hos Hedningarna på Ceylon besöker den andra, så måste, 

#129 ibland andra fägnader, den främmande Brodren ligga om nätterna, så länge han der vistas, hos den andra Brodrens Hustru, som är hemma stadder. Der står hvarjom och enom fritt, at taga så många hustrur, som honom lyster. Soldaterne hafva åter den friheten, at hugga sin värja eller pik för dörren på hvad hus de komma före, så framt det icke hörer en Adelsman til, och ropa: Po, Po, Po; hvarpå Värden strax måste gå ut, då Soldaterne skynda sig in, och leka med hans hustru och döttrar, som dem sjelfvom lyster.

72. CAPITLET.

Om Pärlefiskeri.

KEylepatan Peleback är en stor by, der månge Pärlefiskare bo. Sjelfve pärlebanken ligger en liten half mil ifrån landet, öster från Nigambo. De fiska hvar dag up pärle skal af botnen til största myckenhet, skicka sig och sammaledes dervid, som de göra vid pärlebanken Ormus. De gå her neder med största lifsfara; ty på botnen ligga Krokodiler, så at det är ingen 

#130 dag, på hvilken icke någon fiskare blifver borttagen.

73. CAPITLET.

Om de Maldiviska Öiar.

Maldiviske Öjarne höra Konungen på Ceylon til, och ligga väster ut der ifrån. De äro 1000, mestadelen långlänte, och ligga alle i en rad tätt tilhopa. Uppå somlige bo folk. Inbyggarne äro alle Hedningar, lika som Cingulieserne. De köåslaga med intet annat, än Palme-nötter, hvilka vexa der i stor ymnoghet, och hafva ingen annan föde-krok. De spisa nästan hela Indien dermed, somligger vester om Gangen. De gagna sig af fnaset eller bastet, som sitter utan på nötterna, til kablar och tog: bygga sina Fartyg af samma nöte-trä, och binda ihop dem med tog, som göras af bastet, och bruka ej dertil den ringesta spik eller jern-värk. De göra segel af bladen. Med et ord: både last och farkost är alt af detta Palmträdet. Desse Inbyggare äro hiskeligen månge, och allesamman slemme siöröfvare: ty så snart de 

#131 blifva varse et skep uti sjön, rusta de sig ut med några 100de farkostar, taga en myckenhet kalk med sig, och laga altid så, at de få lofven: gå sedan löst på dem, som äro i fartyget, och fast än de få hugg, kasta de likafult Kalk öfver dem, at dermed göra dem blinda.

74. CAPITLET.

Om Capo de Camerin.

Capo de Camerin är en lång Udde eller näs, som i öster hänger vid fasta landet, och skjuter sig vester ut i sjön. Denne udde söndrar Malebar från Coromandel, som har många städer, de der höra Konungen af Kolkunda til, hvilke äro mig mäst okände; utom några få, som her nedanföre skola omtalas. Inbyggarne i dessa länder kallas Gentiver, derföre at de äro mycket grofve Hedningar. De hafva en sälsynt Gudsdyrkan, i det de akta mycket efter foglaläten, och hvar djur som möter dem om morgonen. De ställa sig, så snart de kommit utur sängarna, uti sina dörrar, och märka granneliga efter, hvad 

#132 fogel de först se flyga: enkannerligen fästa de sina ögon på Hökar, som der mycket vankas; ty de tro, at de äro de döda soldaters själar, hvarföre de och qvista emot dem i flygten, och laga så, at de flyga öfver deras högra axlar, och hålla före, at alt hvad de den dagen slå sig på, skall då lyckas. Likaledes tycka de mycket väl derom, at någon Kamel, Häst, Åsna eller Ko möter dem om morgonen, som har något at bära: utom många flera vidskepelser. De hålla deras Gudsdyrkan omnattetid i Kyrkorna. Afguden kallas Pogada. Han är huten af koppar, och de bränna lampor för honom både nätter och dagar. Han ser faselig grym ut; ty han har et Elefants hufvud och snyte; fyra mennisko-armar, en buk som en människa, af hvilkens nafle en orm utgår, och fötter med dubbla vingar. Lejon, Elefanter, Buflar, Kor och Hästar stå uthugna af sten utan för Kyrko-dörren, för hvilka desse blinde menniskor falla neder och tilbedja dem. När denne Afguden tages utur Kyrkan och sättes på en vagn, som släpes af tvänne kor, kasta de her uslingarne sig under hjulen och låta vagnen gå öfver sig. Fast de då krossas sonder i smotter, rådas de likafult så mycket mindre 

#133 derföre, som de tro sig derigenom få et evigt lif. Her finnes et serdeles mynt af guld, hvilket kallas Pogada, så stort som en böna, och har ingen pregel på den ena sidan; men Afgudens beläte på den andra.

75. CAPITLET.

Om Städerna Negepatan, Tegnepatan, Trankebar och Slottet St. Joris.

NEgepatan är en liten stad, mest bygd af et serdeles slags rör; utom några ler-hus, som de ypperste bo uti. Inbyggarne köpslaga mest med bomull, och kalk, som de bränna af mussel-skal.

         Tegnepatan är en Afgudastad, deruti ej annat finnes, än Kyrkor. Almogen stråkar jemt och samt hit från landsbygden, at offra åt sina Afgudar. De fleste af Inbyggarena i staden äro Prester, de der hafva sin födo af offren.

         Trankebar, som ock kallas Danske

#134 borg; efter det är först bygdt af Konungen i Dannemark, är en liten stad; fastän sjelfva slottet var så starkt, at det tyktes ej kunna öfvervinnas af Hedningar; likvist hände det sig, at då Köpmännerne från Dannemark ej fingo någon undsättning hemman ifrån, och hade, utom des, mist sina farkostar, så at de ej mer kunde idka någon köpslagning der i landet, trängde de til at lefva på borgen af den hielp de fingo af Holländarena; och när de her förnummo, at de Danske begynte taga af til sin styrko i fästningen, tilbödo de dem folk til undsätning, som de ock togo emot. De blefvo således Herrar öfver Slottet, då så månge Danskar, som ville, gofvo sig i tjenst hos dem. Der voro Negers, som talade väl Danska. De Danskas Prest Herr Nils var, på den tiden jag der vistades, gift med en Hednisk Qvinna, och bodde uti et torp.

