Flores och Blanzeflor är inskriven efter Erik Noreens utgåva (SFSS 50) inom ramen för projektet Källtext. Den är korrekturläst en gång. Sidnummer markeras med '#'.

# 1
 

J nampn fadhers oc sons oc thäs hälgha andha
 

wil iak taka mik till handa
 

forna saghu fram att föra
 

them til skemptan ther a wilä höra
 

aff the werdhogasta konunga twa
 

ther man ä hördhe sakt j fra:
 

Karlamagnus oc konung Artws;
 

til dyghdh oc äro waro the fws.
 

Artws war konung aff Ängland.
 

Han van Rom medh swerdh oc brand
 

ok war ther keyser medh mykle ära.
 

# 2
 

Han frälste Ängland aff hardhe kära
 

ok skat ther romara förra giordho,
 

swa at ängin han sidhen kreffwia thordhe.
 

Annar war Karlamagnus aff Franz.
 

Thet wil iak idher sighia til sanz,
 

mot hedhna mä for cristna at stridä
 

waro enge främbre j thera tidä.
 

Badhe the herra iak sigher j fra
 

the haffwa thera framfärdh skipath swa,
 

ower alla werldina gaar thera loff
 

hwar herra och förstä sokiä hoff.
 

Konunga synir the sökto thera heem,
 

# 3
 

hertoghar, iärlar, greffuar thiänte them;
 

riddara synir the giordo och swa
 

och alle the ther wider kunno na.
 

Om thenne werdug konung Artus dagha
 

waro kempä starke thera liiff tordo waga
 

for ridderskap och frvr ärä.
 

Thet är illä the äru nw färrä
 

fore frvor loff wilä priis at winnä;
 

man kan them nw näplik finnä.
 

En sagha är the ther iach wil sighiä,
 

thet är mik thet iach ey ma thigiä,
 

om en riddare, then ärlikaste man
 

ther man om hans dagha fan,
 

then ther thiänte konung Artus
 

# 4
 

daglika pa hans hws.
 

Konung Artus som j haffuin hört
 

är höffuitzk ower allä förstä giördh,
 

han i then sama timan
 

hiolt et hoff forsniman
 

medh mykin frygdh om pingizdagha tiidh.
 

Frwor oc iomfrwr the waro ther bliidh.
 

Riddara oc swena the giordho them gaman
 

medh diost oc bobordh ther the komo saman,
 

tha konungen war mätter i open sool
 

uppa sit hws i Karidol.
 

Tha the waro mätte the saato til saman,
 

riddara oc frwor giordho then gaman,
 

# 5
 

oc kalzadho margh hwath slikt hawer waldit
 

at mykith wardher iät oc litidh haldith
 

aff alzskons minne ther frwo haffwa wald;
 

then ma wara i hiärthadh bald
 

-- -- -- -- -- -- -- -- -- --
 

oc haffwa them i thera hiärta kära.
 

Thet wil iak hälzst aff äwintyyr scriffwa
 

hwath skemptan the mondo fordom driffwa.
 

Tha konungin war mät som iak för sagdhe
 

han ey mälte vtan sat oc thagdhe.
 

Hwath konungin wil i sit hiärta mena
 

thet wiste ängin vtan han ena.
 

Han stodh op oc gic at soffwa;
 

thet folk sat alt ater til hoffwa.
 

Ther vndradho riddara oc swena pa;
 

# 6
 

han war ey wan at göra swa.
 

Drötningin war medh honom inne,
 

frwor oc mör oc höffwitzka quinna.
 

The riddara mädhan ther wte standa
 

-- hwat äwintyr kom them tha til handa? --
 

Segremors oc Walewan,
 

Kalegrewanz oc here Iwan
 

och herra Käyä quat sprak,
 

ther ee talär illa a huars manz bak,
 

och andre riddare flere;
 

thy war thera skemptan mere.
 

En riddare het Kalegewanz,
 

han hoff sith äuintyr och sagde til sanz,
 

ther honum war mere laster än ärä;
 

thy monde han sik sarä kärä,
 

# 7
 

tha han sith äuintyr sagdhe fram,
 

thet han sik siälffuer hiolt for skam.
 

Drötningen monde ther näle ga,
 

hon stod ther när och lydde oppa.
 

Engen wart wider thetta war
 

wtan Kalegrewanz, at hon thit gar.
 

Then ädlä riddare stolt och godh
 

tagher opp moth henne stodh.
 

Herra Keyghe gaff honum thet til saka,
 

han fik ey bäter til ordha taka:
 

"Tu äst än höwizkare än wi alle,
 

for thy skulum vi thik herra kalla.
 

Tho man letar badhe vte ok inne
 

man kan ey tholkin kämpa finna.
 

Thet thykler minne fruo swa,
 

# 8
 

ij ärin een fromare än andre twa.
 

Hwar skulum vi annan tholkin fa,
 

thän tho är krank at lita op a?"
 

Tha mälte än herra Keyghe:
 

"Thet wil iak idher sägia,
 

til tokt äru wi alle off seene
 

vtan herra Kalegreuanz ene."
 

"Käre herra, mälin ey swa!
 

Här war ängin fore-spa.
 

Wi fingom mina fru off sent at see;
 

thet gör os allom saman wee."
 

Drötningin mälte il Keyghe tha:
 

"Thit hiärta monde nu sunder ga,
 

# 9
 

hafdhe thu ey tholkith spot nu giört,
 

som wi hafuum alle saman hört.
 

Thu hafuer alla medh spot vnfangith,
 

thet hafuer thik opta illa gangith."
 

The riddara varo medh bön till redho:
 

"Miin fru, ij skulin ey wardha vredha!
 

Han thiänar idher giärna til alla mata,
 

tho kan han sit spot ey lata."
 

"Mik thyker iak hafuer änkte sakt
 

ther ey bäter är mält än ofuer ware thakt.
 

Ängin skulde androm spot at drifua
 

vtan tokt ok äro hwar androm gifuia;
 

thy skulum wi alle här medh thighia
 

ok riddarin sit äwintyr fram at sighia."
 

Thän riddarin mälte: "Thet sigher iak thik,
 

# 10
 

herra Keyghe, om thu wilt lydha mik,
 

mik bör ey widher thik at kifua;
 

swa mykin odyghd tha kan thu drifua.
 

Thet thu mik drifuer (for) spot ok hadh
 

ther aff äst thu siälff forsmadh.
 

Thu ma mik ey til skadha koma,
 

thu mat mik ok swa litith froma.
 

Thu hafuer ok alla män forsmath
 

hwath thu for maat ok drifuit thöm hadh.
 

Thy wil iak gärna thakka thik,
 

thu loot ok äkke brista a mik.
 

Mit äwintyr wil iak ey länger sighia;
 

iak bidher mina frw, lofuer mik at thighia."
 

# 11
 

Herra Keyghe mälte än tha:
 

"Miin frua, om ij wilin swa,
 

lyster idher ther a at lydha
 

ok thenna godhariddara at bidhia
 

sit äwintyr fram at föra;
 

thet är the thing wi gärna höra."
 

Drötningin mälte til herra Kalegrewanz:
 

"Aktin aldre huru thet gangx!
 

Ij thörfwin ey herra Keyghe at sätte,
 

hans thrwgh aktin rät änkte vätta,
 

ok takin thet idher ey til skam.
 

Fore mina bon sighin äwintyrith fram!"
 

"Min fru, matte thet annath wära!
 

# 12
 

Thet ware mik alt off thwnkt at bärä,
 

thetta äwintyr at sighia härä;
 

for idhra bön skal thet tho vära.
 

Bidher iak ok alla ther til lydha
 

hwath miin ordh hafua at thydha.
 

Ij thänkin ther a medh vit ok sinne,
 

riddara ok frwr ok stolta quinna,
 

hwath mik är tiimpt ok äkke drömpt,
 

medh mik var thet än aldre glömpt.
 

Thet var forsniman ok äkke lango,
 

iak foor ok wilde nymäre fanga,
 

väpnadher wäl til foot ok handa,
 

ok leta än mik thordhe nakar bestanda.
 

Iak fan een vägh a höghro hand,
 

# 13
 

ther mik ledde til eet frömadha land.
 

Thänne vägh var thiokler att ridha,
 

mörk ok thrang medh diwpa lidha.
 

Han ledde mik ginom ena vidha mark
 

till ena borgh ther var ful stark.
 

Stora grafuar ther om gingo,
 

swa at ängin matte ther ower springa.
 

Ofuer the grafua gik een broo.
 

Husbondin kom ok mälte swo --
 

han hafdhe een hök a sinne hände,
 

hafui han thak at han mik kände --:
 

'Ij skulin aff stigha, ij nat här blifua;
 

man skal idher alla nadher gifua.
 

Signadh ware the söta stund
 

ther thik här ledde a mina fund!
 

# 14
 

Thu äst här väl komin gudhi ok mik.
 

Stigh bort aff ok hwila thik!'
 

Ther var arla quälder ok dagher liws
 

tha iak kom ridhande til thet hws.
 

Medh mykin ära vnfik han mik
 

ok ledde mik op medh siälfuum sik.
 

For vtan husith tha hängde eet bordh,
 

aff alzkyns malm tha war thet giordh;
 

een hamar hoos thet bordith laa,
 

tha man medh honum a bordith sla,
 

tha taka the riddare a husith at löpa,
 

hwar at simon kompane öpa:
 

'Wi skulum alle til hofua ganga,
 

minz herra gesth medh ärom vnfanga.'
 

# 15
 

Riddara ok swena toko min häst
 

ok vnfingo mik rät aldra bäst.
 

Tha mötte mik the stolta jomfrvgä
 

ther aldre ganger aff min hugha
 

ok aldre aff mit hiärta gär
 

ä hwar iak ij världinne är.
 

Hon bödh mik aff hänna dygdh
 

hiärtelika aff wärlzins frygdh.
 

Tha giordhe hon swa dygdhelik
 

thet hon siälff afväpnte mik.
 

Sidhan lot hon mik klädhe skära,
 

een riddare matte medh ärom bära,
 

aff brwnt skarlakan ok hwiitskin;
 

een riik braza aff gullit fiin
 

# 16
 

sat medh dyra stena
 

gaff mik the jomfrua rena.
 

Hon ledde mik til een lönik stadh;
 

medh roos ok lilia var han saadh
 

ok yrter badhe gull ok grön;
 

iak toke thet wäl fore all werldzens lön;
 

ij then lokt lyste mik at vära;
 

tok iak ther sa aff miin hiärtelik kära.
 

Tha gingo os ther alle ij fra,
 

ängin var ater vtan wi twa.
 

Tha taladhe iak til miin hiärtelik kära:
 

"Skal iak fryghdh i världinne bära,
 

thet skal äpter idhan vilia vära,
 

# 17
 

nadher, iomfrua, thäs hafuin ij ära."
 

Swa mykin glädhi hafdhe iak thäre,
 

iak toke thet for al värlzins äro;
 

matte thet äfter min wilia ganga.
 

aldre monde mik hedhan langa.
 

Thet var mik tho mäst a meen,
 

husbondin kom tha gangande ij geen,
 

han bödh os til bordh at fara:
 

'Ij maghin här ey länger vara.'
 

Vi giordhom hans vilia ok lotom han radha;
 

han skipadhe os rät alla nadhe,
 

badhe vilt ok tampt ok alzskyns kost,
 

ok bar os fore badhe viin ok most
 

ok aldra handa nadhe.
 

Gudh thakke honum fore sina gafuo!
 

# 18
 

Husbondin badh mik ther wy saathe
 

thet iak skulde göra ok ekki lathe
 

then sama väghin ater at ridha;
 

han sagdhe han vilde mik hema bidha.
 

'Iak veet thet monde longo vära
 

at thölkin riddare var komin häre,
 

ther swa foor äuintyr att leta;
 

huath ij bedhins thet skal iak veta'.
 

Iak thakkadhe honum for the äro
 

ok ätte at iak vilde koma thäre.
 

Mik tok a min vägh at langa;
 

iach tok orloff och gik til sianga.
 

Första daghin sit lews tedhe,
 

tha var mik mit örs til redho.
 

# 19
 

Iak thakkadhe thöm for thera dygdh,
 

ok reedh iak thädhan medh glädhi ok frygdh.
 

Tha iak hafdhe ridhit een litin stund,
 

tha kom ther löpande a mina fund
 

ville nöt ok grym diwr,
 

leon, biörna ok pantiwr
 

bardhis ther medh mykin gny,
 

thet iak rädhis for thöm at fly.
 

Iak drogh mik tha ater til baka.
 

Tha vardh iak var vidher vnderlika saka,
 

een hirdhe swartare än een blaman,
 

ledhare skapilse iak aldre fan.
 

Han hafde ij hände ena stang
 

aff iärn, badhe digher ok lang.
 

Han var fulder som ilder knös,
 

# 20
 

hans hofwdh var större än örsa hös,
 

halsin krokot som wlualdhe,
 

hans ledha skapilse iak nödlogh talde,
 

hans haar var hwast som hiwpona thorn,
 

mäsa krokette som bokka horn,
 

hans öghon gol som topaisus,
 

aff thöm gik eet swa rädhelikith liws,
 

hans mun var vidh, hans läpa bla,
 

hans haka siit a brystidh la
 

änlitith thölkith som biörna skin,
 

bassa tänder ok apina kin,
 

skäggith hwast ok illa flät,
 

# 21
 

ryggin lang, medh kulom sät,
 

hans föter bredhe ok kartnäghle lang,
 

finger som gripsklöör varo the vrang.
 

Han studde sik vidher enä släggio;
 

myo ok lange varo hans läggia.
 

Hans klädhe varo vnderlik
 

vtan kostnath hedherlik;
 

the rikasta klädhe han hafdhe aa,
 

thet varo nöta hudher twaa,
 

skornä alle i rema,
 

them saa iak ther om honum swema.
 

Tha han saa mik til siin ridha,
 

# 22
 

iak vänte han thordhe mik ey bidha,
 

han sprang a en attä alnä stubba,
 

studde sik vidh sina klubbo.
 

Han taladhe till miin rät änkte vätta;
 

iak viste ey huath slikt hafdhe sätta.
 

Han sa til mik swa rädhelik
 

som han vilde kiswa mik.
 

Iak huxadhe alla handa sakta,
 

hwat iak skulde til radha taka,
 

at iak vare swa til redho,
 

iak thörfte ey rädhas fore hans vredhe.
 

Iak hughde at han monde galin vära,
 

mädhan han ey mälte medh iak var thäre.
 

Sidhan thordhe iak fram at ganga,
 

# 23
 

see huath äwintyr iak kunne fanga.
 

Iak mälte som iak kunne bäst:
 

'Sigh huath manne ther thu äst,
 

huath thu godher hälder ilder är,
 

hwi thu här swa flatika stär!
 

Han swaradhe mik: 'Iak är een man,
 

ij fäghre skapilse mik ängin fan
 

än thu hafuer mik her nu seet,
 

mina skäpna hafuer iak thik nu teet.'
 

'Huath hafuer thu, kompan, här at göra?
 

Medh orloff vil iak thik at spöria.'
 

'Thet haffuer iach görä om dagha langa,
 

the diwr at göma thu seer här ganga.'
 

'Iak veet ey huru thet ma vära
 

# 24
 

at thu kanth them göme häre,
 

ville diur ij ödhe mark,
 

vtan the varo bundin medh band swa stark.'
 

'Sannerlika, thet sigher iak thik
 

at the äru all swa lydhogh mik,
 

swa hafuer iak thöm medh lister fangith
 

at the gita ey fra mik gangith.'
 

'Nu manar iak thik a thina tro,
 

sig huru thet ma vara swo!'
 

"Thet första the höra mik at öpa,
 

tha thör änkte thera löpa;
 

thaghar iak faar eet at halda,
 

sidhan ma iak thöm allom valda;
 

iak taker thet ij horn och kaster midher,
 

at all hin annor skälfua vidher;
 

# 25
 

the löpa til mik ok bedhas nadhe
 

ok fölghia all sidhan mino radhe,
 

hwilkin annar thöm giordhe swa,
 

han matte aff thöm stor skadha fa.
 

Nu sigh mik, söte herra käre,
 

hwath är thiin sysla? Hwi kom thu häre?
 

'Jak är een riddare, iak far ok letar
 

äpter thy mit hiärta reter,
 

hwar iak matte äwintyr fanga
 

ther mik til äro matte ganga.
 

Nu bidher iak, godhe kompan, thik,
 

at thu matte berätta mik,
 

hwar iak matte min mandoom visa,
 

swa at miin ära matte risa.'
 

'Iak kan idher eth äwintyr sighia,
 

# 26
 

iak vil for idher ther ey om thighia.
 

Här ligger een kälda skampt ij fra;
 

iak vil idher, herra, sighia swa,
 

lyster idher thiit at ridha,
 

ij komin ey thädhan for vtan qwidha.
 

Thänne vägh ther ij här seer,
 

han falder thiit ther han idher teer
 

the käldo ther iak hafuer aff sakt;
 

hon är väghna medh rosir thakt;
 

the ädhlo trä varo sat medh lista,
 

fore vintirs twang the löff ey mista;
 

om kring hänne är skipath swa
 

at solin kan hänne ey na;
 

# 27
 

the sanna kälda hafuer mere priis:
 

hon är ämkaald som annar liis.
 

När the käldo är een mullögh aff gul;
 

ther staar een stolpe aff vnder ful;
 

the länkia äru langa ok giordha swa
 

at mullöghin ma väl vatnith na.
 

Ther staar een cappella skampt ij fra,
 

the vänasta man medh öghon sa.
 

Tak vatnith aff thän sprinande brun,
 

thik vardher sidhan väl äwintyr kun;
 

än thu thet om stolpan slaar,
 

thu seer väl sidhan huru thet gaar.
 

Tha komber vinter ther swa stark,
 

at alle the fugla a the mark,
 

leon, biörna ok alzskyns diwr,
 

rädhas for thän hardha skwr;
 

# 28
 

rägn, haghil, frost ok snio,
 

rädhelik elder, thet maghin ij tro,
 

komber ther medh mykin dyn
 

for vtan alla nadher ok skyn.
 

Kan thu swa thädhan koma bort,
 

thet thik vardher änkte til menä giort,
 

om gudh thik the lykko an,
 

tha äst thu sälare än annar man.'
 

Hirdhin badh mik fara väl;
 

iak swaradhe honum: 'Liff häl ok säl!
 

Thet lidher nu fast at daxsins tidha,
 

mik lyster ey länger när thik at bidha.'
 

Tha iak hafdhe ridhit een litin stund,
 

tha vardh iak var then vänasta lund
 

ther ä man medh oghon sa
 

när the käldo han saghde ij fra.
 

# 29
 

Iak vil thet sighia aff rättan akt,
 

medh blomster ok löff var hon swa thakt,
 

mic thocte thet matte ey reghna swa,
 

at thet matte ther genom ga.
 

Ij then lund tha wardh iac war
 

ene munlögh aff gul swa klaar,
 

tho man all wäreline leta scal,
 

man finder ey annar tholik fal.
 

Thet moghin ij for sannind tro
 

at then källa väller swo
 

som then kätil ouer elle henger
 

oc vällin alla weghna wm gänger.
 

Then stwlpe war aff smaragdus giörd,
 

the sten war thiit medh listom fördh,
 

wnder hanom fyra robiin
 

swa rödhe oc skäre som solen skiin.
 

# 30
 

Aff the wnder ther iac ther sa,
 

ther ma iac wäl sighia fra,
 

oc wil iac enkte aff thy löna;
 

hwa thiit wil fara han ma thet röna.
 

Jac togh then mullogh ther hengde af gul
 

oc fylte aff käldan til hon war ful
 

oc watnidh iac sidhan a stwlpan slo;
 

thet angrar mic (at) ia giordhe swo,
 

for thy at tha burdhis storm oc gny,
 

molnadhe himil oc molnadhe sky,
 

oc togh swa angeslica at reghna,
 

elder flögh ther alla weghna,
 

haghel oc frost munde ther ey thryta;
 

jac thencte at ther sculle allt nidher bryta.
 

# 31
 

Jak fik aff räddogha swa mykin nödh,
 

iak fol ther nidher som iak vare dödh.
 

Hafdhe var herra ey giort swa väl,
 

tha vare iak thaghar slaghin ij häl
 

aff the trä ther follo nidher;
 

thet thakkar iak gärna thöm iak til bidher,
 

ther alla världina hafuer at radha
 

ok mit halp thädhan medh sina nadha.
 

Tha iak hafdhe ligath ena stund ij dwala,
 

tha hördhe iak ater the näktergala
 

ok andra foghla medh söte röst;
 

mit hiärta gladdis ok fik ena tröst.
 

Tha iak sa liws ok solina skina,
 

tha glömde iak alla angist mina.
 

Än sa iak ther een foghla skara
 

# 32
 

medh mykin fälde ij vädhrit fara;
 

the sungo medh swa söte tona,
 

ä mädhan iak lifuer iak ma thet mona;
 

hwars thera röst var sär om sik
 

ok varo tho alla saman liik;
 

tholkin sang ma hwarghin vära
 

vtan man finder ater thäre;
 

mik thokte thet vara swa mykin priis
 

rät som iak vare ij paradiis;
 

iak lydde swa länge a thera sang
 

at iak wardh hemsker aff thera bang.
 

Sidhan vardh iak var vidher annor tidhande,
 

een vämpter riddare kom ther ridhande;
 

han rände fast ok var swa frij,
 

iak thänkte at the varo tij.
 

Tha iak sa at han var een,
 

til mit örs var iak ey seen;
 

# 33
 

iak sprang a bak ok rände aff stadh
 

ok var iak ij mit hiärta gladh
 

at the ära skulde mik koma til handa
 

at nakar thordhe mik bistanda.
 

