MAG. JOH. QVIRSFELDS HIMMELSKA ÖRTEGÅRDS-SÄLLSKAP

Texten är inskriven efter den tryckta utgåvan av MAG. JOH. QVIRSFELDS HIMMELSKA ÖRTEGÅRDS-SÄLLSKAP. Texten är översatt av Rönigk 1758. Den är inskriven vid Institutionen för nordiska språk i Lund av Lillemor Santesson. Texten kan innehålla typiska korrekturfel.

MAG. JOH. QVIRSFELDS HIMMELSKA ÖRTEGÅRDS-SÄLLSKAP
Aldeles å nyo förswenskadt af Olof Rönigk.
Stockholm: Lars Salvii förlag.1758

[7] Inledning Til Den Himmelska Lustgården.
Aldenstund den Himmelska Själa-Brudgumen har älskat människo-slägtet af ewighet, så har det ock blifwit Hans åstundan och nöje, at hos det samma göra sig boning; därföre har Han ifrån sin himmelska thron begifwit sig hit neder på jorden, til at med sin nådes-närwarelse wara sin kära Brud desto närmare. Si! huru kär hafwer dock GUD folken, så at Hans största lust är med människors barn, och Han spelar på HErrans jordkrets.
I Salem är Hans tjäll; och Hans boning i Zion. Söder ut uppå bärget Zion äro dens Högstas heliga boningar; på den [8] sidone norr ut ligger den stora Konungens stad: dock är Hans slott och Konungsliga borg icke upbygd med människo-händer, eller upsatt af jordiska stenar och kalk, utan af Propheternas och Apostlarnas lefwande stenar och pelare, där JEsus Christus sielf hörnestenen är. Detta är den lefwande Gudens församling. Johannes såg dess murars byggning i andanom, såsom en Jaspis, och murarnas grundwalar prydde med allahanda dyrbara stenar. O huru lustiga äro Dina boningar, HERre GUD Zebaoth!
Nedan för bärget öster ut, icke långt ifrån brunnen Siloa, uti en lustig dal, hafwer denne himmelske Salomo planterat sig en lustgård, och inslutit densamma imellan twänne murar, til at därinne undertiden förlusta sig med sin Sulamith. Han kallar den en Lustgård af Granat-äple med ädla frukter, Cyper med Nardus, Nardus med Safran, Calmus och Canel med allahanda Libanons trä; Mirrham och Aloes med alla bästa örter. Dit går Han dageligen ned, at Han sig där förlusta skal i örtagårdarna, och hämta rosor.
Bruden finnes ock ofta därinne; emedan det är just det ställe, där hon plägar [9] hålla kärliga samtal med sin himmelska Brudgume, och därjämte med Honom uti Hans famn njuta den ljufwaste middags-hwilan: ändock hon hwarken morgon eller afton underlåter at besöka denna lustgården. Ty den purpurfärgade morgon-ronnan är ofta ännu icke framkommen ur sin sofwe-kammare, ej eller foglarnas qwicka läten och ljufliga sång börjad, när bruden redan i gryningen några gånger gått igenom lustagården, och i et andeligt själa-samtal förlustat sig med sin Brudgume. Ja, hon står wäl up om natte-tid, sedan hon förut likasom i en dröm, utan at weta annat, än at hon warit i Lusta-gården, sökt i sin säng, den hännes själ kär hade, men icke funnit honom. Om hon ock någon gång af owarsamhet råkat försofwa sig så länge, at hon ser den gyllene solen med sina brinnande strålar aldeles wara upgången, så understår hon sig icke, at åskåda densamma, innan hon först med åtskilliga kärleks-blickar helsat på sin Nåde-sol, rättfärdighetenes Sol, Christum JEsum. Huru söker hon icke, huru ängslig skickar hon sig icke, om hon icke straxt får se Honom! O huru ser hon sig ej om i alla rum och wrår, bakom hwilken buska Han til äfwentyrs torde [10] hafwa gömt sig, til at genom et hjärteligen wälment drögsmål pröfwa hännes kärlek, til dess Han ändteligen kommer fram, och genom sin Anda meddelar hänne den ljufwaste morgon-kyss. Detta är den honungs-söta himmelska godhet, som en trogen själ hwar morgon i sin bön får smaka, när Guds Ande låter några himmelska tröste-droppar, såsom en föresmak af det ewiga lifwet, nedfalla uppå hännes brinnande läppar eller andäktiga hjärta. Detta uptänder då Bruden i så måtto, at hännes kärlekslåga begynner desto häftigare at brinna, såsom en jordisk eld gör, när olja därpå gjutes; så at JEsus blifwer hänne ju mer och mera kär. Då tycker hon, at tiden löper altför snart sin kos, om hon än dag och natt finge omgås med denna sin Brudgume, och med Honom hålla det ena kärliga samtalet efter det andra. Hänne fela icke ord, ty de likasom flyta utur hännes mun. Emedan hjärtat är fullt, så måste ock munnen däraf nödwändigt öfwerflöda. Upstiger då solen öfwer hännes hufwud, och med sina strålar likasom blåser en häftig heta ifrån sig, så, låter hon, Bruden, sig dock icke därigenom drifwas ifrån sin Brudgume utur Lusta-gården; emedan [11] hännes andeliga kärleksheta förorsakar, at hon föga kan känna den andra. Där finnes wäl ock nog skugge-rika trän och buskar, därunder hon kan göma sig med sin käraste, och således utan hinder fortfara i sit själa-samtal; men hon sitter ock dessutan under dens skugga, som hon begärar, och Hans frukt är hännes hals söt.
