Columbus: Mål-roo eller Roo-mål

Texten är tillkommen ca 1675. Maskintexten är inskannad från B. Hesselmans utgåva: Samuel Columbus: Mål-roo eller Roo-mål, Uppsala 1935. Den maskinläsbara texten är tillkommen.inom ramen för projektet "Bidrag till en nysvensk textbank på data". Mats Thelander har ansvarat för inläsningen.

Texten är från början inläst i IBM-format och var då försedd med ett stort antal markeringar för förkortningspunkter, kursiveringar, rubriker, citat m m. Texten i denna databas har av Lars-Olof Delsing överförts til Macintosh-format. Vid denna överföring har specialmarkeringarna tagits bort. Något enstaka ovanligt tecken kan fortfarande dröja kvar i denna textversion.

#1

SKÄMTEBOOK.
BLANDFODER.
MÅL-ROO
ELLER
ROO-MÅL
bestå'nde af
Allehanda rolige Frågor ok Swar,
Snack ok Sagor,
Pusser ok äfwentyr,
Språk ok Kortwil,
Samlade
af
Samuel Columbus
#2
Skämte Språk
Lärespråk.
Lustigt Taal ok nyttig Gärning,
Är wår bäste Tids Förährning
Som huarken kött ell bröd är smakligt utan Salt,
Så är ok lustigt Skämt ett Specerij bland alt.
#3

1. En Finne god soldat.
Kung Göstaf Adolf fick en gång sij en Finne satt ok brynade sin wärja, ok frågade honom hwad han giorde? Swar: mina lijpa rappire, mina lackta moron.

2. Finnarnas bätter fram Plus ultra.
När Finnarne komme högt op i Tyssland, op om Ingolstat, München Hufwustaa'n i Beyern, långt på ander sijdan om Donauströmen, til Bodensiön (Lacus Bregantinus) Lemanus frägade de om det än war långt til Rom?

3. Holländar'n gick i bastu i Suerje.
Främande Nationer undra på att i Suerje gå mannfolk ok qwinfolk i bastugu. Där-om förtälljes ett sådant Exempel. En Holländare wille en gång gå i bastugu i Swerje på landet. Ok som där är maneer at kläda af sig i bastu-swalan, ok [gå så nakot in i Badstugan] *med en löf-qwast [för sigh, giorde Hollendaren så och, som] han såg di andre göra. Männ när han kom i dören, ok fick sij så myckit folk därinne på lawan ok på bänckarne, glömde han af at skyla sig, hoof up qwast'n swängd'n i kring, ok sade: O wat folk!

4. Huad Gloria gör.
En Holländare kom en gång til Revel. Ok som han hörde at Rikz Feldt-Herrn Vrangel, som då hade stoort beröm, war där, -- -- begärte han at få sij'n. Däd bleef honom bewilljat. Ok rätt som han hades fram til Feldtherr'n, sade han på sin Hollänska: Binje de Vrangel de so braf in de sondt tegin ons Hollenders heeft gewochten? Swar: Ja, ik sal wel so wesin. #4 Holl. Gy ben en braf mann, ik hon jou jn par Oranje appels ver-ehren. Mäd däd samma toog han op twå Pomerantz ok gaf åt Wrangel.

5. Staat efter Stånd.
Greef Abraham [Brahe, gref Pährs Far, har hållit sig mycket slätt i kläder, gådt mäst klädd i Sämsk, hafft offta een Tiänare medh sigh allenast]. En gång möter han en Präst, benämd Her Mårt'n, körkje-herde i Ängsiön, en lijt'n Sochn ut mäd Wästrås. Greefwen wille befråga sig något mäd Präst'n, ok begynte sitt taal mäd: hwadan kommen i? Präst'n swarade, Jag kommer från Moor min. Greef'n förtyckte sådant suar, ok frågade huem han war? Präst'n: Jag är Her Mårt'n i Ängsiö, huad är ni för en? Sw: Jag är en Greefwe. Sw: Gu' förlåt Ehr så mått ni ok håll' ehr någorlunda som en grefwe, iag toog ehr för Mäster Michel, Sämskmakare på Norrmalm.

6. Sträcka footn efter Fäll'n. Så haa' ok Latinerne sagdt.
I Konung -- -- tijd, wore en hoop Adel, som besuärade sig för kungen, at de inte hade nog inkomster om åhret. Kungen suarade: efter at landet inte war drächtigare, han ey heller kunde mehr förtyngia bond'n, ey heller öda mehr sine cassar, så frampt alle sku blij behåldne, är bäst at de sträcka foot'n efter fäll'n.
I min barndoms tijd war en Körkje-heerde wijd Fahlun eller Store Kopparbergit, som hett MÄSTER PÄR, en man af wackert lefwerne ok stoora gåfwor, männ brukade en sälsam frijtaligheet ok ordelag. #5

8. Man bör akta tungan. Dä där köttstycki som ligger ok slarfwar i munn.
En gång predikade han däd Evangelium om dän orätta Fogd'n, lämpade täd til yttersta domen.
Där är, sade han,
Domaren, som inte ta'r räfskin.
Anklagaren, 1. Lagsens Hammar, som dundrar Förbannat ware den, som icke giör etc., hur tycker du om ded? Ok så 2. Samwete, som kommer som de ljumske hundarne, när dät sijr sitt raam. 3. Gudz Allwijshet, som inte sticker under stool. Huilke ok äre wittnen som inte ansij pungen.
Bijsittiare ok närwarande, Gudz Härskap ok Helgon, som inte kunna eller willja gee största pungen rätt.
Saker, som afdömas skole, dijne giärningar så ok dijne ohl, ok will du ki' tro mäg, så gak til -- -- där får du sij däd är en bätter kar' än iag som säger'et. Därföre råder jag däg, Ackta grant dä-där kiöttstycke, som ligger ok slarfwar i munn på däg.

9. Huar ok en känner huar skoon mäst skafwer'n.
När han en gång heel wackert hade ändat sin prädijkan, ok mäd hiert-rörige Ja himmelsbewekande ord framstält wår mänskelige Algemeene nöd; andäcktigt anropat Gudh om Syndernas förlåtelsse, om wäderleek, o.m.s. slöt han så: Nu bedie huar ok en för sig i sin stad i synnerhet, där han känner skoon mäst skafwer'n (Hwilke ord icke lijte förstörde ens andakt männ däd war nu så hans maneer at tala genom Metaphorer ok lijknelsser, ehuad han ok wille föredraga)

10. Wärm-opp kål'n.
När han en gång i Stockolm under warande Ricks-dag hade #6 hållit en sköön Hög-mäss-predijkan, ok Droning Kersten inte hade warit tilstädes: fick Droningen sådan begärelsse att höra hans högtberömde predijkan, at hon befalte honom förnyia den samma efter middagen. Mäster Pär, des befallning till lydna, infinner sig mäd afton-sångz predijkan den han begynner således: Jag står nu här ok skä wärm' opp den kål'n, som jag för middagen i dag kokade.

11. Mycket owist i wärden.
Om en Tretton-dag sade han i predijkan: dät sägz att dässe tree wijse männ ha' warit Konungar, män inte ha jag warit med i Kröningen: dät sägs ok, at dhe ha farit hundra mijl: männ inte war iag mäd i Skiuss-fähl.

12. Christus ok den rätta Sällheten ofta hoos de enfaldige.
Om bemälte wijse männ talte han ett annat åhr så: de sökte Christum, män hwar funno di'n? Måstro i Jerusalem. Jo där war'n! I Samaria? Lijka myckit. I Tyro ok Sidon? ta' ki moot'n. Männ i Bethlehem, i däd lille, gemeene ok oanseenlige Betlehem, där funno di'n.
Äfwen så om wij wille sökja Christum; mån han skulle finnas i Stockolm? ta' ki moot'n, i Kopparbergit? Jag troor knaft, knaft. I store herrgåhlar? Ganska sällan. Männ will du finna Christum igän, så gak til Bius-ås, til Ahl, til Floda, hoos de enfaldige böndren, där finner du'n all snarast.

13. Du har så stoor ögon som iag.
Näste söndagen efter Tretton-dagen, infaller däd Evangelium, huru Christi Fader ok moder sökte efter pilten sedan de hade #7 saknat honom i sällskapet, ginge så tilbaka igän til Jerusalem ok funno honom där i Templet sittjande mitt ibland de Judeske Doctorer lärare ok skriftlärde. Där-på sade Mäster Pär: Så skä' du ok giöra: du ska' ha opsickt ok omsorg om din barn, ok sij efter huart de gå; ok huad sällskap de wänja sig til. Du ska' inte säya åt goss'n din, som haran säger åt ungen sin: Du har så stoor ögon som jag, du får gå huart du will.

14. Ingen så reen, som icke har sitt meen, Ok ingen så stoor, som icke kan blij kleen.
Ehuru rättfärdigt denne mannen lefde, undweek han dock icke mångens kall-hiertighet ok af-und. En gång skulle han reesa til Prästmöte som hålles i Westrås otta dagar för mårmäss-marcknan, där Prästerskapet ifrån Wässmanland, Bergz-lagen ok Dalarne komma tilsammans så til at upwackta Biskopen, som ok til at berådslå om körkjesaker. När nu wår Gubbe ok skulle reesa dijt, sade han söndagen tilförende på predikstolen, wijd predikans ända: Jag lär i moron, will Gud, reesa härifrån till Prästemöte i Westrås: Önskar at Gud Eder ville jmedlertijd bewara, gee eder myckin lycka ok wälsignelse i alle edre wägar. Jag wet ni önskar mig dät samma igän; dock icke alle jag känner wäl malmen.

15. Rättferdighetz Exempel.
Däd wackra lof-ohlet hade han, att han aldrig stoog til at kränkia mäd mutor. En Fahlu borgare hade giordt illa, ok war så fallen under andelig ok werdslig plickt. Han går först til Mäster Pär ok biuder mutor. Han, långt ifrån at ta' dem, skämde ut min go' borgare offentligen. Borgar'n såg at thet #8 inte toog lag hoos Präst'n, går til en Justitie-betiänt, biuder honom samma mutor, huilcken strax taar moot dem, ok sedan kränker Rätt'n. Wår Präst kommer söndagen derefter på Predikstol'n, beklagar folketz förderfwade natur, i synnerhet deras, som skulle skaffa androm rätt, ok mäd sin rättfärdighet lysa för werden, däd de allenast til ett skeen göra. Ty när man kommer ok biuder mutor, tar icke Pär, så taar fuller Påhl (mäd Pär meente han sig sielf, Påhl war den Justitie betjäntes namn, som toog wijd mutorne) Saken bleef ransakat, ok min gode Påhl afsatt ifrån tiänsten, mäd ewig hån ok spott.

16. Behagar hund spasser på golfwe.
Så ofta Droning Kersten kom til Kopparbärgit, loserade hon hoos Mäster Pär, ok hade roo af hans skämt. En gång hade hon en Sköt-hund, som af en händelsse kom at gå på bordet från den ene til den andre. Huar Herre presenterade honom af dät hälsta ok däd bästa, som där war, säyande, behagar hund ett stycki steek; en ann: behagar hund. När hund kom til Mäster Pärs tallrik, grabbade han plumpt ti den späda hundryggen mäd sin stora hand, ok sade: behagar hund spasser' på golfwet.

17. Sågstu Pälle kom inn.
En gång wille han upwackta Droningen på Stockolms slott. Ok som han, oacktat drawanternes mootstånd, wille mäd forss, gå rad in i dråningens gemaak, bleef där ett Strepentz af; dråningen öpnar därpå dören, ok får sij huar Mäster Pär håll' #9 på ryckes ok slänges med drawanterne: där åt hon loog så gott, ok kallade honom in. Då wände han sig om til en drawant, som honom allmäst hade angripit, ok sade: Jo sågstu, Pälle fick gå in han läll.
[En gång skulle det i Kyrckian lysas efter een Klåckgiutare som besofwit en Prästdotter i Alta i Helsinglandh och sedan tagit till flychten, när det nu kom så wijda at Mäster Pähr och skulle giöra det samma, säger han: gifwes Gudz försambling tillkenna, att nu lyses efter en Klockgiutare som gutit en klocka i Alta, och hur fahn han gutit, har han sätt kläppen i Prästdottren dersammastädes.]

18. När twå gör' ett, är däd ey Alt-ett Duo cum faciunt idem, non est idem.
Dalkarar hafwe af ålder haft namn icke mindre för ett redeligit ok upricktigt folk än för ett stridbart. I synnerhet haa de brukat at skiuta mäd stålbågar. Huarmäd de ha giordt stoor måhn, utj tyrannens Christierns utdrifwande. Deras pijlar ha' länge warit ibland Swerjes wapn. Ok har än i Dråning Kerstens tijd stått ett par dal-pijlar på half-örar ok på Tvåörs-slantar. I fridz-tijder bruka de myckit att skiuta Ickornar, däraf deras land öfwerflödar. En gång sköt en dahl-gosse af sin pijl efter en Eckore, ok meente at han hade skutit fast'n wijd trä. Klöf så där upp ok wille taa'n. Männ rätt som gossn war som högst, hoppar Eckorn neer, goss'n sade: Wågar du som lijt'n är, nog wågar jag som stoor är. Och gaf sig där mäd utföre, meente hoppa så wäl som Eckor'n, männ bröt lår-benet åf säg. #10

19. Höflige åtburder fordras ok wijd bön ok gudztienst.
En Dalkare kom en gång seent i körkja, under bönen wijd predijkans ände, föll så på knä i körkedören, männ allenast på ett knä. Som Mäster Pär bleef honom warse, sade han: Du Dalkare, meenar du at wår Herre är någon ickore, at du will skiut åt'n (när Dalkar'n skiuter mäd boga, står han gemeenligen på ett knä)

20. Sätt til at straffa förmyckit kläde-stuss.
Ofta bemälte Mäster Pär war Körkjeheerde i Mora förr'n han kom til Kopparbärge. Där komm en gång under predijkan en grann kar in i Körkjan, ok hade efter däd maneret, som då brukades, op-skurne ok ristade ärmar, myckit biäfz, band ok kruus på kläderne som hang ok slang på alla sijdor: då sade Mäster Pär: Sij hur Fahn har farit mäd den där kar'n, hur han har rifwit ok slitit honom! Gu' bewar oss från'n, taa'r ok leer ut'n.

21. Förförde sig på Biskopen ok Präster med Syllogismer.
Dänne Mäster Pär war barnfödd i Helsinge-Land, hade studerat i Gäfle, ok sedan i Wittenberg ok Helmstad tillijka mäd Stjernhielm, som då hett Göran Lillja, så ok mäd Mäster Uno i Lexand, där ok min Sal. Fader samma tijd samt med någre flere Swänske sig uppehölle. Ty på den tijden war den reesan som de studerande Swänske giorde mäst til Wittenberg ok de nästliggiande Academier. Därest de mäst Philosophiam Scholasticam ok Theologiam Polemicam lärde ok idkade. Som ok denne Mäster Pär en förtreffelig Logicus war. När Biskopen en gång besökt'n, ruuste ginast Mäster Pär på'n mäd en Syllogismo. Biskopen swarade: lätt mäy hälssa Gudz free först. #11 Han war hemma, där eld ok swafwel brann bå' natt ok dag.
Sedan han hade fått kungligit breef på Kopparbergz pastorat, reeste han til sin fädernes bygd, ok som hans släckt nu gärna efterfrågade, hwarest däd war som han då skulle komma att boo, swarade han: Där som eld ok swafwel brinner både natt ok dag, (där utj han ok hade sant, ty i Kopparbergit brinner swafwel i Rostarne både natt ok dag. En Rosta kallas där en malmhoop mäd weed underlagd, där malmen första gången brännes, förr'n han kommer i hyttan)
Åhr 1661. bleef han död 61 åhr gammal ok begrafwen i Kopparbergit, där wij ok wille låta honom sofwa i roo.
Ok efter jag rätt nunas nämbde STIERNHIELM, som icke minder har warit ord-hittug, ok klook-munnad, will jag ok införa någre hans Språk ok uptåg, dem iag så af hans egen munn, som ok af andre har hördt.

