Carl Carlsson Gyllenhielms anteckningar
Texten är tillkommen ca 1640. Maskintexten är inskannad från J.A. Almquists utgåva Carl Carlsson Gyllenhielm: Egenhändige anteckningar rörande tiden 1597-1601. Historiska handlingar 20. Sthlm 1905. Den är tillkommen inom ramen för projektet "Bidrag till en nysvensk textbank på data". Mats Thelander har ansvarat för inläsningen.
Texten är från början inläst i IBM-format och var då försedd med ett stort antal markeringar för förkortningspunkter, kursiveringar, rubriker, citat m m. Texten i denna databas har av Lars-Olof Delsing överförts til Macintosh-format. Vid denna överföring har specialmarkeringarna tagits bort. Något enstaka ovanligt tecken kan fortfarande dröja kvar i denna textversion.
#258
Egenhändiga anteckningar af Carl Carlsson Gyllenhjelm rörande tiden 1597-1601.
Efter originalhandskriften i riksarkivet.
I.
Relation och kort memorial om konungh Sigismundi inkomst medh krijgzfolk och fienskap emoot sitt fädernesrijke och sin faarbrodher hertigh Carll till Sudermanlandh.
Först är nödigt att veta, huru som konungh Sigismundus effter sin kröningh uthi Ubsala haffver emoot sin giordha eedh och konungh Gustaffs den förstas testamente, dhen påviske religion bådhe i Stockholms slotzkyrkia och uthi Vastena closter inplantadh och veladt befrämmia uthi fäderneslandet gönom samma religions anhängiandhe eller medh skrymtande officerare och regenter uthi landzänderna, för hvilken ursak, -- då konung Sigismundus efther sin kröning åther här ifrån åth Polandh var afdragen och ingen richtig regimentz form efther sigh lemnadh -- ähr sedan aff hertigh Carll och rijkzens rådh en rijkzdagh uthskrifvin i Söderköpingh, ther ständerna haffva sigh förenat och förbundit att hålla sigh vidh konungens eedh och dhen evangelische religions öffningh allena, medh förplichtelsse att icke gå ifrån hvarandra, som sielffva beslutet innehåller. Men sedan när som icke länge effter för:de rijkzdagh konungens sendebuudh ifrån Pålandh, greffve Erich Brahe och h. Arffvidh Gustaffzon sampt nogra pålenscha herrar, ankommo medh beskylninger emoot hertigen för samma rijkzdagh, äre rijkzens rådh affällige vordne ifrån samma menige rijkzens
#259 ständers och sitt egidt förbundh medh hertigen; då är all oreda kommen ther uppå, såsom fölier, och annorstädes vidlöfteligare uthi historierna kan finnas till att läsa aff androm beskrifvidt. Altså bleff hertigh Carll medh nogra få aff the förnemste, sampt gemena ridderskapet, clerkerij, krigzfolket och menige almogen i Sverige lijkväl beståndigh vid Suderköpingz beslut, men the, som förnembste rijkzens rådh vore, söndrade sigh ther ifrån hijt och tijt, till Danmark, till Polandh heller hvart them behagadhe, och togo Calmar och Elzborgh in, sigh til försäkringh på grentzen, under thet skeen att the icke måtte göra sin konungh emoot. Doch giordhe the emoot sin eedh och samvete och all christeligh regula och lähra, ther man mera bör fruchta Gudh ähn menniskior, hvilket och Gudh sedhan icke hafver på them låtit ostraffat bliffva.
När nu hertigen thetta förnam och sågh sigh vara bedragen aff them, som medh honom i rådh hadhe varit, ja, och aff dem samma förhindrat att göra execution på det, som i Söderköpingh hade varit beslutit, -- ty herr Clas Flemmingh i Findlandh, som medh sitt uproor sigh och hela dhen landzort hade afsyndrat ifrån Sveriges rijkes ständer och denne rijkzdagz beslut, hade boort medh våldh styras och tvingas till hörsamheet, såsom och till dhen ändhe skijpzfloten hade varit tilrustadt och legadt färdigh, att hertigen ther medh skulle draga öfver ått Findlandh medh en hoop krijgzfolk, men the samme rådzpersoner haffva thet mesterligen affrådt och förhindrat, -- therföre när hertigen thetta sågh och befahrade, att Västergötlandh och Smålandh kunde och orolige bliffva giorda aff the frånfalna herrar, och altså ett inbördes krijgh ther aff upstå, uthskreff han anno 1597 in Martio andra gången en rijkzdagh til Arboga, dijt alla ständer vorde sammankallade, men ingen aff rijkzens rådh mera ähn som greff Axel dijt kom tilstädes. Ther vardt åther stadfäst thet samma som uthi Söderköpingh tilförendhe hadhe varit beslutit och hertigh Carll aff alla rijkzens ständer fulmechtigh giordt till att straffa them, som ther ifrån sigh afsyndrat hadhe heller och ther til icke samtyckia velat och ähnnu emootsträffvade. På det rijket icke ytterligare skada aff sådana oenigheet taga skulle och till enighetenes bättre befordringh vardt och nu beslutit, att aff rijkzens rådh några skulle förordnas att vara på ständernas vägna sändebudh till konungen, begärandes H:s K. M:ttz hemkomst i fäderneslandet, på det all oenigheet gönom konungens
#260 myndigheet och närvarelse måtte uthan någon blodz uthgiutelse medh lagh och rätt blifva stillat, och ther om bleffve the frånvarande rijkzrådh besökt medh breff och skrifvelse, men ingen ville sigh ther till finna låta, uthan drogh på hvar sin handh bordt och hade sina stemplingar och practicher för sigh sielffva emoot all beslut.
På denna riksdagh kom en karl, ung och stark persohn ifrån Österbottn, hvilken hade hotatt gammla Flemmingen, att klaga för herttigh Carl den vold och orätt som honom bevijstes. Therföre Flemmingen hade låtidh honom fast taga och skära ett stoort stycke af tungan på honom, säijandes: gack nu och klaga. Thenna kunde nu inthett tala, uthan han moste stickia fingeren i munnen emot tungan och så förde han orden fram om sin mening.
När rijkzdagen vart slutin och ändadt, drogh hertigen till Örebro och ther ifrån neder ått Vestergöthlandh, haffvandes medh sigh hertigh Gustaff aff Saxen, sin systers son, greffve Axel, greffve Carll Sture och nogra andra förnemme herrar; krijgzfolk hade han inthet medh sigh, ty hela landet medh krijgzfolk och bönder vore alla (föruthan nogra hemlige) ense medh hertigen.
Då nu H:s F. N:dhe vart kommen dijt neder i landzändan, förskickadhe han budh till Elfzborgh att förnimma, huru som herr Erich Gustaffsson var tillsinnes (hvilken goubernamentet ther i landzorthen och Elfzborgh hade intagit), antingen han ville sigh emootsättia rijkzens beslut eller medh andra ständer i rijket vara samhälligh. Men ther fans ingen hemma, ty så länge och till thes rijkzdagen var ändat, hade thesse herrar och rijkzrådh, herr Erich Sparre, herr Erich Göstaffsson, herr Göstaff och herr Steen Banerar, herr Jöran Posse Knutsson, sigh förhållit ther nedre i landet på sina godz, och huru väll the hafva hafft stemplingar hemligen tillsamman medh herr Carll Göstafsson, att the ville medh krijgzmacht öfverfalla hertigen på rijkzdagen i Arboga, lijkväl strax the förnummo hertigens ankomst, droge the öfver grentzen in i Danmark och altså fijk hertigen Elfzborgh in uthan nogen möda. Ty h. [Erich] Göstaffsson hade sin stonkkräijare på redden färdig och strax på furstens ankomst satte sigh medh en bååt till kräigaren och gik ther medh till segels inn i Hallandh. Allttså förordnadhe hertigen sedan ther på Elfzborg Erich Stake till ståthållare och Davedh Danielsson Hundh till hans underståthållare.
#261
På samma tijdh begäradhe hertigh Gustaff aff Saxen aff sin morbroder hertigh Carll till Södermannelandh, thet Carll Carlsson måtte på hans vägnar förskickas till Ostfrijslandh att försökia och practicera ett gifftermåll emillan hertigh Gustaff och greff Ennos dotter, en skön ochdägeligh fröken, soIm och hade ett vackert grefveskap på sitt möderne att förmoda. Men hertigh Gustaffs olyka och dödeliga frånfal förhindrade thetta; eliest och var ther ty värr en annan händelse emillan kommin, och ett så grofft fall, att samma frökens faderbroder greff Johan hade sigh hemligen medh henne förbundit och emoot faderens ja och farfaders och farmoders vetskap och villia nogen tijdh ther effter henne bortfördt och låtitt sigh hoos papisterna samman giffva i echtenskapz ståndh, och sielffva ther igönom affallit ifrån sin Gudh och rätta religion. Således kan verldzligh vällust förföra menniskior ifrån Gudh til fördärfvet!
När nu Elfzborgh var ifrån herr Erich Göstaffsson kommitt uthi H:s F. N:des våldh och uthi Västergötlandh alt var stilla och stält till hörsamheet, skyndadhe sigh hertigen till Calmare, ther som herr Carll Göstaffsson hade commendamentet och befästningen i sitt voldh, hvilken i förstone väll syntes vilia disputera och förfächta sin saak; doch ändteligen efter någon kort acord uthi stadhen hållen (thär H:s F. N:de uthan alt motståndh först genast inlåthen var) och sädhan fursten till skräck hadhe låthet föra några få järnbasar, tagne af skipssflotan och ställtte för slotzporten, kom sielff uth och gaff sigh uthi hertigens voldh och bleff tagen uthi errest och förder till Gripsholm, ther blef han effter sitt standh såsom en gäst ährligen uppehållin och tracteradt, intill thess han medh behändigheet och serdeles giorda nycklar eller dirkar ther till kom in uthi hertigen[s] rustcammar och bemächtade sigh nogra bössor och värjor, men då dett vart uppenbart, bleff han strängiare hållen och bättre förvaradt.
Nu hade hertigen bestämtt skijpsfloten ifrån Stokholm till sigh, hvilken var ankommen och lågh för ankar uppe mott Borkholm ther Joachim Scheel en pommer och förfahren siöman var ammiral på, och hans vice ammiral Peer Stolpe en Smålandz adelsman, frijmodigh och oförfäradt. Thenne skijpsflote var förordnadt (såsom och nu skedde) och bestelt att löpa på reddan för Daatzigh [sic], att komma konungen till tienst, om han ther vore och vara H:s K. M:tt fölgachtigh till Sverige.
#262 Så vardt och serdeles Carl Carlsson då medh förordnath, att om konungen i Dantzig funnes, han in i stadhen draga skulle och förnima oförmerkt kongens upsåth. Men effter konungen icke ther var, gick flottan ther ifrån till segels åther igen åht Stokholm.
Då nu hertigen sågh sigh häva tijdh och alt vart stillat i Sverige, ville han vidare effterkomma Söderköpingz och Arboga besluth och draga till Finlandh medh skipsfloten och krijgzfolk till att styra the uproriske ther sammastädes. I medler tijdh som krijgzfolket vardt ther till rustadt i Stokholm, begaff sigh en olycka medh hertigh Gustaff aff Saxen; ty då han medh sitt compagni ryttare hadhe varitt uthe och mönstradt och kom in igen för slottet, ville han göra en salva aff pistolar och puffartar, som på samma tijdh brukades, och såsom hans kortbössa slog felt, ville han icke haffva dhen skamman, uthan så hastigt medh then andra bössan skiuta, att dett förra feelet icke skulle merkias, thet icke bättre lyckades ähn så, att när dhen ena bössan small löös i handen på hertigen, bran och dhen andra löös i hölsterett och blylodh igönom knäet på hertigen, ther aff han moste bliffva liggandes qvar på Stokholms slott och kom icke medh fort till Finlandh, uthan effter nogen tijdh sättia lijffvet till. Men H:s F. Nåde hertigh Carll försummadhe sigh inthet fördenskul länge, uthan strax giordhe sigh färdigh, togh sin furstinna medh till Alandh och lemnade henne på Casterholm, begaf sigh sedan medh krijgzfolket och skipsflotten till Finlandh, haffvandes medh sigh greffve Carl Sture, Jacob Classon, Anders Linnarsson och andra flere af förnemde adelsperssoner. Och effter som Åbo slott var aff vederparten besatt medh krijgzfolk och groffva stycken, att på then orten så när slottet hvarken skippen säkert nogh på redden liggia kunne eller krijgzfolket tryggdt landstijga, moste man i skäran sökia en annan ort, gönom Rijmmijtta krampa inn för en by benempnd Huitema och den andra Isbo1 uthi S. Karins sokn, ther alltt krigzfolkett, ryttare och footfolk väl kom i landh och ther ifrån maarcherade upåth staden Åbo. Ther kom them emot finnarna under Arffvidh Erikssons commende (ty gammla herr Claes Flemming var då alleredo dödh) uthan för staden medh rytteri uthi slachttordning, ther som en eng var emillan bägge parterna, låthandes sigh annsee som the fächtta ville. Menn sedan som på en lithen stundh någodt hade varidh försöktt om förlijkning och vennskapp,
#263 begyntte finnarna röra sin ordning och venda sidan till, giffvandes herttigens folk betänkiande, om the icke ville komma medh vädret och them på sidan till drabbning. Då ropade Jochim Scheel ammiralen, som då hade fellttstycken i achtt, och svoor, thett vore bedrägerij medh theras samtaal och handling, säijandes: "Jagh vill låtha gå stycken löös på them", thett hann och straxt giorde medh tu stycken allena, menn skööt öffver them, ty thett var honom så befalladh till att see hvadh the sigh företaga ville, och straxt läth sina båtzmänn (them vice ammiralen Per Stolpe förde) fälla sina piker emot fienden och åther ophäffva them igen, begynnandes gå emot finnarna. Då vijste the, att icke theras allfvare var till att fechtta, uthan så lenge medh fåfäng handling och dagtingan oppehålla furstens folk, att the måtte undan skaffa hvadh som the ville haffva inn på slottett, heller senda för uth thett, som the ville haffva medh sig, och drogo ther medh sin väg åth landet såsom flychtige och the som icke bijda dierfdes. Sedan rychtte H. F. N. medh alltt sitt folk inn i Åbo stadh och beställtte godh vachtt både i staden och omkring slottett, giffvandes här om Anders Linnarsson, öffversten öffver krigsfolkett, befallningh, och att inga måtte sigh uthsprida på landet efther roof och byte; alldenstundh the vore Sveriges cronos och konungens undersåther, ther till och monga oskylldiga. Menn såsom krijgh ähr ett Gudz straff och landzplåga, så haffva likaväl många aff thett gemena parti iblandh krigsfolkett och meste deels af sielffva finnarna, som under gamla herr Claes Flemmings regimentte hade stora besvähr och voldzvärkan lididh af hans underhaffvande krigzfolk, annföört the svenska medh sigh och sigh förströdt på the adelsmänns gårdar, som ännu vore fiendtlige; ther the så jämmerligen haffva sköfladh och härijadh, att icke huusknutarna eller skorrstenarna bleffve förskonade, förr änn som mann fick ställa order ther emot.
Nu var greff Carl Sture af H. F. N. medh Jacob Claesson förordnadh att bliffva i staden och försökia att sammankalla några aff den finska adelen, som icke hade hafftt behagh till den gamla Flemmingens väsende, förhoppandes genom them locka andra flera ifrån sin ondsko och upproriske väsende. Allttså vore the förnemste och första, som sigh innställtte, Clas Flemming och hans broder Lars Flemming, hvilke både, ehuru väl the vore den gammla Flemmingens nähr skylle fränder, likaväl af honom mykett förtreet hade lididh. Thesse
#264 både medh greff Carl Sture giorde väl sin flijt medh breff och budh till the andra att komma them till enigheet medh sigh, menn förgefves allttsammans, medhan konungen hade uthur Pålandh medh sina skrifvelser stärktt finnarna i sin hårdheet emot H. F. N:d och efther gamla Flemmingens dödh förordnadh Arfvidh Ericksson till N. [c: Lindö] till theras krigs öffverste och förmann.
Andra dagen, straxtt som Arfvidh Eriksson medh sitt partij var afdragen och hade lemnadh Hans Eriksson på Brinkala, sin svåger, till ståthollare på Åbo medh Bengtt Söfringsson, Just bygemestare, Anders Larsson rittmestare, en östgöte födder och länge brukader i krigh, en modig och mannhaftig mann, som förde finska ryttare, att the medh några andra finska af adel hoos fru Ebba, gamla her Clas Flemmings enkia, skulle bliffva på Åbo slott och dett försvahra emot herttigen och the svenska. Då haffver H. F. N:de sigh icke försumadh eller fördrögd medh belägringen, uthan giffvidh order, att ammiralen Jochim Scheel skulle the groffva stycken och muurbräckiare, som ifrån Stockholm på skippen vore medh till den ännda öffverförda, taga och uppsättia på landet till att framföras uthi skantzarna emot slottett; dy all den stundh Jochim Scheel var en svår och tung så väl som gammal mann, förordnade H. F. N. Carl Carlsson till att hielpa detta att foortdriffva, både för den skull att han var ung, vidh pass 24 åhr, och förmåtte bättre vanka af och ann, så väl som vännia sigh och lähra omgås medh sakerna; altså vardt han ther uthi inthett förskonadh, uthan seent och bittida, stundom till foot och stundom till häst moste vederreda vara att fordra och beställa hvadh som behöfdes emillan skippen och skantzarna för slottett. Herttigen sielff beställtte straxt en skantz och batterie på Qvarnebackan emot slottett, först till att holla them inne om porttarna och skiuta inn uthi fönstran till skräck för fruentimmredh, som fru Ebba hade nogh inne hoos sigh, menn the läthe sigh icke förskräckia, uthan fru Ebba förmaante båda them af adel och andra, som inne hoos henne vore, att the skulle holla sig maanligen; hvilka och icke sparade krut och loodh, uthan medh hela och halffva cartover, som the hade ståndande uthi ett bollvärke fylltt medh jordh uthan för slotzportten och muren, pustade så eldh och järn lodh uth, att man om dagen knappast fick låtha sigh see på slättan ther uthanföre. En gång hände sigh om morgonen bittida, då H. F. N.
#265 hade sändt Carl Carlsson dijt till öffverste arkelimestaren Erik Jönssonn, medh befallning att han skulle passa på, om han kunde skiuta inn uthi skotthollen, som the groffva stycken stogo uthi på bollvärkett, och försökia, om han kunde skiuta stycken lamma och lådarna sönder; therpå gick arkelimestaren till en messingz nootslanga, som stogh allareda på Qvarnebackan i skantzen, och sijftade styckett ther till af; menn i thett samma som han lade sitt huffudh till styckett och ville thett afsijfta, brende han för lösst ifrån bollvärkett under slottett medh ett groftt stycke åth skantzen på Qvarnholman, och drabbade samma messings stycke rätt hoos munnen offvanföre, så att thett slantt af och upp i vädret; elliest hade väl arkelimestarens huffudh skilgdz ifrån kroppen, om kulan hade kommidh en handhbredh högre. Sedan vardt och en skantz slagin mitt emillan Qvarneholman och slottett till att skiuta glödande kulor uthi trääbollvärkett för slottzportten, och på andra sidan öffver åån under Korpelaxberg vidh strömmen en skantz, ther uthi halffva cartover innfördes att skiuta mot slottett och träbollvärkett, såsom och öffverst på Korpelaxbärg en skantz medh mindre stycker till att skiuta inn i deras vern och fönster. Således spelades på både sidor medh stycken några veckor, inn till Michelsmässo tidh; då begyntte them på slottett ledas vedh sådana dantzar, medhan the och såge, att någon undsättning icke förmodas kunde, och begyntte tractater om slottetts upgiffning; hvarföre efther ther inne vore åthskillige sinnen, som icke komme alldeles öffvereens, bleff slottett upgiffvidh och alla förnemde persohner ther inne vore komme uthi herttigens vold. H. F. N:de befallte straxt, att h[err] Clas Flemmings lijk, som stogh i kyrkian på slottett, skulle föras ther uth och till Pargas kyrkia, ther han nu ligger begrafven i sin sokna kyrkio. Hans eftherlåthna enkia och några andra fruver, n[äml.] Axel Kurckz etc., som vore medh henne och hade sina männ ännu hoos vederparten, bleffve och medh till Sverie ther ifrån förde.
Nähr nu furstinnan som var bleffven qvar på Casterholm i Ålandh, förnam, att Åbo slott var inntagidh, kom hon och straxtt dijt några dagar ther efther seent om en afthon. Menn efther thett var på sijda hösten, bleff ther icke longtt drögzmål. Ty H. F. N:d befalltte straxt att föra stycken och all munition till skips igen, thesslijkest alla fångar, att the i Sverie för riksens ständer skulle ståå till svars för sina handlingar
#266 och förhållande emot rikzens beslut. Och på Åbo slott förordnade han andra befallningsmänn; menn särdeles förbemälte Clas och Lars Flemmingar bleffve fullmächtige giordh öffver alla, så på landet som öffver slott och stadh, att stå regimentet före och vidare försökia att draga the andra till enigheet medh Sveriges stender och fursten efther Suderköpings och Arboga beslut.
Allttså gick H. F. N. medh sitt medhföllie och skipsflottan till segels igen åth Stockholm, ther han lyckeligh annkomm vidh pass om Martini tidh.
Icke lenge efther H. F. N:des annkomst hem till Sverige fick mann spöria tidender uthur Finnlandh, huru som Åbo stadh och slott var åther öffvergångidt till the vedervertige finnar, och the som tillförende uthi furstens nährvarelse hade lofvadh godt uth, moste nu vara lika onda medh the andra, efther thett ordspråket: den som kommer iblandh ulffvar, moste medh ulffvarna tiuta.
Thett fölliande åhr 1598 om vinteren, kom ifrån konungen i Poland hans sendebuudh, Samuel Laskij benempnd, medh monga beskylldningar emot H. F. N. herttigh Carl och medh begäran, att herttigen ville alla the fångar, som ifrån Finnlandh till Sverie vore förde, löös igen giffva och på frija fötter ställa. Menn hvadh som sendebuden haffver hafft till att säija emot herttigen, och huru som herttigen straxt mundtligen emot sendebudet och skrifteligen till konungen sigh haffver förklaradh, så och ständerne herttigens actioner och handlingar medh sin skrifvelse till konungen, så väl som mundtligen för sendebudedt emot sådana beskylldningar berömligen försvahradt, efther thett ähr på svenska så väl som fremmande tungomål aff tryckett allom kunnugtt och uppenbahrt giordt, therföre behöfver här icke vidhluftigare ther om röras, allenast moste jagh någet här hoos förtällia om archiepiscopo Abrahamo. Thenna mannen hade uthi konung Johans tidh för liturgian myckett most lijda och bliffva landzflychtig till Tyschland. Ther uthe haffver han aff H. F. N:d herttig Carl uthi sin landzflychtigheet nutidh H. F. N:des biståndh och mildheet myckett till godho att uppehålla sigh uthaf. Sedan och då konung Sigismundus efther sin herr faders dödelige frånfälle vardt innkalladh till cronan bleff och till kröningen innkallader igen för:de archiepiscopus och till detta sitt vördige standh innsatter gönom herttigens befordran och tillhielp, konungen
#267 till ringa eller inthett behagh. Denna erkiebiskopen hade nu skoladt på ständernas vägna giffvidh sendebuden Samuel Laskij svar, menn herttigen förmeente honom thett och förordnade i den staden bischoppen i Skara Petrum Kenisium (som sedan bleff erkiebispp) thertill, hvilken uthan longtt betänkiande och ex tempore giorde ther öffver en oration på latin till sendebudens underrättelse och svar till konungen, så att sendebuden sielff honom therföre berömde. Menn myckett mera änndå förundrade sigh sendebuden öfver herttigens så färdiga resolution och svar, som han straxt i begynnelsen fick aff H. F. N:de medh en oration på tyska, uthi then alla beskylldningar förlades och straxt annorlunda bevijstes; thett Laskij sedan i sitt herbärge i Upsala för monga menniskior öffver måhttig haffver berömtt, thett samma han och uthi Polandh emot åthskillige haffver i hughkommidh, som sedan här hoos oss thett berättadh haffva.
Här hoos synes och göras behoff att giffva till kenna orsaken, hvarföre herttigen medh erkiebiskoppen icke nu på denna tidh var så väl tillfridz, som doch tillförende hade honom så högeligen befordradt och myckett godt bevijst. Thett hade sigh ett ååhr eller någen tidh tillförende tilldragidh iblandh anndra sällsamma och orimlige hans handlingar, då erkiebiskoppen var uthdragen i landet att holla visitationer: att en mannspersohn i Östergöttlandh, som tillförende hade hafftt en concubina eller bijslåperska någon tidh hoos sigh, och sedan sigh bättre betänckiandes togh sigh en annan qvinna till echtta hustru, medh hvilken han varidt lagligen vigder och sammangiffvin och således någon tidh hade sammanbodt, ja och väl barn (vill man säija) tillhopa affladt. Nähr erkiebiskoppen hadhe detta förnummedt tvingade han samma mann att öffvergiffva sin echtta hustru, och gaff honom till samman medh sin förra concubina; menn såsom detta var honom ett haart tvång så behölltt han henne icke lenge, uthan sedan som erkiebiskopens sådana handlingar icke bleffve gillade, då togh han sin förre hustru igen. Elliest vore och monga klagemål, huru som han monga menniskior som icke medel hade att medh sölffver eller penningar lösa sigh ifrån kropzens lijdande för sina misshandlingar dem låth han jämmerligen hudhflängia. Ther hoos haffver han och monga personer uthi echttenskapp samman giffvidt, som af ålder olijka ther till vore; hvar igönom sigh hände, att en ung landzknecht, hvilken uthi
#268 lättfärdigtt modh medh en gammel hustru sig hade förlofvadt och sedan ångradhe thet, menn qvinnan för bispen sedan sigh beklagade, moste bliffva samman vigda; ther efther sedan mannen slogh hustrun i hiel och han sielf för sin missgärning blef therföre aflifvad och lagder på stegel.
Allt detta komm herttigen till öhron, hvilken och erkiebiskoppen therföre allffvarligen hade tilltaalt och beskyllt. Menn erkiebiskoppen förbättrades inthett ther af, uthan mer och mer sin affection och benägenheet ifrån herttigen afvende, och på sistone, då konungen kom i landet medh krigzmacht, bleff hertigens uppenbahra fiende, så att om konungen hade fått öffverhanden emot herttigen och sedan den påviske religion velat Sverie påträngia, fruchtade mann, att erkiebisppen lätteligen och ther uthi hade konungen bijfallidt. Så myckett kann hoos lärde männ, ja, thett andelige ståndet, girugheeten komma till väga. Menn Gudh skickade thett annorlunda och förvirrade all theras annslagh, som aff uthgången ähr till att förnimma.
Om thenna tidh afsomnade i Stockholm herr Carl Sture, en förståndig herre och godh patriot, den herttigen högeligen beklagade.
Nähr alt i Upsala var passeradt och Samuel Laskij hade bekommedh sin afskeedh och flitigtt var bedin att hoos konungen alle ting läggia till thett bästa, skyndade han sig åther igenom Danmarck till sin herre och konung igen medh the svar och breff, som han hade bekommit. Menn han kom snart igen.
Ty om våhren samma ååhr vardt han åther aff konungen till Sverie och herttigh Carl, konungens faderbroder, uthi legation affärdigadh och ankomm medh skipp till Stockholm. Herttigen var på samma tidh nyligen dragen ifrån Nyköping till Gripsholm, achtandes sigh till Stockholm. Nähr som sendebudhen thett förnam, gaff han H. F. N:de om sin annkomst skrifteligen tillkenna, och att han i Stockholm ville förbida H. F. N:des annkomst. På öffverskriften hade han uthelåtidh furstens tittul: "Sveriges rikes arffurste". Menn H. F. N. svarade honom igen skrifteligen: Om han vore till honom försendh, måtte han besökia honom ther han vore och ville förthenskull begiffva sigh till Nyköping igen, dijt skulle han komma till honom uthi sitt furstendömme. Allttså moste Samuel Laskij begiffva sigh till Nyköping och ther innför H. F.
#269 N:de afläggia sina värf, tillkennagiffvandes, att H. K. M:tt achtade medh första uthi samma sommaren komma hem till sitt fädernesslandh och förthenskull begärade till sin resos befordring skipsflottan uthur Sverige till Dantzig emot sigh; doch till att undvijka bekostnan och besvähr på fädernesslandet, ville Hans K. M:tt icke någodt krigsfolk skulle medh föllia, uthan allena siöfolk. Thessföruthan och emädan han ther var och bleff aff H. F. N. väl trachteradh, hafver ther hoos varidt herr Claes Bielke, en af riksens rådh, och ähre monga handa snack och taal them emillan förlupna om thetta föreståndande väsende; ty herttigen kunde nogh märkia hvadh här på föllia skulle, alldenstundh största parten aff riksens rådh vore ifrån Söderköpings beslut och herttigen afvekna. Så frågade H. F. N:de ibland annatt taal och snack herr Claes Bielke uthi Samuel Laskis nährvaro, om han och ville gå ifrån den eedh, som konungen på sin kröning hade svoridh och ständerna sedan yttermera på Söderköpings herredagh hade sigh förbundidt att villia bliffva vidh. Då haffver herr Clas Bielke strax ther på giordt obedin och af frij villia en så stoor eedh och förmaledijelse öffver sigh, att han alldrigh skulle eller ville bryta eller ryggia thett han uthloffvadt och svoridt hade; menn sendebuden svarade ther till på godh tyska, som då talades (ty han var kunnigh i åthskillige främmande tungomål, så väl som klook och politisch nogh), ath herr Claes Bielke seer till hvadh I svärie och uthloffve, jagh fruchtar I kunne thett icke holla; då hade han åther svoridh ther på. Thetta vardt sedan berättatt i Stockholm aff en öffverste, Samuel Nilsson benempndh, som ther hoos hade varidh och denna discours sielf höört.
Menn sendebuden bekom till svaar om skipsflottans uthrustning och foortskyndan till Dantzig H. K. M:tt till mötes, att ther medh skulle icke fördröijas; doch moste den uthrustas efther som sigh borde till sin konungs tienst och fäderneslandzens heder så väl som skipsflottans egen säkerheet, hvilkett icke föruthan krigzfolk så väl som siöfolk skee kunde.
I medler tidh vardt Carl Carlsson befalladt, att foga sigh till Stockholm och medh Jochim Skeel flijtigtt uthrusta skipsflottan. Krigsfolk som ther på skulle fölgia, blef och straxt förskreffvidt till en vissan dagh. Och sendebuden fick sin afskeedh, att på ett frachtt skipp begiffva sigh till siös ifrån Stokholm och till sin konung igen.
#270
Thetta töffvade icke länge, uthan medh hast vardt skipsflottan uthrustadh och krigzfolk ther på förordnadt, medh befallning att foga sigh uth till Dalarna, ther mann förbijda skulle vidare kundskap, om konungen vore kommen till Dantzig, dijt mann då medh flottan sigh begiffva skulle till H. K. M:ttz tienst och medhföllie öffver Östersiönn till Sverige.
Menn i thett samma som mann till siös medh flottan gå skulle, kommo andra tidender, ty finnarna voro af kongen i Polandh Sigismundo befalltte att medh några tusendh mann krigsfolk möta honom i Sverie uthi Stockholms skäregårdh, och således på båda sidor skaffa herttigen till göra, att konungen finge fritt och desto bättre uthföra sin intention.
Nähr herttigen detta förnam, skickade han strax Carl Carlsson (som allareda hade afskeedh, att föllia medh ammiralen Skeel på flottan till Dantzigh) uth till Dalarna medh befallning, att hela skipsflottan moste venda om och draga emot finnarna, som vore landstegna vidh Gröneborg, och sielff rustade herttigen i Stockholm några prommar till medh halffva cartover och andra stycker på, ther medh han begaff sigh uth emot them, alltså förr änn som flottan kunde så hastigtt framkomma. Nähr finnarna thetta fingo förnimma, ginge the till skips och öffver Ålandz haff tillbaka igen, och herttigen fölgde them efther inn i Furusundh; der kom h. Clas Bielke ifrån Penningeby till herttigen medh proviantt och andra nödhtorfter till förähring. Och när skipsflottan der sambladh var, sende han Jochim Scheel, Per Stolpe och Carl Carlsson medh hela flottan efther them in i Åland; ther funno the uthi Flijsa hampn finnarna säkra (ty the täncktte, att thett polnsche krigsfolk skulle nogsamt uppehålla the svenska i Sverie, till thess the hade kunnet starkare samla sigh och komma åther igen tillbaka). Menn hvadh som af them icke kunde så hastigtt undankomma och fly till finska skäregården, thett moste bliffva den svenska skipsflottan till prijs uthi skipp, skutar och hästar etc. Sedan bleff stilla lugnet, att mann medh skipsflottan ingen vartt komma kunde; therföre togh Carl Carlsson en lodia medh några godha båtzmänn och drogh medh hast öffver haffvedh till Sverige igen att berätta huru som medh finnarna var afluppidt.
Menn imedlertidh hade herttigen och bekommidh kundskapp, att konung Sigismundus var ankommen till Calmar medh en stoor hoop krigzfolk, polackar och tyska samptt en hoop
#271 svenska, som vidh konungens ankomst hade sigh till honom slagidh, hälst medan ståtthollarna på Calmarna h. Jöran Claesson till Biby och Olof Hårdh till Segerstadh hade befallning aff hertigen, att nähr the såge konungen sielf vara medh, skulle the honom slott och feste updraga och i händer leffverera, hvilkett the och giorde, doch emot loffven och tillsäijelse bleffve af konungen fängzlige tagne och förvarade såsom fiender och rebeller. Och ehuru väl the besöchte sina förvantter och schlechtt några aff riksens rådh, som vore medh konungen, att the ville hoos konungen theras saak i hugh komma till thett bästa, alldenstundh the viste sigh icke haffva brutidh konungen någedt emot, eij heller befallning hade af sin herre thett att göra, uthan mera till att gå H. K. M:tt emot medh all underdånigh respect och hörsamheet; menn [sic] theras ödmiuka bön och annsökning eller och vennskapp och frendskapp kunde them inthett hielpa för dett haat och affvundh, som hos r[iksens] rådh var uptendt emot herttigen, som them dijt till Calmare hade förordnadt. Tesse tidender förorsakade herttigen att förskriffva till sigh alltt krigzfolk, som han mest kunde församla, och draga ther medh neder till Östergöttlandh att så antingen undfånga konungen medh tillbörligh respect och ehrovördning, om han komme som en fridhsammer konung, eller och på fientligidt förehaffvande sigh försäkra och försvara för volld och orätt till godh förlijkning gönom lagh och rätt.
Allttså hände sigh uthi Linköping, att herttigen fick kundskapp ifrån Calmar gönom en barberare, benemdh Hans Raab, som uthur Ungeren ifrån thett slagedh, som skedde vidh Erla[u] mot turken, var kommen igönom kon. i Polandz läger för Calmar och viste berätta alla omständigheeter om konungens ankomst och fiendtlige förehafvande. Desslijkest då nu herttigen ochså förnummidt hadhe godha tidender ifrån skipsflottan emot finnarna, sende han straxt för:de Carl Carlsson ifrån Linköping åther till skipsflottan, att then sigh oförsumeligen skynda skulle hijt till Sverige igen. Menn då han kom till Stockholm, fann han regimentett förändradh, och alla konungs Sigismundi väl affectionerade tienare högsta välde innehafva och herr Axel Ryningh, som af herttigen ther var förordnadh till ståthållare, samtt Nils Kil ther ifrån; h. Axel Ryning var sink på Töressiö och herr Claes Bielke på kongens vägna bekledde hans ställe (emot then eedh, som han i Nyköping försvor sig till herttigen.) Menn Samuel Laskij var åther kommen i staden och hade medh
#272 sina rådhslagh högsta rösten på kongens vägna, så att her Clas Bielke honom emot inthett dierfdes göra; allttså dreff han thett, att herr Claes Bielke, ehuru väl han Carl Carlsson all godh villia och courtoisia elliest bevijste, likaväl då han till skipsflottan från Stockholm var afresadh, låth honom (under annatt skeen) kalla till baka, höfligen tractera, doch andra dagen förbiuda att resa hvarken till skipsflottan eller till herttigen, uthan förbida i Stokholm till bättre beskeedh ifrån konungen, och hade likaväl fritt att gå uth och inn hvar honom syntes. Menn thett varade icke monga dagar, för ännu han bleff varnader, så väl aff vachten på slottett, som borgare i staden, att Samuel Laskij hade her Claes Bielke låthett veta konungens villia, att mann honom skulle i bättre förvahring taga och inn på slottett fängzligh sättia.
Thetta förorsakade honom, att han förklädder i båtzmans kläder och på håår och skägg svärttadh, rymde uthur sin arrest till sin herre herttigen igen till Mem uthi Östergöttlandh, ther som då lägredt och arméen var stadd.
På samma tidh var greffve Axel Läijonehuffudh, hans broder greffve Mouritz, greffve Magnus Brahe (hvilkens broder, greff Abraham, förde huffudh baneret på kongens sida), herr Nils Bielke och monga andra förnemme männ af adel och officerer hoos herttigen i lägredt.
I medlertidh var och konungen kommen till Stäkeborg hoos sin syster fröken Anna, som ther höllt hoff. Konungen sielff kom till siös medh sitt fremmande footfolk, menn ryttare och svensktt footfolk sende han medh herr Steen Banner öffver landh, gönom Tiust öffver berg och dalar och tiucka skogar ifrån Calmar longs siösidan, ty uppe igönom landet dierfdes the icke, medan herttigen hade the vägar inntagidt.
Nu hade herttigen medh sina bijhaffvande aff ridderskappet och officerer godt funnidh, att man skulle sökia lägenheet, thett konungen och fursten måtte komma till taals persohnligen, doch icke uthan krigsfolks medhföllie till bättre säkerheet; therföre vardt ifrån Memm en enspennare, Kreutz Römer benempnd, sender föruth till Stäkeborg medh en trumetare att kungörs herttigens annkomst och begära att uthi vennligheet konungen och herttigen måtte komma till samtaals. Thesse bleffve så undfångade, att the straxtt kastades i fängelse och konungens krigsfolk upbödz till att ställa sigh i ordning och intaga alla passar och fördeels platzar, ther hertigen medh sitt folk skulle
#273 framkomma; och så snaart the bleffve hvar andra varse, begynntte the konungzlige straxt skiuta medh stycken och muscquetter på herttigens folk. Allttså moste herttigen medh sitt folk taga sin retirade åth Memm tillbaka igen; doch vardt icke lithett folk skuttidh och sargadh medh till baka föört. Hade och väl till äfventyrs större skada och blodzuthgiutelse ther skedt, om icke herr Jöran Posse Knutsson hade thett förhindradh; ty oansedt monga vore, som rådde, att mädan herttigen ther var uthi klämman emillan bärgen och kunde icke sitt folk undsättia och till hielp komma, skulle mann bruka lägenheten emot honom. Menn herr Jöran Posse redh till konungen och påminte honom, att thett vore hans undersåther, bidiandes för Gudz skull, att icke vidare blodzuthgiutelse skee måtte, thett och konungen honom eftherläth och befalltte att förtaga, som han och troligen giorde.
Då herttigen thetta hade försöktt, och sågh uppenbahra fiendtskalpp i staden för godh förhoppning om vennligidt samqvemme, och att härefther skulle föllia stoort blodhbadh på svenska männ inbördes, om icke andra uthvägar finnas kunde, förde han sina medhfölliande aff ridderskappet och officerer sådant till modz och sade, att förr änn som han skulle vara ther till vollande, ville han heller låtha fahra sitt furstendömme och hela fäderneslandet; allena badh han them, the ville honom medh hustru och barn först ställa på frija fötter uthöffver grentzen i Norrie, sedan kunde the väl medh konungen sigh förlijka, nähr hans persohn vore bortta, på hvilken all fiendskapp och haat var kastadh. Menn the alla samtligen bode honom för Gudz skull, att icke förlåtha them, uthan så här efther som här till bliffva hoos them och vara theras hufvudh och försvahr; the ville ther emot förr och medh honom upsättia lijf och blodh och alltt hvadh the förmåtte. Sedan vardt då beslutidh, att mann medh hela lägredh skulle ryckia på en annan oort nährmare Stäkeborg och gijnt öffver slottett, hvar som strömmen och vattnedh var emillan bägge lägren, att ingen then andra någedt innfall göra kunde, och således lijkaväl komma till någen mundtlig conferens och samtaal.
Nu vore ther och tillstädes sendebudh ifrån churfursten af Brandenburg hvilka myckett sigh ther om bemödde, att godt förtroende och vennligh förlijkningh emillan konungen och fursten måtte åther igen kommas till väga. Menn all möda och
#274 flijt ther till var fåfäng och förgäfves, ty alla dagar uthur Stäkeborg bevijstes all fiendskapp på herttigens folk, som vattnade sina hästar vid siönn; ther skute the medh riflade röör och longa bössor både på hästar och folk, och oansedt herttigen lått ropa them till och säija: om the icke förhölle sig stilla och fridligen, ville hann medh grofva stycken spela inn på Stäkeborgs huus igen, så att ingen skulle bliffva säker ther inne, men the goffve all skullan på marggräff Edvard von Badhen, som kallades den galna, hvilken var konungens syskonebarn, papist och hertigens systersson, medh konungen innkomminn i landet. Doch ville herttigen för konungens och fröken Annas skull ingen fiendtskapp ther emot begå, uthan förbijdade skipsflottans åtherkomst från Ålandh, ther medh han mente jaga sin vederpart en skräckian inn, att the måtte bättre besinna sigh. Therföre herttigen befallte åther igen Carl Carlsson att gönom natt och dagh skynda sigh till Nyköping och ther ifrå gönom skäregården emot skipsflottan, att den ginast till Stäkeborgs skäregården löpa skulle och ingen vindh försuma; thetta han och medh flijt eftherkom och mötte skipsflottan uthi Elgsnabben [sic]. Nu hade sigh i medlertidh tilldragidt på skipsflottan, medhan han var uthi Ålandh stilla för mootväder skull, att en ung mann, Wellom de Wijks, fordom mynttmestares sonn och Wellom benempndh, hvilken på ett skipp, Läijonet vidh namn, var capitein, hade hoos sin moder, en enkia, till gäst liggiandes fru Ebba, gamla herr Clas Flemmings (som krigedt hade begyntt först i Finlandh) eftherlåthna huusfru; aff henne och andra flera herttigens vederpartter var han öffvertaalt medh stora löften om echtenskap medh en aff herr Claes Flemmings döttrar till att anstifta iblandh krigsfolkett på skippen mytterij emot ammiralen Jochim Skeel och Per Stolpe, hans vice ammiral, menn efther som mann thett någorlunda förmärktte, doch ingen vissheet therom hade och lijkaväl sades breff ther om hoos honom finnas, låth Per Stolpe biuda honom och andra capiteiner till gäst på sitt skipp Blå falken, och ibland som the drucke monga goda venners skålar, brukade Per Stolpe thesse ceremonier, att han begyntte först draga af sigh tröijan, sedan böxarna skoor och strumpor etc. och kastade uth om kajutedörran, allttså moste the andra hvar efther annan och göra; ther hade han en förtrogen tienare, som sökte och ransakade kläderna, och ther funnes brefven uthi Wellom de Wijks kläder, både ifrån konungen och bemälta fru Ebba. Ther på
#275 vardt han fast tagen fängzlig och andra dagen dömder och fast bunden vidh en påla, sedan harquebuseradh. Menn skipsflottan kom väl behollen öffver siönn ifrån Elgsnabben inn i Jungfrusundh i Stäkeborgsskäran. Ther mötte konungens skipp, som hann hade ifrån Dantzig frachtadt, englische och holländare, och ett var konungens egidh, benempnd Hvita örnen, hvilkett var fulltt medh en stoor dyrbahr skatt och ville gärna undfly gönom en annan skipsleedh, doch stanade på en klippa (menn folkett förlopp medh espingen ther ifrån) och blef så tagidt i arrest; the andra finge frij passage att draga hvar hemm till sitt. Doch vore ther monga små fahrekoster, som här och ther förgömde sigh iblandh klipparna, ther iblandh var och konungens skriftefader, som kallades pater Lanterna, hvilken uthi furien blef kastadh öffver bordh i siönn, ther han drunknade, denn konungen högtt haffver beklagadt, och herttigen sedan icke häller väl behagade samma act och gärning.