Han wederqwecker hänne med blomster, och upfriskar hänne med äple; ty hon är krank af älskog. Hans wänstra hand ligger under hännes hufwud, och Hans högra omfamnar hänne. Där hwilar den kära Bruden, och begynner blifwa sömnig, til dess hon omsider i en sådan söt kärlek därwid insomnar. Men huru tyst är då hännes Brudgume! huru winkar Han! huru beswär Han Jerusalems döttrar, wid rår eller wid hinder i markene, at de icke, upwäcka eller omaka Hans käresta, til dess hänne sielf lyster.
Ja, wil den swala aftonen ändteligen nalkas, at skuggan börjar blifwa längre genom solenes bårtgång, så skulle hon räkna sig för största skam, at släppa sin Själa-wän utur ögnasigtet, så länge hon ännu kan se den naturliga solen. Och fast denne äfwen wore nedgången, så har hon dock [12] ljus nog, allenast hännes Nåde-Sol ännu lyser in i hännes hjärta. Stjärnorne måste ofta likasom aflösa hänne ifrån hännes Käresta. Och när desse til en stor skara äro upgångne, då först aktar hon wara tid, at begifwa sig utur lustgården til at låta kroppen få sin naturliga hwila; ehuru hon ock, när hon sofwer, wakar när sin JEsum med hjärtat.
Och i så måtto plägar själen dageligen hålla sit himmelska Örtagårds-sällskap med Christo; äfwen som de ock nu hafwa warit tilsammans i deras Örtagård. J öfrige trogne och af andelig älskog intagne själar, som hafwen lika del i denna edar Brudgume, emedan j, äfwen så wäl som andre, med Honom i en sann tro ären trolofwade; låtom oss något litet följa dessa såta wänner i deras andeliga Lustgård, och af et heligt kärleks-nit likasom oförmärkt och i all stillhet gifwa akt på deras förtroliga samtal. Det är oss icke otjänligt, at lära af andra, som hysa en ren kärlek til hwarannan, huru de med ord och åthäfwor förklara densamma, på det ock wåra själar, när de winna den sällheten, at pläga et så önskeligt omgänge med deras himmelska Brudgume, måga så förhålla sig som en andelig kärlek [13] fordrar. At förtiga denna wår Brudgumas läro-rika läppar, hwilka liknas wid rosor, de där drypa af flytande Mirrham, dem ingen har någonsin hört tala, utan at komma lärdare tilbaka, än han gick åstad.
Men wi finne, huru Brudgumen och Bruden göra hwarannan sällskap, och talas wid på åtskilliga ställen i denna andeliga Lustgården. Ty först se wi dem tilhopa i en grön löf-sal, til at i swala skuggan undwika solenes heta strålar, medan de tala om sin heta och brinnande kärleks-låga, och med många rörande ord och ömaste utlåtelser uptäcka densamma för hwarannan. Därpå införer Själa-Brudgumen sin Brud i sit himmelska lusthus, där ämnet, hwarom de tala, icke annat blifwer, än idel andeliga och himmelska ting. Sedan förfoga de sig i en tröstrik lilje-gård, där siälen njuter himmelsk wederqweckelse. Men ack! wi blifwe dem ock warse under en taggig törnebuska, där wi af siälen icke annat höre, än gråt och weklagan. Dock råke wi dem åter wid en swalkande brunn, som är full med tröst och styrka. Sedan sätter Bruden sig under det mörka Cypress-trädet, där hon i åtskilliga samtal utgjuter sitt sorgefulla hjärta. Men de begifwa sig åter därifrån til en nöjsam [14] blomster-äng, hwaruppå själen hos sin JEsum nästan wil aldeles insomna af kärlek, til dess de omsider sakteligen förfoga sig under en läro-rik rosen-buska, där Bruden, såsom en flitig lärjunginna, på det andäktigaste hörer och gifwer akt på sin Brudgume.
Hwad deras ord i omrörde samtal widkommer, så äro de åtskillige, alt efter som Sulamithiskans hjärta af den himmelska kärleks-lågan blifwer bewekt, än til glädje, än til bedröfwelse, och alt eftersom hännes tankar, drefne af en ganska stor heta, falla nu på det ena, nu på det andra. Ty än klagar hon sig för sin Frälsare öfwer sin motgång, än frögdar hon sig åter öfwer en nåderik tröst af Hans Gudomeliga hjelp, och tackar denna sin Förlossare för de wälgerningar och den godhet, som hon af Honom har åtnjutit. Än straffar Brudgumen hänne för hännes begångna fel, än prisar Han hännes tro och härliga dygder, än hugswalar Han hänne i hännes jämmer och bedröfwelse. Således finne wi här en blanning af lärdom, hugswalelse, förmaning och bestraffning. Imedlertid låter oss med upmärksama öron och andäktiga hjärtan inställa oss i detta sällskapet, om wi eljest wilje hafwa någon nytta däraf.
[15] Det 1. Samtalet.
Själenes Tacksamma Kärlek.
Själen. JEsu, min Brudgume! kom dock til mig uti Din Örtagård! Ty jag längtar hjärteligen efter Ditt himmelska sällskap och umgänge, som för mig har wändt all jordisk lust, glädje och hugnad, i bitter galla. Min kärlek trängtar innerligen, at i Ditt ljufwa umgänge finna sin lust och hjärtans wederqweckelse. Ack dröj icke, min JEsu! Hwar äst Du? Kom fram, och låt mig se Dig. Ty min längtan är så brinnande, at jag Dig förutan föga kan lefwa.
