Agneta Horns levnadsbeskrivning
Texten är tillkommen ca 1657. Maskintexten är inskannad från G. Holms utgåva Agneta Horn: Beskrivning över min vandringstid. Nordiska texter och undersökningar 20. Uppsala 1959. Den är tillkommen.inom ramen för projektet "Bidrag till en nysvensk textbank på data". Mats Thelander har ansvarat för inläsningen.
Texten är från början inläst i IBM-format och var då försedd med ett stort antal markeringar för förkortningspunkter, kursiveringar, rubriker, citat m m. Texten i denna databas har av Lars-Olof Delsing överförts til Macintosh-format. Vid denna överföring har specialmarkeringarna tagits bort. Något enstaka ovanligt tecken kan fortfarande dröja kvar i denna textversion.
#3
Beskrifningh öfwer min älända och mÿket wederwärtiga wandringestidh samt alla mina mÿket stora olÿker och hiärtans hårda sårger och wederwärtighet, som migh ther wnder hopetals har mött altifrån min första barndom, och huru gudh altidh har hulpit migh mädh et gåt tålamodh igönomgå alla mina wederwärtighet.
Anno 1629 den 18 Agusti och om en måndagsmårgan klåkan 7 är jagh, Agneta horn gustafdåter, födh hit til däna onda och för migh mÿket mödosama och bedröfweliga wärden vti staden riga, mig siälf til al som största sårgh och wederwärtighet. Here min gudh, hiälp migh thena min swåra wärdh i thena min barndom och sedan, så länge gudh täkes wna mig mit bedröfwade och älända lif kristeligh och wäl igönomgå mädh et gåt tålamodh, ehwad han täkes af sin faderliga wilia migh til at påläga, at iag altidh måte kuna läta migh nöÿa mädh hans wilia, som i alting är then bästa. Gudh hiälp migh min swår och mÿket wederwärtiga lefwerneswandring så til at igenomwandra, at thet måt lända hans heliga namn til lof, pris och ära och ala min til hugna och migh siälf, arma och elända barn, timeligh wälfärdh och efter theta lifwet til ewigh salighet och at iag måte efter thena min vtståndande stora hiärta sorg och äländhet få besitia then ewiga glädien, ther ingen kan taga min glädie ifrån migh, och mädh en fulkomen frögdh få glädias tillika mädh alla tina kristrogna och the mina, efter min värdzliga glädie har warit mÿke kort och wankelbar her i thena min mÿke swåra och bedröfweligha wärdh, tÿ hon har warit migh vturwise tung och bedröfweligh strax af begÿnelsen och i min späda barndoms åhr. Häre min gudh, som har täkts til at begÿna så tungt mädh migh, gör der på en godh och nådig ända, när tig så täkes.
#4
Nu begÿnte iag strax i min späda barndom til at släpas wärden om kringh. Tÿ min frumoder tog migh mädh sig ifrån riga, när iag war 6 weker gamal, och reste til min här far, som då låg i lägret emot polakana i kurlandh. Och der låge wi hela den hösten alt intil om winteren. Då bröt min h[är] f[ar] åp derifrån och drog mädh min f[ru] m[or] til finlandh. Och toge the migh mädh sigh.
Anno 1630 om wåran drog min h[är] f[ar] och frum[or] til åbo. Och steg min härfar där til skep mädh thet finska folket, som han hade hos sig, och seglade til tÿslan til konungh gustaf adolf. Och min frum[or] togh mig och sate sig på en skuta wedh Åbo och seglade til suerge och drog sedan til min mormor til feholm och war der så länge, at min salig morbror gustaf oxenstiärna begrofs. Och efter at pästen war så mÿket stark i stokholm, blef min f[ru] m[or] på häringe och lågh der i barnsäng efter min enda bror axel horn, hwilken blef födh den på häringe. Och strax der efter drogh min morm[or] ifrån oss och til p[r]äÿsen. Och såg hon aldrig mer min frumor sedan. Och wi blefwe sädan den winteren öfver på häringe alt intil om wåran
Anno 1631 Vti aprile månat fik min frum[or] brif, at hon skule koma vth til tÿslandh til min här far til armen, thet hon och strax gorde. I sama måna tog hon min lila bror och migh mädh sigh och stegh til skeps i älsnaben. Och ala bode häne, at hon skule lemna oss barnan hema j swerget. Män hon wile intet vtan sade, at hon wile nu gärna fägna sin man mädh sina tu barn. Tÿ tog hon oss båda mädh sig och seglade så til tÿslandh mädh oss och landhstegh wedh wålgast. Och der kom min härfar emot hene och togh hene och oss mäd sig til armen, såm då låg vti neÿmark. Och wnte då gudh mig den stora lÿkan, at iagh hade bådhe far och mor. Män så warar thet inte länge, at then fatig har någet, vtan thet blir snart alt. Rät så gik
#5 thet och migh. Tÿ min swåra lÿka lät strax se, at inte är wankelbarare och ostadigare än hon och at en mäniska intet måte bÿga på hene, tÿ som bäst hon vphöger en mäniskia som aldra mäst, så är olÿkan aldra närmast och störst. Och så har min vnderliga lÿka lekt mädh mig såsom en fisk mädh en krok och wet inte der af, för än han är fången. Alt så har och min swåra lÿka gort mädh migh och handlat mÿket vnderligh mädh mig i ala min dagar. Alt så gik thet migh och dena gången i thet falet, at som bäst iag hade både far och mor och bror och alt thet iag wile önska mig, och ala lådes då håla mÿket af mig för min far och mors skul, och intet någet lÿkligare barn kunde då wara til, än iagh då war, män thet ändra sig mÿke snart mädh mig, thet gudh ware klagat, och alt for hastight, at iag seden på en kårt tidh blef af mädh alt i hop. Och al min föra lÿka wändes mig i en stor olÿk och hiärtans sorgh och wederwärtighet, then så stor war och så swåra biter, at hon inte står nogsamt til beskrifwa för migh. Män så mÿket til at säÿa, så kunde ingen af mit ståndh heler wilkor och efter mina få åhr wara föga olÿkeligare, än iag arma barn sedan blef. Och ala mina föra goda dagar wändes sedan i alt ont och wederwärtighet för migh. Tÿ efter gudh af sin faderliga wilia och mig til mÿken olÿka lät j juli månat, när wi låge i nöÿmark, min kiäre f[ru] m[or] fala i den leda pästen, tÿ han gik mÿket starkt i lägret, och döde många af honom, och efter hon blef siuk och di märkte, at thet war pästen, lät min h[är] f[ar] taga mig och min bror och lät sätia oss båda mädh wår piga och ama på en kanna och lät oss draga vtföre åt til stätin på oderen. Och när wi kome til stätina, blefwe wi barnan lagade j staden j her gregert won winsens hus. Och sedan kom iag aldrigh mer til min dÿgdiga och k[iäre] f[ru] m[or], thet sedan har warit en begÿnelse och orsak til mina många hiärtans bitra tårar, som iagh har fält, och så til mÿken anan min olÿka, som iag sedan är råkat vti. Och förde min här far min f[ru] m[or] efter til stätin.
#6 Och hon blef lagh i förstaden j et lusthus i her greget won winsens trägårdh. Och när hon kom tit, begÿnte hon til at bätras. Och min h[är] f[ar] och ala andra hade et got hop om hene, at hon wäl skule blifwa bätre och at gudh skule wara migh så nådigh, arma barn, och läta migh behåla min k[iäre] f[ru] m[or]. Och efter min h[är] f[ar] intet längre hade tidh til at blifwa hos hene, tÿ måste han draga til armen igen och lemnade hene efter sig j den goda förhopningen, at hon snart skule blifwa bätre och koma til honom igen til armen. Så bödh han och oss barnan fara wäl och såg sedan hwarken hustru heler barn mera än mig, som alena lefde til olÿkan. Drog så min h[är] f[ar] bort och war så gladh, at hon skule blifwa bätre. Män then goda gudh, som altidh har haf anat i sinet mädh mig, arma barn, och lätit mig fornima, at han alena wil råda och göra hvadh han täkes, antingen thet är oss let heler liuft, alt så handlade han och thena gången mädh mig, i thet at när min h[är] f[ar] war bort dragin, begÿnte min f[ru] m[or] til at gå vpe. Och drömde hon en nat, huru min härf[ar] war slagin. Och blef hon så förskräkt der af, at hon i sömen oförwarandes ref på fresman, så at thet gik hål på hene, tÿ hon begunte til at läkas. Och strax begÿnte hon så hårt til at frÿsa och föl så in på nÿt igen och måste så sätia sit lif til i sina bästa och vnga åhr, tå hon än inte war mer än på sit 22 åhr. Och har hon altidh i sin siukdom önskat, at om thet icke har warit gudh emot bidit, at hon måte få lefwa än nu en tidh, at hon finge föda sina barn vp i gudzfruktan och ala kristeliga dÿgder, dåch lik wäl altidh gifwandez sigh til fredez mädh gudz wilia. Män så behaga thet nu inte så min gudh, vtan när hon hade legat 14 dagar i stätin, som war dä[n] 8 Agusti, så kom gudh och togh min s[alig] f[ru] m[or] ifrån migh, arma och älända barn, igönom then timeliga och emot mig mÿket obarmhärtiga och grÿma döden och i en saligh stundh ifrån thena onda och mödosama wärden och ifrån migh, olÿkeliga barn, i min späda barndom, tå iag än nu intet war mina 2 åhr fult. Så war reda ala mina goda och
#7 glada dagar borta. Gudh frögde hennes siäl j ewighet och förläne kropen en frög[d]eful vpståndelse på then stora härans dagh mädh ala sina kristrogna och läte oss få mötas i then ewiga glädien, som den leda döden inte kan skilia oss åt. Gudh forbarme sig öfwer mig älända och arma bedröfwade moderlösa barn, så mÿket bitigt iag har måst träda in j min första stora hiärtans sårgh och olÿka. Och war hon mig än tå så mÿket swårare, efter min s[alig] fromor föl mig så hastigt och oförmodelig ifrån i min mÿket späda barndom och ther til mädh i et främa landh och iblant okänt folk, hwilket alt war migh så mÿket tÿngre och swårare, at iag sedan ther igönom har måst försökia och vtstå så mången ondh och hiärteligh hårdh dagh och stundh och så mÿken wederwärtighet, at hon inte står alt til at beskrifwa. Och såmt törs iag inte häler bekäna, efter thett hände migh både af then ena och then andra och alt war mig emot. Män i en suma: min wärdh war migh så tungh och så öfver måtan swår, efter min saliga frumors dödhe bort for mig i mina späda åhr, så at iag mädh godh skäl kunde klaga och säÿa: "Häre, tu hafwer plågat och lätit migh draga ochet af vngdomen och af min späda barndom och så hårt försökt migh och lätit mig käna titt faderliga ris. Men here wänt doch icke tina barmhärtighet ifrån migh, vtan förbarma tig öfwer migh och war migh nådeligh efter tina godhet, tÿ iagh förlåter migh på tig. Min gudh, som så bitida har täkts til läga tin tunga på migh efter tin faderliga wilia, jag beder tigh ödmiukeligh, gef migh et stadigt hop til tigh, at iagh j thena min späda och olÿkeliga barndom måte kuna altidh förlåta migh på tin trösteliga tilsäÿelse, som har låfwat Wilia wara ala älända faderlösa och moderlösa barns, som sig på tigh förlåta och sätia al sin förtröstningh til tig alena, theras trogna fader och försörgare til at
#8 wara. Alt så war och mig, älända moderlösa barns, en nådig, mildh och barmhärtigh fader och försörgare, tÿ al min tro och förtröstningh står til tigh alena. Lät mig vpwäxa i gudzfrucktan och ala kristeliga dÿgder, tit heliga namn til ära och mig, fatiga barn, til en ewig salighet. Och drag en faderligh omsårg för mig i min barndom och hela lifztidh i all min nöt, sårg och wederwärtigheet, som migh j thena min späda barndom och i ett främat landh, som mig kan hända och påkoma. Tigh gudh, min högsta tröst och tilflÿkt i al min nödh, tigh befaler iagh migh til lif och siäl. Sänt tina heliga änglar, som altidh håla wacht och wårdh om migh i thena min stora iämer och äländighet, then iag nu af tin faderliga wilia är råkat vti."
Och när nu min s[alig] f[ru] m[or] war dödh blefwen, wart hännes lik insat j sankte jakop kÿrka i stätin. Och stogh hon der j 1 3/4 åhr. Och min h[är] f[ar] war hos kongen, som då lågh wedh berlin, och måste marsera vp åt rike och fik inte sedan draga neder til at bestäla hwarken om min s[alig] f[ru]m[or] heler om oss barnan vtan sände en finsk af adel, het boreus, som min h[är]f[ar] siälf har giort mÿket gåt. Then sände han til oss barnan, at han skule skafwa oss alt thet oss behof gordes, at oss ingen tingh skule fatas, och fölia oss dit min h[är] f[ar] wile wi skule blifva, til des wi kome til swerge til min mormor. Och trode min här far honom aldra bäst af sina tiänare. Derföre befalte han honom til at war wår hofmästare och at han skule mäd al flit akta på oss, thet han och låfwa min härf[ar]. Män huru han akta på oss, thet wet gudh alena, som alt wet och han en gångh skal swara före. Men min piga och ama achta han mädh al flit på, så at thet wäl inan en kårt tidh sÿntes rät grant efter hans vpwaktningh. Och i en suma til at säÿa: både wåra piger och han de ackta så flitigt på hwaranan, at ingen achta på oss barnan, vtan di läte oss både förhungra och försmäkta. Och achta min piga då inte mera sin edh, den hon så högt swor min s[alig] f[ru] m[or]. När min s[alig] f[ru] m[or] först siuknade
#9 och skule sända oss från sigh, hade hon min piga in til sigh och sade til henne: "Nu jngri swär och lofwa migh thet inför gudh och tin fatiga siäl, at om iag dör, at du så skal wara och handla emot min lila dåter, som du wil at gudh skal handla mot tigh igän och du mädh et got samwet skal kuna swara mig inför gudh på then ÿtersta dagen. Och om tu achtar häne wäl, så wet iag, at henes far och läre löna tigh wäl. Män gör du anars än wäl emot hene, så war der försäkra på, at iag skal anklaga digh för gudz ansikte, och du skal dÿrt nogh svara migh, huru du har handlat mädh mit barn. Och gudh skal betala tigh til ewig tidh, antinge tu gör ila heler wäl. Och som du gör, så skal gudh och löna tig igen." Der på ingri svara, at om hon anars handla emot mig än häne borde och hon och täncke til at svara för, hwem thet och vore, och om hon icke så flitigt aktade mig, som iag wore henes eget, heler om hon i någen måta fore ila mädh migh, så önskade hon at gudh wile strafwa henne både här i wärden och i ewighet och at hon aldrig skule koma för gudz milda ansikt och at gudh skule så handla mot hene, som hon handla mot migh. Och badh hon min s[alig] f[ru] m[or] inte skule göra sigh någet sårg om migh. Och gik der mädh ifrån min fru mor och hölt sin lofwen, så som hunden hölt fastan. Och handlade hon så mädh migh, som hon och efter sin egen önskan fik lön af gudh, först her i wärden, och nu är hon der hon skal swara der före, om hon har gort ila heler wäl.
Och wore wi barnan än tå kuar i stätin efter wår mors dödh. Och låge wi i sama huset, som först wi kome dit, när wår f[ru] m[or] siuknade. Och hade då min elaka piga och ama oss båda ensama i sina händer til lika mädh boreus. Och råde då dhe 3 elaka och lätfärdiga mäniskorna om oss arma barn til at göra och låta mädh oss, som the wile. Tÿ wi fatiga barn wore då både vtan far och mor. Och kunde då iagh wäl mädh godh skäl klaga, at "tu here läter ala mina bästa och kiäreste wäner koma långt ifrån migh". Och ia var iblant vtur wise omilda hender, som mig skule achta. Så wet
#10 min gudh alena, hure swåra tungt thet tå begÿnte til at gå migh. Tÿ iagh hade så mången hiärtans hårdh och swr dag, at iagh intet så kan klaga migh för någen vtan för gudh alena, som vet alt mit lidande, och wil befala min nödh honom i händer, som har best set hene, och lefver j den stadiga förtröstningh til honom, som bäst kan ala hiälpa, at han iu lere se til migh mädh sina barmhärtigheets ögon och göra på thena min barndoms tunga lÿke en godh och nådigh enda, när honom så täkes och han ser mig är nÿtigt. Och wil iag i medlertidh altidh läta mig nöÿa mädh alt, hvadh gudh wil at iagh skal lida och vtstå här i wärden.
Och war iag sedan i stätin ifrån agusti, när wår mor döde, alt in til ochtober hos min piga och gåsen hos sin ama, som båda wore mädh barn. Och fore de vtur wise ila medh oss. Tÿ the lupe mer efter manfolk, än the achtade på oss, och wore vte hela dagen och låste igen om oss. Och kanan stog for migh hela dagen, at iag, som kunde gå, drak mången gångh spisöl, at iag har måta sprukit. Och finge wi mången dag icke en bit mat för än sent om aftonen, när di hafwa nog lupi omkringh. Och wet gudh, hwadh di slarua vti oss, som inte di wila hafwa. Och måste wi så läta oss nöÿa der mädh, tÿ mor war bort, som skule se der på. Derföre fore wi inte mÿcke wäl, vtan om nätran finge wi wäl liga hela nätran och skrika, efter ingen af dem wile stiga vp ifrån sina busar, som di hade i sängan hos sigh. Och gik thet och wäl til, at när thet kom them i sine, at the blefwe onda, så torde de wäl slå oss mädh ris, så at wi såge wt som flåda ekornar, och sade wäl: "Löp nu och klaga för f[ru] m[or], din förgiftiga kläp." Ty min s[alig] f[ru] m[or] har warit mÿket gran och rädh om mig, så at hon inte tålde, at wäre skule blåsa på migh. Män iagh fik anat horn och blåsa vti, sedan hon var död. Och gofwe di oss ingen mat. Och mången gångh, om
#11 icke wår goda wärdina har warit, så har wi måst försmäkta för hungers skul, för de lätfärdiga horornas skul, som min här f[ar] lel har gifwi både beningar och anat nog, at the inte skule läta oss lida nödh. Män thet förtärde de siälfwa och läto oss fatiga barn lida så stor nödh, så at thet inte fatas mÿket, at wi reda hafwa warit ihiälsvälta. Och thet som wärst war, så wore ala räda för oss, efter wår mor warth dödh blefwen af pästen. Therföre tordes ingen taga oss til sigh, eÿ heler bekÿmra sigh någet om oss. Tÿ, gudh bätre, mor var dödh, och therföre at far inte heler hade lägenhet til at se efter oss for sin svåra tiänst skul, så gik thet oss så tungt och äländigt, som thet gik. Jn åchtober månat fik dråningh maria weta at wi wore i stätin och fore så mÿket ila. Så lät gudh lel se, at han drogh en faderlig omwårdnat om migh mit i min högsta och största nödh, bewekte dråningen, at hon sände oss en gamal fru som skule achta oss både. Män, gudh bätre, hon kom så mÿket sent så at min bror war ala reda så vtmatat och förhungra, at han måte taga sin dödh der af. Män iag, såm alt ont skal lefwa vt til min egen hiärtans sårgh och olÿka, hinte och dena gången til härda vt mädh det onda, at iag lel blef vedh lifve. Men min onda piga war vtur wise hårdh och ondh emot migh. Män sedan den gambla frun kom till oss, så torde di inte häler så gå åt oss, som di wile. Tÿ hon tog i tÿgelen mädh dem, at dhe måte göra, som hon wile, och inte så få råda om oss som til förende. Och efter ingen war, som torde taga mot oss båda äÿ heler någet budh tordes sända efter oss, huru wäl wi hade nog förwanter der vte, iblant ala andra war min egen farbror här klas horn, som låg i strålsundh, män så hade han wäl gärna sänt efter oss, män pästen hindra honom, efter hans fru, fru eba läÿonhufut, war så mÿket rädh for pästen och anars sade, at hon inte kune mista sina hästar vtan hon måte dageligen bruka dem.
#12 Måste wi alt så sitia kuar i stätin, alt in til at gudh gaf her iahan spare in, at han förbarma sigh öfwer oss och sände sin wagn til stätin efter oss och lät föra oss til wålgast. Och när wi kome dit mädh her jahan spares wagen, lät fru eba läÿonhufwt achta på i porten och lät taga oss mädh wål vtur kareten och lät bära oss i sit hus emot her iahan spares wilia. Och war hans fru mÿket ondh derföre, män thet halp inte. Iag måste lel håla hunden och blifwa hos fru eba läÿonhufwet. Mit i ochtober kome wi til hene. Och wore wi båda så vtswälta och ila mädhfarna, at thet war föga lif i oss, vtan wi såge vt som bara bitra döden. Och tordez då ingen gifwa oss så mÿket mat, som wi wile äta, vtan måste mäta åt oss maten, tÿ wi wore som di vthungradh stöfwarna, som inte weta magehof. Tÿ the wore räda, om wi skule få äta, som wi har wilat, at wi hafwa ätit wår dödh. Så stogh thet til mädh migh. Och på alt anat lade fru eba oss i en kamar, ther ala fönstran wore sönder. Och när thet snöga, så lågh thet stora snödrifwan i kamaren. Och ingen stas, der wi finge göra vp eldh. Och efter min lila bror war så mÿket liten och ila farin, hinte han inte til at stå vt den stor kölden, wi wore vti, vtan måste så dö, när han har warit 14 dagar hos fru eba. Män iag arma och älända barn, som är födh til mÿken sårg och hiärtans wederwärtighhet, fik alena behåla lifwet efter både min kiäre f[ru] m[or] och enda bror. Och sedan begÿnte iag til at koma migh före den ena dagen mer än den andra, at iag blef fålkelick igen, och måte så lära mig gå på nÿt. Och blef iag sedan os fru eba mången on dagh och war hos hene i 2 åhr der vte och stodh ther vt mången sur och hiärtans biter hårdh dagh och stundh och så mÿket ont, at iag inte så kan klaga migh. Tÿ mor war tå dödh för migh och far och ala andra mina så långt borta, at ingen anan war, som kunde taga migh til sigh, vtan min mÿket hårda farbrorhustru fru eba. Män i min stora hiärtans sårgh och olÿka, så vnte gudh migh min enda k[iäre] farbror her klas horn, hwilken
#13 migh så högt älskade, som iagh har warit hans eget barn, och sågh intet gärna, at hon for så ila mädh migh. Tÿ förtogh han migh mången elak och ondh stundh, som migh kom til handa. Och kunde han intet lida, at någe skede mig for när, mädan han war der hos. Män hon war en vtur wise hårdh fru både emot migh och ala andra. Och hade iagh hos hene i the 2 åhran 6 dagar i hwar weka, och then siunde war söndagen, och ingen bätre än then andra. Och gik ingen af dem förbi, at iagh ick måste til thet ringasta få en gångh om dagen och stunom 3 gånger ris. Och så åfta min onda och lätfärdiga piga blef ondh på migh, så togh hon mig i min arm och kasta mig in til fru eba och sade, at iag gorde ila. Och tordes hon aldrigh gå in til fru eba mädh mig, tÿ hon begÿnte til at blifwa alt för mÿke fet. Män iag, arma barn, måste strax få hug for den horans skul. Thet halp mig ingen bön. Och gik thet migh så ther, at thet war migh vtur wise långa och elaka 2 åhr. Min gudh, som har vnder så mÿket ont och när ala mina blefwe döda, som bätre har haft behof til at lefwa, täkts at vna mig mit bedröfwade och wederwärtiga lif och nådelig erhålit migh thet i så mÿken olÿka och wedermöda, hiälp migh och väl och kristeligh til at igenomgå min tunga och mÿket hårda wärdh i min barndom och sedan alt in til min dödh. Tÿ tu alena äst mit hop af minom moders lif. \fwergif migh icke, min here och gudh, och drag icke tina faderliga handh ifrån migh. Gud min salighhet, min hiälp och mit beskärm, tig alena befaler iag mig och beder tig ödmiukeligh, at tu wile hiälpa migh vtur alt ont, som migh kan påkoma.
Anno 1632 om somaren fik min farbror order til gå ifrån strålsundh och vpåt rike. Män wi blefwe kuar i strålsundh. Och när han kom tit vp, blef han swuk af blodhsotan och måste så låta sit lif der vpe i tÿslandh j agusti, migh til mÿken afsaknat och hiärtans sårgh. Tÿ gudh togh tå bort ifrån migh min enda tröst och som wedh then
#14 tiden war mig i fars stäle, mädan min h[är] f[ar] war så långt borta, at han inte kune för sin swåra tiänst skul hafwa tidh til at någet taga sig migh an heler någet få bestäla om migh vtan befalte migh för then skul gudh och sin bror i hender och badh hans fru, at hon inte skule läta mig fara ila, tÿ iag war hans enda barn och hans enda hugnat. Och war han mÿket kiär och rädh om migh, efter iag war thet enersta efter min mor. Män så gik thet mig inte thes bätre. Och hade iag icke häler länge den lÿkan, at min farbror fik lefwa, vtan han måste och strax dö ifrån migh. Och så togh gudh alt bort för migh thet, som migh kunde wara til biståndh på then främande orten. Och i mina späda åhr så lemnade gudh mig ingen mäniskia igen på then orten, then iag kunde lita på, vtan alena min mÿke hårda farbrorhustru, fru eba, hwilken hölt migh så öfwer måtan hårt, at thet war ÿnka åt. Den fik iag behåla alena migh til stor plåga. Och släntrade iag omkringh tÿslandh mädh hene mången biters hårdh dagh och hwart hon togh wägen efter min salig f[ar]b[rors] dödh. Och blef sedan min s[alig] f[ar]b[ror] dödh nederfördh til strålsundh och blef sat in i kiörkan den sama hösten. Gudh frögde hans siäl i al ewighet och förläne kropen en roligh hwila i hiorden och en frögdeful vpståndelse på then stora herans dagh och trösta mig, arma barn, mädh ala andra, som honom högt sakna. Gudh bätre migh, så bråt den ena stora sorgan komer på mig efter then andra.
Jn mot iul efter saligh kungens dödh fik fru eba befalningh af regeringen, at hon skule blifwa hos dråningh maria hofmästerina. Och drogh hon mot dråningen til bärlin och war der och achta på henne och fölgde henne, hwart hon drogh. Och gik dråningen mädh saligh kungens lick til stätin och der från åt wålgast. Der war dråningen til om somaren s[alig] kungens lik fördez hem till swerge. Och war iag mädh der hos fru eba och slet ont der så wäl som altidh. Och war der många förstliga pärsoner och andra af förnemt fålk, som kiände min här f[ar] och frum[or] och mina föräldrar, som såge, at
#15 iag war så mÿket ila och hårt hålen af fru eba, huilka hiärteligh ÿnkade sigh öfwer migh. Och dråningen siälf, när hon sågh thet, at fru eba war så ondh emot mig och slogh mig så oerhört mÿke och vnder tiden för ingen tingh, vtan när hon blef ont på någen then hon inte kunde brÿta vt sit onda sine på, så måste iag betala thet och håla här och vmgäla, hwadh the andra brut hene emot. Och thet sågh dråningen. Tÿ gorde thet henne mÿket ont, och forhindrade mången gångh, at hon intet fik så gå åt migh, som hon siälf wile, så länge wi wore i hofwet. Tÿ dråningen war mÿket kiär åt migh, både för min h[är] f[ar] och f[ru] m[ors] skul, dem hon hölt mÿket af. Och sat iag hela dagen igönom ine hos dråningen i henes kamar. Och lekte hon mädh migh. Och altidh hade iag någet til at säÿa, tÿ iag war mÿke glad. Och ju sade iag altidh, huru ila de ginge åt migh, dhet hon mÿke ÿnckade mig och sade altidh: "Thet är en stor ÿncka mädh theta barne, som är af sådana förnämda, redeliga och froma föräldrar, skal blifwa så ila mädhfarin. Och om henes mor har kunat tänck, at henes Agnetkin skule slita så ont, then hon war så rädh om och hiärtelig kiär åt, så tror iag aldrig, at hon har gärna döt." Och undra ala, at iag ändå kunde wara gladh wet thet mÿkna onda, så at ala beklaga mig for min stora olÿkas skul och mången mädh tårar, som min plåga såge, beklaga min stora olÿka mÿket högt, at iag i min späda barndom skule stå så mÿket ont vt, huru wäl, som bätre var, at iag på then tiden int siälf förstodh min stora äländighet, som iagh war vti, vtan iag mente, at thet skule så wara. Män så war min faster kirstin horn mig både för far och mor. Och wor wi alt stadigt i hofwet hos dråningen. Here gudh hiälp mig min tunga wärdh wäl igönomgå. Och sama åhret om somaren blef min onda och elaka piga dödh.