22. Frågwijs måste mäd något af-spijsas.
I sin ungdom höllts han reeda för lärd. Ok som han då af en förweten bleef befrågad, huad stiernorne wore, ok huru de lysa så klart, swarade han: att wår Herre går stundom ok. spasserar i Himmel'n mäd en staaf, som har en pigg på ändan. Ok som han är en offstoor mann, lijtar han så tungt på käppen att piggen taar stundom igenom, ok blij altså små hohl derefter, huar igenom himmlens klarhet oss lyser, ok däd är däd wij kalle stiernor. Ten andre höll däd för sannt, ok war nögd. #12

23. Öfwerstar ok höge Officerare af Bönder gärna ok wäl unfägnade i Suerje.
En gång reeste han emillan Stockolm ok Upsala mäd Nordfelldt som sedan bleef Præsident i Göteborg. Ok som thet långt leed på natten förtwijflade Nordfeldt aldeles at få huus, efter han viste at där, som på stoore stråkwägar plär tilgå, war mäckta ondt at få huus, besynnlig seent på natten ok i Bond-gåhlarne. Män Stiernhielm war så wiss på sig at få huus i första bond-gåhl, att han sloog waad därom mäd Nordfeldt. Nu framkomne til Bond-gåln, fattar Stiernhielm Nordfeldt under armen rätt som han stoog upp ur slädan, ok säger hårdt: faller inte Her Öfwerst'.
Bonden ok kullan dät hörande, meente de att Öfwerst'n war där uthe. Ok efter som kort därefter skulle stå utskrifning, wore de glade at få tillfälle til att göra Öfwerst'n någon tiänst, ok således beweken, att skona deras son för utskrifning. Di stege opp, blås opp lius, lätt up port ok dör, gör op en brasa, bära fram sitt lilla förråd på maat ok öhl, bedja att Öfwerst'n mäd sitt föllje wille taa til goda ok få sig maat. Dät öfwerståndigt gå de til sängz. Stiernhielm intar den främste sängen, ok Nordfeldt den andre ok *sämre. Gumman dät märkiandes, går til Stiernhielms hufwugiärd, ok drager så sackta undan honom ett miukt hufwudbolster ok går ok lägger under Nordfeldtz hufwud, den hon meente wara Öfwerste. Om måron när de hade ståt opp, kommer både bonden ok hustrun ok bedia den förmeente Öfwerst'n, at han wille wara dem ok deras huus så bewågen, at han wille skona deras son i utskrifningen. Nordfeldt lofwade alt godt uth. Moot de nu skulle sättia sig i slädan, kommer hustrun ok tilbiuder Nordfeldt en silfsked, den hon utan twifwel efter sine förfäder hade ärft. Stiernhielm ropade hänne til sig ok sade, att Öfwerst'n inte tar #13 mutor. Elliest om hon wille gee honom något, wore ingen ting Öfwerst'n kärare än en trefota stool som där stoog, dän hade Öfwerst'n (sade Stiärnhielm) mycket berömt förleden afton, Käringen taar trefot'n ok biuder honom åt Öfwerst'n, säyandes sådant gärna wara undt. Nordfeldt afslog sådan skänck, sade sig icke dess mindre skulle göra hwad han kunde. Stiärnhielm sade käringen afsides ok sackta, att hon skulle man fara fort, försäkrat, att Öfwerst'n wille gärna haa stol'n, männ giorde för höflighet skull, att han låddes inte willa taa' moot'n. När käringen dät hörde, går hon ok stoppar stol'n i Nordfeldtz släda under filt'n. När Nordfeldt nu kom ok skulle sättia sig i slädan, får han sij stool'n, taar ok slänger honom där ur. Käringen löper til, taar stool'n ok ståppar dijt'n igän. Nordfelt kastar ut'n: Käringen ståppar dijt'n igän: mäd all mackt säyandes honom wara wäl undt. Så tre eller fyre gångor, att Nordfeldt nödgades taa stool'n ok slängan så långdt bort at den gode enfaldige Gumman såg sig wara af Stiernhielm fixerad.

24. Spiritus Familiaris.
Den tijd Stiärnhielm war Landt-Råd i Lijffland hade han så stoort namn om sin lärdom att han i gemeen höls för ha en Spiritum Familiarem. Ibland andre war en Doctor Juris benämd Virginius, Juris Professor i Dorpt, som fult ok fast war i den samme meningen, så högt, att han i hemlighet bad Stiernhielm wijsa honom bemälte Spiritum. Stiernhielm, märkiandes den andras enfaldighet, bejakade honom'et, innan någre dagar, allenast han för ingen wille säyat. Doctor Virginius förplichtade sig på däd högsta til tysthet, ok kom en gång ok annan til #14 Stiernhielm i samme ackt ok upsåt, at få sij hans Spiritum Familiarem. Stiernhielm, sedan han nu länge nog hade förhalat tijden ok så deste meer upretat den andres längtan, taar han äntligen Wirginium mäd sig i sin inre kammar. Ok efter stoor förberedelsse kommer han fram mäd en Microscop eller syynglas, där innan han hade slutit en lefwandes luus. Som nu den lusen gaf ett sällsamt anseende, ok Virginius sådant aldrig förr hade sidt, seer han hänne icke utan bäfwan ok fruchtan ann. När han Wirginius sådant länge hade förteegat, uppenbarar hann'et äntlig för sin hustru. Hustrun för andre. Ok bringas saken så widt att Stiärnhielm måtte bekänna alt i hoop, huru thet war tilgångit, att Doctor Wirginius hade ansedt en luus för Spiritu Familiari.

25 Pomum Eridis Trätans äpple.
I sin ungdom war han en gång stadd i ett Jungfru-compagnie: Ok som där ok war en ung kar, dän han, för hans fåsshet skull, wille göra ett spratt, fann han sig där i sålunda. De leekte Dra hanska, Stiernhielm bleef kung, befalte så den andre, att han skulle gee denne citron åt den fägerste Jungfrun. Han obetänckt går ok geer citron åt en Jungfru, som han mäst hölt åf. Hwar-af de andre Jungfrurne blefwe honom så af-spänstige, att Stiernhielm hela deras Gunst ensam innehade.

26. Oration på Latin, ok Greeska.
En Rådz-herre i Riga hade hållit en Måltijd, där ok Stiernhielm war buden ok närwarande: Nu wore där ok twenne Tyske #15 Studenter, som aff tillfälle ok hade tilkommit. Af hwilke den ene efter öfwerstånden måltijd begynte en Oration på Latin åt wärden, betackandes honom för gode undfågne Tractamenter. Stiernhielm berömde hans Latin, ok sade däd wore nu artigt om där wore någon som kunde swara honom på greeska. Den andre Studenten som war just en god Græcus, steeg straxt opp. Ok hölt en oration på Greeska: där af icke lijt'n lust bland laget upwäcktes, i synnerheet efter de mäst wore ostuderade ok qwinfolk.

27. Lärd Fattigdom.
Han war af en stål-hård natur emot mootgång. Sade altid att bonae mentis conres est Paupertas. Hade ofta inte meer än en tre dalers plååt i penningar, dock war han lijka glad ok lustig. Då han hade mycket, mådde han wäl: ok då han hade lijtet, kom han likwäl där mäd ut. Hans middagz måltijd war sudin miölck mäd bröd i. Hans ijd war läsa mädan han war ensam, thet sällan war: ty han foor esomoftast ut til herrfolk, där han allestädes war kärkommen. I synnerhet hoos Rickz Cantzler'n Gref Magnus De la Gardie, Rickz Marschalken Greef Gabriel Oxenstierna ok mäst alle höge herrar, förutan de af hans stånd ok trappa, mäd däm han war bror ok buss. En gång frågade Richz Cantzeler'n honom huad wijn han drack hälst? Swar. Vinum alienum. Där på befalte Richz Cantzlern sin Hofmästare att låta föllja en Am (Reenst) wijn heem mäd Stiernhielm. Täd ok strax skedde.

28. Stockolm en folkrijk stad.
En ann gång sade högt-bemälde herre, att thet mycket dödde i staden, man hörde altijd klockorna gå, då swarade Stiernhielm, som han war mycket owölig ok frij stundom i talet, Ehrs-Hög-Grefl. #16 Excellentz om man skulle ringja i klockorne för huar gång någon skulle aflas, skulle täd wara ingen minder ringning.

29. Döm inte om däd du inte har lärdt.
Han hade ibland annat myckit lagt sig på Etymologien. Ok som alle de Studier som gå något långt ifrån humaniteten eller mänsklige omgänget, icke äre allmännt älskade, fannt han allestädes någon som åkte på hans Etymologier, dem han likwäl sökte behörligen at möta ok beswara. En gång war en Doctor Theologiæ ifrån Lund i Skåne til måltidz mäd honom hoos Richz Marschalken. Samme Doctor talte något thet Etymologiske Studio til förnedring. Stiernhielm frägade honom huru länge han ther i hade studerat? Doctorn sade sig inte haa' lagt sig därpå. Så måtte ni ok, sade Stiernhielm, billigt underlåta at döma därom efter ni däd inte haa' lärdt. Män sedan ni hafwen användt i fämtije åhr mycken möda där på som iag, ok ni då komm' igän ok dömde därom, måtte jag gärna höra om ni inte talte annorledes.

30. Sköld af gamle ord.
Han hade ok täd gamble Swänske Språket sig wäl bekant, som ännu hans Register öfwer *Wästgöta-lagen, hans Hercules, så ok hans Manuscripta, ibland dem är Swea-Göta-Fatebuur, item hans Lexicon Etymologicum, ut-wijsa. En gång öfwer ett måltijd sade en: Stiernhielm ni skulle hänga en sköld af gamle ord ut där ni boo; så finge alle dät sij, ok ni blefwe bekant: Ok ni sade Stiernhielm ett paar pijkar i kors, efter som ni willen fara mäd ok pijka alle.

31. Stiernhielm hade lust i Lijfwet, ok gott namn efter Döden.
En gång kom Secreterar Cantersteen til honom ok fant honom #17 studerande: då frågade Cantersteen, huar til han så trägit studerade, ok huad dät war åt? Stiernhielm sade, när iag blijr död läre månge finnas som tala om mäy, ok hålla tåf mina skrifter, män när ni är död, talar ingen mehr om ehr. Cantersteen gaf igän; ni ha'r då inte gagn där-af, ok kännen inte där til när I ä död. Stiernhielm swarade: Jag har nu lust där af medan jag lefwer, att iag weet di läre tala wäl om mäg, när jag är död. (Denne Cantersteen underlät dock icke att blij nämbd esomoftast i den Pålske Historien, så att om denne odödligheten skall wara så stoor till skattandes som Stiernhielm henne skattade, har ok så Cantersteen någon hennes dehl öfwer-kommit, ok Stiernhielm altså o-rätt honom welat hänne beröfwa)

32 Quam dulce est sapere.
Som jag hade den ähran at wara i hans gunst ok bewågenhet, will iag ok förmäla någre hans ord, däm iag mitt Fädernes land wärdige skattar ok mäddela. En gång kom jag til honom då han sått heel omringat mäd böcker, ok utbrast mäd heel frögdigt Gemöte: Quam dulce est sapere.

33 Vita Somnium umbræ.
När han en gång kom til at discurera om werden ok däss fåfänglighet, brast han ut i de orden, at af alt däd han hade läst ok hördt war ingenting rättare ok nättare sagt, än thet, at mänsklige lefwernet är [---grekiska---] thet är. Somnium umbræ; en skuggedröm. (Dröm om skuggan eller i skuggan) hwilke ord jag sedan i Pindaro har igänfunnit.

34.
Icke dess mindre, sade han, är pulchrum at eminere inter homines ob merita et virtutem.

35. Lycklig huem?
När jag frågade honom huem wore lycklig uti werden? Swarade han, den #18 som sitter i ett ämbete som han lyster där han ha'r sitt pabulum animi, får därföre lön ad Sustentationem corporis. Har altså där sin Libertatem, gloriam, laudem, quam sequuntur amor et honor. När jag bemötte honom at j en tjänst wore ingen Liberte't, swarade han att däd är den söteste Libertet för en ädel siäl, at få utstå möda ok fara för heder ok ähra. Då frågade jag huad han tyckte om den Libertet som är lijk lättjan? Swarade han, bort hon! Det måst altid wara en Vigor hoos, en lust ok ifwer at gagna sin nästa ok i synnerhet sitt fädernesland.

36. Kärlek lefwernes krydda.
Jag frågade honom huad han tyckte om Amore? Han swarade att amor pulchri, honesti, virtutis är thet högste som wij här hafwe. Män amor venereus, är lijk mycki som lust til att gå ok göra en annan naturlig gärning, dock så wijda han fölljer honestum ok ärbarheten, är han ett Condimentum vitæ humanæe ad propagationem generis humani.

37. Ähra ok Rijkedom, är kunna bewijsa mångom gott.
Jag frågade ytterligare huad han hölt macht ok myndighet i för wärde? Han swarade; täd är en stoor Gudz gåfwa att kunna bewijsa mångom godt. Magna estfelicitas posse benß mereri de multis. Samtåcke Rijkedom. Gud skall wetta, sade han, när iag sijr en fattig ok inte har til at gee'n, hur ondt däd gör mäg, ok beer att Gud tå wille see til min willja. #19

38. Rijkedom i sig sielf förutan gott upsåt är stygg.
Men the som sökja Rijkedom för rijkedoms skull, eller ähra för ähra skull, dem kallade han afguda-dyrckare, som hafwe sine tankar afwende ifrån täd rätta liuset som är Gudh. Ok de wandra i mörckret ok til mörkret, som är Gudz ok den ärbare werdens privation eller bortte-warande. Därpå hade han ett wackert kopparstycki som han sielf hade inventerat. En Sool mäd en Jord nedanföre. Ok en odygdig människia, som gick til skuggan in under Jorden. Samme sin Philosophie uttrycker han mäd mera, i sin Hercules i dess andre deel, där som dygden talar, ok förlägger wällusten.

39. Blanda Swenske ok Franske seeder.
När jag frågade honom huilkendera han meer afhölt en Bergz-mans grofhet, eller en Frans-mans galanterie, sade han, thet wore wäl om the både komme til at blandas halfpart'n tåf huardera att barnet [wähntes] til en ärbar frijhet ok lustighet. Där af skulle deras ande meer up-qwickas ok dock behålla den gamble Swänske ährligheten.

40. Danss i mootgång.
De Philosophiske discurser som jag mäd honom ha'r haft, måtte jag gärna meddela, om lägenheten så fogade. Nu will iag förtällja allenast ett hans tåhlmodighetz prof, täd han ok mig sielf förtällde. När han hade warit Landtråd i Lijfland, så ok vice præsident i Dorpts hofrätt (som nu sedermera, efter thet ryske kriget nederligger) kom han til Suerje. Män i reesan öfwer Ålandz haaf, leed han skepzbrott, så at alt hans lilla goda tillijka med skepp ok alt påwarande godz förgickz. Folket bleef mäst salverat. Som de nu hade gådt in utj nästa bondgåhl, ok #20 (för sine penningar som de hade i taskan eller böx-säcken på sig salverat) ätit ok wederqwäckt sig, wore de dock sorgbundne ok modfallne, såge på huar ann, mäd bedröfligt lynn ok dumme munnar. Stiernhielm mitt i deras warande häppenhet, stiger opp ok taar på danssa ok sedan med allehanda lustige Språk brafwera lyckan, så att alle måtte lee, ok förgåto en stoor dehl af sitt innewarande elaka tilstånd.