         Sanct Joris är et mycket vackert och starkt Slott som hörer Ängländarena til, hvilke stå i så stort förtroende med Inbyggarena, at inga andre, än de, få köpslaga med dem. Denne her fästningen ligger vid Staden Calicotte, deruti bara Linväfvare

#135 bo, som äro alle Hedningar.

76. CAPITLET.

Om Staden Narsingapatan, och huru de brände up sin Förstes döda kropp.

NArsingapatan är Hufvudstad uti Narsinga. Konungen i Gollunda har her en Förste, med hvilken alle Kristne, såsom Portugiser, Holl- och Ängländare måste stadigt hålla en god vänskap, så framt de vilja der idka någon köpslagning. Denne staden har mest ler-hus, som utantil äro ombygde med rör. Inbyggarne äro allesammans Linväfvare, hvilke väfva det bästa bomulslärft, som någorstädes finnes i verden.

         Försten her i staden tedde mig en mycket stor välgerning, hvilket kan skönjas af det, som följer: Jag råkade, År 1654, at falla rätt illa ned i landsjukan på Ceylon, och som jag ej fant någon lekedom, som kunde hjelpa mig, for jag til Pelikatte, at der taga til mig någon renare luft. Her kom 

#136 jag mig, igenom Guds hjelp, någorlunda före igen; eftersom denne härlige luften så värkade, at Flussen började flyta både genom näsa, öron och ögon. En Höfdinge bodde då på detta Slottet Pelikatte, vid namn Lorents Putt, hvilken var född uti Stiftet Bremen. Jag vistades mest i hans Hof, och stälte mig på det besta sättet in med hasn Söner, hvilke ej allenast tykte mycket om åtskilliga tungomål, utan ock musik. Således omgiks och roade jag dem hvar dag; emedan de gerna tolte mit omgänge.

         Den Gamle Neiko dog vid samma tid uti Narsingapatan, och Sonen, som skulle komma efter honom til Regeringen, böd den omtalte Landshöfdingen til sin Fader brand; Ty Hedningarne hålla för en stor vanheder, at jorda sina döda.

         Landsherren tog täckeliga up detta tilbod, så deföre, at han ville då stifta et nytt sämjoband med den Unga Neiko, som ock, at få åskåda den ståteliga branden. När jag märkte sådant, låg jag enträgit åt hos Landsherrens Söner, at de ville bedja

#137 sin Fader, det jag måtte få lof at följa med dem; hvaruti jag också blef bönhörd. Jag orkade icke rida för min sjukdom skull, utan bars uti en stol. När vi voro framkomne til Narsingapatan, blefvo vi om aftonen på det besta fägnade, efter deras sätt; men fingo hvarken se, eller tala med den Unga Neiko, förr än efter branden. Denna Förstens tjenare ledsagade oss om andra dagen, vid middags tiden, til det stället, der lik branden skulle ske. De hade der upbygt en serdeles lafva åt oss Kristna, hvaruppå vi kunde, utan hinder, åskåda hela deras företagande.

         Så snart vi voro komne dit, blefvo vi varse några tusende menniskor, de der stodo uti en ring kring om et ställe, hvarpå de hade samlat torr ved och halm, och gjutit olja der öfver. Rundt om kring stodo store oljekrukor. De buro genast fram den döda, hvilken satt kapprät och stinögd på en serdeles stol, uti hvit klädning, efter Morernas sätt. Han hade ock Pinang (det är en frukt, hvaraf Indianerne äta sig drukna) i munnen, och en stor gullkedja om halsen. Månge spelmän gingo 

#138 för honom med trummor, hand-trummor, pipor,och åtskilliga sälsynta trompeter, af hvilka somlige voro stackote och somlige väl tre famnar långe. En stor hop qvinnor gingo näst den döda, emellan Bramines eller Presterna. Den Unge Neiko fölgde straxt efter dem tillika med sina Råds-herrar, och sidst kom en myckenhet Ryttare med pikar och bogar. Den döde sattes då genast neder, och alle Bramines stälte sig omkring honom. På sidstone kastade en Prest et gult kläde öfver honom, och de andre satte honom på halmen, hvilken också genast itändes. När nu alt stod i ljusan låga, togo mer än 30 qvinnor på at dansa rundt omkring elden. De hade hvar sin oljokruka på sina hufvuden, och då de dansade som best, sprungo någre uti elden hvar efter annan med, et hiskeligit skriande, då olja och halm å nyo stänktes och kastades på elden. Fem väpnade män, som hade varit den dödas liftjenare, redo in i eldslågan med stöflor och sporrar, icke en i sender, utan alle på en gång. Herpå kastades åter igen så mycken halm och olja, at ej allenast eldslågan, utan ock deras skrål, som stodo deromkring, upfylte luften. De 

#139 fleste af vårt följe sjuknade; eftersom mest alt vädret och röken låg oss i ögonen. Jag, som bars sjuk dit, blef så illak, at intet hopp var mera om min helsa. Landshöfdingen lemnade mig der qvar vid hemresan, efter han tykte, at jag aldrig mer skulle komma mig före; Men likvist stälte han mig under den Unga Neikos eller Förstes omvårdnad, hvilken lät på bästa sätt se mig til godo. Han sände til mig mer än jag äskade af honom, enkannerligen det helsosammaste vatten, som jag någonsin kunde åstunda. Han lät ock efter några dagar, leta up en Portugisers dräng,som kunde Hedningarnas tungomål; efter som hvarken de förstodo mig, eller jag dem. Då jag nu vistades der in på tredje vekan, och geck den tiden ensam i staden, mest uti Neikos hof, ibland dessa hedningar, som et får bland vargar, helsade många qvinnor som oftast på mig och sturade på min krops hvitlek; emedan jag gek ständigt naken och skylte min skam bara med et litet kläde. De spottade på händerna och gnedo mig på kroppen, i tankar, det jag hade färgat mig. När jag hade kommitmig någorlunda före, och började längta til Pelikatte

#140 igen, äskade jag genom min tolk af Neiko et godt beskydd tilbaka, hvilket han icke nekade mig; men kallade förut tilhopa sina Rådsherrar, och lät sätta kokadt ris, fisk och frukt för mig, at jag skulle äta deraf, i allas deras åsyn; Ty tvättade jag först mina händer i vatten, stälte mig framför maten och las högt, så at alla hörde, Fader Vår. Sedan satte jag mig ned på golfvet til at äta, och när jag ätit, tvättade jag mig igen, och las åter Fader Vår andra gången.