Nähr konungen skipsflottans annkomst förnamm, ville han icke längre fördröija på Stäkeborg, uthan togh sin syster fröken Anna medh sigh, achtandes medh hela sin krigsmacht begiffva sigh inn på landet bättre, uthur den trängzlen han var uthi och för bättre uppehälle till folkett (medhan siööfarten och tillförzlen var honom nu förtagen), achtandes således hela Östergöttlandh, Smålandh och Västergöttlandh haffva till sitt behielp både af folk och proviant, och begaff sigh så till Linköping. Ty konungen hade då nyligen och förnummidh, huruledes Hans K. M:ttz uthskickade och fullmächtige i Vestergöttlandh, Jöran Ericksson till Öijerij, hade förraskadt och intagidt Elgsborg [sic] och således medh Calmarna, the två förnemste gräntzhusen och siöhamnar var mächtigh vorden, ther medh alla the stora landskapper, som H. Kong. M:tt baak efther sigh hade, Smålandh och Vestergöttlandh samtt största deelen i Östergöttlandh vore till hans hörsamheet och bästa. Thetta gick så till medh Elgsborg att då Erick Stake, ståthållare ther på, och Daniel Hansson Hundt om middagstidh voro till måltidh, förmodandes porttarna vara stengda och lästa, men nycklarna hade the låtidh vachttmestaren beholla hoos sigh, kom Erick Jöransson fordom på samma befästning ståthollare och väl bekender medh folkett på landet och på husedt, öffvertalade han vachttmästaren att läsa op porten för sigh och ther medh kom han medh alltt sitt medhföllie inn på slottett och gick ginast inn i cammaren eller saalen ther the sutte till måltidz, frågandes
#276 om the ville haffva gäster; allttså bleff han sielf värdh och the andra moste sedan leffva aff hans nåder, så lenge som thett sedan vahrade.
Menn nähr H. F. N. herttig Carl förnamm, att konungen medh sin hela machtt var upprychter och lemnadhe monga siuka uthi lägredt efther sigh, befallte han, att alla konungens siuka soldater skulle medh proviant och godha fahrekoster väl försörias och öffverföras till Tyschlandh medh samma skepp, ther medh the hade till Sverige varidh innförda. Bleff och så befalladt ammiralen Jochim Scheel, att han icke skulle någen ting låtha förryckias aff thett, som var på konungens skipp Hvita örnen, hvilkett var kommit på klippan och i svenska skipsflottans voldh, uthan alltt bliffva väl behollidt till Hans K. M:ttz bästa; såsom och sedan samma skipp och godz bleff konungen igen giffvidt, sedan förlijkning var giordh.
På samma tidh hade dalekarlarna och väsmannelänningarna sigh och församladh till några tusendh emot Upplandz ryttarna, som vore till siu hundrade mann starke och achttade sigh till konungen. Menn efther thett att bönderna hade ingen höffdinge, som the förtro kunde, sende the budh till herttigen, begärandes att Per Christersson till Flettna (som hade Carl Carlssons moder till hustro) medh ofthbemälte Carl Carlsson måtte them bliffva tillordnade att vara theras förmänn. Therom kom strax fullmacht och befallning till Carl Carlsson, som då var på skipsflottan, att han skulle sigh begiffva till Per Christersson på hans gårdh Flettna och så föllias åth till bönderna emot Uppelandz rytterna. Detta var om dagen för Michelsmässa.
Nu vore och uthi flottan ankomna två bröder och greffvar aff Ostfrieslandh, herttigens systersöner och konungens syskonebarn, hvilka vore komne till konungen i Calmar till att befrija staden Emdens och andra theras venners och undersåthers skipp, som af konungen i tienst hade varidh annhollne och till Stäkeborg medhfölgde, greff Johan och greff Carl vidh nampn, hvilka icke till krigz uthan för sina privat ärender vore komna, och för den skull bleffve tillbaka, nähr som konungen rychte up ifrån Stäkeborg. Desse greffvarna spådde en ondh uthgång på krigedh för herttigen, säijandes att konungen hade ett godt och väl öffvadh krigsfolk fram för herttigen hade, och fruchtade, om thett skulle komma till slagz, moste H. F. N:de tappa
#277 speledh, önskandes att thett måtte komma till fördragh. Menn uthgången haffver sedan annorlunda uthvijst.
Ty såsom herttigen fölgde fluxtt efther konungen medh sitt krigsfolk och hade lägradh sigh1 någedh ifrån staden Linköping, ther inne konungen medh sitt folk lågh, vardt likaväl emillan bägge handladh och aftaalt, thett mann andra dagen, som var Michaelis festum, skulle komma till tractater medh hvar andra. Då hände sigh om natten, efther midhnatt, komm Hans Weijer, starosta eller hoppman på Putzig, medh sina ryttare innfallandes på herttigens vachtt, ther af alarm kom i lägredt. Straxt giorde sigh Hindrich von Ahnen, en pommerisch adelsmann [och] öffverste vachtmester för rytterna, färdigh medh sina ryttare och rychtte uth till vachtten, ther han kom i språk medh Hans Weijer; och som Weijer honom på adelmans troo och loffven tillsade att komma till taals medh hvarandra, rychte Hindrich von Ahnen honom nährmare. Då nu [H]ans Weijer sågh sitt ramm, ropade han till sina ryttare och sade: "Tagt den skälmen till fånga". Thett gjorde the och rychte två till, en på hvar sida om honom; menn Hindrich von Ahnen hade en godh häst, som slogh och beet ifrån sigh, nähr som mann så ville, therföre grep Hindrich till sin korttbössa och hästen i sidan medh spårorna, skööt then ena rytteren, att han moste vijka, och den andra slogh hesten ifrån sigh, så att han slapp och kom till herttigen i lägredt, säijandes att fienden var förhanden. Ther på vardt blåsidt i trummeterna och slagidh i trummor, att folkett sigh måtte färdigtt göra. Men Hans Weijer veek och retirerade sigh tillbaka igen åth Linköpingh, förfölgder aff några svenska ryttare, som vore uthsända vachten till hielp. Nu hade Hans Weijer samma natt medh andra konungens officerere (som var en aff the förnemste, Georg Farensbach såsom fellttöffverste) låtidt emillan stora och lilla Stångebroar rödia uthur vägen alltt förhinder, som var gärslegårdarna omkring åkrar och täppor, på thett att desto bättre så väl till häst som till foot kunna medh herttigens folk komma till att fächta. Så visse och försäkradhe giorde the sigh om segeren och victorien emot herttugen.
Menn H. F. N:d försumade sigh icke, sedan han sågh fåfengtt vara att förmoda någen tractat, uthan straxtt om natten emot morgonen tågade makeligen fram emot Linköping, och rätt som thett begyntte dagas om Michaelis morgon medh sköönt
#278 stilla väder, då daggen säncktte sigh till jorden och solen skreedh till sin uppgång, fick herttigen medh sitt krigzfolk see öffver daggen fahnorna, huru som fienden till häst och foot tågade öffver bägge Stånge broar. Nu var ther två vägar, en till hvardera broon; alltså förordnade herttigen straxtt sin slachtt ordning och commenderade eller befalltte halfpartten drabba emot lilla Stånga broo, och den andra emot stora Stång. På högra handen emot store Stång drabbade Anders Linnarsson till häst medh sitt rytterij och Samuel Nilsson, öffverste för footfolkett, och finge sigh till mötes Arfvidh Drake medh småländske ryttarna och hvadh mera till häst och foot, som them fölgde öffver broon. Dem körde the straxt öffver halss och huffudh tillbaka, så att hvadh icke fick komma öffver broon, moste igönom strömmen taga sin undflychtt, ther mongen fick dricka mera vattn änn han ville, som tillförende icke mächtade luchtta röök af eld och kruut. Nähr nu fienden öffver samma broo var till rygga driffven, besatte Samuel Nilsson öffversten en backa full medh enebuscher, som flancquerade på broon, medh footfolk, så att ingen kunde ther öffver komma igen till att göra någon skadha.
På venstre handen emot lilla Stång, ther som fiendens mesta footfolk, tyska soldater, heijdukar, så väl som småländska knechttar och Jöran Posse Nilsson medh vestgöte rytterna vore öffverkomna och på en jordhbacka hade sitt artillieri och stycken ståndandes hoos sigh, ther drabbbade herttigens marskalk Hans Masback och stallmästaren Anders Nilsson medh hoff fahnan, hvar under var och Hans Eriksson till Broxvijk, H. F. N:des rådzpersohn, en; ther hoos och fölgde några andra rytterefahnor och monga af adel medh.
Thesse haffva i förstone afvekedt någedh till baka, antingen thett skedde för stycken skull eller som en part villia säija, att ther medh draga fienden efther sigh bättre uth i felltt; menn ther om vari sigh huru thett vill, alltidh ähr således tillgångidh, att då Anders Linnarsson thetta sågh och hade vidh stora Stång alltt giordt klaart, vende han sigh och dijt emot fienden att drabba honom på sidan och medh det samma vende och the andra herttigens folk som först hade sigh giffvidt tillbaka och drabbade nu fienden rätt i bröstett; ther hoos Hans Ericksson säijes mannligen haffva brukadt sin kurtelass och sidovärija emot hvem som förekom af fienden. Allttså vardt fienden på alla sidor trängder och nederlagdh och stycken
#279 medh tygemästaren Tönis Maijdel fången och eröffradh. Jöran Posse Nilsson, som elliest var Anders Linnarssons goda venn, nähr the då på hvar andra drabba skulle, ropade han till Anders Linnarsson säijandes: "Ja broder, skulle vij nu här mötas?" Då svarade den andra: "Här gäller nu ingen broderskapp, uthan krut och lodh", och ther medh sätter han på honom och hans ryttere medh sitt folk, driffver them tillbaka igönom strömmen, så att hvilkens häst icke årkade simma eller finna på någodt vaadh, moste ther drunkna. Ty öffver lilla Stångs broo kunde ingen mera komma, alldenstundh herttigens footfolk -- sedan the hade nederlagdt på platzen mestedeels konungens footfolk och förfölgde the flychtige inn på broon, ther som heijduckarna intogo en qvarn och giorde änndå värn ifrån sigh -- moste tända elden på qvarnan, och bleff så broon, qvarnan och heijduckarna therinne förbrände. Nähr thetta således tillgick, och sedan fällttstycken fördes in på stranden vidh strömmen, ther medh spelades inn på husen i stadhen och thett folk, som på den sidon om strömmen sigh see låth, då begyntte the på konungens sida sigh betänckia och sende en småländsch af adel, benempnd Arffvidh Svaan, en from gammal redelig mann, som friden älskade (han blef sedan och cammerrådh), hvilken ropade öffver strömmen till öffversten Samuel Nilsson, begärandes på konungens vägna, att mann ville åthervenda medh fiendtskapp och skiutande och komma till handels och samtaal om godh förlikning. Öffversten svarade frågandes, om thett och ännu vore theras alffvare? Den andra svarade ja, ja. Ther medh reedh öffversten bortt att sökia upp herttigen, then han fann vara afstegen af sin häst och stå på sina knää, tackandes Gudh, som honom segeren giffvidt hade. Och då Hans F. N:de hade höört öffverstens berättelse, svarade han: "Ja gärna", och befalltte öffversten straxt rida omkring och tillsäija, att ingen fiendtskapp mera skulle öffvas uthan vara stilla till vidare beskeedh. Medh thett samma redh han sielf till den oort, som Samuel Nilsson hade taaladt medh Arffvidh Svahn, att han sielff vidare ther om förnimma kunde. Och medhan som herttigen och Arfvidh Svaan öffver strömmen talades vidh kom ett blylodh uthur en rifladh bössa flygandes på herttigens harnisch för brystedh, så att på harnischkett synttes merke efther; då frågade herttigen, om icke förräderij var ther hoos medhan ett sådant skoot var honom på kommidt. Menn Arffvidh Svaan svoor, att han thett icke
#280 trodde, uthan moste af oförsichtigheet vara skedt, begärandes att H. K. M:tt måtte komma till taals medh H. F. N:de, och ett godt förtrohende åther uprättas. Doch gick taalet ibland folkett, att en lifländare, benempndh Hindrich Nykirch, hade varidt then, som skööt på herttigen och tiente i konungens hoff, hvilket om santt var eller icke, ställer mann ther henn. Doch var dedh berättadt, att Hindrich Nykijrk hade sielf strax inn för konungen berömdt sigh af denna gärning och sagdt det ther till, att han hade nederlagdt H. K. M:ttz fiende medh samma skott; menn konungen skall haffva svaradt: "Thett ville jagh icke, att någen af mitt folk och tienare skulle haffva giordt," hvilkett, om så af konungen är vordit svaradt, betyges sådant thett ordspråket sanntt vara, som säijer: bloden ähr alltidh tiuckare änn som vattnet, och för den skulldh icke så konungen som onda rådhgiffvare vara ursak till denna oenigheten.
Menn herttigen aftaalte medh Arffvidh Svaan, att om konungen ville komma till häst uthan för stadhen vidh stora Stånga broo på fellttet, ther ville han komma öffver strömmen och broon till H. K. M:tt och talas vidh. Thetta skedde straxt, medhan krigzfolkett bleff uthi fälltt ståndandes i sin slachttordning så länge. Doch i thett samma som herttigen begaff sigh till vägs, haffver herr Nils Bielke till Saalstadh, som på thenn tidhen tientte herttigen för rådzperson och var medh ther i fällttett, rididt till herttigen och bedidt honom att icke begiffva sigh i den fahra, ty mann kunde icke veta, om the på andra sidon ville holla troo och lofven. Ther till svarade herttigen: "Jagh moste rida dijt öffver, så kann konungen see, att jagh icke haffver varidt hans fiende." Thetta haffver herr Nils berättadt sedan för åthskillige sina venner, ther om och kann vittnissbördh giffva hans egen systersson herr Svantte Hornn, som nu ähr assessor uthi den konungzlige hoffrätt i Stockholm.
Då nu herttigen kom öffver broon och konungen honom mötte, steeg H. F. Nåde af sin häst och ville till foots hälsa konungen, menn konungen nödhgade herttigen att sittia på hästen igen, och så redo the båda afsides bortt allena och talades vidh; sedan en lithen stundh ther efther fölgdes the båda till samman inn på Linköpingz huus ther som och konungens syster fröken Anna hon var och efther någodt samtaal och gratulation emillan thesse höga persohner, bleff således aftaalt och förlijktt, att konungen skulle draga till Stockholm medh några ther till förordnade skipp och herttigen draga i sitt förstendömme,
#281 till thess en riksdagh bleffve uthskreffvin till Stockholm; menn till herttigens säkerheet i medlertidh skulle the herrar aff riksrådh, som hade konungen styrktt att draga medh väpnadh handh och fremmande häär emot sitt fädernesslandh och sin faderbroder, bliffva hoos herttigen fängzlige förvahrade och annhollna, till thess på riksdagen aff konungen och riksens ständer bleffve dömdt emillan herttigen och förbenempnde herrar, hoos hvilken delen skullden monde vara. Ther uppå togh herttigen sitt afskeedh aff konungen och fröken Anna och redh igen uth till sitt krigzfolk, som venttade H. F. N:des åtherkomst medh stoor längttan och begyntte tänckia mera ondt emot sin vederpartt, om någedt drögssmål längre hade vahradt. Menn nähr herttigen reedh ifrån konunghen gönom stadhen och emillan konungens footfolk, som stogh på båda sidor om vägen, begyntte en ungrisch prädicantt iblandh heijduckerna på latin ropa och säija: "Medh sanning moste mann bekenna och berömma, att E. F. N:de såsom en tapper krigzhieltte haffver öffvervunnidt sina fiender, menn icke rätt kunnedt nyttia och bruka segeren sigh till godha, ty tvenne konungariken haffva i dagh varidt i Idra händer, och nu ähr ovist, om I få beholla ett ther aff." Menn herttigen redh sin vägh foort och kastade några stycker gull iblandh them.
Sedan bleff och effter giordt aftaal straxt befallning på båda sidor giffvin, att alltt således skulle ställas i värkett: konungen uthantvardade sina riksrådh, som han hoos sigh hade, uthi herttigens voldh och förvahring; herttigen förordnade skipp till konungens öffverfahrt ifrån Stäkeborg till Stockholm och befalltte ammiralen Jochim Scheel igen leffverera konungens skipp Hvita örnen medh alltt hvadh ther uthi var inskippadt, som bleff i skähren (såsom förbemält) på klippan fast tagidt. Doch om alltt godz som ther på var, bleff behollidt, veet mann icke ty sedan haffver mann uthur Polandh förnummidt, att en konungens musicant som var hemma i Köningsbärg, hade ther på förloradh 80,000 polnsche gyllden, elliest och några crucifixer af gull medh edle stenar innfattade och andra kostelige sakar som brukades till den papistische messan och gudztienst.
Menn konungen tänktte ther minst uppå att draga till Stockholm, uthan mera huru han kunde bemächtiga sigh medh list hela Sveriges skipsflotta, att föra medh sigh till Dantzig, dijt han sigh ärnade, som sedan spordes. Och fördenskull låth
#282 anmoda medh goda ordh ammiralen Jochim Scheel, att han måtte komma till taals medh honom, hvilkett ammiralen såsom en gammel kriegzmann bättre förstogh och giorde på thett ödmiukeligste sin undskyllan, tagandes sedan sina saker desto bättre i achtt; och förordnade efther giordan afskeedh och fördragh konungen så monga skipp, som till Stockholms resan behöfdes. Ther medh begaf sigh konungen till siös, haffvandes sin syster fröken Anna medh sigh, uthi alla manns förhoppning att thett skulle gälla till Stokholm, therföre och största delen aff konungens hoffolk (iblandh hvilka och var Stanislaus Konarskij, hopman öffver konungens guardie) öffver landh sigh fogade till Stockholm. Ammiralen Jochim Scheel medh the öffverlops skipp begaff sigh till Nyköpingz skipsgårdh i furstendömmet. Herttigen drogh till sin furstinna, som var uthi Örebroo, och låth straxt uthgå breff, att alltt var nu stilladh och alle mann måtte nu draga hem till sitt. Thetta budh och goda tidender bleffve och skreffna upp till dalekarlarnes förbemälte höffdingar att kungöra allmogen och låtha hvar för sigh draga hemm och vara stilla till riksdagen.
Nu moste mann och någedt mera i hughkomma dalekarlarnas ursak till uprustning. Straxtt konungen var kommen i landet, sende han i alla landzändar sina fullmächtiga (som doch vore före hans ankomst här hemma i landet) uth att handla medh allmogan och krigzfolkett att vara på sin sijda emot herttigen, iblandh hvilka voro her Erik Abrahamsson Läijonehuffudh, Erlandh Biörsson, her Christer Claesson, Jacob Näff och andra flera. Menn efther the brukade monga beskylldningar emot herttigen, som allmogen väl viste icke vara sanna, blefvo the så undfångna och tracterade, såsom the antingen kunde finna allmogen bära nijt öffver herttigens oskylldigheet, eller the sjelfva brukade hårda eller goda ordh; doch ville menigheeten icke låtha sigh öffvertala annorledes, änn som the sinnade voro och väl sanningen viste. Hvarföre, nähr som herr Erick Abrahamsson thett förnamm, brukade han till thett yttersta thetta argumentt, att konungen var stark af folk, fremmande och innländske, så vore och Finnlandh på konungens sido, menn herttigen var allena medh ringa folk och hade ingen på sin sido uthan Gudh måtte hielpa honom. Då svarade then allmogan, som han talade medh: "Ja, om Gudh holler medh honom, så villiom vij och holla medh honom"; och ther medh moste her Erik Abrahamsson låtha sigh nöija och kunde ingen
#283 öffvertala. Menn uppe i Dalarna var allmogen icke ther medh tillfridz, uthan då Erlandh Biörsson och Jacob Näff begyntte medh menigheeten i Dalarna här om tala på konungens vägna emot herttigen, skällte the dem för fädernesslandzens förrädare och fiender emot gamla konung Gustafs schlecht och arffvingar, som ville stichtta oenigheet emillan konungen och herttigh Carl och således förderffva den ena gönom den andra, till dess de båda hvar andra uthrotade och inga arffurstar mera igen bleffve. Allttså grepo the till hugg och slagh och slogo Jacob Näff till dödz, menn Erlandh Biörnsson satte de i kistan och sende honom sedan fången i förstendömmet på Gripsholm.
Ther på skreffve the sedan neder i landet till herttigen och begärade, såsom tillförende sagtt ähr, någen trogen mann till höffdinge och församblade sigh vidh Brunbäck till några tusendh.
Imedlertidh giorde här Christer Claesson och sin flijt på konungens vägna och hade öffvertaladt Upplandz ryttarna att församla sigh hoos honom i Västeråås. Ther emot skyndade sigh herttigens uthskickade Peder Christersson Siöbladh till Flettna och Carl Carlsson, haffvandes medh sigh icke mera änn femtijo ryttare och så monga till foot af gamla knechttar, som hemma vore, samptt bönder, som ifrån alla orter sigh samlade medh longbössor, ståålbogar, hillebårder och knäfvelspiut, så att hopen tillväxtte till några hundra mann ifrån Väsmannelandh och Södermannlandh; menn thetta var en fåhra hoop emot en hoop medh ulffvar, enfaldiga bönder emot gamla krigzmänn och ryttare. Therföre betäncktte sigh theras anförare att villia holla skogzvägarna någedt omkringh Vesteråås, ther som ryttare medh sina hästar icke så kunde göra footfolk skada såsom på slättmarkian, och allttså sammanfoga sigh medh flera bönder af Väsmannelandh och Dalarna. Doch brukade the i medler tidh practiker och öffvertaalte kyrkioherden her Lars i Tumbo (hoos hvilken the en natt gästhade), att han ville försökia sin lycka hoos sina gamla bekenda under Upplandz fahnon, ther han tillförende krigzprädikant varidt hade, om han kunde them afråda ifrån sitt foortresande till konungen, föreställandes dem, huru alla vägar vore besatte och tillhuggna så väl uthi Södermannlandh som i Närike, och allmogen fölgde sina annförare skogledes och achtade medh Bärgslagen och Upplandh beläggia them på alla sidor, att the sedan hvarken fram eller till baka komma kunde. Thetta gick honom temmeligen
#284 väl ann, ty han resade och andra natten (medhan hela hopen sigh hvilade uthi Barkara sochn) såsom hemligen till Vesteråås. Och samma natt kom en mann till Carl Carlsson uthi Barkara prästegårdh, som var uthskickader af h. Crister Classon till konungen medh en sedel uthi ett tälkniffva skafftt och uppenbahrade thett samma för honom. Thenne bekomm penningar för sin troheet och bleff straxt sender tillbaka igen åth Vesteråås, att han skulle berätta thett samma som tillförende sagtt var aff herr Lars i Tombo, seijandes att han icke dierfdes draga fram medh sin tällknijf och fördenskull hade kastatt kniffven i siönn, att icke tilläfventyrs någen den hoos honom finna skulle, therföre han kunde fahra illa, såsom han hade förstått, att androm skedt vore. Menn uthi sedelen var elliest inthett synnerligidt skriffvidt af h. Christer Classon, uthan allenast att han medh Upplandz rytterne vore i Västeråås och achtade sigh till konungen; doch efther Jost Cursel i Näricke alla vägar hade så besatt (medhan herttigens furstinna var i Örebro), att the icke kunde komma ther fram, ville han tillsee, hvadh andra vägar han finna kunde, och skynda sigh som mest mögeligidt vore, önskandes konungen lycka emot sina fiender. Nähr denna buden kom och tillbaka och berättade ett medh h. Lars i Tombo, begaff sigh herr Christer Classon till siös åth Stockholm, dijt finnarna åther vore igenkomna starkare änn som förr och Upplandz ryttarna öffver landh, achttandes sigh samman foga medh finnarna i Stockholm.
Allttså gaff Gudh segeren herttigens folk på den orten uthan någen blodz uthgiutelse, och drogo på båda sidor om staden alltt folkett medh flygande fahnor ther ann och lägrade sigh meste partten uthan för stadhen förste och andra dagen på säkre ortter och fördeels platzar; lemnandes slottett medh landzknechttar någorlunda besatt, till thess man sporde, hvadh Upplandz ryttarna ville vidare sigh företaga; menn af them kom ingen meer igen dijt, uthan monga och största deelen hvar hem till sitt här och ther uthur vägen, ty tidenderna om herttigens victoria emot konungen kom straxtt ther efther öffver landet uth.
Nu hade mann sedan medh allmogen och bönderna nogh till att göra att styra och ställa dem till fridz, som ville sköfla och plundra monga borgare i staden, som höllo hästar under Upplandz rytterna eller vore någrom af them skylle eller besvågrade; så vore och dalekarlarna en deel dragna öffver Brunbeck, och hade några präster, sosom var en, herr Bengtt
#285 i Romfortuna, som the hade i misstankar, plundradt och hoos honom illa huushollidt, hotandes sigh och villia besökia några adelsmänns gårdar: Frössåker, Engsiöö, Tijdöön och andra. Therföre bleff Per Christersson qvar uthi Västeråås att holla bönderna ther stilla och fridzligen, att the icke måtte bedriffva vidare motvillia på köpmänns bodar, som the begyntt hade att plundra,menn moste,9 sedan the vordo strängeligen och alffvarligen ther ifrån förmaante, giffva igen alltsammans.
Menn Carl Carlsson förreeste upp till Brunbäck moot dalekarlarna, ther fann han them uthi godh krigsordning, hade sigh beskantzadt medh trää bollvärke och järnbasar uthi emot Upplandz rytterna och finnarna, om the komma ville, haffvandes hoos sigh några gamla krigzmänn, som voro afdankade, hvika the andra oförfahrna undervijste, huru the sigh förholla skulle.
Såsom nu om afthonen Carl Carlsson var dijtkommen och af allmogen mächta väl fägnadh och undfångin, så att hvilka icke finge rumm inn uthi stufvan att tala medh honom, stego the på takett att see honom gönom fenstredt, ther medh och en deel af takett föll inn i stufvan; allttså nyfikne voro the att förnimma, huru som emillan konungen och herttigen tillstogh i Östergöttlandh, thett han moste them så myckett han änndå viste allttsammans berätta. Menn öffver natten bekom han bref ifrån herttigen till sigh om slachttningen, som var vunnin emot kongen, och att alltt vore väl förlijktt; han skulle nu i Gudz nampn giffva folkett förlof hvar hem till sitt och förholla sigh stilla till riksdagen. Thetta hafver han andra dagen om morgonen kungiordt och låtidt upläsa för allmogen. Menn dalekarlarna svarade, såsom och sedan skedde, att the tviflade, om thenna förliking skulle haffva longdt beståndh, ty the hade ännu uthi minnet, huru som uthi thenna konungens herr faders konung Johans tidh onda rådhgiffvare alltidh haffva stichttadt oenigheet emillan honom och H. F. N:de, hvarföre begärade the draga neder i landet till konungen och herttigen, att the ville sådana rådzpersoner afskaffa. Ther på hade mann möda nogh att öffvertala them, huru thett kunde bliffva them illa uptagidt, så framtt the så starka till folk medh vapn och värijor skulle komma ther neder; hälst medhan the hade alla reda någedt volldsamligen handladt emot några, som till äfventyrs kunde oskylldige haffva varidt. Thett vore fast bättre, att the ödmiukeligen skreffve till konungen och hertigen
#286 och önskade lycka och Gudz välsignelse till den förlijkning, som nu var skedd, och göra sin undskyllan, hvarföre the hade så ställtt sigh till vapn emot ingen annan än som till att väria och styra them, som illa ville fäderneslandet och konungh Gustafs slechtt och familia. Och hvar någedt vore af några oförståndige iblandh them illa handladt, då bodes the om förlåthelse och ville altidh bliffva konungen och den hela konunglige familia medh all hörsamheet till trogen tienist redebogna. Thetta samtycktte the och förordnade några gamla beskedelige männ af sitt medel, som skulle föra brefven till konungen och herttigen. Thenna skriffvelse befalltte the en lärdh prästmann af theras församling till att ställa och skriffva, menn efther han icke så oftha hade nampngiffvidt H. F. N. herttig Carl uthi brefvedt såsom konung Sigismundum, fattade the misstankar till honom, om han icke och vore af theras vederpartt emot herttigen. Therföre ville the, att Carl Carlsson skulle höra läsas och dömma om brefvedt uthi alles theras nährvaru, om thett vore rätt sammansatt. Då han thett gillade, att thett var väl skriffvidt, vore the ther medh till fridz, skickade sina sendebudh foort och drogo hvar hem till sitt.
Nähr sedan Carl Carlsson kom till Vesteråås, var ther breff ifrån herttigen ankomna, att man icke viste, hvartt som konungen var tagin vägen, och förtenskull måtte folkett någedt längre (om thett icke vore förskingradh allareda) blifva tillhopa, så lenge man ther om viss kundskap finge. Strax ther på komm ett annatt breff och budh, att man hade viss kundskapp, thett konungen var luppen medh skippen till Calmar och achtade sigh ther ifrån till Dantzig. Therföre vardt Per Christersson kalladh tillbaka åth Nyköping igen och Carl Carlsson befalladt medh så få ryttare och knechttar, som han hoos sigh hade, att draga emot Stockholm och samla så myckett folk, som han kunde i Upplandh, till att förhindra finnarnas upsåth på den sidan; ther emot på Södermannlandz sidon Lars Västgöte var förordnadh medh folk, och herttigen sielf hade ärnadt sigh till siös ifrån Gripsholm gönom Mälaren medh alla handa båtar, skutar och pråmar medh stycker på. Menn nähr rychtett kom att konungen var dragen en annann vägh, begoffvo sigh finnarna och till baka igen hemm till sitt, och hvadh som kunde medh them komma undan; Samuel Laskij och några andra skyndade sigh åth Liflandh och sedan åth Polandh. Menn Konarskij och andra, som icke voro i tidh till
#287 Stokholm fram komna, moste bliffva ther uthi arrest efther finnarna qvarre.
Konungens afresa belangande, så var monga menniskiors tankar, att the fångna herrarna af riksens rådh, som uthantvardades till herttigh Carl af Sudermannlandh, nähr the sågo sigh i Linköping så vara öffvergiffna af sin konung, och då the aff honom togo sin afskeedh, skulle haffva giffvidt honom thett rådh att icke komma till Stockholm, uthan företaga en sådana resa som skedde, förhoppandes här efther bättre lycka, och att the väl skulle gönom underhandling här efther likaväl kunna komma löös igen; ty h. Jöran Classon, Olof Hårdh och andra vordo och fängzlige (doch emot lofven) borttförda till Marienburg i Preutzen, och trodde the väl, att herttigen icke ville sina trogna tienare så förlåtha uthan igen lösa. Doch vari här om, huru thett vill. Och här hoos ähr väl värdt till att märkia och ihughkomma androm till eftherdömmelse, att mann icke må eller skall gönom andras hielp och vägar änn som Herrens Zebaotz välsignelse allena och the medel, som han sielf befalladh haffver, sökia någen lycka och framgång i krigh eller elliest. Ty nähr konung Sigismundus först kom in i rikett till sin kröning efther sin herr faders dödh, var thett seent om hösten, och ehuru väl H. K. M:tt några dagar medh sitt skipp och hela medhföllie hade legadt haart uth för Stockholm vidh Danevijken och kunde väl komma inn på slottett till siös (ty vinden var god) eller till landz, ville han doch icke förr änn rätt på S. Michaelis dagh, ty den dagen celebrerade konungen för sin och fäderneslandzens patron, ther medh lyckan skulle föllia. Allttså för Linköping vardt och den dagen uthkohradt till att vinna slagedt, menn lyckades icke bättre änn som skedde. Ther hoos befanns och hoos meste deels ungrische heijduckar och tyska soldater, som på platzen blefve slagne, alla handa theras helgons been, carachterer och besvährelser eller conjurationes samtt missbruuk af Gudz ordh uthur den helige skrifftt till att dödha och dempa skott och svärdzägg, menn thett halp them inthett, ty monga, monga vordo fundne liggiandes på markena döda, som hade sådant hoos sig.
Menn konungens resa och skipsfahrt lyckades honom i lijka måtto såsom sakans rättfärdigheet hade förskylldt. Ty nähr nu konungen medh en hufvudstorm kom i Calmar sandh, stötte han medh sitt skipp Hvita örnen på en klippa icke långdt ifrån Stöfle, så att thett sanck neder och mann medh stoor
#288 möda fick rädda thett som therpå var, och konungen kom på en lithen bååt ther ifrån inn på Calmar slott. Ther töffvade han icke länge, uthan besatte Calmar befästningh medh fremmande krigzfolk, tyska soldater, ther öffver var öffverste Carl Gollttsteen och herr Johan Sparre ståthollare; Christoffer Andersson på Stöfle var och ther inne samptt några, doch icke monga svenska krigzbefehl. Sedan stegh konungen på ett nytt svensktt skipp, benempndt Svahnen, och seglade ther medh under Heel uth för Dantzig; menn för Heel lopp skippet uthi en häftigh storm på grundh och blef bortta, så att konungen näpligen kom i landh ther vedh Heel och ther ifrån medh bonde vagnar till Putzig, haffvandes sin syster fröken Anna medh sigh, ther ifrån till Dantzig medh föga berömm och större skadha; ty ther ingen honom jagade, lopp han ifrån sitt landh och konungerike; doch tänktte han väl att komma igen och hemnas på den, som honom inthett ondt ville, sin faderbroder, haffvandes änndå till sin handh och faveur hela Finnlandh och Liflandh, så och Calmarna grentzbefästning och siöhampn uthi Sverie. Therföre sende han straxt ifrån Dantzig mera folk till Calmare under en ungerisch öffverste, Beckus medh tillnampn, af förnemndh schlecht och modig krigzmann, några hundra heijduckar. Thesse kommo ther väl inn, förr änn svenska skip kunde komma them till förhinder, ehuru väl hoos herttigen var ingen drögzmål, icke häller hoos siöfolkett någen försumelse, menn sida hösten och mootväder och vindh förhindrade myckett.
Så hade herttigen och till landz förordnadh Carl Carlsson och öffversten Samuel Nilsson medh fullmachtt att draga till sigh thett småländske krigzfolkett till häst och foot, och them, som änndå bevijste sigh mootvillige, taga fångna och senda upp i landet till H. F. N:de och sedan berenna och belägra Calmare, så att ingen uth eller in komma måtte. Thesse till landz kommo äffven till pass, nähr Beckus medh sina heijduckar kom seglandes inn för Calmar slott och moste medh harm see sina fiender således varda stärktte, thett the icke förhindra kunde, ty skippen voro änndå icke framkomna, uthan tredie dagen ther efther medh nordanväder seglade the slottett förbij och togo sitt vintterläger uthan för Calmar uthi Södre Möre, ther the kunde både till landh och vattn, effther som åhrstidhen kräfde, holla godh vachtt. Menn inn för staden uthi Perstorpa ladugårdh lägrade sigh Carl Carlsson medh någedh footfolk och sina egna hästar, the andra rytterna upp bättre hoos diuregården
#289 uthi Skällby ladugårdh, och församlade dageligen mera folk till foot och häst, ther medh han kunde öffver vintteren holla stark vachtt rundt om kring slottett och staden på iisen, så väl som på landet, att ingen uth eller inn måtte komma.
I medler tidh vankade ther starka schärmutzlar och skarptt skiutande uthaf vallarna medh groffva stycker, hvar medh the ändtligen kastade glödande kuler inn uthi höö på stallet, ther som Carl Carlsson hade sina hästar ståndandes i Pederstorp ladugårdh; ther af vardt han förorsakadh att tända them upp en eeldh igen, och om en natte tidh, då isen blef så stark, föll han medh folk inn under slottett uthi the skipp, som Beckus medh sitt folk på innkom, hvilka lågo rätt under slottzvallen, och tände ther elden på, ther medh the icke skulle, nähr öpet vattn bleffve, komma ther på uth till siös, och vidh samma handel vardt han snuddader medh ett blylodh snedt öffver kinbackan. Therföre nähr sedan herttigen sielf dijt kom och sågh honom änndå föra plåster ther på, skencktte han honom Bergqvarna, som hörde herr Johan Sparre till, som var inn på Calmara och förde afvugh sköldh emot fädernesslandet, haffvandes sin husfru ther inne hoos sigh. Menn Carl Carlsson ville den gången thett icke vedertaga, seijandes sigh ännu vara ung och icke myckett haffva förtient; kunde medh tidhen väl (gönom Gudz hielp) förtiena någedh annatt och bättre; ty han förmodade, att h. Johan Sparre väl kunde komma till nåder igen, hvilkett han sielf icke allena honom, uthan monga andra altidh gärna ville tillhielpa, såsom han och oftha giorde och blef bönhörder, om icke bråtten var alltt för stora.
Allttså giorde han och på denna resa; ty såsom efther Linköpings slagedt greff Axel bleff till Västergöttlandh affärdigadt och hade befallning att fängzla låtha och opsenda them, som voro af någon qvalitet och eminentia och hade emot herttigen och Suderköpings beslut tient och handladh vidh Linköping, så eftherkom han thett väll strängeligen och lått fängzla Jöran Posse Nilsson ryttmästaren och honom upsenda, hvilkett honom (nemligen grefven) förorsakade iblandh adelen stor affvundh och illvillia, medhan samma Jöran Posse var hoos allom (och hoos herttigen sielf) elliest väl tillförende lidin och älskadh såsom en tapper riddersmann, hvilken oansedt han sedan efther någon tidh bleff reconcilieradh medh herttigen, lijkaväl uthi sitt hiertta bar ett sådant förtreet, att han åther bleff affälligh och rymde bortt till Polandh.
#290
Menn i Smålandh handlade mann annorlunda, ty Carl Carlsson och Samuel Nilsson kallade ryttmästaren Arffvidh Drake (hvilken var i samma fördömmelse medh Jören Posse) på säkertt geleijdht till sigh att förnimma, huru han nu vore till sinnes, sedan konungen vore afdragen och förlijkningen mot dett afskeedh vidh Linköping brutidt, och medh fremmande krigzfolk fiendtligen var besatt cronones befästningh Calmar. Om han icke ännu sigh hade betäncktt att bliffva vidh Suderköpings beslut och förena sigh medh H. F. N:de och andra riksens trogna patriotter och stender, eller foortfahra emot konungens eedh och giorda loffven, så stoge honom fritt att vällia hvilkett han ville, och the viste sedan, hvar efther the skulle sigh rätta och sin herra herttigen till svar giffva. Thett stoge honom nu fritt haffva gunst eller ogunst, venskapp eller fiendtskapp, the loffvade honom all godh befordring, om han den begärade. Nähr han detta hörde, betänktte han sigh icke länge och sade: "Hvadh skall jagh göra? Konungen ähr dragen ifrån sitt konungerike, ther honom doch ingen jagade, och herttigh Carl ähr en arffurste till riket; vij kunna icke vara föruthan huffudh och regentt i fädernesslandet. Konungen hade samtycktt att hålla en riksdagh i Stokholm och draga dijt ifrån Linköping, menn thett ähr nu fast annorlunda skedt. Så moste jagh ju holla migh till riksens ständer och giordan afskeedh. Vill fördenskull medh mina ryttere bevijsa H. F. N:de och eder på H. F. N:des vägna all hörsamheet till fädernesslandzens trogna tienst." Allttså kommo the godhvilligen och uthan tvångh, görandes sedan alla sina dagar godha tienster. Och behagade alltt väl H. F. N:d, hvadh som the här uthi giordt hade. Thetta hade Jöran Posse uthan tvifvel och väl viderfahridt, om han lijka så hade bleffvidt vennligen anmodadh. Menn här synes, att greffven haffver hafftt någedt särdeles affvundh till honom, ty han var en foss och hemngirugh herre, ja och emot sina välgärningsmänn otacksam (såsom historien af samma tider kan betyga), hvilkett honom sedan illa bekomm, så att han ändtligen therföre af landet vijka moste.
Nu uthrättades för Calmare öffver vintteren inthett synnerligidh annatt änn som sagtt ähr, och att godh vachtt vardt hollen alltt om kring, ty ingen befallning var them giffvin någedt annat att uthrätta för änn som H. F. N. sielff komme dijt tillstädes uthan att mann stormstegar och skantzkorgar i medhler tidh medh flijt skulle præparera och färdiggöra. Så
#291 försumadhe icke häller H. F. N:de sigh, uthan förfogade sigh medh sin furstinna till Jöneköping, dijt han förskreffvidt hade den förnemste adel, greffvar, friherrar och andra, till att medh them sigh berådhslå, hvadh man vidare företaga skulle, och ther ifrån bleff her Axell Ryningh herttigens rådzperson förordnedt sendebudh till kongen i Danmark att förnimma, huru han vore affectioneradh till thätta väsende i Sverie och emot H. F. N:d. Imedlertidh var och kongen i Danmark sielff kommen på grentzen till Affveskäär, ther som nu ligger Cristianopolis. Therifrån förskickade han två af adel, Seffvardt Grubbe och Albrechtt Scheel, som hade tillförende hafft kundskapp medh Carl Carlsson och Samuel Nilsson både i Frankerijke och i Sverie, under ett skeen till att besökia sina godha venner, så väl som (uthan tvifvel) till att besee och förnimma, huru som mann i Sverie vore till sinnes nu vidare emot konung Sigismundum och besättningen på Calmar. Men thesse goda männ ifrån Danmark bleffve väl tracterade efther bägge nationers sedvahna medh ruus aff godt ööl och vijn och resade strax om natten igen till sin konung, hvilken och straxtt begaff sig till Köpenhampn igen, dijt och herr Axel Ryningh icke länge ther efther (såsom förre sades) senningebudzvijs ähr till konungen ankommen.
Nu begyntte thett och lijda medh vinteren emot våran, hvarföre och herttigen icke rådhsamtt befann att längre fördröija medh Calmare, uthan bruka mera alffvare therföre; giorde för then skull aftaal medh greffvarna och adelen, som uthi Jöneköping hade varidh församlade, att the ville föllia honom efther till lägredt för Calmare och vara H. F. N:de medh rådh och dådh biståndige, huru man den befästningen, som Sveries crono så myckett machtt på lågh och var medh fremmande folk och fiender besatt måtte igen innbekomma. Allttså kom H. F. N:d uthi ändan på Februarij monadh [anno 1599] till Stöfle, ther han först togh sitt qvarter. Och fölgde the andra af ridderskappet straxtt efther, iblandh hvilka haffva varidh thesse greffvar: först greff Axel, som för Linköpingh var på furstens sida, (greff Mauritz, hans broder, alltidh herttigens trogna rådzperson, blef ther uppe i Vesteråås gubernator, och grefve Magnus Brahe uthi Arboga, doch båda medh herttigen för Linköping) grefve Erik Brahe, af religion papistisch och greffve Abraham evangelisch (som oanset på konungens sida hade varidt ja g. Abraham så lenge kongen var i landet
#292 alltidh fördt konungens hufvudh banner) fölgde och nu H. F. N:des partij och voro medh herttigen väl förlijchtta efther fördragedh vidh Linköping, ty the hade likväl inthett ondt stämpladt emillan kongen och herttigen såsom andra. Så komm och mera krigsfolk tillstädes.