41. Wänner i nöden rare.
Men sedan han nu hant til Stockolm, fant han wärden hårdare än han förmodde, i däd hans bekante ok förmeente wänner föga wille för hans torftighet skull wetta åfn. Då förnam *han wärdsens kynne i mootgången, ok satte sig neder ok skref täd wackra Latijnske Idyllion på Anacreontisk vers, täd än står wijd ändan på hans Hercule i de bägge Upsala Editionerne, där i han penningens högnödighet lustigt ok sinn-rijkt beskrifwer. Ok som han i bemälte sin förlägenhet hade rönt Secreterar Behms ok Cammar-Rådetz Skyttehielms wänskap ok stadighet, ty dedicerar han ok dem samma Idyllion. Lijte där effter bleef han Assessor utj Reductions Collegio, som då nyss war inrättat. Men som han [såg] den tiänsten något odieus ok förhatelig, så frampt han skulle fullgiöra sin plickt ok sitt samwete, steg han sielf därifrån, ok lefde utan tiänst til däs sig yppade ett rum i krijgz-collegio, däd han kom til at bekläda. Han war i stor ynnest ok nåde hoos Konung Karl Gustaf, som myckit hölt af hans ingenio, ok i synnerhet af hans Hercule, så at när en herre hade läst op för kungen Stiernhielms Herculem en gång i wagnen på en resa, frågade kungen, om han inte war länger änn? #21

42. Stiernhielm ovölig om Tijd ok Pänningar.
Twänne feel hade han, om iag ok däm skall märckia, det första, at han war oacktsam både om tijd ok medel. Huaraf förorsakades, at han aldrig mäd sine skrifter kom fram. Han giorde inte som iag ha'r sidt brukas i Paris, där iag dätta för lust skull skrifwer, at wärden läter op dören för den främmande, om han hindrar honom, ok blijr icke dess mindre lijka god wänn, eller ok, ta'r liuset ok lyser ut'n, så framt han blijr öfwer klockan 10 eller 11 om afton, eller länger än han sielf will. Männ Stiernhielm war så fatt, at om han hade aller så angelägne saker för sig, ok en kom til honom, fast än af ringa stånd, torde han likwäl qwitta alt sitt förehafwande, satte sig att språka, fast än thäd leed öfwer midnatten, ja til klockan 2 eller 3 om natten, til dess den andre sielf tog afskeed. Här af kan wäl ok aftagas, at han icke war synnlig god huushållare. Han lätt gå penningarne som de komme, spenderade på dem som besökt'n. Lade pungen på bordet, ok lätt pijgan eller gåss'n taa' där ur, när de wille, så att när han låg i sängen ok pijgan komm inn ok begärde twå hwijt runstyckin at kiöpa miölk före (dät war mäst hans maat) sade han tag där, sij där ligger pungen på bordet.

s1s1s1s1s1s1s1s1s1s1s1s1s1s1.
Häraf kom att han alt för ett war en torftig mann ok hans skrifter komme til att liggia otryckte mädan utj honom fans så lijt'n drift, at däd kom inte ur händren på'n. Så ok fördenskull att han toog sig så myckit före; han war en Jurist, en Physicus, en Moralist, en Lingvist eller Etymologus, en Poe1t, en Antiquitist, som han ok i någre åhr för sin död war Præses i Antiquitetz-Collegio. Dessutan idkade han myckit Mathesin, ett så heelt #22 afskildt Studium ifrån de andre. Sin Archimedem reformatum, hölt han på sistone föga tåf, sade sig nu haa hittat på bättre greep, dem han i sin Linea Carolina wille wijsa. Män denne Linea Carolina bleef inte tryckt meer än til ett arck eller tu. Myckit läste han Platonis skriffter ok des commentarier som Ficinus etc. Dock på sistonne älskade han mäst däd som war kortwilligt, som Plauti ok Aristophanis Comoedier, Horatii ok Juvenalis Satyrer. Torde wäl ok stundom taa' Petronium i handen, så gammal som han war. Citerade ofta dän främste Vers'n af Persio: O *curas hominum O! guantum est in rebus inane! En gång mä' iag war hoos honom, skickade Booktryckiar'n Niclas Wahnkijf till'n, ok begärde meer Materia på den booken, att sättia, mädan däd förre war nu alt fullsatt, då suarade han: hälssa du Wahnkijf, ok fråga honom om iag skall sitt' ok pijn-ut ögone på mäg för hans skull. Där mäd gick gesällen bort, måste taga på ett annat arbete, ok Stiernhielms bleef så liggiande, ok ligger än i dag.

43. Älskade dygd ok ähra meer än somlig lära.
Däd andre hans lyte war at han stundom taalte något twifwelachtigt om den Christne religion, hälst när han fick något i hufwudt. Om Gud, himmelens ok jordens skapare talte han myckit wackert. Huru Gud är god, dock aflåter icke att straffa thet onda, genom then ordning som han ibland människiorne ha'r insticktat, att täd goda som är allehanda dygd gåfwor ok ägor skall blij älskat, männ alt ondt som är odygd, feel ok brist, skall blij hatat ok ratat. För all ting recommenderade *han sinnes redligheet ok godhet. I ären unge sade han en gång öfwer måltijden åt oss sine tilgifne, ok iag är gammal, ok troor mig, att ingen ting är så kosteligit som ett godt namn ok ryckte. Ok däd får man när man så ställer sig att den ene som kommer här, den andre därifrån, den tridie från Öster, den fierde från Wäster, alla *sanna mäd en munn at N. är god ok redlig #23 ok menar wäl. Ehuru wärden hwälfwer, så är redeligheten däd tryggaste stööd att hålla sig wijd. Orättferdighet stygdes han myckit vijd. Sade den människian inte wara wärd at lefwa som wijker ifrån Rätten, ok giör sin nästa orätt. Menar ni, sade han, att en sådan som N.N. täncker på Gud nånsin, eller rättar sina gärningar efter den skiälige Siäl'n mentem, som är Gudz beläte ok wårt Rätte-Snöre.
En sådan lärer knapt und-wijka at komma på skam, som David ofta säger. Så war ok hans mening at största Gudzfrucktan står där utj, när huar ok en gör sin plickt; at gagna sig ok sin nästa mäst man kan. Mycket böner ok ceremonier hölt han inte så myckit tåf, som ett fast hopp til Gud, ok en stadig tilförsickt til ett gott upsåt. Sade at myckin munnplåtterning som i Påfwedömet är brukligit mäd deras Raa-band ok myckle mäss-bewistande är käringe-gudfruchtighet. Män hafwa Gud för Ögon i sitt lefwerne, ok sträfwa efter dygd ok beröm ok ähra för dygd skull, däd hör en kar' til, sade han, ok icke förqwäfja däd ädla Siälenes lius mäd beest ok södelefnat, myckit mindre att kränckiat ok skämmat mäd arghet ok ondska, den han altid kallade absentiam Dei, Gudz borte-warande. Sade att de Präster äre myckin ähra wärde, som föra folket til dygders betracktelsser, som förmana til Rättwijshet, Tålighet, Ödmiukhet, Skälighet, Ärbarhet, Troohet, Skickelighet, Tiänstwillighet, Flitighet ok för all ting at haa' ett wackert upsåt, ok låfligt förehafwande. Fastän inte alt går så just, som man sig före-sätter, är likwäl ett gott upsåt en stadig muur ok styrcker ens mood in i döden.
J Octobris månad 1671. den sidsta höst som han lefde, bad han mig gå ok see til i booklådorna, om där wore någon ny Autor som handlade de veritate Christianæ Religionis, efter då under warande Michelssmäss-marcknad, inkomme åtskillige böcker. Jag war åstad, såg där efter männ fant ingen. När iag #24 kom igän, rätte han sig up i sängen så siuk som han war, ok frågade mäy om jag *hade funnit någon? Då jag swarade ney: tyckte han däd illa wara. Jag frågade hwad han tyckte om Mornæo, Grotio så ok wår Lenæo. Swarade han, däm wara wackra karar, männ i den materien inte göra tilfyllest.

Tokot folk som grilra i däd som inte görs behof.
Då frågade jag honom om han trodde, at man blijr salig om man döör i den Christna Religion? S. Ja. Hwad görs då behoof månde jag swara at bekymra sig om flere wägar, när man haa'r en wiss, ok huad är dät åt, til huad nytta etc.
Wore icke bätter troo wist än swäfwa i en orolig twiflan? Hälst i de saker som dock ingen människia kan utleeta. Ok om wij än skrifwa eller tala därom är dock sådant alt stympwärck. Om icke däd bästa rådet wore, at skiuta oss i Gudz hand, göra wårt bästa, ok låta Gud sörja för däd andre? Då hölt han mäd mig, sade sig wäl behaga mitt taal, ok slööt så: Gud som mäg har låtit komma hijt i werden, giör åf mäg huart Din Gudomelige willje behagar. Jag tackar Dig at Du har låtit mig födas en människia, gifwit mäg kropp ok siäl, beskärdt mäg förnuft ok fullkomlige människie-gåfwor, jämte en hälsam kropp ok dageligit bröd. Jag will nu döö, om Du så behagar, ok frögdar mäg hierteligen öfwer ett gott samwett, at iag inte weet at iag har giordt någon människia o-rätt. Andre männsklige feel ok brister troor iag at Du mäg förlåter. Sedan giorde han wackre bekännelsser för Prästerne, fattade en stadig troo på Christum ok skildes mycket wackert hädan. Fick ok så en härlig begrafning mäd Process ok lijkpredijkan, så skön som någon sig skulle önska. Ok ehuruwäl han inte hadde så myckit efter sig, att han kunde wederbörligen begrafwas, tilföll honom likwäl så myckit af en Rättegångz Process som hans förwanter #25 utförde, så sköt ok Cammar Collegium ett anseenligit där til at han blef hederligen begrafwen.
Ty som högstbemäldte Cammar Collegium honom efter handen i lijfwet så myckit af hans lön lätte få, som han kunde lefwa tåf i sin ålderdom, såssom en meriterad trogen Swänsk ok god Konungzmann, sa droge de ok för honom dän omsorgen sedan han war död, att han an-ständeligen bleef befordrad til grafwen i Sancte Clara körkja på Norrmalm tillijka mäd sin Son Otho Stiernhielm, som hade warit Assessor i Bergz-Collegio, ok dödde åhret efter sin faar, ok fölgde så honom til grafwen. Dän gode gubben giorde mäy dän ähran, ok bad mäy at skrijfwa sin Grafskrift. Jag tackade honom för däd förtroende han til mig hade, ok frågade huruledes han dän wille ha? Då suarade han, Skrijfwer allenast mäd någre ord, på Swänska,
Vixit dum vixit lætus.
Samma hans begäran har iag skyldigst wärkställt, ok skrijfwit således:
In-under denne Sten är Jöran Stiernhielm gömd
Af Lärdom ok förstånd, knapt troor iag nonsin glömd:
Seu:
In-under denne Steen har man Her Stiernhielm gömt
Huars lärdom, wett ok skäl, skal aldrig blijfwa glömt: #26
Sijn Tree ok Siuttj åhr, han här i werden hinte
dock acktade werden, rätt som en dröm, ok inte
Hans höge gåfwors prackt, will iag ey meer beskrijfwa
Emädan iag ey däm tilfyllest orkar drijfwa:
Seu
Ty iag dock ey förmår dem alle wärdligt drijfwa:
Däd ene säger iag thet han mig sielfwer saad:
Så länge iag här lefdt, så lefd iag glaad.
Mitt Latinske Epigramma om honom will iag ok här tilsättia.
Si Brunkberg Pindus, Si Sueca Græcia, Stiernhielm
Esser Aristoteles, esset et ipse Plato,
Quin etiam Phæbus, tanto cum numine Musis
Præfuit Arctois unicus ille, novem.
Han bodde nedan för Brunkberg på Norrmalm. Dänne Höglärde mannens ord har iag vijd tilfälle något omständeligen welat beskrijfwa, både fördenskull at iag weet, mången är lystin ok curieu at wetta hans meningar, som ok, at han, såssom utan twijfwel ett ibland de Excellenteste ok ypperste Ingenier som Swerje nånsin har burit, förtiänar hoos oss en oaflåtelig ihogkomst, så ok hoos efterkommanden ok den senre werden (undantagandes däd ene) ett owärdeligit gott lof-ord, ded iag så mycke meehr honom skyldig är, som iag af honom ha'r månge wackre meddelningar ehrhållit. #27
Efter som ombyte är lustigt, så wille wij nu spassera ut eller wandra i den yttre wärden, ok märkia de fremmandes Språk eller Ordelag, ok först de Gambles.

44.
Cyrus wille inte inlåta sig mäd en däyelig Fru, som han hade tagit til fånga, på däd han icke måtte blij, sade han, sin fånges fånge.

45. Wijn missbrukat, är förgift.
Medan han än war i sin barndom, såg han Astyages drucken, raglande ok staplande, däraf fattade han en sådan leeda för wijn, at han kallade täd förgift.

46.
Xerxes sade sig ha myckit folk, män få soldater, hwilcket blef sant, i synnerhet, -- --

47. Af-spänstighet moot wäl-meriterade, farlig.
Themistocles wardt af de Athenienser föracktat ok fördrifwin: tog så sin tilflycht til Artaxerxes, hwilcken honom ok fäijen emot-tog ok sade: Gudarna skiute mina Fiender altijd däd i hogen, at förackta sine bästa Personer.

48. Gör wäl, ok lätt folket tala.
Artaxerxes Mnemon sade om en bakdantare: Honom är låfligit at tala, männ mäy at göra dhet bästa jag kan.

49. Frucktan wänd i löye.
När Hannibal en gång stoog til redz at slåss mäd de Romare, kom en took ok sade at de Romare hade så wäl förordnat sin slachtordning at däd war under åt: Då suarade Hannibal, däd är inte under, männ at ibland så myckit folk är ingen som heter som-du, däd är större under. Hwilcket wände den förundran i löye. #28

50. Egit roos ok gåfwors erkänsel stundom loflig, i synnerhet när man har elake grannar.
När Hannibal en gång kom til tals mäd Scipio om tappre Generaler, giorde han Alexander till den förnembste ibland dem alle, Pyrrhus til den andre, sig sielf til den tredie. Scipio förundrade sig däröfwer at han så wille æstimera sig sielf: Då suarade Hannibal; om iag hade öfwerwunnit ehr, skulle iag hafwa nämbdt mig den förste.

51. Hemlige tings uppenbarande twe-skadeligit.
Hieron, de Syracusaners konung i Sicilien, sade at den som uppenbarar dät som lönt borde hållas, giorde illa icke allenaste emot dem, som dem det hade förtrodt, utan ok emot dem, som de sådant uppenbarade före. Ty, sade han, när wij willje at en ting icke skall blij kunnigt, så hate wij icke allenast dem som säyat, utan ok dem som wettat.

52. Nattegång förtagen.
Dionysius, Tyrann i Sicilien, straffade hårdt Stråteröfware, men skonte dem som toge kappan tåf folket om nättren, til at draga sine undersåtare, som han sade, från debaucher ok nattegång.

53.
Samme Dionysius, -- -- --

54. Pänningar utan bruk. Mull ok Gull obrukat, lijke-wärdige.
En af hans undersåtare hade myckit penningar dem han dock ey brukade: Kungen fick däd wetta ok lätt så taa åf'n dem. Borgaren hade än något qwart, ok köpte där för en åker. Då Dionysius dät förnam lät han gee'n igen de andre pänningarne ok sade at han war glad at bemelte Borgare hade nu lärt bruka däm.

55. Lärde, gynnade för ähra skull.
Hans son, Dionysius dän yngre sade at han af ok uppe-hölt #29 de lärde, icke så myckit för dät han giorde så stoort estim af däm sielf, utan efter folket estimerade honom fördenskull.

56. Philosophien aktar motgång föga.
Sedan denne Dionysius hade blijfwit drijfwen ifrån sitt konungarijke Sicilien, ok *wurdtit en skoolmästare i Corinth, frågade man honom huar til Plato ok hans Philosophie dän han så flitigt hade studerat, nu tiänte honom? Han suarade til att tåhla en så stoor omwändning ok revolution deste bättre.

57. Lyckan ärfwes ey altij mäd *ågan.
En gång förbrådde honom en näswijs, at han af en Kung war worden en Privat-person, där hans Fader hade blijfwit af Privat-person en Konung, då suarade han, min faaar haar lemnat mig sitt rijke, men icke sin lycka.

58. Moderation i medgång.
Philippus, konung i Macedonien som war Alexander Magnus' faar, hade en gång tree stora lyckor på samma tijd, nämligen at han want ett Prijs i de Olympiske riddar spelen, want en stoor slachtning emoot sine fiender, ok wardt begåfwad med en son: Då brast han i dässe orden: O lycka, sänd mig nu någon lijt'n olycka, at upwäga så myckin go-lycka.

59. En färg at slippa göra illa. [?]
Hans hof-råd rådde honom til at köra bort en som hade talt illa om'n. Dät wore wist giordt, sade han, at läta honom, gå ok tala illa om mäy öfweralt.

60.
Denne Philippus bekände sig hafwa at tacka dhe Grekeske Oratorer ok Poe1ter, för mången god anledning til at rätta sijne fehl.

61. Meriter ansedde.
När en af hans trogneste konungzmänn hade aflijdit, sade en at han war åldersteegen, ok hade länge nog lefwat: Swarade #30 Philippus, länge nog för honom sielf, männ icke för mäy ok mitt konungrike, som honom ok hans förstånd sakna. Så har iag icke ännu hedrat honom, som iag wille.

62. Ministrers tro, är kungens roo.
En måron hade han såfwit långt in på dagen, efter han viste, sade han, att Antipater wakade för honom.