Thän riddare ther iak sa ther ridha
 

han öpte fast ok badh mik bidha.
 

Han var grymber ok illa vredh,
 

man matte han höra swa langa ledh.
 

Han öpte fast medh mykin käro
 

ok spordhe hwi iak var komin häre:
 

"Thu hafuer mik giort en höghan orät,
 

thet skal thu giälda nu alt slät;
 

atte thu mik nakra skuld at gifua,
 

iak vilde äpter thit minne blifua;
 

mädhan thu hafuer giort fore hoghamot,
 

thu skal thäs aldre fanga both.
 

# 34
 

Thet ma väl synas a thänna skogh
 

at iak hafuer fangith skadha nogh.
 

Vtan i wilin mik thet bötha
 

tha wil iak idher swa hardelika möta
 

oc mik fore idher ey at gifa
 

vtan annar wara skal dödher blifwa.
 

Fore then last i giorden mik häre
 

tha ma iak mik saara kära.
 

Jak matte ey wara i mit hws.
 

fore haghel oc frost oc eldzins liws.
 

Frvr och mör ther förre waro gladhä,
 

them haffuin j kommit j dröuilsse och wada
 

medh snio, storm och hardä skurä;
 

thet matte ey hiälpä torn, ey murä.
 

# 35
 

Hwath i hafwin giort thet i waro balde,
 

för än i koma bort, i skulin thet gialda'.
 

Äpter thässe ordh han tagher thagdhe;
 

medh sin glauio han til mik lagdhe.
 

Hans örs war springande som en ra;
 

en raskare riddara iak aldre sa.
 

Min skiold iak thaghar fore mik bödh,
 

iak matte mik wäria, thäs giordhis mik nöd.
 

Waar örs the sprungo tha wäl fast,
 

min glaffuiä a hans hiälme brast.
 

Sidhen war han mik alt fore stark,
 

han stak mik nidher a the mark;
 

han tok mit örs oc bort han reedh;
 

mere skam iak aldre beedh.
 

Han wille mik ey the äro te,
 

# 36
 

han wyrdhe en tima til mik se.
 

Vnderlöst tha giordhe han swa,
 

han war en starkare än andre twa.
 

Hwath skulle iak tha til radha fa,
 

ther iak hafde änkte at ridha pa?
 

Daghin leedh tha fast at qwälde.
 

Iak gik mik ater til the käldo.
 

Tha tok mik oc thädhen at langa;
 

iak wiste ey hwart iak skulle ganga
 

vtan gik ater til then skogh.
 

Min husbonda kom mik tha i hogh,
 

at thädhan monde iak hiälpina wänta,
 

hwat raadh iak monde aff honum hänta.
 

Iak gik blygelik i gardhin fram
 

fore then last oc fore then skam
 

ther mik war om daghin skeedh
 

then morghin ther iak thädhen reedh,
 

# 37
 

ther iak min husbonda fore mik fan.
 

Swa dygdhelika tha giordhe han
 

oc gik mik blidhelika i mot;
 

alla mina sorgh rädh han mik bot.
 

"Thu äst här gudhi wäl komin oc mik,
 

hwath här är bätzst thet biwdher iak tik.'
 

Änkte matte iak annath finna
 

än frwr oc mör oc höfwitzska qvinna
 

the giordho mik swa mykin ära
 

som första tima tha iak kom thäre;
 

riddara oc swena the giordho oc swa;
 

thet löne them gudh ther alt forma.
 

Alt thet folk a hwsith är
 

vndradho digert hwi iak kom thär,
 

thet miin lykka war swa gangin
 

# 38
 

thet iak bleff hwarte dödh eller fangin;
 

tha hafdho the hwarte sport eller hört
 

thet thädhen kom nakar vtan dödh.
 

Hwath iak widher the käldo sa,
 

ther hafwer iak idher sakt i fra
 

oc änkte wätta laght ther til.
 

Han late, hwa thet ey tro wil."
 

"Man weet", saghde herra Iwan,
 

"frände, iak thik illa an,
 

thet thu mik thet ey förra tedhe
 

hwath thik widh the käldo skedhe.
 

Hafdhe thu thik ther rät om akt,
 

thu hafdhe mik thet förra sakt.
 

An mik gudh badhe liiff oc ämpne,
 

iak skal thin last wäl äerlika hämpna;
 

han skal koma i tholka nödh;
 

eller wil iak ther om blifwa dödh;
 

mit liiff wil iak ther om wagha,
 

thet skal honum angra alla dagha."
 

# 39
 

Tha mälte wm herra Keyä:
 

"Hör mik hwat iach wil segiä
 

Herra Iwan rosar aff mandom siin,
 

thet walder hans howodh är fult aff wiin.
 

Hwa nw wil stridha om silff eller gul,
 

han honum beestaar mädhen han är ful;
 

hera Percefal oc Diderik van Bärna,
 

them bestodhe han nw badhöm gärna.
 

Tho ath han i qwäld wil digert thrätta,
 

thet hafwer i morghin änkte sätta,
 

Käre herra, nar wilin i fara?
 

Sighin os thet her oppinbara!
 

Wilin i war i nat her liggia?
 

Thet är the böön min frv wil thiggia.
 

Idher ma i nat swa wäl dröma
 

thet i maghin thet fore angist glömma.
 

Wilin i ändelika i apten ridha,
 

# 40
 

Wadein rödhe thör idher ey bidha,
 

faar han thet spyria sannelik
 

thet ij ärin nu swa ängizlik.
 

Moghum vi än alle ther vidher koma
 

at helse idher morghon här ij tome."
 

Drotningin swaradhe Käyä tha:
 

"Thit härta monde nu sunder gaa,
 

hafdhe thu tolkit spot ey giört
 

som vi hafuum nu här alle hört.
 

Mik thykker thik vara en galin fiända;
 

hwar man vilt thu medh ordhum skända.
 

Forbannadh warde thiin fula tunga!
 

Hon hafuer thik giort dagha thunga,
 

thy at thu kan aldrigh aff at lata;
 

thu äst thäs värdh man skulde thik hata."
 

Op stodh tha herra Iwan.
 

"Gudh weet, frugha", saghde han,
 

"mik thykker änkte om Keäyä ordh;
 

# 41
 

hafuer han nakar mandom giorth,
 

thet vil iak sighia sannelik,
 

han finder thet väl medh siälfuum sik.
 

Sina tungo ma han ey stilla,
 

thy at han vil daghlika tala illa.
 

Hwar sins herra äro vil akta,
 

han skal sik görla ther om vakta,
 

göma siin ordh ok vara ey bradh,
 

tha vardher han ängin stadh forsmadh.
 

Wilde herra Käyä göra swa,
 

tha matte han höghlik äro fa.
 

Tho vil jak sighia sannelik,
 

än iak rätteligha thänker mik,
 

mik bör ey vidher thik at kifua,
 

swa mykin ofögho kan thu drifua
 

Thin ordh hafua änkte sätta;
 

iak aktar thik rät änkte vätta."
 

# 42
 

Tha the hafdho sakt all thera nymäre,
 

tha kom konungin gangande thäre.
 

The thaghar op mot honum stodho
 

ok alle honum sina thiänist bodho.
 

Konungin sattis när drötninginne nidher.
 

"Görin alle thet iak idher bidher!
 

Riddara ok swena, i mogen väl sitia;
 

iak vil thäse tidhande vita.
 

Drötningin skal sighia thässe nymäre
 

ther herra Kalegreuanz fördhe häte."
 

Drötningin var badhe höfwizsk ok gladh,
 

hon sagdhe thaghar fram ij stadh,
 

kärdhe höghelik ower hans vanda
 

ok lät ther änkte äpter standa.
 

"Aktin thet komber han hafuer at bära,
 

# 43
 

wräkkin thän läst han hafuer at kära,
 

for thän skuld at ij ärin viis;
 

thäs hafuin ij badhe äro ok priis."
 

Tha konungin hafdhe thetta hört,
 

vilin ij höra hwath ther var giört?
 

Han swoor tha een högelik eedh,
 

for thän skuld att han var vredh,
 

om Vterpandragons sins fadher säl,
 

ther han gärna vnte väl,
 

ok om siäl sinna modher
 

ok swa sins kära brodher,
 

thet han skulde til the käldo fara
 

medh ridderskap ok frugho skara
 

innan fiortan natta fräst
 

ok wardh Wadeins rödha gäst.
 

Alle ware thesse thidindhi fro
 

# 44
 

thet konungin vilde göra swo,
 

badhe riddara ok swena
 

vtan herra Iwan ena,
 

thy at han vilde gärna thän förste vära,
 

för än nakar riddare kome thäre,
 

ok sik thet vnder vinna
 

thet äwintyr att finna.
 

Herra Iwan gik tha al ena
 

thiit han fan sin swena.
 

Han lot een lönik til sik kalla;
 

hina andra vara ther ater alla.
 

"Thu skal min gangara sadhla ij stadh!"
 

Swenin giordhe som han badh.
 

"Iak vil fore ij väghin ridha
 

ok ther vil iak thik lönlika bidha;
 

mit örs skal thu äpter föra,
 

miin tygh ok alt thet ther till hörä;
 

# 45
 

gangarin föör thu ater ij geen;
 

iak vil ridha for vtan sween.
 

Thu skal thet for ängom oppinbara
 

huart iak wil hädhan fara."
 

"Hafuin ther ängin iafuogha op a
 

at iak vil gärna göra swa."
 

Han steegh a sin gangara ok redh
 

lönlik stiigh ok skamma leedh.
 

Swenin hiolt alt hwath han iatte
 

ok kom thet skioasta ther han matte.
 

"Thet iak far swa lönika bort,
 

thet hafuer mik herra Kaäyä giort.
 

Iak an honom ey thet äwintyr at fanga
 

ther mik daghlika äpter lange.
 

# 46
 

Waliuan eller herra Käyä --
 

thet vil iak idher for sanno sägiä --
 

hwilkin thera ther hafdhe om bidhith,
 

konung Artws hafdhe honom thet genast gifuith."
 

Tha han vämpter var han thädhan reedh
 

krankan vägh ok myrka leedh,
 

högh bergh ok diwpa dala;
 

han foor ther ower medh mykin kwala.
 

Thän vägh var myrk ok änkte liws,
 

ther honum ledde til thet hws
 

ther han the ädhla iomfrw sa
 

ther ij höordhin förra sakt ij fra.
 

Han kunne thet ey fulsighia här
 

aff alle the äro han fik thär
 

aff the stolta iomfruo klara
 

ther sina tokt kan väl bewara.
 

# 47
 

Huath han hafdhe förra aff världinne leet,
 

hänna lika hafde han ey seet
 

til tokt ok äro ij allan stadh;
 

man matte väl see thet gudh var gladh
 

ok blidh for vtan mödha,
 

tha han leet hona födha.
 

Gudh hänna äro göme
 

ok medh sina nadher ey forglöme!
 

Got herbärghe hafdhe han the nat;
 

om morghonin reedh han thädhan brat
 

en vägh ther badhe var litin ok sma,
 

ther han the villo diwren sa
 

ok thän akerkarlin fan
 

ther likare var til trol än man.
 

Han sighnadhe sik, hans hiärta skalff,
 

han thänkte thet vara diäfwlin sialff,
 

# 48
 

Han spordhe väghin til the kiäldo.
 

"Ij maghin ther, herra, koma at qwälde."
 

Sidhan reedh han fast, thet var hans akt,
 

han far ther alt som honum var sakt.
 

Han fylte the mullögh och giordhe swo
 

ok vatnith sidhan a stolpan slo.
 

Tha fiol swa mykith myrker uppa,
 

han wiste ey hwart han skulde ga,
 

frost ok snio, haghil ok iis;
 

tha wart han thet äuintyr wiis.
 

Tha myrkith forgik ok ater kom liws,
 

tha kom ther ridhande aff thet hws
 

een riddare wempther ok hosenskodh,
 

til sit liiff eet häladhe godh.
 

# 49
 

Swa ängizlika tha öpte han,
 

iak thänkte han vare een galin man.
 

Swa hardelika the saman rändo
 

at hwar thera annars gläfuio kände;
 

tho at thera skaft varo thung ok stark
 

the gingo tho sunder a the mark,
 

ok ängin thera stak annan nidh;
 

ther var tho illt at sitia vidh.
 

Wadein hin rödhe hiolt thet for hat
 

thet herra Iwan for honum sat.
 

"Tholkin last hafuer iak ey fyrre haft
 

at nakar skulde sitia fore mit skaft,
 

tho hafuer iak mangin fra sadhelin rört
 

medh thet skaft ther iak hafuer fört".
 

# 50
 

The toko tha til thera swärdh
 

ther höghä päinga varo värdh;
 

hwar thera slo annan swa fast
 

at elder aff thera hiälme brast.
 

Thera mandom tedhis ther medh ära,
 

huath huar vilde göra for sin kära.
 

The hoggo thera skoilda alla ij stykke,
 

hwar vilde hin annan nidher thrykkia
 

ok göra thet honom matte skadha;
 

iak vänte the komo ey thädhan badhe.
 

Thera swärdh swa fastlika bitu,
 

brynior ok hiälma the sunder slitu.
 

Iak hafuer ey hört aff mera vanda,
 

thet een striidh matte swa länge standa.
 

The varo badhe stolt ok rika;
 

huarghin vilde for annan vika
 

# 51
 

ey sa breth som en foth;
 

thet wolthe thäre hoghmot.
 

The sloghos som the matto mäst;
 

tho hog huarghin annars häst;
 

thet stodh thöm badhom väl til mata,
 

for thera tokt vildo the thet lata.
 

Hera Iwan gik tha väl ij hagh:
 

han galff Wadein eet slagh
 

swa at hiälm ok hofwdh sunder gik
 

aff thet slaghith ther han fik.
 

Hans brynia vardh aff blodhin rödh;
 

han flydde tha ey vtan nödh.
 

Man ma honum ey skuld at gifua,
 

ther han matte ey länger lifua,
 

# 52
 

och haffde fangit dödelik sar;
 

thet aktadhe hera Iwan ey eth har.
 

Raslika kastadhe han om sin häst
 

ok flydde vndan som han matte mäst.
 

Thet vndradho the a husith varo,
 

huar swa mykith monde fara
 

oc swa flykterlika renna,
 

för än the fingo han at känna.
 

Thet första the kende herra Wadein,
 

the loto honom genast in.
 

Herra Iwan hafdhe ther til vilia,
 

han vilde sik ey widh honum skilia,
 

wtan han finge iemhögelik äre
 

# 53
 

som hans frände miste thäre.
 

Hera Wadein hafdhe önkelik läte
 

tha han flydde aff thet sträte.
 

Hera Iwan äpter honum rände;
 

han hafdhe ther huarte wen elle frände
 

(ther) han matte a trösta thet sama sin,
 

han fölghe tho honom a husith in.
 

The porta varo badhe sma ok thrange,
 

twe matto ther ey saman in ganga;
 

op var wndin thän fälle port,
 

medh mästerskap tha var thet giort;
 

swa vadhelika som han hängdhe,
 

hera Iwan tho sik ther in thrängde;
 

vadelika monde han göra tha,
 

# 54
 

han vilde sit liiff forgifua swa.
 

Thän fälleport ther nider sköt
 

-- herra Iwan tha een skadha lot --
 

hans spora aff hans föter slo
 

-- thet var vadhelikt, thet maghin ij tro --,
 

hans godha örs rät sunder ij twa,
 

swa at hwar lot fra hin annan la
 

ok fälde han siälfuan a the iordh.
 

Gud frälste han aff the högelika mordh,
 

ath porten skulde honom ekki takä
 

swa ath hans liiff matte sakä.
 

Herra Wadein rände fra honum bort
 

ok in ij gönum thän adhal port.
 

Tha han sina riddara sa,
 

tha mälte han ok sagdhe swa:
 

# 55
 

"Iak ma mik sare fore idher klagha:
 

een riddare mik haär äpter iaghä,
 

han hafuer mik swa sara skänt
 

thet mit liiff är nu bradhlika änt."
 

Tha the hafdho swa talaz vidher
 

tha styrte han dödher aff hästin nidher.
 

Thet gik herra Iwan tha aff later,
 

the luktu genstan portin ater,
 

mällan the porta monde han standa;
 

han var tha stadder ij högelik vandä
 

ok aktadhe sik ey thädhan koma,
 

han tröste tho wpo sin froma.
 

Een inomfrw kom tha gangande ther.
 

"Godhe riddare, hwi staan ij här?
 

Ij hafuin min herra slaghit ij häl,
 

for thy ärin ij ey kompne her väl;
 

# 56
 

j giorden os swa myken nödh,
 

jäk wenther i bliiffuen ther for dödh.
 

Miin frw hafuer fangith swa mykin sorgh
 

ok alt thet folk a thässe borgh
 

äpter thärn herra os hafdhe valda
 

ok alla vara äro skulde inne halda.
 

Man hafuer idher, herra, tho ey glömt,
 

wy withom thet väl, ij ärin här gömd."
 

Tha swaradhe herra Iwan:
 

"Gudh weet, iomfrw," saghde han,
 

"ij skulin thet se alt annorlund ganga
 

för än iak läter mik swa fanga".
 

The iomfrw swaradhe honum tha:
 

"Iak vil idher hiälpa huath iak ma.
 

Idhert hiärte mon ey skelffuä,
 

# 57
 

j ärin en man aff idher siälffuä.
 

Iak är ider skyllogh til thiänst wäre
 

fore the tokt ok fore the ära
 

ij giordhin vidh mik, een fathig quinna
 

tha iak foor konung Artws finna,
 

mina frva boozskap hemelik;
 

then ärä ther j tha wisten mik,
 

thet skulin ij nu sannelika röna,
 

iak vil thet minnas ok idher löna.
 

Iak fan ther engin swa höfuizskan man
 

ther mik tokt viiste a mina san.
 

Lach idhert nampn görlä mon:
 

herre Iwan, konung Yrians son.
 

# 58
 

Nu var thik gladh ij härta ok hugha,
 

mina hiälper the skulu tik fuluel dugha,
 

ok vilt thu lydha mino radhä,
 

thik skal änkte vardha til skadha."
 

The iomfrw var medh dygdhom ful,
 

hon gaff honum eet fingergul
 

ok satte thet at herra Iwans hand.
 

Thän steen var komin aff India land.
 

"Han hafuer swa mykhla dygdh ok ära,
 

hwilkin man han a segh vil bära
 

ij lukte hand, thet vil iak idher tee,
 

thet änkte ögha ma han see.
 

Tha thässe angist foranger idher,
 

tha skulin ij göra som iak bidher,
 

# 59
 

thänna steen mik ater faa,
 

om idher sälfuum (thet) likar swa."
 

"Gudh thakke idher for rika gafuo!
 

Iak hafuer nu thet ther iak vil hafua.
 

Ma iach medh frid j werldenne bliffua,
 

iach skal thet fortiänä än iach ma lifua."
 

The iomfrw mälte til herra Iwan tha:
 

"Vi skulum nu genast hädhan gaa
 

ij genom thetta mykla hws
 

ther ij seen brinna swa margh liws,
 

ther när ij een lönlik stadh."
 

Han giordhe genast som hon badh.
 

Hon ledde han ij een litin kofua.
 

# 60
 

"Ij skulin om stund här liggia ok sofua
 

och hwilä idher ij thässe siang
 

een litin stund ok äkke langh."
 

The seng war reedh öffrit rik
 

aff dyrä kläden och köstelik;
 

examit ok swa biald
 

hon lagdhe ower thän riddara bald.
 

"Liggen her nw och haffuin nadhä,
 

idher skal änkte vätta skadha,
 

mäden iach later idher ätände redhä,
 

j torffuen ey rädhäs thera wredhe."
 

Tha han hafdhe lighath een litin stund,
 

tha kom hon ater ij hans fund,
 

# 61
 

hon haffde medh sik öffrit kost,
 

miödh ok wiin ok ärlik most.
 

Hon badh han ga til bordh ij stadh,
 

äta ok drikka ok göra sik gladh.
 

Hans godhä män angradhe sin skadha
 

ok letto hans ij alla stadha
 

badhe vte ok inne:
 

the matto han tho ey finna
 

ther herra Wadein hafdhe slaghith ij häl;
 

the finna han ey, thet är wäl.
 

Tha mälte om the stolta klara:
 

"Herra, iak vil idher ther vidher vara,
 

# 62
 

akta aldrigh hwar the löpa,
 

hwath the vte äller inne öpa,
 

the göra ey swa mykin gny
 

at ij skulin aff sänginne fly.
 

Här maghin ij nu bradhlik see
 

ij thetta hws rät alla thee
 

badhe riddara ok swena
 

ther idher medh skadha mena;
 

the swa ömkelica lata
 

ok the sin kära herra grata,
 

hans liik the om husith bära
 

ok thänkia idher finna thäre.
 

Ij hafuin ena skämptan at se the a
 

huru galne the om husith ga;
 

tha the haffua alt om leth,
 

# 63
 

the fa idher tho ey seet.
 

Iak ma här ey länger dwälia,
 

iak vil idher gudhi ij hender sälia;
 

iak thakkar honom innerlika gärna
 

fore the nadher han giordhe mik, idher tärnä,
 

at iach haffuer idher funnet härä;
 

iach wil idher til thiänst wärä."
 

Tha hon var honum gangin ij fra
 

tha matte han genast höra op a
 

aff draghin swerdh swa nykith bang.
 

Som hafdho bogho ok some stang;
 

the varo ther alle swa girughe op a
 

ok thänkto honom genast fa,
 

# 64
 

som thet leon ther grymäst är,
 

ther see the diwr ok äkke fär.
 

The kerde sinä angist margen faldä,
 

hwath tholkin vllikka hafuer at valda.
 

"At han är hädhan swa komin bort,
 

man hafuer slikt vnder ey förra sporth,
 

öwer thessä högä tinnä,
 

mäden wi magom han ey finnä."
 

