Olaus Petris Krönika
Texten är inskriven efter "En Swensk Cröneka af Olavus Petri efter handskrift (O. Petri Krönika Nr 1, KB)" utgifven af Jöran Sahlgren. I: Samlade Skrifter af Olavus Petri, Fjärde bandet, Utgifna af Sveriges Kristliga Studentrörelses förlag under redaktion av Bengt Hesselman, Uppsala 1917. Den är inskriven inom ramen för projektet "Äldre Nysvensk databas" vid Instituionen för nordiska språk i Lund. Lisa Christensen (Holm) har ansvarat för att materialet har överförts till maskinläsbar form. Den maskinläsbara texten är inskriven av Lisa Holm, Ingvor Hansson och Cecilia Falk och korrekturläst en gång av Lisa Holm. Texten kan innehålla smärre korrekturfel, men troligen inte luckor eller felaktiga tillägg.
Följande ändringar och tillägg har gjorts:
Sidnummer anges före varje ny sida i utgåvan: [1] - [298]
På sidan 197 anger [B] att Stil A här ersätts av Stil B.
I utgåvan från 1917 är Stil A omärkt. Stil B markeras med klamrar: [].
De klamrar som i utgåvan omger varje sida från 198 till 298 har inte
skrivits in. Ord och bokstäver från andra handskrifter förekommer i
några fall. Sådana markeras med <>. Vid inskrivningen har
klamrarna satts ut med undantag för de fall när de finns inuti ord.
Alla ord som har innehållit någon sorts klammer har markerats med *
direkt efter ordet. Även några andra smärre ändringar har gjorts av
datatekniska skäl.
Texten kan hämtas hem som RTF-fil, antingen i sin helhet, eller hand A och hand B var för sig. A-filen och utgörs av stil A (+ de i Stil A interfolierade avsnitten med Stil B), medan B-filen utgörs av Stil B.
[1]
Allom them som thenna Cröneke läsande eller hörande warda, önskar jach
Olauus Petri, predikere i Stocholm, saligheetennes kundtskap. etc.
Gudh som all ting haffuer skapat menniskione til godho och gagn, han
haffuer thet ock aff sinne ewiga godheet och försyyn så förordinerat
och skickat, at theres liffuerne och regemente som fordom dags i
werldenne leffuat haffua bescriffuas skulle, theres epterkommandom til
en rettilse och warnagel, aff huilkom the lära motte, hwad anslag
lyckosameliga tilgå pläga, och hwad som plägar illa bekomma och lyktas
med en oond affgong, Så at epterkommarene mogha lära aff theras
förfäders welferdh eller forderff, huru the sich i all stycke skicka
skola, och hwad nyttoght eller skadeligit wara pläghar, Ja
epterkommarene haffua och ther en stoor fordeel aff, Ty thet är jw
betre bliffua wijs aff en annars ofärdh än aff sin eeghen, Och böör
historier eller Cröneker så scriffna wara, at the föregiffua, så mykit
som mögeliget kan wara, alla vmstendigheeter, aff hwad oorsack och
tilfelle, obestond örlig och krijgh kommit är, och huru fridh och
roligheet bewarat warder, ty the kunna thå med frucht läsna warda, och
äro them som epterkomma, såsom en spegel, ther the mogha see vthinnan,
hwad som bestond eller obestond med sich haffuer, hwar vthaff land och
stedher wexa til, eller huru the förlagda warda, Thet är icke noogh at
man weet huru örlig och krijgh haffuer tijdt och offta warit i
werldenne Man behöffuer och at weta aff hwad orsack sådana kommit är,
Ja, så pläghar jw mäst wara, at the komma på obestånd som sielffue
giffua ther tilfelle til, Och the vndtwijka obestond som tilfellen
vndtwijka kunna, Ther före är thet nyttogt, at man weet huru örligh
<och> krijgh kan [2] förtaghet och förekomit warda Såå är ey
heller noogh at man weett huru froma förstar vnderstundom haffua warit
i verldenne, the ther fridh och rooligheet hållet haffua, vtan man och
weett hwad sätt the ther til hafft haffue, huilkit Cröneke scriffuaren
föregiffua skal, them til epterdöme som epterkomma.
Men the äre wel månge som Cröniker scriffuit haffua, och doch ganska få
som retta sättet hafft haffua, huilkit noogh är openbart så wel med
fremende Cröneke scriffuare, såsom Swenska och Danska. The scriffua wel
alle om örlig och krijgh, men huru sådana tilkommet är, och huilkin
parten bätre sack hafft haffuer, ther warder ganska ringa omtalat, Och
ther före kunna the som epterkomma, icke haffua sådana nytto aff theres
förfädhers historier som thet wara borde, Så haffuer och mykit wordet
scriffuit aff them som partijske och weelda män i sakenne warit haffua,
Och ther före haffua the vphögdt then parten som the haffua hallet med,
och then andra platt förachtat, Och är så offta sanningen til baka
låten, Och thet är noogh til merkiandes i the Danska och Swenska
Cröneker, The Danske prijsa sich aff the stora gerningar theres herrar
och förstar haffua giordt här i Swerige, Och the Swenske rekna högt
then stora mandom the haffua bedriffuit i Danmark, Så at then ther nw
gerna wille veta hwad sannast är, han skal haffua ther nöödh til, och
än thå nepeliga kunna thet (i [the] Swenska och Danska Cröneker)
vthleeta, Thet haffuer aff ålder (gudh bettret) warit itt inbundit, och
endeels naturligitt, haat och agg emellen Danska och Swenska, ty at
bådha parterne rekna sich högt, och ingen wil wijka för then andra,
Ther före haffue wij nw sådana Cröneker som the haffua til sinnes warit
ther scriffuit haffua, Och för then skul komma the Swenska Cröneker
icke öffuer eens med the Danska, och ingen parten scriffuar noghot gott
om then andra, Ty är thet ock wilsamt noogh, at tagha ther noghor godh
rettelse vth, Doch likawel haffuer jach nw taghet mich före, at
vthdragha en lijten Cröneke aff the andra, och haffuer jach satt ther
in thet som jach haffuer förnummet sanningene lijkast waritt [(ty thet
som sant är will jach jw gerna [3] scriffua)], aff huilka man merkia
må, huru här i rijkit i förtijdhen tilgonget haffuer, huru rijkit
haffuer stådt vnder infödda herrar, och huru thet haffuer wordet
regerat aff fremmande herskap, huru thet haffuer stådt vnder konungar,
och huru thet stådt haffuer vnder höwidzmän, Och må man doch här
altijdh see, hwad obestond, twist och twedreght wora fädher haffua
warit bekymbrade med, så at wij icke behöffue förundrat om i wår tijdh
illa tilgåår, Woro förfädher haffua försökt werldennes onda wesende så
wel som wij, werlden är altijdh sich sielffuo lijck, hon är altijdh
bullersam och mödhosam at wara vthi, Then i werldenne wara skal han
moste wenia sich widh at lijdha mera ondt än gott, mera örligh och
annor bedröffuelse, än fridh, Så må man och endeels merkia här aff
werldennes ostadigheet, at the högste jw så snart warda niderslagne,
som the lägste, jå the högste stå farligast i werldenne, ty the haffua
monge som gå them epter, Så at jw höghre en är besatt, jw flere haffuer
han owener, Och lyckohiwlet (som man seya pläghar) går snart om kring i
werldenne, En ringa man kan snart förhögder warda, och en högbesätten
man, kan hastigt til intit göras, aff huilkit the som förtrykte äro
mogha haffua thet hopp, at med them kan än bettre warda, Och the ther
högt besatte äro, mogha haffua then fara, at hiwlet skal gå om med
them, och för then skul haffua öffuerdådh och öffuerwold fordragh,
tenkiandes at gudh kan snart fornedhra them, och förhöya them som the
förtrykt haffua, Sådana seer man noogh tilförenne skeedt wara, huilkit
och än nw så skee kan, Thet är offta skeedt, at the ther [weldeligha]
andra vndertryckt haffua, haffua sielffue så förtryckte wordet, at the
moste tijgia nådh aff them, som the ingen nådh bewijste mädhen the
rådhandes wore, Ja thet är så werldennes lopp, at somblige nidh och
somblige vpp, ther mogha bådhe höge och låghe retta sich epter.
Nw förra än wij gåå in til wor materie, skal man weta at i woro Swenska
Cröneker finnes ganska lijten rettelse, huru här i rijkit haffuer
tilstådt förra än Christendomen hijt kom, ty at woro förfädher haffua
antingen lithit eller och intit ther om scriffuit, hwar the [4] och
noghot scriffuit haffua, thå är thet förkommet med then scrifft som her
foordomdags brukades i landet, then man nw kallar rwnebokstaffuer,
Haffuer noghot warit scriffuit thå haffuer thet wisseliga warit
scriffuit met Rwnescrifft, ty at then Latiniska scrifften som man nw
brukar, kom först hijt i landet med them som Christendomen hijt förde,
Och när then Latiniska scrifften vptooghs, thå med tijdhen förlagdes
then andra, så förlagdes och alt thet som med them scrifft scriffuit
war, Doch haffuer än thå then förra scrifften noghon tijdh wordet
brukat, breedhe widh then Latiniska scrifften, thet noogh är merkiandes
aff the Rimstaffuer som bönderne än nw bruka, [och aff mongha
Rwnosteenar som vpsatte äro sedhan Christendoomen hijt kom.] Ffinnes
och teslikes i gambla laghböker och andra scriffna Swenska böker,
noghro Rwnobookstaffuar insatta i bland the Latiniska scrifftene, Men
ware nw ther om huru thet wara kan, hwad woro förfädher noghot
scriffuit haffua med theres Rwnescrifft eller ey, thet är jw wist at
til oss är ganska liten rettelse kommen, huru här i rijkit tilstodh
förra än Christendomen hijtt kom, Och än thå at then Danska Cröneken
mykit föregiffuer hwad fordomdags skal heetas i tesse try rijke skeedt
wara, och reknar longt til baka, Så kan man doch fögho macht giffua
henne, Ty at i Danmark haffuer warit samma feelet som när oss är, om
gambla Historier, och ther wthoffuer seer man wel at allestedes sökies
stoor ära och prijs, Ther fore är befruchtandes, at sanningen är icke
framkommen altijdh, then doch aff Crönekoscriffuarenom mest achtas
skulle, Och läter jach andra döma ther om, thet är wist, at i tesse try
rijke, som och i mong annor land, haffuer warit groofft och
oförståndight folk, the ther fögo achtat haffua thet som til godha
sedher och skickeligheet hördt haffuer, Och begynte endeels thå först
lära tocht och sedher, när the wordo Christne, Ther före kan man ock
fögho vndra ther vppå at the antingen litit eller och intit scriffuit
haffua, Thet seer man wel at woro förfädher haffua hafft thet sätt som
the Greker och Latiner hade med fabeler och poetiska dichter, så at när
noghro merkelige män woro för handenne, the ther [5] manligha gerningar
och merkeligit bedreff hade, om them dichtade the wijsor, Saghor, Rijm,
som the pläghade kalla Ffrijdhe, och andro sådana dichter, och
blomerade them med fabeler och förtekt ordh leggiandes them stora äro
och prijs til som thet förtient hade, och them ther merkelige män woro
som sich bewijste manliga emoot theres fiender, och lagde them nidh som
öffuerwold och orätt giorde, them kallade the kiempar, och jempningar,
såsom the Greker kallade theres hieltar, heroes, sådana som Hercules
war och andra flere, Men them, som tyranniske woro, och giorde allom
offuerwold och orett och passade på ingen, kallade the Jettar, Reesar,
Troll och annat sådana, och epter thet at samma tyranner, pläghade boo
påå fast slott och feste, såå kallade the theres slott, bergh, och them
som ther vppå bodde, kallade the bergha troll, och theras hustrur som
och onda och argha woro, kallade the Gyghrar eller annat sådana, som
gambla wijsor och Tydhriks van Bern historia eller fabel clarliga
betygha, Och när the wille bescriffua onda och argha tyranner, sade the
them wara fula, longa och grymma, plumpachtiga och ofanneliga, än thå
at the ey woro större och wanskapeligare än annat folk, Men för theris
Tyrannij och öffuerwold, sade the i theres dichter them sådana wara,
och kallade them i theres wijsor, wnderstundom biörnar och lindormar
eller drakar, Och them som sådana skadeliga menniskior i hiäll slogho,
prijsade then menigha man högt med wijsor och Ffrijdhe, kallandes them
weldiga hieltar och kiämpar, the ther Jättar, Reesar, Troll, biörnar
och lindormar fördriffuit och nidherlagt hade, huilkit som mäst skee
plägade med kamp ther en emoot enom kampade och fächtade, ty at med
sådana slagh vthröntes störste mandomen och ther fore pläghade the
största prijsen ther med inleggia, Så pläghade och woro förfädher kalla
them dwergher, som med theris list och illfundogheet mykit ondt
bedriffuo, huilke än thå at the ikke hade så stora macht som reesanar,
bedriffuo the doch likawel mykit ondt med theris hemliga list och
argheet, och hade så behendiga skalkheet, at ingen kunde komma vnder
theres list, Therföre sade the them haffua sådana hattar vppå sich at
ingen [6] kunde see them, aff huilkit man än nw weet tala om dwergha
hattar, Tesse dwergher bescriffuas i Rijm och wijsor haffua warit små,
ty the haffua hafft liten macht, doch stora listogheet, The seyas och
haffua bodt i berg, thet är, the haffua wel bewarat sich så at ingen
skulle kunna göra them noghot ondt, Men kiempana pläghade vnderstundom
komma vnder theres list och slogho them i hääl, och ther före prijsas
the aff theras stora macht och mandom at the kunde niderlegia stora
Jättar och Reesar, Teslikes worde the och prijsade, aff theres [stora]
förnufft och förstond, at the sådana listigha och illfundogo menniskior
öffuerwinna kunde.
Thetta haffuer man nw i then acht foregiffuit at kunnoght warda skal,
hurudana dichter och scriffuelse woro förfädher i heedendomen haffua
brukat, Ther the och störste lustene til hade, så at man clarliga
merkia kan, at fögho rettelse finnes i theres dichter eller
scriffuelse, epter thet the så blomeradhe äro med fabeler och förtäkt
ordh, at man icke weta kan hwad som retta historien är, Doch haffua the
som först begynte scriffua Swenska och Danska Cröneker, taghit
begynnelsen aff gammul rychte, wijsor och andra sådana blomerade
dichter som i landena gonget haffuer, och ther epter haffua the
scriffuit, ty är thet och ganska owist om så skeedt är, eller ey,
Noghot kan thet wel haffua warit som ryktet och wijsorne haffua hafft
sin grund vtåff, men thet som icke är bescriffuit, vtan then eene
segher för them andra, thet pläghar wara owist, ty at hwar ökar jw
noghot eller förminskar, och [säger] thet icke aldeles så i frå sich
som han thet hörde, Teslikes kommer och mykin owissheet ther aff at man
icke haffuer wist årataal när ärendet skeedt är, som omtalas, Ty thet
kan wara skeedt för itt hundrade åår, thet kan och så snart, wara
skeedt för sex eller otta hundrade åår, Och ther före kan [thet] offta
settias epter som före stå skulle, Ey är heller thet mykit wist [thet]
fremmande Crönekoscriffuare, Danske eller Tydzske haffua sat i theras
gambla Crönekor om Swerige, ty the haffua och scriffuit aff lööss
ryckte, och seer man för öghonen, huru offta the gå aff retta wäghen i
thet som är i manna minne, ty [7] är thet intit twifflandes at med the
gambla historier är och så skeedt, Seer man och teslikes offta, at the
äre så owisse på theras eegna historier, som the ära på wora, och thet
wil wara retta beslutet, at huaske Swenske, Tydzske eller Danske haffua
så wissa Crönekor som wel behöffdes om thet som i theras land skeedt är
förra än Cristendomen ther kom, Men sedhan haffuer noghot wordet
scriffuit, än doch ganska litit besynnerliga, här när oss, Thet mästa
som finnes när oss scriffuit wara, thet är scriffuit, i näst forlidhen
tryhundrade åår, huilkit som med gammul register och beseglat breff jw
mest bewijsas kan, ther ock thenna Cröneka om sama tryhundrade åår mest
wthdraghen är, Men om thet som förra skeedt är, haffuer man icke sådana
bewijs, som wij här epter hörandes warde.
The ther historier scriffua, plägha jw mest föregiffua, hwadan thet
folket kommet är som the scriffua om, och hwad vrsprung thet haffuer,
Men epter thet wij Swenske inga gambla historier haffua som wissa äro,
så haffue wij icke heller noghor beskeedh ther vppå, hwadan wort
Swenska folk kommit är, och huru Swerige är först beseet wordet,
Almenneliga historier giffua noogh före om Götha rijke, huru gammalt
thet är, Men thet kan ingelunde wara förstondandes om the Göthar som
här i Swerige äro, Ty the gamble Göthar (om the ellies så gamble äre
som en part meena) the ther först Göthe kallades, haffua boodt ther nw
är Vngern, eller och lenger bort, och skal nepligha noghot folk än thå
haffua boodt här i Swerige, ty the haffua hafft thär theras säte icke
mykit longt epter Noe* floodh, så framt alt sant är som om them
scriffuit är, Och ther före kunna the icke haffua then tijdh gått här
vth aff wor land, wthan wore lijkare at någhre aff them hade med tijden
kommet hijtt och boodt här, Doch är thet alt owist, och är ganska
wildsamt, vthleeta thet som rettast är i så gamul ärende, och är för
then skul better låta thet bestå, än noghot thet owist är föregiffua,
Thet är ganska lijkt, ja thet kan och icke feela, at Tydzske Swenske,
Danske, Norske, haffua foordomdags alle warit itt folk, och ther är
tungomålet noogh [8] bewijs til, ty at i förtijdhen haffua the alle
hafft itt tungomåll, än thå at thet är nw så förwandlat sedhan folket
bleff åttskildt, som altijdh hända pläghar, Och thetta kan ther aff
noogh merkias, at jw äldre Tydzska och Swenska bööker man finna kan, jw
meera dragha the öffuer eens i målet, thå man bäär them til hopa och
giffuer ther acht vppå, Så kan thet och med mong annor stycke bewijsas
at the haffua alle warit itt folk, Ty at gamble latiniske
historiescriffuare haffua mykit scriffuit om the Tydzskes landzsedher,
hurudana regemente och wesende the hade, huilkit än nw meera halles i
tesse try rijke än i Tydzsland, Itt gamalt sätt synes thet haffua
warit, at the hade skifft theres folk i hundrade taal, och en höffdinga
för hwart hundrad, huilkit än här til när oss bliffuit är, Ty at heela
landet är skifft i härede, som fordom kallades hundari, epter thet at i
förstonne woro ther hundrade bönder vthi, än tå at nw är sommestedes
<mer och sommestedes> mindre, Och theras höffdinge kallades,
hundarihöffdinge [Centurio], then nw kallas, heredzhöffdinge, Så
haffuer och folket i tesse try rijke, sådana sätt, med wijsor, rijm,
och annor dicht, som the Tydzske, huilkit alt ther aff kommer, at the
alle haffua hafft itt tungomåll och warit itt folk, Och wille förlongt
wara at alt vprekna som the gamble historiescriffuare then Tydzska
nationen retzliga tileegna, och nw endeels meera halles när oss än när
them, Så kan man jw clarliga merkia, at Swenske, Danske och Norske,
haffua foordom warit Tydzske, the ther sich haffua så förmeerat at the
tesse land besät haffua, ja thet haffuer och altijdh så warit
Tydzskernes sätt, at the plägha förwijdhga sich, The haffua besätt
Engeland, Wendeland, en stoor deel aff Liffland, Prytzen och mong annor
land, Så haffua the [Saxiske Tydskar] och besätt tesse try rijke, Men
när thet skeedt är, och om noghot folk haffuer boodt här tilförenne,
thet är owitterligit, Lijkast synest mich thet wara at the Tydzske
haffua först besätt thenna landen, så at the haffua warit thet första
folk som här boodt haffuer.
Pläghar och wara itt gammalt taal, thet somblige historiescriffuare
fulleliga meena, at the Göthar som så mykit bedriffuit [9] haffua i
Greken, Valskeland, Spanien och mong annor land, skola haffua hafft
theras första vthgång här vthåff Swerige, huilkit om så sant är, låter
jach andra döma om, Men thet synes lijkt noogh at the haffua warit aff
thet tydzska tungomålet, ty the haffua almenneliga hafft Tydzsk Nampn
såsom är, Tidherick, Ermerijck, Ffilmer, Alrick, Ditmar, Adolff, och
flere sådana, Ffinnas doch somblige som seya at Göthar och Wender
haffua hafft itt tungomål, Men äre the vthgongne aff Swerige, thå
haffua the talat Tydzsk måål, haffua the och hafft Wendesk tungomål,
thå weet jach icke huru the kunna haffua gonget vthaff Swerige, med
mindre man wille seya, at the hade så lenge boodt i bland the Wender,
at the hade lärdt theres tungomål, och förgätit sitt eghet, eller och
Wendisk tungomål haffuer och warit på then tijdh Tydzsk mål, och thet
Wenderne nw tala är Slawisk tungomål, hwilkit intit olijkt är, [äro och
somblighe som meena at the Wandali som i förtijdhen mykit haffua
bedrijffuit skola haffua warit annat folk än the Wenner, som nw för
handenne äro.] Then mening haffua the som seya them här vthgongna wara,
at the skola först taghit Rygen in som ligger widh Strålesund, och
sedhen kommet ther in i Wendeland som är Pomern, och boodt ther en long
tijdh förra än the drogho vp emoot Greken, Men ther läter jach och
andra döma om hwad sannast kan wara, Och hwar thet än sant är, at the
här vthgongne äro, så kan thet doch icke wara skeedt så longt för
Christi byrdh som en part meena, hwilke ther seya at thet skulle skeedt
wara widh Abrahams tijdh, wel twtwsende åår för än Christus födder war,
Men thet [kan] ingalunde sant wara, longan tijdh ther epter moste thet
[haffua] waritt skeedt, om så skeedt är, Doch kan man ther om ingen
wiss tijdh föreseya, Fför Christi byrdh synes thet likawel haffua
warit, Men huru longt, thet weet man icke, Woro Swenska Cröneker,
läggia Swenska män ena stora äro til, ther aff, at the Göthar, som
epter theres mening här wthgongne äre, haffua så mykit bedriffuit i
främande land, Men när wij sakena rätt besinna wilie, är ther med fögho
ära inlagd, Man legger jw fögho äro ther in ther med, at man [10] faar
med öffuerwold och orätt, i annars land som oss intit ondt giordt
haffua, skinnar och brenner, dräper och förheriar, them som gerna wille
sittia med fridh, Thet wore oss mykit större ära at woro förfädher hade
altijdh warit fridhsame och sachtmodughe, sittit stilla, warit till
fridz med thet gudh them giffuit hade, och icke röffuat och skinnat
andra, Doch prijse Göthas mandom hoo ther wil, the som såte för theras
hand prijsade them intit, vtan sadhe them wara en hoop med skalkar och
tyranner som intogho annars mandz land och städher, ther the ingen rätt
til hade, Och kommo så monga hundradetwsende menniskior, bådhe om lijff
och godz, thet war och then störste mandoom the giorde, som noogh aff
Crönekerne bewijsligit är, [vndhantaghandes then skada the giorth
haffua i thet Latineska tungomålett, och Lärda mendz böker, thet en
oboteligh skadha war, ther så mång Lärd Man än nw öffuer klaghar,] Then
som med brand moordh, örligh och krijgh äro inleggia skal, han skal
haffua ena rettferdigha sack på stå, annars är thet tyrannij och
öffwerwold meera än mandom, Men ther aff är nw noogh sagt.
Nw skal man och weeta, at i fortijdhen haffuer thetta landet, som ock
all annor land och rijke, warit fult med affguderij, Och epter thet at
woro förfädher äre aff then Tydzska Nationen vth kompne, så haffua the
och (wtan twiffuel) hafft samma affgudha dyrkan som the Tydzske, doch
kan hon med tijdhen haffua noghot wordet förwandlat, Alle stedes här i
landet haffua the hafft noghro besynnerliga skooghar them man kallar,
helgelundar, ther the mykin spökilse eller wiskiepelse hafft haffua,
och dieffuulen mykin spökilse bedriffuit haffuer, Och om sådana lundar
tala Sweriges laghboock, ther forbudit warder at man icke troo skal på
stenar och lundar, och ther haffua the theras gudzz dyrkan vppehallet,
Sådana helgelundar finnas än nw här i landet, än thå at the nw intit
brukas, ey weet heller then menige man, huru the i förtijdhen brukade
wordo, Men i Vpsala, ther som konungs sätit här i Swerige warit
haffuer, ther haffuer och retta affgudha sätet warit, Och seyes
affgudha [11] templet haffua stådt icke longt ther i frå som nw står
Domkyrkian, huilkit som seyes haffua kosteliga noogh prydt warit, Och i
samma temple skola the haffua hafft tree gudhar, Then första och
yppersta haffua the kallat Thoor, och [är] then (vtan twiffuel) som när
the Latiner haffuer hetet Jupiter, then the och höllo för then högsta
gudhen, Och honom hade the giordt som en nakot pilt, sittiandes på en
wagn giordt som karla wagnen, och hade ena spijro i then ena handenne,
och siw stiernor i then andra, Och aff honom haffuer Torsdaghen nampn,
såsom ock när the Tydzska Dunnerdagh, [Om] thenna gudhen pläghade the
almenneliga sweria och seya, Ja Thore gudh, Ney Thore gudh, som än nw
när gambla bönder i brukning är, hwilkit oc i laghbokene forbudit
warder, at man icke skal affgudhom bloota, thet är, Man skal icke
sweria widh them, Thenna gudhen pläghade the dyrka och heedra, at han
skulle bewara them för öwädher, liwngeeld, storm och annat sådana, och
at han skulle giffua them korn och kierna noogh, och alla handa frucht,
Then Andre gudhen, kallades Odhen, huilken när the tydzska, haffuer
hetet Vodhen, och är then som the Latiner kallade Mercurium, och ther
före är thet icke sanno licht som then Danska Crönekan holler, at här
skulle i Swerige haffua warit en trolkarl som hade hetet Othen, huilken
ther skulle haffua wordet hallen för en gudh, Ty at the Tydzske haffua
och hafft samma gudhen, och kallat honom Vodhen, som then Engelska
Crönekan innehaller, och aff samma gudhenom haffua the kallat en dagh i
wikunne, Vodhens dagh, then wij och kalle Odhens dagh, Then samma
gudhen pläghade the dyrka, at han skulle hielpa them i strijdh och
örligh, som woro Swenska Crönekor innehalla, Men lijkare är thet at the
haffua dyrkat honom för rijkedomar skul, at the skulle få godz och
peninga noogh, Och ther aff pläghar man än nw seya, at the tiena
Odhenom, som monga peningar och rijkedomar sammanslagga, Then tridhie
war en gudhinna och kallades Ffrigga, huilken (som noogh troendes är)
när the Latiner haffuer hetet Venus, och aff henne kallades Ffrigga
dagh, när the Tydzska, som Engelska Crönekan segher, [12] Ther aff
haffue wij ock Ffrigga dagh, Ty wij haffue jw samma gudharna som the
Tydzske, Thenna gudhinnan wardt dyrkat för then skul, at the skulle få
godh gifftermål, mong barn, och fridh oc roligheet, Alle tesse tree
gudharna haffua stådt i templet, Thoore mitt vthi, och en aff the andro
på hwaria sidhona, Teslikes warder ock berordt i wor Swenska Cröneke om
ena gudhinno som när the Latiner kallades Ceres, henne dyrkade the här
i landet som [och] i annor land, på thet the skulle få godh åår, på
korn och kierna, Neptunus haffuer här ock warit nampnkunnog, Och ther
aff weet man än nw tala om Necken som seyes wara i watnet, och at
Necken tagher them bort som drunkna, Om här haffua warit noghot flere
nampnkunnoga gudhar som the dyrkat haffua, kan man icke weta, Men the
Tydzske haffua hafft en gudh then the kallade Krodhe, som när the
Latiner heter Saturnus, Then gudhen synes ock noghot haffua warit här
nampnkunnog, Och ther aff pläghar man kalla them som arghe äro, Krodhan
skalkar, En affgudh hade the Tydzske ock epter som en part meena, then
ther kallades Jadut, ther aff plägha the som slagne och draghne warda,
och illa tracteras roopa Jadut, Aff flere affgudhar weet man icke seya
här i Swerige, Tesse förscriffne gudhar Thoor, Odhen, Ffrigga, och til
ewentyr Ceres med, haffua hafft hwar för sich, sina besynnerliga
prester, som them på theres daghar offer giorde, Och hwart niyonde åår,
hade the med theres konung, aff hela rijkit ena almenneliga samqwemd,
ther the kommo til hopa med theras offer och skenker, til förberörda
tempel, och giorde ther theras gudhom offer för hela landzens welfärdh,
och wordo thå noghor liffuandes offer giord, både aff menniskiom och
annor diwr, doch altt manköön och theres blodh wardt vthgutit, gudhomen
til äro, Och kroppanar bådhe aff menniskior och annor diwr, vphengde
the i en helgelund som hart widh affgudha templet war, ther nw står
bonda kyrkian, som en almenneligh mening är, Och thetta ware nw sagt
noogh aff then affgudha dyrkan som här i landet warit haffuer,
Teslikes haffua och somblige hafft then mening at thet som nw [13] är
itt Sweriges rijke, skal haffua i förtijdhen warit fem rijke, Thet
första skulle wara Ffinland och heela Aboo sticht, Thet Andra Helsinga
land med all nordhlanden, Thet tridhie Vpland, Södermannaland och
Nerike, [och thetta skulle haffua warit thet yppersta Rijket, och
heetet Swerige eller Swidhia Rijke.] Thet fierde Götha rijke, hela
Lincöpings sticht, Werendt, och Westergötzland, Thet femte Wermeland
och alla Dalarna, Men om Helsinga land med nordhlanden, och Wermeland
med Dalerne skola haffua warit tw rijke, ther låter jach andra döma om,
mich synes thet icke lijcht wara, Men om Ffinland är clart noogh, ty
thet haffuer icke lenge warit vnder Swerige, vtan med tijdhen, är så
itt stycke och så annat vvnnet här vnder, Sompt (som noogh troendes är)
toogh Sancte Eric här til rijket, Sompt Birgher Jerl, och sompt konung
Birgher, som aff Crönekerne wel merkias kan, Teslikes är och clart
noogh, at Götharna haffua hafft en konung för sich sielffua, och synes
licht wara, at thet rijkit haffuer rekt alt in til Örasund, Jw
besynnerliga haffuer Halland warit ther vnder, ty at epter som wor
laghboock innehaller, lydher thet Swerige til, Doch haffuer thet gått
aff och till, stundom vnder Danmark och stundom vnder Swerige, Och så
haffua tesse tw konunga rijken, Swerige och Götha rijke, med tijdhen
kommet vnder en herra, och är wordet itt rijke, Och ther före haffua nw
Sweriges herrar then titel, at the kallas Sweriges och Göthas konungar,
än thå at för tryhundrade åår sidhen, pläghade konungarna här i rijkit
[aldramest] kalla sich Sweriges konungar och [sellan] Götha konungar,
huilkit noogh bewijsas kan, aff vnge konung Swerkers och konung
Valdemars breff, som än nw wel finnas, Men konung Magnus Ladhulåås och
hans epterkommande haffua [altijd] scriffuit sich för Sweriges och
Göthas konungar, Och thetta ware nw sagt om thetta stycke,
Plägha och woro Swenska Cröneker föregiffua hurudana land Swerige är,
huilkit mich ey syntes behöffuas skola, epter thet at thetta scriffuas
för theras skul som här inrijkes boo, the ther better weta landzens
leghligheet än thet bescriffuas kan, Men thet skal [14] man doch weta,
at i förtijdhen haffuer thetta rijkit mykit rijkare warit än thet är
nw, på alla handa [köpmandz] warur, Här haffuer oseyeliga mykit, kopar,
jern, blyy, och alla handa skinwarur, wordet vthfördt i fremmande land,
och haffuer mykin handel, warit emellen the Engelska och thetta rijkit,
och ther aff kom här in så mykit Engelsk mynt som i så long tijdh
haffuer warit här gäfftt och gengse, och then handel, som skeedde med
the Engelske, war mest för fyrahundrade åår sedhen, Ty at på then
tijdh, woro inga städher, som nw nampnkunnoga äro, bygda widh
östrasiöön, hwarken Lybeke eller noghra andra, Och all land kring om
östrasiön woro ochristen, vndantaghandes Swerige och Danmark the woro
the land som först bliffuo Christen widh östrasiöön, Och ther före hade
thå the Swenske theres seghlatie til Engeland som och Christit war, Så
haffuer och thetta rijkit i noghor förlidhen hundrade åår warit ganska
rijkt på spannamåla, och haffua monga hundrade lester wordet fördt här
vthaff landet, bådhe til Prytzen och annor stedes, som aff gammul breff
och register noogh bewijsligitt är, Och war här ganska gott mynt i
rijkit som man aff Crönekenne förnimandes warder, Men medh tijdhen är
thet så förswaghat wordet, at thet förderffuat haffuer bådhe Land och
städher, och daghligha meer förderffuar,
Så skal man och här weta at wore Suenske Crönekescriffuare, the ther
med någhen skäl och beskeedh scriffuit haffua, The haffua begynnat på
the konungar som skulle haffua warit, wedh then tijdh Christus föddher
wardt, ty at thet som förra skeedt war, är oss (effter som the seya)
platt owitterlighit, huilkit wij och bekenne, och seye ey allenast wara
owitterlighit huru här stodh til för Christi byrdh, vtan och, thet är
owitterligitt huadh som i en longh tijdh skedde effter Christi födelse
tijdh, som tilförenne omtalat är, Och therföre är thett ganska owijst
med the första konungar som här vpräknadhe warda, Ty thet kan henda, at
the haffua warit flere, The kunne och haffua warit fierre, än the här
vpreknas, Then Danska Crönekan talar om monga Suenska konungar som woro
Crönekor [15] intet om tala, warda här och noghra konungar vpräknadhe,
som inthet haffua warit här i riket, som wij hörande warde,
Och effter thet thenna Crönika är scriffuin för theris skuld som
eenfaldighe äro, at the skola her vth fåå noghor rettelse, Therföre
haffuer man icke allenast scriffuit Historien eller Ärendet som skeedt
är, vthan man haffuer och ther bredhewidh (ther tilfelle haffuer så
begiffuit sigh) sat noghor besynnerligh lärdom, ther noghor rettilse
kunna taghas vtaff, och ther man seer något gott och nyttogt wara
skeedt, at man laghar sich ther effter, och tagher ther exempel vthaff,
ehwad wij äre höghe eller låghe, Och at ther man seer noghot owijsligha
företaghit wara, at wij och moghe lära see widh en annars ofärdh och
tagha oss ther wara före, Ty huar man allenast wil läsa Crönekor för
förwetenheet skull, eller haffua ther vthi tijdhfördrijff, så är thet
så gott oläsit som läsit, Icke haffuer heller gudh som thet rådhet
haffuer menniskiomen ingiffuit, at thet som skeedt är skulle vptecknat
warda, hafft thet vpsåt ther med, at sådana skulle läsas i then acht,
at man skulle allenast ther vthi haffua sina lust och tijdhfördrijff,
vtan at man skal ther vthaff beskodha werldennes lopp, fåfengeligheet,
och ostadigheet, och huru dieffulen (som är thenne werldennes förste
som Christus säger) haffuer här sitt speel, och vpwecker ibland högha
och lågha altt obestond, skadha och förderff, Teslikes at wij och ther
bredhewijdh skole achta och besinna, at än thå dieffulen kommer alt
ondt på gång, och inskiuter alle stedes <tilfelle> til obestond,
Så förtagher doch gudh honom offta hans ondha vpsååt, och drijffuer
sakenne til en bettre ända, en dieffulen medh sitt ondha vpsååt och
tilfelle achtat hadhe, på thet wij måge lära geffua gudhi then äro
honom bör, och bidhia honom om hielp emoot dieffulen, Thetta är thet
högsta thet wij som Christne äre, skola giffua acht vppå i alle
historier, bådhe hedhniska och Christna, Och när man så läss them så
haffuer man gagn och nytto ther aff, och historien är i sitt rätta bruk,
Men ther noghor wille så seya, Hwad görs thet behooff at man talar och
scriffuar på the dödhas mull, och asko, och läter theris [16] [breck]
och feel komma i hwars mandz munn? The äro framfarne, och haffua sin
deel borta, Thet wore bättre at glöma theres synder borth än at minnas
så på them &c Ther swarar man så till, Historier eller Crönekor
scriffuas icke för theras skull som framfarne äro, och thet som
scriffuas bedriffuit haffua, Vthan för theres skull som effterkomma, at
the aff theris förfädheres leffuerne, läro skola, huadh the skola göra,
eller hwadh the skola tagha sigh wara före, Så moste bådhe thet onda
och thet godha som wåra förfädher bedriffuit haffua, scriffuit warda,
Och effter thet meero ondt än gott warder bedriffuit, Och ondhe äro
altijd flere än the godhe i allehonda stond, Therföre bliffuer och
scriffuit meer om thet som meer är, Och thet samma seer man och i the
Bibliska historier, som Gudh sielff haffuer scriffua lätit, at han
wille så wel läta scriffua thet onda som thet godha, Och at såsom
scriffuit är om Abraham, Isaac, Jacob, Mosen, Josua, Dauid &c Så är
och scriffuit om Cain, Nimrod, Pharao, Saul, Jeroboam, Achas, Achab,
Herodem, om andra flere sådana, Och seer man wel, at the som någhot
gott wardher scriffuit om i Biblien äro ganska fåå emooth the andra som
altt ondht warder scriffuit om, Och såsom the onde haffua frijt giort
huadh them tektes, så haffuer och Gudh lätit thett frijtt bescriffuas,
och för hwar man vthropas, Nu moste man jw giffua gudhi thet
tilförenne, at han wel wijste hwadh nyttogt war til at scriffuas eller
icke nyttogt, han haffuer lätit scriffua och tala på theras muull, som
dödha äro, Men för theres [besta] skull som effter leffua, Oss til
godho är så wel the ondas som the godhas leffuerne bescriffuit, som
Paulus säger, At alt thet som är scriffuit, thet är oss scriffuit til
lärdoom &c Haffuer nu Gudh lätitt så wel bescriffua the ondas
leffuerne som the godhas, Ja mykit flere the ondas, är icke vnder at
andra och så göra som man wel seer i alla Crönekor, bådhe heedna och
Christna, at the äro fåå, som gått är scriffuit om, The godhe äro fåå,
och onde monge altijdh i werldenne, The som scriffua, scriffue jw
heller gott än ondt om the dödha, huar sanningen wille thet tilstädia,
Then the jw achta moste som Crönekonar scriffua, Then ther nw wil [17]
haffua ena godha Cröneko, och itt gott rychte effter sin dödh, han göre
thet gått är, Men gör han thet som ondt är, så bliffuer han straffat så
wel medt eth ont ryckte som altt annat, som Gudh honom på lägger, Såå
seer man at Cain, Pharao, Antiochus, Sardanapalus, Nero och andre
sådana, haffua medh heluetet eth ewigt ont rychte, Och thetta alt som
nw sagt är, må wara för en lijthen ingong til then Cröneko som wij nu
aff gudhz tilhielp begynna wilie.
En Swensk Cröneka.
Then första konung som woro Swenska Crönekor seya haffua warit i
Swerige han skal haffua hetet Eric, och the leggia honom thet til at
han skal haffua lätit besetia Skåne, Seland, Ffalster, och the andra
befluten land som i Danmark liggia, huilkit icke kan sant wara, förty
tesse try rijke äre besatt med Tydzt folk, som tilforenne bewijsat är,
och ther fore är noogh troendes at Danmark haffuer förra wordet besat
med folk än Swerige, Men then Danska Crönekan giffuer så före at then
förste konung som här i Swerige warit haffuer aff thet nampnet Eric,
then skulle wara här insat för en konung, aff konung Ffrodhe som
kallades hin Ffridhgodhe, Och thet skulle så haffua tilgonget, alt
emellen konungen i Swerige som heet Alric och konungen i Götha land som
heet Gestiblind, war en long feegd, [och så skola i thet rijke som nw
är eth, haffua warit twå konungar,] och epter thet at samme Gestiblind
icke war Sweriges konunge mechtig noogh, ther före gaff han sich in til
konung Ffrodhe i Danmark at han honom hielpa skulle emoot konung Alric,
huilkit han och giorde, ty han sende honom til hielp itt stort taal
folk med en högberömd man som kallades Eric hin wijse, Then samme Eric
drap konung Alric och hans son, och kom så ther til på thet sidzsta at
han bleff konung bådhe öffuer Swerige och Götha land, och thet skedde
widh then tijdh Christus födder war, Och berörer then Danska Crönekan
[18] om noghra andra konungar som här i Swerige skola regerat haffua,
förr än Eric then wijse hit kom, Och är thetta theres nampn, Hunding.
Regnar, Hothbrod, Attisl, Hiarwer, och så förberörde Alric och
Gesteblind, om huilka man intit wist haffuer thet som seyas kan, Ther
fore låter man thet bestå, Thå nw fornemde Eric i Swerige lenge regerat
hade, bleeff han dödh.
När Eric hin wijse dödh war, wardt hans son Haldan konung epter honom,
som then Danska Crönekan innehaller, oc han war mykit betwingat aff
tolff brödher i Norige, Men han fick Ffridhleff konung Ffrodhes son til
hielp och wan them offuer, Men then Swenska Crönekan segher, at när
konung Eric dödh war, fick hans son Godheric rijkit epter honom, och at
han skal med mykit folk haffua dragit här vthaff rijkit i fremande
land, och bedriffuit ther stoor mandom, huilkit om så sant är, är
wilsamt til at döma om,
Epter Godheric seyes [Philimer] hin mykle eller hin store haffua
bliffuit konung i Swerige, hwilken i historier och Cröneker högdt
beprijsat warder aff sin mandom, och somblige kalla honom Vilcinum
eller Vilkin, och alt thet som wår Swenska Cröneka haller om honom thet
är alt vthdraget vthaff Tidhrics van bern fabele, och kommer intit
Swerige widh, Thet halla fremande Historier noogh inne, at [Philimer]
haffuer warit konung öffuer the Göthar som i annor land warit haffua,
Men hwad kommer thet them widh som boo i Swerige? Man kan jw icke rekna
them för Sweriges konungar som i fremmande land haffua konungar warit
öffuer Göthar,
Thå Ffilmar war dödh, seyes Nordian hans son haffua bliffuit konung
epter honom, huilkin som aff Hernit konungen i Rytzaland wart
fördriffuin, och hade Hernit rijkit inne en tijd long, och satte så sin
son i sin stadh som och heet Hernit, Alt thetta segher then Swenska
Crönekan wara skeedht här i landet, hwilkit doch icke så sant är, ty
thet är alt vthtaghet aff Tydhrics van bern historie eller fabele, och
är skeedht i thet Götha rijke som på hinsiden Vngern war om thet ellies
så skeedt är, Then Danska Crönekan talar om en konung som här i Swerige
skulle haffua warit hetendes Siwardh, [19] Och en konung som rådde
offuer Göthaland then ther heet Karl, Tesse bådhe wore på en tijd, och
som [thett synes] noghot meer än hundrade år epter Christi födelse, Men
aff theres gerningar och regemente weet man intit, vtan at the hade
bådhe gifft theres döttrar til Danmark twå konunga söner, then ene heet
Ffrodhe, och hade konung Siwardz dotter och hon heet Vlwid, Then andre
heet Harald och hade Götha konungens dotter then ther heet Signil,
Talar och then Danska Crönekan om en Sweriges konung som heet Eric och
han förde lenge örligh med Haldan berghgram aff Danmark, och på thet
sijdzsta wan Haldan honom öffuer, widh ottatiyo åår och hundrade epter
Christi byrdh, och bleff så han konung bådhe öffuer Swerige och
Danmark, och thå war här i landet en herraman som Siwald heet, han
satte sich vp emoot Haldan och vpwekte med sina siw söner, hela landet
til olydhno, Men Haldan wardt honom förmechtig och drap hans söner och
honom med, Så epter thet han ingen barn hade epter sich, ty toogh han
Vngwin Götha konung sin skyldman, och satte honom vp för konung i
Danmark och bleff så dödh, Noghot ther epter drap Ragwald Sweriges
konung samma Vngwin Danmarks konung, och bleff så Siwold Vngwins son
konung öffuer Danmark, och eemoot honom strijdde, förnemde Ragwald och
droogh med itt stoort taal gott krijges folk in i Seland, Men ther
wardt han sielff slaghen, och the Swenske wordo förskingrade, och thet
skeedde widh twhundrade och tiwghu åår epter Christi byrdh. Ther epter
wardt Inge konung i Swerige, Men aff hans bedreff weet man intet meer,
vtan at i hans tijdh bleeff thet endreghteliga samtykt, at konungs
sätit skulle wara i Vpsala, och ingen annorstadz i rijkit, ty ther war
theres gudha tempel, och tijtt pläghade mesta tilsökningen skee aff
heela rijkit. Bleeff och tha (til ewentyrs) beslutat, at alla konungar
skulle hyllas widh Morasteen,
Inge hade twå söner epter sich, Neark, och Ffrodhe, the regerade bådhe
i rijkit epter theras fadher, och förde så gott regemente, at the wordo
håldne aff then meeniga man såsom gudhar, Szå bleff tha Neark dödh, och
Ffrodhe wardt konung aleena, Och leggia the [20] Swenske Cröneker,
thenna theres Ffrodha the dygder til, som the Danske scriffua om theres
Ffrodha, och kan jach ey weta om the Danska haffua noghot taghit thet
som tessom tilhörde, och tileeghnat thet theras Ffrodha, Eller haffua
och the Swenske beprydt theras Ffrodha med thet som them Danska
tilhörde, Thet seer man offta skee i Crönekerne, at ther twå haffua
hafft itt nampn, så bliffuer thet them ena tileeghnat som then andre
giordt haffuer, Men ware ther om huru thet kan, Jach troor wel at the
haffua warit fromme förstar bådhe, och hallet stark fridh i theres
rijke, som konungs embete kräffuer, och ther aff haffua woro förfädher
hafft en sådana ordhesidh, at the pläghade önska hwar annan, Ffrodha
fridh, Thenne Ffrodhe läätt så hårdeliga straffua öffuerwold och orätt,
at ingen högh eller lågh dristade sich til at tagha noghot enom androm
i frå, Vnder sådana förstar pläghar land och rijke forkoffra sich, Och
pläghade the Latiner kalla sådana froma förstar, Patres patrie,
Landzens fädhrar, Ther fore wardt och thenne Ffrodhe så käär och i
sådana wördhning hallen aff then meninga Man, som han hade warit en
gudh, Och är thet oss som Christne äro, en stoor blygd, at wij see
hedningar haffua the dygder, som wij [offta] sielffue icke haffue,
Epter Ffrodhes dödh regerade Vrbar, han seyes haffua hafft tre söner,
Östen, Nore och Dan, om thesse tre hans söner, warder mykit sagdt, som
icke kan sant wara, ther före läter man thet bestå,
När Vrbar dödh war, bleff Östen hans son konung epter honom, och epter
thet the i Norige hade slagit hans brodher Nore i hääl, som theres
konung war, ther fore satte han them en hund til konung, them til håån
och spott, och läät öffuer Norska män itt sådana bodh vthgå, at huilken
som icke giorde them hundenom sådana tienist, som han sinom konunge
göra skulle, honom skulle ledh frå ledh huggen warda, Men then Danska
Crönekan segher at han heet Gunnar som gaff them Norskom, then hunden
til konung, han kan (til ewentyr) haffua warit konung Östeens
häärhöffwidzman, och så giordt på sin herres wegna, thet han giorde,
Epter Östen wardt Syolm konung i Swerige, och hans tienare [21] seyas
haffua drängt honom vthi itt myödhakar, then Danska Crönekan talar om
en konung som här skulle haffua warit longt tilförenne och heet
Hunding, at han drängte sich sielff i itt myödhakaar, kan henda at thet
ena ryktet är kommet aff thet andra,
Thå Syolm war dödh, bleff Swerker hans son konung epter honom, och han
war en mechta stark man, ther aff gick en sådana fabele vth om honom,
at han kunde slå sin näffua vthi en hårdan steen vp til almboghan, Thet
haffuer så warit wore förfädhers pläghsidh, at the beteeknade stora
krafft och macht med sådana fabeler, Ther före seya the om sombliga
kiempar, at the haffua rykt vp med rööter, stoor trää och slaget sina
fiender med, The haffua stora stenar, som andre icke lyffta kunde,
kastat theres fiender med, och annat sådana ther stoor krafft behöffdes
til, som nogh är merkiandes aff then Danska Crönekene, ther full är med
sådana fabeler, och ther moste han haffua acht vppå som henne rätt
förstå wil, Man seer clarliga, at woro förfädher i hedendomen, haffua
mera lust hafft, til fabeler och förtäkt ordh, än til clara och
enfaldiga sanningene.
Widh thenna tijdh eller noghot för eller sedhan, wore the Göthar (som i
fremmande land wore) så mechtige, at the slogho in i Greken med try
sinnom hundrade twsende folk, och the slogho keyseren i hääl, then ther
Decius heet, och wende sedhen tilbaka i gen in emoot Vngern, och thetta
skedde widh twhundrade och try och femtiyo åår epter Christi byrd,
Epter Swerkers dödh, bleeff Valander hans son konung i sin fadhers
stadh, Om honom seyes, at Mara haffuer ridhit honom til dödz, Thå
Valander dödher war bleeff hans son Visbur konung, och honom brende
hans eeghna söner inne med alt hans daghliga folk, på thet the skulle
teste snarare få arffua honom, Girugheeten är en roott til alt ondt,
och hon achtar hwarken <skäl eller redligheet och skonar hwarken>
wener eller frender.
Epter Visbur wardt hans son Domalder, konung i Swerige, och i hans
tijdh wore hård åår i landet, så at ingen frucht wexa kunde, [22] och
är noogh troendes at gudh plåghade heela landet for then misgerning som
konungen och hans brödher giordt hade på theras fadher, som offta henda
pläghar, at gudh plåghar vndersåterne för herrenes mishandel skul, Thå
nw then menige man i rijkit sågh then plågho och nödh som them på gick,
kunde the (til ewentyr) haffua hafft then meening, at gudhanar woro
fortörnade aff konungens misgerning, Ther fore togho the honom, och med
honom wille the blijdhka gudhanar, Offrade så honom then gudhinnone som
Ceres kallades, henne til äro brende the honom vp, på thet the skulle
få korn och kierna, Och så skeedde honom rätt, ty at epter thet han
vpbrende sin fadher för godz och peninga skul, så wardt och han vpbrend
för korn och kierna skul, Doch war thet alt hednisk werk,
När Domalder dödh war, bleeff Domar konung epter honom, han liffde
fridhsameligha, som en part meena, och bleeff så dödh aff rettom ålder,
mera haffuer man intit om honom.