JEsus. Si, jag kommer, min syster kära Brud! uti min Örtagård. Hwar är min wän, min sköna, min käresta, min Brud, den min Fader åt mig hafwer utwalt? Sextio äro Drottningarna, och åttatio frillorna, och på Jungfrurna är intet tal. Men en är min dufwa, min fromma, sine moder kärast, och sine moders utkårada. Kom min Brud ifrån Libanon, kom ifrå Libanon; gack in, träd hit ifrån Amana kulla, ifrå Senir och Hermons källa, ifrå lejonens boning, ifrå de Leoparders bärg. [16] Du hafwer tagit mig hjärtat bårt, min syster kära Brud: med et ditt öga och med ene dine hals-kedjo. Stat up min kära, min dägeliga, och kom hit. Låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligt.
Själen. Ack min JEsu, min Frälsare, min Skatt, min Broder, min Brudgume! jag är icke wid mig sjelf, för den outsäjeliga glädje, som intagit mig däröfwer, at jag fått se Ditt nåderika Ansigte. Hwad skal jag säga, och i hwad för ord skal jag yttra mig, til at nogsamt å daga lägga min brinnande kärlek til Dig? Jag är liksom kommen ifrån mig, och wet icke, hwad jag skal göra.
JEsus. Hwad begärar du, min kära, min dufwa, min sköna? Kom fram, och utgjut ditt hjärta dristeliga för mig: uppenbara för mig din nöd, hwad felar dig? Säg det fritt ut, som ligger dig på hjärtat. Jag wil wara ditt råd och din hjelpare. Gråt icke: jag wil wara dig nådig, när du ropar, så wil jag bönhöra dig, så snart jag får höra det. Bed hwad jag skal gifwa dig: det skal icke blifwa dig nekadt, så framt det är dig godt och nyttigt.
Själen. Ack min aldrakäraste HERre JEsu! Tag icke til misstycke, at jag hafwer [17] tagit mig före at tala med Dig, HERre, ändock jag är stoft och aska. Hwad skal jag dock begära eller bedja? Jag är ju dessutan för ringa til all den barmhertighet, som Du i hela min lefnads tid med mig gjort hafwer, och ännu dageligen gör. O! at jag därföre kunde wara Dig nog tacksam. Min hulda Frälsare! o huru mild och nådig äst Du, at Du icke i et enda ögnableck kan eller wil afstå med Din godhet, utan åstundar, at wi skole begära ju mer och mer af Dig. Min kärleksrike Fader! finner Du då et så stort behag däruti, at wi Dine fattige barn nästan i hwart ögnableck ligge Dig öfwer, samt tillite och bedje Dig, nu om det ena, nu om det andra? Ledes Dig då icke wid at förbarma Dig? Tröttas du icke därwid, för så många werldsliga människors otacksamhet skul?
JEsus. Ingen ting är mig kärare, än at j, mine barn och wänner! med en trogen tilförsigt hopetals liggen mig öfwer. Det är min synnerliga lust och glädie, at göra eder godt. När de rättfärdige ropa, så hörer jag dem straxt, och hielper dem utur alla deras nöd. Jag är när allom dem, som åkalla mig; allom dem, som med alfwar åkalla mig. Jag gör hwad de Gudfruktige [18] begära, och hörer deras rop och hielper dem. Trycker dig ock nu någon nöd, så klaga det för mig: jag wil hugswala dig, jag wil uprätta dig, så at du skalt prisa mig. Fattas dig eljest något, så fråga mig: jag wil lära dig det. Jag wil underwisa dig, och lära dig wägen, den du wandra skalt. Kommer dock til mig j alle, som arbeten och ären betungade; och jag wil wederqwecka eder. Den til mig kommer, eho han wara må, honom kastar jag icke ut. Jag skulle förr neka mig sjelf, än wägra och neka någon enda människa i werlden min nåd.
Själen. Du hjärtans gode GUD, all godhets, nådes och barmhertighets lefwande källa! Du all kärleks, trohets och wälgerningars grundlösa Haf, ifrån hwilket Dina gåfwor och nådeskatter, icke meddelas droppewis, utan likasom fulla strömmar flöda til oss människors barn. Huru dyr, ja huru kåstelig är dock Din godhet, o GUD, at människors barn tröst hafwa under Dina wingars skugga. De warda druckne af Dins huses rika håfwor; och Du skänker dem med wällust såsom med enom ström. Ty när Dig är en lefwandes källa, och i Dino ljuse se wi ljus.
[19] JEsus. Min kära själ! Jag räknar ännu alt det för intet, som jag någonsin gjort någon ibland eder godt i min allmagts och nådes-rike, emot det, som i den tilkommande werlden skal eder wederfaras i mitt himmelska frögde-rike. Här i tiden låter jag eder allenast stundom smaka det, hwaraf j skolen blifwa mättade i ewigheten. Nu skickar jag mig såsom en Fader emot sina barn, i det jag likasom gifwer eder några äplen, til at därmed låcka eder til mitt himmelska Paradis. Där skolen j först rätt se och smaka, huru ljuflig jag är. I naturens rike finnes intet annat, än lika som små dåcke-saker, dem jag gifwer eder såsom barn at leka med. Låter icke edart sinne af dem förmycket intagas; emedan de äro förgängelige. Ser icke efter de ting, som synas, utan de, som icke synas: ty de ting som synas äro timelig; men de som icke synas äro ewig. Denna werldenes håfwor äga minsta wärdet ibland dem, som jag plägar människan förläna. Jag aktar dem icke ens för någon gåfwa; utan allenast för en medgift och et tilskott, som de ogudaktige ofta få snarare, än de Gudfruktige. Mitt saliggörande Ord, min Nåd, min Helige och gode Ande, min tröst och wederqweckelse, de äro wärde at kallas rätta [20] gåfwor och skänker, hwilka jag mina fromma barn förärar; hwarutinnan jag ock är så mild och god, at jag tilbjuder den de samma af mig sielf, förrän de wilja hafwa dem af mig. Jag står och ropar: Nu wäl alle j, som torstige ären, kommer hit til watten, och j som icke penningar hafwen, kommer hit, köper och äter: kommer hit, och köper utan penningar och för intet, både win och mjölk. Hwi läggen j ut penningar, där intet bröd är; och edart arbete, däraf j icke mätte warden? Hörer mig, och äter det godt är, så skal edor själ fet warda i wällust. Men det är til at beklaga, at j galne och oförståndige barn, finnen större behag i det synliga och timeliga goda, än i det osynliga och ewiga, och bedjen mig trägnare om det förra, än om det senare. Mången förgäter det himmelska goda aldeles, och beder endast om timelig wälsignelse. Emedan det jordiska så skenbart lyser i ögonen, men det himmelska spörjes allenast i hjärtat, så skattas det himmelska ringare. Och således weten j ofta icke, hwad j bedjen, såsom Zebedei söners moder.