The toko tha hwar a annan kalla.
 

"Mik thykker vi ärum galne alle;
 

vtan han vare foghil ok hafdhe vinga,
 

han matte thänna mur ey ower springa,
 

mäden allä portä j lase ärä;
 

# 65
 

thy thykker os thet vnder vära,
 

vtan thet vare medh diäfwlsins makt,
 

ther mangä haffuer swiikith medh onda akt."
 

The letto thet hws ij alla vra
 

ok om the säng ther han ij laa;
 

swa opterlika the rördho han,
 

the sagho tho ey thän ädhla man.
 

Tha the hafdho husith alt innan leet
 

ok fingo han hwarte hört älla seet,
 

tha the sagho thet matte ey dugha
 

tha kom ther gangande the stolta frugha.
 

Gudh haffuer ey wänare alit giört.
 

For sorgh gath hon ey talat elle hört;
 

önelik tha varo hämma laat
 

# 66
 

for sorgh ok iämber ok mykin graat.
 

Första hon a likith sa
 

ij ofwith fiol hon nidfher ok la.
 

The frvär henne stodho närä
 

lotho watn a henne bärä.
 

Thet första the frwa forsinnadhe sik
 

hon reeff sit haar swa iammerlik.
 

Riddara ok swena hänne badho:
 

"Vi viliom thet alle idher radha,
 

frwr ok mör ok höfuizska quinna,
 

ij latin idhan graat ij thetta sinne,
 

sänden budh klärka gamal ok vnga
 

ok lätin for hans säl läsä och siwnga!"
 

Mit a golfuith stodh hans bare,
 

ther frwan bar fore hiärtadh sare;
 

# 67
 

mädhan klärkä swngo ower then dödhä,
 

tha tok litih swa fast at blödha
 

at blodith langt a golfuith ran.
 

Tha visto the alle thet for san
 

at ther var inne then sami man
 

ther vighith ofwer honum van.
 

Hwat the mälto ok hwath the giördho,
 

herra Iwan thet sa görla hördhe.
 

The toko tha aff ny at leta;
 

herra Iwan monde aff angist sweta.
 

The letto badhe oppe ok nidher
 

til the siälfue kändos vidher
 

at the matte honum ey finnä.
 

Thäs thakke gudh thän ädhla quinna.
 

# 68
 

"O ho, o ho, o ho!"
 

thän ädhla frw hon saghde swo,
 

"huath diäfwlskap mon tholkit vära
 

thet vi han ey see, ok är tho häre?
 

Ma thet nokor dragä til minne
 

at blind är giordh badhe man och qwinnä?
 

Herra gudh ij himerik,
 

tholik harm iak aldre fik
 

thet iak skal han ey fat at see
 

ther mik hafuer giort j hiärtit ve.
 

Iak weet thet tho medh all miin sinne
 

thet han är här ij husith inne.
 

Hafdhe han ey swikith thän ädhla man,
 

aldrigh hafdhe han dräpith han.
 

Een främbre riddare aldre war
 

# 69
 

-- til ridderskap var han ospar --
 

föddir ij vara dagha;
 

fore räzl hafdhe han ängin agha.
 

Han thordhe aldrigh hans at bidha
 

häller oppinbara moot honum ridhä,
 

han matte ey sigher for honum tapha,
 

vare thet ey giort medh diäfwls skapi;
 

wy haffuum thet rönth medh fulle skil,
 

han kan ther alth ofmykith til."
 

Medh angar ok harm the mondo hafua
 

the toko thet liik ok baro til grafua.
 

Tha the lagdho honom nidher
 

the frwgha gaff sik illa vidher:
 

"Här ligger nu min hiärta kär,
 

# 70
 

tholik annan iak aldre fäär."
 

Tha ther varo sungna siäla tidhe
 

the frwgha gik bort medh mykin qwidha.
 

The iomfrw ey sina tokt for glömde,
 

gik thiit som hon herra Iwan gömde.
 

"Hördhen ij nu, min hiärta käre,
 

ok saghin ij thetta folk alt häre,
 

ther ey matte finna thik;
 

thakka thäs gudhi ok ey mik."
 

"Gud wet, iomfrv, thet sigher iach idher,
 

iach war fast redder, ther kännis iach wider;
 

thet iak war fräls aff thänna vadha,
 

thäth fik iak aff gudhi ok idhra nadhe.
 

Iak bidher thet gärna, om thet ma ske,
 

# 71
 

at iak matte the frwgho se
 

ther thetta hws ok fäste a,
 

om ij maghin thet föghä swa."
 

Jomfrwan swaradhe som ij maghin höra:
 

"Iak vil thet storlika gärna göra.
 

Vi skulum til thet vindögha ganga,
 

ther maghin ij se thet idher til langa;
 

the ther siter ij skarlakan skin
 

thet är the stolta frwa miin."
 

Herra Iwan görla at hänne gömde.
 

The frua sin husbonda ey for glömde
 

ok tok sik tha aff ny at kära:
 

"Slik riddara veet iak ey til vära
 

som thän herra iak hafuer mist.
 

Thäs nadhe mik gudh ok Ihesus Christ!"
 

Tha hon hafdhe mält ok gratidh swa
 

# 72
 

hon fol ij owit ok länge la.
 

Herra Iwan stodh ok sa thiit fram.
 

"Hiälper iak ey hänne, thet är mik skam!"
 

Han vilde fram til hänna löpa;
 

the iomfrw tok a han at öpa
 

ok talar til han swa hardelik:
 

"Ij skulin, herra lydha mik
 

ok ey aff thenne stadh at ganga
 

vtan ij vilin mykin skadha fanga;
 

ij skulin här vara äpter mit radh
 

ok göraz alt aff bradh.
 

Arla ok sirla tha maghin ij se
 

al the äwintyr här ma ske
 

och ma thet engen liffuande finnä
 

at j ärä her swa lönlik inne.
 

# 73
 

Om thu vilt medh radhe lifua,
 

thu skal thit liiff ey swa forgifua,
 

at thine owinir fa ower tik vald;
 

the akta thik swa marghin fald.
 

Minnins görllä hwat iach hawer sakt
 

och huxen ther an medh stadelika acht!
 

Ij skulin hwarghin hädhan ganga
 

för än ij visse aff mik fanga.
 

Iak ma här ey länger vära.
 

Gudh göme idher badhe liiff ok ära!
 

Iak rädhis miin frw hon ma thet finna --
 

antiggia sälff häller annor quinna --
 

nakor the skipilse finna a mik
 

at iak swa länge hafuer varith medh tik."
 

Herra Iwan sat tjer äpter ene.
 

# 74
 

Thet gik honum mäst at mene:
 

"Om thet skal swa illa ganga,
 

iak ma ey visso hädhan fanga,
 

om iak skal swa hemelika hädhan fara,
 

tha ma mik ater herra Keyä dara
 

och driffuä mik til hoffua spot
 

-- thet thykker mik ey vara got --
 

ok kan iak thet ey visa medh skäl
 

thet iak Wadein slo ij häl."
 

Frwan laa ena stund ij dwala.
 

Tha hon ater matte tala,
 

hänne laat the varo swa vnderlik
 

at stundum vilde hon dräpa sik,
 

än stundum badh hon fore hans säl,
 

# 75
 

at gudh skulde hona göma väl.
 

Herra Iwan ater til hänna sa,
 

han thänkte medh sik og sagdhe swa,
 

tha han sa hänna hwita kin:
 

"Nu gafue thet gudh at thu vare miin!
 

Matte iak the fru wäldugh vära,
 

iak toke thet fore al värlzins ära!
 

Hwath thänker iak thän salloghe man,
 

at iak hänne swa hiärtelika an!
 

Iak hafuer hänne giort swa mykith ij moot,
 

hon thänker thäs aldrigh fanga boot,
 

tha iak drap thän hon vnte väl;
 

hon hatar mik ey for vtan skäl.
 

Thet iak staar mykith äpter hänna minne,
 

twar, thet gör iak aff hemsko sinne.
 

# 76
 

Iak veet thet väl for vtan swik,
 

hon saghe mik hälder dödh än qwik.
 

Tho hafuer iak hört sighia een visan man,
 

thet han ij bokom skrifuith fan:
 

hwa ther stadhlika hafuer akt op a,
 

man qwvinno hwgh sköt vända ma,
 

thy at man finer thet opta swa,
 

the sighiä thet ney, the wilia ia.
 

Iak thorff ey tala swa vnderlik;
 

hwa weet hwath gudh vil göre medh mik?
 

Han ma väl hänna hiärta vända
 

ok hona mik til glädi at sända."
 

Han sat swa länge ok thänkte ther a
 

til fruan monde thädhan ga.
 

Thet han fik hänne ey länger see,
 

thet giordhe honum ij hiärtath vee;
 

tho ath han matte väl thädhan ridha,
 

# 77
 

han war tho ey for vtan qwidha,
 

vtan ha för the glädhi faar
 

ther hans hiärta äpter staar.
 

Han war redder ok thänkte swo
 

ath herra Kiä wilde ey tro
 

ath han hade vräkt medh mykin ära
 

thän last hans frände hafdhe at kära.
 

För än han vilde skilias vidher the frw
 

at the ey finnas lönlik tw
 

han vilde hälder dödher blifua
 

eller sik fangin ij hänna vald gifua.
 

The iomfru ther han hafdhe kär
 

hon kom tha ater gangande thär
 

ok sa herra Iwan mykith syrghia.
 

# 78
 

Tha vilde hon honum ther at spyria:
 

"Hwath är idher nu til qvidho,
 

for hwi ärin ij nw swa oblidhe?"
 

Herra Iwan swaradhe thän iomfru rik:
 

"Thet sigher iak idher sannelik,
 

första tima iak idher seer
 

miin sorgh forgaar, mit hiärta leer."
 

Tha mälte wm the iomfrwa sköna:
 

"Ij skulin rät änkte fore mik löna,
 

är thet nakath ther idher gör vee,
 

thet maghin ij mik hemelika tee."
 

"Skal iak thet sighia for vtan spot,
 

tha thokte mik thet vara ärligha got,
 

matte iak the stolta fruo faa
 

ther iak här sniman for mik sa."
 

# 79
 

Tha swaradhe honom the stolta rena:
 

"Iak forstaar väl hwath ij mena
 

ok vil iak idher leidhe vara,
 

tho ij vilin genast hädhan fara."
 

"Iak vil hälder här ena stund bidha
 

ok sidhan hädhan oppinbara ridha
 

en nakar skal thet fanga spoort
 

thet iak skal hädhan stiälas bort."
 

"Äten och drikker ok görin idher gladha,
 

idher skal änkte vätta skadha.
 

Mädhan ij sitin här vidher bordh
 

wil iach forsta minna fruä ordh
 

ok sighia idher huru thet gaar,
 

hwath anzswar iak aff hänne faar."
 

Luneta fore sin frva gik tha,
 

# 80
 

hon fiol a knä ok mälte swa:
 

"Miin kära frw, latin idhra qwidha
 

ok idhan harm ok varin blidha,
 

tho at idher mykith äpter han langa
 

ij maghin ey han tho ater fanga."
 

"Iak veet thet väl at thet är swa
 

at iach kan honum aldrigh ater faa;
 

iak vnte honum tho ij hiärtath väl,
 

för thy vil iak mik syrghia ij häl."
 

"Min frva, laten idher anger farä
 

och fellen ey meer for honom tarä,
 

gudh ma idher gifua een annan man
 

ther äemväl til riddirskap kan.
 

Thänkin ij thet tha ärin ij viis,
 

# 81
 

ther aff fangin ij äro ok priis."
 

Tha swaradhe hänne the ädhla frugha:
 

"Hwi talar thu slikt ok hafuer ij hugha?
 

Iak hördhe aldrigh förra aff thik
 

thet thu vilde swika mik.
 

Thet annar tholkin ij världinne äre,
 

ney twar, thet ma ey väre."
 

Luneta swaradhe the fruo tha:
 

"Iak veet een bätre än hans twa;
 

gudh, miin frua, läti thet swa ganga
 

at ij mattin han til husbonda fanga!"
 

"Gak thu bort, thiin ondä väter!
 

Iak vil thik änkte vätta säta.
 

Tho man all världina leta vil,
 

man finder hans ängin lika till."
 

# 82
 

The iomfru mälte ok saghde swa:
 

"Miin kera frua, ij thänkin ther a,
 

om konung Artws vil hiit fara
 

medh ridderskap ok fruo skara
 

ok vil idhart land for idher häria,
 

hwa skal thet for honum väria?
 

Aff alt idhart folk maghin ij ey finna
 

thän riddara sik thor thet vnder vinna
 

idhart land swa vakta ok göma
 

som idher wäl bör til söma.
 

Takin ok ij ther til idhra quinna,
 

the hafua ther til huarte makt äller sinne;
 

tho at the til the käldo ridha
 

the orka widher änga kämpa stridha.
 

# 83
 

Nu thänkin ther a, miin kära frugha,
 

thet iak idher radher aff hiärta ok hugha,
 

om ij mattin nakan thän riddara fa
 

ther thetta äwintyr thordhe bista,
 

ij älsken han ok hafuin han käran,
 

tha halden badhe land ok ära.
 

The frua thänkte tha medh sik:
 

"Thet är alt sant hon sigher mik;
 

hwath hiper mik ther fore swäria,
 

thet skal tho ä thet sama vära."
 

Hon vilde ey lata thet op a sik finna.
 

"Gak thu bort, thin hemska quinna!
 

Thiin ordh hafua swa vnderlika grena,
 

iak veet ey görla hwath thu mena;
 

mik thykker thöm lidith hafua at thydha;
 

a tholkith kalz vil iak ey lydha."
 

"Miin kära frw, hui thalen i swo.
 

# 84
 

huath iak hafuer talath, ij görin thet tho;
 

ij kunnin ey idhart hiärta vända
 

för än ij hafuin mere skada ij hände."
 

The iomfru tha ey annat swar fik,
 

thy stodh hon op ok thädhan gik.
 

Ater sat then stolta rena,
 

hon thänkte lönlik vidher sik ena:
 

"Huath riddara ma swa godher vära
 

ther hon gaff tholik priis ok ära?"
 

Thet thokte the fru vara een höghelik vandä
 

at the iomfrua skulde thet forstanda
 

thet hon skulde sidhan thet göra
 

thet hon vilde ey förra höra.
 

# 85
 

Luneta kom tha ater thäre:
 

"Latin idhra sorgh thet skal swa vära!
 

Huath hiälper idher ther äpter langa
 

thet ij maghin aldrigh ater fanga!
 

Mik thykker thet vara mykin osnille
 

thet ij vilin idhart liiff swa spilla.
 

Thäs vare väl tiidh aff at lata
 

at sitia alla stund ok sarlika grata.
 

Huath, thänkin ij thet a idhra tro
 

at all värlzins priis medh honom do?
 

Ney, thet var alt mykith minna!
 

Man ma margha tholka finna
 

the halfuo bätre äru än han;
 

tho var han een godher man."
 

"Twar, thu sigher ekke sant!
 

Nämpn mik thän om thu thet kant!
 

# 86
 

Kan thu göra mik ther skäl til,
 

iak thet gärna höra vil."
 

"Om iak han nämpner thet är idher moot,
 

ther idher angist ma radha boot.
 

Vilin ij, miin frugha, ey vara oblidha,
 

tha vil iak göra thet ij mik bidhia."
 

The frugha swoor een höghelikin edh
 

thet hon skulde ey vardha vredh.
 

"Ja, thet ma idher til lykko ga,
 

miin frugha, om ij vilin göra swa.
 

Thet gifui gudh ij himerike
 

at thän riddare matte idher väl lika!
 

Mädhan vi ärum här swa hemelika twa
 

swa at ther ägnin hörir op a,
 

tha vil iak gärna fore idher föra
 

alt thet iak veet idher lyster at höra.
 

# 87
 

Hwar twa riddara skulu stridha
 

ok hwar thor väl hin annan bidha,
 

sighin thet, for thy at ij ärin viis,
 

hwilkin thera gifuiin ij priis,
 

thän annan slaar ij häl ok gör honum mödh
 

äller ok thän ther blifuer dödh?
 

Iak thänker han höghre priis väl bär
 

ther sigher ower hin annan fär."
 

"Mik thykker thik vara ther til lika
 

medh klokom ordhom vil thu mik, swika."
 

"Min frw, iak kännis ey ther vidher,
 

thet är tho sant iak sigher idher,
 

een främbre riddare är thän man
 

ther Wadein drap en siälffuer war han."
 

The frugha bödh hänne bort at ganga.
 

# 88
 

"Thu skal min vinskap aldrigh fanga;
 

tho thu äst badhe galin ok örä,
 

lät mik thet aldrigh optare höra.
 

Diäfwlin hafuer thik känt thet raadh,
 

at thu hafuer mik swa sara forsmad
 

at thu vil mik koma ther til,
 

älska thän man ther iak ey vil."
 

"Minnes, miin frugha, ij mältin swo
 

ok sworin thet a idhra tro,
 

tha j megh baden then riddare nempnä,
 

ij sculle aldrigh thet a mik hämpna.
 

Iak hafuer thet giort for idhra bön
 

ok vänter mik alt bätre lön."
 

The iomfrw monde tha thädha ga
 

til thet hws herra Iwan ij la.
 

# 89
 

Hon hafdhe honom ängin the tidhande at bära
 

ther honom totte nokor glädi i wäre.
 

"Awi", mälte the stolta fru,
 

"mik thykker illä vara nu,
 

at iak skulde swa illa til hänna tala
 

ther allan min angir kunne swala."
 

Än kom ater Luneta tha
 

ok leette äpter thet hon monde äpter thra;
 

hon vilde ey for sin frvä sky,
 

hon bordhe sina talan ater a ny;
 

henne thykte swa ilt at thäden färe
 

för än hon finge bätre answara.
 

Tha swaradhe hänne the stolta frugha:
 

# 90
 

"Iak hafuer nu thet ij mina hugha,
 

huath iak bradhlika taladhe til thik,
 

sannelika thet angrar mik.
 

Iak hafuer thet alt . . . rönt,
 

thu hafuer ey sannind for mik lönt.
 

Mit radh thet stander mäst til thik;
 

sigh thet nu, min kära, mik,
 

om thän riddara thu hafuer swa kär,
 

aff hwath släkt han komin är.
 

Iak veet thu vilt mik ey swika;
 

sig om han ma vara min like;
 

ower land ok goz tha skal han valda
 

ok vil iak han for herra halda.
 

Tho vil iak gärna thet bewara,
 

at thet ey sighis oppinbara
 

at thän man skulde mik väldugher vära
 

ther för hafdhe dräpith min hiärta kära.
 

# 91
 

The iomfrw swaradhe hänne tha:
 

"Miin kära frugha, thet är ey swa,
 

ij thorfwin ther ey fore angist bära,
 

aff honom skeer idher een höghelikin ära;
 

iak veet han är swa höfwizsker man,
 

dygh ok äro han vakta kan
 

toktelik medh föghe sinnä;
 

man ma hans likä ey til finnä.
 

Gudh medh sina nadhe
 

han gifui at ij komin samman badhe!"
 

Then fruä swarade tha then tärnä:
 

"Hwat thu mik rader thet gör iach gerna.
 

Hans nampn vil iak nu vardha viis
 

thän thu gifuer swa höghelikin priis."
 

Luneta swarar som hon väl kan:
 

"Thän stolte riddare heter Iwan."
 

# 92
 

The frugha gat tha ey längher thakt:
 

"Aff honum ä mik opta mykith sakt,
 

iak hafuer thet swa opterlika hört,
 

hwilkin mandom han hafuer giört;
 

til främbre riddare ängin mon
 

än herra Iwan, konung Yrians son."
 

"Ängin sannare thet sighia ma,
 

miin kära frw, än thet är swa."
 

"När konnin ij thet fögha swa
 

at iak thän riddara sea ma?"
 

Luneta tok tha hemelika lee:
 

"Ij fäm dagha frest ma thet ey ske."
 

"Awi mik, miin hiärta kära,
 

off seent thykker mik thet vära,
 

matte han ij morghon koma til mik,
 

medh äro skulde iak thet löna thik."
 

Tha swaradhe hänne the stolta iomfrugha:
 

# 93
 

"Een fughil ma thet ey flygha
 

aa en dagh, iach sigher swo,
 

swa langt ä thiit, thet maghin ij tro.
 

Tho hafuer iak swa raskan een swen
 

ther iak vil honum sända ij geen
 

ok läta honum thet konnukt vära
 

at a thridhia dagh tha kome han häre.
 

Lätin saman koma, thet vil iak radha,
 

idhra riddara ok swena badhe;
 

innan thännan tima maghin ij finna
 

om nakar ä thän sik thör vnder vinna,
 

om konung Artws vil idher häria,
 

hwa landith thör for honum väria.
 

Iak veet thet väl medh rättan skil
 

at ängin aff thöm thör taka ther til.
 

Thy thorff ther ängin vndra op a,
 

# 94
 

miin frw, at ij vilin göra swa,
 

idher thän til herra akta
 

ther idhart rike thör göma ok vakta
 

ok siälff är tholkin een ädhla man
 

som konung Yrians son herra Iwan.
 

Lätin fränder ok viner thet aff idher höra
 

at ij vilin thet medh thera radhe göra;
 

för än nakar thera, som iak kan at skilia,
 

sik binder ther til, the göra idhan vilia."
 

The frugha swarar: "Min härta kära,
 

a mina tro thet skal swa vära;
 

miin ordh vil iak ther medh ända;
 

lät skyt äpter honum at sända!"
 

The frugha sänder budhzskap bradh,
 

biwdher menlik koma samman sit radh.
 