         Tolken sade mig, at desse hedniske Herrar hade storliga undrat så väl derpå, at jag uti mina böner knäpte tilhopa händerna och såg stadigt upåt högden; som ock, at jag tvättade mig, efter jag var hvit tilförene. Neiko lät genast kläda på mig en hvit hednisk klädning, och gaf mig 4 pagoder (som hvardera går för en ducat) tillika med et pass skrifvit på et Palmträdsblad. Jag tog med vördnad emot alt detta, och helsade honom vid min skilsmässo, efter de Kristnas sedvänjo. Tolf män, fyra trompetare och otta uppassare blefvo mig gifne til ledsagare på hemvägen. En Ko 

#141 stod ock til reds för mig at rida på. Hon var hölgd med et ståteligit täcke, fullsatt med bjelror och messingsplåtar, som slamrade när Kon rörde sig. I en sådan utrustning blef jag uptagen som en liten Förste i hvart torp. Alle både store och små fikte efter at få se mig, och ingen gick ifrån mig, med mindre han hade gifvit mig något. När jag nalkades intil Pelicatte, började trompetarne at brumma. Landshöfdingen sände genast några man emot oss, i tanka, at något sändebud var å färde. De utskickade männerne kände mig igen, och fölgde mig som jag red på Kon, alt in til Landsherrens egen dörr. Alle Soldater voro i vapen, och någre stycken lossades, som lågo på vallen. Jag ledsagades genast til Landshöfdingen, och gaf honom til känna alt hvad mig var vederfarit. Mit medfölje fick stora skänker, och foro tilbaka igen med sin utprydda Ko.

77. CAPITLET.

Om St. Tomas, Pelikatte, Masulipatan, och Bengala.

ST. Tomas är en Stad, som hörer Portugiserna

#142 til: kringbygd med starka murar och vallar, och har många Kyrkor och Kloster. De säja bland annat, det Apostelen Tomas skall ligga der begrafven, och at de hafva hans ben ännu qvar. Inbyggarne äro alle Kristne, och fast än Holländaren, som oftast ståt efter, at få denna staden under sig; så hafva likvist Konungen i Gollunda, och Neiko i Narsingapatan förekommit sådant.

         Pelikatte är en liten Stad, deruti Hedningar bo, hvilke väfva, måla och trycka allahanda linnetyger. Slottet är mycket starkt, och hörer Holländaren til. Jag såg her tvänne qvinnor bränna up sig lefvande. Så snart de voro upbrände, togos deras ben och jordsattes. Et litet torn restes genast up öfver deras lägerställe, och mat och frukt sattes der omkring, som sedan åts up af Hökar och andra foglar.

Marsulipatan är en liten Stad, som hörer Hedningarna til. Äng- och Holländarne hafva her bara et Hus hvardera, deruti de stadigt bo och idka sin handel.

         Bengala är et land, som ligger vid floden

#143 Gange. En af den Store Mogols Söner har sit Säte her uti staden Piplepatan, och styrer hela landet. Den Stora Mogols välde eller Indostan hinner ända hit. En Katolsk Prest har ock her sit tilhål. Ganges är uti utloppet mer än 2. eller 3. mil bred. 

78. CAPITLET.

Om Konungarikena Ava och Pegu.

JAg kan icke ge vid handen något om dessa Konungariken; emedan jag ej varit der; men det är vist, at deras Inbyggare äro alle Hedningar. De ypperste orterne derstädes kallas Ava, Pegu, Malaka och Ofir, derifrån Salomo skall hemtat gull och annat til Templets bugnad i Jerusalem; hvilket och synes vara likt, efter alla omständigheter.

79. CAPITLET.

Om Ön Nicobaer.

NIcobaer är en ö, som är temmelig stor, 

#144 och ligger nästan midt uti farvatnet emellan Bengala och sumatra eller Malaka. Vi måste kasta ankar vid denna ön, för motväder och strömmen skull. Inbyggarne kommo genast til oss om bord, och hade några grå Papegojor med sig, för hvilka de äskade gamla spikar och annat jern. Men när de sågo, at ingen ville göra byta med dem, bröto de genast halsarna af Papegojorna, och åto up dem så råa som de voro. Omsider kommo de i en sådan myckenhet, at vi började frukta derföre, och måste lossa några stycken: hvaruppå de fleste flydde; Men de, som stannade qvar, sprungo dristeliga til oss på skeppen, snokade uti alla vinklar, och togo med sig alt jernskräp, som de funno. Det var et ofatt och stygt folk, svartgule til färgen, med rumpor baktil liksom kattor. Det hände sig, at vår Styrman for up på  en liten båt med fem man, at se efter om något skulle finnas, som dogde at äta; men då det kom oss underligit före, at de drögde borta öfver natten; så lät skepparen om morgonen sätta ut vår stora båt, full 

#145 med folk och tu små stycken för bogen. När vi nu kommo i land, och begynte skjuta, satte de alla af til skogs. Vi funno först vår båt vara i spilror sönderslagen, och spikarna borttagna. Sedan blefvo vi varse, at det rökte uppe vid et berg, och klefvo genast dit up; men funno der ej annat, än våra Medbröders ben och qvarlefvor, hvars köt desse hedningar tvifvels utan ätit up, sedan de slagtat dem. Vi foro altså helt förvånade tilbaka igen och kundjorde för dem, som voro på skeppet, hvad vi hade set.

80. CAPITLET.

Om Malaka eller Gyldene Chersonesus.

MAlaka eller Gyldene Chersonesus är icke allenast et stort land, utan ock en mycket fast stad, hvilken ligger rätt under jemnan dag och nats linien. Portugiserne hafva bygt denna staden; men Holländarne hafva sedan tagit honom in med våld. Landet är mycket fruktsamt, och har en stor ymnoghet på Socker, Ris, Bönor, Kadian,

#146 Palmträ, och allahanda annan frukt. Der vexer et serdeles trä, hvilket kallas det sorgelige trädet; emedan det står om dagarna så tort, som det icke hade något lif; men börjar om aftonen, så snart solen gåt neder, at bära sina blommor, hvilka om modnats tiden äro fulblomstrade, och visna småningom bort, efter som natten aftager, så at de ligga alla under trädet, när solen hunnit up öfver landet. Således håller det sig alla nätter hela året igenom.