Nähr nu herttigen förnam, att all beredhskapp var färdigh till storms och alltt folk var ankommidh, låth han kalla the förnemsta till samman att förnimma theras betänkiande, huru man fienden i befästningen öfverväldiga skulle. Och all den stundh stadhen icke var medh synnerligh graff eller någedh stackett uthan om vallen försedd, förhoppades mann snarast och bäst medh stormstegar bestiga vallen och medh myckenheet af folk på åthskillige orter öfvermanna them, som icke så starka voro ther inne. Menn till att giffva the gemena soldater bättre modh vardt godt funnidh, att mann skulle anmoda och förnimma, om icke några af adel ville sigh finna låtha att gå medh soldaterna och officerarna (som då kallades befehl) till storms. Thetta ärendet bleff Carl Carlsson och Samuel Nilsson befalladt, hvilka hade serdeles några på sin sida vunnidt och öfvertaalt. Menn nähr som the sedan vidare uthi fleras samqvemme begyntte här om tala, innvendandes ther hoos att thett vore äfven thett adelige ståndetz kall och rätta plichtt emot fäderneslandet att föregå andra medh godha exempel och eftherdömmelse till dygdh och mannligheet, då funno the starka och förnempnde mootsträffvare. Ty greffve Erik Brahe och greffve Axel Läijonehuffudh disputerade ther emot, säijandes att adeelsmänn hörde thett till att fächtta till häst och så bevijsa sin mannheet och modh, menn footfolk att bestiga och storma murar och vallar. Allttså, ehuru väl them vardt bevijst, huru så väl i Nederlandh som Frankerike adelen hölltt sigh för en ähra att storma befästningar, synnerligen som nyligen i Frankerijke var skeedt, der som för Dorlans i Picardien1, som spanierna innehade och konung Hindrich den fierde belägrade och inntogh, fem hundrade frantzsche adelsmänn klädde uthi atlask ginge till storms, och förr änn the ville medh skammen vijka, ville häller sättia liffvedt till, och bleffve meste partten slagne doch stadhen vardt vunnen; så halp doch thetta och andra godha skääl inthett, och bleffve mächtta få, som thenna ähran söktte eller haffva ville. Doch moste jagh fuller
#293 förnemsta ursakan härtill kungöra, på thett mann icke så thesse herrars och riddersmänns fegheet och kleenmodigheet, uthan mera affvunghsägndh [sic] och lögn på herttigen detta tillmäta må; ty thett var en falsk beskylldning af vrångvijsa menniskior på herttigen uthsprängdt, att han hade för den skull låthidt komma adelen af Smålandh och Västergöttlandh dijt, till att bringa them uthi stormen alla om halsen. Allttså ähre onda tungor en eeldh, en verld full medh orätt, då hon upptänd ähr af helvete, full medh dödeligh förgifft, såsom S. Jacobus sagtt haffver och såsom vij siunga uthi psalmen medh konung Davidh: "Min siäl, hvadh kan tu värre få änn ena falska tunga etc." Doch hafva the gemenligen värst, som sättia troo ther till, såsom här och skedde; ty här voro iblandh andra två unga herrar af Bielkarna, then ena herr Hogenschildz son Svante, then andra herr Clas Bielkes son Erick, hvilke hade sigh hoos herttigen i tienst begifvidt, och var sakan uthi godh förhoppning, att the sina fäders förbrått skulle hoos H. F. N. igen kunna medh sina trogna tienster försona och reconciliera, menn see, natten förr änn som stormen skedde, rymde thesse två uthur landet inn i Danmark och fölgde them en skotsch capitain, Jung benempndh. Thenne var den galna margraf Edvardh von Badens svåger, ty the åtte hvar sin syster till hustrur, borgaredöttrar födda i Antwerpen. Denne capitain Jung hade af herttigen annamadt penningar till att anföra en storm; menn han brukade penningarna till sin skälmische undflycht medh förbemälte Bielkar till Danmark, hvilka han medh sigh förförde, och the ther medh inthett annatt uthrättade, uthan brachtte sina föräldrar uthi större misstankar och mera fahrligheet, så och sigh sielffva uthi mycken vidhluftigheet alla sina dagar.
Menn herttigen ville ingen af adel vidare ther om bemöda, änn som the sielffva hade lust och modh ther till. Allttså befalltte H. F. N:de, att alltt krigsfolkett skulle holla sigh vederreda, och om natten den 4 eller 5 Martij (om jagh migh rätt ihughkommer) emot morgonen klockan tu ordnade han folkett till storms; sielff gick han vidh s. Ericks bastion, som starkaste orten på staden var, och ther annlade stormstegarna, haffvandes medh sigh ryttare så väl som knechttar samptt några af adel, serdeles sina hoffjunkare, till storms. Vidh norre poort förordnade H. F. N:de Carl Carlsson och Samuel Nilsson, medh hvilka vore och några af adel, ibland hvilka Nils Persson Siöbladh till Ronnäs en och (minnes jagh rätt) Jesper Andersson
#294 Kruse till Edby (Samuel Nilssons svåger) medh var. Thetta lyckades väl på båda ortter, ehuru väl fienden värde sigh tappertt; menn vidden af staden och myckenheeten af folk uthanföre var them ther inne för svår. Lijkaväl vidh s. Eriks posteij eller bastion var them som stormade svårt, ther som en capitain, Smidt benempndh, sigh manligen förhölltt, så att han the svenske första gången slogh till baka, menn då H. F. N:de, som till häst hölltt straxtt ther hoos, thett sågh, steg han af sin häst och ropade till folkett the skulle föllia honom, löpandes till stormstegerna och kleff upp föruth, säijandes the moste icke begå den skamman, att the andra vidh norre poort skulle allena ther komma inn, och här låtha driffva sigh till baka igen. Här medh fattade hvar mann modh och gingo foort upföre, oansedt capitein Smidt medh sina tyskar ther uppe them nogsamtt emot stogh och icke förr änn medh voldh vijka moste, ther öffver han och medh monga sina soldater moste bliffva liggiandes på vallen, och funnes andra dagen kläderna afdragna och the, som gullringar eller armebåndh hade på sigh hafftt, händerna och fingrarna afhuggna.
Vidh norre poort ther kommo the straxtt inn, ty ther var vallen icke så högh, eij häller graffvan så diup, och såsom fienden gaff sigh på flychten, förfölgde honom Samuel Nilsson ginast inn i staden; menn Carl Carlsson togh någedh folk medh sigh och lopp longs åth vallen ginast till s. Eriks posteij, förmenandes komma ther till hielp, om fienden änndå skulle haffva giordt mootståndh; då mötte honom hertigen på halffva vägen och befalltte honom väl besättia och förvara s. Eriks bastion och venda stycken om emot staden och slottett, sedan försökia att fulföllia fienden, och om så lägenheeten kunde giffvas, trängia till lijka medh honom inn i slotzportten. Menn folkett begaff sigh på plundring i staden och kunde icke så snaart igen församlas; doch medh några mann kom Carl Carlsson inn för slotzportten på broon och fann portten öpen, menn inthett folk af fienden syntes fram i portten, icke häller på vallen, eij häller kunde han medh så ringa folk någodt våga vidare inn i porten uthi mörkredt, ther ingen den andra kenna kunde.
Nähr stormen således var öffverstånden och staden vunnen en dagh eller två efther, finge greffvarna och andra af ridderskappet sitt afskeedh af herttigen att draga hem igen. Så hände thett sigh, att greff Abraham på sin hemresa fick kundskapp
#295 om sin trolofvade jungfru, herr Nils Gyllenstiernas dotter på Foglevijk, thett hon var nyligen för honom dragen up till sin modersyster fru Karin på Töressöö. Therföre skyndade han sigh efther och icke longdt ifrån Stockholm hintte han henne upp, befalltte tienaren, som hennes släda regerade medh en hästföre (ty då var icke änn högfärden så stoor som nu), att han skulle stiga på hans släda, han ville sielf vara köre-sven hoos sin jungfru, thett och skedde. Menn nähr the kommo till den vägen, som lopp åth Töresöö och greffven körde den förbij, ropade tienaren, som efther fölgde: "icke dijt", men grefven svarade: "fölg du migh, jagh veet väl vägen", och körde så foort till sitt huus Ribboholm. Straxt låth han gå uth bref till slechtt och förvantter, som näst förhanden voro, och andra grannar och godha venner, att the på en sagdan dagh ville vara hoos honom tillstädes, ty han ville sitt bröllop icke längre haffva fördrögdt, uthan nu sielf medh sin käreste holla sin hedersdag, hvilkett och så skedde, till en godh varningh för slechtter och föräldrar, att the icke för prachtt och onödige bekostnader länge uppeholla och fördröija thett som af Gudh och menniskior engång ähr samtychtt.
Allttså vardt den edle bruden icke illa fången, theslijkest, såsom förre sagtt ähr, stadhen Calmare vunnen och aff svenska männ besatt. Menn herr Johan Sparre och den ungrische öffversten Beckus, bollvärkade slotzporten till och medh groffva stycker spelade inn i stadhen igönom husen och sparade icke krut och lodh. Nu var kyrkiotornedt i stadhen så belägedt, att mann ther uthur kunde see inn på vallen i slottett. Thetta togo the svenska knechttar i achtt och ginge en hoop medh sina småländske bössor ther upp, skute och skammferade mongen mann på slotzvallen, iblandh hvilka kom och herr Johans Sparres sons præceptor i misshugg, i thett han gick spassera på vallen, och en knechtt uthur kyrkietornet skööt till och råkade honom emillan låren gönom böxerna, veet icke om han miste ett stycke aff sitt membro virili, såsom sades. Ther uppå ställtte åther the inne på slottett några halffva carthover emot kyrkiotornet och vännde icke åther förr änn kyrkiotornett vardt vährlööst skutidt, så att ingen mann mera ther uppe vara kunde. Elliest på gaturna bleffve mången adelsmann och andra dödh skuttna och beskadde, för änn som the bleffve vahna att taga sigh till vahra, och gaturna bleffve tillbolvärkade.
#296
I medler tidh komm herr Axell Ryning ifrån sin legation uthur Danmark till Calmar och giorde H. F. N:de relation och berättelse om sitt förrättande. Och ehuruväl ther ifrån icke annatt änn som godh naboheschapp och grannsämia haffver låtidt sigh merkia, så baars doch lijkaväl kappan på båda axlarna och lijka godh vennskapp var på båda sidor, så att inthett achtades dett sanna ordhspråkett: "Då grannens vägg vill brinna, see då på saker dina". Ty om papisterna hade i Sverige fått öffverhanden, vist hade Danmark och då bleffvedt theraf upptändt och hade icke kunnedh bestå emot tvenne så mächtiga konungerike: Sverige och Polandh. Menn Danmark (förhoppandes tilläfventyrs af andras skadha spinna sin fördeel) bevijste sigh lijka bevågen emot sina fiender som emot sina venner. Ty sommaren ther efther emot hösten, då herttigen var öffverdragen till Finnlandh, haffver konungen i Dannmark eftherlåtidt konungens i Pålandz skipp löpa igönom Öresundh och göra annslagh på Elfsborg, ehuruväl thett gick them icke ann, såsom her efther kan förnimmas.
Menn hertigen som sågh väl, hvartt uth denna handel ville hvälfva på ändelychtten, beredde sigh medh rikssens ständer thett bästa han kunde emot all annlopp och tillstundande fahra. Kallade för den skull ridderskappet och adelen samptt krigzbefählet, som vidh Calmar tillstädes voro, tillhopa och rådhfrågade them, hvem the vidare ville bruka uthi krigzväsendet till att commendera; icke allenast till att fullföllia Calmar slotz belägring och tvinga fienden ther inne att för hunger skull (ty han ville icke skiuta öffver ända den sköna portalen öffver porten att gå till storms) uppgiffva befästningen, medhan the icke länge mera proviant för sigh imnehade, uthan och sedan vidare vara H. F. N:de till hielp och bijståndh uthi felltt, hvar som så omträngde. Då gingo the till rådz sin emillan och goffvo sedan H. F. N:de svar, att efther the hadhe förnummidt, huruledes som Carl Carlsson och Samuel Nilsson uthi denna belägringen så väl som tillförende på åthskillige orter i thetta krigzväsende någsamtt hade bevijst sin flijt, beskedenheet och troheet förmeente the, att inga andra bättre nu finnas kunde, om H. F. N:de täckttes the samma vidare att bruka och them theras beställningh ther före på cronons vägna göra, lijka som i förtiden salige herr Pontus och hans general-lutenant Johan de la Blancque hafftt hade. Herttigen badh them sielf gå bortt och handla medh them ther om, doch (sade H. F. N.) trodde
#297 han, att Carl vore ännu för ung ther till, elliest skulle han väl göra, hvadh han kunde och förstoge. Menn nu hade Carl Carlsson och Samuel Nilson fölgdz åth uthi en hastigheet till denna belägringen för Calmar och hade icke hafftt tidh att sigh medh nödhtorfter försöria, som sigh borde, så var och Samuel Nilssons åstundan att sigh på samma tidh troloffva medh Jesper Anderssons Kruses syster jungfru Karin, och såsom thesse båda voro synnerlige godha venner och svorne bröder, hade Carl Carlsson sin venn uthlofvadh att villia vara honom fölgachtig uthi thetta ärendet; allttså, nähr på ridderskappetz vägna Seffvidh Ribbing till Festere och hans broder Erick Ribbing medh några andra talte Carl Carlsson härom till, svarade han: "Jagh ähr väl skylldigh att tiena mitt fädernesslandh och gå dijt, som min herre H. F. N:de migh befaller, och tackar eder godha herrar för den ähra och befordring, som migh tillbiudes, menn jagh fruchttar, att mina åhr ähre för unga och min förfahrenheet alltt för svag att draga ett så högtt kall och svår börda. Ther till medh så see I migh här en blott karl uthi hossor och tröija, som väl behöffver någodt bättre sigh till sådan tienst uthrusta; så behöffver mann och någen tidh ther till. Jagh beder för den skull om förskoningh här medh, till thess I godha herrar bättre må förfahra, hvar till jagh tiena kan, då skall jagh alltidh finnas redebogen till eder och fäderneslandzens tienst." Allttså bekommo thesse båda förlof denna gången ifrån Calmar att draga upp i landet för egna ärender, sigh sielffva till föga fromma, thett mann oftha haffver höört Carl Carlsson beklaga, såsom ursakarna här efther snaart kunna föllia och kungiorda varda, ty han moste lijkaväl sedan vara i stadigtt arbete och fahrligheeter, ändtligen och bliffva fången af fienden, doch viste sigh therföre ingen viss löön eller förtienst, achttandes mera behaga sin öffverheet och förvärffva godt nampn, hemställandes tidhen och lyckan sin löhn och förtienst, icke betrachttandes att lyckan ähr skallott och glatt baak i nackan, om mann icke tager henne fast i håredh fram i skallen. Menn doch, dygden leffver längre änn rikedommar och haffver sin löhn i himmelen. Therföre nähr kroppen haffver kläder och födan, så behöffves icke mera.
Herttigen förordnade sedan her Axel Ryningh att bliffva inn i Calmare stadh hoos krigsfolkett emot fienden på slottett och sielff till att beställa andra saker i rikett bleff en tidh long vidh Stöfle ther han och vardt någedt siukligh och läth
#298 sin förstinna komma ther till sig. I medlertidh, efther att våran och sommaren nu tillstundade och H. F. N:de väl tänktte, att konungen i Polandh icke skulle försuma sigh att medh första lägenheet senda undsättningtill herr Beckus och herr Johan Sparre på CalmYar slott, befalltte han och ther emot skriffva breff till Carl Carlsson, att han uthan försumelse sigh till Stockholm förfoga skulle och hoos ammiralen Jochim Scheel taga fyra godha skipp medh stycker och folk väl besatte och ther medh förfoga sigh uthan om Ölandh in i Calmar sundh på redden, ther som tillförende andra fyra, som i höstas annkommo, lågo färdiga under Jacob Gottbärgs commendo till att förhindra främmande skips innfaahrt. Menn ehuru väl the ifrån Stockholm sigh skyndade, så att the uthi Maij monadt dijt annkommo, lijka väl kommo ifrån Dantzig konungens sex skipp, medh alla handa proviant väl lastade, förr ther ann, nästan på samma tidh, då the svenska skippen ifrån Stockholm voro mitt uthan föör Ölandh, menn bleffvo så undfångna aff the fyra svenska, som voro ther föruth, medh stycker, krut och loodh, att the moste vijka tillbaka igen och begärade icke till att fächtta, uthan medh en töckn, som på komm och skilgde flottarna åth, togo åther stora siön inn och gingo sin koos till Dantzig igen. Andra dagen ther efther kommo the skippen ifrån Stockholm och inn i Calmar sundh löpandes, menn hade icke bleffvedt varse the andra för töcknen skull, hvilkett them så väl som herttigen sielff högeligen förtrödt. Då fienden på slottett fick åther see thessa skepp komma och tänktte, att the åther skulle vara af hans anhang, begyntte han yffvas och medh sina groffva stycker på alla sidor skiuta frögdeskott, menn den frögdh vahrade icke längre änn som han fick see them på båda sidor skiuta svenska lösen och hälsa hvarandra medh toppfällande och sedan icke länge sättia för ankar tillhopa på redden mitt för Steens öö.
Thenna kortta frögdh betogh them sedan alltt modh, ty the hade als inthett mera till att äta, uthan nödhgades en paart af the gemena tugga på skinn och hudar och annan orimligh maat. Therföre nödgades the på tredie dagen giffva sigh på nåder och onåder uthi herttigens händer. Då skulle mann haffva hördt huru som denna ungrische öffversten Caspar Beckus skältte på sin konung Sigismundum, att han emot sin loffven och accord medh herttigen uthi Linköping var dragen ther ifrån och icke bättre omsorg hafftt att frälsa sina trogna
#299 tienare, som han så illa hade efther sigh uthsatt; rychtte ther medh sina hvita tranefiedrar uthur sin majorka och spände sin sabel ifrån sin sida och förärade Anders Linnarsson (som nyligen var ifrå Vestergötland dijtkommen och nu förskickader jämtte Carl Carlsson, som och ifrån skippen var kommen till landz inn på slottett emot andra gisslar), säijandes: "Nu väl ann, min broder, du äst och en krigzmann och haffver för Linköping hulpidt oss öffvervinna, sedan och ther hoos varidt öffver förlijkningen; menn vår konung och vij haffva icke den hollidh, therföre kommer jagh i denna olycka och kan skee alldrigh mera får bära vapen och väria; therföre tagh du ifrån migh denna, och bär den för min skulldh. Jagh giffver migh uthi H. F. N:des förstlige godha rychtte och berömmelige nåde och förtror migh uthi din godha befordring, att H. F. N:de icke strängaste retten medh migh ööffvar; ty haffver H. F. N:de för Linköping, då han hade konungen sielf och hela konungerijket i sitt voldh, restitueradt och tillgiffvidt them, som voro hans fiender; huru myckett mera varder H. F. N:de migh bevijsa nåde och icke låtha undgälla min konungs förbrått, medhan jagh ähr en fremmande krigzmann, som söker min lycka i verlden och tienar den herre, som migh löhnar, icke varandes thetta konungerijket eller konunglige familia elliest medh någon tingh förbunden. Menn du, herr Johan Sparre, digh beklagar jagh, att du icke efther mitt rådh medh din hustru och barn drogh straxt här ifrån uthur landet, alldenstundh du ville vara på konungens sida och icke låtha tigh så innesluta uthi denna befästningh emot konungens eedh och emot ditt fädernesslandh. Thett må nu gå medh migh, huru Gudh och H. F. N. vill, menn jagh önskar, att du måtte väl slippa", hvilken, n[äml.] Sparren, då var heel modhfallen och talade föga. Ther uppå bleff befalltt af Anders Linnarsson, som var öffver vallen inkommen, att porten måtte uthrymmas och öpnas, svenska soldater förordnas på slottett i vachtt och the fremmande uthföras i staden till förvahring i särdeles huus, menn the förnemsta bliffva på slottett förvahrade och bevakade till H. F. N:des vidare ordning och betänkiande.
Nu var herttigen temmeligh besväradt medh så monga fångar att holla, synnerligen the förnemde persohner aff svenska innfödda herrar och männ, som hade till H. F. N:de fattadt ett sådant haat, att ehuru väl the uthi konung Johans tidh (för den oenigheet skal emillan kongen och hertigen, som the
#300 då beskyllttes före) allareda hade varidh i onåde och en paart fängzlige, menn igönom H. F. N:des tillhielp och befordran efther kon. Johans dödh löös låthna och till sin förra dignitet och uthi riksrådh åther uphögda, så väl som sedan gönom Suderköpingz beslut (efther konung Sigismundi kröning och afreesa uthur rikett igen) så håårt förknippade och sammanbundne medh hertigen och menige riksens ständer öffver konungens eedh och ständernas troheet emot konungen och arffursterna samptt hela familian, att mann alldrig starkare förbundh och eedzplichtt hade kunnet upptänckia eller någonsin troo brotzligidt kunna bliffva; lijkaväl så oförmodeligen ähr brustidh lööst uthi uppenbahra fiendskapp och blodhbadh, thett nu mera H. F. N:de ingen förhoppning hade medh någen mildheet och välgärning, gunst eller nåde vinna sådana hierttars goda benägenheet till någen samhälligheet medh konunglige familian efther arfföreningen och så monga riksens beslut; uthan fast mera gönom åthskillnan uthi religionen emillan konungen och herttigen, broderssonnen och faderbrodern, komma dem till att uthöda sigh sielffva och stichtta ett nytt och annatt regimentte. Förthenskull herttigen medh sina trogna rådzpersoner hade beslutidt efther all verldzligh rätt, Linköpings fördragh och förre riksdagars, Söderköpings och Arboga, besluut att bruka skärpan och straffedt till att förtaga (så myckett mögeligen) vidare stämplingar och practiquer, hvilkett och bleff her Johan Sparre medh the andre tillsagtt och kungiordt. Då begyntte the först falla till bönen, ther the doch tillförende aff H. F. N:de sielf medh skriffvelse nogsamtt hade varidh förmante, menn inthett hulpidt. Sende allttså fru Margareta Brahe, herr Johan Sparres, efther Carl Carlsson och badh honom, hon så väl som h. Johan Sparre sielf, att han ville theras ödmiuka böön för H. F. N:de frambära, att dem måtte nåder vederfahras. Man lofvade thett troligen villia göra, menn önskade, att thett hade förre skee kunnedt på the förmahningar och vahrningar, som han till them hade giordt, medan belägringen vahrade. Menn han berådhfrågade sigh först hoos her Axel Ryningh och Anders Linnarsson, hvilka svarade, the trodde näpligen han skulle få godh svar, ty thett vore en stoor saak och förbråtten vore stora som ginge icke allenast H. F. N:de uthan hela rikett ann; doch dugde inthett oförsöktt. Herttigen svarade sedan honom: "Du veest icke hvar om du beder, ty ther ähr ingen förhoppningh om någodh godt, uthan
#301 mera ondt; therföre hvadh som ähr en gångh beslutidt, thett moste nu gå foort. Och sägh fru Margreta, att hon och bereder sigh till att draga medh sin sonn uthur landet bortt, hvartt hon vill, ty the, som icke holla ett medh fäderneslandet, böra icke heller boo ther inne." Allttså vardt befalladt, att herr Johan Sparre (som var herr Erik Sparres broder, den uthi Linköping af kongen vardt med the andra herrar till herttigen efther slagedt fängzligh uthlefvereradh) sampt Christoffer Andersson och Lars Andersson, svenska och fädernesslandzens fiender, efther några dagar vordo uthförda på platzen och medh svärdh rättade och af daga tagna.
Den ungrische öffversten Caspar Beckus vardt och medh uthförder, eij annorlunda vetandes änn att thett skulle gälla honom medh, efther som the alla under lijka conditioner på nådh och onåde hade sig fångna giffvidt; doch var honom icke annatt tillsagtt, änn att hann skulle föllia uth i ringen medh. Nähr han åther bleff på slottett upförder, kom han till mötes på vallen, ther som H. F. N:de gick och spasserade; ther begyntte han straxt åther igen tala om sin konung, såsom förre sagtt ähr, och medh berömmelse aff herttigens goda nampn och milldheet sig fordra och sökia nåde och förlossningh, titulerandes herttigen efther sitt språks egenskapp doch på tyska: Deine Furstliche Durchleuchtigkeijt. Menn herttigen -- som hvarken sin egen berömmelse länge ville höra, icke häller lijda några smädeordh och beskylldningar på konungen, ty han hade tillförende allareda (medhan Calmar var belägradt och under tidhen bref emillan dem ther inne och uthan före växlades) tillskrefvidt Carl Carlsson och allfvarligen förmaant, att han ingalunda sigh medh ordh förgrijpa skulle emot konungen uthi sina skriffvelser, ehuru mycket och the, som therinne voro, kunde smäda och skälla på H. F. N:des nampn -- föll för den skull Beckus i orden medh thett första, att han icke longdt taal ther om fick göra, och sade till honom, om han kunde skaffa herr Jöran Claesson och the, som medh honom fångna voro, för sigh och sina medhfångar lösa igen, så skulle han och komma löös, menn om thett icke skedde, moste han gå samma vägen som Sparren, doch i medler tidh niuta ett ährligedt fängelse i Nyköping, dijt han skulle försendas innan få dagar. Ther på ähr sedan Petter von Höösen, en lifländare, löös giffvin till att draga the andra fångarnas ärender till kongen i Polandh om theras förlossning.
#302
Här menar jagh icke vara uthan om vårt förehaffvande att förtällia några händelser, som Gudh oftha låther skee, ther medh menniskiorna må bliffva varnade för sin tillstundande olycka. Thett haffver sigh tilldragidt någodt förr som krigzfolk blef till Calmar belägring förskickadt, att på Skäälby ladegårdz eng haffver om nattetidh sigh höra och see låtidt två krigzhäärar, en ifrå danska grentzen eller söderifrå, den andra ifrån norr och upplanden, och den ifrå norr jagade den andra söder på, så longtt som mann kunde höra gnydh. Thesslijkest sommaren tillförende på Stöfla gårdh, ther som Christoffer Anderssons husfru satt uth för sin farstufvu döör om liusa dagen och sågh uth på sin eng efther sin mann, fick hon och andra flera medh henne see honom komma gångandes huffudhlöös, till thess han kom närmare inn till huusen; om nu detta betydde, att han skulle mista hufvudet på Calmar, ställer mann i sitt värde. Till thett tredie var en cantzli skriffvare till båtz förskickader till Affveskär i Danmark; denna, nähr han sina ärender hade förrättadt och var på hemresan igen, fick han see två skipsflottar komma uthur siön, den ena sudhost ifrå, den andra ifrå sudhvest, den tredie kom uthur Calmar sundh och gick emot the andra båda, begynnandes skiuta på hvar andra, och den ena körde the andra två till siös igen och sedan försvunno. Detta skedde om liusa dagen; röken af stycken kunde han see, menn knallen och klangen haffver han inthett hört. Detta sista skedde sedan som Calmar slott var vunnidt och intagidt.
Menn herttigen, sedan han hade blefvet hela Calmar befästning mächttig, var hans högsta omsorg, huru denn medh godt folk och nödhtorftigtt proviant väl måtte försorgdh bliffva, att vara om den platzen nogsamtt försäkradh, och han sedan till Finnlandh emot the uproriske, som ännu ther voro, förresa måtte och them till hörsamheet komma. Nu ville till alltt sådant myckett behöffvas, menn af förledna åhrs krigh och åthskillige vederverttige regentters förskingring på renttorne i landsändarna, var alltt så uthööst och förskingradt blefvedt, thett ingen förrådh på den tidhen om åhret änn då var till att finna uthan moste på andra medel tänckias.
Så var nu i medler tidh en tvist emillan herttigen och Lubeck stadh upkommen således: Thett hade Lubeck stadh eller fast mera borgmestare och rådh ther sammastädes på konung Sigismundi begäran efther vahnartige svenskas angifvande låtidt arrestera
#303 och väl heelt confiscera en godh deel koppar, som tillhörde herttigens furstinna och var till Lubeck öffversendh af Hennes F. Nåde, att bliffva ther förhandladt. Thetta gaff Hans F. N:de ursak att hemnas på the lybesche och låtha anntasta theras skipp i Östersiönn, hvar som hälst the funnes. Therföre begaff sigh H. F. N:de uth på redden till skipsflottan uthi en esping och hade den unga princen herttig Gustaf Adolph medh sig, ehuru väl han var änndå ett barn på sitt 5 åhr, att han lijka väl begynna måtte see, huru som i verlden tillginge, och vennias vidh folks umgänge. Så tilldrogh sigh, i thett som de rodde om kring skippen i flottan och hade dem alla besedt, frågade Carl Car[l]sson den unga princen, hvilkett skipp som H. F. N:de best behagade. Då svarade den unga herren om ett skipp, som kallades Svartta Rytter: "Detta behagar migh bäst." Frågade åther den andra hvarföre? "Jo, derföre, sade princen, att thett haffver så monga stycken före och achter uth." Ty thett hade tre rader stycker öffver hvar andra för uth; thett var tolf framme och sex achter i spegelen, för uthan them som på båda sidorna voro. Thetta var nu af en så ung herre sådant svar, som väl mongen gammel kanskee icke hade kunnet förstå. Sleidanus skriffver om keijser Carolo V, att då han af sin conterfeijare skulle i sin ungdom låtha sigh afmåla och sågh på väggien hängiande några bössor och värijor, kunde den unga herren alldrigh venda ögonen therifrån; ther mann då affdömdt haffver, att han moste bliffva en mächtig krigzhielte, hvilkett och sedan skedde. Allttså bliffver sanntt, som vijsa mannen sagtt haffver, att uthaff pillttens ansichtte kan mann dömma hvadh som af honom varda vill. Menn denna herren Gustaff Adolph hade monga præsagia eller kennemerkien, att han en mächtig potentat och krigzfurste moste varda, som ingen fahrligheet achttade; ty vidh Nyköping uthi en eng på Örstigsnäs, ther han medh sin herrfader gick uthi gräsedt och spasserade, ville han i alla buskar löpa omkring, menn blef vahrnader af dem, som på honom achttade, [att] han skulle vachtta sigh för ormar; svarade han straxt: "Giff migh hijt en käpp, jagh kan väl slå honom ihiäl." Då hans herfader det hörde, logh han och sade: "Menar du, att han ähr redder?" En gång tillförende på Nyköpingz slott uthi gången, ther hans piga Dordeij vid nampn, bar honom på sin arm, kommo hennes bekenda och ville tala medh pigan, hollandes henne någedh uppe. Sade princen: "Gack uthur vägen, eller veet du icke, att jagh
#304 ähr en herre?" Lika så beteknade han sin kostfrijheet, nähr en bonde af Ölandh kom och förährade honom en lithen häst, sade han: "Jagh vill betala eder hästen" och togh uthur sin taska några ducater och gaff bonden igen, seijandes: "I kunne väl behöffva penningar." Menn om denna herrens leffverne och bedrifter komma väl andra, som mera beskrifva. Vij villiom komma igen till vårt förehaffvande och förnimma, huru som resan gick till siös.
Allttså vardt beslutidh, att denna skipsflottan skulle först gå till siös, och andra skipp flera skulle ifrån Stockholm sendas efther; öffver hvilka alla bleff Carl Carlsson förordnadt till ammiral att gå till siöös medh så monga skipp, siu eller otta, som voro då tillstädes i Calmare sundh och hade Jacob Gottberg, en pommer, Jochim Scheels systersson, till underammiral. Ther medh skulle han först löpa på reddan för Dantzig och förnimma, om the skippen, som konungen hadhe till Calmares undsättning uthskickadt och vordo tillbaka drefna af the svenska, ännu måtte ther finnas för ankar ridande, att man them angripa skulle och sedan holla Östersiönn reen och eftherkomma på the lybesches skipp, hvadh som honom befalladt var. Thetta lyckades således, att då han kom under Reserhöffdh inn moot Dantzig, der mötte honom ett lybeschtt stoort skipp och spaniefarder, doch icke synnerligh last uthan trävirke innehaffvandes, thett behölltt han hoos sigh uthi flotan, förhoppandes snaart bekomma flere, hvilkett och skedde. Ty nähr han sedan inga konungens skipp fann på reddan för Dantzig, lopp han tillbaka på rigische fahrevattnedt och fick ther ett lybeschtt skipp medh alla handa cramvarur belastadt och goda poster medh penningar ther hoos samptt några jesuitische breff ifrån andra orter till them, som voro uthi Riga. Samma brefs inneholdh var iblandh annatt, att beslutidt hade varidh hoos påven och the papistische regenter, som kalla sigh catholische, thett konungen i Polandh, nähr han hade Sverie sigh bemächtigadt, skulle hann på alla sidor angripa Danmark, sedan Lubeck och alla the städer vidh Östersiönn hvilkett alltt skulle bliffva hans deel och löhn för sitt omaak till att innföra på the ortter den påvische, som the kalla catholische, religion. Andra orter mera i Tyschlandh, ther som evangelische och reformerade kyrkior och församlingar voro, the hade och sin domm; ther iblandh churfurstendömmet Heydelberg och Pfaltz var tillägnadh herttigen af Beijeren.
#305 Och sådant alltt skulle komma uthi execution anno 1600, på thett att en herde och ett fåhrahuus öffver alltt måtte bliffva. Menn detta haffver Gudh på den tidhen veladt fördröija, han bevare oss och therföre här efther. Uthur detta skips lading haffver ammiralen Carl Carlsson alltt sitt siöfolk medh kläder och penningar först väl försorgdt på reddan under Hanöö, dijt han var luppin, sedan han tijo andra skipp medh Hans Classon till Årestadh och Johan Derfelltt ifrån Stokholm uthi siönn mera hade till sigh bekommidh. Therifrån affärdade han Jesper Andersson till Edeby medh thessa tu och några andra lybsche skipp, lastade medh spannemål, att han först Calmar medh spannemål försöria skulle och sedan begiffva sigh medh thett öffvrige samptt skippen till H. F. N:de i Stockholm.
Ifrån Haanöö lopp han åther medh hela sin flotta under Bornholm och ther ifrån inn på Hiellen under Landt to Ruin och Strålsundh, på thett han uthur staden Strålsundh sin skipsflotta medh spijs och dricka upfriska måtte, ty uthi hastigheten hade the icke öffver 14 dagars kost medh sigh till siöös, medhan som tidhen icke drögzmål i Sverie lijda kunde för alla handa anslagh skull. Såsom denne flottan nu der på Hiellen logh för ankar och förbijdade icke allenast sitt folk uthur staden igen, uthan och, om några skipp lybische mera ifrån Narffven, Revel och Riga komm, ther om man kundskapp hade, då för dem i vägen vara måtte, hände thett sigh, att en storm upväxte medh nordan väder, ther medh samma skipp kommo löpandes och så nähr hade honom för ögonen och till förtreet gångidt förbij och undsluppidt; ty han icke af samma redd medh the största skippen kunde komma till segels och lyfta sina ankar för den stora stormen och starka vädredt, effter icke myckett longdt baak för skippen var grundt vattn, ther skippen hade kunnedt driffva inn på. Therföre gafs dem, som mindre skipp voro, tekn, att the skulle fijra uth sina togh och låtha ankarna stå i bottnen qvar och gå till segels efther the lybische. Allttså bekommo the väl sex stycke lybesche, lastade medh hampa, talg, vax och hudar, af ryska varur och några medh spannemål ifrån Liflandh och Finnlandh.
Således blef furstinnans af Sudermanlandh arresterade koppar i Lybek någorlunda betaalt, doch moste the och sedan giffva mera penningar till förlikning. Menn uthi Lubeck stadh upstodh en stoor ovillia emot them uthi rådedt, som vollandes vore till denna oenigheet medh herttigen, så att mann säija
#306 ville på samma tidh, thett en borgmestare, Bröms benempnd, för samma ursak af förtviflan hade sigh sielf uphängdt.
Sedan som nu ammiralen Carl Carlsson han hade Östersiön igönom sööktt och inga fiendtlige skipp förnummidh, uthan allenast de förbemälte lybische skipp uptagidt efther sin undfångna befallning, lemnade han tu eller trij af the smärre skippen qvar ther på redden för ankar att förbida them, som uthur Strålsundh skulle komma igen medh proviant till skipsflottan, och beskedde dem efther sigh att komma in i Calmarssundh till flottan igen. Ty han kunde icke längre äffventyra the stora skippen på så en skarpp redd för öpen strandh och storm, som lätteligen hade kunnedt upväxa. Kom så medh hela flottan väl behollen till Calmar, och the eftherlemnade skippen medh Jacob Gottberg kommo och ifrån Strålsundh icke lenge ther efther. På Calmar hade H. F. N:de förordnadh en sin rådzperson Hans Eriksson Ulfsparre till ståthållare, en sin cammarjunker Hindrich von Kahlen, bördig aff Pommeren, honom till medhhielp, och till öffverste vachttmestare en benempndh Petter Kröger, som alltidh herttigens rust cammar i förvahring hade haffts, them han befästningen åther igen väl betroo kunde medh andra svenska krigzbefell och soldater. Då nu denna befästning vidare uthur desse skipp aff ammiralen var så provianteradh och försedd, att denna sommaren till hösten inthett felas kunde, gick han åther till segels medh hela flottan uthur Calmarsundh ått Stokholms skären, haffvandes medh sigh hvadh som öffver var behollidt på the lybische skippen. Doch moste han sielf för knapp vind skull medh fyra skipp löpa in vidh Häfringen och sättia på Örsbaaken uthan för Nyköping, till thess vinden bleff godh; sedan lopp han innan skäärs och gönom Härhamran till Dalarna, ther the andra skippen för honom voro ankomna. Thetta skedde uthi junij monadh.