# 95
 

The iomfru nu til herra Iwan gik,
 

medh mykin liofheet hon han vnfik:
 

"Ij skulin nu wärä gladher,
 

gudh hafuer idher giort swa höghelika nadher,
 

thet idhart hiärta äpter staar,
 

thet alt nu äpter idhan vilia gaar."
 

The iomfru loot eet karbahd göra,
 

herra Iwan monde hon ther innan föra.
 

"Min herra, ij skulin här innan fara,
 

til alla thiänist vil iak idher vara."
 

Medh hwitte hand vreedh hon hans baak
 

ok skipadhe honum rät alzskyns maak;
 

hon kämpde hans hofwdh siälff ok thwo,
 

hon vnte honom väl, thy giordhe hon swo.
 

Tha han skulde stigha aff thet badh,
 

# 96
 

eet riikt badhlakan kom ther ij stadh
 

hon kastede offuer han swa innirlik.
 

"Min herrä ligh oc huile thik!"
 

Hon lot honum rikä kläder, skäre,
 

en riddare matte medh ärom bärä,
 

aff röth examit medh rikä lad,
 

en rik brazä hon hemte badh,
 

bälte ok pung medh dyra stena,
 

thet gaff honum the stolta rena,
 

hath och hufwo medh rika bordha,
 

äpter Lunete vilia varo the giordha.
 

Tha han the klädhin hafdhe op a
 

een vänare riddara man aldre sa.
 

"Ij skulin här bidha thet ma idher dugha,
 

ena stund mädhan iak gaar til miin frugha."
 

Luneta fore the fru gik tha,
 

# 97
 

hon fiol a knä ok mälte swa:
 

"Här är nw ater komin thän sween
 

ij sändin herra Iwan ij geen,
 

han hafuer syst alt thet ij badhin
 

ok föort han hiit a idhra nadher."
 

"Nu lät han genstan til mik fara
 

swa at ängin liwandis vardher thäs vara
 

vtan iak ok han ok thu, vi thre,
 

thän fiärdha vil iak rät ey see."
 

Luneta til herra Iwan tha gik,
 

swa vnderlika hon til ordha fik:
 

"Miin fru thäs viis nu vordhin är
 

at ij swa lönlika hafuin varith här
 

ok gifuer mik ther fore mykla skuld
 

at iak hafuer idher swa länge duld.
 

Iak vänter tho nadher aff henne fanga.
 

# 98
 

Ij skulin nu til minna frugho ganga
 

ok rädhins rät änte vätta,
 

ij vitin ey hwath slikt hafuer sätta;
 

vil hon idher for fanga faa,
 

lätin thet äpter hänna vilia gaa."
 

"Gudh veet, iomfrugha, thet skulin ij höra,
 

iak vil thet storlika gärna göra,
 

hänne mik for fanga gifua
 

ok äpter hänna nadher blifua."
 

"Thet ma idher til äro gaa,
 

om ij vilin, herra, göra swa;
 

ij maghin väl vtan angist vära,
 

a mina tro här skeer idher ära."
 

Hon tok then riddare aff främende land
 

liwfflik j sin hwitä hand
 

och gingo saman hemelika tw
 

thiit the funno the stolta frw.
 

# 99
 

Iak sigher thet medh rätte san,
 

een lönlik angist tha hafdhe han,
 

han vilde thet ey oppinbara tee,
 

at the frugha skulde thet see.
 

Tha the mondo in for hänne gaa
 

the frugha till thän riddara saa,
 

swa innerlika at honum gömde
 

thet hon sina tokt ther medh forglömde;
 

thet hon medh ordh han ey vnfik,
 

ther medh forglömde hon siälfue sik.
 

Herra Iwan stodh hänne langt ij fra
 

ok thänkte ther swa stadelica a
 

huru han siin ordh matte swa fram föra
 

at the frugha vilde thöm höra.
 

Jomfru Luneta mälte tha
 

til sinna frw ok saghde swa:
 

# 100
 

"Idhart hoghomoodh mon idher swika,
 

at ij lätin ängin vara idhan lika. --
 

Ädhle riddare, hwi standin ij swa?
 

Hwath kunnin ij hwarte ne älla ia?
 

-- Talin, mädhan ij ärin kompne häre! --
 

Thet thykker mik eet vnder vära."
 

Luneta kallar herra Iwan tha:
 

"Ij skulin nu til minna frugho ga
 

hemelika när hänne at sitia,
 

alt hänna raadh tha skulin ij vita --
 

ij thorfuin änga angist bära,
 

ij ärin ful väl kompne häre --
 

ok när minne frw at blifua,
 

hon vil idher al thing forgifua
 

om Wadein hin rödha,
 

# 101
 

thet ij sloghin han til dödha."
 

Härra Iwan ok Luneta, the tw,
 

fiollo a knä fore the frw:
 

"Jak är här komin a idhra nadhe,
 

ower liiff ok goz tha skulin ij radha."
 

The frw swarar som ij maghin höra;
 

"Man skal idher änkte vald här göra;
 

om gudh vil at iak ma lifua
 

ij skulin när mik medh frygdhinne blifua."
 

"Miin kära frw, iak talar swo
 

ok lofuar thet a mina tro,
 

iak veet mik hafua giort idher a moot,
 

thy biwdher iak idher tholka boot,
 

idher kan ey hända swa mykin nödh,
 

iak vil idher väria äller blifua dödh."
 

"Herra Iwan, iak spör thet aff idher,
 

# 102
 

om ij thäs siälfue kännins vidher,
 

at ij giordhin mik een högh oskäl
 

tha ij min herra sloghin ij häl?"
 

"Miin frw, om iak ma mäla swo,
 

swa angislika han mik ther slo,
 

ij thorfuin ey vndra iak vilde mik väria,
 

iak var ey van at lata mik bäria;
 

jek war ther stadder i högeligh wande,
 

vm i thet rettelige wile forstande
 

iak skulde honum antiggia dödhin gifua
 

äller ok skamlika fangin blifua.
 

Hwi mon iak ok tala slikt,
 

thet är, frugha, ey vndirlikt,
 

iak veet ther til swa margha dömä,
 

sith egith liiff wil huar man gömä."
 

# 103
 

"Jak hafuer idhra dygdh swa opta hört;
 

hwat ij hafuin, herra, mik mote giört,
 

thet är idher alt forgifuith häre.
 

Nu sitin när mik, min härte käre,
 

ok sighin thet mik medh rättan skil
 

huru thet är idher swa komtith til
 

thet ij medh härta ok sinne
 

älzskin mik for alla quinna."
 

"Thet vil iak gärna sighia idher,
 

iak kännis ther oppinbarlika vidher,
 

idher fäghrind hafuer mit hiärta spänt,
 

thet mit liiff är bradhlika änt
 

vtan iak nadher aff idher ma fa;
 

miin kära frugha ij thänkin ther a."
 

"Sighin mik thet a idhra tro,
 

om thet än kan vardha swo
 

# 104
 

thet konung Artws vil mik häria,
 

om ij thorin mit land for honum väria?"
 

"Thet skulin ij, frugha, spyria ok höra,
 

iak tröster mik thet fulel at göra,
 

idhart land at väria swa
 

at ther skal ängin bedhas a."
 

Frughan gladdis thaghar ther vidher
 

ok sattis badhin saman nidher.
 

"Thet skal alt vara äpter idhan vilia,
 

os ma ey vtan dödhin skilia."
 

The frw mälte til herra Iwan tha:
 

"Vi skulum genast hädhan ga
 

j thet hws her stär hoos,
 

ther riddare och swena bidä os;
 

skal iak ther göra kunnukt thik
 

huath the hafua alle radhit mik."
 

Nu hafuer Luneta främt sin vilia.
 

# 105
 

Thet radher iak allom ther lönlik vilia gilia,
 

the hafui ther stadhlika akt op a
 

huath Luneta giordhe honum, göre ok swa
 

ok lydhe radh aff stolta quinna,
 

tha maghin ij stundom äwintyr finna.
 

Iak vil thän hägoma läta bort
 

ok sighia huath ther var sidhan giort.
 

Frughan ok herra Iwan gingo tha
 

swa minnerlika saman twa
 

ij thet myklä hws rät badhin saman;
 

ther var badhe glädhi ok gaman.
 

Riddara ok swena op moot honom stodho
 

ok alle honum sina thiänista bode.
 

Huar mälte til hin annan tha:
 

# 106
 

"Een stoltare riddara man aldre sa;
 

signad warde then godha stund
 

thet han kom hiit a wara fund;
 

vi maghom lifua for vtan käre,
 

skal tholkin riddare var forman väre;
 

säl ä miin frugha om thet gar swa
 

at hon skal han til husbonda fa;
 

tho hon skulde krono ij Room at bärä
 

hon matte ey fanga höghre ära."
 

The sattis alle saman ther nidher,
 

huar äpter thy som ther var sidher.
 

Op stoodh drozatin ok mälte swa:
 

"Ij skulin alle lydha op a
 

enä stund och sitiä oxh thigiä
 

# 107
 

och höre hwat iach wil idher sighiä.
 

Thet mon idher väl kunnukt vära
 

hwilkin skadha vi fingom häre,
 

tha var forman fiöl os ij fra,
 

ther al var ära stoodh op a.
 

Konung Artws boor nu sina färdh
 

huar dagh hiit medh skiold ok swärdh,
 

vil vart rike alt vnder sik bryta;
 

vi maghom warth gotz ey for honom nyta,
 

vtan ful makt moot homum stär.
 

Han komber innan fiortan dagha här.
 

Vi torffuom nu wäl een godhan forman,
 

minna frugho rikä väl väria kan.
 

# 108
 

A fruor ligger liithen wäria,
 

thy ath the kunnä ey wapn ath bärä.
 

Thy spyr miin frugha idher til radha,
 

om thet ma vara for vtan skadha,
 

än hon skulde til gipto ga,
 

at ther laghe ängin last op a,
 

thet hon vilde göra swo,
 

mädhan herra Wadein swa sniman do."
 

Riddara ok swena swaradho tha:
 

"Ther til sighia vi gärna ia
 

ok thykker os thet ware radhelik
 

at hon swa bradhlika gipter sik
 

ok os allom een herra fa
 

ther hänna rike styra ma,
 

at thän höghe priis ey swa for gaar
 

# 109
 

ther här hafuer varith väl ij hundradh aar.
 

The fiollo a knä fore the frugha:
 

"Vi bidhiom idher gernä om thet ma dugha
 

ok ärum thäs alle saman gladh,
 

om ij vilin gifftäs nu rät ij stadh
 

ok skilia os vidh thän högelika vanda
 

ther os daghlika staar til handa."
 

The frugha loot som hon ville thet ey höra,
 

hon vilde tho thet fulgärna göra;
 

hon lät sik länge bidhia ther til
 

för än hon thöm nakath swara vil;
 

tho at the hafdho allä sakt ney,
 

hon hafdhe thet tho forlatidh ey.
 

# 110
 

The frugha swaradhe som ij maghin höra:
 

"Iak vil medh idhro radhe göra.
 

Thänne riddare ther här sitir,
 

han är badhe höfuizsk ok vitir;
 

han hafuer länge bidith mik
 

til ärlik thing ok hederlik;
 

han är konungx som viis ok fram;
 

iak ma han väl taka for vtan skam."
 

Op stodh the frugha tha swa toktelik.
 

"Ij idhart vald tha gifuer iak mik
 

ok bidher iach idher alla j sän
 

thet ij genast vardhin hans män."
 

Tha swarade riddere oc swäne oc thernä:
 

# 111
 

"Huath i biuden thet görom wy gernä."
 

"Ja, ij hafuin thet swa opterlika hört,
 

hwilkin mandom han hafuer, giört,
 

konung Yrians son herra Iwan,
 

främbre riddare man aldrig fan.
 

Mik thyker thet vara swa hemska ära
 

at dwälia thet som tho skal vära
 

ok manz ära stander op a;
 

for thy vil iak nu göra swa,
 

vart bryllöp skal nu vära ij stadh."
 

Thäs vordho riddara ok swena gladh
 

ok thakkadho the frugha innerlik
 

thet hon vilde swa ödhmywka sik.
 

The höghtiidh burdhis nu medh priis,
 

# 112
 

thy at herra Iwan var viis.
 

Hwa ther var komin äpter goz ok hafua,
 

the foro thädhan medh rika gafua;
 

the wiit omwerldenä haffua leet,
 

eth rikare hoff haffua the ey set.
 

Thet ma iak idher sighia til sanz,
 

man fan ther badhe bohordh ok danz,
 

tornäy ok dyost thöm thet lyste göra
 

matte man ther aldra väghna höra.
 

Aff then gläde man ther sa
 

är mik seent at sighiä j fra,
 

tho at iak matte thusanda vinter lifua
 

iak kunne thet ey til fullo skrifua,
 

Herra Iwan ma väl vara gladh
 

# 113
 

ok frygdha sik ij allan stadh,
 

han är een hertogh väldogh nu
 

ower Landewans land ok swa the fru;
 

thän dödhe är nu al forglömd;
 

herra Iwan hafuer badhe äro ok sömd
 

aff alth thet folk ij landith är,
 

the hafua honum alle saman kär
 

ok vilia hälder när honom blifua
 

än när herra Wadein, än han matte lifua.
 

Tha the högtiidh här forgik,
 

konung Artws ey forsmar sik
 

ok foor medh här aff Britania
 

ij thet land herra Iwan nu a.
 

# 114
 

The varo aff thera liif ospara
 

ok vildo alle til äintyr fara.
 

Thet var mizsomars dagh at qwälde
 

tha the komo farande til the käldo
 

ok herbärghadho ther om the samo nat.
 

Konung Artws hafdhe thet förra iat
 

at han ville the eenkannarlika see
 

huath äwintyr honum matte ther ske.
 

Tha the herra saato a raadh
 

tha mälte herra Käeyä thy han var braadh:
 

"Hwar mon nu herra Iwan vära,
 

mädhan han är ekke komin häre?
 

Han rosadhe tha han drukkin var
 

thet han skulde här koma til swar,
 

swa som vinith tha honum kände,
 

# 115
 

at hämpnas här sins kära frända.
 

Mik thykker som iak hafuer hört
 

han hafuer thet rät äkke giört.
 

Han wil helder til budööls ridhä
 

än han thor her for kälden stridhä.
 

Därfuer var han the samma stund
 

han rosadhe sik swa margha lund,
 

sagdhe thet fore riddare ok swena,
 

han ville thet forsökia al ena
 

thet äuintyr taka os ij fra,
 

thet ängin vara matte thet fa.
 

Vi thorfuom hans ordhom änkte sätta,
 

een drukkin man vil dela ok thrätta.
 

Tha man är worder lith til hoffua
 

# 116
 

han wil sik gernä siälffuer loffua."
 

Tha Käyä hafdhe talath swa,
 

herra Gafuian swaradhe honum tha:
 

"Tho at herra Iwan är ey här,
 

hwa veet huath medh honum tiit är;
 

honum ma mang thing vara skeedh
 

sidhan han aff Britania reedh;
 

sannelika iak thet sighia vil
 

at ij vitin, herra, ther litidh til.
 

Thet sigher iak idher a mina tro
 

at herra Iwan nödhugher giordhe swo,
 

thala tolikth a naghan man
 

som ij hafuiin nu giort vidher han;
 

thet vita alle donde män,
 

# 117
 

han flydde fore räzl aldre än."
 

Til herra Gafuian saghde herra Keye:
 

"Iak vil gärna nu for idher tegiä
 

ok akta thet ey widh ena böna;
 

miin ordh koma än til röna.
 

Iak sigher thet här oppinbara,
 

han skildis fra hofua som een dare."
 

Sidhan the hafdho talath swo
 

konungin vatnith a stolpan slo.
 

Tha took swa angizslika rägna,
 

elder flögh ther aldra väghna
 

och al the vnder ij hafuin hört
 

varo ther al aff nyo giördh.
 

# 118
 

Thet försto herra Iwan thetta sa,
 

raslika drogh han siin tygh op a
 

ok sattis a thän godha häst
 

ther herra Wadein atte aldre bäst.
 

Han hiög thet örs a badha sidha
 

ok dwaldis ey til käldona ridha.
 

Thet första herra Käyä vardh thäs var
 

at thän riddare komen var,
 

han thaghar for konungin gik ij stadh
 

ok honum swa hiärterlika badh:
 

"Vilin ij mik, herra, thet äwintyr gifua,
 

iak vil thet for thiäna om iak ma lifua."
 

Thet hafuer ä varit Käysä sidh
 

at han vilde sik thär koma vidh
 

utan fara for spot ok flärdh;
 

# 119
 

thy far han mang en skamlik färdh.
 

Konung Artus saghde: "Thu vilt ä kifua;
 

iak vil thik thet äuintyr gifua."
 

"Gudh thakke idher, herra for idhrä gafuo,
 

iak hafuer nu fangith thet iak vil hafua."
 

Han vämptis sidhan thet skiotasta han ma
 

ok reedh thiit som han herra Iwan sa.
 

Giter herra Iwan vräkt thän sak
 

ther herra Käyä hafuer talath aa hans bak,
 

om gudh hanum the äro an
 

honum aff at stinga, tha är han man.
 

Thet första herra Iwan Käyä kände,
 

swa härdhelika han moot honum rände
 

ok thrykte äpter sins hiärta lyst
 

sina dighro stang fore sit bryst.
 

# 120
 

Han var ij sit härta fro
 

at världin hafdhe thet föghath swo
 

at the hafdho funniz ther badhe
 

ok han matte vräkkia sin skadhä
 

ther Käyä hafde honom giört
 

som ij hafuin alle förra hört.
 

The läto fara swa starkelik saman;
 

thet gik herra Käyä tha aff gaman.
 

Herra Iwan stak thän riddare tha,
 

at örs ok man a jordenä la;
 

hans gylte hälm var thakt medh leer;
 

ther la Käyä ok matte ey meer.
 

Han monde honum ey mera göra,
 

# 121
 

hans örs monde han thädhan föra,
 

thy at thet var tha the förstä riidh
 

ther the samnan kompne varo medh striidh.
 

"O ho!" saghde marghin man,
 

"herra gudh tha signe han,
 

then stoltä riddare tik nider stak,
 

han är wärder swa myklä tak
 

aff marghin man ther thu hafuer skänt;
 

han hafuer thik nu een leek känt
 

thet thu äst skamlika här forsmadh
 

ok ligger här medh sport ok hadh."
 

Käyä thotte ilt a markinne bidha
 

ok thordhe tho ey til hofua ridha.
 

Herra Iwan reedh sik thädhan tha
 

# 122
 

thiit han thet herskap halda sa,
 

fördhe hans örs ij sinne hände;
 

ängin man honum ther tha kände.
 

"Iak vil thetta örs ey hädhan föra,
 

iak är ey thäs skyldogh at göra;
 

änga the hafuor iak hafua vil
 

ther konung Artws kompanum hörir til;
 

nu lätin thetta örs väl bewara;
 

iak vil min vägh nw hädhan fara."
 

Konung Artws swarar honum tha:
 

"Hwar äst thu ther här talar swa?
 

Huath donde man vara thänne?
 

Iak ma honum ey for vapnom känna.
 

Jek wil ider gernä spyriä her
 

idert nampn, huath thet är."
 

Tha swaradhe honum thän ädhle man:
 

# 123
 

"Hera, iak heter Iwan."
 

Han öpte thet opinbara thär
 

fore alt thet folk thär komit är,
 

at herra Iwan var komin thäre;
 

han var vnfangin ther medh ära.
 

Konung Artws sielff at Käyä loo
 

medh alt hans folk ok mälte swo:
 

"Keyä matte tha hälder hema blifua
 

tha han badh sik thet ävintyr gifua;
 

vi hafum alle saman här seet,
 

han fik thet nu han hafuer effter leet."
 

Konung Artws herra Iwan tha badh:
 

"Ij skulin mik sighia rät nu ij stadh
 

# 124
 

huath idher är skeet ij thänna tidha,
 

sidhan snimarst ij fra hofua ridho."
 

"Thet vil iak, herra, giärna göra,
 

lyster idher ther a at höra.
 

Iak hafuer vunnith thetta land,
 

sidhan iak foor bort, medh minna hand,
 

ok the sama frugha är nu miin
 

som förra atte herra Wadein."
 

Han sagdhe hwath honom var komit til handa
 

ok loot ther änte ater standa.
 

"Min herra, iak vil idher thäs bidhia
 

thet ij vilin heem medh mik at ridha
 

medh alt thet folk ij hafuin häre."
 

"Ja sannelika, thet skal swa vära;
 

jag vil här ey länger bidha,
 

morghon viliom vi med idher ridha."
 

# 125
 

Herra Iwan viiste tha genast heem
 

ok loot sighia allom theem
 

at konung Artws komber there
 

ok skal ther atta dagha vära.
 

Thet första frughan thetta fra,
 

tha mälte hon ok sagdhe swa:
 

"Ij skulin alle moot honom fara,
 

riddara ok swena medh frugho skara,
 

vntfanga han swa hiärtelik,
 

bidhia han vara väl komin gudhi ok mik."
 

Arla om morghin dagher var liws
 

konung Artws reedh tha fore thet hws.
 

Tha kom honum farande ij geen
 

aff thet hws badhe ridddare ok swen
 

medh bambor ok pipor ok mykin frygdh;
 

thet giordho the fore konungxsins dygdh.
 

# 126
 

Ther helser hwar annan som han bäst kan
 

medh fögha ordh the vntfingo han:
 

"Ij ärin gudhi väl kompne häre
 

ok alle the medh idher ära.
 

Miin frw läter idher sina thiänist biwdha
 

ok alle the ther hänne til lydha."
 

Tha the komo swa när man matte thöm see,
 

the lekara toko thera konst at tee,
 

buswn ok bambara mondo ther ey skort
 

tha the ridho fore the porta;
 

the skämptan the ther giördho
 

# 127
 

swa vidha väghna man thet hördhe.
 