63. Dem storom anstår heller at höra Musik, än at göra Musik.
När Philippus en gång märckte sin unge son Alexander gå ok siunga, med Mordanter, ok Coloraturer, sade han, Skäms du inte at siunga så wähl, min son.

64. En konung står Gloria wäl.
Mädan Alexander än trädde sijne barnskoor, ok hörde at hans faar bemäcktigade sig månge plasser, utbrast han i klagan, att fadren intog alt ok lemnade honom inte til at winna. De andre bode honom gee sig tilfredz, efter fadrens winst wore ok för honom sonen: Dock sade han, har iag icke *äran där-af.

65. Art'n låter sij sig i tijd.
När Philippus såg at hans son Alexander ännu heel ung rådde mäd at beqwäma den yra häst'n Bucephalus, som til dän dagen aldrig hade lijdit någon rijdare, sade han: Sök dig ett större Rijke, min son, ty mitt lär wara dig för lijte.

66 Gloria förmehr än pänningar.
När Darius nu nogsamt märckte sig wara af Alexander öfwerwäldigat, skickade han til honom ok böd honom en stoor summa pänningar för sin dråningz ok twenne fröknars återlösning, såsom ok myckit land, nästan hälften af sitt Rijke, allenast han ändå där mäd wille wara tilfridz, ok göra freed. Sedan nu Darius Ambassadeurer sådant hade framstält, lätt Alexander dem taga afträde ok teeg sielf länge stilla, willjandes höra hwad hans råd därtil skulle swara. #31
Efter någon tystheet toog Parmenio ti' ordet ok sade at han wäl hölle mäd at konungen toge trettije Gull-Talenter, gör efter wårt mynt ungefär -- -- för en käring ok twå flickor. Då swarade Alexander, misshagandes hans taal: om iag wore Parmenio, skulle iag ok så häller taga moot penningar än heder ok prijs. Et ego si Parmenio essem, pecuniam guam gloriam mallem. Sedan gaf han Darius' afgesant til swars, att han skulle komma ok bewijsa, om däd wore hans eget däd land han wille gifwa honom, eller om ded hörde Alexander til.

67. Lijt'n kropp, stor ähra.
När kung Phillip en gång föll, ok såg (sedan han hade stijgit opp) sin kropps lijknelsse skepnad eller gestalt i mullen; Ack Gud, sade han, hur lijte rum wij upfylla, ok heele werden kan knapt förnöya wår begärelsse.

68. Twedräckt i lust ok modighet wänd.
Om måron för den Arbeliske slacktningen komme Alexanders öfwerstar ok klagade at soldaterne hade låtit sig förliuda som wille de sielfwe behålla bytet, som efter segren worde fallandes. Courage, sade Alexander, dät är ett omen ok teckn til seger. Ty, de som tala så tänkia inte myckit at fly.

69. Blöt commendant.
När man sade att en plass war oöfwervinnerlig, männ dän som där commenderade war en obehiertad mann, den plassen, sade han, är då inte oöfwerwinnerlig.

70. Kärlek älskas, ähran ähras.
Han ährade meer Craterus ok älskade meer Hephestion, ty sade han, Craterus han älskar konungen, männ Hephestion han älskar Alexander.

71. Fägring ögnsiuka.
Han kallade de persiske qwinfolket, ög'n-siukor, ty de giorde, sade han, mäd deras skönheet ondt i ögonen (ondt när man ska mista dem). #32

72. Speel, Tijdförderf.
Han lade böte på någre sine herrar, som wore galne te spela, säyandes att de måtte inte göra Profession tåf tijd-fördrijf.

73. Göra-wäl, omtalas illa, Kunge-mood.
När de sa' för'n at någre förtaalt'n, suarade han: Däd är kungligit at bewijsa folket gott ok låta däm taala. Regium est bene facere et malß audire. Samme språk säges Richelieu städse ha' haft i munnen, som har mästerligen kunna dissimulerat ok bortslagit alt förtaal i wädret hållandes sitt streek fram.

Mått i maat ok dryck god kock.
De Carers ett Asiatiskt folks dråning, sände stundom til Alexander delicatesser ok gode leckre rätter: En gång sade han, att han hade bätter kockar än hon, nemligen något återhåll i ätande den ene måltij'n, så kunde han äta wal, den andre maltij'n. Ok sedan flijtighet i sitt förehafwande, hwilcken giorde at mat'n smaka wähl, ok tijden gick lustigt bort.

Skägg, Greepan när man slåss förhand.
En gång näst för en slacht, kom en General ok frågade om han hade nå'-meer att befalla: Inte meer swarade Alexander, än att skägget må af-rakas på alle Macedoniske soldater. När han såg at Parmenio förundrade sig däröfwer, sade han: Wettni inte, att i en drabning inte bätter grepan är än ett stoort skägg, att fatta ti.

Tysthet ok förtegenhet.
Alexanders moo'r skreef en gång sin son til ok anklagade Antipater: Kungen lätt Hephestion läsa brefwet, männ toog sitt signete ok tryckt'n på munn. Dän Herr'n har warit hiskelig tiltagsen ok arbetsam. När han änteligen wille till Jupiter Ammons Orakel i Libyen eller Africa, ok hans soldater stoge myckin möda ut, både för solens häftigt brådande hetta, så wäl #33 för den löse sand skull, som de hade at tråka ti, måste de snart af torst försmäckta, efter i den tårra marken war inte wattn til fångs, ok däd som de hade fördt mäd sig på Cameel-ryggar, war alt. Omsider toog däd på at rägna, då gapade alle soldaterne ok lätte rägna i munn på sey. När de nu hade hunnit fram, hälsade den älste Jupiters präst Alexander för Jupiters Son.
Alexander, glömmandes åf sitt mänsklige tilstånd toog emot den tittlen ok frågade om ödet hade ährnat honom heela werdenes herskap? Den älste präst'n swarade Ja. Därpå frågade han om faar-sins mördare, om de ännu stått sitt straff. Präst'n sade at hans faar war odödelig: männ kung Phillips mördare hade alle stått sitt straff. NB. Alexander glömde här bort att han nyss tilförende war kallad Jupiters Son.
Han hade wäl haft lust at fortsättja sin reesa bätter in i Egypten ja ok Ethiopien, männ efter som han hade Darius til fiende i Asien, begaf han sig dijt honom tilmötes, sedan han i Africa hade lemnat Garnizon ok sakerne i godt skick. När han kom til floden Tigris (som af snällhet eller hastighet har fått sitt namn, ty Tigris heter på Persiska en pijl) där lät han sitt folk wada öfwer, fastän däd stoog up öfwer axlarna på däm, gåendes sielf för-åt. Äfwen så wadade han med sitt folk öfwer åån Granicus. Ok säger Curtius at hans krigzhär då heel ok hållen hade kunnat ruineras, om någon hade dristat sig at winna: deleri potuisset exercitus si quis ausus esset vincere (nämligen då de så komme öfwer floden) sed perpetua regis fortuna avertit hostem. Så slapp han ok lyckeligen fram igenom de trånge Ciliciens berg-käftar.

Alexander metebat, mihi spicilegium relictum est.
Antigonus som kom efter Alexander at regera i Asien, war något sträng att pålägga utlagor, ok karg at ut-dela löner ok af-betalningar. När en af hans herrar sade, inte hade Alexander så giordt, swarade Antigonus: Alexander skaar ok jag plåckar axen efter skörd-anden i Asien. #34

Försumlig, doger icke domen.
Samme Antigonus afsatte de Officerare som drucke sig druckne, ok satte soldaterne i stelle at commendera. Ty sade han, den bör commendera andre, som bätter än andre gör sin plicht.

Sleeker go-maat får ofta peppar igen för socker.
När en Poe1t hade i Verser kallat honom en Gude-Son, swarade han: min kammar-tjänare weet wäl annat. En *Smickrare sade at konungens willja är Justitiens rättesnöre: sade Antigonus, säg heller, at Justitien är kungens willjas rättesnöre.

Kungens närvaro så god som någre tusen mann.
Antigonus den andre, rätt som han skulle träffa mäd fienden, kom en ok sade at fienden war myckit starckare änn han: då swarade Antigonus, för hur' månge räknar du mäy?

Salarium non nativitati sed meritis debetur.
En yngling kom ok begärde af honom samma lön som sin faar hade haft: när du gör den tiänst som din faar giorde, swarade Antigonus, ska lönen föllja.

Lijte feel gör ofta stoor olycka.
När Lysimachus en af Alexandri efter-trädare hade för brist af wattn, måst ge sig i Fiendens händer, ok han seen en gång drack, sade han, Herre Gud, hwa för en ringa ting som iag har mist min frijhet ok fästning före!

Där trä hugges, faller spånar Aureo hamo piscari *halecas Gott hufwud ok god kropp klifwer opp.
Pyrrus de Epiroters Konung (Epirus ett landskap i Grekeland) när han hade wunnit twå slag mot de Romare, sade han, om wij winna däd tridje til, är dät ute mäd oss (i anseende til det myckla folket som gik åt i slacktningarne) han sade ok: Huru lätt skulle ded wara at ta in heela werden antingen för mey, med Romerske Soldater, eller för de Romare om iag wore deras kung. #35

Den brafweste regere!
Hans Sönner frågade honom åt hwilckendera han lemnade Rijket, åt den, sade han, som bästa wärjan förer. Där-af upwäcktes sönerne, som då wore unge til at lära krigz-konsten. Männ gaf däm ok ett twedräckts ämne.

Obillig ok otilbörlig begäran billigt afslagen.
Agesilaus den store konungen i Lacedemon eller Sparta bleef en gång krafd om en ting däd han i hastighet hade låfwat. Då swarade han: om däd är rätt ded ni begären, så har iag låfwat ehr-et, männ är däd orätt så [har] iag sagdt'et, männ inte tilsagdt eller lofwat'et. Då swarade den andre, kungar måste hålla ded de bara mäd en winck bejaka. Då swarade kungen: underdånare måste inte begära, utan däd som rätt ok skäligt är, deras kung ok fädernesland hederligit ok nyttigt.

Hus-männ. Öfwerflöd mister sin frijhet, den sparsamhet behåller.
De LacedÇmonier leefde nycktert ok tarfweli, som gode hus-männ. När en gång en främmande undrade där på, att bå' kungen ok folket kunde så menagera ok niuggas, swarade kungen, wij up-skäre deste ymnigare åhrswäxt häraf, nemligen frijhet.

O-ädel Siäl är bukens träl.
En gång reste Agesilaus en lijt'n stad förbij. De skickade til honom någre delicatesser ur staden jämte bröd ok wijn. Han toog brödet ok någo-wijn, ok den lecker-maten befalte han utskiftas bland sine tienare (som sådant för sitt högsta goda hålla).

Wår hog står att göra Fyrkantigt rundt ok rundt fyrkantigt.
Då han under en reesa fick sij en träbyggning aftällgde timmer-stockar, såg ok sparrarne under taket fyrkantige, frågade han hwar sådana fyrkantiga trän wäxte? De swarade at de wäxa runde, män man tälljer dem fyrkantige med yxsan. Då swarade han: Om di wäxte fyrkantige, skull' ni ki tällja dem runde, så stoor fiende war han moot onödig omkostnad. #36

Inbördes Trohet är fast mur.
En frågade honom hur dä kom til at däd war inge murar kring Sparta eller Lacedemon? Han swarade, peekandes på sine bewäpnade Borgare ok Soldater, sij där äre stadzmurarne kring om Sparta.

Rädd Frijar får aldrig wacker Bru.
En annan frågade huru man skulle winna ett odödeligit namn ok stoort beröm? Då swarade Agesilaus, om ni förackten döden.

Stadighet.
När han hade intagit en stoor deel af Asien, ok wunnit en ok annan slacktning, kom han heem til Sparta igen, ok bytte inte om, af sin förre sed til att lefwa, at man på honom inte märckte någon upbläsen ok förhäfwen åt-burd af så myckin lycka. Så stoor ähra han inlade utom Landz, så nätt ok husacktigt lefde han hemma.

Endrächt.
Han blef en gång tilfrågat hur dä kom til at hans Republic så florerade? Därföre, sade han, at de som råda, råda wäl, ok de som lyda, lyda wäl. Ok allas wår ijd ok tracktan står at huar ok en må göra sitt bästa til det gemeene bästa.
När han en gång skulle efter de gamles sedwäna, taa teckn ok märcken af diurs inelfwer, lagade han, at de bokstäfren Victoria skrefwes eller på någo sätt trycktes in i hans hand-loga, afwugt. Sedan toog han ok kramade lefren af offret, ok wijste at där på syntes fullkomligen Victoria. Folket trodde märkit, ok ginge modigt stad, ok wunne slackten.

En konung sielf sit sänningbod Unus ad unum.
En annan de Lacedemoniers konung som hette Agis war så enfaldig at han reeste enende ensam til konung Phillip i Macedonien. #37 Kung Phillip sade: så allena? Kung Agis swarade, En til En. Så förmyckit nätt ok karg war han om sig, at han inte nänndes kosta på någo föllje, myckit mindre af-färdiga någon Ambasedör. Agis fränder begärde af honom något som war däd algemeene skadeligit; då swarade han, Jag ska gee ehr däd ni willen, ok inte däd ni begären (säijen) De förstoget inte. Då sade han: willen i icke at ehr, så wäl som allom ska gå wäl i hand? Sw: Jo. (Därpå foor han foort) om iag bewilljar ehr, ok hwar ok en sin begäran, så går det äntligen eder illa, alle tilhopa. Ty i begären för huar ok en i synnerhet, däd Eder alla blijr skadligit.
En frågade hwij de Spartaner inte hade någon allgemeen Cassa? Då swarade en af hopen: at icke dess Cassörer må förderfwas, komma på skam.
En sade, -- -- --
En frågade: hwad har du där för en book? Sw: Kungens lof-skrift. Genswar. Hwem är som lastar honom? (man kan wäl berömma däd som berömligit är).

Mild moot arg, är omild moot from.
En war som berömde Charillus at han war mild moot alle menniskior: då swarade Archidamidas, mäd hwad (fronte) anseende kan den berömmas som är mild moot alle ok så moot Sceleratos. Mildhet emoot de arge, är icke däd wåld, grymhet ok omildhet emot de fromme.
En frågade huru de Spartaners Öfwerhet hette? Då swarade Archidamus. Lag ok rätt.

Harar, rädde fijender.
När han en gång belägrade staden Corinth, ok han fick sij af en händelsse någre harar löpa uhr en trägård, utan för staden, sade han: hå, hå! bröders, vij ha fiender som lättligen stå til at winna. #38
När han en gång bleef tagen til medlare, emellan twå trätande, toog han af dem en Ed att de skulle wara tilfreds med hans Sententz. När de hade swurit därpå, sade han: Min Sententz, är att i måtte förlijkas förr-än i gå hädan ur stället (däd de ok giorde)
Cleomenes, när han mäd de Argiver hade ingått 7 dagars stillestånd, öfwerföll han däm på den tridie natten. Då de förbrådde honom hans trolöshet, swarade han sig ha dagtingat om 7 dagars stillestånd, nätterne onämde.
Men han niöt icke länge sin Meen-eds fruckt, ty han bleef ginast i hiälslagen aff qwijnfolken, när han kom i en körkja dijt de hade flytt. Där tooge de wärjor neder af murarne, ok besade i hiäl den meen-edaren (i körkjan rätt som himmelen hade welat hämnat hans Gudlöshet) Ehuruwäl alt det ondt man elliest gör moot fijenden, hålles för-meer än all rättfärdighet. Män icke så moot sine Landzmän ok med-boende i ett Borgerskap. Där all rättfärdighet måste til pricka tagas i acht, om alt wäl skall gå.

Personen hedrar rummet.
När Damo1nidas bleef af sin skolmästare satt i nederste rummet i en class, då sade han: Wäl-ann, iag märker min skolmästare har funnit på medel at hedra däd-här rummet, som i sig sielft är ohederligit föraktligit.

Gamle blij gärna wijd gamle gnedet.
En Lacedemonisk Ephor (så kallades hoos däm en...) såg at en Musicant hade nije strängiar på sin luta, toog han ok skaar åf twå, säyandes: förwärra inte Musiken (de aldra älste Musicanter hade inte meer än 7 stränger (eller chorer) på lutan ok harpan. Denne Eforn wille man skulle blij der wed, räknandes denne förnyelssen för onödig ok arbetsam; som de gambla gärna blij wed däd gamble modet ok maneeret. #39

Ut rebus fortiter gestis honesta contingat commemoratio.
När han bleef tilfrågad, hwarföre de Lacedemonier offrade de Muser förrän de ginge i krijg. (efter som de Muser tycktes inte ha någon gemeenskap med Mars) swarade han, på däd at Muserne, de boklige konsters Gudinnor, må hyllas, ok manlige dater få en ärbar åminnelsse.