I medler tidh hade herttigen förskreffvidt till Stockholm the förnemste aff adel och krigzbefehlet medh så myckett krigzfolk, som han behöfde medh sigh till Finnlandh, och giorde sigh färdigh till reesan, om så behöffvas skulle. Doch först bleffve dijt affärdade, på hertigens så väl som ständernas vägna, några af adel, iblandh hvilka var Nils Posse på N. och Nils Nilson på Säby medh några andra, att förnimma, om the icke medh goda vore till att öffvertala att komma medh Sverie till enigheet öffver Suderköpings besluth och Linköpingz fördragh
#307 medh konungen efther slachtningen, menn thesse kommo tillbaka medh oförrättadh saak, ty konungen hade them förtröstadh medh sin åtherkomst och stärktt i sin hallstarrigheet medh stora löften och tillsäijelser af rijka belöningar. Them kan såväl och tilläfventyrs myckett haffva behagadh theras frija villia och vahnlige regimentte, medhan konungen var longtt ther ifrån, och the voro alltid hvahna vedh krigzväsendet och allmogens undertryck medh odrägeligen svåra borgläger och beskattningar, ther igönom the, sedan fridh var giordh nyligen medh ryssen, voro råkade medh allmogen uthi innbördes krigh sin emillan, in till thess thett brast uth emillan Sverie och konungen sielf; ty den gamla herr Claes Flemming hölltt stadigtt hela finska krigzmachtten till hopa, oansedt friden var giordh och ingen fiende mera då var, uthan den han sielf för sigh fiendtskapp till hade, som var herttigh Carl, konungens faderbroder, för thett han var arffurste och ville gärna öffvervoldh och orätt afskaffa till allmogens och undersåthernas lijsa så väl i Finnlandh som i Sverie. Menn såsom arffurstenampnet eij synnerligen behagade herr Clas Flemming och hans medhollare, så blef och samma vrångvijsheet beståndigh hoos hans eftherkommande, hvilka missbrukade ther till konungens nampn och hans benägenheet till påviska religionen (som födde af sigh hoos konungen alltt haat till sin faderbroder, hvilken bleff beståndig vidh sin herr faders, gamla kongh Gustafs testamente och den augsburgische samptt upsalische evangelische bekennelse), villiandes således föröda arflinien gönom the bådas oenigheet uthi religionen. Ty thett var klarligen nogh till att merkia af föregångne handlingar, som på tryck uthgångna ähro både på vårt modersmål och fremmande tungomål, menn thett, som migh ähr i minnet och mina öron hördt och mina ögon sedt haffva, må jagh och här icke förtiga: Då konung Sigismundi kröning i Ubsala skee skulle, var emillan konungen och riksens rådh icke ringa strijdh och disputer om allahanda vilkor och conditioner, symnerlig then påviske religionens fria öffning uthi fädernesslandet, ther och herttigen medh riksens rådh enigh var, några undantagandes, som var herr Claes Flemming, herr Erik Gustafsson, greff Axel, hvilkom till äfventyrs om religionen väl icke stoort kunde vara till görandes, doch medh the andra herrarna icke häller kunde märkias vara oense, medhan the voro i svågerskapp, förvandtskap och godt omgänge medh hvar andra, menn emot herttigen
#308 förhöllo the sigh trotzige och vedervillige, varandes alltidh hoos konungen. Då kommo the andra (som i Linköpings slagedt sedan ähre fångne vordne) alla dagar eller som ofthast hoos herttigen till rådz, och då the icke kunde konungen beveka till att samtyckia alla sina förfäders och riksens stadgar och beslut om regimentett, så och religions öffningen och gudztiensten i fäderneslandet, söktte the bijståndh och patrocinium hoos Hans Furst. Nådh, så att ther icke allena hoos samma riks rådh och theras fruar och folk, uthan i blandh hvar mann gick taalet fritt, att om konungen icke ville sigh beqvemma till riksens rådz och ständernas rättmätiga begäran, ville the herttigen till konung cröna låtha, som efther arfföreningen och konung Gustafs testamente ther till närmarst nu vore, all den stundh den andra konung Johans sonn, herttigh Johan, vore ännu ett barn och denna konung Sigismundus sträfvade medh religionen emot konung Gustafs testamente. Menn herttigen afrådde theras mening och loffvade sigh väll villia beveka konungen, att han theras rättmätige anfordran skulle samtyckia; the skulle mann haffva någedt tolamodh. Likaväl och oansedt hertigens godha meningh emot konungen, haffver man nogsamptt märkia kunnidh, att för religionen skull var konungen icke väl tillfridz medh herttigen. Ty om en middagsmåltidh, då herttigen var medh konungen till bordz och öffver måltiden höltz musica, hade musicanterna componeradh och anställtt en sångh, som innehölltt thetta ordhspråk: jagh passar inthett på, jagh passar inthett på. Nähr herttigen detta hörde och väl förnamm, hvadh mening thett samma innehade, slogh han thett af medh ett löije i konungens nährvahro, säijandes: "Jagh passar icke häller myckett på". Menn innan två dagar eller tre ther efther, sprängdes ett taal uth, att på slottett skulle anställas om afthonen seent commedier att hollas för konungen, och såsom mann förmodade, att herttigen skulle och komma dijt, hade några varidt bestälte, då herttigen åther skulle åka hemm uthi sitt qvarter på gammla gården, der som nu stallen ståå bygda, att på vägen öffverfalla honom och bringa om lifvedt. Menn efther som herttigen icke kom ther upp till commedian, ty han hade och godha kundskapper af italiener iblandh papisterna, förnemligen af en, benempnd Hieronimo Strotzi, fick Hans F. N:d sedan veta, att ther var practiquer för handen till att öffverfalla honom om nattetidh uthi sömpnen och uthi sitt qvarter. För den skull bleff vachtten
#309 förstärktt och alla herttigens ryttere och knechttar, som låge uthi hans arf och egna bonde byar straxtt hoos staden, till sagda, att hela natten holla sigh reda och färdiga, doch stilla och oförmärktt, hoos sina hästar och gevähr, och om någedh ondt skulle till biudas, komma till undsättning. Menn så hemmligen kunde thetta icke hollas, att ju hela konungens hoff thett och fick veta, hvarföre the på slottett och fingo reddhuga och hela natten inthett kommo till sömpns, uthan hvekade af och ann medh lius och lanterna, och alla konungens heijducker moste Ttå i sin vachtt färdiga. Thesse prachtiker och stemplingar vorde tillmätta den påviske legaten och cardinalen Malaspina, som så vidh sitt till nampn kallades, hvilken var medh konungen dijt kommen, thett och väl till troandes ähr, efther theras sedhvahna hoos påven, ther som den ena vargen icke skonar den andra, nähr han vill sökia sin fördel och högheet, huru muckett mera emot dem, som the kalla kättare, hvilka till att dräpa och uthrota the holla för sitt himmelrijkes förtienst. Thetta viste och förstogh herttigen väl, efther som han hadhe åthskillige varningar af undfångna och uptagna bref både ifrån venner och ovenner, så väl uthur fremmande landh som innländes. Menn thetta oansedt låth han sigh inthett merkia, uthan trachttade att befordra konungens kröning till sin arfsrätt. Allttså några dagar ther efther, sedan och som rikssens rådh (hvilka som på den tiden syntes änndå vara medh H. F. N. enige) hade varidt hoos honom till att sigh beredhslå om samma tidz tillståndh, hende thett sigh om en sköön herrligh dagh, att konungen fick lust rida uth igönom staden och omkring slottett spassera, hvilkett då herttigen förnam, hölltt han sigh vederreda att achtta på och föllia H. K. M:tt, hvilkett och skedde alltt omkring och inn på slottett igen, då i medlertidh och gönom några dagars samqvem ther efther skedde medh riksens rådz och alla ständers samtyckie samptt herttigens synnerliga befordring, att konungens kröning vardt på en viss dagh bevilliadh och konungen ther emot riksens rådz och ständernas begäran efther arfföreningen och gammla konung Gustafs testamente förnemligen om gudztiensten och evangelische religionen hadhe bevilliadt. All denna handelen kommer väl icke så synnerligen till denna relation och berättelse om krigzväsendet, doch likaväl till att see, huru som ifrån longh tidh och monga åhr tillförende ursaken här till ähr samman dragen och tillökadh, kan thetta
#310 icke vara alltt för longdt uthur vägen tagidt, på thett efther kommande må see, huru orätt the göra, som monga smäde skrifter och beskylldningar haffva låtidt uthgå om herttigen, huru han skulle haffva tractatt efther cronan att taga ifrån konungen eller efther så förnemme och förståndige herrars och riks rådz blodh och dödh. Ty hvem haffver hulpidt dem en part, då the uthi konung Johans tidh voro uthi fängelse och arrest i Stockholm, ther uthur igen och på frija fötter efther konung Johans dödh, uthan herttigen? Och hvem haffver hulpidt (näst Gudh) konungh Sigismundum på sin faders trohn och till Sveries crona, då af the samma herrars medel blef sendebudh förskickadh till Polandh uthur Sverie efther konung Sigismundum, så och då han innkommen var och samma fordom fongna herrar riksrådh tvehugse voro, antingen konungen eller herttigen taga till regimentet till sin kröning i Upsala, uthan herttigh Carl? Så all den stundh the samma herrar och riks rådh på konungzlige kröningen icke haffva buridh fahra att disputera konungen sitt upsåth och förehaffvande, som var emot riksens stadgar och hans farfaders testamente, och då haffva hollidt sigh till herttigens biståndh emot konungens vrångvijsa förmätenheet af sin papistische mening, hvarföre icke så väl och myckett mera hade the kunnedt vidh Suderköpingz besluht (som the sielfva haffva hulpidt samman sättia) blifva enige medh herttigen och riksens ständer till konungens tienst och alltt efther hans giorde eedh på sin kröning i Ubsala? Menn här uthaf ähr klaart nogh, att the alltidh haffva hafft någedh till att beskylla och förachtta på någen qvist, ther medh att hela trädh en gång måtte huggas af roten, icke kommandes i hugh (ehuru vijsa the voro) vijsa mannens vahrning, att den, som graffver en groop för en annan, han faller sielf ther uthi, och att stenen kan falla den på huffudh, som kastar honom i vädredt. Thett ähr (Gudh bättre) här och så skedt. Gudh giffve thett måtte vara eftherkommandom till vahrning och alldrigh mera sådana tider innfalla. Doch icke thess mindre, oansedt the sielffva haffva här hoos fahridt illa, haffver lijkaväl regimentzstammen och arfflinien tagidt stoor afbreck och ähr kommen nästan på thett yttersta, menn likaväl en efther then andra som the frånfallna ähre gönom stoor möda, arbete och fahrligheeter efther sigh lemnadt ett odödeligidt godt och berömmeligidt nampn. Vij må väl här i Sverie flitigtt bidia Gudh, att den tillning, som ther aff ännu igen ähr, måtte
#311 lyckeligen till växa, förmeras och förvidgas, så att fädernesslandzens barn och åföda under thess qvistar och grenar lenge och stadigtt måtte haffva godh skugga, roo och hvila. Ty om thett kommer en gång igen ther till, att mann må eller moste sökia efther regenter och vällia konungar, ther åthskillige herrar kunde komma i vahl, då skall man få see partier innan landz, huru som den ena vill hijt, den andra dijt, och nähr som thee der om icke kunna förlijkas, så komma thee hvar andra i håredh, och bliffver så en kattedantz uthaff. Menn för folksens synder skull bliffva monga förändringar uthi regimentten. Och nähr menniskiorna begynna vämmias eller ledas och tröttna vidh thett, som Gudh them giffvidt haffver, plägar han väl thett samma åther borttaga och öffvergiffva dem uthi sin vrångvijsa begäran till thett, som länder them till skadha och förderff, hvilkett the sedan moste begråta och doch icke kunna thett förra igen förvärfva. Thetta må öffverheeten så väl som undersåtherna väl betänckia och icke sträffva efther någedt annatt, högre eller nytt, uthan allena att fruchtta Gudh och låtha sigh nöija medh hans godha villia och välbehagh. Discite justitiam moniti, et non temnere divos.
Allttså moste herttigen såsom förre sades medh krigsmachtt draga öffver till Finnlandh. Till sitt biståndh och medhielp togh han medh sigh herr Axel Ryning såsom en marsk (then han och sedan vorden ähr) att förestå och regera krigzfolkett till landz, thesslijkest Samuel Nilsson, öffverste öffver alltt footfolk. Till siös och hoos skipsflottan brukade han den gammla Jochim Scheel och Per Stolpe den yngre. Uthi Sverie gaff han Anders Linnarsson befallningh öffver alltt krigzfolk i the landzorter på grentzen och uthi Vestergöttlandh på Elgsborgh haffva godh achtt på alla sakar och holla ther krigzfolkett i beredhskapp, om någedt fiendtligidt måtte på den sidan försökias. Hoos Hennes F. Nåde furstinnan, sin gemahlin, som skulle i medler tidh sigh på Nyköping uppehålla, förordnade herttigen Carl Carlsson medh några ryttare, doch skulle han öffver alltt krigzfolk i Upplandh, Södermannlandh och Östergöttlandh så väl som the skipp, hvilka hemma blefve, haffva befallning och uppsehende. Thess lijkest vore förordnade hoos Hennes F. N:de förstinnan till att henne bivista medh godh rådh och dageligidt omgänge Lubert Gauer, en förståndigh och lärdh mann, lifländare och herttigens rådh, Jost Kursel, ståthållare på Örebro, en lifländare, Christopher Scheiding, furstinnans
#312 hoffmestare, en tysk af nation menn thesse alla tre gifta och befrynde i Sverie, som länge hade tient herttigen. På Stockholm vardt förordnadh Pedar Ryningh till Lagnöö, Hans Johansson till Åleqvarn, Nils Kil til Appelnääs. Uthan för Nyköping på reddan under Hasslöön förordnades och fyra de största örlogzskipp, medh krigzfolk och stycker väl besatte, ther öffver Anders Styffvart var öffverste och ammiral, doch under Carl Carlssons commende. Till siös att gå af och ann emillan Pommern, Bornholm och Ölandh vardt förordnadh till ammiral Hans Claesson till Arestadh medh sex eller siu skipp att giffva achtt på konungens i Poland skipp, ther medh her Johan Gyllenstierna var af konungen förordnadh till ett anslagh på Elgsborg och Vestergöttlandh, om han them i siönn kunde råka och theras reesa förhindra. Menn förr änn som Hans Classon medh sin flotta kom uth, hade Johan Gyllenstierna tagidt tidhen i achtt och var luppin gönom Öresundh inn uthi skäran för Elgsborg. Doch fann han ther Anders Linnarsson medh krigzfolk för sigh på stranden och vardt förhindradh att kunna ther landstiga och göra någen skadha. Therföre moste han löpa till baka igen åth Danmark och bliffva ther liggiandes, ty han kunde icke för Hans Classons skipsflotta komma säkertt gönom Öster siönn till Dantzig igen, uthan moste ther en tidh long onytteligen förtära tidhen och penningar, till thess som Hans Claesson om hösten kom uthur siönn hemm till Sverie igen. Då haffver Gyllenstierna (såsom sades) most sättia i pantt stycker och hvadh han i förrådh hade på skippen, som umbähras kunde, till thess han finge aff konungen penningar till att lösa sådant igen. Thetta moste han göra, förty att konungen var väl sparsam på penningar och longsam uthi sina beställningar och expeditioner, therföre och sedan polackarna haffva brukadh thetta ordspråk om sin konungh: tria t fecerunt regi nostrove: taciturnitas, tenacitas, tarditas. Menn herttigen var snackfrij, kostfrij, försichttigh och snäll uthi sina beställningar, ther om Jacobus Typotius och vittnar uthi sin latiniske relation om detta krigedt, ther han säger så och besluter: rex bonus est, dux prudens etc.
Menn vij vela nu om herttigens finska resa vidare tala, doch icke vidare änn som mann viss kundskapp om haffva kann, ty monga particularia ähre ther i bland passerade, som väl vore värde att ihughkommas, medhan som åthskillige [do]mmar efther affectionen ther om fällas, att herttigen skulle
#313 alltt för strengtt ther haffva procederat och foortfahridh medh them, som i Viborgh så väl som i Åbo bleffve rättade; doch nähr theras föregångne bedrifter och bliffva upreppade, som framdeles och medh tidhen här och ther kunna samman sankas af androm, då skall man väl förnimma, att theras handlingar haffva thett väl förtient för thett tyranni, som the på allmogen ther i landzändarna och andra groffva laster haffva begångidh. Ty öffverheeten bär icke svärdet förgeffves, och hvars och ens dom kommer aff Herranom, som sitter i högden. Lijkaväl kann herttigen haffva hafft godhan rätt nogh för hela verldene, medan the haffva tractatt honom efther lijf och all välfärdh oförskylltt och ähre gångne ifrån all riks beslut och besvorne fördragh. Så ähre the och fallne uthi herttigens händer icke gönom någen accord och förordh, uthan på nåder och onåder, ther till medh en part, som nåde haffver varidh tillbudidh, om the ville bliffva vidh konungens eedh, giorda fördragh och afskeedh uthi Linköping, menn alltt sådant icke achttatt, uthan medh smäde ordh emot herttigen uthfahridh, kallandes honom en blodhundh, som törstade efther theras och theras slechttz blodh (såsom säijes om Johan Flemmingh, som bleff halshuggen i Åbo, hvilken elliest väl hade kunnet få niuta liffvet för sin ungdom skull). Her om vari nu öffverflödigtt nogh sagtt, all den stundh den, som denna relation och berättelse icke vill troo, han moste förbijda Gudz yttersta domm, då hvars och ens gärningar varda uppenbar bliffna och ingen undskyllan mera gälla.
#314
II.
Continuatio om hertigh Carls innfall uthi Finnlandh andra gången, då H. F. N:de hela landet inntogh 1599.
Nähr nu hertigen medh sin flotta var kommen öffver siönn inn uthi finska skären, fördeelte han sin flotta och krigzfolk, en deel medh ammiralen Jochim Scheel på the största skippen att landstiga vidh Åboo och holla slottet belägradt; den andra delen på the mindre skipp och skutar togh herttigen medh sigh bättre fram i skäärgården, achttandes landstiga, ther han kunde komma emillan Viborg och finska krigzmachtten, som var änn då till felldt, på thett att the nu icke åther igen måtte Viborgz befästning innbekomma och sedan besvährligare falla att få them ther uth igen, om the stärkte sigh uthur Liflandh medh konungs Sigismundi undsättningh ifrån Pålandh. Alltt så befann herttigen godt, då han hade förnummidh, att en förnempnd finsk adelsmann, benempndh Hans Bengttsson till 1, var nyligen hemmkommen uthur Frankerijke, ther han i tolff åhr hade sigh låtidh bruka uthi krigh under konung Hindrich den tredie och konung Hindrich den fierde, som kallades den store, och för then skull hade inthett omgänge eller deelachtigheet medh the andra upproriska finnar, ty han hade änndå icke varidh hoos them, -- honom (säger man) sende herttigen straxtt efther på hans gårdh och låth honom komma till sigh på sitt skipp. Sedan efther long discours och samtaal på skippet, bleff herttigen medh bemälte Hans Bengttsson således eense, att han gaff sigh uthi H. F. N:des tienst och vijste honom en godh hampn, ther Hans F. N:de beqvemligen kunde landstiga medh sitt krigsfolk och ginast komma till S. Mårtens sokn, ther som finnarna hade sitt läger, och såsom några villia säija, alla reda slagidh någedh partij aff herttigens folk, som var kommidh uthur Östrebottn under en öffverste benempndh Augustinus Larsson. Menn finnarna som och väl förmodade herttigens ankomst, försumade sigh och icke om godh kunskap, hvadh H. F. N. sigh ville företaga, och achttade sammla sigh till hopa medh en deel värfvade ryttare, som konung Sigismundus hade
#315 uthur Liflandh förskickadh öffver siönn åth Helsingfors till finnarnas undsättning. Doch först brukade the thenna list och sende två eller tre finska ryttare inn uthi herttigens läger, som föregoffvo, att the vore rymde ifrån finnarna och ville tiena H. F. N:de. Menn sedan the hade taladh medh herttigen och uthi lägredh förnummidh, att han ville medh the svenska besökia finnarna, rymde the bortt om natten igen till sitt partij, icke förmodandes, att herttigen skulle så snaart medh hela hoopen föllia efther, uthan allenast någedh partij ryttare sendas på kundskapp under ryttmestaren Hans Bock och några andra, som the hade förnummidh göra sigh färdigh, hvilka och ther till voro förordnade. För then skull täncktte the finska öffversterna att förbijda, om the kunde thetta partij af herttigens folk först någen afbreck göra.
Samma åhr 1599 om hösten, sedan som H. F. N. herttig Carl i Finlandh alltt hadhe intagidh och ställt i roligheet och enigheet medh Sveries ständer, och sedan han till Liflandh och Narffven hade affärdigadh den unge Per Stolpe (kallas unge Per Stolpe, medhan hans äldre broder af en annan moder och var vedh samma nampn, hvilken uthi herttigens armée för Linköping var öffverste qvartermestare och vidh Stångebroo bleff uthi slaget skutin och dödh) medh några små skipp och någedh krigsfolk, hvilken, då han dijt väl öffver kom, lätteligen kom öffvereens medh borgerskapp och krigsfolket i Narffven, togh befästningen inn och Otto Uxkull, ståthållare ther på, till fånga (hvilken doch sedan tiente herttigen och vardt högtt achttatt uthi sitt fellttmarskalksembete), menn Per Stolpe bleff gubernator på Narffven och öffver thess lähn Ålentacka. Till Reffle vardt förordnadh herr Carl Hindricksson, herrn till Kankas, uthi herr Jöran Boijes ställe, hvilken sigh snaart skickade i tidhen och fogade sigh medh ridderskappet i Eestlandh till Sveriges crona. Allttså fölgde Wittensteen, Wesenbärg och Hapsal efther, ty Claes Slatte på Wittensteen och Geert Dönhoff på Haapsala, ståthållare, droge ther ifrån till konung Sigismundus i Poland, ther the och sedan alldeles på polnsche sidan bleffne ähre. Uthi Viborg haffver herttigen till gubernator förordnadh herr Axell Ryning, en godh patriot aff förnemm schlechtt, then han väl förtroo kunde, hvilken och var älskadh af alla mann och medh godt beskeedh viste medh alla menniskior omgåås. Honom till medhielp var och förordnadh Jöran Blank, en tysk af nation, som här i Sverie uthi Närikie
#316 hade haft adelige gifftte, nu enkling, en lärdh adelsman och uprichtig. Uthi Åbo bleff Jochim Scheel öffver vinteren; doch sedan alltt foort Töne Jöransson till Högsegårdh. Sedan, säger mann, som således i Finnlandh och Lifflandh passeradh ähr, haffver herttigh Carl sigh igen medh flottan och öffverlops krigsfolk förfogadh till Stockholm igen till att öffver vintteren i Sverie sigh på alla ortter försäkra och ställa innrijkes alltt i godt lagh och varsamheet. Så snart nu H. F. N.seent på hösten uthi --[lacun]-- monadh till Stockholm var lyckeligen ankommen, hade [han] alla reda tillförende gönom skriffvelser förnummidh, att herr Jöran Claesson, Olof Håårdh och andra fångar, af konung Sigismundo ifrån Calmar emot loffven och tillsäijelse till Poland borttförde, nu vore på grentz i Dannmark igen komne, menn på H. F. N:des befallning icke uthväxlingen emot Beckus och andra polnsche fångar, som finges på Calmar, ännu skedd var, förr änn H. F. N:de måtte sielff komma hemm till Sverie igen. Och i medler tidh hadhe och den polnsche herren Casper Beckus annhollidh hoos Carl Carlsson, att nähr H. F. N:de vore annkommen till Stockholm, honom då måtte aff H. F. N:de eftherlåthas att sielf mundtligen få tala medh H. F. N:de, hvilkett och på Carl Carlssons tillkennagiffvande bleff eftherlåtidh, och straxtt budh efther honom till Nyköping skickadh. Nähr han nu medh hederligh comitat och medhföllie var till Stockholm ankommen, bleff han kallader up till H. F. N:d på slottett och behollin till middags måltiden uthi herttigens cammer, ther ingen mera var till bordz änn som H[.] F. N. sielf medh samma herr Beccus och Carl Carlsson. Då förödmiukade han sigh högeligen för H. F. N. och tackade för ett gunstigtt och nådigtt fängelse och godt tractament, hvilkett han högeligen uthi Polandh berömma skulle, och tillbödh sigh, att alltt hvadh som H. F. N:de honom förtroo och befalla ville till att berätta och kungöra sin herre och konung så väl som senatorerna i Polandh, som kunde tiena till enigheet och fridh igen emillan bägge konunge rijken, ther om ville han ingen flijt och uprichtigheet spaara. Ther uppå H. F. N:de honom svarade: thett vore H. K. M:tt medh breff och skriffvelser allareda noghsamtt kungiordt, doch ville han efther sitt tillbudh och göra någedh ther till, vore han till att berömma; och vore ther nu mer inga andra vägar till, änn att H. K. M:tt ville ännu till föreskriffvin tidh senda sin sonn hijt inn
#317 i rikett att varda upfostradh här hoos oss uthi vår religion och svenska seder. Menn hvadh thett icke skedde, så kunde hvarken konungen eller hans sonn någen förhoppning mera haffva till Sveries crona; doch hvadh anbelangade bägge riken och croner emillan fridh att främia och fordra, om the polnse senatores så behagade, kunde väl finnas ther till godh medel och underhandling. Allttså bekomm Beccus sin affskeedh och orloff att draga eller varda beledsagadh till Calmar och sedan på danska grentzen att komma emot the svenska fångarna löös, ther om fullmachtt vardt giffvin Hans Eriksson Ulffsparre till Broxvijk, ståthållare på Calmar och öffver thess lähn. Menn Beccus, till tacksamheet för godt tractament här i Sverie, hade ifrån Polandh låtidh här innhemtta några turkische hästar, ther aff han förährade herttigen tu stycken, så och androm några, hvar sinn, hvilkett honom sedan i Polandh icke väl bekom, ty då han ther hade berömtt herttigen och the svenska, giffvandes till förstå theras upprichtigheet uthi sina handlingar, kom han icke allenast uthi konungens ogunst och förachtt, uthan liten tidh ther efther (såsom mann haffver i Polandh hört säijas) ähr honom förgifft bijbrachtt, ther aff han haffver sitt lijf ändat och således honom vordet förmeent att tala sanningen här om mera.
När nu sedan var något bättre framledit på fölliande åhr och vintter uthi januarij och februarij månadh, förfogade sigh H. F. N:de neder till Jönekiöpingh medh sin gemahl och furstinna, dijt H. S. N:de och hade förskreffvet förnämbsta adelen aff Vestergöttlandh och Smålandh för den orsaken, att konungen i Dannemarcks sänningabudh vore dijt förmodande.
Thesse sändhebuudh hadhe några besväär medh sigh till H. F. N:de emoot thee svenska ammiraler, som var Carll Carlsson, Hans Classon och andra flere capiteiner till siööss, hvilcka hadhe effter sine instructioner emoot the lybeske för denn fiendskap, som då var upkommen (såsom förr i hugh kommidh ähr) emillom herttigen och them, uptaget några lybeske skiäpp inn på farevattnet emillom Bornholm och pommerska strandhen. hvilket de danske sändebuden föregofvo att vara skett inn på danska stränder, deras konungh till förfång och præiudicio. Menn denna saak bleeff på den tijden tämmeligen väll bijlagdh, så att man icke aff Dannemarck så snartt något hade att befahra. Allttså bleffve samma sendebudh väl tracterade och medh contentament ther ifrån åther affärdade.
#318
På samma tidh var och aff H. F. N:de en riksdagh uthskrefvin till Linköping uthi martij monadh, dijt han sigh straxtt efther sendebudens affresande förfogade till menige riksens ständer, som då och voro ther församlade. Ther sammastädes bleff då allmänneligen beslutidh, att efther thett konung Sigismundus på Sveriges rikes ständers åthskillige begäran om sex monaders tidh sigh att förklara, om han ville sin sonn hijt inn i riket öffversenda att bliffva till regimentett uthi svenska seeder och den öfflige evangelische religion upfostradh, alldrig någen bookstaf svara veladh, uthan fast mera them, som honom breff och budh ther om tillföördt haffve, illa undfångidh och några i fengelse låtidh kasta, therföre the honom och all hans afföda nu sin hullskapp och troheet upsäija ville, såsom af samma herredagz beslut ähr till att see. Therhoos och i blandh monga andra höghnödiga sakar, som ther förehades, ähre och the fångna rådz persohner, som konung Sigismundo bifallet hade uthi sitt onda upsåht emot fäderneslandet och den evangeliske religion och gudztienst, för rätta haffda att svara till sina handlingar för menige riksens ständer.
Nu voro icke allenast i blandh ständerna monga, som och hade tient konungen emot sin eedh och emot allmänne riksdagars beslut, förursakade ther till aff roop och rychte, såsom skulle herttigh Carl emot konungen haffva stämplingar om regimenttett, hvilkett då annorlunda spordes sanntt vara, ähre efther konungen uthi fäderneslandet qvarr blefne och till riksdagen kallade att förnimma och dömma, hvadh som sanntt eller lögn vore, uthan och till vittnisbördh för andra landh och riken, som medh Sveries crona grentza, ähre och aff åthskillige fremmande herrar och furstar begärade sendebudh hijt inn i riket, som thenna ransakning, förhöör och domm till höra skulle och vitzordh giffva.
Allttså, då sakarna på riksdagen företagas skulle, ähre tvenne the förnemste förefallne: först ständernes förbundh på Suderköpings herredagh att holla sigh vedh konungens eedh etc. och hvadh the, som ther ifrån föllo eller sigh ther emot sättia vorde, skulle haffva förbrutidh; den andra om hemliga stemplingar emot arfföreningen att komma regimentet under ett fritt vaal igen. Såsom thenna tvenne puncter voro hårda nötter att bita på eller starka knutar att uplösa, så haffver H. F. N. herttig Carl uthi klagemåls anngiffvande, som han säijes sielff personligh haffva giordt, först tillfrågadh them,
#319 som then beskylldning angick, om the ännu föruth ville bekenna sin förbrått och bidia om nåder? Ther till the haffva svaradh sigh icke veta någedh ondt haffva förskylltt eller stämplatt emot fädernesslandet, utan varidh sin eedhsvorne herre och konung föllgachtige, hulle och trogna, ther uppå hertigen svaradh haffver: "Nu medan I ähre så styffva och hallstarrige, så vill jagh och holla migh vidh lagh och rätt, och den domm, som jagh öffver Eder bekommer, skall haffva sin framgång och då ingen bön mera hielpa." Då haffver herttigen framtagidh några breff (som the icke trodde skulle vara i hans hender komna) och them framvijste att kenna sin egen handh igen och sedan läth upläsa thess inneholld, begärandes aff rätten, att såsom han them alla hade frijgiordt från den eed, plicht och trooheet, som the honom skylldige vore, till thess the denna saak dömdh hade, att the efther denn eedh och skylldigheet, som the vore Gudhi skylldigh, och efther bästa samvette sino och Sveriges lagh och statuter rettvijsligen dömma ville. Ther uppå blef theras moodh förfallidh, ehuru väl the sigh doch medh monga ordh och skääl förfächtta och försvahra ville. Menn the andra herrar, som bevijste sigh icke haffva vettskapp om sådana practiker och begärade nådh, them ähr sedan och nådh vederfahren, ehuru väl efther Söderköpings beslut voro the alla en domm undergiffna, såsom uthi samma herredagz besluth ähr till att see. Thess summariske inneholdh medh få ordh här hoos föllier: "Och ther vij eller andre här nährvarandes eller frånvarandes, som icke till thenna beramade samqvem komne ähre, icke vele göra ett medh oss i thett som här ähr vordet beslutidh, så vele vij haffva oss ifrån them afsagde och holla them för riksens oroliga och afsyndrade lemmar etc." Item: "Och alla the, som ifrån thenna vår allmännelige frivillige förening affallandes varda antingen för herragunst, egen nytta eller andra orsakar ehvadh nampn thett och hälst haffva kan, eller och sigh ther till bruka låtha att här emot etc. någodh voldsamligen, af hvem thett hälst skee och tillbiudas kunde, skulle företagas lönligen eller uppenbarligen, them vele vij achtta och holla för orättrådige och riksens upproriske och otrogna männ och fäderneslandzens förderffvare och hielpa them till att emotstå och förföllia." Thenna dom och herredagsbeslut haffva the förnemnate riks rådh (som här nu vore i snaron) tillförende sielffva ställtt och författadh och sielffva sedan åther brutidh och ther emot handladh, hvarföre
#320 the och ther efther och efther Sveriges lagh ähre ifrån lijf och godz dömde aff menige riksens ständer, ther i blandh och vore väl några af samma fördömmelse, menn icke så uppenbahre änn tå. Therföre och sade thesse domfälte herrar: "Här ähre the i bland, som dömma oss, och ähre lijka brotzliga medh oss", hvilkett och väl sedan ähr af theras handlingar uppenbahrt blefvidh, som historierna uthvijsa kunna här efther och medh tidhen. Allttså sedan H. F. N:de hade bekommidh dom öffver sina fiender och förfölliare, begaff han sigh ifrån Linköping till sin gemahl, som då var på Kongsbroo, och förordnade Samuel Nilsson, öffverste på then tidhen öffver alltt footfolk i Sverie, medh någedh krigsfolk att bliffva ther qvar och eftherkomma dommen medh execution, doch icke mera änn på the fyra förnemste: herr Erik Sparre, herr Ture Bielke, h. Gustaf och h. Steen Banerar. The andra bleffvo förskonte och efther någen tidh på frija fötter igen ställte och uthi possession aff sin egendom igen satte, till thess några igen sigh hade emot H. F. N. förbrutidh och antin[gen] ähre sielffva uthur landet förrymda eller uthvijsta eller åther fångna och straffade. Allttså spelar lyckan medh menniskiorna, ther doch hvar och en smider sin egen lycka eller olycka gönom sitt illa eller välförhollande. O, salige ähro the, som lijda förr rettvijsones skull och bryta icke thett förbundh, som i Herrans nampn besvoridh och uprättadh ähr efther hans behagh. Discite justitiam moniti, et non temnere divos.
På denna här riksdagh i Linköping ähr alla ständernas enhällige begäran förr H. F. N:d åther framkommen, att han ville sigh konunga titul och crona påtaga, medhan ifrån konung Sigismundo i Polandh inga svar eller beskedh kommo tillbaka, antingen han sielff hijt i fädernesslandet komma eller sin sonn till oss öffversenda ville, såsom några resor omskreffvidh hade varidh och på underdånigste begäradh. Menn H. F. N:de haffver thett änndå icke veladh samtyckia, uthan upskuttidh till thess tidhen, som föresatt var, att konungens sonn kunde uthur Poland komma här inn, vore förbij. Doch i medler tidh bar H. F. N. försorg, huruledes alla Sveriges cronos landh, provincier och grentzer måtte rundt omkring försäkrade bliffva för all fiendtligh innfall och varda om sina grannors vennskapp eller fiendtskapp förvissadh. Lätt för then skull i tidh tillreda skipsflottan och mönstra krigsfolkett och förordnade till storfursten i Muskow sina sendebud, h. Jöran Classon till
#321 Biby, Erlandh Biörsson till Schattmansöö och af lifländska landtrådh Diedrich Strick etc., hvilka medh första öpet vatten drogo öffver till Narffven och ther ifrån goffvo storfursten om sin ankommst till kenna. Straxtt ther på aff färdade han några skepp och en hoop krigsfolk medh Carl Carlsson för åth till Räfvel, ther då alla reda var gubernator herr Carl Hindersson Horn, en gammal förfahren krigsmann och väl affectioneradh herttigen, hvilken sammtt Carl Carlsson så länge hade sakarna och den landsändan i achtt, till thess H. F. N. sielf bättre frampå sommaren kom dijt efther.
Allttså fördrögde H. F. N. icke häller lenge, uthan medh sin gemahlin och unga herttigen Gustavo Adolpho samptt en annsehenligh krigsmacht till häst och foot begaff sigh dijt öffver och kom lyckeligen ther ann vidh pass på ändan in Julio eller begynnelsen uthi Augusto. Uthi Sverie till att haffva achtt på grentzerna emot Danmark vard förordnadh öffver hemma varande krigsfolket till felltt Anders Linnarsson, och befästningarna Calmar och Elgsborg medh godha ståtthållare och höffvidzmänn samptt landzknechtar väl försorgde.
Uthi Räffle bleff icke häller long drögzmål (ty Farensbach hade nu och här på polnsche sidan uthi Lifflandh församladh någedh krigsfolk, ther medh han braverade och syntesvillia någen oroo begynna ther i Liflandh); doch bleff först all adelen öffver al7ltt Estlandh dijt sammankallade till att berådhslå, huru mann sakarna begynna skulle, och om icke försäkring på en godh grannsämio medh polackarna kunde bekommas, hvar man då först någen platz fiendtligen på theras sido angripa skulle, medhan icke rådeligen vore medh en så stoor krigsmachtt lenge fåfäng stilla liggia och förstöra sitt egidh landh, låtandes sigh af vederparten medh falska förtröstningar och longsamma svaar draga vidh näsan och förhala tidhen, all den stundh polackarna alla redo tillförende nogh ursak till krigh Sveriges crono giffvidh hade, då the sin konungh medh krigsmachtt ther inn beledsagadh och vidh Stäkeborg så väl som Linköping fiendtligen uthan ursak H. F. N. och alla trogna innbyggiare och patriotter hade angrepidt. Allttså vardt godt funnidh, att her Carl Hindrichsson Horn till Kankas, förordnadh gub[ernator] på Räfle, och Carl Carlsson skulle medh en trummetare skriffva Jöran Farensbach till, som och för Stekeborg och Linköping hade varidh konungs Sigismundi fellttherre i Sverie och var en senator regni Poloniæ etc., voyvoda aff
#322 Wenden, vistandes på sitt huus Karkus i Liflandh, att han medh andra polnsche cronons ridderskapp på grentzerna sigh uthryckeligen förklare ville till fridh eller feijgdh.
Trummetaren kom innan fiortton dagar igen medh svar, som vore hvarken kall eller varm, uthan sträktte sigh på longa bahnen medh all ovissheet, hvadh ther på föllia skulle, säijandes, thett först moste kungöras till Poland och förbidas ther ifrån beskeedh; och i medler tidh vore han ther förordnadh att försvara grentzerna för någedh fiendtligidh annfall, som kunde påbiudas; hvadh mann nu på den svenska sidon ville sigh företaga, thett ville han förbijda. Therföre vardt beslutidh, att man för Pernow draga skulle och sigh den befästningen, såsom en siö stadh och näst hoos Wijken grentzande, först bemächtiga skulle, ther till och all beredhskapp strax giordes medh folk och artillierij, stycker, krut och lodh. Uthi Räfle lemnade H. F. N. sin förstinna och den unga princen herttig Gustaff Adolph samptt herttigh Johan, konung Johans yngre son, konung Sigismundi broder, samptt frökerna, sin egen dotter och sin systerdotter aff Mechelnburg, och ther hoos greff Moritz Läijonehuffudh till gubernator och Lubert Gavert rådz person. Menn herr Carl Hindriksson Horn såsom en gammel förfahren krigsman togh han ifrån gubernamentet medh sigh till fälltt, thess likest Otto Yxkull (som på Narven var) till fellttmarskalk, så och Jochim Scheel, ammiral till siös, medh artollerij, och sedan för Pernow till landz. Carl Carlsson, som änn då var ung, 27 åhr, till att bättre förfahrenheet få uthi krigh, brukade Hans F. N:d uthi alla occasioner dageligen och gemenligen alla befallningar gönom honom uthi arméen låth uthgå, ther medh han uthi estimation blandh krigsfolkett var såsom en general leutenant. Samuel Nilsson var general öffverste öffver alltt footfålk. Menn till rådzpersoner och dagelige upachtingh hoos sigh sielff hade H. F. N:d medh sigh greffve Magnus Brahe och herr Nils Bielke. Medh thenna krigzmacht och sälskapp, som H. F. N. medh sigh uthur Sverie hade till Lifland öffverbrachtt, och thenn estländsche rusttiensten, som då var 500 hästar stark ther öffver Effvert Delvik ryttmester var, samptt godh deel värffvade ryttere under ryttmestare Evaldh von Meyden, Frantz Treyden och andra begaff sigh H. F. N:de sielf till Pernows belägring. Menn på den andra sidon emot Derbt förordnade han den unga Per Stolpe uthur Narven medh thett krigsfolk, som kom uthur Finnlandh, till att bemächtiga
#323 sigh Lais och Öffverpålen, liggiandes emillan Derbt, Wittensteen, Wäsenberg och Narven. Nähr nu H. F. N. hade Pernow stadh och slott hollit några veckor belägradh och medhler tidh haart tillsatt medh skiutande och undergraffvande, elliest och till landh och vattn så bevahradh och förekommidh, att ingen undsättning ther till komma kunde, moste the sigh upgiffva medh vilkor, att hvilken som ville draga ther ifrån eller bliffva qvar i staden och uthi H. F. N:des tienst, vari sigh polackar eller af någen annan nation, thett stoge hvar och en för sig fritt. Allttså bleffve en godh deel heijduckar, ungrar och polackar, qvar uthi H. F. N:des tienst. Menn hoppmannen på slottett, som kallas på theras måål starosta, bekom frij passage och afresande, sigh till föga fromma, ty nähr han framkom, bleff han hafder för rätta och honom huffudet afslagidh.
Sedan som staden och slottett efther belägringen var förbättradh, provianteradh och medh folk till nödhtorften besatt, vardh rådhsamtt befunnidh att draga för Felin och thett samma sigh och bemächtiga, om mögeligen vore ännu samma höst, förr änn mann sigh uthi vinter qvartter begiffva skulle. Då tilldrog sigh på halffva vägen, ther som vägarna till Felin och Karkus skilgdes åth, att H. F. N:de betänktte sigh till att göra ett anslagh på thett husedh Karkus medh hijduckarna, som uthur Pernow vore komna i tiensten, således att the föregiffva skulle sigh vara senda ifrån Felin till att stärkia besättningen på Karckus emot herttigens anngrep, om han ther på någedh försökia ville thett att intaga. Och nähr porten för them upplåthas kunde, då skulle the så lenge holla portten öpen, till thess mera folk trychtte efther och starka nogh bliffva till att intaga husedh. Thetta anslagh misshagade en part officerer och afrådde, att mann icke skulle således folkett förströö eller skingra, ther hoos kunde lätteligen någen afbreck skee, ther af heela krigsmachtten sedan måtte någen skrecken fåå. Menn herttigen hölltt thett för ingen fahra, medhan dijt icke så longh vägh var, att the ju kunde sigh retirera och vijka inn på felltt lägredh igen, om theras anslagh icke ginge för sigh. Befallttes förthenskull Carl Carlsson han skulle taga en deel rytter och footfolk samptt thesse heijduckar medh sigh och allttså bleffve the till 1500 stark och drogo ther medh foort, så att the om natten kunde komma fram för Karkus. Nu vore många förnemme lifländare, som hade lust att föllia hans persohn och göra sigh bekenda och förtiente till någen
#324 godh befordring, them han och brukade till ledhsagare och förvartt efther the landzens lägenheet och vägar och stigar viste. Doch hade han en särdeles vägvijsare, som fången bleff in på Pernow, dijt han hade varidh af sin herre Farensbach medh breff inn förskickadh uthi belägringen; denna hade Carl Carlsson alltidh näst för sigh emillan två andra ryttere, ridandes främst för hela hopen; och efther han honom likaväl icke myckett väl ännu trodde, förde han sielf alltidh en sin pistol spendt och hanan på i hölstredh, på thett om den andra i mörkret hade veladh rymma, man då straxt honom medh pistole skott hade kunnedh nederläggia. Menn nu hände sigh att the, som i förvartten vore och skulle på ett adels hoff, Dönhoffer tillhörigtt, hemtta kundskapp, kunde icke i mörkredh finna vägen dijt, medan thett lågh någedh stycke ifrån stora vägen; sende för then skull emot Carl Carlsson och stora hopen, begärandes thenna mannen att vijsa sigh vägen; then finge the medh befallning att haffva honom uthi godh achtt. Menn nähr the kommo på stället, ther afvägen till hoffvet var, vijste han them medh handen, hvar thett lågh, dijt the andra alla sigh skyndade och lemnade honom allena på stora vägen, hvilken sigh icke försumade att ryckia foort för kära lifvedh till Karkus och varna them för vår annkomst. Men icke thess mindre, nähr stora hopen dijt fram kom och thetta förnamm, togo ryttarna heijdukarna baak på sina hästar och rychtte foort efther och några lätta hästar sendes straxtt för uth, om the kunde hinna then förrymde, efther han satt på en häst, som hade spatt och icke så väl löpa kunde. Menn förgeffves och fåfängtt, ty han kom ther inn och åther ther uth före vår annkomst. Då nu the föruth skickade kommo tillbaka och thetta berättade, ville Carl Carlsson likaväl ryckia så nähr Karkus och see thess belägenheet, så som och försökia ett annatt medel att komma ther inn, ty inn på huset var hoppmann Wellom Dycker förordnadh aff Farensbach och på vår sido hoos thenna hopen var och hans broder (thens nampn migh undfallit ähr). Then samma skickade Carl Carlsson medh en trummetare fram och läth uppfordra husedh (medhan thett icke häller till synnerlig värn var bygdt emot stycken, uthan medh höga murar för annlopp), försökiandes om den ena brodern den andra kunde öffvertala att uppgiffva sigh, all den stundh herttigen medh hela machtten eftherfolgde. Menn han therinne viste sin broder
#325 inthett annatt till villia änn som krut och lodh, lossandes på honom några bösse skått, doch ingen skadha giorde.
Nu var Farensbach icke myckett longdt ther ifrån medh sitt läger hoos ett lithett slott, Helmet benempndt. Therföre kunde Carl Carlsson väl tänkia, att fienden skulle honom besökia, och gick för den skull till rådz medh lifländerna, som vore kunnuge i then landzortten, hvar han skulle finne en fördelachtig ort till att hvijla medh krigsfolket öffver natten, som komma skulle, efther thett var för longtt till stora lägredh så hastigt fortryckia, och om fienden årkade them, som trötta vore, uphinna uthi aftogande, kunde väl monga uthi mörkret snarare vela sig frälsa medh fluchten änn som mannligen fächta, ther emot mann innanom någen fordel och stengder ort kunde holla folkett till samman och väl göra värn, till thess mann ifrån stora lägredh finge undsättning och medh Gudz hielp thenna fiendens ringa machtt heelt öffvermächttiga och sedan haffva hela landet för sigh fritt att spela medh, efther som mann lyste, för änn någen annan macht af fienden komme uthi marken.
Thetta syntes af allom gott vara och befunne så thett hoffvet Karies vara beqvemligast ther till, dijt och Carl Carlsson sielff medh några andra öffverster, frantzoser, skottar och lifländsche officerer, som på honom achtade, öffver en slemm pass drogh att besee lägenheeten och befann den så godh och fordeelachtig, att icke någen fiende skulle lätteligen sigh understå grijpa den ann, ther som så myckett folk innelågo, haffvandes och ther hoos en stoor skogh på den ena sidan alltt in till stora lägret, som icke väl två mijl ther ifrån var, ther igönom mann medh footfolks tillhielp kunde sigh väl retirera och makeligen undanvijka fienden, om så trängde; alltt så togh hela hopen sitt qvarter uthi samma hoff och tviflade inthett ther på, att ju fienden vorde någedh försökia på them, för änn the ther uprychte; therföre togh Carl Carlsson mot natten några the förnemsta officerer medh sigh och beställtte godh vachtt till foot och häst rundt om kring sigh.