         Der finnes, ibland andra, et djur, som heter Efma, hvilket är så stort, som et Års-gammalt svin: ser ut som en hara i munnen, och har framfötter som en Gås; men bakfötter som en Människa. Det har ock hvassa pinnarm som en Igelkot, hvilka äro vid pass en aln långe, hvarmed det kan såra människorna. Tigrar, Krokodiler, Buflar, Elefanter, Apinior, Hjortar, Kaniner, Stenbockar, och Bjurar, äro ock i dettta landet. Bland andra grymma djur, finnes der ock store ormar, väl 10 eller 12 alnar långe.  Inbyggarne fånga en stor myckenhet fisk 

#147 med bara händerna; ty emedan landet är lågt och Ebbe-floden väller up; så följer fisken med vatnet långt uppå landet, och då vatnet åter börjar falla ut, stannar han qvar uti gölar och gropar, och kan icke komma derifrån, innan vatnet begynner vexa igen. När nu folket förnimmer, at vatnet vil löpa ut, ge de sig på stranden och fösa fisken tilbaka, som således lätteligen kan tagas fast med händerna. Det hände sig en gång, at en Svärdfisk hade fastnat qvar i en sådan grop eller göl, at han ej kunde slippa derifrån; emedan vatnet hade lupit ut: Och som många Krokodiler hafva sit tilhål uti kärren, der de stå efter at äta fisk, när vatnet går bort; blef en stor Krokodil honom varse, och rusade genast uppå honom; men Svärdfisken kastade sig i det samma om, och ristade up buken på Krokodilen med sit svärd; så at, när vi kommo dit, funno vi Krokodilen ligga död jemte Svärdfisken, hvilken vi sedan slogo ihjel, och åto honom. Her finnes allahanda god skölpfisk, och mycket stora Råckor, såsom ock et slags fisk, som kallas Sjö-äple, och 

#148 är ej större än et ägg; men utan på, skarpare än häcklepinnar. Om någon råkar klifva på den samma, så gör det hiskeliga ondt i foten. Inbyggarne äro Mahometaner: de se golaktige ut; men äro, utom des, dejelige och välskapade.

81. CAPITLET.

Om Sumatra den mindre.

SUmatra den mindre eller Java är en ö, som lyder under tvänne Konungar, af hvilka den ypperste bor på östra udden uti Akin, och den andre midt på ön uti Jambe. Denne ö har fordom varit et fast land med Malaka, och räknades til Ophir; emedan her, så väl som uti Ava och Pegu finnes Gull, Elfenben, och mycket vackra Påfoglar; men nu är den af vatnet skuren från fasta landet, likasom Ceylon från Malabar. Detta Sundet kallas den Gyllene Chersonesus, och är fögo mer, än en half mil bredt: har tvifvelsutan, den tiden Konungen Salomos skep der legat, varit en 

#149 vik, som Ebbe sedan genomskurit, efter landet är mycket lågt.

         Konungen uti Akin är en väldig Herre både til Sjös och lands: låter som tidast sätta sig öfver til fasta landet, med sina Elefanter, hvaraf han äger en stor myckenhet, och förer stora örlog med Konungen af Pgu, Konungen i Jambe är ock honom underdåning.

         Inbyggarne i landet äro hiskeligen månge: gulaktige til färgen, och allesamman Mahometaner; men der hos et stridsamt folk, och bruka mycket giftiga puniarter, dem de kalla Krister, det är pikar och hasagair.

         Landet är bördigt, enkannerliga på Peppar, hvilket mest kommer her ifrån: Luften mycket helsosam åt den östra kanten; men vid Jambe så sjuklig, at de människor, som råka der somna på bara marken, blifva så dödeligen sjuke, at de näppeligen stå up igen.

         Inbyggarne få her, som på stora Java och Malaka, bo om dagarna neder uti Bambus-hus; men hafva om nätterna serdeles hus, som stå på fyra stolpar, dit de 

#150 måste klifva på en stega, den de sedan draga up efter sig, at icke Tigerdjuret skall nåkas dem, så länge de sofva.

         Her finnes också allahanda giftiga ormar, ja sådana, som kunna upsluka både människor och svin. Jag såg en gång en så stor Spindel, som en Valnöt, luden, och med stora tänder i munnen. Her fås hvarjehanda slags fisk til stor ymnighet, enkannerligen skölpar, hvilka glänsa såsom Pärlemo. Inbyggarne bränna kalk af dem, och äta den tillika med Pinang, hvilket är et slags frukt, likt et muskåt, således, at de tugga Pinang tillika med litet kalk, och varda drukne deraf. Kalken har ock tärt bort alla tänderna på många, så at de icke kunna tala, utan hafva guldtänder, dem de taga ut när de äta.

81. CAPITLET.

Om det Wäldiga Konungariket

Siam.

SIam är et härligit Konungarike, som ligger på fasta landet. Fast än Konungen i detta landet är svåra väldig, så ger 

#151 han likafult skatt til Konungen i China. Det är merkeligit, at fast den Store Tartaren hafver med vapen underkufvat hela China; har han likvist ej gåt löst på Siam, år 1656. Hufvudstaden kallas Odia, Ajoteka eller Judea. Konungen, så väl som undersåtarne äro alle hedningar: hvitgåle til färgen, flate i ögonen, och upnäsote. Konungen låter hesla sig för en Gud, och rider ibland på en hvit Elefant. Jag tror, at Inbyggarne her i landet äro trulkarlar; ty när de se Krokodiler, kasta de sig uti vatnet, simma til dem, och leka med dem, som med annan tamd fänad, och komma utan något mehn ifrån dem. Her vankas allahanda matvaror, såsom ock, Silfver, koppar, jern, ten, vax, saltpeter, silke och Bomull, i stor myckenhet.