Själen. Ack, min käraste JEsu! därutinnan lärer Du öfwerse med oss: wi äre ju barn, och blifwe barn, så länge wi lefwe i werlden. Barnen begära ofta sådana ting af sina föräldrar, [21] som äro mera skadelige än gagnelige; men de få dem icke straxt. Bedje wi nu obetänksamt om et och annat jordiskt; så äst Du ju wår Fader, som wäl wet hwad oss är godt och tjänligt. Du behöfwer ju icke altid gifwa oss det som wi åstunde.
JEsus. Ack! j bören ju icke altid wara barn i förståndet; utan warer barn i ondskone; men i förståndet warer fullkomlige. J bören ju mer fullkomlige warda. J bören tilwäxa i all andelig wisdom och förstånd, at j mågen kunna pröfwa, hwad godt eller ondt är, och weta at skilja ljuset ifrån mörkret.
Själen. Ja, min käraste JEsu! wi borde sannerligen wara fullkomligare; men alle fele wi i mång stycken, och stora swagheter inblanda sig altid. Jag bekänner, at jag sjelf ofta har bedit Dig om et eller annat jordiskt, som Du icke har gifwit mig; förlåt mig, at jag icke har förstått det bättre. Hade jag fått det, så torde det til äfwentyrs icke hafwa warit mig godt och nyttigt. Icke destomindre hafwer Du gifwit mig mera af denna werldenes goda, än jag har förtjänt eller är wärd, allenast jag altid hade brukat det rätt och wäl. Därtil med, hwad Dina andeliga gåfwor angår, så hafwer Du sjelf förekommit mig [22] med dem, innan jag sjelf tänkt därpå, eller bedit Dig därom. Du hafwer låtit mig födas i Din församling til en förnuftig människa, och genom den helga Döpelsen födas på nytt til Ditt barn och den ewiga salighetenes arfwinge. Äro icke desse wälgerningar oförliknelige? Du hafwer uplyst mig arma och blinda människa med Din Helga Anda, helgat mig i en rätt tro, och uppehållit mig i densamma alt ifrån min ungdom. Du hafwer aldrig wikit ifrån mig med Din Nåd, icke eller låtit Ditt fridsförbund förfalla, ehuru jag af köttslig swaghet ofta har wikit ifrån Dig, och fallit i synd. Din gode Ande förde mig åter på rätta wägen, när jag gick wilse på syndenes breda wäg. Han hafwer hulpit min skröplighet: och i min Christendom likasom gripit mig under armarna. Han hafwer warit min lärare, min hugswalare, min föredagtingare, hwilken så ofta hos Dig har manat godt för mig med osägelig suckan. Han hafwer korsfäst mitt kött, styrkt min Anda, och med heliga påminnelser dämpat mina syndiga begärelser straxt i deras början. Huru ofta hade icke werlden genom allehanda förargelser fängslat mig i sit osynliga nät och garn, om icke Din gode Ande hade hulpit mig därut? Ack! hwad wore jag usla [23] människa, om Din Ande och nåd et ögnablek weke ifrån mig? Huru skal jag då nu nogsamt låfwa och prisa Dig för sådana Dina outsägeliga wälgerningar? Huru skal jag wedergälla Dig, min JEsu! all den godhet och trohet, som Du med mig gör? Om jag än gåfwe mig sielfwan åt Dig til en lifegen träl (högre kan en människa icke förplikta sig) så wore det dock intet emot Dina wälgerningar. Jag är dessutan Din lif-egen, den Du så dyrt hafwer köpt med Ditt blod.
JEsus. Tig stilla, kära själ! jag tager wiljan för gerningen. Kan du icke wedergälla mig det, så begärer jag det icke eller: eljest borde min nåd icke heta nåd. Blif mig allenast trogen. Min kallelse och gåfwor äro sådana, at jag kan dem icke ångra. Ja, jag wil göra ännu mera, och såsom jag et godt werk uti dig begynt hafwer, så skal jag det ock fullborda. Ack! hwad wilt du tala om träldom? J älskelige trogne själar: J ären mine wänner, om j gören hwad jag bjuder eder. Jag säger icke, at j ären tjänare; ty tjänaren wet icke hwad hans HErre gör, men wänner hafwer jag kallat eder; ty alt det jag hafwer hört af minom Fader, hafwer jag kungjort eder. Ja, weten j icke, at j allesammans ären min andeliga Brud? [24] Hwad wiljen j hos mig aftjäna? Hwad jag gifwer eder, det är min brud-skatt, för hwilken j ej mågen gifwa mig något mera igen, än edar kärlek.