#16 Tÿ hon war mädh barn och kom nu henes tidh, at hon skule om kul och swor altidh at hon inte war så vtan önska, om hon war så, at thet måte vara en liten fanen, hon gigh mädh. Män när hon inte längre kunde dölia, togh hon markuriom in och förgorde både barnet och sigh. Och sprak henes lif i tu, för än hon döde, så at man kunde se barnet. Och war en sådan gräselig stank hos hene, at ingen mäniska kune vara hos hene. Och kom iag in i kamaren och begÿnte til at tala mädh häne. Så sade hon åt mig och wände sigh til wägan: "Drag til hälwites, din bÿting." Och en stun der efter kom min faster kirstin in til henne och hade mig i handan. Och när hon fik se mig, begÿnte tårana til at gå hene i ögona. Och sade: "K[iäre] j[ungfru] kirstin, läta inte den der flikan koma för mina ögon. Hon plågar migh så. Henes mor har så högt befalt mig henne på min siäl. Och gudh nåde mig den flikan." Och sade faster kirstin åt hene: "J hafwa ila hålit ordh, kiäre ingre. Män bekäna, om i äre mädh barn och hwem som är far der åt." Män hon swor der fore och badh, den elaka skule taga bort både hene och barn, om hon war så. Och mädh den bönan gaf hon och åp sin anda och swor, at hon inte war mädh barn, wtan drog så mÿcke ÿnkeligh af, at thet war ÿnka åt. Och så fik hon betalningh af gudh efter sin egen önskan, som hon har farit mäd migh, och skal nu dÿrt nog swara före huru hon har handlat både mot mig och sig siälf. Och då slap iag en stor plåga.
Anno 1633 den 3 juli blef m[in] s[alig] f[ru] m[ors] och brors lick vttagit mädh proses vtu s[ankt] jakobs kiörka i stätin och sätes på sama skepet, som min s[alig] f[ar]b[rors] lik stodh på, som het falken. Och steg fru eba mädh mig och alt sit fölie på sama skepet. Och seglade wi til swerge. Men wi stode vt en oerhört stor storm, at wi
#17 wor 2 gånger vnder öland och måste til bakarss igen vnder gripswolzön. Och war thet et sådant wäder, at ingen trode, at wi någen tidh skule koma til landz mer. Och ala vor handhfalna. Män tredie gångan wi finge win, halp gudh oss så wida, at wi kome först i agusti til kalmar. Der lät fru eba taga min saliga f[ar]b[rors] lik af skepe. Och droge wi mädh til landes och ginge sedan landwägen til vpsala mädh min s[alig] f[arbrors] lik. Men min s[alig] f[ru] m[ors] och brors lik blef kwar på skepet til dalarön och blefwe sata i wästerhaninge kiörka til om hösten. Män thet war först i agusti månat, som gudh lät migh koma så äländig til swerge igen, sedan iag har ware, migh siälf til största sårg och wederwärtighet, j tÿslandh j 2 1/4 åhr och släntrat der omkringh och ståt vt ther så mÿket ont och haft så mången biters hårdh dag, så at thet är mig omögelig til at täncka der på sedan til at tala der om vtan mädh min hiärtans bitra tårar. Och kome wi sist i agusti til vpsala mädh min s[alig] f[ar]b[rors] lik, huares han strax blef begrafwin. Och kom och min mormor tit mädh til begrafningen. Och om andra dagan gik hon til fru eba och hälsa på häne och beklagade henes stora olÿka. Och sedan togh hon migh och sate mig i sit knä och brast så biterligh til at gråta öfwer min s[alig] f[ru] m[ors] dödh och at min äländighet skule wara så stor i min späda åhr, at iag har mist en så dÿgdigh mor och hon en så kär dåter. Och sade hon til migh: "Gudh tröste tigh, fatiga och bedröfvade barn. Så äländigh gudh har gort tig i din barndom, at tu på et sådant sät och så ÿnkelig skule kom från tÿslandh." Och sedan takade hon fru eba, som har haft så stort omak för migh, och sade, at om hon i någen måta kune tiäna hene igen, så skule hon gärna göra, och badh, at hon nu kunde få migh til sigh, efter hon inte hade någen mer efter sin dåter, then hon
#18 kunde hugna sigh wedh, än migh. Der på fru eba swara, at hon inte gärna gorde thet hon släpte migh ifrån sigh, efter hon har haft thet största omaket för migh, när iag ingen hade, som iag kunde lita til heler som wile taga migh til sigh, vtan hon. Och efter hon har haft besväre for migh, så wile hon och nu gärna hafwa ro af migh. Män thet har warit min högsta oro, om iag längre har blifwit ther kuar. Och sade hon til migh: "Min lila dåter, wil du nu ifrån migh och til din mormor?" "Gudh wet min wilie", tänkte iag och torde inte swar hene någet vtan tegh. Och fråga hon migh, hwem iag helst wile wara hos af dem bådha. Så swarade iag, at the råde båda om migh och hwem af them, som helst wile hafwa migh hoss sig, så måte hon taga migh, "och den wil iag och wara hos". Och torde iag inte anat säÿa, tÿ iag tänckte: "Säÿer iag, [iag] wil war hos min morm[or] och blir sedan her kuar, så läre hon betala migh for omak. Och om iag säÿer, iag wil bli hos hene, så kan ske iag sliper inte häden." Der mädh tÿkte iag efter min galna forståndh, at thet war mit besta rådh, at iag sade ingen emot och ingen til wilies vtan stälte i deras behag. Så swara fru eba migh: "Ia du är wäl klok nogh som gamalt folk." Och tog min morm[or] mig och bödh fru eba fara wäl, thet iag och gorde mädh och måte då wäl siunga: "Mädh glädie och frögd far iag der hen." Män fru eba war så ond, at hon har måst sprukit i sängan, der hon lågh. Män när iag bödh min faster kirstin fara wäl och fröken anna, då sångh iag jeremia klagewisa, så thet hördes i himelen. Och drog min morm[or] mädh migh til tÿdö. Och då slap iag mina onda och hårda dagar, som iag hade hos fru eba, hvilka alena äre gudh bekant. Så har iag lel stor orsak til at tak gudh, som har erhålet migh vnder så mÿket ont och så stor wederwärtighet, och at gudh lel har hulpit migh wäl ther vt. Och må iagh wäl säÿa: "Jagh takar tig, here, af alt mit
#19 hiärta och förtälger al tin vnder. Jag frögdar mig och är gladh i tigh och lofwar titt namn, tu aldra högsta." Tÿ han hafwer icke förgätit mig i min stora äländhet. "Jagh frögdar mig och är gladh öfwer tina stora godhet emot migh, at tu har anset mit stora älände och kiäner min siäl i nödena. Häre, iag hopas vpå tigh. Wänt doch icke her efter tina barmhärtighet ifrån mig. Lät tina godhet och trohet bewara mig altidh i min barndom och seden in i min dödzstundh, och regera tu så mig i thesa mina vnga och späda åhr, at iag altidh måte wara tig til behagh och mädh mina tiltagande åhr måte taga til i gudzfrucktan och ala kristeliga dÿgder, tit heliga nampn til ära." Män när iag kom til tÿdön, blef iag mÿcket wäl fägnat och afhålen til en tidh af ala. Män min tunga lÿka och svåra värd, som har warit så mÿket vankelbar och obeständig mädh mig, så at som bäst hon har högt migh så högt vp, at iag har tÿkt inte kuna önska migh vidare, så har hon åter släpt migh så diupt neder igen, at iag inte siälf har wist, huru jagh skule koma der vt igen, alt så har min mÿket tunga lÿka spelat med migh af begÿnelsen, och har iag intet heler anat til at wänta af hene in til min dödh. Så gorde hon och thena gången mäd migh, at mina rät goda dagar inte wara länge. Tÿ min morm[or] togh nu på til at åldras. Och äliest war hon vnder tiden mÿket siuk och hade et stort hushol, at hon inte så altidh kune se, hwadh mig fatas heler gik til mens, ehuru wäl hon mÿke älskade migh. Män så wore der wäl andra, som begÿnte til at ledas wedh migh och wore migh mera onda än goda och heler hafwa set mig anderstäs än der och kufwa migh wäl i miug, när inte morm[or] såg, och stundom wäl vpenbart. Män altidh hörde iag det, när de blefwe onda på migh, at hwi iag, som ingenting war waker och dugde til ingenting, skule få lefwa och min wakra bror skule
#20 dö, thet iag lel inte råde före. Iag for min person har wäl gärna warit til fredz, om gudh har wila bÿt. Män huru thet war, så gik thet mig inte som thet skule, tÿ mor war borta for mig, och iag hade flera hundar än käpar. Och hade jagh wäl orsak til at säÿa:
Mäst altidh sedan mor föl migh ifrå,
blef min kapa både lapet och grå.
Män hade min moder lefwat och blefwit i landh,
eÿ hade mig gåt så wederwärtigt i handh.
Tÿ thet gik så knapt för migh, at iagh, som lel war enda barn och hade en så fornämdh och rik far, måte gå mädh så grofva och elaka gamla kläder, som iag har warit en fatigh mans dåter, then intet har haft rådh til at gefva migh bätre. Och thet wiste min far alt inte af. Och war alt orsaken der til, när min mormor wile gefwa migh någet gåt, så war det wäl di, som swara, thet gordes inte behof; di hafwa wäl slitit wäre. "Och är hon inte bätre än iag. Thet kostar så mÿke." Och hwar gång min moster skule skära någet nÿt åt mig, så wiste iagh så grant, at hon war ondh, at iag skule få någet, som dugde, af min morm[or]. Så gorde hon sigh en anan orsak mädh migh, at iagh har gort ila, och slogh migh som åftast. Tÿ hon tÿkte, at thet, iag fik för mÿke af min morm[or], thet lel inte war för gåt. Och hade min morm[or] inte haft behof til at kåsta någen tingh på migh vtan taget af min h[är] f[ars] inkomster och kuna hålit mig som en förstedåter, om hon har wilat. Och [har] min h[är] f[ar] gärna set thet på then tiden, tÿ thet gorde honom mÿket ont, at hwem som kom til tÿslandh och har warit i swerge, så har de set migh och sade för min h[är] f[ar], at iag gik så piältot. Och gret iag och mången rät hiärteligd tår der öfwer, tÿ iagh war inte wan til at gå mädh så groft och elakt, wtan min s[aliga] f[ru] m[or] hölt migh mÿket gran, så länge thet warade,
#21 at hon lefde. Män när thet war alt för mig, som hon har gort, så fik iag wäsgöteläret i kamarduk och hålanslärets stad och kirsen och fris i sidentÿgs stäle. Alt så gik thet migh, sedan mor föl mig ifrån. Och drogh min k[iäre] mormor til stokholm och tog migh mädh sig til at läta begrafwa min s[alig] f[ru] m[or]. Och blef hon begrafwin jn säptämer i stokholms storekiörka j töresiögrafwan. Män gudh tröste mig, olÿkeliga, moderlösa barn, at iag så alt för bitiga och i min barndoms åhr skule gå en så äländh och bedröfwat gång och läta wedh then tiden bära bort ala mina goda och glada dagar til grafwan och läta then swarta iorden göma alt, thet mig i min barndo[m] kunde wara til goda, när iag bäst begÿnte til at behöfwa thet. Män g[ud], war migh nådeligh, se til elände och hiälp mig vtur al min nödh, at iag öfwer tina hiälp gladh wara må. Bewara mig, min gudh, såsom en ögnasten och beskärma mig vnder tina wingars skuga i thena min wederwärtiga och älända barndom. Förtÿ iag förtröstar vpå tig, here min tröst och min förlåsare. Och efter min s[alig] f[ru] m[ors] begrafning måste iagh sama hösten fölia fru eba til kägleholm til mina gampla onda och plågadagar. Och slap iag inte ännu henes tunga handh vtan måste wara hos henne alt intil om wåran kom iag hem til min morm[or] igen. Och lika hwar iag war, så hade iag altidh någe, som mig plåga.
Anno 1634 om somaren kom iagh ifrån fru eba i stokholm och til min morm[or] på nÿt igen. Och den 25 juni, som war den sama dagen s[alig] kungen begrofs, kom fru eba sama afton och badh morm[or], at iagh skule få fölia henne hem i henes hus, thet min mormor inte tordes neka vtan lät mig strax fölia henne hem. Och sama aftonen, när iagh kom tit, blef iag siuk af stora koperna och så äländigh, at iag lågh i 7 weker i fru ebas huss och kunde inte röra hwarken
#22 handh heler fot. Och ingen trode migh lifwet, heler om iagh än skule behåla lifwet, at iagh aldrigh skule bli någen mäniskia like och at iag skule bli helt blindh. Tÿ iag lågh på 4 wekan, at iag inte såg mer än en sten. Thet halp intet, hwadh de gorde åt mig, vtan ala begÿnte til at önska, at iag heler måte dö, än min h[är] f[ar] skule få den sårgen, at iagh war blifwin blindh. Tÿ thet war fule för mäniskors ögon omögligt och alt håp vte om mina ögon och om mit lif. Män gudh gefwe, min lÿka har warit så godh, at iag där har måte fåt saligen skilias hädan ifrån dena onda och bedröfwade wärden i min barndom, så har iag slupit al min sorg och mÿkna olÿka, som läre fölia migh i ala mina lifzdagar och in i min graf. Män
Hwadh min goda gudh wil
altidh thet sker.
Hans wilia är then bästa.
Och then wil iag altidh läta migh nöÿa mädh och håla honom stila, ehwadh min gud täkes til at läga migh på. Tÿ iag wet, at han läre [i] altingh skika mädh migh, at thet länder migh til en saligh ända. Så har iag likwäl stor orsak til at taka gudh dena gången så wäl som altidh, at han har hulpit migh, när al mäniskligh hiälp har warit vte. Så gorde han och thena gången af sin faderliga godhet emot migh och gaf mig min sÿn igen, at mina ögon icke thet ringaste skade, vtan så goda, som the wore för, så goda gaf han migh them och nu igen. Och ther til mädh af sina stora barmhärtighet gaf han migh min hälsa igen, at iag någe så när kom oskadh der ifrån. Efter som ala mente, at iag aldrig skule slipa wäl, så har iag orsak til at taka gudh, som inte aldeles har tagit sin barmhärtighet ifrån migh, vtan ehwadh han har lagt mig på, så har han altidh så faderligh hulpit mig til at draga. Ther före wil iag altidh siung:
#23
Pris ware tig, jesu krist, gudh[s] son,
samt mädh then heliga anda,
som hiälper mig igenomgå
hwadh som hälst bäres mig til handa.
Och när iag har legat i fru ebas hus i 7 weker, begÿnte iag til at längta til min morm[or]. Så swepte the mig wäl in i kläder och förde migh i min morm[ors] hus, der iag låg 8 dagar, for än iag begÿnte til at koma mig före igen. Och måte iag lära gå på nÿt. Och när iag blef bätre, at the kunde föra mig vt, drog min morm[or] til tÿdö mädh migh. Och war än tå inte min olÿka stor nogh, vtan gudh gorde hene ännu mÿke störe. Tÿ der kom bref i säptämer måna, at min h[är] f[ar] war blefwen fången den 26 agusti af de bäÿeska i nerlinger slakt. Och blef han bortförd och sat länge fången. Män i medlertidh sat iag i gudz fredh, och min h[är] f[ar] war fången, och min f[ru] m[or] war dödh, och hade iag då hwarken far heler mor til att säÿa af. Och min morm[or], som iag war hos, begÿnte nu til at blifwa gamal, så at ala frukta, at thet inte heler skule wara länge. Och har så gudh alt bort åt handla mädh mig, at han har altidh lakt mig then ena stora hiärtana sårgan och wederwärtigheten på then andra. Tÿ tå hade iag stor orsak til at klag och säÿa, at "min fader och moder öfwergifwa [mig], män hera min gudh, vptag tu migh". Män låfwat ware min gudh, som lel altidh har unt mig någen til tröst. Och unte migh och gudh den gånge[n] min k[iäre] morm[or], som iag kunde wara hos, och har och af sina godhet gifwit mig then goda gåfvan, at iag altidh mit vnder min största motgångh har kunat wara gladh och, än tå iag war et barn, at iagh har kunat trösta migh der wedh, at ehwadh mig och gik öfwer, at gudh inte skule heler wile övwergifwa migh. Och thet
#24 war mit stadiga hop af minom barndom. Och som iag har håpas, så har och gudh gort. Ehuruwäl han har lätit migh försöka mÿket ont, så har han lel intet förlåtit migh vtan altid hulpit migh til at drag. Och blef iag sedan wnder tiden hos min morm[or] och vnder tiden hos fru eba och hade mina stora plåger iblant.
Anno 1635 om hösten kom min morbror iahan oxenstiärna hem ifrå ängelandh. Och höl han mÿket af migh. Och war han hema ved tÿdö. Sedan begÿnte han til at fria til fröken anna sture. Och drog min morm[or] til stokholm, och wi blefve ala hema wedh tÿdöö. Och för än min morm[or] drog bort om dagen, så befalte hon, at moster karin skul skära mig några förkläder. Och thet blef hon ondh före. Och sedan morm[or] drogh bort, så skule iagh bina och bant så en ränemaska. Och fik hon någen orsak mäd mig och tog migh i min arm och lede mig i kamaren och slet et helt ris på migh för den ränemaskan. Män thet war mera för anan orsak skul. Och gik iag vt och sate mig til at gråta och hålt vp mina små händer och önska, at gudh en gångh wile hiälpa migh, at iagh måte blifwa stor, at iag slupe thet tuång, iag var vte, och at iag en gångh måte få råda om henes barn, at iag finge betala dem för ränemaska, thet iag sedan wäl har haft lägenhet til, om iag har warit så odÿgdig. Män iag tager gudh til wetne, at iag aldrig gorde.
Anno 1635 jn iuli måna kom min morfar rixkansleren ifrån tÿslandh och til stokholm. Och har han aldrig set mig för. Och sedan han kom hem, hölt han mÿket af mig, at iag den tiden wiste af föga ont vtan rät goda dagar. Män hwadh migh kom vid, så gaf iag mig wäl til fridz och war altidh gladh, hure thet och gik, och gaf mig inte öfwer för någet litet, som migh gik til mens.
Anno 1637 i martz förde min morm[or] mig til walstadh til min morsfaster,
#25 at iag skule bli hos hene. Och der hade iag mÿke goda dagar hos. Och war thet mina bästa dagar alt ifrån min s[alig] f[ru] m[ors] dödh, som iag har haft, tÿ hon war mÿket kiär åt migh. J juni måna droge wi til her åches axelson til göchsholm mädh båt. Och när wi kome mit på hiälmären, så kom der et sådant oerhört åskedunder och rägn, så at båten blef ful mädh waten och begÿnte til at siunka. Män som lÿkan war, så wore wi vt mädh en liten holme. Och hafwa di icke så snart komit dit, så hafwa wi ala drunkna, at ingen har wist, hwart vi hafwa tagi wägen. Och sat iag vnder min morfasters kapa och fråga hene, om thet snart skul bli gort mädh oss. Och kome wi sedan mädh stor nödh til göksholm om afton. Och wore wi der så länge, at gustaf åchessons begrafningh war öfwerståt. Och i agusti droge wi dädan och mädh her åche til ringsta och therifrån til åkeshof. Och wore wi der alt in til sist i säptämer. Då droge min m[or]f[aster] [och] fru eba der ifrån mädh båt och til walstad. Och när wi kome en liten mil ifrån landet, så begÿnte thet til at blåsa en omÿket stor storm och tvärt emot, at the inte orka ro. Derföre måte wi läga i landh wedh sten iakopsons gål. Der låge wi i 2 näter och hade ret lite i masäken, och inte finge wi köpa der. Så begÿnte thet til at lÿgna. Då ginge vi til boten och lade så vt ifrån landet igen. Och när wi kome et litet stÿket ifrån landet, kom der en sådan vtur wiset stor storm, at ingen wiste rätare, än at wi skule blifwa borta. Och takade di gudh, at di kome til lande wedh en holma, som war hwarken torp heler håf på. Och then war rät mÿke kalt rägnwäder. Och som wäre war, så blef den lila maten al, som wi hade. Och hade wi inte til at äta vtan stekta sureple och
#26 litet brödh och någet win blanda mädh vaten. Och låge wi på den holmen i 3 näter. Och om tredie afton så lade di vt och hade och så när drunkna när wi komee på görwälzfiälen. Män så halp gudh oss mädh stor lifzfara til torrsätra om afton. Der stege wi til landes. Och när iag kom på landet, tog iag på at siunga:
I frestelsen hafver iag wandrat,
thet hafwer iag åfta försiökt.
Och såg iag intet, at min morsfaster stog bak om migh, som begÿnte så hiärtelig til at le åt migh. Män huru thet war, så tÿkte mig, at iag har warit i en stor frestelse och fara och at gudh har nådeligh hulpit migh der vt. Och sedan droge wi der ifrån och hem til walstadh, der wi wore seden hela winteren. Män min morsfaster war mÿket rädh om migh, at iag skule fara ila och tordes icke släpa mig vndan sina ögon, vtan hwart hon drog, så måste iag mädh. Och efter henes stÿfdötrar såge, at hon hölt mig så mÿke kiär för ala di andra barnan, som wore hos hene, förtröt thet them så högt, at the begÿnte så öfwer måtan til at hata mig, män tordes lel intet slå migh. Hure gärna di hafwa gort, wet gudh. Män så klagade di altidh på migh, fast iag gorde inte ila. Män så såg wäl guman deras onda sine emot migh. Der före trode hon dem intet. Och när de såge, at thet inte tog heler lagh, så wiste the inte ana til at göra mig, vtan hvar de såge heler möte migh, så lipä dhe åt mig och gofwe migh ala de öknamn, som di kune, och sloge i hop näfwana åt mig och önska, at di måte få råda om migh. Och wore di min dageliga plåga. Thet skika alt gudh mig til handa, på thet iag ike skule wara aldeles i goda dagar vtan at iag alt stadigt skule wara vnder hans faderliga aga. Och hölt han mig altidh i tuång, at iag
#27 icke i mina goda dagar och om lÿkan alt för mÿket spelade mädh mig, skule mäd mina tiltagande åhr icke förgäta honom, som har altidh ifrån min moderlif hulpit mig til at igönomwandra så mÿken stor fara, som iag altidh har warit vti, vtan at iag alt stadigt måte förlåta mig på honom, som alena war mäktig til at erhåla migh vnder så mÿken farlighet och olÿka, som mig har möt i min barndom och mädh mina tiltagande åhr. Och alt som jagh har wäxt, så har och min olÿka väx mädh migh. Och kan iag nu intet mere säÿa vtan: "Gudh erhåle migh wedh et gåt tålamod och hiälpe migh i alt hwadh mig kan hända, at iag altidh måte lefwa efter tin wilia och gifwa mig til fridz vnder min stora olÿka. Gif migh tin heliga anda i mit hiärta, at iagh iu så måte skika mig i thena onda och bedröfweliga wärden, at thet altidh måte wara tigh til behagh, at iag i alting måte frukta gudh och läta mig nöÿa mädh tin gudomeliga och faderliga wilia, hwadh tig täkes til at göra mädh mig i theta mit bedröfwade och älända lifz tidh."
Anno 1638 j iuli månat kom min morm[or] til walstadh och togh mig thedan och förde migh hem mädh sig til stokholm. Och sama hösten kom pästen til stokholm. Tÿ drog regeringen til wästerås. Och min morm[or] drog til tÿdö i nowämer. Och på wägen möte oss så mång lik, som wore döda af pästen, som wi talte mädh dem, som körde di döda. Likwäl bewarade gudh oss, at oss inte skade. Wore wi sedan en tidh på tÿdö. Och 8 dagar for iul döde falsgrefwinan i wästeråss af bränesiukan. Och sände de budh efter min morm[or]. Så begÿnte hon och til at klaga sig ont, när hon kom hem.
Anno 1639 in januari blef min morm[or] så siuk, at ingen viste rätare, än hon skule dö, och lågh 2 månar på sängh, at hon int kuna röra sigh.
#28 Och sat iag, så snart iag fik lof ifrån min läsning, alt stadigh bakom henes sängh och gret och badh gudh inerligh och af alt mit hiärta, at han wile läta min mormor lefwa, at iag inte nu måte få någen mera sårgh i min barndom. Tÿ iag begÿnte nu til at kuna sakna min s[alig] f[ru] m[or]. Och sedan kunde iag nu tänka efter al min swåra wederwärtighet, som iag har ståt vt. Therföre togh iag migh för til at liga hela nätran igönom och gråta öfwer al min stora olÿka, som iag war råkat vti. Och tÿkte iag och nu, om gud har skula strafwa migh så högt til al anan min sårg och nu tagit bort min morm[or], tå iag ännu inte anat war än et barn och åter på nÿt skul taga på och koma i omilda händer, som iag har warit för, at thet och skule blifwa migh alt för biterlig swårt. Badh iag för then skul gudh, at han af sina stora godhet emot mig wile se til min inerliga bön och mina hiärtans bitra tårar, them iag fälte i löndom, och hiälpa min morm[or] til sin hälsa igen. Så hörde gudh dena gången min bön och sågh til mina bitra tårar, them iag fälte, och halp min k[iäre] morm[or], så at hon blef wedh lifwe och begÿnte til at bätras. Och när min morm[or] blef bätre, så föl iagh j martz i en stark skälfwa och frös hwar dagh i 6 månar, at ala trode, at iag skule döö. Och min morf[ar] och morm[or] wore mÿket bekÿmra om migh och torde inte bekÿmra min här far der mädh at skrifwa honom til, at iag war siuk, vtan när iag årka aldrig så litet, så måste iag skrifwa honom til, at iag lefde och måde wäl. Och war thet hans största hugnat i al hans wederwärtighet, at han såg, at iag lefde och måde väl. Så gaf han sig wäl til fredz mädh hwadh honom kom på, och sat han alt j medlertidh fången. Och när iag blef bätre om mårmäsatiden, kom iag til min morbrorhustru fru anna sture och fölgde hene til wästeråss. Der war iagh hos hene in til sist i detsämer kom iag hem til min morm[or] igän. Så blef iag siuk af dän röda mäslingen och war rät siuk, men thet togh äntå inte lag
#29 för migh vtan måte dena gången och blifwa bätre til at lefwa til mera ont.
Anno 1640 j januari skule min morbror erik draga til vpsala. Och min morm[or] låg siuk. Så fölgde min moster honom til wäx vt på isen. Och toge di migh mädh sigh. Och när de kome vt på isen, skule di kiöra kap. Och jag sat mäd min moster på min m[or]b[rors] släda. Så begÿnte wår häst til at skena. Och drängen, som körde, och di andra, som sute på slädan, kasta sig af. Och när iag såg, at di andra wore porta och hästen rände kringh isen mädh mig alena, wile iag och häfva mig vr slädan så wäl som di andra. Och lÿkas inte bätre för migh, än min ena kiortil fastna i kroken, der fimerstanga sidir i på slädan. Och måste iag så håla här och fölia mädh i skiusfäl. Och släpa han mig kring om hela askefiälen och skenade vt åt en stor wråk vpå blaken, så at min högra fot war ala reda nere i wråkan. Män så wände han om igen, wile til lande och åt stalet. Män har han komit til landz mädh mig, aldrig har iag komit mädh lifvet der ifrån. Män så hinte de til at möta honom, för än han kom til lande. Och toge de mig vp och ment, at halsen har reda warit af migh. Män migh skade gudh ske lof inte mer, än at iag har skafwit lite hudan af then högra tiningen och iag inte kune väl röra then högra armen i några dagar. Män min morm[or] wiste intet ther af, vtan iag war så ÿr i mit hufve, at iag måte liga j några dagar, och min moster sade, at iag hade ont af oss. Och halp mig så gudh dena gången vtur en stor fara, som iag var j. J mardz drog min morm[or] til nÿkiöping til at göra min moster brölop, hwilket stodh den 18 aprilis, der iag och war mädh. Och til misomar droge wi hem til tÿdö. Och strax der efter droge wi til stokholm. Och wore wi der sedan stadigt.