         China har tilförene varit och hållits för det härligaste, störste och rikaste Konungarike uti hela verden: är ock mycket namnkunnigt för des snälla Inbyggare, goda handtvärkare, och enkannerligen för des Mandorins eller namnkanniga Lärare, hvilka alfvarliga pröfvas 

#152 uti lagen, Stjernkikare- och läkare-konsten, innan de vederkännas: och då de hunnit til en full mognad deruti, gå de ej mera til fots, utan bäras på stolar. Det vore för långt, at utförliga skrifva om detta Konungariket. Jag har allenast varit på några få ställen vid stranden, och funnit landet vara härjadt och ödelagdt af Tartaren, hvilken, fast han väl unte Inbyggarena, at frit fortsäta deras Gudsdyrkan, handtvärk och andra närings fång; hafver han likvist låtit nederrifva den stora muren emellan Tartariet och China, som var 400 mil lång, och tagit både Konung och all hans Adel til fånga; efter som ingen af Adelen har gjordt honom motstånd, bara Eqva, hvilken som oftast slog Tartarerna. Och fast hans son Kokockinga fick Regementet efter honom; så hade han likvist ingen serdeles lycka, utan måste sätta sig neder på ön Ajonam, sedan han blifvit jagad utur landet; men derföre vände han icke igen med ströfvande ock våldförande på sina egan Landsmän, Chineserna. Då vi år 1655, rastade der vid ön, ville han änteligen

#153 hafva några qvar hos sig af vårt skepsfolk.

         Inbyggarne hafva inga andra penningar än af mässing, hvilka hänga på band. Portugiserne hafva der i China, Makaou, en mycket vacker och fast Stad, hvaruti en stor köpslagning idkas. Der finnas månge kloster och kyrkor: månge hundrade Chineser, som blifvit omvände til kristendomen. Konungen sjelf, som vart bortförd af Tartarerna, har låtit döpa sig tillika med hela sit hus. Han kallas Constantinus; men emedan det var Chinenerserna för tungt, at säja ut Constantin, så begynte de kalla honom Tamtim, det är: Et stort Ljus. Tartaren har som tidast fallit in på denna staden; men har fåt hugg, och måst draga derifrån med oförrätade ärender.

83. CAPITLET.

Om Ön Ilia Formosa.

ILia Formosa eller Tajavan är en ö, vid pass 300 mil omkring, hvaraf hälften hörde Holländarena til år 1655, då jag der vistades. Detta är et härligit 

#154 land, helsosamt och bördigt på allahanda goda varor, såsom: Ris, bomull, bönor, hvete och socker, med mera. Men Holländarne gagna sig mest af det sand gull, som der samlas uti rännilar, som flyta från bergen. Her ligga två starka fästningar: den ena kallas Zelandia, och den andra Baxamboy. Inbyggarne äro svartgole, och alle, som höra under Holländaren, kristne: de andre Hedningar, och kunna icke underkufvas af Holländarna, efter de bo på höga berg, och hafva der sin boskap, ris-åkrar och trägårdar, och således icke tränga til något af dem, som bo nedre på landet, utan at de byta bort sandgulI åt dem emot bomulls kläder. De, som bo på bergen, hafva et annat mål, än de, som äro nedanföre, så at de ej kunna förstå hvarandra. Holländarne hafva nog frestat på, at kufva desse Bergs-boer under sin lydno; men så snart de kommit dit up hafva de flyttat undan på et annat berg, hvaremellan de gjort en bro af Zottangs eller Spanska rör, hvilken hängt emellan bergen: och när Holländaren kommit efter, hafva de huggit bron ned, då de, som varit derpå, stupat ned i Bergsrefvorna, och brutit halsen af sig.

#155  Alle desse Inbyggare kunna löpa mycket snält, och kasta vist med sina kastspjut: de jaga mycket efter hjortar och vildsvin, som finnas her i ymnighet, och göra stor skada för folket; De äta hjorteköttet rådt, och supa bloden med skedar. Jag hörde säjas, at den för omtalte Sjöröfvaren Kokockinga har år 1659, kommit oförvarandes bak på landet med sin flotta, trängt sig in med många tusende Chineser, emedan landet stod honom allestädes öppet, och ihjelslagit alla dem, som ej bodde på bergen, både unga och gamla, qvinnor och barn, och af en slump fåt in Fästningen Baxamboy. Sedan kunde han så mycket lättare öfverraska det andra slottet Zelandia, der Fredric Cojet en inföd Svensk var Ståthållare, hvilken värde sig så länge han hade krut och lod; Men då sådant, jemte färskt vatten, började tryta, måste han dagtinga om fred; ty slottet låg på en torr sand-holme i salta sjön, så at både mat och vatten måste hemtas dit från Baxamboy. Chineserne höllo ock denna freden redeliga, til des Holländarnas skep kommo, och förde dem derifrån til Batavien.

#156

84. CAPITLET.

Om den Ön Ajonam.

AJonam är en liten ö, vid pass 40 eller 50 mil omkring, der Kokockinga och hans medfölje, hade år 1655, sit tilhåll. Her fingo vi tilstånd at hemta vatten. En frisk-siö var et stycke från stranden, deruti vankades mycket kräftor, lika taske kräftor, hvilke, sedan vi fåt dem up utur vatnet, och de hade legat i solen, byttes genast til stenku, så at de kunde knäckas af såsom tobakspipor. Vi rände käppar och stänger ned i detta vatnet, då alt, som var vått, blef också til sten; men det andra var och blef trä, som tilförene. Alla våra vattenfat och läglar vordo också til sten. Vi dristade icke, at ligga her länge; ty vi räddes mycket för denna Sjöröfvaren, efter som han begynte omlägga oss med sina fartyg.

85. CAPITLET.

Om On Tarnado.

TArnado är en af de Moluckiska öjar, hvilcken hafver sin egen Konung. Konungen i Spanien har först låtit upspana

#157 dessa öjar, och fäst sig mycket slugt derstädes, ock kastat up en fästning, hvarmed han sedan trugade Inbyggarena til sin lydna. Men då Hålländaren blef känd med dem, stälte han sig snart in, och fick omsider tilstånd, at bygga sig en fast borg. Han lärde dem omgås med vapen, enkannerliga Musqueter och stycken. Således halp han mycket til, at Spanioren blef utjagad, likasom på Amboina. Inbyggarne äro alle Mahemotaner, et vackert folk, svart til färgen; men fridsamt, hafva långt hår, som hänger ned på skuldrorna. Och fast än föga något finnes på denna ö, som är gagneligit, utom litet negligor, de der icke eller kasta serdeles af sig; så är hon likvist en nyckel til de andra öjarna. Her brukas et slags bröd, som kallas sagu, och göres af kärnan uti et trä, af hvilken ock en dryck tappas, som kallas saguver. Brödet är henigt, såsom det vore stålbakadt, oh hafver platt ingen smak. Landet är eljest fult med berg, enkannerligen är der et mycket högt berg: som brinner både natt och dag. Lågan synes om nätterna helt blå, och står ända up i skyn. Sundet, som ligger der bredevid, är hvar morgon tideliga täckt med aska, och berget

#158 kastar ibland ifrån sig stora stenskrefvor långt ut i sjön; Derföre dristar ock ingen lägga närmare til med skep, än på en mil.