Själen. Ack JEsu! min aldrakäraste JEsu! Tag då nu emot. Här hafwer Du min kärlek: här hafwer Du mitt hjärta: här hafwer Du mig hel och hållen. Gör med mig, såsom Dig behagar. Jag är ju icke min egen, utan Din, o HErre, med kropp och själ. Alla mina sinnen och begär, alla mina ledamöter och ådror, alt, alt skal Dig allena gifwas, o min Skatt, min Broder, min Brudgume och härliga Immanuel!
JEsu, hur´ skal jag Dig prisa,
Lif och sällhet och alt godt
Jag af Dig allena fått.
Låt mig aldrig otack wisa.
Tag mig för Din egen opp;
Så förnimmer själ och kropp
Frögd och glädje utan ända.
JEsus kan all sorg afwända.
Nåde-solens strålar blida
Skingra sorgemolnen wida.
[164] Det 21. Samtalet.
Själens längtan til Himmelen.
Själen. Rätt hjärtelig jag längtar Efter en salig änd; Emedan mig här kränker Sorg, qwal och stort eländ´: Jag [165] har lust skiljas hädan Från denna werlden ond, Trängtar til ewig´ glädjen: Kom snart, o JEsu kom!
JEsus. Hwi äst du så bedröfwad, kära själ? Hwad för ängsliga suckar utsänder du?
Själen. Det är döds-tankar, käraste JEsu! som upwäcka hos mig en ljuflig längtan, at få skiljas ifrån denna werlden, och wara när Dig, min JEsu.
JEsus. Hwad har du för orsak därtil? Trycker dig något kors så hårdt, at du icke förmår bärat?
Själen. Nej, det är icke orsaken, min käraste Frälsare. Jag wet mycket wäl, at jag icke kan wara utan kors och bedröfwelse i denna werlden; och at Du icke pålägger mig något öfwer min förmåga. Jag skulle fördenskul göra orätt, om jag icke wore nögd därutinnan, och icke wille afbida den bestämda tiden, när Du, HErre! efter Ditt nådiga behag, wil omsider förlossa mig därifrån; utan den outsägeliga glädjens och härlighetens betraktande är just det, som hos mig uptänder en längtan at få fara hädan.
JEsus. Det är rätt, kära barn! at din längtan efter döden icke kommer af någon otålighet under korset; såsom det plägar hända [166] hos många klentrogna kors-dragare, när de under korsbördan wilja twifla om min hjelp, och tiden synes blifwa dem för lång.
Själen. Ack, min HErre och Frälsare! Ske Din wilje; Du skalt wäl görat. Wil Du låta mig ännu längre plågas, så är jag nögd. Dock wore jag heldre utom denna lekamen, än i honom, emedan jag wet, at där i bor intet godt; därföre wille jag gärna aflägga denna dödeliga hyddan.
JEsus. Du har ganska rätt däruti, at bättre är det, som ofwantil är, än det som på jordene är. Jorden är icke så skön som himmelen, dit fromma själar skola ingå genom döden. Men fruktar du icke för döden? Kommer densamma icke ditt kött och blod förskräckelig före?
Själen. Ack nej, alsintet, min JEsu! jag wille dö i denna dag, om det så wore Din helga wilje.
JEsus. Hwem har då gjort dig så frimodig, at du icke wil frukta för döden?
Själen. Sådant har Ditt lidande, död och upståndelse gjort, min Frälsare! hwarigenom Du förwandlat min död i en söt sömn, och min hädanfärd i en ingång til lifwet.
JEsus. Ja, mitt barn! Jag är upståndelsen, [167] och lifwet: hwilken som tror på mig, han skal icke dö ewinnerliga: Tror du det?
JEsus. Ja, HErre; det tror jag, och wet af Ditt Helga Ord, at saliga äro de döde, som i Herranom dö härefter: ja, Anden säger, at de skola hwila sig ifrå sit arbete: ty deras gärningar följa dem efter. O! huru sött måtte de sofwa. Kroppen hwilar i den kalla jorden, såsom i en mjuk säng. Trots, at någon kan förstöra deras hwila. Där måste ju de ogudaktige låta af sit öfwerwåld: där hwilas dock de, som mycket omak haft hafwa. Där hafwa fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst. Huru ljufligen lyder den sången: Hans jämmer, sorg och elände, Har nu kommit til en ände: Han hafwer dragit Christi ok, Är blefwen död, och lefwer dock. Nu ligger han och sofwer alstinges i frid: Ty allena Du HERre hjälper honom, at han må säker bo. Du bewarar honom all hans ben, at icke et sönderbrutit warder, och om han än redan är förmultnad, så håller Du dock wård om alla hår och stoft-korn af hans lekamen, såsom det kåsteligaste pärle-pulwer, at intet däraf förkommer. Imedlertid är själen i Din alsmägtiga hand, och intet dödsqwal kommer wid hänne; utan ifrån det [168] ögnableck, då hon skiljes ifrån kroppen, åtnjuter hon hos den otaliga Ängla-skaran, och hos de trogna, den outsägeliga glädje och härlighet, den intet öga sedt hafwer, och intet öra hört, och uti ingen människas hjärta stigit är. Skulle jag icke wid en sådan betraktelse finna hos mig en brinnande längtan, at få komma til himmelen?
JEsus. Men hwad war det, som aldraförst förde dig på sådana tankar? Säg mig, mon det kära korset under tiden är det, som gör werldenes lust för dig bitter, men himmelen desto sötare och ljufligare?