Anno 1641 om hösten drog min morbror jahan och hans fru til tÿslandh til tracktater. Och sågh iagh hene aldri mera. Och honom har iagh än
#30 inte häler set. Gudh hiälp honom wäl mädh hälsan til oss igen, at iag måte en gång få se honom.
Anno 1642 j ianuarie togh åter fru eba läÿonhufwt mig til sig ifrån min mormor, at iag måte fölga hene hem til kägleholm til min fora plåga, den iag en tidh har warit fri fore. Och var thet inte rät mÿke goda dagar, iag hade der. Män så wore di juledagar emot de föra, som iag hade hos hene. Män så wiste iag wäl, på håken sida hon war om migh. Och droge wi til kägleholm. Män i apri[l] komo tiender, at min här far war lös sit fängelse, som han har suti vti jn på 8 åhret. Och har så gudh hört min bönn, som iag så flitigt har bidit honom om.
Först i maÿ drogh fru eba til tÿdö. Och så togh min morm[or] igen migh. Och fru eba war så ondh, at iag inte fölgde hene til stokholm. Män min morm[or] achta inte thet vtan behölt mig kuar. Och blef iag sedan i sama månan siuk af wintkoporna och war rät swag. Så sade di för min morf[ar], at iag war dödh heler och inte någet hop om mit lif, hwar öfwer min morf[ar] war mÿket bekÿmra, at iag nu har lefvat så länge och nu dena tiden, min far skule koma hem, at iag nu skule dö. Sände för den skul til tÿdö och lät höra, om thet war sant. Män när lakäÿen kom från stokholm mädh brefvet til min morm[or], så gik iag, som skule wara dödh, i trägålen och hade stora blåser på mig efter mäslingen, som inte än tå wore läkta. Och när min morfar fik di tiänderna, at iag lefvde och war bätre, var han mÿket gladh. Och droge wi sedan i iuni til stokholm. Och den Agusti kom min här f[ar] vtu sit långliga fängelse hem til stokholm och blef fördh mädh stor proses j min morfars huss. Och ala gläde sigh mÿket åt hans hemkomst och fägnade honom mÿket. Men ingen war så gladh heler hade så stor orsak ther til som iagh,
#31 tÿ iag förgat tå al min fora wederwärtighet och kom intet i hugh, at hon har warit så stor, som hon lel har warit. Och tÿkte migh, at gudh har wänt al min fora sårg j en stor och vtur wiset glädie och at ingen olÿk nu kunde wara så stor, som kome migh til handa, at hon skule kunda mÿket bedröfwa migh, så länge gudh wile vna migh min här far, vtan hela wärden danza nu på en silenaka for migh. Tÿ iag fik alt thet mit hiärta önskade och begärde. Och min her far lät mig ingen ting fatas, vtan iag fik alting fult vp til en kort tidh. Tÿ iag war hans enda barn och ther til en mÿket kiär dåter och ther til en så from far. Och ala ärade migh mÿket for hans skul. Och hölt han mig mÿket grant och wäl, så iag tÿkte, iag nu war i himelen emot mina föra dagar. Och ala the som tilförende hafva hatat mig, the begÿnte nu til at klema mädh mig. J en suma: lÿkan hof migh så högt, så hon på then tidh högst kune koma medh mig. Och war iag di sama dagarna, när min härf[ar] kom hem, fula träton åhr. Och har min härfar intet set mig i 11 åhr, i hwilka åhr iag har haft mången hiärtans hårdh och biterligh sur dag och stundh. Och halp thet inte, fast iag war enda barn och min h[är] f[ar] war en fornämdh man och hade mÿket gåt och ther til hölt mig mÿket kiär och gärna hade set, at iag har farit bätre och at the har hålit mig af hans medel som en forstedåter. Män så fik iag lel i ansende af alt theta intet i min tunga och olÿkeliga barndom dansa på roser vtan fast mÿket mer på hwasa tistel och törne, som mig som åftast stunge så mÿke hårt, at mit hiärta måte vnder tiden blöt ther öfwer. Och efter min olÿka har warit så mÿket stor, tÿ wiste iag så mÿket mer til at glädia migh åt min stora lÿka och skata hene så mÿket högre än äliest, om iag intet har wist af någet ont. Och war iag så hiärtelig gladh, at gudh af sina stora godhet har gifwe migh den stora lÿkan, at iag och en gångh så wäl som ala andra måte få se min h[är] f[ar]. Och hugnade iagh migh så åt honom,
#32 at iag ther öfwer forgat al min barndomz wederwärtighet och tackade gudh alena af alt mit hiärta, som intet har dragit sin handh ifrån migh och icke heler förgätit mig i mit älände vtan har set på migh mädh sina barmhärtighhetz ögon och har hulpit min k[iäre] h[är] f[ar] hem i landet til mig igen. Therfore wil iag vplÿfta mina händer til gudh om mädh mitt hiärta och mun låfwa och prisa häran, som altidh så wäl emot migh gör, och wil nu säÿa: "Lofvat och prisat ware häran min gudh, tÿ han hafwer hört mina böns röst och hafwe[r] gifwit ackt på mina tårar. Tÿ hären är min tröst och mit beskärm. På honom hopas mit hiärta, och migh är hulpit. Therföre wil iag taka heranom. Och mit hiärta är glat, tÿ gudh hafwer förwandlat migh min klagan vti en stor frögdh. Och tu öfwergifwer mig icke i mina nödh. Och wil nu bede gudh dag och nat inerlig och af alt mit hiärta, at han täktes af sina stora mildhet emot mig til at bewara min k[iäre] h[är] f[ar], mig fatiga barn til tröst i desa min vnga åhr, och at han måte hafwa hugnat af migh. Häre, för tig är alt mit begär, och min sukan är tig inte fördåldh. Hör mina bön, her[e], och fornim mit bidiande och akta på mina bön, thet iag af alt min hiärta ödmiukeligh beder tig om, at tu wile af tina stora barmhärtighet wnna mig min k[iäre] här far." Och war nu min här far i stokholm och tÿke mÿket om mig och kläde mig på nÿt både til handh och fot. Och då achta iagh inte mera mina lapota kläder vtan tänkt, at thet skule så wara alt bortåt for migh. Och hwar gångh min far drog på slåtet, kom han in i min mormor[s] hus och såg på mig, huru iag måde, och fråga, om mig någen ting fatas, at iag man skule sända i hans hus och läta begäras, så skule ingen neka migh thet. Och tÿkte han, at thet inte
#33 war sant, at han såg thet iag lefde, för glädies skul. Och iag war intet mindre gladh öfwer min stora lÿka, vtan hwar gång iag såg min h[är] f[ar], tÿkte iag, at hela wärden war min. Och lÿkan högde migh tå så högt, at iag war som högst. Och skatade iag mig tå at wara lÿkligh, at ingen kunde hafva hene högre, än iag tå hade häne. När fru eba läÿonhufwt hörde, at min h[är] f[ar] war hema, kom hon til stokholm och hälsade på honom. Och när hon har warit der 3 weker, badh hon, at iag skule få lof at fölia hene hem til ekebÿhåf. Tÿ måste iag strax fort och fölga mädh hene. Och strax der efter kom min h[är] f[ar] til oss. Och fölgde wi honom til wäx på båt til bror anderson på bro. Och hade wi så när blefwit borta om afton. Och wedh iag såg, at thet wile gå kul, fik iag så stadigt i min h[är] f[ar] och tänkte: "Där du blir, der må iag och blifwa." Män så halp gudh oss lel, at wi kome til lande. Och när wi kome til bro, reste min h[är] f[ar] til örebro til at hälsa på dråningen. Och wi blefve kuar på bro. Och begÿne fru eba och fru anna tot til at brÿga j hop, at di wile gifta min h[er] f[ar] mädh fru kirstin bra; och höle thet så hemliget, at iag inte skule få weta der af. Män så gik thet inte så lönliget til, at thet intet spordes. Tÿ min här far sade siälf för mig och frågade mig, huru dan hon war. Och iag sade honom hela handelen om henes sine, så mÿket iag wiste. Och när wi wore på bro, hotade de mig, om iag skule säÿa någet ont om hene for min h[är] f[ar] och thet skule lel gå fort, skule iag weta, at iag wäl finge betalning der före. Och iag lådes, som iag inte bekÿmra mig der om, antingen min h[är] f[ar] wile hafwa hene heler inte. Och droge wi til ekebÿhof och wore där alt intil nowämer. Så blef fru eba siuk. Så måste wi til stokholm. Då war min he[r] f[ar] hemkomin ifrå örebro och gäste i fru ebas hus. Och kom fru anna tot mädh didh. Och så böde di fru kirstin til måltides och wile så, at min härf[ar] oförwarandes skule få se henne. Och di skule så tala häne til. Men iag blef thet warse och warna min här
#34 f[ar], at han inte skule koma hem den dagen, thet han och gordh. Och måste hon gå den gången bort mädh long näsa. Och wore de mÿket onda på mig och skÿlte mig der fore, at iag war orsak der til. Och sade de åt mig til at låka mig til at öfwertala min h[är] f[ar] der til, efter di wäl wiste, huru högt min härf[ar] älskade mig, at han intet gärna skule flÿ mig en ondh stÿfmor, at the wile flÿ mig en stÿmor, som aldrig finge några barn, på thet at iag skule få ärfwa alt i hop efter min far. Der på iag swarade, at min här f[ar] wäl war så gamal, at han kunde se, hwem han wile hafwa til hustru, och måte taga hwem han wile. Gudh försörgde wäl migh. Och sade: "[r hon from och godh, så skal iag älska, ära och tiäna hene för min här f[ars] skul och bli hos hene. Män är hon ondh, så skal min här f[ar] längst behåla hene, och iag går til min morm[or] och blir hos hene och inte bites mädh min stÿfmor vtan wil aldeles läta min här far sörga der före." Tÿ han tog hustru för sig och inte för mig. "Derfore bekÿmrar thet migh intet stort. Iag må icke heler, om gud wil läta mig lefwa länge, lita der på, vtan gudh vet väl någet hål för migh fatig barn, som han altidh har wist." Der på fru eba swara: "Iag kan ske du menar, fru brita delagarde wedh wäl hål for digh. Män thet skal slå dig felt." Och iag swara: "Antingen thet är hon heler en anan, kan iag intet weta. Män om iag får ondh stÿfmor, iag blir inte hos henne." Och när min härf[ar] hörde thet, swarade han, at han aldrig wile hafwa hustru, om hon inte kune forlikas mädh mig, så at iag inte kuna wara i hwse hos honom, tÿ iag war honom födh af hans mÿket kiära hustru. Och war iag för then skul hans enda hugnat och gläde. Och blef fru eba så beterlig ondh för di ordan och sade: "Kiäre ia lät man det der stÿke höra sådane ordh af dig. Du kiäner hene intet så grant som iag. Och
#35 hon behöfwer wäl en ondh stÿfmor, som mädh alwar tar hop mädh hene." Män så huru iag brÿgde hos min h[är] f[ar], så gore iag honom altidh kunskap om deras rådh, at giftermålet slogs i en panekaka och blef inte af. Och drog fru eba ifrån ståkholm och talte fru kirstin til. Män min här f[ar] begÿnte i desämer måna til at fria til j[ungfru] segri biälke. Och när fru eba hörde thet, blef hon så ondh på migh och skÿlte mig der fore, at iag har förhindrat thet vtan wile hafwa en, den iag kunde leka mädh. Och bekÿmra iag mig inte mÿke om hwem min härf[ar] wile hafwa, vtan iag mente: "Siälf göra, siälf bära. Han skal siälf blifwa der wedh." Och strax min h[är] f[ar] begÿnte til at fria, begÿnte och min ostaduga lÿka til at ändra sig, at thet begÿnte til at åter blifwa knapare for mig. Män så war iag inte owan der wedh. Der fore tÿket mig inte heler vnderlig der om vtan lät mig alt nöÿa der mädh. Tÿ iag wäl wiste, at thet inte anars skule gå för migh. Tÿ tilförende hade min h[är] f[ar] ingen k[iärar] än mig. Och har han fåt en kiärar, så war iag inte heler så enfaldig, at iag icke kunde göra mig den räkningan, at thet inte kunde anars wara, än at thet kiärast war, thet fik och thet mästa och thet bästa och iag thet, som öfwer blef. Så gaf iag mig til fredz der mädh, alenast iag hade min här far. Sedan kom iag hem til min morm[or] och war hos hene til min här f[ars] brölop.
Anno 1643 den 20 april blef min härf[ar] forlofwat i rixskatmästarens hus. Och strax der efter, den 9 iuli, stodh hans brölop i stokholm. Och tog fru eba läÿonhufwt mig den sama dagen vtu min morm[ors] hus och sade hwarken tak heler anat for mig. Och war iag anars mÿke lustig och gladh, at iag int akta hwadh mig gick öfwer, så war iag lika tåken. Män den dagen war mig omögelig til at en gångh [le], ehuru wäl thet förtröt mig mÿk, at ala märkte, at iag war bedröfwat och inte den gången som altidh kune bita in min sårg. Så fråga mig någen, hwi iag inte war så lustig den dagen som
#36 altid. Och iag sade, at iag inte kune weta. Män så hade iag dena dagän hwarken orsak så mÿke til at glädia mig, "efter iag ser, at en anan står i min mors stäle, thet iag heler har önskat, at min egen mor har ståt der. Män efter och inte anars kan wara, så wil iag önska, at hon, som der står, måte blifwa godh, för anars hänger på thena dagen al min lÿka och olÿka til en tidh. Och när iag täncke på alt sådant, så kun thet och inte anars wara, än at iag icke någe lite bedröfwar migh der öfwer." Och war iag sidan alt bortåt hos min stÿfmor och kom inte i 14 dagar til min morm[or], efter min stÿmor war siuk. Och om iag begärdes lof til at gå til min morm[or], swarade mig strax den elaka fru eba: "I kiäre, ia äntelig den, i sku äntelig hem och di mormor. Det skal inte wara, vtan du skal bli här och akta på din mor och inte gå hem til morm[or]." Tordes iag för den skul intet begäras lof til at gå bort, vtan när min morm[or] drog til tÿdö, så fik iag lof på en nat til at gå til hene och biuda hene fara wäl. Och wi droge til örebro til hindrik horns brölop. Och såg iag inte min morm[or] för än om hösten, när biälkensti[er]na war brugume. Och war iag sedan alt stadigt i stokholm hos min h[är] f[ar] och stÿfmor. Så gäste wi hos fru eba läyonhufwt, som gudh altidh har skikat mig til en stor och odrageligh plåga. Så forsuma hon sig inte heler nu, tÿ nu tÿkte hon wäl, thet war tidh for hene til at hiälpa mig fort vr askan och i elen, och lade migh för then skul mÿket ont til både hos h[är] f[ar] och stÿmor, at the inte skule kosta så mÿke på mig, thet gordes inte behof. Och så begÿnte åter min myket swåra lÿka til at blifwa migh mÿket tung på nÿt igen. Män hwadh mig gik emot, så lät iag aldrig märka mig, så någen sågh, at thet gorde mig ont, och talade inte heler om för någen mäniska, hwarken för morfar heler mormor, wtan när the fråga mig, hurw mig gik hema, sade iag alt wäl gik thet mig. Och
#37 war iag ala dagar, när någen såg mig, så hiärtelig gladh, at ingen anan wiste, än thet skede af alt hiärta. Men i mit hiärta kende iag wäl anars, tÿ iagh hade då inte stor orsak til at wara gladh. Män så bet iagh så i mig, hwadh iag hade i sine, och sang altidh:
Ala mina sårger dem trådar iag vnder min fot.
Iu mera iag nu siörger, nu mera går mig [emot].
Och stälte iag mig så i dena min vederwärtighet, at ala som mig vnginges och wiste, hwadh iag hade för orsak til at wara gladh, och lel såge, at iag inte lät någen ting bedröfwa mig, så at någen märkt, och vndra för then skul på migh, at iag så wäl kunde wara gladh och efter iag war så mÿket vng och lel kunde så wäl skika mig i min sårg och så wäll dölia thet, såm så hårt och tungt låg i mit hiärta, at thet har måst brista på mig, män iag dansade och sprang alt för et som en galin get och lät inte bekoma migh, tÿ iag hade itt sådant inbundit sine, at iag ingen mäniska wile läta se, at hvad mig gik emot, at iag achtade thet, och sat mången gång så hiärtelig bedröfwat, at mit hiärta har måt bruste, när iag kom i hog al min föra olÿk och sedan min korta lÿk och nu åter min nÿia olÿka, så at thet plåga mig mången gång så hårt, at thet har måst frät mig mit hiärta bort. Män til at se på mina vtwärtes afakter, så war ingen gladare än jag. Män när iag kom j min säng, när ala andra låge och sufve, då betalte iag mädh mina arma ögon alt thet mig har gåt emot. Och thet iag har glät migh öfwer om dagen, thet gret iag om nätran. Och ingen wiste, at iagh gret, vtan min piga. Hene klagade iag min nödh före och ingen anan. Den sama pigan hade iag mädh mig ifrån min morm[or]. Och hon war al min tröst och den enersta, den iag torde klaga min stora sårgh fore. Tÿ thet begÿnte til at gå mig så mÿket tungt och knapt j alting, så at thet
#38 som för har warit mig for ringa, thet war mig nu för gåt. Och begÿnte thet nu inte bätre til at gå for mig, än thet har warit för. Och i october blef min gärtru siuk. Och skilde di pigan ifrån migh och sade, at hon hade en elak siukdom, det hon inte hade. Så måste iag mista min goda piga, antingen iag vile heler intet, och then iag hade al min tröst af. Miste så hene och fik ingen anan igen vtan måste lita på min stÿmors piger. Så wet gudh, huru riktigt thet gik til för migh. När hon skule kläda på mig heler laga någet åt mig, så fik hon andra sÿslor til at göra. Och vnder tiden fik iag väl gå från then ena och til ten andra, bedia, at the wil fästa i nål på migh heler tweta et kläde åt migh, och fik ändå ingen til at göra. Män så länge min morm[or] war i stokholm, så lät iag alt göra i henes hus. Män der emelan så gik thet galit nog för migh. Och hade iag ingen, then iag kunde klaga före, vtan gudh alena. Och han gaf mig et gåt tålamodh, thet iag och rät hiärtelig badh honom om. Och tå begÿnte iag til at rätt se, huadh thet är för en lÿka til at hafwa mor heler eÿ. Och thet lärde iag nu til at döma, efter iag och tog til mädh åhran. Och ehuru swårt migh för har gåt i min späda barndom och sedan, thet har iag intet rät mÿke forståt och tänkte och, at thet skule inte anars war, efter iag inte hade min far hema. Män nu sedan han kom hem och iag en gång war gåt wan, föl thet migh så mÿket svårare, än om thet har alt bortåt hålit et lagh. Och såg iag wäl huru thet gik andra, som mor hade, och huru thet gik mig, som ingen hade. Och när iag al sådant betänkte, tog iag mig före för then skul til at gråta efter min s[alig] f[ru] m[or] hela nätran igönom. Och så åfta iag hörde min s[alig] f[ru] m[or] nämnas heler om iag såg någet, som häne har hört til, så war mina ögon fula mädh tårar. Och kunde iag koma wndan, at iag fik wara alena, så gret iag, så länge iag årka och kundh hafva en tår i mitt [öga], så at iag vndrar, at mina ögån har räkt til, at iag icke länge sedan har gråtit vt dem. Och aldra mäst hölt iag på om nätran, på
#39 thet at ingen skule märka, at migh gik någet til mens. Män huru wäl iag beflita mig om så mÿke mögelig war til at håla min sårg hemelig, så kunde iag lel inte håla min gråt så hemeligh, at the ju någet märkte, at iag så mÿket biterlig gret ala näter. Tÿ iag blef så blek och mager, och ingen wiste hwadh mig fatas. Och eliest hade iag dem wäl, som bore tienderna fram och achtade mäd al flit efter mig, hwadh iag tog mig före både nat och dag. Tÿ iag låg i min stÿmors formak och der låg henes piger ine mädh, så at [iag] ingen ting i dena wärden fik tala heler göra, thet the ike sade hene. Och så fik hon weta, at iag så mÿket gret, och sade thet for min goda wän fru eba läÿonhufw, som altidh war på min sida. Och hade hon mig fore, hwar fore iag så gret om nätran, om iag tÿkte min stÿmor war mig alt för from. Män iag sade, at hon war god nog och iag gret inte anat än öfwer min stora olÿka, at iag så bitig har måst mista min mor. Och när iag kom hene i hug "heler iag ser, huru thet går then, som mor har, emot mig, som ingen har, så är thet mig omögelig, vtan iag måste hemliget gråta der öfwer". Och har for then skul aldrig wilat gråta vpenbart, at iag icke skule göra någen til förtret dher mädh, at iag så gret, thet iag inte kune ändra. Då swara mig fru eba och andra flera, at thet inte war sant, at iag gret efter min f[ru] m[or], tÿ iag har wäl hint til at gråta vt i 12 åhr, som min f[ru] m[or] har warit dödh. Ty war min gråt inte der af, vtan af blåta inföda arghet och onska, den som så stor war hos mig, at hon inte så lätt war til at klå vr mit elak hufwt och sine. Och sedan anat mera, som hon skÿle migh fore, at iag gret. Och sade der til mädh, at "din gråt komer en godh del der af, at krusen skal draga bort. Män det är en fåfängh sårgh for tig. Tu skalt aldrig få af honom." Och för alt theta, som hon skÿlte
#40 migh både thet ena och thet andra, skal gudh wara mit wetne, at iag war så oskÿldig, at iag aldrig gret af onska hele for någon dera sak, som hon skÿlde mig, tänkte på, vtan om de gorde mig någet emot, befalte iag gud alt i hop. Och när iag såg, at iag intet want heler vträtade mädh min mÿkna gråt, mera än iag fördärwade mina goda ögån och hade än tå lika mÿke, som iag hade för, thet war ingen tingh, så befalet iag gudh alt i hop och gaf mig rät wäl til fredz mädh alt, hwadh gudh wile läga mig på, och war så obekÿmersam, at iag aldrig önska mig hwarcken thet ena heler thet andra vtan lefwde i then fasta och stadiga förtröstning til min goda gudh, at han wäl såg, hwadh migh nÿtigt kunde wara til siäl och lif. Och thet war iag försäkra på i mit hiärta och siäl, at han wist i sinom tidh skule gifwa migh glädie och huadh migh gordes behof. Och kastade iag for then skul al min ömsårgh på honom. Och sökte iag nu i thesa mina vnga och wederwärtiga [åhr] til at kuna skika migh både i mot och mädhgång och til at läta migh nöÿa och wara til fredz mädh gudz wilia. Och badh iag och gud rät flitigt der[om], at iag mate kuna wara tålig wedh alt thet mig påkom i mina vnga åhr, på thet at thet intet skule fala migh så swårt, om iag i framtiden, när iag komo til mina åhr, kunde råka i någen stor sårgh och olÿka, then iag wäl wet inte blir vte för migh, at iag des bätre kunde stå vth der mädh, efter jag war wan af barndomen til at lida och tåla alt. Och ther mädh öfverwant iag alt tet mig gik emot. Och sedan at gudh af sina stora godhet emot migh gaf mig tålamodh til at draga min olÿka, want iag mÿket mera mädh thet, at iag war tålig och altidh gladh i alt thet migh påkom och wnder min stora wederwärtighet, än om iag har warit otålig, så at någen
#41 har set thet. Män när iag war alena, så kunde iag wäl wara otålig vnder tiden. Men så wiste ingen af thet.