Sedhan Domar dödh war, bleff Attil konung i hans stadh, och seyes mykit
aff hans stora werk och mandom som han bedriffuit haffuer, Han skal
haffua wnnet Danmark vnder sich, som wora Cröneker innehalla, och the
Danske til een neese och blygd, skal han haffua satt them sin hund
Racka til konung, för thet the hade slaghit hans skyldman konung Haldan
i hääl, Men sedhan at andro hundar hade riffuit konung Racka i hääl,
satte Attil, the Danske en konung som heet Laes, och tha han dödh war,
satte han them en argh tyran til konung som heet Snyö, och honom åto
löss vp, Thetta alt med mong annor ordh haller then Swenska Cröneka
inne, och här aff är thet ryktet kommet om konung Racka, Men then
Danska Crönekan haller intit ther om, Thet haller hon wel inne, at
Swenska män [skola] haffua satt the Norska en hund til konung, huilkin
(som wor Cröneka segher) ther heet Snerring, Men om konung Racka, Laes
eller förberörda Snyö, talar then Danska Crönekan intit, och thetta
skulle icke longt skeedt wara epter konung Haldans dödh, Hwad nw
sannast wara kan om thenna twå hundar Snerring och Racka läter jach
andra döma om, En mechta stoor forachtelse haffuer thet warit [23] om
så skeedt är, Kan henda at Snerring och Racke haffua warit twå Män, the
ther slitzke haffua warit såsom hundar, och för then skul haffua wordet
kallade hundar, epter som the fordomdags pläghade bruka fabeler och
förtekt ordh,
Thå Attil dödher war, bleff Digner konung, och epter hans dödh wardt
Dagher konung i Swerige, han wille twinga Danska män ther til at the
skulle giffua honom skatt, såsom the hans fadher och fadherfadher
giordt hade, och ther före bleeff han dräpin i eenne strijdh, widh itt
waadh som (til ewentyr) aff samma strijdh sedhan kallades, wapna waadh,
Dagher hade twå söner epter sich, Alric och Eric, Men Alric bleeff
konung, och ther baar Eric åffwnd widh, ty han wille konung wara, Ther
fore sloogh han Alric i hääl med itt betzell, Thet är itt förgifftigt
ting, trengta och åstunda, at wara högt besett, ty ther aff pläghar
vpkomma haat och affwndh, emellen fadheren och sonen, brodher och
brodher, som här skeedt är, Så är ock teslikes farlighit, at wara högt
besäten, Ty the bliffua thå offta hans fiender, som förra woro hans
brödher och wener,
Epter Alric wardt hans son Ingemar, konung, honom läät hans hustru
vphengia med en forgylt kedhie, på en liten holma som kallades
Agnafijt, ther nw Stocholm bygt är, Men aff hwad sack hon thet göra
läät, weet man icke, Men thet kan man wel merkia, at the som henne ther
til haffua behielpelige warit, haffua meere kerlek hafft til henne än
til konungen, Ty gick thet och såå mett honom,
Ther epter wardt Ingeller konung, och han bleeff i hääl slaghen aff
sinom brodher för sinne hustrues onda rykte skul, och hon heet Bera,
Men en part meena, at hans brodher som honom drap wille sielffuer warda
konung, ty drap han honom, [onth brödhra skipthe,]
Epter Ingel wardt Järunder konung i Swerige, han seyes haffua wnnet
Danmark vnder sich, och som han en tijdh long hade tryggeliga warit i
Danmark, läät han sitt Swenska krijgsfolk i frå sich, Men thå han thet
giordt hade och meente sich wara vtan allan fara, togho the Danske
honom och hengde honom vp i Odda swnd, widh [24] Limfiordh. Här segher
then Danska Crönekan, at widh thenna tijdh skulle wara en konung här i
Swerige som heet Alffuer, och thå han dödh bleff hade han tre söner
epter sich, Olaff, Inge och Ingeller, Tesse tre begynte föra örligh med
Harald Hildetand konungen i Danmark, Men han wardt them öffuermechtig,
och drap Olaff och Inga, och giorde så fridh med Ingelle, och gaff
honom sina syster til hustru, Och thå Ingel hade en tijd long konung
warit bleeff han dödh, och hade en son epter sich med Haraldz syster
och han heet Ring, och epter thet han icke war til moghen ålder kommen,
ther före läät Harald hans moderbroder honom få formyndare, och läät
honom bliffua widh rijkit epter sin fadher, Men then Swenska Crönekan
segher at Järunder hade en son epter sich som heet Håkon Ring, och han
bleeff konung epter honom, och han hade i sinnet hempnas ther öffuer,
at hans fadher war så skemeliga aff dagha taghen, Ther fore rustadhe
han sich til strijdz med Harald Hildetand, huilken the Danske vpsat
hade for en konung, Och bereedde the sich mechteliga noogh på bådha
sidhor, wel i siw åår förra än slachtingen skedde, och hade Hakon Ring
med sich, Götharna, Noriges män och them aff Gothland med the Swenske,
Men Harald hade Tydzska, och Danska, Wender, och Ffresar i sin häär,
Och kommo så bådha häärana til saman i Wärend, på Brawalla heed, och
stridde manliga på bådha sidhor, Men konung Hakon Ring hade i sin häär
sådana sköttor at intit harnisk kunde weria för theras pilar, ther fore
bleeff stortt sorll och förskreckilse i the Danskas häär, Thå Harald
thet hörde ther han saat vthi en vagn och war blinder, sporde han sin
fooroman til, huru strijdhen hade sich, Men fooromannen war wreedh och
storte konungen vtåff wagnen, och sloogh hans hoffwdh sonder med enne
klubbo, Thå nw Hakon Ring fornam at konung Harald dödh war, befalte han
sitt folk halla vppe aff strijdhenne, och wardt thå befunnet at the
Swenske hade aff theres häär mist tolfftusend folk, Men aff konung
Haraldz häär war slaghet trettiyotusende gott strijdzfolk vndan
taghandes annat ringa folk, som then Danska Crönekan innehaller, och
hempnade [25] i så motto, Hakon Ring sin fadhers dödh, När slaghit
offuerstådt war gingo the Danske eendrechteliga til, och togho honom
til konung och ther med bleeff saken forlijkt och kom til itt gott
vpslagh, Och när thet skeedt war läät han vpsökia Harald Hilletandz
kropp i bland the dödha, och brende honom vp, toogh så askona och läätt
henne begraffua som en konung boorde begraffuen wara, Och aff then
gerning koom han mykit i the Danskas hyllest, Ther epter wåro the
Danske begerendes at konung Håkon skulla lääta them få ena Jungfru
benemd Heta, til at rådha och regera offuer them, hwilkit och så
skeedde, Doch läät han Scåne bliffua vnder Swerige, och satte ther
öffuer en sin skyldman aff Norige, som heet Olo, på thet sidzsta
begynte the Danske forachta Hetes regemente, och toogho samma Olo til
konung öffuer sich, Men Hakon Ring bleeff så gammal förra än han dödde,
at han moste trachteras som itt barn,
I konung Håkon Rings tijdh, eller och litit til förenne, wore åter
Götharna in i Greken, och slogho keysaren aff, then ther Valens heet,
och brende honom vp ther han sich forstunget och gömdt hade vthi itt
torp, och giorde en dråpelig skadha widh Constantinopolen, Men
keysarinnan gaff them peningar och så drogho the aff i gen, och thet
skedde widh tryhundrade och [otta] och sextiyo åår epter Christi byrdh,
Epter Håkon Ring wardt Egil Wendelkråka hans son, konung, och vp emoot
honom satte sich en i rijket som heet Thönne, och sloogh honom aff otta
hoffuudh strijdher, Och thå haffuer wisseliga stådht illa til i
Swerige, aff sådan inbyrdes örligh och krijgh, Och är thet gammalt med
Swenska män, at föra örligh inbyrdes, heela rijkit til förderff, När
nw, Egil hade i otta strijdher aff slaghen warit fick han öffuerhandena
i then niyonde, och Thönne wardt slaghen, och hans folk bleeff
nidherlagdt, och Egil kom til fulla macht i gen, och noghot ther epter
wardt han stongat i hääl aff en galin tiwr, och thet war en önkeligh
affgong for en konung, Ena sådana ändalykt fick hin Ffridhgode konung
Ffrodhe i Danmark, ty honom stongade en galin koo i hääl, Så kunna
monga tienare och stoort [26] welle icke förtagha olyckona thå hon
kommer, Ty hon drabbar så snart then höga, som then lågha,
Thå Egil dödh war, bleeff Oktar eller Gothar konung epter honom, och på
then tijdh war en konung i Danmark som heet Sywardh, huilkin ther hade
twå degheliga systrar, Ena aff them war konung Oktar begerendes sich
til hustru, och sende för then skul en sin trooman som heet Ebbe til
konung Sywardh, han fich godh swar och kom til sin herra i gen, Thå
sende, Oktar samma Ebba annan gong til Danmark med sådana fölie som
ther til hörde, at han skulle föra Jungfruna hijt i landet, Men thå han
kom til Halland och lågh ther när en til herberge, bleeff han aff sin
werdh förrådder, så at the med honom woro bliffue slaghne, och han
vndtkom sielff med stoor nöödh, När nw Oktar thet förnam, meente han at
thet skulle wara skeedt aff konung Sywardz rådh och befalning, huilkit
icke mykit synes olijkt wara, än thå at Danska Crönekan segher ther ney
til, Fför ty hwar thet hade warit honom emoot, hade thet wel wordet
betastat, at thet icke hade kommit til feyde, Ther fore giorde Oktar
sich redho med alla macht, och droogh in til Halland, ther mötte honom
Sywardh Danmarks konung med sinne macht, Men han bleeff aff slaghen och
gaff til fluchtena, och miste så bådhe Halland och Scåne, och på thet
sijdzsta thå han wille haffua taghit Halland och Scåne i gen, bleeff
han sielff slaghen, Så kan en ganska stoor feygd vnderstundom vpkomma
aff en liten begynnelse,
Epter thet itt almenneligit rykte och mening är här i wårt land ther om
at Göthar skola wara här vthgongne, syntes mich behöffuas skola, noghot
lijtit tala ther om, hwad the i fremmande land bedriffuit haffua thet
som merkeligast är, och är tilforenne omtalat huru the lagde nidh twå
keysare i Greken, then ene heet Decius, Then andre Valens, och widh
then tijdhen the så regerade i Greken kom en hoop aff them in i Asien
ther the seyes än nw boandes wara, Widh siw och trettiyo åår epter, at
keysar Valens nidher lagder war, drogh en Götha konung som heet
Rådgast, in i Walskaland och hade med sich tw sinnom hundrade tusend
folk, Men han och hans folk [27] ward niderlagt, Nooghot ther epter kom
åter en mechta hoop aff Göthar draghandes vp i Walskaland, och theres
konung heet Alric, han fich framgong och kom för Room och belaghde
stadhen, och epter tw åår fick han honom, och thet skedde epter Christi
byrdh fyrahundrade och tolff åår Doch förderffuades stadhen icke mykit
i then gången, ty konung Alric droog snart ther vth i gen, och liffde
sidhan icke lenge, Epter hans dödh, togho Götharne sich en konung som
heet Adolff, han droogh åter til Room i gen, Men han skonade staden for
keyser Honorij syster skul, then han toogh sich til hustru, huilkin
ther Placida heet, Och så drogho thå the Göthar vtåff Valskaland i gen
sedhen the hade warit ther tiyo eller tolff åår, och kommo in i Gallien
som nw kallas Ffranke rijke, och droogha så åter tädhan, in i
Hispanien, och ther bliffuo the besittiandes, alt in til thenna dagh,
och theras konungar hade ther regementet then ene epter then andra, och
haffuer så warat alt in til wor tijdh, Så at keyser Karl och hans
brodher Fferdinandus seyas och wara aff Götha konunga slächt kompne,
Och tesse Göthar som först wore i Walskeland och bliffuo så
besittiandes i Hispanien, the kallades Vestgöthar. Och än tå at the
hade skildt sich i frå the Göthar som hade theras tilhåld på hinsidhen
Vngern in emot Greken, Så wore the som qwarre bliffuo doch mechtige
noogh, Och widh sex och sextiyo åår sidhan Vestgötherne woro dragne
vtaff Valskeland, Sende keyser Zeno en hoop med Göthar aff them ther
qwarre widh Greken wore, in i Valskeland i gen til at nidherleggia
noghra tyranner, och tesse Göthernes konung heet Tydric, Han giorde med
sitt folk, Thet keyseren honom befalet hade, och bleff så rådandes
öffuer Room och Valskaland i tw och trettiyo åår, och war han en
merkelig Fförste, och hade sitt tilhåld i en stadh som heet Verona,
then på tydzsko kallas Bern, ther före <kallas> han och Tidric
van Bern, Och om hans stora bedreff äro monge fabeler och wijsor
dichtadha, ther hwar man nogh weeth seya aff hans kiempar och
jempningar,
Tesse Göthar som met Tidric van Bern kommo in i Valskaland the kallades
Östgöthar, och thå the hade hafft regementet inne ther [28] i landet,
then ene konungen epter then andra, mera än i fyratiyo åår, och woro
ganska mechtige wordne, thå wille keysar Justinianus, gerna haffua
landet i gen vnder keyseredömet, och begynte feygda med the Göthar som
i Valskeland wore, och wardt them öffuermechtig så at han fick theras
konung, benemdt Wittich, fongen med all theras betzsta Adhel, och the
fördes för fongar in i Greken, Och än thå at Götharne hade ther aff
fått stoor skada, så wore the doch icke platt niderlagde, vtan the
toogho sich åter en konung som heet Totilas, han kom så til macht, at
han toogh in i gen, thet the tilförenne mist hade, och han toogh
teslikes Room in med macht, och war så begerendes fridh aff keysarenom,
och loffuade thet vth, at han icke wille förderffua stadhen, om han
kunde få fridh, Men keysaren wille ingen fridh göra med honom, Thå
Totilas thet hörde, böödh han vppå at alle the som i Room bodde, skulle
dragha ther vth, och boo i andra städher, huilkit och så skedde, Och så
gick han til med sina Göthar och brött all torn och stadz mwrar nidher,
och stickade så elden på stadhen, brende honom vp, Och förderffuade
honom i grund, Och thet skedde widh femhundrade otta och fyratiyo åår
epter Christi byrd, Och aff thetta som Totilas giorde, är thet ryktet
vthgonget at Göthar haffua niderslaget Room, Thå nw thetta skeedt war,
kom åter keysarens folk, och funno Room platt ödhelagdt, Så begynte the
åter byggia stadhen vp i gen så mykit som i [så] kort tijdh mögheligit
war, Men Totilas kom ther före i gen, och van honom annan gong, Och
begynte så han kalla borgarena tijt i gen, som han tilförenne förwijst
hade, och lagdhe sich all win om at stadhen motte komma sich fore i
gen, Så på thet sidzsta, wordo thå Götherne platt niderlagde, sedhan
the i Valskeland then ene konungen epter then andra, hade öffuer altt
regerat i sextiyo åår eller noghot meer, Och thetta ware nw noogh sagt
om the Göthar vthlendes warit haffua, Nw wilie wij komma til woro
inlendzske Cröneke i gen,
Thå nw förnemde Oktar en tijdh long hade konung warit i Swerige, sloogh
hans eeghen broder honom i hääl, then ther Ffaste [29] heet, epter som
then Swenska Crönekan segher, <men then Danska Crönekan segher>
at han läät slå i hääl en som heet Sybbe för thett han hade läghrat
hans syster, och för then skul föllo samma Sybbes weener in til konung
Jermer i Danmark och hielpte honom ther til at han fick Swerige in, och
i then feygdenne bleeff Oktar slaghen,
Ther epter bleeff Adhils Oktars son konung och en tijdh thå han skulle
fara bort och göra sinom affgudh offer, störte han dödh nidh aff hesten,
Adhils hade en son som heet Östen, han bleeff konung epter honom, och
honom brende hans eeghne wener vp med hans daghliga folk, Men hwij thet
så skedde weet man icke,
Then Danska Crönekan segher at i Danmark war en konung som heet Snyö,
han röffuade bort konungens hustru i Swerige (men then Swenska
konungens nampn weet man icke) ther om vpkom en stoor och skadhelig
feygd them emeellen, och stundom tappade then ene och stundom then
andre, Så moste thå monge twsende låta liffuit til, för eens mandz
okyscheetz skull, När nw fornemde Snyö konung war, bleeff sådana dyyr
tijdh i landet, at folket icke kunde behielpa sich, ther före nödhgades
mykit folk dragha vthaff landet, hwilke ther först komme til Gotland,
så til Rügen widh Strålesund ligger, och sedhan vp i tydzland, och the
kallades longbarder, ther aff at the hade long skegg, Samma longbarder
kommo på thet sidzsta in i Valskaland, och bliffuo ther besittiandes,
och theres land kallas nw Longbardia, och thenne förste vthgongen
skulle haffua skeedt epter Christi byrdh widh tryhundrade och ottatiyo
åår, som en part meena, Men om the Longbarder skola wara vthgongne aff
Scåne, Danmark eller flere tesse Nordhlanden, besynnerliga så long
tijdh epter Christum, thet kan jach ey fulleliga seya, epter thet the
haffua longt til förenne boodt vppe i Tydzland, som en part aff the
Latiniske historiescriffuare synas til kenna giffua, Somblige meena at
the skola haffua warit Saxeske Tydzsker, Men thet kunna the wel wara,
än thå at the hade aff Danmark och flere tesse land vthgonget, Fför ty
tesse try rike, Swerige, Danmark, och Norige äre jw [30] besatt med
Saxeske Tydzskar, Men i thetta och flere sådana stycke, haffuer hwar
och en sin frij doom,
Thå Östen konung dödh war, bleeff Ingemar hans son konung epter honom,
han seyes mykit haffua bedriffuit i Danmark, och wunnet thet vnder
sich, Så bleeff han på thet sijdzsta dräpin på Lagundöö i Belt,
Epter Östen wardt Brentemunder konung, och ther baar hans brodher
åffwund widh then ther Sywrdh heet, Ther före drap han honom i Nereke
på en stadh som kallades Höghaheedh, Thet moste wara itt farligit
stååt, ther then ene brodheren ey kan wara szäker vthi för then andra,
Ja jw högre stååt, jw högre fare, och jw höghre fall,
Här är nw til at besinnandes, at än thå om förberörda konungar, som här
i Swerige seyes haffua regerat, är litit scriffuit, Så är thet doch
intit twifflandes at the en part mera bedriffuit haffua, än scriffuit
är, Och är noogh merkiandes aff theras affgong (then ther ömkelig noogh
med största parten warit haffuer) huru här i landet haffuer til stådt,
Twist och twedreght haffuer här altijdh formykin warit, Sonen haffuer
icke warit tilfridz med fadheren, Then ene brodheren haffuer dräpit
then andra, Hustrun haffuer förgiordt bondan, och annat meer, Thå nw
konungarne äro i sådana motte aff dagha taghne, kan wel merkias huru
thet haffuer tilgåt i landet, vtan stort buller och vmwendning kunde
thet icke skee, ty the som så dråpne worde hade jw någhra epter sich,
som icke toogho thet til godho, at så skeedde, ther the sedhen antingen
wedergiorde thet, eller och kommo ther offuer medh, på skada och
förderff, Man weet wel, hwad sådana herraskiffte pläghar epterfölia,
och huru, then konungens weener som niderlagder warder, plägha epter
honom trachterade warda, Ther inbyrdes twist och twedreght födhes
vthåff, Ty thet är ingen så , at han haffuer jw noghon wen som thet
tycker illa wara at honom misgår, och then samme haffuer och noghra
wener som han dragher til sich, och så bliffuer thå hopen stoor på thet
sidzsta, och kommer så stort obestond aff, som altijdh haffuer [31]
warit här i rijkit inbyrdes, vndantaghandes thet obestond, skada och
förderff, som aff vthlendzsk örligh och krijgh warit haffuer, Kan man
wel merkia huru thå haffuer tilgått när konungen haffuer sielff wordet
slaghen i markenne som med sombliga aff them skeedt är, Och thet är
summa summarum at mykit ondt haffuer här altijdh warit.
Här skal man och merkia at [Hemoldus i] then Vendeska Crönekan talar om
en stadh som skulle haffua leghat widh östrasiöön, på then Pomerska
sidhonne, ther Oderen vthlöper, som heet Vinet, then stadhen war mechta
stoor, och war stor seglacie aff mong land och rike ther til, och
skedde mykin tilsökning til samma stadh, epter thet at han war then
ypperste köpstadh som på then tijdh låågh widh östrasiöön, Och han war
besatt med allra handa folk, Göthar, Tydzsker och Vender, Ther kom på
thet sijdzsta stoor twedreght i bland borgarena, ty then ena Nationen
wille wara öffuer the andra, Ther före hade the Göthar som ther boodde,
theras bodhskap til konung Harald i Swerige, epter thet at han war
konung i theres fädernes land, och begierede at han skulle komma them
til vndtsetning, at the icke skulle fortryckte warda, til huilkit han
intit nödhug war, ther war (til ewentyr) gott byte för handenne, Ther
före toog han konung Henning i Danmark sich til hielp, the foro så
bådhe tijtt med theres macht, och förderffuade stadhen i grund så at
han platt ödhe lagdes, Thå nw thenne stadhen Vinet niderlagder war, som
tilförenne hade, hoffuudh köpstadhen warit, och såsom en stapul widh
östrasiöön, Thå wardt Visby på Gotland vptaghit i gen, epter som en
part meena, huilkit intit olijkt är, ty at Visby skal wel wara then
eldzste stadh som [är] widh östrasiöön, och ther haffuer i fortijdhen
warit stoor tilsökning til aff all land, och tädhan haffuer man fååt
siö retten här i östrasiöön, ty moste han och wara eldzt, Och wardt
forberörda Vinet, niderlagd widh ottahundrade åår epter Christi byrdh,
Och om förnemda konung Harald som thet giorde, warder platt intitt
rördt i woro Swenske Cröneker, Aff huilkit noogh merkiandes är at
Swenska konungar haffua icke alle vpteeknade wordet,
[32] Then Danska Crönekan talar om twå konungar som wore widh thenne
tijdh här i Swerige, then ene heet Ffrö, och feygdade med konung
Siwardh i Norige, bleeff honom öffuermechtig och drap honom, och böödh
vppå at alla ädhele qwinnor i Norige skulle hallas til itt skemeligitt
och openbara liffuerne, Thå konung Regner aff Danmark som war konung
Sywardz skylman, hörde hwad konung Ffrö i Norige giordt hade, gaff han
sich in til Norige och strijdde med honom, fick öffuerhandena och drap
honom, Och war Ffrö wel werd en ond affgong, epter thet han war en
qwinno skendare,
Epter Ffrö wardt Herod konung i Swerige han hade ena dotter som heet
Thora och henne toogh konung Regner aff Danmark til hustru, och hade
monga söner med henne, i bland huilka en heet Biörn, then andre Iffwar,
Thå Herod dödh war bleeff hans dotter son Biörn konung epter honom, Men
om noghre aff the konungar som här epter fölia woro för än thenne Biörn
bleeff konung, kan man icke retzliga weta, Thenne Biörn synes haffua
warit konung thå Sanctus Ansgarius först kom hijt och predicade här
Christi troo i rikit, Och är thet wel werdt at man noghot wijdhare
talar ther om, huru Christendomen först kom hijt, och på hwad tijdh,
Thet begaff sich at konungen i Swerige (vtan twiffuel) fornemde Biörn,
hade sin sendebodh til keyser Ludowic then första aff thet nampnet, och
i bland annor werff som han hade, war thet itt, at han begerade noghra
predikare här in i landet, huilkit keyserenom ganska wel behagade, ty
han war en from Christen förste, Ther fore förskickade han så, at then
froome mannen Ansgarius som biscop war i Bremen, skulle tagha sich thet
omack vppå, til huilkit han och intit nödhog war, vtan han giorde sich
reedho, och widh ottahundrade fem och fyratiyo åår epter Christi byrdh
kom han til Byrköö, och konung Biörn vndtfongade honom weel, och gaff
honom loff till at predika, hwilkit han och intit försumade, vtan med
sinne predikan vmwende monga til Christi troo, Och thå han hade här
warit i halfft annat åår, foor han heem i gen, bleeff så Ärchebiscop i
[33] Hamborg, och sende en godh man hijt i gen för predikare, som heet
Symon, och thå han en tijdh long hade warit här, satte sich en hoop vp
emoot honom, och förieghade honom vtåff landet i gen, och stoodh så i
siw åår at här fögho wardt predikat, Men så giorde Ansgarius sich åter
reedho, annan gongen, och kom här in i rijkit i gen, ty han war som en
ärchebiscop öffuer tesse riken, och kom til Byrköö ther han förra warit
hade, och war thå med stoor nöödh at han kunde komma til at predika i
gen, så war folket förwendt, Bleeff thet thå på thet sijdzsta tillåtet,
at then motte bliffua Christen som ther hade lost til, Och thå
Ansgarius hade en tijdh long predikat i Byrköö som thå hoffuudh stadhen
war, eller ock ther om kring så mykit honom mögheligit war, foor han
heem i gen, och epter thet at här inge wore som predikanne vppehalla
kunde, och Ansgarius bleeff dödh Så wardt thet til intit som förra
wardt giordt med Christi troo, och folket wende sich åter til sinna
affgudhar i gen, än thå at thet war minste deelen aff rikit som noghon
predikan hördt hade, ty at Swerige är så wijdht at thet icke ståår til
vmwendandes med fåå personer i en kort tijdh,
Epter konung Biörn, såsom tijdhen synes begiffua sich, bleeff Ingeller
konung, honom kom örligh vppå aff enom som heet Iffwar Wijdhfaren,
huilken ther synes haffua warit konung Biörns brodher, Thå kom honom
sådana förscreckelse vppå, at han läät sielff brenna sich inne med alt
sitt hwsfolk, doch hade thet warit honom erlighare döö i markenne för
sina fiender, Men han synes haffua warit, itt Leyon i fridhenom (som
man seya pläghar) och itt lamb i strijdenne,
I Sancti Ansgarij tijd antingen mädhan han war här och predikade eller
och noghot tilförenne, som war widh ottahundrat och fyratiyo åår,
noghot meer epter Christum, sloogh sich en mechta hoop med folk til
samman aff Swerige, Norige och Danmark, widh samma sätt som Götharne
hade giordt tilforenne, The gingo här vth med enne weldige macht, och
vnderkuffuade sich först en stoor deel aff the Vendes land, och brende
vp Hamborg, och hade S: Ansgarius thå när wordet slaghen medh, doch
vndtkom han, Thetta [34] folk, bleeff sedhan kallat Nordmen, Och som
nogh troendes är, skal thet wara then klubbo hären som seyes haffua
gonget här vth aff landhet, epter som itt gammal taal och rykte haffuer
alt sedhan gonget här i rijkit, Men hwarest the först begynte försambla
sich haffuer man icke än nw kunnet forfara, Thet är doch clart noogh
aff fremmande Cröneker at tesse Nordmän äro kompne samman aff thenne
try rijken, och är teslikes noogh troendes, at ther en sådana lööss
hoop haffuer slaghet sich samman, haffua the icke alle hafft så strax
swärdh, spiwt och boghar, ther fore haffua the med thet första brukat
klubbor, så länge the andra werior fååt haffua, och ther aff kallades
the klubbo häär, Men thet en part seya, och aff itt gammalt rykte, at
Hune häär skal haffua gått här vth aff Swerige, thet är icke sant,
Fförty Hunehäär är vthgongen aff Ryssaland, och ther fore kallades och
Ryssaland foordom dags, Hunegåårdh, ther aff at Huner boodde ther,
Huilke ther vthgongne woro, meera än halff femte hundrade åår förra än
the Nordmän vthgingo, Thå nw samme Nordmän hade vpbrendt Hamborg ock
giordt en dråpelig skada med brand ock moordh i Landet ther om kring,
droghe the in ått Ffrisland och plundrade thet, drogho så lenger vp,
och kommo til slachting med the Saxer, och fingo öffuerhandena, och
ther slogho the mongha tydzska förstar och biscopar i hääl, Och i samma
strijdh wardt slaghen en Saxesk förste som heet Brwn, aff huilkom
Brunswik nampn haffuer, Drogho sedhan alt fram och fram, och
förderffuade monga städher (som är Colne, Lydich, Yttrecht, Treier,
Aken, med monga andra städher och the land ther om kring liggia,) och
sedhan at the så mong land och städher förderffuat hade i Tydzland,
droghe the in i Ffrankarike, skinnade och röffuadhe ther wel i fyratiyo
åår, förra än the fingo på thet sidzsta itt stycke land ther en part
aff them bleeff besittiandes, som nw kallas Normandi, Och med tijdhen
gaff sich en part in i Engeland och giorde ther stoor skadha, Sedhan
med tijdhen droog en hoop aff them in i Valskeland, togho Siciliam och
Apulien in, och driffuo the Greker ther vth, och hade meer än fyratiyo
tusend aff them warit in til [35] Hierusalem, The giorde the Venecianer
ock stoor twång, War ock en part aff them i Room, och förderffuade en
deel aff stadhen mykit werre än Götharne tilförenne giordt hade, Och
wille thet wara förlångt at alt bescriffua i thenne Cröneke som Nordmän
bedriffuit haffua, Men ther om är thetta noogh,
Thå nw konung Ingäl dödh war, bleeff Olaff Trätelie konung epter honom,
han regerade fridhsameliga och dödde i godhan ålder, Han hade twå söner
epter sich, En heet Haldan hwitbeen, och han kom til Norige, och bleeff
ther konung, Aff honom kom konungha slechten i Norie som sedhan i en
long tijdh warade, Then andre konung Olaffz son heet Inge, och han
wardt konung epter sin fadher här i Swerige, Han toogh konung Regners
dotter aff Danmark sich til hustru, och han fick en son med henne som
kallades Eric,
Epter konung Inga wardt hans son konung, och kallades Eric Wädherhatt,
ther aff at han sades få aff sina gudhar, tädhan epter wädher som han
wende sin hatt, At så offta han wille haffua wädher, thå wende han sin
hatt ther epter, Kan wel henda at han noghon dieffuuls konst brukat
haffuer, Ther sådana rykte affkommet är, Ty at med heedningar haffuer
dieffuulen mykit bedriffuit, Ther aff weet man än nw mykit tala om
Rwnor, Rwnokafflar, och annan troldom, som heedningana brukade, så här
som i annor land,
Ther epter wardt Eric Seghersääl konung, han kallades för then skul
Seghersääl, at han hade stoor Lycko och framgong i örlijgh och krijgh,
Han seyes haffua wunnet vnder sich Ffinland, Estland, Liffland, och
Curland och behallet them i sin tijd, Han förde ock örligh med konung
Swen i Danmark, och wan honom först Halland och Scåne i frå, och sedhan
fick han hela Danmark in, och konung Swen flydde först til Norige, men
ther wardt han icke annamat, ty for han til Engeland, och bleeff ey
heller ther welkomen, Ther före moste han giffua sich til Scotland,
ther wardt han tha annamat, och bleeff ther älende i siw åår til tess
konung Eric dödh war, sedhan kom han til Danmark i gen. Här skal man nw
merkia, at in til thenna tijdh haffuer Danmark wordet fem eller sex
gonger wunnet [36] vnder Swerige, och än flere, om man the gambla
Swenska Cröneker i all stycke gilla skulle, Teslikes haller och then
Danska Crönekan inne, at för thenna tijdh, ther Eric Seghersääl konung
är, haffuer Swerige siw gongor wordet wunnet vnder Danmark, Aff huilkit
noogh merkiandes är, at tesse tw rijke haffua icke offta stådt
fridzsameliga til samman, vtan altijdh hafft örligh och krijgh sich
emellen, medhan the än heednisk woro,
Här haffuer på bådha sidhor warit hårdt emoot hårdo, så at inghen
parten kan seya, at han mykit haffuer forbättrat sich på then andra,
Haffuer then ene noghot wunnet aff then andra, thet haffuer han sielff,
med dödha män och sååra, dobbelt betalat, Thet är jw altijdh bettre
(ther thet så skee kan) at skoona sin fiende, än at låta sin wen komma
om halsen, Ther är fögho wel köpslagat, ther man köper sin fiendes dödh
med sins wens dödh, Man haffuer vnderstundom meera sorgh och skadha aff
en man som man mister, än man haffuer glädhi och gagn ther aff, at
tiyotusende hans fiender niderlagda warda, Doch man achtar intit
sådana, förra än man haffuer thet i handom röön, Så behöffua nw the
Swenske fögho beröma sich ther aff at the mykit wunnet haffua i
Danmark, såsom the Danske ock fögho kunna prijsa sich aff thet the
haffua wunnet i Swerige, Skada och förderff haffua bådha parterna hafft
Ty wore jw altijdh bettre beröma sich aff fridh än aff örlig, Och the
förstar som altijdh haffua stådt ther epter at fridh motte wara emellen
land och rijke, the haffua mera ähro inlagdt, än the ther med örligh
och krijgh mykit bedriffuit haffua, Doch the äre ey monge som sådana
achta, Ty at man pläghar bespotta en barmhertog krijgs man,
Epter Eric Seghersääl wardt hans son konung, then somblige kalla Eric
årsäle, Men almenneliga kallas han, hin milde konung Stenkil, Han hade
bodh (som en part meena) til biscopen i Hamborg eller Bremen, och
begierade noghra predikare hijtt in i landet, Ty thet war nw alt
förgätit som tilförenne i konung Biörns tijdh, hade aff S. Ansgario
predicat wordet, så at här i landet hade nepliga [37] noghot predikat
warit i sextiyo eller ottatiyo åår, Thå wordo twå godhe män hijt sende,
Then ene heet Adhelward, then andre Staphan, och the kommo til Sichtuna
ther konung Stenkil war, och wordho aff honom wel vndtfongne, The
predikade ther och konungen wardt sielff Christen, och mykit folk med
honom, så at på en tijdh, Adhelward hölt messo, bleeff offrat ther til
siwtiyo mark clart silff, aff huilkit noogh merkiandes är, at the woro
monge som thå hade taghit widh Christi troo, Och epter thet at här
warder berördt om Sichtwna, så wil man och noghot tala om the
köpstedher i fortijdhen här i landet warit haffua, och skal man först
merkia, at epter thet at folket war fordomdags så här som i annor land,
ganska grofft och enfaldigt, och haffua fögho kundtskap hafft med
fremmende folk, Ther före haffua the ock inga stora köpstäder hafft,
vtan hwar landzende haffuer hafft sin besynnerliga marknadz stadh,
huilken the kallade köpung, epter som gambla laghböker vthwijsa Ther
haffua bönderna kommet till hoopa, ock byytt theras warur, then ene med
then andra, Och haffuer man på then tijdhen icke mykit brukat fremmande
warur, noghra fåå vndantaghandes som fördes aff fremmande land, Ther
fore wore ey heller monge köpmen, och fåå köpsteder, Bonden droogh
sådana cledhe som han sielff giorde, war ey heller sådana kräseligheet
och öffuerflödogheet i landet, som nw är, Ty behöffdes och icke så
monga fremmande warur, epter thet the icke woro i brukning, Men the
warur som här inrijkes fullo och giordes, them köpte the på theras
köpungar aff hwar annan, ock gåffuo waru för waru, Och wore warunar
satta på mark, öre ock ortugh (som thå åttugh kallades) såsom myntet,
huilkit nogh merkiandes är aff then östgötzska laghbokenne, then ther
talar om öre wadhmal och mark wadhmal, så at tolff alna reknades på en
öre, Thet är sex och niyotiyo alnar på ena mark, Så haffua ock andra
warur (vtan twiffwel) warit wordadhe, på mark, öre och ortugh, och ther
haffua the giffuit warunar vth epter, Så at mark lärefft för mark
wadhmal, eller annat sådana, epter som marknadz gonger haffuer warit,
Och sådana köpslaghan skeedde på theras köpungar, [38] eller marknadz
städher, Men the städher som noghot kunde räknas for köpstädher, woro
tre, Byrköö, Sichtuuna ock Scara, Ock synes Byrköö haffua warit äldzt,
ty at thädhan haffua andra städher fååt theras stadzlag, och kallas än
nw somestedes Byrköö rett, Men Sichtuuna haffuer warit then största
stadhen, hwilkit med mongh stycke noogh bewijsas kan, och haffuer i
long tijdh warit widh macht, sedhan Christendomen kom hijt i landet, Så
skal man ock weta at fordomdags war här litit mynt i landet men thet
war gott silff mynt, så mykit thet war, så at en lödig mark silff, thet
war en mark peninga, huilkit ock noogh bewijsas kan med Sichtuna mynt,
ther fyra små peninga halla itt halfft qwintin silff, Men thet mynt som
större war, thet höölt ock meer epter som ordinantien i myntet wara
pläghar, Engilsk mynt war här och mykit gäfft och gengse, Och finnes
offta i gammul breff ock register talas om itt mynt som kallades
Sterlingar, Så med tijdhen begynte myntet förwerras ock settes kopar
ther til med, Och bleeff så åtskild at i myntet, at thet gambla
kallades mark, öre ock ortugh i silff, Men thet som kopar war med vthi,
kallades mark, öre eller ortugh, reknade eller talda, Tala och gambla
laghböker om dobbel mark, karlgilla, och köpgilla, ock mark karlgil
synes haffua warit bettre än mark köpgil, Ja mark karlgill, kan,
tilewentyr, haffua warit mark silff, och thet andra myntet haffuer
kallas köpgilt, Och ware nw noogh talat om tetta stycke,
Thå nw förnemde Adelwardh och Staphan hade en tijdh long predikat i
Sichtuuna ock ther om kring, ock konung Stenkil war sielff Christen
worden, ffoor samme Staphan in i Helsinga land och omwende ther monga
til Christi troo, oc bleff på thet sijdzsta ther öffuer slaghen, som en
part meena, Men Adelwardh bleeff qwar i Vpland och predikade i
Sichtuna, Byrköö och annorstedes, och war endeels förhastig at niderslå
theres affgudhar och vpbrenna theras helgelundar, Och rådde konungen
honom thet, at han icke skulle slå nidher affgudhanar, ty at ther komme
vproor vtåff, bådhe emoot honom som konungen war ock sådana predikare
hade kallat in i landet, och teslikes emoot them som predikade. Men
thet rådh [39] som konung Stenkil vthgaff, wardt intit achtat, ther
fore bleeff itt stort vpror, och konungen seyes sielff haffua fallit i
frå Christi troo i gen, Menandes sich ther med wilia stilla folket, Men
thet kunde intit hielpa honom, Ther fore bleeff han och slaghen ther
öffuer, wardt teslikes Adelwardh ock slaghen, och begraffuen i Byrköö,
Ty at folkit war alt förmykit buller sampt wordet, Ther aff at theres
stora affgudhar widh Vpsala, niderslaghne woro, The godhe män Adelwardh
och Staphan hade ena godha mening, men liten beskedeligheet, och för
then skul, föll thet ååter snart nidh, som the med theres predikan
vpbygt hade, Ther hörer beskedeligheet til, at predika för
offörstondugt folk, och handla så med them at the warda ther aff
förbettrade, Ty affgudheet skal förra taghas wtåff hiertat, än vtåff
altaret, Fförnemde Staphan seyes haffua wordet slaghen på enom skoogh i
Helsingaland som heeter Ödmarden och begraffuen ther nw står Norala
kyrkia Och är thet nogh clart på tagha at Christi troo icke haffuer
mykit wijdht <vthgongit> här i landet i konung Stenkils tijdh
epter thet at predikarena woro så fåå, hwad kunde the vthretta i så
stoort och wijdhbegripit land?
Epter konung Stenkils dödh, bleeff hans son, eller som en part meena
hans brodher Olaff, konung, och kallades Oloff Skottkonung, han hade
sin bodh til konung Mildred i Engeland at han skulle forskaffa noghra
predikare här in i landet, huilken och så bestelte, at S: Sigfridh, S:
Eskil S: Dauid med noghra flere kommo här in i rijkit, Och bleeff Olaff
Skottkonung sielff döpt aff S: Sigfridh i enne kello widh Hwsaby i
Vestergötzland, som kallas Sigfridz kella, Och thet skedde widh
niyohundrade och ottatiyo [nyio] åår eller noghot meer epter Christi
byrdh, Thenne Olaff Skottkonung warder reknat för then första Christen
konung som här i landet warit haffuer, Ty at än thå Stenkil war
Christen worden, så föll han doch åter ther i frå i gen, Men thenne
Olaff bleeff stondandes, Och i hans tijdh wardt öffuer alt tillåtit at
Christi troo motte alle stedes i landet predikat warda, Och haffuer ää
sedhan bliffuit här widh macht, doch war thet icke mögheligit, at heela
rijket kunde bliffua Christet öffuer alt i [40] hans tijdh, för ty här
woro alt för fåå predikare til så wijdt land, Och är noogh troendes, at
thet haffuer wel stådt i noghor hundrade åår, för än man kunde bekomma
så monga prester som ther til behöffdes öffuer hela rijkit, Och thet
affguderij som här war, kunde intit letteliga eller hasteliga,
niderslagitt warda, Thet haffuer wisseliga så gått til at en part
haffuer warit Christen, och en part heeden, eller och wisseliga hallet,
thet heedniska affguderijt widh macht, Och thet är noogh merkiandes
vthaff kyrkiobalken i Sweriges laghboock, huilken vtan twiffuel, noghor
hundrade åår, epter Olaff Skottkonung haffuer giorder warit, ock i
samma kyrkiobalk warder förbudhit at man icke skal troo vppå lundar och
annat sådana, Så är jw clart at thet war än thå i brukning, annars hade
thet warit fåfengt at göra ther forbodh vppå som ingen brukade.
Longsameliga haffuer thet gått til med Christendomen här i rijkit, för
än thet hedniska affgudherijt kunde platt niderlagt warda, Ock är en
almennelig mening at thenne konung Olaff, skulle för then skul haffua
wordet kallat Skottkonung, at han pålagde thet Roomskott som här i
landet haffuer pläghat vthgå, hwilkit till Room sendas skulle påuanom
til vndtsetning emoot the Saracener Christenheetennes fiendar, Thet
honom (vtan twiffuel) haffuer warit ingiffuit aff the Engelska
predikare, Ty at noghon tijdh til förenne, thå war samma sätt med
Roomskott vptaghit i Engeland aff en konung som heet Adholff, [thet är
och merkiandes at på then tijd thå Christendomen kom her först in i
rijket, war icke så stoor åtskildnat i tungomålen som nw är, Ty
Tydzsko, Engelsko och Suensko haffua fögho skiltt ååth, Ther före kunde
både Tydzske och Engilske sielffue predika her,] Så skall man och weta,
at thå Olaff Skottkonung bleeff rådhandes här i rijkit, thå regerade
then samme konung Swen i Danmark i gen, som Eric Seghersääl fördriffuit
hade, Och then som konung war i Norige han heet Olaff Tryggiason,
huilken ther i sinnet hade, at fordrijffua konung Swen aff Danmark, och
på thet han kunde wara teste mechtigare ther til, hade han sin bodh til
konungens Modher i Swerige, som än thå icke mykit gammul war, och
begierade [41] henne til hustru, och han fick Ja ther til, Thå konung
Swen thet förnam, fruchtade han at han skulle få twå konungar emoot
sich, Ther före brukade han list, och läät affwenda Olaff Tryggiasons
sinne i frå thet gifftermål som han hade achtat göra, och läät giffua
honom så hemeliga tilkenna, sich sielffwom obemerkt, at han wel skulle
få hans dotter, som en dygdesam jungfru war, Thå nw Olaff Skottkonungs
modher kom til Norige til sin fester man som öffuertalat war, bleeff
hon ther illa vndtfongen och moste fara mett spott och spee heem i gen,
Så hade thå Olaff Tryggiason sin bodh til konung Swen och begierade
hans dotter, Men ther fick han Ney, och samme konung Swen hade så sin
bodh til Olaff Skottkonungs modher, och begierade så han henne til
hustru, Och epter thet henne sådana neesa wederfarin war i Norige, Ther
före war hon icke nödugh ther til, på thet at hon motte få hempna ther
öffuer som henne skeedt war, Så kom hon thå til Danmark, och hennes
nampn war, Sigridh hin rijka, Medh henne fick konung Swen en son, then
ther epter honom bleeff konung i Danmark, och kallades, hin Rijke Knwt,
Thå nw konungen i Norige sågh sich beswiken wara, giorde han
<sich> reedho och begynte feygda med konung Swen, Men han hade
thå konungen i Swerige med sich, ty wardt Olaff Tryggiason offuerwunnen
och språng i siöön och fordrengte sich, at han icke skulle komma i sina
fienders händer, Och Olaff Skottkonung, bleeff ock så konung i Norige,
Så är här och merkiande, at vnder förnemda konung Swen, bleeff Christi
troo stadhfest i Danmark, doch hade ther mykit meer än hundrade åår
wordet predikat til förenna, Men thet gick aff oc til medh
Christendomen, så thär som här, in til thenna konung Swen, som mykit
lagde sich ther vth fore at Christi troo skulle forwijdhgas, then han
doch i sin vngdom mykit fortrykt hade, förra än han fordriffwen wardt,
Och i hans tijdh kom en merkeligh predikare til Danmark, som heet Popo,
han baar med bara händer sich oskaddom, itt glödhande jern, i konungens
och hans ypperste mändz åsyyn, til at bewijsa sina predikan sanna wara,
Fför huilkin gerning skul, Christi troo fick stoor framgong, som then
Danska Crönekan sägher, ock [42] ther aff tooghs thet vp för en lagh,
at twiffuelachtiga saker skulle vthspanas med itt glödhande jern, som
här epter skal meera om talat warda, Så skal man här ock weta, at
fornemde Olaff Tryggiason, war then förste Christen konung som i Norige
war, Ty at i hans tijdh kom ther en predikare vthaff Engeland som heet
Bernhardus, han predikade ther en tijdh long, ock så toogh konungen
sielff doop och Christendom aff honom.
Teslikes är här merkiandes, at förra än Olaff Tryggiason bleeff konung,
war en konung för honom i Norige som heet Harald Grönske, han wardt
dräpin här i Swerige, Drötning Sigridh Olaff Skottkonungs modher läät
brenna honom vp widh Vpsala, Men huru thet haffuer tilkommet, och aff
hwad orsack, thet kan man icke weta, Samme Harald, hade en son epter
sich som heet Olaff, then man nw kallar Sancte Olaff, han war vnger thå
hans fadher dräpen bleeff, Och mädhan Olaff Tryggiason hade regementet
vexte han vp ock bleeff med tijdhen en weldigh man, honom mishagade at
the Swenske hade Norige inne, ock besynnerliga hade han i sinnet, at
hempnas sins fadhers dödh, Ther fore forsamblade han sich itt stortt
taal folk, och kom genom öresund in i östrasiöön med en stoor hoop
skip, ock giorde mykin skada på the Swenska som boodde widh siöö
sidhona, Han kom och teslikes in i mäler och giorde allestedes stoor
skadha, Men thå han förnam at Olaff Skottkonung giorde [sigh redho
medt] sin skep, gaff han til fluchtene, och kunde så icke komma ther
vth i salta siöön i gen som han inlopen war, Ther före läät han widh
Agnafitt ther nw ståår Stocholm graffua itt nyyt vthlopp, och thet är
nw (til ewentyr) södhra ström, och så kom han sin wägh Och gaff sich in
til Gotland som Skottkonungenom tilhörde, och beskattade thet hela
landet til en stoor summo penninga, bleeff ther wintren offuer ock lopp
så med sin skep in ått Engeland, och hade ther sitt tilhald i try åår,
Ffoor så åter tädhan in til Norige, och sloogh ther nooghra aff the
Swenska befalninges män i häll, besynnerliga drap han en som heet
Hertog Håkon, och toogh först Vikena in, kallade så sina wener til sich
och begynte hylla landet sich til handa, Fförbödh [43] giffua the
Swenska skatt, och wille ey tilstedhia, at Norske män skulle noghon
handel haffua med the Swenska, Thå nw Olaff Skottekonung thetta förnam,
forsamblade han mykit folk och läät them dragha in ått Norige, Men
theres Capitenere bleeff dödh på wäghen, ther fore kom thet toghet til
intit, Så epter thet at the Norske befruchtade at thet företaghit war
skulle illa bekomma them, ty at konungen i Swerige och konungen i
Danmark hin Rijke Knwt, the giorde bådhe itt, Teslikes kunde the icke
heller wara the Swenskes handel förutan, Ther fore, gåffuo the
almenneliga Olaff Haraldson sådana rådh, at han skulle forlijka sich
med konungenom i Swerige, och begiera hans dotter til hustru, Huilket
han ock så giorde, Han hade sin bodh til Olaff Skottkonung, och brukade
mykit i then sakenne en som heet Hertug Ragwald, Men konungen i Swerige
war så wreedh worden på samma Olaff Haraldson, at han icke wille slå
til noghon wenskap med honom, Doch på thet sijdzsta lagde sich så monge
ther emellen at han giorde wenskap med honom, gaff honom sina dotter,
och sende henne med tilbörlighit fölgie, til Tönsbergh, Och än thå at
stoor twist war emellen Rijke konung Knwt i Danmark och konung Olaff
Haraldson, ty at samme Olaff hade tilförenne hallet med the Engelske
och feygdat emoot honom, Så bestelte doch Olaff Skottkonung thet så, at
them war fridh emellen så lenge han liffde, Ty at Rijke Knwt war hans
brodher på mödhernet, och Olaff Haraldson war hans mågh, Epter thet nw
at konung Olaff Haralson war fulkommeliga rådhandes i Norige, ther fore
winlagde han sich ther om, at Christi troo skulle haffua framgong ther
i landet, såsom konungen i Swerige ock giorde,
Thå nw Olaff Skottkonung dödh war bleeff hans son Amund kolbrenna
konung epter honom, och han war en annar Christen konung i Swerige, och
kallades för then skul kolbrenna, at han hade giffuit thet vth for lagh
i sitt rijke, at huilken ther giorde them andra noghon skadha eller
orätt, aff hans husom skulle vthmätas, stundom itt heelt hwsz, stundom
itt halfft, eller en fierdung, eller meer eller mindre, epter som
skadhen som giordes war stoor til, Och the hwsz [44] som så vthmettes
skulle brennas, Ock haffuer han (vtan twiffuel) jw hafft noghor skääl
ther til at han sådana lagh vthgaff, epter som tijdhen haffuer thå
begiffuit sich, Thet seer man wel at konungen toogh ingen saköra
sielff, vtan läät göra honom skadha med brand, som skadha giorde, doch
är noogh troendes at målsäganden fick wel vpretting för sin skadha, Och
mädhan här warder berördt om lagh, syntes wara nyttogt at tala ther
noghot widhare om, Och skal man weta, at fordom dags woro icke så monga
saker vthrettade i bescriffuen lagh som nw är, Ty at mesta sakerne
stodho i konungens wilkor, huru han straffa wille, Ja i förstonne hade
the ingen laghboock, vtan konungen war sielffuer laghboken, så at hwad
honom syntes rett wara, thet war lagh, och thet seer man wel med thenna
laghen, ther hans hwsz skulle brennas som skadha giorde, Pläghar man
ock än nw så seya, at thet konungen med skälom wil, thet är lagh, Så
wordo doch med tijdhen noghra få stadhgar bescreffne, Men ganska
eenfaldiga, Och thet kan noogh merkias aff the gambla laghböker som
brukades för try eller fyra hundrade åår sedhan, The äro ganska små och
eenfaldeliga vthsatta, at man må dragha så snart thet ena forstondit
ther vth som thet andra, Men med tijdhen wardt laghboken meer och meer
forbettrat, Och haffua woro förfädher i fortijdhen hafft monga handa
sätt i theres rettgonger, Fförst hade the thet sätt, at ther twå hade
ena sack sich emellen, och icke kunde med skääl och witne, vthspanas,
hwilken parten rett eller orett hade, thå skulle the slå ther en kamp
om, then som thå öffuer handena fick han hade wunnet sakena, och haller
then Danska Crönekan inne, at konung Ffrodhe, hin fridhgodhe, skulle
haffua vthgiffuit sådana lagh, Samma settet seyes än nw hallas i
Ryssaland i twiffuelachtiga saker,
[Och effter thet här warder nw talat om kamper, kan ey wara onyttigt,
at man til vitnesbyrd och för selsynheet skull, setter her in then lagh
som i kempande på then tijdh brukadhes, ord frå ordh, som i gambla
lagböker finnes, Giuer M* (madher) oqueßins ord manni, ßu er ei mans
maki, och ei M* i brysti, Jach er M* sum [45] ßu, ßeir sculu mötas a
ßriggia wegha motum, Cumber ßan ord hauer giuit, och ßan cumber ei ßer
ord hauer lutit, ßå mun han wara sum han hetir, Er ei eidganger, oc ey
witnesbeer, Er hwarti firi man eller kunu, Cumber och ßan ord hauer
lutit, och ei ßan ord hauer giuit, ßå opar han try nißingx opp, och
merkir han a iorßu, ßå han M* ßes werri ßet talaßi han ei halla ßorßi,
Nu mötas ßeir baßir, ßeir sculu vapnum, faller ßan ord hauer lutit,
gilder med haluum gieldum, faller ßan ord hauer giuit, Glöper orda
werster, tunga houudbani, ligger han i ogildom acri, Och effter ordhen
i thenna laghen äro gammul, och korteligha författat, så wil man giöra
her een lithen förclaring vppå, och är thetta meningen at om en manar
then andra til kamp medt sigh , och giffuer honom oquedens ordh
säyandes. Tu är icke man för tigh, och haffuer icke mans hierta, i
brystet, Och then andre suarar, Jach är så wel man för mich som tu, Och
wissar så honom kampen, The skola thå mötas på en vppenbara platz ther
tree wäghar kunna möthas, Kommer then som manade, oc han kommer icke
som manat bleeff och sade ja till kampen, Så må han wara och heta som
then andra honom kalladhe, Thet är, Han är icke then man, som ther
kennis godh före, at han skulle gåå eedh, eller bära withne, eller wara
målsman för man eller quinno, effter thet han icke hade mans hierta,
Men om han kommer påå platzen som manat är, och han kommer ecke som
honom manat haffuer, Thå skal han som kommin är, ropa öffuer then honom
manadhe tre reesor, och kallade honom en nidhing, thet är, en ordlös
och ärolös man, och skal han giöra merke på jordenne, at han haffuer
warit til stedis til kempa, Thå skulle then som manade och icke kom,
wara tess werre, Thet är, ärolöss, som taladhe thet han icke torde
halla, Men, komma the och både, Thå skola the gåå til hopa med theres
vapen, och wärio, bliffuer then slaghin som manat bleff, för honom gåår
halff mandz boot, Bliffuer then slaghin som manadhe, han liggher på
ogillom ååker, eller platz, thet är, effter honom gåår inghen manz
boot, Ty then som glepper och owijsligha talar han [46] är sigh
sielffuo wärst, och glöper är ordha werst, Hans eghin tungha är hans
huffuudbane, Thenna laghen som aff hedendoomen är kommin, haffuer en
tijdh lång wordet brukat sedhan Christendoomen kom hijt i landet, Ty
ståår hon och i the äldzsta laghböker som finnas,] Om sådana kamper,
ther twå haffua kempat och slaghes om theres rett, [eller och öffuer
öffuerdådugheet eller för mandoom skull,] äro monga gambla wijsor,
ffabeler och frijdhe eller Ewentyr dichtat, Sedhan kom thet settet aff,
och wardt i samma stadhen vptagit i gen, at ther sanningen icke kunde
vthletas med skääl och witne thå skulle then som saken gaffz, bära itt
glödhande jern med bara hender, kunde han thet göra så at han icke
brende sich, thå gaffz honom rett, Men kunde han thet icke göra, thå
feltes han til sakenne, Och finnas än nw gambla laghböker som sådana
sett innehalla, om twiffuelachtiga saker, Stånde til jern och gudz
doom, warder han skäär ått jerne, wari frij, Brinner ått jerne wari
felter, Sådana ordh the ther stå i laghbokenne giffua clarligha
tilkenna, at thå saken war sådana at the som domarena woro icke kunde
vthretta henne, thå wille the at gudh som all sanning weet skulle bära
ther witne om, och icke läta honom brenna sich som oskyldogh war, ther
fore skuto the thet til gudz doom, och gingo the icke så många eedher
som nw skeer, [och thet settet brukas än nw i Lijffland] Men sedhan
wardt och thet settet afflagdt, som wij få höra här epter, Fför ty man
kan icke giffua then laghen mykin rett epter thet at gudh warder ther
försökter med, Gudh weet wel alla sanning, Men man skal icke försökia
honom, Menniskian skal bruka annor middel i sin rettgong, Och här om är
nw noogh talat,
Thå nw Olaff Skottkonung dödh war, begynte hans mågh Olaff Haraldson
konungen i Norige, få mykit mootstond, ty at the ypperste i landit,
satte sich vp emoot honom, och foro til rijka konung Knwt i Danmark,
och beclagade sich, at theres konung trengde them i frå theras gambla
lagh, och sidhwenior, och toogh them theras godz och ägodelar i frå (ty
han pläghade leggia theras godz vnder Cronona som icke wille Christne
bliffua) och gåffuo the sich vnder samma [47] konung Knwt och hyllade
honom for theras herra, Så bödh han thå konung Olaff til at han skulle
komma och anamma rikit aff honom, hwilkit han icke göra wille, vtan
giorde forbundt med sinne hustrues brodher konung Amund i Swerige emoot
konung Knwt och the feygdade så bådhe emoot honom, doch toogh theras
örlig fögho godh enda, vtan fingo stoor skada på alla sidhor, [Och i
thet örligett war en Swensk som heet Vlff Språkelägg, ther om må man
läsa then danska Crönekan.] Men konung Olaffz owener forsterkte sich
meer och meer, och wordo honom offuermektoge, så at han moste rymma
landet, och gaff han sich först til Swerige, ther läät han bliffua sina
hustru när hennes brodher, och han foor sielff til konungen i Ryssaland
som hade hans syster, och bleeff ther en long tijdh, Men konung Knwt
satte en offuer Norige som heet Håkon, hwilkin ther en tijdh long
regerade, och så drunknade han, Thå han dödh war hade konung Olaffz
wener bodh epter honom at han skulle komma heem i gen epter thet at
landet war vtan herra, Han giorde reedho och drogh genom Jemptaland
heem i gen och kom til Stiklastadha, ther mötte honom hans fiender och
slogho honom i hääl, Åår epter Christi byrdh, tusende, otta och tiwgu,
Här skal man ock weta, at fornemde Amund kolbrenna, seyes haffua warit
döpt aff enom predikare i Norige som heet Bernhardus, och skulle aff
honom wordet kallat Jacob, doch bleeff han widh sitt förra nampn Amund,
Så warder och berördt i Sancte Eskils legende om en konung som widh
thenne tijdh eller noghot tilforenne skulle haffua warit här i Swerige,
och heet Inge, och han skulle haffua wordet fördriffuen aff enom som
kallades, blodh Swen, Men ther talar then Swenska Crönekan intit om,
och weet man icke huru mykin macht man sammo legendo giffua skal i
thetta stycke, Thet kan wel henda at förberörde Inge haffuer warit en
myndig man i rikit, och doch icke konung, han haffuer hallet Christi
troo widh macht, huilka blodh Swen högeliga forfolgde,
Thå Amund kolbrenna dödh war, bleeff Amund sleme konung epter honom,
han war then tridhie Christen konung, och synes haffua [48] fått
wedhernampn ther aff at han sleem och oforstondogh war, han lagde med
the Danska, råå och röör emellen Scåne och Swerige, och skilde thet så
här i frå rikit, Thet hade til forenne lydt Swerige til, ty at Götha
landet synes haffua räkt in til Öresund, Än thå at om Halland och Scåne
haffua Swenske och Danske offta fördt öligh och krijgh, och stundom
haffua the warit vnder Swerige, och stundom vnder Danmark, och läte
bådha parterne sich så tyckia, at the hade ther rett til, och han
behölt landen som öffuerhandena hade, Men thenne Amund sleme gick til
och läät leggia råmerkie emellen Swerige oc Scåne, och läät så gå bort
then rett som Swenske män hade ther til, hwilkit honom på thet sijdzsta
begynte storliga ångra at han så dårliga giordt hade, Ther fore wille
han thå tagha thet med weriande hand in i gen som han hade så
owijsligha lätit gå sich i frå, Men itt gott spell är snart forseedt,
och seent i gen hemtat, Han giorde reedho med en mechta stoor häär och
droogh in til Scåne, och ther mötte honom hin rijke konung Knwt, och
wardt honom offuermechtig, Så at samme konung Amund, bleeff sielff
slaghen med största parten aff alt sitt folk, widh ena broo som
kallades Stångapelle, och ther fingo Swenske män en dråpelig skadha,
för theres konungs oforståndigheetz skul, En forstondigh forste, är en
besynnerlig gudz gåffua, Men en oforstondogh konung är en landzplågha,
Så seer man här tilgått wara, Oforstondeligha läät han gå sin rett
bort, och oforstondeliga wille han tagha honom i gen, ther hela landet
haffuer hafft skadha och forderff vthåff, Och ther fore är ey vnder at
the Swenske kallade honom sedhan Amund slema, Ty thet haffuer så warit
woro forfädhers sedh at the pläghade giffua theras konungar och förstar
wedhernampn aff theres wesende och gerningar, Så kallade the then
första konung Eric, hin wijse, konung Ffrodhe, hin fridhgodhe, Eric
wedherhatt, Eric Seghersäll, Stenkil hin milde, Olaff Skottkonung,
kolbrenna, ladhulåås, Smeeck, och annat sådana, Så kallades och thenne
Amund hin sleme, epter thet han så slemligha försågh sich, [Och seer
man her clarligha huru frie vndersåterne äro at tala om theres herrars
leffuerne effter theres [49] dödh, Ty at så frije som herranar haffua
warit till giöra huad them tecktes, så frijtt bliffuer och folkit at
tala ther om, Thet seer man medt then stora Alexander och alla herrar
skeedt wara.]
Ther epter bleeff Håkon Rödhe konung, han war födder i Vestergötzland,
i Wista heredh i en byy som heter Lijom eller Leffwene, ther bleeff han
ock begraffuen, sedhan han i trettan åår regerat hade,
Epter Håkon Rödha wardt Stenkil then yngre, konung, Han war Olaff
Skottkonungs systerson, och war en weldogh och stark man, han Elskade
Vestgöthar meer än noghro andra sina vndersåter, och war en godh
skötta, Han seyes haffua fördt örligh med them aff Danmark, och skal
haffua slaghit them aff i tre strijdher, Men för hwad sack han feygdat
haffuer, och hwad konungen i Danmark heet then han feygdade med, thet
är intit bescriffuit, Är thet doch noogh troendes at trättan haffuer
warit om Scåne,
Epter Stenkil wardt Inge konung, han war en froom och rettwijs förste,
och med allo rettferdogheet regerade han sitt rike, Ja land och rike
böör och så regerat warda, hwad äro förstadöme, ther rettwijsan är
borta, annat än mordhkulor, och röffuare näste? Och kommer så ther til
som man seya pläghar Ther är ondt at byggia och boo som öffuerwold är
landzrätt, Thenne konung Inge förde och örligh med the Danska om Skåne,
wan thet och hade thet inne, i try åår, Så bleff han tå på thet sijdsta
mördat i Skåne ther han lågh i sinne seng om nattena, När Westergöterne
thet fingo höra, foro the tijt som han slaghen war, och förde honom
heem, och begroffuo honom, som en part meena, ther nw är Warnim, och
sörgde Suenske män storligha hans dödh,
Tå konung Inge dödh war, bleeff hans brodher Halsten konung, han war en
froom och dygdesam man, han regeradhe sina vndersåter fridhsammeligha,
med godho eendregt, och lagadhe all tingh til thet besta, och öffuer
hans dödh sörgde Suenska män såsom offuer theras eeghen fadher, Thet är
konungenom en stor ähra at hans vndersåter begråta hans dödh, och
tyckia thet illa wara at han [50] them fråfellen är, Men thet är en
Förstes största skam och blygd at hans vnderdånar glädhias öffuer hans
dödh.
Effter Halstens dödh bleeff hans son Philippus konung, han slechtades
aldeles på sin fadher, och war mild och godh, så at alle Suenske män
vndte honom gott, och hadhe honom käär, I hans tijdh widh Mlxxxvj år
effter Christi byrd, war S. Knuth konung i Danmark, huilken ther hadhe
ena dotter som heet Ingred, och wardt gifft hijt til Suerige, som then
Danska Crönekan seger, och fick en aff the ypperste här i landet som
heet Folke, Och på thet man må haffua en rettilse i thet här effter
fölier wil man här insettia itt lijthet slecht Register, at man må see
huadhan thenne slechten kommen är, Folke Fijlbijter war ochristen och
hade tree söner, som alla wordo Christne, och theras nampn war
Ingemund, Halstan och Ingewald, Samme Ingewald hade en son som heet
Folke then tiocke, han fick S. Knuts dotter, aff Dammark, och hon heet
Ingred, och hadhe twå söner med henne, Then eene heet Benct Sniuils,
och then andre Knuth, Och thenne Benct hadhe tree söner, hertog Birger,
hertog Karl, och Magnus Minniskiold, Hertog Birger hadhe en son heet
hertog Philippus, Hertog Karl hadhe en son som heet Vlff, Men Magnus
Minniskiold war Birger Jerls fadher, Aff en aff tesse twå Folkar, Folke
Filbijter eller Folke then tiocke, synes then Folkunga slechten wara
kommen, som här effter mykit om taalat wardher,
Ther effter wardt Inge then Yngre Philippi brodher konung, han war och
en froom och rettferdigh Förste, som hans fadher och faderbrodher för
honom warit hade, han hölt stoor fridh och rettwijso i landet, så at
riket stodh wel vnder honom. Och ther ladhe han stora äro in med, All
örligh och krijgh skola i then acht fördh wara (så framt thet skal gå
rett till) at man ther med [kan få] fridh, Så at om noghor wille wara
bullersam och icke halla fridh, med honom skal man föra örligh, och
twinga honom ther til at han skal halla fridh, The ther nw så föra
örligh at the leggia them nidh som ofridh och orett göra wilia, the
leggia stoor äro och prijs in med theres örligh, Men then ther så
legger all ting til thet betzsta [51] at han fridh behalla kan, vtan
örligh och krijgh, han haffuer lagdt större äro och prijs in, Fför ty
then fridh man skal intagha med dödha män och såra, han warder dyyrt
köpt, Men then fridh man fåår vtan örligh, om thet ellies i noghon
motto skee kan, han är fast bettre, Ock ther fore är thenne Inge såsom
och hans fadher och fadherbrodher*, stoor äro och prijs werdh, och
haffuer thet warit aff en besynnerlige gunst och nådhe som gudh haffuer
hafft på then tijd til thetta rikit, at han haffuer giffuit them sådana
froma och godha män til regenter, Ty at i the timeligha gåffuor som
gudh menniskiomen giffua pläghar, är thet en med then yppersta, at han
giffuer them godha och dygdesama förmän, Så är thet och twert emoot,
een med the största plåghor, som land och rike på komma kan, at the få
en tyran til första och öffuerheet, och skeer wisseliga aff gudz wredhe
och ogunst, Så stoodh nw Swerige ganska wel så lenge thenne Inge och
hans släkt regerade, gudh giffue at then släkten hade räkt noghot
lenger, Men gudh bettret, hon fick alt for snart en enda, Och bleeff
konung Inge forgiffuen i Wreta i Östergötzland, aff them, til ewentyr,
som icke fingo göra så mykit ondt som the wille, ty han pläghade
straffa them som orett giorde, kan och wel henda at noghro haffua warit
i rådhet med som sielffue wille wara i regementit, Thenne konung Inges
drötning heet Ragnild, then man nw kallar helga Ragnild som seyes
begraffuen wara i Telgie, och hade the ena dotter som heet Christina,
then Sancte Eric fick til hustru, Segher och then Danska Crönekan at
konungen i Danmark Nicolaus, fick ena aff konung Ingas döttrar som heet
Margareta, och at en hest slipade thenna konung Inga til dödz ther han
hengde med foten i böghlone, Men wora Swenska Cröneker seya
endrechteliga at han wardt förgiffuin i Wreta, och war thet Swenske män
en dråpeligh skadhe at han så snart aff dagha taghen wardt, och the
sörgde hans dödh såsom epter theres fadher,
Thå nw konung Inge dödh war, vthwalde Östgötharne en til konung som
heet Ragwald knaphöffde, hwilken fast annars til sinnes war, än the
konungar som nest för honom warit hade, Han war en [52] weldigh man,
hogmodhog och stålt, ock som noogh merkiandes är, han hade stoort
sinne, och liten fornufft, Ther fore dristade han mykit på sich sielff
och wille alt löpa i genom med hoffwudet, och forachtade andra, Han
foor i sitt stålta sinne in i Vestergötzland, och forachtade grwdh och
gitzlan, än thå at en gammal pläghsedh och landzrätt för honom warit
hade, at thå konungen wille fara kring om sitt rike, skulle hwar
landzende möta honom med grwdh och gitzlan, thet är, the skulle seya
honom fridh och szäkerheet til, och foordra honom genom theres
landzenda, Men sådana szekerheet forachtade konung Ragwald, menandes at
alle skulle så fruchta honom, at grwdh och gitzlan icke skulle
behöffuas, Thå Vestgötharne sagho at the med theres landzrett så
förachtade wordo, forsamblade the sich emoot honom och slogho honom i
hääl i Karlaby widh Scara, åår epter Christi byrdh elloffua hundradh
niyo och trettiyo, Sådana endalycht fick then stålte mannen, gudh
pläghar vnderliga handla i werldenne, emoot hoghmodiga förstar setter
han offta, offuerdåduga vndersåter, bådha parterne, eller och wisseliga
enom partenom til forderff, Ther fore warda the land ther som
offuerdådugt folk boor vthi, offta vnderkuffuat aff tyranner, onda
förstar och regenter, och twert emoot tyranner plägha få tyranners
dödh, och thet skeer jw mest aff theres eeghna tienare eller
vndersåter, som med alla Cröneker noogh bewijslighit är, Doch kan man
icke giffua vndersåterne ther rett med, at the slå theres herrar och
konungar i hääl, ää huru onde the äro, ty the äre icke theres domare i
sådana motto, at the skola dräpa them, Ther fore plägha the vndersåter
som theras herskap i hääl slå, thet dyyrt noogh betala, Men gudh som
all ting regerar, pläghar straffa then ena skalken med then andra, så
at the ther arghe och onde wilia wara, skola jw altijdh haffua thet
formodha sich, at en annar skal finnas som them skal offuermechtig
warda, Thet pläghar almenneliga wara herras och försters forderff, at
the wilia meera wara fruchtade än elskade aff theras vndersåter, såsom
thenne konung Ragwald giorde, Ther fore gick honom illa, Ty at ey är
annars mögheligit, än at menniskian [53] jw hatar och haffuer en ond
wilia til then hon fruchtar och rädhes före, och wenter sich ondt
vthaff, Ther nw monge äre som hata, och ingen som elskar, ther moste
thet jw slåå til en ond enda på thet sijdzsta,
Epter konung Ragwaldz dödh, vthwalde then menige man i Östergötzland,
then gambla Swerker til konung, epter thet han war en ädhele man med
the betzsta i rikit, [Och till en lijthen rettilse will man besee hans
slechte Register, Kättil en ochristen man hade en son som heet Kol, han
bleff Christen i sin ålderdoom, och han hade en son som heet Cornicke,
och han war thenna Suerkers fadher, Thenne Suerker hade tre söner, Karl
som konung bleff, och hertog Hans, och Simon Sijk, Hertog Hans hade tuå
söner, Col och Burisleeff, och the bådhe bliffuo konungar, Men Simon
Sijk war Ingrid Ylffues fadher och Birger Jerll war hennes son &c.]