När the nu hade hviladh inn på natten öffve[r] midhnatt, vardt aff trummetaren blåsedt till väcka och hvar mann upp till att rychtta sina hästar och vapn; i medlertidh blåste trumetare några morgon psalmar och gjorde sigh lustig. Åther kommo officererna till hopa hoos Carl Carlsson till att taga order, huru som the marchera skulle till bakars åth stora lägredh,
#326 och om icke några på kundskapp uthskickas skulle till att förnimma aff fiendens förehaffvande, medhan mann hela natten inthett aff honom hade höört. Bleff så order giffvin, att man icke skulle ryckia upp, för änn dager bleffve, att man see kunde, hvadh man giorde och hvadh för handen vara måtte (ty hoos vachtten sades, att man ingen fiende hade höört), och för then skull förordnades till hindervart (nähr man upryckia skulle) ett compagni ryttere och väl tu hundra till foot, som uthi lägredh i beredskapp holla skulle, till thess alltt annatt rytterij och footfolk framm igönom en gata medh godh gerslegårdh på båda sidar fram på stora vägen i skogen komne vore, ryttarna före marcherande och footfolkett efter, ty för footfolk var ther större avantage och fordel att fechta emil[lan] gärdzgårdarna, och uthi skogen var order giffvin, att nähr tekn goffves aff vår hindervartt medh pistole skott, thett fienden vore för handen, skulle vårt footfolk på båda sidor om vägen begiffva sigh inn i skogen, menn rytterna på vägen venda sigh och biuda fienden huffudh, drabbandes uppå them, och medh thett samma vårt footfolk uthur skogen giffva eld på båda sidor och baak uppå fienden. Menn hvadh hende sig, nemligen, fienden var kommen om natten nähr ther hoos uthi en daal, ther bleff han stilla hollandes och vågade sigh icke att grijpa oss ann uthi hoffvedh, som var medh stackett och gerslegårdar väl förvahrad och icke mera änn på en sida tillgång medh rytterij, doch stackett och gärslegårdar för sigh, ther igönom the moste, om the ville ther inn, elliest om kring medh höga backar eller moras, besvährligen till att igönom komma. Menn (såsom mann sedan haffver förnummidh) om natten förraskadh och borttagidh en vår skylldtvacht eller santinelle, hvilkett the, som runden ginge, icke haffva tagidh i achtt eller någedh ther om till kenna giffvidh. Allttså bleff fienden stilla hollandes, till thess han förnam, att alltt folk var uthi marche och uthur hoffvedh och qvarteredh, då sätter hann till på them, som efther vore, och fann them säkra, sittiandes icke alla på sina häster, uthan mera till bordz att äta frukost eller dricka brennevijn; då begyntte mann höra puf, puf uthur pistoler, menn icke af vår arriere garde eller hindervartt, som skulle giffva oss varning uhtan af sielffva fienden, som var i mangel medh vårt folk. Då Carl Carlsson detta hörde, som var uthi marchen emillan rytterna och footfolket och alla reda kommen fram till skogen, befalltte han ryttmestarna medh ryttarna venda
#327 sigh och uthi schlachttordning ställa sigh på en backa rätt hoos skogen, haffvandes en rinnande bäck framför sigh, och ther förbijda hans vidare order. Menn han sielf togh medh sigh några till häst, som näst honom vore, iblan hvilka var Jost Cursel, ståthållare på Örebro, och andra lifländare mera, som vore aff godh villia medh redne, samptt några frantzoser och andra fremmande ther medh gingo the straxtt emot några cosaker, som vore komne iblandh vårt footfolk uthi gatun emillan två gärtzgårdar och körde dem till baka medh footfolkettz hielp, hvilkom han och befalltte medh gärsle stänga gatun till, och medh sina bössor eller röör (som på den tidhen brukades) holla fienden ther ifrån, att ingen ther fram kommo, hvilkett och skedde. Då fienden thett sågh, brööt han en annan gärslegårdh öffver ända inne vidh hoffvedh, ther han kom inn på en slett åker medh sina rytter iblandh thett footfolk, som var förordnadh till hindervart och hade begiffvidh sigh uthur hoffvedh på fluchten åth skogen, menn bleffve ther mäst nederlagda och slagna. I medlertidh kom Ewert Delffvik, landsåthernas ryttmestare, och frågade Carl Carlsson, om icke bättre vore att retirera sigh i tidh, för änn all fiendens macht annkomme änn som låtha holla sigh ther uppe medh skermutzel och till äffventyrs sedan få större skada. Han fick till svar: hann skulle man rida [till] rytterna igen och hemtta ett compagni ryttare dijt till sigh och befalla the andra drabba på fienden, som var i mangel medh vårt footfolk på åkeren; han förhoppades väl kunna köra fienden tillbaka igen, medhan medh 10 ell 20 hästar man hade alla reda kommedh fienden till att stutza här i gatun och gå en annan väg igönom, ther ingen var, som honom emotstogh. Nähr nu Ewert Delwik medh thenna befallning foort gick, och för änn som han dijt kom, hade och fiendens ryttere giordt ännda medh våra landzknechttar på åkeren och vende sigh till ryttarna våra, som ther på en högd eller backa hölle uthi godh fordel, hvilka, nähr the sågo fienden komma, vende the alla ryggen till, både svenska och lifländare, officerer och gemena, och stanade icke förr änn som i stora lägredh hoos herttigen, lemnandes efther sigh sin anförare och öffverste Carl Carlsson, hvilken, då han sågh sigh vara af fienden förekommin på then vägen han achtade sigh och sitt folk vara på fluchten för fienden, kunde han eij lengre ther förtöffva, uthan befalltte thett footfolk, som ännu hoos honom var, att the sigh och frälsa skulle igönom skogen inn på
#328 den andra vägen, som lopp till Felin, dijt han och snart ville föllia, menn först medh the fåå männ till häst som han hoos sigh hade, föllia fienden jämte vägen gönom skogen till att see, om han några af sina förströdda ryttare kunde till sigh församla och till äffventyrs fienden, som jagade våra, på ryggen komma; men lyckades honom icke, ty han fann ingen menniskia, uthan hörde sina egna trummetare, som voro polackar och svenska tillhopa (them han aff Beckus på Calmar bekommidt hade), hvilke fienden nu i sitt voldh hade och låth blåsa immerfoort att locka vårt folk, som kände theras liudh. Menn them trodde ingen, och således moste Carl Carlsson medh sitt medhföllie vijka ifrån denna vägen igönom skogen in på den feliniske vägen och fann emillan båda vägarna i skogen här och ther några af adel, lifländere och officerer af åthskillige nationer, som sigh sammlade att sökia, hvar theras öffverste Carl Carlsson var bleffven, achtandes skamligen att så komma till lägret igen och icke veta, hvar theras öffverste var bleffven. Ther medh bleffve the till 40 eller 50 mann till häst starka, så att om någen fiende them till mötes hade kommidh, förtrodde the sigh att slå sigh igönom och komma väl fram. Menn uthi vårt läger var alla reda uthsprängdt, att Carl Carlsson vore slagen och man hade seet honom falla af hesten (hvilkett rychtte kom ther af, att en annan hade tagidh hans lööshäst och satt sigh ther på att komma undan för fienden, men blef straxtt neder skutin af hesten, then och kom i fiendens händer och var kender af alla mann, hvarföre tänktte the, att hans rätta herre hade suttidh ther på). Då nu denn, som döödh var sagder, komm leffvandes fram igen i lägredh, bestogo the medh skamman, som sin öffverste så hade förluppidt och icke ens en pistol emot fienden hade löös skutidh. Ther uppå vardt straxtt ett partij uthskickadh till samma platz hoos Karies hoff att besee lägenheeten, och huru monga döda ther lågo, hvilka the begraffva skulle. Och befanns vidh pass ett hundrade personer, som bleffve begrafna aff herttigens egen lifguardie, menn theras öffverste, en frantzos uthur Britannien, benempnd Jean du Bignon, som var i landet inkommen medh Carl Carlsson, fans inthett igen och förmeentes vara uthi ett huus förbrend, ther uthur han haffver medh några sina soldater sigh veladh ställa till värns. Sedan togh H. F. N:de sin marche ginast åth Felin och thett belägrade uthi novembris monadh; starosten eller hoppmannen ther på kallades vidh sitt tillnampn Strus, en förnempndh pollack.
#329 Nähr han sågh, att thett var allffvare, tende ham elden på staden och togh inn på slottett, hvadh honom behagade af folk och godz. Menn herttigen låth straxtt medh stormstegar bestiga muren och hugga upp portten att komma inn i staden till att släckia elden, som och var kommen i kyrkiotornet, och bleff allttså för elden någedh salveradh i staden och slottett nährmare belägradh, så väl på stadsens sida som uthan före i blandh the jordhhögarna, som liggia ther inn på slottzmuren. Ther utanföre bleffve ställtte några fyrpilstycke till att skiuta eldh medh glödande kulor på en trärundel, bygder på muren till vachtt huus och några stormstycken uthi; ther medh töffvade icke länge, förr änn thett begyntte brinna, och flögh elden ther ifrån upp uthi thett longa tornet på slottett, ther af emillan tyskarna, polackarna och ungrer, som ther inne voro, bleff oenigheet, att en part ville giffva up slottett till att frälsa sitt liff och godz, the andra och synnerligh polackarna ville ännu icke ther ann. I medler tidh kom en tysk borgare uthi ett skyttholl på ett torn uthi sträcke muren och ropade nådh, sättiandes på en stång sin hatt uth. Thetta fick herttigen sielff see och redh så in till tornet, säijandes att them, som sigh godhvilligen giffva ville, skulle nådh vederfahras. Then andra sade: mann skulle sigh hasta att komma snaart inn i tornet till honom gönom thetta hollet them till hielp, förr än polackarna uthur slottet kommo ther inn. Allttså fick H. F. N:de sielf några stegar och satte upp för tornet och skyndade folk till att stiga ther inn; doch voro icke öffver två eller tre ther innkomna, så kom Samuel Nilsson öffversten och Carl Carlsson medh mera folk löpandes och stego båda sielffva ther upföre. Men som öffversten Samuel kom för en trappa, som gick uthföre på borrgården, fick han see polackarna komma hopetaals medh sina bössor. Då sade Samuel: "här komma the ann, bröders, ståår nu bij", och drog sin värie blott uthur balgan, bliffvande ståendes på trappan. Då begyntte våra, som icke monga ännu inne voro, packa sigh åth stegan och ville uthföre igen. Menn Carl Carlsson sprang emillan them och stegan medh sin blotta degen och ropade them, som voro på stegan att gå upföre, att the skulle skynda sigh, ty här skulle vanka godt byte, fick så uthi hast them inn och en trummeslagare medh och ställtte sigh som the hade varidh mächtta monga, doch voro the icke öffver tiuge stark. Ropade så starosten Strus han skulle för sin person på godh loffven komma upp i tornet
#330 till them, så skulle han medh sitt folk få godt qvarter, eller the stoge alla i fahra att komma om halsen och slottett bliffva förbrendt; ther på komm han upp till them allena, menn då han sågh them icke vara starkare, sågh han sigh om och hade gärna varidh neder hoos sitt folk igen, menn Carl Carlsson skyndade honom uth för stegan medh några soldater, som honom till H. F. N:de fram beledsaga skulle; sedan stogh snart att handla medh the andra, då theras huffudh var ifrån them. Allttså vardt Fellin stadh och slott vunnidt och intagidh och icke lithett att göra till att släckia elden, menn uthi thett longa tornet brann elden några dagar inn om murarna, ty ingen dristade sigh att komma ther upp, såsom icke häller mögeligen var för elden, som föll alltt neder åth på böning [sic] efther den andra. Efther thenna föröffvring och sedan som krigsfolkett några dagar hade sigh hviladh och medh proviant försorgdt, sedan och som Per Stolpe medh thett finska krigzfolk var ther ankommen och hade Lais och Öffverpolen intagidh (då hela krigzmachtten vardt skattatt till trettijo tusend stark), drogh H. F. N:de sielf för Carkus och lägrade sigh up uthi Farensbaks nya hoff och trägårdh, menn fördrögde icke länge ther, medhan Karkus innan 2 dagar gaffs upp uthi H. F. N:des händer och Farensbach nu ingestädes mera sigh finna låth uthi felltt. Medh samma togh och resa fick H. F. N:de och inn Ermes och Helmet. Och all den stundh nu vinteren nalkades uthi novembris monat emot ändan, då onda väger, slagg och regn så väl som frost ibland dageligen innföll, förordnade H. F. N. hoppmänn och nödhtorftig besättning på husen, thett andra krigsfolkett uthi borgläger och vintterqvarter på the ortter och lähn, som han hade innbekommidh, nu så väl som andra orter Sveriges crono tillförende tillhörige. Hans Furstlige Nåde sielf medh sina rådz personer och hofftienare förfogade sigh till Wittensten, dijt som H. F. N:s gemahl och furstinna allareda ifrån Räffvele var annkommen.
Thetta varade en lithen tidh, att H. F. N. togh sigh någen hvila och krigsfolkett måtte få liggia stilla. Ty så snart vintteren bleff stadigh och vägarna godha, vardt och straxt befallning uthgiffvin, att stycker och nödhtorftig krigsmunition så väl som alltt krigsfolk skulle tillredas och färdigtt hollas att draga för Derbt, nähr som första befallning här uppå vidare komme. Allttså sedan som herr Axel Ryning (hvilken var kommen ifrån Viborg gönom Rysslandh, ty Ingermanlandh
#331 var änn då icke under Sverie) hade bekommidh sin afskeedh igen på sina ärender och beställningar uthi Finnlandh, bleff tillsagtt Per Stolpe på Lais och Carl Carlsson på Oberpolen, ther the hade sitt borgläger, att the skulle ryckia upp medh thett rytterij och finska footfolk, som the hoos sigh hade, och foga sigh till samman, dragandes ther medh foort för Derbt och beränna thett, till thess H. F. N. medh mera footfolk och artollerie straxtt efther fölgde. Vardt allttså medh thessa föruthskickade inthett synnerligen annatt förrättadh uthan några skermutzlar ther hoos doch ingen skadha eller mannligheet på båda sidor bevijstes. Nähr som då H. F. N. sielff medh hela hopen och ammunition var eftherkommen (och hade sigh lägredh uthi Rådzhoffvedh1 gijnt emot Derbt och strömmen Enbäcken2 ther emillan, ther ifrån såsom en högh landhmonm öffver strömmen mann see kunde inn i staden och medh groffva stycker väl skiuta inn uthi huusen), bleff uthan drögzmål straxt förordnadh, hvar stycken planteras skulle till att nederskiuta muren och kunna gå till storms på tre ortter: en batterie, som öffversten Samuel Nilsson (medh sin svåger Jesper Andersson Kruse, om jag rätt minnes) commenderade uthi öster om staden nedre mot Enbecken, ther hon flyter åth den stora siön Peipus, och på andra sidon om ström Enbäcken på norra sidan emillan herttigens läger och strömmen, ther som Nils Kijl var öffverste, och thesse båda skantzar skute korsvijs igönom muren inn i staden; den tredie batterien på södre sidon, ther som starkaste muren och rundelar vore gijnt emot dommen och slottett, som ligger högre änn som stadhen, ther commenderade Carl Carlsson och Per Stolpe. Sedan bygdes och en skantz på södre sidon neder för den höga jordmonnen, ther som den tredie skantzen var på, nermare bättre till Enbäcken, doch rätt under Dombärgedh, gijnt emot jesuiter collegium, ther uthur kastades eld och fyrbollar in i staden. Allttså om jule dagh efther predikan och gudztiensten begyntes medh stora stycken att spelas både uthur alla batterien och uthur slott och stadh emot hvar andra. Thetta varade några dagar, till thess mann fick holl på en stoor rundel, och han blef vernlöös på domen. Uthi the andra två schantzar öster och norr på gingo kulorna mest gönom muren och giorde ingen synnerligh bressa, så var och ther innanföre icke longtt ifrån muren ett bollverke upphuggidh och medh jordh uppfyllt, att icke
#332 godt var ther komma till storms. Menn thett hände sigh, att en Ramel vidh tillnampn som mest var emot att parlementera medh the svenska, då han gick om kring på vandringen vidh stadzmuren och sitt folk förmante till frimodigheet, kom en kula flygandes och brechte hans been, så att han moste bäras ther ifrån och i sitt herberge. Sedan hade Herman Wrangel, en ryttemestare (som i Polen tillförende emot Maximalianum [sic] sigh tappert och mannligen förhollidh hade, menn icke till nöija recompenserdh var), högsta röst och ansehende i staden. Så hade han och hoos the svenska i lägredh en, som ther tiente sin svåger, benembdh (om jag rätt minnes) Reinhold Anrepp, hvilken som ofthast hade sina hemlige budh in i staden till Wrangel och styrktte honom att giffva sigh på then svenska sidon, berömmandes herttigens goda affection emot lifländarna och ther emot polackarnas haat till tyska nationen. Thetta och thett alffvare, som uthan före brukades, förorsakade them ther inne att komma till tractatt. Vardt allttså accorderat, att staden och slottett på discretion och herttigens nåde sigh ville uthi H. F. N:des voldh upgiffva. Medh thett samma bleff ther inne thenn förnemsta, som ther var, en castelan och polnsch senateur, N. Skencking benempndh, uthi arrest behollen till att ransonera sigh eller för någen annan framdeles lös giffvas; item Caspar Tisenhausen, som kallades then unga, var beställtt ryttmestare hoos polackarna; thesslijkest jesuiterna blefve anhollna. Thenna Skenking var stor cantzlernn i Polen Samoiski någedh besvågradh på sin hustrus vegna (hvilken icke var här, uthan i Polen qvarbleffvin). Nu hade Samoiski detta lähnet under Derbt för sitt starostia eller hoppmanskapp, och all den stundh under polnsche regimentet beholla starosterna största deelen af innkomsterna, hade han denna Skenkingh giordt till sin æceconimum, hvilken ther uthur åhrligen betalte sinom pri[n]cipal stor cantzlern trettijotusend polnsche gyllden, och då var en polnsch gyllden reknadh half annan på en riksdaler, lijka medh en svensk daler hvitt myntt.
Och uthi derbtsche kreijtzen bodde thesslijkest mycken adel, så att theras rosstienst väl kunde stiga till 300 hästar, ther öffver förberörda Herman Wrangel var ryttmestare, hvilka af adel och sedan under honom emot polackarna haffva sigh bruka låthett och troligen tient mestedels.
Såsom nu thenna stadens och landzortz föröffvring uthan synnerligh blodz uthgiutelse var en Gudz välsignelse och godh
#333 lycka, så moste och lyckones ostadigheet sigh ther hoos bevijsa alltt efther Gudz rättvijsa dommar, ty uthi krijgh och fellttläger sellan Gudz fruchtan medh föllier. Nulla religio pietasque viris qui castra seq[v]untur. Therföre moste och någedh straf medhföllia såsom på samma tidh skedde vidh Wenden. Nu hade i medlertidh Hans F. N:de förordnadh på åthskillige ortter, som antingen sigh godhvilligen upgiffva ville, såsom Nyhusen och Ansell, Adsell etc., eller andra, som någen voldh eller machtt förbida ville, någedh krigsfolk hijt och dijt. Alltt så och till Wenden uthur näst omliggiande besattningar och vintterqvartter, hälst medhan mann hade förnummit, att ingen fiende så stark vore till felltts och uthi Wenden icke myckett krigzfolk, eij häller borgerskapp stoort var för handen mera änn Ludhvijk Weijers compagni till häst, vidh pas ett hundra, högst tuhundra eller trij stark, hvilka och ville draga ther ifrån och sigh retirera, väl merkiandes sigh så svaga icke myckett bliffva ther nyttiga. The svenska, finska och tyska, som ther för Wenden ankommo, voro väl tu eller trij tusend mann till häst och foot, hvilka hade till öffverster och annförare Mauritz Wrangel den äldre på den tidhen och Johan Blank, uthur stifft Brämen bördig. Och då the kommo innför staden Wenden, funno the Ludhvig Weier medh sitt rytterij hollandes uthanför stadzporten på then sidon, ther våra ankommo, och sin bagage och trotzs låtho the gå uth gönom andra porten åth Riga och Kokenhusen. Men vårt folk föll strax inn i förstaden eller hackelvärke, begynnandes plundra och giffva sigh på byte, förachttandes fiendens lilla hoop, som hölltt för porten hoos staden uthi parade eller ansehende emot våra, så lenge theras trotz kunde någet komma undan, doch icke uthi meningh att fächtta emot våra, som vore them för starka. Lika väl nähr the sågo theras oordning, som vore uthi hakelvärkett innfalna, vågade the att grijpa them ann och körde så våra tillbaka igen, ther medh mesta parten aff vårt hinderholdh togh och fluchten öffver den strömmen die Aa, som var medh jis belagd, menn icke allastädes baar, och för den skull monga gönom jisen innföllo och drunknade flera änn som slagna bleffve. Doch the, som bleffve ståndandes emot fienden till att fächtta, bleffve väl monga nederlagda; förnemligen ähr märkeligen, att Anders Larsson, som tillförende hade varidh på Åbo emot herttigen, blef skutin igönom axlen in och gönom veka liffvedh, neder i bältestaden, åther uth igen, så han föll uthaf hästen
#334 och blef liggiandes ibland fienden på marken. Då hans sonn Lars Andersson, på den tidh fendrich eller leutenant (om jag rätt minnes), thett sågh, satte han sielf tredie inn ibland fienden och körde them ifrån sin faders kropp, som ändå lefde, förde honom väl therifrån och lätt så väl honom förbinda och läkia, att han sedan monga åhr leffvadh haffver och varidh ståthållare på Räfle. Hans Blanck blef och slagen och på platzen liggiandes. Menn fienden drogh sedan sin koos och folgde sin trootzs och bagage efther. Ther haffver och varidh en finsk landsknechtt, som sigh medh en tellknijk [sic] så mannligen länge värdh haffver ibland fienden och icke ville sigh till fånga giffva, uthan häller döö, hvilkett voijvoden Dembinsky, som sedan fången bleff vidh Pebal, sielf honom till beröm berättade för monga af oss svenska. Allttså seer man, att icke haffver feladh på manheet och modh iblandh vårt folk; men synderna, röffvande och skännande medh voldz värkan på the oskylldiga och värnlösa fattiga undersåther, qvinnor och barn, haffver them förtagidh Gudz välsignelse och segeren emot fienden. Lährer för then skull fruchta Gudh och föllier hans villia och budh. Ty såsom konunglige propheten säger, psalm 33: Enom konung hielper inthett hans stora machtt. Enom kempa varder icke holpit gönom hans stora krafft. Hestar hielpa och inthett, och theras stora starkheet frelsar inthett. Sij, Herrans öga seer uppå them, som fruchtta honom, the som på hans godheet trösta.
Nähr nu thett flychtiga folkett ifrån thenna olyckan var kommidh inn till Anssen och Sagnis på vägen till Derbtt, och herttigen thett fick veta, sende han budh, att the skulle bliffva ther så lenge stilla, till thess H. F. N:de medh hela hopen ifrån Derbtt dijt till them kommo. Sedan drogh H. F. N:d medh hela krigsmachtten foort åth Wolmar och Wenden och så foort uthi januarij monadh. På thenna resan uthi en fleck, som heter Walk, bleff fellttmarskalken Otto Yxkull siuk, och för än vij kommo för Wolmar, dödh. Hans lifs tidz förlängring hade väl mongen krigsmann så väl som herttigen sielf gärna önskadh. Då vij nu för Wolmar vore framkomna och staden medh slottett på trumetarens anblåsande icke ville uppgiffva sigh, menn tidender vore ankomna, att fienden åther sigh sankade uthi Wenden och ville komma them på Wolmar till undsättning, beskantzade vij oss medh sniö och hölas, sättiandes allastädes omkring medh spitza stakar, som man plägar
#335 kalla svijnsfiedrar, ther icke gärna ryttare på löpa. Och förde så groffva stycker uthi skantzen för staden, till att beskiuta muren, hollandes stark vachtt emot fiendens infall, om han komme. Menn såsom staden och slottett sågh, att thett var allffvar, doch icke platzen till att försvara ther emot, och stycken begyntte spela på muren och göra bressa, menn ingen undsättning komma ifrån Wenden, dijt stycken för Wolmar väl höras kunde icke mera änn som 4 mil ifrån hvar andra, då betänktte the sigh och qvitterade platzen, upgiffvandes sigh uthi H. F. N. discretion och voldh. Ther medh folgde och några andra små huus: Burtnick, Moijan och Woltfahrt. Och monga the af adel, som ther om kring bodde, föllo och till H. F. N:de.
Sedan rychte H. F. N:de medh hela hopen åth Wenden. Då togh Carl Carlsson af lifländare några medh sigh, så och någedh svensktt rytterij, och drogh för ann till att förnimma, om någen fiende var ther inne, som sigh värija ville. Och nähr han kom uthi annsehende för staden, bleff hann hollandes uthi sin fordel någedh ther ifrån och sende vidh pass tiugu hestar medh en trummetare fram under staden och låth blåsa ann. Ther syntes inga på muren, uthan några borgare öffver porterna och på slottett några få personer medh underhoppmannen eller potstarosten1. The svarade sigh icke kunna uplåtha porterna, för änn the viste för hvem. Ther på redh Carl Carlsson sielf fram till porten och frågade, om the ville för H. F. N:de herttig Carl låtha upp sina portar och släppa honom inn. The frågade honom igen, hvem then vore, som thetta frågade, och då the thett hade förnummidh, sade the sigh väl villia släppa honom straxt inn, menn theras portar vore förtimrade, the moste haffva tidh att rymma them uth igen; elliest och moste the bekenna sigh vara förlåthna och icke haffva sielf macht och folk till att värija sigh, begärade nådh, och att krigsfolkett icke måtte plundra staden; hvilkett them bleff loffvadh och tillsagtt. Carl Carlsson lemnade så några af sitt medhföllie för stadzporten, till thess han skulle bliffva uppgiordh, och befalltte them ingen släppa ther inn flera, för änn han komme igen, och redh så medh thesse tidender emot H. F. N:de, hvar uppå bleff straxt förordaadh vissa compagnier, som skulle logeras och innqvarteras i stadhen jemte H. F. N:des lifguarde och hoff folk, och strängeligen förbudidh, att
#336 icke någen borgare skedde någen öffvervoldh. Thett andra krigsfolkett bekom sitt qvarter på landet ther omkring. Här i Wenden bleff H. F. N:d några dagar stilla liggiandes och i medler tidh förordnade folk till Runeborg1 medh stycker att belägra thett. Ty Runeborg var temmeligen till värn medh höga torn och murar, och ther inne var starosta en littovisk adelsmann af schlechte, benempnd Wicsiosoffski; den ville sigh icke medh godha ordh uppgiffva, doch ändtligen moste bliffva fången och uplåtha slottett till herttigens voldh. Ther efther folgde och några andra små huus ther om kring. Thesslikest då herttigen hade förnummidh, att voijvoden af Wenden Dembinsky var änn då qvar på sitt huus Pepalg, och sades, att han ville samla ther någedh folk igen, skickade han dijt Carl Carlsson medh en godh hoop ryttare och finsktt footfolk i förhoppning att honom kunna förraska och få vidh huffudh, så och husedh Pepalg intaga. Medh thett samma folgde och herr Carl Hindersson Horn, icke att han då hade någedh folk att föra, uthan såsom en förfahren gammel krigsmann och fordom krigsöffverste tillsee, att the unga och nykomna icke någedh feel begå måtte. Nähr nu voijvoden, den gambla Dembinsky, theras tillkommelse förnamm, ville han ther icke förbijda the svenskas annkommst, ty hans huus var väl medh vall och vattugraf omkring och änndå stocken, som the kalla husedh innan om, aff steen och höga murar, så var doch vattugraffven starktt frusin och vallarna icke myckett höga eller tiucka uthan brystvärn och icke förvahradh emot stycken. Therföre packade han sigh therifrån dagen för änn the svenska kommo ther före. Menn efther han var så nyligen afrester och diup sniö var fallen, kunde han icke longtt komma undan, hvarföre betencktte sigh Carl Carlsson medh her Carl Hinderssons Horns samtycke att senda tuhundra ryttere sammt några välberedne liffländere af adel efther honom; the samma skyndade sigh så, att the samma natten fångade och förde honom väl förvaradh medh sigh till baka igen; och medh thett samma fingo the och hussedh Pepall inn, ther uppå var någen förrådh och bönderna ther omkring temmelig beholdna. Allttså drogh her Carl Hindersson medh den fångna voijvoden till H. F. N. åth Wenden, menn Carl Carlsson och Per Stolpe bleffvo medh krigsfolket så lenge ther stilla liggiandes till vidare beskeedh ifrån Wenden. Nähr thetta var så vida förrättadh,
#337 och h. Carl Hindriksson kommin till Hans F. N:de på Wenden medh then fångna herrn voijvoden, gaff H. F. N:de order medh h. Carl Hindersson, att krigsfolkett hvar på sin ort skulle förläggias på fiortton dagar till görandes att hvila och fahra väl medh sig, till thess H. F. N. komme igen ifrån Derbt, dijt han då sigh begaff emot sin furstinna, hvilken ifrån Wittensten ther up i landet sigh hade begiffvidh och ther hoos beställa och förskaffa, hvadh som till belägringen för Kokenhusen behöffdes. Och förtöffvade ther medh icke länge.
I medler tid kom och Adam Schraffer, som hade varidh på Adzel, nähr thett upgaffs, commandant eller arrendator. Hann drogh ifrån Pepall medh h. Carl Hinderssons och Carl Carlssons samtycke till Dettloff Tisenhausen på Erla, som var en lärdh gammel mann. Hann låth sigh aff Adam Skraffer (som och var en klook, försmitzadh mann, ogift på den tiden änndå, menn Tisenhausen hade hustru och barn) öffvertala att giffva sigh på herttigens sida. Thesse båda, Schraffer och Tisenhausen, hade hoos adelen ther om kring stoor credit och annsehende och kommo så till väga, att Johan Tisenhausen på Bersson, en vältalande mann, thesslijkest som hade thett latinische tungomåletz godha förfahrenheet, menn icke mindre stoor benägenheet till godha drycker och fyllerij....[!] Denna medh the andra två kommo allttså adelen, som i then kreitzen emillan Kokenhausen och Riga hemma vore, till att mesta deels begiffva sigh på herttigens sida, och the, som hade slott och huus af steen, togo inn svensk besattning och garnison; ther medh Kokenhausen på denna sidon om Dunen nogh var blockeradh och belägradh, menn hade änndå öpen vägh och tillförning gönom Curland ifrån Littowen och Riga. Sedan kom befallning ifrån H. F. N:de, att mann skulle medh krigzfolkett ryckia nermare Kokenhausen, hvarföre och Carl Carlsson medh Per Stolpe och monga finska och liffländare aff adel sigh nährmare fogade och sigh lägrade uthi Siselgall och Spillenshoff, therifrån the kunde alltidh uthsända på kundskap inn i Curlandh och hvar dagh vara för portten på Kokenhusen. Menn innför staden kunde mann icke slå läger till att lenge ther fördröija, medhan polackarna ther inne hade alla husen ther omkring uppbrendt och hvadh them tiente ifrån landet innfört på befästningen, så att mann moste uthi en hast therföre uthrätta, hvadh som skee kunde, till att innbekomma samma oort. Nu ähr Kokenhusen belägidh uppå en klint, som skiuter
#338 ifrån slätta marken ther uthanföre inn till Duna strömmen och haffver en lithen ström på den sidon, som vetter åth Riga, hvilken och haffver på båda sidor höga klinter, doch på klinten jämn mark, och löper inn i Duna strömmen rätt inn under slottet och gör så staden någedh breedh emot landet, men slottett smaalt och spitzt emot Dunan. På andra sidon, som vetter upp emot Dunan, kommer och en rinnande bäck uthur skogen och löper igönom en daal, som sträcker sigh emillan tu jämna fälltt rätt inn till staden; ther kunde footfolket väl säkertt lägra sigh uthi, frij för alla stycken och icke longdt ifrån Dunan. Nähr nu H. F. N. kom sielff till städes igen, bleff uppryckning medh hela hopen och läger slagidt för Kokenhausen. Ther moste vij oss meste deels göra hyttor neder i sniönn, ty ther var diup sniö och skara uppå. Menn thett var bäst, att icke häller myckett länge drögdes, för änn vij bekommo stadhen inn. Ty herttigen, nähr han hade den platzen rätt besedt, befalltte han straxtt göra skantzkorgar och slå en skantz på en högdh liggiandes uth medh Persen 1, ther ifrån mann kunde medh stycken spela inn på stadzvallen, och sedan en skantz mitt för portten, ther som var ett bollwärke, bygdt af trää, väl tortt och gammelltt, som snaart brinna kunde. I medler tidh vardt och befalladt alla öffverster och höffvidzmänn att bereda och göra sigh stormstegar färdigh, ther medh att bestiga vallen, som icke myckett var högh, eij häller graffvan diup. Nähr nu alltt var färdigtt, bleff tillsagtt, att man skulle gå till storms. Och togh Samuel Nilsson medh Sudermanlandz och Nerikies folkett den orten öffver porten, ther som var elden uthi skutin medh glödande lodh på träbolvärkett, till att bestiga. Christer Somme medh smålenningarna gick på thett vallhuffudh emot Perssen1; på thett andra vallhuffudh emot Dunan gingo the finska medh sina öffverster Hans Bengttsson och Jesper Andersson Kruse till storms. Stycken spelade och i medlertidh så fort som the kunde dijt, som man sågh fienden kunde få någen skadha, till thess the svenska kommo på vallen iblandh polackarna till mangels. Då moste fienden vijka inn om en muur, som var innan om vallen, och stängde portarna efther sigh till, så lenge the fingo tidh att igönom stadhen skynda sigh till slottzporten och goffvo staden till bästa. Allttså gick detta lyckeligen ann, och bleff staden vunnen uthan någen
#339 synnerligh mannsskadha på vårt folk; doch polackar, några officerer och en hoop gemena, på vallen och i gaturna här och ther bleffve dödha liggiandes och nakota affklädde. Menn slottet behöllo the inne och värde sigh ther uthur. Nu var sielffva slottett af höga murar och vohningar rundt om kring, och ther, som portten var, på rätta stocken och innersta slottett ett fyrekantt tornn upmuradh uthur en temmelig diup och bredh graff som var torr och uthur klinten huggen i gamla tider. Ther uthanföre emillan staden och slottett var en förborg ther som emot staden vore vohningar, några öde, allenast murarna ther stogo qvar, menn ingen synnerlig graf emillan staden och ther. Ther innan före var en platz eller borrggårdh, ther uppå hade the några groffva koppar stycken liggiandes, therföre försvarade the thenna förborgen på en dagh eller två, så lenge the finge samma kopperstycken vältra uthaff platzen och neder i slotzgraffvan. Thesse stora stycken ähre således dijt komna: Thett hände sigh uthi konung Johans den tredies tidh, då ett förbundh var emillan samma konung och konungen i Polandh (Stephanum, som voro svågrar) emot ryssen, att den tidh storfursten den tyrannen hade belägradh Wenden medh en träffelig stoor kriegsmachtt, och på den tidh Wenden hörde under polnsche cronon, menn icke så snaart uthur Littowen eller Polandh kunde komma undsättning, begärade polackarna, som då vore i Lifland icke öffver tre eller fyra hundra till häst, ther öffver (om jagh rätt minnes) commendo haffver hafft denna Dembinsky (om hvilken för sagtt ähr, han bleff fången till Sverie), att herr Jöran Boije, konungen i Sveriges fellttherre och krigsöffverste uthi Eestlandh emot ryssen, måtte komma till hielp och bijståndh; thett han och giorde medh fyra tusendh mann allena emot ryssen, som var öffver trettio tusendh mann för Wenden och hotade medh piskor villia köra the svenska till baka. Menn herr Jöran Boije gick medh sitt folk och stycker igönom strömmen, som kallas Åå, nedan för Wenden och upp till fiendens läger, ther han hölltt uthi full slachttordning, körde honom alldeles ther ifrån och bekom alltt hans artillierie och groffva stycken. Menn efther stycken vore svåra att föra så longan väg till Räfle i Eestlandh, loffvade polackarna villia föra them till Riga och ther ifrån på skipp senda till Sverie, menn tvärtt emot förde them till Kokenhausen och sedan underligen ther ifrån efther long tidh åther komna uthi Sveriges cronos voldh igen såsom här efther
#340 väl kan vidare ihughkommas. Nähr nu thenna gången polackarna hade på slottett (såsom sagtt ähr) vältradh stycken neder i slottzgraffvan, begoffvo the sigh inn på stocken och bollvärkade portten igen. Thetta märktte öffversten Hans Bengttsson, som medh sina finnar hade vachtten, att icke någedh bösseskott mera skedde uthur förborgen, allenast uthur the innersta höga slotzmurarna öffver den andra förborgsmuren, på vårt folk, togh för den skull några sina knechttar medh sigh och på en stega gick igönom ett fönster öffver porten inn och förnam, att ther var alltt tommdt och öde, hvarföre giorde hann upp den portten, att mera folk kunde komma ther inn uthi camrarna. Menn då mann icke för öpna bösseskott uthur stocken kunde ther komma medh groffva stycken fram till att beskiuta stocken, moste mann bryta holl andrastedes, ther stycken sattes inn, och bleff så thett tornet, som stogh vidh porten på innersta slottett, nederskuttidh; menn ther baakföre var åther stark mur, allenast en dörr öpen inn uthi en saal eller cammar, ther man kunde see folk stå till värns. Doch lijkaväl ginge några finnar på stegar uthföre inn i graffvan och sedan upp för gruset eller bressan och lade sigh medh longbössor rätt i dörran (som var tillkastatt medh hiul, benkiar och stoolar) och skute på fienden, som innan före stogh, att the moste begiffva sigh på sidorna, men omögeligen var ther att göra någen real storm. Och ehuru väl mann hade den andra muren och nederskuttidh, så hade likaväl för steen och gruus skull sammtt trävärke, som af takett korsvijs hade kunnet neder falla uthi bressan, omögeligen varidh att komma ther inn, medhan then ena muren efther den andra var i vägen. För then skull bleff all vidare beskiutning innställtt, och toges sakarna uthi annatt betänkiande. I medler tidh såsom thetta således bleff dreffvidh, och mann allestädes sågh omkring, huru mögeligen vara kunde att vinna slottett till staden, tilldrogh sigh, att unga Per Stolpe gick igönom vattnporten på staden rätt in under stocken om en afthon i skymningen, achtandes desto bättre recognoscera och besee slottettz lägenheet, om mann icke kunde förtaga them vattnet uthur Dunan, alldenstundh slottett och staden lågo högt upp ifrån strömmen och en slutt backa uthföre, menn rätt som han kom uthom portten och bleff af fienden varse tagin och sedder, skööt en mann uthaff högsta slotzmuren uthföre medh en rifladh bössa och drabbade honom gönom blåsan, så att kulan bleff
#341 uthi ryggbenedh rätt uthi korset qvar sittiandes, ther af han innan några dagar moste sättia liffvedh till. Uthi lika måtto bleff en, som kallades Michel Dunkircher, hvilken gönom ett gallerij skulle framgå till en ort, som han ville undergraffva och hugga muren undan till att sprengia slottet, menn som gallerijdh var enastädes icke väl förvahradh, blef han medh rifladh röör skutin fram i pannan och föll strax neder dödh. Elliest bleffve och väl monga andra här och ther på gaturna i staden beskadda, som barbererna hade nogh till att om löpa och förbinda, ther igönom och mester Hans Raab, H. F. N:des liffbarberar, bekom ett underligidh, doch för sigh lyckosammt skott af en rifladh bössa, så att kulan eller lodh gick emillan skiortan och kroppan framm öffver brystedt och rispade någedh litett hudan, elliest ingen skada görandes uthan hans tröija tu holl, ther som lodh gick inn och uth igen. Allttså seer mann dageligen Christi, vår frälssares, ordh sannas, att icke faller ett håår af våra huffudh uthan vår himmelske faders villia och tillståndh. Therföre icke dödhen så synnerligh ähr till att befruchtta, uthan mera synden till att sky och fly, att icke denn eviga dödhen oss drabbar, uthan gönom den timmeliga dödhen oss döran öpnas till thett eviga liffvedh.
Nähr nu ändtligen efther allahanda betänkiande vardt beslutidh, att mann så stark besattningh uthi Kokenhus stadh förordna och lemna skulle, som vore mächtigh nogh ther inne att sigh försvahra så väl emot slottett som den fiende, hvilken ville göra någen undsättning ther till, förhoppandes tvinga slotzbesattningen medh hunger och vattns nödh att upgiffva sigh, så bleffve ther till förordnade två öffverster, Christiern Somme och Jesper Andersson Kruse, medh tu tusend mann till foots och Herman von Buren, ryttmestare, medh sina upplandzryttere, starka till fem eller sex hundrade hestar. Och skulle Carl Carlsson så lenge ther hoos bliffva, att the sigh medh nödhtorftig byggningh och beskantzning väl hadhe förvahradh och medh proviant bleffve försorgda, till thess åther grääs på marken kommo, att krigsfolk uthi fälltt sigh åther behielpa kunde och komma them till undsättningh och förlossning, ty nu var värsta tidhen om åhret och begyntte lijda emot påska och jislossningen. Allttså förfogade sigh H. F. N. herttigen ther ifrån och till Räffvel igen, dijt sigh och hade begiffvidh furstinnan, förventanndes ther varda förlossad aff sin barnsbörda.
#342
Sedan tilldrogh sigh vidh Kokenhausen, att några polackar, som hadhe varidh fångna vidh Treyden, nähr the samma huus hade most upgiffva och icke aff vårt folk flitigtt nogh hade varidh bevakadhe, toge sin undflychtt och rymde gönom skogh och moras up emot Selsborg1 i Curlandh, menn icko vore komna öffver Duna strömmen änndå, kom öffver [till] them en liffländisch adelsmann, vidh sitt tillnampn Stockmann benempndh, som bodde gijnt öffver Sällesborg1 på liffländsche sidon, och fick them alla till fånga på nyt igen till 16 eller 20 personer och förde them till Kokenhausen. Samma polackar undfick öffversten Christiern Somme mächtta obarmhertteligen och låth föra them alla på thett vallhuffudh i staden, som ligger emot Dunströmmen och väl kunde synas till slottett. Ther haffver han denn ena efther then andra låthidh först draga kläderna af och sedan stöta uthför en högh backa nedher åth Dunströmmen, som rätt då på timman begyntte lossa jisen, hvilken gick driffvande uthför strömmen, ther samma polackar moste öffver, om the hade kunnet, menn icke allenast dreffjisen them hindrade, uthan och Christer Somme haffver låthidh sina hackeskyttar och landzknechttar medh sina longa rör skiuta efther them, så att then ena här, then andra ther på marken bleffve liggiandes. Allenast en kom in på isen och dreff i landh rätt under en rundel på slottett; ther fann han ett holl på streckemuren (ther som the på slottett om natte tidh igönom ginge till strömmen att hemmtta sigh vattn), ther kom han inn på slottett till andra sina landzmänn. Medh thett samma kom Carl Carlsson ridandes uthur marken och fellttett och fick see thetta spectakell, ropade så till sigh Sommen och frågade, hvad han ther giorde. Han svarade, thett vore förrymda polakar, och the skällmarna vore inthett bättre värda, ther iblandh vore några, som hade svoridh H. F. N. herttigen tienst och alltt ifrån Pernow och Fellin bleffvena i tienst, doch nu emot sin eedh förrymtt och hulpet andra fångar medh sigh löös. Den andra svarade: "The hade väll annorlunda kunnet bliffva straffade och icke således then oskylldige medh den skylldige uthi fiendens på slottett åsyn så tyrannisktt tagas liffvedh aff; menn I må ståå eder egen fahra, om I skulle någen gångh bliffva polackarnas fonge, som uthi krigh lätteligen skee måtte." "Thett stå nu ther henn, sade Sommen, thetta ähr alltt beställtt." Menn sedan vederfors honom, såsom vijsa mannen
#343 säger: hvar medh en syndar, ther medh bliffver han och straffadh. Doch ähr till beklaga, att straffedh icke råkade hans persohn så snaart och honom allena, uthan hans underhaffvande och enfaldige soldater, då the sigh medh Kokenhus stadh sedan moste i fiendens voldh upgiffva, som här efther förmälas skall.