Thet hws var alla väghna om kring
 

medh blial, ballakind ok rika thing
 

kostelika forthäkath tha,
 

at hwilkin väghna man til sa
 

ther aff gik swa mykith liws
 

alla väghna om thet hws;
 

tha solen a thet kläde skeen
 

man matte ther näpplika se ij geen.
 

Til konungxsens herberge war wägen ströd
 

medh dyra klädhe badhe guul ok rödh,
 

gulffuit täkt medh baldakinnä
 

thy rikaste ther man matte finnä.
 

The stighu aff thera hästa,
 

the stolto riddara ok swäna bästo.
 

Tha kom the frugha thöm ij geen
 

-- hänne fölgdhe badhe riddare och swen --
 

# 128
 

stolt ij hänna skarlakan skin
 

ok fölgdhe konungen ij herbärghith in.
 

Een krona aff gul var ower hänna haar,
 

rike stena innan hänne vaar;
 

then wänlek man a henne saa
 

thet är mik senent at sighiä ja fra,
 

nu lifuer ängin mästare swa viis
 

ther sighia kan aff all then priis
 

ther gudh hawer henne giört
 

som j en del haffuin förre hört.
 

Tha mälte the stolta klara,
 

badh konung Artws väl komin vara __
 

"ok hwart thet barn medh idher är
 

äro väl kompne, min herra kär.
 

Swa sigher min herra ok vi badhe,
 

ower land ok goz tha skulin ij radha."
 

Konung Artws swarar aff mykin frygdh:
 

# 129
 

"Gudh thakke idher for idhra dygdh!"
 

Thän herra var badhe viis ok klok,
 

the frugho swa minnerlika til sik tok,
 

han minte hänna mun swa rödh
 

ok giordhe alt thet the frugha bödh.
 

Huath matte höghre glädhi wärä
 

än vara vntfangin medh tholke ära.
 

Jag vil sighia ok vara ey bradh,
 

huru sool ok maane göra sit radh,
 

ok bidher alla riddara ok swena:
 

forstandin görla huath iak mena.
 

Som solin är for stiärnor skär
 

om morghins tiidh tha hon op gäer
 

liws ok skär at see op a,
 

herra Iwan hänne väl likas ma
 

fore alla the riddara nu äro til;
 

# 130
 

thän priis iak honum gifua vil.
 

Som manin lyser the myrko naat
 

medh molen sky är ower thakt,
 

swa är Luneta bland stolta quinnä
 

medh kyskheyt tokt ok ädhla sinnä.
 

Luneta nampn thet thyde iak swo
 

som nyan mana, thet maghin ij tro.
 

Luneta tok herra Gawian vara
 

huar han foor ij thera skara.
 

Första herra Gawian hänne sa
 

tha mälte han ok sagdhe swa:
 

"Ij skulin vara miin hiärta kära
 

for alla the ij världinne ära;
 

iak vil for idher badhe göra ok lata
 

huath idher kan vara väl til mata;
 

ij frälstin min frända aff höghelikin vadha
 

tha han var komin a idhra nadhe."
 

# 131
 

The iomfrw sagdhe herra Gawian
 

alt huru hon hafdhe frälsath han
 

aff store högeligh wande
 

ther honom war komith til hande.
 

Herra Gawian tha swa hiärtelika loo
 

tha han hördhe Lunetam tala swo
 

ok swarar hänne: "Iak gernä bidher,
 

om ij een riddara thorfuin vidher,
 

om nakar kan idher skuld at gifua,
 

thet vil iak väria äller dödher blifua."
 

Thän riddare ok iomfru kalzadho saman
 

ok giordhe thöm badhe glädhi ok gaman.
 

The rikasta ther ij landith ärä
 

varo allä saman kompne thärä.
 

Konungin bleff ther ena stund
 

# 132
 

ok hafdhe ther glädhi swa marghin lund.
 

The skämptadho thöm the langa dagha;
 

stundum ridhu the ij skogh at iagha
 

och stundom a mark medh falk at betha,
 

medh ledehunda hiort at letä;
 

fughla ok diwr varo thöm til redha,
 

huart the vildo fara at vedha.
 

The atta dagha fulskyt forgingo
 

aff alzskyns skämptan the ther fingo.
 

Ij thänna tima vardh konungin viis
 

huilkin ära ok hulkin priis
 

herra Iwan hafdhe wunnith thär
 

ok huilkin herra thär han nu är.
 

Sidhan loot konungin thöm thet forstanda
 

at han vilde fara heem til landa.
 

# 133
 

Han kallar herra Iwan hemelik:
 

"Iak vil at thu skal fylghia mik,
 

thet viliom vi idher radha,
 

idher frände herra Gawian ok vi badhe."
 

Tha mälte herra Gawian:
 

"Ia, min frände herra Iwan,
 

ij skulin ther stadhlika thänkia op a
 

ok lata idhan priis ey swa for ga,
 

ther ij hafuin hafuath ij idhra dagha;
 

nu första skulin ij goz ok liiff vagha,
 

fore frva priis och thera loff
 

skulen j sökiä mangt eth hoff;
 

hwar torney och dyst kan saman komma,
 

ther skulin j opta wisä idher froma,
 

# 134
 

och lathin thet engen liffundis finnä
 

at j liggen hemme som en qvinnä.
 

J torffuin idher ey at angist giffuä;
 

jach wil daglik hos idher bliffuä
 

badhä j lost och swa j nödh;
 

os ma ey skiliä wtan dödh.
 

Jach mäler ey thet for then sama sak
 

thet iach an idher nokot omak,
 

at j och idher frva j älskens ey badhä,
 

thet wil iach ider aldrik radhä.
 

Thet är ey langa, thet war for snimä,
 

jek ma wäl minnes a then samä thima,
 

thet iach haffde och ein hiärtä kär
 

ther iach wilde gernä wärä när.
 

Mik thykker mik warä thera likä,
 

them falso predicare ther folkit wile swikä,
 

han komber en annan ther opta til
 

ther han ey siälffuer görä wil,
 

# 135
 

thy at iach bider idher thet görä
 

ther iach wilde ey siälffuer hörä."
 

Herra Iwan swarade honum tha:
 

"Jach wil gernä görä swa,
 

faar iach orloff aff min kärä,
 

iak wil ider fölgä, thet skal wärä."
 

Herra Iwan gik tha fore then frv:
 

"Enä bön iach aff ider bedhes nw,
 

aff idher ther all min glädi til stär,
 

j ärin min fryghdh ee hwar iach är.
 

Loffuer mik om thet ma wärä
 

enä stund a äuintyr färä;
 

wilin j swa görä, min hiärtä kärä,
 

thet ma os bade komä til äre."
 

Then frva forstod sik ey ther pa
 

thet han wilde ther om görä swa,
 

sig swa brath wider hona skiliä;
 

# 136
 

hon giorde thok herra Iwans viliä
 

ok gaff honum orloff tager j stadh.
 

Herra Iwan wart tha j hiärtät glad
 

at hon loffuade homum medh konungen ridhä,
 

om han wilde helder ey heme bidhä.
 

"Iach far nw häden medh idhert radh,
 

thy at iach wil nödugh wara forsmad;
 

jek wil thet ey til hoffua hörä
 

at iach ey torde nw swa görä,
 

rät ridderskap ath lata,
 

ther mik stodh för wäl til mata.
 

Then frva swarade honum wäll:
 

"J skulen bort fara medh en forskäll,
 

at tha eth ar for gangit är,
 

tha skulen j apter komä her.
 

Thet skulen j loffua a idhrä tro
 

at j, herra, skolen görä swo.
 

Iach sigher idher thet sannerlik,
 

# 137
 

laten j thet, tha mistä j mik
 

och all then ärä j haffuin, her,
 

ee huru thet och siden gär.
 

Jek wil thet ey for ider lönä,
 

thet warder idher sant, thet skulen j röne."
 

Herra Iwan stod och huxade pa,
 

han sukkade sarä och mälte swa:
 

"For biudhe thet gud, min hiärtä käre,
 

mik swa lenge fran idher wäre!
 

Jäk haffuer ther til badhä hug och sinne
 

thet skiutast iach ma idher ater finnä.
 

Man ridher tho opte swa aff gardä,
 

man huxar annat och annat kan wardä.
 

Mik vndrar j wilin ey vndan skiliä
 

om iach warder fangen a mot min viliä
 

eller mik kan komma sot till handa
 

swa at iach är ey för ridhä till landa."
 

Tha swarade honom the hiärtä kärä:
 

"J torffuen ther fore ey angist bärä;
 

# 138
 

hwar then tiid thu thenker a mik
 

engen oglädi ma skadhä tik,
 

ey soot, ey här, thet skulen j witä,
 

ther mogen i, herre, wel a lite.
 

Jach giffuer idher her eth finger gull;
 

ther är j en sten aff dygdom full;
 

hwo honum bär a sinä handh,
 

han far ey skada a watn eller land,
 

ey j eldh at brinnä,
 

ey blodh til skadha rinnä;
 

then dygdh skal man aff honum finnä,
 

om han ey forglömer kärestä sinnä.
 

Thet är thok eth vnderlikt mall,
 

han gör mans kiöt iämhart som stall.
 

Then liffuer ey j werlden till
 

ther iach then stenen vnna will
 

# 139
 

for wtan idher, min hiärtä käre.
 

Nw göme idher gudh ee hwar järe!"
 

Herra Iwan tok orloff j then samma stund
 

och minte then frva aff hiärtans grund.
 

Hwat the herra monde ther giffue,
 

thet är milk alt offsent at skriffuä.
 

Ther war badhe gledi och grat,
 

then herrin och frän skildis aat.
 

Herra Iwan fölger konung Artus nw;
 

hans hiärtä är hemme hos hans frv;
 

mik thykker wäre vnder at huxa ther a,
 

huru thet ma varä swa,
 

hans likamme bort medh konungen fäär
 

och liffuet är thok effter her,
 

ee huath likamin komber til vadha
 

the fru hafuer tho ower lifuith radha.
 

Hwo kan ther aff sighiä eller skriffuä,
 

medh hwat skäl han ma liffuä!
 

# 140
 

Mik rädhis thet mon herra Iwan swika,
 

han mon ofmykith a äwintyr fikia;
 

ä mädhan herra Gawian han ma valda
 

tha vil han honum til hofua halda.
 

Nw hafuin ij hört huath ther var giort,
 

the toko orloff ok ridho bort.
 

Herra Gafuian ok Iwan the fölghos badhe
 

ok lyddo hwar hins annars radhe.
 

Thet war tha bäggias thera lost
 

sökia badhe torney ok diost,
 

ok huar the komo badhe twa
 

ther sagdho riddara ok swena ij fra,
 

at främbre riddara matte ey vära;
 

# 141
 

thäs hafua the badhe priis ok ära.
 

Aff mykin ära varo the swa kaat
 

at the gafuo ey göm ther aat,
 

för än forgangith var thet aar
 

ok tha eet annath komith var.
 

Konung Artws hafdhe latith tha
 

riddara ok swena thet forsta
 

at the skuldo alle til hofua ridha
 

til Karidols heedh ok ther hans bidha.
 

Ther var badhe glädhi ok gaman,
 

the herra ok förste komo til saman.
 

Thet queldh ta hoffuith sculle väre
 

tha kom herra Iwan ridhande thäre
 

ok herra Gawian, hans käre frände,
 

swa at ängin man thöm ther kände.
 

The lagdhos annan vägh a the hedhä
 

# 142
 

ok loto thera kost medh ärom redha.
 

Man loth ower the herra sla
 

the rikästä tiäld man finnä ma.
 

Koozar iärl mälte til konungin tha:
 

"Hwath riddara mono vara thässe twa
 

ther här swa kösterlika fara
 

ok änkte goz tha vilia the spara?"
 

Konung Artws swarar for vtan dwal:
 

"Mik thykker iak thöm känna skal,
 

thet är ängin annar man
 

vtan min frände herra Iwan."
 

Konungin mälte til riddara ok swena:
 

"Ij skulin ey nu vara sene,
 

vi viliom alle til thöm ridha
 

swa at ängin skal här hema bidhä."
 

The swaradho som ij maghin höra:
 

# 143
 

"Vi viliom thet alle gärna göra",
 

thy at thet thökte engen offmykit wäre
 

thet the matto honum görä til ärä.
 

Ther war skemptan och fager läte
 

tha the herra gingo at äta.
 

The sattos vidher thet sifula bordh;
 

herra Iwan thänkte op a the ordh,
 

tha kom honum först ij hugha
 

huath han hafdhe ät sinne ffrvga,
 

at thet var änkte vätta sat
 

ther han hafdhe förra hänne iat.
 

Nu kom een iomfru ridhande thär
 

fra the fru som honum var kär;
 

hon var badhe hövizk ok bald;
 

hon lagdhe sin skin for vtan thet tiald,
 

# 144
 

ower löös hon in for the herra gik;
 

swa vnderlika hon til ordha fik.
 

Hon talar til konungen tager ij stadh:
 

"Miin frw mik idher helsa badh
 

medh sinne thiänist mangafalda,
 

ther maghen ij, herra, ower walda,
 

ok alle thässe riddara ok swena
 

for vtan herra Iwan ena.
 

Thet iak honum här sighia vil
 

at tholkin liwghare är ey til,
 

man finder ey hans lika
 

ther swa kan fruor swika.
 

Han är mik leedh ok äkke liwff,
 

thy han är värre än nakar thiwff.
 

# 145
 

Minnis thu, Iwan, thu sagdhe swo,
 

tha thu minne frugho lofuadhe tro,
 

at thu skulde ater koma thär
 

första thet aarith forganith är;
 

iak vil thik ther til göra skäl,
 

thu hafuer thet lughit, thet veet thu väl.
 

Thu skal thet oppinbara kännä
 

thet thu faar enkte meer aff hänne;
 

hon vardher thik aldre aff härtä hul.
 

Nu sänt henne ater sit fingergul,
 

iak kräfuer thet oppinbara hära,
 

thu skal thet ey nu länger bära."
 

Herra Iwan sat tha ok thagdhe
 

mädhan iomfrughan thetta sagdhe,
 

hon tok aff honum badhe vit ok sännä
 

# 146
 

swa ath han kunne ingen antswar finne.
 

The iomfrw lop tha bradhlik fram,
 

hon giordhe herra Iwan myka skam
 

ok tok thet fingergul aff hans hände.
 

"Sit nu kwar, thin fule skände!
 

Thu thorff thik aldre til hofua vända
 

ther riddara ok swena thik förra kändo.
 

Herra, ij skulin mik orloff gifua,
 

iak ma här ey länger blijfua.
 

Gudh göme idher alla ther iak vil,
 

herra Iwan iak ther vndan skil."
 

The iomfrugha bradhlika thädhan reedh.
 

Herra Iwan sara ij hans hiärta sweedh;
 

thän riddare hiolt sik swa ynkelik;
 

han vare tha hälder dödher än kwik
 

ok swa lankt thädhan komin bort
 

thet ängin finge til hans sport,
 

# 147
 

hwarte win äller frände,
 

at ängin man honum kände.
 

Han hafuer nu mist al then ära
 

ther han ij världinne hafdhe bära
 

ok ther til badhe vit ok sinne;
 

slikt fanger man for stolta quinnä;
 

thera hoghmoodh är alt off bald,
 

ther the gifua tholik thiänista giald.
 

Herra Iwan sprang op fra thet bordh,
 

han mälte til ängin man eet ordh
 

ok lop thöm allom swa langt ij fra
 

thet ängin thera matte honum na.
 

Owit hans hiärna swa fordreff
 

thet all siin klädhe han aff sik reeff
 

ok bardhe sik medh thorn ok qwista,
 

# 148
 

thy at han änkte vätta vistä.
 

Han lop a mark ok villa heedh;
 

hans lykka är honum vardhin vredh;
 

vinir ok fränder honum saara kära,
 

the vita ey huart han ma komin vära.
 

The lette badhä mer och minnä
 

och matte honum hwargen finnä,
 

thet vndrade badhä karll och qvinnä,
 

the funno honum hwarken wte eller innä.
 

Hans lätar hwar som han kan bäzst,
 

han löper tho vndan som han ma mäst.
 

Tha han hafdhe lopith ena langa stund
 

# 149
 

tha fan han ij een grönan lwnd
 

een swen ther hafdhe bogha ij hände;
 

han ey mykit til hans kände
 

ok viste änkte medh honum tala;
 

han tok honum fra badhe bogha ok strala.
 

Om iak ther meer aff sighia skal,
 

han lop ther badhä bärgh ok dal
 

ok skööt ther diwr til sinna födha
 

-- han fik thöm tho ey vtan mödho --
 

ok aat thöm raa rät som en hök --
 

han hafdhe hwarte yrter älla löök.
 

Iach hawer ey annat sannare hört,
 

hans äten war för alt annorlund giört.
 

Han lifdhe ther länge for vtan brödh
 

ok tholde tha badhe hunger ok nödh.
 

# 150
 

Eet litidh hws han om sidher fan;
 

thet atte een ärmetä, een armber man.
 

Thän ärmete vndradhe ther op a,
 

hwi han monde swa nakin ga;
 

han thänker medh sik thet bätzta han kan:
 

"Mik thykker thet vare een galin man."
 

Herra Iwan aff honum änkte kraffde,
 

han angist tho for honum hafdhe.
 

"Iak vil thik giärna for gudz skuld gifua
 

slikt iak hafuer sälfuer vidher lifua,
 

sadhokt brödh ok vatn, swa skal thu ganga,
 

thu ma här änkte annath fanga."
 

Eet litith vindögha var a thet hws;
 

herra Iwan sattis gen thet lius,
 

# 151
 

thet sadhogha brödh han swa söterlika aat
 

som thet vare thän bäste mat,
 

thet war thok bäxt och hart som bark,
 

ther aff wart han lithit stark.
 

Herra Iwan aat ee mädhan han matte
 

swa at ärmetin ey mera brödh atte.
 

Man hafuer thet stundom förra seet,
 

hans ätintiidh var bäter reet.
 

Nw thet förstä han mätter är
 

han diwaldis ekke lenger ther,
 

han lop thädhan som han var stark
 

ok vedde diwr a the mark.
 

Thet första ärmetin thetta se fik
 

at herra Iwan thädhan gik,
 

han badh til gudh ij hymerik
 

aff hiärta ok hwgh swa innerlik,
 

# 152
 

han matte honum the nadher tee
 

att han skulde honum ey optare see,
 

thy at han engen skipilsse aff honum fan
 

wtan han ware en galen man.
 

Tho at herra Iwan viste ey väl
 

han giordhe tho ey for vtan skäl:
 

ä mädhan han ij skoghin var
 

eet diwr han hwar dagh til ärmetan bar
 

-- thet giorde han siden och ekke för --
 

och lagde thet for ärmätens dör.
 

Ärmetin tok the diwr til siin
 

ok köpte honum badhe brödh ok viin;
 

thet köt han badhe stekte ok söödh
 

ok honum genom thet vindöghä böödh,
 

gaff honum thet badhe het och kalt,
 

thok haffde han hwarken piper eller salt;
 

# 153
 

han thänte honum til alla mata,
 

han thorde han ey in til sik lata.
 

Wilin ij nu höra, iak sigher ij fra
 

huru herra Iwan sowande la
 

vnder een lind hoos väghin stär.
 

Een frugha kom tha ridhande thär,
 

medh hänne ridhu iomfrughor thre,
 

ther man ville vänasta see.
 

The ena aff sin gangara stoodh
 

ok vilde see thän riddara goodh.
 

Hon war aff then frvr skarä
 

ther han för monde herra ower warä.
 

Hon skodde a honum badhe hals ok änne,
 

hänne thokte som hon skulde han känna;
 

hans hwdh var swart, thet sigher iak thik,
 

# 154
 

thy var han ey kännirlik.
 

Hade han haffth tholigh kläde therä
 

som han war fyrre wan ath bäre,
 

tha hade hon honom fyrre kenth,
 

nw var hans skipilse al vm vendh.
 

Tha han naken for henne la
 

the jomfrva görllä a han sa
 

och vardh tha var ij thän sama riidh
 

eet ar thet han hafdhe fangith ij striidh
 

ok kände thaghar genast han
 

at thet monde vara herra Iwan
 

och bar ther engen iäff wppa
 

at thet monde ey wärä swa.
 

Thet thokte hänne vnder vära
 

hwi han swa nakin ligger thäre
 

ok signar sik ther hon staar
 

# 155
 

at världin stundum swa vnderlika gaar
 

och giorde thook som en wis qvinnä:
 

hon wäkte ey han at thet samma sinnä.
 

The iomfrugha steegh sidhan a sin häst
 

ok reedh thädhan som hon ma mäst
 

thiit som hon sina frugho fan
 

ok sagdhe hänne aff thän ädhlä man;
 

medh gratande ögon och ömkelik tala
 

kerdhe hon thäs riddare sorgh och qwala:
 

"Miin kära frugha, iak sigher swa,
 

han var en fromare än andre twa;
 

thet magho frwr ok iomfrwr kära
 

att han swa önkelika ligger härä,
 

thän bästa riddara man än fan,
 

konung Yrians son herra Iwan.
 

# 156
 

Iak kan mik ey ther a forstanda
 

huath honum är nu komith til handa,
 

vtan thet see for stolta quinna
 

at han hafuer mist badhe vit ok sinne.
 

Herra gudh ij himerik
 

gafue at hans skipilsse varo nu slik
 

som snimarsta tiidh iak han sa
 

ok vilde sidhan göra swa
 

ena stund när idher at vära,
 

tha hämpdis han sköt thänne kära
 

ther Arlans iärl giorde ider a moot,
 

swa at aldrigh han thäs finge boot.
 