Men then Danska Crönekan talar här om en som heet Magnus född i
Danmark, then ther widh thenna tijdh skulle haffua warit konung här i
landet, hwilkin doch mest wistades i Danmark och bleeff ther slaghen,
Men epter thet han icke warder insatt i woro Cröneker i bland andro
konungar, ther fore låter man thet bliffua med honom, The ther lost
haffua at weta hans wesende the mogha läsa then Danska Crönekene, På
then tijdhen war en ädhele jungfru i Norige, then konungen i Danmark
skulle haffua hafft, Men konung Swerker war honom forsnar, och fick
henne sich til hustru, [och hade med henne the tree förnemde söner,
Karll, Hans och Simon,] Thenne konung Swerker stiktadhe Alwastra
closter, och läät komma munkar aff fremmande land, bådhe tijt och til
Warnem, widh elloffua hundrade och femtiyo åår epter Christi byrdh, Så
bleeff thå konung Swerker slaghen aff sin stalswen om jwla nat emellen
Ålabeck och Tolffstadh, thå han skulle fara til ottosong, epter gudz
byrdh Elloffua hundrat itt och femtiyo åår, och han wardt begraffuen i
Aluastra widh höga altaret,
I thenna konung Swerkers tijdh, åår epter Christi födhelse, Elloffua
hundrad och fyratiyo, thå bleeff Lybeke stadh först begynnat, och i
första hundrade ååren hade han monga herrar, war [54] och wel i fyra
och tiwgu åår vnder konungen i Danmark, til tess the listeligha
forraskade honom hans slott i frå som han hade ther i stadhen, Ther the
Lybeske sedhan giorde itt swartmunka Closter vthaff, och fingo så stora
frijheter och priuilegier aff keyser Ffrederic then andra,
Epter Christi byrdh Elloffua hundrad otta och fyratiyo åår, wart itt
Concilium hallet i Lincopung, och ther war tilstädes en Cardinal som
heet Nicolaus Albanensis en Engisk man, then ther sedhan bleeff Påue
och kallades Adrianus then fierde, Then samme Nicolaus (som en part
mena) hade Sancte Henric hijt med sich vthaff Engeland och giorde honom
til biscop i Vpsala, Och war icke än thå Vpsala Erchebiscops säte
wordhet, Ty at ther woro fem biscopar förra än ther kom noghom
Erchebiscop, Then förste heet Euerin, then andre, Nicolaus, then
tridhie, Swen, then fierde, Sancte Henric, then fempte, Kopman, och är
nogh troendes at tesse fem, haffua mest alle warit fremmande män, ty at
i en lång tijdh sedhan Christi troo hijt i landet kommen war, wore här
mest, Engelske och andre vthlendzske biscopar och prester, för ty wort
Swenska folk kunde icke så snarth lärdt wardha, at the tiena kunde
(besynnerliga så monge som behöffdes) för biscopar och prester, hwilkit
och mykit halp ther til, at Tydzske och Engelske, drogho mykit på then
tijdh, offuer eens i tungomålet med the Swenska, Så bära ock the monga
Engelska tijdhegierdzböker som här finnas i landet, witnesbyrdh noogh
ther til at här haffua monga Engelska biscopar och prester warit,
Engelska clockor betygha thet och, at the aff Engeland haffua här mykin
vmgengilse hafft,
Thå nw konung Swerker dödh war, seyes Ostgötharne haffua vthwaldt hans
son Karl til konung, Men samma vthwelielse bleeff om intit, ty at then
menige man i Vpland, togho en til konung som heet Eric Jedhwardason,
then man kallar [nw] Sancte Eric, [och ther aff kom en skadeligh owilie
och mykit onth emellan Östgötherna och Vpland. Ty Östgöterna hölla
altijd medt konung Swerkers slecht, och Vplendninganar med S: Erics
slächt, och then ena [55] slechten gick then andra effter, heela rijket
till skadha och förderff.etc.] Och thet skedde, elloffua hundrade och
femtiyo åår epter Christi byrdh, och hade [thenne Eric] vnga konung
Ingas dotter til hustru, och åtte med henne en son som heet Knwt, och
seyes hans fadher haffua warit en rijker bonde, Somblige äro och widh
thet sinnet, at han war födder aff konunga släkt, Men ther ligger fögha
macht vppå, hwad slekt han war vthåff, Thet war honom ingen wanhedher,
at han war en bonda son, vtan thet war honom heller en stoor ära, at
han som aff ringa släkt födder war, skickade sich så wel, at hwar man
hölt honom ther godh fore, at han motte wara theras konung, Then man är
ädhele* noogh, som för sitt dygdesama liffuerne warder ädhele reknat,
och thet är fögho ära, Ja, thet är stoor skam, wara född aff höga
släkt, och icke skicka sich ther epter, Thet är ära, at en ringa man
för sin dygd skul warder vpsatt, Och thet är stoor neesa wara högdt
vpkommen och bliffua for sin odygd skul nidher satt, Dygden gör mannen
ädhela, ää hwad han är på byrdennes wegna, höög eller låågh, Om thenna
konung Eric är mykit scriffuit, huru eerliga och wel han sich skickat
haffuer, i sinno konunga embete, Ja, thet är icke vnder, at om the
konungar och förstar warder wel talat som stella sich wel, emoot theras
vndersåter, The äro monge som niwta them mykit til godhe, Ther fore ära
the ock monge som tala wel om them, ock bliffuer såå theras godha
rykte, epter mongens* mandz witnesbyrdh i Crönekerne vpteknat androm
til epterdömelse, Så kan thet och icke annars wara, än at thenne konung
Eric moste jw haffua warit en from dygdesam man, mädhan han aff så
ringa släkt* wardt så eendreghteliga vthwald til konunga stååt, och
reknades bettre wara än konung Swerkers son, Karl, som Östgötharne
vthwalde, och warder i hans legende noogh foregiffuit om hans godha
vmgengelse, besynnerliga warder ther berördt at han mykit heller wille
wara sina vndersåtar til lettelse än til tunga, Ty läät han them
behalla qwart inne med sich, thet han med retta motte haffua vthkrafft,
och sade sich haffua noogh aff sina eeghna äghodelar, Andre skulle wel
komma epter honom, som theras äghodelar [56] intit spara skulle, Samma
åår han nw konung war worden, tenkte han til at forwijdhga Christi troo
in i Ffinland, foor för then skul tijtt, med itt stoort taal folk, och
hade Sancte Henric som biscop war i Vpsala, med sich, kom så til slaghs
med Finnarnar, bleeff them öffuermechtigh, och toogh them sedhan til
nådhe och wenskap, och läät predika gudz ordh for them, och thå han
foor heem i gen, läät han biscop Henric bliffua ther qwar, for theres
biscop och predikare, hwilken och året ther epter slaghen bleeff, Som
war Elloffua hundrad itt och femtiyo åår epter Christi byrdh, Sedhan
begynte konung Eric achta hwad som här i rikit behöffde bothas och
bettras, ock giorde mong nyttogh lagh och stadhgar, then meniga man til
gagn och betzsta, Men hwilken the laghen äro, i bland annor lagh som
wij nw bruke, kan man icke retzliga seya, för ty laghen haffua offta
sedhan wordet förwandlat, Berörer doch konung Birger i sinne laghboock
om hin helga konung Erics lagh, Almenneliga pläghar man och tala om
Sancte Eric konungs lagh, Thå han nw regerat hade i tiyo åår, satte
sich vp emoot honom en aff Danmark som heet Henric Skötlare med sinom
son, then ther Magnus heet och äro somblige widh then mening, at Karl,
konung Swerkers son skulle haffua warit ther i rådh med, epter thet han
hade til forenne warit vthwald til konung, Samme Henric och Magnus med
theras tilhengiare, kommo draghandes til Östra arus som nw kallas
Vpsala, ther konung Eric war och intit ondt formoodde sich, ty hade han
icke heller sitt folk tilstedes, Ther slogho the honom i hääl, Och
satte så förberörda Magnus Henricson til konung i gen, lika som then
ther rett hade til rikit, epter thet hans modher, Ingrid widh nampn,
war konung Ragwaldz dotter aff Swerige, Och bleeff konung Eric slaghen,
Epter Christi byrdh, Elloffua hundrad och sextiyo åår, och han wardt
begraffuen i Vpsala, Men när thet ryktet kom kring om landet at
konungen dödh war, wardt stoor sorgh och ångest i bland folkit, och
hwar i sin stadh tenkte til at hempnas ther offuer, Ty forsamblades
mykit folk, först aff Helsinga land ther konung Erics eeghit folk med
war, och sedhan aff monga andra landzendar, Seyes [57] ock Karl, konung
Swerkers son haffua warit med, icke för then skul at han wille hempnas
konungens dödh, ty honom tykte wel wara at han dödh war, vtan på thet
han aleena motte bliffua konung, [ty han hade som en part meena widh tw
åår för en konung Erich bleeff slaghen, häffuit sigh vp för konung.]
Thå nw the aff alla landzendar sich församblat hade, slogho the til
fornemda Magnus som sich för konung vphäffuit hade, wordo honom
offuermechtuge, och lagde honom och hans hoop nidh, icke longt i frå
Vpsala, ther nw står Danmarks kyrkia, hwilken som synes haffua fått
nampn ther aff, at the Danske wordo ther slaghne, Så miste thå samme
Magnus thet genom swerdh, som han med swerdh intaghit hade, Ty thet
pläghar gent så henda, at thet som man weldeliga med swerdhe intagher,
thet moste man altijdh med swerdhe förswara, och på thet sijdzsta genom
swerdh skilias ther i frå,
Thå Magnus Henricson war taghen aff dagha, bleeff Karl, gamble konung
Swerkers son, konung, han regerade sachtmodeliga och hade fridh med
Danmark, han stichtade Wreta closter, åår epter gudz byrdh Elloffua
hundrad tw och sextiyo. Så hade och han och här Vlff hertoge i Swerige
med honom theres budh til Room och bestelte thet så med Påuan som war
Alexander then tridhie, at widh Vpsala kyrkio skulle wara Erchebiscops
säte, hwilkit samme Påue och så stadhfeste, och bödh vppå at the
biscopar som woro i Scara, Lincöpung, Strengenes och Vesteråårs, skulle
wara vnder biscopen i Vpsala såsom vnder theras retta Erchebiscop, Om
biscopen i Vexiöö warder intit berördt i påuans breff, kan henda at han
haffuer än thå bliffuit vnder Erchebiscopen i Lwnd, såsom the andra
biscoperne ock wore förra än Erchebiscop bleeff i Vpsala, I Åboo war
icke än thå biscops säte wordet, Then förste Erchebiscop i Vpsala heet
Staphan och war en munk vthaff Alwastra och bleeff Erchebiscop, epter
gudz byrdh, Elloffua hundrad try ock sextiyo åår, Så epter thet här nw
bleeff berördt om hertog Vlff, syntes behöffuas at noghot talat worde
om hertogar, Ty skal man weta, at fordomdags haffua här monga hertugar
warit i landet som [bådhe aff thet som tilförenne [58] sacht är, så och
här effter nogh merkias kan.] Och såsom konungarne haffua scriffuit
sich för Sweriges konungar, så haffua och hertogarne scriffuit sich för
Sweriges hertogar, Och epter som thet synes aff gambla laghböker,
haffua the wordet kallade Jerlar, doch gör then Norska laghboken
åtskildnat emellen Jerl och hertuga, I Engeland och Scotland är Jerl så
mykit som Greffue, Thå nw thenne konung Karl i siw åår eller noghot
meer regerat hade, föll Sancte Erics son, Knwt, honom öffuer, och drap
honom på Visings öö, för thet at han hade warit i rådhe med at hans
fadher bleeff slaghen, och han wardt begraffuen i Aluastra i sins
fadhers konung Swerkers graff, Epter Christi byrdh, Elloffua hundrad
och otta och sextiyo åår,
Ther epter bleeff Knwt Sancte Erics son, konung, och han hade
tilförenne warit i try åår landflychtig i Norige och kom så til macht
at han slogh konung Karl i hääl, som honom (til ewentyr) aff landet
vthdriffuit hade, och hade warit i rådh med at hans fadher dräpin
wardt, Sloogh samme Knwt och twå andra konungar i hääl, then ene heet
Kool, then andre Risleff [eller Burisleeff, och tesse bådha wore hertog
Hanses söner, konung Karls brodhers söner, som strax then ene effter
then andra haffua vordet vpsatta för konungar, emooth konung Knut Men
han öffuerwann them, och drap them bådha,] och med stoort arbete och
swerdzslagh kom han til rikit, ty the woro monge som stodho honom
emoot, doch gick han thet i genom, Och [thå] haffuer wisseliga stått
illa til här i landet, Ther så monga konungar wordo slaghne, ty the
haffua warit starke på bådha sidhor, och är noogh troendes at konung
Knwt haffuer hafft them aff Vpland med sich som hans fadher hade taghit
til konung, Och konung Karls släkt som stodho honom emoot, haffua hafft
ostgötharna, oc (til ewentyr) flere landzendar med sich, ther itt
mechta moordh moste wara skeed aff, här inbyrdes i Rikit, Och är thet
doch thet fatigha rikit som strijdhes om, och skadhan lijdher, Men hwar
the som hoffuuden äro, wille rett besinna hwad fara och farligheet
herradöme haffuer inbära, och hwilken en hard reginskap them tilstunda
wil för theres regemente, the skulle wel [59] mindre strijdha om land
och rike än the göra, Ty the moste jw en gong göra gudhi reginskap,
huru the hans almoga regerat haffua, Ffolkit hörer gudhi til och icke
them, och är thet itt jemmerligit ting, at en dödelig och skröpelig
menniskia, skal begiera herradöme med så mongs [mandz] blodh, och
lijfflååt, Doch thet är en plågha ther gudh straffar land och rike med,
Thå nw konung Knwt alla sina fiender offueruunnet hade, regerede han
med fridh i try och tiwgu åår, och bleeff så dödh och begraffuen i
Warnem, Epter gudz byrdh Elloffua hundrad tw och niyotiyo åår, Och skal
man här merkia, at Sancte Erics släkt och konung Karls släkt haffua i
en long tijdh ymse regerat, stundom then ena, och stundom then andra
som wij fornimmandes warde här epter, kan henda at bådha parterne
haffua i så motto wordet foreenadhe, eller trengde the sich och ther
til, hwar om annan, och thet haffuer thå icke skeedt vtan med stoort
obestond, I konung Knwtz tijdh bleeff Erchebiscop Staphan dödh, som
förste Erchebiscop war i Vpsala, och wardt begraffuen i Alwastra,
Elloffua hundrad och fem och ottatiyo åår epter Christi byrdh, Och then
som epter honom bleeff Erchebiscop heet Johannes, honom slogho Estar i
hääl widh Almarstäk, och brende vp Sichtuna, Elloffua hundrad siw och
ottatiyo åår epter Christi byrdh, Elloffua hundrad och siwtiyo åår
epter gudz byrdh, begynte Rostock befestas til en köpstadh, Och sextan
åår ther epter begyntes Riga i Liffland, Thenne konung Knwt giorde ock
noghor besynnerlig lagh, såsom hans fadher för honom, hwilken i bland
Östgötha laghen finnas bescriffuen,
Epter konung Knwtz dödh, bleeff Vnge Swerker, konung Karls son, taghen
til konung, han war en degheligh, snel och förstondigh man, och
regerade fridsameliga i long tijdh, Men på thet sijdzsta, aff thet haat
och affwund som war emellan hans släkt och Sancte Erics släkt, gick han
til och sloogh konung Knwtz söner i hääl i Elia åårs, hwilkit han vtan
twiffuel giorde för then skul, at han och hans släkt skulle bliffua
frijt widh rikit, Doch kom en aff konung Knwtz söner vndan och flydde
til Norige, och war ther [60] halff tridhie åår, och hans nampn war
Eric, Men [aff] then omilda gerning som konung Swerker giorde, wordo
vplenske män ganska wredhe och illa til fridz, så at the på thet
sijdzsta satte sich vp och begynte feygda med honom, Och ther haffuer
Eric konung Knwtz son med warit, och som noogh troendes är, kommet thet
örligh på gång, Thå konung Swerker thet förnam, hölt han sich in til
konung Waldemar i Danmark, och begierade hielp aff honom, Doch wore
altijdh bettre så skicka sich at fremande hielp intit behöffdes, Så
sende thå konung Waldemar honom itt stoort taal folk til vndtsettning,
och Capiteneren för folkit heet Ebbe Sånason, Och så kom thå konung
Swerker med sitt Danska folk, til slaghs med the Swenska i Lehena i
Westergötzland, och wardt ther aff slaghen, och the Danske wordo ther
så slaghne och förskingrade, at barn epter barn, wiste seya ther aff,
Ther bleffuo Ebbe Sonason och hans brodher Laurentz slaghne, och konung
Swerker flydde med thet fögho folk som han i gen hade, Thetta skedde
tolff hundrade och otta åår epter Christi byrdh, Så försterkte han sich
på nyyt och epter tw åår kom åter til slaghs med the Swenska på
Gestilreen, ther bleeff han sielff slaghen med hertog Ffolka och monga
andra, Och wardt konung Swerker begraffuen i Aluastra Tolff hundrade
och tiyo åår epter Christi byrdh, Thenne konung Swerker gaff Clerekrijt
här i Swerige then frijheet at the icke skulle stå til retta på ting
och stempno, vtan for theras biscopar, och han synes wel haffua warit
then förste i bland Swenska konungar som thet giordt haffuer, Epter
Christi byrdh tolff hundrad och tw åår bleeff hertogh Birger then
förste dödh, Erchebiscop Pedher bleeff dödh anno domini Mcxcvij,
Erchebiscop Olaff Lambatunga dödde Anno domini Mcc,
Ther epter wardt Eric konung, som war konung Knwtz son, och Sancte
Erics sonason, han regerade wel och fridhsameliga, och han hade konung
Valdemars dotter aff Danmark til hustru, och hon heet Rikitza, som en
part meena, Och war mechta godh tijdh i landet så lenge han regerade,
Gudh pläghar gänt läta sijn welsignelse gå öffuer land och rijke för
froma förstar skull, som noogh [61] är troendes at här skeedde, Och thå
konung Eric i siw åår regerat hade, bleeff han dödh på Visinxöö, och
wardt begraffuen i Warnem i sins fadhers graff, Epter gudz byrdh tolff
hundrade och sextan åår Epter Christi byrdh tolff hundrade och otta
åår, bleeff Strålesund funderat, Anno domini Mccxix dödde Valerius
Erchebiscop i Vpsala, Anno domini Mccxx bliffuo hertog Karl och biscop
Karl i Lincöpung slaghne i Rotala aff heedningom, Och skal man här weta
at i fortijdhen pläghade heedningar, Estar och kareler, och til
ewentyr, prytzer ock wender med, göra stoor skadha här in vppå landet,
Och war Östresiön altijdh full med siöröffuare, Ty at the Vender, och
vtan twiffuel flere heedningar som kring om östrasiöön bodde, haffua
hafft then mening at the loffliga motte ågha alt thet the kunde röffua
sich til i frå fremmande folk, Ther fore wore the och altijdh i siöön
och giorde infall bådhe til Swerige ock Danmark, Och förra än Stocholm
wardt bygdt pläghade the med theres sneckior löpa in i Mäler och göra
them stoor skadha som boodde ther om kring, Och som til förenne berördt
är at Estarne slogho Erchebiscop Johannem i hääl, Så slogho the och en
hertoga i hääl widh Askanääss på Ekeröön, hwilken ther heet hertog
Hans, och hade han vthe warit i niyo åår och strijdt med ryssar och
Ingrer, och then första natt han heemkommen war, bleeff han aff Estarna
slaghen, Men hans hustru kom vndan in til Hundhammar, och församblade
med hast itt taal folk [til] hopa, och läät falla Estarna offuer på
Esta skäär, som nw kallas Estaklippa, ther bliffuo the alle slagne,
Thetta haller then Swenska Crönekan inne, Men hon giffuer icke til
kenna vnder hwad konung thet skeedde, om thet skedde på samma tijdh
Erchebiscopen bleeff slaghen, eller och sedhan eller för, thet kan man
icke weta, [kan hända ath thenne hertog Hans haffuer warit gamble
konungh Swerkers son konung Karls brodher.] Anno domini Mccxxiij thå
läät konung Valdemar i Danmark [then andra aff thet nampnet] byggia
Reffle, och twingade Estarne vnder sich, och bestelte thet så at the
anammade Christi troo och lärdom,
[62] Epter konung Erics dödh, bleeff konung Swerkers son konung, som
kallades Johan vnge, och Johan milde, han gaff Clerekrijt ock noghro
besynnerliga frijheeter såsom hans fadher för honom giordt hade, Men
han war ey konung meer än i try åår, och bleeff han dödh på Visingxöö
och begraffuen i Aluastra, tolff hundrad och tw och tiwghu åår epter
Christi födelse tijdh.
Ther epter wardt Eric lespe konung, som war konung Knwtz sonason, han
war födder aff konung Eric och drotning Rikitza konung Valdemars dotter
aff Danmark, Han bleeff crönter til konung, tolff hundrade try och
tiwgu åår epter Christi byrdh, och war han halter och lesper, aff
hwilkit han [och] kallades Eric lespe, han war en froom och rettferdigh
man, och skaffade hwariom och enom lagh och rätt i rikit, Och han hade
tree systrar, Een heet Elin och hennes man heet her Knwt och war en
snell och fornumstogh man, och han war aff folkunga släkt, Then andra
heet Märeta, och hennes man war [her] Niels aff Toffta, [och war en
froom och räthferdig Man och hade en son medt henne som heet Abiörn,
samma Abiörn hade en son heet Vlff, Men Vlffs son, war Karll, som war
laghman, en booklärd Mann,] Men the folkungar stodho mykit ther epter,
at theres skylman fornemde her Knwt skulle warda konung, epter thet han
war bådhe ferdogh til alla sina lemmar och weltalande, Ther fore
begynte the storliga forachta konungen, och kom på thet sidzsta til en
openbara feyde och skedde itt stoort slagh emellen them, och konungen i
Olastrum, åår epter Christi byrdh tolff hundrade niyo och tiwgu, Ther
bleeff konung Eric aff slaghen och flydde til Danmark, Och strax
hooffuo the folkungar theres her Knwt vpp för konung i Swerige, Men
hans konungadöme warade icke lenge, ty at konung Eric församblade sich
mykit folk i Danmark, och kom snarliga in til Swerige i gen, och kom så
til slaghs med sina fiender widh Sparseter, och fick ther
offuerhandena, ty her Knwt the folkungars konung wardt ther sielff
slaghen, med alt sitt betzsta folk, Men Holenger hans son, som en war
aff the ypperste i bland folkunga släkt, flydde in i Gestringa [63]
land, doch bleeff han fången, och konung Eric läät hugga hans hoffuud
aff, och epter som han sielff begierat hade, wardt han begraffuen i
Skogh closter, och thet rykte gick sedhan vth, at stoor Jerteekn skulle
skee widh hans graff, som thet bewijsa skulle at han war en helig man,
doch ware ther om huru thet wara kan, gudh är hans domare, Men thet är
jw openbart at han war en vprorisk man emoot sina retta öffuerheet, och
förde åwoghan sköld emoot sin retta herra och konung, för hwilkit han
och, som thet borde sich, straffat bleeff, Thå nw konung Eric hade så
offuerwunnet sina fiender, kom han til roligheet i gen, och gaff så
then tridhie sina syster, [som heet Ingeborgh.] enom som heet Birger
aff Bielbo, then man pläghar kalla Birger Jerl, ty han bleeff sedhen
hertoge i Swerige, [Hans fadher heet Magnus Minneskiold, och hans
modher] Ingrid ylffwa, [som för berördt är.] Thenne Birger aff Bielbo
war konung Erics storsta bestond i rikit, emoot alla them som olydoghe
woro, och stoodh regementit mest i hans händer, ty at konungen war
sielff eenfaldig, och kunde icke mykit wel tala, Men Birger Jerl war en
forstondogh och weltalande man, ther fore brukade konungen honom mest,
I thenne konung Erics tijdh widh tolff hundrad och fyratiyo åår epter
Christi byrdh, kom itt Påuans sendebodh hijt in i rikit som heet
Guilhelmus Sabinensis, hwilkin ther mykin reformering och forwandling
giorde med clerekrijt här i landet, och han giorde ther forbodh vppå at
presterne icke skulle wara i echteskap, ty at alt in til then tijdhen
hade thet tilstadt warit, at the prester som ther hade lost til, motte
giffua sich i echteskap, hwilkit aff then Sweriges laghboock som thå
brukades i Vpland noogh merkiandes är, then ther om presta och biscops
arff, så inne haller ordh frå ordh som här epterfölier, Döör Swensker
prester, taki barn hans arff och orff, är ey barn til, taki then arff
och orff honom är nester och kyni kunnaster, Döör Vtlendzsker prester
Ensker eller Dansker, taki biscoper arff och orff, Döör Swensker
biscoper, taki barn hans arff och orff, ära ey barn til taki then arff
och orff som honom är nester och kyni kunnaster, [64] Döör Vtlendzsker
biscoper stondi arff och orff vndir staff och stool, Teslikes berörer
och then gambla Östgötha laghboken om biscops skaparffwar, thet är,
biscops brystarffuar, Bekenner och fornemde Guilhelmus i then stadhga
och forbodh som han giorde om prestas gifftermåll* [*, at the gåffuo
sig vppenbarligha i Ectheskap, thå han kom hijt i landet], Anno domini
Mccxxxiiij bleeff Erchebiscop Olaff basatömer dödh, hwilken ther war
konung Erics skyldman, Och strax epter honom wardt Jerler Erchebiscop,
then ther rwmet gaff swartmunkom til closter i Sichtuna, Anno domini
Mccxlviij begynte Vismar warda bygdt, Samma åår bleeff hertog Vlff dödh
som war Sweriges Jerl, Om thet året wardt ock forberörde Holnger hals
huggen, Widh samma tijdh war Lybeke stadh bestallat, aff konungen i
Danmark, och greuen i Holsten, och thå kommo the Swenske, Lybeko til
vndtsetning, och lupo med theras skip sönder ena kedhio, som konungen i
Danmark hade låtit göra öffuer Trauen at the aff stadhen icke skulle
komma vth i siöön med theras skep, Fför samma vndtsetning skul, haffua
the Swenske altijdh warit tollfrij i Lybeke, epter som man aff itt
gammalt rykte offta hördt haffuer,
Thå nw konung Eric war kommen til roligheet, begynte han settia sitt
sinne ther epter at the aff Tawastaland skulle vmwende warda til
Christi troo, for ty the giorde altijdh stoor skadha in vppå the
Christna, Ther fore forsamblade han mykit folk, och giorde sin mågh
Birger Jerl til höwidzman för altt folket, och lääth them så med then
redho som ther til hörde, dragha offuer til Ffinland, ther kom thå
Birger Jerl til slaghs med Tawastarne, och bleeff them offuermechtig så
at the gåffuo til fluchtena, Men han läät förfölia them, doch med
sådana wilkor, at alle the ther wille bliffua Christne, them gaff han
fridh både til lijff och godz, the andra läät han ingen fridh haffua
Och än thå at ingen kan med swerdz macht warda twingat ther til at han
skal bliffua en rett Christen aff hiertat som thet böör wara, Så kunna
doch herrar och förstar twinga them som hårdnackade äro, ther til at
the moste til låtat [65] at gudz ordh predikat warder, och ther som
thet predikat warder bliffua thå, genom sama predikan godhe Christne,
Hwar nw Birger Jerl så giordt haffuer, at han haffuer låtit komma godha
predikare, til thet folk som han med swerdh vnderkwffuat hade, thå
haffuer han giordt som en rett Christen forste, Och vppå thet at
Tauastarne skulle teste bettre kunna hallas i twång, epter thet the
woro itt hardnackat folk, ther fore läät han byggia ther itt feste när
them och kallade thet Tauastaborg, thet man nw kallar Tauastahws, Men
mädhan Birger Jerl war i Ffinland, bleeff konung Eric dödh, Epter
Christi byrdh, Tolffhundrade och femtiyo åår, på kyndermesso dagh, och
strax ther epter gaff hans drottning sich i Gudhems clöster, Och war på
then tijdh här i landet en merkelig och högberyktat man som heet her
Joar blåå och boodde på Gröneborg icke longt i frå Eneköpung, hwilkin
ther högt reknat och mykit hörd war i bland then meniga man i rikit,
Han gick til, med flere godha mändz rådh som i then sack boorde
tilsporda wara, och vthwalde Junkar Waldemar Birger Jerls son til
konung, epter thet han war framledhna konung Erics systerson, Men thå
Birger Jerl fick the tidende til Ffinland at konung Eric dödh war,
wardt han och the med honom woro stoorliga bedröffuade, Och thå alt war
bestelt i Tauastaland som ther vthrettas skulle, foor han heem i gen,
och kallade samman alla the yppersta i rikit, och spoorde them til, hoo
ther hade i hans fråwaru så dristigh warit at han hade taghit hans son
som än nw war itt barn, til konung, honom som fadheren war oåtspordt,
och war han ganska illa tilfridz med thet som giordt war, ty han wille
sielff haffua warit konung, [effter thet han war på sinne modhers wegna
Ingrid Ylffues, aff konung Swerkers slecht, och effter thet at konunga
wellet hade nw i en tijdh lång gått ymsom emellan konung Swerkers och
S: Erichs slecht, wille han nw haffua kommitt ther till, som thå (till
effuentyr) then eendeste ighen war aff konung Swerkers och S. Erics
slecht,] Thå swarade her Joar blåå, at thet som giordt war, skeedde
icke for then skul at the i noghon motto forachtade [66] samma Birger
Jerl, ty at the wel wiste honom wara skickelighan noogh til konung, Men
epter thet han nw war en framlidhen och alderstighen man, ther fore
togho the hans son til theres konung, forseendes sich ther med icke
göra honom noghon neese som fadhren war, at the togho hans son til
konung, Och epter thet at Birger Jerl icke än thå wille giffua sich til
fridz, Sadhe her Joar blåå ytterligare til honom, hwar tu icke äst til
fridz med thet som giordt är, så gör aff thin son hwad tich teckes, wij
wilie forsee oss om en annan konung, Thå tijgde Birger Jerl ena stund
och sporde them åter sedhan til hwarest the wille få sich konung, epter
thet the jw icke kunde vtan konung wara, Thå swarade her Joar Vndan
thenna kiortelen som jach haffuer påå mich wilie wij få en konung, När
Birger Jerl thet hörde, befruchtade han sich, at både han och hans son
skulle mista konunga dömet, ther fore gaff han sich til fridz med thet
som giordt war med hans son, Och wardt konung Valdemar crönter i
Lincöping, Epter Christi byrdh Tolff hundrade itt och femtiyo åår,
[och ther med stillades then trettan som hade warit emillan konung
Suerkers och S. Erics slecht, ty konung Waldemar war på fädhernet aff
konung Swerkers och på Modhernett aff S: Erichs slecht.] Och hade
Birger Jerl fyra söner, Then eldste war Valdemar som war vthwald til
konung, Then andre heet Benct, Then tridhie Magnus, Then fierde Eric,
hwilke alle så vnge wore at the intit regemente förestå kunde, Ther
fore wardt en gammal riddare skickat ther til, at han skulle lära och
tuchta konungen til thet betzsta, så lenge han komme til moghen ålder,
Men Birger Jerl skulle achta på regementit i rikit, Thå begynte åter
Ffolkunga slechten mykit forkoffra och forsterkia sich och giorde mykit
ondt i landet, Än thå at hertog Ffolke war en froom och redelig man,
ther the hade theras vrsprung vthåff, Och theres öffuerste capitener
war en som heet Junkar Karl [then ther mest sattes sich vp emooth
hertog Birger, för huilkin sack skull, han stodh ther effter i monge
handa mottho, at han kunde tagha samma Junkar Karll] aff dagha, Och kom
på thet sijdzsta til openbara örlig emellen [67] the Ffolkungar och
Birger Jerl, och the Ffolkungar beleghrade sich med itt mechta stoort
taal [folk] widh Härwadz broo, ther kom Birger Jerl emoot them med
mykit folk, Och hade med sich biscop Col och flere som höllo med honom,
Ther kommo the thå til dachtingan, Och Birger Jerl, biscop Col, och
flere som höllo med honom, sagde the Ffolkungar, frij och szeker leyde
til, ther monga swåra eedher giordes vppå, at the skulle komma offuer
broona med them til ordha, hwilkit och så skedde, Ty at the Ffolkungar
förläte sich på then leyde och szekerheet som them tilsagd wardt
besynnerliga för the swåra eedhar som biscopen ther vppå giorde, Men så
snart at the kommo offuer broona, läät Birger Jerl tagha them widh
halsen och hugga hoffuudet aff them, Och thå wardt Ffolkunga slechten
så forlagd at hon epter then dagh aldrig retzliga kom til macht i gen,
Och än thå at hertog Birger war en merkelig förste och haffuer mykit
gott skickat och bedriffuit här i rikit, Så är han doch icke prisandes
i thetta stycket, ther han så forrädeliga toogh thenna Ffolkungar aff
dagha, ty at man är och plichtig halla sina fiender troo och sanning,
Och hwar ordh och ära icke hallas skulle, emellen them som fiender äro,
thå wore inghen wägh eller middel til noghon godh fridh eller vpslagh,
Ther fore moste man jw halla them troo och äro, och jw besynnerliga när
ther gåå eedhar emellen, Och än thå at så är for itt almenneligit ordh
språck vpkommet, at man pläghar seya, Fforrädhare skal man med
forräderij winna, Så moste thet doch med beskeedh förstondet warda, Ty
thet är jw aldrigh lofflighit at förrådha noghon med falska eedher,
Gudh haffuer then domen kort aff sagt, at man icke skal bruka hans
nampn fåfengt, hwarken emoot frynt eller fienda, Fforräderij är en
sådana odygd, at ther skal höra mykit til, om hon skal kunna bliffua
lofflighen, Ja, ther hörer konst til at så förswara förräderij at thet
bliffuer ostraffeligit, och thet kan retzliga aldrig skee, Ty at thet
man segher sinom fienda til på sina äro, sanning och Christeliga troo,
och kallar gudh ther med til witnesbyrd, thet är man wisseliga plichtig
at halla honom, än thå han wore forrädhare, Annor [68] middel moste man
sökia ther til, at leggia woro forrädhare nidh med, än falska eedher,
Äro och sanning, Man haffuer jw icke thå wel offuerwunnet sin
forrädhare, när man är en sådana man worden som han är, Oss är icke
strax loffligit at göra orätt, at oss är orätt skeedt, Jach må icke för
then skul stiela i frå min granna at han haffuer stolet i frå mich,
Jach skal sökia the middel som ärlighen och förswarlighen äro ther han
må straffas med, Doch lagh pläghar liggia i spiwtstongs enda, och then
wil altijdh behalla retten som markena behaller, och then moste haffua
orett som vnder ligger, thet haffuer så altijdh warit werldennes lopp,
Men gudh warder doch i sin tijdh lätandes honom skee rett som rett
haffuer, Och thetta giffuer man them til at widhare besinna som med
krijgs handel vmgå skola hwad the ära theres fiender plichtoge, Och nw
wilie wij komma til woro materie i gen, Thå nw thenne Ffolkungar så
wordo aff Birger Jerl förrådde, war Junkar Karl icke ther med
tilstedes, Och ther fore lagde sich ther monge emellen, at han och
Jerlen wordo forlijkte, Doch bleeff ther icke storre wenskap vthaff, än
at hwar thera gick epter annars lijff, Men epter thet at Junkar Karl
icke kunde szeker wara här i landet, ther fore rådde hans wener honom
ther til, at han skulle giffua [sich] vthaff landet så lenge bettre
kunde warda, Och så gaff han sich til korsherranar i Prytzen, och war
så en tijd med them i en slachtning emott the Lettoger, och ther bleeff
han slaghen, Och thet war then tijdhende Birger Jerl gerna hörde, Och
epter thet at konung Waldemar war nw så til ålders kommen at han skulle
gå på gifftermåål, Ther före hade Birger Jerl sin bodh til konung Eric
i Danmark och bestelte honom hans dotter Sophia til hustru, och wardt
bryllopet, med sådana pråål som ther til hörde, hallet i Jeneköpung,
Och än thå at Birger Jerl war nw en gammal man worden, så regerade han
doch landet så lenge han liffde, och förwandlade han mong stycke i
Sweriges lagh, Och mong stycke satte han in i laghen som ther icke
förra woro, Han skickade thet så at systeren skulle gå till arffz med
brodheren, hwilket i Göthalanden tilförenne icke skeedde, Han [69]
skickade och så, at then skulle wara biltogh, som androm gör heemsökn,
Han besinnade, at thet war icke rett, som tilförenna i en long tijdh
hade brukat warit, at then som skuld gaffz i mörka och twiffwelachtiga
saker, han skulle wäria sich ther med, at han bära skulle itt heet och
glödhande Jern, som tilförenne om talat är, Ther fore skickade han
annor sett at vthleta sanningena, som then östgötska laghboken inne
haller, then ther seger at Birger Jerl lagde vthåff jernbyrdena, och
mykit annat haffuer han stadgat som hwar och en wel see må som lääs
then Östgötska laghbokena,
Och epter thet at Estar, Ryssar, Ingrer,
Careler och flere fremmande folk pläghade altijdh löpa med theras skip
och sneckior in i Mäler, göra them stoor skadha som ther om kring
boodde, Ther fore läät Birger Jerl byggia Stocholms slott och stadh,
som itt lås wara skulle för Mäler, hwilken och än i dagh så är, Doch
haffuer icke stadhen stoor warit i förstonne, Men tw torn woro först
bygd, itt widh Nörra ström thet nw är slottet, och annat tornet widh
södhra ström, ther swartmunka clöster [stodh, ty] at ther hart in til
gick södhra ström på then tijdh, Och så gingo twå mwrar vth i frå thet
tornet som war widh Nörra ström in til thet tornet som war widh södhra
ström, Then ene mwren westan til, och then andre Östan til, och emellan
the twå mwranar war stadhen, thet man än nw kallar innan mwra, Men
sedhan med tijdhen är stadhen förökader vtan mwranar som för öghon är,
Thå hertog Birger hade på sins sons konung Waldemars wegna regerat
landet i femtan åår bleeff han dödh, och wardt beraffuen i Alwastra,
Epter Christi byrdh tolffhundrade och sex och sextiyo åår,
Thå nw Birger Jerl dödh war begynte konung Waldemar sielff ståå rikit
fore, och the andre hans Brödher när the hade fååt hwar sin arffwa
deel, begynte hwar ramma sitt betzsta, Och hwar thera fick jw någhon
deel aff rijkit, Magnus bleeff Swerigis hertoge, och fick Nycöping med
Södhermanna land och annat meer som han begierade til sit hertoga döme,
Junkar Eric fick och land och lään, Men theres brodher Benct wardt
hertoge offuer Ffinland, Och än [70] thå at Waldemar som then eldzste
brodheren war, war konung offuer heela rikit, Så war doch hertog Magnus
mykit skickelighare til förstond och regemente, Och han förde jw szå
stoort pråål och stååt som konungen sielff, och höldt mong merkelig
ridderspel i sin gåård, med Torneij, stekende och brekende, med hwilkit
han öffuade sina tienare och giorde them skickeligha, i krijgs handel,
Ja thet hörer och en rettsinnog första til, at så öffua och temia sina
tienare medhan fridh är, at the weta huru the skola skicka sich thå
örligh kommer, Och haffua froma försters hoff i fortijdhen warit så som
skolar, ther man haffuer lerdt tokt och godha sedher och i all erligh
stycke wara skickelig, Och ther aff är thet kommet, at then ther tokt
och sinne wiste, pleghade kallas, höffwisk, thet är, han hade warit i
hoffuet och lerdt godha sedher, Och giffua Crönekerne noogh tilkenna,
huru herrar och förstar öffuade och brukade theres tienare i
fortijdhen, Och ther studerade the dagliga vppå, huru the skulle möta
theres fiender i markenne, Somblige finnas så flijtige haffua warit, at
ää hwarest the ridho eller wandrade, thå beskodhade the jw alla
beleghligheeter i markenne, med bergh, dalar och sletter, Och haffua
strax besinnat och öffuertenkt, huru the skulle bära sich ååt, om
theres fiender hade sådana, bergh, daal, eller sletmark inne, Eller och
huru the skulle forswara sich om the sielffue sådana platzer inne hade,
aff hwilkin dagligh betenkning och offuerweghning, the worde så
skickelige, at ää hurudana plaan thet war som the kommo med theres
fiender til slaghs vppå, thå hade the jw til förenne offuertenkt, hwad
the göra skulle, Och aff sådana öffning och brukning, bliffuer en ey
aleenast skickelig til at weta hwad han göra skal, vtan han bliffuer
ther och dristogh vthaff, Then är jw altijdh dristoghare som weet hwad
han göra skal, när om trenger, än then som thet icke weet hwad han göra
skal, Man warder vnderstundom trengder och offuerfallen aff fienderne
på the platzer ther ondt är til at förswara sich, Hwar thå icke är gott
rådh och forstond med, så warder man förscrekt och faller i
förtwijfflan, Ther fore hörer ther mykit til at wara en rett
strijdzman, Honom warder icke [71] altijdh tilstadt at han fåår
vthwelia sich sielff hwad plan han skal strijdha vppå, Han moste tagha
tijdhen som han kommer, Men thet är konst weta skicka sich epter
leghligheetenne, och then ther sådana konst haffua skal, han moste
öffua sich ther vppå, Ja gudh må förbarma sich öffuer then strijdzman,
som thå skal först lära thenna konstena när han kommer för fienderne,
Om fienden skal lära oss strijdha, så will wårdt kindbeen swijdha, Och
ther före giorde thenne hertog Magnus som en rettsinnogh förste i thet
stycket, at han öffuade sina tienare i ridderspel, ther the wordo
skickelige i genom til at manliga bewijsa sich for sina fiender, Ty at
thet är ingen ringa konst wara en rett stridzman, Dragha godha werior
är icke konst, thet kan och en slett bonde göra, Men kunna bruka them,
ther hörer konst mödha och arbete til, Och skal en strijdzman thet
besinna, at såsom honom är swerdhet befalat aff gudhi til at straffa
ther med the onda och förswara the godha, Så är honom och wisseligha
thet med befalat, at han skal öffua sich ther vppå huru han thet bruka
skal, Ty at then som ena befalning haffuer han moste jw weta hwad hon
kräffuer, och huru hon brukas skal, annars gör han henne icke fyllest,
Epter thet nw hertog Magnus höldt sitt hoff så skickeliga, hade monge
lost och wilia til at tiena honom, och för then skul wexte han meer och
meer til, så at konungenom begynte thet mishaga, och kom så en osemia
them emellen, ther Drotning Sophia och mykit med tilhalp, ty hon war
hogmodig och stoorsinnat, och skickade sich icke som en froom
Fförstinna böör at göra, then ther all ting skal leggia til thet
betzsta, Vtan hon försmådde så konungens brödher, at hon aldrig wille
wörda sich til at tala itt wenligit ordh med them, och aff rett
förachtilse, spott och spee, gaff hon them wedhernampn, så at hon
kallade Hertog Magnus, Ketzlabötare, epter thet han noghot swarter och
magher [war], Och Junkar Eric kallade hon, Inte, ther hatet bleeff jw
större och större vthaff, Och noghon tijdh tilförenne, bleeff konung
Eric i Danmark, drotningenes fadher i hääl slaghen aff sinom brodher
Abel, och han [72] hade twå ogiffta döttrar epter sich, then eena heet
Agnes, then andra Jwtta, Thenna samma Jwtta begynte trengta och åstunda
ther epter at hon motte komma til sina syster drotning Sophia, Och än
thå at hennes förmyndare stodho ther emoot och wille läta henne komma
til sådana gifftermåål som henne höffdes, Så stoodh hon doch widh sitt
sinne at hon wille fara til sina syster, och sade sich wilia leffua i
jomfrudoms stadhga, Ther fore moste the läta henne haffua sin wilia,
Och thå konung Waldemar fick höra hennes tilkommelse, läät han
vndtfonga henne som hon hade warit en gudz engel, Och kom på thet
sijdzta i sådana kundtskap med henne at han beleghrade henne och åtte
itt barn med henne, aff hwilken gerning heela rikit fick itt stoort
mishagh til honom, Och drotning Sophia bleeff ther aff så bedröffuat at
henne förföll bådhe hyy och fäghring, ty at hennes spott och spee war
thå kommet heem för hennes dör, Så pläghar thet och gå, at spott och
spee kommer för spottarens dör, och brenner honom sielffuan inne,
Drotningen hade nw fått ena dobbel sorgh och ther til en stoor neese,
bådhe aff sin man och sinne syster, Och hade hon sielff på then tijdh
try barn med sinom man konung Waldemar, en som heet junkar Eric och twå
döttrar, Then ena heet Rikitza och then andra Marina,
I thenne konung Waldemars tijdh anno domini Mcclv, bleeff Erchebiscop
Jerl dödh, och wardt begraffuen i Sichtuna i clöstret, Thenne
Erchebiscop Jerl stichtade först i Vpsala sådana Canekar som ther nw
äre, ty til förenna wore ther icke annat än Munkar, Och samma Munkar
haffua warit såsom Canekar, Anno domini Mcclxvij bleeff Erchebiscop
Laurentz dödh och wardt begraffuen i Eneköping, och han hade warit en
gråmunk tilförenne, Epter honom kom Erchebiscop Ffolke, then ther war
Birger Jerls skyldman, han begick thet så med Påuan at han motte flötia
biscops sätit i frå gambla Vpsala til Östraarus, som nw kallas Nyia
Vpsala, och han stichtade sielff otta Canekar, ty för honom woro the
icke flere än fyra, så läth thå han them bliffua tolff, Men the haffua
icke monge boodt widh domkyrkiona, vtan haffua jw alle mest sitit widh
bonda geld, och [73] så haffuer thet warit i förstonne widh alla
domkyrkior här i rikit, Och thå biscopen haffuer behöfft theras rådh så
haffuer han kallat them til hopa, Anno domini Mcclxxiij thå bliffuo
Sancte Erics been fördh i frå gambla Vpsala til Niya Vpsala, Och thå
war ther icke vtan en träkyrkia ther nw står domkyrkian, Men grundwalen
war doch lagder och någhot ther vppå mwrat, och innan för mwren stoodh
träkyrkian, Och skal man här merkia at i förstonne, wore icke monga
kyrkior aff steen här i rikit, vtan alla haffua the jw mest warit bygda
aff trää, icke haffua heller kyrkionar warit så monga som the nw äro,
vtan itt heelt herade haffuer icke hafft meer än ena kyrkio, Och ther
fore warder berördt i laghbokenne om heredzkyrkior, Pläghade icke
heller folket så begraffuas alt i hoop i kyrkiogårdar som nw skeer,
vtan hwar släkt hade sin eeghen ättahaga i sin boolstadh, hwilka man än
nw monga seer för öghonen, [Och ther före finnes bescriffuit i the
gambla laghböker som her i Swerige brukades för trij eller fyrahundrade
åår sedhan, at then som åtte så mykin jordh som han kunde begraffuas
vthi, thet är siw fötther i längdenne och tree fötther i breddenne,
then recknades för jordhäghande, än thå at han hade borth soldt all
annor jordh, Men hade han och såldt sijn läghrestadh medt, så kalledes
han all säla, then ther all jordh borth såldt hade, och räcknades icke
för en bollfast mann, aff huilkit nogh merkiandes är, at the så åtte
theres läghrestädher, at the kunde sälia them borth Sådana
begraffningar synas många städes än nw medt jordh höghar, sådana som är
widh Gamble Vpsala, ther konungar (vtan tuiffuell) begraffne äro, På
Byrköö teslikis, Sommestedes äro och steenar satta kringh om
graffuanar, Och är än nw thet rychtett at ther skola Jettar wara
begraffne,] Och ther som Rwnostenar stå, ther haffua [och] warit
begraffningar, och på samma stenar finnes intit annat scriffuit vtan
theres nampn som ther begraffne äre, och theres som stenen vpsatte, På
monga stenar finnes Litureisi [thet är, then och then, huad the hete,
lethe reesa vp steenen,] och the haffua warit Ädelmän ty the kallades
fordomdags Reesar, och ther aff synes wara kommet, Reisigtygh, och
reesenerer, Anno [74] domini Mcclxxvj bleeff Erchebiscop Ffolke dödh,
Och såsom tilförenne berördt är, at stoor owilie war kommen emellen
konung Waldemar och hans brödher, Så bleeff thå hallet itt herramöte i
Tränyanääs, ther war konungen sielff och hans brödher til städes, Ther
woro och alla biscopar, och altt ridderskapet med the betzsta aff heela
rikit til hopa kompne, the ther alle beflijtadhe sich och förarbetadhe
ther om, at the skulle göra konungen och hans brödher til wener i gen,
Men ther war såå mykit ondt emellen kommet at thet kunde intit hielpa,
Hertog Benct theres brodher som stodh wel med bådha parterne, bödh them
alt sitt arffuagodz til bytes, på thet the skulle förlika sich wel,
doch halp thet inthet, Ther fore skildes the ått, openbara fiender, och
konungen droogh strax til Stocholm, Men hertog Magnus gaff sich til
Nyköpung, och begyntes trätan emellen konung Waldemar och hans brödher,
Epter Christi byrdh Tolffhundrade, fem och siwtiyo åår, Och epter thet
at hertog Magnus och hans brodher jwnkar Eric icke wore mechtige nogh til
at feyda med konungenom, Ther före gåffuo the sich til konung Eric
Christophers son i Danmark och giorde förbund med honom, och ther
giordes stark breff vppå, hwilken som vthgiffwin wore på Sunderborg,
Mcclxxvj åår epter Christi byrdh, Och forsamblade hertog Magnus itt
stoort taal folk i Danmark, bådhe Tydzska och Danska, och konung Eric
läät honom sielff få hundrade godha Resenerer, och hade hertog Magnus
och junkar Eric loffuat konung Eric sextusende löduga mark silff, for
then vndtsetnung han them giorde, Så kommo the thå draghandes med en
ganska stoor häär vp i frå Danmark och gåffuo sich in i Westergötzland,
och sade Hertog Magnus thet oppenbart vth at han skulle haffua heela
Swerige in, eller han skulle döö ther öffuer, Men konung Waldemar
talade och stoor ord, och sade sich wilia slåås med honom, om Danska,
och Tydzska elles torde bijdha, Och han församblade alt thet folk som
han bekomma kunde, och kom dragandes nidh til Tijwedhen, Men han war
intit så achtsam, icke heller så skickeligen i krijgshandel som hans
brodher war, Ty toogh han ther mykin försumelse, som honom lågh största
[75] machten vppå, Och läth han then meenigha hopen aff sitt folk
dragha offuer Tijweeden in til Howa, och sielff bleeff han med betzsta
strijdzfolket liggiandes qwar i Ronundabooda, ther lagde han sich til
at soffua med sådana szekerheet som ingen fare hade warit på ferde, och
drotning Sophia leekte i skaktaffuel, Thå nw konungens häär war in til
Howa kommen, och ther war än thå ingen som them regerade och skickade,
så kom hertog Magnus ther vppå them offorwarandes, och bleeff them
offuermechtig, så at [alt] konung Waldemars folk wardt ther bådhe
slaghet och förskingrat, Och thetta skedde, tolff hundrade siw och
siwtyio åår epter Christi byrdh, Thå slaghet war offuerstådt kom en
hastig ridhande til konungen blodog och illa sarghat, och sade honom
tijdhende huru tilgonget war, och gaff honom för rådh at han skulle
dragha til baka och forsterkia sich vppå nyyt, Men han bleeff så
förskrekt, at honom föll bådhe rådh och moodh, Ther fore flydde han
strax i frå thet folk som han ther til stedes hade in ååt Wermeland,
och thå hans hofffolk såågh, at theres herre them offuergiffuit hade,
droogho the in ååt Nereke, Men strax hertog Magnus fick weta at
konungen war så flydder, sende han epter honom itt tall folk, hwilke
ther hasteliga kommo på honom som han satt öffuer bordh, och the
fongade honom, och förde honom til theras herra, Och gick heela landet
hertog Magnus til handa, och ingen war then som sich satte vp emoot
honom, Thå nw konung Waldemar fongen war, och kom til Hertog Magnus,
beddes han nådh aff honom, Thå swarade hertogen honom sachtmodeliga och
sade, hade i lätit mich bliffua med fridh och icke så mykit lydt idhers
hustrues rådh epter som i giordt haffue, thå hade thet wel bliffuit til
baka som nw skeedt är, Doch wil jach så skicka mich emoot idher at
ingen godh man skal skylla mich, Och så kallade han rikesens rådh til
samman med heela ridderskapet til Westergötzland, och med alles theres
rådh som ther boorde noghot weta vthaff, gaff han sinom brodher konung
Waldemar i gen, Westergötzland, Wermeland och Daal, Östergötzland och
Småland, och ther med bliffuo the thå forlijkte, Och meena en part at
hertog [76] Magnus skulle strax ther epter warda giord til konung, Men
thet synes likare at thet icke skeedde än thå strax, vtan noghon tijdh
ther epter, Thå nw hertog Magnus hade fått landet in, och ena sådana
förlijkning giordt med sin brodher som [nw] sagdt är, haffuer han lätet
thet Danska folket i frå sich i gen, och som noogh troendes är, the
haffua icke alle warit wel til fridz stelte om theres sold när the foro
heem, och kan henda at the för then skuld haffua i theres heemferd
giordt noghon skada i landet, ther the foro i genom, ther sedhan en nyy
owilie begyntes vthåff emellen konung Eric i Danmark och hertog Magnus,
Så kraffde och konung Eric hårdt vppå the sex tusende löduga mark
silff, som honom loffuat war, Men thå bleeff wenskapen vthe med allo,
och bleeff så thet starka förbundet om intit som året tilförenne giordt
war, på Sunderborg, Så at Man seer här huru litit man haffuer forlåta
sich vppå menniskiors forbund, ää huru stark the äro, Ther kan en ringa
sack komma som gör all breff och insigel, ordh och förplichtelse, til
intit, och kommer så thet oss til skadha som wij achtade oss til gagn,
Ja thet pläghar så gemeenliga tilgå i werldenne, at ther herrar och
förstar göra förbund sich emellen, och haffua icke gudh i rådh med
sich, så pläghar förbundet så wel bekomma them, som thet är redheliga
giordt til, Gudh läter see at han rådher meer offuer thet som göras och
bedriffuas skal, än menniskior som forbund göra ther vppå, Här med wil
man icke fördöma al förbund som herrar och förstar göra sich emellen,
Men ther råder man til, at the see sich wijsligha fore, at saken som
förbundet gelder vppå är rettferdig, så at the förbinda sich til thet
som är med gudh, och icke emoot, Ther gudh warder i forbundet
vthesluten, så at man icke haffuer honom för öghon, och ståår icke i
hans fruchtan, ther tagher forbundet en ond enda, än thå at thet synes
vnderstundom med thet första lyckosameliga tilgåå, Epter nw at en stoor
owilie war vpkommen emellen Hertog Magnus och konung Eric, ther fore
försterkte hertogen sich och achtade dragha in i Skåne och göra ther
skada, Doch hade han thet thå fördragh, ty han hade noghon tijd til
förenne, hafft sitt bodh til Greffue [77] Gierdt i land tho Holsten, om
hans dotter, jongfru Heleuig, then fick han och sich til hustru, och
hölt bröllop i Calmarne om sancte Martins tijdh, Och war samma Heleuig
en dygdesam förstinna, så at hwar man i rikit gaff henne gott rychte,
Thå nw bröllopet offuerstondit war, droogh Hertogen med alt thet folk
som han til vthreeso forsamblat hade in i Skåne, och giorde ther, och i
Halland teslikes en dråpelig skadha med brand och rooff, och wende han
i gen widh Rygnabroo, ty lenger kunde han icke komma, och droogh så
heem til Swerige i gen, Men med thenna betalning war konung Eric icke
mykit wel betalat för sina sex tusend löduga mark silff, som Hertogen
honom skyllog war, Doch är noogh troendes, at Hertog Magnus haffuer jw
hafft noghon sack til thet han giorde, annars hade thet warit alt
forgroofft, Ther fore är noogh lijkt som til förenne berördt är, at
thet Danska stridzfolk som icke hade fått sin sold, hade til förenne
giordt noghon skadha här vppå landet, Doch ware nw ther om huru thet
wara kan, fatige vndersåterne moste jw altijdh betala laghet, Samma
året thå thetta skedde, bleeff junkar Eric hertogans brodher dödh,
Thå konung Eric i Danmark sådana dråpelig skadha fått hade på sitt
land, tenkte han til huru han thet wedergöra skulle, Doch kunde han
then wintren intit göra ther til, vtan begynte dragha konung Waldemar
in til sich, och haffuer (til ewentyr) loffuat honom hielp, at han
skulle komma til rikit i gen, thet hopp haffuer han och hafft, at såsom
Hertog Magnus wardt honom offuermechtog med the Danskas tilhielp, så
wille han och göra honom thet samma, Therfore sade han sinom brodher
thet openbarligha til, at han antingen wille haffua heela rikit i gen,
eller han wille intit haffua, Och gaff sich så til konungen i Danmark,
Och sommaren ther epter gaff han sich in i Wären med the Danskas hielp,