Nähr nu Kokenhusen medh proviant och andra nödtorfter till en tidh var försorgd och försedt vordet och sommaren begyntte ankomma, försumade sigh icke häller voijvoden aff Wilden N. Razewill, herttig till Birsen, och Carolus Kotkowitz, starosta Smutzky (id est capitaneus Samogitiæ), uthan fogade sigh gönom Curlandh dageligen nährmare till att belägra Kokenhusen och få the svenska uthur stadhen igen. Ther emot uppehölltt sigh Carl Carlsson icke longtt ifrån Kokenhusen vidh Erla, fem mijl ther ifrån, ett huus Dettlof Tisenhausen tillhörigtt, och vidh Pepal och ther omkring, ther han mera victualie perseler och folk försammlade till att undsättia Kokenhusen medh emot fiendens anngrepp. Doch gick ther medh temmeligen longsammtt till, medhan bönderna mestedeels höllo till i skogen och moras, ehuruväl the af adel ther om kring, Tisenhauser, Schwartzhöffver och andra, mera giorde väl sin flijt att locka dem fram till att hielpa medh förslor ifrån en ort till den andra; thesslijkest var och krigsfolkett vida omkring förlagdt uthi vintter qvartter och foder för hästarna icke väl till att finna, förr än gräs komme fram. Lika väl om vårs Herres och Frälsares Jesu Christi himmelsfärdztidh (då vidh pass, väl någedh förr, uthi Reffvel Hen[ne]s F. N:de furstinnan bleff förlossadh och födde en ung sonn, som uthi h. dopetz annammelse kallades Carl Philipp), kom han så myckett till väga, sedan som fienden alla reda hade Kokenhusen belägradh, att han ifrån Bersun och Laudun uth för Ewsten fick några kaner eller strömskipp, belastade medh spannemål och andra proviantzsakar, neder till Duna strömmen; dijt förskickade hann ifrån Erla af samma sakar mera ther till på vagnar medh oxar ther före spentta, förordnandes en höffvidzmann medh några knechttar och befallning ther hoos att taga oxarna medh på kanorna eller prommarna och låtha gå uth för Dunan inn till Kokenhusen; ther skulle the medh the andras tillhielp uthur staden förskaffa ther inn, ehvadh them förestå och kosta kunde. Han ville och sielff medh ryttar och footfolk, så myckett han hade, komma på samma tidh landvägen och göra fienden
#344 alarm på andra sidon, så väl som the i stadhen falla uth på båda sidor emot strömmen till skippen, som ankommo, att taga them emot och på landzsidon uth i löpegrafffarna och på fiendens skantzorna, så att fienden finge annatt till att göra och icke förhindra proviantzinnförtzslan. Thetta lyckades alltt så väl, att samma proviant kom inn i staden, och till landz några af fienden, (som mötte Carl Carlsson på en skogh inn emot slettan för Kokenhusen) bleffve slagna och förfolgda igönom skogen inn på slettan för fiendens läger. Vidare kunde mann fienden icke jaga, på thett vår svagheet af folk eij måtte bliffva fienden kunnug; och elliest var fem mijl att retirera och foga sigh till baka igen åth Erla.
Sedan detta så skedt var, kunde mann väl tänkia, att fienden skulle sökia sin revange och villia hemnas på oss igen; therföre Carl Carlsson, som hade öffverste commendet och sigh till hielp Fabian Tisenhausen till fellttmarskalk, varnade hela lägredh och ville, att man skulle ryckia bättre till hopa inn under husedh Erla, ther som footfolkett lågh, och sigh beskantza medh grafvar och stackett, menn alla vore honom emot, säijandes thett goffvo annsehende så som vore man redder för fienden; the ville häller holla starkare vachtt och vara thess förre färdig att gå fienden emot, om han komma ville. Menn andra dagen emot aftonen, som solen gick under, bleffve the varse sin egen skada och försumelse. Ty fienden kom medh några compagnier husarrer, så väl som cosacker, inn på vår vachtt så hastigtt, att vachtten moste vijka och knapp tidh var att komma till häst och i ordning att göra fienden motståndh; doch gönom generalens och fellttmarskalkens flijt bleffve the snart färdiga till häst och foot medh några små fellttstycken. Och vardt ryttemester Reinholdt Englisch medh några sina värfvade ryttere, trettio eller 40, förordnadh vidh en pass hoos en bryggia, ther fienden moste öffver, att ther någedh uppehålla honom, thett han och väl förrättade, så myckett honom borde och mögeligen var. På venstre sidan för vårt folk hoos en rija var ett moras och öffver morasset ett högtt jordhbärg menn på högre handen var en daal högtt uthföre, doch icke sank; ther kom en bäck rinnandes uthur förbenemde morass neder i daalen som var slätt och torr. Öffver samma beck moste fienden komma emillan morasset och daalen, som var icke synerligen bredt. Emot den passen bleff förordnadh tu compagni ryttare medh befallning, att nähr fienden kommo
#345 rätt i passen, skulle the sättia till på honom och bränna löös sina pistoler, görandes sedan hvad them borde; och till att förtaga samma ryttare flichtten, att the desto bättre fächtta skulle, bleff back för them emillan rijan och den diupa dalen en hoop trotzvagnar sammanfogade och ställtte för them i vägen, att ju icke någen skulle komma till att fly, uthan manligen bestå och fächtta eller ther sammastädes döö. Footfolkett bleff ställtt i slachttordning hoos stycken under husedh, hoos them var theras öffverste Hindhrich Liwe, och fellttmarskalken Fabian Tisenhausen medh tu compagni ryttare straxt ther hoos till hinderholdh på slätta åkeren att göra undsättning, hvar som behöffdes. Menn fienden (nähr han bleff Reinholtt Englisch för mächtigh, att han moste vijka) satte ginast på the tu compagni ryttare, som hölle för den trånga passen hoos rijan medh sina husarer, ther emot våra ryttare sigh alldeles illa haffva förbollidh, skiutandes sina bössor i vädhredh löös och ther medh tillbaka öffver vagnborgen igen inn under slottett igen, haffvandes fienden iblandh sigh, att den ena den andra för stoft och röök icke kenna kunde, så att theras öffverste och general Carl Carlsson, -- då han them emot kom till att gripa ståndh och fick ryttmester Hinndrich von Anen sigh till mötes i bland fienden, så nähr hade honom af hästen nedherskuttidh, menn bliffvandes varse fienden efther honom, skööt han en af them uthaf hästen, och en annan, som förfolgde ryttmester von Annen, then och två eller tre svenska ryttare eftherfolgde och medh sina huggdägens eller curtelasser på polackens harnisk och pantzar, som var medh en kiorttel betäcktt och icke kunde skönias, hugg öffver hugg giorde, doch icke nogen skada honom kunde tillfoga, icke häller Carl Carlsson medh stickdägen kunde komma gönom pantzareskörte under fiendens harnisch, -- kom han medh sin häst fram för polacken och gaff honom ett stick under hakan och skägget in i hans strupa, thett han straxtt föll af hästen inn för stycken iblandh vårt footfolk, och samma häst uptogh sedan Hindrich Liwe och behölltt honom, ty öffversten Carl Carlsson hade eij tidh giffva achtt på byte, som monga väl giorde. Menn på fellttmarskalken Tisenhusen drabbade the öffvrige husarrer, och efther han icke folgde Carl Carlssons rådh att taga sitt harnisch på (säijandes sigh haffva så mongen stolltt ryss uthan harnisch på nederlagtt i fälltt, så ville han icke häller göra polacken den ähran att så beväpna sigh), kostade thett honom hans liff och
#346 bleff medh en rennestaka eller lantze igönom render. Denna mannen var en tapper ansehende persohn, haffvandes sina godz under polnsche cronon, menn uthi ryska krigedh under Sveriges crona för en ryttmestar giordt goda tienster och var väl skadha om hans perssons dödelige frånfall. Sedan, nähr nattan på komm och ingen den andra väl see kunde, icke häller våra ryttare mera lust hade att bita räffven, såsom plägar säijas, uthan ryttmestaren Hindrich von Anen hade sin ryttere fahna låthidh inn på Erla huus leffverera, sigh till största vahnähra, så togh änn då Carl Carlsson någedh af footfolkett, som han bäst betrodde, och förde dem uthi små troupper eller hopar efther hvarandra så sachtteligen framm, att the kunde see fiendens hop i mörkret, hollandes haart inn emot vårt folk på åkeren, ther Fabian Tisenhusen hade hollidh tillförende, och befalltte så hvar trouppa förr sigh baak för en lithen vagnborg, i mörkret sammanfogadh, brenna löös på fienden medh sina longbössor (ty musquetter hade vij änn då icke) och sedan medh fälltt stycken göra thett samma, på thett fienden moste vijka någedh till baka och icke höra, hvadh vij oss företaga ville, hvilkett och skedde. Ther på vardt befalladt, att Hindrich Liwe medh alltt footfolkett och stycken skulle sigh foga inn på Erla huus (ther inne lågh och öffversten Nils Kil siuker) och försvahra thett, så lenge Carl Carlsson medh rytterij sigh åth Peball och Wenden retirerade och mera folk försammlade att komma igen (ty fienden medh sin hela macht var icke fyra eller 5 mil ther ifrån och lätteligen alltt thetta rytterij hade kunnedh ruinera på denna ort); och i medler tidh skulle the alltidh göra honom kunskapp om Kåkenhusen och fiendens förehaffvande. Ther uppå drogh han om natten stillatigande medh sitt rytterij aff och fienden bleff thett icke varse förr änn som om morgonen; då samlade han alla sina döda, som skuttna och slagna vore, förde them inn uthi en rija och tände ther elden på, att dödha kropparna ther förbrändes och icke synas skulle, huru monga af them slagne vore, efther som ifrån Erla Hindrich Liwe sedan gaff till kenna.
Menn thett drögde icke myckett länge förr änn som uthi Wenden Carl Carlsson försammlade mera folk till häst och foot, såsom och dageligen undfick breff och befallning ifrå H. F. N:de, thett han ingen tidh och lägenheet skulle försuma att komma them till undsättning på Kokenhusen. Allttså, då han märktte theras nödh trängia them uthi belägringen på Kokenhausen
#347 och hade till änn fyra tusendh till häst för handen samptt medh them, som på Erla vore qvarlemnade, till foot vidh pass otta eller nijo hundrade landzknechttar under öffverste Hindrich Liwe och Michel Wachttmester, låth han sigh tyckia att vara manns nogh emot fienden, som icke häller var myckett starkare och hade inn i stadhen Kokenhusen thesslijkest sina fiender, väl tu tusendh mann, till att achtta sigh före, om the fullo uth. Gick för den skull till rådz medh sina officerer hoos Wenden, på hvadh sida och hvadh sätt mann skulle bäst kunna undsättia the våra och slå fienden ifrån belägringen för Kokenhusen, förehollandes them sampttligen först fiendens läger, som var på ena sidon medh Duna strömmen, på andra sidon medh denn becken, som kallas die Pers, medh höga landmonn på båda sidor, onda att komma öffver, och baakför sigh medh skogh och moras förvahradh. Ther lågh alltt hans rytterij, och var så ondt för them att komma öffver en broo uthur sitt läger inn på Kåkenhusische sidon, ther som theras footfolk hade sitt läger och löpegraffvar medh skantzer och stycken för stadhen, så ondt, säger jagh, som för någen fiende komma öffver till them inn i lägredh, om någedh motståndh på den ena eller andra sidan hade varidh. Therföre gaff han i betänkiande för them alla, huru them syntes bäst, att man skulle komma Kokenhusen till undsättning, först, antingen mann kunde komma omkring fiendens läger, såsom på den sidan ifrån Riga emillan Dunan och Persen och igönom skogh och morass falla fienden i lägredh, ther the sigh minst försåge, medh footfolk, och på andra sidan the, som inn i staden vore, falla uth på fiendens footfolk uthi löpegraffvarna och skantzarna, ther stycken vore emot stadhen satte, eller till thett andra, gå medh hela hopen rytter och footfolk till hopa up emot Dunströmmen ett stycke omkring inn emot Sellesborg och komma sedan medh strömmeen uthföre, försökiandes att kunna vara så hastigtt inn för stadhen till att öffverfalla och nederhugga fiendens footfolk i löpegraffvarna och skantzerna hoos stycken, förr änn hans rytterij kunnde komma öffver Persen them till hielp, och sedan medh sammanfogade machtt af them, som i staden vore, falla inn i fiendens läger öffver Perssen då mann förhoppades them kunna öffverväldiga och ther ifrån driffva eller alldeles nederläggia. Thetta senaste vardt af allom rådhsammast befunnedh, efther thett vij elliest icke footfolk nogh (mera änn som 800 mann) ther till hade, och medh
#348 rytterij kunde man den andra vägen icke framkomma, ther medh bleffve footfolkett allena och om fienden bleffve them för mächttig, moste the lijda skaada och kunde inthett biståndh aff rytterna bekomma; menn på denn andra vägen bleffve the alla thill hopa och kunde vara hvar andra till hielp. Ther och så hände, att fienden finge aff oss kundskapp, förr änn vij kunde nåå vår dessein och annschlagh, kommandes oss före och emot till att leffverera en slachttning, då moste vij och den icke undvijka, medhan vij så sträng befallning hade, att änndeligen undsättia Kokenhusen. Medh denna resolution gingo the sammttligen foort på den vägen åth Pepall (ther kom footfålket medh öffversten Hindrich Lijf ifrån Erla till stora hopen igen) och sedan åth feste Tisenhusers hoff, någedh omkring rätta vägen till Kokenhusen, på thett fienden icke skulle förmoda oss så snaart komma framm. Menn då vij på två mijl nähr Kokenhusen vore komne (om natten uthi junij monadh) och bleffve någedh stilla hollandes, att folk och hästar sigh någedh hvila finge, hörde mann ifrån Kokenhusen groffva stycken löös skiutas några gångor, ther af dömmas kunde, att fienden af oss kundskapp hade och vore uthi beredskapp emot oss. Då bleff och straxtt medh trummeter blåsidh till häst, och hvar mann satt upp, tågandes i sin förra ordning foort. Nu var vår slachttordning sålunda giordh, som här under bliffver beskriffvidh och förteknadh medh två armar.
Och nähr the kommo fram på slättan, gingo the således fort emot fienden. Menn efther öffversten och generalen Carl
#349 Carlsson hadhe förnummidh, huru som polackarna plägade uthi sina slachttningar haffva några uthvalda och frivillige eller voluntarios af alla fahnor till häst, icke öffver ett hundra till manntaal, them the på sitt språåk kalla elearer, hvilka sitt lijf till bästa goffvo och första drabbningen göra skulle på sin fiendes slachttordning och ingalunda vijka, uthan på platzen döö eller komma fienden uthi oordning och till att branlera, ther uppå sedan theras andra troupper på fienden drabba plägar, så förordnade vår generral thett wenndische cornett aff 100 hästar så nähr stark, som bleff fördt aff theras ryttmestar Mengden, en modig och mannhaftig mann, hvillken mitt för bataillen emillan båda armarna af vår slachttordning någedh föruth emot fienden makeligen skulle foort gå och giffva achtt på the samma elearer, hvadan the fram uthur fiendens slachttordning skulle komma them till att förhindra och vijsa en annan vägh, eller om inga sådana framkommo, skulle the foga sigh till venstre armen och göra ther sitt bästa. På den venstra armen var förordnadh till anförare öffversten Hans Bengttsson, en finsk adelsmann, lenge försöktt i krigh uthi Frankerike; på högre armen var Herman Wrangel och Frantz Treijden, båda berömda krigzmänn; hoos footfolkett och fellttstycken var öffversten Hindrich Lijwe och Michel Wachttmester, menn Carl Carlsson sielf hade ingen viss platz, uthan reedh emillan troupporna, tillsehandes hvadh order bleff hollen. Nu var och aff honom befalladh och medh the andra förfahrnaste aftaaladh, att alldenstundh fiendens rytterij bestogh aff husarer, som förde lanser eller rennestakar, menn våra ryttere vore obeväpnade medh harnisch (såsom the vore vahna i thett ryska krigedh), skulle the icke förbijda, att fienden kommo till att fälla sina lanser emot them uthi sitt fulla lopp, uthan att våra skulle medh sina carrabiner och puffartter eller pistoler, efther som hvar hade till att föra, förr änn som fienden sigh rörde, gå huffudhstupa på honom och brenna lööst, trängiandes inn i hans slachttordning, och bruka sin sida värijo och dägen, ty så lenge fienden hade sin lanse och rennestaka i handen, kunde han hvarken bössa elle sabell komma till att bruka, menn the våra uthan tvifvel desto bättre fordel haffva. Så var och vårt footfolk på den tiden icke änn då medh musquetter och pickor väl förvahradh, hvarföre hade och Carl Carlsson tillförende på vägen uthi foort tågande och marchen befalladh, att hvar och en knechtt eller soldat skulle medh sigh frambära
#350 en staka, till 4 eller halff fierde aln longh, spitz och brend i båda ändarna, them mann bruka kunde såsom svijnsfiedrar, och hvar som behöffdes, sättia them fast i marken rundt om kring sigh emot rytterij, ther uthur the medh fellttstycken och sina longa bössor, oansedt the förde små loodh, lijka väl sigh nogh väl värija kunde. Nähr nu thetta alltt så var beställtt, och hvar viste hvadh honom göra borde, kommandes nähr inn på fienden, ther som han hölltt i sin slachttordning och förventtade oss uthan någen graff eller beskantzning för sigh, stanade likaväl våra fremsta troupper på båda armarna och höllo stilla. Då Carl Carlsson thetta sågh, redh han sielff fram till högre armen, frågandes, hvarföre the icke drabbade på fienden, och bleff honom svaradh: the hade ingen order (ty Wrangel och Treijden hade giffvidh sigh medh fienden uthi schärmutzel, och den ena straxtt fången, denn andra skutin igönom knädh, n[äml.] Treijgden, begiffvidh sigh uthur fälltt in uthi skogen, och ingen order efther sigh lemnadh). Då befalltte Carl Carlsson ryttmestaren Mårtten Classon, att han skull drabba och the andra föllia honom efther, hvilkett och lyckeligen på den sidon skedde. Menn på venstre armen emot Dunan (dijt Robbert Skotte, Carl Carlssons fellttöffvernstens lifknecht, vardt skickadh medh befallning, att the skulle göra thett samma, doch förr änn han dijt fram komm (ther våra för länge dröijde), drabbade polackarna först, och ehuru väl mann kunde see ögonskijnligen, huru som polackarna bleffve undfångne aff wendische cornettz ryttere och finnarna medh bandeler hakar och carrabiner, så att mann och häst medh sina sperrstakar och copiar [sic] ginge öffver ännda och huffudstupa i marken, icke thess mindre the, som obeskadde bleffve och besättne vore, ginge foort medh stoft och väder, som them till fordels var, och brachte den vennstre armen på flychten, hvilken icke togh sin retirada baak om batailien och footfolkett, uthan inn på vårt corpus och hinderholld (som mann troor förblindade af stofft, som them folgde) och brachte så the andra medh sigh i oordning inn på den högre armenn, som var i mangel medh fienden och hade honom på flychten ther samma städes, ther igönom venner och ovenner iblandh hvar andra gingo till skogs och söktte hvar sin undflycht. Menn fienden, som icke hade drabbadh, bleff hollandes på platzen stilla emot våårt footfolk inn om sina spitza stakar och frisiska rytter, haffvandes sina fellttstycken, them the efther lägenheeten änn då brukade,
#351 och medh några ryttere, som till fellttöffversten sigh hoos footfolkett hade försammladh och gripet ståndh, nederskutte monga af fienden, som folgde etther them, som på flychtten vore, ther iblandh Carl Carlsson och sielf en eller två polackar aff hesten haffver nider skuttidh. Doch till att sigh bättre förvara, låth han taga trossvagnar och sättia inn om the spitza stakar en vagnborg om footfolkett och hölltt them så tillsamman förventandes att rytterna måtte komma igen, efther icke monga vore slagna, eij heller monga, som them jagade och förfolgde. Menn i medler tidh som bägge partterna allttså väl en stundh hade hollidh stilla och ingen then andra ville eller kunde medh allffvar vidare angrijpa, kom ryttmester Linnvedh Claesson (som fiendens venstre arm hade först angrepet och slagidh på fluchtan) åther på platzen igen och ville ännu see, hvar hans fellttöffverste var bleffven, hvilken straxtt honom befalltte att samla och förmana rytterna komma till städes igen på platzen, ty slachtningen vore icke ännu förloradh, som han sielf see kunde. Ryttmestaren redh ther henn att göra sin undfå[n]gna befallning, menn kunde inthett uthrätta, uthan kom till bakars igen, berättandes, att inngen åtherkomst var förmodandes af rytterijdh; the vore alla uthaff fällttet flychtige inn i skogen och buskarna och alla reda longtt bortta. Vij skulle mann frälsa oss, huru vij bäst kunde, ty om fienden sammlade sitt folk till hopa igen, som och var förströdt och skingradh på fluchtan, då komme han visserligen starkare på oss, änn som vij kunde emot honom bestå. Allttså befalltte Carl Carlsson öffversterna för footfolket, Hindrich Liwe och Michel Wachttmestare, att the skulle medh sitt folk draga fellttstycken uthaf platzen och inn uthi en skogh och moras, som var straxtt ther hoos, i medler tidh som the andra blefve i vagnborgen ståndande, och sedan alla tillhopa vijka af och inn i samma skogh, fogandes sigh till samma ställe, ther the om morgonen vore till slachttningen uth dragna, ther han them medh så myckett rytterij, som kunde församlas, förbijda ville till att vidare sin emillan holla rådzslag. Och gick han allttså sielf, medh så monga till häst vore, öffver slätta fälltt sin koos och bleff af ingen fiende förfolgder, hvilkett moste vara teckn, att fiendens machtt hade och tagidh skada och icke sigh änn då församladh igen. Menn då vij således alla vore uthur fällttett afvekna, haffver fienden bekommidh både fällttstycken och all bagage och tross sedan och sielffva staden. Nähr nu
#352 öffversten Carl Carlsson var kommin till den oort, ther han om morgonen var uprycht ifrån en ödes gårdh i skogen två små mil ifrån Kokenhusen, fann hann ther meste parten aff rytterna församladh, hvilka han temmeligen ovennligen hälsade, för thett the honom och footfolket så skänneligen hade förlåtidh och tagidh flychten, ther doch ingen var, som them jagadh hade (ty fienden haffver ingen länger förfolgdt, änn som platzen var, ther bägge delers slachttordningar på hölle), befalltt them så holla stilla, till thess vårt foot[folk] kommo ther och ann, hvilka icke longtt bortta vore. Då footfolkett nu var annkommidh, hölltt han språk medh them sampttligen och sade, huru skamligen thett vore att så öffvergiffva våra bröder uthi Kokenhusen och all vår bagage, tross och fellttstycken uthi fiendens volldh och ther öffver nepligen haffva mist ett hundrade mann; vij vore bastant och starka nogh af folk att gå ännu en gång på fienden, hälst medan vij viste, att fienden nu vore förhindradh och uppehollen att plundra vår tross och handla medh vårt folk i stadhen att uppgiffva sigh, och om vij i medler tidh oförvarandes kommo uppå them, då skulle vårt folk i staden åther fatta modh och komma oss till hielp medh uthfall uthur staden (ty the vore väl änndå tu tusend mann ther inne); therföre skulle vij taga knechttarna baak på hästarna medh oss och så till lijka gönom skogen på en annan vägh komma inn för stadhen och grijpa fienden ann på ryggen, ther han minst tänktte. Menn då fick han see rytterna, som här till ingen lust hade, huru the begynte packa sigh sin koos på vägen föruth till flychtts åth Erla, och ingen fanns, som här till samtyckia ville; hvarföre moste han medh sin blotta värija trängia igönom hopen och holla ryttarna uppe medh hugg och slagh, så lenge han finge ställa order, huru the sigh till lika medh footfolkett retirera och afdraga skulle. Menn footfolkett begärade att icke föllia rytterna, medhan the sågo sigh icke någedh biståndh hafffa af them, the ville sigh sielffva väl förese och göra sin retraitte igönom skogarna, och ryttarna gå så foort som the kunde på stora vägen. Allttså bleff förordnadh, att footfolkett skulle föllia efther på båda sidor om vägen i skogen till sin fordeel, på thett att om någen fiende komme efther, the då uthur skogen kunde göra ju åthminste en salva på honom och sedan i skogen haffva thess bättre sin undflychtt. Om icke rytterna ville då venda sigh och gå på fienden, så måtte the då löpa hvem som bäst kunde, såsom sannerligh en
#353 part thett väl giorde, ty iblandh andra var en lifländisch af adel, hvikens nampn jagh icke kungöra vill för respect af hans familia, ther under likaväl sedan mong tapper hielte sigh haffver finna låthidh. Thenna var förordnadh till romormestare, som skulle holla hindervartten, att ingen måtte rita uth och taga fluchtten, menn nähr han begyntte löpa, stahnade icke förr änn i Pernow samma afthonen, oansedt han hadhe en ståttligh fiederbuska på sin hatt, och mann hade trott, att han allena emot tijo väl hade kunnet fächtta. I medler tidh som en sådana retirada skedde af vår krigsmachtt, haffver fienden hafft till att handla medh våra, som vore på Kokenhusen, att the ginge ther uth och öffvergoffvo stadhen medh stycker och arkelij, som ther inne var. Menn sedan som fienden fick våra ther uth på slätta marken, haffva hans cosakar slagedh i hiäl hvadh the kunde få och them andra jagadh i Dyn strömmen och förträngtt, hvadh som icke simma kunde eller sigh till theras trälar giffva ville. Hvadh ursak polackarna ther till haffva förevendt, kan mann eij veta, menn the förnemsta haffva sigh undskylladh, att the icke kunde styra och förhindra cosackarnas oredeligheet, uthan misshagade thetta väsendet synnerligen. Doch synes att Christiern Somme medh sitt förre ochristelige bedreff emot the polnsche heijduckar thetta förursakadh haffver, såsom förr omberördt ähr. Hann sielff Christer Somme, Jesper Andersson Kruse, öffverster, och Herman von Buren, Uplandz ryttmester, och några andra officerer bleffve fängsligh beholdna.
#354
III.
Continuatio et relatio de Kokenhusano proelio et
obsidione Wollmariæ.1
Nu vill mann vidare förnimma, hvadh som efther slagedh för Kokenhausen och the svenskas retirada eller affvijkning på båda sidor ähr förluppidh. Polackarna haffva icke straxtt, såsom förre sagdt ähr, synnerligen förfolgdt eller jagadh efther the svenska, vidare änn som uthi första drabbningen ther på fellttett skedde. Ther medh haffva the svenska godt hafftt att sigh åther snaart försammla, och efther såsom största hopen folgdes åth till Erla, Dettlof von Tisenhausens, ther som Nils Kil lågh ännu någedh siuklig och hade mera sälskapp aff svenska hoos sigh, thesslijkest välbemälte Tisenhausen medh sin hustru och barn stogh i fahra för polackarna, efther han the svenske alltt godt bevijst hade, hvarföre ville icke Carl Carlsson låtha them sittia qvar i den fahrligheet, uthan befordrade them ther ifrå till någen bättre säkerheet medh krigsfolketts retirada till Wenden först. Hann sielff medh en trouppe rytare gick den vägen åth Peball och ther ifrån togh uth medh sigh hvadh som aff adel och andra väl affectionerade vore, lemnandes ther på några vågehalsar eller förlorade barn medh sin frija villia att göra och låtha, hvadh som the sielffva rådhsammast och för sigh bäst befunne, antingen thett fienden på godha
#355 vilkor upgiffva, eller ther the thett försvahra kunde, han då aff them alltidh om fienden kundskapp haffva måtte. Sedan uthi Wenden, nähr han var dijt kommen, förordnade han till Treijden några flera till them ther vore förr att ther försvahra sigh så lenge the kunde. Uthi Wenden, som var vida begrepidh och alls inthett befästatt mer änn som blåtta muren, lemnade han några ryttere i staden och på slottett några af footfolkett att så lenge thett holla och innehaffva, till thess man såge, hvadh fienden vidare ville sigh företaga, och att i medlertidh alltidh haffva kunskap ther ifrån. Menn Runeborg bleff väl besatt under en hoppmann, Paul Gottberg benempndh, Jochim Scheels (som först intogh samma huus) systersson, medh befallning att för fiendens voldh sigh ther inne försvahra, till thes han finge undsättning. Allttså bleff och Wollmar och Moijan besatte och thett öffvrige krigsfolk mest till häst uthi ett läger under Burttnick försambladh, till bättre order och beskeedh ifrån H. F. N., som var i Räfle och sigh rustade att sielf komma till fälltt igen. Uthi medler tidh som hoos the svenska således till gick och beställtt vardt, haffva polackarna, sedan Kokenhausen kommidt var i theras voldh, sigh icke häller försumadh. Ty ehuru väl voijvoden aff Wilden, Nicolaus Radzevil, furste till Birsen uthi Littowen, som var den förnemsta, sigh åther hemm förfogade, antingen för thett han var en åldrig herre eller medh Ckotkowitz [sic] sigh icke väl förlijka kunde, så haffver doch Carolus Ckotkowitz, capitaneus eller starosta Samogetiæ, en tapper hielte och förfahren krigsmann, som var uthi sin bästa ålder och hade hoos allom godt lofordh, sigh färdig giordt att fullföllia sin victoria och seger för Kokenhusen; gick då allttså foort efther the svenska, som vore undan vekna inn på husen. Och hvar han då först till kom, på Wenden och Treijden, loffvade han them godt qvarter och säkert aftogh therifrån, hvilka och på hans ordh uthan någen mootvärn upgoffvo honom thett, som them förtrott var till att beholla thett längsta the kunde, kommandes ther ifrån passliga välkomna till lägredh, och the andra besatte husen igen, görandes en paart iblandh them medh sigh och kleenmodige. Menn nähr Kotkiewitz kom för Runeborg, fan han ther bättre mootståndh och moste slå en belägring therföre, som honom till en tidh uphölltt så lenge och till thess H. F. N. herttig Carl kunde bliffva färdigh att komma sielf uthi felltt. Doch efther thett att Carl Carlsson förnam uthur Wollmar huruledes thett folk, ther inne lågh, icke häller
#356 så frimodigtt var, att man sigh fast ther på förlåtha kunde, uthan lätteligen hännda, att om fienden för Runeborg några truppor ifrån sigh ther före skicka måtte, han lätteligen Wolmar förr änn som Runeborg inbekomma kunde, efther Wolmar dock icke synnerligen fast och välförvahradh medh murar och graffvar var, thesslijkest uthi lägredh rytterna, som på kundskapp uthskickades, alldrigh vidare sig uth begiffva ville änn som till Wollmar och Moijan, ther som vårt footfolk inne var, och alltså alldrig vissa kundskap ifrån fienden hemförde, hvilkett doch herttigen medh breff alltidh aff Carl Carlsson kräfde och fordrade; betänktte han sigh att sielf draga inn på Wolmar medh någedh mera footfolk, förmenandes, om fienden förnummo honom vara ther inne, skulle the väl tänkia honom vara så väl försorgdh, att han sigh ther inne defendera kunde och vore försäkradh om undsättning, och förordnade för den skull Anders Larsson (som sedan var ståtthollare på Räfvel) samptt Hans Bengttsson, en finsk adelsmann, som i 14 åhr hade i Frankerijke sigh uthi krigsväsende försöktt, både käcke och tappra krigsmänn, till att förestå lägredh uthi felltt vidh Burtnik, tre mil tillbaka ifrån Wolmar, medh befallning att alltidh holla färdiga några truppor ryttere, som ginge dageligen och till skiftes uthur lägredh till Wolmar och ther ifrån åth Runeborg, Wenden eller Tricaten, ther som fienden vistades, tre mijl ifrån Wolmar, efther kundskapp. Och nähr som han icke sielf medh förbemälte ryttere redh uth, så brukade han en spannier, Jean Lopes vidh nampn, som han hoos sigh hade för en upvarter, väl försökter krigsmann uthi Savoijen och Niderland emot kongen i Hispanien. Allttså skedde i medler tidh några embuschader och rencontrer på hvar andra, som doch eij synnerlig på sigh hade.
Thenna sommaren var i Lifflandh en stoor köldh, så att allahanda sädh på marken förfrös, och bleff en dyr tidh ther efther så väl i Sverie som i Lifflandh, så att en tunna rogh haffver i Sverie kostatt tolff daler godt hvitt myntt thett fölliande åhret, och sedan ther på folgdt en stark pestilentia. Thesslijkest om denna tidhen, som emillan the svenska och polackarna således till gick afsomnade i Herranom på Burttnick her Carl Hindriksson Horn till Kanckas, sedan han några vekor aff brennesotten hade ther legadh siuk, haffvandes hoos sigh på sitt yttersta sin dottermann Johan Maijdel. Denna så väl som hans svärfader her Carl hade båda uthi thett muscovitische
#357 kriget under konung Johans regering myckett varidh brukade, och såsom icke lyckan alltidh föllier medh, hade Maijdel varidh fången aff ryssarna en tidh long och illa medh fahrin, doch ändtligen löös kommen, då han sedan fick her Carl Horns dotter. Menn herr Carl kom uthi konung Johans ogunst och misstankar, såsom han skulle uthan trångsmåhl haffva upgiffvidh ryssen några huus uthi Ingermannlandh, som the svenska ifrån storfursten innehadhe, och vardt ther före fången satt en tidh long på Stokholms slott, doch gönom H. F. N:des herttig Carls befordran hoos konungen, sin herr broder, då hans oskylldigheet uppenbar vardt, åther löös giffvin. Han var sannerligh en betenkesam, gudhfruchtig och rådhsam mann, hadhe temmeligen studeradh och uthi krigh godh förfahrenheet, och hvadh han lengre hade fått leffva, visserligen kunnedt göra H. F. N. och fäderneslandet stora och godha tienster. Menn dödhen moste och haffva sin tidh, ther igönom vij ingå till thett eviga liffvedh och slippa uthur denna verldenes buller till evig hvila och roligheet, denn Gudh oss allom giffve.
Nu hade H. F. N:de herttig Carl uthi Räfvel och Pernou försambladh uthur Sverie så väl som ifrån Tyschlandh en stoor hopp krigsfolk och igönom sina godha venner, the tyska fursterna, annhollidh och värfvadh om någen krigsförfahren ansehende herre till fellttöffverste och general för sitt krigsfolk; ther uppå annkomm greffve Johan von Nassow Dillenburg, recommenderadh aff churfursten i Heijdelberg och prins Mauritz af Oranien, general öffver the förenade Nederlands provincier emot kongen i Spanien, hvilka höghbemälta furster H. F. N. hertig Carl hade synnerligh godt förtroande till. Thesslikest vore och monga andra högre och nedrigare ståndz personer af allahanda nationer, officerer och voluntarij, som lust hade till nytt krigh och tiena denna victorieux herren herttig Carl, hvilkens lofliga nampn och berömm var allestädes uthsprijdt och vida kunnugtt vordet. Medh sådana beredhskapp och all tillbehör kom nu H. F. N. till felltt emot augusti monadh och togh sin marche och reesa ginast till Wenden, förskriffvandes till sigh hvadh mera folk, som öffver bleff efther slagedh för Kokenhusen och uthi lägredh vidh Burtnick församladh var. Thesslijkest kallade han och till sigh Carl Carlsson medh sitt bijhaffvande folk uthur Wollmar, att the vidh strömmen die Aa under Wenden hoos den stora arméen, nähr the förnummo then samma dijt
#358 nalkas, sitt rendevous taga skulle, ty herttigens achtt och intention var att komma till Wenden emillan Riga och Runeborg, ther polackarna sigh förr hade lägradh och, för änn the finge om hans annkomst kundskap, förtaga them sin retraicte och aftågh till Riga eller Kokenhusen. Menn nähr Ckotkievitz gönom sina kunskapper fick förnimma, att herttigen var upprychtter till felltt medh så en annsehnligh krigsmachtt, ville han icke längre förtöffva under Runeborg, uthan begaff sigh medh alltt sitt krigsfolk till Wenden, dijt han komm några dagar förr änn the svenska till strömmen Ååhn måtte framhinna. Så snart han då förnam the svenska vara dijt annkomna, skyndade han sitt folk undan på tvenne vägar, en åth Kokenhusen, den andra åth Riga, ther han sielff medh folgde. Menn the svenska fördrögde icke länge att föllia honom efther, uthan efther herttigens befallning och greffven af Nassous order, ginge medh rytterijdh öffver ett vadh gönom strömmen, litett stycke neder för Wenden, och vardt Carl Carlsson befallning giffvidh att föra och föllia rytterijdh, efther han var på the vägar och medh folket; bäst kunnug, haffvandes lifländare medh sigh till desto bättre ledsagare. Och bleffve så polackarna eftherfolgde och jagade the tolff mil ifrån Wenden till Riga uthan någen hvila ther emillan, och ehuru väl the vidh några pass grepe ståndh och ville sigh värija, bleffve the lijka väl ther ifrån slagna och theras stycker och artilleri meste dels medh vagnar och bagage aff våhra bekommidt och them ifrån tagidh. Hela vägen luchttade aff brennevijn och spansktt vijn, hvilkett marckontenter medh sigh fördt hade, menn af the svenska officerer var till spilles bottnarna uthslagna, på thett att vårt folk icke måtte dricka sigh druckna och försumma fienden att förföllia. Allttså moste polackarna taga sitt beskydd under Riga stadzmurar, ther the slogo sitt läger uthi förstaden, ty the rigische ville icke låtha them för starka komma inn i staden, uthan allenast några af the förnemsta. Herttigen medh sina svenska lägrade sigh två mil ther ifrån uthi ett rådzhoff till att hvila sitt folk några dagar och försammla them som vore förströdde uth efther byte här och ther på landet. Sedan som H. F. N. hade bekommidh godh kundskapp om polackarnas lägenheet huru the sigh under Riga lägradh hade, och han sitt folk uthhvijladh, vardt han till rådz medh greffve Johan v. Nassow och andra officerer, att mann skulle om en natt falla them i lägredh ann, hvilkett och skedde,
#359 och gick så medh hela arméen dijt om natten, förordnandes en deel inn på polackarnas läger, som var vidh Singelen uthmedh Dynen offvan medh staden, att falla them ther ann. Menn efther ther vore några graffvar och i mörkret icke så snart kunde finnas väg att komma ther öffver, bleffve polackarna för tideligen vakna och kommo till häst, begiffvandes sigh inn om Singelen emillan Dynströmmen och stadzmuren, ther en paart finge promar och båtar, ther medh the satte sigh öffver och inn på curländska sidon; doch bleffve ther några i loppet. Menn på högre handen och nährmare emot slottett, ther Fahrensback hade sitt footfolk och små stycken uthi en skantz innan om ett stackett, ther komm vårt footfolk väl till rätta, och som fiendens footfolk sigh till motvärn satte moot våra, som fram på them annkommo, luppo en deel af våra om kring och kommo emillan stadzvallen och schantzen, ther som var öpet och inthett stackett före, slogo så fienden mestedeels neder till dödz, jagandes the öffvriga in på Riga slott, och togo theras stycker ifrån them. Sedan plundrade the förstaden thett mesta the kunde och tände elden på några huus. Ther till var en godh annförare Nils Stierneskölldh, på den tidhen herttigens page, hvilken medh en brennande fackla i handen reedh om kring och satte elden på husen. Monga höllo ther före, att bättre hadhe varidh skona förstadhen medh brandh och plundrande och sigh strax ther inne lägra och beskantza, ty uthi förstaden var myckett förrådh på proviant och dricka och stadhen hadhe kunnedh så myckett nährmare bliffva blockeradh under husens beskydd och bländning, tilläfventyrs och medh staden accorderas till upgefning, om the någedh allffvare emot sigh vidare hade fått see, ty borgarna ropade aff vallen, man skulle icke så hrenna husen, kunde väl skee, att the och vij måtte bliffva goda venner medh hvar andra. Menn greffven af Nassow var ther emot och achtade thett icke rådhsamptt, medhan mann hade kunskap, att konungen i Polandh var sielff ifrån Wilden uthi anntogh till Liflandh medh en stoor armée; icke häller var ammiralen Jochim Scheel medh skipsflottan ännu annkommen, ther hoos folgde och all stycken och amunition, ther medh någedh allffvare skulle brukas, menn vindh och väder var ännu emot och vore mann oviss, huru snart skippen kunde ankomma, och otroligen, att stadhen någen accord medh oss mente, medan the hade ännu polackarna under sima murar och vall och en deel inn i stadhen, som väl goffvo
#360 them modh till att väria sigh, hälst medan the hade sin konung på vägen sigh till undsättning, och om han snarare änn som våra skipp kunde annkomma och lägra sigh uthanför oss, kunde han skillia oss ifrån skipsflottan och blockquera oss, så att ingen kunde komma uth på landet efther sin nödtorft, och hade vij så fienden efther och förr oss, thesslijkest på åthskillige ortter monga passer, strömmar och graffvar, ther öffver vij icke komma kunde, uthan longsammt och medh stoor mödha, fast ingen fiende oss emot vore, moste för den skull i förtidh (om fienden förnummes att komma) ryckia belägringen upp och draga ifrån staden, hvilkett vore emot H. F. N:des reputation och hela arméen eller krigsmachten till föracht. Allttså vore bättre nu straxt uthan någedh tvång och medh godh reputation draga ther ifrån och låtha staden denna gången så bliffva, till thess mann finge see, hvadh som tiden ville medh giffva.
Ther uppå, sedan mann alltt inn till middagh ther för staden hade hollidh i bataille eller slachttordning, förbidandes, om fienden ville komma på någen schermutzel, då ingen likaväl sigh finna låth, vardt befalladh att tåga ther ifrån, och att Carl Carlsson skulle medh några compagni eller phanor ryttare bliffva till thett senaste ther hollandes och föra arriereguarden eller hindervartten, om fienden ville änndå någedh tentera och försökia. Menn han hade mera göra till att driffva våra knechttar uthur förstaden ifrån plundring änn som affvärija fienden för innfall på vårt hinderholldh, ty ther låth sigh ingen fiende syna, uthan the skyndade sigh öffver Dynströmmen på Curlands sidan. Då vij nu uthi ett par dagar hade åther hvijladh uthi vårt förre qvarter och läger, ther vij uthdragna vore för Riga, vardt beslutidh, att mann skulle ryckia ther ifrån upp och neder till siösidan bättre, ther vij nährmare kunde vara skipsflottan, nähr then kommo, och icke någen fiende kunde oss förtaga att komma till hopa hvar annan till undsättning; ginge allttså Niamölen och Dynamunde förbij och slogo läger vidh Möllengraffven emillan Riga och Dynamunde. Ther bleff en broo bygdh öffver Möllengraffven, ther mann alla dagar medh rytterna kunde öffver komma inn för stadhen och haffva kundskapp hvadh the sigh företoge och hvadh för krigsmachtt medh kongen i Polandh kommo emot oss eller hvadh then lijda kunde, förventandes i medhler tidh medh skipsflottan allahanda munition, om vij ther medh finge någedh företaga emot staden och fienden förr änn thett skulle lijda för longdt
#361 inn på hösten. Menn ther medh fördrögdes tidhen väl sex veckor long, för mootväder skull, inn emot Michelsmessa.