Hulde Konungzmänn bör ha mynde, men icke missbrukat til de mindres förtryck.
Theopompus en Lacedemonisk konung swarade en som frågade på hwad sätt man bäst kunde förswara *Rijket, at thet skeer, när man läter sine wänner någon frijhet (i påminnelsser) ok tilser grannerligen, at icke undersåtarne förtryckias af orätt.

Den som rosar ett främmande land, han lastar någorlunda sitt fädernesland.
En främling skröt af at han hade däd namnet at wara Sparte kär (Sparta hette ok elliest Lacedemon, ty den staden hade tu namn) då swarade Theopompus, om i wore Borgare eller inwånare i Sparta, så hölle iag af at i af edre medborgare hette Sparte-kär, men nu måtte ni heller söka at heeta Borgar-kär. ( [---grekiska---] civium amans) han meente sig få tack hoos kungen för sin smickran, män kungin stack på hans afwighet moot hans eget fädernesland.

Kungens bod ok folketz lydnad gör heele landetz prydnad.
En Kung hwars land prydligt florerade hade en gång en Ambassadör hoos sig som sade at ded landet florerade därföre at dess konung viste väl biuda ok befalla. Men kungen wreed thet til sine undersåtares ähra, säyandes, at mitt land sitter i ähra, kommer där-af, at mine undergifne wetta rätt at wara hörsamme. #40
När en frågade honom, huru däd kommer til at manhaftige männ hålla meer åf en gloriös död, än en lijfwet, sade han, at de hålla före at lijfwet i sig sielft är inte deras wärck utan naturens: männ at få en gloriös död hörer dem egenteligen til; efter däd härrörer af deras egne wärck.

Jag wiste wäl han skulle dö en gång.
En satt ok spelade i bräde, när en kom ok bådade at hans son war blijfwen i krijg. Han acktade däd bodskapet ingen ting, utan spelte alt fort. Sinka dus, troyor alla, dus-es troya sincka osv. Då sade hans camerat: hörer ni inte at ehr son är blefwen skuten i fält. Swar. Jag wiste wäl han skulle döö en gång. Jag har aflat honom dödligen (om man rätt betäncker döden, är han man en dröm, men så myckit meer berömlig, när man dör antingen för sitt fädernesland, eller ellies wäl meriterad.)

Wanen är andre naturen.
Lycurgus den wijse lagföraren i LacedÇmon, när han wille bewijsa hwad hans upfostring förmådde, toog han twå hualpar af samme börd, upfödde den ene wid bordet, den andre i skogen mäd jagande. Sedan toog han ok släppte en hara mitt på torget, då lopp den skogz-hund ginast efter'n, men den andre ränd i kring kring ok gläfste något deråt. När en rådde till Democratien, t.ä. att alle skulle regera: swarade han; gören j först en Democrati i ehrt hushåll, få sij huru ded går.
Lysander en Lacedemonisk förste plägade at säya at huad man af fijenden inte kunde ährhålla klädd i leyon-huden, måtte man taga klädd i räf-huden. (däd man inte upricktigt kan winna, må man sökja mäd streck, försåt, moot en förklarad *landsens fiende; männ icke moot sin medborgare ok landzbarn). #41
En sade at fienden war så myckin, at man inte kunde sij solen för pijlarne, så tätt ok tiockt flöge de. Då swarade den andre, så få wij strida i skuggan, däd lär blij lustigt (så lijte rädder war han för fiendens myckenhet).

Om du taar åt dig, så röijer du dig sielf.
En sade en gång för sin camerat, huru han hade caresserat hans hustru, inte vettandes at däd war hennes man. således: efter iag nu här haft den ähran at -- -- --
Greef Johan Baner har icke brukat mindre konst-greep i Tyssland, än macht-greep (at iag så må nemna starck-leken) En gång då fienden war rätt när förhanden ok hade lätt gå ut talet at de nu hadde Baner i säck'n, efter som han war stadd i en trängzel, dädan han inte kunnde komma, warandes instängd af fijenden ok altså lätt til att öfwerfalla, då fant han en liten trång wäg til utflyckt ok lätt minera under Jorden där han vijste de Keyserlige skulle gå fram. Läggiandes ett paar karar fördolde bakom skogen, där ut med, som tände på löpar-grafwen när fijenden war öfwer minan. Huarigenom skedde, att fijendens folk sprang änd' i högd, merendels ruinerad, ok grefwe Baner slapp oskadd undan, säyandes at de Keyserlige hade haft'n i säcken, männ glömbdt at knyta igen.

Dygd, tweggiehanda Prudentia et Robur.
Han plägade säya at Virtus war twäggiehanda, kropsens ok förståndetz. Kroppen war mackt ok kraft, män förståndets war försicktighet ok klokhet. Ok at mäd konst-greep winna fijenden, wore så myckit ädlare, som förståndet är meer än kroppen.

Rijkedommar onde til at fördölja.
Gamle Rickz-Cantzleren gåndes förbij en Tullförwaltares nysspräcktigt #42 upbygde huus, sade: swårt at göma en hoop hwassa sylar i en säck, at uddarna inte sku sticka ut.
Twå tyfwar komme en gång i siönöd: den ene toog på be Gud om hielp: dän andre rådde honom at tijga, för dy, sade han, wår Herre får höra at wij ä' här, tör han straff' oss, ok sanda oss en wärre storm.
En hallt Finne gick bland footfolket til strids. Ok som en Officerare sade at han skulle gee sig ibland Ryttar'ne at han finge rijda, då swarade Finnen: mina wela stå i krig ok inte fly.

Gud geer tiugufalt igen.
En Präst predikade ok sade at Gudh geer tiugufalt igän, däd som man geer åt Prästar ok de fattige. En bonde sade åt hustrun sin, så snart han war hemkommen, att hon skulle taa skällkon ok leda hänne til Präst'n, til gifnings. Ehuru hustrun nekade en stund, måtte hon likwäl giörat: någre dagar därefter kom den koon mäd hele Präst'ns boskapz-rad til boons gåhl, dijt hon war wan at gå förr. Ok efter hon nu war skiällkoo hoos Präst'ns boskap, fölgde alle de andre koorne efter hänne til boon, då sprang bonden opp af glädie ok sade: nu sijr iag att thet är läll sant, at Gudh geer tiugufalt igen, ok ändå meer. Något derefter wille Präst'n haa igen sine koor: men boon sade sig willja behålla dem, ty Gud hade gifwit honom dem igen, 20 för en, som Präst'n sielf i predikan hade sagt.

Taag-bok. Laag-bok.
En President förtälde för en Fogde huruledes en förmögen man hade budit honom ett tusend Rixdaler in Specie om han wille i en punct gå ifrå Lagen. Då sade Fogden: Jag hade giordt'et om iag hade warit den som ni är. Swar. Ok iag hade giordt'et om iag hade warit en sådan som ni (nämligen inte sitt på efterslängen) Med (efter) taagboken går Fogden til galgan ok Land ok Rijke i Fijendens händer, män med Lagboken blijr både fogde ok Land bestående. #43
Sedan de wåre hade tappat den Norlinske slachtningen, fölle mästedelen wåre Allierade i Tyssland från oss, som thet plägar gå til, at folckens ynnest föllier all lyckans ynnest. Män Fransosen, så för sin egen nytta skull som hade så wäl Keysaren til Fiende som wij, ok har altså med oss samme Ögnesicht ok Krijgz-interesse, stoog oss bij både med folk ok pänningar, at wij komme oss före igen, genom wåre Generalers tapferhet. Baner som då förde den Swänske ArmÇen fick månge Fijender at nappas med. Ibland andre bleef ok Churförst'n af Saxen wår Fijend, som alt där til hade warit wår wänn, ok hade warit på wår sijda både wijd den Lütziske ok bägge de Leipsiske slachterne, moot de Keyserlige. Men efter den Norlingske, salade Saxen om, ok toog thet Keyserlige partiet. 1636.
När nu Baner wid Witstock fijenden nalkades, den han märckte wara widt starkare til manskap, ok en af hans Öfwerstar rådde honom från at slåss: då sade han, mig är så widrigt at fly, at iag hundra gångor häller vill bijda ok dö, än fly ok skämmas. Ok samme sinne weet iag at mine Soldater ha'. Öfwerst'n sade, at ded inte skulle fela på sey; ded samma sade de alle, gingo så oförskräckt Fijenderne under ögonen, ok slogo så både de Keyserlige ok Saxiske, ok alle de som med dem wore, med heele Tysslandz förundran.
Satte han altså ähran framför lijfz-faran, men icke sin privat ähra, utan en publik, huartil heele Swerjet participerar.
Då iag i de Tysske orterne wistades 1675 kom där en gammal Soldat ok vijste sine skråmor, säyande; den här i hufwudt har iag fått för Witstock, dän här i armen för Leipsik, den här i handen för -- -- --. Då war där en som swarade: dän där kar'n har en god Memoriam Localem. Dänne förtälde omständligen huruledz månge slag wore aflupne, där i han hade warit med ok altijd måst taga te flyckten efter som han war på de keyserligas sida. Ibland andre sade han, om ded som stoog #44 wid Witstock; at de Swänske där träffligen hade besatt de Keyserlige ok Saxiske: där Teuffel hohle mich, (sade han) vere der Churfürst nicht selbst gefangen gewerden, wenn er nicht hinter einet muhlen werd gekommen.

Om de inte komma sey före igen.
När han så myckit uphögde de Swänske, war där en som sade: de ha nu likväl tappat i Brandeburg. Då swarade han: wann sie sick nicht ehrholen. Dät samme sade alle gamle Soldater som hade warit med i det förre Tyske krijget. Alti när man sade at de Swänske hade något tappat, swarade de immer: wann sie sick nicht erholen.
Greef Wittenberg hade en gång sagt åt en OfficÇr som älskade at spela på Instrumenter: Vilen i nu blij utaf en braaf Soldat en elak Musicant.

Lijten wärja, stoort mood.
En förkastade en Wästgöth at han han hade förstackot wärja: då swarade han: iagh träder när in til fijenden ok slår på'n iack står inte så långt bort som I.

Braaf ok öfwer-braaf.
En berömde de Tyske Officerarnes tapferhet i Skåne som wore på de Danskas sijda: då swarade en Swänsk: hwa säyen i då om de wåre, som vunne dem?

En frisk död för Fäderneslandet är bätter än vunnen träldom ok Sclaverij.
När den Swänske flåttan en gång af Hållandarar ok Danske hade lijdit nederlag, war en Tysk som sade til en Swänsk i Stockolm, hwa will i nu ta ehr före, will i gee ehr under Jutarne? Då swarade den andre: Kan Jute Kungen förbiuda mey at dö i fält för mitt Fädernesland. Han wille säya han wille heller up-offra sitt lijf för sin Konung ok sitt fädernesland, än #45 ha den skammen at lefwa underkufwad under en främmande Öfwerhet.

Fijndens öfwerprakt blijr en fattig Soldatz Rikedom, om han är modig.
Kung Göstaf Adolf den stoore, förmaante sine Soldater at inte skräckias för sine Fijenders prål i feldt, säyandes at all deras glimmande utrustning war int' annat än ett byte för dem. Ok derföre skulle de fatta deste meer mood at tagat, som de ok gjorde.
Lijkaså har ok Alexander den stoore anfriskat sine Soldater emoot de Perser, hwilkas häär widt präktigare war utprydd än Alexanders.
Carl Gustaf wille en gång bestårma en fästning (Fredrikz udd) ok en sade at hon wore oöfwerwinnerlig. Då swarade han: altj frusen jord för lata swijn. Fästningen bestormades ok intogs ricktigt.
Stålhandske en Swänsk Öfwerste i Tysland i dät Gustafvianiske Tyske krijget, (Tyskarne kalla honom Stall-hans; är hoos dem ännu i ett stoort renomme) när en gång en kom ok bådade honom at fijenden var ut med dem, swarade han; ok wij rätt ut med fijenden.

En gosse som swarade wärkligen.
En gosse hade en gång kiöpt tre flaskor wijn ok fält ned den ene i wägen. Då frågade Herr'n huar han hade giordt åf den tridie: han sade at han hade fullit ok slagit sönder hänne. Herr'n: hur giord du? Gåss'n sloog sig i marck med flaskorne ok sade: Så där Herre.

En gosse som ey förstoog ironiam.
En Herre sade åt sin gosse, gak nu ok slå sönder di där som du giool di' andre. Goss'n går stad ok slår ginast sönder de öfrige flaskorne, säyandes at han lydde sin Herres befallning. #46
En Gullsmed vid Kopparbärget hade en otidig hustru, en gång hade han främmande heem mä' säg hustrun toog til at bannas på'n som wanligit, för däd at han altij hade gäster mä' seg, som hielft'n at förtähra deras lilla förråd. Han nappar ti hatt'n, hör på hänne så andäcktigt, som han hade warit i körkja, sager icke ett ord, hans wänner frågade, Mäster Hans, huad görni. Swar. Tyst! min Fru predikar, iag måst hör på.
En främling kom en gång til Upsala ok efter han hade myckit hördt talas om denne universiteten i fremmande land, begärde han en lärd kar' at disputera med.
När dä nu kom til illhälningen, wille den fremmande inte tala Latin, kan ske ok intet kunde, ey heller kund' han Swänska, bad altså at han måtte få en som kunde disputera med tecknande, de gofwo honom en [Smedh] som de klädde wackert til. När de wore oppe i Ac'demien, begynte den främmande på först, ok vijste fram ett finger. Smee'n wijste fram twå. Den främmande räckte fram tre. Smee'n knytte näfwen ok räckte fram den. Den främmande tog i böxsäck'n ok wijste fram ett äpple: Smee'n hadd' inte anna än ett brö-stycki hoos seg, dä' tog'n fram ok räckt åt den andre. Den där disp'tation nu så öfwerstånden, lätt den fremmande säya genom sin tolk, at han höllt sin wederpart för en dråplig lärd mann, at han inte hade trodt han skulle finna i Upsala dät han fant. De närwarande som viste, att dä war en smee', kunde int' anna lee där åt, ok när de woro hemkomne frågade de huardera för seg, huad de hade förstått med sine teckn. Den främmande saa': Jag vijste fram ett finger, til at betyda en Gud. Han wijste meg twå igän: dä' war, Fadren ok Sonen: Jag vijste honom tree: Fadren, Sonen ok then H. anda. Han knytte i hoop näfn, dermä' tilsäyandes, #47 att Fadren, Sonen ok den H. anda äro ett. Jag vijste ett äpple: dä' war, at wij för ett äpples skull äre förderfwade. Han wijste mäg bröd, at genom lijfsens Bröd äre wij åter uprättade. Smeed'n sade: han wijste meg ett finger, iag tänckt han haa' narra' mäg, iag vijste tu igänn. Han vijste mäg tree, iag knytt' näfwan åt'n, lätt sij at iag inte war rädd. Han vijste mäg ett äpple, iag toog däd opp som han hade meent mig wara hungrog, iag vijst'n ett Bröstycki igänn, hållandes honom för en tiggiare, eller en hund, ok att iag Gud-ske låf hade bröd, hans äpple förutan.