och giorde ther stoor skada, brende vp Wexiö stadh och domkyrkion*,
Doch för then skada som kyrkian fick, gaff han henne Tollagarna til
ewerdeliga äghor, Och än thå at mykit folk war inne i Wärend som ther
giorde skada med rooff och brand, så kom ther än thå til en stoor hoop
folk, och [78] ther woro Capitenere före, Her Palne Hwit, och her Benct
Alsne, Thå the nw ther woro i Wärend, och meente sich ingen fara
haffua, så kom her Vlff Karlson med Hertogans folk ther vppå them, och
bleeff them offuermechtig, så at her Palne Hwit, och her Benct Alsne
wordo bådhe fongade, Men året ther epter kom konung Eric sielff och
konung Waldemar draghandes med en mechta stoor häär in i
Westergötzland, och bleeff han sielff på Axewald, mädhan hans folk foor
ther om kring heela landet och förderffuade thet i grund, Och så
betalade the i Wärend och Westergötzland then skadhan dyrt noogh, som
hertog Magnus hade giordt i Halland och Skåne, Och såå lenge som konung
Eric war i Westergotzland wille Hertogen icke dragha ther in, antingen
för then skul at han icke betröste til at bestå honom, eller och at han
icke wille at sådana blodz vthgiutelse skee skulle som thå i wånom war,
Så drogh thå konung Eric heem i gen, Och monge herrar lagde sich ther
emellan at the wordo forlijkte i gen, konung Eric, och Hertog Magnus,
med så skäl at hertogen skulle giffua konungenom thet silff som han
honom loffuat hade, Och hade thet warit mykit bettre at the hade
forlijkt sich förra än the hwar annas land forderffuat hade, Doch när
gudh wil plågha land och rijke med örlig och krijgh, så moste jw noghor
giffua ther orsack och tilfelle til,
Så epter thet at Hertog Magnus war en skickelig förste och hölt sitt
hoff erliga och skickeliga med alla handa ridderspeel, Therföre sökte
monge til honom så wel vthlendzske som inlendzske, Så war en rymdt i
frå Danmark som heet Pedher Portze, then ther och en war som kraffde på
thet silff som hertoghen vthloffuat hade, han wardt anammat aff
hertoganom och fick itt slott i forläning, Och en tijdh giorde han
gestabodh, ther han ock hade hertogan med til gest, Och som hertogen
satt öffuer bordh, toogh han fatt vppå honom och twingade honom epter
thet silff som honom loffuat war, Men hertogen epter thet han ey annor
rådh hade moste han göra hans wilia, och än thå behalla honom i samma
wenskap som han war til forenne, Så skola herrar och förstar see sich
wisliga fore til hwem the fara til gestabodh, om the äro wener eller
owener,
[79] Ther epter wille konung Eric aff Danmark och hertog Magnus göra en
fast frijdh och wenskap sich emellen, ther fore kommo the til hopa widh
landamäret, med stoort pråål på bådha sidhor, och wardt itt stoort hoff
hollet, och öffuades mong riddarspeel med stäkande och bräkande, Och
bliffuo både förstarne wel foreente, så at hertogen skulle giffua
konung Eric fyra tusende löduga mark silff, Colneska wicht, Thet war
först sex tusende, så bleeff thet fyra tusend, och på thet sidzsta
bleeff thet icke meer än tw tusende löduga mark silff, som betalas
skulle, ty hertogen talade på stoor skadhageld, ther före wordo fyra
tusende aff slaghet, Och skulle konung Eric haffua Lödöse slott i pant
så lenge han skulle få silffret, och en Swensk riddere som heet her
Swantopolk skulle haffua slottet inne och giffua konung Eric hundrade
löduga mark silff hwart åår, så lenge all summan betaladt wardt, Och
konung Eric lagde sich thå ther emellen at hertogen och konung Waldemar
skulle warda forlijkte, Ty at konung Waldemar achtade bliffua i Danmark
och ther hade han Malmö och Träleborg som han hade fååt i brudhaskatt
med drottning Sophia, och epter thet at samma Sophia nw war dödh,
begerede han intit regemente, vtan aleenast sitt arffua godz, och toogh
han sich ena hustru i Danmark som heet Chirstina, och när hon dödh war,
fick han greffuans dotter aff Getzskogh, som heet Katherina, Och noghot
ther epter at konung Eric hade förlijkt bådha brödherna, kom konung
Waldemar til Askanääs, ther vplätt han sinom brodher hertog Magnuse ey
aleenast then halff part aff rijkit som honom tilsagder war, vtan och
all then rett som han hade til heela rijkit, och gaff honom ther vppå
sitt breff i rikesens rådz närwaru, Och giorde han samma vplätning aff
en frij wilia onödd, och otwingat, och forplichtade han sich widh ban
til at aldrig wilia saka ther vppå, Och skal man weta i then tijdhen
och noghot tilförenne, pläghade the som noghro contracter eller stoor
forplichtelse giorde, giffua noghro biscopar befalning at banlysa sich
om the icke höllo thet the loffuade, Så giorde och nw konung Waldemar,
och än thå, at han så wedhersade rikit, wille doch hertog Magnus icke
gerna taga sich konungs nampn vppå, Men epter thet at rikesens rådh
[80] wåro thet så högeliga aff honom begierende, giorde han thet, Ty at
thet wart föregiffuit at hans brodher war för sitt löszachtiga
liffuerne och ostadughet skuld, icke skickeligen til, at bliffua i
regementet, Gåffuo och rikesens rådh theres breff ther vppå, at konung
Waldemaar läät sinom brodher rikit frijt vpp, Samma vplåtning i
Askanääs skedde epter Christi byrdh tolffhundrade och niyo och siwtiyo
åår, och sedhan widh Mora steen wedersade han rikit, och hertogen
bleeff thå hyllat för konung, och Crönter i Vpsala, Ena reeso
stadhfeste konung Waldemar samma vplåtning i Skeninge och än thå at han
[så] offta vpsade rikit, så stoodh han doch hwarken widh ordh eller
eedhar, vtan [offta] vpwekte obestond emoot konung Magnus, och wordo
the jw åter forlikte, Ordh och ära är en herres eller förstes yppersta
Clenodium, thet honom stoorligha böör at forwara, Och än thå at
ostadugheet, och icke bliffua widh ordh och sanning, är en sådana
odygd, at hon alle stedes straffandes är, Så är hon doch aldra mest
straffandes, om hon finnes bland herrar och förstar, ty at konunga ordh
reknas högt, ther fore skola the och wara san, och then ther högt är
besetin, han warder aff mongom beskodat och beseedder, ty skal han och
ärliga skicka sich, annars bliffuer han aff hwar man forachtat, som med
thenna konung Waldemar skeedt är, och jw högre en är besetin, jw större
bliffuer hans fall,
Epter thet nw som tilforenna berördt är, at monge fremande män wore i
konung Magnuse hoff, Så hade han och en vthaff Danmark som heet
Ingemar, han war honom så käär at han gaff honom sijna eeghna syster
Helenam til hustru, Thenne Ingemar som så högt besatt war at han hade
konungens syster, begynte mykit forhäffua sich offuer the Swenska,
såsom the andre vthlendningar och giorde, hwilkit mykit ther aff kom,
at the fremmande som konungen hade i sin gårdh wore i mongh stycke
skickeligare än the Swenske, ther fore förhooffue the sich offuer them,
Men thet mishagade the Swenska stoorligha at the så förachtade wordo,
besynnerliga the Ffolkungar som än thå woro mechtoge i rikit, Och the
talade konungenom ther om hardeliga til, at han icke skulle settia them
[81] vthlendningar öffuer hoffuudet, och än thå (som noogh merkiandes
är aff thet som epter fölgde) konungen theres claghemåll fögho achtade,
Talade the och teslikes förberörda Ingemar til at han icke skulle så
forachta Swenska män som han giorde, eller ther skulle göras annat til,
Men han gaff them kort ordh, och badh them bruka theras betzsta. Så
begaff thet sich en tijdh at drotning Heleuig war i Skara til tals med
sin fadher greffue Gierdt aff Holsten, Ther war och then Danske Ingemar
med, och forwente konungens tilkommelse. Så woro ther och noghro aff
the Ffolkungar, som war, Johan Philpuson, Johan Karlson, Amund Tuweson,
och her Philpus aff Rumby, eller Rampaby, Tesse alle gingo til och
slogho fornemda Ingemar i hääl, och gripo greffue Gierdt til fånga, och
förde honom til Ympseborgh, Men drotningen flydde i clöstret, Och i
thetta spelet war Johan Philpuson then ypperste, hwilken ther och strax
läät bestalla Jwnaköpungs slott, Och meena en part at konung Waldemar
haffuer warit i thetta spelet med, på thet han motte komma til rikit i
gen, Thå konung Magnus fick thetta weta, wart han ganska illa til
fridz, besynnerliga för [sin] swäär skul greffue Gierdt, som fången
war, Och än thå han på alla sidhor forsterkte sich, så hade han doch
likawel sin breff och bodh, til the Ffolkungar, och gaff them godh
ordh, och sade sich icke mykit kunna forwndra at the sådana stycke
giordt hade, ty the hade thet giord som rette Swenske män the ther icke
wille läta vthlendningar sittia sich offuer hoffuudet, och lagde all
ting til thet betzsta, och ther med fick han greffue Gierdt löösz, och
läät honom fara heem i gen och stillade så them vproren med the betzsta
middel han kunde, Men sedhan alt wardt stillat, kallade han them som
then vproren giordt hade, til sich til Skara, och ther läät han tagha
them widh halsen, och sende them til Stocholm, ther bliffuo thå Johan
Philpuson, och Johan Karlson, halshugne, her Philpus aff Rwmby löste
sitt lijff med alt sitt jordagodz, Birger Johan Philpusons brodher
miste och hoffuudet, och ther med bleeff thå all then rumoren
stillader, Thet warder sellan hördt at vproriske män emoot theres retta
öffuerheet, få en godh enda, Fför ty [82] gudh haffuer sielff skickat
öffuerheetena, ther före pläghar han och förswara henne, och segher han
at then som griper til swerdh, han skal döö för swerdh, Offuerheetenne
är swerdhet befalat, biwde ingen annar til at tagha thet vtan
befalning, Men thet skal doch offuerheeten weta, at såsom vndersåterne
är forbudhit gripa til swerdh, szå är och henne forbudhit, at misbruka
swerdhet, och thå misbrukas thet när ther görs offuerwold med, Och
såsom vndersåterne är förbudhit at göra vpror, så är och öffuerheetenne
forbudit at giffua them tilfelle til vpror, Och än thå at thenna
Ffolkungar giorde stoor oskääl medh theres rumoor, så synes doch
konungen haffua giffuit them ther stoor tilfelle til, i thet han satte
them vthlendska män offuer hoffuudet Swenska män haffua wel then art
och sätt med sich, at the äro plumpachtige och grooffue i theras
åthäffuor, Så äro the doch likawel stoorsinnade, och dristoge, och
wilia icke warda forachtade, och ther fore äro the offta kompne på
obestond med fremmande män som them forachtat haffua, Konung Magnus
skulle icke haffua tilstadt at the vthlendske så forachtade the Swenska
och så hade thenne vproor wel bliffuit til baka, for ty han war sat til
konung för the Swenskes skul ää huru plumpachtige the doch wore, ther
fore borde honom icke tilstedhia theras forachtilse, Han war en
skickelig förste, och hade giordt forbund med monga Tydzska forstar,
som war Margreffue Johan, Margreffue Otte, och Margreffue Conradt, så
at hwar skulle komma then andra til vndtsetning om noghot vppå komme,
Så hade han och giordt itt nytt forbundt med konung Eric i Danmark och
greffue Gierdt i Holsten, och Scowenberg <bar> vp hans årliga
sold, sex hundrade mark peninga hwart åår, huilkit icke mykit mindre
war än tw hundrade löduga mark silff, ty så gott war myntet på then
tijdh, Aff sådana fryntskap som konung Magnus hade med fremmande
förstar, är noogh merkiandes at han hade fremmande folk mykit for
öghon, och ther bliffuo the Swenske forachtade vthöffuer, ther sedhan
thenne vproor begyntes vthåff,
Ther epter giorde konung Magnus än starkare forbund med [83] konung
Eric i Danmark, än til förenne giordt war, och wardt bebundet echteskap
emellen junkar Birger konung Magnuses son och jungfru Marete konung
Erics dotter, hwilkin ganska vng war på then tijdh, Och thå samme
konung Eric i häl slaghen war, bleeff jwngfru Mareta fördh hijt in i
landet och föddes här vp så lenge hon kom til lagha åra, Så gaff och
konung Magnus på thet sijdzsta konung Erics sone, som och Eric heet,
sina dotter jungfru Ingeborgh, och thå echteskapet först wardt bebundet
emellen junkar Birger och jungfru Marete, screff man åår epter Christi
byrdh, tolff hundrade tw och ottatiyo, Och ååret tilforenne hade
rikesens rådh loffuat konung Magnuse, at the wille epter hans dödh
tagha samma junkar Birger til konung, och ther woro breff, och insigel
på giffuen, Så epter thet at konung Magnus hade nw fååt godh fridh i
landet, så hölt han itt mechta hoff i Stocholm, och ther slogh han sin
son junkar Birger til riddare, som noghot til forenne war vthwalder
till konung epter sin fadher, Samme junkar Birger sloogh hertog Albrect
aff Brunswick til riddare, och andra fyratiyo med honom, I thet hoffuet
stichtade konung Magnus Sancte Clare closter påå Nörramalm, och gaff
ther in sina dotter jungfru Rikitza, Mong annor clöster stichtade han
ock här i rikit, han stichtade gråbrödhra Closter i Stocholm, på en
holma som thå kallades Kidhiaskäär, Han stichtade och gråmunka clöster
i Arboga, teslikes i Lincöpung, och mykit annat stichtade han och
giorde, ther han epter som hans sinne war, wille gierna föröka gudz
tienist med,
Man seer i fortijdhen monga merkeliga förstar och andra myndoga män
haffua warit, som mykit haffua ther om beflijtat sich, at gudhi skulle
skee tienist, och ther haffua the mykit kostat vppå (gudh giffue the
hade altijdh drabbat then retta gudztienistena) och för sådana theras
flijt haffuer gudh giffuit them welsignelse, och alt haffuer gått så
lyckosameliga til med them, at jw mera the haffua bort giffuit, jw mera
haffuer theras godz förökas, och theras anslagh haffua hafft stoor
framgong, Men med them som vtan alla beskedeligheet wilia altt rappa
til sich, kan gudh then konst, at [84] såsom hijne som gåffuo, icke
bliffuo ther aff fatighe, så skola icke heller the som oredeliga i gen
tagha, bliffua ther aff rijke, Beskedeligheet wil gudh haffua bådhe med
giffuande, och i gen taghande,
Widh tolff hundrade, fyra och ottatiyo åår epther Christi byrdh,
begynte konung Magnus göra godh skickelse och ordinantie i rikit, och
giorde han noghor besynnerlig lagh som konung Birger vpreknar i sine
laghboock, Aff huilkom then är en, at bönderna icke skola wara
plichtoge til at giffua noghrom weghfarande mannom kost och täring,
vtan för peninga, Så at bådhe hoffmän och alle andre skulle gesta för
theras peningar, och hölt han ther med så starkan agha i landet at
ingen motte göra bönderne noghot öffuerwold eller tagha them noghot i
frå vtan peningar, Och ther aff kom thet at then menige man i landet
begynte kalla honom Ladhulåås, ty han befalte bondhanom göra knappen
för ladhuna at fää och annan booskap icke skulle gåå ther in, Men för
them öffuerwold göra wille, skulle han som konungen war wachta bondans
ladhu, han wille settia ther sådana låås före, at ingen skulle drista
sich ther til at gå ther in vtan bondans wilia, Och i thet stycket
bewiste han sich som en rethsinnog konung, ty thet är öffuerheetennes
embete at hon skal förswara sina vndersåter för öffwerwold och orätt,
och för then skul bäär hon vp skatt och skuld aff vnderdånerne, Fför
then skatt som bonden gör konungenom, bör han warda hallen widh lagh
och rett, och med samma skääl som konungen eskar vppå sin skatt aff
bondanom, måå och bonden kreffuia lagh och rett aff konungenom, Thetta
besinnade konung Magnus Ladhulåås wel, och ther före giorde han sådana
lagh at then ther bondan gesta skulle, han skulle göra honom lika för
sin kost och täring, Och thetta nampnet Ladhulåås [är] itt ärligit
nampn, ther konung Magnus haffuer hafft större heedher och prijs
vthåff, än han hade wordet kallat en Romesk keysar, Ja the finnas icke
monge i werldenne som kunna kallas Ladhulåås, Ladhubrott haffuer
altijdh warit i werldenne mera almänt, Thå nw konung Magnus hade kommet
landet i godh skickelse, så läät han hylla sin eldzsta son junkar
Birger til konung epter sich, och at hans son som [85] war nest then
eldzsta, skulle wara hertoge, ty at hertoga welde hade aff ålder warit
här i Swerige, Epter Christi byrdh tolff hundrade fem och ottatiyo åår
giffte konung Magnus sina brodhers dotter Rikitzam konung Waldemars
dotter, Och henne fick en hertoge aff Pålen som heet Primultz, Men then
andra hans brodhers dotter som heet Marina, fick en herre aff Depholt
som heet Rodolff, Anno domini Mcclxxxvj bleeff hertog Benct biscop i
Lincöping,
Epter thet nw at konung Waldemar hade wedhersakat alt rikit som
förberördt är, så war han stundom i Danmark, och stundom här i Swerige,
Men ää hwarest han war, thå spordes fögho gott ryckte aff honom, ty at
han bådhe förde itt oskäligit liffuerne [medt förachtelighitt
quinfolck*, thet Rijkis Rådh i sitt breff vppenbarligha bekenner, thet
hertog Benct med beseglatt haffuer, Så kom han] och offta obestond
åstadh emoot konung Magnus, för hwilkit han war offta medh godho
förmanat at han skulle skicka sich som en ärligh man bordhe, War han
och teslikis banlyster, Men thet kunde alz inttet hielpa, vtan han
giorde med sitt oskäligha och okyska liffuerne, stoor forargelse i
bland folket, Ther fore rådde hertog Benct hans brodher, och flere aff
rikesens råådh, konung Magnus ther til, at han skulle lätha tagha fatt
vppå honom, och settia honom ther han wore förwarat, Och doch halla
honom som erlighit och swarlighit wore, och gåffuo the ther theras
breff vppå, at the sådana rådh vthgiffuit hade, Ther fore läät thå
konung Magnus gripa konung Waldemar och satte honom fongen på Nycöpungs
sloott Epter Christi byrdh tolff hundrade, otta och ottatiyo åår, På
then tijdhen war en riddare i Westergötzland som heet her Algut, och
han war biscop Bryniolffz fadher i Skara, Och han hade monge andra
söner, en aff them som heet her Ffolke, toogh med wold her Swantopolks
dotter, jungfru Ingrid, och rymde mett henne til Norige, Och war samma
jungfru trooloffuat enom Riddare i Danmark som heet her Dauid
Torstenson, Strax ther epter bleeff her Algut gripen, och her Rörick
hans son med honom, Men the andra hans söner som war her Pedher
Canceleren, her Benct och her Karl, flydde och til Norige, Om the [86]
haffua alla warit i rådh med her Ffolka, eller haffua the och noghot
annat giordt emoot konungen kan man icke weta, Biscop Bryniolff stodh
och ganska illa med konungenom, för sins fadhers och brödhers skuld,
och giorde han stoor förplichtilse ther vppå, at han icke skulle wara
sina brödher som landflychtige wore i noghon motto bijstondig, war han
och goodh för sin fadher at han skulle löösz warda, Samma åår kom vp en
owilie emellen bönderna på Gotland och borgarene i Wisby, så at the
kommo til slaghs til hopa, Men then rumoren stillade konung Magnus, och
sackfelte bådha partarne, bönderne gåffuo honom twsende mark peninga,
och hundrade lödogha mark silff, Men borgarene gåffuo vth tu hundrade
lödogha mark silff, och fem hundrade mark peningar för thet the hade
bygdt mwr kring om theras stadh konungenom oåtspordt, Och förplichtade
the sich på bådha sidhor widh tiyotusende lödoga mark silff hwar parten
at the icke skulle tagha sich annan herra, än konungen i Swerige, Anno
domini Mcclxxxix bleeff Erchebiscop Magnus dödh, Thå nw konung Magnus
förnam at hans dödz stund nalkades, kallade han sitt rikes rådh til
sich, rådde och förmanade them til eendregt, semio och kerleek, Och
hade han tre söner, then eldzste war Birger, som til konung vthwalder
war, Eric och Waldemar, huilke alle än nw så vnge wore at the icke
kunde stå noghot regemente före, Ther fore keeste och korade konungen
en erligh riddare som heet her Törgils Knutson, til sine barnes
förmyndare, och rikesens förestondare så lenge konung Birger skulle
komma til mooghen ålder, Och thå han alt epter sin wilia bestelt hade,
bleeff han dödh, Epter Christi byrdh tolffhundrade och niyotiyo åår,
Och hade han keest sin leghrestadh i gråmunka Clöster i Stocholm,
Therföre båro böndrena honom i fråå Wisingsöö ther han bleeff dödh, och
til Stocholm, ther han begraffuen är,
Thå konung Magnus Ladhulåås dödh war, begynte marsken her Törgils
Knutson föra regementit i rikit på konung Birgers wegna, och ganska wel
stoodh thå til i landet, så lenge regementit war i hans hender, ty han
war en snell och förnufftogh man, Och han [87] läth konung Waldemar som
än thå liffde, få störra wilkor än han hade til förenne, så at han
aldeles wardt hållen som en konung borde hallas, doch motte han icke
komma vtaff Nyköpungs slott, ty att alle hade then fruchtanen, at han
skulle komma noghot obestond åstadh i rikit emoot konungen, som han
offta tilförenne giordt hade, epter thet han bleeff widh ingen ordh ock
lyffte, Så bleeff ock junkar Eric, konung Waldemars son, gripen, och
han wardt hållen i fengelse på Stocholms slott, at han och icke skulle
göra noghon twedregt i landet, Och som nogh troendes är, han är
bliffuin dödh i fengilsen, doch bleff han redeliga hållen såsom
tilbörligit war, Och hwar thenne junkar Eric i noghon motto haffuer
warit beslaghen ther med, at han wille komma obestond åstadh, thå är
thet icke vnder at han med sådana fengelse plåghat wardt, Men om han
med ingen stycke beslaghen war, vtan at han bleeff så satt i en ewogh
fengelse, aleenast för mistanka och then fruchtan skul, at han någhot
göra skulle, Må hwar förstondig man offuerwegha, om honom är rett
skeedt eller ey, Ther offwerheeten noghon straffua eller plågha skal,
ther skal misgerningen föregå, Ther ingen misgerning är, ther böör icke
heller straff wara, Öffuerheeten haffuer fåt befalning aff gudhi at
straffa thet som giordt är, och icke thet som giordt kan warda, Tankar
plägha wara tolffrij, Men ther en ond tanke brister vth med ordh eller
gerningar, och thet är bewijsligit, så ligger thet strax vnder
öffuerheetennes straff, Ty at then som swerdet förer, skal ingen
straffa med mindre at han haffuer godh skääl ock bewijs för sich, för
ty hans befalning til at straffa strecker sich icke wijdhare, än som
skääl och bewijs tilseya, Offuer thet som lönligit är wil gudh sielff
wara domare, och om han wil at thet skal aff öffuerheetenne laghliga
straffat warda, så låter han thet wel bliffua openbart, ock hwar
mistanke wore skääl noogh til at plågha en med fengelse ock annat
sådana, thå kunde ingen, wara trygg eller säker här i werldenne, ty at
werlden är altijdh full med liwgare ock lackare som kunna komma en ther
til at han mistenkt warder, Ther före skal then som swerdet förer, see
sich wijsligha [88] före huru han handlar i sådana saker, at han icke
trädher in i gudz regemente som honom inthet befalat är, Ty at ther
mett kan offta then plåghat warda som inghen skull haffuer, ther gud
pläghar straffa herrar och förstar före, Öfferheeten haffuer noogh til
at bestella med thet openbarligit är, görs ey behooff, at hon bekymbrar
sich med thet som lönligit är, ther gudh är sielff domare öffuer, med
mindre thet kan med skääl och bewijs openbarligit warda, Och än thå at
en brotzligen wore, så är han doch icke vnder öffuerheetennes doom
förra än thet warder openbarat med skääl och bewijs at han brotzligen
är, Så är thet ock bettre, at läta en brotzligen man bliffua ostraffat,
än at then skulle straffas som inghen skul haffuer, Och skal man
altijdh wara mera beneghen til at hielpa, än til at stielpa, Och thetta
ware, them som öffuerheetenna haffua, sagdt til en lithen rettilse, Men
thet är troligit noogh, at thenne junkar Eric haffuer warit med sin
fadher beslaghen i vprorer, elles hade thet warit förgroofft at settia
honom så i en ewigh fängelse, Doch thet går icke alt trådh rett til i
werldenne, etc.
Anno domini Mccxci war hård tijdh och stoor pestilentia här i Rikit,
Thå bliffuo dödhe Erchebiscopen Johannes, Biscop Benct i Linköpung,
biscop Anund i Strengenes, som ther bygde domkyrkiona, och henne
wijgde, och samma dagh hon wijgd war, bran hon aff, Bliffuo och dödhe
samma åår biscop Bono i Vexiö, her Amund Karlsson, her Götzstaff
Tuwason med monga andra friborna bådhe män och quinnor, och aff
clerekrijt bliffuo ganska monge dödhe, Samma åår stodh Motala åå stilla
i noghro daghar, Thet samma skedde och med monga andra elffuer, Epter
Christi byrdh tolff hundrade try och niyotiyo åår forsamblade Marsken
her Torgils som landet regerade, itt stoort taal folk, och förskickade
in i Carelen, ty at the Careler giorde altijdh skada in vppå Tawasta
land och Ffinland, och thå wordo the vnderkwffwade och offuerwundne,
aff the Swenska, hwilke thå bygde Wiborgh til at halla Careler och
Ryssar ther med i twång, och thetta werket bedriffuo mest Marsken och
biscop Pedhar i Vesteråårs, och thå bliffuo [89] Careler vmwende til
Christi troo, Så wunno och the Swenske Kekilsholm i frå Ryssarne samma
tijdh, Men thet gick them åter snart i frå i gen, thet är vnderstundom
ringa konst at tagha slott och feste in, men til at behallat hörer mera
til, Samma åår bleeff konung Waldemar dödh, Anno domini Mccxcviij, hölt
konung Birger sitt bryllop i Stocholm med jungfru Märete, som epter sin
fadhers konung Eric dödh i Danmark, hade vpfödd warit här i Swerige,
Och wardt samma bryllop hallet med stoort pråål som ther til hörde, med
stäkande och bräkande och annor riddarspel, Och thå bleeff konungens
brodher, hertog Eric slaghen til riddare, och monge andre med honom,
och gaff konung Birger sinne förstinne i morghongåffuo Eneköpungs stadh
och fiedhrungaland, och sin gårdh Hwsaby trögd, Thå nw bryllopet vte
war, giordes mong skep reedho, och mykit folk sendes til Carelen och
Ryssaland, och thå bygde the Swenske itt slotth widh Nyyn som kallades
Landzkrona och giorde Ryssomen stoor skadha bådhe i Ingren och annor
stedes ther om kring, Och thå Landzkrona wel befestat war, och bemannat
med folk, fetalie och annan deel som ther til hörde, fooro the Swenske
heem i gen, Men epter thet at mwren war nyy, förderffuades fetalien på
slottet och folket bleeff dödt aff skörbiwg, Ther fore fingo Ryssarne
offuerhandene och wunno slottet i frå the Swenska, och bruto thet nidh,
Och medhan thetta skedde i Carelen och Ryssaland, forlopp tijdhen så,
at thå the heem kommo som i then vthreeso warit hade, lååg drotningen i
barnseng, epter sin första son junkar Magnus, Noghon tijdh til forenne,
forbettrade konung Birger then Vpländska laghen, och giorde henne mykit
skickeligare än hon förra war, ty han hemtade til hopa aff the lagh som
för honom wåre, thet som nyttogast war, och giorde så ena laghboock
then ther nw kallas konung Birgers lagh, Och skal man här weta, at alt
in til thenne konung Birgers tijdh, plägade trääler selias, Så at then
ther hade en eeghen trääl han solde honom hwem honom täktes såsom han
en hest eller annat diwr, hwilkit i the gambla laghböker noogh
merkiandes är, Och pläghade en trääl som stark war, och [90] helbrögda,
gemeenligha selias för twå löduga mark silff, eller annat som så gott
war, epter som then Östgötzska laghboken clarliga til kenna giffuer,
Men konung Birger giorde ther forbodh vppå, at ingen Christen menniskia
selias eller köpas skulle, ty at Christus hade köpt alla Christna,
therfore skulle ingen Christen selias eller köpas, Och thetta forbodh
haffuer konung Birger satt i sijn lagh.
Thå man screff åår epter Christi byrdh trettan hundrade och tw, wardt
konung Birger och hans förstinna drotning Mertta krönt i Suderköpung,
och på samma tijdh bleeff hertog Waldemar konungens brodher slaghen til
riddare, stoodh och thå hans bryllop, medh jungfru Christine marskens
her Tyrgils Knutzsons dotter, Men thet echteskapet wardt sedhan
åttskildt, för andelig skyldskap skul, som här epter sagdt warder, Och
när thet hoffwet stodh kom konung Håkons breff aff Norige til hertog
Eric at han skulle komma til honom til [Oxlo] och halla ther sijn jwl
med honom ty thet war formoodhandes at samme hertog Eric skulle haffua
hans dotter, Så foor thå hertogen med monga aff thet Swenska
ridderskapet, til konung Håkon, woro hans gester, och bliffuo ther
ganska wel vndtfogne, ther och, vtan twiffuel, nooghot haffuer wordet
handlat om echteskap emellen hertogan och konungens dotter, Än thå at
thet nepliga haffuer kommet til noghot beslwt, huilkit som aff thet
sedhan skedde, noogh merkiandes är, Och stoodh här i rikit ganska wel
til och war godh fridh på alla sidhor, Ty at så lenge som konung Birger
och hans brödher drogho offuer eens gick alt wel til i landet,
Anno domini Mccciij, hölt Marsken her Tyrgils sitt bryllop i Stocholm,
med greffuans dotter aff Rauensborgh, ty hans förra hustru war dödh,
Och thå bryllopet vthe war, begierede han aff konungenom och hans
brödher, at han motte warda lijsat aff thet omack och bekymmer som han
nw lenge hafft hade, ty han hade stådt för rikit, och warit alla
brödhrenes förmyndare i trettan åår, och war nw en alderstijghen man
worden, ther fore wille han gerna komma til rooligheet, Doch wille han
altijdh wara reedho [91] med sinne tienist när honom tilsagdes, Men han
fick ther ingen full swar vppå, vtan at hertog Eric och hertog
Waldemar, epter thet the wore nw så til ålders kompne, wille the weta
sin deel epter theres fadher, och hwad the skulle haffua fför land och
lään aff rikit, och togho sich til formyndare her Abiörn som Drotzsett
war, och Marsken bleeff med konungen som han tilförenne hade warit, Men
sedhan ther bliffuo twå formyndare, sa bliffuo ther ock åtskilielig
vpsått, ty at hwar parten begynte sökia sitt betzsta, Och konungen
toogh til at leggia monga nyia skatter på landet, så at then menige man
wardt stoorliga betungat, Och mena somblige at marsken skal haffua
kommet thet å stadh, ty han wille jw at konungen skulle haffua noogh
och wara mechtig, En part meena ock at epter thet han war nw kommen til
nyy gifftermåål ther fore wille han föra större stått än han tilförenne
giordt hade, och thet moste then menige man betala, Doch huru ther om
är kan man icke seya, Thet är jw wist at han altijdh sökte konungens
betzsta, och är för hans skul i stoor owilia kommen, Så war ock en
stoor owilie vpkommen emellen konungen och Clerekrijt, ty at han wille
haffua skatt och hielp aff kyrkior och clöster, och hade han i sinnet
at han wille läta gripa Erchebiscopen och the andra biscopana som honom
stodho emoot, Och noghon tijdh til forenne war biscop Pedher aff
Westeråårs driffwen aff landet, och han bleeff dödh i Trondtheem, Hade
och konungen förbudhit offuer all try folkland, at Clerekrijt i Vpsala
icke skulle vpbära fatigmandz deelen aff tiyondenne, och thet forbodhet
stodh i sex åår, sedhan gaff han thet löst i gen, epter the priuilegier
som konung Eric Lespe, konung Waldemar, hertog Vlff och hertogh Birger,
Clerekrijt på samma tiyond giffuit hade, Samma åår som Marskens bryllop
stodh, wardt junkar Magnus konung Birgers son vthwald til konung, aff
bådha hertogana, och aff alla biscopar, aff heela rikesens rådh och
meniga adelen i landet, sa at han theres herre och konung wara skulle,
epter hans fadhers dödh, och ther giordes både eedher och breff vppå,
Besynnerliga förplichtade Marsken sich til at wara [92] konung Birger,
hans hustru och barn bijstondog, loffuade och konungen honom mykit gott
i gen,
Epter Christi byrdh trettan hundrade och fyra åår, begyntes en owilie
emellen konungen och hans brödher, hertog Eric och hertog Waldemar,
ther sådana skade och förderff aff kom, at nepliga hade sådana
tilförenne warit här i rikit, Thet begaff sich samma åår, at marsken
her Tyrgels hölt itt gestabodh på Aranääs, och tijtt hade han budhit
konungen och bådha hans brödher, När gestabodet vthe war, och hwar
skulle fara heem til sijn, hade konungen bådha sina brödher offuer eena
sidho, och sade til them, at honom war tilkenna giffuit huru the skulle
haffua i sinnet at giffua sich vthåff landet, och wilia setia sich vpp
emoot honom, Men hwar the hade sådana i sinnet, så war han begierendes
at the skulle giffua honom ther ena redeliga forwaring vppå, Hwar the
och wille halla fridh med honom, så skulle the thå strax giffua honom
ther sitt breff vppå, så lydhandes som hans sielff hade thet vthkasta
låtit, Aff sådana konungens til taal, wordo hertogana mykit bekymbrade
ey retzliga wetandes hwad the foretagha skulle, Doch war thå icke annor
rådh på ferde, än at the jw moste giffua konungenom sådana breff som
han begierade, och i samma breff loffuade the vth, at the icke skulle
fara vthaff landet, vtan konungens wilia och witskap, Ey skulle the
heller komma til honom vtan thå the wordo kallade, och än thå icke
starkare, än som han sade them före, Och at the intit hwarken med breff
eller bodh, vtan landz eller innan, stempla skulle emoot honom, vtan
the skulle i allo motto wara honom, hans hustru och barn hulde och
trooghne, Breffuet war vthgiffuit på Aranääs widh Sancte Walburges
tijdh, Anno domini Mccciiij, och i samma breff scriffuar Eric sich för
Sweriges hertoga, och Waldemar för hertoga offuer Ffinland, Thå sådana
breff vthgiffuit war, skildes the alle ååt, och konungen foor til
Wisinxöö och hertoganar fooro til Rackaby, Aff thetta som nw fortaldt
är, begyntes owilien emellen konung Birger och hans brödher, Men om the
hade noghon skul i thet han them förekastade, eller kom thet aleenast
aff then [93] mistanka, at han fruchtade, hans brödher skulle så göra
honom, som hans fadher hade giordt sinom brodher, må gudh weta, doch
begynte jw konungen först openbarliga handla emoot hertogana, men om
the hade nooghot hemeligit emoot honom kan man thet icke weta, Noghro
fåå daghar ther epter, stemde konungen hertogana til sich til Wisinxöö,
at the skulle komma och swara til the stycke han hade emoot them, Men
the dristade icke fulleliga på konungens breff ther han sade them til
frij leyde, vtan tenkte til at komma sich aff wäghen, doch likauel foor
hertog Eric til konungen med noghro fåå sina tienare, och thå han tijtt
kom, wardt han intit wel vndtfongen, vtan konungen läät vpläsa noghro
articklar för honom, som han clagade öffuer, Then förste war then, at
hertogen skulle haffua sendt ätande warur vthaff landet emoot konungens
forbodh. Then andre, at hertogen skulle haffua farit med weriande hand
genom landet med konungens owener, och giordt mykit offuerwåld, Then
tridhie, at en hertogans tienare hade slagit konungens portaner för
thet han icke wille låta honom in, Then fierde, at hertogen hölt för
stoort stått, så at han läät sina tienare så mykin öffning haffua med
stekande och brekande, at konungens gårdh war intit reknandes emoot
hans gårdh, Ja thenne fierde articlen, war retta orsaken til all then
owilia som konungen hade til honom, Ty at hertog Eric war en lustogh
och beleeffuat man, så att alle vndte honom gott, och för the öffning
och ridderspel som han altijdh brukade, hade monge lust till at tiena
honom, och jw the betzste, och thet fortykte konungenom, Ty at thet
pläghar wara en gemeenlig plåga i bland herrar och förstar, at then ene
fruchtar för then andres godha rykte, och bäär ther affwund widh, Men
hwad hertogen haffuer swarat til thet honom forekastat war, kan man
icke weta, vtan at the skildes openbara fiender ååt, och konungen
vndsagde hertoganar at han skulle göra them ondt ää hwar han them
beträdha kunde, Och ther före hade the thå icke annor rådh, än at the
moste rymma landet, och gåffuo sich så til konung Eric i Danmark som
hade theras syster, formodhandes [94] at han skulle wara en godh
meklare i sakenne, Men ther funno the ingen tröst, ty at konung Eric
hölt mera med konung Birger än med them, epter thet at bådha konunganar
hade hwar annars syster, Thå hertogana hade giffuit sich vthaff landet,
lät konungen strax kennas widh alt theras godz, och han toogh in
Nyköpungs slott som hertog Eric inne hade, och altt [thet] them til
hörde toogh han them i fråå, Kommo och så bådha konunganar til taals
widh Ffagradaal, och thå hertogana fornummo, at ther handlades icke på
theras betzsta, gåffuo the sich i frå Danmark in til konung Håkon i
Norige, och clagade theras nödh för honom, Han vndtfångade them wel,
loffuade them bijstondt, och at han wille forarbeta ther vtinnan at the
skulle komma til theras i gen, och han forlente them Kungelle slott och
stadh, som ligger icke longt i frå Lödese. När konung Birger thet
förnam, fruchtade han at hertogana skulle göra noghot infald i
Westergötzland, Ther fore läät han byggia itt slott på Guldbergs heed,
Men thet kunde intit hielpa, ty at hertogana hade dugeliga hoffmän the
ther giorde altijdh skadha i Westergötzland, och gripo her Benct som
ther laghman war, och brende Lödhesa slått aff, Togho ock hertogana
Daal in, och bygde ther itt feste, hwilkit som kallades Dalaborgh, Thå
konung Birger thet fornam, sende han itt stoort taal folk, ther otta
riddare med woro, in til Daal som skulle driffua hertogana ther vth och
tagha in slottet som ther bygdt war, Och strax konungens folk kom in i
Daal, gåffuo the sich til Agnabroo, kastade broona, och leghrade sich
ther at hertogana icke skulle komma vthåff Norige in vppå Daal, Thå
hertog Eric thet fornam at konungens folk hade brutit vpp Agnabroo,
skickade han sin troo man Mattes Kätilmundzson til höwidzman for sitt
folk, och läät them om ena natt rijdha i elffuena och synda ther
öffuer, Och än thå at thet war itt farligit anslagh, så kommo the doch
alle med theres hestar wel öffuer på en karl när som borta bleeff, Och
strax the offuerkompne woro, slogho the til konungens folk som the
lågho i theres betzsta sompn och intit ondt formoodde sich, och bleeff
thå konungens folk bådhe slaghit [95] och gripit, och the otta riddare
som ther med woro, wordo fongade, Ther epter forsamblade konung Birger
wel tiyo tusend folk och kom sielff draghandes ther med til at beleggia
Dalaborgh, Men hertogana giorde sich och reedho med theres folk, och
hade konung Håkon sendt them mykit folk til vndtsetning, Thå nw bådha
hääranar kommo noghot när til hopa, begynte godha män leggia sich ther
emellen, så at thet kom til itt vpslaagh, och bleeff så dachtingat at
konung Birger skulle tagha hertogana til wenskap, och lätha them komma
til sitt i gen, så at på alla sidhor bleeff en afftalat sack, Och än
thå at hertog Eric hade fååt alt sitt i gen i Swerige, så war doch
konung Håkon ther med til fridz at han behölt Kungelle, Och läät hertog
Eric icke nöya sich ther med at han hade Kungelle, vtan han begierade
ock Wardeberg med, och begick thet så at konung Håkon löste thet til
sich i frå greffue Jacob, för itt stycke peninge, och strax konung
Håkon hade fått Wardeberg in, antwardade han thet hertoganom i händer
med halfft Halland, Och är noogh merkiandes at konungen i Danmark
intitt hade på then tijdh bestella med Halland, Fför ty om thet hade
hördt Danmarks Crone til, thå hade jw icke konungen i Danmark tilstadt
thet, at konungen i Norige skulle kiöpa thet til sich,
Anno domini Mcccv. widh Sancti Sigfridz tijdh bliffuo hertog Eric och
hertog Waldemar forlijkte med theras brodher konung Birger, och samma
åår bleeff Erchebiscop Niels dödh, och biscop Niels i Westeråårs wardt
postulerat til Erchebiscop i gen, Epter thet nw at konungen och hans
brödher forlijkte wore, begynte all owilien wendas in vppå Marsken her
Tyrgils Knutzson, och honom wardt skuld giffuin at han skulle mykit
haffua warit hertogana emoot, och mong stycke bedriffuit vtan konungens
befalning, och än thå han giorde redeliga noogh sin vrseght, så wardt
han doch intit hörder, ty at hertogana gingo honom så hårt epter och
wille gerna haffua honom aff wäghen, för thet bijstond skul som
konungen hade aff honom, för ty the wiste wel thet at när han war
borta, skulle the teste better bekomma thet the hade i sinnet emoot
konungen, Så [96] är och noogh troendes at konungen haffuer sielff
wikit alla skullena in vppå honom, Ther fore läät han gripa samma her
Tyrgils i Lena <i> Westergötzland, och läät föra honom til
Stocholm, ther sattes han i fengelse, och thetta skedde litit för
jwlen, Och i samma tijdh giordes åthskilielse emellen hertog Waldemar
och Marskens dotter, och gaffz thet för skuld, at ther war andelig
skyldhskaper emellen, ty at her Tyrgils hade hallet hertog Waldemar til
Christendom, Men then skyldskapen hindrade intit på then tijdhen
echteskapet giordes, Så hade thet icke heller nw hindrat, om ther hade
icke annar owilie kommet emellen, Ey kunde heller Marsken wara så
glömsker, at han plat skulle haffua förgätit sich wara hertogans
gudzfadher, thå han gaff honom sina dotter, Men thet pläghar så wara,
at när enom misgåår så misbiwdz honom,
Och om fastelaghen ther epter, Anno domini Mcccvi, bleeff her Tyrgils
affhuggen på södhra malm, och ther wardt han begraffuen, ty at konungen
war så wreedh vppå honom, at han icke wille vnna honom wijgda jordh,
förra än hart widh piensdagana ther nest epter thå bleeff han för mong
godh mandz böön skuld, begraffuen i gråbrödhra closter i Stocholm, Hwad
retta hoffuut saken haffuer warit til Marskens dödh, annor än som nw
foregiffwin är, kan man icke weta, Så bekenner han doch i sitt
testementz breff, som än nw tilstedes är, at han i noghor stycke
haffuer forseet sich emoot konungen, Men thet är stoort vnder at alla
hans welgerningar skola så snart forgetna warda, han hade doch i så
long tijdh warit alla brödhrennes formyndere, och så skickat sich emoot
them som han hade warit theres fadher, hade och teslikes mykit gott
forskyllat aff heela rijkit thet han så wel förestådt och regerat hade,
Doch thet pläghar så gå til i werldenne, at alla godha gerningar warda
snart forgätna, En ringa misgerning, kan letteliga förqweffia twsende
welgerningar, Tesse tre brödher reknade ena fögho gerning som them war
emoot, så högt, at the förgåto all then fadherlig kerleck som Marsken
them bewijst hade, Men thet pläghar gänt så wara med herratiensten, at
then som betzst fortient haffuer, [97] han warder wärst lönter, Så
skedde ock med thenna her Tyrgels, Doch konung Birger och hans brodher
betalade thenna otaksameligheet dyyrt noogh, Samma åår, nemlige,
trettanhundrad och sex åår epter Christi byrdh, noghot för Michels
messo tijdh, giorde hertogana* bröllop ått noghro sina tienare i Bielbo
med stoort prål så at rykte skulle gå ther aff at the hade alla theres
tienare ther när sich, Men the sende doch hemeliga folkit i frå sich
til Hundhamar, kommo och så sielffue hemeliga epter, sökte hasteliga vp
i Mäler så monga bååtar som the behöffde, och gåffuo sich strax til
Håtuna til konungsgården ther konungen sielffuer war med hustru och
barn, och kommo ther på Sancte Michels dagh, thå konungen til middags
måltijdh satt öffuer bordh, The wordo wel vndtfångade, och antwardades
them hws ther the med theres folk skulle wara vthi, Men emoot afftonen
bewepnadhe the sich hemeliga och föllo med hast til och gripo konung
Birger med hans drottning och barn, bleeff och thå biscop Niels i
Westeråårs fongen, och meer än tiwgu riddare och frelses mänd, Men en
aff konungens tienare som heet Arwidh Smålenninge, thå han sågh hwad
vppå ferde war, toogh han junkar Magnus, konungens äldzsta son, och
rymde med honom bort vndan och baar honom på sinne axlar til Danmark
och med gråtande tåårar satte han honom i konungens skööt, Thå nw
konung Birger fongen war, läät han hertog Eric rikit vpp, och förra än
året war om gonget thå hade han all slott och feste inne, Stocholms
stadh fick han strax, Men slottet wardt honom nooghon tijdh förhallet,
och belagde thet Mattes Ketilmundzson, til tess han fick ock thet in,
Så fördes thå konungen til Nyköpung, ther wardt han hallen i fengelse
på slottet, doch bleeff han och hans drotning redeliga hallen, Thå
konung Eric i Danmark thetta hörde, giorde han reedho alt thet folk som
han åstadh komma kunde och wille göra konung Birger vndtsetning, Men
hertogana woro och reedho och mötte honom widh Bowasund, doch kom thet
icke til nooghon slachting i then gongen, Och foor så hertog Waldemar
offuer til Tydzland, och gaff så före at han [98] wille fara sina
pelegrims reso, än thå at han i samma gudheligheet forsamblade och
solderade ottahundrade Tydzska hoffmen, Och när thet tydzska hofffolkit
war kommet in i [landet, drogho hertoganar in i] Skåne och giorde ther
med brand och mordh storan skadha, och i samma reeso, kommo the
hasteliga til Ödhnaliwng, ther konung Erics brodher lågh med hundrade
hestar, honom fongade the med thet folk som han när sich hade, och
förödde landet allestedes, så, at konung Eric ingen berning skulle få,
när han komme med sin häär, Och wardt i samma reeso bådhe Halland och
Westergötzland så förderffuat at ther fögho war i gen, ty at thet
Tydzska hofffolket som hertogana hade skoonade hwarken wener eller
owener, och sedhan the Tydzske wordo lagde kring om städherne giorde
the altijdh stoor skadha på bönderne som ther om kring bodde,
besynnerliga widh Suderköpung, slogho the monga bönder i hääl, för thet
at the hade dräpit noghro Tydzskar som them wille skinna och röffua,
Och stodh thå ganska illa til i landet, epter thet at thet främmande
folkit giorde thet the wille, och intit straff gick ther epter, På thet
sijdzsta kom konung Eric aff Danmark draghandes med mykit folk och
honom mötte hertoganar* med theras häär widh Liwngeby, doch bleeff ther
ingen slachting aff, vtan ther wardt taghit i dagh, och bleeff så
handlat at konung Birger skulle bliffua löösz, och få en deel aff
rikit, och finnes breff som lydha ther vppå, at konung Eric hade giort
ena forlijkning emellen konung Birger och hans brödher, hwilkit som
skedde epter Christi byrdh trettan hundrad och siw åår, Och epter thet
at offuertalat war om konung Birger at han skulle lösz warda, Så droogh
konung Eric med sitt folk tilbaka i gen, doch bleeff jw Westergötzland
platt vthtärdt och forderffuat, Noghot ther epter forsamblade hertogana
altt rikesens rådh i Örabroo, och thet war epter Christi byrdh trettan
hundrad och otta åår, noghot för påscha, ther bleeff forhandlat med
hwad wilkor konung Birger skulle giffuas löösz, och hwad forplichtilse
han göra skulle, och all the wilkor och förplichtilse som aff honom
begierades ther gick han vnder och giorde ther så swåra [99] eedher
vppå, at han swoor vppå sacramentit at alt skulle wara en afftalat
sack, och han skulle aldrigh noghot stempla lönliga eller openbarliga
emoot rikit eller hertogarna, och med then part som honom war tilsagder
aff rikit, war han til fridz, och alla the Articlar som i
forlijkningene vpteeknade woro, stadhfeste han med sacramentit och
sådana eedher at gruffueligit war, Men thet bleeff intit hallet, Ja
thet pläghar gemeenliga så skee i werldenne at jw swårare eedher och
forplichtelse med breff och insigel, jw mindre warder thet hållit, Ty
at om han som forplichtelsen gör är en redelig och skälig Man, thå
haller han wel thet han loffuar, än thå at han inghen eedh eller breff
giorde ther vppå, Hwar han och är oredhelig, så hielpa breff och
insigel och swåra eedher ganska fögho, Fför ty man finner jw noghon
orsack ää hurudana hon wara kan, ther man tagher tilfelle vthåff och
segher sich icke wara plichtig til at halla thet som loffuat är, Eens
mandz eeghen infödda ära och redeligheet gör meera ther til at ordh och
lyffte hållen warda, än monga eedher, breff och insigel, och iw meera
eedher och forplichtelse then eene begierar aff then andra, jw mindre
troor han honom, Ty at om han troodde honom wel, thå begierade han icke
monga eedher aff honom, Epter thet nw at then ene ingen troo setter til
then andra, är fögho vndrande, at honom en ringa troo hallen warder,
Ffoordom dags war troo och ära i werldenne, och fögho breeff eller
eedher, Men med tijdhen forminskades troo och ära, och förökades
eedher, breff och insigel, Så skal man thet och besinna at jw swårare
eedher och forplichtelse som giorda warda, jw meera legger dieffuulen
sich ther emellen at thet skal brutit warda, och med stoora eedher
giffues honom stoor tilfelle til at blanda ther ondt emellen,
Thå nw konung Birger hade sworet och bebreffuat alt thet som aff honom
begierat wardt, gaffz han löösz, och hertogarna med rikes rådh sworo
honom huldskap och mandskap til i gen, Men thet som konungen loffuade
bleeff icke lenge hållet, Ty at om somaren strax ther epter, foor han
til Gotland och så til Danmark, och ther bleeff han aff konung Eric
[wel] vndtfonghen, och honom wardt [100] loffuat vndtsetning at han
[frijtt] skulle komma til sitt rike i gen, Sedhan hertog Eric war
kommen så til macht i gen som förberördt är, kom med tijdhen owilie
emellan konung Håkon i Norige och honom, ty at konungen wille haffua
Wårdhbergh i gen som han honom i godha troo och hans stora nöödh
forlänt hade, Men milde hertog Eric (så kallas han i Crönekonne) wille
icke sleppa thet han fått hade, Ther fore fick konung Eric i Danmark
tilfelle at begå thet så med konung Håkon, at jwnkar Magnus konung
Birgers son, skulle få jwngfru Ingeborg samma konung Håkons dotter til
hustru, then hertog Eric lenge begierat hade, Och så loffuade thå
konung Håkon junkar Magnuse sina dotter med sextusende löduga mark
silff i brudhaskatt, Och thetta skedde när man screff Epter Christi
byrdh trettan hundrad och niyo åår, och ther giordes stark breff vppå,
Men noghot ther epter giorde konung Eric sitt största flijt ther vppå,
at han skulle hielpa konung Birger til sitt rike i gen, och han
forsamblade ganska mykit folk, bådhe aff Tydzland och annor land, så at
han hade wel sextiyo tusend folk til hopa, epter som then Danska
crönekan innehaller, Medh thet folket kommo konung Eric och konung
Birger draghandes, och hade hertogen aff Mekelborg med sich, och wel
hundrade riddare, Men epter thet at häären war så stoor och mechtig,
wille hertogana, Eric och Waldemar icke giffua sich til slags med them,
vtan lagade thet så, at ther häären kom dragandes, wardt fögho funnet
til berning, Och om noghro gåffuo sich frå häären til at hemta then
deel the behöffde, så bliffuo the slaghne, Och för then skul hade
konungarnes folk stoor nöödh, Doch läte <the> icke aff för then
skul, vtan kommo dragandes vpp ått Holawiden, och ther achtade thå
hertogana möta them, Men her Matteses häst som baneret förde fööll om
kwll, och banere staken gick sönder, ther före bleeff alt folket
förfärat och gaff til fluchtena, Så gingo thå hertogana til rådz at the
skulle skilias ååt, foor så hertog Eric til Calmare, och hertog
Waldemar til Stocholm, och konungana kommo dragandes vp til Nyköpung
och belagde slottet, Men the som på slottet woro warde sich manliga,
Thå nw hertog Eric [101] kom til Calmare, kommo ther tw stoor skip fwll
med Tydzska hoffmän som budho sich honom til tienist, Them toogh
hertogen i sin sold, och foor strax med samma folk til Jönaköpung,
stormade ther til konungens slott, wan thet och brende thet vpp, och
ther bliffuo twå konungens riddare slaghne med monga andra, Och så gaff
hertog Eric sich in i Westergötzland, församblade ther mykit folk, och
bleeff liggiandes widh Axewald, achtandes komma til slags med konung
Eric, thå han skulle dragha vtaff landet i gen, Men i [bland] konungens
folk som låågh för Nyköpung, kom en twedreght, så at alle the Danska
herramennene råådde konung Eric ther til at han skulle dragha heem i
gen, ty the hade thå leghat ther i frå Michels messo in til Jwl, och
icke kunnet winna thet ena slottet, war och landet ther om kring så
vthtärt at ther inghen rådh war til berning, Och som then Danska
Crönekan segher, the som thenne twedregt åstadh komme, hade vpburit
peningar aff hertoganar*, på thet at the sådana göra skulle, Thet är
och noogh trooendes at thet danska ridderskapet som twedregtena giorde,
hade störra wilia til hertoganar*, än the hade till konung Birger then
the stridde före, Och är thet ondt at strijdha med thet folk som heller
seer at fienderna winna än at then herre winna skulle som the äro
vnder, Itt weluiliogt strijdzfolk kan noghot gott vthretta, Men är thet
owiliogt thå gör thet skadha, och så gick thet här til,
Thå nw the danska sågho at konungen icke wille lydha theras råådh
epter, öffuergåffuo the honom, och foro heem til Danmark i gen, och kom
så konung Eric i then fara, at han antingen hade när wordet gripin
eller slaghen, hwar hertogen i Mekelborg med sitt Tydzska folk, icke
hade warit honom til vndtsetning Ther fore moste han thå dragha heem i
gen, och hade med sitt mykla folk och swåra bekostning, plat intit
vthrettat, annat än landet war forderffuat ther han droogh fram, Gudh
pläghar gemeenliga så handla med herrar och förstar som theres
vndersåter olagliga beskatta, at the skola fåå ofruchtsameliga
bekostningar, at såsom the haffua beskattat andra, så skola the och
beskattade warda sich til skada [102] off forderff, Så är thet med
konung Eric och konung Birger tilgååt, Sådana exempel och wardnagler
haffua herrar och förstar noogh för sich ther the mogha retta sich
epter, och tagha sich wara fore, Men sådana wil man intit achta, Hwar
och en wil sielff försökiat och warda wijss aff sin eghen skada, än thå
at mykit bettre wore bliffua wijs aff ens annars ofärdh, [Och war thet
icke mögeligitt at konung Birgers vpsått, kunde haffua lyckosam
framgång, all thenn tijd han så föractadhe the swåra eedher han giort
hade, Ja ther fölgde förderff effter på alla sijdhor. etc.]