Själen. Ja, det är sant, min JEsu! När jag sitter midt i min största ängslan, så tröstar jag mig med betraktelsen om den härlighet, som på oss uppenbaras skal, emot hwilken denna tidsens wedermöda är icke lika. Och då längtar jag efter min kropps förlossning, och suckar af hjärtat, at jag dock snart måtte få se denna härligheten. Du wetst wäl, min käre Frälsare! Hwilken fånge längtar icke efter sin förlossning? Hwilken wandringsman icke efter sit fädernesland? Hwilken daga-karl icke efter aftonen? Hwi skulle jag då icke längta och trängta efter mitt mödosamma lefwernes afton, at jag efter så mycken oro må komma til en salig ro och hwila?
[169] JEsus. Nu så gif dig tilfrids, kära själ. Efter en liten tid wil jag fullborda din önskan. Ditt bedröfwelses-mått är nu snart upfyllt, och ditt lefwernes timglas utrunnit. Dina sorge-dagar skola hafwa en ända. Jag wil gifwa dig hemlof, och taga dig hem. Då skal din kropp komma til en önskelig hwila; men själen wil jag strax låta föras af mina helga Änglar i Abrahams sköt. Då skal du komma til Sions bärg, och til lefwandes GUDs Stad, det Himmelska Jerusalem, och til den otaliga Ängla-skaran; och til de förstföddas församling, som i himmelen äro beskrefne; och til GUD, som alla dömer, och til de fullkomliga rättfärdigas andar. Där skal wara idel glädje, lust och härlighet. Där skal du intet mer hungra eller törsta: icke eller skal solen falla på dig, icke eller någon heta. Ty Lambet som midt i stolen är, skal regera dig, och leda dig til lefwande wattukällor: och GUD skal aftorka alla tårar af din ögon; och ingen död skal sedan wara; icke eller gråt, icke eller rop; icke eller någon wärk warder mer: ty det första är förgånget och bårtglömt.
Själen. Ack! huru hugnelige, huru lustige äro Dine boningar, HERre Zebaoth. Min själ längtar och trängtar efter HERrans [170] gårdar: Min kropp och själ frögda sig uti lefwande Gudi. När skal jag därtil komma, at jag måtte se GUDs ansigte? O at jag dock finge dö, nu i denna stunden? O huru hjärteligen glad och nögd skal du icke då wara, kära själ, när du får ingå i denna dins HErras glädje!
JEsus. Du må förwisso tro, mitt barn! at denna glädjen icke skal kunna fulleligen beskrifwas. J skolen icke kunna weta, huru eder händer. J skolen warda såsom de drömande. Edar mun skal warda full med löje, och edor tunga med frögd. J skolen komma med idel glädje: ewig frögd skal wara öfwer edart hufwud; lust och glädje skolen j få, och wärk och suckan måste bårtgå.
Bårt werld med alt ditt smink och glitter;
Du äst för nedrig för min själ;
På hänne högre stämpel sitter,
Än at hon wara skull´ din träl.
Hon utwalt JEsum til sin wän,
Han endast hännes åtrå släcker:
Til Honom hon sin längtan sträcker,
Och trängtar up til himmelen.
[339] Det 41. Samtalet.
Själens sista Swane-sång.
JEsus. Beställ om ditt hus, ty du måste dö, och icke wid lif blifwa. Tör [340] hända, at i denna natt warder din siäl ifrån dig kallad.
Själen. Si, här är jag; HErren göre med mig såsom Honom täckes.
JEsus. Äst du så snart redo, at wilja skiljas här ifrån. Det är en swår resa, at du behöfwer se dig wäl före.
Själen. GUD! mitt hjärta är redo. Jag har länge bidat därefter, och har wäntat ifrån den ena morgonwäktena til den andra, at du skulle kalla mig hädan. O huru längtar jag därefter! Såsom en dräng åstundar skuggen, och en dagakarl, at hans arbete må wara ute. Så hafwer jag wäl arbetat många månader fåfängt, och bedröfwada nätter äro mig många wordne.
JEsus. Bedröfwas du icke däröfwer, at du skalt öfwergifwa denna werlden, och hwad i hänne finnes, såsom ju merendels plägar hända?
Själen. Nej, icke til det aldraminsta. Ty jag hade wäl gerna längesedan warit förlossad ifrån werldenes förgängelighet. När som hwart och et kreatur suckar och änslas med mig, alt här til; huru mycket mer må då jag, som hafwer Andans förstling, sucka wid mig sjelf efter barnaskapet, och wänta min kropps förlossning?
[341] JEsus. Men huru är det med dina ägodelar, med ditt hus och hem, silfwer och gull? Draga då de dig icke tilbaka, så at du hällre wille lefwa ännu någon tid?
Själen. Jag hafwer ju ingen egendom; därföre har jag ej eller något, hos hwilket jag kan åstunda blifwa qwar. Min graf är på kyrkogården: hon skal blifwa min kropps egendom: hon är det hus, som allom lefwandom förelagdt är. Den lilla egendom jag här hafwer, hörer icke mig, utan werlden til, därföre öfwergifwer jag den ock gärna tillika med werlden; emedan det altsammans är werldsligt, obeständigt och förgängeligt. Jag hafwer ju intet ägt, sedan jag kom til werlden. Alt hwad Du här har gifwit mig, det har Du allenast länt mig, at jag skulle hjälpa mig därmed i min lefnadstid, til dess jag far hädan. Jag hafwer ej eller lagt mitt hjärta därpå; hwarföre det ock alsintet bekymrar mig, at jag skal öfwergifwat. Ty jag wet, at jag i himmelen skal få en mycket större skatt, än den jag hafwer haft här. Och jag tackar Dig af hjärtans grund, at Du här i werlden icke har gifwit mig mycket af det timeliga. Ty om jag hade haft mycket stora rikedomar, så hade jag lätteligen kunnat lägga mitt hjärta därpå: [342] och det skulle nu göra mig ondt, at jag måste öfwergifwa dem. Men nu tänker jag icke ens därpå, efter min egendom är så liten, at jag snart kan glömma honom. Dock tackar jag Dig därföre så mycket mer, som det har warit en oförtjänt wälsignelse, med hwilken jag ock har warit ganska wäl nögd.