Anno 1644 den 14 januarie drog min h[är]f[ar] och stÿfmor ifrån stokholm och til iöneköping. Drog iag och mädh. Och kome vi til iöneköping den 23. Der war min härf[ar] in til andra lördagen. Då drog han til wärnemo och der mönstrade armen. Och när wi har warit der i några dagar, gik min h[är] f[ar] mädh armen til hallandh. Och wi ginge til baka til hiönköping. Och låge wi der i 11 weker. Män huadh thet war mig för drÿga weker, thet wet ingen vtan gudh alena, tÿ the wore mig så swåra både på then en sidan och then andra. Och på alt anat så begÿnte min stÿfmor och moster til at träta. Och war thet mig inte til ringa plåga, så at iag i den tiden aldrig tordes gå til min moster, tÿ iag war rädh, at al thet som sades dem emelan af andra at de skule skÿla migh före, at iag har sakt någet. Sat iag for then skul emelan tuå elar. När iag inte gick til min moster, så bana hon mig, och ala wile råda om mig. Män när iag gik dit, så mente åter di andra, at iag wile gå och föra skualer dem imelan. Och wäledi iag för then skul it ont af dem båda, som mig tÿkte bäst war, och blef hema och gik inte til min moster. Och när min stÿfmor och moster wore goda wäner, så sat iag och emelan, tÿ iag war föga anat än et barn och kune wäl vndertiden behöfwa baner, dem iag gärna har lidit af min stÿfmor. Män som wäre war, så wile hon aldrig tala et ord åt mig vtan förtalte mig för andra, kan ske thet iag aldrig har tänckt sedan gort, tÿ iag nu wäl wiste någet så när, hure iag lel skule skika mig. Män så gig hon til moster och klaga på mig och sade, at iag war så biterlig ondh, at min maka war inte til, och råde hon inte mädh mig, och om någen talte åt mig, blef iag så ondh, at iag strax tog på at gråta. Män thet war intet sant. Och ther til mädh sade hon, at iag war så oachtsam, at alt thet iag hade och hon gaf mig, thet tapa iag bort. Män thet war ont til at tapa bort. Hon har aldrig gefwit mig
#42 någet så stort til linklär som stik i mit öga. Och en sådan nar war iag, mädan iag har kunat fåt thet, så tog iag ingen ting vtan mente: "Iag får wäl thet iag har behof." Män min mening slog mig felt. Och the elaka klutarna, iag hade til henne, har iag nu slitit vth. Och inte nändes hon gefwa mig anat igen, vtan iag såg vt som den fatiga skakelub. Så kan wäl hwar och en tänka, at thet inte war vnder, om iag gret i miugh, när iag tänkte: "Om iag hade mor, wäl ginge thet anars för mig." Och sneda ögon fik iag hem. Och när iag kom til moster karin, begÿnte hon om mårganen til at bana mig in til afton och for så vt mädh mig, at iag icke war waten wärt, och kalade mig ala de onda namen, som hon wiste, och sade til mig: "Et sådant etert ont ass och afskrap, som du då är, wore icke wärdh til at lefva sedan til at wara föd af sådana dÿgdiga och froma föräldrar", som min wore. Och sade: "När thet blifwer fålk af tig, titt slöke, så blir mina gamla skor nÿia", och at iag aldrig war den stÿfmor wärdh, som iag hade, vtan iag skule hafwa en, som flåde mig hvar dag, som fru eba gorde, när iag war hos hene. Och mÿke anat sade hon åt mig, thet mig bet så hårt i mit hiärta, at thet har måst brusti. Och ehwadh hon sade, så kunde hon inte koma mig så wida, at iag swara hene et ordh på alt thet hon sade åt mig, vtan teg och gret, at iag har måst smulti der wedh, och bad gud så inerlig i mit hiärta, at han då en gång wile se på min stora iämer och äländhet och göra der på en ända, på huadh sät honom täktes. Och åfwan på a[l]t anat, som min moster sade åt migh, thet och aldra mäst bet mig i mit hiärta, at om hon wiste, at hennes dötrar inte skule blifva bätre än iag, så wile hon heler önska, at hon aldrig har födh dom, än om de skule blifwa sådana elaka och onda ass, som iag war, der då intet håp wore om at någet skule bli, om thet någen skule få hugna af mig. Och thesa orden gorde mig så ont, at mit hiärta har måst brista der öfwer, at iag nu inte längre kunde tiga vtan swarade: "Kiäre moster, di wärsta fölan bli di bästa hästara. Och beda i gudh, min k[iäre] moster, at edra dötrar inte blifwa
#43 wäre, än iag håpas både til at wara och blifva ännu bätre, när iag blir så gamal som i, så tror iag mädh gudz hiälp, at i sku få hugna af dem, och di sku wäl kunda mäd al ära gå sin wärdh igönom, thet iag och håpas, at gudh skal så läta mig gå min tunga wärdh igenom mädh al ära, at ingen skal hafva skam af mig, fast nu ala tro mig ila. Och bedia i gudh, min moster, at era dötrar aldrig få försöka thet mÿkna onda, som iag, fatiga barn, har försökt så wäl på thet ena stälet som thet andra, sedan gudh tog mor frå migh. Och wakta, min moster, at icke en kan koma, som gör era dhet igen. Och hafwer moster gåt wedh til at säÿa sådana ordh åt mig, som inte wedh, hwadh den likar, som wärden och lÿkan är mÿket tungh, efter min moster siälf aldrigh har försökt någen sårg heler olÿka och eÿ heler lega j wägen för andra, thet iag nu 12 1/2 åhr har mädh stör[s]ta förtret så måst släpas om kring och slitit mÿket ont der vnder. I den staden min moster har aldrig warit vr far och mors hus vtan haft ther alt thet henes hiärta har kunat önska, och ala har måst tiäna och ära er, thet iag inte har och inte häler har haft, vtan häler ala har gort mig förtret och ännu göra. Och strax har moster komit vr mors hus och har fåt en mÿket from man och mÿket gåt. Kan for then skul moster intet döma, huru dem likar, som alting går emot. Och om min moster har försökt, thet iag har forsökt, heler wiste, thet iag wet, hon skule wäl på anat sät tala mig til än nu. Och har iag ännu aldrig warit så ondh, at iag har gort heler tänkt tel at göra någen mäniska ont mädh min onska. Och håpas iag lel wäl, om di wila säÿa saningen, at di inte hafwa sit mig ond, at iag icke har kunat stÿra min onska, vtan iag är snarare för from. Och iag wil önska, at iag vore lite ondare, när dedh görs behof, så hade iag mång gångh bätre, än iag har. Men så håpas iag, at gudh skal i al tingh så laga mädh mig, at ingen af de mina sku få orsak til at slå sin ögon ner för min skul, vtan at min h[är] f[ar] mädh gudz hiälp
#44 skal få så stor hugnat af mig, som moster kan få af sina dötra, som nu bli vpföda i goda dagar. I den wisa tilförsiktan är iag til min goda gudh, som altidh har hulpit mig vtu al min nödh, sårg och ångest, at han och intet heler nu skal förlåta migh. Och ber iag moster for gud skul, at hon intet wile mer kasta mig sådana förhädeliga ordh före. For gudh wet, huru the fräta mig mit hiärta. Och iag skal och klaga både thet och al anan min nödh in för gudh och bedia, at han skal hiälpa. Och håpas iag lel, at både moster och andra, som mig hafwa förachtat och förhaft mig, skola mädh gudz hiälp få se en gång, huru gudh hiälper migh, at the, som nu har hålit migh för största afskrap, lel kan ske sku i någen måta lita på mig en gång. Män i medlertidh wil iag befala min sak gudh alena. Han skal wäl i sinom tidh göra mädh migh efter sit behagh." Och teg iag sedan stila och swara häne icke ett ordh, hwarken ont heler gåt, och om hon än har slagit mig aldrig så mÿket, thet hon så när har gort för de sista ordan, iag sade. Män så bana hon mig hela dagen igönom och for så vt mädh mig, at en hundh icke wile taga et stÿke bröd af mig. Och iag gorde inte anat än gret. Och har sat mig i mit sine, at lika hwadh hon sade, så skule iag icke swara hene et ordh, thet iag och gorde, at hon på sistone mente, at iag har gråtit så länge, at iag har mist mit mål. När iag inte swara, så hade hon inte mer til at säÿia, så måste hon om afton wäna igen. Och när hon har lÿkta sin mäsa för mig, steg jag vp och bödh hene fara wäl och taka hene för godh wälplägning, som iag har fåt hos hene. Och täncke i mit sine: "Alt skal thet både rägna och snöga, för än iag komer igen", thet iag och hölt oll, tÿ iag gik inte dit mer, huru wäl wi låge i en bÿgning. Män när iag kom hem, så war der inte bätrre för migh der. Män så bruka hon inte häler mun på mig
#45 vtan sat och fortalte både migh och ala mina möderne, at iag har måst blifwit tokåt vnder sådant buler och lefwerne, som iag war vti. Och har iag mÿke heler set, at iag har sutit mit på vätern på isen, så har iag lel sutit i ro, fast thet war kalt. Och kunde iag inte göra der åt vtan sita och höra der på. Och när thet gik för groft, så til at gråta, at ögona har måst fala vr mit hufwe. Så war thet inte nog af theta larmet för mig, vtan at gudh skule sända mig ändå en störe plåga, heler hwem thet war, som sände mig then elaka erick spare på halsen, kan iag intet weta, tÿ han wile vtan al faners tak, at iag skule lofwa, at han skule få thet som inte föl mig lägeliget. Tÿ iag wile inga lunda hafwa honom. Och war han mig så mÿket emot, at iag heler såg skam än honom. Och war then mäniskan mig til et så stort beswär, at iag inte kan säÿa. Och hwadh iag slet i di tu åhran för hans skul både af then ena och then andra, thet wore en hel bok ful til at skrifwa der om. Och ledh iag så mÿket för hans skul, efter iag intet kune bringa öfwer mit samwet til at bli kiär åt honom. Och lel wile di, at iag skule säÿa honom ia. Och har iag så när aldrig måta blifwa af wädh honom, om icke gudh har hulpit mig ifrån honom. Och drog han vp til ståkholm. Män han skref mig altidh til. Och iag swara honom aldrig. Och aldrig tog iag i hans bref vtan badh min stÿfmor behåla både kar och bref. Män iag sade: "En braf såldat wil iag hafwa och inte en sådan där, som han är." Så blefwe wi kuar i iönköpingh alt in til then 13 maÿ fölgde wi komfåÿeet til danemark. Och kome wi den 19 til lageholm, der min här far låg mädh armmen. Och ginge wi mädh min h[är] f[ar] vnder halmstädh. Och låge wi några dagar derföre och wänta efter frädrik stenbok, som skule koma ifrån swerge. Män efter han inte kom, så gick min härf[ar] til baka igän til lageholm
#46 och war der öfwer pinsdaghälgan. Sedan gik wi mädh min härf[ar] åt hälsingeborg. Och då låg der 30 danska skep mit vti sundet. Och ginge wi vt på skepbron om afton och stage och såge på skepan, der di låge. Och om andra dagen ginge wi der ifrån och åt landzkrona. Dit kome wi den 23 juni och wore der öfwer misomarsdagen. Den 26 bröt armen vp ifrån landzkrona och ginge gönom lundh. Och wore wi ine och besåge then sköna kiörkan i lundh. Och den 27 kome wi för malmö. Och högkuarteret war i en bÿ, het skräfwelinge. Den låg 3/4 mil ifrån staden och wåra föle in vnder staden och kiörde in wakterna, som höle der vtan före, och skärmÿserade mädh the danska strax vtan för stadzborten. Och war thet befalt, at fruentimret skul håla vt på fältet hos stÿkena och fotfålket, til thes at min h[är] f[ar] kom igen och finge sända någen in i bÿn och se åt, om der wore någet danskt fålk ine heler huru ther stodh til. Män dhe hinte inte beda så länge, vtan de droge vtan al årder in i bÿn. Der hade de danska så när fåt bort oss och luska wår pälss. Tÿ när wi kome i den ena ändan på bÿn, drog der vt 80 danska dragoner af andra ändan på bÿn. Och de wore räda for oss. Och te mente, at wi har haft mera fålk mädh oss. Och wi hade ingen vtan en lakäÿ heler 2. Och wi wore inte mindre räda för dem. Och när min h[är] f[ar] hörde, at wi wore i bÿn, befalete han 200 musketerare til at gå i bÿn til oss, at inte någen skule koma och taga bort oss. Och hwar gik i sit kuarter. Och när wi kome i wårt, kwnde wi grant se, huru dhe spelade mädh stÿkena af staden på wåra. Och tÿkte mig,
#47 thet gik rätt lustigt. Män the andra wore mÿket räda. Och gret min stÿfm[or] och henes sÿster och föle på knä och begÿnte til at läsa. Män iag log åt dem och tÿkt, thet war inte tidh nu til at gråta, när de så lustigt sköte och sloge på pukor, och om iag icke nu skule wara gladh mädh dem, "som så glade ära". Och iu mer di sköte, iu lustigare tÿkte mig thet war. Och lät iag inte skräma migh mädh thet första larmet, som kom på, vtan iag laga, at iag kunde få se, huru thet gik an. Thet war min glädie. Den 28 agusti kom elden lös i min h[är] f[ars] kuarter, mädan wi låge i skräflinge om en fredag efter midagen, och min h[är] f[ar] och stÿfm[or] ginge i sin kamar och taltes wädh, så begÿnte elen til at fala ner på gålfwet för dem. Och när di såge åt, så stodh elen öfwer alt. Och di lupe vr stufwan. Och iag war i min kamar gent i mot. Så ropa min h[är] f[ar] och ala åt mig, at iag skule gå vt. Män iag sat stila och logh åt dem och badh, at di wile släka vt elen. "Iag siter wäl här, så länge ingen störe nödh går på migh." Och der sat iag och naras så länge, at elen begÿnte til at slå fult in i stufwan, at iag så när har måst blifwit der ine. Män när iag såg thet, blef iag forst rädh och lop til döran. Der slog både eld och rök så starkt emot mig, at iag så när har stårknat och kunde inte koma längre vtan föl kul wedh döran och ropa åt dem, som vtan före stoge, och bad, di skule hiälpa migh vt. Så kom en kapten vnder gardi, som het mågnus stake. När han hörde mig, sprang han in gönom röken och tog in gönom döran. Och i hastighet, tÿ ther var, tog han mig i båda mina hårlåkar och drog mig vt mädh sigh. Och har inte han warit, iag har aldrig komit vt dädan wtan har brunit vp, tÿ han swede sig al
#48 öfwer för min skul. Och min lila hundh bran vp brede wed migh. Och sedan iag kom vt, lop iag i den stora rädhhågan, som iag war vti, så at iag inte kune besina migh, vtan sate mig i trägården vnder et kulfalit stort äpleträdh. Och för löfz skul kunde ingen se mig. Och iag kröp så diupt ner vti gräset. Der sat iag och såg på, huru thet bran så lustigt, och tordes inte fram, för än thet war alt wäl bestält och nerbrunit. Och blef der et sådant bekÿmer om mig, när de sakna mig, at min h[är] f[ar] lät leta i hela lägret efter migh. Och gik han mädh, som drog mig vr elden, och lete efter migh mera än någen af the andra. Och i häpenhet kunde han inte påmina sig, at han har hulpit mig vt. Mente di ala, at iag förbränt, for än iag siälf kom framkrÿpandes vndan trä, iag har gömt mig wnder. Och ala wore glada, at iag lefde. Halp så gud mig däna gången, som han altidh giort hafwer af sina stora godhhet emot mig. Och blefwe wi än då sedan 14 dagar i lägret och låge i tält. Män thet war rät hiärteligh kalt. Män seda kongen i danemark kom och gorde sit lägre emot wårt och the begÿnte til at spela så starkt mädh stÿkena på hwar anan i lägran, efter de låge så när i hop och skuto, så kulerna trila in i tälte til oss, och efter min stÿfmor skule liga i barsängh, sände min här f[ar] hene til landzkrona. Den 6 säptämer kome wi til lanskrona. De 14 fik min stÿfmor en liten dåter. Och lefde hon inte längre än 7 dagar. Mädan wi låg i landzkrona, sloges wåra och de danska ala dagar. Och sändez dagelig fångar til landzkrona af de danska. Och kunde wi stå på walen i landzkrona och grant se röken af stÿkeskåten, som skede i bäge lägran. Och sade di vnder tiden, at de danska låge emelan oss o wår arme och at de danska wile gå til landzkrona och taga thet in. Har thet warit sant, så hafva wi ståt oss i håkan. Män 3 weker efter mikelsmäsa kom min h[är] f[ar] mädh armen och skule gå ner åt ängleholm.
#49 Och togh han oss mädh thet sama mädh sig. Och kongen i danemark kom mädh sin arme efter. Män när han kom några mil när ängleholm, fik han tiender, at hans skepflåta war slagin, hwar öfwer han blef mÿket bedröfwat. Och drog sigh mädh sin arme vtur skåne och in på selandh igen och lemnade så landet tomt efter sigh, at wåra inte hade någet motståndh på den sidan. War så min h[är] f[ar] sinat til at gå vp åt ÿstadh igen mädh armen och liga der i winterkuarter, thet han och gorde. Män efter ther och gik en sådan häftig siukdom och som en half päst, at fålket döde mÿket der af, så fruktade min h[är] f[ar], at iag och skule bli smita af sama siukdom, tÿ han war mÿket rädh om mig, efter han inte hade några barn mer än migh. Och thertil mädh hade min morf[ar] och morm[or] skrifwit min h[är] f[ar] til och bidit, at han wile sända mig hem til dem, efter de hörde, at siukdomen war så häftig der vtu. Och anars så war dhe alena och hade ingen jungfru hos sig, som min morm[or] kunde hafwa ro af. Derfore begärde min mormor mig hem til sig igen. Och tänkte min h[är] f[ar], at han gärna wile hafwa mig hos sig, män så war han rädh for siukdomen, och om han skule behåla migh kuar och mig sedan skule koma någet wedh, at han forst skule hafwa sårg der af, så länge han lefde, och at min morfar och morm[or] skule sedan säÿ, at han gorde ila, at han behölt mig hos sig. Och for sådana tankar skul sände min h[är] f[ar] mig ifrån sig, dhet iag den gången gorde rät nödigt och mädh mina bitra tårar. Och min stÿfmor gret så, när iag bödh hene godh, tÿ hon hade lel altidh ro af mig, när min h[är] f[ar] inte var hema, så war iag altidh gladh och hade ala ha[n]da galit til at säÿa. Män nu sat hon rät alena. Der fore sörgde hon ret nog, när iag drogh ifrån hene, och iag inte minder, tÿ iag wile inga lunda draga dädan. Män så sände min härf[ar] mig den 12 nowemer ifrån sig i ängleholm
#50 mädh sin karet och tu sikrterarehustru vp til stokholm. Och kom iag sama afton til lageholm. Och när iag skule köra på slåtet, blefwe hestana räda for strömen och rÿkte wagen på sne. Och om inte knektana har warit så snara och sprunge til hästana och hålit dem, har både de och iag falit i strömen, och intet fåt igen mig for än i laxkaret. Och om andra måran drog iag der ifrån och vp åt. Män när iagh kom til wästeråss, gik min wagen sönder, och iag måte åka på långhsläda til tibla. Och der fik iag en bonekirma, den iag ok til ståkholm på, och kom den 9 detsämer til stokholm til min morf[ar] och morm[or] och fan dem gudh ske lof mädh hälsan för mig. Gudh läte dem länge och wäl lefva mig fatig barn til hugnat. Och war iag åter 1 åhr hos min morm[or].
Anno 1645 i ianuarie drog min morf[ar] til gränsen på traktaten emelan danemark och swerie. Män min morm[or] blef i stokholm kuar och wänta, at min moster skule kom vp ifrån danemark. Och i maÿ droge wi til tÿdö och wore der in til agusti. Och när wi kome til ståkholm, döde fru brita delagardi den 11 agusti, tÿ hon war reda siuk, när wi kome til stokholm. Och kom och min morf[ar] ifrån gränsen sist i sama måna. I säptämer måna kom min morbror erik ifrån frånkerike. Och war iag mÿket gladh der åt, tÿ wi höle träflig mÿket af hwar anan. Och glädes wi båda af alt wårt hiärta, at wi finge se hwar anan mädh hälsan och lifwet. Och war han mig mÿket nÿtig på then tiden, efter iag för ingen anan tordes klaga min sårg än för honom. Så trösta han mig altidh och gaf mig godh rådh, hure iag skule bära mig åt, när thet kom alt för tiukt på mig, och badh migh, at iag skul göra, som iag altidh har gort: wara tålig och bida. "Gud skal wäl hiälpa dig." Män i ochtober måna kom min härf[ar] och stÿfm[or] ifrån thet danska kriget. Och åter til olÿk gäste di i fru eba läÿonhufws hus. Och strax som de kome hem,
#51 toge di mig ifrån min morm[or] och hem til sigh, thet iag den gången inte gorde gärna, efter di låge der i huset, thet iag wäl wiste skul bli mig til en hiärtans stor blåga och wedermöda, och i sÿnderhet efter hon har nu emot al min wilia öfvertalt mig, somt mädh goda ordh och somt mädh onda påkat mig til at låfwa erik spare så half, efter iag inte tordes säÿa emot hene vtan måte hene til wilies skuta thet til min h[är] f[ar], at huadh han wile, thet måste iag wäl läta mig nöÿa mäd. Män iag sade inte, at iag wile läta mig nöÿa der mädh. Män thet war mig lel så kiärt som bara bitra döden. Och wile iag mÿket heler hafwa mist mit hufwet, än iag wile wigas wedh honom. Och när iag såg honom hos andra, som mit för mina ögon gorde gäk af honom, täncke iag i mit sin: "Here gudh, hwadh skal du göra mädh den der hasenbärger." Så ledh war han for mina ögon. Och tordes lel intet en lång tid tala om thet. Män ala kunde wäl se, at iag inte kune lida honom. Och mÿke gorde thet der til, at en såldat låg mig i sinet. Och thet som sedan brast vt och for hwar hiärtans tår, iag fälte den tiden för hans skul, de stå inte til at räkna. Och för ala de onda och förtreteliga ordh, iag ledh och hörde i di 2 århan både af den ena och den andra för hans skul, wore så odrägeliga, at iag inte i längden kunde draga dem vtan wile nu söka mädh första lägenhet, iag kunde, til at göra mig honom los, och på hwadh sät thet skede. Och tÿkte iag wäl, at iag inte gärna wile göra min h[är] f[ar] emot och säÿa näÿ. Män så tÿkte mig thet wara mÿke swårare och alt for odrägeliget til at binda mig wedh den, iag inte kunde lida för min ögon och di gorde nar af för min ögon. Det förtröt mig, at iag i ala mina lifzdagar skule blifwa hos en sådan. Och tänkte: "Iu heler du wil han skal dö, ju längre får du behåla honom." Och kunde icke lida, at han skule tala åt mig, sedan han skule röra wedh mig, för än iag wiste honom
#52 dit han inte kune koma snart igen. Och sate iag mig nu i sinet, at ingen mäniska, hwem thet och wore, hwarken skule kuna låka heler trufwa migh där til. Tÿ min morf[ar] och morb[ror] de höle mig rÿgen fri. Tÿ de wile inte gärna, at thet skule ske. Och begÿnte iag nu til at taga til mädh åhran, tÿ iag war nu mina 16 åhr, at iag nu någet så när siälf kundh märka och döma, huru dan den kiärleken war, som kom af en hiärtelig oskrÿmtat kiärlek, heler om kiärleken war mera för andra orsaker. Tÿ iag war inte så enfaldig, at iag icke både kune se och wiste, at han mer älska migh der före, at han mente til at få pungen ful mädh mig och til at koma sig fram for min skul än för den stora kiärlek, den han drog til mig, som war tår och ringa nog, thet the hans och läte mig förstå, at när han skule få mig, så skule han lösa sin fas hus in. Der på iag swara: "Få först, flå sedan." Och sade fru eba en gång åt mig: "Du skal inte hafwa krusen, vtan han skal hafwe fatig iungfru, och du skal hiälpa en fatig kar i salen." Der på iag svara: "Näÿ min frumor, om han är aldrig så fatig och iag håler af honom, så går thet wäl til. Män iag är rädh, om han inte har siälf vtan skal lefwa af mina nåder, så gör thet sälan gåt, när hustru gör maner rik." Och sådana ordh förtröte mig mÿket. Efter iag des förvtan inte mÿke tÿkte om honom, så gorde alt sådant mig ändå galnare ledare wed honom, och i sÿnderhet efter di wile biuda til at forst låka mig der til, och sedan, när thet inte tog lag, wile de trufva mig der til, thet iag int gärna lät göra, kosta mig huad thet kune, vtan tÿkte, thet gik mig siälf mäst och närmast. Och när ala andra släpte och ginge der ifrån, så war iag lel bundin wedh sikan och blifwa der hos, antingen thet war ont heler gåt. Tÿ mig tÿkt, thet war inte hästebÿte, vtan at iag wäl måte se mig före, hwem iag gofwe mig åt, och at thet måte wara den, mit sine och
#53 hans kune koma öfwer ens mädh. Och thet gorde inte denas sine och mit war som nat och dag. Och gaf min h[är] f[ar] mig ändå fiorton dagars tidh til at betänka mig. Emellertidh talte iag mädh min morb[ror], och han gaf mig det råde, at iag skule säÿa kort näÿ, så slap iag. Sedan ginge wi vp på slåtet til en dandz. Och skule han dandza. Så stule de bort hans swälzbalia, at han danza mädh bara värian. Och ala loge åt honom och sade åt mig: "Tu min rät goda wän, si huru di göra nar af din fästeman." Och thet fortröt mig, så at iag har måst spruk, tÿ iag må bekänna, iag war en iungfru, som war tämelig stor i mit sine och dÿr på mina warer, at then, som wile hafwa dem, han skule inte läta göra nar af sig. Och ifrån den dagen märkte han wäl, hwart thet wile, och i sama stunden, tÿ han kom och bödh mig i danz. Och iag wile inte gå mädh honom, vtan badh skam gå mädh honom, när han så läter göra nar af sig. Och om han kan lida thet, så ledh han wäl mera. Och war iagh inte sinat til at danza medh en tåken, som han war. Der på han swara mig: "Iag tänker, i är galin." Och swara iag: "Thet är en af oss båda. Män gör er ingen sårg. I sku aldrig få den sårgan til at håla den galna." Och kom så en anan, then iag strax gik mädh. Och tänkte iag: "Om han äter däta i sig, så äter han wäl vp mer." Män han sade inte mer [än]: "[r thet waker, at i inte wile danza mädh mig?" Swara iag: "[ntelig skule iag dansa mädh er, iag såg ingen likare." Och dråningen sade: "Kuna i lida, at en anan dansar mädh er fästemö, och mädh er wil hon inte danza?" Och han gik til min stufmor och fråga hene, om iag och war klok i afton heler hwru dan iag war. Män när wi droge hem om nata, begÿnte min mor til at beröma den andra, som iag danza mädh, tåken vaker kar thet var. Män iag märkte strax orådh, tÿ iag war dem för klok, at di inte kune lura vt mig, vtan hwadh iag tänkte, så teg iag. Män thet gik alt vt på,
#54 at di skule höra, hwadh iag hölt af honom. Derfore swara iag: "Så hwit salt har iag sit för och gåt om och inte sit på thet. Och tale iag inte heler så mÿke mädh honom dena gången, at iag kan mÿke säÿa om honom." Män iag såg inte min fästeman i medlertidh. Män [efter] några dagar sade min s[tÿf]m[or]: "Hwadh tÿkte i om den, i dansa mädh på slåtet? War han icke en waker kar?" Och iag swar: "Ia män, k[iäre] mor, han gik wäl til. Män har han warit en såldat, så wore han wäl til at behag. Män efter han inte är det, så achtar iag honom inte." Och hon swara mig: "Er fästerman är ingen såldat. Och i mån inte täncka til at få ta någen anan än honom. Och måste i slå såldaten vr ert hufwe, tÿ thet är fåfänga tanckar. Det blir inte af." Och iag swara: "Dher har ingen fäst oss båda." Och iag gik vt ifrån hene. Och när iag kom vt, sute pigerna och taltes wedh, at min h[är] f[ar] skul til tÿslandh til armen, och sade åt mig: "Så få wi brölop, for än wi draga bort." Män iag sade: "Thet skal aldrig ske, vtan iag wil dra mädh min härf[ar] och se, hwar iag kan få migh en braf såldat på min arm." Och swar mig en gamal hustru, som war hos min mor: "Hwart sedan, hwar wila i göra af fästemanen, i hafwa hema. Mena i, at han så släper er." Der på iag swara: "Den ger iag fanen. Håken hin håle har fäst oss bådh. Och är ingen rem så hårt tilknÿt oss emelan, at jag icke mÿke lät kan lösa vp dem. Tÿ iag tänker aldrig til at taga mig anan man än en sålda[t]." Och hon sade: "Iag skal klag på er for frun, om i tala tåke der. Mena i, at inta ala wet, at i görat for krusens skul? Och thet weta i aldrig går an." "Löp for hären mädh", sade iag, "och for hwem i wil. Så wist som gudh lefwer, så skal iag aldrig wigas wedh erik spare. Och wil iag heler döö. Män om thet blir mädh krusen heler en anan
#55 såldat, är thet lika och komer er inte wed. Män så mÿke som i wet, den andra wil iag inte hafwa. For iag wil inte hafwa någen, som läter göra nar af sig." Och kiäringan sprang strax vp och in til min stÿm[or] och sade: "Nu wi[l] jungfrun öfwergefwa erik spare och wil hafwa en såldat, hwar hon och tager honom." Och sade ala mina ol for min mor. Då swar min mor: "Ia tro i mig, at krusen liger hene i sine. Och nu, sedan hon hörde at han lefde, och kan ske di hafwa sig någet hemlig i melan, nu wil hon öfwergifwa den andra. Män thet går henne inte an, lika hwadh hon swär. Hwarken skal hon få öfwergefwa den her, heler skal få den andra." Män när min far kom hem, så sade hon strax för honom thet sama. Och så kom thet i liuse, thet iag i 2 åhr har dragits mädh. Män min h[är]far, när han fik weta thet, tÿkte han mÿket ila der om och hade gärna set, på hwadh maner han har kunat bringa mig der til, at iag wile betänka migh och säÿa iag. Bruka han för then skul både onda och goda ordh mädh migh. Män thet halp alt intet, tÿ iag wile inte. Kom så min här f[ar] til mig och fråga mig, om thet war sant, at iag wile öfwergefwa honom. Och iag swarade: "Ia, iag kan nu inte längre dölia vtan måte bekäna saningen, at iag aldrig har haft i mit sine til at äga honom. Och thet iag härtil har måst lätit mig behaga, har iag mäst gort af en barnlig rädhhoga, at iag inte har torts sakt fru eba läÿonhufwt emot, tÿ hon har både öfwertalt och skrämt migh, at iag har bet hene swara, hwadh hon wile. Män nu, at iag komer til bätre förståndh och ser honom hos andra och thet isÿnderhet, at han läter göra nar af sigh", thet iag tÿket skule wara alt för swårt för migh. Och bad iag min här far i al ödmiukhet wil for gudh skul hafwa mig förskont mädh honom. Iag wile som en ödmiuk dåter, thet iag och war skÿldig til at göra, lÿda min härf[ar], så länge iag lefwe. Män theta badz iag fore, at min härf[ar] wile läta mig råda, efter thet och gik mig mäst och närmast an.