Matte han hiälp och helso fanga
 

swa at han ware för ridhä och ganga
 

och dwaldis siden medh idher en riid,
 

tha löste han snart all ider qwidh."
 

# 157
 

The frugha swaradhe hänne tha:
 

"Hafuin ther ängin iäff op a,
 

ma han här swa länge bidha
 

mädhan vi maghom heem at ridha,
 

iak tröster mik medh fullan skäl
 

thet iak ma honum hiälpa väl.
 

Mik komber nu väl ij hugha,
 

iak hafuer the smörilse ther honum ma dugha,
 

ther mik gaff Murina, the visa quinna,
 

mik hopar iak ma thöm hema finna;
 

jach hawer thet medh sanno sport,
 

ee hwo medh them warder smorth,
 

the drifua owit aff hans hiärna;
 

iak vil thöm honum sända gärna.
 

Nw skyndom os hem, min hiärtä käre,
 

och dwälioms ekke lenger härä!"
 

The fru ridher heem thet mästa hon ma,
 

# 158
 

herra Iwan ther effter sowande la.
 

Een budhk hon aff sinne kisto tok
 

ok fik the höwizsko iomfru klook,
 

ware honä ther siden vidher:
 

"Thu skalt nw göre som iach tik bidher!
 

Smör honum badhe howdh ok haar
 

ok föör budhkin ater sidhan til vaar;
 

smör han ey meer, lat mik thet höra,
 

thet iak hafuer sakt, thet skal thu göra,
 

thy at all the gäld ther honum gar när
 

hon ij hans hofdhe mäst al stär".
 

Hon loot hänne riik klädhe faa
 

ther een riddare matte medh ärom ij gaa
 

ok ther til godha gangara twa
 

thän riddare ok hon skuldo ridha op a,
 

hwat iach ther mere aff sighiä will,
 

och alt thet enom riddare höre til.
 

The iomfru bradhlika thädhan reedh
 

# 159
 

ok mykla glädhi ij hiärtadh beedh
 

thet hon thän riddare fore sik fan.
 

"Iak vil thik hiälpa hwath iak kan!"
 

Hon steegh aff baak ok til hans gik
 

ok giordhe ther ij vadhelik,
 

thet hon thordhe ga til han
 

ther hon viste vara een galin man.
 

Hon smordhe a honum badhe howudh ok foot
 

ok radde honum alt hans komber boot
 

fra hans howdh ok til hans ilia;
 

thet giordhe hon for godhan vilia.
 

Hon vilde honom giärna hiälpa aff nödh,
 

thy glömde hon thet hänna frugha bödh;
 

än tho the budhka hafdhe varith tij,
 

hon hafdhe ther änkte latih ij.
 

The iomfrugha tok thän riddara een
 

ok lagde han thiit som solin skeen;
 

# 160
 

tha han värma aff solinne fik
 

all hans örsl honum for gik.
 

Hon lagdhe hans klädhe nidher ther
 

ok sidhan bort ij skoghin gär
 

ok staar ther när ok seer ther til
 

huath nadher gudh honum gifua vil.
 

Tha een litin stund for gik
 

alt sit vit han ater fik.
 

Han vaknar tha ok thänker a
 

hwi han ther swa nakin la
 

ok blygdhis miok thän ädhle man.
 

"A herra gudh", tha mälte han,
 

"huath vnder mik til komith är,
 

hwi iak här swa nakin stär".
 

Han sa sik aldra väghna om kring
 

ok thokte thet vara een vnderlik thing
 

at the rikasta klädhe ä magho vära
 

lagho tha när honum thäre.
 

# 161
 

Han tok the klädhe ok drogh op a
 

ok sik aldra väghna om markina sa,
 

om ther vare antiggia man älla quinna
 

ther honum matte hiälpa at thet sama sinne;
 

hans soot haffde giort honum swa mykyn wanda
 

at han war ey för opp at standä.
 

Tha the iomfrugha thetta sa
 

at han hafdhe siin klädhe op a,
 

hon vilde ey länger löna sik;
 

hon thaghar genast til hans gik
 

ok loot sik thet okynnykt vära
 

at hon hafdhe förra varith thera.
 

Tha han hänne sa tha var han gladh
 

ok beddis hiälp aff hänne ij stadh:
 

# 162
 

"Ädhla iomfrugha, for idhra ära
 

hiälpin mik mädhan ij ärin häre,
 

min makt är mik swa gangen fra
 

thet iach mik ey siälffuer hiälpä ma."
 

The iomfrugha moot honum thagdhe
 

ok loot sik ey höra huath han sagdhe.
 

"Jomfrugha, iak bedis aff idher än,
 

j görin thet badhe for gudh ok män,
 

hiälpin mik mädhan iak thorff vidher,
 

thet är the bön iak idher bidher."
 

Hon hiolt twa gangara ij sinne hände
 

oc loot som hon han ey kände;
 

hon talade til hans swa dygdherlik:
 

"Huath vilin ij, käre herra, mik?"
 

"Jak kan mik ey for idher kära,
 

huru önkelika iak ligger häre.
 

# 163
 

Om j wilin swa ärligh görä,
 

thän gangara ther ij lidug föra,
 

vilin ij mik han nu här gifua,
 

iak vil thet for thiäna, om iak ma lifua."
 

Dygdelika monde the iomfru swara:
 

"Iak vil vidher idher han ey spara,
 

thet skal äpter idhan vilia vara,
 

om ij vilin hädhan medh mik fara."
 

"Nu bidher iak idher, iomfrugha kära,
 

sighin mik hwart thet skal vära?"
 

The iomfrugha swaradhe honum tha:
 

"Til een borgh här skampt ij fra,
 

thit skulom wi ridhä och ekke ganga;
 

ther magen j glädi och skemptan fanga."
 

"Kära iomfrugha, tha spör iak thik,
 

thörfuin ij nakra thiänist aff mik?"
 

# 164
 

The iomfrugha swaradhe honum: "Ia,
 

sannerlika, herra, thet är alt swa.
 

Iak weet thet medh rättan san
 

thet ij ärin thän främste man;
 

ij langa stund ma thet ey vära
 

at ij vardhin före idher vapn at bära.
 

Nw stighom a bak, wi maghom ey bidhä,
 

wi wilom gensän til husit ridhä."
 

The ridho bort ok giordho swo;
 

tha kommo the farande til een bro,
 

ther vnder lop een digher aa;
 

the iomfru tok then bwdken tha
 

ok kastadhe ij thän starka ström;
 

herra Iwan gaff thäs äkke göm.
 

# 165
 

Hon vilde sina orskyld ther medh göra,
 

än frughan monde äpter budken spöria.
 

The ridhu nu fast medh dagher var liws,
 

the komo tha skiotlika til thet hws.
 

The frugha sielff moot honum gik,
 

medh mykle äro hon han vntfik.
 

The frugha til the iomfrugha saa
 

ok badh hänne hemelika til sik ga:
 

"Sigh nu thet, miin kära, mik,
 

huar är thän budhker ther iak fik thik?"
 

"Miin kära fru, thet skulin ij tro,
 

min gangare styrte a eenne broo,
 

mik bars ey bätter aat än swa,
 

then butk vnfiöll mik ij thän aa."
 

The frugha vardh vredh a thän quinna:
 

# 166
 

"Iak veet thet vi han aldre finna,
 

thu hafuer mik giort digher skadha!"
 

"Miin fru, thet staar til idhra nadhe."
 

"Iak thänkte mik thet til hiälpa vära
 

at thänne riddare är komin häre,
 

iach fik ther mere skadä a mot,
 

iach wenter thäs aldrik fanga bot.
 

Nu latom thänna skadhan fara,
 

thet skal tho thet sama vara,
 

ok gak thik til herra Iwan
 

ok thiäna honum thet bästa thu kan."
 

"Miin fru, thet skulin ij see ok höra,
 

jek wil idher vilia gärna göra,
 

ther magen j wäl thenke a,
 

een litin skadhi är betre än twa,
 

thet är wislik giort, later idher ey langa
 

effter thet j magen ey ater fanga."
 

# 167
 

Thet är nw ey langt at sighia ij fra;
 

iomfruan monde til herra Iwans gaa;
 

hon giordhe som ij maghin höra
 

hon loot honum lwt ok karbadh göra
 

ok skipadhe honum rät alla maka
 

ok skar hans haar ok loot han raka.
 

Tha han krafdhe eet älla tw,
 

tha bödh hon honum väl siäx älla siw.
 

Nu var han ther swa langin striidh
 

thet han var ater föör til stridh.
 

Een dagh fingo the nymäre
 

thet Arlans iärl var komin thäre
 

badhe medh swärdh ok swa medh brand
 

at häria thässa frugho land.
 

Han hafdeh thöm thän lastin giort,
 

han brände husin for thera port.
 

# 168
 

Op a thet hws badhe riddara ok swena
 

väpnto sik ok varo ey sena,
 

thöm thokte thet vara een dygher skam
 

huilkin ther senast kome fram,
 

somj til örs och somj til fot,
 

swa foro the iärlsins här ij mot.
 

Iärlin ville tha gärna stridha,
 

han thordhe väl a markinne bidha.
 

Herra Iwan är ater vordhin stark,
 

han rasklik ränner wt a the mark,
 

thän första riddara ther han mötte
 

han hardelika medh sinne glafuio stötte
 

ok stak han nidher a the iordh
 

swa at han aldre taladhe ordh.
 

# 169
 

Herra Iwan genom thän fölkning reedh,
 

rät som een leon ther vardher vreedh,
 

han fälde ther folk a badha händer
 

ok spardhe ther hwarte viner älla fränder.
 

Thet ma ängin lifuandis tro
 

huru mykith folk han midher slo;
 

huath man sigher aff Roland,
 

han giordhe ey mera medh sinne hand
 

a Runzefal tha han var thär
 

än herra Iwan giordhe här.
 

The riddara ok swena medh honum ther koma
 

the dirfuas alle aff hans froma
 

ok kallar huar a annan tha:
 

"Vi maghom diärffika fram at ga,
 

the skulu her antiggia dödhe blifua
 

# 170
 

älla vi skulum thöm aff landith drifua."
 

Herra Iwan ok thän thera baneer fördhe
 

the twa sik omaklika rördhe
 

och hioggo them en wägh swa bred
 

thet hären all gladelik effter redh.
 

The frugha ok the höwizska quinna
 

gingo alla op a thän tinna,
 

hwar när hin annan stodho
 

ok sagho op a the riddare godho.
 

The herra Iwans hälm görla kände
 

huar han sik a markinne vände.
 

The frughur lofua thet alla
 

at the sagho ther sina owiner falla;
 

thet matte tho litin glädhi vära,
 

the misto viner ok fränder thäre.
 

# 171
 

Herra Iwan var een riddare thär
 

rät som een falke bland fughla är,
 

swa angistlikä han medh swärdit slo
 

som en falk pläger medh sinä klo;
 

hwar sik wilde ey gernä giffuä
 

han matte ther döder for honum bliffuä.
 

Tha mälto the ther sagho pa:
 

"A ha, aha!" och sagde swa:
 

"Hera gudh tha signe then man
 

ther sith swärd swa rörä kan!
 

The frugha matte väl varä blidha,
 

een tholkin riddara legger vidh siin sidha!"
 

thy at huan thän tima the han see,
 

tha ma thera hiärta aff glädhi lee.
 

"Ij maghin see, badhe riddara ok swena,
 

# 172
 

at the dirfuas allä aff honum ena.
 

Thy bör thet herra och förstä til,
 

hwar thet rätlik pröuä will,
 

hwar the finna en dande man
 

ther ridderskap och äro kan,
 

the halde honom werdogh oc haffue han käran,
 

thäs fanga the badhä priis och ärä,
 

thy at offtä komber then tiidh
 

at man torff badhä riddare och swena vidh;
 

thet thykkes ey offmykit wärä
 

hwat man them hawer giort til ärä."
 

Nu mälto the a husith varo:
 

"Hua hafuer seet een riddara swa fara?
 

Huilkin man honum hogga vil,
 

han komber honum swa bradelik til
 

och känner honum at sompna swa
 

thet han aldrigh vakna ma."
 

# 173
 

Een riddare kom tha farande thit
 

ther iärllen haffde a mykit alit;
 

han var ij sit hiärta fro;
 

swa angistlikä han herra Iwan slo,
 

thet hans skiold gik alder ij stykke.
 

Herra Iwan nööt tha godha lykko
 

thet han var hwarte lam älla saar
 

ok skadde han siälff rät ey eet haar.
 

Herra Iwan hafuer sin skiold nu mist,
 

nw taker han een annan list,
 

tok tha sina gläfuio ij sina hand
 

ok stak thän riddara aff främädhe land
 

swa art örs ok man styrte nidher;
 

# 174
 

ther var ey got at sitia vidher.
 

Hwath han hafuer herra Iwan förra giört,
 

thet hafuer han honum nu swa hemfört
 

och wäghit thet medh tolik wagha
 

thet han thet angrä rät allä dagha.
 

Vilin ij tro iak sigher idher merä,
 

han brööt tha än skaptin flere,
 

för än thän dagh at qwälde leedh
 

margh skapt han sunder redh.
 

Thän ädhle riddare badhe stolz ok godh
 

han kunne ey ther vardha modh;
 

han tok tha til sith godhä swärdh
 

ther opte bötte fore hans färdh,
 

hugger tha som han var odh
 

alt thet nidher for honum stodh.
 

# 175
 

Hans vapn varo aff blodin rödh,
 

thy at margher man for honum bleeff dödh,
 

ther man ser ther j blode sima,
 

ther mist haffde badhe liff och limä.
 

Om han hafdhe haft andra twa thär
 

tholka som han siälfuer är,
 

tha haffde thet warat een litin riidh
 

och halffue skämber standith the striidh.
 

Stridhin byrias nw aff my,
 

the ey äru dödhe, the vardha at fly,
 

hwar som mäst ma vndan fara,
 

herra Iwan fölger effter medh sin skara;
 

ängin thera ma lifuith halda
 

# 176
 

aff the han faar, thet magho the gialda.
 

Herra Iwan iärslins vapn väl kände
 

hwar han vndan honum rände:
 

"Iak wil thik fylghia om iak ma,
 

thu skalt mik ekke koma j fra,
 

thu vardher antiggia dödher blifua
 

äller thik fangin fore mik gifua."
 

Järlin hafdhe fangith anger och sorgh,
 

han vilde tha gerna til sin borgh;
 

en branter aas war a hans leedh,
 

then wägh han til husit redh;
 

han var ey länger föör at ridha,
 

tho han ey vilde, han skulde tho bidha.
 

Ängin hans man var honum när;
 

herra Iwan kom tha rännane thär
 

medh draghith swärdh ok vilde han sla.
 

# 177
 

"Käre herra, ij görin ey swa,
 

ower land ok hws tha maghin ij valda,
 

for gudh latin mik lifuth halda!"
 

"Om iak skal göra vidh thik swa väl,
 

tha vardher thet medh een forskiäl:
 

huath iak ma thet skal iak göra,
 

iak vil thik fore mina frugho föra;
 

thet staar til hänna ok ey til mik
 

huat nadhum hon vil gifua thik."
 

"Thet loffuar iach idher a mina tro
 

thet iach wil gernä göre swo,
 

botä alt effter henne viliä
 

swa at os skal enkte at skiliä."
 

Herra Iwan hans vapn aff tok
 

-- thet giordhe han thy at han var klok --
 

ok fördhä han genast thärdhan bort
 

fangin fore thän frugha port.
 

Then frva redh honum sielff igen
 

# 178
 

medh frvr oc mör, riddare och swen,
 

fördho han in medh mykyn ärä
 

och badho han gudhi wäl komin wärä.
 

Aff tolik priis tha star hans loff
 

ee hwar herra sökiä hoff.
 

Herra Iwan til the frugho gik
 

ok iärlin hänne ij händer fik.
 

"Ower hans liiff ok goz tha maghin ij radha,
 

han bedis tho gärna aff idher nadhe;
 

han kännis han hafuer idher giort a moot,
 

thy biwdher han idher tholka boot,
 

päninga ok goz mädhan han ma lästa
 

ok vardha idhar man, thet är thet bästa,
 

vil idher alla visso fa
 

som idher siälfue nögher a,
 

at han skal thetta aldrik brytä
 

om han ma idher nader nytä.
 

# 179
 

Vilin ij thet göra for mina saka,
 

tholka daghthingan aff honum taka,
 

thet är the bön ther iak bidher
 

ok alle thässe riddara idher."
 

The frugha swaradhe som ij maghin höra:
 

"Huath ij mik radhin thet vil iak göra:"
 

"Nu vil iak idhart orloff hafua,
 

gudh thakke idher for idhra gafuo,
 

iach ma ey lenger dweliäs her,
 

thy at langer wäg for mik stär."
 

The frugha kärir thet swa sara
 

thet han vil swa bradhlika thädhan fara,
 

ok taladhe huar til annan tha:
 

"Awi, thet han ey vära ma
 

# 180
 

medh min frva härä,
 

thet maghom wi särä kärä."
 

Orloff tok han ok thädhan reedh
 

ok ater a the sama leedh
 

ther han hafdhe förra ridhith thiit;
 

a ängin man tha hafdhe han liit,
 

thy at han reedh thädhan ena,
 

swa at han hafdhe änga swena.
 

Tha han hafdhe ridith ena litin stund
 

tha hördhe han ij een grönan lund
 

mykith bang ok angizslik läte;
 

han viste ey huath thet haffde sätä.
 

Ther een orm ok eet leon bardhos badha
 

och wilde hwart thera annat skadä.
 

Han reedh ther när ok sa ther a
 

huru ormin hiolt leonith tha
 

# 181
 

at thet sik ekke matte röra
 

ok ängin skadha matte göra.
 

Han thänker thet medh rätä skil
 

huilkin thera han hiälpa vil;
 

honum vardh tha til radha swa,
 

thän leon hiälpa huath han ma;
 

medh natwrlik skäl ma man ey lata
 

ij allan stadh orm at hata.
 

Herra Iwan steegh tha aff sin häst
 

ok bant han som han kunne bäst
 

fiärre thän orm ok äkke när
 

fore thet eeter aff honum gär.
 

Ther han stander j then skog
 

manlik han sith swärdh wtdrogh
 

ok raslika trädher thän ormin til;
 

medh sin skiol han sik väria vil
 

# 182
 

fore eter och eld och annor meen
 

ther ormen skiuter honum igen.
 

Herra Iwan hog thän ormin tha
 

at förste hugge sunder ij twa
 

och siden j stykke al swa sma
 

at engen lot hos annan laa.
 

Vil leonith honum nakan skadha göra,
 

han vil sik väria, thet skulin ij höra.
 

Thet första leonth thetta saa
 

at drakin dödh for hänne laa,
 

tha gik hon for herra Iwan liggia
 

som hon vilde nadher aff honum thiggia
 

ok teknar honum thet bästa hon ma
 

rät som hon vilde sighia swa:
 

"Thet later iak idher, min herra, höra,
 

huath ij mik biwdhin thet skal iak göra."
 

# 183
 

Han drogh sit swärdh wt aff sin slidha
 

ok vilde tha ey länger bidha;
 

thet leon sin hala fram fore han ratte,
 

han hog ther aff thet minzsta han matte,
 

ther drakin hafdhe haldith a;
 

han matte ey annath än göra swa,
 

hafdeh han ey hänne skilt vidh the nödh,
 

tha vare leonith genast dödh.
 

Thet leonith var aff dygdh swa godh;
 

tha herra Iwan thet forstodh
 

at hon vilde honum thiana
 

for the hiälp han giordhe widh hana,
 

tha thotte honum thet vara väl
 

at han slo thäm ormin ij häl.
 

Han strök sit swärdh ok stak thet in
 

ok reedh sin vägh at thet sama sin.
 

Huar herra Iwan fore ridher
 

# 184
 

leonith honum fölgher, thet sigher iak idher,
 

ok vil sik aldre fra honum skilia
 

ij nödh älla ij lost medh sinom vilia,
 

ok hon swa näla honum gik
 

til hon vädher aff diwrin fik.
 

Tha dreeff hänne ther hunger til
 

thet hon aff diwrin hafua vil
 

ok springer honum raslika ij fra
 

-- han vndra hwi hon giordhe swa --
 

ok hiolt sidhan qwar ok bidde han
 

ther hon diwrin fore sik fan.
 

Om herra Iwan vilde ridha
 

tha vilde hon ey länger bidha,
 

wil han och nokor stund dwälias thär
 

öfrin diwr hon honum fär.
 

# 185
 

Tha herra Iwan diwrin sa,
 

tha teknar han hänne fram at ga;
 

hon gör alt thet hänna herra bidher,
 

bradelige löp hon ij dalin nidher.
 

Thän förste hiort for hänne stoodh,
 

hon kastadhe han nidher ok sögh hans blodh
 

ok vilde vara sin herra tryg,
 

katadhe han genast a sin ryg
 

ok dwaldis äkke länger thär
 

vtan genast fore sin herra bär.
 

Thet monde fast at kwälde lidha,
 

han viste ey huart han skulde ridha.
 

"Vi vardhom the nat här nu blifua
 

ä huath nadher gudh vil os gifua."
 

# 186
 

Herra Iwan monde hiortin fla
 

ok tok alt thet ij honum la,
 

lifuer ok lungo ok hiärtä blodh
 

och gaff thet leon hos honum stodh,
 

slaar sik eld ok redher sin mat
 

ok bleeff ther om the sama nat.
 

En stor stek han aff hiorten sker
 

och siden fram til elden bär;
 

han reff thet a en storan teen
 

och stekte ther badhe köt och ben.
 

Han hafdhe ther ey viin älla brödh,
 

han drak ther vatn, thäs giordhe honum nödh.
 

Mädhan herra Iwan sat vidher bordh
 

fore hans föter a thän iordh
 

thet leon alt hos honum la
 

ok vilde ekke thäden ga.
 