JEsus. Men huru? Längtar du då icke, at få blifwa längre qwar hos din äkta maka, hwilken nu ömkeligen klagar, suckar och gråter öfwer denna edor skilsmässa?
Själen. Ja, nog wet jag ganska wäl, at min död swårligen bedröfwar min äkta maka, och at hon wäl rörer mitt hjärta med sin gråt! dock sköter jag föga därom; emedan Du, aldratrofastaste HErre JEsu! Du mins hjärtans skatt och glädje! äst mig tusend resor kärare, än min äkta maka. Och emedan det nu Dig så behagar, så låter jag mig af ingen ting hindras. Jag har ju trolofwat och förbundit mig med min äkta maka på det sättet, at endast döden skulle skilja oss åt, och det utan någon utsatt tid eller åratal, emedan ju ingen wet, huru länge den ene får lefwa tilhopa med den andra, antingen det blifwer i fem, tio eller tjugu år. Ej eller är det oss obekant, at wi icke få blifwa tilsammans til ewig tid. Därföre kan det icke [343] synnerligen gå mig til hjärtat. Därtil med wet jag ock förwisst, at jag en gång skal få min äkta maka igen: och då skole wi blifwa tilhopa i ewig frögd och härlighet.
JEsus. Men fäller du icke modet öfwer dina kära barn, af hwilka du haft en hjärtelig fägnad? Hindra ej eller de dig ifrån at wilja gärna dö?
Själen. Samma tankar, som jag har om mitt afsked ifrå min äkta maka, dem har jag ock, i hänseende på mina barn. Wi kunne ju dock icke här få blifwa tilhopa til ewig tid. Jag har altid härtils måst wara nögd därmed, om Dig hafwer behagat taga dem ifrån mig. Således är det nu aldeles likamycket, om jag blifwer bårttagen ifrån dem. Nu har jag det hoppet, at de skola komma til mig efteråt, och sedan skole wi aldrig mer blifwa åtskilde.
JEsus. Men går det dig dock icke til hjärtat, när du betänker, at du icke har lemnat mycket åt dem til deras föda och uppehälle? Du blifwer nu icke härefter deras wärn och ryggstöd: hwem skola de nu få, som skal beskydda dem emot den onda werlden? Hwilken skal nu skaffa dem mat, dricka, kläder, och annan nödtorft? Du wetst ganska wäl, at werlden icke har gifwit dig mycket til skänks. [344] Ej eller lärer hon wisa sig mycket bättre emot din äkta maka och barn.
Själen. Ja, jag må bekänna, at detta är det aldramästa, som ömmar mig, och wille gerna önska, at jag kunde taga min fattiga maka och barn med mig i grafwen; emedan det efter min död icke torde gå dem alt för wäl i hand i werlden. Ack! huru ömkeligt är det med wärnlösa enkor och faderlösa, när de icke hafwa mycket i förråd? Hwad är wäl förakteligare, än de? På hwilken rusar man hällre, än på dem? Jag ser grant, at mine owänner, som icke kunde komma til rätta med mig i min lifstid, skola wäl efter min död, icke skona min hustru och barn. Men på Dig, o Fader, Du store himmelens och jordenes HErre! kastar jag denna omsorgen, och antwardar Dig min hustru och barn. Blif Du Man, blif Du Fader, blif Du förmyndare, blif Du enkors och de faderlösas domare och förswarare. Jag wet wäl, at Du så älskat mig i min lifstid, at Du för denna Din kärlek skul icke kan förgäta någondera af dem. Men du min käraste maka, och j käre äktenskapsplantor, j behöfwen icke gråta. Ser allenast up öfwer eder i högden, där eder Fader bor, hwilken är den rätte Fadren öfwer [345] alt det fader kallas i himmelen och på jorden: Han skal härefter wara Fader i mitt ställe. Allenast älsker Honom, ärer Honom, lyder Honom, såsom edar Fader: Han skal icke öfwergifwa eder. Och om Han än i början skulle så förställa sig, så wänder dock icke igen, at kalla Honom edar kära Fader, och at natt och dag til Honom upsända edra böner och tårar. Omsider skal wäl Hans faderliga hjärta brista, så at Han förbarmar sig öfwer eder. Han låter ju icke korpungarne dö af hunger, sedan de gamle äro bårtflugne, och hafwa lämnat dem qwara i boet; så kan Han ju mycket mindre öfwergifwa eder, såsom sina kära barn. Jag hafwer ung warit, och är gammal worden, och hafwer ännu aldrig sedt den rättfärdiga förlåten, eller hans säd efter bröd gå. Och om det än kommer därtil, at j måsten söka edart bröd för andras dörar, så kaster dock icke bårt edra tröst; ty GUD wil icke öfwergifwa eder: det är eder ingen skam at wara fattige, allenast j tillika ären fromme och Gudfruktige. Ty Lazarus war ju så fattig, som j någonsin kunnen blifwa, och likwäl blef hans Gudsfruktan ihogkommen. Medan han lefde i werldene, hade han de helga Änglar, som wakade öfwer hans kropp, och i den sista [346] stunden förde de omsider hans själ i Abrahams sköt. Det är för eder nog, om j allenast trägit och med alfwar längten därefter. Imedlertid warer tålige, och uptager af Gudi, ehwad som hälst Honom täckes med eder göra.