#56 Då blef min här f[ar] mÿket ondh på migh och fråga migh, hwem som war orsakan ther til, at iag wile öfwergefwa honom. Och then som gorde nar af honom, han wore siäl störe nar. Iag skule inte läta tåke där ira mig, vtan han wile änteligh, at iag skule hafwa honom, om iag wile heler intet, efter han war en så from man, at han inte gorde någen mäniska emot. Så håpas han wist, at han skule blifwa from emot mig. Der på iag swar min härf[ar], hwadh thet wedhkom, at han war så from mot andra, så råde han inte om många, och den, som är alt för godh emot andra, så är han wärst emot den, han mäst råder om. Och anars kunde iag inte bringa öfwer mit sine til at säÿa honom iaa heler et gåt ordh. Och frågade min härf[ar] mig, hwadh thet dåch måte wara för en såldat, som mig så mÿket låg på sinet, efter iag har sakt, at iag wile öfwergefwa honom för en såldat skul, och sade äntelig, at "thet är krusen", och skule iag inte bila mig thet in, at iag nåntin skule få honom heler någen, then iag här efter gärna wile hafwa, efter iag inte wile hafwa den her. Män så skule iag inte inbila mig, at iag så skule få råda, at iag få öfwergefwa den her, ehuru högt thet wore mig emot. Der på iag swara: "Huadh den såldaten wedh komer, så har thet warit mit nari. Och har iag så sant, som iag lefwer, icke til thet ringesta men krusen der medh, heler om han är lefwandes heler dödh, thet wet iag inte, och gör thet mig wedh dena tiden rät lika. Och har iag än inte set någen, then iag rät fulkomelig wil göra til häre öfwer [mig]. Ber iag for then skul, min h[är] f[ar] inte wile fata the mistankar til mig, at thet sker hwarken för hans heler för någen anans skul vtan blåta der af, at iag aldrig kan twinga mit sine der til til at blifwa kär åt honom, och om thet icke skule wara min h[är] f[ar] en stor sårg til at se mig wara bundin wedh den, iag har en hiärtelig leda til, som iag har til honom. Tÿ wil iag gärna se, at min härf[ar] har goda wäner, men inte mädh min egen och odrägelig wederwärtighet. Och håpas iag, at inge skal wara så tokot, at han förtänker h[är]
#57 f[ar] derföre, vtan iag wil taga alt på mig. Män huadh thet wedhkomer, at iag aldrig skule få den, iag siälf behagade, så wil iag gärna läta mig nöÿa der mädh och bli ogift, så länge iag lefwe, tÿ til at bli hos den, iag inte gärna wil hafwa, så länge iag lefwer, thet gör iag int. Män til at läta blifwa den, min h[är]f[ar] inte wil, thet skal iag gärna göra min h[är]f[ar] til behag, alenas iag måte man slipa den her." Och efter han siälf war der, sade min h[är] f[ar]: "Betänk tig i nat. Och efter han är här, så lät tig intet märka, at du inte wil hafva honom." Der på iag swarade: "Thet är alt reda betänkt, och komer inga andra tanka i mit hufwut. Och til at stäla mig wäl emot honom är mig omögelig." Och har iag reda så halft öfvertalt min h[är] f[ar]. Män fru eba, som altidh war mig emot, hon badh min h[är] f[ar], at han inte skule läta mig råda. Och när iag kom vt, sate iag mig til at sÿ. Och han sate sig hos mig. Badh iag honom for gudz skul, at han inte wile se på mig vtan gå från migh, "tÿ iag kan inte lida er hos mig". Och tog iag en hel slef mädh wax, som stog och södh på elen, och kasta efter honom. Och hans hanska, som han fek mig, kasta iag i elen. Men min morb[ror] log så hiärtelig. Och den andra gik til min s[tÿf]m[or] och fråga häne, om iag war rasande heler inte. Och hon swara: "Gudh wet, hwem som går åt hene." Män lel sade hon honom hela handelen. Och gik han der mädh bort och kom och aldrig mer til mig wtan sände både then ena och then andra til mig. Män thet war alt lika gåt. Och stog fru eba mig vturwise hårt emot. Och war hon min största plåga, som hon altidh har wari, ifrån iag låg i lindan. Och nu wile hon äntelig, at min här far skule trufwa mig til at hafwa honom, och sade, at thet alt war gort for krusens skul, efter iag nu hörde, at han lefde och skule koma hem. Och sedan iag har öfwergifwit dena, så finge iag ändå inte af then andra, efter han
#58 ala reda har fästemö, the iag swor aldrig war i mit sine, och paste iag rät äfwen så lite på honom som på någen anan. "Iag wedh gudh, som altidh sörgt för mig, han ger mig och wäl en godh man. Och blir iag inte gift, så blir iag inte häler knekt. För then skul bekÿmrar mig ingen ting krusens fästemö, antingen han har någen heler inte. Män iag förstår, skal iag hafwa ho[n]om, så får ingen anan af oss ingen dera vtan wi båd[e]." Och blef fru eba så ondh på mig öfwer de sista ordan, at hon har måta bitit mig, och mente helt och hålit, at thet war gort för hans skul, och sade ther til mädh, at om iag så skule öfwergefwa sparen, skule en anan wäl betänka sig til at begära mig. Och hwar och en skule håla mig för en ostadig och lätafärdig iungfru, som inte håler någet ordh vtan hwispar först mädh den ena och så mädh den andra. Derföre råde hon min h[är] f[ar], at han inte skule wara så from och läta mig rådh, vtan han skule man swara, hwadh han wile, så skule iag wäl läta mig nöÿa, om iag wile heler inte. "Tÿ thet står inte wäl, at en iungfru skal weta, hwem hon wil ha." Der på iag swara: "Huadh thet wedhkomer, at ala skule kala mig lätfärdig", war iag inte rädh före, tÿ iag hade et gåt samwet, "at hwarken han siälf häler någen anan ärlig mäniska kan mädh skäl säÿa mig någen lätfärdighet efter, tÿ ingen ting är mig kiärare än min ära. Män wila di för den skul säÿa mig någet på, at iag aldrig kan blifwa kiär åt honom, thet mig är omögelig. Och höle iag thet för en störe lätfär[d]ighet, om iag lofua til at bli kiär åt honom och bedroge honom der mäd och kunde sedan aldrig lida honom vtan älska en anan mera än honom, thet iag wist gorde. Och skal iag aldrig säÿa iag. Och så wist som gudh lefwer, om i än mot min wilia bringa thet så wida, at wi sku stå för prästen, så skal iag säÿa näÿ öfwerliut och skal aldrig koma i säng heler hus
#59 mädh honom." Män huadh min ostadighet wedhkom, "wet iag inte, hwadh orsak di hafwa til at skÿla mig der före, efter iag aldrig har läta thet behaga mig. Och om han kan bewisa mig, at han har gefve mig i di här 2 åhr, han har gåt der mäd, den ringaste ting der på, at iag har låfwat honom, heler en bokstaf, som iag har skrifwit honom til, heler på huad stäle iag war, när iag gaf honom han der på, at iag wile wara stadig, så wil iag gärna göra alt thet, som di wila. Och kan ingen säÿa det, at iag har huispat hwarken efter then ena heler then andra, thet siter min näsa wäl för högt til. Och wil iag försäkra min f[ru] m[or] der på, at iag är wäl så stor i mit sine och för så dÿra warer, at den som dem wil kiöpa, han måste rät dÿrt betala dem och göra sig omak nog och båka sigh wäl diukt för mig. Och der til skal han älska migh af alt sit hiärta, för än han får många goda ordh af mig. Der före, den som inte wil begära mig, så må han läta bli. Iag skal inte låka ingen der til. Och wet gudh, at iag inte häler har gort thet dena här. Och skal eÿ häler göra thet någen anan. Och anars har iag icke häler behof til at skÿnda mig så mÿket, om thet icka är vtur wiset gåt, tÿ iag är hwarken så mÿke gamal, at iag är rädh, at åhran skal förtaga, och är der til et enda barn, så at min här f[ar] wäl måte se, hwem han ger mig åt, och inte i min vngdom forspila min lÿka och all mig glädie och läta en få mig, den inte mer är åt än dena. Tÿ iag wet, at gudh, som altidh har warit på min sida, han och nu försörger mig. Och har for then skul min far inte så i oträngda mål behof til at hasta mädh mig." Och höle di så på i 14 dagar mädh mig, at di har måta gort mig galin. Tÿ iag hwarken åt heler såf vtan gret nat och dag. Och war dena min största sårg, som iag på den tiden hade, vtaf ala mina stora sårger och wederwärtighete[r], iag har haf i min barndom, som har warit mÿke stora, thet gudh alena wet. Män så hade iag lel altidh det hopet, at gudh skule göra på dem en ända, hure det och war. Män på den sårg, at iag skule bli bundin wedh den iag
#60 war mera fint än fanen och bli hos honom, viste iag ingen anan ända än siälfwa döden, som alt gör ända. War thet mig för then skul en odrägelig och oerhört sårg. Och gret iag och bad min goda gudh, som altidh har hulpit mig, at han och nu wile hiälpa mig ifrån honom, på hvad sät thet och wore, fast thet wore mädh döden. Och iag tror wist, om di då har snört mig hop mädh honom, at iagh har sörgt mig i hiäl häler och galin til thet ringesta. Den 18 detsämer kom hans sÿster kirstin spare om aftonen i min h[är] f[ars] hus til oss och blef der om naten. Och min h[är] f[ar], tÿ han såg, at han inte kune öfwertala mig dertil hwarken mädh goda heler mädh onda, vthan iag hölt mit tal fram, at thet aldrig ku[n]de ske både mädh bön och mädh anat, och sade han åt mig: "Efter hans sÿster är här, så wet iag wäl, at hon wil weta swar af mig och digh. Och säg mig nu, huadh iag skal svara." Der på iag swara kårt näÿ. Då sade min h[är] f[ar]: "Di swaran wil iag inte säÿa häne, vtan du må siälf säÿa. Tÿ iag wil ingen owän hafwa för din skul, som iag har tänkt til at skafwa mig wäner mädh." Män iag swara: "Iag håpas wist, at min h[är] f[ar] mera skal ästimera min goda lÿka och thet iag kan wara kontänt mädh, än som andras wänskap, tÿ ther på hänger al min glädie och sorg. Män så skal iag, så länge iag lefwer, wara min h[är] f[ar] en ödmiuk taksam dåter för alt anat, män i sÿnderhet der föra, at iag må få swara honom thet iag wil." Och wil bekäna saningen, at om iag har blifwit trufwa til at taga honom, aldrig har iag sakt iag. Och om migh någen olÿka har komit på, så har iag sakt: "Gudh förlåte dem, som har måt läte mig råda", och sedan fält mången tår öfwer dem, som har warit orsak der til. Män min härf[ar] swara: "Thet är inte min mening, at du skal slipa honom, vtan si til, at du gör inte dedh både du och iag har skam af. Och betänk tig wäl, hua du swarar." Iag sade: "Iag håpas aldrig
#61 til at lefva den dagen, at min h[är]f[ar] heler någon skal hafwa skam af mig. Och efter thet går mig siälf mäst an, så måste iag och siälf swara, efter ingen anan wil." Och gik der mäd ifrån min h[är] f[ar]. Män efter ala wore mig emot och i sÿnderhet fru eba och så någet min f[ru] m[or], som wore på hans sida, och stoge så äntelig der på, at iag nu, antingen iagh wile heler inte, så skule iag säÿa iag. Män ingen af min möderne hölt der mädh, at iag skule hafwa honom. Tÿ wile ingen af dem ala bita dä diure, huarken far heler någen anan, tÿ efter h[är]f[ar] war beswågra mädh hans moster, wile han ingen skul hafwa der vti och wile inte säÿa honom di swar, som iag gärna wile, vtan sade, at iag inte skule slipa, för än iag sade iaa. Män efter iag såg, at iag mäd ingen bön heler hwad iag och wände före kunde bli af mädh honom, sate iag mig i sinet, efter inte anat wtwäg war, än at iag nu måte tag beslet mädh tänderna och säÿa honom siälf kort näÿ, efter ingen anan wile, antingen thet war wäl gort heler ila. Tÿ iag tänket: "Du må nu häler en tidh lida, huadh du kan, än at du skal bli bundin wedh honom och al din lifstidh sörga och gråta." Den 18 om mårganen k[låkan] 10 kom hans sÿster til mig och fråga mig, om thet war sant, at iag inte wile hafwa henes bror. "Det är så wist, som du sir, iag siter här", sade iag och taka både häne och honom, män iag kunde inte bringa thet öfwer mit sine och wile inte häler bedraga honom ther mädh, tÿ iag kune inte koma mig til at älska honom. Och måte hon thet weta, at iag aldrig har sakt iag. "Män andra har swarat för mig. Och har fru eba swara for mig, så må hon si sig om." Tå suara hon: "Du må få en anan, om du wil, huadh thet är krusen heler huem thet är, så wet iag wäl, at du aldrig får någen, som högre häler så högt älska dig som han. Och wi weta wäl, at thet är för hans skul gort." Iag swara: "Ther är rät så lite for hans som en anans skul gort. Och är inte anan orsak, än at iag inte kan tuinga mit sine
#62 ther til. Män huad thet wedhkomer, at iag aldrig skal få någen, som så högt älskar mig som han, så wil iag af alt mit hiärta önska, at han måte få en, som högre älskar honom än iag gör, anars blir han träflig ila bedragin. Och ber dig för gudz skul, tala aldrig mera der om, tÿ thet [är] omögelig, at thet sker." Och der mädh slap iag al min sårg, som iag har så länge dragits mädh. Och hwadh iag har slitit i dhe 2 åhran, thet wore en hel bok til at skrifwa om. Män när thet war bestält, war iag så gladh och begÿnte til at siunga och dansa. Och sade min stÿfmor åt mig: "Gudh bewara mig, så lustig i äre. Hwadh har i hört nu för goda tiender, efter i nu så danza. Så gladh har i inte warit på lång tidh." Der på iag swara: "Iag må nu wäl wara gladh, efter min glädie är nu komin på post ridandez hem, som har warit borta i tu åhr för mig. Och har iag i di tu åhran inte haft stor orsak til at wara gladh, efter iag har ment, at min glädie aldri skule koma igen. Män rät nu på timen är han hit til mig komin. Och om iag inte danza i dag, så danzar iag aldrig. Och dena dagan skal iag skrifwa vp i min hiärtans almenaka, tÿ på then är al min glädie komin och al min sårgh förswunin." S[tÿf]m[or] swara: "Kan wäl ske, at någen kan wara komin i stade, som i weda af och iag inte, den i glädia er åt." Män när min h[är] f[ar] kom hem, fråga han min s[tÿf]m[or], huru thet war. Sade hon, at iag har klåka 10 sakt rät kårt näÿ. "Och har hon och warit så gladh och sakt, at henes glädie war komin på påst." Och sade hon ala mina ordh och sade ther til mäd: "Tro mig, at hon har kunskap af krusen, och han liger hene i sine." Swara min h[är]far: "Har hon ded gort och sakt, thet är mig ret let, at thet icke har sket för. Nu läre ala säÿa, at thet är sket för hans skul, efter krusen är komin
#63 ridandes på påst ifrån kalmar och är klåkan 10 inkomin i staden j dag och har hälsat mig på slåtet och på stan. Komer han hit och wil hälsa dig, så se man åt, huru di hälsa hwar anan." När min stÿfmor kom in, sade hon for kirstin spare, at han war hema, och den andra swara, at thet inte war sant. Swara min s[tÿf]m[or], at far har hälsa honom på slåtet. Och när iag hörde det, at the talte, fråga iag, hwem som war hemkomin. Swara di mig, at thet war min fästeman. Män iag log och sadh, om iag måte få si den, och badh äntelig, at de skule säÿa mig, huem thet [war]. Då swara de mig, at thet war min fästeman krusen. Män iag slog på näsan och fortröt, at iag så flitig fråga der efter, och sade: "Hwem tro oss båda har fäst, och thet är wäl, at iag en gång får se min fästeman." Män när fru eba fik weta, har hon så när slagit mig. Men iag har gärna gifwit mig til fridz der mädh och akta thet intet, forst iag war af mädh sparen. Och begÿnte iag sedan til at blifwa gladh och tÿkte, at iag war i tridie himel. Män så hörde iag mången skåtkolf och fortretlig ordh. Men hwem iag hörde, så blef inte krusens namen onämpnd. Och möte wi honom sama dagen på gatan. Då sade min stÿmor: "Der går er fästeman." Då swara iag, at "iag inte än då går mistom, om iag få honom". Alt så blif iag af mädh min plåga. Och talte sparen ifrån den dagen aldrig et ordh hwarken ont heler gåt åt mig. Män iag log der åt.
Anno 1646 den 7 februarie om aftonen k[låkan] 9 fik min stÿfmor 2 dötrar. Och döde di sama natan k[låkan] 12. Så war min s[tÿf]m[or] rät swagh. Män så tror iag, at ingen godh sände stadh, at fru eba kom åter til oss igen migh til en stor plåga, som hon altidh. Och försuma hon sig inte däna gånge[n] heler, på thet iag skule kuna taka
#64 hene för alt. Och blef hon ligandes i wår hus och i min sängh. Och halp mig inte, huru iag beflite mig om at tiäna henna, så war thet alt lika gåt. Tÿ hon war nu så biterlig ondh på mig, för iag har gort henne imot mädh sparen, at hon nu inte wiste, hwadh hon skule göra, at hon kunde koma min h[är] f[ar] til at bli ondh på mig. Och sade hon altidh någet på mig, thet [iag] fik baner före. Men i sÿnderhet fik hon en godh lägenhet dertil, när barnan wore döde och der kom en gång främa, som wi skule gå dit wt mädh, och hon såg, at iag råcka dra på munen, tÿ hon wile, at iag alt bortot skule sita och gråt, thet iag inte årka, om thet har kåstat mig aldrig så mÿke. Tÿ iag war både vng och ther til wtur wiset gladh, at thet war mÿke litet, thet iag såg, som någet löÿliget war, at iag icke skule både siälf le och koma en anan til at le der åt. Och kunde wäl göra hela komedian af litet nog. Och mädan wi stoge der vte, kom der en dräng och skule gå vt. Och mädh thet sama strök han på foten, och mädh thet sama föl han kul och hade så när slagti kul guman mädh sig. Thet såg iag och har gärna set, at thet har gåt an. Begÿnte iag för then skul til at le der åt. Och thet såg fru eba. Tÿ blef hon strax ondh och mente, at hon nu har fåt någet mädh mig, och såg så ont på mig, thet iag och strax märcket, at hon war ond. Män iag lådes, som iag såg thet inte, vtan gik in och laga mat åt min s[tÿf]m[or]. Och hon gik strax til min h[är] f[ar] och sade: "Min bror, din dåter är så odÿgdigh, som iag har set en, at hon inte vner dig någen glädie, tÿ hon står och gläder sig der åt, at dina baren äre döda, och gör inte anat än ler. Och kan du lida det af hene, så wet iag inte, huadh iag skal säÿa. Och såge hon gärna, at både far och mor och all hänes släkt wore död, at hon finge ärfwa at ensam. Tÿ hon är så snål, at iag inte wet, hwem hon
#65 brår på. Och wore thet mÿke bätre, at hon wore dödh och di andra, som du har kunat haft mera hugnat af, har måt lefwa. Tÿ iag frukta, at du aldrig får någen hugna af den dåtran. Tÿ hon är alt för elak och girig." Män gud skal wara mit wetne, at iag aldeles war oskÿldig der i och tänke aldri på någet arf. Vtan huadh gudh har velat ärna mig, thet lät iag mig och mädh nöÿa, och sköt thet alt til honom, som ala arf skiftar, och paste inte mer på, än han wile gefwa mig. Blef min h[är] f[ar] för then skul mÿket ondh, thet iag och inthet vndra på, efter hon så måla vt thet. Och kom han til mig och fråga, hwadh iag gorde. Så sade iag, at iag laga mat åt f[ru] m[or]. Män han sade: "Det du lagar det må swinan äta och du siälf." Män han begÿnte til at banne mÿke för min girighet, thet iag först log åt och mente, thet har warit skämt. Män så såg iag wäl sedan, at thet war alwar, och märkte wäl, hwadan thet kom, efter han förde de sama ord, som iag hörde fru eba sade. Wiste iag wäl, at hon war orsaken til alt saman. Tÿ gorde the ordh mig af alt mit hiärta ont, och i sÿnderhet efter hon har komit min h[är] f[ar] til at fata di mistankar om mig, at iag gerna har set, at di ala har warit döda, thet iag lel aldrig önska. Tÿ iag wedh den tiden inte sörgde för mårgandagen vtan lät hwar dag hafwa sin egen omsorg. Och när iag fek så mÿke, iag kune kläda på mig, at iag war wäl klädh, så hade iag alt nog och bekÿmra mig inte om mera. Män thet öfriga så wäl som theta thet lät iag alt min goda gudh söria före och lät hwarken rikedom heler fatigdom bekÿmra mit hiärta och sine. Tÿ iag lefde i theta falet aldeles vtan omsårg och tänke på inte anat än min lek och huru iag kunde koma dit iag fik wara gladh. Hwar fore låg mig sådana obiliga beskÿlninga så hårt på mit hiärta, at iag inte kunde tiga, vtan til at bewisa min stora oskÿldighet brast iag så biterlig til at gråta och swara min härf[ar]: "Iag kan inte tänka heler wet, hwar fore min h[är] f[ar] skÿler mig för sådan der
#66 stor odÿgh. Män så wet iag wäl, hwem som är begÿnelse der til. Gudh forlåte dem, som sådan osaning har sakt på för härf[ar], thet iag aldrig har tänkt i mina lifzdagar vtan wil önska af alt mit hiärta, at gudh wile gefva min h[är] f[ar] så många barn och läta dem lefva, som han kunde hafwa hugnat af och iag af hiärta wile önska. Fast iag aldrig finge ärfwa en nagel efter min här f[ar], så håpas iag wäl, at min morf[ar] skal lemna mig så mÿke, at iag kan lefwa wet. Och hwar thet icke wore, at iag någet hade der til at wänt, så wet iag och är i den stadig hop och förtröstning til min goda gudh, som ala forsörger och hiälper och har och försörgt mig, alt ifrån iag forst fik lif, och har och gifwit mig mit älända lif och har och hulpit mig til at igönom[gå] så mÿken wederwärtighet och olÿka och har lel der wnder altidh gifwit mig et kristeligit tålamodh, derfore iag altidh, så länge iag lefwer, skal tacka honom. Och wälsignat wari min froma gudh, som nu har brakt mig så wida, at iag någet så när kan åtskilia ont och gåt. Och har han och lätit migh försöka dem båda iblant, på thet iag thes bätre skule kunda skika vti hwilken delen som min tunga värd wile mädh mig, antingen til lÿka heler olÿka. Håpas iag wist for then skul, at then sama min goda gudh så wäl här äfter som härtil läre vtan ala andra medel försörga mig och icke läta mig lida nödh, thet iag och wist tror honom om, fast iag aldrig mer finge ärfwa än min s[alig] f[ru] m[or]. Och then sama gudh, som hene försörgde til henes dödh, then skal iag och altidh bedia, at han wile gefwa mig alt thet mig kan wara nÿtigt til siäl och lif. Och anat arf åstundar iag inte vtan thet wisa och fasta arfwet, som ingen kan tag ifrån mig, och hwadh
#67 gudh anars wil gefwa mig. Och kan inte weta, när fru eba har hört mig säÿa thet, som aldrig har komit i mina tankar. Ber iag for then skul, at min här f[ar] inte wile tro sådant, tÿ hon säÿer thet af luter afwu til mig. Och ber min h[är]f[ar] i al ödmiukhet inte wile förtänka mig, at iag så dristig swarar, tÿ nöden twingar mig ther til. Och är mig omöglig til at äta sådan beskÿlning i mig. Och håpas inte häler, at min härf[ar] skal tro sådant. Män hwadh mit löÿe wetkom, så bekäner iag, at iag lite drog på min mun åt det iag såg, som lögelig war, och har, så wist som iag lefwer, inte let åt de döda barnan och inte heler men någet ont der mädh. Och trode inte häler, at thet skule wara så ila gort, som iag hörer, at hon har tÿt vt dhet. Och om iag wiste, at iag gorde min h[är]f[ar] och f[ru] m[or] någet emot ther mädh, at iag är gladh, så wil iag mÿke häler twinga mig der ifrån, thet mäste iag kan." Och begÿnte iag der mädh så biterlig til at gråt och beklaga min swåra och wederwärtiga lÿka, som i al måta war mig så mÿket tungh som intet unte mig så mÿket, at iag en gång fik le sedan mera. Och min här f[ar] gik in til måltidz. Män iag gik i min s[tÿf]m[ors] kamar mädh mat åt henne och wile inte gå til måltidz, thet fru eba har måt dåna i onska öfwer. Män när iag kom in til min s[tÿf]m[or] mädh maten, bad iag henne äta. Så har fru eba warit ine hos henne och sakt så for henne me, at när iag kom til sängan, fråga hon, hwem som har koka. När iag sade, at iag har gort thet, wände hon sig åt wägan och war så ond, at hon inte wile se på mig, och badh mig äta siälf, thet iag och gorde. Och sate mig sedan til at gråta. Män när fru eba kom ifrån bolet och såg mig inte, begÿnte hon til at tala mädh
#68 min s[tÿf]m[or]. Och huru thet war, så gik thet vt på mig, at iag inte gorde, thet mig borde, och war inte ine hos hene, som mig bordhe, thet iag lel aldrig kom vr henes kamar, vtan de icke wiste migh vt, och mÿke anat mera, thet mig gorde mÿket ont. Fru eba sade, at min stÿfm[or] skule slå mig. Den andra sade: "Gudh bewara mig ifrån hene." Män när min härf[ar] kom in, begÿnte the til at tala om mig alt thet som ila war. Så gorde thet honom mÿke ont, tÿ han war lel mÿke kiär åt migh, at han til forende vtan al orsak war twinga til at bana mig så ila. Och han [sade]: "K[iäre] s[ÿster] ebkin, iag kan inte se, hwadh hon mera skal göra heler hwadh hon gör ila, så wida som hon än nu är et barn och är så hiärtelig gladh och al i leken, det iag inte wäl kan neka hene. Hon läre wäl tidh nog få si surt vt. Tÿ thet är sÿndh til at neka ett barn sin glädie. Han sliper så hastigt. Och om hon än gorde någet, så gör hon thet inte af odÿg heler någen ond mening vtan mera af barnslighet. Der före måte wi inte så tÿda det vt, at di vnga sku kuna si surt wt alt för et, när wi si surt wt." Och gik han der mädh vt ifrån dem. Och så begÿnte iag så hiärtelig til at gråta, så at de märkte, at iag war in i kamaren. Och gik iag sedan vt i min kamar. Och war iag den barsängan så vtkomin, at om iag log, så log iag, at barnan wore döda, sang iag, så unte iag min mor ingen ro, och såg iag surt vt hema, så sade de, at iag wile bitas. Så at iag inte siälf wäl wiste, hwadh iag skule taga mig före. Och inte tordes iag klaga min nödh för min mormor, tÿ iag war rädh, at thet skul bli wäre for mig. Och drog thet så för mig alena. Och war thet mig en så swår tidh, at om ick gudh då så wäl som altidh har tröstat mig och hålit mig wedh tålamod, så har iag rät måst förgåtz. Och en aften heler 2 der efter, säte fru eba sig i min s[tÿf]m[ors] kamar
#69 wedh henes sängh, och iag sat bakom henne. Sade hon åt mig: "Si siter du här ine, och krusen står der vte. Hwi går du icke vt til honom, som du inbilar dig så mÿket om." Der på iag swara: "Han kan wäl stå mig förvtan i dag så wäl som altidh. Och har i inte mÿke hört mig tala om honom hwarken ont häler gåt. Och är han godh nog åt den honom behagar. Och kan han wäl få så godh jungfru som iag, och iag så god man som han." Då swara fru eba: "Ia, du må inte tänka, at du ändå få så godh man, som krusen är. Han har alt för gåt sine åt dig. Tÿ dig är spåt, at du skal få en så ondh man, at han skal slå dig hwar dag. Och i sku lefva ehop som hundh och kat. Och der til mädh en så fatig man, at när i hafwa ätit den ena biten, så sku i inte weta, hwar i få den andra. Och en sådan stor äländighet skal wara mädh er båda, at du inte tro. Och iag wet, thet läre så gå dig, efter du inte wile hafva sparen." Då swara iagh: "Då har thet forst gåt an. Män hwadh den onda spådomen wedhkomer, then achtar iag inte, vtan tror min gudh mÿke bätre, at han iu läre gefwa mig en godh, dÿgdigh, redelig och from man heler och ingen. Och der gudh än så wile strafwa mig for mina sÿnders skul och gefwa mig en man, som wore någet ondh, så skule åter iag stäla mig så fromt emot honom, at han inte skul kuna wara ondh emot mig, och skal siung:
Komer min man onder hem,
iag wet mig ingen sak.