Till Domare, Lag- ok Råd-männ en fråga.
I Arboga inte långt från Tullport'n, i ett Borgarhuus, höllt en gång en pijga på at bädda säng'n; Ok hur thet bars til, at hon giool någo Strepentz, föll en bägare neer tåf sänge-täcki. En katta bleef der-åf förskräckt, hoppa' ut genom fönstre i gatan. Mä' dä' samme kom en får-skock gåndes, den bleef rädd af kattans språng, ok toog til at ränna som fåren plä göra wijd minsta orsak. Till all olycka, kom där en wagn körandes, hästarne räddades af fåren, ok toge på skena, wagnen geck sönder, ok de som sått där' i foor' illa, en bröt beene åf seg. Nu frågas hwem war störste orsaken til dess been-brytande. Ok huem ded-där folke i wagnen skulle tala til om skadestånd, antingen til pijgan som bädda säng'n, eller til kattan, eller til fåren; iag menar dem som dem ägde.
En sade om qwinfolk, at man måtte wällja sig dem som Meloner: gee twå hwit-runnstyckjn för man får skära dem, om de då inte äre gode, lätt blij dem ok ta en annan.
I Strängnäs war en körkiherde som hett Mäster Josep, om måron då han waknade ok tog sig i skägget, fölgde skägget med handen, så hastigt bleef han åf mäd sitt mäckta stoora skägg.
Somlige wille säya, at Trållkär'ngarne hade willat hämnas på #48 honom ok förgort'n, män som han war en from ok rättwijs mann, häftade thet onda inte på'n, utan allenast i skägget.
En gång kom til honom en Soldat ok skriftade sig, ibland annat som han bekände, låg honom ok på hiertat at han hade spelat alt för mycki koort i sin dar, ok ded som werre war, giordt orätt på speel, däd nu honom låg hårdt på hiertat. Präst'n sade honom frij från sin synd, ok Soldat'n lofwade at han aldrij skulle speela meer. När nu Soldat'n skulle gee Präst'n skriftpänningar, hade han inte anna än en Rikzdaler, der-af han wille gee Präst'n halfpart'n. Präst-n saa' sig inte haa' smått mynt at gee tä baka. Där-med toog Soldat'n opp ett koort uhr Böxsäck'n, ok sade halfpart'n är ehrt ok halfpart'n mitt, kom speela huem som heela Ricksdaler'n ska höra til.
En gång brafwerade en modig Östgiöthe-Ryttare på sin inte minder modige häst, ok hur han wreed ok länkte föll häst ok ka'r öfwerända. Ryttaren bröt bene år seg, ok när dä war bestält toog han i böxsäck'n efter en tobakzpijpa, ok sade: dä' war wäl at min tobakzpijpa inte gick sönder.
En kula toog en gång foot'n åf en Ryttare ti en drabbning: då sade han: Gu' ske låf dä' wa' den fot'n, iag hadde en elak lijk-torn på den lill tå'n, nu är iag åf med den. Ingen olycka utan någon lycka.
Öfwerst Lillje hadde ett träbeen, ty han hadde mistat sitt rätta been. När nu i en stormning en kula kom ok tog i hans träbeen, sade han: Du hitta inte rätt på. Dä andra war som du mente.
I Stockolm äre månge Tusende Siälar, som inte wetta huru säden wäxer. En gång kom en tåck'n en på lande i Maijmånan, ok som han fick sij kornbrådd'n: sade han: Sij hwa' gräs-lök!
Twenne Jungfrur taltes en gång wijd, när de såto ok åto #49 smör, bröd ok miölk, då frågade den ena den andra, seyandes: Min Syster säg mig hua de baka smöret åf? Då suarade den andra, Ja min k. Syster säg mig huad de bryggia miölken af? Goda ok snälla Huushållerskor.
Kung Gösta den förste, när han såg en Soldat håll på at laga tä sin bössa, rätt som han skulle gå til at drabba, bannade han'n ok vijst'n uhr hop'n, säyandes inte wara tij-på at taga sönder sin bössa, när han skulle gå til at skiuta. Soldat'n toog pijpan, stocken ok baak-skrufwen i handen ok knåpade sig sin koos.
Torstenson wille en gång skicka en OfficÇr til en Tysk Förste, näst för en Battaille; då baad OfficÇrn at han måtte få blij qwar thess Battaillen wore öfwerstånden, efter som han dijt war kommen til at fäckta, ok inte til at wara sänninge-bod.
En Rådman blef tilfrågad hwij han så sparsamt drack? Då swarade han, på ded iag må råda wäl andre, ok at andre inte må nödgas råda mey.
En sade til Köningzmark at en uggla hade satt sei på hans logementz-taak om natten, ok skrijkit; ded uttydde de för ett elakt ämne eller omen. Ingalunda sade han, men om taket hade satt sig på ugglan, däd hade warit elakt omen för hänne.
Lijka så kom en ok brackte Carl Gustaf tidender, at det hade skedt ett under, att en Räf hadde 3. gångor lupit öfwer wägen för honom när han drog til Dannemarck. Då swarade han: om wägen hade lupit öfwer Räfwen däd hade warit under.
Så war thet mäd en Påfwe, som när te ropade mirakel, mirakel! han frågade huru då? Dhe swarade en Munck hade giordt en Nunna hafwande. Då swarade Påfwen, om en Munck har giordt en Nunna hafwande är inte mirakel, män om en Nunna hade giordt en Munck hafwande, dät wore mirakel.
Si una Monacha hav impregnato uno Monacho, qvesto sarebbe miraculo.
När -- -- låg i -- -- skickade Fijenden ok lät säya at han #50 skulle gee seg, han swarade de skulle man komma ok taa dem emoot.
En blef tilfrågad hwad han håller Omina ok förebådelsser före om han der til sätter tro: Ja, sade han, när iag sijr oenighet i landet, håller iag däd för wist märckje til olycka.
En bleef tilfrågad, huad han hölt af rodnad i ansicktet, eller den blyglåtigheten som gör somliga ronna? Swar. När man har giordt någon skamlig gärning, så må man skämmas ok ronna, män elliest är dät et blödigt sinnes teckn.
En sade at ett qwijnfolk kan få blij en kar' i nödfall, män aldrig en kar' ett qwijnfolk. Qwijnfolk kan förswara stad ok land med kare-mood, män aldrig får en kar' wanslächtas i en qwinneblödighet ehuruväl dock icke alle qwinfolk blödige.
En CapitÇn drog en gång stad til strijdz, när hustrun frågade om han hade någo at befalla hänne, swarade han: att du aldrig må ta någon Poltron til man, ok aldrig föda någre Poltroner til barn, (han wille säya att han knapt komme meer heem igän, dät han acktade så lijtet, att han reeda sielf talade om sin hustrus giftermåhl, ok huru den man han wille hon skulle få.
En gammal Philosoph i Paris, har gedt meg ett breef, som han hade skrifwit Kungen i Påland til som så lyder.
Casimiro in Poloniæ Regem novissimß assumto gravissimi
momenti monimentum Casimire.
Præteritis hactenus vitæ tuær actis qvasi mirus es. Nam 1/2 principe factus es in Clericum; 1/2 Clerico in peregrinum, 1/2 peregrino in Jesuitam; 1/2 Jesuita in Cardinalem; 1/2 Cardinale in Regem. Sed 1/2 Rege cum evadere debuisses in Heroe1m, evasisti in Herodem; habes quippe uxorem fratris tui; quod nefas. Proinde vereor, ne tibi totique populo Tuo, Christianæ v. etiam Reipubl. nocentissimus tandem aliquando fuisse comperiatur Innocens ille qui tibi sic indulsit. Imß vereor ne indulgentiam indulgentiæ illius suæ adipisci unqvam valeat. Vale tu tamen; ac summopere interim cave, ne 1/2 summo opere in caveam præ gravitate #51 talis labis labaris; quod meo quidem judicio (quamvis minimß timido) maxime pertimiscendum videtur. Hoc te monere volui, quia sum, fui semper, ac æternum esse ardeo
Majestatis tuæ Selectissimæ
Potentissimæ, Serenissimæ
Observantissimus Cliens
Claudius Godar, vates Gallus.
Nu wille wij efter en lång wandring i främmande länder begee oss heem igän, ok hopsöka huad wåre kungar, herrar ok landzmänn ha sagdt, ok hoppas at wij sku finna så wackre ok märckwärdige ord af dem som af någon utlänsk; besynnerli', om vij wore så acktsamme at notera ok skrifwa opp dem, så skulle wij utan twifwel inte gee di andre efter.

Pukor ok Trompeter Hielte-Musik.
Kung Carl den Elfte som ännu i dag regerar, stoog en gång i sin förste ungdom ok hörde med grann ackt på sine Musicanter, hwilcke underläte inte at göra sin flijt med deras fio1ler ok andre Instrumenter, hwarpå huar ok en af dem Excellerade. När han nu en tämlig stumd dem hade åtlydt, wände han sig om til sine Trompetare, de mä dä' samma toogo til at blås' opp så dä var lust åt: då sade Kungen, di-här äre mine rätte Musicanter.

Wackert ord af en ung grefwe.
En gång satte Högstbemäldte konung än i sin kleene ålder en ung greefwe-son til ett nedrigt kall, allenast leek-wijs, uti krijgzexercitierne. Den lille greefwen sade: wäl-ann! iag skall bewijsa att kar'n pryder rummet mer än rummet kar'n. Kungen lät mycki behaga sådant ord, som tillijka war sacktmodigt ok ädelmodigt. #52

Ju flere Fijender, ju meer ähra.
Konung Carl Gustaf, hörandes at så månge Fijender tillijka hade sig sammanbundit moot honom, i stället för at fruckta dem, utbrast han i desse ord: Ju flere Fijender ju meer ähra.
En Ambassadör frägade Kung Jahan huar han hade sine bästa befästningar? Han swarade: uti mitt Folcks armar. in populi mei lacertis.
En Tysk Keysares sänningebod til Turken, hade en gång Audientz, sijndes at de inte hade lagt någo fram åt'n att sittia på, toog han sin egen kappa af sig, ok lade den under sig ok satte sig derpå. När han nu gick bort, lemnade han sin kappa qwar, swarandes dem, som bode honom ta kappan med sig, at en Keysares sänningebod aldrig plär bära bort sätet, som han sutte på. NB. i Asien sitta de inte på stolar, utan på marcken, eller golfwet, kors-wijs med benen, som skräddare.
Sigismundus Konung i Polen war i förbund med Konung Johan (then tredje) i Swärje emoot storförsten Ivan Basilovitz (hin grymme ok stoore Tyrann) ok som han nu sporde, at medan han på den ena sijdan måste hålla stoore Slachtningar emoot bemäldte stoorfurste, utan at winna någre synnerlige fästningar, ok Kung Jahan der emoot winna flere fästningar, sade han sig utkasta näten ok warpan ok Konung Jahan wittja dem.
En Jöran Stålarm, som war förd på rättar-plassen att aflijfwas, ok dock bleef med lijfwet benådat, sedan han tilförende ha sidt sine medbröder för sig aflijfwade, suarade oförskräckt; hwa skole mine medbröder tenckia, efter iag nu inte kommer efter? Wist lära de mena iag är til helfwitis faren, efter de inte se mei hoos sei i himmel'n, dijt de mei efterwäntade.

Odi memorem convivam. Per hanc portam nullus egreditur sermo.
De Lacedemonier åte inte hemma i sijne huus, utan alle tilsammans på algemeene wärdzhus. När de ginge til måltids sade #53 altid den älste tåf borde-laget, pekandes på dören: huad här sägz, går inte där ut genom.
De wore mycket karge i maat ok dryck. Deras mäste maat war en brun soppa.

Lacedemoniske maat-kryddor.
Dionysius Tyrann i Sicilien lät inkom hämta en Lacedemonisk kock, ok befalte honom bereda sig den brune soppan. Hwilket när däd war beställt, smakade Tyrannen der på, män behagade hänne inte. Då sade kocken, at ded feeltes krydder ti från Lacedemone. Dionysius frågade huru de hette? Då swarade kocken, Arbete, Hunger, Törst.

War inte mörkrädd.
De brukade inge facklor om nättren, til at vänia sig intet blij mörckrädde; utan til at gå friskt ok frijmodigt (kan ske okså at huar ok en måtte få gå osedd, hwart han wille, ty Lycurgus war libhaber åf 3. ting, Krijg, Kärlek ok Jackt.

Bonde-Philosophi, hoos de Lacedemonier.
Deras Barn lärde wara hörige sin Öfwerhet, ok härdige i arbete; ok i strijd, winna eller dö. Somlige skrifwa lell, at de haa lärdt sine barn läsa ok skrifwa. Men de Athenienser klefwe högre upp i Studier.

En klänning om åhret.
De droge allenast en klänning om åhret, ok utan något kruus på, giorde inte som Fransoserne som byta om kläderne efter huar åhrstijd, fierding. Dhe Lacedemoniers sommarklänning war deras winterklänning: ok samme klänning måtte stå bij höst ok wåhr, söckn ok heligt. Ok kunde den ena inte haa orsak at sij sneed-ögdt på den andre, eller skämmas för sei sielf, emedan alle wore lijke.
Badstugugång, smörjelsser tåcke som nu Tincturer ok essentier, #54 räknade de för blödigheter, öfwade sig i ställe på krigz-pusser ok wapn-skifter, hwarmed de förut bewäpnade sig moot Fijenden, ok beredde sig så wägen til manligit beröm. Ungdomen låg på Matrasser flätade af halm, eller af ett slagz röö eller hwass, som wäxte längz-ut med floden Eurotas. Om winteren hade de andre Matrasser, som wore något warmare nämbligen af --
En Jomfru frågade en gång en ung kar om inte tijden föll honom långsam stundom, om han wille inte sökia compagnie så undertijden? Han swarade at tijden föll honom aldrig långsam, ok at han inte wijste hwad långsamhet war (antingen förstoog han inte, eller will han inte förstå hennes mening).

En oskyldig aktar döden minder änn et hårs-måhn.
Morus, droning Elisabeths cantzler war i hela sitt lefwerne en så skämte-rijk mann, at då han skulle sträckia halsbenet, böd han skarprättar'n inte skämma sitt skägg (war han altså räddare om skägget än om halssen.
En Präst i *Wärmland hade just lycktat sin predikan när Herr Clas Uggla kom gåendes, då sade en ung Adelsmann åt bemälte Herr Uggla, at han lagade så at Präst'n än en gång predikade samme Predikan. Då swarade Ugglan: om wij hade nyss ändat wår måltijd ok präst'n komme til oss, monn han skulle be oss börja på igen.
Konung Magnus Ladulås sade til en som hade försedt sey: om iag inte wore wreed, så skulle iag straffa ehr nu strax: men efter iag är wreed, skall iag upskiutat.
En manade den andre ut til at fäckta bara för skryyt skull. Då kom den tridie ok lade sig emillan, säyandes; manen inte ut'n, troon han tör gå åstad.
En annan afrådde ok så en manande som änteligen wille ha uth sin wederpart för en klinga. Denne manar'n frågade medlar'n huad det kom honom weed. Medlaren swarade, iag will inte ni sku liuga, iag weet wäl ni har ändå ingen mening med. #55
En annan som nu war i Action at fäckta sade: går tä-baka eller iag stöter ehr.
En sade han höggn på qwickan. Ah illa det toog int' igenom.

Streek af en Fijn-tyf.
En tyf, af det slaget, som man i Frankrijket kallar Filou, ok på Swänska kan kallas Fijn-tyf, kom en gång i ett härbärge, där han inte meer fant än tre kappor, som wore fulle med puder baak på Ryggen: dem toog han ok gick sin wäg. När han nu kom i port'n mötte honom en Advocat eller Procurator som äfwen gick där til måltidz. Advocaten frågade huart han skulle gå med kapporne? Fijn-tyfwen swarade: iag skall gå ok göra kapporne rene, som gästerna där inne ha befalt mey. Då sade Advocaten; ta min med, hon är ok så pudrig, ok bär hijt hänne efter måltijden tillijka med de andre. Tyfwen tog moot hänne ok; men skall ännu bära igen hänne, så wäl som dhe andre tre.

Dröm, så god som onyttig wakan. En laat-hundz inwänning.
En kamerat kom in kl. 8 ok förkastade den andre at han så länge låg: seyandes sig hafwa warit på Norrmalm, på Södermalm, på Skepzbron, på Stoortorget, på Lilltorget; då swarade han som låg på Sängen; thet som iag har drömt i en fierdels tijma är bättre än alt det du har uträttat i tre tijmar.
En Fransos förbrådde en Swänsk, at de Swänske äre så late, at de icke idas stiga bittid up om mörnane. Då swarade den Swänske: -- -- --
En annan gång sade en Fransos: om de Swänske inte wore så late, hade de inte så mycki onyttig Jord i sitt land: då swarade den Swenske: om Fransoserne icke wore så ifrige, hade de icke så mycki Fransoser. #56

En Bonde sijr så ifrigt på en afrättning, at hästen luras åf'n.
På Hötorget i Stockolm afrättades en gång en missgärningzman. Ibland andre som såge dherpå, reed der ok en bonde. Fyre fijn-tyfwar såge at han hade en god häst, den wille de äntlig lura af honom. De fölgde alt in til boo'n, til dess han war wäl kommen i trängslen. Då stiger en på huarder-sidan om'n, spänne opp bukjoolen, ok hålla boo'n oppe i salen, mädan den tredie draar häst'n i hufwut, ok den fierde sticker på'n bak til, så at häst'n så makligen går undan boon, at han inte blefwet warse förn långt därefter, när de twå som höll'n, släpt'n i mark. Boon blef häpen ok ropade min ök, min ök. Men han som hade ledt häst'n wid hufwut, hade nu satt sig der på, så at ibland den myckenheten af folck, ingen kände honom: ok boo'n måtte så gå heem til foots, som war kommen te häst.
En kar hade tagit sig många hustrur som alle lefde: ok som han nu därföre stoog til rätta, frågade Domaren hwarföre han hade tagit sig så många hustrur: då swarade han, på däd iag ibland så månge måtte dock finna en god, ok blij wijd hänne. Domaren swarade småleendes: om ni inte har fått något godt här i werden, måtten i draga til andre werden ok sökia där. Dömdn så til afrättas.