         De Amboineser och Malajer äro snälle dansare, och dansa med sablar i händerna, som äro gjorde af hårdt trä, göra åtskilliga hugg och fäktare-språng mot hvarandra, hafva och ständigt en lång sköld på venstra armen, at skydda sig med. Denne dansen kallas sagalilla.

86. CAPITLET.

Om et sälsamt folkslag, hvilket 

utrotas såsom annan ohyra.

HEr, så väl som på Amboina, finnes et slags folk, som kallas Kakurlacko och utrotas af Inbyggarna såsom ohyra. Fast än sjelfva folket i landet är svart, så äro desse sniöhvita både til hull och hår. De äro om dagarna blinde, och bära sig åt i dagsljuset, som nyfödde hundvalpar; hvarföre de ock den tiden hålla sig uti lönliga jordkulor, och kunna icke finnas igen utan stort omak; men ju mörkare natten är, ju bättre se de, och idka då sin tjufnad, i det de nafsa från Inbyggarena 

#159 alt hvad de sat och planterat om dagen. Deras mål är ej likt med landsens tungomål, utan de framföra det med pipande. Wår skeppare fick, på begäran af Tarnatanerna en qvinna utaf dessa kakurlakos, hvilken i förstone icke kunde äta någon kokad mat, icke eller viste at skyla sig; emedan hon icke såg något i ljuset; men ju mer hon blef van vid dagen, ju mer kom hon til sin rätta syn. Hon klef högt up med fötterna. På dessa Moluckiska öjar, vankas ock mycket stora ormar, de der kunna svälja uti sig både menniskor och kreatur. Eljest äro der inga andra tama djur, än svin, som endast ätas af kristna.

87. CAPITLET.

Om Ön Amboina.

Amboina är en ibland de yppersta Molickiska öjar, som spisar hele verden med neglikor. Dess Inbyggare hafva tilförene lydt under Konungen i Tarnado; men de Amboiniska Orancajas eller Adel hafva söndrat sig til en serskilt regering.

         På den tid, då de således voro oense sins emellan, tog Ängländaren tilfället i 

#160 akt, och rotade sig in på det bästa, til des Holländaren fick fäste derstädes, och började idka en stor handel, sedan han hade fåt mäst hela neglike-skogen i sit våld. Han har nu her bygt många fästningar, at dermed hålla Amboineserna under oket; fast de samma äro nog käcka soldater. De bruka inga andra vapen, än pikar och spattor eller puströr, och sablar af trä. De små pilarne, som de blåsa utur puströren, äro af fisktänder, enkannerligen ag Svärdfisk, med en krok uppå. När de få röken derom, at någon af de kristna, hvilka gå her utan vapen, skal gå ut, så lägga de sig i föreväg, och då den samma kommer, blåsa de en pil af puströret, hvilken är starkt giftad, och dödar den menniskan, som han råkar, så framt den samme icke genast får mennisko träck at äta, hvilket de ständigt bära his sig uti trä-askar, hvarmed giftet går ifrån hjertat genom upkastelse. Eljest är detta landet så fult med berg och skog, at föga två män kunna gå fram i bredd på de flesta ställen, utan i en rad efter hvar annan. Nu, sen Inbyggarne så väl veta, hvar de kristne pläga fara fram, så hänga de sig fast i höga trän, som stå nära vid vägen, och hafva sina trä-sablar med sig.

#161 Då de märka, at de kristnas tropp sluta sig, så akta de granneliga efter de sidsta, och så snart de samme hunnit fram om dem, kasta de sig neder utur träna, hugga af dem antingen hufvud eller armar i et hugg, och sätta sedan af til skogen. När de få någon kristens hufvud, koka de af köttet, och bruka hufvud-skålen til drickes-käril. Her uti skogarna finnes en stor myckenhet af allahanda Papegojor, Korpar, Luris, och små porquiter, hvilke hålla et sådant skrik uti markene, at det gäller i öronen.

         Då Inbyggarne vilja hafva dem lefvande, skjuta de dem med trubbota pilar, så at de falla neder, och komma sig straxt före igen; Men dem som de ämna til mat, skjuta de genast til döds. Her finnas ock de rätte Indianska korpar, som hafva åtskilliga färgor; likaledes Stora ormar, de der göra både menniskor och svin stor skada.

88. CAPITLET.

Om den vidtberömda Ön Banda.

BAnda är en liten Ö, vid pass 5 eller 6 mil uti runden, hvilken rosas öfver

#162 alla öjar på jordene; ty der vexer tilräckeliga Muscater, för hela verden. Denna frukt ger vederqveckelse både med sina blad och blomster, och af sjelfva rötterna verkas en härlig olja, utan, at träden få något mehn deraf. De se ut som päronträn, fast något smalare. När Muscaterne vexa, äro de, med fnaset så store, som två knytnäfvar ihop. Det yttersta fnaset ser ut som mossan på valnötter; men är likvist större och blekare. Et mos kokas heraf, hvilket gör en menniskja så sömnig, at hon ej kan veta om det är dag eller natt. När nu det ytterste fnaset spricker bort af solen, då är tecken af fructen börjar mognas, och då låter Muscatblomman se sig. I början visar hon sig röd, sedan lif-färgad, och omsider brandgul. En liten hinna sitter emellan sjelfva skalet och Muscatblomman, hvilken är så hård som annat nötskal. Heruti ligger sjelfva kernan eller muscatet, som kastas i kalt vatten, sedan det blifvit utklappat utur skalen; emedan det kunde eljest ej länge vara. Dessa trän hafva en underlig natur, så at et af dem är som mankön eller han, och bär långa nötter, hvilka hafva ingen smak, utan äro lika som en ville 

#163 bita på et stycke talg. Af detta trädet hafva alle, fast de stå en mil eller mer derifrån, deras säde: Och om en hugger uti et af dessa trän, så tvina också alle de andre bort. Samma trän planteras ej af någon människja; utan de komma til af et slags foglar, som kallas Eme eller Cassavaros, de der svälja ned Muscaten, just som de falla af träna, och sleppa dem genast genom bakändan ut igen, hvaraf et nytt trä straxt vexer.