Tager iag honom i min fam,
iag rädes eÿ for min bak.
Och ber, at ingen wile bekÿmra sig der om vtan läta gudh och mig man sörga der före. Det skal wäl blifwa gåt och bätre, än bokan säger. Män hwadh fatigdomen wedhkomer, så kan iag inte säÿa
#70 der emot, vtan thet kan wäl wara mögeliget, at gudh har täktz til at läga mig thet på. Tÿ han kan lät göra en fatigh rik och en rik fatigh, när honom så behagar, kan ingen ändara, vtan han lagar både mädh rika och fatiga efter sit sine. Män så bekÿmrar mig inte den fatigdomen stort. Först at wi man älska hwar anan af alt hiärta och länge och wäl få behåla hwar anan, så är en liten bit brö mädh kiärlek mÿke bätre än et stort hus mädh ala handa gåt, när 2 inte älska hwar anan. Och der då fatighdomen blir så stor och kärleken är mädh, så drager han wäl tÿngsta laset och gör al tingh lät och liufliget. Fast thet än i alt anat ginge mig aldrig så swårt, så skule iag lel wara gladh der hos. Och håler thet för ingen redelig kiärlek emelan 2, som har lofwat til at älska hwar anan i mot och mädh och läter rikedom heler fatigdom koma sig någet ont emelan. Vtan har iag älskat, när han drak wi[n], så skal iagh och så göra, när wi inte anat hafwa än waten. Män så achtar iag al er spådom intet, vtan iag tror min goda gudh bätre, faste i mån säÿa, som i gärna wila. Och såge i gärna, at iag aldrig skal få någet gåt äga. Män iag förstår, är thet så gudz wilia, at thet skal gå mig så tungt, så wil iag gärna läta migh nöÿa der mädh. Tÿ then som läter sig nöÿa, han har altingh nog. Män så wet hwarken i heler iag heler någen anan, hwadh gudh har gömt åt migh. Och om iag mädh al flit säter al min förtröstnin[g] til honom, som alena kan wända min lÿk och olÿk hwart han wil, och iag sedan flitigt ber honom, så ger han mig wäl alt gåt mädh. Och om thet inte så wore gudz wilia och mig inte nÿtigt til at blifwa rick, så sköter iag det rät inte om och achtar dena wärdenes rickedom slät inte, tÿ hon är så förgängelig och
#71 owis, at råter kuna draga bort den för mig. Heler när iag mÿcke har släpas mig mädh rikedomar, så skal iagh bort och dödh. Så har iag inte der af vtan omak. Och en anan, den iag aldrig har tänkt, skal träta om min rikedom. Män är iag inte rik, så är iag inte rädh der för. Så pås iag på ingen ting och skal och inte anat beda gudh om, alenast han af nådh wile gefwa mig hwadh mig är nÿtigt, thet är al min bön. Och alt anat acktar iag inti vtan sörger thet i hafwa sakt mig, mädan iag såfwer. Och skal iag såfwa rät roligt der fore i dena nat, tÿ iag wet, at gudh läter ingen swälta i hiäl. Och inte sörger iag gärna för vt, tÿ sårgan är stor nogh, när hon komer. Och gudh har ännu aldrig forlåtit någen, som har håpas på honom. Hwi skule han så forlåta mig. Tÿ iag har och mit stadiga hop til honom. Så wet iag, at han läre inte heler förskiuta mig. Så elak käringar spå mig ila, dem ger iag bölen och hundana, tÿ iag har inte bet dem spå mig hwarken ont heler gåt. Ther fore achtar iag thet intet, tÿ iag kan aldrig lida sådana skualrekäringar i mina dagar. Vtan iag wil säya, hwadh gudh hafwer mig wnnat, thet kan hwarken skam siälf heler hans säningebudh taga från och inte någen anan heler, som vnar mig ont. Vtan när gud wil, så får wäl bo skinpäls och mera gåt mädh. Och bekÿmrar mig för then skul ingen elak och gläder mig äÿ heler någen godh spådom. Vtan iag lefwer i thet falet aldeles vtan bekÿmer. Och beder iag alena gudh sörga för mig både i thet fal och alt anat. Tÿ iag wet och tror honom alena, at han kan wända min tunga lÿka, när och som honom täkes. Thet iag och, så wida som gudh gefwer mig nådh, skal iag läta mig nöÿa mädh hans wilia i lÿka och olÿka. Och är iag nu lika gladh, som iag war, för än iag hörde dena her spådomen." Och blef hon wäl wredh på mig och bruka mun på mig. Men iag log så småt der åt och
#72 bödh godh nat och gik vt lade mig i min säng til at såfwa om natan och såf rät roligt til k[låkan] 9 och tänkte icke en gång på alt thet onda, de spåde mig. Män om måran hälsa iag godh måran och sade: "[n iagh, som har mÿcke roligare såfwit för min fatigdom i nat än f[ru]m[or] for sin rikedom. Och wil f[ru]m[or] tro, at iag inte har lät forhindra mig ifrån i min ro mädh alt thet, wi talte om i aftons." Och slet iag mÿken fortret den tiden, den iag inte al kan klaga der före. Iag fälte hemelig mången hiärtans beter tår, tÿ mig kastas mången gång före thet iagh inte råde före heler war orsak til, vtan måte sitia och höra thet iag inte gärna hörde, när den stora hopen kom. Män iag måste lås, som iag inte hörde, thet iag bet så in i migh. Och gudh wet, alt sådan gorde mig mÿke ont i mit hiärta. Men iag kune inte ändra thet vtan lät mig inte märka, som thet gorde mig ont, wtan befalte gudh alt i hop, then iag wäl wiste, at han aldra bäst har set al min sårg och swåra wederwärtighet, som mig har hänt och har warit så mÿket stor alt ifrån min 2 åhr och in til dena her stundh och for mig mÿke wederwärtiga tiden, som inte war bätre för mig än den föra, vndantagandes at gudh har lätit migh nu koma til di åhran, at iag siälf tordes swara för mig, när thet gik alt för hårt på, och har och gifwit mig den gåfwan, at iag kunde göra thet mädh besked. Och när iag vile den wägen vt, så wune the inte mÿket på mig. Och om inte anat halp, så sat iag och log åt dem. Så wiste di inte, huad de skule säÿa. Och har iag så der mädh så saktelig mädh tålamodh gåt min wederwärtiga tunga barndoms wärdh igönom och har af otålighet aldrig lät någen ting vnderkufwa mig. Och hade iag och nu thet hopet, at gudh inte til ewig tidh skule läta mig blifwa i oro, vtan at han
#73 och en gång skule försörga mig så wäl som andra på hwadh sät thet och wore, at iag inte i ala mina dag skule si en anan i händerna och, när iag skule hafwa någet, få wrånga och sneda ögen och alting war mig för gåt. Och när di länge har set surt på mig, så fig iag ändå inte. Och war thet mig wäl swårt, män så war iag wan der wed ifrån barndomen. Der fore föl thet mig inte sälsamt, vtan så trode iag min gudh så wäl, at han alt ting skule laga mädh mig i bästa måta. Och honom kastar iag och al min nödh och omsårg på och skal altidh wara gladh och taka min gudh, ehwadh mig kan påkoma i dena min vnghdom, och wil altidh säÿa: "Tÿ gudh är min tröst, min hiälp och mit beskärm, at inte ont skal omstörta mig, ehure thet och är. Tÿ tu äst min tilflÿkt och min hiälpare, och vnder tina wingars skuga wil iag frögda mig. Min siäl håler sig in til tig. Tin högra han vpehåler migh. Och låfwat wari heran dagelig. Gudh läger mig en börda på, män han hiälper mig. Och wi hafwe en gudh, then ther hiälper, och heren heren, then ifrån döden frälsar. Tÿ tu äst min tilflÿkt, here here, mit hop alt ifrån minom barndom. På tig hafwer iag förlåtit mig alt ifrån moderlifwet. Tu hafwer dragit mig vtu min moderz lif. Min berömelse är altid af tig. Gudh, war icke långt borta ifrå mig och öfwergif mig icke mig gud i ala mina lifdagar och lät dem icke få glädia sig öfwer migh, som mig hata, vthan lät tin godhet och trohet bewara mig altidh, så fruktar iag mig inte for någet ont, ehuru stort thet och er, och skal äÿ häler bedröfva mig deröfwer."
#74
I agusti begärade min h[är] f[ar] lof til at draga til liflandh. Och wile iag ingalunda dit mädh, efter iag wäl wiste, hvad min fredh tilhörde, om iag kom dit, efter hela min wederwärtiga hop war i rig, och at min stÿfm[or] aldrig skule wara ifrån dem, efter hon war vpfödh hos dem, och iag wäl wiste, at iag har gort dem förtret mädh sparen, at iag har öfwergefwit honom. Och iag hade ingen af min mödernessläkt der, den iag kunde klaga min nödh före, om mig gik någet på. Tÿ wiste iag wäl, at thet skule fala mig alt för beswärlig och förtretelig at wara der. Tÿ iag war nu så vttrötat af alt thet larm, di har haft mädh migh, så at iag inte hinte til at s[t]å vt någet nÿt buler, som iag wäl wiste skule koma mig på halsen, om iag droge mädh. Badh iag för den skul min morf[ar] och morm[or], at the wile be, at iag skule få lof til at bli hos dem, män inte som iag wiste der af, thet the och gorde. Män iag lådes, som iag inte gärna wile vtan häler har fölgt mädh. Och lemnade min h[är] f[ar] mig inte gärna kuar, män han tordes lel inte neka min morm[or]. Blef iag för then skul kuar hos min morm[or]. Och min h[är] f[ar] och s[tÿf]m[or] droge til liflandh. Och min morm[or] drogh til tÿdön. Min morbror erik fölgde oss. Då finge wi weta, at min morbrorhustru, fru anna sture, war dödh. J säptämer drog min m[or]b[ror] erik ifrån oss och til räfwel första gången til at bli gubernör. Wore wi sedan wedh tÿdö til den 8 nowämer. Då droge wi til ståkholm. Och dagen der efter ginge wi til fru eba läÿonhufe. Och måste iag blifwa kuar hos hene i några dagar. Och en afton sade hon, när iag låg: "Nu är krusen komin den 11 ifrån finlandh. Och tror iag wist, at i har sakt hwar anan til, efter i så lika koma i staden. Säg mig nu, om du skal hafwa honom." Och iag sade näÿ. Så hade hon så mÿket til at säÿa, alt thet som ont war, om honom,
#75 och så många namn gaf hon honom, at iag blef ret ledse wedh, tÿ iag wile gärna såfa. Så swara iag på skälmeri, at hon inte skule tala så ila om honom, at när iag finge honom, om hon inte tÿkte ila wara, at iag sade honom alt thet. "Tÿ hwem wet, om icke min lÿka blir så godh, at iag kan få honom för någen anan. Så blir er spådom om inte." Och blef hon så ondh, tÿ iag wiste thet wäl, för der på sade iag det. Tÿ swara hon mig: "Om du än då får honom, aldrig får du några barn mädh honom." Då swara iag: "Io män, ingen nödh blir der om, tÿ wi ära båda af gåt slag, som inte har fatas barn. Alt så få wi både wäl barn nog, om gudh hiälper oss til saman, thet twiflar iag inte på." Och hon sade: "Om i än få barn, såg du icke, huru många söner din moster fik mädh broren. Så mång får du mädh dena. Då har du inte af hans rikedomar." Iag sade: "Min moster fik 4 dötrar. Mig läre gudh gefwa 4 söner. Och f[ru] m[or] skal en gång få se dem." Då sade hon, at "om j än få många söner, som du säger, så blir thet inte anat än morianer och dueriar, efter i äre swarta och små både". Då swara iag och smålog: "Di wärsta sto bärar di skönasta fålarna. Al så skal min f[ru] m[or] få se, håka sköna barn iag skal få, at di inte skönare sku kuna målas." Då swara hon och blef så biterlig ondh: "Så hörer iag wäl, at du wil äntelig hafwa honom." Der på iag sade: "Iag hör min f[ru] m[or] säger så, at iag skal hafwa honom. Och ber iag, at iag måte få såfwa. Iag wil icke en gång mer tala om honom i afton." Och om andra afton kom han didh til mig och blef fägna af hene som salt i surt öga. Tÿ han har inte talt wedh mig, sedan han kom ifrån finlandh. Och har han wäl for en lång tidh lät migh märka sin mening. Män iag war et sådant kretur, så som inte war så lät til at wina, vtan thet
#76 wile kåsta någet omak, efter iag tÿkt, iag hade någet til at påka på. Och forsökte iag honom nog, om han skule wila wara stadig. Tÿ iag war rädh, at han skule betala mig thet iag har brutit andra emot. Talte han mig nu strax den 20 nowemer mädh alware til, thet iag i förstone ingalunda wile höra heler och weta der af, tÿ iag tÿkte, at iag har slitit så mångt förtretligt ordh för hans skul, så at iag icke der fore kunde elska honom. Gorde iag honom i den tiden alt thet största harm och förtret, som iag nåntin wiste heler kond vptänka. Och om iag inte anat kune göra, så grina iag åt honom. Tÿ iag mente, at han der wedh skule bli förtreten och wända sit sine ifrån mig. Och har iag aldrig kuna lida så mÿket af en, som han ledh af mig, tÿ han så hiärtelig högt älskade mig, at thet halp inte, hwadh jag gordh. Vtan der mädh iag tänckte til at wända hans hiärta ifrån mig, der til iag bruka ala mina konster, som iag wiste, der medh kom iag hans sine mer til at tänka på mig. Och efter at han såg, at iagh inte war så lät til at öfvertala, vtan iag var som di obändiga hästana, som iförstone inte wile läta råda mädh sigh, och for alt sådan begÿnte han at des högre til at älska mig och sate sig i sinet, at han aldrig skule wäna igen, för än han siälf har brakt mig så wida, at iag älskade honom igen, thet som hölt mÿke hårt. Begÿnte han nu så saktelig til at handla mädh mig siälf och bruka ingen anan der til, hwarken den ena häler den andr. Och handla han så länge mädh [mig], at han, inan iag siälf wiste et ordh der af heler siälf mä[r]kte thet, så hade han hela mit hiärta ine, at iag inte siäl wiste, huru iag kom der til, vtan märkte då, at gudh
#77 som har hwar och ens hiärta i sin handh, han wender det, hwart han wil. Så gore han och mit, thet som war så hort och ostÿrigt, at iag aldrig trode, at thet skule bli bundigt. Thet war nu helt och hålit fånget. Män så lät iag honom inte strax märka thet, vtan stälte mig än då en lång tidh emot honom, som iag har gort för. Män sedan iag har warit en så lång tidh så odÿgdig emot honom, och iag lik wäl såg, at han war så stadig och lät ingen ting ira sig af mig, vtan så högt och af alt sit hiärta älskade mig och vtan al skrÿmtan och inte achta, hwadh han skule lida for min skul, och han hwarken för den ena orsaken heler then andra begärade mig vtan af blota en oskrÿmtat och ärlig kärlek emot min person och at mit sine kom öfwer ens mädh han[s], at han der före begärade mig och inte war sådan tor och lapaachtig kiärlig, som den föra min fästeman hade mot mig, och kunde iag då si, hwadh åtskilna är på en rät kiärlek heler den, som är twungen, och när iag såg alt sådant, kunde iag inte häler längre dölia för honom vtan lät honom öfwertala mig så wida, at iag och älska honom igen. Och brakt han mig på sistone igönom gudz milda forsÿn, som altidh har haft omsårg for mig och nu igönom thet tilfäle wil hiälpa migh ifrån min barndoms wäderwärtighet, och en dels han igönom sin egen stadighhet och then stora oskrÿmtade hiärtans kärleken, som han bar til mig, at iag Anno 1647 den 20 frepruarie förlåfwade iag mig mädh honom i ståkholm hemlig, at ingen wiste der af, i min mormor[s] hus i wår lila kamar. Gudh läte thet wara sket i en godh och lÿkelig stundh. Tå låfwa wi hwar
#78 anan, at ingen mäniska skule skilia oss både åt vtan then grÿma och obarmhärtiga döden, som ingen kiärlek heler någet achtar vtan skilier ala kiäre wäner åt. Och den skilier han snarast åt, som håla hwar anan kiärast. Och må iag bekäna, at wi älskade hwar anan så af alt wårt hiärta, at inte hade wi någt, som låg oss på sinet heler oss har gåt emot ifrån wår barndom, at wi icke sade for hwar anan och höle inte hemelig. Och wore wi så wäl kontän mädh hwar anans sine, at wi wore mÿcke glada båda twå. Män huru wäl iag war mÿke kiär åt honom, så hölt iag lel min kiärlek så hemlig, at ingen rät wäl märkte den. Och min egen kamerat, som dagelig war hos mig, wiste thet inte. Thet han och på sin sida gorde migh thet til wilies, at han och hölt thet så, at när wi wor blant fålk, wiste ingen, om icke thet snarare war min kamerat än iag. Och hon siälf wiste inte, hwadh hon skule säÿa. Tÿ han talte mädh hene och inte mädh mig. När hon såg på, så gaf han häne dubelt emot mig och vnder tiden mig inte. Men i löndom fik iag wäl the mästa och thet bästa och skÿlte alt på min m[or]b[ror]. Män iag fiksera dem båda för huar anan. När han gaf hene någet, sade iag: "Hwar före gefwa i inte mig och. Män blo är aldrig så tiuk, thet är icke tÿnare än watn." Så at en bart sade: "Wi har ala trot, at thet har warit agneta horn, män nu se wi, at thet är kirstin pose. Och kan ingen reda sig vt på, håken thet är." Tÿ när iag råna, sade iag: "Tuÿ du stina, skal iag sta och råna för din skul." Och kom hene til at råna föst och sade
#79 sedan, at iag hiälpte hene. Och när wi kom alena, loge wi så hiärtelig der åt båda, at wi har bedrag dem. Tÿ ala såge wäl, at thet war en dera, män di wiste inte hwem alt in til pinstdag afton. Så öfwertalte han mig, at han måte få läta tala min morf[ar] til och skrifwa min här f[ar] til, thet iag och inte längre kundh vphåla honom mädh vtan efterlät honom thet. Bad han för den skul sin morbror, fältheren, tala min morf[ar] til om mig och fik til swar af min morf[ar] och morm[or], at om thet war min h[är]f[ars] vile, män i sÿnderhet om thet war min wilia, så hade han inte til at säÿa ther emot wtan såge thet gärna och wile af alt sit hiärta önska der lÿka til. Och skrefwe di min h[är]f[ar] til der om. Män pinsdagen drog min morf[ar] och morm[or] och iag til ekebÿhof til fru eba til at blifwa der öfwer hälgan. Män mig såg hon så snet på och wile lel inte tala åt mig vtan wänta, at iag skule fråga henne, hwad hon tÿkte der om. Män om hon inte för har fåt weta dedh, än iag har sakt för hene, så har hon aldrig fåt weta thet. Tÿ iag wäl wiste thet, at hon inte mÿket wäl behaga thet. Der fore wile iag inte heler göra hene omak. Och efter hälgan droge wi til stokholm igen. Och wore wi der til den 27 juni droge wi ifrån ståkholm och til min moster på alsike. Så fölgde oss min fästeman dit, tÿ han kunde inte länge wara, vtan han war hos migh. Och när wi droge dädan til tÿdön, reste han til sätuna. Och när han kom thit, blef han så hiärtelig siuk, at han måste läta föra sig til stokholm. Och di första budh, iag fik ifrån honom, så war thet, at han war så ila siuk, thet mig hemligh mÿket högt bedröfwade, fast iag inte tordes tala om thet heler läta mig någet märka. Vtan när någen sade åt mig, om iag inte sörgde, efter han war siuk, sade iag: "Hwarföre det? Iag har inte behof til at sörga min ena goda. Mister iag den en, iag
#80 får wäl en anan igen." Män i mit hiärta mente iag wäl anat. Tÿ gudh wet, huru ont thet gorde mig, efter iag wiste, at han af alt sit hiärta älska mig. Och iag gorde honom thet sama. Gret iag för then skul mången hemlig tår, när andra såfwe, til des iag fek weta, at han war bätre. Män så snart han blef bätre, kom han til tÿdö. Och när han kom di, war iag någet siuk, det som inte war honom liten sårg. Män så ble iag strax bätre. Och kom min moster dit mädh och tog mig i sin kamar, at iag skule liga hos hene och inte i wår kamar. Tÿ hon gorde sig fåfänga tankar, som aldrig kom i wårt sine, tÿ wi wore bäge för ärliga til at tänka sådant, och älska han mig alt för högt der til. Blef han för den skul så ondh på henne och sade, at hon nu har någ råt om migh och skule hon nu inte längre inbila sig någet herewäle öfwer mig. Och begärde han inte, at hon skule achta mig. "Tÿ iag håpas", sade han, "at min kiärste och iag inta anan skole taga oss fore, när hon är i sin kamar, än thet som ärliget är och wi gärna wila läta ala se på. Tÿ iag älska hene alt för högt, at iag skule wile skäma vt den, iag siälf wil hafwa heder af. Wet iag för den skul inte, hwi i göra er så beskäftig öfwer henne. Och kan iag inte anat tänka, än at i har siälf måta warit sådan, som i tänka oss båda til, efter i äre så misstänk om en anan." Och blef min moster så ondh män han inte mindre. Och den 18 agusti kome hans tiänare til baka ifrån liflandh mädh bref ifrån min härf[ar], som han swarade honom på sit bref, at han gaf sit samtÿke der til, at wi skule få hwar anan, thet han blef mÿke gladh åt. Och iag på min sida, huru wäl iag inte lät mig märka, war inte mindre gladh där åt. Och sade min morfar åt mig, at iag nu skule säÿa min mening. Och om iag intet wil, så war thet än nu tidh til at wända och inte så länge dröga, som iag gorde mädh sparen. "Män sedan är
#81 thet för sent." Der på iag sade: "Om min morfar wil, at iag skal säÿa näÿ, så wil iag göra thet. Män anars har iag inte anat tänck än til lefwa och dö mädh honom. Och har aldrig så wida sparen intagit mit sine som dena man. Om iag wiste, at thet wore min morf[ar] emot, så skule thet aldrig ske." "Det är inte min mening", sade m[or]f[ar], "om du man siälf wil hafwa honom, at du skal säÿa honom näÿ. Tÿ iag sir dedh wäl på honom, at han är en redelig och god man och inte af någet elakt sine, at om du någet så när kan skika dig efter hans sine, så skal du inte hafwa någen ondh man af honom. Och kan iag thet lät döma der af, efter han har warit så godh emot min dåter, sin swägerska, och brorbarn, så at iag tuiflar om henes egna brör någen tidh läre göra hene det, som han har gort emot hene. Och har han gort dem så mÿke got, at han inte war skÿldig til halft af alt thet han vnte henne. Och kan iag så mÿke mer tänka, at han iu måt bli godh emot dig, som skal bli hans hustru, om du man rätar digh efter hans sine. Och när du sir, han är ondh, så måte du wara from och aldeles läta honom rådhe." Då log iag lite och sade: "Iag förs[t]år, min morf[ar], om iag resolwerar mig til at sätia honom til here öfwer mig, så måste iag och väl resolwera mig til at danza efter hans pipa, när thet komer så när. Och gör iag mig inte bekÿmer der om. Iag hopas, at iagh skal så kuna skika mig emot honom, at han ingen orsak skal kunna få til at bli mig ondh. Och ingen, som mig wäl unn, skal få den sårgen, och ingen min owän, som har spåt mig ont, skal få den glädien, at wi sku lefwa ila i hop mädh hwar anan." Då swara min m[or]f[ar]: "I jesu namn, k[iäre] barn, thet är mig rät kiärt, at du har fatat den goda reselutzion, forst at du wil hafva honom, och sedan at du wil skika dig aldeles efter hans sin. Så önskar iag af alt mit hiärta, at then goda gudh wile altidh gefwa dig sin lÿka och wälsignelse
#82 der til, at du först måte täkas gudh och din tilkomande man, den iag wäl kan se, at i nu älska hwar anan af alt ert hiärta och vtan skrÿmtan. Och har iag inte for den skul fråga dig, at iag icke wiste och kunde se, at i älska hwar anan, vtan at iag man skule höra, hwadh du wile säÿ. \nska iag for den skul, at er kiärlek måt blifwa så stor och stadig intil er dödh. Och kan iag och wäl se andra later på tig modh dena än mot sparen. Och älska han dig och för anan orsak än dän." Och forlofwadhes wi bådh mädh hwar anan den 20 agusti på tÿdö. Gudh läte thet wara sket i en godh och lÿkelig stundh, gudh heliga namn til ära, ala wåra wäner til hugna och dem, som oss äre emot, til förtret och oss båda här i wärden til timelig hugnat och glädia och at wi efter theta älända lifwet måte få besitia den ewiga glädie. Och wil iag nu säÿa: "Gudh hiälpa oss snart och mädh hugnat til saman, som af alt hiärta och vtan skrÿmtan älska hwar anan." Och war han så hiärteligh gladh öfwer sit stÿke, som honom war lofwat, som han har fåt hela wärden, så har thet ändå inte gort fÿlese emot den glädie, han hade öfwer. Och ala di skönesta wore hos honom som inte aktade emot mig, så högt älska han migh. Och hade iag och nu thet håpet, at al deras onda spådom skule bli til inte och at gudh nu snart skule gefwa mig glädie för al min swåra wederwärtighet, iag har ståt vt. Och drog han til ståkholm och skref min här f[ar] til och takade honom för den gåfwan, som honom war tilsakt, huar före han, så länge han lefwede, skule wara min h[är] f[ar] ödmiuk och taksam. Och bad nu om thet wore mögelig, efter thet war så wida komit, at han nu snart måte få brölop, efter han war sinat til at gå til armen igen och inte gärna wile draga ensamen, efter han reda har alt skika sig der efter, tÿ
#83 bade han ödmiukelig, at han måte få migh mäd sig. Och sände sin egen tiänare vt mädh brefwet. Den 20 säptämer drog min morm[or] i från tÿdön och til ståkholm och kom aldrig mer til tÿdö seden. Och när iag kom til stokholm, begÿne iag til at laga til, hwadh iag behöfde. Män då sågh iag, at min mor war dödh for mig, som skule både bestäla åt mig och skafwa mig, hwadh iag hade behof. Tÿ thet gik mig alt mÿket trögt och tungt då så wäl som altidh til förende. Och skref han min h[är] f[ar] som åftas til och badh om brölop, tÿ han fick Anno 1648 i februarie månat fulmakt af dråningen til at draga til wästergötlandh och taga mot wäsgötana til häst. Och drog han ifrån ståkholm den 5 mardz dit ner at mönstra sit regemänte och fölgde dem til göteborg, der di skule gå til siös och til tÿslandh. Och han kom tilbaka igen til stokholm til at håla brölop. Och skref för then skul min här far til och badh honom, om thet wore mögligh, at han wile koma hem och göra brölop heler at thet måte stå i hans frånwaran, der herf[ar] inte hade tidh til at koma, efter thet nu war komit så wida och han nu inte hade lägenhet til at bli hema, tÿ han hade ala reda årde til at gå mädh sit fålk vt til tÿslandh mädh härtig karl, och at han inte gärna droge stå, for än han hade mig mädh sig. Och wile min h[är] f[ar] inga lunda, at thet skule ske i hans frånwara. Och inte kune han heler koma så snart hem. Tÿ stog thet rät at han skule bort, och h[är] f[ar] war inte hema. Så wet min gudh, huru hiärtelig bedröfwade wi wore båda, han på sin sida, som bort skule dra, och iag på min sida, som kuar skule bli. Tÿ iag har nu warit gladh en tidh och tÿkt, at gudh nu wile hiälpa mig ifrån min
#84 barndomz swåra och mÿket bedröfweliga wederwärtighet, then som har warit så vtur wiset stor, at hon inte är til at beskrifwa. Och så gord thet honom mÿket ont, efter iag har sakt för honom, huru alt har gåt mig så tung alt ifrån min barndom, och hörde, at thet inte har gåt mig alt, som thet skule och han nu gärna wile, at thet skule gå migh, och i sÿnderhet efter min morfar och morm[or] war nu så åldriga, at de ginge på grafzens brädh, och min morm[or] hon nu mäst låg på sängh, och wiste wi wnder tiden inte anat, än hon skule dö, och han wäl wiste, om hon skule dö, at thet åter skule gå an for mig. Och sade han åt mig: "Min kiärste, thet skule mÿket högt bekumpra mig, om iag skule dra ifrån er mädh mig och om er morm[or] skule i medlertidh dö och i på nÿt skule lida fortret och kan ske slita ont for min skul o a[n]ars mÿket anat, som mig liger på sinet." Tÿ han älska mig vtur wiset mÿket. Och giorde iag honom thet sama igen. Och fälte iag mången hemlig hiärtans tår, båd om nätran och när iag war alena och stunom så, at han såg thet mädh. Tÿ iag tänkete, om min wärdh nu åter i deta falet skule bli mig wederwärtig och iag längre skule lita på andra, der iag nu har haft thet hopet til at en gång slipa min tunga lÿka, och nu på nÿt skule fala der in igen, så skule thet bli mig vtur wiset swårt och mÿket tÿngre, än thet har warit mig for, när iag inte wiste af min lÿk vtan såg inte anat än bara wederwärtighet for min ögon, så hade iag inte anat til at tänka på. Män nu lÿkan har litet lätit mig set sig, at hon wil ge mig en godh och from man, den både wäl kune och wile
#85 forsörga mig, och nu vtan al min forhåpning plat bli i mit gamla lag igen, thet gorde mig mÿke ont. Gret iag for den skul nat och dag, at min ögon har måt gåt vt på mig, thet han och siälf märkte. Tÿ kom thet honom äntå mer til at älska mig och lofwa mig, at om han for sin äras skul kunde göra, så skule han bida til den sista stundan. Om wi än skule vias den ena timen och den andra gå på skepet och segla vt, så skule han ändå inte dra bort, för än han får mig mädh sig. Der öfwer iag blef mÿket gladh. Sedan kom anna påse til mig och sade, at hon skule wara brudh 14 dagar der efter. Och iag swara: "I äre gamal nogh til. Och anars har i länge nog warit forlofwa, så at iag inte wet, hwadh er fatas, at i inte länge sedan har hålit brölop." Och fråga hon mig, om mit brölop skule stå snart. Och iag sade: "Iag kan inte weta. Och...