Då nu skipsflottan ändtligen annkom medh godh vinnd på Dunströmmen, haffver mann befunnidh, att tidhen nu var för kortt att alla sakar uthur skippen taga till landz och sigh campera och beskantza för Riga både emot stadhen och fienden, som annkom, hvilken vidh Kokenhausen och Sällesborg begynte gå öffver Dunan 12 mil offvan för Riga, och höst vädredh nu mer och mer innföll hvarföre afstyrktte greffven af Nassow någen belägring så emot hösten företaga, uthan medh krigsfolkett och skipsflottan begiffva sigh uthi godh vinterqvarter till hvijlo och låtha fienden plåga sigh sielff uthi felltt medh elagtt höstväder och kalla vinteren, om han ville föllia oss efther. Vij skulle och väl besättia medh folk och proviant the huus och slott, som vij innehadhe närmarst emot the fiendtlige ortter; ther finge fienden och någedh medh att göra, förr änn han droge them förbij, och lemnade them icke gärna så besatte efther sigh. Ville han någendera medh machtt angripa och sigh ther före lägra, skulle mann komma them till undsättning thett bästa mann förmåtte, doch icke häller hazardera eller äffventyra hela krigsmachten thertill gönom någen slachttning, uthan efther lägenheeten göra fienden någen afbräck här och ther. Thetta befann H. F. N. herttigen sielff och vara rådhsammast och befalltte, så snart vinden bleffve godh för skipsflottan att komma uthur Dunan till siös, skulle hela arméen till landz och så ryckia upp den vägen åth Sernekow öffver Ååhn till första nattläger, två mil till baka om Dunamunde, hvilkett skedde och så några dagar ther efther. Nähr vij till Sernekow vore ankomne, bekom H. F. N. kundskapp, att fienden var all öffver Dunen kommen vidh Kokenhausen och fogade sigh alltt nährmare inn i Liflandh, menn hvart han sigh först achttade, thett viste mann icke. Therföre kallade H. F. N. greffven aff Nassow till sigh och befalltte honom taga medh Carl Carlsson (som nu viste landzens lägenheet bättre) alla officerer till samman och förordna besattning eller garnison på hvar och en oort efther nödhtorften. Och nähr som en öffverste, benempndh Jacob Hill en engeländer (hvilken i Sverige hadhe sigh befrijadh medh en tysk jungfru, Elisabeth Sijl, uthur furstinnans aff Mechelnburgs fruentimmer) bleff förordnadh medh sitt regimente att draga inn på Wollmar, vägrade han sigh thett medh mindre thett vore så befästadh och medh proviant försorgdt,
#362 som han thett haffva ville. Thetta förtröt Carl Carlsson, som efther slagedh för Kokenhusen, då fienden var mestre till felltt och hadhe belägradh Runeborg, likaväl då han ännu var general öffverste uthi felltt, annsågh icke sitt höga kall, uthan mera tidens nödhtorfftt, och aff egedh bevågh sin herre och fäderneslandet till tienst var ther inn dragen, haffvandes fienden hvar dagh för ögon, och var Wollmar likqväl icke bättre som nu befästatt och provianteradh, säijandes, att ingen platz och befästning vore så godh och väl försorgdh, som icke medh tidhen kunde eröffvras och öffvervinnas, menn icke desto mindre behöllo den ähran och berömm, som ther inne hade giordt sin tienst troligen och väl efther mögeligheeten den samma ort sigh förtrodd att förfächtta och försvahra så lenge han kunde, ty mera kan en öffverheet aff sin tienare icke kräfvia. Hvarföre, om Jacob Hill icke ville antaga den ähran, så ville han väl sielff åther igen den vedertaga och draga ther inn, haffvandes medh sigh sin frände herr Jacob de la Gardie medh sitt regimente norrländska knechttar, som elliest var förordnadh till Nyhusen. Och Jacob Hill, som sin säkerheet mera änn som sin reputation och berömm nu achtade (ehuru väl han på thetta togh sitt manlige modh moot fienden till felltt nogh hade bevijst), måtte då annorstädes brukas, hvar han bäst tiena kunde. Då nu H. F. N. herttigen thetta förnam, befalltte han, att thett måtte så skee. Allttså gick Carl Carlsson medh herr Jacob de la Gardie till Wollmar foort och föråth, och greffven aff Nassow folgde medh största hopen efther samma vägen till att besee och besättia the andra husen. Menn H. F. N. herttigen begaff sigh medh en deel ginast till Pernow.
Nähr nu greff Johan aff Nassow kom efther till Wollmar och besågh husens lägenheeten, och huru als inthett var befästigadh uthan medh en gammal mur omkring staden, monga städes nederfallen, menn på slottett höga murar, icke två alnar tiucka, som innan om sigh hade åthskillige boningar och camrar, doch två rundelar emot staden, ther mann några stycken uthi haffva kunde, sadhe han till Carl Carlsson och herr Jacob de la Gardie, som sigh understoge att bliffva ther inne och försvara sigh emot fienden: "Om någen i Nederlandh sigh understoge thetta som I nu göra på ett sådant huus förbida fienden och låtha sigh beskiuta medh stycken och icke på trummetarens annblåsande goffvo husedh upp, så bleffve gouverneuren för den skull öffver portten upphängder, att han sigh
#363 så högtt förmätte att göra thett, som omögeligen vore, till att uthstå en belägringh." Menn the svarade: Om vall och mur icke vore så goda som sigh borde, så moste godtt folk och ett frisktt modh göra thett bästa, doch förhoppades the väll undgå den skamman och fahran att blifva hängda, ehvadh thett och kosta skulle, förr änn the skulle bliffva them och stadhen mächtiga. Allttså togh greffven aff Nassow afskeedh ifrån them och önskade them lycka. Thetta skedde om Michels mässa tidh. Nu begyntte och frost straxtt innfalla, så att mann icke myckett fick grafva och bruka jorden till att befästa sigh, therföre moste the hemtta uthur skogen värke till stackett och på den sidan, som fienden kunde bäst till komma, vester om stadhen emot vendische och moijaniske vägen, slogo the dubbeltt stackett, ty ther var ingen graff, och vidh hvar ända på stadzmuren, efther ther ingen strykvärn var, gjorde the gropar neder uthi jorden förtäcktta (som the kallade casematter) och medh stackett väl förvarade, så att hvarken steen aff muren (om the bleffve medh stycken beskutna) kunde falla på folkett eller fienden så lätteligen komma ther till; thetta var uthan för muren och under muren en graff och gång gönom jorden uthur staden ther inn uthi casematterna, hvar som några stormstycke (som kallades potthundar) medh skroot eller hagel ladde insattes och folk medh longa röör longs muren uthan före (om fienden medh storm stegor komme) till att göra någen afbreck på fienden. Innan för muren vore och några bollverkenn aff timmer uphuggna, upfyllta medh jordh till värns, om muren bleffve nederskuttin, allttså och ett par platteformar aff timmer, ther som stycken på sattes, medh skantzkorgar före till att skiuta uth på fellttett. På båda sidorna om staden var vattn, söderpå strömmen Åån, norr på fiskediken, som bispen Skenking hade låtidh gräffva och öster på uthan för slottett var en miölqvarn, ther vattnet lopp uthur dijken på qvarnan och neder i strömmen Åå. Ther samma stedes giordes och en vall och skantzkorgar på medh stycken uthi, ther medh mann kunde stryka longs staden öffver dijken på norre sidan. På den södre sidan ifrån Åån upp till slottz och stadz muren var en högh och brandt landmonn och backa den låtho the begiuta medh vattn, nähr frost komm, att thett bleff såå haalt, thett ingen kunde gå eller krypa ther uppföre. Thetta var theras värn och fasta borg, som efther tidzens lägenheet uthi frost och kölldh medh en hast bleff tillredt och
#364 bygdt emot konungen i Polen sielff och hans fellttherre Johannes Samoijsky, storcantzler i Polen, haffvandes medh sigh tolff tusend mann till häst och foot.
Nu kom fienden allttså makeligen efther, och såsom han förnamm, att thesse båda förbenempnde persohner hade sigh begiffvidh inn på Wollmar, haffver han the andra platzar inthett achttadh, uthan sigh ther före efther några veckors förlopp lägradh, doch icke så nähr kommidh, att the någedh medh beskantzning hade företagidh emot them, förr änn the finge groffva stycken och murbräckare till sigh medh åkeföredh vidh pass 6 veckor för jul. I medler tidh hade the sigh här och ther emillan Wenden, Runeborg, Moijan och Burttnick rundt om kring Wollmar så lägradh, att icke mera proviant ther inn eller någen ther ifrån uthkomma måtte, varandes i then meningen, att om thesse två persohner kunde komma i theras vold, hade the vunnidh en stoor prijs och fordel på H. F. N. herttigh Carl, medhan the mente, att han elliest icke monga svenska trogna tienare skulle haffva, och therföre theras konung snaart vinna the andras affection, och medh thett samma Liflandh, Finlandh och änndtligen Sverie medh, uthan stoor möda recuperera och mächtigh igen bliffva, hvilkett doch sedan ähr vijdt felat och missråkadh, som historien uthvijsa varder. I medler tidh som fienden lågh så förströdd och konung Sigismundus vidh pas 3 mil ifrån Wolmar inn emot Roop medh sin guardie och hoffolk allena, önskade Carl Carlsson några gångor, att han måtte haffva tu eller trij hundra ryttare inne hoos sigh, ville han våga om natte tidh falla konungen sielf uthi lägredh, förhoppandes honom få till fånga och ther medh ginast gå till Pernow, görandes så ännda på kriget. Menn för änn han fick ther om greffven af Nassow giffva tillkenna och svar till baka medh rytterna igen bekomma, haffver konungen sigh igen förfogadh till Willden ifrån armeen och lemnade Zamoijskij till att fullföllia kriget i Lifflandh; ther om Zamoiskij, då Carl Carlsson sedan vardt fången, sade till honom på frantzöska: "Vår kong ähr icke någen krigsmann och kan icke lijda någedh besvähr, ther före haffver han begiffvidh sigh härifrån och lemnadh migh all lasten på halsen." Nähr nu fienden på sidolychttan hade bekommidh sina stora stycken fram och föört them uthi baterien och skantzerna, haffva the icke hvijladh, menn uthan åthervändo skutidh på muren och rundelarna; ther emot the inne på slottett och stadhen icke häller sparade krut och lodh, till
#365 thess rundelarna, ther the hade sina stycker uthi, bleffve värnlösa skuttna och ett stycke aff slotzmuren till 30 famnar long så nähr nederfälltt, hvar som fienden bödh till att villia gå till storms. Menn nähr en skottisch capitain Alexander Redwin af fienden blef skickatt till att besichtiga bressan och försökia att komma ther upp medh sitt medhföllie eller tända elden på någedh trävirke som var af taken medh muren nidhfallidh iblandh grusedt, om och ther igönom hela slottett kunde komma i brandh, bleff den samma capitein skutin af bressan till dödz, och the, som ellden ville tända på trävirket, aff h. Jacob Pontussons öffverste lutenant Marcus Catalina, en englischmann, ther ifrån jagade och några döda nederfälltte. Menn han, leutenanten sielf, i thett han gaff sigh uthföre öffver muren och gruset medh sin blåtta värija i handen neder till en, som låg under bressan beskyddadh aff stockar och stenar, att ingen honom see eller medh bössor och röör ther ifrån kunde köra eller skada göra, villiandes änndå blåsa elld på trävirket, sedan han den samma hade giffvidh sin rest på huffudh, att han blef qvar liggiandes dödh, bleff han sielf sedan medh hagel uthur fiendens stycken skutin i benan, så att mann honom moste bära uppför bressan igen, och efther några dagar moste och sättia liffvet till. Vidare försöktte fienden sedan icke till att storma på slottett. Menn efther the svenska hade sigh alla begiffvidh uthur stadhen inn på slottett till att bättre holla sigh till samman och icke så vidhluftigtt haffva folkett förstrött och kunna således ingestädes bestå sig emot fienden, ty stadhen var alldeles oförsvarligh, om fienden hadhe medh allffvar gångidh ther på, therföre, nähr fienden sågh ingen verrnn eller skott mera skee uthur stadhen (och tviffvels uthan lösa partij, som i staden efther bleffve, sigh till fienden uth förfogade), kom fienden hopataals inn i stadhen. Och straxtt ther på kom theras felltt herre stor cantzlern Zamoijskij medh monga förnemme polnsche herrar och officerer och ther inn och ginge straxtt i kyrkian till att siunga Te Deum laudamus, menn så monga, som mann kunde aff slottett få see, bleffvo the väl hälsade medh blylodh, förr änn som the kommo inn gönom kyrkiodörran. Nu var kyrkian belägen haart nähr vidh slottett inn moot en rundeel, ther som ännu några stycker stoge färdiga, ther medh mann hade kunnet igönom kyrkiofönstran på östre södre sidon skiuta inn i kyrkion iblandh folkett, och var väl på taal, att mann på theras Te Deum laudamus skulle
#366 svara amen medh några skott uthu stycken full af jernhagel och loodh gönom fönstren, hvilkett uthan tvifvel hadhe giordt ther inne stoor skadha. Menn efther icke mera var i förrådh att lefva uthaf, icke häller någen förhoppning om undsättning, var största parttens meningh, att thett vore allenast en egen lifs spillan, ty mann kunde doch icke längre holla slottett för soldaternas siukdom och hungersnödh skull, och fienden bleffve så myckett mera förbittradh till hembndgirigheet och desto värre vilkor för alla ther inne att komma ther ifråh. Mann förhoppades, att nu haffva giordt nogh till värns, så att thett vore försvarligidh, och vore fäderneslandet och H. F. N:de bättre tient ther medh, att folkett medh liffvedt kommo väl ther ifrån och hem till sitt igen, om Gudhi så behagade.
Allttså vardt them emillan beslutidh, att en polnsch fånge, som the hadhe inne hoos sigh, skulle sendas uth, hvilken måtte giffva fiendens fellttherre till kenna, att om han ville giffva them frij afftogh hemm till sin öffverheet igen, så ville the uppgiffva honom slottett. Doch till att bliffva thess bättre försäkrade om godha conditioner, begärade the först gisler inn till sigh, biskoppen aff Wenden Otto Schenking, voijvoden aff Wenden Georgen Farensbach och öffversten Niclaus Korff, så ville the och aff sina några uthsenda till polnsche fellttherren och handla om conditionerna. Ther uppå haffver stoor cantzeler Zamoiski skickadh h. Niclas Korff och medh sådana ordh honom tilltaalt (såsom en theras egen scribent uthi Conscientia Caroli sielff förmäler): "Gudh veet herr Korff, jagh älskar Eder som min broder, ville I thett och väl våga att draga inn till them?" Han svarade "Ja, hvarföre icke?" Nähr han då kom för porten och alltt var mörktt om natten, tillbödh han på the andra begärtta gisslarnas vägna (som icke vore tillstädes) andra förneme polnsche ryttmestare i theras stadh; och att jagh vidare må bruka then samma s[c]ribentens ord till vittnesbördh, så vida han bliffver vidh sanningen, så säger han: Nähr nu Korff kom för porten, finner han Pontum (så kallar han her Jacob Pontusson) de la Gardie på muren, frågandes, hvadh theras begäran vore. Hoos Ponto stogh Carlsson (så nemner han Carl Carlsson) sielf uthi mörkret oförmärktt, att man honom icke see kunde; låth icke häller sigh sielf medh någedh ordh förlyda. Pontus, såsom var elliest och vältalande, begähradhe, att mann them frij medh öffver och undervärijo, flygande fahna sammtt alla sina sakar, som the hade, uthan någen förplichtelse
#367 eller eedzlyfte, draga ther ifrån, så ville the uthan vidare motståndh uppgiffva slottett. Menn thett vardt them afslagidh och vägradh, säger han (doch ursaken hvarföre, förmäler han icke, som sedan skall i hughkommas). Ther på haffver her Jacob de la Gardie svaradh: För änn the skulle på någen ovissheet upplåtha porten och uppgiffva slottett, icke haffvandes gisler, som the vore nogh medh försäkrade, ville the häller, som manlige krigzmänn borde, fatta sitt hiertta i både händer, ährligen fächtta och ridderligen döö, som samma scribent moste bekenna. Lijkaväl efther någen stunds taal och svar emillan h. Jacob de la Gardie och h. Korff om gislerna, att polackarna moste giffva gisler, som vore them ther inne på slottett nampnkunnuge och icke fremmande polackar, som kunde vara ringare änn the, som uthkomma skulle, haffver Korff föreslagidh capitain Jean de la Blancque, som var h. Jacob Pontussons frände på fäderne och hade varidh hans förmyndare tillförende, menn sedan var ifrån Sverie veken till kong Sigismundum i Polen och nu var medh för Woldmar (hvilken samma scribent kallar H. Jacobs morbror, menn var icke så, ty herr Jacobs moder var konung Johans dotter, den förvärfvade herr Pontus de la Gardie aff konung Johan till hustru för sina trogna tienster och mannlige förhollande uthi ryska krigen; han var en frantzos, och denna capitain de la Blancque hans frende), thesslikest en polnsch ryttmestare Andream Schnopkowskij, storcantzlerens systersson, till gissler jämte sigh, säijandes han ville icke taga andra männ medh sigh änn them, som han vore väl medh belåten, efther thett galltt honom och sielf ann om liff och leffverne. Då svarade herr Jacob Pontusson, om the samma då vore tillstädes, vore mann medh sådana gisler väl tillfridz och sade: "Ther emot villiom vij af slottett uthsända öffversten h. Jacob Pontusson och två andra förnemme officerer" en frantzos, major under herr Jacobs regimentte, benempnd Samson de la Motte, och en svensk capitain, thess nampn migh undfallidh ähr. Uthi medler tidh kom och capitein de la Blancque till städes för porten, som tillförende hoos the svenska, i kong Johans tidh och sedan, hade varidh general leutenant till felltt i Lifflandh, välbekender hoos krigsfolket på slottett. Straxt kom och en skriftligh försäkring ifrån stoor cantzlern för them som på slottett vore, och ett concept, huru som han igen aff them på slottett ville försäkradh vara, hvilkett och, sedan mann sigh en timma ther öffver hade betänktt,
#368 bleff underskreffvidh och medh ett snöre öffver muren, såsom thett inntogs, åther igen vardt uthgiffvidh och till stoor cantzlern öffversendt. Då kommo gislarna alla tillstädes för porten om midnattztidh, och porten bleff uthrymder och upgiord, sedan gislarna växlade emot hvar andra. Då talade herr capitein de la Blancque till her Jacob de la Gardie, säijandes: "Migh undrar, att hertigh Carl Edra personer båda på en sådan ort haffver veladh våga, ty vij veta, han haffver icke monga hemma, som trogna ähre." Thetta skedde alltt öffver natten, oansedt the, som på slottett vore, begärade töffva till dagen, menn stoor cantzlern Zamoiskij ville ther medh ingalunda fördröija, befahrandes, att the på slottett måtte få ett annatt sinne. För then skull, såsom och theras passquille scribent förmäler, haffver stoor cantzlern sigh ther öffver frögdadh, nähr honom thetta bleff refereradh och kungiordt. Allttså haffva thessa båda unga tirones och nyvordne soldater likaväl gönom theras frimodigheet och försichtigheet förekommidh och undanvekidh then våda och äfventyr, som greffve Johan af Nassow them spådde, så frammtt the förbidade groffva stycken och murbräckare, om the icke skulle bliffva efther Nederlandz bruk hängda i stadzportten. Menn här var fienden gladh, att han änndå medh godh förlijkning och tillsäijelse kunde innbekomma en så gammel mur och ödestadh, som hvar man veet, att thett inthett annatt var, ja, och medan belägringen och beskiutningen varade, högeligen berömmtt theras courage och mannlige förhollande ther inne, ther han på sin tyske så skriffver: "Da haben sie denn die deinen (säger scribenten till kong Carl), wenn mann die warheijt unparteijsch sagen will, so redlich, männlich und dapffer gewehret undt her wider gepfiffen, das auch der gros cantzler selbsten deinem Carlsson zeugnuss gegeben, wie er sich gleich einem kriegsmann gebuhret, seinen ehren nach, in der warheijt mannlich und tapfer genugsamlich verhalten hette." Thetta vittnesbördh tillbödh och stoor cantzlern bägge unga herrarna, sedan the hans fångar vore blefne, att villia skriffttligen them giffva (hvadh han och ther meente). Menn the svarade sigh haffva giffvidh nogh godh vittnissbördh om sigh sielffva, förhoppandes att ingen upprichtig krigsmann skulle annorlunda om them dömma och om någen funnes ville the sielffva thett änn ytterligen bevijsa, tackandes honom för sitt frivillige tillbudh, menn thett vore them icke berömligen hoos sin öffverheet och sina patriotter, om the skulle skriffttlige vittnesbördh
#369 taga hoos fienden. Den som icke ville troo, måtte sielf komma på rum och ställe och förnimma sanningen. Så vida haffver mann achtadh nödigtt här att införa, hvadh som samma scribent nödgas af sanningen till att vittna. Menn hvadh som han annorstädes innkastar en hoop medh smäde ordh och lögn på höghloffligh i åminnelse konung Carl så väl som alla svenska och lifländere godha patriotter, ther han them öffver huffudh skäller för upprores rebbeller, tiuffvar, skälmar, meenedare förevendandas falska rapporter och berättelser aff den ena emot den andra, som alldrigh sagtt var, till att hissa och uppäggia nationerna och personerna emot hvar andra, såsom han och här uthi tractaten öffver Wollmar om några discourser och skämmtt emillan Korff och Carl Carlsson annrörande beskylldningar på liffländare, såsom om the hade varidh vollande till hans lyckos förhindringh; om thetta och annatt sådant må mann svara lijka som denn tyska opartieske (på kong Carls vägna, denn han alldrigh kende), då han haffver läsidh hans passquill, således vidh änndan beslutidh:
Was Carolus gethan in diesen hohen sachen
Ist Gottes will gewest, du wirsts nichtt besser machen,
Ihm seij dafur noch danck: Gott schende dein pasquil!
Der blinde von der farb mag schreiben was er will.
Sedan som gislarna emot hvar andra voro uthväxlade och någon tidh på båda sidor medh måltidh och snack och taal, skämtt och allffvar var förluppin, bleff likaväl öffver natten them emillan således samtychtt och accorderat och af stoor cantzlern bevilliadh, att ehuru väl han efther the unga herrars begäran väl måtte them unna fritt aftogh medh sitt folk, menn efther thett herttigh Carl hade och af polnsche förnemme persohner på Derbt, Felin och andra ortter till fångar bekommidh, som var en voijvoda vidh nampn Dembinskij, castellan Schenking (hvilken och var æconomus öffver Derptt, stor cantzlerns starostia, och gaff till Zamoijskij åhrligen ther uthur trettio tusend polnsche gullden), thesse båda vore senatores uthi konunge rike Polen, samptt andra af polensche adel, moste han bära omsorg för them, huru som the åther måtte komma lösa för den skull moste han beholla thessa båda, Carl Carlsson och Jacob Pontusson, att the för sigh skaffade the andra lösa och i medler tidh icke såsom fångar uthan som gäster väl underholdna och tracterade bliffva skulle. Menn the gemena officerer och soldater eller landzknechttar ville han medh sitt
#370 folk låtha convoijera på en säker ort emot Pernow, ther the kunde komma hem till sitt fäderneslandh igen. Mann skulle icke tvifla: hvadh han loffvade, vorde han väl holla, beropandes sigh på, huru han hade hafftt Maximilianum, keijser Rudolphi broder, till fånga och åther igen låthidh löös komma, tillsäijandes, att thesse båda skulle icke värre fahra. Thetta vardt allttså herr Jacob de la Gardie, som ther uthe hoos Zamoijsskij var, så väl som Carl Carlsson inne på slottet aff the polnsche gislarna medh godha ordh och stark loffven förebrachtt och thess lijkest skrifftligen tillsagtt aff Zamoijskij. Menn efther Carl Carlsson begärade samma skrift någedh kraftigare haffva ställtt för sig och sin medhbroder, begärandes åther omväxla gislarna så lenge, blef den natten intett beslutidh. Ther uppå andra dagen kom Georgius Farensbach, som och var senator och voijvoda, upp för slotzportten, begärandes komma inn till Carl Carlsson, hvilken då han fram komm, hälsade på stor cantzlerens och Jacob Pontussons vägna, annmodandes att Carl Carlsson ville sigh foga neder i staden till måltidz hoos stoor cantzlern, fellttherren, så kunde man uthi Jacob Pontussons nährvaru bättre komma öffverens medh stor cantzlern om alla punctar. Menn ehuru väl Carl Carlsson hade betänkiande att så gå uthur slottett, förr änn han hade sin medhbroder igen hoos sigh på frijan foot, lijka väl nähr han betrachtade alla omständigheeter och förnamm sitt folks begärligheet att komma väl ther ifrån, sedan capitain de la Blancque och ryttmester Korff them så godh försäkring och löfte giorde (ty Carl Carlsson kunde allena icke så noga achtta gislarna att ju folkett kom medh dem till taals), thesslijkest medelen feeltes både till födan och motvern, tänktte han bättre vara frälsa sitt folk och varda bedragen sielff (om ju så skee skulle) änn som bringa sigh sielff medh alltt sitt folk i våda, samtycktte allttså och kom dijt neder till måltidz. Honom kom stoor cantzlern sielf emot, undfick honom vennligen och bevijste honom all ähra, säijandes, hvadh han tillförende om bägges thera förlosning och folketz säkra aftogh hade tillsagtt, thett skulle redeligen bliffva hollidh och skulle ingen af oss ther öffver sigh bekymra, uthan bliffva hoos honom till måltidz, i medler tidh the vidare finge taalas vidh. Öffver måltiden satte han them fremst, fram för sigh och alla andra, och ibland andra discours och taal sade han thett vore honom leet, att emillan konungen och herttigen vore sådan oenigheet upkommen. Han tviflade
#371 icke, att huus Österike, keijsaren och hans anhangh hade thetta kommidt till väga, som missunnte den konungliga familian i Sverige, att Polen och Sverie hade varidh således medh hvar andra förbundne och stärktte och den keijserlige familian aff then svenska gönom polackarnas tillhielp ifrån cronan Polen hade varidh uthstängdh, så att Maximilianus, som sigh medh voldh ther till trängia ville, bleff ther öffver fången, frågandes om icke medel finnas kunde till att stilla thetta onödige och fahrlige krigedh emillan så nährskylla bröder. The svarade sigh vara unga soldater och icke haffva vetskapp om alla sakar så vida, huru thetta kunde väl skee, menn så myckett som them kunnogtt och vetterligidh var, hade the väl förstått och hört, att om H. K. M:tt icke hade kommidh medh krigsmacht uthur Polandh ifrån Dantzig till Sverie och fiendtligen tillsatt H. F. N:de, konungens faderbroder, så att emot all fridhlig tillbudh aff H. F. N:de och brandeburgische sendebudz interposition han likaväl icke kunde komma till mundtlich conferentia och taal medh H. K. M:tt, uthan gönom onda rådhgiffvares tillskyndan moste komma till slags först för Stekeborg och sedan för Linkeköping [sic], ther Gudh gaff H. F. N:de lyckan och segeren och doch sinom konung updrogh segeren och alltt regimente; sedan och till öffverflödh, då konungen icke ville bliffva i landet, uthan drogh till Polandh igen, lemnandes på Calmar efther sigh den herren Beccus medh polnsche heijduckar till besattning och i Finlandh all fiendskapp emot H. F. N:de, då han them och hade öffverväldigheet, icke thess mindre åther igen medh ständerna gönom breff och skriffvelser tillbudidh konungen (ther han icke ville till Sverie) att senda sin sonn, som bleffve hoos the svenska, menn ingen svar åther kommo tillbaka; då haffver mann i Sverie befunnidh rådeligast vara att binda sina hästar vidh polackarnas gärdzgårdh, änn som the skulle komma till Sverie igen. Ther på svarade stoor cantzlern: "Thett hade icke varidh polackarnas rådh och samtycke, att konungen mera änn som sitt hofffolk medh öffvertaga skulle, menn hade han mera folk, polackar eller tyska, värffva låtidh, thett vore af särdeles rådhgiffvare tillskyndadh, menn alldrigh hade cron Polandh hvarken då eller nu någen häst emot Sverie sadhla låtidh, om icke I svenska nu hade begyntt thetta krigedh i Liflandh." The svarade igen: "Thett haffver mann i Sverie icke kunnet så troo eller sigh på förlåtha, medhan ingen svar och försäkring ther på var, therföre vore nu skedt, såsom
#372 skedt ähr, achtandes vara bättre prævenire quam præveniri". Sedan haffver man icke mera på båda sidor ther om veladh röra eller tala, uthan bevijstes them fångnom all ähra och godt tractament både hoos stor cantzlern och i theras egen cammar på slottett. Och efther som thett nalkades jula högtidhen och vinteren fast stark och kalltt blef, menn thessa fångna herrar illa medh vinterkläder vore försorgda, ty the hadhe mest sin tross och bagage på skippen uthur Dunströmmen förskickadh till Pernow, icke änndå vetandes, att the skulle komma på Woldmar, hvarföre haffver Sollkiewskij, underfelltthoppmann uthi Polandh, föräradh Carl Carlsson en svartt sammets looskinskiortel, och greffven aff Ostrorock lijka så förähradh h. Jacob Pontusson en rödh skarlakans looskins kiorttel.
Efther några få dagar haffver stoor cantzleren låtidh försambla alltt thett svenska krigsfolk, som skulle komma löös och hemm igen, till hvilkas convoij och säker leijde han hade förordnadh ett compagni husarer eller sperr rytter, hvilka vore träflige väl stofferade uthi blankharnisch och medh tiger hudar öffverhängde på ryggen. Allttså bleffve the svenska säkertt och väl befordrade på hemmvägen. Menn för änn the afreesade, läth Zamoijskij tillbiuda bägge fångna herrarna, om the ville biuda sitt folk godh natt, måtte the väl gå uth till them och göra medh them afskeedh, hvilkett och så skedde. Då haffva the hvar andra välsignadh och betackadt för godh stallbroderskapp och bijståndh, önskandes att medh hälsan få komma tillsamman och see hvar andra en gång igen uthi Sverie; ther medh skilgdes the åther igen och befalltte hvar andra Gudhi.
Några dagar sedan, så lenge the två anholdne vore qvar i Wolldmar, bleffvo the aff polackarna så väl som svenska på theras sida dageligen besökte, aff polackarna medh lustigtt snack och taal, menn af the svenska efther som hvars och ens affection medhgaff, venligen eller beklageligen; menn märkeligast var h. Jacob Classons till Aminne suckan och beklagan emot h. Jacob de la Gardie, hvilkens gudhfadher han var, seijandes: Om han åther igen vore i sitt fäderneslandh, ville han häller ther döö änn som undfly till att leffva annorstädes, ehuru godt han och haffva kunde. Han måtte och väl haffva ther till ursaak, både therföre att han ringa gratia och underholdh hade hoos sin konung, så väl som all sin välfärdh i Sverie för konungens skull mist hade, haffvandes ther sin troloffvade jungfru, jungfru Christina Bielke på Geddeholm, som
#373 ännu leffver, hvilken honom aff konung Carl fritt förloff hade förvärfvadh att komma hemm till Sverie igen, menn veet eij hvadh ursak honom beveektt haffver bliffva ther qvar och ther uthi älände, sorg och bekymmer ända sitt lijff. Nescio qua natale solum dulcedine iunctos allicit nec sinit immemores esse sui.
Elliest och bleff ther berättatt, att en svensk af adel, som var under Gyllenstiernas compagni till foot, då the till storms sigh bereda skulle och blyloden hvislade them om öronen stack han sigh medh sin egen värija i foten, säijandes sigh vara skutin på thett han icke medh till storms komma skulle. Allttså skeer intett så hemligen, som icke bliffver uppenbart, therföre ähr rådeligen, att alla städes handla redeligen, mannligen och försvahrligen, på thett ens godha nampn och rychtte eij må bliffva befläckiadh.
Sedan som papistarnas jula högtidh var celebreradh i Wollmar, bleff förordnadh en förnempndh polnsch adelsmann uthur Podolien, benempndh Petrus Latz, till pristaff för the fångna unga herrar, hvilken them till konungen framföra och väl bevaka och tractera skulle. Och då the resefärdiga vore, gingo the medh pristaven till stoor cantzlern att valedicera och biuda honom godh natt, bidiandes om befordring till thäras och sina egnas uthväxling och förlossning. Han gaff them godh svar och förtröstning, loffvandes them sin godha villia, och om the någedh behöfde i medlertidh, ville han them undsättia till theras nödhtorft, ther medh the toge affskeedh medh tackseijelse, doch ingen unsättnings tillbudh hvarken förvägrade eller vedertogo. Nähr the då vore medh sin pristaff till Wenden komne, ther the ett nattläger hade, gick pristafven h. Peter Latz andra morgonen med them till the stora stycken, ther i Wenden ännu stoge och vore ärnade medh för Wollmar att föras, säijandes: "Mann hadhe allenast tagidh den polnsche jungfrun (var ett stycke, som så kallades) och några uppvachtare medh för Wollmar, efther I vore unga frijare ther inne att locka Eder medh jungfrun ther uth; eller hvadh thett icke hadhe giordt nogh till sakan, skulle Samson haffva kommidh (så heter thett ena styckett) och brukadh sin starkheet till att uplåtha porten." The svarade (lijka som tillförende i Wollmar), att om the polnsche jungfrur alla vore så grymma, lyster them icke att frija i Polandh, the svenska ähre myckett freundtligare. Menn om hon åther måtte komma i thett svenska fruentimretz voldh, kunde hon bliffva fryndtligare och Samson
#374 vennligare; ther till den polnsche herren logh och sade "Neij, neij mann haffver icke achttadh sigh så longdt uth medh them." Frågade han sedan, om the ville äta frukost, efther thett var kalltt, och begiffva sigh så vidare på reesan, hvilkett och skedde.
Om afthonen till nattläger kommo the till Sevoldh, och nähr natten var mest öffvergången, då hönssen begynte gala och the på sängian ändå lågo, haffvandes alla handa snack, efther som den polnsche herren kunde godh italienisch och the andra båda och någedh ther aff, kommo the på taal om konung Johans gifftermål medh konung Sigismundi Augusti dotter, hvilkett bröllop stogh på slottett i Wilden. Då berättade bemälte polnsche herre, Petrus Latz (som på samma tidh hadhe varidh samma konungs page eller cammerdreng), huruledes konung Sigismundus saknade monga sakar, som behöfdes till brölloppet och vore uthi Crakow eftherlemnade, väl hundra mil therifrån, och bröllopsdagen var förhanden. Då gick han medh sina munkar inn uthi S. Stanislai kyrkia och medh sitt läsande eller besväriande kommo till väga, att alla saker andra dagen bittideligen kommo ther i kyrkion till städes; thetta var underligen och lustigtt att höra. Menn då the båda fångna svenska honom frågade, hvad han trodde, om och thetta var skedh medh Gudz ordh och krafftt, eller huru thett vore tillgångidh, då komm han på en annan förskräckeligh berättelse, såsom föllier. Samma ko[n]ung Sigismundus Augustus haffver varidh en herre, som mycket åstundade verldenes tillståndh att veta, ther efther han sitt konunge rikettz regimente och foga kunde till att förekomma eller undvijka all skadha och fahrligheet efther tidzens lägenheet, hvilkett och en potentat egnar och väl tillstår, nähr thett gönom lofflige och laghlige medel skee kan, som icke ähr Gudhi och naturen emot. Menn gönom sina onda prästars och munkars inngiffvande haffver han dieffvuls konster brukadh. Ty han haffver tagidh meenlösa och omyndiga späda barn, them låtidh halshugga och theras huffudh på alltaret i sina papistische kyrkior låtidh sättia och ther under läggia en hostia eller afflöte, ther öffver sedan hans prästar eller munkar några resor haffva messa sungidh och sina bönor läsidh till en bestemdan tidh. Då haffver konungen sedan frågadh thett döda barna huffudh hvadh som han ville veta. Menn såsom åsnan straffade den ogudhachtige propheten Bileam, så vederfors och denna konungen, ty Gudh öpnade munnen på döda barna huffvudh, som svarade, icke på konungens frågan, uthan som sanningen
#375 var: "Vim patior, vim patior, vim patior, jagh lijder voldh och orätt", ther öffver konungen ähr bleffven svåra perplex och aff förskräckelse moste vijka af. Sedan haffver han alltidh hafftt anfächttning i sömnen och i sängian om nätterna, såsom vore alltidh små barn omkring honom, hvilka honom anklagade, och på ändelychttan, då han ähr dödh bleffven (sade denna polnsche herren) haffver på samma tidh eller timma sigh tilldragidh vidh Reserhöffdh ett spectakel och sälsam syn för en holländsch skippare som kom seglandes åth Dantzig för dragande vind ther honom då och mötte ett annatt skipp, alltt svart folk uppå, lijka så för dragande vind löpandes haart nähr hvar andra, doch ingen thera fick motväder, uthan holländska skipparen ropade the andra till, frågandes, hvadh spannemålen kostade nu i Dantzig. Den andra svarade: "Vara, vara uthur vägen, ty kongen i Poland färdas här på till häckelfälltt." Thetta var en fahrligh resa för kongen och en merkelig vahrning för alla ogudhachtige tyranner. Menn thetta må nu troo hvem som vill, doch ähr således visserligen berättad af förbenemde polnsche herre. Elliest haffva the, som i Polandh fångna varidh haffve, monga höört thett samma i gemen säijas. Ehuru väl några polnsche scribenter villia thett beskönia, så styrker thett doch mera migh till att troo, efther ther om disputeras, såsom affectionen oftha strider emot sanningen och ett gement rychtte som ofthast föllier på sanningen.
Menn vij låtha nu thetta bliffva i sitt värde, hemställandes Gudhi dommen här om, och komma åther igen till för:de fångna personers resa. Nähr the nu kommo till Riga, fingo the bliffva ther stilla öffver jula högtidhen efther gamla calendarium. Sedan begoffvo the sigh på resan gönom Curlandh till Wilden. Uthi Bausch i Curlandh haffver herttigen budidh pristaven herr Peter Latz medh sina fångar uthur stadhen på slottett till gäst och väl tracteradh öffver måltidhen, sedan låtidh them draga neder i staden igen. Andra dagen fullfolgde the sin resa igen. Nähr nu the vore komna till Willden, vorde the några dagar uthi sitt herbärge uppeholldne i stadhen och bleffve aff allahanda ståndzpersohner, polackar, så väl munkar som andra, besöktte. Ther var hoos alla en sådan frögdh, som hade theras konnung vunnidh en stoor seger. Sedan, då the up på slottett till konungen bleffve förde, kommo till hopa några hundrade polnsche af adel, som ginge för och efther them; hoos them gick Petrus Latz, theras pristaff, hvilken hölltt sig för en stoor ähra att vara
#376 om theras persohner betrodd. Medh sådan process kommo the upp i konungens saal, ther största hopen bleff ståndande, menn pristafven medh fångarna gick in i konungens förmaak, ther konungen var sittiandes medh sina senatorer, hvilka alla i konungens nährvaru, sittiandes rundt omkring hela maaket, hvar efther sin gradh och ståndh, hade sina huffvuden alla täcktta. Då hade båda fångna herrarna veladh stiga bättre fram på golffvedh och giordt knäfall för konungen om ett nådigt fängelse, menn littowsche marschalken Dorostaiskij satte sin marscha[l]ksstaff emot them, förmenandes them komma längre fram; therföre bliffvo the ståndandes öffver ända och giorde inthett knäfall. Då begyntte Petrus Latz, som var pristaff, göra sitt taal och oration på polnsch till konungen att öffverantvarda sina medhförda fångar och medh thett samma trådde någedh ifrån them, uthan all teckn af någen valediction, och sedan sågo the hvar annan aldrigh. Ther på kommo andra krigsofficerer fram och giorde sina orationer på polnsch till konungen på sitt underhaffvande krigsfolks vägna. Nähr thett var beställtt, kom konungens capitain de guardie, öffverste öffver heijduckarna, dess nampn migh ähr undfallidh, hvilken togh båda fångarna medh sigh och förde them uthi thett rum, ther the skulle bliffva medh heijduckar bevakade. Nähr the kommo emot dörran, stogh ther en, af Valachien födder och förnemndt slechte, som kallas despoter och ähre såsom furster ther hemma hoos sigh. Denna hade medh Beckus varidh fången i Sverie, och medan han tänktte, att desse båda skulle niuta så godh friheet i fängelse, som Beckus och han i Sverie, stegh han till them, villiandes them hälsa, menn bleff straxt honom förvägradh. Ther medh gick theras plåga ann och finge till pristaff vice mareschalli Littuaniensis son, benempndh Nicolaus Wicsioloffskij, hvilken var en ung mann, talade godh österrikisch, drack hvarken vin eller öl, uthan vattn; om andra dygder kann man icke myckett berömma honom. Fångarna hölltt han strängtt, medh spijs och drick ostraffeligen till nödhtorften tracterade, menn sina egna penningar måtte the sielffva alldrigh bliffva mächtiga, icke häller någen sin egen tienare efther någedh uthskicka, myckett mindre sielffva komma uth om dörran till sin nödhtorft, icke häller någen inn till them uthan nähr pristaven särdeles behagade sina venner ther medh gratificera såsom för vijdunder skull. Så vida feeltes nu uthi denn förre loffven och tillsäijelse, som skedde i Wollmar om ett ährligidh fängelse
#377 och godt tractament. Doch kommer alltt af Herren i högdenne, hvadh som menniskiomen här på jordene vederfahres, och ähr ingentingh så ondt, thett ähr ju till någedh godt; hvarföre, om vij haffvom nutidh thett godha, så moste vij och taga thett onda till tacka af Herranom och icke all skullan venda inn på menniskior som thett göra, uthan enfolldeligen uthi historier berätta sanningen såsom här och skee skall. Mann vill berömma och tacka them, som välgärningar och medhlidande haffva bevijst, och undskylla them, som ondt haffva tillskyndadh och icke bättre förstått, ty synderna kunna thett och väl mera haffva förtient.
Sedan ther i Wilden, hvar som the bleffve införde att bliffva bevakade, var väl ett hederligidh rum och gemach, menn mera för pristafvens änn för fångarnas skull. Ty ther befanns strax, hvadh ondt sinne the hade emot herttigh Carl och them, som honom tiente, i thett att inn uthi ett secret rum eller privet, ther hade (antingen polackar eller svenska veet man icke) the måladh två galgar, en på den andra, och uthi den öffversta skreffvidh herttig Carls nampn, uthi den understa Carl Carlssons, hvilkett mann lijkaväl icke kan tillmäta någen förnunftig menniskio. Men likaväl, då herr Jacob Pontusson thett sade och sigh öffver besvärade för Nicolao Wicsiolowskij, giorde han mera spott ther aff änn honom skulle thett förtryta, hvilkett och sedan föruhrsakade mera och mera bitterheet, afvundh och missförtroande them emillan och som oftast medh smäde ordh af Wicsiolowskij på herttigens goda nampn, thett herr Jacob Pontusson igen häftigtt förlade, hvilkett Carl Carlsson likväl i förstone achtade onödigtt ther i fängelse att myckett svara till, förmenandes medh stilla tigande myckett kunna försvahra. Doch medh tidhen kunde hans tolamodh icke häller längre vara och haffver till äffventyrs theras impatientia jämtte sanningens försvahr them båda två mera giordt skada änn som gagn, ty ehuru väl[!] herr Jacob Pontusson (om han hade veladh) i begynnelsen nogsammtt kunde komma löös, såsom Carl Carlsson sielf honom ther till rådde (att han i medler tidh sin ungdom uthi fremmande landh skulle försökia och någedh lähra), då han väl förmärktte sigh sielf icke så snaart uthur fängelse kunna slippa, förhoppandes, då han vore allena, snarare kunna komma löös.... Menn herr Jacob mente sigh vara förviteligidh och skammligen att öffvergiffva sim medhbroder och frände, then medh honom för lijka skulldh
#378 var fången uthi fädernesslandzens tienst, och resolverade för den skull att haffva lika godt och ondt medh hvar andra uthi fängelsedh.