JEsus. Så frågar du då slätt intet därefter, at du skalt öfwergifwa din kära maka och barn?
Själen. Hwad wil jag göra, käraste JEsu! när Du icke wilt hafwat annorlunda? Jag kan och törs icke sträfwa emot Din helga wilja: eljest skulle Du säga, at jag hade min hustru och barn kärare än Dig.
JEsus. Nu därutinnan gör du rätt och wäl. Ty hwilken som älskar fader och moder, son eller dotter mer än mig, han är mig icke wärd. Men hwar och en som öfwergifwer hus, eller bröder, eller systrar, eller fader, eller moder, eller hustru, eller barn, eller åkrar för mitt namn skul, han skal få hundradefalt, och ärfwa ewinnerligt lif.
Själen. Jag liter därpå, at Du i det ewiga lifwet skal wisserligen gifwa mig det altsammans igen. Jag kommer icke mera til dem; men de skola wäl komma til mig. Hafwa de med suckan och gråt låtit mig bäras härifrån, så skal Du gifwa mig dem igen [347] med frögd och glädje ewigliga. Kom snart, kom snart, käraste JEsu! Jag bjuder denna werlden god natt. Det sorgespel, som här tils är speladt med mig, är nu kommit til en ända. God natt, mine förföljare! Nu måsten j dock återwända at förtala mig med edra giftiga smäde-tungor; eller wiljen j ock efter min död ännu röra i min aska? Det kunnen j göra; dock kunnen j icke widare bedröfwa mig såsom tilförene. Dock hafwen j icke i alla måtto warit mig til fördärf, utan ock endels til upbyggelse. Ty huru många suckar, huru många böner hafwen j icke utprässat af mitt hjärta. I behöllen mig i en ostraffelig och Gudi behagelig lefnad, i det jag tog mig granneligen i akt, at j icke skullen få något skäligt tilfälle at förtala mig. Därföre tackar jag eder för edra smäde tungor; ty de hafwa warit mig en gissel och et betsel, som hållit mitt kött och dess lustar i späkt, när det wille fördärfwa sig i högmod. O! huru lätteligen hade högfärden eljest kunnat intaga mitt hjärta, om hela werlden warit mig gunstig, samt älskat, ärat, låfwat och berömt mig allena, fram för alla andra. I dess ställe blef mitt goda rykte til någon del minskadt, at jag måtte beflita mig om den ädla ödmjukheten, och icke högfärdas öfwer [348] mina af GUD förlänta gåfwor. Hafwen j gjort mig något mera, som ofta är skedt, så förlåte eder GUD, och tilräkne eder icke den synden. Men gören j intet bättre emot min maka och barn, så ser til, at icke Enkors Domare och de faderlösas Fader finner eder. Jag wille ock taga afsked af mina förtrogne wänner; men de äro icke månge, efter werlden är alt för ond, och man näppeligen kan tro en ibland tusende; såsom ock jag ofta är blefwen bedragen. Dock wet jag, at jag ment hjärteligen wäl med alla: Hafwen ock j däremot älskat mig; så tackar jag eder tusendfalt. Hafwen j gjort mig något godt, så wil GUD wisserligen lönat. Dock kan jag icke beröma mig af stora skänker och gåfwor i werlden. Hwad jag har, det hafwer jag med swår möda och arbete i mitt ämbete wäl förtjänt, och altså icke fått någon skärf eller penning med synd och orätt. Men därföre är jag skyldig, at af hjärtat prisa min GUDs godhet, hwarom mitt samwet bär mig witnesbörd, nämligen, at jag tillika med mitt ganska lilla förråd alsintet orättfärdigt gods skal lemna åt mina barn.
JEsus. Huru wilt du då, at man efter din död skal göra med din lekamen?
Själen. Ack! at han allenast finge komma [349] til sin hwila! En ärlig begrafning hoppas jag få; dock utan prål. Ty det är ock en timelig gåfwa och wälgärning, den Du, min käraste JEsu! näst et godt rykte, plägar gifwa Dina trogna tjänare; men twärt om hotar de ogudaktiga, at de skola ligga obegrafne, såsom du förkunnar om Joakim: Man skal intet begråta honom, (säjandes): Ack broder! ack syster! ack herre! ack ädling! Han skal lika som en åsne begrafwen warda, försläpad och utkastad för porten i Jerusalem. Såsom jag nu öfwerlemnar min kropp åt den kalla jorden; så antwardar jag min själ i Dina trofasta broders händer, i Dina kärleks-fulla Faders-händer. Tag hänne up til Dig, efter Du sjelf har köpt och återlöst hänne med Ditt dyra blod. Ack! nu är jag aldeles willig och beredd at dö! Kom JEsu! kom när Du wilt! I dag! På stunden! I detta ögnableck! Jag följer med.
GUD hägne i all stycke
Er, mina wänner all;
Begråter ej förmycke
Er saknad af mitt fall;
Står fast i trone rena,
Ty innan liten tid
Wil HErren oss förena,
At se Hans ansigt´ blid.
[350] Nu wil jag mig platt wända
Til Dig, o JEsu Christ!
Gif mig en salig ända;
Sänd mig Dins Andas tröst:
För mig i glädjen Dina,
Som Du förwärfwat har
Med Dinom död och pina,
Ibland Din Ängla-skar.
Hjälp at jag ej bårtwiker
Från Dig o JEsu min!
Styrk min tros swaga weka,
Gif mod i hjärtat in:
Hjälp mig rätt kämpa kunna,
Ty Du kan hjälpa bäst
At jag med frögd må sjunga:
Mitt Consummatum est!