Tha han hafdhe ätith mäden han vil,
 

# 187
 

tha tok han alt thet ther var til,
 

minna ok mera, huath ther var,
 

alt saman fore sit leon bar.
 

Han lagdhis nidher a thän mold
 

ok hwilte sik op a sin skiold
 

til the nat forgangin är.
 

Leonit haffde han swa kär
 

ok lot sik vara ther til ospara
 

then nat ower honum at halda vara
 

och göma han medh sin froma
 

at engen ma honum til skada koma.
 

Huath är ther mer at sighia ij fra?
 

Thet första han daghin fore sik sa
 

tha reedh han thädhan swa snima
 

# 188
 

ok lifdhe ij thän sama tima
 

vidher the diwr som leonith fik
 

til fiortan nätter ther forgik.
 

Thän fämptanda dagh at qwälde
 

kom han ridhandhe til the käldo
 

ther i haffuen fyrre sakth aff hörth
 

huath vnder vidh henne haffuer varith giört.
 

Tha herra Iwan käldona sa,
 

tha mälte han ok sagdhe swa:
 

"Alla mina glädhi hafuer iak här mist,
 

huath skal mik länger lifsins frist?
 

Then ärä iach her fordhum fik,
 

medh sorgh hon bradelik mik for giik."
 

Aff angär fik han swa mykin qwala,
 

han fiol ij owit ok laa ij dwala;
 

hans swärdh sköt sik aff slidone tha
 

ok skar hans brynio sunder ij twa,
 

# 189
 

a hans hals fik han ett saar
 

och j hans bryst eet annath var.
 

Tha leonith thetta sea fik
 

at blodhit genom hans brynio gik,
 

tha lot hon illa ok sara skalff,
 

hon thänkte han vilde sik dräpa, sialff;
 

enghen man thet sighie ma
 

huru ömkelikä hon lot tha;
 

hon sa sin herra blödha,
 

tha vilde hon hälder thola dödha.
 

Hon maklika fram at iordhinne skreedh
 

for än hon matte thet koma a leedh
 

thet hon tok swärdhith medh sinne than
 

ok drogh thet fra thän ädhla man
 

ok lagdhe thet fiärrin op a een steen
 

# 190
 

at thet skulde honum ey göra meen
 

och lopp ater och fram thärä,
 

som hon monde galin wärä,
 

medh iämmmerlik lat och skriade swa
 

at thet war ömkä at hörä pa;
 

hon hafdhe tha swa mykin vanda,
 

hon matte hwarte liggia älla standa.
 

Tha han hafdhe ligath eena stund ij dwala,
 

tha fixks han vidher ok matte tala;
 

han lagdis vider eith berge lidh
 

oc huildis äne stundh ther widh.
 

Thet första leonith thet sea fik
 

hon thaghar genast til honum gik,
 

ok fore hans föter hon lagdhis tha
 

ok görla op a sin herra sa.
 

# 191
 

Tha han var hwil ok han op stodh
 

hans hiärta var aff angir modh,
 

tha kom honum ater ij hugha
 

han hafdhe ey haldith vidh sin fruha
 

thet han hafde hänne iät
 

ok hafdhe thet brutidh rät alt slät.
 

Hans anger byrias nu aff ny:
 

"Huath dugher mik länger for dödhin fly!
 

Iak vil mik dräpa ok göra swa
 

mädhan ängin man här seer op a,
 

thy at al miin glädhi er nu änd
 

ok sarlika mik til sorghina vänd,
 

ee siden iach miste then höglik ärä
 

ther iach haffde medh min hiärtä käre.
 

Hweem vil iak ther fore gifua sak?
 

Iak volte mik siälfuer thetta omak,
 

aff godh ämpne foor iak illä,
 

thet wlte mik min storä osnillä.
 

# 192
 

Thet är nu miin mästa kära
 

thän harm ther leonith fore mik bära,
 

iak vilde hälder vara dödh
 

än see a hänne tholka nödh.
 

Oppinbara iak thet teer,
 

ok wil iak ther til sighia meer,
 

iak vilde mik siälfuer fordäffuä,
 

skulde ey diäffwlen siälinä ärffä."
 

Een iomfru var ther skampt ij fra,
 

hon sat ther när ok lydde op a
 

ij thet kapella hos käldonä stoodh.
 

Hon kalladhe a thän riddara goodh
 

ok badh han fore tokt til sik ga
 

thet hon matte hans talan fa.
 

# 193
 

En tho her Iwan war ey gladh
 

han gek til henne thaghar i stadh.
 

The iomfru mälte vidher sik ena:
 

"Hweem skal iak här mädher mena?
 

Huath dugande man mun thenne wäre
 

thär iak hörir sik swa sara kära?"
 

Herra Iwan til thän kapella gär:
 

"Sigh hua thu äst här inne är!"
 

"Jak vil idher thet giärna sighia,
 

iak ma ther om ey länger thighia,
 

iak är the vslasta quinna een
 

fore alla the ther sool a skeen."
 

"Thu ma väl thighia ok tala ey swa,
 

min harm är meer än thine twa."
 

"Dande man, ij sighin ey swo,
 

# 194
 

thet ma ängin lifuande tro,
 

thy at ij ärin lidughe bort at ridha
 

än iak vardher fangin här inne bidha,
 

thy at ey är bättre wardit mit mal,
 

the vilia mik morghon bränna j baal."
 

"Ma iak idher ther spyria til,
 

om thu mik thet sighia vil:
 

huath hafua the idher at känna,
 

hwi vilia the idher bränna?"
 

"Swa skiwter iak til gudh, mit maal,
 

swa hiälpe han mik badhe til liiff ok sial,
 

iak aldre skyldadhe til thän sak
 

ther the nu sighia a min bak.
 

The sighia iak skulde mina fru forradha,
 

# 195
 

drozatin ok hans brödher badhe.
 

Mit liiff iak ekke lösa ma
 

vtan iak kan thän riddara fa
 

ther them threem thör een bestanda
 

ok lösa swa allan min vanda."
 

"Nu första iak mik ther a forstär
 

at miin sorgh mere än thiin är,
 

thy thu ma väl hiälper fanga
 

än miin sorgh mon mik seent forganga."
 

"Jak veet then ey ij världinne til
 

ther mik hädhan frälsa vil,
 

tho hopar mik än til riddara twa;
 

a herra gudh, matte iak thöm na!"
 

# 196
 

"Kära iomfru, latin mik thet höra,
 

hua thet vilde for idher göra,
 

ther sik slikt thorde taka a händer,
 

een bestanda thröm riddara sänder."
 

"Thet sigher iak idher samnelik
 

for vtan fals ok vtan swik,
 

thet är min herra riddar Gawian
 

ok konung Vrians son herra Iwan.
 

Thet hafuer iak for herra Iwans saka,
 

iak skal min dödh morghin op taka."
 

"Hwath sigher thu mik, hiin salugha mö,
 

thet sku skal fore herra Iwan dö?"
 

"Ja män veet, thet gaar mik swa,
 

ther finder iak sanna röön op a."
 

# 197
 

"Nu hörir iak huath ij sighin hära,
 

om gudh vil thet skal ey vära,
 

thy at iak är thän ther heter swa;
 

iak skal idher hiälpa huath iak ma,
 

om ij ärin the mik hialp tha,
 

tha iak mällan portana la
 

ij Wadeins hws hins rödha
 

tha iak slo han til dödha;
 

tha rönte iak thet medh fulgodh skäl,
 

ij holpin mik dygdelik oc väl,
 

thy iach war ther swa komin tha
 

at iach haffde engen at lithä pa.
 

Huath ij giordhin tha vidher mik,
 

thet vil iak nu giärna löna thik.
 

Sighin mik, kära, huath idher är skedh
 

sidhan iak fra idher reedh!"
 

# 198
 

"Jak vil ther gärna sighia ij fra
 

om idher lyster lydha op a.
 

Iak kännis ther fidher at iak halp idher
 

tha ij mik thorftin aldra mäst vidher.
 

Ij vordhin ok ower eno badhe,
 

miin fru ok ij, medh mino radhe;
 

thet veet väl gudh ij himerik,
 

thet fromadhe hänne meer än mik.
 

Iak tröster mik än at göra swa,
 

om iak hädhan nokor lund koma ma,
 

ij faan än ater ij skamman frist
 

mina fru ok alt thet ij hafuin mist.
 

Tha thet aartih swa forgik
 

thet hon ey budh aff idher fik,
 

# 199
 

tha kände thet miin frugha mik
 

thet iak hänne radhit hafdhe swik
 

oc gaff megh sidan sa högelige sak
 

at thet wlte engen wtan jak.
 

Första iak thän skadha beedh
 

at miin frugha vardh mik vreedh
 

ok drozatin the görllä forstodh,
 

han var mik ilder ok äkke godh,
 

thy at han thet görla fan
 

hon tröste til mik alt bäter än til han.
 

Tha rönte iak thet sannelik
 

the awund han hafde för til mik.
 

Han kärdhe a mik swa oppinbara
 

thet ängin thordhe for mik swara,
 

han badh mik tha thän riddara fa
 

ther thöm threem brödhrom thordis een besta,
 

innan fiorton natta fräst skulde iach then fanga
 

# 200
 

elle skulde thet mik til dödhä ganga.
 

Sidhan sökte iak mangt eet hoff,
 

om nakar vilde göra for frughor loff,
 

mit ärande taka sik til handa
 

ok frälsa mik aff thänna vanda.
 

Iak var ridhin til konung Artws
 

til Karydol op a hans hws,
 

iak spordhe ther äpter herra Gafwian
 

ok huarghin idhra iak ther fan.
 

Tha spordhe iak ther nymäre;
 

at een riddare hafde varith thäre;
 

han var stolt ok ij hiärtadh bald,
 

han tok drötningena bort medh vald
 

och skiutlik bort medh henne rende,
 

swa engen man then riddare kende.
 

Konungen mälte tha til Keyä:
 

# 201
 

Thet vil iak idher badha segiä,
 

herra Waliwan ok swa thu,
 

ij skulin vara til redho nu
 

ok sparin ey idher örs at ränna
 

at ij maghin ater fanga hännä.
 

Medh thy tha reedh iak thädhan bort
 

at änktehafdho the til hänna sport.
 

Ther fan iak ängin ther thorde til taka
 

at väria mit maal for tholika saka,
 

ok ängin annan stadh matte jek finna,
 

thy ligger iak här fangin innä.
 

Nu hafuer iak sakt mit skrifta maal
 

for huath iak morghin döia skal;
 

än tho at ij vilin mik hiälper tee
 

ij maghin ey bärias een vidher three."
 

Tha swaradhe hänne herra Iwan:
 

# 202
 

"Iak lofuer thik thet a mina san
 

thet iak skal morghin koma här
 

för än doombrin ower idher gär
 

ok antiggia dödher blifua skal
 

äller ok väria thetta maal;
 

ä huru thet mik ganga ma
 

thu skal ther änkte sighia ij fra,
 

om nakar vil ther äpter leta
 

huath mit nampn är äller huath iak mon heta."
 

Tha swaradhe honum the howizska moo:
 

"Iak vil hälder förra dö
 

än iak skulde makaht thet sighia
 

ther ij badhin mik ower thighia.
 

Än tho a the idher ij häl sla
 

iak komber thöm tho ey fra,
 

# 203
 

thet förstä the hawa drepit tik
 

tha gar thet siden ower mik."
 

"Mik thyker thet vara vnderlikt,
 

miin kära, at ij vilin tala slikt;
 

tho at the varo ty som the äru thre
 

-- thet skulin ij här morghin see --
 

iak thor thöm väl ij tänder sla,
 

thet gange sidhan huru thet ma.
 

Iak finder at ij thäs iäwugha ärä
 

thet iak komber ater härä:
 

thet vil ey gudh ij himelrike
 

thet iak skulde idher swa illa swika,
 

thy iach hawer idher swa väl rönt,
 

iach faar thet ider aldre lönt.
 

Iak vil nu hädhan ridha braat
 

-- gudh gifui idher, iomfrugha, godha maat --
 

# 204
 

ij thänna mark for mik at leta
 

huar iak minum häste faar at beta,
 

ther vardher iak blifua til sool op gär
 

ok sidhan ater koma här."
 

"Gudh göme ider, herre, huar i fara
 

bade lönligh oc opinbare!
 

Herra Iwan tha genom skoghin reedh
 

thrangan vägh ok mörka leedh,
 

hans leon alt medh honum gär
 

ok vil honum giäerna vara när.
 

Tha sa han ij the ödhemark
 

een kasteel ther var badhe högh ok stark;
 

thän mwr om thän kasteel stödh
 

han var badhe högh ok godh.
 

Thet land ther til husith la
 

# 205
 

ther var ängin bygdh op a,
 

thet var ther swa saara öt
 

at ängin gat sik ther föt.
 

Tha herra Iwan thetta sa
 

han reedh then vägh til husith la.
 

The a husit varo moot honum gingo,
 

medh blidhom ordhom the han vntfingo
 

och loto tha then winde bro nidher.
 

Herra Iwan varth ther glader wider
 

oc vilde helder herberge tigge
 

en han vilde vte ligge.
 

Thet första herra Iwan gik mote the bro,
 

tha badho the han ok sagdho swo:
 

"J latin leonith binda häre
 

at thet os ey til skadha väre."
 

# 206
 

Herra Iwan swaradhe the borghara tha:
 

"Thet ma äkke vara swa,
 

vi hafuum thet huar annan iat
 

at vi maghom ey skilias at;
 

wi skulom antigä badhä in
 

elle och wt at thetta sin;
 

iak lofuar thet här fore os badha,
 

thet leon vardher här ängom til skadha."
 

Tha swaradho riddara ok swena badhä:
 

"Ij moghin ther siälfue ower radha."
 

Tha han kom fram ij thet hws
 

ther mötte honum frvr medh storä liws,
 

badho swenä taka hans häst
 

och gömä som the kundo bäst.
 

The fruor mondo hans vapn aff taka
 

# 207
 

ok skipado honum rät alla maka
 

ok mälte sidhan til hans swa:
 

"Ij skulin til min herra ga.
 

Honum thykker thet vara een glädhis stund
 

at ij ärin kompne a hans fund.
 

The frvr och jomfrvr toko han ther
 

och leeddo han thit thera herra är.
 

Husbondin thaghar mote honum gik
 

ok satte han nidher när siälfuan sik.
 

Al the glädhi ther man hafuer hört
 

thet var thöm ther til skämptan giört.
 

Tha the saato alle kaat,
 

tha fingo the swa vnderlik laat,
 

badhe karl och swa qvinneä
 

och hwart thet barn ther war inne,
 

# 208
 

ok gräto swa iämmerlika tha
 

at ther var ömkä at höra op a;
 

een litin stund the värä kata,
 

een annan stund the mondo grata.
 

Herra Iwan spordhe husbondan aat
 

tha the saato ower thera maat:
 

"Käre husbonde, sigh thet mik,
 

om iach ma thet spöriä tik,
 

hwi gratin ij stundum alle saman
 

ok stundum hafuiin ij swa mykith gaman?"
 

"Jak sagdhe idher thet giärna härä,
 

om thet matte ider til skämptan värä;
 

första ij thet vita fa,
 

# 209
 

idher thykker ther thungkt at thänkia opp a,
 

thy wil iach helder ther om tigiä
 

än idher mer ther aff sighiä."
 

"Sighin thet mik mdhan vi här sitia,
 

iak vil thet storlika gärna vita."
 

"Huath hafuer iak nu annath til,
 

mädhan ij thet swa gärna vita vil!
 

Een rise haffuer giorth megh högelik skadha,
 

iak ma mit land fore honum ey radha;
 

han daghlika här for husith ganger
 

ok gör mik badhe sorgh ok anger;
 

mit goz hafuer han mik takith fra
 

ok bedhis mina doter ofwan a.
 

Iak atte siäx söner rika ok kaat,
 

ä foor mik ful väl mädhan aat;
 

# 210
 

The varo riddara rask ok klook,
 

til thänne rise thöm aff mik took.
 

Fiälskarper the han nämpna;
 

gudh ma mik a honum hämpna!
 

Han hafuer mina söner dräpith twa,
 

swa at iak ther siälfuer sa op a;
 

han vil ij morghin än swa göra,
 

thöm epter lifua hiit at föra
 

ok dräpa thöm at vi thet see;
 

slikt gör mik ij mith hiärte vee.
 

Om iak gifuer honum dotter miin,
 

han vil ey hona taka siälfuer til siin
 

vtan gifua hänne stekara swena,
 

the fulasta ok the orena
 

ther han haffuer i sin gardh,
 

them lather han henne vare ospardh,
 

# 211
 

thet the skulu hona skända swa
 

at han hona forsmaar sidhan at fa.
 

Iak atte hws ok stora by,
 

badhe gambla ok swa ny;
 

aff thöm hafuer iak nu änkte meer
 

än thetta ena ij här seer.
 

Han hawer mik takit aff hus och land,
 

sompt medh swärd och sompt medh brand,
 

thän ille risi Fiälskarpper,
 

han hafuer mik varith alt offstarker.
 

Herra Iwan swaradhe thärä:
 

"Mik thykker thet eet vnder värä,
 

hwi thu ey sände til konung Artws;
 

thu finder ther manga op a thet hws
 

ther honum gärna bestanda
 

# 212
 

ok frälsa idher aff thänna vanda;
 

hwar ther lätä ath tolik saka,
 

han finder ther wäl sin maka;
 

tho a thän diäfwl starker är,
 

han finder tho thän ther honum bestär."
 

"Huath skal iak mera ther om tala?
 

Lango varo löst all miin qwala
 

om iak hafdhe funnith herra Gawian,
 

thy at miin kära husfru ok han
 

äru badhin syzskönö tw,
 

thet vil iak idher sighia nw.
 

Mykin skadha iak tha beedh
 

tha han äpter drötningine reedh,
 

thy at han är swa langt komin bort
 

at vi faam änkte til hans sport.
 

Viste han the högelika sorgh
 

# 213
 

som vi hafuum daghlika a thesse borgh
 

ok sinna syster sona nödh
 

thet the nu forsniman äru dödh,
 

tha skynde han sik bradhlika heem
 

hiit til vaar at hiälpa theem."
 

Tha herra Iwan hördhe the ordh
 

ther husbondin mälte vidher sit bordh,
 

tha sagdhe han ok sukkadhe sara:
 

"Sannelika, thet skal ey vara!
 

Om thän risi komber här
 

morghin för än iak hädhan fär,
 

tha vil iak honum gärna besta,
 

ä huru thet mik ganga ma.
 

Tho skal iak arla morghin ridha,
 

iak ma ey länge a daghin bidha,
 

# 214
 

thy at iak hafuer lofuath a mina tro
 

thet iak skal ändelika göra swo,
 

enom kämpa bestanda for ena iomfru
 

ther fangin ligger a lifuith nu
 

och fore middagx timä ther at komma,
 

hwat thet warder mik til skada eller froma."
 

Husbondin swaradhe herra Iwan tha:
 

"Thet löne idher gudh ther alt for ma!"
 

ok huart thet barn som ther var inne
 

thakkadhe honum ij thet sama sinne.
 

Sidhan sa man in fore thöm ga
 

the vänsta iomfru man finna ma;
 

hänna modher gik med hänne in,
 

the skyldo thera änlit medh thera skin.
 

# 215
 

The frughor ok thera quinna
 

hafua sorgh ok bleka kinna
 

ok vildo thet ey oppinbara tee
 

at man skulde thöm gratande see.
 

Tha husbondin var thäs varä
 

at the frughur fäldo tara,
 

tha saghe han: "Ij thorfuin ey grata
 

och ey swa ömkelikä lata,
 

gudh hafuer os sänt thän ädhla man
 

ther idhan anger väl lösa kan,
 

han wil wider resen stridhä
 

och löse sa al ider quide."
 

The frughur gleddis alla ther vidher
 

ok fiollo honum til fota nidher.
 

Han badh them tagher vp standa allä:
 

"J skulen mik ey til fota falla!"
 

Thän ädhle riddare stolt ok godh
 

# 216
 

han thaghar op moot the frughur stodh:
 

"Iak vil thet äkke hafua aff thik
 

at ij skulin fallä a knä for mik,
 

ey bör idher thet vidh mik at göra,
 

iak vil thet ey se älla höra.
 

Iach wil thet idher alla radha,
 

frughur ok swa iomfrughur bädhe,
 

ij varin gladha ok görin swa,
 

til morghin ij ther se op a,
 

om gudh wil mik then lykko sendä
 

han bliffue döder fore mina hende.
 

Thet skal thok morghon arlä wäräe,
 

iach ma ekke lenger dweliäs härä,
 

ij skulin än her äpter spöriä
 

huath iak hafuer morghin göra.
 

# 217
 

Iak kan ey iätta meer än swa,
 

iak vil idher hiälpa huath iak ma."
 

Han gaff them allom gode trösth
 

ath therie anger varde löst.
 

The giorde segh sidan gledi oc gaman
 

thet queldh tha the sate saman.
 

The trösto a herra Iwan tha
 

ok swa a thet leon när honum la,
 

ther sik rördhe ey eet haar,
 

thet la qwart rät som eet faar
 

til herra Iwan thändhan gik;
 

tha stodh thet op ok riste sik.
 

Tha herra Iwan thetta sa
 

at time var at sofua ga,
 

han stodh op ok mälte braat:
 

"Gudh giufi idher allom godha naat!"
 

Frughur ok iomfrughur medh honum ganga
 

# 218
 

ok bära liws for honum til sianga.
 

Hera Iwan ok hans leon badhä
 

hwiläs nu ok hafua nadhä.
 

Han la the nat til dagher var liws;
 

tha kom een prester fore thet hws
 

och klappadhe a dör medh finger sin,
 

badh herra Iwan lata sik in:
 

"Nu är ther väl time til,
 

om ij mässo höra vil."
 