Medhan the ännu vore uthi Willden, haffver konungen en gångh kommidh i sinnet att låtha kalla samma sina fångar för sigh uthi sin cammar till att ensligen tala medh them, hvar för sigh särdeles. Allttså haffver pristafven Wicziolowskij först kalladh Carl Carlsson uth för dörran i en annan cammar ifrån herr Jacob Pontusson, säijandes åth sin dreng han skulle hemmta hans kiorttil och mössa uth till honom och till en dicsontnick eller rottmästare öffver heijduckarna, som hade vachtt öffver fångarna, han skulle besökia Carl Carlssons böxa säckar, om han hade någedh hvast, knijf eller annatt hoos sigh, thett han doch icke fann. Sedan kom pristafven Wicsiolowskij sielff uth och sadhe han skulle föllia honom up till kongen. Då the nu komme upp i konungens förmaak, var ther alltt toomt af någedh folk uthan allena några få persohner aff konungens guardie, som stoge i vachtt. Då klappade han på konungens dörr, och vardt Carl Carlsson befalladt att gå ther inn, menn pristafven att stå ther uthan före så lenge. Ther inne hoos kongen var ingen mera änn som kongens cammer herre, herr Bobola benempndh, en gammel mann och en senator, vice mareschallus Littuaniæ Petrus Wicsiolowskij, som var pristafvens Nicolai Wicsiolowskij fader. Thesse stoge för konungen, som satt vidh ett bordh, ther på stogh en seger eller uhrvärke, och konungen hade en memorial i handen. Ther uthur frågade han först, om thett skulle så vara rätt som herttigh Carl sig berömde, att hvadh han giorde, thett vore alltt till H. K. M:ttz bästa, och doch nu så vore innfallen i Liflandh på fiendtligidh vijs och denn ena orten efther den andra intoge. "Vore thett (sade konungen) migh till gangn och godha? Hvadh säger du ther till?" sade kongen till Carl Carlsson. Han svarade, hann viste ther om icke annatt änn att sedan som kriget var begyntt i Finnlandh och i Sverie emot Hans Förstlige Nåde, och då thett ändtligen gönom Gudz nåde vidh Linköping vardt förlijktt och stilladh ther i landzänndarna, menn sedan efther E. K. M:ttz oförmodelige afresa uthur landet igen Hans Furst. Nådhe så oftha gönom breff och budh hadhe annmodadh E. K. M:tt om thess nådige villia och svar hvar på Hans F. N:de sigh förlåtha skulle, antingen förmoda fiendskapp eller fridh, doch inga svar igen bekommidh icke häller af polnsche ständernas
#379 intention och sinne var försäkradh, haffver mann i Sverie befunnidh vara bättre, om ju krigh längre skulle föras och icke någen säker fridh kunna nåås och vinnas gönom böön och fridhligidh annmodande, att mann då ett sådant besvähr skulle föra inn på theras gräntzer, ther ifrån thett var H. F. N. och fädernäslandet på kommidh, och måtte icke desto mindre fridz medelen stå öpna och vederreda på båda sidor för them, som ther lust till hade. "Menn att H. F. N:de skulle i någen måtto haffva meent eller söktt E. K. M:ttz argesta här medh eller uthi någedh annatt kan jagh (sade han) aff H. F. N:des uppenbahra handlingar och taal medh ständerna och medh alla mann uthi dagelige discourser icke annorlunda dömma, änn att H. F. N. bliffver oskylldigh ther uthi beskylldter, ty mina egna öhron haffva höört honom säija till sin egen gemahl och furstinna (ther som han uthi sin cammar och ibland sina egna tienare icke behöffde dissimulera och skrymtta), att han förbannade them alla, som kommo tillväga och hade stiftadh thetta missförståndh och oreda emillan E. K. M:tt och H. F. N:de." Då svahrade konungen: "Han haffver väl så oftha giffvidh sigh den onda, Gudh giffve han får honom icke en gång." Den andra svarade: "Gudh bevare både E. K. M:tt och H. F. N:de till lyckosammtt, longtt och roligidh regimentte!" Kongen sade: "Jagh troor, du skalltt väl mena oss båda lijka godt och väl", och frågade vidare, huru thett gick af för Riga, då herttigen låth falla ann skantzen, som Farensbach med sina soldater uthan för stadhen innehade, om the svenska miste ther myckett folk. Då svarade Carl Carlsson, att han icke viste af någen svensk mann, som therföre bleff bortta, ty the svenska kommo emillan stadzvallen och schantzen om natten och somliga uthan före stormade till stackettett och på alla sidor körde Fahrensbaks soldater ther uth och togo theras stycken ifrån them, medhan ther icke skedde synnerliga mootståndh, och ingen dödh mann uthanför skantzen kunde han ther see, sedan han till liusa dagen blef ther hollande medh arriere guardien, då hela armeen sigh retirerade, icke häller kom ther någen fiende, som them förfolgde, hvarföre förlusten på svensktt folk måste vara ganska ringa. Så sade kongen: "Fast annorlunda haffver migh varidh berättadh." Sedan frågade kongen, hvadh här Jöran Claesson och hans medh förordnade uthi sin legation hoos storfursten i Moscov och Olof Stråle hoos keijsaren och huus Österrike hade för ärender att förrätta, item, hvem af
#380 fremmande potentater giorde H. F. N:de assistence aff penningar eller folk? Ther på blef svaradh att han icke thett veta kunde, medhan han icke var någen rådzperson, uthan en tienare, som moste gå, dijt honom bleff befalltt. Sedan bleff honom befalltt att träda aff igen och gå uth. Då badh Carl Carlsson konungen om ett nådigtt fängelse och någen mera friheet att umgås folk. Menn konungen svarade: "Du haffver ingen ursak till att klaga ther om ty mina fångna i Sverie haffva icke så godh lägenheet." Konungen talade alltt svenska medh honom, och då han i förstone (n. Carl Carlsson) talade någedh sachtta, talade marschalken Wicsiolowskij till honom på latin, säijandes: "Loquere clara voce!" Om nu konungen icke väl hörde, eller om fröken Anna, konungens syster, stogh vidh en dörr på högre handen, att hon och höra ville, thett veet mann icke. Nähr han kom uthur konungens cammar, togh åther pristafven emot honom och ställte sigh vennligh, tillbiudandes honom att gå inn i konungens stall till att besee konungens hästar, ty thett var gijnt emot fönstran ther som theras fängelse var. Dijt gick han och medh denn fångna inn, lemnandes honom ther hoos en velsch berijdare, så lenge han gick up till herr Jacob Pontusson och förde honom hastigtt fram om stallett upp till konungen. Sedan låtho the straxt Carl Carlsson komma up i cammaren till sitt fängelse igen. Nähr han nu kom dijt och fann icke h. Jacob för sigh, thesslijkest h. Jacob moste gå uth och viste icke hvar af annan någedh, hvadh mann medh them förehade, allena theras drengiar vore stadigtt qvarre uthi fängelse, kom them hvardera särdeles tanckar i sinnet, till thess her Jacob åther komm igen ifrån kongen. Då viste the säija hvar andra, hvadh som passeradh var, och haffver konungen frågadh herr Jacob fast nähr om thett samma som Carl Carlsson; doch ville konungen veta af herr Jacob några ordh, som vore uthskurna aff ett breff, hvilkett herr Jacob sin frende, capitein de la Blancque, hade ifrån Räfle för sitt fengelse tillskriffvidh och förmaant att komma till Sverie igen vistandes ther hoos them, som han hade upfostradh aff barndommen, medh hvadh mera, som han honom kunde haffva tillskreffvidh; frågade så kongen honom, hvadh för ordh ther hade varidh skreffna, hvar som papperedh var uthskuridh. Herr Jacob svarade sigh icke kunna thett minnas, menn denn, som thett hade uthskuridh, moste sielf thett veta till att säija. Sedan bleff han åther beledhsagadh dijt, som the båda tillförende hade varidh i fängelse igen. Någen lithen
#381 tidh ther efther haffver fröken Anna, konungens syster, förskickadh till them i fängelsedh båda två några linnkläder, skiorttor och annatt, som the behöffde till theras reenligheet hvilkett sannerligh var barmherttigheetz värk emot them, alldenstundh the icke myckett sådant i förrådh haffva haftt, medhan the obetänktt vore komna inn på Wolldmar, och hvad thee medh sigh hade, bleff aff den polnsche jungfrun (så kallades thett ena styckett ther medh Wollmar beskötz) them beröffvadh, ty kulan aff styckett gick gönom den ena väggen inn och andre uth igen tagandes medh sigh ett skrijn, ther inne var Carl Carlssons linnkläder och reda penningar, som alltt förkomm och bleff bortta. Sedan vahrade icke länge, då brachtte pristafven them onda tidender, säijandes, att herttig Carl medh sin förstinna och the unga herrarna, herttigh Johan, kong Sigismundi broder, och hertigh Carls båda sönner, Gustavus Adolphus och Carolus Philippus, medh frökerna, vore i Finlandh alla komne om halsen gönom skippbrott på resan till Sverie hemm igen, ther medh han tänktte uthan tviffvel the fångna herrar desto mera bedröffva och föra uthi förtviflann om sin förlossning; och andra sådana onda tidender finge the väl oftha förnimma, antingen sanna eller osanna. Menn huruledes greff Johan aff Nassow haffver fallidh stor cantzlern Zamoijskij uthi lägredh och slagidh upp alla hans cosackar och så nähr kommidh få stoor cantzlern sielff fången, ther han vidh Anssen hade sitt qvarter, om han hade hafft rätta kundskapp, hvilkett skedde vidh samma tidh eller straxt efther, då herttigen drogh ifrån Refvel öffver till Finnlandh, ther om fingo the icke thett ringaste veta, så lenge the vore fångna, för änn som the kommo löös till Sverie igen och Carl Carlsson thett haffver höört förtällias aff fellttmarskalken Herman Wrangel, som på samma tidh var en ung persohn och hoos polackarna uthi lägredh. Menn här om kann mann bättre bärettelse få aff välbemälte fellttmarskalk sielff, doch bättre aff hans svåger, den unga greffve [Heinrich] aff Nassow, hvilken haffver lofvadh sig hvillia senda sin salige herrfaders diarium öffver alltt thett han i Lifflandh förrättadh haffver, hijt till nu riksammiralen h. Carl Carlsson Gylldenhielm till att communicera medh them, som lust haffva att denna historia beskriffva.1 Menn såsom nu sagtt ähr, haffva båda fångna herrarna öffver sitt fäderneslandz tillståndh och thenna berättelse om så oförmodelige händelse medh herttigens
#382 och hela furstlige husedz olyckelige fall och skipsbrott (om så vara kunde) hela vintteren uthi melancholia och hemmligh sorgh tillbrachtt, icke vetandes, hvadh the här om troo skulle.
Nähr nu vinteren begyntte lida till ännda och vååran var för handen vidh senaste dagarna in martio, begaff sigh konungen ifrån Willden till Warsow och låth båda fångarna medh sigh föra på en kollasch, omringda och beledsagade medh heijduckarna uthaf konungens vachtt. Uthi Warsow bleffve the herbergerade i staden, så lenge som konungen ther var, menn någedh bettre inn på sommaren, då konungen drogh sin bönefärdh till jungfru Mariæ closter uthi Czestokova, läth han båda fångarna föra medh sigh på vägen alltt inn på Rava uthi Masuren, tolff mijl ifrån Warsow, ett gammelltt slott och en af trä bygd stadh ther hoos. Ther bleff sedan theras stadige fängelse en tidh long. Menn såsom hade varidh uthloffvadh vidh Wollmars uppgiffning, att fångabyte skulle skee emillan bägge cronor, så bleff och ther om hvartt ååhr handladh och tracteradh och aff och till poster förskickade, som thetta skulle driffva och fordra, så väl af polnsche fångar ifrån Sverige, som af the svenska uthur Polandh. Doch i medler tidh moste thesse båda fångar på Rava mycken spott och förvijtelse aff sin pristaff, för:de Wicsiolowskij lijda och uthstå, alldra mest medh smädh ordh och lögnachtige beskyllningar på H. F. N:de herttigh Carl, hvilkett på Rava en gångh så vijda uthbrast öffver måltidhen, att the svenska fångarna svarade, ther vore icke ett santt ordh hoos. Då bleff pristafven vredh, säijandes: "Hvadh, mena I, att jagh liuger? Thett haffver H. K. M:tt sielff så berättatt." Då svarade Carl Carlsson (aff otolamodigheet och obetäncktt, att thett så illa skulle förstås och uptagas), thett kunde H. K. M:tt och väl aff osanfärdigh berättelser säija någedh, som icke så sannt vore. Då sprang pristafven upp vidh bordet, ropandes på tyska: "Soll dann mein könig gelogen haben?" och drogh på sin sabel. Denn andra nappade till sin kniff medh högre handen och sallttfaatet i venstre handen, hotandes kasta honom sallttett i ögonen och knifven i strupan, om han sin sabell vidare blottade. Menn herr Jacob Pontusson sprang till och fick pristafven i armen och badh honom betänkia sigh, medhan the båda vore fångar; icke häller var thetta så illa meent eller sagtt, som thett illa uptogs. Allttså stillade han den gången sin vrede. Menn lijkaväl felades icke spott och spee medh annatt mera dagelige förtreet alltt bortt åth, hvarföre
#383 och, sedan the förnummo, att medh theras förlossning och fånga byte inthett allffvare var, ehuru väl på riksdagarna i Polandh någedh ther om var bevilliadh, så förhalades doch tidhen medh onyttige, ja och falska undskylldningar, ther medh tidhen och åhren förluppo, betänktte the sigh sin emillan, (hälst medhan the förmärktte om Carl Carlssons förlossning vara största besvähredh), att Carl Carlsson måtte försökia sin lycka, om han kunde komma till att undfly och rymma sitt fängelse, förmenandes att om the sköönt finge honom igen, kunde them inthett värre skee, änn som the då hade; kommo han och väl igönom, så vorde visserligh herr Jacob och väl förlossadh varda, medhan om hans persson syntes icke så stoort betenkiande vara. Allttså, någen tidh fram bättre rammade han sin lägenheet på Christi himmelfärdz dagh om natten, tagandes en sin drengh medh sigh, Johan Kerner benempndh, medh ett röör och en yxe, ther medh ginge the på en lijna uthför muren och ärnade sigh på den vägen åth Breslau i Schlesigen, icke på landzvägen uthan efther compassen gönom skogh och öffver åker och eng ginast fram. Menn såsom thetta skedde om afthonen och han öffver natten komm foort gönom åthskillige fahrligheeter öffver strömmar och bäckar och inn uthi en skogsbacka, ther han mente sigh vara öffver dagen stilla och säker och om natten åther vandra foort, komm likaväl så myckett folk omkring skogen, att the medh dagzliuset kunde spåra honom upp, och ginge så tiucktt medh folk igönom skogen lijka som mann går skall, sökiandes alla städes, till thess emot middagen the funno honom och förde honom inn till Rava igen uthi fängelsedh.
Sedan icke länge ther efther, bleffve the båda två, herr Jacob och Carl Carlsson, ifrån Rava uthur Masuren förda till Marienburg i Preussen, icke annars änn till lockefoglar att få sina polnsche fångna uthur Sverie öffver s[i]önn till Tyschland och medh practicquer få them lösa, behollandes sina svenska fångar qvara, såsom sedan skedde. Ty ifrån Sverige vorde öffversende till Strålsundh förnemme polnsche fångar, castellanen Schenking, æconomus fordom på Derbtt, och en af Wicsiolowskij slechtte uthur Littowen hade varidh starosta och fången på Runeborg, medh några andra mera. Thesse bleffve aff the svenska commissarier i Strålsundh väl och humanissime tracterade medh mera friheet änn sigh borde emot thett, som them svenskom hoos polackarna vederfoors. Ther igönom fingo the lägenheet att rymma sin koos och kommo så
#384 dijt till Marienburg, ther the svenska vore fångna och efther den ena Wicsiolowskij var pristavens frände blef honom eftherlåtidh att komma inn, doch obekendt, till att see på the båda svenska. Thetta förmerkiandes the svenska fångar, brukade the sedan och practicquer i Marienburg gönom heijduckar, som hade vachtt öffver them, och skreffve hemlige breff uth på åthskillige orter, huru the måtte få penningar hemligen, ther medh the kunde locka sin vachtt och ther till värffva några tyska uthan före, som och ville hielpa till medh antingen hemligen bestiga husedh och taga fångarna ther uth eller öffverfalla slotzheijduckarna, läggia them neder och taga inn slottett, behollandes thett inne på förhoppning om någen undsättning. Sådana dumköne eller öffverdådige anslagh förorsakades aff den förtviflan, som the hade om sin förlosning, menn thett kunde icke lenge bliffva fördoldt, ty den drengen, som lopp i Rava bortt medh Carl Carlsson, Johan Kerner vidh nampn, kunde af otolamodh icke lengre förbida, uthan giorde sigh siuk, ther medh kom han uth ifrån the andra, ty ther var trångtt rumm inne. Sedan ville han icke mera inn till them, uthan till att hielpa sigh löös uppenbarade han allttsamman och mera änn som santt var för Wicsiolowskij, uthvijsandes rum och ställe, hvar som the vore vahna att gönom en annan Carl Carlssons dreng (som alltidh bar uth orenligheeten, medan ingen annan fick gå uth om cammer dörran), Hindrich Finne benempndh, läggia sina breff, som ginge emillan Jacob Hill sammtt en valachisch herre af the despotter och thesse båda herrar, som icke longtt från hvar andra fångna vore. Nähr nu sigh hende en dagh, att Wicsiolowskij hade funnidh några breff på samma rumm uthi ett holl, komm han och skilgde them åth, tagandes först Carl Carlsson uth i ett annatt maak och rumm, ther han uthi köllden låth kläda aff honom ifrån hiessan till footsålan och ransakade efther flera breff, menn fann inga. Då sade han: "Ja, ja, jagh haffver fuller breff nogh funnidh allareda", lopp sin koos och togh sedan h. Jacob de la Guardie bortt och uth i en annan cammar. Sedan förde han Carl Carlsson åther inn i sitt förre fängelse, och andra dagen ther efther komm åther herr Jacob ther in till honom igen. Ther bleff och samma tidh en valackisch heijduk fången som var en af fångarnas vachtt och hade hulpedh theras breff inn och uth bära, hvilken therföre vardt rättatt och stegladh. Sedan någen lithen tidh ther efther samma vintteren bleffve the båda förda till Rava uthi
#385 Masuren igen, ther the åther en long tidh sittia och lijda moste. Menn den drengen, som förrådde them, (oansedt i förstone han var myckett afhollen) kom sedan lijkväl i ogunst hoos Wicsiolowskij och bleff kastatt i tornet på Rava, för thett han berömde sigh emot honom om sin stora förtienst och merite, menn han vardt sedan snaart uthlåthen och förvijster att draga, hvartt han ville, kom så åth Nederlandh och låth sigh ther värffva under soldater att draga åth Sverie medh andra flera till att tiena; ther bleff han då kender, fången och upphängder för sin otroheet skull.
Sedan vidh pass tu åhr, mer eller mindre, ther efther, bleffvo the åther förde till Marienburg i Preusen igen och efther någen tidz förlopp vidare på grentzen till Putzig, ther som Hans Weijer var starosta eller ståtthållare, hvilken medh Wicsiolowskij hade commission om fångabytett på båda sidor. Och ther emot bleffve åther polnsche fångar uthur Sverige till Strålsundh öffverförde: en voyvoda, Dembinskij, som Carl Carlsson sielff före sitt fängelse hade bekommidh fången vidh Pepall, som förre i hughkommidh ähr, thesslikest några andra af adel samptt jesuiter och präster. Thesse fångar bleffve nu väl bättre förvahrade, att the icke kunde få rymma bortt såsom the andra. Menn nähr Weijer och Wicsiolowskij förnummo, att theras practiker icke så måtte haffva foortgångh, kommo the inn till sina svenska fångar och medh sina smeklande ordh goffvo tillkenna för Carl Carlsson och h. Jacob Pontusson, att fånga bytet kunde nu väl skee, menn thett stoge allenast ther på, att the svenska commissarier ville icke föra sina fångar inn på grentzen, och the dierfdes icke heller (för sin konungs högheet skull) draga medh sina fångar så longtt öffver grentzen inn till Strålsundh; hvarföre vore nu inga andra medel änn som handla medh hvar andra på godh troo och lofven, begärandes för den skull att thesse båda svenska fångar ville giffva sin skriffvelse till svenska commissarierna, som vore Olof Stråle och Hindrich Horn (haffvandes medh sigh en englischmann af adel, som uppsehande medh fångarna skulle haffva, hvilken var Carl Carlssons hoffmästare, benempnd Wellom Netterwoed, dragandes af och ann att befordra fångabytet) att the ville sina polnsche fångar, som vore i Strålsundh, ställa på frija fötter och låtha begiffva sigh på vägen åth polnsche grentzen, så loffvade the och sigh villia ställa Carl Carlsson och Jacob Pontusson på frija fötter till Lowenburg i Pommeren.
#386 Nu tviflade väl thessa båda om icke bedrägerij och vore ther under och frågade, om och alla fångar, som the begärade lösa, vore nu öffverkomna till Strålsundh (efther som tillförende alltidh föregaffs, att icke alla fångar vore ther till städes, hvarföre medh fångabytett så lenge fördröijas moste). Då svarade the polnsche commissarier, ja, the vore nu alla tillstädes. "Menn (sade the svenska fångarna) huru skola vij vara försäkrade, att I släppa oss löös, nähr Edra polnsche i Strålsundh ähre löös låthne vordna?" Då svarade Hans Weijer: "Ja, bey Gott, auf edelmans glauben", giffvandes ther på sin hand och ordh, att så snart han förnummo them vara löös giffna i Strålsundh, skulle och thessa ställas på frija fötter, som uthlofvadh var. Ther på satte the sigh neder och skreffve medh största flijt och trogen förmahning, bidiandes the svenska commissarier, att the så ville göra och ställa troo till hvadh som uthloffvadh var, låthandes komma på sigh till att försvahra, hvadh ther efther komma kunde. Thetta skedde allttså. Menn nähr polnsche fångarna vore lösa och till Putzig annkomna, då kunde the svenska fångar väl märkia och see gönom sina fönster theras annkomst och höra ther på theras sorll och pancqueterande, doch uthan någen sin hugnadh eller tröst, ty andra dagen om morgonen, då fångarna änndå lågo på sängian, kom Wicsiolowskij upp och kallade på h. Jacob Pontusson; han skulle stå upp och draga sina bästa kläder på sigh. Till Carl Carlsson talade han icke ett ordh. Då sågh han och väl, huru dagz thett var, och låth sigh likväl icke merkia. Menn h. Jacob moste medh Wicsiolowskij gå uth och till Weijer. Då bleff honom ther kungiordt, att han väl kunde komma löös för desse fångar medh särdeles vilkor att på en viss tidh icke tiena emot konungen i Polandh, menn hans cammeradh Carl Carlsson moste ännu bliffva fången, ty Arffvidh Eriksson och några andra svenska, som för konungens skull hoos herttigen vore fångna i Sverie, vore icke medh öffverkomna. Sedan kommo the åther inn till Carl Carlsson och kungiorde honom thett samma. Då svarade han: "Jagh hade förhoppads, att adeligh troo, loffven och handsträckning skulle bättre bleffvin hollen, alldenstundh I oss och sade, att alla fångar vore till städes, doch nu venda I Arfvidh Erikssons och andras frånvarelse före till Eder undskyllan, om hvilka alldrigh haffver uthi fånga bytetts tractater varidh eftherfrågadh eller omtaladh. Jagh hemställer thett Gudhi att dömma om huru redeligen ordh och löfthe hoos Eder
#387 varda hollna". Då bleff Weijer vreedh, säijandes hann skulle icke myckett bruka munnen ther om, hann hade medh honom inthett ther om mera disputera och handla, the svenska commissarier hade han handladh medh, the måtte thett försvahra, att icke alla hadhe varidh tillstädes; "therföre moste I draga tillbaka uthi Edert gamla fängelse igen." Honom bleff svaradh, om icke sådana breff ifrån them båda medh så stark försäkring på troo och loffven hade kommidh polnsche fångarna löös, elliest hadhe han medh sin handling inthett uthrättatt. Menn här fanns hvarken barmherttigheet, troo eller lofven någedh gälla.
Allttså moste Carl Carlsson straxtt samma dagh medh Wicsiolowskij till baka åth Marienburg igen och sedan åther till Rava i Masuren, sitt gambla fängelse, menn herr Jacob, den behölltt Weijer hoos sigh qvar. Thetta skedde alltt på samma tidh, som thett olyckelige slagedh skedde vidh Kerkholm i Lifflandh, therpå konungen i Polen vist förmodade nästfölliande vååran medh krigsmachtt komma till Sverie och lätteligen vinna allttsamman igen. Men Herren Zebaoth hade annorlunda beslutidh och väktte upp i Polandh en rockos (som the på sitt språåk säija) eller upproor, ther herttig Janus Ratzewill och andra förnemme herrar flere vore upphoff till, och skaffade kongen så myckett i Polandh att göra, thett han måtte väl tacka Gudh, att han fick beholla polnsche cronan. Thetta upproor skall sigh haffva förors[a]kadh (säijes af en paart) therföre, att konungen icke eftherkomm thett som på riksdagar vardt beslutidh, och att jesuiter emot riksafskedh rotade sigh för myckett ther inn; item att monga fremmande landsmän tiente till hoffva för stoor löön, som polackarna sielffva väl måtte niuta till goda och tiena före; och myckett annatt sådant mera, som the ville haffva afskaffat. Nähr thetta således tillgick, moste Carl Carlsson och niuta thett till onda antingen för hemdhgirugheet eller befahrande, om han kommo löös, matte han och emot konungen vidh thetta buller mera skadha tillväga komma. Allttså bleff han på båda fötterna medh järn och fiettrar så förvahradh, att han ingen förhoppning hade således ett halfft åhr kunna leffva sedan någen tidh kunna komma löös igen. Menn Gudh som för synderna skull straffar menniskian, giffver och tröst och tolamodh, them som sigh betänkia och till honom omvända. Ty uthi sex åhr och sex monader moste han samma järn och fiettrar på sigh beholla både natt och dagh och ther till bliffva allena innstängder uthi en cammar
#388 som alldrigh giordes eldh uthi (ther var ingen skorsteen inne) ehuru kall vinter ther och var och steengolff uthi ett trähuus, ther vädredh igönom väggiarna blåsa kunde, så att skäggedh om munnen på honom isades ther inne. Ett lithett fönster var ther medh järngallror väl förvahradh och tiugu heijduckar medh pristaffven på båda sidor om honom, uthi varma stuffvor liggiandes, som natt och dagh höllo stark vachtt, så att ingen måtte komma inn till honom uthan särdeles förnemme personer och understundom jesuiter och munkar. Doch var thett en stoor nådhe af Gudh, att the eftherlåthe honom biblia och den heliga skrifftt samptt åthskillige skribenters böcker, så väl papistische som lutheriske, historische och theologischke, ther medh han sitt tidhfördrijff haffva kunde, doch icke uthan anfächttning aff religionen, såsom hans Schola captivitatis uthvijsa kann, som på tryck ähr uthgången uthi Strängnäs (sedan han löös komm) medh episcopi ther sammastädes synnerliga recommendation. Då han nu i tolff ååhr hade uthi sitt fängelse alla handa vedermöda uthståndidh och i medler tidh mongen uthi Sverige medhynkian medh honom hade, haffver iblandh andra en lijfländisch öffverste, Reijnholdt Taube vidh nampn, till hans förlossning fångadh i Tyschlandh en littovisch furste, Koretzskij vidh nampn, kommandes ifrån sina studier uthur Frankerijke, en ung herre. Och tillförende var och i Lifflandh fången vidh Wittensteen en Sborowskij aff förnempnsta polnsche adell, hvilka och i Sverige länge vorde fängzlige holldne och på alla riksdagar i Polandh myckett om theras förlossningh emot Carl Carlsson handladh och tracteradh, såsom och bevilliadh, menn alltidh aff konung Sigismundo upskufvidh och fördrögdh, till thess Gudh hadhe kalladh konung Carl aff thenna verldennes jämmerdaal. Då bleff Carl Carlsson ändtligen förlossadh uthur järnan gönom polnsche drottningens förböön hoos konungen, nähr the gönom Rava en gång drogo till sin bönefärdh åth S. Mariæ closter vidh Czestakowa. Och moste då Carl Carlsson medh sina järn bliffva nederfördh på borggården i drottningens åsyn, ty alla förundrade sigh öffver thett han så monga åhr ett sådandt fängelse hade kunnet uthhärda. Och medh thett samma förährade drottningen honom svartt kläde till söriedrächtt öffver sin affsomnade herre medh 20 ducater och linne eller läreft till nödhtorften, ther medh han vardt nogorlunda tröstadh uthi sin jämmer och sorgh. Doch fördrögde ännu väl halfftannatt åhr eller meer medh hans
#389 förlossning. Sedan lijkaväl, nähr mann i Polandh icke förnam vara någen förandring uthi regimentett i Sverige efther konung Carls dödh, uthan ständerna sampttligen höllo sigh till hans äldste liffsarffvinge och prins, konung Gustaff, som kallades sedan den store, låth konungen i Poland hemtta Carl Carlsson ifrån Rava till Warsow, bevilliandes nu först honom att uthbyta emot herttigen Koretzskij och Sborowskij, hvilka vore aff den unga uthvalda konung Gustavo i Sverie till den ända förskickade till Liffland medh andra flera polnsche fångar till att uthbytas. Nu tillstadde konung Sigismundus strax ther i Warsow att honom af alla förnemme persohner, polnsche och andra, måtte mera ähra och besökning vederfahras änn som tillförende. Bleff allttså aff the Dönhoffver till gäst budin på en aftonsmåltidh och medh en caretta eller vagn dijt förder, ther monga förnemme polnsche herrers och senatorers söner för honom vore, medh hvilka han öffver måltiden monga discourser hade (ty them så väl som honom thett frantzöska tungomålet var gemeent), och medhan han sigh väl vachttade att fälla ordh, som them kunde misshaga eller vara konungen emot, uthan mera lempade sitt taal till thett, som kunde tiena till förening medh Sverie och Polandh samptt konungen och hans blodzfränder, the unga furster i Sverige, blef sådant för konungen och hans syster fröken Anna straxtt upfördt, och medhan thett var sommerdagh och nätterna kortta, doch the medh ungrisch vijn honom starktt till drucke, att han seent ifrån them komma kunde, bleff han, förr änn han rätt hade kunnet uthsåffva, upväcktter om morgonen och befallatt att komma på slottett till H:nes F. N:de fröken Anna. Då han nu dijt uppkomm, fann hann fröken Anna sittiandes på en stool och på den vennstre handen uthi samma gemach var ett förhenge eller tappet ifrån dörran fram emot frökens stool upslagidh, och ther innan före någedh rumm eller spatium. Ther uthanföre stogh alltt på raadh frökens fruentimmer, ther iblandh vaar Fahrensbachernas syster och jungfru Elisabeth Oxenstierna. Till them vinkade fröken (sedan han hade hälsadh fröken och kyst hennes händer), att jungfruerna skulle gå uth. Då trädde the först fram och gåffvo honom hand hvar för sigh, gångandes sedan uth för dörran uthi ett annatt maak. Menn konungens yngsta sonn eller dotter medh sin polnsche amma lopp omkring på golffvedh. Då begyntte fröken Anna tala till honom medh högh röst och svarade på hans underdånige först giorda tacksäijelse för den
#390 förhoppning om sin förlossning, bidiandes, att han icke måtte allena undgälla thett, som hela konungerijkett Sverie hade giordt, ty hvadh han för sin person kunde råda och styrkia till fridh och enigheet, thet ville han gärna vara till förplichttadh, så santt honom Gudh hielpa skulle, önskandes olycka öffver them, som till thenna oenigheet vore vollande, förmälandes ther hoos sin herres och furstes, herttigh Carls ordh, som han oftha i sin cammar allena för sina förtrognaste taladh haffver och önskadh medh suckan Gudz straff öffver them, som sådant missförståndh emillan H. K. M:tt och Hans F. N:de hade upväcktt, såsom och oftha hade beklagadh, thett konunghen honom så misstänktt hade, att thett icke måtte haffva bleffvidh vidh den förlijkning, som skedde i Linköping. Menn ther halp ingen undskyllan, ty fröken Anna svarade, att hon i sin herr faders konung Johans lijfstidh, nähr han ifrån Reffle igen till Sverie var hemkommen, hade nogh förmärktt, att då allareda herttigen emillan faderen och sonnen gärna hade stiftadh någedh ondt. "Men hann achttade sigh icke therföre, att jagh förstogh och latin, ty the talades vidh på latin om lifländska krigsfolkettz trång, och att min herrbroder (sade hon) tillbödh sigh att betala them och ställa them tillfridz. Menn herttigen afstyrktte, att thett icke måtte skee, såsom skulle svenska krigsfolkett ther medh kunna göras afspennigdt ifrån konung Johan till polnsche cronan. Hvadh var thett annatt (sade fröken) änn att upväckia missförtroande emillan min herrfader och herrbroder?" Svarade Carl Carlsson igen, att alldrigh kunde han troo, thett Hans F. N. hade thett så meent, uthan att polnsche cronan, som tillägnade sigh någen rätt till Eestland i Lifland, kunde lätteligen ther medh locka svenska krigsfolkett till affall och på sin sida, ther medh och få landet inn ifrån Sveries crona, om folkett af andra änn som Sveriges cronos tienare skulle haffva bleffvidh betaalt, menn hade konung Johan bekommidh penningarna i sitt voldh och egen disposition, alldrigh hade H. F. N. då varidh ther emot, ty (sade han) lijka så giorde och herr Jöran Boije, då han fordom kom polackarna till hielp och slogh ryssen ifrån Wenden. Då hade polackarna tillbudidh att betala svenska krigsmachtten en monadz solld för sitt trogna biståndh, menn herr Jöran Boije ville thett icke samtyckia, achttandes för neesligen vara att låtha betala sigh aff en fremmande crona eller konung, then the icke tiente, uthan vore komna till hielp och undsättning,
#391 begärandes allena then venskapp aff polnsche cronan till tacksamheet, att the groffva stycker och artillieri, som han hade af ryssen, theras sammtlige fiende, vunnidh och bekommidh, måtte till Riga, som närmarste siöstaden var, leffvereras och sedan komma till Sverie, hans herre och konung till handa. Thetta loffvades väl, men skedde alldrig. "Doch beder jagh (sade han), att thetta mitt ginsvar icke må tagas till onåder up", fallandes på ett knä och sade: "Thetta kommer migh icke vidh så högtt att undskylla, ty Gudhi ähr alla sakar bäst kunnug och kan allena nu dömma ther om, menn jagh beder om en nådigh förlossning uthur thetta longvahrige fängelse." Fröken Anna badh honom stå upp och sade: "Thett står nu till the svenska, huru upprichtigtt the ther om handla, menn nähr I komma löös, så bliffva I lijka godha medh the andra och kan skee styrkia mera till värsta änn till thett bästa." Hann svarade sigh nu väl vara så spächter, att han mera måtte sökia roligheet och fridh änn krigh och buller. Hennes F. N:d svararade[!], nähr han kommo uthi annatt väder, så finge han och (kan skee) väl annatt sinne. I medlertidh som the så talades vidh och thett lilla konungens barn medh sin amma lopp kring om golffvet, stundom inn på honom, makade han sigh undan och komm så innom thett tappet och förhängedh, som förre nämpndes, och i thett han nödgades sigh omsee och spotta, efther thett han förre afthonen hade myckett vijn druckidh, fick han see konungen ther baakom stå och höra theras sammtaal. Ther af bleff then fångna väl förskräcktt, menn låth sigh inthett märkia, uthan efther lägenheten makade sigh åther inn på sitt förra ställe ther ifrån och begyntte bidia Hennes F. N:de, att hon hoos Kon. M:tt sin herrbroder ville göra förböner, thett han nu måtte komme löös af sitt fängelse. Fröken svarade, hon önskade honom lycka ther till; thett vore väl nu bevilliadh, om the svenska elliest handlade uprichtigtt ther medh, och gaff honom så handen till afskeedh. Ther medh gick han uth och fann alltt fruentimmer för sigh ståndandes. Them bödh han och godh natt och sade sigh haffva förnummidh ther iblandh vara en svensk jungfru, hvilken han åstundade kenna, och såsom han förmodade medh Gudz hielp nu komma löös och till Sverie igen, hvar hon då och någedh till sin slächtt i Sverie hade till att befalla, ville han gerna ther uthi vara henne till tienst. Ther på stegh fram jungfru Elisabeth Oxenstierna och badh honom hälsa sina förvanter medh
#392 förmahning, att the icke ville henne förgäta, hvilkett och så beställtt bleff hoos gubernatoren öffver Eestlandh, herr Gabriel Bengttsson Oxenstierna; ther efther icke länge välbemälte jungfru bekom förlof af fröken Anna att draga hem till sina förvanter i sitt fäderneslandh igen.
Andra dagen efther thetta sammtaal haffver drottningen till förähring och nödhpenning på resan sendt till Carl Carlsson 100 riksdaler, och fröken Anna sende honom 50 ducater. Fröken sende och särdeles medh sin prädicant (som hon hemmligen hade) en tysk bönebook och låth säija Carl Carlsson, att efther han hade bleffvidh så stadigh och beståndig uthi sin religion, skulle han och medh denna book therföre ytterligen tacka Gudh och bidia thesslikest för hennes persohn, som var aff samma troo och religion.
Några dagar ther efther vardh han väl bevakadh medh heijduckar ther ifrån till Riga förder, haffvandes på then tidh en pristaff, benempndh Alexander Bicdriczkij, en polnsch adelsmann och konungens comornick1. Nähr the till Riga ankommo, bleff han på slottett innförder och starktt bevakadh, så att han åther begyntte misströsta om sin förlossning, synnerligen therföre, att hans pristaff låth sigh merkia en gång, då han drucken var, thett han såge icke gärna hans förlossning, medhan [han] hade godh fordeel och förtienst, så lenge han behölle honom fången. Menn lyckan slogh till, att elden kom lös på slottett, och pristaffven viste icke, hvartt uth han medh sin fånge skulle taga vägen, allttså moste förfråga hoos commissarierna, castelanen Hollttschawer och starosten Götthartt Johan Tisenhausen, som vore i staden, hvilka straxtt hade sitt budh på slottett medh stadzfändricken Albrechtt Vegesack. Till honom sade Carl Carlsson på tyska (thett förstogh pristaffven inthett) och badh för Gudz skull, han ville laga så att han kunde komma uthur thenna mannens vold och neder i stadhen till commissarierna, eller the vorde mörda hvar andra, ty han hade ondt i sinnet emot honom. Thetta bleff och så beställtt, att han andra dagen komm neder i staden och bleff frij ifrån hans upvachttande, fick haffva sina egna tienare och måtte gå, hvartt han ville i staden till gäst och sielff biuda gäster. Han lagade och så i medler tidh, att han fick medh sigh the järnband och fiettrar, som han i några åhr på sina been hade buridh, och förährade therföre pristaffven och hans broder hvardera
#393 en dammask underkiorttel och skarlakens öffverkiorttil sammtt 50 ducater, ther medh han och vann theras ynnest och befordring. Ifrån Riga folgde han medh commissarierna till Pernow och bleff efther någen tidh (sedan han hade most loffva att icke förursaka stilleståndets ruptur och brott, som på en tidh var giordt) förder på grentzen och emot herttigen Coretzskij och herr Sborowskij löös giffvin, rätt på samma tidh vidh pas, som han tolff åhr tillförende vardt fången på Wollmar, emot jula högtiden. Menn hvem kunde då mera vara gladh änn som han och tacka Gudh för en så nådigh och herrligh förlossning, i thett att fienden och konungen hans persohn så högdt hade achttadh och nödigtt villiadh släppa, doch nu moste emot så förnemme herrar löös giffva?
Nähr han nu kom till gubernatoren, som då var på Padis closter, undfick han honom vennligen och väl tracterade samptt the andra, som medh honom folgde, iblandh hvilka var en liffländsch af adel ifrån polnsche sidan vidh nampn... 1, som sannerligh myckett och haffver tillhulpidh på den sidan, att fångabytet då skedde. Menn goubernatoren öffver Eestlandh giorde väl thett bästa ther till. Nähr nu Carl Carlsson hade tagidh affskeedh ifrån goubernatoren medh mycken tackseijelse för godh befordring, drogh han till Revel och rustade sigh till reesan hemm till Sverige, doch såsom han hade allareda i sitt fängelse ther aff höört och nu i Revel förnummit, huru som herr Jacob de la Gardie hade i Rysslandh emot polackarna hafftt åthskillige drabbningar medh lyckones åthskillige förandringar, så väl som sedan medh sielffva ryssarna, då the ifrån sitt förbundh vore affällige och för venner fiender vordne, så att han hade nödhgadz medh voldh bestiga och inntaga den stora staden Nogarden, ther han änndå var inne och behölltt till ett säte aff krigets uthförande både emot ryssen och polackarna, ville han sin frende och fordom cammeradh i fängelse nu (gönom Gudz nådh på frija fötter) först en gång besökia ther han stadder var. Lijkaväl för änn som han på then resan sigh begaff, kommandes i hugh fröken Annas i Polen sigh bevijsta välgärningar och lyckönskan jemte hennes förvijtelse ther hoos, att han icke skulle sitt löftte om fridzbefordring komma i hugh uthan medh förandring af sin lycka, nähr han kommo uthi annatt väder, finge han och väl annatt sinne, ville han medh en tienligh skriffvelse till Hennes F. N:de bevijsa
#394 sinn tacksamheet och sinnes beståndigheet och sende samma bref medh en sin antagna polnsche tienare, hvilken han medh penningar och stora löften hade sigh förbundidh och förobligeradh medh eedh och troheet, att draga till Rava igen tillbaka och therifrån (efther som uthlofvadh var skulle skee) taga en kista full medh böker och låtha komma till Dantzig hoos någen viss mann, ther då skulle vidare betalning för forlönen och förähring för omakett giffvin varda. Menn böckerna kommo ännu alldrigh tillstädes igen, ehuru oftha ther på haffver varidh fordradh och bekostning giordt. Allttså hålla en part menniskior loffven och tillsäijelse, så att snarast sagtt ingen tro och loffven i verlden mera finnes.
Sedan som Carl Carlsson hade varidh uthi Nogorden och besöktt sin förtrognaste venn och frende, hvilken och honom medh stoor frögdh undfick och mycken vennskap bevijste, begaff han sigh straxtt åth Finnlandh emot sin herre och konung, som honom nu uthur fiendernes voldh hade förlossadh, att tillbiuda sin underdånige tienst och ödmiuka tacksamheet och troheet till att vara H. K. M:tt på sin förehaffvande resa till Augdows belägring fölgachttig. Menn konung Gustaff ansågh hans longliga fängelse och olägenheet och ville honom ther medh haffva förskonadh denna gången till en annan lägligare tidh, förloffvandes honom draga hem till Sverige och beställa om sina egna sakar i medler tidh. Doch förr änn som han aff konungen togh sin afskeedh, förgat han icke sin loffven till att vidare befordra stilleståndet i Lifflandh emillan Sverige och Polen, förskaffandes Götthardh Johan Tisenhausen, polnscher starosta, som och var commissarius på fångabytett och myckett hade hulpidh till fångarnas förlosning, sitt huus Saris igen till tacksamheet och till stilleståndetz vidare försäkring, ther medh han och sin loffven emot fröken Anna och polackarna fullgiordt hade. På samma tidh kom och elden löös på Åbo slott och brann så häfftigtt uthi alla rumm, att konungen moste sedan taga sitt herrberge i staden hoos biskoppen på någen tidh.
Hvadh som vidare Carl Carlssons och herr Jacob Pontussons tienster och bedrifter hoos fäderneslandet och sin öffverheet anbelangar kan materia nogh finnas för them, som den tidens historier beskriffva varda. Doch hvadh Carl Carlssons person angår så ähr någedh ther om att see uthi en skrifftt, som han uthi testementevijs sielff (sedan han bleff riksammiral)
#395 på sin ålderdom ställtt haffver, ehuru väl han leffver ännu och ähr sedan så mycket äldre vorden. Samma skrifftt må här till thenna relations beslut väl bijfogas, såsom föllier och ähr tituleradt:
Nosce te ipsum1.