Gossn, som väntade efter Herrn. Skulle komma ok klädan.
En Assessor hade en gång tagit sig en gosse, ok som han hade god löftesman eller borgen för sig, ok där til gaf godt hopp med richtigt ansichte wore de ense at husboon skulle gee honom tiugu daler om åhret, ok där til kläda honom. Som nu andre dagen kom, ok Assessorn låg ok wäntade goss'n skulle komma ok göra opp eld; drögdes däd in til kl. 7 så 8 ja in til 9 slog. Då stiger äntlig Assessorn opp, ok går in i goss'ns kammar, ok som han får sij hwar han där ligger waken, bannar han honom för det han inte hade kommit ok giordt opp elden #57 i rättan tijd, då swarade gåssen: iag har legat ok wentat efter at i skullen komma ok kläda mig efter aftahlet.

Skamli at förneka sin släckt.
En bonde hade en son, som war blefwen domare. När denne Fadren en gång besökte sin son ok fant honom ibland folck af werde; gick gubben, stackar, likwäl fram til son sin ok *taalte honom til. Då frågade de andre huem dänne gubben war. Son suarade däd är en min arbetzkar: då sade boon, frijlig är iag en arbetzkar, men denne arbetzkar'n ha giort domar'n.
En stoorskrytare sade en gång at han hade -- -- --
En förtälde en gång i Brabant om konungens i Swerje tapferhet, ok brafhet: at han hade sielf -- -- -- då swarade en Spanior: Konung Phillip i Spanien hade tre bålster som han låg på om nättren, som wore stoppade af intet annat än af deras skägg ok mystachier, som han hade slagit i hiäl.
En skämtsam Ture kom til Kung Göstaf den förste, ok bad at han wille släppa fyre fångar: kungen frågade hwilcke de wore, han swarade: Mattheus, Marcus, Lucas ok Johannes, som därtils hade warit fångar i Latinen ok Greskan, män längtade nu swåra efter frijhet på Swänska ibland de Swänske.

En waan at lefwa, menar han skall altid lefwa.
En fånge i Upsala, aftonen förrän han skulle utledas, wille inte äta rökt kött, ey heller salt maat, af orsak at däd plägar föda steen. Ey heller wille han dricka mycket, ty, sade han, mycket dricka förorsakar flussar, ok han war der til förutan dess af sig sielf benägen. Om måron förr'n han gick ut, wille de ge honom Spanskt wijn, ney, sade han, iag tackar ehr; Spanskt wijn hettar för myckit, iag törs inte drickat. När han nu utleddes, wille de föra honom genom den gatan, som kallas -- -- -- då sade han: fören mey inte igenom den gatan ty der är iag skyldig pänningar, de torde kräfja mey. När han kom #58 på rättareplassen böde de honom åter wijn igen: han sade at doctaren hade förbudit honom hetzsiga drycker.

Öfning gör käck. Lättia gör bräck.
En Courtisan plägade säya, at en kar kan inte wara käck för än han har haft tre ting: kärlek; träta ok en process eller rättegång.

Tåhl ok leer deråt.
En Spartaner när han icke efter sine Meriter blef uptagen ibland de trehundrade, som wore de förnämste i staden, då sade han med leende lynne, at han war glad at hans Fädernesland hade så många inwånare som woro bätter än han.

Som du har folket til.
En Munck råkade på en wäg i hoop med skelmar, de frågade huart han skulle gå, han sade til en körkia ok predika. Så predika nu först för oss sade de. Han Muncken såg däd war intet annat på, än lyda dem: begynte så: Gode männ, iag kan inte bätter likna ehr wijd, än wijd wår Herre Christus: han led myckit ondt här i werden; så gören i ok, han umgickz med Skriftlärde ok Phariser. Så ni ok. Han gek barfota: ni ha icke synnerliga bra skoor. Han hade inge pänningar: så troor iag ni ok. Han fastade i fyrtie dagar ok nätter: så troor iag ni ok stundom. Han blef förråd af en sin discipel; så sku ni ok blij: han hängdes emillan twå tyfwar; så sku ni ok bli hengde. Han nederfor til helftis: dijt sku ni ok fara. Han upfoor te himbla: men ni blij qwar i helfweti: dijt hielpe ehr Gud fader, Son ok then H. ande.

Löna du, så blijr du lönt.
Keyser Augustus, elliest kallad Octavianus, war en stoor Libhaber af werser: ibland andre som honom sine wärck offrade, war där ok en Greek, som componerade grekiske Epigrammata #59 eller öfwerskrifter. Som nu Augustus meer älskade sitt Latin än Greskan, fägnade han icke synnerli dänna greske Poe1ten, ey heller gaf han honom något för sitt omaak. En gång när han præsenterade keysaren ett grekiskt Epigramma, tog keysaren ett latinskt, däd han, keysaren, sielf hade componerat, ok gaf åt greken igän för sitt. Greken undfick däd mäd underdåd ok lästet ganska glad, ok toog sedan i böxsäcken efter penningar, gaf åt keysaren så många RichsDaler som werserne woro, säyandes: iag geer ehr efter mitt råd ok ämne, ok icke efter eder wärdighet. Hade iag meer, gofwe iag meer. När nu alle de där-omstående begynte til at lee där öfwer, loog keysaren fast meer, ok befalte at ge åt greken ettusend Cronor eller Richsdaler Sestertier.

Wetskaper utdragne ur Grekeland.
En Grek ok en Swänsk discurerade tilsammans, då förhoof Greken sig af sin nation, seyandes: wetten i icke at uhr Grekeland äre utgångne alle wetskaper. Då sade Swänsken, däd är sant, de äre så utgångne, at där är nu ingen mehr qwar.

Ta kortiln at lagan.
En fijn-tyf, at iag så må kalla en Filou, wankades på gatorne i Stockolm, i acht at få någo grep til sin konst, såg en gång huar dören stoog öpen: gick dermed dristigt in, hafwande sin uhrsächt beredd, i fall han af någon möttes. När han nu där inne i stugan såg ingen människia, tog han en qwinfolkz kiortel som där låg på en stool, ok gick så ut. I porten mötte honom Huse-Herr'n, ok frågade huart han skulle gå med kiortel'n. Han swarade: ehr hustru har gett mey honom at lagan. Den andre tänckte at däd war en skräddar-gesäll, ok lätt gån. Männ förnam annat af sin hustru, när han kom in uti kammar'n, då ded war förseent at sökia efter skräddargesäll'n.

Bär igen med lämpa.
Kung Carl den nionde war en gång i en köpmans bood; i #60 Stockolm, ok som der war stoort tillopp af folck, bad han köpman gee grann acht at icke något bortstules. Köpman sijr sig om, ok saknar en lijt'n Gullkeed, som de då myckit brukade Gullkädior. Kungen förböd drabanterne at slappa ingen ut förr'n kädian wore funnen. Befalte så dijtbäras en skåål full med sådår eller klij. Ok at huar ok en så af hans folck, som andre, skulle sticka handen der i: ded de ok giorde. När det war beställt, fans kädjan i sådorne ok ingen viste hwem den hade dijt lagt, så sluppe de ut, den ena med den andre.
Kung Johan toog, i däd han twättade sig, ringen af fingret ok gaf'n åt en af sitt hoffolck att hållan. Sedan han hade twettat ok torckat sig begerde han inte igen ringen. Den andre meente at kungen hade glömt där af, behölt så ringen, alt fort. Efter en månad, kom åter samme kar at stå hoos kungen, när han wille twätta sig om händren: När kungen toog ringen af fingret toog den samme efter honom, som tänckte åter få en ring i sine antwardning: men kungen sade: iag mins ännu at ni tooge moot en ring sist, den i ännu icke hafwen gifwit mig igen. Den andre bleef häpen, rymde håfwet ok torde aldrig komma huarcken i konungens eller andre bekantes åsyn meer.

Gossn som toog blind-tacka efter sine skuldenärar.
Fyre bussar råkade en gång tilsammans, ok som de ingendera hade pänningar, spintiserade de länge på, huruledes de måtte kunna tractera sig wäl för inte. Äntligen funno de gott at gå in på ett werdzhuus där de wiste at där war en Tyllp til källar gåsse. De lätte hämta in Ööl ok wijn af bästa slaget, ok drucko lustigt om. När de wore wäl plägade, togo de den tijden i acht at gå bort som werden war ute. De begärte räkningen af gossen på det som war förtärt: När de hade slagit af något med honom, stack den ene handen i böcksäcken ok låddes som han wille taa op pänningar ok betala. Den andre sade: inte sku ni betala, ded kommer mey til at betala. Den tridie låddes #61 blij sticken, betygandes högt ok dyrt at de ingendera skulle betalat, men han wille ok borde görat. Då sade endera: iag sijr wäl at wij med den låt'n skulle bringa hela dagen til: wille wij kasta lått, eller ok kom lätt oss binda ett kläde för ögonen på gåss'n, ok hwilckendera han först får fatt åf oss, han skal betala laget. Gåss'n han war därmed wäl til fridz, lät binda för ögonen på sey, ok gick ok famlade efter dem, rätt som man plär ta' blind-tacka, eller blindko. Med det samma smygde de sig ut på dören, ok hände sig at werden äfwen kommer in straxt de wore utgångne. Han undrade på hwad goss'n giorde, stoog ok såg på'n til des goss'n fattade ti'n hölt honom för endera af de andre, seyandes, ni, ni sku betala laget. Hade han icke skäl at säyat!
Twå ertz-tyfwar, hwilckas penningar streckte sig til en Tretusend Richzdaler när de hörde at Richzdalern war opslagen ifrån 5 daler til 5 daler ok en marck wore de omtänckte huru de sig igenom ded tilfället skulle richta: hwilcket upsåt de således wärckstälte. De reeste tillsammans til Stockolm til Michelsmässmarcknan som så kallas, efter han just om Michelsmässdagen begynnes. Sine tretusend Richzdaler togo de med sig, ok logerade den ene på Södermalm, den andre på Norrmalm. Den som logerade på Södermalm gaf sig ut för en borgare ifrån upstädren, tyktes wara lätt til at narra: sade sig wara kommen til Stockolm til at hopköpa allehanda småsaker af galanterien, band, silfwerknappar, hattar, tafft ok annat silkes-tyg, til at bringa sådant i upstädren ok föryttrat: han prutade snart ingen ting, utan betalte straxt ehwad de begärde, ok alt i reda flincke Richzdaler men gaf dem ut för 5 daler ok en mark efter som han hade dem derföre tagit. Köpmännerne togo det wäl emoot, efter de ändå wäl funne sig i sin räkning. Män änteligen sade han: gode Herrar, det är icke billigt at i förloren något, ey heller at iag förlorar, ty kan iag icke ge ehr Richzdalern för mindre än iag har tagit'n. Män willen i hafwa andre pänningar så skall där ok blij råd til. Jag will gee Eder en Zedel, til #62 min kiöpman på Norrmalm han skall lefrera eder annat mynt om i begären, enär i honom desse Richzdaler igengifwen ty af honom hafwer iag tagit Richzdalern för 21 mark, för samma wärde lärer han ta igen, och gee Ehr annat mynt igen. De andre tänckte, ded blijr alt wäl, om wij läre winna en mark på Richzdalern, i det han ger oss 21 mark för huar (där han dock elliest intet går för mehr än 20 mark eller 5 daler) De togo en Zedel til den sagde köpman, at han skulle utwäxla dem alle Richzdalerne emot annat mynt. De gingo stad i god tro, men slog dem felt. Ty den andre förmente köpman på Norrmalm stelte sig myckit wänlig i förstonne, sade at alt skulle godt göras: bad dem man rekna honom Richzdalerne tilhanda, så skulle de sedan strax få annat mynt. De gofwo honom igen den ene 100, den andre 2, 3, 4, 500 i hopp at få annat mynt igen, 21 mark för Richzdalern. Sedan sade han at thet är nu wäl at han sine penningar igenfåt: men den kar'n som de penningarne åt dem utlefwererat, det är en skälm. Ty iag, säger han, har dem åt honom ährligen ok redligen länt, män han har inte betalt mey, ty, efter lag, at huar är sin -- -- -- fångesman, tar iag mine pänningar igen: wilen i lagsökia mey, är iag för eder sielf til swars. Men edert bäste råd, mig til' döme, är at i söken eder fångesmann, bäst i kunnen, ty han är plichtig at betala ok ehrläggia alt hwad i honom hafwen tiltrodt. De gode köpmännerne lätte sig med de orden afspisa, män när de komme på *Södermalm, til den förmente rijke köpmannens herbärge, war han bortreest, ok de skole ännu sökia efter honom. Då de komme på *Norrmalm, ok wille hafwa til denne före sagde sin återgång ok regress, war ok han borte: så at de ingendera funno hemma. Måtte så de gode handelsmänner, försmälta den hårda malmen, den gången, män achtade sig en annan gång at blifwa på samma maner lurade.
En utaf samme slaget som omtalt är, en ertz-luf, såg en gång en fiske-sällierska wid Skepz-broon i Stockolm i en sump: ok som hon hade en god stinn pung wijd bältet, grundade han icke så synnerli länge förrän han fant på råd. Han låddes ha #63 fråsan eller skälfwan, kom til den gode Gumman i heel ärbarmligit tilstånd, ryste ok fryste illa: bad at hon wille hafwa den godheten för honom ok gee honom en fisk, ok sticka den imillan rocken ok ryggen hans, ände ut för ryggeraden: emädan han hade hördt, at fisk således brukad, skulle wara god för fråsan. Den stackars gode Gumman tänckte på intet argt, men gick willigt stad, toog en fisk, ok stoppade honom ändelångz efter ryggeraden, imillan skiortan ok kroppen som han begärdt. Han låddes alt frysa imedlertid, leet alt uhu hu hu! til dess hon hade stoppat fisken wäl inn. Imedlertijd skaar han hännes pung af, den hon hade wid bältet, ok stoppade honom så makligen uti böxsäcken, altmädan hon stoppade fisken ut för ryggen. Där med gick han sin koos, tackade högeligen för hafdan godhet; sade sig reda tyckas känna någon lijsa. En stund därefter, när käringen wille läggia nehr pänningar i pungen, saknade hon bå' pung ok pänningar. Men han fant sine kamerater, som detta wärcket förr hade hållit för omöyligit, åt ok drack med dem så länge dät rächte, til dess han tillijka med them slutligen gick til kinkeby.
En annan streke-tyf (efter de ha kommit på talet) wäddes med en borgare i Calmar at han skulle stiäla lakanet undan honom nästkommande natt. Til at erhålla sitt waad, upfant han sådant medel. Han beställte en sin camerat, som kom om natten ok giorde stoort buller för dören ok i förrstugan. Borgarn som ded hörde hoof sig tillijka med hustrun i hastighet upp ur sängen, lopp ut i förrstugan til at sij hwad der war på färde. Imedlertijd giorde den här tyfwen sig med sin andre camerat ett hohl på taket; gaf sig der ned igenom, ok tog bort lakanet, klifwande der med upp genom taket igen. Fahr i gåhln kommer inn med Moor, ok sijr at lakanet war borte: gissar straxt at den wäl-wiste tyfwen der hade warit framme. Hwilcken ok andre måron befans i sanning; i ty at tyfwen kom ok tedde #64 sitt eröfrade lakan, ok wan så thet wadet, som borgarn sielf tilförende hade upsatt.
En silfwertyf kom i Stockolm in på ett wärdzhus. Ok som man ibland åtskillige discurser frågade af huad profession han war, swarade han rent åf: iag är en silfwertyf. Alle de dher omkring sittjande wordte häpne af hans frijmodige bekännelsse, så at de frågade honom huru han bore sig åt när han stole silfwer? Han sade, så giör iag. Ok tog med det samme en silfwerkanna i handen, drack först ok begaf sig så sedan alt när- ok närmare dören. Sij, så giör iag, sade han, ok huisp! der med wiskade sig ut genom dören, ut på gatan. Ok som ded war på Wäster långgatan, där altijd myckit folk ströfwar förbij, kom han i folkhopen, at ingen kunde känna eller få igen honom.