nu, gudh ske lof, har gort al deras spådom til inte. Och takar iag och gud der före. Den 10 droge wi ifrån stokholm til sätuna. Och kom iag mäd min k[iäre] man den 11 forsta gången til sätuna. Gu gefwe oss til lÿka och läte oss mädh hugnat få bo här til saman i många goda åhr, tit heliga namn til ärar och oss båda til timelig och ewig wälfärdh. Den 14 kom min h[är] f[ar] och stÿfmor hit til oss och droge hädan then 16. Och den 22 droge wi ifrån sätuna. Gud hiälpe oss wäl mädh al hugnat dit igen. Den 23 kome wi til stokholm. Och då war reda skepet borta til dalerön, som wi skule til tÿsland på. Och wile min här far intet gärna, at iag skul draga vt mädh min man. Och när iag märkte thet, begÿnte iag til at gråt så biterlig, när wi kome hem, och sade åt min man, at iag aldrig
#86 tror, at han så litet håler sin lofwen, som han lofwa både for och när iag om mårganen forst kom til honom, at han aldrig skule bli efter honom, der mögelig wore. Och nu är thet wäl mögelig, at iag kan fölga honom. Och der han äntelig lemnade mig hema, "så må i forsäkra er på, at i aldrig få se mig lefwandes igen wtan dödh. Der fore, min h[iärtans] a[ldra] k[iärste], lät migh få fölga dig, så länge iag kan och får. Gudh wet, huru länge vi lefwa." Och sade han: "Min a[ldra] k[iärste], gråt inte så mÿke. Du ska få fölga mig. Och har iag inte tänkt til at lemna dig hema alena. Säg din egen mening, när du komer til h[är] f[ar]." Och när wi kome til min härf[ar], sade han åt min man: "Min k[iäre] son, iag sir inte gärna, at i taga min dåter mädh er vt, tÿ hon är vng. Och anars kanske bäder fram inte rät wäl wil skika sig mädh hene til at resa den wägen, ef[t]er iag sir, at hon blir så mÿke blek och tÿn och kanske skule fara ila. Så hade både i och iag sårg der af." Då sade min man: "Iag wäl hålit henne fore alt sådant, män hon wil inte läta säÿa sig. For min pärson såge iag thet gärna, om h[är] f[ar] kan öfwertala henne. Thet skal stå henne frit til at göra håke hon wil. Iag tör inte säÿa, vtan iag har måt lofwa henne, at hon skal få råde der i. Så må hon svara, hwadh hon wil, så wil iag mäd." Tÿ han wäl wiste, at iag skule säÿa, at iag wil mädh honom. Tÿ han wile inte heler gärna lemna mig hema. Tå sade mig he[r] f[ar]: "Min dåter, säÿ ia, at du wil blifwa hema, efter du har fåt lof til at swar, hwadh du wil." Tÿ han har gärna sit, at iag har sakt, som han wil, tÿ han war mÿket kiär åt mig, efter han inte mera barn hade än mig efter min s[alig] f[ru] m[or]. Och dem, han hade mädh dena, vore ala döda, och
#87 hade så ingen mer än mig. Tÿ war thet inte vnder, at iag war honom mÿket kiär, at han inte wile släpa migh den wägen. Och iag taka min h[är] f[ar] för en sådan stor omwårdnat, som han hade om mig. Män så hade iag inte wedh dena tiden, som mig kune forhindra til at fölga min man. "Tÿ iag är en ensam mäniska. Och anars så tror iag inte, at thet är min härf[ars] alware, at iag skal bli hem. Och han har nu en gång gefwit bort mig och en k[iär] och dÿgdig man, den iag inga lunda wil bli ifrån. Vtan iag har lofwat til at fölga honom både den onda och then goda dagen. Och skall och ingen mot heler mädgång heler hwadh thet kan wara ont heler got koma mig der til, at iag skal wara ifrå honom. Vtan så länge lifwet warar och han wil hafwa mig mädh sig, så skal iag fölga honom. Och ingen ting skal skilia mig ifrån honom vtan alena then bitra och obarmhärtiga döden, som alt skilier åt." Och badh iag min härf[ar] inte wile tala der om åt mig. "Anars wil iag gärna lÿda min här far i al ting." Män theta war en omögelig sak. Och om min h[är] f[ar] har wilat haft mig hema, har han skula behålit mig, som iag war. "Män nu, min k[iäre] h[är] f[ar], råder iag någet lite siälf." Der åt min h[är] f[ar] och man log. Och h[är] f[ar] sade: "Så ser iag, at du nu håler et anan manfålk kiärare än mig, thet som iag inte heler mishagar och önskar, at thet måt så länge bli och at du måte få behåla honom. Och har iag gärna set, at iag har kunat öfwertala dig. Män efter thet är fåfängt och du har resolwerat dig til at fölga din man både i goda och onda dagar, så fölg honom i iesu namn. Gud gefwe er mÿken lÿka på er resa och läte mig lefwa
#88 så länge, at iag mädh hugnat måte få se er igen." Så måte iag mäst en gång hwar dag wara hos min mormo[r], om thet skule wara wäl gort. Den 12 agusti war iag på slåte och bödh dråning kristina fara wäl. Och gik til min h[är] f[ar] til aftonmåltidh och bödh min h[är] f[ar] och f[ru] m[or] fara wäl, som war mÿket bedröfva der öfwer, at wi skule drag bort. Och klåkan 8 om sama afton gik iag til min gamla morf[ar] och mormor och bödh dem mädh hiärtans tårar fara wäl, "tÿ iag wäl wet, at iag aldrig ser min morm[or] mer", thet hon och sade åt mig, och las en sådan wälsignelse öfwer oss båda. Och gret hon så mÿke, när iag bödh hene godh nat, och sade: "Iag ser dig aldrig mera, k[iäre] barn, vtan kom i hug har så trolig lärt dig. Och kan iag inte mera säÿa vtan gudh välsigne och bewara er båda och läta sin ängelar ledsaga er både bort och hem igen, båda tuå, huru wäl mina gamla ögon aldrig se er mera." Och toge wi der mädh om afton klokan 9 afsked af dem. Och såg iag sedan aldrig min mormor mer. Och när wi båda komo hem i vårt hus, naras min man mädh migh och sadhe: "Min alekiäreste, huru di gamla morm[or] hon gret mÿke. Hon gret, at du skule dra bort. Iag fruktar, at hon dör, mädan du är borta, så at du aldri ser hene mer. Och du gråter så lite efter henne." Och så begÿnte iag så hiärtelig til at gråta, at han hade nog til at göra, för än han kune trösta mig. Och den 13 droge wi ifrån ståkholm och til dalerön om en söndagsmårgan, sedan wi har hålit prädika. Och stege wi den 14 til skeps i dalerön. Och finge wi win och seglade den sama dagen vt, när klåka war 11 om midagen, vt ifrån dalerön i jesu namn. Den högsta gudh, som
#89 mig altidh har hulpit, then beder iag och ödmiukelig, at han och wile dena gången for sin barmhärtighetz skul se til mig och läta mig koma så rik och gladh hem igen, som iag drager her vt, at iag måte få föra min kiäre och dÿgdiga man mädh hälsan och lifwit hit hem igen och fina ala mina mädh helsan for mig, som iag har lemnat dem her efter mig. Män for alting bewara min h[iärtans] a[ldra] k[iärste] vnga man, så är iag wäl til fredz och hafwer nogh. När och när iag hafwer dig och honom, så frågar iag efter ingenting mer. Och alt thet öfriga må du laga mädh, som dig behagar, alenast tu here wile una mig min k[iäre] man, at iag altidh må taka dig mädh gladh mun och prisa och ära tit he[liga] nam, som altidh så wäl emot mig gört hafwer i ala mina lifzdagar. Here, så gör och nu i theta falet wäl emot mig och lät tina heliga änglar ledsaga oss både bort och hem. Och finge wi sama afton motwär. Och thet blåste mÿket hårt, och wi måste lowera. Tÿ blef iag så hiärtelig siuk både af siön och af anat, som mig gorde siuk, at iag inte hwarken kune äta heler röra mig. Och lowira wi så länge, at wi finge in södra wden på ölandh, at wi kome honom förbi. Så lät min k[iäre] man skepe segla inom vden. Och kasta wi den 17 ånckar wedh ölandh om aftonen och låge om natan for ankar. Och då let iag wär, än om wi har seglat, så at min man inte wiste sig någen rådh mäd mig, vtan den 18 lät han säta mig på slupen. Och drog wi til landz til ölandh, der wi wore in til den 20. Och tordes iag aldrig gå in i någen stufwa, tÿ iag wile strax om kul. Den 20, rät som sol gik op, finge wi win. Tÿ sate wi oss på slupen och droge strax på skepet. Och ginge wi sama dagen til segels och hade godh vin den dagen.
#90 Men den 21 finge wi en hufwflÿgande storm och twärt emot, at wi måte lowera in til den 23 i den stora stormen. Om aftonen sent så kasta [wi] ankar vnder lantorÿgen wedh iasmunt. Och rede wi där för anckar den natan. Och wädret låg ända på landet. Och war thet en skräkelig stor storm den natan, at thet skepet flög, så at ingen kunde dura der på heler röra sig. Och måste di den natan kasta 2 gånger nÿia ankar wt, tÿ et kune inte håla, vtan skepet drog in åt landet. Der fore måte di kasta flera ankar vt. Och war iag så vtur wiset siuk, at min k[iäre] man war rät rädh, at iag skule fara ila och inte så bråt kuna koma mig fore igen, efter iag war så mÿket siuk och af mig komin. Tÿ war han mÿket bekÿmpra om mig, huru han skule bära sig åt mädh mig, efter wåra hästar ala reda wore i wismar. Tÿ sade han åt mig om måranen och fråga mig, "efter wäd[r]et stilar sig", om i[a]g hade lust til at koma på landet och åka på bonewagn til wismar, heler om iag tÿkte, at thet wore mig alt för beswärliget, och heler wile war på skepet. Så wile han göra for min skul håken delen iag wile, efter han såg, at iagh war af alt mit hiärta siuk och inte, som iag war fat, läng vtan skada kunde stå vt siön. Och der til mädh war han hiärtelig rädh om mig, at iag skule fara ila. Och badh han mig, at iag rät skule säÿa, som iag wele, och inte tänka det, at han mishaga thet. "Tÿ iag wäl ser, at du inte längre kan så her war." Och efter iag hörde, at han tilbödh mig det, badh iag honom, at om thet inte föle honom alt för beswärlig, at iag måte kom på landet, fast iag skule gå, forst iag slap skepet. Och droge wi den 24 om afton ifrån skepet och til landet. Och tog han intet mer än 2 dränga och iag en piga mädh oss til landz. Och alt thet andra blef kuar på skepet och gik til wismar. Män wi sate oss på
#91 bonewagnar sent om afton och kome til bärgen om natan klåkan 1. Och war iag så siuk och tröt, både af thet, iag har warit på siön siuk, och af thet, at bondewagen har skakat mig, så war iag så öm, at iag ingen ting årka röra mig, när iag kom fram. Män så akta iag alt thet inte anat vtan for lek. Alena iag fek wara hos min hiärtans aldra kiäres[t]a man och han sat på wagn hos mig, så kände iag inte, at thet war beswärlig. Och när han fråga mig, huru iag behaga theta lefwerne och om thet icke wore bätre til at sitia i morm[ors] hus i den lila kamaren än så här åka på bonewagnar, då swarade iag honom, at thet behaga mig mÿket bätr til at wara så her hos honom. Och om thet än wore 3 gånger wäre och iag man, så länge iag lefde, fing war hos honom, så tÿkte mig, at alt thet iag ther fore stod vt, thet wor mig alt lek och goda dagar. "Och wil iag för alt thet, som til är, inte wara i min lila kama[r], at iag någen mödesamhet skule håla så beswärlig, at iag der före skule ble från, fast hon än wore aldrig så stor. Och om iag inte har tänkt til at stå vt både ont och gott mädh min man, så har iag aldrig dristat mig ehop mädh en såldat. Derfore må i inte tänka, at theta är mig beswärliget." Der fore han så hiärtelig log och klapa mig och sade: "Min a[ldra] k[iärste], du har fatat en godh reselutzion. Och är du mig äÿ häler til någet beswär vtan mera til hugnat, at om iag är aldrig så tröt, så kan iag lel hugna mig wedh dig." Och om den 25 moran bitiga droge wi mädh bonewagen ifrån bärgen och öfwer färgan til strålsundh, dit wi kome om midagen sama dagen. Och när wi kome di, lånte oss fårbus en gamal fönsterkarit. Och måte wi späna der 4 par hästar före, inan di hinte fram mädh oss. Och
#92 ingen hade lik farga den andra, at gasten wäl har måt ropa på oss. Och ginge den 26 ifrån stralsuns och at rebnitz. Den 27 ginge vi gönom råstok. Den 28 wore wi ine på amt dabran och ginge der och besåge den sköna körkan och forstana af makelborgz graf. Tÿ der liga en hel hop begrafwina der. Och droge wi til kroplin til natan. Den 30 kome wi til wismar och fune min morbror iahan oxenstiärna der for oss, som då nÿs har haft brölop mädh fru margreta bra. Och har iag inte set min morbror på 7 åhr. Tÿ wore wi båda mÿket glada, at wi finge se hwar anan, och önskade hwar anan mÿken lÿka på bäge sidor, at hwar måte få behåla sin lÿka en lång tidh. Och så gik mi[n] man och iag hem mädh min morbror til aftonmåltidh. Och begÿnte min morbro strax til at håla mÿket af min man. Och när iag skule gå hem om afton och steg vtom porten, föl iag baklänges i en diup grop och stöte mig et stort hål på min arm. Och ala wore rädh, at iag skule fara ila. Män så bewara mig gudh dena gången, som han altidh har gort, at mig skade ingen ting, vtan war om andra dagen lika gladh och frisk. Och ginge wi til erik hansson til måltides. Så fik min man bref ifrån min h[är] f[ar], at han äntelig skule lemna mig kuar i wismar och inte taga mig den långa wägen mädh sig, thet iag inte wile höra af vtan fölga honom hwart thet bar på.
Den 7 säptämer droge wi ifrån wismar, och drog min morbro sama dagen til osnebrÿk och wi til armen. Och bode wi hwar anan fara wäl vt om staden. Och wi ginge til nÿ kloster om natan. Och föl min man mädh sin häst sama dagen; har så när brutit sit ben af sig. Män så takar iag min gudh, som bewara honom. Den 8 kome wi til bÿtso. Och när min man om dagen gik i sit stal, sate
#93 iag mig til at gråta efter honom och har gärna set, at han alt for et har kunat sutit ine hos mig, thet lel inte kune wara. Den 9 kome wi til starnebarg. Den 10 kome wi til kribitz. Den 11 ginge wi där ifrån och kome til pärkom, der wi låge och hwila wåra hästar och wäntade, at wi skule få någen lägenhet til at få gå til armen mädh. Och efter ther inte war någen, som så hastigt gik vp åt, tog min man sit eget folk och några ofitzirare, som wile til armen, och gorde ther it litet parti af och tog mig mädh sig. Och ginge wi den 25 ifrån parkom i mäkelborg och til grabo. Och den 26 kome wi til demitz. Der finge wi 20 musketerare mädh oss och ginge den 27 öfwer älwen mädh pråmar och danenbärg förbi och låge i en liten fläk i dromlingen, het bärgen, om natan. Och stälte min man vt sina wakter af wårt eget folk på ala wägar, at ingen skule fala oss in om nata. Och rät som min man har lagt sig, kom en in och sade, at thet war larm. Och stege wi strax åp, tÿ wi wore inte afkläde. Och när han kom vt, hade di några wedh waktan, som wore komna ridandes, och de mente, at thet war af blinda falentins parti. Män när min man rät fråga der efter, så wore di ofwerzte kÿn vldrik pänss tiänare och wile fölga oss til armen, thet the och gorde. Och ginge wi den 28 igönom dromlingen och kome til saldzwädel den dagen. Och wile di inga lunda hafwa släpt oss in. Män sedan di såg dråningens pas, kome wi in, och blefwe der om natan och låge i et wärdzhus. Och när wi hafwa ätit och ginge ifron bolet, kom wärden in och hade et fat mädh walnöter och et mädh äplen och badh mig sitia wed nedersta ändan. Män han sate sig i högsätet, och di bästa äplen och notran åt han siälf op. Och min man stog wedh skårsten och log åt mig, at iag så såg på wärden, tÿ iag tÿkete,
#94 at han war någet for näsewiss, tÿ iag war inte van wedh tåke fålk. Den 29 ginge wi der ifrån och kome til garlapen sama dagen. Och låge wi der och wänta efter de wagnana, som wore belada mädh lunta och ala handa gewär, som kome ifrån demitz och skule til armen til generalisemus. Och thet war 100 stÿken förwagnar. Så kome di 4 åchtober til garläpen. Och finge wi komfåÿ af 100 mu[s]keterare mädh en maior och några andra åfiserare af armen, som wile dit vp åt. Och ginge wi mädh di forwagnana ifrån garlaben den 5 och til natan til naÿ halberslaben. Och i thet sama huset, wi gäste, war ofwerste danenbärg af sina egna rÿtare i hwälslagen. Den 6 ginge wi om mårgan for dag der ifrån och magdeburg förbi och til langensaltz til natan. Och när wi kome dit, måte wi håla så länge vtanför staden, efter tulknekte[n] war ful. Tÿ måte min man läta slå vp låset, efter thet war sent på natan. Och thet war en lång dam, som wi fore på mädh mundidzionswagnan. Och blinde falentin och swartze nickel ginge mädh starka parti der omkring, och wårt parti war inte starkt och både mädh wårt eget folk och alt i hop til häst och fot 160 man. Och 8 dagar til forende hafwa de slagit thet parti, som gustaf horn war mädh. Der fore kunde min man inte länge håla vt för porten. Och när wi kome in, begÿnte den swänske tulknekten til at bruka mun. Och wile min man inte slå honom vtan tog sin käp och slogh honom mit i mun mädh en lort och sade: "Efter du inte wil anars tiga, så skal iag smöria igän di lätfärdiga mun." Och gäste wi hos en saltziunker om natan. Den 7 ginge wi där ifrån och kome om afton til kalbe. Och gik blinde falentin ala dagar vt mädh oss, at wår sidewakt grant såge hans parti. Män efter di såge, at min man hölt så godh årder, tordes di
#95 inte åt oss. Den 8 ginge wi ifrån kalbe och öfwer salströmen mädh promar och barnborgh forbi och til koten i anhalt, hwarest forstinan bödh min man och mig til gäst. Män iag war någet opaslig, efter iag war mädh barn och äliest owan til at stå vt så stark mars och fara ila, tÿ iag war nÿs vtflugen. Derför kune thet inte anars wara, än at thet icke föl mig någet beswärlig, efter iag både war vng och owan. Och kunde iag inte koma til at akta på forstinan den gången vtan gorde min änskÿlan for forstens hofmästare, som war hos mig. Och min man sade, at iag, om gudh wil, en anan gång, när iag wore någet bätre til pås, gärna skul hafwa den nåden och achta på henes först[liga] nåd. Män dena gången såge han wäl min lägenhet, tÿ iag låg. Och när forstinan thet hörde, sände hon mig 3 stora korgar mädh frukt och en mäd sköna windrufwe i mit kuarter. Och lät forsten traktera oss träflig wäl vr sit eget kök om afton mädh rinst win och sarbsteröl. Och war hans hofmästare der nere och skule traktera oss. Män iag låg i en säng der ine och kunde inte gå til bolz. Och om måran gik min man til forsten och forstinan och hälsa på dem och taka dem och gorde och min änskÿlan, efter thet så stog til mädh mig, at iag inte kune kläda någet på mig, at iag inte efter min sky[l]dighet kune achta på forstinan. Droge wi så 9 [från] koten och kome den 10 til laÿpzik. Der släpte wi det garläbeska partit. Och fan min man der bref för sig ifrån min morf[ar], at han wile lemna mig der kuar. Män iag wile ingalunda, tÿ iag sade, at "iag må stå vt, hwadh iag kan, forst iag får wara hos er". Och råde mig både forstinan och ala, at iag skule bli kuar. Män thet war inte til at tänka på, sedan til at tala om. Och när wi har warit der i några dagar, war der kapten wingarten mädh 50
#96 dragoner och en rÿtmästare mädh 100 frirÿtare och wile til armen samt ofverste plater och rÿtmäster pudewälsk. Och wore wi ala i et fölge. Och mäden wi wore i laÿbzik, war iag på slåtet. Så fek iag se ofwerste wank, som sat fången for thet han wile forråda kurforsten af saxen.