         Desse Foglar äro större än Strussar, och beksvarte. De hafva hvarken vingar eller tungor, men tre klor på hvar fot, och et hårdt skal på hufvudet. Således kunna de icke flyga, utan löpa så starkt som en häst, och kasta sig i språnget öfver alt hvad de hinna och möta, vare sig folk eller fä. Jag har set dem så tama, at de gåt uti husen bland folket. De kastade stora stenar som höns-ägg uti deras gap, dem de slukade up, och vräkte genast från sig genom storändan; sammaledes gjorde de med glöd- och eldröda jernstycken. Med et ord: hvad mat de åto, gick straxt ifrån dem igen. Utom dessa, finnas her bara Paradisfoglar, dem Inbyggarne, som nu äro der (fast de äro 

#164 slafvar) hafva alt döda til salu. De, så väl som Holländarne, hvilka nu bodt der i många år, vidgå och säja, at de aldrig sedt dem vid lifvet, utan alt stadigt funnit dem döda på jorden. De Naturkunnige kalla en slik fogel Apodam, efter han icke skal hafva vingar eller fötter; men detta är lika så sant, som de skrifva om Elephanten, Krokodilen, Leoparden, Kameleonten, med flera; ty jag har fört tvänne med mig hit til Sveriget, dem jag gifvit åt stora Herrar, och de hade både fötter och vingar.

         Konungsfoglen är mycket liten, och har alla färgor, som finnas i verlden; han kan ej eller fås lefvande, utan ligger altid död, uti sjöstranden. Han hålles för vara mycket mera värd, än Paradis fogeln. Eljest finnas her inga grymma och etterfulla djur.

         Hvad Inbyggarena på denna ön vidkommer, så hafva de tilförene varit sine egne Herrar, och af ynnest efterlåtit Ängländarena bo hos sig, och växla skrifter med sig, hvarpå desse började småningom vpkasta fästningar, och stärka sig alt mer och mer, tils de på sidstone blefvo oense med folket på landet, kommo med 

#165 en flotta och gjorde landstigning, och tilväldigade sig både den her ön, och tillika hela Muscat-handelen.

89. CAPITLET.

Om Java är en Ö eller ej?

SOmlige säja, at den stora Java är en Ö, men de fleste hålla före, at den hänger tilsamman med det landet, som ligger öster ut. Jag kan nu icke fälla mit omdöme herom; emedan jag ej varit längre, än på den norra sidan, på hvilken bo fura välduge Konungar, de der ega sina serskilta Herradömen. Den ena har sit säte i Martram (hvilket utmärker en hjärna) den andra uti Japara. Desse äro bägge grymme och slemme Tyranner emot de kristna. De hafva fört åtskilliga örlog med Holländarena och nederlagt många af dem, serdeles då de först bygt staden Batavia uti Konungariket Jacatra, hvilken sedan hyllade sig til dessa omnämde Konungar. Den tredje Konungen är rådande i Banta, och den fjerde i Balumba. Hvilke äro mycket fromme, och efterlåta både Ängelsmän och Portugiser, at köpslaga med sig, och bo uti deras hus; 

#166 men få aldrig lof, at bygga någon fästning. De, som vistas vid sjökanten, äro Mahometaner; men de, som bo längre up ifrån sjön, äro alle Hedningar. Landet är fruktsamt af Ris, Socker, Kadian, allahanda slags fisk och vildt, såsom Påfoglar, Turteldufvor och Vildhöns. De sista ligga icke sjelfva ut sina ägg, utan det sker genom solenes värma. Her finnas också, utom andra fyrfotade djur, Svin och Hjortar, som icke är et qvarter höge, och mycket späde til alla ledamöter, så at de kunna åskådas med största fägnad. Här äro ock tame Buffle-kor, hvilka mjölkas hvar dag, Deras mjölk är helt tunn och kraftlös; efter de äta af sådane frukter, och gräs, som göra löst lif, såsom Tamarinda, Kassia, Fistala, Senaps blad, med mera. Her äro åtskilliga grymma djur, såsom Krokodiler, Tigrar, Scorpioner och Salamandra hvilken Inbyggarne kalla Jecko/ku; emedan han vistas uti iholiga trän och bofälliga hus, der han skriker om nätterna. Jecko, Jecko, Jecko. Han ser ut som en groda; men har en stjert som en fyrfota. Hvad om honom skrifves, at han 

#167 skal släcka elden, när han kastas deruti, det är ej sant; ty han blifver död och uptärd af elden, rätt så väl som något annat djur, fast han kan släcka några eldkol; emedan han är mycket kall. Om hans vatten faller på någon menniska, så måste hon genast dö.En Jecko eller Salamandra hade oförvarandes kommit in uti Gouverneurens rustkammare på Battavien, och rört der vid et gyllene Harnesk, som var ämnadt år Konungen i Japara, hvaraf så mycket, som hans vatn kommit vid, skämdes bort och föll i stycken sönder. Jag såg ock en uptorkad Jecko, som en man hade gömt såsom et rart och selsynt stycke, hvilken, fast än han hade i många år varit torr, kröp likafult, när han lades på varma stenar, som hade han haft lif och känslo. Jag såg ock der en orm om 25 fot, eller 12^1/2 alns längd, han hade svälgt uti sig en af de omordade små Hjortar: och emedan hans natur är, at han, sedan han upslukat något stort, icke kan komma af stället, för än det smälter, så blef han fasttagen, och förd til Gouverneuren, hvilken genast lät skära up munnen på honom.

#168

90. CAPITLET.

Om det ädla Kokos Trädet.