Thå nw konung Eric foor heem i gen, mötte honom hertog Eric, och
handlade wenliga med honom, begierendes at han skulle handla så med
konung Birger at han motte bliffua widh thet som han loffuat och sworit
hade, och ther med skijldes nw herranar ååt, [och woro wäner, Men
fattigha] vndersåterna såto i sorgh och bedröffuelse och wore platt
vtharmade, Och sommaren ther epter widh Magdalene, Epter Christi byrdh
trettan hundrad och tiyo åår, kommo hertogana til Helsingborg, ther
forlijkte konung Eric, hertogen i Mekilborg, med andra herrar och
förstar, sakena så, at konung Birger skulle thå behalla tridhie parten
aff rikit som tilförenne forlijkt war,
Epter som til förenne berordt är, at en owilie war komen emellen konung
Håkon i Norige och hertog Eric, så läät konung Håkon beleggia Kungelle
som hertogen inne hade, och lågh ther noghon tijdh före, Men thå han
fornam sich icke kunna thet winna, Thå läät han byggia Bawahws och
antwardade thet greffue Jacob, När thet skeedt war giorde hertog Eric
sich reedho med sitt folk wintren ther epter, och droogh in til [Norige
och giorde ther stoor skadha toogh in As]lo stadh och belagde Akershws,
och thå konung Håkons folk widh trytwsend kommo och skulle vndtsetia
slottet, sloogh han them aff, Noghot ther epter bleeff han ganska illa
siwck, ther fore nödhgades han til at dragha heem i gen, Sedhan giorde
the Norske sich redho, slogho in vppå Daal och giorde ther stoor
skadha, och thå konung Eric war här inne i Swerige, och hertogana hade
noogh til at bestella, thå läät konung Håkon åter bestella Kongelle och
[103] fick thet in, Men thå hertogana hade giordt fridh i gen med
konung Eric, sende the theres folk in i Norige, och togho Kongelle med
macht in i gen, Så bleeff thet doch påå sijdzstonne så förlijkt, at
konung Håkon skulle giffua hertog Eric sina dotter, then han ååret til
förenne hade trooloffuat junkar Magnus konung Birgers son, och thetta
skedde wintren ther epter, at forlijkningen war giordh i Helsingborg
emellen konung Birger och hans brödher, Epter thet nw [at] hertog Eric
war kommen til roligheet, så gaff han thet Tydzska hofffolket oorloff,
och foor så sielff sina pelegrims reeso til Room och annor stedes, Och
thå han kom heem i gen, hölt konung Håkon hans och hans brodhers
bryllop i Aslo, hertog Eric fick konungens dotter jungfru Ingeborg, och
hertog Waldemar fick framlidne konung Erics dotter then ther och
jungfru Ingeborg heet, och war konung Håkons brodhers dotter, och
thetta skedde widh trettan hundrad och tolff åår, epter Christi byrdh,
Och epter thet at tesse tree brödhrena, konung Birger och bådha
hertogana hade skifft rikit sich emellen, och alle wille the föra
stoort stååt, Ther fore lagdes mykin tunge och monga skatter vppå
landet så at böndrena wordo platt vtharmade*, och för sådana beskatning
skul, bleeff itt vplop på Gotland emoot konung Birger för thet at han
wille leggia them högre skatt vppå än the wore wane göra ther vppå
landet, och for samma sack skul jegade the konungen en gong ther aff
landet, och slogho honom noghot folk i frå, Teslikes och the i Småland
hoffuo sich vpp en konung som kallades Bugge, then them frelsa skulle
aff thet stoora tyrannij som the lågho vnder, än thå at the hade ther
ingen framgong med, ty at konung Birger läät snarliga förgöra samma
Bugga, Onda förstar äre landz plåghor ther gudh straffar sitt folk med,
Ther fore strijdha vndersåterne aldrig better emoot them, än med ene
san bekennelse [ath the haffua sådana förtient,] och en innerliga bön
in för gudh, fför ty gudh som then plåghona haffuer lagdt them vppå,
han kan och betzst tagha them henne i frå igen, Och gåår thet
lyckosameligare til för vndersåtarne, at the bidia [gudh förlåssa sigh,
än at the skulle sielffue emooth hans bodh [104] grijpa til swerd,] Ty
man seer wel huru thet pläghar tilgå ther vndersåterne wilia sielffue
fördrijffua theres [ondha herrskap], the komma antingen sielffue ther
öffuer om halsen, eller at the få en werre i gen, än then war som the
fördriffuo, Men ther the bidhia gudh at han wille vmwenda theres sinne,
eller tagha them aff wäghen, så gåår thet lyckosameliga til, epter thet
gudh kan giffua them frooma förstar i gen, [ty konungens hierta är i
gudz hand som Salomon sägher,] Anno domini Mcccxliij wordo the på
Gotland så öffuereens med konung Birger at the bådhe aff stadh och land
til hopa skulle giffua honom årligha, hundrade och tiyo lödogha mark
silff, sådana pauiment som ther vppå landet gick, och niyotiyo sådana
mark i lödhunxlama [x*: stridztungha], Teslikis loffuades honom ock at
om the funno ther noghon malmbergh, thå skulle the giffua honom
tridhungen aff then malm som the sielffue brute, Anno domini Mcccxiiij
sadhe rikis rådh konung Birger itt nyytt huldskap och mandskap til,
fför ty at sedhan then tretta war vpkommen emellan honom och hans
brödher, giordes ther mong forplichtelse på huldskap och mandskap, Aff
huilkit noogh merkiandes är at konungen altijdh baar fara för sina
brödher än thå at the woro forlijkte, Samma åår bleeff Erchebiscop
Niels dödh, och war thå en ganska dyyr tijdh här i landet, och ååret
ther epter war så mykin tordön och liwngeeld, at sådana hade man icke
hördt tilforenne, Anno domini Mcccxvj regnade bloodh widh
Ringstadhaholm, Men ther fölgde mykin bloodz vthgiwtelse epter, som Man
nw fåår höra, När gudh wil lätha komma noghro plåghor på land och
städher, pläghar han gänt låtha noghor vnderlig teekn skee til förenne,
Menniskiomen til en warnagel at the skola wetha straff wara for
handenne om the icke bettra theras liffuerne, Ååret ther epter bleeff
biscop Bryniolff i Skara dödh,
Samma åår begaff thet sich så at Hertog Waldemar foor i frå Calmarne
til Stocholm, och epter thet hans wägh lågh fram om Nyköpung, foor han
ther in til sin brodher konung Birger, och wardt ther mechta wel
vndtfongen, och bödh konungen honom ååter til sich i gen och hertog
Eric med, Men hertog Eric baar en faara för [105] konungenom och wille
icke fara til honom, Doch fortalde hertog Waldemar för honom huru wel
han hade warit trachterat, så at ther skulle ju ingen fare wara på
ferdom, Ther fore fooro the thå bådhe till Nyköpung epter konungens
begeren*, Och thå the kommo noghot när in emoot stadhen wordo the
förwarade at konungen achtade them ondt, Men hertog Waldemar, toogh
thet illa widh sich, och sade at the hade warit alt förmonge, som hade
burit ondt emellen theres brodher och them, och ther fore bleeff thet
intit achtat som them sades, vtan the foro til konungen, och wordo
annamade som the hade warit gudz änglar, och om afftonen thå the skulle
gå i seng, lagades thet så Hertogarnes folk skulle alt haffua sina
sengar i byyn, och thet bedreeff her Johan Brunke konungens drotzeet så
at hertogana woro aleena på slotet, Och om nattena som the lågho i
theras betzsta sompn, läät konungen slåå vpp dörena om them, och läät
gripa them, och i thet buller som thå skedde, spoorde konungen
hertogana til om the drogho til minnes Håtuna leek, Nw war och en leek
för handenne som icke war bettre än then warit hade, Och ther mett
kastadhe han them i tornet, och läät hårdeliga bebinda them med hals
jern och bultar, och bleeff hertog Eric ganska illa trachterat, Sedhan
läät konungen gripa hertogarnes folk som i stadhenom lågh, och giorde
sich strax reedho til at fara til Stocholm som hertog Waldemars folk
inne hade, Men tijdenden woro allo redho tijtt kommen huru han giordt
hade, Ther fore slogho the vthaff stadhen och driffuo honom til baka,
så at han moste dragha til Nyköpung i gen, och begynte så hertogenes
wener reesa landet emoot konungenom, Her Mattes war höwidzman for
vplenningana, her Karl för Smålenningana och her Birger för
Westgöthana, och the forsamblades alle för Nyköpung, När konungen thet
sågh bewarade han tornet ther hertogana inne såto well med stark lååss
och bomar, kastadhe så Nyklana i strömen, bemannade slottet wel, och
foor så til Stäkaborg, och bleeff så Nyköpungs slott hart belagt, Och
så swältes hertogana i hääl, i tornet ther the såto, Och seyes hertog
Eric icke haffua leffuat meer än tryy dygn vtan maat, ty [106] han war
ganska illa slaghen och jemmerliga trachterat, Men hertog Waldemar
seyes haffua leffuat i elloffua dygn vtan maat och dryck, Och haffuer
thet vnderligha til gått, konung Magnus Ladulåås, hade sin brodher
konung Waldemar fången på Nyköpung och ther såte ock alle hans tre
söner fongne, först konung Birger, och så bådha hertogana, [Men gudh är
bådhe vnderligh och rätthwijs i sijna doomar. etc.]
Thå nw konung Birger sågh huru monge the woro som satte sich vp emoot
honom, sende han bodh til sin son junkar Magnus som war i Danmark, at
han skulle komma honom til vndtsetning, Samme junkar Magnus fick aff
konung Eric sex hundrade resenärar, och kom draghandes vp til
Östergötzland, ther mötte them konung Birger, Så kommo och hertogarnes
folk emoot them widh Skärkin, ther bleeff konungen aff slaghen, och så
gaff han sich ått Westergötzland, ther woro monga bönder församblade
emoot honom widh Karlabyy, med them satte han i dagh i tree dagha, och
som en part aff böndrene woro heem farne epter fetalie, sloogh han til
them som qwarre woro i en feelig dagh, och wordo ther ganska monga
bönder slaghne, Och thå han hade wunnet thet slaghet meente han at thet
skulle nw ingen nöödh haffua, ther fore läät han leggia sitt folk kring
om städhrene i Östergötzland, Men her Knut porse som hölt med
hertogana, kom hasteliga på them som lågho i Suderköpung, och greep
them til fongar, Thå thet Danska folkit som lågh i Linköpung och andra
städher thet hörde, droogho the heem i gen, Thå konung Birger thet
förnam flydde han med sinne drötning til Gotland och läät sin son
jwnkar Magnus bliffua qwar på Stäkaborg, ther bleeff han aff
hertogarnes folk strax bestallat, Men konungen wille göra honom
vndtsetning och sende i frå Gotland bådhe folk och fetalia, Thet fingo
hertogarnes folk alt bort, Så beredde thå konungen annan gongen sijn
skep, koggar och sneckior til med thet mesta folk som han kunde åff
stadh komma, och ther war her Johan Brunke höwidzman fore, När the
kommo in emoot Stäkaborg, ther mötte them hertogarnes folk, brende vp
theras skep och wordo them offuermechtige, och thå bleeff her Johan
Brunke gripin, och Vlff [107] swalebeck, Lyder forss och Walram
[skytta] med honom, The fördes alle til Stocholm och sattes ther i
tornet, Och noghot ther epter kom rikesens rådh til hopa och skickade
her Mattes [Kettilmundsson] til rikesens förstondare, hwilken ther foor
strax kring om rikit och kom thet til stadhga i gen,
Men the som bestallade woro påå Nyköpung toogho hertog Erics och hertog
Waldemars dödha croppar vp aff tornet, lagde them på båårar och satte
them vth för slottet, menandes wilia stilla them ther med, som ther
vtan före lågho, så at när the skulle få see theras herrar dödha wara,
skulle the intit mera strijdha för them, Men ther bleeff intit aff, ty
at the som slottet bestallad hade, sade sich strijdha för hertog Erics
sons skul, och ther med togho the hertogarnes croppar, förde them til
Stocholm och begrooffuo them i Byiakyrkione, Noghot ther epter bleeff
Nyköpungs slott vpgiffuit, och thet wardt så nidherbrutit i grundh, Men
the som Stäkaborgh inne hade, höllo thet noghot lenger, för konung
Birgers son skul then the ther vppå hade, doch på thet sijdzsta
nödhgades the och at giffua slottet vpp, och ey med bettre wilkor, än
at junkar Magnus moste gå vthåff för en fonga, Men alle the andre gingo
vthaff slottet med behåldna håffuor, Så bleeff och Stäkaborg med noghor
annor slott som konung Birger til hörde i grund nidherbrutin, och
junkar Magnus sendes til Stocholm, ther sattes han i hectilse, Och
epter the aff Danmark hade warit med konung Birger thå han sloogh the
monga bönder i hääl i Westergötzland som förberördt är, Ther fore
församblade her Mattes rikesens förstondare alt thet folk som han
åstadh komma kunde, droogh ther med in i Skåne och förderffuade thet
heela landet i grund, och förde så heem med sich i gen try hundradhe
fångar, i bland huilka woro monge riddare, och ridders mändz män,
Sedhan stemde her Mattes alla the betzsta aff rikit til hopa i
Stocholm, och thå bleeff her Johan Brunke, Vlff swalebeck, Lydher Ffosz
och Walram skytta dömde til stegel, och the sattes alle på hiwl, Och är
en gammul meening, at Brunkaberg fick ther nampn vthaff at her Johan
Brunke bleeff ther steghlat,
[108] Thå nw konung Birger som än thå war på Gottland, fick thet höra
at her Johan och the andre woro steghlade, och at the Swenske reedde
sich til at the wille sökia honom, och achtade honom ondt, ther fore
flydde han til Danmark, och thå war konung Eric dödh, och hans brodher
Christoffer war konung epter honom, Men samme konung Christoffer war
intit när konung Birgere och drotning Märete, så gönstig som konung
Eric warit hade, ty han sade at drotning Märeta hans syster alrigh hade
warit honom godh, Doch annamade han them i theres älendheet, och
forlänte them en gårdh som heet Spikebergh och tw herede ther vnder,
Men the Swenske togho Gottland in, Och epter Christi byrdh trettan
hundrad och tiwgu åår, widh elloffua tusende jungfru tijdh, thå wardt
hallen en herradagh i Stocholm, och junkar Magnus konung Birgers son,
toogs thå vthåff hechtilsen och bleeff så almenneligha beslutat, at han
moste döö för sins fadhers misgerning skul. Doch vrsakade han sich
noogh at thet war honom högeliga emoot at hans fadhers brödher wordo så
aff dagha taghne, och war thet witterligit noogh at han intit war ther
wållandes vthi, epter thet han på then tijdh war i Danmark, [Såå] wardt
och honom loffuat med swåra eedher then tijdh han bleeff fången at
honom skulle intit skada til sitt lijff, Teslikes hade och bådha
hertogana med rikesens rådh och heela adhelen noghor åår til förenne
vthwald honom til konung, och giordt honom sin eedh ther vppå, Men alt
sådana kunde intit hielpa, ty alle wore thå så hatzske wordne på konung
Birger, at the wille jw hempnas thet på sonen mädhan the icke kunde få
fadheren, Ty leeddes junkar Magnus, then ther en deyelig vng man war,
in vppå helgeandz holman, och ther bleeff han halshuggen, och wardt
begraffuen widh konung Magnus Ladhulåås sins fadherfaders graff, Thå
konung Birger och drotning Märeta fingo thet wetha bleeff theras sorgh
teste större och the liffde sedhan icke lenge, och wordo begraffne i
Ringstadha.
Så fingo nw alle tesse tre brödhrena en skröpelig endalykt, the ther
rikit til stoor skadha och förderff warit hade, och thet är itt [109]
iemmerligit ting, at the skola wara skadeligha, som til nytto och gagn
vpsatte äro, Theres fadher konung Magnus Ladhulåås, meente sich wilia
wel bestella om sin barn at the skulle komma til stort herradöme, och
wara weldiga Fförstar epter hans dödh, och at rikit skulle stå i fridh
och roligheet, Men thet kom bådhe them och rikena til skadha och
forderff, Så seer man huru stoor feel menniskios vpsått och anslagh
haffua, Monge meena sich wilia wel forsee sin barn, och giffua them
ther med orsack och tilfelle til thet som ondt är, Hwar tesse tre
brödher hade warit mindre män än the woro, hade thet warit bådhe them
sielffuom och meniga rikena, til mindre, eller och ingen skadha, Men
ther man sökier welle och herradöme, och icke ståår så i gudz fruchtan
som thet bör wara, ther warder thet sellan wel bekommandes, Och thet
pläghar endeels gemeenliga så tilgå, at jw flere barn herranar haffua,
jw skadeligare är thet, [effter thet, the sellan förlijka sigh well,
och wilia alle wara lijka godhe, med mindre at gudh besynnerliga
giffuer sina nådh, Ty moste man och alffuarlighe bidhia honom ther om,]
Och med thenna twå hertogar, Eric och Waldemar, fick hertoga welle en
enda i Swerige, ty alt sedhan haffua her inga hertogar warit,
[vndantaghandes en som konung Magnus vpsatte, thet dogh icke bleeff
warachtigt, som man her effter hörande warder.] Men i en long tijdh
tilförenne wore her altijdh hertogar, och synes thet haffua warit
orsaken hwij sådana herskap niderlagdes här i Swerige, at ther kom
offta obestond, twist och twedreght vthaff, som tilförenna omtalat är.
Thå nw konung Birger war rymd aff landet, och the Swenske hade fått all
slotten in, kallade her Mattes Ketilmundson rikesens rådh allan adhelen
med noghro fulmyndogha aff hwario laghsagu, til Mora ting, Epter
Christi byrdh trettan hundrad och på thet nittonde ååret på Sancti
Johannis baptiste tijdh, Ther bleeff thå, epter long forhandling,
junkar Magnus hertog Erics son vthwald och hyllat til konung offuer
Swerige, och thå war han ey äldre än på sitt tridhie åår, [samma åår
bleeff konung Erich i Danmark dödh och hans brodher Christoffer bleeff
konung effter honom Och [110] tu åår ther effter] bleeff konung Håkon i
Norige dödh, och hade ingen annan arffuinga epter sich, än thenna samma
junkar Magnus som war hans dotter son, ther fore toogho Norske män
honom och til konung offuer Norige, Men epter thet han war sielff itt
barn, stodh her Mattes för regementit, så lenge han wexte vpp, Hans
Modher, Hertoginnan war och mykit med i regementit, och war thå i mong
åår ganska godh fridh i rikit, så at alle forkoffrade sich, bleeff och
konungens fatebur vpfylt med stora rijkedomar, Noghor åår ther epter
bleeff en mechta stoor fegd och örligh i Danmark, med konung
Christopher, aff huilken feygde, Danmark kom i stoort twång, och the
Holster med monga andra Tydzska junkare, fingo i pant för theras soldh,
mong land och slott ther i rikit, besynnerliga hade the Skåne inne, och
twingades thet landet ganska hårdeliga aff the Holster, Teslikes wore
the Skåningar i stoor twång aff the Swenska, för ty the hade icke än
thå vthgiffuit then summo som the plichtoge wore för theras fengelse,
ty the woro try hundrade fångar, som her Mattes Ketildmundson hade
fördt ther vthaff landet, som förberördt är, Epter thet nw at the i
Skåne så trengdes på alla sidhor, och inghen macht war i Danmark at
komma them vthåff sådana nöödh och twång, Ther fore beslutades thet så
at the skulle geffua sich vnder konung Magnus i Swerige, och han skulle
köpa landet här vnder rikit, och lätha the Tydzska få thet the [till]
achters wore, Och thetta begynnades först at handlas widh trettan
hundrad och tw och trettiyo åår epter Christi byrdh Och thå bleeff
Erchebiscop Olaff wijse dödh, Och ååret ther epter toogh konungen halff
parten aff alla kyrkio tiyonder offuer heela rikit, til hielp at lösa
Skåne in med, Och gaff konung Magnus först vth fyra och tretiyo twsend
lödiga mark silff, kolnesk wigcht, och thet [fick] Greffue Johan aff
Holsten, sedhan gaff han vth tiyotusend och så tolfftusend lödigha
mark, som the breff ther vppå giffuin clarligha innehöllo, gaffz och
sedhan meer vth, eller och som nogh troendes är, wardt affslaghen then
summa som the Skåniska fångar vthgiffua skulle för theres fängelse, Så
at heela summan som Skåne köptes [111] med, lopp til siwtiyo tusend
lödigha mark silff, alt kölnisk wigcht, Och giordes ther ganska stora
förwarningar och förplictelse vppå, at Skåne, Halland, Bleking, med
Hwetenöö skulle til euigh [tijdh] bliffua vnder Suerige, som konung
Waldemars eghin breff medh mongha Biscopars och Danmarks rikes rådhs
breff ther på vthgiffuen clarligha bewijsa, Aff huilken breff
vthscriffterna än nw mongestedes finnas, Men förplichtelsen lydde så,
at om någhor Danmarks konung wille saka eller taala på Skåne, tå skulle
alt Danmarks rikes rådh settia sigh vp emoot honom, Och then som konung
skulle bliffua, skulle swäria at han icke skulle taala på Skåne, Och
skedde sijdsta beslutningen Anno domini 1343, och haffua så wel tiyo
eller tolff åår sigh förluppit ifrå thet kiöpet först giordes, och
sidsta peningen vthgaffs, Och ther med hadhe tå konung Magnus frijt
inne Suerige, Norige och Skåne, Och stodh tå i alla motto ganska wel
till i landet, och her Mattes Ketilmundson stodh för regementit, och
effter thet at konungen war nu så til ålders kommen, at han skulle gå
vppå gifftermål, therföre wardt honom bestelt en jungfru vtaff
Frankarijke, en Greffua dotter som heet Blanka, Och bleff konung Magnus
krönter i Stocholm Effter Christi byrd Trettanhundrat fem och trettiyo
åår, Tå han war widh Nitton ååra gammal, Och året ther effter gaff han
thet södhra slottet eller tornet i Stocholm ther til, at ther skulle
byggias Swartabrödhra clöster vtaff, Och med samma drotning Blanka åtte
konungen twå söner Erich och Håkon, och tre döttrar, Samma åår tå
konung Magnus krönter war reedh han sina Erics gatu, och gaff
westgöthom i bland annat then lagh at ingen Christen skulle selias til
träldom, som alt in till then dagh skeedt war, Hadhe och konung Birger
sådana lagh vthgiffuit som förberördt är, Så finnes och än nu konung
Magnuse laghbook som han Södhermannom giffuit haffuer, Anno domini
Mcccxli bleff Erchebiscop Pedher dödh, huilken ther hadhe warit en
swartmunk i Sichtuna clöster, Anno domini Mcccxliiij bleeff her Vlff S.
Birgitte man dödh,
Tå konung Magnus hade frijt fånget Skåne in, och war en [112] weldigh
konung offuer Suerige, och Norige, och war widh trettiyo åår gammal,
och her Mattes Kätelmundson dödh war, begynte han sielff regera, och
lät icke regera sigh aff androm som alt in til then tijdh skeedt war,
Och kom så med tijdhen ther til at regementet wardt icke sådant som
thet skulle, ty konungen (effter som wåra Suenska crönekor almenneligha
innehalla) wende sigh til lööszachtigheet, begynte förachta the gambla,
och halla sigh in till the vnga, och therföre kunde thet icke lenge gåå
wel tijl, för ty ther gott regemente wara skal, ther moste
förfarenheeten wara med, huilken meera finnes när the gambla än the
vnga, Ther the vnge än vnderstundom haffua wilian godh, så kunna the
dogh sällan giffua beståndigh rådh vth, til gott regemente, Men the
gamble som aff förfarenheetenne förnummet haffua, huar bestånd eller
obestånd affkomma pläghar, the kunna bestondoghare rådh vthgeffua,
effter thet the med ålderdomen förstond och förfarenheet fååt haffua,
Doch sådana achtadhe konung Magnus intet, Ty kunde thet och icke lenge
stå wel til, Så lenge han leet regera sigh aff androm war hans
regemente högeligha prijsat, och thet waradhe widh sex och tiughu åår,
Men thet regemente som han sedhan fördhe i tiughu åår warder högeligha
lastat, Medh tijdhen tenkte han och til at betwinga Ryssar och Careler
som altijd giorde skadha in på hans land, församblade mykit folk, bådhe
inländska och vthlendska, så at han och hadhe Greffue Henric aff
Holsten med sigh, Om thenna samma Ryssa reeso, hadhe S. Birgitta som tå
leffde mykit bekymber, Hon sadhe sigh haffua wppenbarilse, huru thet
örligitt skulle best gångas igenom, Hon sadhe konungenom före, huadh
folk han haffua skulle, om hans lycka skulle gå wel, hon sadhe honom
och thet före, at hans reeso skulle icke lyckas om han icke fölgdhe
hennes vppenbarilse effter, Men konungen achtadhe thet intet, vtan hölt
thet (som thet och syntes) för itt löst qwinno snack, Så hadhe hon och
altijdh nogh bestella med thenna konung Magnus, och straffadhe honom
för hans leffuerne, handel och anslagh, och alt sadhe hon sigh göra aff
vppenbarilse, som hennes vppenbarilse [113] böker nogh vthwijsa, Men
sådana vppenbarilse achtades intet så högt, medhan hon leffde, som
sedhan skedde, tå Påwen hade henne gillat och stadfest, huilkit doch
pulsambligha til geck, Ty monghe lärde män satte sigh ther emoot och
höllo thet för drömer, som thet och lijkast är, Thå nu konung Magnus
redha war, drogh han med en ganska stoor macht emoot sina fiendher, och
hadhe med thet första stoor framgång, så at han wan Rysserne aff thet
slottet Pekensåre, tå man screff åår effter Christi byrd Mcccxlviij,
Och hade han så bekrechtat sina fiender at the moste geffua sigh honom
i händer, Men han lät bedragha sigh med en falsk dagtingan, Honom
loffuades silffuer och gulld öffuert nogh, och ther medt gaff han them
löss som han bekrechtat hadhe, Och thet fördrögdes och förhalades så
lenge medh honom, at Ryssanar försambladhe sigh en ganska stoor här aff
Lettogher och Tattare, och föllo honom öffuer hasteligha ther han lågh,
med sin skep och häär, och bestalladhe honom så at han icke vndkomma
kunde, med mindre, han moste graffua sigh med stoor farligheet itt
vthlop aff enne Älff ther han vthi lågh, så at han kom til siöss igen
med sin skep, och moste så fara heem igen med lijthen prijs, Ryssanar
fingo så slottet Pekensara igen, och the Suenske som ther wppå wore,
wordo jemmerligha ihääl slagne, Och effter at konungenom så misgeck, i
tesse fegd, gick thet rychtet vth at thet skedde för then skull at han
icke lyddhe S. Birgitte rådh effter, Aff huilkit hennes vppenbarilse
ingen lijthen styrkelse fingo, så at alt thet hon sedhan sadhe om samma
konung Magnus och annat meer, som hon sadhe sigh haffua vppenbarilse
vppå, thet wardt aff mongom gillat, och stoor macht giffuin, lijka som
thet hade kommit att himmelen, som hon och sielff sadhe, Aff thenna
vthreeso bleff konung Magnus mykit til achters, så at han nödgades
settia them slott och land i pant för theras sold som medh hade warit,
Somblige crönekor hålla så at Greffue Henric aff Holsten hade Calmare
inne, kan hendha at han fick thet in i tesse reese, och hadhe thet
sedhan lenge i sitt wold, Til samma vthreeso läät konungen vptagha altt
Roomskott i sijn [114] land, aff huilkit nogh merkiandes är, at han
haffuer <hafft> en stoor bekostning, wardt och landet swårligha
betungat med stoora och monga beskatningar, Så kom thet dogh på thet
sijdsta till itt vpslagh och förlijckning emellan thenna konung Magnus
och then stoora förstan aff Nogård, så at vptecknat wardt en rågång
emellan Rysseland och Suerige, ther Ryssanar alt sedhan haffua på
taalat, och wilia haffua borth en stoor deel aff Carelen, medh samma
Rågång, Men thet man haffuer medh swerd intaghit, läter man icke gerna
medh dagtingan bortgåå, Effter Christi byrd Trettanhundrat och fämtiyo
åår war then stoora Pestilentzien här i Suerighe, som kallades Digre
dödhen, thet är then Stoore dödhen, somblighe kalla honom swartadödhen,
Samma Pestilentzia gick så gott som öffuer heela werldenna, Och tu åår
tilförenne war hon begynnat i Indien, och gick så öffuer alt, och
döddhe så jemmerligha at minsta parten bleff leffuandes i werldenne,
Mong huuss och byiar bleffuo platt ödhe, thet man än nu mongestedes see
må, Ther nu ståår skogh som förra bodde folk, Sådana plåghor skola lära
oss huadh gudz wredhe haffuer innebära, så förgifftigt war wedhret, at
ther döddhe bådhe fää och folk,
I thenne konung Magnuse tijdh wart så beslutat at alle köpmen som
spetzerij förde hijt i landet, the skulle medh huart fyratiyo marka
werde, föra ena lödugha mark silff, huilka the på myntet bära skulle,
och tagha igen halff fämte mark, så gott war myntet an tå på then
tijdhen, Och thetta skedde på thet myntet skulle förökas i landhet,
Samma stadga wardt offta sedhan förnyiat,
Såsom til förenne berördt är, at konung Magnus gaff sigh til
löösachtigheet och til sådana obeqwemligheet (effter som itt
almenneligitt rychte vth gick) at i bland Christit folk icke war
lofflighit sådana tenkia eller taala, mykit mindre at bedrijffua, Och
wart han offta förmanat til förbettring, än tå (som historierna seyia)
ther fölgde inghen bettring effter, vthan hans leffuerne bleeff meer
och meer vthropat, Förachtadhe han och sitt rikes rådh, och togh sigh
rådgiffuare effter sitt sinne, och snarast sagdt altt ondt [115] fördes
vth om honom, Men huru ther om haffuer warit i sanningene må gudh weta,
som alles theres domare är, S: Birgitta haffuer nogh hafft medh honom
bestella, och aff hans regemente haffuer hon taghitt stoor tilfelle, at
tala om herrar och förstar, och alt skulle thet wara aff vppenbarilse
som hon sadhe, Ther hon straffadhe honom före, war thet, Han war then
helgha kyrkios stadghar olydigh, Han war en bansman, lyst i påwans ban,
och achtadhe intet ban, ty han war en kättare, Han war en vppenbara
meneedhare, Han ladhe mykin oskälig tunga på landet, Han leet
oskickeligha Clereker komma til kyrkiones lään och prebendor, Och han
giorde mykit emoot Sueriges lagh, och godha sidhwänior, Han leeth
huarken lagh eller rett skee i landet, och annat sådana meer kastadhe
hon honom före, Och enastadz säger hon, at Jungfru Maria befalte at
rikesens rådh skulle sättia sigh vp emoot konungen, och settia honom
aff regementet, om han icke wille bättra sitt liffuerne, Sådana gaff
hon och rikis rådh in, och winladhe sigh ther om, at alle skulle komma
i then meningen, Men thet är nogh befructandes at then Jungfru Maria
som S: Birgitta haffuer skuttit vppå, haffuer icke warit then
sanskylligha, effter thet hon wille vpueckia tuist och tuedregt, Är och
så nogh troendes at thet haffuer icke aldelis retth wordet handlat med
thenna konung Magnus och jw meera S: Birgitta haffuer hafft här medh
bestella, jw mindre är thet til troendes, Så scriffua doch somblighe,
om thenna konung Magnus, thet S: Birgitta och bekenner, at han haffuer
gerna hördt messo, gärna läsitt och fastat, och aff gudheligheet i en
longh tijdh icke welet gå i säng medh sinne Förstinno, ther hon och
skulle medh thet första haffua giffuit samtyckio til, Och han är så
ther offuer komin på fall, Någhon skull kan han wel haffua hafft, men
ganska illa haffuer han wordet vtförd, huilkit och mykit ther aff
kommit är, at han war i Påwans ban, och Interdict, eller förbodh, war
kommit offuer landet för hans skull, och stodh lenge, Ty han baar vp
Romskottet, och hölt thet inne medh sigh, huilkit altijdh til Room
sendas plägadhe aff hans land och rijke, Så hadhe han och gripit [116]
Biscop Hemming i Åbo, men för huad saak, weth man icke, huilkit, och
effter som tå tijdhen til sadhe, wart rechnat en bans gerning, Effter
thet han nu inthet achtadhe sådana ban eller Interdict, thet doch alle
andre rechnadhe högt, ty wart han hallen för en öffuergiffuin man, och
taalades alt ondt om honom, och hans leffuerne, Men största agget och
hatet emellan rikesens rådh och honom gick ther aff, at han förachtadhe
Adhelen, och the gambla, Och togh vnga the som aff ringa slecht woro, i
sitt rådh, och satte them långdt fram öffuer the andra, Thet rikesens
rådh och menigha adhelen, storligha mishagadhe,
Therföre på thet the skulle få tilfelle at settia honom aff regementet,
gingo the til och vthwalde Junkar Eric, hans son til konung offuer
Suerige, som icke meer än fäm ååra gammal war, och Junkar Håkon som itt
åår yngre war giorde the til konung offuer Norige, Een part meena at
thetta koret skedde med konungens och drotningenes samtyckio, Men een
part seyia at thet war them emoot, thet fast lijkare är, Så hadhe och
konung Magnus vpsatt en sin tienare then aldelis effter hans sinne war,
doch vng och <aff> ringha bördh, Honom satte han vp för en
hertoga eller höffuitzman offuer alla andra i riket, och fick honom all
besta slott och feste in, emoot rikesens rådh, och han kallades, hertog
Benct, Och Junkar Eric wille han icke rekna för konung, vthan för
hertoga, Ther ouilien meer och meer förökades vtaff, Och sedhan Junkar
Erich kom til någhon ålder, hölt rikesens rådh sigh in til honom, then
the för konung vthwaldt hadhe, Och kom så till en stoor feyd emellan
fadheren och sonen, Och then förberörda hertog Benct konungens tienare
som så högt vpsatt war, driffuo the Suenske aff landit til Skåne, Och
drotning Blanka foor för hans skull til konung Waldemar i Danmark, och
begieradhe hielp at han motte komma in i riket igen, Men ther bleeff
inthet vtaff, ty the Suenske slogho honom i häll i Skåne, Och i samma
reeso loffuadhe drotningen thet vth at konung Waldemar skulle få Skåne
ighen, om han wille fölia hennes wilia effter, Och i så motto bleeff
först handlat ther om, huru Skåne skulle komma [117] ifrå Suerige igen,
Och konung Waldemar försumadhe thet intet, ty han wille gerna haffua
thet igen, Och war thet en stoor neesa, at drötningen skulle i sådana
werff vtsendas, Manfolk och icke qwinfolk skulle haffua thet ärendet
vthrettat.
Tå nu feydhen hadhe en tijdh long, stådt emellen konung Magnus och hans
son konung Eric som rikesens rådh hade med sich, och mykin skadhe och
förderff [i riket] skeedt war, så kom thet til itt vpslagh, Och wardt
itt herramöte hållet i Jenecöping til huilkit möte kompne wore, hertog
Albrect aff Mekelborg som hade konung Magnuses syster til förstinne,
och Greffue Adholff aff Holsten som hade hans syster dotter, Ther
bleeff thå saken förlijkt emellen konung Magnus och konung Eric, så at
alt skulle wara en afftalat sack, hwad then ene parten hade förargat på
then andra, och ther bliffuo thå landen skipt them emellen, Så at
konung Eric fick Skåne, Bleking, Södhra Halland, alt Småland, Calmare,
Östergötzland och Åbo sticht, Men konung Magnus behöldt Stocholm och
alt Vpland, Öland, Gotland, Westergötzland med Wermeland, Daal och
Nörra Halland, Och i samma möte wardt beslutat at konung Magnus skulle
leeffrera i frå sich, all the breff som lydde på Skåne, huru thet vnder
Swerige köpt war, Ffyra biscopar och fyra aff the ypperste i bland
ridderskapet skulle haffua them i förwaring, Men thet kom intit ther
til, Fför ty konung Magnus fick icke breffuen i frå sich, [och ther aff
kan wel merkias at Rijkesens rådh hade ther en fara före, at k. Magnus
skulle läta k. Waldemar fåå breffuen som dröttningen vtloffuat hade,]
Thenna dachtingan och herramöte skeedde epter Christi byrdh
trettanhundrat siw och femtiyo åår, om wårena widh Sancti Marci
Euangeliste tijdh, Och än thå at konung Magnus hade fått sin part aff
riket, så är doch noogh merkiandes aff then stadhga [som ståår i
Edzöres balken i Stadz laghen then] konung Eric giorde med rikesens
rådh i Stocholm på Sancte Katherine tijdh på samma åår, at samme konung
Eric haffuer warit mechtigare och mera affhallen än hans fadher, Annars
hade jw konung Magnus wordet i samma stadhga med benemd besynnerliga
mädhan thet skeedde [118] i Stocholm som på hans deel fallen war, Doch
thet är clart på tagha at sonen achtades meer än fadhren, Stadhgen som
nw om talat är, lydher emoot them som göra sampnat emoot borgamestere
och rådh och är insat i stadzlaghen.
Epter nw at konung Magnus och hans förstinna fornummo at theres son
vexte meer och meer til, och the wordo forachtade, än thå at theras son
hade them likwel för öghon, [vndantaghandes at han war hogst i
regimentit,] så tenkte the til [(effter som en almennelig mening war)]
huru the skulle komma honom om halsen, på thet at rikesens rådh icke
skulle haffua sådana bijstond aff honom, Kalladhe så honom til sich,
vnder thet skijn at the wille haffua noghon wenligh handel med honom,
och noghro aff rikesens rådh med honom, Ther gaff thå hans modher honom
en dryck, aff hwilkom han fick sin dödh, så at tiwgho daghar ther epter
bleeff han dödh, Och thå han kände sich wara forgiffuin, sadhe han, at
the som hade födt honom til werldenna, the woro och the som honom
skilde widh werldenna.
Anno domini Mccclx bleeff Erchebiscop Hening dödh, Thå nw konung Eric
dödh war, kom konung Magnus åter til macht i gen och bleeff weldig
offuer heela rikit, Doch loffuade han thet vth med stoora eedher och
forplichtilse, at han skulle better skicka sich ther epter, än han til
förenne giordt hade, [rikesens rådh giorde och honom ighen stoor
förplichtilse,] Men ää huru stoor förplichtilse ther skedde på bådha
sidhor, så lågh doch likwel hatet qwart i hiertat, och ingen parten
vndte then andra gott, ty at konungen war illa til fridz med rikesens
rådh för thet the hade satt hans son honom öffuer hoffuudet, Och
rikesens rådh hade en ond wilia til honom för thet han hade förgiordt
theras konung, Fför sådana ondd wilia skul, begynte konung Magnus, som
noogh troendes är, halla sich in til konung Waldemar i Danmark på thet
han skulle wara teste mechtigare emoot rikesens rådh, at the icke
skulle kunna göra honom så meer, som the förra giordt hade, Och thå
begyntes, vtan twiffuel, handlas om gijfftemåål emellen konung Håkon
och konung Waldemars dotter, Men [119] konung Waldemar war konung
Magnuse för cloock, lockade och lismadhe, och (til ewentyr) trugade
med, så lenge han fick alt Skåne i gen med all breff som ther vppå
vthgiffuin woro, Och är intit twifflandes at konung Waldemar jw haffuer
loffuat honom stoort bijstond emot hans owener, Och ther aff at han
läät så bedragha sich, bleeff han kallat Smeeck, Och epter thet at han
hade nw så bebundet sich med konung Waldemar, begynte thet rychtet
vthgå, at bådha konunganar skulle haffua thet i sinnet, at the wille
förderffua theres rikes rådh, Och konung Waldemar giorde så redho med
mykit folk, föll in i Skåne, bestallade slotten och toogh landet in,
Men konung Magnus läät så bemerkia sich som han wille vndtsetia landet,
doch gick thet så longsamt til at noogh merkias kunde at thet icke war
hans alffwar, [vthan at thet skedde med hans wilia, ellies hade han
warit mectigh nogh til at försuara thet, ty han hade Suerige, och Norie
och Skåne inne, ty hade k. Waldemar intet skaffat emooth honom,] Så
hade och konung Magnus thet så bestelt at konung Waldemar skulle fara
til Gotland och straffa them ther vppå landet, Men hwad saken haffuer
warit ther til, kan man icke retzliga weta, Somblige seya doch, at han
läät thet göra för then skul, at the ther vppå landet icke wille giffua
honom sådana skatt som han begierade aff them, Doch ää huru ther om är,
thet är jw clart at han haffuer hafft en ond wilia til them, och kunde
sielff icke [för rikesens rådz skull icke] få straffa them som han
wille, ty lät han thet en annan göra, Samme konung Waldemar
förderffuade Gotland i grund, Tree reesor på en dagh wan han them
offuer ther vppå landet, och wordo slaghne xviijc bönder på Sancti
Jacobi affton Anno domini Mccclxi, Thå förderffuades landet så, at thet
aldrigh kom til sådana macht sedhen som thet war til förenne, Thet war
i förtijdhen itt mechta rijkt land, ty ther hade warit stapulen i
Östrasiöön, Men nw bleeff thet forderffuat, Och läät konung Waldemar
föra [alla] rijkedomar ther aff landet, oseyeligit gul och silff, Doch
kom thet honom intit til godho, ty skeppet bleeff borta som thet war
vppå, Satte han och sina fogdar och befalninges män ther vppå landet,
Men the [120] bliffuo ther icke lenge förra än böndrena slogho them i
hääl, Så skinnade och konung Waldemar Öland, brööt ther slottet nidh,
och ther bliffuo vc bönder i hääl slaghne, och landet platt
förderffuat, Thet behagade rikesens rådh och the Swenska flere ganska
illa, [och wordo så mykit werre till fridz än the förra woro,] at
konung Magnus läät så bortgå Skåne och förderffua cronnones land, Hade
the och monga andra saker emoot honom, Hans onda liffuerne [ropades]
openbarliga* [vth] mongom til förargelse, [och thet rychtet gick vth om
honom, at han icke hade annat i sinnet, vthan at förderffua rijkit i
grund,] Ther före kom thet thå ther til, at the Swenske wende sich in
til konung Håkon, konung Magnuse son, hyllade honom för sin konung, som
the hans brodher til förenne giordt hade, och kommo honom ther til at
han läät gripa sin fadher [i Calmarne kyrkio, på S. Martini dagh,] och
han bleeff satt på Calmarne slott, Och bleeff thå så handlat at konung
Håkon skulle haffua hertogh Albrictz aff Mekelborgh frenko, jungfru
Elizabeth Greffue Henrics syster aff Holsten, och öffuergiffua konung
Waldemars dotter then han til förenne troloffuat hade,
Men thet skal man her weta at historie scriffuarene dragha icke aldeles
öffuereens, huru mett thetta gifftermååll tilgonget är, Somblige seya
så, at Greffue Henric jungfrunes brodher skulle på then tijdh haffua
hafft Calmare i pant thå thetta gifftermåål bebundet wardt, och at thet
skulle haffua skeedt med konung Magnuse samtyckio och med sådana
förplichtilse, at om samme Greffue Henric låte thet icke haffua
framgong, thå skulle han mista Calmare som han för ena stora peninga
summo i pant hade, och ther til skulle han wara förfallen til sextiyo
tusende mark silff, huilka han konungenom giffua skulle, Men konung
Magnus hade på then andra sidhon så förplichtat sich, at om han icke
låte gifftermålet gå fram ,thå skulle alt hans ridderskap wara frijt i
frå then eedh och huldskap som the honom plichtoge woro, och the skulle
thå wenda sich til Greffue Henric, til huilkit ridderskapet sich med
swåra eedher forplichtat hade, Men somblige Cröneke scriffuare beröra
intit om sådana forplichtilse, [121] Doch ää huru ther om wara kan,
thet är jw clart noogh, at rikesens rådh haffua mäst begååt thetta
gifftermålet, at the alle skulle warda teste mechtigare emoot konung
Waldemar som Skåne inkrechtat hade, och wordo monge aff them
vthskickade som jungfruna inhemta skulle, Men konung Håkon wende sich
til itt annat sinne och gaff sin fadher löösz i gen, och så begynte
åter konung Magnus handla med konung Waldemar om hans dotter jungfru
Margaretha, at konung Håkon skulle få henne til förstinne som til
förenne beslutat war, Och thå som först bleeff handlat om thetta
gifftermålet, epter som en part meena, huilkit och noogh troendes är,
thå läät konung Magnus, konung Waldemar få Skåne i gen til
morghongåffuo på thet at gifftermålet skulle jw gåå fram, Men thet war
alt för stoor och en skadhelig morghongåffua, sådana morgongåffuor
pläghade til förenne icke giffuas, Then gambla Westgöta laghen haller
så inne, at konungens morghongåffua skal icke wara högre än til tolff
mark gul, Mark gul pläghade reknas på lxxij Vngerska gyllene, [Men
thenna morgongåffuan war altt för stoor, och är klart nogh at om Skåne
haffuer så wordit handlat, at k: Walde: skulle sielff tagha thet in, Ty
k: Mag: war icke så mechtig at han kunde låta honom thet vp, icke wille
han heller läta bemerkia sigh ther med, at han skulle så låtha thet gå
borth, Doch war thet hans wilie, annars hade han icke med retthen
antwardat breffuen i frå sigh. Men] huru thet retzliga tilgått är med
bådhen thenna gifftermålen är icke aff Cröneke scriffuarene så
liwsligha föregiffuit, som thet wel behöffdes, Doch thet kan man jw
clarliga merkia, at rikesens rådh wille thet gifftermålet med Greffue
Henrics syster skulle framgå och thet andra göras om intit, Men konung
Magnus giorde thet ogilt, och läät sin son få konungens dotter i
Danmark, Så är icke heller thet i Crönekerne clarliga vthtrycht, om
konung Magnus loffuade Skåne borth förra än noghot wardt talat om
thetta gifftermålet, eller skedde thet och alt til lijka, Troligast
synes thet wara, at thå konung Magnus wille förbinda sich med konung
Waldemar, at han skulle wara teste mechtugare emoot rikesens rådh, [som
tilförenne [122] sagdt är,] thå haffuer wordet handlat om thetta
gifftermålet, och konung Waldemar som listigh war haffuer så lockat och
lismat för konung Magnus at han läät gå bort Skåne.