Herra Iwan tha prestin badh
 

at han skulde sik klädha tha ij stadh.
 

Han hördhe mässo aff thän hälgha anda
 

ok vämpnte sik sidhan til foot ok handa.
 

Han kalladhe husbondann tha til sin:
 

"Thet bidher iak idher, min käre vin,
 

at j vilin thet medh mik ombära,
 

# 219
 

iak ma ey länger dwälias härä,
 

ok veet thet gudh ij himerik
 

huru gärna iak varje härr när thik,
 

om thet matte vara ij thetta sinnä.
 

Nu late gudh mik idher hela finna!"
 

Han tok orloff ok vilde ga.
 

Tha iomfrughan hördhe han tala swa
 

aff angist hänna hiärta skalff;
 

hon gik sik fore herra Iwan sialff:
 

"Min fadher ok modher badhe,
 

herra, vi litum a idhra nadhe.
 

The haffdo honum gernä fallet till fot,
 

haffde thet honum ey warit j mot.
 

The budhu honom gul ok goz ther til
 

at han när thöm dwälias vil.
 

"Gudh forbiudhe thet ij alla saka
 

# 220
 

thet iak skal goz for äro taka,
 

lati thet aldre herra Gawian fregna
 

älder andra godha thäghna,
 

thet iach mik swa sielffuer forsma!
 

Ney, iak vil ey göra swa!"
 

The iomfrugha stukkadhe tha swa sara
 

ok badh han tha medh gratande tara:
 

"J görin thet for himerikis drötningx ära
 

een litin stund at dwälias härä,
 

for idhan frändha herra Gawian,
 

ädlä riddarä, ij thänkin a han
 

ok latin mik thet nyat, herra fin,
 

at han är käre modhurbrodher min."
 

# 221
 

Herra Iwan stodh ok thänkte op a
 

ok kunne ey til anzwar faa,
 

honum var thän iomfruo skadhi leedh
 

ok sarlika ij hans hiärta sweedh.
 

"Iak toke ther ey al världin til
 

thet iak min ordh ey halda vil,
 

hwath iak hafuer Luneta iat,
 

at thet skulde ey vara sat;
 

om iak hänne ey lifuande finder,
 

thet är thän angär iak aldre forvinder.
 

Iak vardher mik gudhi ij wald at gifua,
 

ena litla stund här qwar at blifua."
 

Tha the iomfrua hafdhe fangith swar,
 

tha vordho the thän risa var,
 

han komber swa galin farande ther,
 

han vil alt dräpa thet fore honum är,
 

thy at han var badhe dygher ok lang.
 

# 222
 

Han bar a sinne axl ena stang;
 

hon var aff staale, badhe stoor ok stark;
 

hwar han hona lägger a the mark
 

ok vil hona nakar aff honum stiäla,
 

hon är äkke godh at fiäla;
 

tho at tio kompane komo thärä,
 

the matto hänne ey aff stadhin bära.
 

Han hafuer the riddare medh sik fört
 

ther ij aff förra hafuin hört,
 

bundit them badhe händer ok föter,
 

the vänto sik aldregh at fanga böter;
 

hwar thera a sin häst medh starke reem
 

swa hardelika hafdhe han bundith theem
 

thwärt om sadholin ok hofuudhit nidher;
 

slikt är onda manna sidher.
 

# 223
 

Ängin thera var swa rik
 

at hela skorto hafdhe a sik.
 

Thän risi hafdhe ij sinne hand
 

ena dighra giisl medh thry band,
 

store knuta varo ther a,
 

swa ängislika slo han tha
 

the nakna riddara, thy at han var vreedh;
 

man matte thet höra swa langa leedh.
 

The hästa the riddara varo bundne op a
 

varo swa sultne the matto ey ga,
 

the waro trötte och swa mödhe,
 

bak sarä och illä sködhe.
 

Een dwärgh dreeff the hästa fram,
 

han var badhe halt ok lam,
 

ok slo the riddara ower hofuudh ok hals
 

-- thet röntis thöm thet var ey fals --
 

# 224
 

ä thet optasta ther han (for)ma,
 

(swa) at thet var ömka at se ther a,
 

medh the giisl han hafdhe ij hände
 

swa at blodhit ran om thera lände.
 

Sorgh ok anger ther monde ey skorta;
 

swa dreeff han fram fore thera porta.
 

Thän risi takar tha höght at kalla:
 

"Här äru nu thine syner alle,
 

thu vardher thina dotter nu wtgifua
 

älla skulu the ey länger lifua.
 

Än tho thik thykker hona vara bald,
 

hon skal tho ij minna fanta vald,
 

iak läter mik thet sara forsma
 

at iak vil hänne siälfuer fa;
 

hänna fadher skal thet höra:
 

# 225
 

iak vil hänne almänningx kono göra,
 

stekara swena the fulasta iak a
 

the skulu alle hänne fa;
 

tho at hon hafuer swa stolta lata
 

thet är tho hänne väl til mata."
 

Husbondin käir sina nödh:
 

"Gudh gafue iak vare langa dödh,
 

the matte mik then jember ey ske
 

ther iach hwar dagh fore mik see."
 

Herra Iwan swaradhe tha ther til:
 

"Sannelika iak thet sighia vil,
 

iak hördhe aldrigh för than man
 

thär swa oföghelika tala kan!
 

Gudh late thet aldre ganga swa
 

thet thu skal vald ower hänne fa!"
 

Herra Iwan sit örs tha krafdhe
 

ok al siin tygh som han ther hafdhe:
 

# 226
 

"Nu latin nidher the vindebro,
 

iak vil honum til a mina tro!
 

Om gudh mik the lykko an
 

thet iak ower komber han,
 

vil han idhra syner ater fa
 

ok böta sidhan huuath han ma
 

ok sik ij idhart vald at gifua,
 

tha skulin ij, herra, lata han lifua.
 

Nu göme idher gudh, badhe karl ok quinnä,
 

iak vil nu hädhan ij thetta sinnä."
 

Tha badho the alle ther sagho op a
 

thet gudh han matte göra swa
 

fore thera bon medh sina nadhä
 

at frälsa herra Iwan aff thän vadha,
 

at han matte thän sigher fa
 

thän dighra risa ther nidher sla.
 

Risin sa herra Iwan ridha,
 

# 227
 

han öpte fast ok bahd han bidha:
 

"Sigh än thu äst här komin til
 

at thu vidher mik stridha vil!
 

Iak sigher thet thik sannirlik,
 

han rädh thik badhe fals ok swik
 

ok var han ey thin godher vin
 

ther thik viiste hiit til min.
 

Huath thu hafuer honum giort ij geen,
 

han skipadhe thet swa thu giälder thet een.
 

Thet tu esth komin mik a moot,
 

thet är thän skadhi thu faar ey boot."
 

Herra Iwan swaradhe honum tha:
 

"Donde man, hwi talar thu swa?
 

Iak vil ey vidher thik at thrätta,
 

iak aktar thit thrwgh rät ängte vätta.
 

Gör mik huath thik mon lika,
 

# 228
 

iak vil een foot ey fore thik vika!"
 

Thet första herra Iwan hafdhe talath swo
 

sit örs medh sporom fast han hio
 

ok rände at rysan thet sama sin
 

ok stak han a hans biörn skin
 

ther han for platen haffde op a,
 

swa at blodith monde ther genom ga
 

ok ran fra honum rät som een ström.
 

Risin gaff thäs äkke göm,
 

vtan thet första han laghit kände
 

han greep the stang han hafdhe ij hände
 

ok slo herra Iwan tha swa fast
 

at skiolden al ij stykke brast.
 

Herra Iwan vardh vidh thetta vreedh,
 

han swoor thän risa een högelikin eedh:
 

# 229
 

"Thu skal thetta sarlika gialda
 

om iak ma mit liiff behalda:"
 

Han rykte tha sit godha swärdh,
 

ther opta bötte fore hans färdh,
 

ok hiog honum ij hans änne tha,
 

thy han hafdhe ängin hiälm op a,
 

ok hiog ther aff swa stora ena steek
 

__ thet gik Fiälskarpe tha aff leek __
 

swa at twa vargha älla fläre
 

gaato ey ätith ij eet maal merä.
 

Han tröste sik swa stark at vära
 

at han forsmadhe vapn at bära.
 

Tha Fiälskarpir huggith fik,
 

tha öpte han swa rädhelik:
 

"Thetta skal iak swa gälda thik
 

# 230
 

at thik thorff aldre langa til mik,"
 

ok slo han fastlika medh sinne stango,
 

at han monde när aff sadhelin ganga.
 

Tha halp gudh herra Iwan miok,
 

at thet hug ey radhelika tok;
 

thy at haffde thet skälligä takit han,
 

tha ware dödh badhe örs och man.
 

Thet första leon thetta sa,
 

at risin thorde hänna herra sla,
 

swa sarlika hänne ij hiärtadh sweedh
 

ok bardhe sik siälff til hon vardh vreedh
 

ok sprang tha swa raslika fram
 

ok loot thet se hon var ey lam,
 

# 231
 

thän risa monde hon badhe rifua ok bita,
 

alt hans biörnskin aff honum slita.
 

Huath hon rakar medh sinne klo,
 

thet gik alt fore, thet maghin ij tro;
 

swa ängislika hon han tha beet,
 

badhe sinur ok köt aff honum sleet
 

fraan hans hals ok til hans lenda,
 

hon vilde ey förra ater vända;
 

han faar thän läkiare ey ij aar
 

ther honum heler thässin saar.
 

Medh then mästä nödh man ee sa
 

tha sleth Fiälskarp sik leonit j fra
 

och öpte tha medh harda kärä:
 

"Awi thet iach är komin härä!"
 

Han löpte tha opp sin iärn stang
 

-- hon war badhe stor och langh --
 

# 232
 

och huxade thaghar leonit sla.
 

Hon springer honum sköt j fra
 

och räddis tha for sin sidhä;
 

hon tordhe ey hugget bidhä.
 

Thet huget kom neder mällom them bade,
 

och kom tha hwargom them til skädä,
 

vel atte alne i jordena nider,
 

sa hörde jek sakth, sa seger jek ider.
 

Thet förstä herra Iwan thetta sa,
 

at stangen fasth j jordena la,
 

tha sprang han fram och til hans hio;
 

swa angistlikä han honum slo
 

at arm ok axl aff honum gik
 

aff thet hug (ther) han tha fik.
 

Eth annat hugh han honum gaff
 

# 233
 

-- han räddis tha enkte fore hans straff --
 

genom hans hoffwdh och swa hans bryst
 

-- then rese fik tha illä syst --
 

sa ath thet nam i hans hierte stadh.
 

Tha wart herra Iwan j hiärtat gladh
 

och räddis tha ey medh allä
 

tha han sa resen fallä
 

for sinne hand op a the hedh;
 

man matte thet höra langa ledh,
 

huru biärgh ok dala skulfuo vidher
 

tha han fiol a iordhina nidher.
 

Tha risin var fallin ok sam i blodhe,
 

tha lupu the alle a husit stodho,
 

badhe karl ok swa qwinna,
 

hwart thet barn ther var inne,
 

allä thit som resen la;
 

the thakkado herra Iwan och sagdo swa:
 

# 234
 

"J haffuin os frälst aff allä nödha,
 

gudh thakke idher, herra, for idrä mödä!"
 

Husbonden oc fruen äre nw glade
 

ath te moge nw ware medh nade,
 

oc lösth er nw there sone quidh
 

som the haffue haffth i lange riidh.
 

Tha mälte then herra och the frvgha:
 

"Wi bidhiä thet gernä om thet ma dugha,
 

mäden j mogen ey nw medh os in,
 

j komin her ater eth annat sin
 

oc huilen ider oc haffuen make,
 

i gören thet for ware sake,
 

tha i thet ärinde hafuin giört
 

ther vi hafuum aff idher hört."
 

Herra Iwan swarade husbondan tha:
 

"For sannind iak thet ey iatta ma,
 

thy thet alt a lykko star,
 

huru thet mik i hände gar."
 

# 235
 

Ä badh herra Iwan husbondan tha:
 

"J laten idhrä sönir görä swa,
 

taka thenne dwärgh och bort han förä
 

thit som j herra Gawian spöriä
 

och torffuen ther om enkte tala
 

hwar them hawer löst aff qwala."
 

The swarade the vilde thet gernä görä,
 

thet han biuder fram ath förä.
 

Hans loff är här ok i alla stadha,
 

thy han löste them aff vadha
 

och swa fra then grymma dödh,
 

som them stodh fore, ok andre nödh.
 

Tha wi finnom herra Gawian,
 

om han os at spöriä kan,
 

hwat riddare ther j monw wärä,
 

hwat skulom wi tha honum swara?"
 

# 236
 

"J moghin thet väl honum sighiä
 

och torffuen ther om enkte tighiä,
 

at Leons riddare fore hans saka
 

frälste idher aff allan omaka
 

-- thy ath han kenner honom wel --
 

och görin honum siden ey mere skäl.
 

Jek rädis thet megh til scadä gär
 

ath jek sa lenge haffuer varit her."
 

The riddare mondo tha honum swara:
 

"Herre, vi vile medh idher fara
 

och weriä idher ärä medh wi ma liffua
 

älle och dödhe hos idher bliffua."
 

Tha swaradhe them herra Iwan:
 

"Gudh thakke idher", saghdhe han.
 

"Thok at j wilin mik swa höglik ärä,
 

# 237
 

ath thette sin ma thet ey wäre.
 

Gudh helse idher allä saman än,
 

frvr och iomfrvr och höffuiske män."
 

Han ridher nw thäden thet mästä han ma
 

then genästä wägh til capellen la.
 

Thet war middagh eller mere
 

för han kom farande fram til there.
 

Tha haffdo the takit then salgä qwinnä
 

ther la fangen i capellen innä,
 

bundith henne medh starka bandh
 

badhä om fot och swa om handh
 

swa skämmelik op a en flaka;
 

thet giordho the hänne for utan saka.
 

thet baal war och til redho tha,
 

the wildo henne brennä pa.
 

Tha the henne til elden bärä,
 

tha kom herra Iwan rennande thärä.
 

# 238
 

Han öpte fast och badh them hette:
 

"Huath göre i nw, i onde vette?
 

Thet vet gudh i himerik,
 

ey skal hon dö for idhart swik,
 

j haffuen henne ingen sak ath kenne,
 

for ider lygn scal hon ey brenne."
 

Hans hiärtä haffuer til gudh en tröst
 

at henne anger warder än löst
 

och gudh wil henne ey forderffua härä,
 

for thy han weth henne vrsaka wärä.
 

Han hugger sith örs a badhä sidhä
 

och wilde tha ey lenger bidhä,
 

han raskelik fram til elden ränne(r),
 

han vilde ey lata at hälpa hänne.
 

Thet förstä folkit thetta sa,
 

thet rympde alt honum j fra
 

och giordo honum swa wägen bred;
 

# 239
 

the sagho allä at han war wredh.
 

Tha öpte herra Iwan och mälte swa:
 

"Hwar är then nw henne thaler uppa?
 

Ial vil hona väria om iak ma,
 

latin thöm fram mik vilia besta!"
 

Han sik alla väghna om sa,
 

han vardh tha var huar hon la
 

a knä ok giordhe siin skriptamaal
 

ok gaff gudhi ij val badhe liiff ok sial.
 

Hon hafdhe ther ey flere klädhe til
 

-- sannelika iak thet sighia vil --
 

än een rifwin särk op a sit liiff;
 

swa stoodh hon ther, thet salugha viiff.
 

The arma quinnor ther kompna vara,
 

the fäldo for hännä manga taara.
 

"Hua skal os nu hiälpa ok dugha,
 

rökta vart ärinde til minna frugha?
 

# 240
 

Thet magho vi alla sarlika kära,
 

at hon är lughin aff sinne ära."
 

Herra Iwan fram til gänna gik,
 

medh blidhum ordhum hänne vntfik:
 

"Miin hiärta kära, nu sigh thet mik,
 

huar äru nu the ther liuge a thik?
 

Iak vil här väria thina saka,
 

the skulu thera ordh här aater taka
 

äller ok dödhe här at blifua,
 

swa framt ok iak ma lifua."
 

Tha Luneta herra Iwan sa,
 

tha mälte hon ok sagdhe swa:
 

"Var gudhi väl komin ij himerik,
 

väl är mik thet iak seer thik!
 

Hafdhe thu senare komith häre,
 

tha monde mit liiff nu änt vära.
 

Nu hopar mik a idhra tröst
 

# 241
 

at allder min anger vardher löst.
 

The thre äru nu här til redho,
 

ther mik valda thänna vredhe.
 

Gudh styrke idher ij dagh swa häre,
 

som iak veet mik saklösa vära!"
 

Herra drozatin ok hans brödher twa
 

hördhe hänne tala swa;
 

han öpte höght ok badh hänne thighia;
 

"Thu thröff ey tro hwath hon vil sighia!
 

Mik thykker thik vara een galin man
 

om thu vil dö for hänna osan,
 

tik är bätra bort at ridha
 

än for hänna sak moot threm at stridha."
 

Herra Iwan swaradhe ther a moot:
 

"Iak vil ey fly for idhart hoot;
 

tho at iak hafuer ey här viner älla fränder,
 

# 242
 

iak tröster a gudh ok a mina händer.
 

Iak vil idher diärflika gaa ij geen,
 

tho at ij ärin three ok iak är een;
 

ther skal idher förra ga til ledha
 

än iak vil fly aff thänne hedhä;
 

mädhan iak är heel ok äkke saar
 

iak aktar idher three rät ey eet haar.
 

Iak sigher idher thet medh rätee skäl,
 

swa framt ij vilin fara väl,
 

ij skulin the ordh här ater taka
 

the ij hafuiin hänne gifuith til sakta,
 

fore thy jak wet thet sannerlik,
 

hon rädh sinne fru än aldre swik.
 

Thy vil iak väria hänna maal;
 

iak veet at gudh mik hiälpa skal,
 

ther alder rätvisa ok sannind är,
 

mädhan iak for sannind stridher här."
 

# 243
 

Aff hogmoodh mykith the swaradhä tha
 

ok badho hans leon fran sik sla:
 

"Mädhan thu vil ey hädhan fara
 

wi skulum ey dödhin vidh thik spara."
 

Herra Iwan swarar ther han stär:
 

"Iak är ther til komin här,
 

iak vil idher een bestanda,
 

ok kan thet än swa koma til handa
 

at leonith vil idher skadha,
 

ij werin idher väl, thet vil iak radha;
 

fore hänna värk vil iak ey swara,
 

thet sigher iak idher rät oppinbara."
 

"Lat thit leon bundith vära,
 

om thik lyster stridha häre,
 

äller mat thu väl händhan ridha;
 

vi vilium ey vidher idher badha stridha."
 

# 244
 

Tha swarade thöm herra Iwan:
 

"A herra gudh," tha saghde han,
 

"iak skal här frälsa thänna mö,
 

äller vil iak ther om dö."
 

Herra Iwan til sit leon tha sa
 

ok badh hänne genast thädhan ga:
 

"Tu skal nu göra thet iak thik bidher:
 

gak thik bort ok läg thik nidher!"
 

Leonith gik tha bort ij stadh
 

ok giordhe som herra Iwan badh.
 

Tha the hafdho talath swa
 

herra Iwan rände thöm ij fra
 

ok raslika han sin hiälm op bant
 

ok vilde sighia thöm alt sant.
 

Han hafdhe ena gläfuio ij sinne hände
 

# 245
 

ok raslikka moot the riddara rände.
 

Drozatin ok hans brödher badhe
 

fara nu här ok vilia honum skadha,
 

swa omaklika the herra Iwan rördho
 

medh the starka skapt the fördho,
 

swa hardelika stungo the a hans skiold,
 

han gik ij stykke a thän mold.
 

Herra Iwan giordhe som ij maghin höra,
 

han vilde sina glafuia ey brat forgöra
 

ok vndrogh thöm at thän sama riidh,
 

han vänte sik än hardhare stridh.
 

Han rände a then annan ända
 

och raskelik han sith örs om vendä.
 

Han tok drozatins görla vara
 

hwar han foor ij thera skara
 

# 246
 

ok rännir honum swa rasklika a,
 

thet han kan ey til värio fa,
 

ok stak han swa, thet sigher iak idher,
 

thet han fiol thaghar a iordhena nidher
 

ok länge ther ij swima la,
 

swa at han hwarte hördhe älla sa.
 

Tha hans brödher mondo thetta se,
 

thet giordhe thöm ij hiärtadh ve.
 

The rykte there swerdh alle saman,
 

thet gik them allom tha aff gaman,
 

ok slogho herra Iwan swa angislik;
 

han vilde tho giärna väria sik;
 

tho at the varo twe ok han var een,
 

han var tho rasker ok äkke seen;
 

tho at thera hug varo mang ok sma,
 

hans eet var störra än thera twa:
 

# 247
 

han wardhe sik swa at thet sama sinne,
 

at the matto aff honum rät änkte vinna.
 

Tha drozatin hafdhe forsinnath sik,
 

tha sprang han op swa raskelik,
 

han bant sin hälm ok trädh honum til:
 

"Nu skal thu se, huath iak thik vil,
 

läggia nu thik här swa näär
 

at thu aldrigh böter färär;
 

huath the hafuer, kompan, borghath mik,
 

thet vardher iak nu at giälda thik!"
 

Nu är herra Iwan stadder ij vanda,
 

thässe thre läggia honum til handa
 

ok göra honum swa mykka nödh
 

thet han hafdhe angist fore sin dödh.
 

Thet första leon thetta sa,
 

hon sprang affstadh ok ey länger la,
 

# 248
 

thet han thörfte hänna hiälper vidher,
 

ok rykte genast drozatin nidher,