SIdst kan jag ej utelämna det ädla Palmträdet Kokos, som vexer öfver hela Indien, och ger des Inbyggare fulleliga alt hvad de tarfva i husen. Först vexa nötter derpå, hvaraf de störste äro vid pass så stora som en kanna, och hafva et tjockt fnas utan om skalen. Mjölk och olja fås utur kärnan; slefvar, skedar och drickeskäril göres af skalen; Rep, tog, lunta och allehanda små band af lafven eller måssen; Den välsmakeligaste kål af skaten eller kronan: vin tappas utaf sjelfva trädet, hvilket smakar om morgonen som mjöd, sedan in emot klockan 8 som Renskt vin, och efter middagen som god ättika, den ock således håller sig alt stadigt: De täcka sina hus med bladen, och timra deras farkostar af sjelfva bolen. Nattblackor hålla sig der framme om nätterna, hvilke äro så store, at en man kan knapt famna utom deras vingar. De dricka sig druckna af Palmträdets saft, och sofva bort ruset under trädet; men blifva inom des som oftast tagne, dödade och upätne. Jag hafver tagit dem druckna up, och spi. kat dem på väggarna med gamla spikar; men de hafva, sedna de kommit sig före, 

#169 bitit af spikarna såsom en tobaks pipa: ty de hafva munnar såsom Räfvar.

         Således har jag nu med få ord upteknat, hvad jag uti Asien funnit värdigt at tala om. Den gode Läsaren täcktes hylla mit företagande, ock fylla af ynnest hvad her fattas, och jag ej hunnit at göra mig så noga kunnig om.

Om Hemresan.

ÅR 1656 satte jag mig fult och fast i sinnet, at efter mina många långvariga och omaksamma resor, en gång helsa på mit kära Fädernes Land; Ty fick jag orlof af Generalen Herr Johan Matssucker, som den tiden var i Batavia, och steg på skeppet Hvita Elefanten. Vi lyfte vårt arkar i Guds namn, och gingo til segels den 3 Februarii tillika med tränne andra skep, Magdvan Enkhysen och Rotterdam. Vi hade fuller nog omak, innan vi kommo genom StretoSunda, för den starka strömmen skull, som faller emellan Palumba på större Java eller Pepter Lerdam, eller Sumatra; men fingo likafult om några dagar kasta ankar under, det höga berget Krakatou. Der dristade ingen gå i land, för ormars myckenhet 

#170 skull. Detta berget synet väl 16 mil i sjön, och är en god känning, så väl för Holländarena, hvilka segla til Batavia, som Ängelsmän, de der ärna sig til Bantam ifrån Europa, at de icke fara fram om Streto Sunda.

         Den 9 Februarii gingo vi åter til segels, och råkade genast ut för den ena stadiga börden, som varar i 5 månader, tils vi nästan på 8 grader när hunnit til jemnan dag och natt-Linien. Vi seglade den tiden 70, 60, 50, 40 och aldrig mindre än 30 mil om dygnet. Vår kosa stältes genom den stora Indianska Siön, till yttersta udden på Africa, der vi vederqvekte oss. Sedan kommo vi til On St. Helena, der vi togo ved och färskt vatten, jemte några vildsvin och båckar; och få til upfarelses holmen, der vi togo en stor myckenhet Skölpaddor. Vi låto sedan vår fart gå fram under jemnan dag och natt-linien och lemnade den samma om Pingestnatten, efter oss ty vi hade om Pingest dags middagen Solen i fult nord, och vid samma tid dagen derefter, uti fult Söder. Vi fingo först på 6 grad. om Nordteknet se Nordstjernan mycker litet öfver

#171 jorden, och det om nattetid, af toppen på högsta masten. Sedan reste vi fram om Canarie Öjarna, nordan om Irrland, Skottland och Ängeland, uti stor vånda för Turkar och andra Sjöröfvare, de der pläga grannaliga ackta efter OstIndie-farare; men kommo likafult, Gudi lof! den 9 September lyckeligen fram til Vlie.

         Då vi seglade ifrån Java, voro vi öfver 360 menniskor; men när vi stälte ankar uti Vlie, voro allenast 140 qvar, sedan vattu-sjukan gjordt ända med alla de andra 220. Af de 140, funnos på sistone ej flere, än 14 man, som kunde gå til rors, och taga in seglen.

         Sedan jag nu i 14 dagar brukat läkedom, mot vattusjukan, i Amsterdam, gick jag med farkosten Söderstjernan öfver til Stockholm, och hant, GUD ske lof! lyckeligen hit den 22 October 1656.

         Jag tackar GUD för den nåden, at jag fick på nytt höra Hans Heliga Ord, och bruka den Högvärdiga Natvarden, som jag ej åtniutit på 8 år och 7 månader.

         Jag har på hela den tiden gåt 6 gånger under jemnan dag och nats-linien, tillika med Stenbockens och Kreftans kretsar.

#172  Jag hemställer hvar redelig Kristen, at efterfinna, hvad vedermödo jag gåt igenom, på samma tid. Jag har ofta varit bekajad med ovanliga och dödeliga sjukdomar: vistats med största lifsvånda ibland Barbarer, och omgåts med slemma Hedningar. Jag har hela långa tiden bort åt aldrig set, än mindre smakat hvarken öl, bröd, eller vin: Har stundom måst gå naken, som et oskjäligt kreatur, och lidit en otrolig vånda i den stora Solhetan. Jag har i skogar och berg aldrig gåt trygg för Tigrar, Leoparder, Lejon, Elefanter, vilda Bufflar, Krokodiler, Babianer, Skorpioner, och många slags faseliga ormar. Jag har, utom mycket arbete och svett, utståt åtskilliga sjödrabningar bland fremmande Nationer, såsom Holländare, Fransoser, Portugiser, många Sjöröfvare från Indien och Barbariet. Jag har ock utom des, varit uti tvänne sjötog, under min Allernådigste Herres och Konungs, Hans HögstSalige Maj:ts Konung Carl Gustafs Flagga; af hvilka det ena hölts år 1657 den 12 ock 13 Sept. emot Konungen i Dannemark, emellan Ystad 

#173 och Cimbrishamn och Danska Män; det andra, år 1658 den 29 October uti Öresund emot Holländarena. Jag vil nu sluta med dessa Konung Davids ord:

Psalmen 66.

VI äre komne genom eld och

vatten; men Du, HERRE, 

hafver utfört oss, och ve

derqueckt oss.