Den 16 ginge wi ifrån laÿptzig mädh thet parti, som då war der och skule til armen, och ginge til et adellmanshof om natan. Den 17 ginge wi dädan och öfwer muldan wed kolditz i mäÿsen, hwarest är en mäktig hög brÿga, och til en liten stadh, het waltheim. Der låge wi om natan. Och finge wi larm om natan af swartze nikel. Och rÿkete de strax wr bÿn. Och iag måte och vt mädh om natan och i kareten, thet som föl mig mÿke owant. Män thet halp alt inte. Iag måte nu så taga til goda, som thet kom. Och när de såge, at di inte kune fala oss in, droge di af och gorde inte mera larm af sig. Den 18 om mårgan för dag ginge wi ifrån waltheim. Och der ginge wi egenom en stor stark strom, som heter schopflodh. Och war der så dupt waten, at thet stog ret op i säte på wagen. Och min man ärna sig til at gå genaste wägen åt prag. Män mädan wi wore i wår mars och kome til en liten stadh, som het hanichin, och de vtur staden hafwa fört vt åt oss, at wi skule äta midag der, kom der en boden mädh bref ifrån läÿptzig af komendanten och badh min man, at han wile draga til någen stadh, der han kune liga några dagar säker, efter generalizimus har sänt en öfwersteloÿtnant af kanenbärg mäd 400 vtkomandera hestar ifrån prag til at afhemta munditzion ifrån laÿptzik, och at han inte förtrode sig til at sända det
#97 mäd så ringa parti. Och efter min man hade dragoner mädh sig, badh han min man, at [han] wile bida, at de deste säkrare och wi mädh dem kunde koma fram vtan al fara. Gik för then skul min man 3 mil på sidan af wår wäg til en liten stadh, het puspen, och låg en mil ifrån dräsen, efter der war en godh mur omkring och wi der kunde liga säkrast for de kaÿserliga parti, som mÿcke starkt ginge der omkring, til at achta på när munditzionen skule kom. Och kome wi dit om minatztidh. Och war en oerhört elak wäg, bärg op och bärg ner, och så diup wäg och elakt wär och inte fåt sufwit på 3 näter och om dagen sutit och stöt mig i wagen, så at när iag kom dit om natan, war iag så tröt, at min man måte bära mig in vr kareten, och årka inte gå til bols om afton vtan lade mig strax och såfwa in til klåkan 11 om andra dagen, at iag icke en gång rörde mig heler wakna. Nu läte min [man] mÿke wäl håla wakt, at ingen skule göra oss någen skadha, och lät gå den ena patrulien på den andra til ala wakterna och ru[n]t omkring staden. Och den 19 om afton k[låkan] 11, som min man och iag har lakt oss och nÿs somna och den andra patrulien gik, kom der en gamal bonde och har inte tordz gå in j staden om dagen vtan gömt sig i en gamal kuarn. Och när natan kom, wiste han et hål på muren. Der wile han in gönom. Och rät som han kom til hålet, kom waktan och fek se honom och toge honom fat och fråga, hwadan han kom heler hwart han wile. Då swarade han, at han har set och hört, at et stort parti af de käÿserliga skule koma hit. Tÿ wile han gå i staden begäras någet fålk vt til sin junker. Och war han så räder, at han inte siälf wiste, hwadh han sade. Så förde di honom i wårt kuarter. Och när han kom in, begÿnte min man til at fråga honom,
#98 om han icke war en skälm och war vtsändh på kunskap. Och om han inte wile bekäna, så skule han stöta wärgan i honom. Män di finge inte anat beske af honom än iaia. På sistone kom han då fram mädh et bref, som hans iwnker har skrifwit och begärdez salwa guardi, at inte skafwerz fålk skule göra honom någen. Och kurforsten war så ond, at min man har lakt sig så när dräsen, och förklaga min man för generalisemus. Män thet halp alt inte, tÿ tiden gaf inte anat mädh. Den 20 fik min man bref ifrån ofwerstlöÿtnat skafwer, som war komin ifrån laÿptzik mädh mundizion och bada, at min man mädh sit fålk wile möta honom wedh mitwägde. Ginge wi for then skul den 21 ifrån ruspen och til mitwäÿde til natan. Och när wi kome dit, war inte skafver der for oss wtan sände bud til min man och badh, at han wile sända wingarten til honom mädh sina dragoner, at han kunde koma säkert fram. Ginge wi den 22 der ifrån och kome den 23 til kämnitz. Der möte wi skäfwers parti och låge i kämnitz om natan. 24 ginge wi ifrån kamnitz om mårgan mädh krutwagnana och hela partiet och ginge forbi kurforsten af saxens lusthus, som liger strax wnder bemerwal, der di hafwa den mÿkna swarta stenen, och til skopa til natan. 25 ginge wi der ifrån och kome på bemerwäldh. Och låge om natan i en liten fläk vnder anenbärg. Och war der et träflig högt bärg, som wi skule vp före. Och krutwagnana skule först vp. Och iag hölt der nere i dalen. Och skafwer sade, när den 3 krutwagen war vpkomin, til min man: "H[är] öfwerste, han skule läta sin fru koma åp mädh sin karet, tÿ thet blir hene alt för långt til at bida, heler om någen wagen ginge sönder, så kan hon inte koma fram i nat." Tÿ lät min man befala, at iag skule koma åp for bakan. Och iag gorde så. Män som iag war komin in i bÿn och min man steg af sin häst och sate sig på
#99 bänken hos mig, kom en hen ofwerstelögtnant kläm så het in och sade, at han har set 6000 man vnder anenbarg, som kome til oss marserandez. Och han war så rädh, at han wiste sig ingen rådh. Män min man befalte til at föra fram sin häst, at han finge rida vt til skafwer, som komandera partiet, at han kune få höra, om thet war sant. Och i det sama kom skafwer siälf. Och har kläm så skrämt honom, at han inte wiste någen rådh. Och när di då rede vt och skule stäla tråpana i årder, finge de se, at thet inte war anat än skog. Och när de kome til aftonmåltidh til oss, log iag åt kläm och fikserade honom för thet han war så rädh. Den 26 ginge wi der ifrån öfwer walen, gatstat förbi. Åte wi midag och kome af walen wed rotenhus och kome klokan 3 om natan til hieriko. Och war den dagen en sådan gräslig kiöldh, at wi inte wiste rätare, än wi sku ha frusi i hiäl, och sedan en oärhört ondh wäg, at then inte war vtan bärg op och bärg ner och så höga bärg på den ena sidan och på den andra sidan skräkelig diupa dalar. Och wägen war så espant och inte brädare, än hiulan kunde knapt gå på, och der nedan stora wilande strömana, så at iag mången gångh tänke, at iag skule aldrig koma mädh lifwe fram. Den 27 om moran ginge wi ifrån hieriko på 2 mil när älboge och ginge til satzk til natan. Och der låge wi 2 näter stila. Och den 29 ginge wi der ifrån och har skula gåt til en liten stadh, het lauen, som låg inte mer än 3 mil ifrån prag. Män när wi kome 1 mil ifrån satz, red en rÿtmästare, en pomer, och taltez wedh vt mädh min wagen och fiksera mig och fråga, huru thet skule taga lag, om iag skule rida vnan för fienden, om och icke salen skule bli mig alt för trångh. Och rät som di skämte mädh mig, kom skafwer ridandes och hade en boden mädh sig, som brakt honom di bodan, at generalisemus war vpbrutin ifrån prag och
#100 war gången til loÿtmaritz och at pikolomin låg i lauen, dit wi har skula lega om natan, mädh 22000 man. Och om wi har gåt fram, så har wi komit til häredagez. Fråga for den skul skafwer min man til rådez, huru han skule bära sig åt, efter han ingen årder hade til at gå vtan til prag. Då swara min man, at "partiet är er befalt, och iagh är inte anat än en wålontär. Och wila i dra den wägen fram, så wil iag taga min hustru och sätia hene på min häst och söka mig mädh mit folk en säkrare wäg." Då sade skäfwer, at han wile gå den vägen åt brux. Och efter [w]i har gåt öfwer egern wedh satz och kunde inte koma til bruxz, vtan wi åter skule gå til baka igen öfwer egeren, och torde di inte länge dröga, efter di wore räda, at de kaÿserliga skule få kunskap af oss och sedan hina oss, efter wi hade de swåra krutwagnana mädh oss, som inte wore til at marsera fort mädh. Ginge di för then skul tuärt i gönom egerstromen en mil ofwan satz både mädh krutwagnar och alt. Och föl der en så stridh strom män så slät, at ingen kunde märka, at der föl någen strom, tÿ han war så diu[p], at han stog i salen på den största häst, som der war. Och förde stromen min karet mädh sig et mÿke långt stÿke. Och låg han mäst på sida, at ala wore rädh, at thet skule gå kul. Och när wi kome öfwer, lede di fram min häst och sate mig på och försökte, om thet skule tränga, om iag skule få rum i salen. Och rät som wi ginge ifrån egerstromen, så gik solan ner. Och k[låkan] et om natan kome wi til bruxz. Och 14 dagar til forende hafwa di käÿserliga warit i staden och plundrat vt alt thet der war, så at wi icke finge der en bit brö. Den 30 om mårgan k[låkan] 3 ginge wi dedan och kome den 31 om natan k[låkan] 12 til älwan gent mot läÿtmaritz. Och drog min man mädh mig öfwer älwan til
#101 löÿtmaritz. Och skafver, som förde partiet, blef hos krutwagnana. Och kome wi k[låkan] 1 i staden om natan. Och gäste wi i det huset, som s[alig] baneren har legat i. Och när iag kom di, war iag så hiärtelig tröt, at iag inte kunede röra mig. Tÿ iag war owan til at så fälas. Tÿ iag har i tu dÿgn inte warit mer än 3 timar vr wagen. Så kom komendanten strax til min man. Och traktera han oss träfelig wäl den afton. Män iag har heler set, at iag har fåt lega i min sängh. Och när generalisemus fik weta, at min man war mädh thet parti, gaf han honom årder til at föra parti ifrå loÿtmaritz och til kutenbarg och at han skule lemna ala krutwagnana efter sig i löÿtmaritz och man mädh bara parti gå fort, thet han och gorde. Den 1 nowemer fik min man den årder. Och ginge wi dädan mot afton och en mil der ifrån. Der låge wi om natan. Den 2 nowemer [ging]e wi mälmik forbi och låge på et stort grefweligt hus om natan strax wnder malnik. Och hade wi sama dagen larm. Den tredie ginge wi dädan och öfwer bäge pasan wedh brandiz och om natan til planitz. Den 4 ginge wi dädan och kolin forbi til kutenbargh. Och der funi wi generalisemus for oss mäd armen. Och när min man har warit ine och hälsa generalisemus ifrån swerge, gik han til sit regemänte, som låg 1/2 mil der ifrån. Der låge wi så länge, at armen bröt vp der ifrån. Den 9 gik min k[iäre] man mädh sit regemänte på högwakt. Den 18 gik generalisemus ifrå kutenbarg för sin egen pärson mädh några generalspärsoner til prag, och armen låg än då kuar. Den 28 ginge wi mädh armen ifrån kutenbärg och öfwer brÿgan, som war gordh öfwer elban wedh kolin.
#102 Och den forsta detsemer ginge wi dädan och låge wedh rosiarawitz. Den andra ginge wi dädan och til iungebunslel. Och kome wi mädh wårt regemänte til at liga i en bÿ, den war helt öde. Den 3 bröt wårt [regemänte] op och til et hof, som kom iahan de wärdh til och låg wed et pas och het kosmonitz. Och der låge wi en dag stila. Den 5 ginge wi der ifrån och til en anan bÿ, der wi låge i några dagar stila. Och den 6 gik min k[iäre] man ifrån mig til prag och lemnade mig i den bÿn efter sig hos regemänte. Och war thet then första resa, han har gort så långh wäg ifrån mig. Och iag sörgde och gret mÿke, mädan han war borta. Tÿ iag hade ingen til at ro mig wedh mer än en vtlefwat gamal bonekäring. Den 10 kom han hem igen ifrån prag. Den 11 ginge wi dädan och til bisiz. Den 13 ginge wi öfwer brÿgan wedh loÿtmäritz och låge tre mil ifrån loÿtmaritz vt mäd et gamalt bärgslåt, het tripnitz. Der gik min k[iäre] man den 14 ifrån mig och til generalisemus och fik då årder til at gå til baka igen wedh latomaritz öfwer elwan och ner åt altemarck i winterkwarter. Och gik regemänte den 18 öfwer isen wedh löÿtmaritz. Och der möte mig min man. Och ginge wi den natan til ausik. Den 19 ginge wi dedan och åt laip. Den 21 kome wi öfwer bemerwalen wedh säx städerna och låge om natan wedh sitow och bautzen forbi och at gorlitz egönom lousnitz och på en sida på silesien och igönom wändelandh. Den 24 kome wi til en grefwe, het renart, och droge den 26 dedan och in i mark branenborgh. Den 28 gick min man ifrån regemänte wedh guterbuk til barlin til at traktera om mädh de berlinska om sina winterkuarter och war der alt in til
#103 Anno 1649 den 2 januarie kom min man til bakars igen ifrån barlin. Och hinte han oss wedh kloster giriko. Och om afton kome rådet ifrån tangermÿnde och bode, at min man wile bida i några dagar på andra sidan, til thes at di finge alt stäla i årder. Män deras mening war til at inte släpa oss öfwer. Män min man förstog strax deras mening och wile inte bida der vtan drog den 3 öfwer tangeren mäd regemänte. Den 4 droge wi til ständel. Och blefwe wi för wåra pärsoner der ligandez. Och regemänte ladez omkring drömlingen i winterkuarter. Den 7 fepruarie reste min man for sin egen pärson efrån mig wedh ständel och til generalisemus til norenbärgh. Och fan han honom inte der vtan reste efter honom til kaser i häsen. Och war iag i medlertidh alena i ständel. Så wet gudh huru långh och sur den tiden war, som iag sat alena. Och begÿnte och nu til at bli så mÿket tung, at iag inte årka någen tingh. Den 20 kom min man hem ifrån kasel och har då fåt åt mig bref til erik hanson om frit vnderhål, så länge iag skule liga i barsäng der i wismar. Den 16 marts fölgde min man mig ifrån ständer. Den 20 kome wi til danenbärg. Och har forstinan äntelig wila haft mig til sig, men iag orka inte. Vtan iagh badh henes hofmestare, som war hos mig, at han wile göra min enskÿlan, efter han wäl såg min lägenhet, som inte mädhgaf til at mÿke kläda mig. Och har iag elieste inte skule warit så ohöflig, at iag har skula achta på henes först[liga] nådh. Och gik och min man til hene och hälsa på hene och gorde min enskÿlan. Och ginge wi den 22 öfwer elwen wedh domitz swärin förbi och åt wismar, 24 til wismar, och blef han der hos mig. Den 8 april om en söndagsmoran klåkan 9 blef min forsta baren, gustaf krus, födh
#104 i wismar i hiakop grulenz hus. Och gäste wi först i nÿenhus. Män efter di sade, at härtig karel skule koma dit, bade iag, at iag måte koma der vt och i et anat hus. Män iag kunde [inte] kom för än sedan iag fik ont, tÿ iag blef siuk om nata klåka 10 och kom inte i et anat hus för än om mårgan klåkan 6. Och gåsen blef födh, när klåka slog 9, rät som di rörde på ala trumerna i staden til prädika. Den 15 blef min sån kristnat. Gudh läte honom lefwa och åpwäxa i gudzfruktan och ala kristeliga dÿ[g]der tit heliga nam til ära och oss sina föräldrar til hugnat och glädie och sig siälf til timelig och ewig wälfärdh. Thet höre gudh för kristi skul. Och war min man hos mig, til des iag har gåt i kiörka. Den 10 iuni drog min man ifrån mig och til sit regemente. Och iag blef kwar i wismar, efter di dagelig wänta, at di skule gå hem. Och mädan min man war borta, blef han så siuk i saltzwädel, at ingen wänta honom lif. Män så wälsignat ware min gudh, som halp honom den gången til sin hälsa igen, mig fatig barn til tröst. Den 7 iuli, mädan min man war borta, fek iag bref ifrån swerge, at then högsta gudh af sin faderlig wilie har täkst til at igönom en häftig siukdom och i en salig stu[n]dh hädan af thena onda och mödosama wärden kalat min salig k[iäre] mormor den 23 iuni, den som mig har föt åp. Gudh frögde henes froma siäl i al ewighet och förläne kropen en roligh hwila i hiorden och en frögdeful vpståndelse på then stora härens dag. Och war iag af alt mit hiärta bedröfwat öfwer min s[alig] morm[ors] dödh och öfwer thet, at min k[iäre] man war borta ifrån mig, at iag begÿnte til at sörga så, at iagh blef så mager och blek, at min man har så när inte kiänt igen mig, när han kom til mig igen. Och när min man fek di tienderna, at min morm[or] war dödh, kom han til mig i wismar den 20 och hade nog til at göra mädh mig, för än han kom mig til räta igen. Män så efter iag
#105 fek honom hem, förgat iag al min sårg, iag hade öfwer morm[or] och glade mig åt honom. Och war han hos mig alt in til i agusti drog han åter från mig. Och den 16 säptemer war iagh hos erik hansson. Der skrämde mig en markata, så at iag blef siuk och låg i några dagar. Den 22 andra kom min man hem til migh. Och då gik iag vpe igen, men den 23 måte iag läga mig och gik mig ila mädh 2 barn. Och war iag af alt mit hiärta siuk och låg 3 weker til sängs. Den 30 fik min man årder til at gå til ständel och föra regemänte til siön. Och gik han s[t]rax sama dagen ifrån wismar och möte regemänte i lÿnenborgrelandh den 3 ochtober; och fölgde så regemänte til stade, der det steg til siös och segla til göteborg. Och när de wore bortgångna, kom han til mig til wismar igen och fik der et skep til at segla til swerge mädh. Den 10 nowemer seglade wi ifrån wismar och kome den 13 til dalerön och hade et mÿke skönt wär på siön. Män så snart wi kome til landz, frös al skäran igen. Och hade iag då stor orsak til at taka min gudh, som så nådelig har hört min bön och lätit mig koma mädh al hugnat hem igen mädh min k[iäre] man och icke alena lätit mig så rik igen vtan och rikare, än iag drog, i then at gudh har gifwit mig en mÿke waker vng son, mädan iag har warit vte. De[n] 15 kom iag mädh min son och man til stokholm och fan ala mina wedh got tilståndh, gudh ske lof, vndantagandes min k[iäre] morm[or], som war både dödh och begrafven, thet mig gorde mÿke ont, at iag icke en gång än har måt fåt set henne, för än hon döde. Den 16 war iag och hälsa på dråningen. Den 19 droge wi til sätuna och wore där in til den 21 detsemer droge wi til tÿdö til min morf[ar] och hälsa honom, efter wi inte hafwa set honom, sedan wi kome hem. Och toge wi wår lila son mädh oss och wore wedh tÿdön in til 1650 den 10 ianuarie droge wi hem til sätuna igen. Och blefwe wi der den winteren in til den 12 maÿ droge wi til stockholm, när häredagen skule stå och dråning kristina skule krönas. Och wore wi der alt stadigt. Den 20
#106 agusti och om en tisdag om afton, klåkan war 7 blef min andra son, iahan krus, födh i stokholm i wår malmgål på söremalm och blef kristnat den 28 i dråning marias hus. Gudh läte honom lefwa och vpwäxa i gudzfruktan och ala kristeliga dÿgder, tit heliga namn til ära, oss båda föräldrar til hugnat och glädie och sig siälf til timelig och ewig wälfärdh. Det höre gudh för kristi skul. Och böd iag fru eba läÿonhufvt til fader. Och när gåsen war 2 månar gamal, kom fru eba til mig och fik se mina båda gåser, som wore mÿke wakra. Och iahan war mÿke hwit. Tÿ sade hon: "Du har alt for wakra gåsar." Då swara iag: "Min fro mor, der är nu mina murianer och dwärgar, som i sade, at iag skule få. Män iag sade, at de skule bli mÿke wakra. Nu takar iag gudh, som i al ting har lätit deras spådom gåt til bakars." Då sade hon: "Iag må inte tro, at du har sakt thet och alt anat for din man." Då sade iag, at så wist som gudh lefver, at iag aldrig har hört säÿas et ord om honom, thet i[a]g icke har sakt for honom. Och blef wi der öfwer kröningen. Och sedan droge wi i detsämer hem til sätuna. Och gorde gudh då min lÿka så godh, at iag kom hem mädh min k[iäre] man och 2 mina söner. Gudh läte dem länge lefa. Och blefwe wi båda på sätuna den winteren in til 1651 den 1 februarie drog han til wästergötlandh til at mönstra sit regemänte. Och efter han drog så på påst, fik iag inte dra mädh honom vtan måte blifwa hema, det [iag] mädh mina gråtande tårar och rät hiärtelig nödigt gorde. Och war han borta alt in til martz. Och sat iag om afton i min kamar alena och gret, at min man war så länge borta. I det sama kom min piga löpandes och ropa så hastigt: "Nu komer heren." Och han fölgde hene in igönom döran. Och öfwer det, at iag så hastig fik weta, blef iag
#107 så hiärtelig gladh, at iag inte kune röra mäg vr rumet til at gå emot honom. Vtan han kom til mig och fråg, huru thet stog til mädh mig. Män iag swara honom: "Rät wäl. Och mig fatas inte, vtan iag är så gladh, at iagh inte siälf kan koma mig före." Och begÿnte iag strax til at få ont. Och måste iag den 21 läga mig helt til säng. Den 22 fik min man bref ifrån min härf[ar], at han skule koma til stokholm. Och drog han den 23 ifrån mig och lemna mig siwk efter sig wedh sätuna, thet han inte gärna gorde, om han har kunat för sin tiänst skul, tÿ iag war rät sjuk. Män sedan min man war bortdragen, blef iag så swag, at ingen såg lif i mig en hel nat, mer än thet lite rördez i halsegropan. Och den 26 om mårgan gik thet mig ila. Och sedan fek iag en sådan hufwtwärk, at iag inte wiste mig någen rådh. Och när min man fek di budan, at iag war så swag, fik han lof til at koma hem til mig. Och låg iag en hel måna wedh sätuna til sänges. Och efter min man inte längre kune wara hema, lade han mig i min karet och förde mig til stokholm, der iag och låg en hel måna til sänges. Och sedan gik iag 1 helt åhr, at iag aldrig såg min hälsa. Och wore wi en lång tidh i stokholm. I maÿ drog min härfar til liflandh til at bli generalgubernör. Om misomar blef min älsta son gösta så ila siuk i stokholm, at iag inte wiste rätare, än han skule dö, och låg i 3 weker. Män så wälsignat ware gudh, som halp honom til sin hälse igen. Och drog wi sedan til sätuna igen och wore vnder tiden i ståkholm och vnder tiden wedh sätuna.
Anno 1652 den 24 januarie reste iag ifrån sätuna mädh min k[iäre] man och til wästergötlandh til mönstring. Och iag blef på gudom. Och iag har lemna min ÿngsta son hema wedh sätuna. Och war han frisk och wäl wedh hälsa, när iag drog bort. Män strax der efter blef han
#108 siuk af skälfwan. Men iag wiste inte der af, vtan mädan iag war wedh gudom, drömde iagh, at iag hade honom på min arm och han swartna al öfwer som en kål. Och han föl af min arm och forswan, at iag inte wiste, hwart han tog wägen, vtan när iag såge åt, såg iag, hwar han såt i himelen. Män när iag wakna, sade iag åt min man: "Gudh råde, huru wår iahan mår." Och sade så min dröm. Då swarade min k[iäre] man: "Alt huadh gudh wil, alenast iag måte få behåla tig, så wil iag gärna gefwa mig til fredz." Och mädan wi wore der ner, gik al snö och iss bort, at wi inte kune bruka någen släda, vtan karel sigeson lånte oss sin wagn, och den war ret elak. Den 20 martz droge vi ifrån gudhem och til sätuna och den 29 til sätuna. Och drog min man om mårgan för åt och kom hem för än iag och fan wår lila sån siuk för oss. Och när iag kom efter, kom min [man] mot mig på trapan och sade åt mig, at iag inte skule bli ila wedh, "efter iahan är litet siuk och har fruset". Och han håpas wäl, at han skule bli bätrer, män han såg wäl, at ther war inte någen mera bätring til at wänta. Och wile han inte, at iag skule hastigt få weta thet. Efter iag war mädh barn och inte hade lång tidh igän, war han rädh, at iag der öfwer skule förfära mig, at iag skule taga skada der af. Män när iag kom in, såg iag wäl, at han war mÿket siuk. Och sände wi strax til stockholm efter en balberare, som kom vt och laga om honom. Så blef han bätre egen, at han tog på til at koma sig före. Män thet wara inte länge, vtan när min man drog til stokholm, blef gåsen så siuk på sätuna, at iag inte wiste rätare, än han skule dö. Och när min man kom hem, tog han mig och mina barn mädh sig, och droge i maÿ månat til stokholm. Den 14 iuni klåkan emela 12 och 1 om midagen och om en måndag blef min älsta dåter, brita krus, födh i stokholm i min härfars hus.
#109 Gudh läte hene lefwa och vpwäxa i gudzfruktan och ala kristeliga och iungfruliga dÿgder, tit heliga namn til ära, sina foräldrar til mÿken hugnat och sig siälf til timelig wälfärd och efter theta lifwet til ewig glädie och salighet. Den 25 kristnas hon i wårt huss. Och blef iag af den starka diman, som war den dagen, så hiärtelig siuk af skälfwan och begÿnte til at frÿsa om måran k[låkan] 6 och in til k[låkan] 1 efter midagen och hade hetan til k[låkan] 3 om natan at ala...
1647 den 20 agusti förlåfuades min saliga kiäre man och iagh på tÿdön. Och sama året gaf dråningh kristina min s[aliga] m[an] öfwerstetÿtelen. 1648 den 4 martsi reste min saligh man til wästergötlandh til at första gången taga mot regemänte på mönstringan och kom til ståkholm igen den 1 april til at bestäla om regemäntes wtredningh och efter rigemä[n]te gik til skeps i göteborgh. Den 20 juni stogh wårt brölop. Och den 12 augusti droge wi från stokholm och til dalarön. Den 14 stege wi til skeps och seglade wt sama dagen och seglade öland förbi. 16 finge wi motwär och måste til baka i kalmaresund for ånckar in til 21 om måranen finge wi win och seglade wr sundet. 23 kome wi om aftonen vnder landrÿge wedh iasmun. Och för motwäder skul stege wi til lands wedh iasmundh 24. Den 25 kome wi til strålsun. 26 droge wi dädan. 31 kome wi til wismar. Der war wåra hästar. 7 säptämer droge wi från wismar. 10 kome wi til barkom. 25 droge wi dädan och droge den 26 öfwer elwen wed demits. Den 9 kome wi til garläben. Den 13 droge wi der ifrån. 18 kome wi til läÿpsik. 26 droge wi dedan. 27 kome
#110 wi til rispen. Den 30 droge wi dedan och til mitwäÿde. Den 1 nowämer droge wi dädan och kome til öfwerstelöÿtnant siafwer. Den 4 ginge wi öfwer walen wed anenbärgh och kome den 5 til hieriko och gingo öfwer egeren wedh sats den 9. Den 11 ginge wi der ifrån och åt pragh. Och när wi ginge de[r] ifrån 2 mil, finge we en boden imot oss, at kongen war dedan gången och den kaÿserliga armen war dit igen. Då wände wi om och ginge igönom egerströmen och til brix om natan. Och den 13 ginge wi om natan öfwer älwan wedh brandis. Och fik min s[aliga] k[iäre] m[an] kongens årder til at taga sigh part[i] an och at han skule lemna krutwagnana kuar i loÿtmarits. Och gick så den 14 mädh partit fört til konge[n] öfwer pasen wed mälnik och brandis och så til kretzietits i bemen, huarest hans durkläÿtigkäyt lågh mädh armen och min saligh mans regemänte war. Och kome dit den 20. Och blefwe så der ligiandes in til den 29 nowemer marserade wi dädan och ginge den sama dagen öfwer brÿgia wedh kålin. Och den 5 detsämer ginge wi öfwer brÿgian wed löÿtmarits och skule gå i kuarteran och låge i en bÿ 3 mil ifrån löÿtmarits. Och fik min man kungens årder, at han för sin egen pärson skule koma til honom. Och gik han den 6 der ifrån och til kungen. Den 11 marserade regemänt[e] til bakas igen öfwer isen wedh löÿtmarit och möte min man der och fik då årder til at gå den wägen mädh möler öfwe[r] bemerwal och åt säx tadern, wändhlandh och lautesnis och åt altemark i winterkwarte[r]. Och den 20 marserade wi seto forbi. Och den 25 låge wi s[t]ila hos
#111 en grefwe, som het lenant. 28 gick min k[iäre] m[an] ifrån regemänte och til barlin ti at handla mädh kurforsten om sina kuarter och sit tracktamänten. 1649 den 2 januarie kom han tilbakas igen ifrån bärlin och til rigemänte wedh klåster ieriko. Och gik regemänte then 3 öfwer älwan mädh kanen wedh tangermÿnde. 4 kome wi til standel, huaren wi blefwe ligandes. Och regemäntet lades kringh i dromlingen. Den 7 februarie reste min man ifrån standel och til kongen til norenbärg och fan honom intet där wtan wedh kasel. Och kom til baka igen den 14 och blef så där in til den 19 martsi reste han til wismar. Och reste så strax der från igen til ständel, huarest han forblef hos regemänte in til den 2 october, när ha[n] fik årder til at marsira dädan och til bramen och läta regemänt[e] där stiga til siös. Och när fålket war bårta til giöteborgh, drogh han til wismar. Och fick der et skiep och seglade 10 nowämer ifrån wismar. Och kom den 13 til landhs wedh dalerön. Den 15 kome wi til stokholm och wore der någen tiden och sedan til sin gårdh, hwar han blef den winteren öfwer in til maÿ månat 1650, at häredagen skule stå och dråningh[en] skvle krönas, och blef der den somaren öfver och mäste delen af winteren. Och 1651 fik han årder til at resa neder til wästergiötlandh och mönstra sit regemänte, hwilket han och så giorde i februarie månat, och kom til bakars igen til ståkholm den 24 martsi. Och då i maÿ blef han giordh til frihäre och blef så sedan stadigt här vpe på sina gos, efter han intit hade någet sÿnderligh til at giöra i ståkholm, in til
#112 1652 om hösten, at häredagen skule stå i ståkholm, reste han ifrån sina gos och hitil stokholm, så länge häredagen skule stå. 1653 om wåran skule han dra til wästergötlandh för sit regemäntes skul men föl så i en häftigh siukdom, at han intet årkade draga di; måste så stäla sin resa in. 1654 war han alt stadigt wedh håfvet i åpsala och på den häredagen, när dråningh kirstin dankade af, och földe sedan kongen til stokholm. 1655 den 2 januarie fik han årder af kunge[n], at han skule mäd några kompeni möta kungen i götborg i fepruarie månat; reste för den skul ifrån sätuna den 21 och kom til göteborgh den 29 och blef der til kongen[s] årder kom dit, at han skule möta honom i skara, han och giorde. Och földe så kungen mädh någet rÿtre några mil och drogh så til bak, til des at mönstringan war öfwerståndin. Och efter kongen[s] befalningh wärwade han en stor hop mädh rÿtare, hwilka sinkler sedan fik til sit regemänte. Och sedan han hade alt förrätat, drog han ifrån wästergötlandh och vp til ståkhol[m], hwarest han ankom den 8 martz. Och när han hade bestält här i krixråt, huadh han hade til at bestäla om regemäntes vtredningh, hade han strax ärnat sig ner åt igen til at föra regemänt[e] til siös. Män för häredagens skul kunde han inte koma bårt ifrån ståkholm för än den 20 juni. Och möte regemä[n]te ten 24 widh stegborg. Och den 29 mönstra regemän[t]e til siös. Den 2 juli stege wi til skep wedh stegborg. Den 8 segladede wi ifrån barsundh. Den 11 om måranen bitig kome wi til penemÿnde och stege den 12 til landh och låge vde penemÿnde in til den 15 ginge wi der ifrån öfuer swin och kome den 19 til walin,
#113 huar wi låge i til den 24. Och kome den 25 til begelang, huaress min m[an] fik årder til at ligia in til den 29 bröto wi vp der ifrån och til dam. Och den 30 marserade wi vp ifrå dam mädh stenboken och stÿckena och kome den 2 agusti til arnesfalde. Där låge wi stila til den 3 kom kongen efter mädh armen. Och ginge wi den 4 öfwer pålenska gränsen til döÿtsk. Och kome wi den 15 til witenbärgh. Och gik min k[iäre] m[an] 17 på parti mädh mö[ler] ifrån kola och kome den 20 igen. Och gik armen den 21 ifrån kola och hinte kung kasmirs arme de[n] 23 wedh såbata, der wåra iagade dem intil lanskitz. Och hade min man sama natan högwack wedh en kuarn. 27 gik kongen ifrån såbata och witinbargh åt krako mädh half armen. Och komo wi sama dagen til lowits. Och kome di vt mädh nÿklana til slåtet mot kungen. Och tog kungen om aftonen forsten af sulsbagh mädh lifregemänte och min man mädh sit regemänte och gref ladwik, och gik kongen föråt mädh the 3 regemänterna til warso. Och stenboke[n] mädh den andra armen kom efter. 29 kom han til warso. Och den 30 gik kongen åt krako. Den 2 septemer gik min man til krako.