Thå nw sådana sendebodh som ther til höffdes, woro förskickat här
vthåff rikit til Holsten, at hemta Greffue Henrics syster som
vthloffuat war, thå hade konung Magnus thet så bestyrt at konung
Waldemar skulle förhindra then brudha skaran, huilkit och så skedde, Om
hösten thå the seghlade i frå Traffminne, försatte wedhret them in
vnder Danmarks sidhona, och konung Waldemar läät tagha them fatt och
forskickade them om kring på sin slott i fängelse, Men hertog Albrect
aff Mekelborg, [som hade k. Mag. syster Euphemiam,] och som noogh
troendes är, Greffue Henric med, giorde sich redho med allo macht och
föllo in i Danmark och giorde ther [i fiorton wekor, med rooff och
brand] stoor skadha, så lenge at konung Waldemar epter long förhandling
gaff them löösz i gen, Thå nw hertog Albrict hade fåt jungfruna lösa,
med the andra som med henne wore, lät han the Swenska fara heem i gen
til Swerige, at the skulle halla konung Magnus ther til, at fultgöras
motte med thet gifftermåål som vthloffuat war, Men thå the heem kommo,
wordo the intit wel vndtfångade, vtan konung Magnus fördreeff them
vthaff landet, och monga andra flere som honom pläghade straffa för
thet onda liffuerne han förde, och för thet han hade Skåne så skemeliga
bortgå låtet, [och annat meer,] Så at the woro fyra och tiwghu the
beste i rikit som han fördreeff, i bland huilka wore, Biscop Niels aff
Lincöping, her Niels Stureson rikesens drotzste, Boo Jönson som sedhan
bleeff drotzste, her Karl Antra, her Karl aff Vlffasom, her Eric
Karlson, her Benct Philpuson, med andra friborna män til fyra och
tiwghu, huilke alle moste flyy landet, The kommo först til Gotland och
woro ther en winter öffuer, sedhan gåffuo the sich til hertog Albrect i
Mekelborg, hwilkin ther vndtfångade them wel, och behölt them en tijdh
long när sich, Men the Swenske hade bodh och breff til konung Magnus
och begierade hans wenskap, och at the motte komma til theras arff och
eghet i gen, [screff och hertog Allbrect [123] för them,] doch kunde
thet alzintet hielpa, Och så läät thå konung Magnus thet gifftermåål
emellen hans son konung Håkon och jungfru Margarethe konung Waldemars
dotter, haffua framgong, Bryllopet stodh i Köpmanna haffn Anno domini
Mccclxiij, [och hastades fast med thetta bröllopet, ty jungfrun war
icke meer än på sitt elleffte åår] Och widh then tijdhen noghot förr
eller sedhan bleeff drötning Blanka dödh,
Thå nw the Swenske som landflychtige woro sågho at them intit war til
förhopandes, at the skulle kunna få wenskap i gen, så wende the sich
til itt annat sinne, och scriffuo konung Magnus openbara feyde til, och
hyllade så hertog Albrectz son, then vnga hertog Albrect som war konung
Magnuse syster son, för theras konung, Men sombliga Cröneker halla så,
at thå konung Magnus giorde thet gifftermåål som vthloffuat war med
greffue Henrics syster aff Holsten, om intit, thå wende rikesens rådh
sich i frå honom intil samma Greffue Henric til hwilkit the sich med
swåra eedher och löffte beplichtat hade, at han skulle wara theras
konung, Och konung Magnus skulle settias vthåff regementet, Och läät
Greffue Henric starkeliga befesta sich på Calmare, Men epter thet han
war en gammal och förlidhen man, ther före wille han icke annama
konunga wellet, än thå thet honom loffuat war, vtan bestelte thet så,
at the Swenske skulle wenda sich til en aff hertog Albrectz söner, Så
vthwalde the thå hans son näst then äldzsta, Och seya somblige Cröneko
scriffuare, at thå jungfru Elizabeth som konung Håkone fest och
troloffuat war, sågh sich warda förachtada, wille hon aldrig annor
gifftermåål begiera, vtan gaff sich til thet nyia ordan i Wadzstena som
Sancta Birgitta thå begynnat hade, ther bleeff hon dödh,
Thå nw rikesens rådh hade vthwaldt then vnga hertog Albrect til konung,
begynte hans fadher then gamble hertog Albrect tenkia til huru han
skulle föra honom in i rikit, giorde så redho med skip och folk, och
all then deel som ther til hörde, och förde honom först til Gothland,
ther bleeff han strax aff the Swenskes tilskyndan anamat för konung,
Ther nest kom gamble hertog Albrect med sin [124] son til Stocholm,
ther bleeff thå en almennelig herradagh i huilkom konung Magnus wardt
almenneliga aff sat, och dömd i frå konunga dömet, och hertog Albrect
hans syster son bleeff eendrechteliga vpsatt <och> vthropat för
Sweriges konung, på Sancti Andree dagh, Epther Christi byrdh trettan
hundrat tryy och sextiyo åår, Och wordo monga saker föregiffna för hwar
skul konung Magnus dömdes i frå rikit, och äro tessa, Fförst för sitt
sleema liffuerne skull ther alle stygdes widh, Teslikes hade han i long
tijdh warit banlyst, ban öffuer ban, men han förachtade thet, Han läät
förderffua Gotland och Öland Crononnes land, han betungade landet med
monga olagligha beskatningar, Han läät bortgå Halland och Skåne som
vnder [Suerigis Crono] så dyyrt köpte wardo, Han läät hwarken lagh
eller rett haffua gong i rikit, Han hade i sinnet plat förderffua
rikesens rådh, Han hade så offta gååt emoot sina eedher och löffte, Han
hade förbundet sich med konungen i Danmark til rikesens skadha och
förderff, Och mong annor stycke vordo föregiffuen, för huilken han
lagliga dömdes i frå rikit, och epter thet hans son konung Håkon war
eens til sinnes med sin fadher, ther före wille the Swenske icke heller
behalla honom för theras konung, Doch wardt saken så förlijkt at konung
Magnus skulle haffua en deel aff rikit sich til vppehelle i sin liffz
tijdh, Men konung Albrect skulle bliffua widh konunga wellet, [och ther
skulle konung Magnus haffua giffuit sigh til fridz med, som en part
meena. Men] Somblige seya at konung Magnus gaff sich til ingen
förlijkning med konung Albrect vtan stoodh honom strax med allo macht
emoot, hwilkit fast lijkt är at så tilgonget är, för ty mong slott och
feste worde i long tijdh hallen honom til handa, som konung Albrect
icke vinna kunde, Fför Åbo slott hade konung Albrect ena longa
bestalning, och ther bleeff her Niels stureson slaghen Så begynte thå
konung Magnus försambla mykit folk, aff Danmark, Norige och the
landzendar her i Swerige som med honom höllo, och kom med sin son
konung Håkon draghandes vp i frå Westergötzland med en stoor häär, i
then acht, at han platt wille fördriffua konung Albrect vthaff landet,
Men konung Albrect [war [125] thå i Finland medt sitt besta folk, ty
hade oc k. Mag: tilfelle at giöra thet han giorde, Men then lizla hopen
aff k. Albricts folk, Suenske och Tydske, som til städes voro, giorde
sigh och redho] och möttes så bådha härena emellen Tillinge och
Östenbroo på en skogh som heter Gatha, emellen Eneköping och
Westeråårs, Ther fick konung Albrects* [folk] öffuerhandena, konung
Magnus wardt gripen, och konung Håkon [wart såår och] koom noogha
vndan, Han gaff til fluchtene och rymde til Norige, [och gick thet
vnderligha nogh till at k. Albricts folk som war en ringa hop, wan en
sådana seger emoot en så stoor häär som k. Mag: hade, och thet wart
recknat för itt jerteckne], och thetta skeedde epter Christi byrdh
trettan hundrat fem och sextiyo åår, på Manedaghen epter första
söndaghen i fastonne, som thå war Sancti Matthie dagh, och konung
Magnus sattes i fängelse på Stocholms slott sedhan han i sex och
fyratiyo åår hade konung warit, och saat han i siw åår i fängelse, och
konung Albrect läät bestalla all the slott som höllos honom til handa,
doch kunde han icke winna them, [Men han och hans fadher gambla hertog
Albrect som i någhor åår war her i landet sin son til hielp, kallade
mykit fremande folk her in i landet til at intagha the slott och feste
ther medt, som höllos konung Magnus til handa, Och thet främande folkit
förderffuade landet i grund med gestningar, gerder, och skatt öffuer
skatt offuer skatt, Så at både bönder och bårgare wordo platt
vtharmade, effter thet at örligitt med många vtreesor warade lenge,]
Anno domini Mccclxvi bleeff Erchebiscop Pedher dödh som biscop hade
warit i Lincöping, Thå nw konung Magnus så saat i fängelsen beflijtade
sich konung Håkon med allo macht at han motte få honom löösz, och
vpuekte landet emoot konung Albrect, och haffuer på then tijdh ganska
illa stådt til her i rikit, tess til bewijs haffuer man her insat en
Copie aff itt breff som Vplenninganar haffua scriffuit til Östgötar och
Westgötar och är så lydhandes, Alle clerka och leekmän owan skoogh
tiwidh och Kolmåårdh boande, Sende allom them som boo och byggia nidhan
förnemda skogha, helso med [126] gudhi, Wold och orätt, träldom och
omilde som i och wij och aller Suerikes almoge tolt haffuom aff Tyskom
mannom sedhan hertog Mekelborgh och hans son herre Albrect som wår
konunger skulle wara och woldh öffuer oss fingo, kerom wij wårom gudhi
Jesu Christo och hans kera modher sancta Marie, sancte Pedher, sancte
Pauale, sancte Laurintze, sancte Erike, s: Sigride, s: Henrice, och
sancte Eskille, som rikesens patrona äro och allom helgom mannom, och
allom godhom Christnom mannom, konungom, hertogom, höffdingom, herrom
och städhom, aff retto nödh [som wij kunnom och mågom bewijsa huar] wij
skolom och wij offta kärt haffuom, fornemda herra Albrect som wor
konunger skulle wara, huilkin som är en retter meenedhare och hans
fadher, Rikesens i Swerige rätta förrådhare, Enga hielp eller lijsa
fongit haffuom, som openbart är allom öffuer tesson land, och openbart
wara skal så wijdt som Christendomen är, och wedherseyom förnemda herra
Albrect och hans fadher och allom Tydzskom offuer alt rijkit i Swerike,
hwilke oss haffua illa hannat bådhe til lijff och til lima, wort godz,
fridh, och frelsze allaledes minzskat haffua, Och wiliom wij oss hålda
vnder gudh och hans kera modher S: Maria och vnder the fornemda helga
rikesens patrona, vnder then erliga och godha herran konung Magnus, ey
tess sidher at han fongen är, huilken wij vthaff then wånda hielpa
wiliom med allo wåro macht, och hopp til gudh haffua vnder honom, at
[wij] med honom vnder rett och lagh bliffua skolom, och med allom them
som med oss bliffua wilia, wiliom wij gladheliga liffua och döö, och
the oss emoot stonda och oss ey hielpa wilia, them wiliom wij nidhra
och förderffua och lijka holda widher the Tydzska, ää mädhan en wora
liffuer, epter annan, thet see clerka eller leekmän, höge eller låghe,
och lätin oss thet höra at i ären til, vppå oss skal enkte brista, wil
rikesens rådh oss förestonda, thet tiggiom wij gerna, wilia the ey, thå
skal skulden thera wara, än thå at skadhen är bådhe thera och wår,
Aff sådana almoghans breff i Vpland kan noogh bemerkt warda, huru i
then tijdhen thå konung Magnus fången war, tilstådt haffuer, [127] och
hwad wilia then menige man som sådana vth screff, hade til konung
Albrict, hans fadher hertog Albrect och alla tyskar, hafft haffuer, Och
konung Håkon som konung war i Norige församblade all then macht han
åstadh komma kunde, til hwilkit konung Waldemar (vtan twiffuel) honom
holpet haffuer, och han droogh här in i rikit och bleeff på thet
sijdzsta så mechtig at han bestallade Stocholm, och biscop Hemming aff
Åboo, som en part mena, kom honom til vndtsetning, än thå at konung
Magnus noghor åår til förenne hade gripit honom, [Thenne biscop Heming
kallar man nw Helga Heming, och ehurudan k. Mag: warit haffuer wille
doch Biscop Heming heller haffua honom än thet tydska regimentet,] Och
på then tijdhen läät konung Håkon byggia itt slott Stocholm til hinder
och thet kallades Konungsbergh, och thet synes haffua leghat nordhan
för Stocholm, Så kom thet thå til itt vpslagh, och konung Magnus moste
lösa sitt fängelse för tolff tusende lödhuga mark silff Colnesk wicht,
och ther wore lx riddare och frelses män aff Norige godh före med
sådana wilkor at om samma silff icke gingo vth i bestemdh tijdh, thå
skulle the komma til Stocholm och wara konung Albrictz fångar så lenge
summan vthginge, Teslikes moste konung Magnus vplata konung Albrecte
alt rikit frijtt med all then rett han hade til Skåne, ty konung
Albrect hade i sinnet at tagha Skåne in i gen, och för, then skul
screff han [sich i] sijn breff, för Sweriges och Göthes konung, och
Skåne landzherra, och skulle konung Magnus haffua alt Skara sticht til
vppehelle i sin lijffz tijdh, vtan frelszet som skylle lydha vnder
konung Albrect, Ther med fick thå konung Håkon sin fadher lösan, och
the földes ååt til Norige, [och thå fick k. Albrect först rikit frijt
in sedhan han ther om i 8 eller 9 åår vthan återwendo ther om feghdat
hade med k. Magnuses vener, sich och hela rijkit til en dråpeligh
skada.] och thenna forlosning skeedde åår epter Christi byrdh trettan
hundrat itt och siwtiyo på dyra Wårfru affton, Och ååret ther epter
bleeff Sancta Birgitta dödh i Room och hennes been fördes hem til
Wadzstena, året epter hon dödh war,
Sedhan bleeff konung Magnus allan sin lijffztijdh i Norighe, [128] och
på thet sijdzsta drunknadhe han i en fiordh som kallas Bomilfiordh widh
en holma som heeter Liwngholmen, Ena sådana ändalyckt fick thenne
konung Magnus, och såsom han hade itt skröpelighit liffuerne, så fick
han och ena skröpeliga ändalyckt, Medh thet första hade han itt gott
regemente och thå stodh han wel, Men sedhan han begynte skicka sich
illa stygdes alle widh honom, och så kom en stoor owilie emellen
rikesens rådh och honom, och kan man clarligha merkia at han hade liten
ynnest aff then menigha man i rikit, all then tijdh at rikesens rådh
förmåtte så offta settia honom vthåff konunga wellet, Ja, then haffuer
fåå swenar som ingen ynnest haffuer, Han wille försterckia sich med
konungen i Danmark rikena til en dråpeligh skadha, Men thet hade warit
bettre at han hade försterkt sich med sina vndersåters ynnest, wilia
och kerleck, än [med] fremmande förbund, och thet skulle haffua better
bekommet honom, Så seer man och aff thenna konung Magnuse historie at
rikesens rådh och menige Adhelen, haffue fögho gagn hafft ther aff at
the togho junkar Magnus konung Birgers son, aff daghe, then the för
theres konung vthkorat och ena Christeliga leyde tilsaght hade, the
lätho dräpa en vthwald konung Magnus, och togho en annan konung Magnus
i gen sich sielffuom och meniga rikena til fögho nytto, Doch thet war
wisseligha itt openbara gudhz straff, Aff huilko man lära moste halla
eedher och lyffte widh macht, Men straffet war icke än thå ther met
ändat, ther stoodh mera i gen,
Thå nw konung Håkon hade fått sin fadher löösz bleeff han i Norige och
icke mykit longt ther epter bleeff han dödh, och hade med sinne
förstinne drotning Margarethe en son epter sich, som arffwinge war til
Norige och icke mykit longt ther epter bleeff han dödh, och så ärffde
modheren Norighe epter honom, Teslikes fick hon och Danmark epter sin
fadher konung Waldemar, ty hon war eenda barn, [och han bleeff dödh 4
åår effter k. Mag: war lösz wordhen.] Så hade thå drotning Margareta,
bådhe Danmark och Norige inne, Men thå konung Albrict hade frijt fått
Swerige in med all slott och feste, förachtade han [ganska] mykit the
Swenska [129] och drogh här [in] sina landmän och giorde landet fult
med Tydzskar, och them antwardade han all slotten in, och the Swenske
moste liffua widh theras eeghit, och [the] hade altijdh stora
bekostningar, ty at konungen strijdde offta på Skåne och wille haffua
thet i gen, än thå thet wille icke löckas för honom, för ty the Danske
förswarade thet så hårdt at hans vp sååt ingen framgong hade, Doch
kommo the Swenske ther öffuer på stoor skadha och förderff så at the
nödhgades bortselia theras arff och eeghit, och hade än thå icke annat
vtan spott och spee för alla theras bekostningar, Så läät och konung
Albrect the Tydzska fåå all betzsta gifftermålen bort, Och än thå en
part aff them war födt aff ganska ringa slecht, doch kallade han them
sina skyldmän, på thet the teste better skulle komma til gifftermåål,
Och epter thet han altijdh feydade på Skåne lagde han monga swåra
tungar och beskatningar på landet, Så giorde och the Danske stoor
infall in i Westergötzland, och annor stedes, landet til en dråpeligh
skadha och forderff, Och epter som wåra Swenska Cröneker innehalla,
haffuer Swerige warit vnder thenna konung Albrect i sådana betryck och
bedröffuelse, at thet nepliga noghon tijdh til förenne haffuer sådana
lijdhit, Han war så rund och snar til at begåffua sina landmän med
stora skenker, och förläna them slott och feste, land och lään, at thet
kunde intit reckia til för honom sielffuom, Ther före moste han jw
altijdh betunga landet med mongha beskatningar, [och thet kunde än thå
inthet förslå eller bötna för honom] Och på thet man [må] teste better
kunna besinna hwad tunga landet hade, wil man noghot vprekna aff the
tungar, och beskatningar som clerekrijt hade, Fförst gåffuo alla
kyrkiolandboor vth ena mark peninga hwar thera til hestaköpp, och än
ena mark hwar landboo til hestaköpp, Toogh konungen och halff parten
aff alla kyrkio tiyondar i tw åår, Ther näst halffparten aff alla
Clerkes, biscopars och kyrkiors ränto i tiyonde och alt annat itt åår,
Item än nw halff parten aff alla kyrkiotiyendar i tw åår, Så länte han
och aff hwar sokna prest fyra mark til hestakööp, Item än länte han aff
hwar sokna prest och hans [130] kyrkio med, fem mark til hesta köpp,
hwilkit doch aldrigh betaladhes, Aff thesse hielpe skatter som
Clerekrijt*, kyrkior, och Clöster vthgiorde, the ther doch så stoora
frijheeter och preuilegier hade, kan rikeliga bemerkt warda, hwad twnga
then menige man i rikit lidhit haffuer, Och öffuer thetta alt kallade
konungen rikesens* rådh och meninga Adhelen til hopa, och beclagade
sina nödh, at Cronones ränta icke kunde tilreckia, at halla konunga
stått vppe med, Ther före begieradhe han hwar trijdhie gårdh vnder
Cronona aff alla frelszes mändh och kyrkiors landboor, och gaff sakena
så före, at han med goodh rätt motte sådana begiera, ty at landboonar,
wore jw så wel plichtige at halla konungen vppe som the andre i rikit,
och war jw alt frelszet kommet vndan Crononne, ther fore, när Cronan
war förswaghat motte konungen wel kalla ther aff noghot til baka,
Thå ridderskapet och biscopane sådana hörde, wordo the illa til fridz,
och bådhe konungen ödmiwkeliga at han icke wille förkrenkia theres rätt
och friheeter, Hwar han wille lydha theres rådh, och öffuergiffua the
fremande män som han hölt vppe här i rikit sich til en swår bekostning,
skulle Cronones renta wel tilreckia, Och the sielffue wille wel wara
honom så rettrådhuge som noghor vthländsk man, Så wille the och
teslikes göra honom ena merkeliga vndtsetning til at lösa i gen the
slott och lään som the Tydzska hade aff honom i pant för theras sold,
och hielpa honom så at han skulle komma sich före i gen, Och hwar han
än hade hafft all frelszes godz in vnder Cronona, så skulle thet doch
icke tilreckia, at halla så monga fremande män vppe med, Ther före badh
rikesens rådh och menighe Adhelen konungen ther om at han the Tydzska
öffuergiffua skulle, Men sådana theras rådh och begier kunde intit
hielpa, Ty konungen sade [sich] hwarken kunna eller wilia öffuergiffua
the Tydzska, och at han vthan alt mootstond jw wille haffua hwar
tridhie gåårdh aff alt frelsze, hwilkit han och så giorde eller lääth
fultfölia, och toogh in thet han begierade, meer och icke mindre, och
antwardadhe thet the Tydzska i händer, hwilkit the Swenska ganska illa
behagade, Ther före sade the thå [131] konungenom alwarliga til at han
skulle läta them bliffua widh theras rätt, läta the Tydzska i frå sich
och besettia rikesens slott med Swenske män, eller the nödhgadhes göra
ther annat til, Men epter thet the intit hörde wordo vtan platt
förachtade, begynte the en stoor part settia sich vpp emoot honom,
befesta theras gårdar och sade honom theras huldskap och mandzskap vpp,
Och epter thet the icke woro mechtige noogh til at stå honom emoot,
ther före begierade the thå hielp aff drotning Margarethe som Danmark
och Norige frijt och qwit innehade, och thå hon sågh then nöödh och
twång som the Swenske vthi wåre, och at the begierede hielp aff henne,
fick hon tilfelle at begiera Swerige med the andra tw riken, och gaff
the Swenska så för swar på theras begieren at om the wille annama henne
för theres förstinne, så wille hon göra them bijstond, hon wille och
halla them widh Swerighes lagh och rätt, och läta them bliffua widh
theres arff och eeghit, frelsze och frijheeter,
Thå nw drotning Margaretha sådana begierade, wordo the Swenske mykit
bekymbrade hwad the betzst företagha skulle, för ty thet syntes them
wara ondt på bådha sidhor, Doch hade the icke andro vthwäghar, vtan at
the antingen moste thå tagha henne för theras förstinno och seya henne
huldskap och mandskap til, eller the skulle i grund warda förderffuade
aff konung Albrect ther före folgde the thå hennes wilia epter, Och så
begyntes [åter] thå en hard och långsam feyde her i rikit ther en
oseyeligh skadhe och forderff kom vthaff, och rikit förderffuades i
grund, ty at en part aff rikit hölt med konung Albrect, och en part med
drotning Margarethe, Ther före förderffuade the hwar annan inbyrdes, så
at ingen wiste sich frij ää hwarest han war i landet,
Anno domini Mccclxxxi bleeff en ridders mandz man, hetendes Karl
Nielson slaghen i hääl mitt för högha altaret i gråmunka clöster i
Stocholm, Anno domini Mccclxxxiij bleeff Erchebiscop Birger dödh, Anno
domini Mccclxxxvj bleeff her Boo Johanson rikesens drotzst dödh, Thå
feyden nw i long tijdh stådt hade, och konung Albrect war mykit til
achters bliffuen, hade han bodh til [132] korszherranar i Prytzen,
epter som woro Swenska Cröneko innehalla, och toogh aff them till låns
tiwgu tusend Noblar, och satte them ther Gotland til panth före, Men
andro Crönekor hålla annorledes som man her epter förnimmandes warder,
Så församblade thå konung Albrect på thet sidzsta, ganska mykit folk
til hopa, och hade Greffuan aff Reppin och Greffuan aff Holsten med
sich, och wissade drotning Margarete med the Swenska som höllo med
henne, ena openbara slachting i markenne, The giorde redho på bådha
sidhor, med allo macht, och möttes så bådha hääranar på Ffalenne i
Westergötzland, och ther bleeff en hardh strijdh, och på thet sijdzsta
bleeff konung Albrect sielff gripin med sin son junkar Eric och the
andra herrar som med honom woro, Och ther bliffuo nittan hans riddare
slaghne, vndan taghandes annat folck som slaghet bleeff, Men på the
Swenskes sidhe som med drotning Margarethe woro, bliffuo otta riddare
slaghne och en som drothningenes eeghen war, Thenna slachtingen
skeedde, åår epter Christi byrdh tusende tryhundrat ottatiyo och otta
thå konung Albrect hade i fem och tiwghu åår konung warit, och bleeff
han gripin på Sancti Mathie Apostoli dagh, och fördes så til Lödose
tijtt drotningen war, och sedhan til Lindholm i Skåne, ther sat han med
sin son i fengelse i siw åår,
Och än thå the Swenske woro i stoor betryck och wedhermödho mädhan
konung Albricht regeradhe öffuer them, Så förökades doch theras
bedröffuelse mykit meera sedhan han fången wardt, Fför ty hela hertoga
dömet aff Mekelborg, med Rostoch och Wismar, begynte med allo macht
feyda in vppå drotning Margarethe, och hade Stocholm til hielp, med
flere feste som höllos konung Albrect til handa, och så gåffuo sich
konungens folk och the med honom höllo vthaff Stocholm vp i Mäler och
giorde allestedes skada med brand, rooff och moordh, [ty landet war
gångit dröttningene till handa,] The brende vp Eneköping, Westeråårs,
Lincöping, och monga andra städher och bondabyiar, och the foro
allestedhes i landet twärt och ändalongs at ingen war retzliga trygger
heema widh sitt eghit, Bönderne gååfuo sich offta til hopa och wille
[133] förswara hws och heman, men the kunde doch fögho skaffa, ty
fienderne kommo på thet rwm och then tijdh the intit förmoodde them, Så
hende thet en tijdh, at ganska monga bönder woro på en stadh
församblade i Tillinge sokn widh Eneköping, Ther kommo the aff Stocholm
hasteliga på them, och slogho them ther jemmerliga i hääl, och aff thet
ther skedde kallas thet rwmet nw Bondabärgh eller Skadhaberg, Så skedde
och alle stedes skadhe vth med siöösidonne, Fför ty, at epter thet
hertog Johan* aff Mekilborg, som mykit ladhe sich ther vth om at han
motte få konung Albrect löösz, såågh sich intit kunna med dachtingan
vthretta, så toogh han thå sakena teste skarpare före med örligh och
krijgh in vppå tesse try rike, doch war Swerige som största skadhan
leedh, Han giorde först en hoop skep redho med theres tilhielp aff
Rostock och Wismar, Men wädher och storm förskingrade skepen så at han
i then reso intit vthretta kunde, Åter giorde han sich redho och lopp
så welleligha in för Stocholm och giorde them vndtsetning, at the ther
vtan före lågho icke förmåtte stå honom emoot, ther före fingo the i
stadhen all then vndtsetning som the behöffde, Och epter thet at feyden
fördrögdes, läthe the aff Rostock och Wismar vthropa och förscriffua,
at alle the ther wille löpa til siöös på theras eeghen ewentyr, skadha
och froma, och tasta vppå Danmark, Norige och Swerige, the skulle
haffua frij haffn til at byta och selia theras rooff i theras städher,
Aff sådana förloff och vthrop, försambladhe sich så mykit folk at thet
stoodh icke til reknandes, The giorde en dråpelig skadha på tesse try
riken, och the hade Gotland inne, och med tijden bleeff siöön så fwl
medh siöröffuare at inghen kunde duka sich vpp til siöös Och ä hwarest
the föllo i land så giorde the jw skadha, och the kalladhes
Ffetaliebrödher, ther aff at the lopo til siöös och hemtade fetalie,
Thå nw konung Albrect fången war, och alt landet gick drotning
Margarethe til handa, begynte komma en mistanke emellen the Swenska och
Tydzska borghare i Stocholm, som höldz konung Albrict til handa, The
Tydzske fruchtade at the Swenske skulle [134] falla in til rikesens
råådh och förrådha them stadhen i händer, och the woro wel sex och
siwtiyo som ther vtinnan mistenkte wore, Så war itt partij ther i
stadhen aff konungens troomän widh hundrade och siwtiyo the ther
kallades Hättobrödher, the synes haffua warit hållare i stadhen, Ty the
haffua gååt i theras harnesk med fulla werio om nettrena om stadhen,
Och the pläghade mykit försmädha the Swenska och kallade them
förrädhare, ther stoor twist och twedrecht aff kom, så at rådhet moste
läta kalla menigheetena på Sancte Gertrude gillestugu, til at affstilla
alt obestond, Thå wardt pålyst, at ingen skulle giffua them andra
hånesk ordh, ey heller tala illa om herrar och förstar, frughor och
jungfrugher, och Swenske och Tydzske sworo sich i förbund til hopa, at
the skulle lijdha och vngella then ene med then andra ää hwad på komma
kunde, Så bleeff thå itt herramöte i Telge i then acht at ther skulle
handlas med Stocholms borghare, Men the Tydzske wille intit besökia
[thet] mötet, [men noghro suenske besöchte thet] och owilien och
mistanken emellen the Swenska och Tydzska förökades meer och meer,
Bliffuo och så någhre Swenske satte i fängelse för noghet taall the
skulle haffua latit sich vndtfalla, och ther aff bleeff itt vplop i
stadhen, så at alle Swenske kommo med theras fullo werio på torghet,
och the Tydzske teslikes, Så bleeff thå then rumoren stillat, och
noghre aff the Swenske som fongne wore gåffuos löse i gen, Men the
Swenske sade sich jw fruchta at the skulle warda förradde, ty thet hade
så lenge warit them spådt, Doch sworo Swenske och Tydzske på thet
sijdzsta sich så til samman, at om the Swenske herrar fingo rådha thå
skulle ingen ting warda the Tydzska förekastat, Ey heller the Swenska
om the Tydzske finge rådha, och ther med skulle alt wara förlijkt, och
ther giordes swara eedher och löffte vppå, Men thet stodh icke länge,
ty mistanken war så stoor, at the Tydzske wille jw gerna wara the
Swenska vmbewaradhe, på thet the icke skulle haffua then faran at
stadhen worde förradder rikesens råådh i händer, Ther före kommo thå
the Tydzske om ena natt til hopa på rådzstughuna och beslutadhe huru
the [135] betzst skulle kunna få the Swenska widh halsen, och hade så
strax bodh om nattena epter the Swenska aff rådhet, när the kompne
wore, kom strax slotzherren med sitt folk aff slottet, och bleeff
vpläsit itt register i huilko bescriffne woro the ther skulle taghas
widh halsen aff the Swenska, och woro noghre i samma register vpteknade
som fyra åår til förenne hade dödhe warit, Aff huilkit noogh merkias
kunde, hwad the Tydzske hade i sinnet med the Swenska longt förra än
konung Albrict fången wardt, Ty som noogh troendes är, at strax
rikesens rådh begynte settia sich vp emoot konungen, wille the Tydzske
borgare gerna wara aff med the Swenska, Men konung Albrect wille thet
icke tilstedhia,
Tha nw registret läsit war, gaffz befalning at tagha them alla widh
halsen som vpteknadhe woro, hwilkit och så skedde, Och the leeddes alle
påå slottet och sattes i hektilse, Somblige aff them wordo jemmerliga
pijnte medh träsåghar, på thet the skulle bekenna sich haffua hafft
noghot hemligit förrädherij emoot konung Albrecht, Men, epter thet
[som] Crönekan innehaller, wille ther ingen sådana bekenna, Så förde
the thå alla fånganar på en lijten holma vtan för stadhen, som kallas
Käplingen, ther wordo the bundne och stengde inne i itt hws, och
brendes så vp med hws och allo, Men hwar ther ingen bekennilse haffuer
warit, eller och noghor clar bewijs til förrädherij, så haffuer thet
warit alt för groofft, at tagha en hoop med folk så jemmerliga aff
dagha, vtan openbara sack, Och thetta skedde Anno domini Mccclxxxix om
somaren, daghen epter Sancti Eskilli dagh ååret epter konung Albrect
fongen war, Men the fetalie brödher om hwilka tilförenne berördt är,
vordo på thet sidzsta så monge, at the begynte tasta til bådhe med
frynt och fienda, så at alla städher lidho stoor skadha aff them och
nödhgades för then skul the til at stilla them, Och thå konung Albrect
hade warit fången i siw åår, i hwilken tijdh en dråpelig skadhe skedder
war på tesse [try] rike, så bleeff thå så dachtingat, at han skulle
giffuas löösz, Och huru then dachtingan tilgick, kan wel merkias aff
itt sendebreff som Biscop Tordh i Strengenes, then [136] på
dachtinganen med war, screff them til aff Stocholm, hwilkit så
innehaller, Weten thet Erlige män, her Henric van Brandis, borgamestere
och rådhmän i Stocholm at twå mechtuge herrar aff Prytzen aff mestarens
och ordanens wegna ther samma stadz, och borgamestere aff Lybek,
Strålesund och the andra städher, haffua dachtingat en ganskan ända med
wora frw drotningenne, så at war herre konung Albrec och hans son skole
löse warda för ena peninga summo, eller Stocholm, eller och åter
inkomma, och ther om haffuer hon troodt otta städher, med Rostock,
Wismar och Stocholm, och åå the dachtingan woro her Werner Axlo, her
Helmolt van Pletzen, och andre fem heller sex riddare aff Mekilborgs
lande, och skildes alla aff Helsingborgh frå wora frw drotningene,
gladhe, fem daghar för Bartholomei, och foro til hertog Johan med the
dachtingan, och haffua taghit före en dagh, såsom är alla helgona dagh,
thå skal hertog Johan och the förnemda herrar aff Prytzen och städher,
möta wora frw drotningene i Alaholm, och wissa the dachtingan, och ther
met en frijdh och soono, och med samma dachtingan skal thå lösz warda
greffuen aff Reppin, om alla andra fångar, är vpskutit vppå then
förnemda dagh, hwad the löösze skole warda på bådha sidhor, eller ey,
Thetta äro the otta städher, Lybeck, Hamborg, [Strålesund] Dantzick,
Torn, Elbinge, Kampen, och ther med antingen Stetin eller Gripeswold,
Så gaffz thå konung Albrect med sin son löösz, epter sådanan
dachtingan, at han innan try åår skulle antingen giffua vth sextiyo
tusend lödigha mark silff, eller låtha Stocholm med then rett han hade
til rikit, drotningene vp, eller och komma i sin fängelse i gen, Ther
med foor han thå til Mekilborgh, och thenna dachtinganen skedde epter
Christi byrdh trettanhundrat fem och niyotiyo åår, Men epter thet the
Ffetalianer eller Fetaliebrödher woro så monge wordne i Östrasiöön at
ther ingen szekerheet war hwarken med then ena eller then andra, och
the hade Gotland inne ther the hade theras tilhåld, Ther före giorde
ordans herrana aff Prytzen sich redho och toogho med macht Gotland in
aff the Ffitalianers händer, [137] epter som sombliga Crönekor
innehålla, Men thå konung Albrect som thå löösz war thet förnam, toogh
han noghro borgamestere aff Rostock och Wismar med sich och foor til
Prytzen och claghade ther öffuer, at Gotland war honom i frå taghit,
Men ordans herranar sade sich haffua taghit landet aff theres fienders
händer som på theras städher och köpmän forarghat hade, Annor
hugswalilse fick konung Albrect icke i then reese, Doch på thet at icke
nooghot obestond skulle vpkomma emellen honom och them, besinnade the
sich på thet sijdzsta så, at the gåffuo honom itt stycke peninge för
then rett han hade til Gotland, och i så motto skola ordans herrana
wara kompne til Gotland epter som en part meena, Men then Swenska
Crönekan giffuer thet icke så före, Men thå <the> Ffitalianer
sågho at örlighit fick en ända, och the woro nw i en long tijdh så wane
at tasta til, ther före wille the och bliffua ther widh, Gåffuo sich så
en part aff them in vthi Westra siöön, skinnade Bergen i Norighe och
wordo så openbara siöröffuare i Westra siöön, och thet warade en long
tijdh förra än the kunde platt nidherleggias, Giorde the och teslikes i
mongh åår skadha här i Östrasiöön, Noghon tijdh epter at konung Albrect
war löösz worden, bleeff hans son junkar Eric dödh på Gotland, Hans
förstinna drotning Rixa, som war greffue Ottes dotter aff Reppin war
och longt til förenne dödh bliffuen, Ther före satte han sich nw fögho
mera före at komma til rikit i gen, och epter thet at tijdhen begynte
forlidha som förelagder war, at han itt aff förberörda wilkor fultgöra
skulle, ther städherne som woro ther godh före, fast påkraffde, Så läät
han thå Drotning Margarethe Stocholm och rikit vp, och bleeff i sin
lijfztijdh i Mekelborg, [och hade Stocholm så när i 10 åår wordet
hallet k. Albrect til handa sedhan han bleeff fångin, ty thet höltz
honom til handa i try åår sedhan han kom til Mekelborgh.]
I så motto som nw förberördt är skildes thenne konung Albrect widh
rikit, och han war then förste vthländzsk konung som sedhan
Christenheeten hijt kom, öffuer Swerige regeradhe, än thå han war
Swensk på sinne modhers weghna, hwilken ther heet Euphemia, [138] och
war hertog Erics dotter, konung Magnus Smeeks syster, Och här lyktades
nw Sancte Erics slächt som i regementit war, Lychtades här och Birger
Jerls slächt, så mykit som til konunga wellet kom, Och haffuer then
slechten itt selsynt wesende hafft, här i rikit, och the haffua meste
parten hafft en ondh affgong, Konung Waldemar Birger Jerls son, bleeff
dödh i sin fängilse, han wardt trengd i frå rikit aff sin eeghen
brodher, konung Magnus Ladhulåsz, Konung Waldemars son bleeff och satt
vthi itt ewight fängelse, Konung Birger konung Magnus Ladhulååsz son,
swelte sina brödher i hääl, Han bleeff landflychtig och dödde i
älendheet, Hans son som til konung korat war bleeff för sins fadhers
skul affhuggen, Konung Magnus Smeek hade och itt ondt wesende, han
wardt aff sina eegna söner twå resor satt aff regementit, Han läät
förgiffua sin äldzsta son, och dödde landflychtig, Konung Albrect grep
sin modherbrodher på Sancti Mathie dagh och hade honom i siw åår i
fengelse, Han bleeff och sielff gripen på Sancti Matthie dagh, och saat
i siw åår i fengelse, som han giorde så gick honom, Han twingade sin
modherbrodher til at låta sich rikit vp, Han bleeff och twingat at låta
thet Drotning Margarethe vp, Sådana Exempel skola wara herrar och
förstar til en späghil, at the icke fördrista alt förmykit på sitt
stora welle, The skola tenkia, at the haffua itt ostadught och stackot
herradöme, och at såsom theras welle är högre än andra menniskiors, så
är och theras fall större än andra menniskors fall, Ty jw höghre en är
besatt, jw större bliffuer hans fall, Birger Jerl giorde itt stycke som
icke mykit förswarlighit är, emoot the Ffolkungar, ää hurudana the doch
woro, Thet synes gudh hardeligha haffua straffat på hans barn, in til
fierde slächte, som han göra pläghar, Och epter som nw berördt är, at
konung Albrect war then förste fremmande konung som Swerige hade sedhan
Christendomen hijt i landet kommen war, så seer man strax aff hans
regemente, hwad vnder fremmande herskap förmoendes är, Med fremmande
herrar kommer mykit fremmande folk, med fremmande sedher, ther landzens
inbyggiare warda förtryckte och vnderkuffuadhe [139] med, Och är thet
naturligit at herren haffuer mera kerleck til sina eeghna landmän och
setter mera troo til them, än til the andra, och ther före warda
landzens infödda män förachtadhe och förarmadhe, och vthländzske män
warda rijktadhe, Så giorde thenne konung Albrect, han ladhe the Swenska
skatt öffuer skatt vppå, at han skulle göra sina landzmän rijka, Han
giorde monga [fattiga på thet han skulle göra många] rijka, Ja så mykit
gaff han androm, at han bleeff sielff fatig ther öffuer, och intit
kunde reckia til för honom, Han achtade icke, at kunna spara, är stoor
rijkedom, Aff monga olaghligha beskatningar plägha komma obestond, som
häär skedde, och summa summarum, thet skickar sich så betzst, om thet
så skee kan, at hwart land haffuer sit eeghit herskap, Thet händer wel
offta, at inländzske herrar äro landena skadhelige, Men fremande
herskap är ganska sellan rikena så nytttogt som thet behöffde, Och än
thå en fremmande herre kan wara godh och froom noogh, så haffuer han
doch fremande sedher, och fremande folk som landena är til
förtryckilse, Ty så är werldennes* lopp, ath wart och itt land wil
bliffua widh sina sedher, och kan icke gerna lijdha förwandlingar, med
mindre at ther kommer buller och förtryckelse vthaff, Så är thet och
vnderstundom bettre, at lata itt land behalla sina sedher, när the icke
alt förmykit onda äro, än at man skulle med obestond införa noghra nyia
sedher som bettre wore, Man seer och the land och rike i hwilkom fögho
skickeliga sedher äro så wel stå widh macht, som the ther skickeliga
tilgår, All land höra gudhi til, han haller them all widh macht, doch
haffuer han icke all land med lijka förstond och skickeligheet, beprydt
och begåffuat, Ther före är thet betzst at hwart land bliffuer widh sin
lagh och sedher, och thet skeer aldra betzst vnder indländzska förstar,
Thetta är icke sagdt fremmande* herrar til förachtilse, Men huru land
och rike plägha ståå vnder fremande herskap, haffuer man lärdt aff
förfarenheetenne, Doch gudh som landen tilhöra, han vpsetter för herra
hwem honom teckes indländzsk eller vthländzsk,
Thå nw drotning Margaretha hade fått Stocholm in, så at hon [140] all
try riken frijt inne hade, gick the Swenska samma nödhen öffuer som
them öffuergick i konung Albrectz tijdh, the wordo förachtade, och the
fremande wordo vpsatte til slott och lään, än thå at fast annars
vthloffuat war, thå the Swenske anamade henne för theres förstinne,
ther och mong breff och insigel op vthgiffuen wore, at rikesens slott
och feste skulle wara i the inföddes och icke i fremandes händer, Men
thet bleeff intit hallet, och thå rikesens rådh claghade ther öffuer
och sade at Crononnes slott och feste skulle besöryas med Swenska män,
epter som the vthgiffna breffuen innehöllo, Thå wordo* the med spott
och spee affwiste, och badh hon at the skulle wel bewara theras breff,
hon wille wel bewara sin slott, lagde hon och ganska monga och nyia
skatter på landet, Hon lagde en rumpo skatt vppå, at bonden skulle göra
skatt aff allan sin boskap, aff hwario rumpo, Hon lagde på at hwar och
en bonde som sin eeghen eeldzstadh hade skulle vthgiffua ena mark,
vndan taghandes, drotninga mark, och noghra andra tungar och
beskatningar som hon hade lagdt på landet, så at thet, bådhe aff then
longa feyden, och de olagligha skatter som på lagdhes, bleeff platt
vtharmat, och alt thet guld silffuer och peningar, som hon här i rikit
öffuerkomma kunde, hwilkit ther drogh til stoora summor, thet
förskickade hon alt aff landet til Danmark, Så at aff all hennes
anslagh wel bemerkias kunde, at hon så wille vtharma Swerighe, at thet
aldrigh skulle komma sich til macht vtan altijdh sedhan bliffua vnder
Danmark, [än thå at gudh hade ther om annat i sinnet,] Hon betrodde
ingen Swensk til at haffua land och lään, vndantaghandes her Abraham
Brodherson, som hade Halland och Wärend och noghra få andra, ty hon
hade thenna her Abraham mykit för öghon Så at han war endeels förmykit
käär, Hon loffuade altijdh goot vth, thå hon noghot begierade, Men
sedhan hon hade fremiat sin wilia wardt thet intit hallet, Och än thå
at thenna Drotning Margaretha högdt beprisat warder aff the Danska,
huilkit icke vndrandes är, ty hon stodh alt ther epter huru hon skulle
förhöya och förbettra Danmark, Doch haffuer hon icke giffuit the
Swenska stoor tilfelle ther til at [141] the skulle [stort] prijsa
henne, ty hon stodh alt ther epter huru the skulle förtryckte och
vtharmade warda, Thet moste man [doch] giffua henne til förenne, at hon
haffuer warit en mechta snell och förstondig qwinna, Men hon haffuer
icke hafft all sijn Rijke lika käär, och är för then skul icke
vndrandes, at hennes Cröneka warder annorledhes bescriffuen i thet ena
rikit än i thet andra, Then ther förtryckt och then ther vphögder
warder, the tala icke bådhe eens om honom som thet gör, Hon läät slåå
itt mynt här i Swerige, thet man så förachteliga än nw pläghar kalla
Drotning Margarethes mynt, påå hwilkit mynt hon läät settia thet wapn
som naturen henne giffuit hade, i thet hon war en qwinna, Och som en
part meena skal thet wara skeedt the Swenska til förachtilse, lijka som
hon wille ther med tilkenna giffua, at the som lätes wara mechta män,
wore doch vnderkuffuade af enne qwinno, och thet skulle myntet bewijsa,
Men hwar hon så giordt haffuer, thå haffuer thet warit henne sielffuo
meera til förachtilse, än the Swenska Thet war witterlighit noogh at
hon war en qwinna, hade ey behöffdz at hon skulle läta thet ledhamoot
komma för hwars mandz öghon, som naturen och hennes naturliga förstond,
lerde henne göma och förskyla, Doch hwad äre hon med sådana stycke
innelagt haffuer, ther kan hwar man döma om, Samma wapn gaff hon vth i
Örebro för itt stadzmerke, hwilkit ther än i dagh på span och bismar
brukat warder henne til åminnelse och sådana prijs som thet werdt är,
[ther rychte gåår aff än i dagh] Hon haffuer altijdh hafft itt
besynnerligit agg til the Swenska, hwilkit, vtan twiffuel, är kommet
aff then owilia som warit hade emellen hennes framlidhna man konung
Håkon, och the Swenska, samma agg och ogunst kunde hon icke bortleggia,
än thå at thet altijdh mykit gott vthloffuat wardt,
Och thå Drotning Margaretha hade noghon tijdh hafft all try riken inne,
begynte hon tenkia til, hwem hon vpsettia skulle för konung epter sich,
och epter thet hon sielff icke hade [lijff arffua], ther före kallade
hon sin systerson en vng hertoga aff Pomern, [142] til sich in i
Danmark, hwilken ther heet Bugislaff, Honom hade hon en tijdh long när
sich, förwende så hans nampn, och kalladhe honom Eric, Sedhan läät hon
kalla all try rikesens rådh til hopa, och rådde them ther til at the
skulle vthwelia hennes systerson hertog Eric til konung, Men henne
wardt swarat, at the ingen annan konung begierade, så lenge hon
lijffde, [the Swenske hade nw lärdt aff konung Albrect och henne huad
the aff fremande herskap förmodha skulle, ty wille the icke gerna ther
til, Och är nogh troendes at the Danske wille icke heller haffua thenna
hertog Erich,] Doch stodh han så hart ther epter at the jw moste fölia
hennes wilia epter, Ther före bleeff thå samme hertog Eric keest och
korat til konung öffuer all try riken, och hyllat på all the Rwm och
städher ther konungar hyllas plägha i tesse try riken, Han hyllades på
Morasteen söndaghen epter Magdalene, Epter Christi byrdh trettanhundrat
sex och niyotiyo åår, och han war thå ganska vng, Han bleeff Crönt i
Calmare til all try riken, och i samma Cröning handladhe drotning
Margaretha så med all try rikesens rådh, at the beswore sich til hopa,
ther stoor breff och förplichtilse giordes vppå, at all try riken epter
then dagh skulle altijdh bliffua vnder en herra och konung, på thet at
teste bettre fridh och roligheet motte bliffua all try riken emellen,
Och skedde samma föreening och bebindelse vnder tesse epterscriffne
wilkor, Fförst at hwart rike skulle bliffua widh sitt nampn, lagh,
rätt, priuilegier, och godha gambla sedhwenior, och ingen ny lagh
införas vtan then menige mandz samtyckie, Hwart rike skal haffua sin
Droszet, Marsk, hoffmestere, och en konungens öffuersta Canceler, Och
konungen skal wara i fyra månadhe om ååret i hwart rikit, epter som
legligheeten sich begiffua kan, Och om thet ena rikit kommer noghor
feyde vppå, thå skola the andra riken komma ty til hielp lika som thet
wore itt rike, och the rike som hielpena göra, skole försöria theres
strijdzfolk som the åstadh senda, med kost och täring, så lenge thet
kommer til thet landet som hielpena behöffuer, sedhan skal thet hålla
fetalien vppe, Intit rikit skal slå noghon feyde vppå, the andra [143]
oåtspordt, Och när konung skal welias skola församblas i Halmstadhe
fyratiyo the betzste aff hwart rikit, så the bliffua tiwgu och
hundrade, om konungen, som framlidhen är, haffuer noghon son then til
konung skickelig är, ää hwad han är yngre eller äldre, thå skal han
näst wara, Hwar och icke så är, Thå skal man först lotta ther om aff
hwilkit rikit konung skal welias, på thet at thet ena rikit icke skal
seya sich wara meera förachtat än thet andra, och sedhan lotten är
fallen på itt riket, skola the tiwghu och hundrade göra theras eedh,
och gåå så til walet, Och om the icke kunna komma offuer eens om koret,
thå skola tolff vthnempnas aff the tiwghu och hundrade, fyra aff hwart
rikit, hwem the welia, han skal wara konung, Thetta äre nw the wilkor,
korteliga beslutat, vnder hwilken thet förbundet skeedde at tesse try
rike skulle altijdh wara vnder en herra och konung, på thet teste
större fridh och roligheet wara skulle riken emellen
Men thet godha man sökte thet fick man intit, vtan thet onda som man
vndtfly wille, thet kom oss öffuer, Fför ty samma förbund bleeff en
rett orsak til alt obestond som man här epter wel förnimmandes warder,
hwilkit ther aff kom, at all riken hade icke lika fordeel och nytto aff
thet förbundet, epter thet at the wilkor, vnder hwilkin förbundet
giordt war, wordo icke hållen, Så at man begynte med tijdhen seya til
konungen, Swerige skal idher födha, Norige skal idher klädha, med
Danmark skole i strijdha, Sådana ordhspråck giffuer jw clarliga til
kenna, hwart vth thet förbundet ländade, Thet kom jw ther til at i
Swerighe och Norighe skulle wara Trälar, och i Danmark skulle wara
herranar, och thet war icke lika fordeel, Ther före wille thå the i
Danmark halla förbundet widh macht, och höllo sich hart widh the breff
och förplichtilse som ther vppå vthgiffuen wore, Men the Swenske trädde
i frå förbundet [sedhan the ther aff en dråpeligh stoor skada fååt
hade,] och wille icke bliffua ther widh, för tesse epterscriffna saker
skul, som i mong breff och register befundna warda, Fförst, The wilkor
vnder hwilken förbundet giordes, wordo intit hallen, [the Danske trädde
strax i frå förbundet [144] och togho konung Christoffer til sin
konung, the Swenske oåthsport.] Cronones slot och feste wordo besatte
med vthländzska män emoot Swerighes lagh och preuilegier, ther före
woro the icke heller plichtige at bliffua widh förbundet, Samma förbund
war Swerige til en Ewigh skadha och förderff om thet skulle länge
wordet hallet, Ty att all Crononnes ränta fördes här vthaff landet til
Danmark, och all then skatt som konungen leeffde epter sich thå han
dödh bleeff, behöllo the i Danmark, Epter thet at konungen wille meera
wara i Danmark än i Swerige, ther före förkoffrades thet och wille wara
som itt hoffuut öffuer Swerighe, och thet Danska ridderskapet förökades
och thet Swenska förminskades, så at om förbundet skulle länger haffua
stådt, hade thet Swenska ridderskapet på thet sijdzsta bliffuit om
intit, och thet the Swenske fruchtade sich före, thet seer man nw i wor
tijdh wara thet Norghska ridderskapet öffuergonget, Teslikes begynte
konungarna offta feyde ther i Danmark, med Holsten och the Tydzska
städher the Swenska oåtspordt, doch skulle the Swenske dragha ther wth
med, sich til en oboteligh skada, För tesse och flere sådana saker
skull wille the Swenska icke bliffua widh thet förbund som i Drotning
Margretes tijdh giordt war, Epter thet nw the Danske wille hart halla
sich widh förbundet, och the Swenske wille thet icke, som nw sagdt är,
Ther fore äre kommen mykin obestond, örligh och krigh riken emellen, Ty
the Danske meena sich haffua rätt till Swerige aff thet samma
förbundet, at the Swenske skola haffua then konung som the haffua, och
ther före är förbundet wordet itt tilfelle och en rätt orsak til aldra
största skadha och förderff riken emellen, Ther och mykin inbyrdes
twist och twedreght affkomen är, som man här epter aff Crönekenne
förnimmandes warder, [och nw wilie wij komma til historien ighen
Och skall man wetha at] än thå at konung Erich war Crönt och korat till
all try riken, som förberördt är, Så stodh doch Drötning Margareta
sielff mest regementet före, så lenge konungen kom till Moghen ålder
som aff mong stycke noogh merkiandes är, Och epter thet korssherranar
hade Gothland inne, ther före begynte Drotningen [145] tenkia till huru
hon skulle få thet i gen, och hade först i sinnet at tagha thet in mett
häärsköld, och sende för then skuld, her Algut Magnusson och her Abram
ther in vppå landet, mett ganska mykit folk, och thetta skedde epter
Christi byrdh fiortan hundrat och try åår, Och widh Sancti Martini
tijdh finge the Gothland in, och bygde ther fem feste på landet,
bestallade Wisby och beskantzade thet altt om kring, Men the
korssherrar aff Prytzen kommo ther och in vppå landet med stoor macht,
slogho Drotningenes folk vtaff, och bruto nidher i grund the feste som
the Swenske vpbygdt hade, Doch skedde ther skade på bådha sidhor, Thå
nw Drotningen sågh at thet wille falla förhåårt om hon meera skulle
feyda ther om, gick så till och wille lösa landet igen för peningar,
och lagdhe en ganska swår skatt på Swerige, tolff öra aff hwario stughu
öffuer heela rijket, och löste så Gotland i gen för Tiyotusende Noblar,
än thå at thet war för tiwgutusende Engelska Noblar aff konung Albrect
vtsatt, kan hända at thå korssherranar sågho att the icke kunde behalla
landet vtan swåra bekosningar, Ther före togho the hwad the kunde få,
och läto så landet fara
Och thå konung Erich war så til ålders kommen, bestelte Drotning
Margaretha honom ena förstinno, konungens dotter vtaff Engeland [een
part meena konungens dotter aff Portugalen,] benemd Philippa, och til
att hemta Jungfruna, wardt wthsend, aff Swerige her Ture Benctsson och
twå riddare aff Danmark, mett sådana fölie som ther till hörde, När the
kommo heem igen mett jwngfrune wardt konungens bryllop hollet i Lund i
Skåne, Samma Philippa förde mett sich i frå sin fadher i brudhaskatt,
en pening aff guld, så stoor at han hultt till många twsende gyldene,
Anno Mcdviij bleeff Erchebiscop Henric dödh, Samma åår bleeff her Steen
Benctsson dödh på sitt slott Marienborgh widh Enekiöping, Året ther
epter läät konung Erich halshugga her Abram broderson, medhan Drotning
Margareta än nw leffde, Men för hwad sack skull giffuer wår Swenska
Cronika icke fore, Ther moste haffua waritt stoor brott på färde, Epter
thet att Drotning [146] Margaretes wenskap intitt kunde hielpa, ty han
war henne ganska kär, och hon läät stichta ena prebendo epter honom i
Roskyld som kallas her Abrams prebende.
Epter Christi byrd fiortonhundrad och tolff åår, bleeff Drotning
Margaretha dödh aff pestilentie i sitt skep widh Flemszborgh på Simonis
& Jude affton [thå hon war widh 60 ååra gammull] widh aderton åår
epter hon hade fått Stocholm mett Swerige frijtt och qwitt in epter
konung Albrecht, och thå hon dödh war och konung Erich kom til sitt
fulla regemente, hölt han thet wth som Drotning Margaretha för honom
giord hade, Han förlente Danske och Tydzske slott och lään och achtade
intitt hwad han i sinne Cröning vthloffuad hade, The Swenske wore
hwarken betrodde till land eller feste, wtan the moste leffua widh sitt
arff och eeghitt, och ther til haffua såå monga och swåra bekostningar
at the platt bliffuo förderffuade, Fför ty medhan Drotning Margareta än
leffde begyntes en feyde emellan konung Erich och herranar aff Holsten,
om thet hertoga dömett Slesszwijck, huilkit han wille haffua i gen
vnder Danmark, Men the aff Holsten wille thet icke sleppa, Ther fore
fleeff ther en skadeligh och longsam feyde vthaff, Läät och så konung
Erich sina Ffittalianar offta tagha skep vpp i siön som i siöstädherne
heema woro, kom och så til openbara örligh emellen honom och them,
Tesse feyder emellen konungen och the Holster, och them aff
siöstädherne, warade öffuer sex eller siw och tiwghu åår, altt till
tess att the Swenske begynte settia sich vpp emoot konungen som man här
förnimmandes warder, Men huru then feyden haffuer sich aldeles
förlopitt achter man icke mykit om att tala, vtan hwad här i rikitt
skedt är, achtar man i tesse Cröneko beröra, then ther widhare förstond
haffua will aff thenna långsamma feyde, han må Läsa Danska och Tydzska
Cröneker ther om, Men hwad skada och förderff tesse try riken hade aff
then feyden och huru mongh from Man ther kom om halsen, thet wore
förlongt att scriffua, besynnerligha låg jw the Swenska störste tungen
vppå, Ty the skulle altijdh wthe wara mett theres skepp [och folk påå]
theres eghen kost och täring, och hade ther til ingen hielp [147] aff
konungen, vtan på theras eegen skadhe moste the wara wthe, aff huilkit
the Nödhgades pantsettia och bortsälia theras arff och eeghet, Och ther
the Swenske wordo fonghade som offta skedde, Moste the sittia mong åår
i fängilse, och än thå så framt the wille lösa warda, sielffue betala
theras kost och lösa theras fengelse, så att the platt wtharmade wordo,
Såsom thet skedde mett her Brodher swensson, Gregers Månsson och ganska
monga andra, som the Lybeske fångatt hade, huilke ther såto i siw eller
åtto åår i fengelse, Och epter then feyden warade så lenge, Lagdes
oseyelighe monge skatter och tungar på landet, Thet Swenska
ridderskapet moste altijdh wara vthe för fienderne, ther the wordo
förarmade wtöffuer, och then menige Man förarmades mett monga
beskatningar och gierder som them på lagdes, Och så förökades skatten
at aff Markaland jordh gaffz jw som mest tolff eller sextan march i
stoora skatten, vndantaghandes the små skatter och gierder som intit
reknas kunde. The Swenske moste jw altijdh haffua bekostningar mett
vthreesor, och hwad thet icke hielpa kunde, så betungadess the så offta
med herra Möte som the besökia skulle, at the förtärde bådhe löst och
fast, Och all then skatt och vthgärder som aff landet vthgick, thet
sendes alt till Danmark, Så at på thet sijdzsta inga peningar woro
quarre her i landet, vtan när konungens befalninges Mään Tydzskom och
Danskom, [så at för peninga trång skull galtt en gijll oxa 12 öre, och
en gijll koo 6 öre.] och ther mett lychtades thet, at ingen Swensk
kunde vndtsettia then andra, vthan then ther såå nödhstältt war, at han
moste selia och pantsettia goodz och gåårdar, löst eller fast, han
moste gåå till the Danska och Tydzska, the köpte thå altt till sich.
Teslikes hade och konung Erich insatt en Dansk Erchebiscop [til Vpsala
så at the Suenske jw fögha rådha skulle Samma Erchebiscop] heet
Johannes Jerechini, han insattes emoot Capitelens wilia, Men för sitt
onda leffuerne skull wart han aff satt i gen, och bleeff så biscop i
Skalholtt på Island, ther bleeff han [oc] jemmerliga i hääll slaghen,
Han skildes widh Vpsala anno domini Mcdxxj, Tw åår [148] ther epter war
en starker winter, at Östra siöön war så öffuerlagd med isz, at man
kunde mett hest fara skepledhena ifrå Dantzske till Lybeck, och ifrå
Pomern till Danmark.
Epter Christi byrdh fiortonhundrat och trettiyo åår bleeff Drotningh
Philippa dödh på tolffte dagh Jwl, och bleeff begraffuen i Wadzstena
ther hon [mykit plägade wara och] dödh bleeff, [och konungen gaff try
tusend nobblar til klostret för hennes skull.] Hon war en froom
förstinna, och hon fick aldrig barn med sin man, [Om hennes dödh
wardher så scriffuit, Thet haffuer sigh så begiffuit at tha konung
Erich hade feydat medt Siöstäderna for han vp til keysaren, foor och så
i samma reeso till Hierusalem, Medhan han bårta war, wille dröttningen
och leta leggia någhon ära in och vinna prijss, och leeth vthredha fäm
och siwtyio skep stoor och små som för handenne woro, och leet them
löpa in för Stralesund, Ther giorde the och någhon skadha, Men wädhret
trängde them sedhan in vthi eena wijck, ther the icke kunde komma till
värnn. Ther kommo thå the Lybbeske och the aff Strålesund på them (dogh
medt fögo macht) och ladhe ther största deelen nidh aff konungens skep
och folck, och fingo meer än try hundrade fångar, Thå konung Erich fick
wettha huru tilgångitt war, och kom heem, trachterade han dröttningenne
så i sinne wrede och grumhet, at hon fick ther aff sin dödh, Och sades
hon thå wara haffuandes,] Året ther epter bleeff Erchebiscop Johannes
Haquini dödh then ther en munk warit hade i Wadzstena, han bleeff
spetelsk och dödde hasteligha.
Epter thet nw som förberördt är, the Swenske woro i stoor betryckelse,
Ridderskapet vtharmades med vthreesor, och then meenige Mann med monga
beskatningar och vthgierder, och konungens befalninges men plåghade
böndrena vthan barmhertigheet, besynnerligha war en Dansk slotzherre på
Westeråårs benemdt Jösse Erichsson, han bedreeff stort Tyrannij på
böndrena, besynnerliga på them som bodde i Dalerne, så at han läät
sombligha vphengia i rööck, och mong annor obequemligh och obarmhertig
stycke bedreeff han vppå them, Ther före bleeff på thet sydzsta en
[149] vpreesning och rumoor emoot konungens befalninges Män, huilkit så
tilgick,
Thå nw the Tydzska och Danska befalninges Män hade i mong åår plåghat
almoghan och giordt böndrena mykin orett, och inghen war then the kunde
sich clagha före, ty konungen wistades alt i Danmark, och läät sina
befalninges Män betäma med Swerige, [Thet som vthloffuat war at han
skulle wara fyra månade i huart rijke om ååret, war platt förgätitt.]
och än thå the som orett lijdho offta hade theras bod til konungen, så
wederfoors them doch fögho rett, [vthan offta öffuer theres skadha
wordo slagne oc illa tracterade aff konungens eghna hender,] Men
största clagomålen war emoot förnemda Jösse Ericsson, huilkin ther
altijdh screff konungen till, och begick thet så mett sin scriffuelse
at the som honom beclagade worde intitt betrodde, Så war en Mann
boendes på Kopparberget then ther heet Engelbrict Engelbrictson, han
war en liten man til wext, doch snäll och dristigh, och kunde weel tala
för sich, Han önkade sich offuer then orett Dalakarlene offuergick, och
togh sich thet före, at han wille föra theras claghomål in för
konungen, til huilkit han noogh skickeligh war, ty han war i
herratienest vpfödder, Han foor til Danmark och beclagade ganska
storliga för konungenom, öffuer Jössa Ericson, för then stoora orett
han giorde them fatiga almoghan i Dalerne, och förplichtade han sich på
sin halss at han icke annat wille seya än thet som sant war, Han fick i
then resen ey annor swar, vtan at konungen screff Rikesens rådh til, at
the skulle fara vp i Dalerne och ransaka om thet ärendet, och giffua
honom thet sidhan tilkenna, Doch skulle Jösse Ericson bliffua i sinne
befalning, Thet skedde som konungen begierade, och rikesens rådh screff
honom til om thet stora öffueruold och orätt som then fatige Almoghen
leedh, Engelbrect toogh breffuet, och foor ther mett åter til konungen
i gen, och eskadhe rätt på Jösse Ericson, talade och clagade så
dristeligha at konungen bleeff wredh och sade til honom, Tw clagar
altijdh, gack tin wägh, och kom intit mera för min öghon, [150] Thå
gick han bort, och mumbladhe widh sich sielff och sadhe, Än skal jach
en gong komma i gen,
Thå nw the i Dalerne såghe sich intit vthretta kunna hwarken med breff
eller bodh, församblade the sich Man aff huse, och sade sich heller
wilia döö än lenger lijdha sådana bedröffuelse, Toogho såå Engelbrect
för en höffuitzman, och drogho nidh til Westeråårs, Ther mötte them
nogre aff rikesens rådh, huilke ther funno sätt och lempo til at the
stillade böndrena, och kommo them til at gåå heem i gen i then gongen,
Doch swore the ther vppå, at the aldrigh epter then dagh skulle giffua
Jösse Ericson skatt, Och thetta skedde anno domini Mcdxxxiij om hösten,
[och thå hade k. Eric warit konung widh 37 åår, och sielff regerat
epter dröttning Margaretes dödh 25 åår,] Men thå the woro heem draghne
och altt war stillat, hade Jösse Ericson sina tienare vp i Dalerne och
läät vthkreffuia skatten, Ther bleeff åter thå itt buller och rumoor på
nytt, och widh midfaste tijdh gingo the nidh och bestalladhe Westeråårs
slott, och thå hade the well brutit slottet nidh, hwar rikesens rådh
icke hade lagdt sich ther emillen, Thå wardt så handlat, at Jösse
Ericson skulle affsettias, och them skulle skee räät på theras
claghomål, och slottet Antwardades Greffue Hans, Han satte ther sin
fogda vppå Melchior Görse, ther mett gingo Dalakarlane heem igen och
meente än thå at konungen skulle lääta them skee rätth epther theres
Claghomåål och rijkes rådz scriffuelse, Men thå the förnummo at ther
bleeff intit vthaff, vtan at rycktet gick huru the skulle få en werre
tyran igen, ther före gingo the thå eendreghteliga vth, och brende
först vpp Borghanääss, drogho så till Köpungs huuss, Thå her Johan Vale
som ther war höuitzman vppå thet förnam, öffuergaff han slottet och
rymde till Stäkaborg, Så brende thå böndrena slotett vpp, Och så
begynte Engelbrect handla med almoghan i Wesmanna land at the skulle
wara honom behielpige at frelsza landet vthaff wthlendzska manna
hender, huilkit the och så giorde, Och thetta skedde widh Midhsommars
tijd, Så screff han teslikes alla frelszes Män ther om kring til, at
the skulle komma till honom, och [151] så droogh han ååt Westeråårs,
Och Melchior som fogden war mötte honom på wäghen, Thå befalte
Engelbrect at han skulle låta honom slottet vpp, huilkit och daghen
ther epter så skedde, Så antwardade thå Engelbrect, her Nilss
Gotzstaffzson Erich Pukes fadher slottet, och handlade så med frelszet
at the skulle hielpa til och frelsza theras fädhernes land aff omilla
manna hender, till huilkit the intit nödughe wore, Läät och Engelbrect
sådana bodh vthgå, at huilken som befunnen worde then ther icke wille
med, hans gårdh skulle giffuas til sköffuel, och han sielff skulle
ingen fridh haffua, Sedhan droogh Engelbrect med them han hade mett
sich til Vpsala, och hyllade altt Vpland til sich, och epter thet at
böndrena woro förmykit betungade med swåran skatt, ther före medt
ridderskapens rådh som med honom woro, slogh han tridie parten vthaff
skatten, ty skatten war i konung Erics tijdh altt för höögh, Oc näär
böndrena sågho at the wordo lijsade i skattenom, wore the teste
welwiliugare til at göra thet som Engelbret begierade, På then tijdhen
war Eric Puke på Korsholm then han inne hade på hans fadhers her Nielss
Götzstaffzsons wegna, Samma Eric war en mectha hielte, honom screff
Engelbrect till at han skulle bewijsa sich som en Swensk man, och
tilhielpa ther i Norlanden, at rijket motte komma vthaff then nöödh som
thet vthi war, Then befalning toogh Eric Puke gerna widh, hyllade all
Norlanden til sich, och medt Helsinganas tillhielp läät han vpbrenna
Faxaholm i grund, och förskickade så itt taal folk til Åland och läät
bestalla Castelholm, huilkit en quinna i förläning hade, aff
konungenom, Hon heet frw Idha, hennes befalningesman heet her Otte
Puggewisch, och war en stoor prålare, Men strax han wart bestallat,
fördachtingade han sich och gaff slottet vpp, Thå Eric Puke hade alt
thetta wthrettat i Nordhlanden, foor han til Engelbrect, Och medhan
thetta besteltes i Vpland, reeste reekbona sich vpp och drooghe till
Gripsholm, thet slottet hade en inne som heet Hartwick Fflögh, som han
förnam at böndrena kommo draghandes, läät han bära alt thet betzsta
ther war til skeps, stickade [152] så eelden på slottet, och foor til
Stocholm, Han war en stoor tyran, ther före torde han icke bijdha
böndrena.
Thå nw Engelbrect hade församblat ganska mykit folk, droogh han ther
med för Stocholm, belägrade sich på Brunkabergh och kallade Hans
Kröpelin vth til sich, och war samma Hans en Erlig och beskedelig Mann,
Hwar konung Erics foghder och befalninges män hade alle sådana warit,
hade thenne vproor weel bliffuit till baka, Onda fogdar pläga settia
herran aff högsätet, Thå Hans Kröpelin vthkom, Eskade Engelbrect på
Stocholms slott och stadh, Men Hans swarade at thet wille icke wel stå
honom så slätt vpläta sin herres slott och stadh, Doch epther long
förhandling satte the i dagh in till Sancti Martini tijdh, Så foor
Engelbrect til Örabro, bestallade thet slottet, och then ther vppå war,
heet Kätilbergh, Ther bleeff så dachtingat, at om samma Kätilbergh icke
finge vnsetning aff konungenom innan sex wikor, thå wille han giffua vp
slottet, Sedhan foor Engelbrect till Nyköpung, then thet hade heet
Albrect Styke, han dachtingade och såsom Kätilbärgh, Thädan foor
Engelbrect til Ringstadhaholm, then ther vppå war heet Henric Styke,
thå slottet äskades aff honom, swarade han illa, therföre läät
Engelbrect göra en flotta med ena höga bygning ther vppå till storm
beredda, Och medhan han thet hade förhender, fick han wetha, at
rikeszens rådh war kommit til Wadzstena i frå konungenom, ther före
läät han mesta parten aff folkit bliffua ther qwart, och han foor
sielff till Wadzstena, ther fan han Biscop Knut aff Lincöpung, Biscop
Sigga aff Skara och biscop Thomas aff Strengenes med monga andra aff
Ridderskapet, med them kom han ther til orda, och gaff them sakena före
hwi han hade sådana företagit, Han wille frelsza riket aff then
träldoom som thet i long tijd vthi warit hade, ty at sedhan konung
Magnus skildes vidh riket, hade här warit tyranner och icke konungar
the ther rikesens skadha och fördärff sökt haffua som tyranner göra
plägha, och icke sökt rikesens och then meniga Mandz betzsta som
konungs embete kräffuer, ther the och haffua giordh theras eedh vppå,
The haffua lagdt landena större skatt [153] vppå en thet förmå at
dragha, och Sweriges lagh och godha gambla sedhwenior medhgiffua, The
haffua warit herrar sich til godha och icke rikena tilgodho, [the
haffua giord landet fultt med vtlenningar, och förtryct the Suenska.]