Pärle- ok stene-handel bedrägelig.
En boof hade en gång en demant, som war värd wid pass 200 Richzdaler: med honom giorde han ett stycke i sin konst, det är et boofstycke, således. Han toog en annan hwijt steen af dem som komme ifrån Canada, den lätt han tällja ok slijpa til samma stoorlek ok utseende som den rätte demanten, så at den som icke förstoog sig på de warorne, skulle wäl hålla den ene så god som den andre. Der med gick han -- -- --

Hwar ok en är sin Adam ok Eva ännu i denne dag. När man gör moot Laag ok rätt.
En weed-dragare satt en gång med sin hustru ok qwidde öfwer deras beswärlige tilstånd. Hade myckit at säya på Adam ok Eva, som hade warit wållande til så mångas ofärd. Däd hände sig at en Greefwe kom mä-dä samme gåndes op för trappan, ok som han såg dem sittja så sorgsne, frågade han dem orsaken. De sade alt dä di meente, ok skyllte på Adam ok Eva. Grefwen sade at de skulle komma i hans hus, där skulle de ha gode dagar. De komme. Grefwen lätte sättja för dem tree #65 rätter hwart måltijd, män däd fierde fatet skulle de inte öpna, ty om de toge op låcket ok såge där i, skulle de strax blij utkörde, ok blij som de wor förr. Dä gick en ok annan dag förbij. Äntligen sa' hustrun åt mann sin, mig lyster likwäl at sij, hwad som är ti dä-där fatet. Mann-hennes sa' at hon måste ingalunda röra där wijd, utan komm' ihog hwa' sagdt war. Äntligen betoogz hon då strax af förrwett, at hon inte länger kunde hålla sey, öfwertalte ok sin mann, at han gaf sitt samtycke der til at fatet uptäcktes. Rätt som de då toog' af locket eller täcket, sprang där en lefwandes Muus opp, ok drog under sängen. De blefwe förfärade, ok efter de inte kunde ta igen musen, war deras missgärning rögd. När nu skaffar'n kom, märckte hwad skedt war, ok sade't, efter plichtig lydnad, för Grefwen ok Grefwinnan, sitt herrfolk, drefwes weed-dragaren samt mäd sin hustru därut, mäd förbråning, at de inte mehr skulle skylla på Adam ok Eva, efter som de nu sielfwe hade warit skull til deras gode-dagars mistande, ok måtte så bära weed seen som förr.
En Gud-lös Sälle, såg at Prästen eller skrifte-fadren fick en gång wackre pänningar, ok lade dem ti en mössa, bre wed sig. När nu skriftfolket wore sin koos, gick han til Präst'n, beklagade sig at honom infölle stundom swåre tanckar, däm han inte förmådde af-slå, nämligen att slå i hiähl dän han först öfwerkomm. Präst'n bad honom bedja Gud, at af-wända alt ondt. Den andre sade, dä hielper inte, ok rätt nu kommer dä åt mey. Nappar mäd dä samme efter värjan (somlige säya knijfwen, i andre editioner) Präst'n taar til fötters, ok lemnar pänningmössan, den som den andre kom wäl til måtta. Jag menar til en lijt'n tijd. Ty efter en måna bleef denne fast-tagen, ok förd till kinkeby.
Uti en siö-storm befalte skepparen sine passagers eller -- -- at kasta i siön däd tyngsta som de hade. Då toog en sin #66 hustru ok slängde öfwer bord, säyandes at han intet tyngre hade än hänne.
En Munck ok en Protestant fölgdes åt på en wäg. När de komme til ett korss, giorde Munken sitt reverentz som wahnligit. Seen komme de til ett trä, då sade *Protestanten åt Munken: hwij gör ni' ki reverentz för dä-där trä, så wäl som för korsset, som ok är trä: Munken swarade: hwij kysser ni inte ehr hustru ander-stans så wäl som på munn, efter som däd är alt ett skinn, ok alt ett kött.
En pijga kom en gång til en Å, ok som den ån war diupare än hon kunde wada, war hon illa utkommen. Äntligen kommer hin onde i en ungerswänns gestalt, ok tilbiuder seg at willja föra henne öfwer allenast hon wille bewillia honom, at få sin willja mäd hänne. Hon lofwade, dock mäd däd willkor ok förord, at han skulle bringa hänne torr öfwer. När de nu wore öfwer strömen, wille han fullborda hwad lofwat war. Män pijgan hade pissat under wägen, så at hon wijste honom af underkläderne, at han inte hade öfwerfört henne torr som af-sked war. Altså måste den Stygglingen gå bort, ok fick inte för sitt omak. Pijgan war glad hon slapp öfwer, ok gick sin wäg.
En wijnförlåtare hade döpt sitt wijn så at han begynte nu få en tämli stinn pung. Som han en gång kom til at somna wijd en älf-backa, kom en glada flygandes ok fick sij hans röde sammetz-pung, den han hade bundit ut-mäd sijdan på seg. Höns-gladan meente at däd war ett stycki kött, flyger till ok spänner pungen ok flyger sin koos mä'n. Kar'n waknar ok sijr pungen i gladans kloor, där-åt han war passlig glad. När nu fogeln war kommen mitt öfwer floden, ok märckte at hans roof inte war maat-nyttigt, släpte han neer pungen i wattnet. Wijnförlåtar'n sijndes at hans bedräg war straffat, sade wid sig sielf: Nu sijr iag at doopet är insticktat at döpa barn ok icke wijn, #67 ok sade åt pungen: Af wattn ästu kommen, til wattn skall du warda igän.
Gref -- -- Oxenstierna sade at studier wore Silfwer för O-adeln, Gull för Adeln, ok Juweler eller ädle stenar för Printzar.
En målare som excellerade i sin konst, hade fule barn. När nu en hans wänn frågade honom, hur dä kom til, at han Conterfey wore så wackre ok hans barn så fule, swarade han: di barnen som iag gör på Conterfeyen, gör jag om dagen, då jag wäl sijr, män de andre gör jag om natten, då iag inte sijr.
En Präst säges hafwa giordt ett sådant Exordium på sin predikan: Älskelige Åhörare: ett är som jag förstår, ok ni förstår inte: ok ett är som ni förstår, ok jag förstår inte. Ok ett är som hwarcken ni ell' jag förstår.
Däd ena som jag förstår ok ni inte, är, at ni borde föra mig tijenden ricktigare. Däd ni förstår ok jag inte, är at iag skall skaffa bort min pijga ur huset. Däd hwarcken ni eller jag förstår, är detta dagsens Evangelium.
En Diekne sade om Trettonde dagen at man ok celebrerade Sancte Epiphanias högtijd, den han hölt före ha' warit Tre wijse mäns moder.
En Finne sang en gång
Mit hierta mit hierta huad böfweln fattas täg,
För werdsens godz så grufwar jag mäg,
Mit är båte Himmel ok Jord,
Min ätt wara från Finnelann
Min Fader wara go Tyremann.

Allenaste Gud i Himmelrijk: både nu ok i ewighet Amen.
En Präst begynte en gång i ett gästbod på den Salmen, Allenaste Gud i Himmelrijk. Där på tog en ann ti: både nu ok i ewighet. Amen. Så at Salmen begyntes ok slöts alt i sänder.
Fyra unge Säller komme på et werdzhus: de lätt hemta ett #68 Fisk-faat, som war inte meer än tree fiskar ti, efter där inte meer fans. Då war där en af dem som proponerade en lag, at huardera skulle citera en Salm ur Salmboken, för'n han skull få taa i fate. De bewillja de't all'ihopa.
Den förste sade: Begynna will jag at prijsa.
Den andre: Hwad kan mig stå til trång ok nöd
Ty Herren Gud mig föder
Den tredie: Täd är mig ledt som tu wäl weet,
uti hwad deel, mäd mig är feel.
Den fiäle: såg at han war narrad, tog soppan ok giöt de andre i ögonen ok sade:
Bestänck mig mäd Isop Herre min
så warder jag snöhwijt ok reen. Ok mä' som di torka' seg i ögonen, åt han opp den ene fisken efter den andre.
Däd war en gång en låghalt som hade myckin lust at wandra Ok när han kom i näste landskap, föll han af häst'n ok bröt beene åf seg. Där komme någre Bönder, ok när de märckte at hans ene been war länger än däd andre, meente de at han hade ryckt däd eene ur leed'n ty toge de ti'n ok förde hem-n til bond'byn, droge hans ene been så jämmerlig, at draga i leed'n igen. Ok seen, mått han ändå betala dem derföre lijksom de hade giordt-n bätter. Ok ändå gee någo på köpet, efter han inte kunde språket.
Turene, den berömde Marskalken i Frankrijke, när han en gång hade putzat Tyskarne, wijd Brisaks-belägrings undsättning, 1675, skreef han til kungen i Frankrijke, om Tyskarne, at Fåren wore gode, män Heerdarne dogde inte.
När Syrach satt wijd en annars hustru ok mann-hennes kom inn, sade han Syrak: Haf icke misstanka om dina hustru den dig kär är: Ok när han en ann gång kom heem ok fant en #69 annan mann hoos sin hustru, sade han: sitt icke när en annars mans hustru.
Pickelhäring hade dömdt en til lifwet. Ok när folket kom ok frågade hwad han hade haft för skäl til sådan doom. Sade han. 1. Det har så mey behagat. 2. Har Snickar'n giordt Stubbstocken, ok will inte taa igen. 3. Har folket hyrt sig fönstren i kring Torget at sij på. Kan han altså inte pardoneras.
Pichelhäring klagade sig hafwa i hufwudt ett stort sår. De toog' åfn den ene Calotten efter den andre: äntligen war der inte sår på hufwudt, då sade han, bätter neer. De tog'n på nackan: bätter neer: på hals'n, bätter neer. Äntligen komme de til rumpan, då sade han: där där.

Släpp ingen inn, förutan döden.
En Jomfru war en gång så förtretad af en ok ann, at hon gaf sig i enslighet i en kammar, ok befalte pijgan sin at släppa ingen mänskja in, utan döden. Thet ryckte kom ut. En ung-kar tog på sig hwijta linnkläder ok gick til Jomfruns cammar-dör ok bultade: Pijgan frågade huem där war: ung-kar'n sade (mäd groof röst) döden. Då lätte pijgan honom inn: han går til Jomfrun i sängen, ok säger sig ha hördt hennes ropan: är nu kommen til at taa' henne. Jomfrun undergaf sig hans willja, ok war nu tilfredz at dö. Rätt som nu den omtalte döden war som mäst i färd mäd hänne, ropade hon: Ach! huru liuflig faar min siäl til Himbla!

Här är jag.
En Räf förbrådde en gång en Kräfweta, at hon war int' anna en bryllerska, som inte wiste sielf huad hon wille, gick nu fram, nu tilbaka. Kräfwetan sade, at om hon wille, kunne hon #70 wäl gå så foort som räfwen. Där om slooge de waad, ändå mäd däd willkor at räf'n skulle få för-ut så stoort stycke som hans kropps längd. Kräfwetan ställer sig bak-om räfwen ok rätt som han sprang stad, fattar hon honom mäd sin sax i rumpan. När räf'n kom fram, wände han sig om mäd hast ok frågade kräfwetan, huar ä du? Hon swarade: Här är iag. Då såg räf'n at han hade tappat. Ty i däd han wände sig om, hade han slängt fram kräfwetan.
Twå fölgdes åt i en skog, ok som Göken tog til at ropa, sade den ene, hör du han kallar deg Kukuwall. Den andre sade, han kallar deg ok inte meg. Hur däd ene oole' gaf däd andre, komme de til slåss. Den ene stämde den andre til rätta. Domaren sakfälte dem til böter: Ok sade, däd är ehr doom at Göken har inte sungit för ehr någondera, utan för meg. Ty ni sku gee meg huardera så mycki pänningar.
En Bond-dräng hittade ett ur-wärck. Ok som han hörde at täd knäppte, tänkte han at däd war nå' trållskap där-inne, ok slog så sönder'et i kraas. Ägaren blijr däd warse, ok frågar Bond-drängen hwarföre han hade slagit sönder uhr'n? Han swarade at täd war någon lijten diäfwel där inne, ty han hade grant hördt honom låta. Drängens fåwitska blef honom räknad til ursäckt.

Som ni sijr.
En eenögd Läkjare frågade sin patient hur han mådde? Patienten swarade som ni sijr. Läkjar'n skämtade ok sade, om ni mår som iag sijr, så är ni half förlorad, ty iag har inte meer än min halfwa syyn.
En kom in igenom dören ok skulle gör reverentz, män bar ofwerända i däd en stool stoog i wägen. Seen steg'n opp ok sade: om förlåtelse jag kommer så dristigt. Harmas inte at en ann säger efter sägn.
En sade åt den andre, wille ni tijga, så will jag säy' ehr en ting. Den andre swarade: willen I at iag ska tijga, så tijgen i först: huij är ded icke så lätt at tijga för ehr, som för mey.

Purlukus.
I Upsala war en -- -- -- hans maner war at tala efter trycket. -- -- -- #72
Men hvad görs behoof at framdraga de forne Greker, Romare ock hvarjehanda lands-folk.
Finnas icke ännu lefvande Exempel noog. är icke månge Croeser, Crates, So1crater, (Tyranner), Diogener, -- -- -- så wäl i wåre, som i de forne tider, så wäl i wårt fädernesland som i främmande land. Tïm in Suecia quïm in Græcia.
Jag will allenast tala om en Swensk Diogenes som jag har känt. Ded war Lucidor eller Lasse Jahanson. Han gick på gatan ock sang: då bad jag honom at han inte skulle siunga. Han frågade hvarför icke? Derföre, (så war mit Swar,) at icke är tjänligit. Då bemötte han mig, om icke wädret eller luften war allmen ock altså hvar ok en hade fritt til at bruka henne, wari sig i sång, speel eller taal. Så wore ock tungan hans egen, ock wijsan den han sang, hade han sielf componÇrat.
Då wille jag skillja mig wijd honom, toog en annan gata nemligen Swartmangatan, (wij wore just stadde i dess gatemunn på Köpmangatan.) Han wille gärna wetta hvarföre jag icke wille hålla honom sällskap? Jag gaf til swars, at icke alt folk må wända ögonen på oss för hanss sång skull, ock hålla oss för Narrar. Han sade folke wore Narrar sielfwe: Dock lofwade han sig inte mehr willja siunga. Ded han ock höllt den gången.
En gång ook Greef Päder Brahe förbij, då toog jag af mig hatten som andre, ock bockade mig, Lasse frågade mig hvarföre jag ded giorde? Derföre, at Riksens Drotz ook förbij, sade #73 jag, och ded heter: Ähra den ähra bör. Och han dessutan är en Herre, hög af ålder och meriter, och meriter äga wördas ock ähras. Då swarade han: Grefwe Päder faar sijne wägar ock jag mijne. Om jag har någre penningar i pungen, går jag på et werds-hus, lagar om mig ded bäst jag kan, och Gref Päder för sig hvar han will. Men har jag något at sökja af honom, så går jag til honom ock bugar ock bockar.
När jag baad honom bättre anwända sine gåfwor, sökja ynnest hoos de höge, deraf han kunde winna både födan ock ähran, swarade han, at det wore wäl tokot at sällja sin frijhet för någre hundrad Richzdaler om åhret: Ock dertill wore ded en idel inbillning om den ähran. Ty, sade han, om ni sutte wid et Herrebord, ock jag wid en Gårköksbord, eller ni sutte wid den ene ändan af bordet, ock jag wid den andre, käre, hwad sällhets förmåhn hade i fram för mey?
Då jag widare förehölt honom, at Principibus placuisse viris sapientia summa est, ock at ded wore den förste trappan til ähra ock upkomst, at berömmas af dem berömdom, erkännas af dem wärdigom wärdig, hvillket man icke med undanskrymslan, utan med upwakt och förtjenster öfwerkommer, sade han sig intet passa på, sig intet ha swultit än. Då swarade jag, ded kan än wara tid noog.