Och annat mykit gaff Engelbrect rikesens rådh före, och begierade at
the wille tilhielpa med, at riket motte frelst wardha aff then träldoom
som thet vthi war, och komma til then frijheet ighen som thet pläghar
haffua,
Thå swarade honom rikens råådh at them stoodh thet icke til görandes,
så trädha i frå theras herra och konung then the hade sworit hulskap
och mandzskap, the moste jw halla theras eedh, Swarade Engelbrect them
i gen, at konungen hade sworit them mongha eedher och inghen aff them
hållit, ty wore the icke heller plichtoge at halla honom thet the
sworit hade, för ty ther vppå hade the sworit honom huldskap och
mandzskap at han hade först sworet them til at han wille halla them
widh Sweriges lagh och besettia rikesens slott och feste med infödda
män, på sådana hans eedh hengde the theras eedh, Nu när han nw icke
hölt sin eedh som theres eedh hengde wppå, så war theras eedh [(sadhe
han)] om intit, Medt sådana stycke och annat meer, wille Engelbrect
beweka rikesens rådh til at falla i frå konungen, [och wille han gerna
haffua beuekat rikesens rådh til sitt sinne med godho, at thet motte
teste fastare wara som han för hender hade, at han hade hafft rikesens
rådh weluileligha med sigh,] Men the sade ther kort Ney till, ty the
wille bliffua widh theras huldskap och mandzskap, och meente till
ewentyr at thet war icke lofflighit strax settia sig emoot sin herra
och konung, at han i någhon motthe försåghe sich, annars kunde inthit
herskap bliffua beståndandes, Hoo är then herre som sich icke i någhon
motto förseer? Skulle strax vndersåterne settia sich vpp emoot honom,
thå woro aldrigh intet stadigt regemente til, Ey är heller hwar Man
skickelig ther til, at wara konungens domare, och döma ther om när
konungen bör warda aff sätt eller ey. Inga menniskior kunna [bliffua] i
vmgengelse med hwar annan, medt mindre then ene moste jw mykit lijdha
och vndragha med then [154] andra, Moste Mann nw mykit lijdha aff sin
wedherlika så framt man will med honom i vmgengelse wara, Mykit meera
moste man lijdha och vndragha med sin herra och konung så framt man wil
haffua noghot stadhigt regemente, Mann moste vnderstundom lijdha en
tyran, på thet man skal vnduika monga tyranner, Ther intit herskap är,
ther gör hwar och en som honom löster, och bliffua så mångha tyranner,
Ther före är bettre lijdha och vmgella med sin retta herra, än at warda
vnderkuffuat aff monga, Thenna grunden synes rikesens rådh haffua
hallet Engelbrect före, än thå at the woro vnder stoor träldoom, haffua
och gerna welat wara förlåssade, Doch syntes them icke än nw haffua
redheligha saak noogh ther til, at the skulle trädha i frå thet
huldzskap och mandzskap som the konungenom sworet hade, Thå Engelbrect
förnam at the stodho faste i theras sinne, sloog han på en annan
strengh, och sade them thet aluarliga til, at the antingen skulle seya
konungenom huldskap och mandzskap vp, eller thet skulle kosta them
lijff och godz, och han wille tagit them strax widh halsen, När rikens
rådh thet hörde, sade the sich wilia fölia hans wilia epter, ty om the
thet icke giordt hade, thå hade theras gårdar wordet till sköffuels
giffne, och bönderne hade slagit them i hääl, Ther före hade the nw
orsack noogh til at seya konungenom huldskap och mandskap vpp, Så
beramade thå Engelbrect breffuet, med huilkit the vpsade konungenom
theres huldskap, troskap och mandzskap, The beseglade thet och sende
thet til konung Eric, Thå thetta så bestelt war, foor Engelbrect til
Ringstadaholm, thet fick han strax in, med dachtingan, för ty Henric
Styke fruchtade stoorligha för then flotaborg som giord war, Thädhan
droogh Engelbrect till Stäkaborgh, ther Johan Wale war som flydde i frå
Köpings slott, och med första dachtingan fich han slottet in, och thet
Antwardade han biscop Knut i händer, Så kallade han Östergötharna til
Suderköping, och handlade så med them at en part aff them droogh nidh
til Stäkaholm, huilkit en Dansk Man inne hade som heet Lage röödh, thet
bestallade the och lågho ther före i sex wikur, Men epter thet the icke
kunde winna thet, ther [155] före sattes thet i dagh til Sancti Martens
tijdh, En part aff Östgötarne som hade Herman Berman til Höwitzman
droogh till Rumblaborgh som her Otte snaps inne hade, Han swarade kort,
och wille icke giffua vp slottet, ther före bars ther eeld vppå, så at
han noogha vndtslap med liffuet, och slottet bran vpp, Så drogh thå
Herman Berman med sitt folk til Trullaboorgh ther Henning van Langen
war Höffwitzman vppå, Han gick aff medt beholdna håffuor, och slottet
brendes vpp, Sedhan droogh Bärman för Pijcksborgh och giorde med thet
slottet, som med the andra, Men Engelbrect foor sielff till Örabroo,
thet slottet [fick] han med sådana skääl, at han gaff Kätil bergh
tusende marck peninga, Så droogh han för Axewal, huilkit en Dansk man
inne hade, som heet her Anderss Nielson, thet slottet bestallades och
Eric Puke war ther höffuidzman före, och så screff Engelbrect til them
i Wermeland, at the [skulle] bewijsa sich som Swenske män, och satte
them Pedher Vlffson til höffuidzman, The wnno och brende vp Edzholm som
Herman Gizeler inne hade, [och Agnaholm som her Anders nielsson inne
hade] Och Daleborg som Palne Jönsson en Dansk man inne hade, Men
Engelbrect droog sielff för Opensteen, Som Marten Gråbo innehade på
greffue Hanses wegna, han gick aff med håldna håffuor och slottet wart
vpbrendt, Sedhan achtade Engelbrect sich til Örasteen, som en Dansk man
ther Jösse Laurentzson heet inne hade, Han toogh thet betzsta som på
slottet war, stickade så sielff eelden på slottet och rymde til Danmark,
Thå thetta så alt bestelt war, droogh Engelbrect med mykit folk in i
Halland, och alt Norra Halland gick honom til handa, och emellen her
Axel Pederson, som Wardbergs slott inne hade, och honom bleeff så
förhandlat, at han skulle haffua sin fogda ther i landet, och Axel
skulle platt inthet befata sich ther med, Doch skulle Engelbrectz fogde
läta honom få halff parten aff skatten, Så brendes och Falkenborg vp,
som Åke her Axels son inne hade, Och Engelbrect droogh til Halmstadha,
ther kom han strax in, Men the aff Skåne församblade sich mykit folk,
och beleghradhe sich widh Laghaholm, [156] emoot them droogh Engelbrect
med sitt folk, doch war Elffuen emellan bådha häranar, Ther kom thet
thå til sådana wpslagh, at emellen Swerige och Skåne skulle wara en
fast fridh ther mong breeff och insigel woro på wthgiffuen, Och giordes
fridhen med sådana beskeed, at om noghon parten wille trädha i frå
fredhen, thå skulle han läta then andra thet första tolff wikur til
förenne, The Swenske skulle ther om senda bodh til Lundh, och the
Skåneske til Wastena, och thå thetta så bestelt war, droogh Engelbrect
heem i gen, Och thetta som nw förtalt är huru slotten woro intaghen,
skedde epter Christi byrdh fiortanhundrat fyra och trettiyo åår, och
thå handlades om fridh emellen konung Eric och siööstädherne,
Så hade Engelbrect nw fått mesta parten in aff slotten i Swerige och
största deelen aff them hade han nidherbrutit och vpbrendt, Ther
somblige prijsade och somblige lastade honom före, såsom ther om noogh
pläghar disputeras, huilkit rijkena skal Nyttoghara wara, haffua mongh
sloott eller få slott, Somblige giffua thet [så] före, at thet är icke
gott haffua mong slott, och tesso saker geffua the före, Ther mong
slott äre warder almoghen förmykit betungat, Och the som slotten
innehaffua fördrijsta sich ther vppå, och göra mykin oret och
öffuerwold, settia sich och offta vpp emoot theras herra och konung,
huilkit the icke giorde om the icke hade feste ther the kunde förlåta
sich vppå, Och om rikesens fiendar få landet in, så äro the teste
bätter befestadhe, at the haffua mong slott, och ära icke sedhan så
godhe til at vthdriffua, Tessa och flere sådana saker giffua the före
som seya icke gott wara haffua mong slott, Men then andre parten
haffuer tessa saker för sich, Ther få slott äro ther kunna fienderna
som falla in i landet snart haffua fromgong, Ey kan heller en olydigh
almoghe som till rumoor och vplop benäghen är, wel hållas i twång, och
lydachtigheet med mindre öffuerheeten haffuer mong feste, Och ther
öffuerheeten haffuer få slott och feste, ther är hon snart aff seet,
hwilkit rijkena pläghar wara en dråpeligh skada, ath offta skeer herra
skiffte, Ther före på thet man må behalla itt stadight regement, är aff
nödhenne haffua mong slott och feste, Tessa [157] stycker och flere
sådana haffua the före sich som seya rikena nyttigt wara haffua mong
slott och feste, Doch ware med slott och feste huru thet kan, then
herre är wel befestat både för gudh och Menniskior, som sina vndersåter
haller widh lagh och retth, och låter them inthet öffuerwold eller
orett skee, En weluiliogh Almoghe är bättre än mong slott och feste, Om
almoghen är weluiliogh, thå är thet herrenom inghen skade at han
haffuer få slott, Men ther herren skickar sich så, at han haffuer en
owiliogh och ogönstogh almoghe, ther hielper honom icke mykit at han
haffuer mong slott och feste, och thet seer man här med konung Eric,
Honom kunde jw inthit hielpa at han hade mong slott och feste, och
ingen hyllest, Thet skal konungen rekna för thet starkesta slottet at
han gör rätt och skääl, ty thå haffuer han bådhe gudh och Menniskior
med sich, Men gör han öffuerwold och orett thå haffuer han både gudh
och Menniskior emoot sich, och hielper så hwarken borgh eller feste, Så
är och inthet twifflandes at thet stoora öffuerwold och orätt som
skedde i landet, och i long tijdh skedt hade, både i konung Albrictz,
Drötning Margaretes och thenna konung Erics tijdh, haffuer warit retta
orsaken hwi böndrena haffua brutit så mong slott nidh, Swärige är itt
sådana land som med Mosar bergh och skoghar så befestat är, at almoghen
icke lenge kan med twång och macht vnderkuuffuas, Ty the haffua stoor
tilfelle at settia sig vp emoot theras herra, Ther före regeras Swerige
myckit bätter med weluiliogheet, en med mykin strengheet, Och om konung
Eric hade thet besinnat, hade thet icke så gått med honom som thet gick,
Thå nw Engelbrect hade fördriffuit alla vthlendningar som konung Eric
för befalninges män vpsatt hade, och hade latitt all slott som i gen
wore med all land och lään komma i Suenska manna hender, Tilstadde han
icke at noghor i hans heer skulle i nogon motto förargha sich in vppå
böndrena, och icke tagha them i frå med öffueruold så gott som til en
höne, aff huilkit Almoghen bleeff honom ganska gönstig, Men thå konung
Eric hörde huru i Swerige tilstodh, församblade han aff Danmark alt
thet folk han [158] öffuerkomma kunde, förscreff och mykit folk aff
Tydzland, bereedde en stoor skeps flotta, och achtade sich til Swerige
at wedergöra thet som ther skeedt war, Men han fick stoor storm i siön,
och mong aff hans skip förgingos, och hade han när sielff bliffuit
borto med, Doch med stoor nödh kom han på thet sydzsta til Stocholm,
Och thå Engelbrect thet förnam, reeste han strax alt landet och kom för
Stocholm, Vplenninganar läghrade sich på Nörramalm, Sudermannalandz
inbyggiare på Södhramalm, Men Westmän och Näriker, ther Engelbrect war
sielff med, lägrade sich widh Longholman, Och när thetta så skedde,
bereedde rodzmännena sig til at storma Östhammars slott, Men när fogden
som ther vppå war, thet förnam, toogh han til skeps alt thet betzsta
ther war, stickade så eelden på slottet, och foor till Stocholm, Och
thå konungen sågh at han war så bestallat på alla sidhor, läät han
bewara gråmunkaholm och Helge Andz holman ganska wel, och så sattes
thet i dagh, på thet han skulle komma med the Swenske til ordha, och
när the samman kommo, sporde han them til, hui the wille skilia honom
widh riket, Thå Swaradhe the Swenske at the icke achtade drijffua honom
platt vthaff riket, vthan thet the giorde, skedde i then acht, at the
icke lenger wille läta trengia sich i frå Sweriges lagh, och thet som i
hans Cröning vthloffuat war, och the budho sich til rettha, och wille
stå til swars för alt thet the bedriffuit hade, Och begierade domare
ther the kunde settia theras sak i retta före, och läta höra theras
clagamål, the wille lijdha och vngella hwadh retthen giffua kunde, Och
sade the jw thet, at the wille bliffua widh theras gambla frijheeter,
och Sweriges lagh, Men konungen wille huarken läta them bliffua widh
theras frijhheeter, eller läta sakena komma i rettgong, [menandes sich
icke wara plichtig at ståå sina vndersåter till retta,] Ther före
vthrettades i then gonghen inthit meer, vtan at thet sattes i dagh til
junfru Maries födelse dagh somaren ther nest epter, och skulle
konungens fogdar intit befata sich med landet, Och skedde thenna
dachtingan i Helgeandz hwset på Sancti Martini dagh, Och hade Hans
Kröpelin Steket inne, thet befalte konungen [159] vpbrenna, hwilkit och
så skedde, at thet icke skulle komma i the Swenskas hender, Så foor thå
konungen til Danmark i gen, och läät bliffua sex hundrat aff sitt
[strijdz] folck qwart i Stocholm, Men the Swenske bestemde itt herra
möte i Arbogha på trettonde dagh jwl, ther the och samman komme, och
ther vthwalde [the] eendrechteliga Engelbrect til rikesens höffuidzman,
Andra goda män skickades och om kring, som hwar på sin landzända achta
skulle,
Thå rikesens rådh nw så församblat war i Arboga, screff Hans Kröplin
them til, och begierede wara med them til ordha, Så bleeff beramat itt
möte i Sictwna widh kindersmesso tijdh, tijt foor Hans Kröpelin, och en
korss herra aff Prytzen med, som på then tijdhen war i Stocholm, The
beflitade sich både storliga ther om at thet motte komma til itt gott
bestond emellen konung Eric, och the Swenska, Men rikesens rådh stodh
jw ther vppå, at them war mykin orett och öffuerwold skeedt, och
begierade at saken motthe komma i rettgong, Doch begierade Hans
Kröpelin och korss herren at thet motte komma til itt gott midhel, och
ther sade the sich wilia wara goda meklare til, wordo the och så
förskickade til konung Eric, och hade the Articlar med sich som the
Swenske föregiffuit hade, Och thå konungen hade med sina goda Män til
rådz warit, wart beleeffuat itt herra möte i Halmstada, Ther kommo thå
til hopa Swenske och Danske, och som noogh troendes är Norske med, the
ther handla skulle til fridh och roligheet, och til samma möte war
kommen Erchebiscop Olaff aff Vpsala, huilkin konung Eric i longh tijdh
icke lijdha kunde, för ty samma Erchebiscop Oloff war korat til biscop
konungenom oåtspordt, ther före tilstadde han honom icke komma til
Domkyrkiona, vtan han satte en annan i hans stadh som heet Arend och
war tilförenna biscop i Berghen, Han bleeff snart dödh, och så satte
konungen en Norsk man ther i gen som heet Torlack, Men thå Engelbrect
begynte buldhra i landet, rymde han til Danmark, och i samma bulder kom
Erchebiscop Oloff hem i landet, [tilförenne war thet honom icke
tilstadt] än thå at bådhe Påuen och thet Concilium som stodh i Basel
hade scriffuit [160] för honom til konung Eric, Thenne samme
Erchebiscop Oloff ladhe sich mykit ther vth om at konungen skulle komma
frijt til Swerige i gen, och han begick thå så mykit at Engelbrect
antwardade konungenom Halland frijt i gen, Thetta mötit skedde om
wårena widh Philippi och Jacobi tijdh, Epter Christi byrdh fiorton
hundrat trettyo och fem åår, Så bleeff och i thetta samma mote
vthloffuat at konungen skulle komma til Stocholm widh Sancti Olaffz
tijdh ther nest epter, Teslikes skal man och wetha, at thet förbund som
i drotning Margarethes tijdh giordes tesse try rike emellan, synes
haffua wordet förnyiat i thetta mötet som i Halmstadha stodh, huilkit
aff sielffua beszlutet som ther på beramat wardt, noogh merkias kan,
huilkit beram än nw finnes och är så lydhandes,
Wij Hans Laxman i Lund, Oloff i Vpsala, Aslach i Nidrosze Erchebiscopa,
Axel Pederson rikesens rådh i Danmark, Christiern Nielsson rikesens
rådh i Swerige, Endreth Erlesson rikesens rådh i Norige, etc. Swå skole
alle ståå som thetta fulbordha och ther [til] tillkommande warda,
Fförst at fördraghas skal, Thå dragher en stoor deel aff oss alle wel
till minne, och alle wel sanneliga wetha, thet högboren förstinna
Drottning Margaretha, Waldemars Dana konungs dotter, kom tessa try
riken samman med hennes förnumstigheet, med alzwoldige gudz hielp och
tillåtilse, alle til fridh och leyligheet, och semio och eendrecht, och
haffue wij alle rett at bidhia för hennes siel, som wij och gerne göre,
Och bidhie wij alzmechtig gudh nåde hennes siel, taghe henne til sina
nåde och miskund, Och kom hon thet åstadh och fuldreeff med sina
ödmiuka bön och godha gerningar moot Almoghan alla rikernes, thet
konung Eric wår nåduge herre som nw är, wardt inhemt walder och keester
til fulmechtig konung til all try riken vppå alle the städher ther man
pläghar keesa konung och gammul sidhwenia haffuer warit, och wart
Crönter i Kalmarne til all try riken, Så wilie wij honom och gerna
halla och haffua [för] fulmechtigh konung til at bruka all konungs rätt
i hans liffzdaghar, och at han skal halla och haffua oss alla, och hwar
widh sich, widh [161] lagh och rett, som konung böör, och med som her
epter scriffuat ståår, Så finner wår Nåduge herre konung och wij alle
noghor beseglat breff, och itt förram och itt begriff aff then samma
ädhele förstinne, och aff the betzste män som thå i riken wore, thet
the keeste thå för thet betzsta, hon med them, och the med henne, thet
tesse try riken skulle altijdh bliffua samman till ewigh tijdh, altijdh
en konung haffua offuer all try riken, och skedde thet i then samma
tijd, thet wor nådige herre konung wardt krönt i Calmarne, Nw är wår
Nådughe herre konung förscriffuen, och wij alle ther om eens wordhne
och samtyckt, för thet bäästa keeste, han med oss, och wij med honom,
menigheeten til bestond och almoghan til fridh och nådher, och kunne j
bettre kenna, än fölia thet samma sin, och för thet meniga bestond och
Nytteligheet, som all riken til godho komma må, och förbinde och
förplichte oss alle samman stadeligha till Ewigh tijdh samman, och
bliffua vnder en konung, bådhe för oss, och the nw äre, och framdeles
tilkommande warde, som wij och nw göre i Jesu Christi nampn, Och epter
thetta som nw fortaldt är, fölier thå i samma beram eller beslutt, the
Articlar som til förenne berörde äre, at hwart riket skal bliffua widh
sin lagh och frijheeter, etc.
Och medhan thetta så förhandlades, lät Engelbret graffua en graff eller
dijke vidh Telgie, at skip skulle komma ther vthur salta siöön in i
Mäler, Men thå tijdhen kom som förelagder war, at konungen skulle komma
til Stocholm, och han icke kom, bleeff strax rop och rychte emot honom,
at han inghen ting skulle wilia halla som loffuat war, Doch bleeff
tijdhen än thå förlengder til Moremesse, thå kom konung Eric til
Stocholm och the Swenske församblade* sich i Jungfru hampn, och sende
the så theres fulmechtiga til Sancte Clare Closter på Norramalm, Men på
Helge andz holman kommo the til taals med konungen, och war thet theras
höxte begier, at the motte bliffua widh Sweriges lagh och frijheeter,
och att slott och lään motte wara i Swenska Manna händer Men konungen
wille icke gerna gå ther vndher, Så moste han thå görat [162] så framt
fridhen som i Halmstada giordt war, icke skulle bliffua om inthet
ighen, Thet war wel merkiandes på all konungens andslagh, at han wille
göra thet Swenska ridderskapet om intit, och kommit itt nyyt frelsze
her in i gen, i rikit, ther före läät han fremande män få all slott och
lään in, och the Swenska läät han haffua sådana vthreesor och
bekostningar, at the bliffuo platt vtharmade, Men epter thet the
Swenske wore nw såå mechtige, at the hade mesta parten aff alt riket
inne, ther fore hade konungen ey annor rådh, vtan at han moste jw
loffua och sweria them, thet the begierade, huilkit doch icke annat war
thet the begierade, vtan at han skulle läta them bliffua widh Sweriges
lagh, och thet war han them plichtog, Doch war han begierandes at han
motte försee Stocholm, Calmarne, och Nyköping med hwad män honom
tektes, och ther woro the Swenske til fridz med, [Dog så at the skulle
wara Danske eller Norske och icke andre främande men,] Och epter theres
begieren, gaff han them Drotzet och Marsk, som riket skulle skaffua
lagh och rett, Her Christiern Nielson bleff Drotzet, och Karl Knutzson
bleeff Marsk, och när thetta så skedt war [och konungen hade giffuit
sin breff ther vppå at skee skulle som the Suenske begiärade,] läte the
Swenske konungenom all land och lään med the slott the inne hade vp i
gen, [och han skulle läta alla slotzloffuor stå then herra til handa
som eendrecteliga till riket kest och kåratt worde,] och bleeff en
afftalat sack, så at all owilie skulle affleggias på bådha sidhor, Men
strax konungen hade fåt landet frijt in i gen antwardade han slotth och
feeste i hender hwem honom tecktes, och achtade inthet thet som
vthloffuat [eller bebreffuat] war, Ther före sende rikesens rådh the
godha män aff Danmark som til steedes woro til konungen, och läto
förmana honom, at han wille halla thet som vtloffuat war, och epter
thet inthet hielpa kunde, gingo the och sielffue til honom, Men thå the
framkommo fingo the icke annat än kort swar, spott och spee, och han
sade sich icke wilia wara theras ja herre, Teslikes kastade han them
och thet före med, at Engelbrect aldrigh hade giort honom then skada
som skeedder war, hwar ridderskapet hade [163] icke kommit honom ther
til, aff huilkin swar the noogh merkia kunde huru han war til sinnes
med them, och föllo ther mong ordh, som them inthet behagade, Thenna
konung Eric reknade så högt then skade han lidhit hade aff the Swenska,
och han wille inthet tenkia hwad skada och orett han them i så mång åår
giordt hade, Ey wille han heller besinna huru stoor tilfelle han hade
giffuit them til at göra thet the giorde, The woro honom lydachtigheet
plichtige, thet är wist, och han war plichtig holla them widh Sweriges
lagh som han loffuat och sworet hade, Men han hade gååt ther widht
vthöffuer, och the Swenske hade nw wel i trettiyo åår lidhit stoor
oskääl aff honom, Så at man wel merkia kan, at thet the giorde, haffua
the icke giordt aff käti, elles hade the förra tenkt ther noghot til,
och icke lidhit thet så lenge, Men nw dreff nödhen them til, at göra
thet the giorde, Konung Eric sade sich icke wilia wara theras Ja herre,
Doch haffuer Man ingen herra hördt fara ther illa wthöffuer, at [han]
haffuer så giffuit swijgha för sina vndersåter, at the haffua Elskat
honom, och så warit en Ja herre, En Ja herre är tryggare och må better
än en tyran, En froom herre moste wara en Ja herre, ther skääl och
retth påeskat warder, Konung Eric wille haffua stoor troheet aff the
Swenska, och han wille doch ingen trooheet holla them i gen, Han wille
inthit besinna hwad thet inbära haffuer, at itt land eller rijke setter
sich en herra eller konung öffuer huffuudit, Ther thet skeer ther
setter then menige Man stoort troo och lijt til honom som vpsatter
warder, och setter al sin welfärdh i hans händer, och så är han konung
för theras skull och icke för sina skull, Ther före är han them en
stoor trooheet plichtig, Doch sådana achtade han fögho,
Thå nw konung Eric hade alt bestelt i Stocholm som honom syntes at ther
bestellas skulle, giorde han sich redho til at segla til Danmark i gen,
satte så Hans Kröppelin, som doch en redhelig Man war, aff then
befalning som han öffuer Stocholm hafft hade, och vpsatte i gen en
Dansk Man som heet [her] Eric Nielson, och feck honom fämhundrat folck
vnder handena aff sitt eeghit krigs folk, och gaff [164] sich så til
siöös, och thetta skedde widh alla helgona tijdh, Och ää hwarest han
foor fram, widh siöö sidhona, så satte han jw nyia befalninges Män på
all slott, Men the Swenske wordo til ingen slott betrodde, Skedde och
böndrene stoor öffuerwold och orett, the ther bodde i skäria gårdena
som konungen fram foor, Så fick han och stoor storm i siön och miste
mong aff sin skep med mykit folk förra än han kom til Danmark, Men the
bönder som i skäriagårdena skinnade och illa trachterade woro, kommo
til Engelbrect och beclagade thet stoora öffuerwold som them
öffuergångit war, och rychtet begynte gåå öffuer heela rijket, at
konungen icke wille bliffua widh thet han loffuat och sworit hade, Ther
före beramade rikesens rådh itt herramöte i Arboga ther nogro
fulmyndoge aff alt landet skulle til hopa komma, på Sancti Ffabiani
dagh Åår effter Christi byrdh fiorton hundrat sex och trättyio, Thå
rikesens rådh med the andra som til Mötit kallade woro, saman kommo,
beslutade the thet så at the wille scriffua konungen till, och begiera
at the motte niwta Sweriges lagh, eller the wille seyia honom huldskap
och mandzskap vp i gen, Så hade the och förnummit at konungen hade
achtat komma til Stocholm strax isen wore bortgången, och haffua
hertugh Bugeslaff med sich, hwilken han i Swerige vp settia wille för
en konung och honom hade han allaredho til förena latit slotzloffuan
ståå till handa, Medhan thet så förlop sich, och rikesens rådh war illa
til fridz at konungen wille icke läta Swenska män haffua slotten inne
som Sweriges lagh innehöllo, Så sende noghre Swenske borghare hemliga
bodh til Engelbrect, och begierade at han skulle leggia sich ther win
om, at han motte få Stocholm in, Ty the fruchtade sich, at them skulle
så warda gångandes, som the Swenska borgare skedde i konung Albrectz
tijdh, Ther före begierade thå Engelbrect, at alle som i Arboga i
herramötet församblade [woro] skulle icke skilias åtth, förra än the
hade endrechteliga warit til tals med konungens befalninges Man i
Stocholm, om the skulle noghot ondt förmodha sich aff them eller ey,
Men thå the kommo til Stocholm wordo portanar til lychte för them, Ther
wndrade [165] rikesens rådh stoorligha vppå, Och gingo thå Engelbrect,
Karl Knutsson marsken, her Gotskalk Benctson och Joghan Karlson, in för
porten, vpsatte hatten, och begierade at Borgmestarene skulle komma vth
och tala med them, Så kommo twå Tydzska borgmestare vth til them, Them
sporde the til hwij the slogho portanar til, för rikesens rådh, och
theres borgare foro doch frijtt i landet, huart the wille, Thå swarade
borgamesterne at the wille gå bort och tala ther om med her Eric
Nielson, som slotzherren war, the gingo åstadh och kommo i gen beiandes
at the wille töffua en lijten stund, så lenge Hans Kröpelin komme til
stedes, ty slotzherren wille inthet tala med them, förra än han wore
med til stedes, ther medt gingo åther borgamesterener in i staden i
gen, och woro lenge borta, Och the Swenske höllo medhan på theres
hästar i snyiöö och slagg, Så kommo thå åter borgamesterne vth tridhie
resona, och sade sich inghen befalning haffua aff konungen at sleppa
them in, Thå worde the åter tilsporde, om rikesens rådh jw icke motte
komma in, The suaradhe at i then gongen skulle thet icke skee, Thå
bleeff hatten listeligha nidherslaghen, och borgamesterne toghos widh
halsen, Them war förszäkring tilsagd, och ther vppå hade the twå reesor
warit vthe, och gingo in i gen, Men then tridhie gongen gingo the vth
och togho icke nyia förszäkring, [thå the best hade henne behöfft för
the suar skull som vthgaffs,] ther före wordo the gripne, Och så lääth
her Eric Nielson wel bewara och bemanna Portanar,
Men the Swenske borghare som i stadhen wore begynte fruchta huad them
öffuergå* skulle, föllo så endrechteligha till med yxar och hambrar,
och slogho låsen sönder som för portanar woro, och the ther vthan före
woro stormadhe och fast till, än thå at the som i tornet woro stodho
ther fast emoot, så förmåtte the doch icke slå them ther i frå, och
ther med kommo the [Suenska] in med wold och reeste vp theras baner på
Korntorghet och lätho vtropa at alle the som wille stå faste med riket
[the] skulle giffua sich ther vnder, Så söchte thå alla borgarena ther
til, loffuade at the wille stå faste med riket, och göra hwad them
worde befalet, och ther före wardt [166] thå påbudhit at inghen skulle
förargha på noghen borgare, Och thå stadhen war på alla sidhor wel
bewarat, sende Marsken och Engelbrect bodh til slotzherran her Erich
Nielson, spöriandes honom til hwij han stengde portana til för them,
och mötthe them med pijll och lodh, epter thet the icke wore kompne
vtan på thet som fridhen tilhörde, och äska vppå at thet motte hallas
som vthloffuat war, Men the fingo inghen goodh swar aff honom, vtan han
sade them openbara feyde til, [och stickade eelden på stadhen,] När the
Swenske thet hörde, lätho the strax bestalla slottet, Marsken på wästra
sidhone, och Eric Puke på then Södhra,
Och epter thet kom nw åter til en openbara feyde, emellen konung Eric
och the Swenska, Ther före war thet aff nödhenne at the skulle förwetha
sich om en höffuidzman, then the skulle lydha epter, Och för then skull
kommo the Swenske til hopa i Swart Munka Closter, til at vthwelia sich
höffuitzman, Och vppå thet inghen ouuilie skulle i noghon motte vpkomma
aff koret, wordo trettiyo godhe Män skickade ther til aff heela hoopen,
som koret haffua skulle, och hwar thera giffua hemligha sina röst i frå
sich, Erchebiscop Oloff anamade rösterne, Så föllo thå fem och tiwgu
röster på Karll Knutson Marsken, tree röster föllo på Engelbrect, och
twå på Eric Puka, Ther före samtyckte thå alle Marsken för höffuitzman,
jw besynnerliga Clerekerijd och ridderskapet, Men Engelbrect och Eric
Puke, woro med thet koret icke til fridz, och böndrena höllo mykit med
them, ther en stoor owilie kom vthaff, Doch bleeff saken så fördraghen
att Marsken och Engelbrect skulle bådhe regera i landena, Men Marsken
skulle bliffua qwar i Stocholm, och achta på then bestalningen, Och
Engelbrect skulle fara vth i landet och beleggia the andra slotten som
konungens befalningesmän inne hade, Han drogh strax för Nyköpung och
läät bestalla thet, med them som bodde i Sudermannaland Östgötanar
lääth han beleggia Stäkaborg, Tiwffstabona lade han för Stäkaholm, Och
så drogh han til Kalmarne, Men epter thet at han icke kunde få stadhen
in, lääth han Nils steenson, her Götzstaff Laurentson och [167] her
Gotskalk Benctson mett itt stoor taal folk bliffua widh Kleckeberg at
the skulle achta på them aff Kalmarne, Och widh samma tijdhen fingo
Nielss Stensons tienare Grimshuss in, med förraskan, och Engelbrect
drogh med sin häär in i Blekung, och kom till Rothnaby, och all then
landzendan gick honom till handa, Ther sette han Claes Lång för
höffuidzman, och droogh så til Laghaholm, ther kommo thå Westgöter och
Smålenningar til honom, han bestallade slottet och lääth her Boo och
Swan med så mykit folk som the behöffde liggia ther före, och droogh
med sin häär länger fram achtandes tagha Skåne in, Men the Skåningar
reeste sich vp emot honom, och theras höffuidzman heet Pedher Oxe,
Bådhe härenar möttes widh Rynabroo, och som Engelbrict förnam at the
Skånungar wore honom för starke, kastade han brona, och mädhan the icke
kunde komma ther öffuer droogho the til Tranorpa wadh, Men thet
förmodde Engelbrect wel, ther före war han och ther för them, så at the
icke kunde öffuer komma, Szå kom thet thå til itt vpslagh emellan Skåne
och Swerige, och bleeff så beslutat, at om Engelbrect icke finge
slottet innan Påska, nest kommandes, skulle han slå bestalningen löösz,
och medhan fridzbreffuen giordes, huilkit som skeedde på Skiärtorsdag,
reedh Engelbrect til Laghaholm fick slottet in, och kom strax til sin
häär i gen, droogh så til Halmstadha, och thå stadhen war honom
handgången, droog han för Wardbergh, och läät Brodher Swenson liggia
ther före med itt taal folk, och droogh så sielff til Elffzborg, ther
bleeff så förhandlat, at fogden på slottet Mattes van Kalen benemd,
skulle bliffua på slottet, och inthet befata sich med länet, så gaff
thå Engelbrect sich til Axawald och bestalladhe thet, Och ther bleeff
han ganska illa siwk, så at han med stoora mödha läät föra sich til
Örabroo ther fick han rikesens rådz breff, at han skulle komma til
Stocholm
På then tijdhen boddhe en Riddare på Göksholm icke långt fråå Örebroo,
benemd her Benct Stenson huilkin ther hade en son som heet Mååns
Benctson, Emellan samma her Benct och Engelbrect war kommen en owilia,
thå han nw förnam, at Engelbrect war [168] till Örabroo kommin, kom han
thitt och sporde honom til, om han icke motte bliffua i Rikena för
honom, och effter mong ordh som ther förfullo, bödh han sich til at
wilia stå honom til rättha in för rikesens rådh, och ther gaff
Engelbrect sich til fridz med, och wordhe på thet sidzsta så föreente,
at Engelbrect hade samma her Benct på slottet med sich [till] geest,
och bewijste honom all äro och wänskap, Och war ganska stoor lyffte och
förplichtilse giordt på både sijdhor, at inghen parten skulle noghot
förarga på then andra, och ther med skildes the åth, Och Engelbrect
redde sich til att fara med bååt åth Stocholm, epter thet at han än nw
war ganska krank, och meena en part, at her Benct rådde honom til at
han skulle fara med bååt, Och som han kom lijthet fram om Göksholm
lagde han ther til en lijthen holma til at huila sich ther öffuer om
nattena, Och strax kom Måns Benctson ryckiandes med en bååt i frå
Göksholm, och kom på holman til honom, och Engelbrect stoodh och stödde
sich widh sin kiep, ty han förmotte fögha, Thå gick Måns Benctson til
honom och sporde honom til, om han icke motthe bliffua i rikena för
honom, och hög strax til honom med ene yxe, och epter Engelbrec bar vp
handena med kieppen för sich, hög han honom try finger vthaff, och
slogh så honom ther i hiääl, grep så hans hustru och tienare, och förde
til sin fadher til Göksholm, Och thetta skedde epter Christi byrd
fiortan hundrade sex och trättiyo åår, widh Korsmesso tijd om wårena,
När thetta skeedt war, toogh samme Måns Benctson, en aff Engelbrects
tienare, benemdt Albrect Pettata, then han fångat hade, och meente med
honom wela om nattatijd förraskat sich Örabroo slott til, Men thet
lyckades intet för honom, ty fogden wille icke läsza porten vp om
nattena ee huru mykit Albrect thet begierade, Thå nw thetta oppenbart
bleeff huru skemeligha Engelbrect war aff dagha taghen, giorde hans
tienare sich reedho til at hempnas ther vtöffuer, fingo monga bönder
med sich, och drogho til Göksholm, Men her Benct och hans son rymde til
Ringstadaholm, och läätho theras tienare bliffua qwarra på gården, så
kunde thå Engelbrects tienare inthet meera vthretta vthan the [169]
brende trähusen aff, på Göksholm, Steenhuset kunde the icke fåå, Ther
med drogho the till Medhalösa kyrkio, titt böndrena hade fördt
Engelbrects lijck, thet togho the och förde til Örabroo, och begroffuo
thet i byia kyrkione,
Ena sådana ändalyckt fick Engelbrict, och om thett skall recknas för
welgerning at han frelste riket aff sådana trälldom som thet vthi
kommet waar, så bleeff thet honom illa lönt, Och jw besynnerliga i then
motton, at inthet straff gick epter hans dödh, Fför ty Måns Benctson
som honom sloogh i hiääl, wardt högeliga fridh kallat, och Marsken
lätth gå vth breff öffuer heela landet at inghen skulle i noghon motto
förkasta heller förwijta honom the gerningana, Thet haffuer aff
sombligom wordit reknat för fögho skada, at Engelbret war aff wäghen,
skal och Engelbrect warda reknat för en vprorisk Man, emoot sitt rettha
herskap, så mogha alla vproriske Män see på honom, hwad the sich
förmoodha skulle på thet sydzsta,
Thå Engelbrect dödh war, bleeff Marsken Karl Knutson, aff allom
endrechteliga vthwald til rikesens höffuidzman, och strax begynte han
tenkia til, huru han skulle halla sich widh macht, behölt besta länen
sielff, och the andre aff Riddarskapet fingo icke så mykit som the
förmoodhat hade, Och när the klagade, at the icke förmotte halla theras
karla aff then förläning som the hade, och begierade meera, thå plägade
han swara them, at the icke skulle reckia fothen länger vth, än
skinffellen rächte, Och så förstärchte han sich, ty hooff folkit gaff
sich altt mäst i hans tiänest, Epter thet han förmåtte bättre löna them
en the andra herremännenar, så gaffs och honom skull, at han skulle
haffua sin besynnerligha bodh ther om vthe at the skulle locka alla
hoffmän til honom, ther stoor owilia aff kom emellan honom och monge
aff ridderskapet, I bland huilka Eric Puke en war, then ther och
oppenbarligha sade til honom, Karl Knutson behålt heema thina
stöffuare, the locka bort alla mina tienare, heller jach skal slåå them
på Nesana, och wisa them heem i gen, Och vexte ouilian så stoor at Eric
Puke ladhe sich [170] offter wijn om at han wille haffua kommit,
Marsken om halsen, än thå at the åther wordhe förlichte i gen,
Thå nu tijdhen så fördrogde och Stocholms slott med mongh annor slott
woro bestallat i rikit, kom thet til itt vpslag, doch ther för innan
fick Marsken Nyköping in, så skulle thet ståå i dagh til Olaffs Messo
tijdh, thå skulle bliffua itt herramöthe i Calmarne, ther skulle konung
Eric sielff komma, huilkit thet och så skedde, Han kom ther, och hade
monga Tydzska förster med sich, teslikes och mongha aff Danmark, ther
bleeff thet thå så beslutat at konungen skulle komma til riket i gen,
och all slott skulle besettias med Swenska män, Och ther före
antuardade han thå twå Swenska riddare Calmarne i händer, som wore her
Benct stenson och her Boo stenson, och om Michilsmesso ther epter
skulle thet swenska ridderskapet mötha konungenom i Sudherköpung, Och
ther med foor konung Eric i frå Calmarne til Gothland, och töffuade
ther så til täss at han epter som beslutat war skulle komma til
Söderköpung, När tijdh war gaff han sich med sin skips flotta till
siöös, och [så] kom en storm på honom att all hans skiep wordo
förskingrade och mong aff them bliffuo borta, Noghor aff them kommo i
Södherköpungs skiäär, Men thet skip som konungen war sielff vppå leedh
stoora nödh, miste mersena och kom med stoort plass vnder Karlssöna
vidh Gotland, och inghen aff the andre skeppen som behallen woro wijste
huarest han war bliffuin, förgången eller behallen,
Men Marsken med thet Swenska ridderskapet och alla konungens fogdar som
slotten inne hade, kommo til Söderköpung, och fingo ther icke annor
tidhende än at konungen war förgången, Så gingo the doch til råådz med
the Danska herremän, som ther til städes komne woro, och wardt så
beslutat, at then dachtingan som i Calmarne giordt war, skulle gåå
fram, i hwad konungen war leffuandes eller dödh, Doch skulle Drotzeten
och Marsken först hylla konungen, huilkit the och så giorde, sedhan
hyllade alla the andre them båda på konungens wägna, När thet så
bestelt war, begynte Marsken äska på slotten aff konungens fogdar som
ther alle til städes wore, [171] Men the swarade, at them stoodh thet
icke til giörandes antwarda så slotten i frå sich, med mindre at the
först fingo weta, konungen wisseliga wara dödh, Thå sade Marsken, at
vtan the antwardade slotten i frå sich, skulle the icke komma til baka
i gen, och ther före moste the thå fölia hans wilia epter, så fick thå
Marsken Stäkaborg in med Stäkaholm, Axewald, Elffuidzborg, Westeråårs
och Ååboo, Stäkaborg antwardade han sin mågh Niels stenson som hade
hans syster, och Hans Kröpelin epter thet han förplichtade sich wilie
stå faste med the Swenske, så fick han Ååboo slott, och all the andra
slotten wordo besatte med Swenska Män, och wordo alla slotz loffuener
så förwandlade, at slotten skulle hallas Marsken och Drottzeten til
handa, och ther them noghot widherkommo, skulle the hallas rikesens
rådh til handa, och thetta war nw thet the Swenska hade länge stååt
epter, at regementet i landet motte wara i theras hender, the wille wel
halla konung Eric för theras herra och konung och wara honom med theras
tienist redho thå han på kraffde, Doch wille the sielffue rådha öffuer
slotten, epter som aff ålder i rikit warit hade, och Sweriges lagh inne
höllo, Men konung Eric stoodh ther altijdh emoot, ther före kom thet
til örligh,
Thå Marsken hade i thet nesta fååt al slotten in, kom han til Stocholm
fick och så thet slottet in, Men thå Eric Puke såg huru Marsken i alla
motto wexte till, och bleeff jw mechtugare och mechtugere, förtyckte*
honom thet stoorliga, och begynte oppenbarliga settia sich vp emoot
honom, och hyllade böndrena i landet alle stedes til sich, och loffuade
them stoor frijheet, och vpuechte han böndrena i Näreke til at bestalla
Örebroo slott, Men the kunde ther intit skaffua ty Marsken hade wel
bemannat slottet, Westeråårs läät han och bestalla, doch kunde han icke
heller ther främia sin wilia, för ty the som på slottet woro, slogho
vth til böndrena förskingrade them och gripo monga aff them in på
slottet med sich, Kom och Marsken med mykit folk dragandes i frå
Stocholm, ther före drogh Eric Puke vp i Dalanar, och Marsken kom til
Westeråårs, ther kallade han böndrena til hopa, hyllade them til sich i
gen, och [172] noghra aff them som största skullene hade lääth han
böndrena sielffua döma til dödhen, huilka han ther androm til redduga
läät vpbrenna, sedhan foor han til Rekanar och Närike, och hyllade ther
almoghen til sich i gen, och beskattade them til ena stoora summo
päningha huilken ther kallades Skumpo skatt, Men ingha flera läät han
affliffua, Och thetta skedde åår epter Christi byrdh fiortonhundrade
sex och trättyio nogro daghar epter Lucie, Men Eric Puke hyllade alla
Dalana til sich, och fich them vth Man aff huse och kom draghandes med
them <til> Hälla skog, ther mötthe Marsken honom med sitt folk,
ther kommo the til hopa, och Marsken fick ther noghon skada på sitt
folk, ther före droogh han tilbaka i gen, [och] så bleeff thet [epter]
long förhandling satt i dagh them emellan, at the skulle komma til
ordha, och sagdes Erich Puka stoor szäkerheet till, ther biscop Thomas
i Strengenäss och war godh före, at han skulle komma frij och fälig
nidh til Westeråårs, huilkit och så skedde, Men effter thet Eric Puke
talade fritt huad honom löste, lätt han förfalla sich noghor ordh aff
huilken Marsken, Erchebispen och the andre som ther när woro togho en
mistanka vthaff, at han än nw hade ondt i sinnet, och icke wille giffua
sich til fridz, Ther före togh Marsken honom widh halsen, och sette
honom i häcktelse, inthet achtandes then szäkerheet som honom til sagdt
war, bleeff och en gripen med Eric Puka, benempd Hans Mortenson, then
ther med honom altijd i rådh warit haffuer, och mong öffuerdådig ord
lätit förfalla sich, han bleeff satt på itt stegel för Westeråårs, Men
Eric Puke sendes til Stocholm, ther läät drotzeten her Christiern
halsshugga honom, Sådana ändalyckt fingo bådhe tesse vprorirske
Männena, Men biscop Thomas med the andra som hade sagdt them szäkerheet
till, wordo ther öffuer ganska illa till fridz, troo och sanning bör
man och halla sina fiender, Doch finnes än nw the breff i huilken
Marsken försuarar sich, at han icke läät gripa Eric Puka i en felig
dagh, Men biscop Thomas och flere med honom sade fast annarledes, Doch
ware nu ther om huru thet kan, the äre nu alle vnder gudz doom, ther
hwarken falsk Clagomål eller oretwijss [173] orsecht gella pläghar [och
så kommo både Erich Puka och Engelbrect om halsen på itt åår. Och the
woro the samma som mest bedriffuo then feydena emoot konung Eric.]
Widh then tijdhen at Eric Puke hade giordt vpresningen emoot Marsken,
gingo böndrena i Askohärede [til,] och togho fatt på Jösse Ericson som
Dalakarlana så illa plåghat hade, thå han war konung Erics befalninges
Man på Westeråårs, som til förende berördt är, samma Jösse Erichson war
i Wastena Closter, och hade Marskens fridz breff, ther kommo böndrena
grepo honom, och förde honom till Motala ting, ther dömde the honom och
huggo honom huffuudit aff med ena yxe, thet pläghar gemeenliga så
hända, at så som en giöör så warder honom och gångandes, Thenne Jösse
Erichson war en bonde pläghemestare, så worde och bönder hans
plågemestare, Men Marsken beskattade the böndrena ganska swårliga för
then gerning the giort hade, Icke för then skul att han vnte Jössa
Ericson så gott, vthan för thet at the hade brutit hans fridzbreff, och
at andre skulle tagha ther en förskreckilse före, och icke så göre,
Doch fölgde icke större förskreckelse vtaff, än at the i Dalerna slogho
Marskens fogda i hiäl, the i Wermeland slogho och en hans fogda i hiäl,
så lithit achtade the än thå hans wrede, [I thenna Eric Pukes vpror
skedde stoor skade och mång godh man kom om halsen, I Westergotzland
bleff Benct Vddsson slaghen, i Vermeland Tuffue Ketilsson, i Dalerna,
Benct Gunnarsson, Mattes Jönsson, Olaff Stock med många andra.]
Thå nw Eric Puke rettat war, bleeff en herredagh i Strengenes, ther
förhandlat wardt huru the wille förswara, thet the giordt hade i
Sudherköpungh, Ther Marsken och rikesens rådh hade låthit tagha all
slotthen in, och förwandlat alla slottz loffuor, Ty thet war thå
witterligitt wordet at konung Eric liffde och war vppå gotland, och
wiste thet wel, at han sådana handel icke gilla skulle, Och thet wart
beslutat at the wille bliffua widh thet som giordt war, besynnerliga
epter thet hade warit i Calmarne så beleeffuath at all slott och feste
skulle wara i Swenska Manna hender, Men om slottz [174] loffuener kan
man icke wetha huad aff konungenom haffuer beleeffuat wordit, Nogh är
merkiandes at han wille slotten skulle hallas honom til handa, Så wart
och i thetta mötit beleeffuat, at Johannis ther nest epter skulle
hallas en herredagh i Calmarne, ther widare om all ärende förhandlas
skulle, ther konungen och sielff til komma skulle, Och thetta
herramötit i Strengnes wart hallit, Anno domini Mcdxxxvij widh Palm
syndag, och thå fick Drotzeten Nyköpings slott in aff Marskenom, Thå nw
tijdhen til stundade, at herramötit skulle stå i Calmarne, wille
inthitt konung Eric komma titt, så foro thå Erchebiscop Oloff,
Drotzeten, her Christien, Biscop Måns i Ååbo och Hans Kröpelin til
Danmark, menandes sich wilia laga all ting så til thet betzsta at
konungen skulle komma til Swerige i gen, och halla thet han så offta
vthloffuat hade, Men när the kommo fram, wordo the fögo achtade, ther
före wore the glade at the kommo heem i gen, för ty the fingo ther
sådana tidendhe, at konungen begynte så skicka ther i Danmark, at thet
Danska riddareskapet loffuade honom icke dyrt, Han wille vpsettia sin
brodher son hertug Bugeslaff til konung, togh så slotten i frå the
Danska, och antwardadhe them tyskar i hender,
Så begynte och Marsken tenkia til huru han skulle straffua Dalakarlana
och them i Wermeland, som hans fogda i hiääl slagit hade, Men drotzeten
rådde ther altijd i frå, och wille jw förswara böndrena, Så at marsken
på thet sidzsta wel merkia kunde at drotzeten icke meente honom med
gode, ty han gaff honom mong skadelig rådh, hylt sig mykit til böndrena
och achtade skilia Marsken widh höffuidzmans dömit, och komma sich ther
til i gen, Men Marsken läät sich sådana inthet kunna bemerkia, vthan
giorde thet som honom sielffuom syntes nyttogt wara, Ther före foor han
och med mykit folk vp i Dalana och twingade them til lydhno, Läät han
och sitt folck, fara in i Wermeland, straffade ther them som vproriske
wore, och kom them til lydachtigheet, Och eehuad han sich företoogh
gick han wel igenom, och thet mishagade drotzeten ganska stoorliga, så
at thet kom på thet sidsta til en openbara owilia them emillan, [175]
än thå at marsken gaff altijd swiga epter thet han war vng och kalladhe
drotzeten sin fadher, Doch vexte jw hatet större och större, så at
drotzeten och Niels Stenson med hans brodher bundo band til hopa emoot
marsken, och wille åter halla sich intil konungen i gen, Thå marsken
thet förnam, hölt han sich ändoch för drotzetens wän, och screff honom
til, til hans gård Reuelste, ther han war, och breffuet lydde såå, At
om drotzeten noghot hände til at bestella, så skulle han finna marsken
i Skeninge, Och epter honom som breffuet förde läät marsken sin tienare
Claes Long fölia med en stoor hoop godha hoffmän, the ther hullo i
skogen vthan för gården, och breffdragaren gick in, och werffuade sitt
werff, och dwaldes så vppå gården, och bespeyiade alla läghligheet til
tess mörckt war, Thå drotzeten gick i säng, kommo marskens hoffmen in
på gården, togho honom nakut vp aff sengene, ladhe honom så i en sledha
och förde honom först til Westeråårs och så till Örabroo, Men
drotzetens hoffmen the ther wore öffuer itt hundrat, wordo fongade och
nogro aff them slagne, ty the kunde inthet komma til wärn, vtan woro
meste parten druckne, Och thetta skedde widh tiugunde dagh Jull, Anno
domini Mcdxxxviij
Thå drotzeten kom til Örabroo mötte marsken honom ther, och sporde
honom til, om han wille vplåta honom the slott han hade, Men drotzeten
swarade aff stoor förfärilse, at han ey alena wille läta honom slotten
vp, vtan och i allo andro motte fölia hans vilia effter, ther före foor
thå marsken med honom til Nyköping, och fick ther slottet in, sedhan
wordo the åter förlichte i gen, så at drotzeten skulle behålla Wiborg,
som han och tilförenne hafft hade, och hans son Karl Christiern son
fick Ringstada holm, än thå at han thet icke lenge behult, ty han sade
thet i frå sich i gen, Thå marsken thetta så vthrettat hade med
drotzeten, begynte Niels steenson som hade marskens syster openbarliga
settia sich vp emooth honom, the hade wel opta til förenne warit oeens,
och wordit åter förlichte i gen, Men Niels stenson stoodh vidh inghen
förlichningh, Marsken hade förlänt honom Stäkaborg ther före hade han
tilfelle [til] at bedriffua [176] mykit ont ther i Östergötzland, och
begynte så på thet sijdzsta gripa och fånga marskens tienare, och
giorde mong annor stycke som han wiste ware honom vndher ögonen, Thå
marsken thetta förnam, och sågh at inghen godh tilbodh hielpa kunde,
lät han bestalla honom, Men thå Niels stenson sågh at thet galt honom
til med alffuar, sette han i dagh med marskens folk som honom bestallat
hade, och sende bodh til marsken at han wille fölia hans vilia epter,
och medhan thet så stoodh i dagh, gaff han sich vtaff slottet, och
rymde til konung Eric til Gotland, och wardt han så wel [vnfångat] aff
honom, at han giorde honom til rikesens marsk, fick honom så twhundrade
hoffmän medt sich och mong breeff til alt landet, så lydandes, at alle
skulle wara Niels stenson Sweriges marsk lydughe och höruge, hade
konungen och bestelt thet så, at the Noriske skulle komma och bestalla
Elffuisborgh, som her Twre stenson, marskens Karll Knutzsons brodher
inne hade, The Noriske kommo och bestallade slottet, och theras
höffuidzmän woro: Johan Vrmrese, och Olaff Bock, Men the wordo snart
slagne ther i frå i gen, och fingo stoor skadha, Men Niels stenson gaff
sich in i Östergötzland med thet folk han hade fåt aff konung Eric,
förde ther Danabroka, och giorde mykin skada och på thet sidzsta sedan
han mykin skada giort hade, bleeff han i markene gripin aff marskens
folk emellen Nykiöpungh och Söderköpungh, fördes så til Norkiöpungh,
och få daghar ther epter bleeff han dödh, och en part aff hans tienare
bliffuo halshugne i Södherkiöpung,
Så war thå en merkeligh man her i rikit som heet Broder suenson, han
war mykit beryctat för en dughelig stridzman, och hade mykit warit med
Engelbrect och stort arbete och omak hafft för rikit, hölt mykit folk,
och hade liten hielp ther til, han gik til marsken och talade honom
noghot dristeliga til, och sade at han skipte vth land och lään epter
weeld och wenskap, och icke epter som förtient war, Strax* togh marsken
honom widh halsen, och daghen ther epter om morghonen betijdha, läät
han hugga honom halsen vtaff,
[177] Thå nw marsken hade så regementit inne i riket, skeedde monga
herredagar her och ther i konung Erics sack, huru han skulle komma til
rikit i gen, och woro ther mong sendebodh tilstedes, både aff Dannemark
och Tydzska städerne, och sendes mongh bodh och breff til konunghen, at
han skulle vnna the Suenska thet the begierade, och the wille gerna
haffua honom för theras herra och koningh, Men konungen wille
inghalunda wara ther med til fridz, Ther före thå stemde the honom til
Morasten, at han skulle innan tolff wikur komma och swara them til alt
thet the honom til talat hade, eller the aldrig mera wilde haffua honom
för theras konung, [och hade mång clagemåål emoot honom, i bland
huilkin itt medt thet största war thet at han wille förtagha them
theres gambla lagh och frijheeter, thet han i alla mottho leet påskina,
besynnerliga ther medt, at han hade borttagitt Rikesens gambla
priuilegie breff, och fördt bortt aff landhet,] Men Erchebiscop Olaff
<then> ther en snäll och förståndigh man war, stod mykit ther
epter med noghra andra aff rikesens rådh, at konungen motte komma til
rikit i gen, Doch så at the Swenska motte niuta Swerigis lagh, och thet
som så opta vthloffuat war, Och hade the saker nogh ther til, hui the
begierade konungen til rikit i gen, i bland huilka war wel en med then
högsta, at the sågho huru marskens regemente, war fögho annat, än itt
inbyrdes krij och örligh, ther mongh godh Swensk man skemeligha kom om
halsen, för ty her skedde then ene vproren epter then andra, och ää
skedde ther skada med, ja the Suenska hade dobbel skada och förderff
vtrikes feide med konungen, och inrikes twist och twedrect, så at i
then tijden stod ganska illa til i rikit, [och war thet it rätt
förespill, huad regemente man skulle förmodha vnder förståndare och
höffuitzmen, som icke woro konungar, ty inghen wille lydha then andra
vthan rechnade sig alle lijka godha,] På thet sidzsta epter mongh
herremöte och beslutningar, kom thet doch ther til, at itt almenneligit
herramöte aff all trij riken wart beramat i Calmarne, Och thå
Erchebiscop Olaff skulle fara til samma möte och kom til Nykiöpung,
ther wart han förgiffuin i mandelmiölck [178] och bleeff ther dödh, är
nogh troendes at then som thet läät giöra, förtyckte thet, at han lade
sich så mykit vth för konungen, och thetta skedde anno domini
Mcdxxxviij nogot epter Pinsdagha, Men thå the Swenske kommo til
Calmarne, mötte them ther nogro få aff Danmark, som gåffuo them swar på
konungens wegna, at konungen icke kunde halla then dactingan som giord
war, med mindre han motte förläna try slott, hwem honom tychtes, Men
marsken sade ther kort Ney til, han sade sich wara til fridz at
konungen motte komma in i rikit i gen, och all slott skulle hallas
honom til handa, doch skulle the wara vnder Suenska [manna hender, I
samma möthe ward och thet förbundet förnyat som rijken emillan giort
war, medt sinne articlar, Men om then articlen at all try rijken skulle
wara vnder en konung, hade the Suenske stoora insagu vti, så ath the
icke kommo öffuer eens medt the Danska i then articlen. Ty the Suenske
hade thå nogh förnummitt aff dröttning Margaretes och konung Erics
regimente at thet icke war Swerige altijd nyttigt wara vnder then
konung som rådde öffuer Danmark, Ther före wille the Suenska icke then
articlen i thet gambla förbundet, vthan hade många insagor emoot samma
articel, Doch bleeff om then articlen i then reeson så beslutat, at på
itt annat herremöte skulle ther om handlat warda, huilkit Rijkene kunde
nyttogare wara haffua all en konung, eller haffua huart sijn konung,
Och om thet thå wordo så beslutat at huart Rijke skulle haffua sin
eghin konung, Så skulle doch förbundet bliffua ståndandes obrotzligitt
i the andra articlar till euigh tijd, Och ther giordes starck breff och
förseglingar vppå, Och så seer man Clarliga aff thetta beslutet at then
articlen, at all try Rijken skulle haffua en konung bleeff ogijllat aff
the Suenska alla redho i konung Erics tijd, som then förste konung war
effter thet förbundet som drötning Margareta giorde Rijkena emellan. Ty
The Suenske merckte well huar vth thet skulle lända medt thet förbundet
i then articlen, effter thett the wilkor som förbundet hengde vppå icke
wordo hallen, Ty konungen wille frij och icke medt sådana wilkor bundin
wara, Ther före bleeff thet Suerige itt skadeligitt förbund,
[179] Och war] thå konung Eric seghlat i frå Danmark til Gotland och
hade taghit med sich al sin konungsliga skatt som han ther i rikit hade
och fört honom til Wijsborgh, noghon tijdh ther epter kom konungen til
Stäkaborgh och hade mong bodh til marsken och sade honom stoor
szäkerheet til, at han skulle komma [medt] honom til orda, Men marsken
wille jw ingalunda komma til honom, Och mädhan konung Eric ther war,
kommo honom mongh breff til handa, ther the Danske sade honom vp
huldskap och mandskap, ty han hade och mykit öffuruold och orett giort
them ther i landet, Han wille settia them en konung öffuer huffuudet
then the icke haffua wille, och hade han borfört alt thet betzsta som
han ther öffuer komma kunde, och mykit annat som honom förekastat
wardt, Och epter thet han inthet kunde skaffua sin wilia med marsken,
så foor han til Gotland i gen, och bleeff ther i mong åår, och giorde
altijd stoor skada på the Swenska ty han hade altijd sin skiep och
fetalianer til siöös, och läät vptagha all the Swenska skiep som han
öffuer komma kunde, så at Gotland war ey annat än itt röffuare neste
wordit, Men sedhan konung Eric war skijld widh Danmark, fingo the
Suenske än ith större moodh, och sade så honom platt wp huldskap och
mandskap, at the epter then dagh aldrigh wilde haffua honom för herra
och konung, Och så fick thå marsken Calmarne och Stäkaborgh* in, och
noghon tijdh ther epter fick han Borcholmen in, Så bleeff och thå Hans
Kröpelin dödh, på Åboo, Ther före fich marsken strax Åboo slott, och
Kastelholm in, så at all slotten stodhe nw honom til handa,
Thå nw konung Eric begynte och annorledes Skicka sich i Danmark än
honom borde, och wille settia them then konung wp som [the] icke haffua
wille, som förberordt är, hade the Danske bodh til hertug Christoffer i
Beyeren som war konung Erics systerson, och hyllade honom för konung
loffandes honom all thenna try riken, epter thet förbund som riken
emellen giortt war, Men the Swenske wordo inthit ther om til sporde,
och wiste ther inthit vtaff, förra än thet giort war, [och så trädde
the Danske i frå then articlen som [180] ståår i förbundet, at thå
konung skulle wälias, skulle the wara til hopa aff all try Rijken, Men
så skedde icke nw, och doch haffua the Danska loffuat hertog
Christoffer all try rijken,] Och thå samma hertug Christoffer war
inkomen til Danmark begaff thet sich at marsken war i Calmarne, och
hade noghra aff rikesens rådh med sich, Ther komma thå the Danskes
sendebodh Erchebispen i Lund och her Claes Nielson marskens Swåger, the
begynte handla på konung Christoffers wegna at han motte komma her til
rikit, ty han war en from vng man, och prijsade the honom öffuer alla
motto, Men marsken hade mongha insagher ther vti, för ty han betröste
sich sedhan icke kunna stå säker här i rikit, för ty han hade monga
owener som skulle wilia gå honom epter, rekna honom mong skadagell til,
och wilia platt förderffua honom, Men the Danske sade at thet skulle
wara vthan fara, ty ther skulle wel göras sådana breff och förwaringer*
vppå, som han noghon tijdh begiera kunde, och ther han kunde wara
förwarat med, at han inghen skulle stå til retta [för sitt regimente
skull,] och ther til skulle han få all the land och lään, som han
sielff begiera wille, Och epter long förhandling, gaff marsken them
thet för swar, at han inthit kunde göra ther til, förra än han hade
hördt flere godha mens sijnne ther om, Ther före förscreff han itt
almenneligit herramöte ther om i Arboga til stondandes*, och så gaff
han rikesens rådh then sakena före, och epter thet han thå förnam, och
hade thet tilförenne teslikes förnumit, at Erchebiscop Niels och the
andre aff rådet, woro så til sinnes, at the wille haffua konung
Christoffer, her in, på thet at riken motte bliffua til hopa, som
beslutat war, wille han icke stå them emoot, vtan begierade at the
wille betenkia i hurudana motto han hade anamat rikit, och hwad arbete,
sleperij och lijffzfara han warit wti för rikesens betzsta skul, och
war kommin i swår geeld, then han aldrig förmotte betala, Och rikit war
nw kommit til stadga i gen, Thå sporde rikesens rådh honom til huad han
begierade til widerlägning, Så begierade han Fijnland ij sijn
lijffzstijdh, och Öland med Borcholmen, för sich och sina arffwingar,
Så at thet skulle lösas honom eller hans [181] arffuingar i frå för
fyratyio twsende mark peninga, Och thet wart honom aff rikesens rådh så
loffuat och bebreffuat,
Sedhan sendes bodh och breff til konung Christoffer at the [woro til
fridz at anama] honom för herra och konung, Marsken screff och
besynnerliga ther om med, [doch medt sådana wilkor, at om han wille
loffua, bebreffua och obrotzligha halla tesse effterscriffna articlar,
Först at Sueriges lag och priuilegier, gode gamble sidhwenior skulle
hallas, och ther rijkis rådh wille förbettra laghen skulle han thet
Confirmera, Item ingen skulle i Rijkis rådh taghas vthan Suenska, och
thet med rikesens rådz rådh, jw åt minsto Erchebiscopens, Drotzetens,
och Laghmansens i Vpland, och the thre aff rijkesens råådh medt them
som slotzloffuan haffua, Item Slotzloffuan öffuer altt rijkit skall
effter konungens dödh hallas Erchebiscopen, Drotzeten, Laghmannen i
Vpland med andra tre aff rikes rådh som ther till nempde warda, så at
the altijd äre sex, Item inghen slott eller Län skulle förlänas vthan
Suenskom, och thet effter Rikis rådz rådh, och inghom skal ifrå taghas
någhot slott vthan theres samtyckio, åt minsto som slotzloffuan ståår
vppå, Item thå han wore i Suerige skulle han haffua Suensk Hoffmestare,
Canzeleer, Cammarmestere, Kökemestare, Skänk och fodhermarsk, Them som
rikis rådh kende ther godha före, och the skulle mötha honom i
Landamäret thå han drogho in i Rijkit, Item skatten som vpburin wardher
aff huart rikitt skal ther bliffua och förtäras, Och skatten skall
vpbäras i alla handa warur som tilförenne skedt är, Item Rijkesens
träszell skall wara ther rijkis rådh beleeffuar, och Rijkesens ränta
skall förtäras her i rijkit och icke vthföras, vthan ther nödhen
kräffuer, att hielp skal taghas aff all try rijken, Huad icke förtäris,
skal bliffua tilstädis och godhemen skola stå thet före och giöra ther
rekenskap aff. Item all breff som finnas kunna i Danmark och Norige som
Suerige til höra skulle komma her in i rijkit ighen, Item Gottland
skulle komma til Suerige ighen som thet bordhe, Item Suenska men skulle
wara tullfrij för Baghe huus, Item huad aff Rytzeland kan medt all try
rikenens tilhielp inkrechtat warda, Thet skall både medt andeligh [182]
[och lekammelig rett lydha vndher Sueriges Crono, Item huad som aff
theres godz som vthan rijkit warit haffua i förgången tuedregt, vpburit
är, skall icke i ghen geffuas, Item om mynt och toll skall skickas
effter rikes rådz rådh, Item han skulle och hielpa them til godho som i
konung Erics tijdh hade lijdhit skada och fängilse i land tho Holsten,
eller annerstedes. Vnder tesse förscriffna wilkor och articlar wille
the Suenske anama konung Christoffer för theres herra och konung, Men
konung Christoffer gick ther weluileligha vndher och gaff ther sin
breff och förplichtilse vppå, Breffuet war vthgiffuit på slottet i
Kiöpmannahaffn, på Marci Euangeliste dagh, åår effter Christi byrdh
Mcdxlj.]
Och så beramades itt herramöte i Calmarne, vppå Sancti Johannis tijd
nest komandes, Ther skulle thå konung Christoffer sielff komma, och the
Swenske wille ther förweta sich med honom, om theres preuilegier, och
annan deel, som the wille hallas skulle, bleeff och marsken kallader
til Halmstada, at han skulle ther komma til orda med konung
Christoffer, huilkit och så skedde, Ther loffuades marskenom mera gott
än han noghon tijdh begiera kunde, och konungen sade sich wilia wara
honom för en son, och alt thet marsken begierade, wart honom bebreffuat
med swåra eedher och lyffte, Och thå tijd war församblades rikesens
rådh i Calmarne, Men för noghon vproor som konung Christoffer hade aff
böndrena i Jutland, kunde han icke komma tijth för Mårs messo tijdh,
När han thå kom, wardt han med stoor wyrdhning och äro in taghen i
Calmarne, Så droog han til Stocholm, bleeff och ther med sådana pråål
och stååt in taghen som ther til hörde, Och all then deel som ther
behöffdes thet bestelte marsken, Och thå konungen in fördes, leedde
Erchebiscopen honom på then ena sidhona, och marsken på then andra, Men
monge aff the Swenske som thet sågho sade at marsken war mykit
skickeligare til at wara konung än then andre, för ty marsken war en
resigh och wel wext man, Sådana tal kom för konungen, och thet
mishagade honom stoorligha, Strax foor konungen i frå Stocholm til Mora
sten, ther bleff han epter som [183] gamal sidh war, hyllat til
Sweriges konung, på Helge Korss apton om hösten, och på Helge Korss
dagh wart han krönter i Vpsala, åår epter Christi byrdh Tusende
fyrahundrat it och fyratiyo, Och thå slogh han siutiyo ädla män til
riddare, Swenska, Danska och Tydzska, Och marsken war then fremste,
Men thå konungen kom til Stocholm i gen, begyntes stoor Clagomål emoot
marsken, för ty her Christiern Nielson drotzeten clagade swårliga
öffuer sin fengelse, och gick honom fast epter, söchte och konungen
monga orsaker emoot honom, ty han fruchtade för honom, at han skulle
vpweckia landet emoot honom, Och hwar marsken icke hade så wisliga seet
sich före, som han giorde, och icke hafft så goda wenner widh handena
som han hade, thå hade han kommit om halszen, Fför ty alt thet godha
som honom tilförenne loffuat war, thet war nw förgätit. Thet pläghar
sellan henda at then herra som landet tilförenne regerat haffuer, kan
stå szäker vnder then herra som epter kommer, Thet seer man med konung
Waldemar konungh Magnus Ladulåses brodher, Thet seer man her med
marsken, Thet seer man och med gamble her Sten Sture som her effter
fölier, Fför ty then som land och rike regera skal, han [fåår] monga
owener, ther före bliffua the och mongha som gå honom epter thå hans
macht warder mindre, Så hade nw marsken widh sex åår hafft regementit
öffuer rikit, och fögho roliga regerat som man tilförenne hördt
haffuer, och hade han mongha förtörnat, ty clagade monge öffuer honom,
Och thet hörde konungen gerna, och han wille monga reesor gerna haffua
giort en enda med honom, hwar han hade kunnit thet bekommet, Men
marsken sågh sig altijd wisliga före, och hölt mykit folk, och
befestade sich wel på Wiborg,som han epter drotzeten infåt hade, ty
drotzeten bleeff dödh ååret epter konung Christoffer in komen war i
rikit.
Thå nw konungen hade vtrettat sin ärende med hylning och Cröning, reed
han strax wintren ther epter sina Erics gatw, Men konung Eric war på
Gotland hade ther befestat sich, och hade mong skiep med sina
fetalianer til siöös, och giorde stoor skadha, han läät [184] vptagha
al the Swensk skiep som han öffuer komma kunde, och Stocholms borgarom
giorde han en oseielig skada, Så föll hans folk [och] offta i land
skennade och brende widh siöösidona, alt thet the öffuer kommo,
besynnerliga brende the vp Trosa och mykit ther om kring, sådane skade
och förderff wardt opta Clagat för konung Christoffer, Men han achtade
thet fögho ting, vtan sloogh thet aff med itt skempt, och sade at hans
modher broder moste och noghot haffua til at holla sich med, Och lijdho
the Swenske allestedes skada, och fingo ingen hugswalelse ther före,
vtan spott och spee, och thå konung Christoffer i noghra åår regierat
hade, gick han på giptermål, fick så margreffuens dotter aff
Brandeborgh, Dorothea widh nampn, Brölopet wart hollet i Kiöpmanna
hampn, anno domini Mcdxlv, Til samma bröllops kost lagde han en swår
skatt her på landet, och seglade konungen samma ååret i frå Swerige med
en dråpelig skatt, som han ther samman sankat hade, Men thet skipet som
skatten war vppå, bleeff borto, Thet illa fååsz, med sorger förgååsz,
Och hade konung Christoffer samma settet som konung Eric, at han satte
Tydzskar, the Danska och Swenska öffuer huffuudit, ther mykin owilie
aff kom, Men på thet sijdzsta gingo the Danska och the Swenska
endrechteliga til honom, och sade honom alwarliga til, at han skulle
öffuergiffua thet Tydzska folket huilkit han togh illa widh sich, Doch
hade han icke annor rådh, vtan han moste fölia theras wilia epter, Hade
han och itt besynnerliga seet til at förtryckia thet Swenska
riddareskapet, epter thet han sågh at the drogho icke wel öffuereens,
vtan then ene gick then andra effter, och hwar wille gå then andra hans
förläning vndan, halp han til med, att then som wille göra them andra
skada fick tilfelle ther til, Ther konungen haffuer hafft noghot
besynnerligit vpsåt med, Och war thå ingen wijss på sinne förläning, ty
at inghen hade henne [länger], än til tess en annor kom och begierade
henne, och huad en begierade thet fick han, doch skulle han dyrtt nogh
betala förlänings breffuet i Cancelerijt, så at itt breff kostade vnder
stundom, tiwghu [185] noblar, och stundom meer, och ther toogh konungen
halff parten vtaff, och gingo förläninganar offta så hasticht om kring
at the woro sex heller otta som ena förläning hade på itt åår, och the
woro fåå som kommo til noghon vpbyrdh, [sådana sätt til förläning war
icke brukat tilförenne i Suerige,]
Och epter thet the wordho på thet sidzsta så monge som Clagade öffuer
then skada och förderff som konung Erics fetalianer giorde med rooff
och brand, ther före nödgades han at tenkia ther noghot emoot, giorde
sich så redho med allo macht, hade marsken med sich, och seglade til
Gotland, ther war han til ordh med konung Eric, Men hwad thet galtt
vppå, fingo the Suenska inthet weta, thet förnummo the wel at epter
then dachtingan földe fögo förbätring, Hwar thet hade warit konung
Christoffers alwar, war han tess mechtig nogh at stilla konung Eric,
doch thet war openbart nogh huad på färde war, Och thå han seglade i
frå Gotland, achtade han sich til Calmarne, men skepet som han sielff
war vppå, stötte på ena klyppo, och bleeff borta med mykit folk, och
alla hans Clenodier, sielff kom han i land med en båått, och ää medhan
han regierade war ganska hård tijdh her i landet så at mykit folk
bleeff dödt aff hunger, ther före kallade the honom barka koning, och
honom wardt skul giffuin at han förde itt okyskt och obequemligit
leffuerne, och intit achtade sitt Echteskap, ther före plågade gudh
hans land, som opta skee pläghar, at landet wart plågat för konungens
misgerning skul, Doch ware ther om huru thet kan, Man moste och thet
bekenna at then menige man i landet hade aff gudi wel förtient sådana
straff, Och läät konung Christoffer vptagha mong skiep i frå the
Engilska och andro kiöpmän, och hade han altijd en ond agg till Lybeck
och the andra stederne, Och en tijd hade han achtat förraska Lybeck, än
thå at thet icke wille lyckas för honom, doch hade han i sinnet, at
twinga Lybeck, och hade för then skull församlat en dråpelig summo
peninga aff all sin land, Så hade [och] thet Swenska riddareskapet och
en wijss mening om honom, at han achtade them ondt, och läät för then
skuld förscriffua them, at the [186] alle skulle mötha honom i
Jenekiöpung om Jula tijd, Men thå han skulle sielff fara tijtt, bleeff
han dödh, på Helsingborgh, Helge tre Konunga tijdh, åår epter Christi
byrdh Mcdxlviij, och wardt begraffuin i Roskild
Så bleeff thå qwart i Danmark all Skeep, bössor och wärior med then
swåra skatt konungen samman sankat hade, och thå han lågh på sin sotta
säng, och vtan twiffuel besynnade huru han hade warit the Swenska
förnäär och hade fördt swåra summor aff theres land, Ther före gaff han
och ganska stoort testamente til Swerige, Men thet kom inthit fram, the
Danske behöllo thet alt slätt, ther the Swenske högelige Clagade
öffuer, Och merkte thå wel, som the offta tilförenne bemerkt hade, hwad
gagn the hade aff thet förbund som riken emellen giort war, Förbundet
war icke all rijken til lijka fördeel, Thå nw Erchebiscop Niels fich
wetha at konung Christoffer dödh war, bleeff han strax siwk och dödde,
Och war samma Erchebiscop Niels en ganska lärd man, och hade på konung
Erics wegna warit i thet Concilio som stoodh i Baseel, och förra än han
bleeff Erchebiscop, war han biscop i Vexiö, Men thå the Swenske
herranar som i Jeneköpung församblade woro hörde at konungen dödh war,
skickade the strax twå ther til som skulle stå rikit före, så lenge the
wordo förseedde med konung, och the twå woro her Benct Jönson och hans
brodher her Niels, huilkom konung Christoffer och pläghade antwarda
rikit thå han foor aff landet, och war marsken Karl Knutzson thå icke
tilstädes, Så bleeff och mester Jöns aff Salista, förnemde her Benctz
son, vthuald til Erchebiscop,
Epther thet nw at konung Christoffer dödh war, wart beramat itt
almenneligit herramöte i Stocholm Helge Lekama tijdh, ther kom marsken
til med, och hade så mykit folk med sich, at han toogh all betzsta
husen in i staden, Men her Benct Jönson aff Salista hade slottet inne,
När the thå alle kommo til hopa på rådet, och begynte ther om handla
huru rikit skulle förseedt warda, kunde the icke komma öffuer eens, för
ty en part war widh thet sinnet, at man icke skulle vthuelia noghon
konung, förra än all try rikesens rådh wore [187] församlat, epter som
förbundet inne hölt, besynnerliga epter ther wore så mong förplichtilse
giord på thet samma förbund, och wore för then skul icke rådelighit at
trädha ther i frå, Men then andra parten ther och marsken med war, sade
at thet förbundet war allredho brutit, ty thet war eno rikena til
stoort gagn, och the andra tw riken till stoor skada emoot förbundzsens
innehåld, och thet war för öghonen, så at huar samma förbund skulle
lenger hallas, wordo the Swenske förderffuade, Hade och the Danska i
then motten trädt i frå förbundet at the hade taghit konung Christoffer
in för konung, förra än the hade the Swenska til rådz ther om, ther
före skulle man nw strax försee rikit med konung som thet förswara
kunde, och intit länger bijdha ther med, Och såå war [thå] rikesens
rådh i noghro daghar oeens, och ther war sådana kijff och tretta them
emellan at the hade när kommet til slags ther om, doch fich på thet
sijdzsta then parten öffuerhandena som strax wille försee rikit med
konung, Ther före sattes ther tree i valet, och twå biscopar och twå
riddare anamade rösterne, Och föllo så mesta rösterne på marsken Karll
Knutzson, Ther före bleeff [och] han thå korat til konung, Och på
Sancti Pedhers och S. Pawels affton bleeff han hyllader widh Morasten,
och på Sancti Pedhers dagh bleeff han Crönt i Vpsala, och Wårfru dagh
ther nest effter Cröntes drotningen, och samme dagh wigdes
Erchebiscopen, Åår effter Christi byrd fiorton hundrat och otta och
fyratiyo, och giorde konungen i sinne kröning tre och trettijo riddare,
Och thå thet hoffuet öffuerstådt war, droogh konungen strax til
Stocholm, och begynte tenkia til huru han skulle widhergöra then stora
skada och förderff som konung Eric, then ther än nw war på Gotland
giorde her in på landet, Och giorde han her Måns Gren och her Birger
trolla til höuidzmän, för sitt folk, och läth them segla till Gotland,
huilke ther strax giorde landgång, och slogho konung Erics folk som
them mötte på flychtena, och bestallade så Wisby, och warade så
bestalningen in emoot Julen, Om Sancte Barbare nat bestegho the Suenska
muren, och fingo stadhen in, Och hwar [188] the icke hade låtit bedraga
sich, met konung Erics falska dactingan, thå hade the snart fått
slottet med, ty thet war intit bespijsat, Men the som Capitenarene woro
wordo bedragne med falsk löffte, och satte i dagh med konung Eric, och
så fick han tilfelle at bespisa sich, hade och han bodh til Danmark och
begierade ther vndtsetning, och loffuadhe the Danska, at han wille
låtha them slottet vpp, om the wille hielpa honom ther aff, Men med the
Suenska dachtingade han så, at han skulle låta them slottet vpp, och
han skulle haffua Borcholm och Öland i gen, Och hade thå riddareskapet
i Danmark taghit greffue Christiern aff Oldenborg sich til herra och
konung, och wardt i mong herramöte ther om förhandlat at the Suenske
och skulle anama honom för konung, Men the wille thå bliffua widh then
konung som the vthkorat hade, Same konung Christiern toogh drotning
Dorotheam, konung Christoffers* epterleffuerske sich till förstinne,
Thå nw konung Eric hade hafft bodh til Danmark om vndtsetning, sende
the Danske bodh til konung Karl, som thå på Öland war och begierade at
han skulle kalla sitt folk i frå Gotland ty thet hörde [(sade the)]
Danmarks krone til, Men konung Karl sade at thet hörde Swerige til, som
noogh witterligitt war, och ther före wille han icke kalla sitt folk
tädhan, vthan han achtade fultfölia thet som han företagit hade, Men
the Danske giorde redho itt mechtogt taal folk wårena ther effter, och
läte them seghla til Gotland, The lagde in för slottet, togho så konung
Eric ther vtaff, och läte honom komma til skeps med alla sina håffuor,
bemannade slottet med folk och fetalia, och seglade så tädhan, och
kommo vnder Borneholm, ther| vndtstack konung Eric sich med sitt skip
hemeliga och seglade til Rygenwold, och bleeff ther i sijn liffztijdh,
Men somblige meena at the Danske förde honom weluilieliga til Pomern,
Och än thå at the Danske hade nw faat Wisborg in så hade doch konung
Karls folk stadhen och landit inne, och höllo bestalningen fram, med
stoor mödho, och mykin bekostning, Så församblade thå konung Christiern
ganska mykit folck, båda Tydzska och Danska som han achtade sich til
Gotland med, och sende så her Olaff [189] Axelson fram för sich, at han
skulle giffua sich i handel med konung Karls folck, huilkit han och så
giorde, och kom med itt taal folk til Westragarn, ther kom han til
taals med noghra aff konung Karls Capitenare, besynnerliga med her
Moens gren, Och bleeff ther så dachtingat, at thet skulle stå i dag til
Sancti Johannis tijdh så skulle ther [innan Påsca eller aldra senast
innan S. Johannis dag] skickas domare til som om Gotland döma skulle
huilkit rikit thet til höra skulle, Ther förinnan skulle the Danske
haffua slottet frijt inne, och the Swenske landit och stadhen, ther med
foor thå her Olaff Axelson frijt in på slottet med altt sitt folk, och
förde aff skepen all then deel som han behöffde på slottet, och brööt
monga aff the Swenskes skantzer borth, Och thå the Swenske sade ther
emoot, swarade han at sådana skermer eller skantzer intitt behöffdes,
all then tijdh saken war [sat] i rettgong, och at sådana skedde, sågh
her Måens gren genom finger med, så at nogh merkiandes war, at emellen
honom och her Olaff war noghor hemelig handel, som med tijden nogh
vthröntes,
Thå nw her Olaff Axelson al ting epter sin wilia vthrettat hade, screff
han konung Christiern til, at han oförtöffuat med allo macht komma
skulle, Så kom thå konung Christiern med en ganska stoor skeps flota,
och ladhe strax inför slottet, Thå the Swenske sågho sich så förrådda
warda, hade the sin bodh til konung Christiern, och sporde honom til,
om han wille bliffua widh then dachtingan som war giordh med her Olaff
Axelson, Han swarade them i gen, at han wille holla samma dachtingan
[widh] macht, Men förra [än] the Swenske wiste itt ordh ther aff, thå
war alle stedes eelden stickat vppå stadhen, Ther före nödgades the thå
at giffua sich in vppå the fastesta huuss som the öffuerkomma kunde i
stadhen, och gripa til wern, ty theres skermer och skantzer wore thå
[aff] brotne, och warde the Swenska sich manliga som och nödhen thå
kraffde, så at the Danske finge på gaturne stoor skada, och nödhgades
til at giffua sich ååth slottet i gen, Thå nw konung Christiern sågh
sich icke kunna leggia the Swenska nidh med mindre han skulle sielff
[190] få ther stoor skada öffuer på sit folk, Ther före begynte han til
at dachtinga med them och kom så til vpslagh at thet skulle stå i fridh
emellen [konung Karll och konung Christiern, till Mortens messo öffuer
itt åår, och ther för innan om Walborgha messon skulle tolff på konung
Karls och tolff på konung Christierns wegna komma til samman i
Halmstadha, the ther om Gottland och annor ärende rijken emellan döma
skulle, och ther medt skulle the Suenske strax giffua sigh aff
Gotthland, och huarken befata sigh medt land eller stadh, än thå ath
then dachtingan som her Olaff Axelsson hade giort medt the Suenske til
förenne, lydde så, at the Suenske skulle haffua landet och stadhen
inne, och the Danske skulle haffua slottet, så lenge thet worde
åtskyldt medt en doom, Men thet bleeff icke lenge widh then dachtingan,
ty hade thå the Suenske ey annor rådh vthan ath the moste giffua sigh
ther aff landet], moste och så teslikes leya sich skep och skutor som
the kunde komma heem med, ty the Danske hade all theras skep bortaghit,
I så motte gick Gotland bort i then gongen, och thetta skedde widh
Sancti Olaffz tijdh, Epter Christi byrdh fiortan hundrat niyo och
fyratiyo åår,
Om samma sommaren hade the Nordske sijn bodh till konung Karll, och
begierade honom för herra och konung öffuer sich, [ty the hade icke
samtycht k. Christiern för theres k: wille icke heller haffua honom, än
thå at ko: Christ: screff sich vth för Noriges ko: och war doch aff
norska men inthet kallat eller korat ther til, och thet war doch
korarijke så wel som Suerige och Danmark, oc effter som förbundet
rijken emellan innehölt, skulle the Norske wara i kåret medt thå konung
wälias skulle, Effter thet nw the Norske begiärade konung Karll för
herra och koonung.] Så giorde thå konung Karl sich redho widh Michels
messo tijdh, och droogh in i Norige bleeff ther hyllat aff meniga
landit, vndantaghandes noghro få aff ridderskapet som stodo honom
emoot, Och wardt han krönter i Trondhem, widh Sancte Katherine tijdh,
och giorde ther tiwghu riddare, satte så twå höffwidzmän ther i Norige,
her Aslach Tureson, och her Enar Flogha, the ther huariom [191] och
enom lagh och rett skaffa skulle, och så drog han til Swerige i gen,
och kallade strax samman [itt] herramöte i Arboga, och ther wordo the
tolff förskickade som til Halmstadha skulle, epter som på Gotland
vthloffuat war, och i bland tesse tolff her Moens gren en och bliffuo
thå mong stycke beslutat i Halmstada som konung Karl sade sich icke
lijdelighen wara, ther före wille han icke [alt gilla som] ther
beleeffuat war, Ty the Danske practicerade med somliga aff the tolff
Swenska, at konung Karl skulle låta konung Christiern Norige vp i gen,
Ja ther stemplades alt ther epter, huru konung Christiern skulle frijt
komma till al thenna trij riken, epter thet förbund som riken emellen
giordt war, och thet merchte konung Karl wel, ther före tenkte han och
noghot ther emoot, huru han skulle i rikena behållen wara, Toogh han så
Åboo slott i frå her Moens gren, och antwardade thet her Eric Axelson,
Toogh han och förläningen i frå Erchebiscopen och flerom som han viste
wara sich emoot, Men sedhan her Moens gren hade mist Åboo gaff han sich
til siöös med noghor skep och togh vp noghor köpmans skep, bleeff så
gripen til Lybeck, och tiwgu aff hans tienare wordo halshugne i
Dantzicke, Men honom sielffuan för dachtingade konung Christiern, så at
han bleeff lösz och kom til Danmark, och giorde sedhan offta infal här
i rikit, och giorde mongom stoor skada,
Sedhan kom och konung Karl til Calmarne ther widare om all ärende
förhandlas skulle, Men inghen aff the tolff som i Halmstade warit hade,
wille han haffua med sich, Och konung Christiern war i Rothneby, doch
bleeff ther intit gott beslutat, men fridh skulle wara emellen riken,
så at thet ena rikit icke skulle förarga in vppå thet andra, och then
fridhen war giord i Halmstada, och thetta skedde Anno domini Mcdlj,
widh Sancti Johannis tijdh, om Julen ther epter kom konung Christierns
folk in i Stocholms skäär, skinnade och brende ther monga soknar, emoot
then frijdh som i Halmstada giordh war, Och war her Olaff Axelsons folk
aff Gotland ther med, och altt thet roff ther tooghs fördes til
Gotland, Thå konung Karl thet förnam at fridhen icke better hållen
wardt, församblade han [192] folk aff heela landet, och droogh med en
ganska stoor häär in i Skåne, brende och skinnade alt för foot, Thå
brende han aff Helsingborgh med all the skip som ther före lågho,
Landzkrone skinnade han, och brende vp skepen som ther lågho, Lund
brende han i röter, Och en hoop med bönder hade församblat sich emoot
honom widh Dalby Clöster ther slogh han monga bönder i hääl, och
twtusend aff them grep han til fånga, Sedhan brende han vpp Wää, Men i
Aws gåffuo the brandskat, och ää hwar han droogh fram, thå lät han
skinna och brenna på bådha sijdhor om sijn häär, Och giorde han sådana
skada i Skåne at the förwnno thet icke i longh tijdh ther epter, Tesse
rese bescriffuar konung Karl sielff i itt breff til Stocholms stadh,
och war på then tijdh Öresund så fultt med dreffijs at inghen kunde
komma ther öffuer, Och skedde thetta åår epter Christi byrdh fiortan
hundrad femtiyo och tw,
Widh then tijdhen war konung Christiern i Welsnack till samtaal med
monga tydzska förstar, och sollerade sich ther ganska mykit folk, och
kom så sommaren ther epter med en [ganska] stoor häär aff Tydzska och
Danska draghandes in i Westergötzland, fick Lödese in och befestade
sich ther, och en stoor deel aff Westergötzland gingo honom til handa,
och scriffuo konung Karl huldskap och mandskap vp, Och woro monge aff
hans eegna fogdar som ther mykit til holpo, huilke ther gåffuo sich til
konung Christiern, för ty konung Karls fogdar woro en deel aff them
ganska rijke, och hade ena besynnerliga konst til at beskatte böndrena,
ther före woro the och snare til at fördachtinga sich med konung
Christiern, på thet the icke skulle fåå skada på theres godz och
peninger, Och monge som slott inne hade, läte them konung Christiern
vp, i bland huilka war her Ture Tureson en, som Axewald inne hade, Thå
nw så til gick i Westergötzland, kom konung Karl draghande til Tiwedhen
med mykit folck, och lät gå för rychte at han wille emoot konung
Christiern, än thå han icke fulleligha dristade sich ther til, Ty
konung Christiern war ganska starck, Och fick thå konung Karl tidhende,
at en häär aff konung Christierns folck war med sex och fyratiyo [193]
skep kommen för Stocholm, och ther wore her Olaff Axelson, och her
Moens Gren höffuidzmän före, huilke ther och hade fallet til Stocholm
och doch inthit kunnit skaffua, vtan fåt stoor skada på theres folck,
Thå konung Karl the tidenden fick, at fienderne wore för Stocholm, och
at Erchebiscop Jöns med noghro flere aff the vplendska herrar begynte
lätha sich bemerkia, at the hade icke gott i sinnet emoot honom, Ther
före droogh han strax vp til Stocholm, at han wille komma them ther til
vndtsetning, Men thå the Danske thet förnummo, gåffuo the sich strax i
frå Stocholm, och konung Karl bemannade strax sin skep som han hade
redho liggiandes för Stocholm, och lät them löpa effter fienderne, Men
höuidzmennener på skepen wore intit fulhoxe, ther före vndtkommo
fienderne, och seghlade til Westerwijck, och brende then staden aff,
doch fingo the och skada ther på theras folk,
Thå nw konung Christiern hade en tijdh longh warit i Westergötzland,
skickade han en hoop folk til Tiwedhen, som skulle achta ther vppå at
inghen komme ther öffuer in i Westergötzland och droogh så sielff til
Jenekiöping och achtade dragha öffuer Holawedhen, Men konung Karls
folck som i Närke war lagdhe nidh thet folck som han skickade til
Tiwedhen, Så skickade thåå konung Christiern en hoop folk i frå
Jöneköping til Holawedhen som skulle beredha wäghen för honom, och hans
häär, Men thå the kommo til Hålawedhen mötte them her Eric Nipers med
noghro bönder och sloogh them ther vtaff, och fick monga aff konung
Christierns Ädhlamään til fånga, När thet skeedt war, fick konung Karl
större moodh, kom så til Wadzstena, giorde ther her Tordh Bondha til
höffuidzman för en hoop folck och sende honom in i Westergötzland, Men
thå konung Christiern förnam at hans anslagh icke hade framgång droogh
han tilbaka ighen ått Halmstadha, och her Tordh Bonda kom betijdha om
en morghon för Lödhese, och förra än the Danske wordo thet warse war
han inne i stadhen, och fick ther tre riddare til fongha, Och kom han
öffuer ena Tasko ther i bland annat byte, som nogher breeff wthi wore,
huilken en part aff Westergötzland [194] hade scriffuit konung
Christiern til, och ther fick han wita aff her Ture Turesons stempling,
Ther före foor han strax til Axewald, och fick slottet in med list, och
greep her Ture til fonga, Men han rymde sijn fängelse och gaff sich til
her Eggierdt Kromedick som hade Rombla borg inne på konung Karls wegna,
the gåffue sich sedhan både her Ture och her Eggiardt til konung
Christiern, som och flere aff Westergötzland til förenne giordt hade,
Men konung Karl giorde her Tordh til höffuidzman öffuer heela
Westergötzland, giorde han honom och til rikesens marsk ty han trodde
honom best, epter thet han beuiste sich altijdh troligha, och han war
hans syskanebarn, Så hade teslikes konung Karl fåt noghor falsk breeff
som frw Birgitta på Hamersta som war her Olaff Axelsons dotter,
vthscriffuit hade, för huilkin sack skul hon wardt i Stocholm dömd til
eeld, doch wardt henne skonat, Så wordo Erchebiscopen med noghro andra
som med honom höllo, kallade til Stocholm, och bliffuo the förlichte
med konung Karl, än thå at then förlijkning icke lenge warade, Men her
Tordh bonde war altijdh til slags med konung Christiernes folk,
besynnerliga lade han en nidh i Norige som heet her Kolbiörn, huilken
ther emoot honom kom med trytusend folk, honom greep och fongade her
Tordh i markenne ther the woro til slags, Och war her Tordh konung Karl
ganska mykit til bestond,
Så bleeff thå [effter stoor skada och förderff på alla sijdhor] taghit
i dagh emellen konung Karl och konung Christiern, och itt herra möte
wardt hållet i Wadzstena, ther monge Danske med wore, Men ther bleeff
intit gott beslutat, I samma möte hölt konung Karl her Tordh bondes
brölop, och gaff sina dotter ther i Closter, Anno domini Mcdliij, hölt
han itt herra möte i Stocholm, och reformerade myntet i landet, ty her
war fögho annat än fremmande mynt, thet sloogh han alt tilbaka, så at
thet icke skulle gella så mykit som thet hade gullet, och vprettade så
mynt i Stocholm, Åboo, Suderköping och Calmarne, på thet at Swenskt
mynt skulle förökas i landet, och epter thet silffuet icke kunde til
reckia til så mong mynt, Ther före lagde han vppå at alle köpmän som
[195] godz förde här in i landet, skulle med hwaria fyratiyo marka
werde, föra en löduga mark silff til at selia på myntet, Widh samma
sätt plägade silff föras her in i konung Albrectz och konung Erics
tijdh,
Thå nw fridh hade warit riken emellen en lijten tijdh, begynte konung
Christiern åter feyda här in vppå riket, och hölt thet så thet ena året
epter thet andra, så at konung Karl moste stundom twå reesor, och
stundom tree, och stundom flere gongor om året göra vthreesor emoot
honom, Och hade konung Christiern thet sätt, at han offta läät sitt
folk wara redho lika som han wille dragha här in, och thet war doch
inthit hans alffuar, vtan han giorde thet på thet at konung Karl skulle
vthtröttas och leedhas widh regementit, och at then menige man i landet
skulle vtharmas aff så många vthreesor, och få sedhan en owilia til
konung Karl, Huilkit och så skedde, för ty konung Karls folck ridho så
offta genom landet och leffde oskäliga widh böndhrena, förtärde så med
them, at the hade mindre i gen, Och war thet itt almenneligit roop
öffuer honom, at hans fogdar beskattade böndrena obeskedeliga med
saköre och annan deel, och hans folck skickade sich oredeligha ther
thet fram foor, ther före fick han stoor owilia i landet, så att alle
begynte at leedhas widh honom, Han war en snell och förståndig man,
wiste wel hwad han tala och swara skulle, Och war däghelig och manlig
til vext, och kunde wel veta sitt eeghet betzsta, Ty behölt han och
mäst all slott och lään sielffuer, och ridderskapet fick fögho
förläning, Ther före hade han och fögho ynnest aff them, [som thå
vthröntes, thå honom mest trängde,] och war han i krijges handel mindre
skickelig än hans ämbete kraffde, Doch hade han stoort bestondh aff her
Tordh Bonda, som en rettsinnogh och löckosam krijgs man war, then ther
och hans största tröst war, och kunde hans owener ingen framgong haffua
emoot honom, så länge her Tordh liffdhe, Ther före bleeff thet så
bestemplat aff konung Christiern eller hans vener at han wart
förrådder, Hans eeghen fogde, benemdh Jösse Booson klöff honom
hoffuudet sönder, ther han lååg på sinne seng, Och rymde sedhan til
konung Christierns folck, och thetta skedde epter [196] Christi byrdh
fiortan hundrat sex och femtiyo åår, Samma åår om hösten kom her Moens
green med konung Christierns folck och toogh Öland in, fick han och
Borcholmen in epter sex vuikur, Och hade her Eric Ericson konung Karls
mågher slottet inne, han fördachtingade sich til at gåå aff, med
behåldna håffuor, Men thet honom loffuades bleeff honom intit hollet,
Om tiwghunde dagh Jul ther epter, hölt konung Karl her Niels Stures
bröllop i Stocholm, och tijtt war Erchebiscop Jöns med [flere] sina
wener kallat, Thå bröllopet vthe war, begierade Erchiebiscopen
widerlegning aff konungenom, för sin skeep som han sommaren til
förenne, för fiendherne mist hade, Men konungen mente sich icke wara
plichtig at betala them, Ther före sattes saken i retta, och bleeff så
dömdt at konungen skulle vpretta Erchebiscopenom sin skadha, Och thet
toogh konungen illa widh sich, och bleeff icke wel til fridz med them
som dömde, och så skildes the ååt med fögho wenskap, Ther war altijd
itt stoort agg emellen Erchebiscopen och konungen, och hade begynnelsen
ther aff, at thå konung Karl marsk war hade han låtit gripa her
Christiern Nielson, Erchebiscopens modherfader, Så war han och konung
worden emoot Erchebiscopens wilia, och mykit annat war them emellen,
och hade Erchebiscopen stora slecht och mykit anhang, Men konung Karl
achtade thet fögho, ty han hade mäst all slotten sielff inne, och han
war rijck, och hade wel twtusende hoffmen, Ther före achtade han fögho
Erchebiscopens wrede,
Så giorde thå konung Karl sich redho med alla macht at dragha nidh til
Calmare, och tagha Öland i gen, och thå han nidher draghen war, fick
Erchebiscopen tilfelle til thet han hade i sinnet, Gick så til och grep
konung Karls fogdha benemdt Håkon Swenson, och satte honom i fengelse
på Sadelsta, och thetta skedde widh [Couersionis] Sancti Pauli tijdh,
Och daghen ther epter sloogh han breff vppå kyrkiodörena i Vpsala, med
huilken han vpsade konungenom huldskap och manskap, och gick in i
domkyrkiona och lagde vtåff sin biscops skruudh för S: Erics skrijn,
och sade sich icke wilia [197] dragha sådana skrudh förra än annorledes
stodhe til i riket, toogh harnesk vppå och band swerdh widh sidho, Läät
så skinna konungs gården, och begynte strax fara om kring och hylla
landet til sich, foor och til Westeråårs och kallade Dalerne nidh til
sich, och bleeff han snart hörd, för ty alle wore leedze widh konung
Karls regemente Och war thenne Erchebiscop Jöns then första biscop som
sich vpsatte emoot sina retta öffuerheet, Men han betalade thet sedhan
dyyrt noogh, Honom war gudz ordh befalet, ther skulle han haffua
straffat konungen med, thå han orett giorde, Swerdit war honom inthit
befalet, thet toogh han sich sielffuom, och monge andra til skada och
förderff, Thå konung Karl fick veta hwad Erchebiscopen för hender hade,
drogh han strax vp i frå Östergötzland med fiortan hundrat hestar, och
try hundrat folk fick han ther til i frå Stocholm, gaff sich så ååt
Strengenes och achtade öffuerfalla Erchebiscopen i Westeråårs, Men
Erchebiscopen war honom för snar, och öffuerföll honom i Strengenes
bitijda om en morghon, Ther bleeff thå konung Karls folk både gripit
och slagit, och kommo sich icke til wern, ty inghen war som them
skickade, Och flydde konung Karl sielff ått Stocholm, och war såår
worden, Och thenna segher wan Erchebiscopen på Cathedre Petri dagh, och
befalte för then skuld, at then daghen skulle wara landzheligh her i
rikit, som en part mena, Men en part mena [B] at han fick Stocholm in
på then daghen, och bödh för then skull vppå at han skulle hallas
heligh, Thå konung Karll til Stocholm kom brende han vtaff bådha
malmanar, ty han wente bestalning, Men Erchebispen kom och offörtöffuat
draghandes effter honom och bestallade honom, och woro thå ingha som
honom wille giöra någhon vndsettning, Och effter thet han sågh at
Erchebispen och the medt honom woro hade taghit sakenne så före, at the
wille gå thet ighinom, fruchtade han och at borgharenar i Stocholm icke
skulle stå faste med honom effter thet alt landet wende sigh honom i
frå, Ther före bestelte han om sitt gull och silff thet han ganska
mykit hade, thet besta han kunde, gaff sigh så hemligha om natta tijdh
till siöös, och tridhie daghen [198] ther effter war han i Dantzik,
togh ther leydhe och bleff ther i siw åår, Och hade han en dråpligh
skatt med sigh, Och lånte han the Prytzska herranar, ena stoora summo
gull, och fick ther noghor fäste i pant, huilken han doch inthet
behalla kunde, för then feyde skull som ther i landet war, Och rymde
han i frå Stocholm widh Sancti Matthie tijdh, Effter Christi byrd
fiorton hundrat siu och fämtyio åår, sedhan han hade i niyo åår konung
warit. Och thå konung Karll bortrymder war kommo in i landet ighen
biscop Benct i Skara, her Moens Green, her Ture Turesson, Götzstaff
olsson, Giöstaff Laurentzsson, och monge flere som för konung Karls
wredhe til konung Christiern flydde woro.
Thå nw konung Karll flydder war, hade Erchebispen fögha nödh til at få
Stocholm in, Ty the woro tuedrechtige ther inne, Och Olaff Drake war
höffuitzman både öffuer slott och stadh, på konung Karls wegna, och en
månat ther effter fick Erchebispen slottet in, Hade så strax bodh till
Gotland effter her Olaff axelsson, The skickade så myndig bodh til
konung Christiern, Och medhan han giorde redho, foor Erchebispen kring
om landet och dachtingade med böndernar, och fick all slotthen in,
förvthan Calmarne, som her Giöstaff Karlsson inne hade, Och lät inthet
Erchebispen sigh bekomma thet för bönderna, at han wille haffua konung
Christiern her in, Ty then menige man i landet hade thet inthet
samtycht, effter thet han hade giort så mykin skada her in på landet
och war rikesens hätzska fiende, Men förra än någhor wiste ther ith
ordh vtaff thå war han widh Pingxdagha tijd i Diura haffn, medt en
ganska stoor skipz flotta, och lät gå för rychte at konung Karll hade
sålderat ganska mykit folk, och actadhe sig her in ij rijkit, till at
skinna och brenna, och för then skull war han kommin at sådana
affwäria, Men Erchebispen och the andra som thetta medt honom
bedriffuit hade, vptecknade någhra articlar, huilka konung Christiern
besegla skulle, Och så wille the haffua honom för theres herra och
konung, Samma articlar woro tilförenne sende till Kiöpmannahaffn, och
hade ther wordet förseglade, the sendes åter nw til [199] konungen och
wordo vtan all geensäyelse strax beseglade, Och the woro så lydhande
först, Han skulle halla altt rikit widh Sueriges lagh, priuilegier och
godha gambla sidhwänior, Item ingens jordha godz som i thet ena rijket
bodde skulle i thet andra förhindrat warda, Item thet han hade borta i
frå Sueriges Crono skulle han låta strax komma ther til ighen, Item the
Suenske skulle haffua theres frij tiltalan i rätgång om Gotland, och
tollen widh Bahuus förhandlas och affrettas, Item han heller hans
förstinno heller någhor på theres wegna skulle icke kiöpa eller panta
noghot iordha godz til Cronona heller sigh, för ty ther med förnidhras
ridderskapet och frelset, och förminskas rikesens tienest, och är ther
aff tillförenne vpkommin stoor ouilie emellan herskapet och frelset,
Item han skulle icke förpanta heller til återlösn bortgiffua rikesens
slott, land heller lään, Item han skulle icke leggia någhon olagha
tunga på rikesens inbyggiare, Så foor thå Erchebispen vth til konungen
och lät tagha honom medt procesz in i Stadhen än thå han lijthen tidh
til förenne hade stått på burspråket i Stocholm och vppenbarligha
vthloffuat at han icke wille tagha någhon främande herra her in i riket.
På S. Johannis Baptiste dagh vthwaldes konung Christiern i Stocholm til
Sueriges konung, foor strax til Vpsala, hyllades widh Morasteen, aff
them som thå kunde tilstädhes wara, och på S: Pedhers och S: Påuels
dagh bleff han Crönter i Vpsala, och hade han Suerige inne så lenge
konung Karl war i Dantzick, och stodh landet vnder hans regemente wel,
medh thet första, sedhan begynte thet förwandlas, Och lät han vthkora
sin son Junkar Hans til konung effter sigh, Så her i Suerige som han
tilförenne hade läthit honom vthkora til konung til Danmark och Norige,
Her Ture Turesson giorde han til rikesens marsk, och antwardade honom
Stocholms slott, Och altt thet gull och silff som konung Karl hade fåt
munkanar i Stocholm til göme i godha troo, thet rogde the, och läte
konung Christiern få. Anno domini Mcdlxij war Påuans legat Marinus
benemd her i riket med Romare afflat, och församblade [200] her monga
peningar, Och aff alt thet han her försambladhe, togh konungen
halffparten, ty han sade sigh och skola offta föra örligh emoot
Christenhetennes fiender Rysserna,
Thå nw konung Christiern i någhor åår regerat hade, begynte han leggia
monga nyia skatter på landet, then ena effter then andra, och alle the
som noghra peningar hade, the moste läna honom til stora summor, och
finge dogh inthet igen, och allestedes ther han förnam insatta peningar
wara, både i Wadzstena och annor stedes, them lät han alla borttaga och
förde till Danmark, Han löste Land to Holsten til sigh aff Greffuan i
Schowenbergh, och aff sin brodher Greffue Gierdt, och ther behöffde han
monga peningar til, huilka han vthan tuiffuel församblade aff all sin
rike, för sådana beskattningar skull, och at han alt förde bort aff
landet begynte han fåå stoor ouilia her i riket, och hans owener
begynte kalla honom ena botnalösa tasko, och sadhe at han war en
rikesens förderffuare, Doch war han ellies en from och sachtmodigh man,
Så kom och här itt rychte i landet at konung Karll skulle haffua
församblat mykit folk i Prytzen, ther han wille geffua sigh här in i
riket medh, än thå at thet inthet så sant war, Doch för samma rychte
skull bliffuo monge mistenckte, at the skulle wilia tilhielpa, at
konung Karl skulle komma til riket igen, Och bliffuo så Doctor Claes
Rytting, som hade warit konung Karls Canceller, her Niels Pedhersson,
her Örian Karlsson, Steen Benctsson och monge andre tagne widh halsen,
Och bliffuo somblighe så iemmerligha pinadhe, at the bleffuo dödhe,
somblige bleffuo oferdighe, och somblighe såtto lenge i fengilse, för
thenna gerning skul förökades owilien än nw meer, och meer i landet.
Så hade thå konung Christiern achtat sigh till Finland, och hade han
thå medt rikesens rådhz samtyckio än nw en nyian skatt lagdt vppå
landet, Thet war, hwar borgare sin halffua skatt, en skatte bonde xij
öre, en landbo vj öre, Och effter thet han wille sielff til Finland,
befalte han Erchebiscop Jöns, at han skulle stå för riket, och dagtinga
medt bönderna, om sådana skatt, och läta honom [201] vthkomma, Men thå
han begynte handla ther om, sade bönderna kort ney, ty the hade så
monga olagligha skatter tilförenne vthgiort, at the hade lijthet igen,
Och jw så offta the wordo beskattadhe bleff them loffuat at sådana
skulle ey meera begiäras aff them, Så kunde the nw wel merkia (sade
the) at konungen wille platt förderffua them, Therföre sadhe the sigh
nw heller wilia döö, än flere sådana skatter vthgiöra, Och begynte
bliffua itt stoort buller i bland böndernar så at the i Vpsala stijcht
begynte giöra vpreesning, emot konungen, Och församblade sigh bönderna
til hopa, sommestedes noghor hundrat, sommestedes noghor tusende, Men
Erchebispen war stundom sielff vthe när them, och taladhe medt them och
badh them stilla sig, Stundom screff han them till, på thet sidsta
screff han them till med the andra aff rikesens rådh som med honom i
Stocholm woro til stedes, Som woro her Giöstaff Karlsson her Fadher
Vlffsson, her Erich Nielsson, her Gregers Benctsson, och her Gregers
Matsson, The alle til hopa loffuade bönderna at then vpreesning som the
giort hade skulle them inthet til recknat warda om the än nw wille
stilla sigh, Loffuade the them och at the allrigh wille effter then
dagh rådha konungen ther till, at han skulle meera leggia sådana skatt
på landet, och wille the troligha ther vthi förarbeta at konungen
skulle aff leggia then skatten, som nw på lagder war, och at the icke
mera vthgiöra skulle än theras lagligha skatt. Så hade och bönderna
theres sendebodh till Erchebispen och Rikesens rådh, Och thå seyies
Erchebispen haffua giffuit bönderna frij för then skatten, och at han
gaff them sitt breff ther vppå och förkunnade thet vppenbarliga aff
burspråket i Stocholm, Om Erchebispen giorde thenna förlosningen til at
stilla bönderna ther medt heller skedde thet för then skull at honom
mishagadhe så mykit skulle föras vtaff landet, kan man icke retzliga
wetha, Men thå konung Christiern alt thetta förnam kom han åter til
Stocholm igen, och talade hårt til Erchebispen och sadhe, at han och
hans wener och foghdar hade giort honom almoghan olydighan, Och kallade
han mångha aff rikesens rådh til hopa, och satte sakene inför them,
[202] och lychtades ther med at Erchebispen moste settias i fängilse,
Och bleff aff the Danska vppenbarligha kallat en förrädhare, Konung
Christiern hade länge tilförenne hafft en agg til honom, Han fructadhe
at han skulle giöra honom som han hade giort konung Karl, och wordo
offta mong breff funnen på gator och kyrkior här och ther, som så stodh
scriffuit vthi, Erchebispen är en förrädhare, Så begynte honom nw lönt
warda för thet han hade giort emooth konung Karl, Som han giorde så
gick honom,
Och hade rikesens rådh besynnerligha en stoor deel aff them rådt
konungen ther til, och giffuit honom ther sitt breff vppå, at han
skulle tagha Erchebispen widh halsen, och sända honom til Danmark,
Erchebispen hade wel monga wäner och stoora slächt, Men han hade och
monga owäner, ty han war en hätzk man och hårdsinnat, och huem han
bleeff wred vppå, honom wille han förderffua i grund, Ty wore och monge
illa til fridz med honom, och skyndade honom fögho gott til ther the
thet bekomma kunde, Och hade konungen mong klagemål på honom, ibland
huilken thet itt war, at någhon tijd til förenne thå konungen war farin
til Danmark, screff Erchebispen effter honom, at han skulle komma hijt
til baka ighen, och gaff före i sin scriffuelse, at her woro månghe
förrädhare i riket både innan rådz och vthan, Teslikes och monge
borgare i Stocholm, huilke alle hade hemlig stempling med konung Karll,
at han skulle komma in i riket igen, Och gaff konungen så före, at thet
war Erchebispens bedreff, at her Niels pedersson her Örian karlsson,
Sten benctsson, doctor Claes rytting wordo gripne och illa tracteradhe,
Ty konungen hade lätit honom handla ther med, Och til sådana bedreff
hade Erchebispen brukat en löös karll som heet Pedher Hettolös, Han
sade sigh wara kommin ifrå Prytzen, och haffua förtt breff til förnemde
her Niels och the andra som fångade wordo, Men the kommo på thet sidsta
til laghen och lade thet i frå sig med wäriomål, at the inghen breff
hade fått, ey heller hade någhon stempling hafft för händer Stodh och
samme Pedher Hettolöös för retthen, vppenbarligha bekende, och
tilstodh, at han inthet sådant wijste [203] medt the godha men, som
fångna woro, som han tilförenne hade sagt på them, Men thet han hade
sagt på them, hade Erchebispen nödhgat och trugat honom til, Så
lychtades thet ther medt, at all skullen kom in på Erchebispen, för
huilkit han aff en stoor part aff ridderskapet fick stoor ouilia,
Thå nw rychtet kom vth i landet at Erchebispen fångin war, huilket och
(vthan tuiffuel) wardt så föregiffuit at han war gripin för then skull,
at han wille förlossa bönderna, aff then skatt som på budhin war,
församblade sigh en stoor hoop med bönder, och kommo på Norramalm och
förra än någhor i Stadhen ther aff wiste, finge the Helge andz holman
in, Och strax thet vppenbart bleeff i Stadhen gingo alle til harnesk,
Men thet bleff satt i dagh på någhra daghar til giörandes, Och thå
thetta skedde war konung Christiern sielff farin til Stäket, och togh
thet in, Och thå han fick the tijdhenden om bönderna gaff han sig strax
åth Stocholm, Och förra än daghen vthe war på en Söndagh, lät han korta
sin skep in til Sandbroona, och skilde så bönderna åth, så at en part
bleff på malmen, och widh tryhundrat på Helge andz holman, Och stodh
slachtingen med bönderna i frå morgonen thå solen vpgik in til klockan
war widh try, The bönder på holman woro, bleffuo alle slaghne, och
gripne, Widh trettyio tre bönder woro in i Helge ands kyrkione och
warde sig manligha ther inne. Them wart på thet sidsta säkerheet til
sagdt för lijff och sund, Men the som gåffuo sigh och kastade wärionar
ifrå sigh, wordo the iemmerligha i hiel slaghne i kyrkione,
Höffuitzmannen för bönderne heet Johan Lindhorm, han bleff steglat, och
otta bönder med honom, Men the andra wart öffuerseedt, och the loffuade
vth at the skulle vthgiöra then skatt som på lagd war, Och thetta
skedde anno domini Mcdlxiij någhot effter Laurentij, Så bleff och
handlat om Bann och Interdict, som hallas skulle öffuer rijket, ther
före at Erchebispen fångat war, Men konungen sade ther emoot at han
icke hade lätit gripa honom såsom en biscop, vthan såsom en besuoren
man, then aff honom land och län hade, och war i then motthon en
leekman, Ther til sade han, at Erchebispen war [204] en meenedhare,
förrädhare, bansman, och irregularis, och borde för then skull ingha
the priuilegier niuta som fromma och ärligha biscopar the theres ämbete
wel förestadt haffua, giffna och vntha äro, Doch satte konungen then
saken med någhor besynnerlig spörsmåll inför biscop Kättil i
Lijnkiöping, Biscop Birger i Westerårs, Biscop Cort i Åboo, Påuans
legat Marinus och Vpsala Cappittel som alle thå i Stocholm tilstädes
woro, Men the sade sich icke thå kunna swara til sådana spörsmåål, och
ther medt fördrögdes tijdhen med then handlen in mooth alla helgona
tijdh, Och konunghen seglade til Danmark, Erchebispen fördes och med
skip til Kiöpmanna haffn, sattis och ther i fängilse.
Thå biscop Kätil hade giffuit sigh ifrå Stocholm, screff han konungen
til, at han skulle geffua Erchebispen löös och läta honom niuta
Sueriges lagh, Men han scriffuelse wordo inthet achtad, Ther före
begynte thå biscop Kättil (sedhan konungen borth farin war) at handla
med Erchebispens wäner, her Christiern bentsson och her Dauid benctsson
Erchebispens brödher, och her Niels Christiernsson huru the skulle
settia sigh vp emooth konung Christiern, The fingo och til sig her
Trotte karlsson, her Iwar green, och her Erich Nielsson medt någhra
andra, Och the begynte huar i sin stadh handla medt bönderna och reesa
landet emooth konungen, Och woro thå bönderna snart reeste effter thet
the woro illa till fridz med konungen både för the mångha beskattningar
skull, så och för the bönder han leeth gripa och i hiäl slå på
Helgeandz holman, i en feligh dagh, för then skatt skull som them på
lagd war, Så kom thå biscop Kätil med the andra som medt honom woro,
och bestallade Stocholm på bådha malmana, Stäket bleff och bestallat,
och effter fäm wikor vpgiffuit, Och biscop Kätil läth alle stedes
vptagha skatten, Så screff han än thå konung Christiern till, at om han
wille giffua Erchebispen löös, och läta honom komma til sina kyrkio
igen, Thå wille han all ting så stilla til godho at han skulle haffua
her i riket en lydig och weluiliog almogha, hwar och icke, thå achtade
the halla fram som begynt war, Thå konungen sådana breff fick sadhe
han, Dar [205] schal my de kraden pape nimmer tho dwingen, Lät så komma
til hopa sitt ridderskap med all then macht han bekomma kunde i
Danmark, kom så dragandes med en ganska stoor här, fik och så thet
Suenska ridderskapet medt sigh som icke war fallit til biscop Kättil,
Men när the som Stocholm belagdt hade, hörde at konungen kom dragandes
med ena sådana mackt, gåffuo the bestalningen vp, bönderna gingo hwar
heem til sijn, och Capitenernar med theres eghit folk drogho somblige
åth Dalernar och somblige åth Helsingaland, Och Måndaghen för Påsca,
kom konung Christiern til Stocholm, och töffuade ther inthet, vthan
drogh strax ååt Vpsala, war ther öffuer Påscana, och drogh så åth
Westrårs, och lät strax bestalla och bestorma slottet, som her Niels
Christiernsson inne hade, Men han kunde thet icke föröffra, Så fick han
thå wiss tidendhe, at biscop Kätil och the andra som med honom woro,
woro komne med Dalekarlenar nidh til Haråker, Ther före drogh konungen
emooth them, actandes leggia them nidh, och sedan dragha vp i Dalerna,
och platt förleggia then landzändhan, så at inghen aff hans owäner
skulle effter then dagh haffua ther någhon tilflygt, Men thet lyckades
icke för honom, ty han wart affslaghen widh Harååker, och miste ther
mykit folk och hästar, och rymde så åth Stocholm igen, Och biscop Kätil
med the andra reeste landet til at beleggia Stocholm,
Så kom thå itt anskrij öffuer heela landet i bland bönderna at the
wille haffua konung Karll igen, Och the scriffuo rikesens rådh til, at
the skulle haffua bodh å stadh effter konung Karl, Så kommo thå til
hopa i Sichtuna her Niels Christiernsson, her Iwar green, her
Christiern benctsson och her Dauid bentsson medt många andra, Ther
wordo breff beramat som til konung Karll sändas skulle, En frijboren
man som heet Olaff Ingasson wart förskickat til Pryttzen, med breffuen,
När the nw så försambladhe woro i Sichtuna, bleff her Niels
Christiernsson dödh siuk, så lät han föra sigh til Vestrårs och ther
bleff han dödh, Thå konung Christiern fick thet wetha at han dödh war,
wart han ganska gladh, och giorde [206] strax en hoop med jachter redho
wel bemannade, Ther her Ture Turesson war höffuitzman före, som skulle
löpa til Vestrars, och tagha slottet in, och om the thet icke kunde
fåå, så skulle the brenna stadhen aff, Men thå the kommo til Westrårs,
kommo the ther icke i land, Ty bårgarenar och andra som ther til stedes
woro hade giort skantzer för sig och hölle them ifrå sigh. Ther före
nödhgades her Ture Turesson löpa tedhan medt sina jachter, och actadhe
han sigh til Arbogha och annor stedes til at handla och dactinga med
the landzändar ther om kring, på konung Christierns wägna, Men thå han
kom til quicka sund mötte honom ther biscop Kätil med en hop bönder aff
rekarna, Och the kommo ther til slachting, Her Ture wart aff slaghen,
och miste ther siu jachter, och mykit folk bleff både slagitt och
fångitt honom ifrå, Ther med lop han til Stocholm igen, Så kommo thå
her Christiern benctsson, her Dauid benctsson, och her Iwar Green, med
ganska mykit folk, och belade Stocholm på Nårramalm, Her Trotte
Karlsson beladhe Stadhen på Södhra malm, Men biscop Kätil med thet folk
han hade läghrade sigh medt sin skep widh Långa holman, så at Stadhen
war belagd på tre sijdhor, Och skedde ther många slachtingar, wel i en
heel månat, så gott som huar dagh, och ä bleff konung Christierns folk
altijd aff slagitt,
Så hade och Dalerna med meniga landet scriffuit them aff rikesens rådh
til, som höllo med konungh Christiern, at the skulle geffua sigh i frå
honom, och hade sendt them noghra articlar som the besinna skulle, i
bland huilka thet war en med the merkeligaste, at konung Christiern
icke war rätth kommen til riket, Ty then menige Man som ther om någhot
borde tilspord wara wiste ther inthet aff förra än han war här inne i
riket, Och förmanade the rikesens rådh ther til, at the skulle
öffuergiffua konung Christiern, The sadhe sig wilia haffua konung Karll
igen, Ingen förståndare sade the sigh wilia haffua, effter thet Suerige
hade aff ålder warit itt konungarike, och inthet höffuitzmans döme,
heller presta geld,
Thå nw konung Christiern sågh at han icke tess mechtig war, at [207]
han kunde slå them aff som honom bestallat hade, vthan at han jw altijd
fick skada på sitt folk, På Käplingen fick han besynnerligh stoor
skadha, Så giorde han fyra och tiughu skip redho til at seghla til
Danmark, Men thå han kom i stega sund så war ther en hop med bönder för
honom, ther miste han itt aff sin besta skip, och någott folk, På samma
skip fingo bönderna itt baneer thet the kallade Danabroka, Samma baneer
sendes strax i läghrett på nårra malm, och wart vpsat emoot stadhen på
brunka bergh, Och thetta skedde anno domini Mcdlxiiij widh Midsommars
tijdh Och foor biscop Kätil alle stedes om kring landet och hyllade
bönderna til sigh, och togh skatten in,
Men sedhan konung Christiern war seghlat ifrå Stocholm och hade lätit
ther effter sigh många Danska herramen, som slott och stadh bewara
skulle, kom konung Karl widh dyra Wårfru tijdh ther strax effter i
Skiären, sedhan han hade warit i siw åår något på thet ottonde i
prytzen, Han hade mong skep med sigh och mykit folk som han hade fått i
Dantzick, Så hade och konungen i Påland skickat honom folk til handa,
Thå han nw så war komin i skiären, hade han strax bodh til her
Christiern benctsson som thå war med mykit folk och mong skep widh
biscops Tuna, Så kommo thå samme her Christiern och her Iffuar green,
som höffuitzman war i läghret på Norramalm, och med honom hans diekn,
som altijd war höffuitzman för Dalerna, til konung Karll, och
dachtingade först medt honom, och allt thet som tilförenne giort war,
och all then owilia som them emellan warit hade skulle wara en afftalat
sak, Sedhan seghlade the hart inför Stocholm, Så screff konung Karl
rikesens rådh til, och the andra aff thet Suenska ridderskapet, som
inne i Stocholm bestallade woro, med rådhet och menigheeten i Stadhen,
och badh them at the skulle komma vth til honom, och anama honom för
theres konung, som them borde, Så kommo thå vth til honom bispen i
Vestrårs och tuå heller tre aff adelen med honom, Och the sadhe sigh
komma till at höra hans wilia, Thå Suaradhe konung Karl at han inthet
besynnerligitt hade seyia them, ey hade han heller [208] mera kallat
them, än the andra ther inne woro, Han wille at alle samman skulle
komma och bekenna honom för theras herra och konung, Och lät
<them> ther med fara in i stadhen igen, och foor han med en bått
på Södhra malm, och gaff sig ther i handel medt bönderna, och andra som
i thet lägret woro, och sporde them til, om han icke war theres rette
konung, och om the än nw wille kenna honom ther före, och giöra honom
thett them theres herra och konung borde giöra, Thå bekende the at han
war theras rätta konung, the sadhe sigh och wilia halla honom ther
före, och giöra honom thet them giöra borde, Men någhra woro ther i
bland som sadhe, at man skulle bijdha med hyllningen så länge biscop
Kätil som thå icke ther war komme til stedes, sedhan giorde thå konung
Karll och her Christiern benctsson theres skep redha til storm, Så at
the actadhe storma til stadhen på alla sijdhor, Men thå the Suenske som
i Stadhen woro thet sågho, foor rikesens rådh med borgomestare och rådh
i stadhen, strax vth til konunghen och begynte dachtinga medt honom,
och gåffuo honom stadhen vp, och the hade allan sommaren warit
bestalladhe, Thå nw konungen kom in i stadhen, gåffue the Danske (som
ther monge woro) sigh in vppå slottet, Och konungen gik först i byy
kyrkionne, sedhan foor han aff stadhen på Nårramalm, och handlade ther
medt bönderna, och bleeff aff them hyllat, foor så åter in i stadhen,
gick strax på rådzstuguna och taladhe med them allom som ther til
städes woro, widh thetta sinnet,
Kiäre wener i wete wel, at jach är idher rette konung, och jach är nw
kommen ifrå Prytzen, ther jach wel förseedder war, effter idhart bodh
och breff, riket til vndsettning, och förseer jach mich nw til idher,
at j jw wille halla mich för idher konung, och giöra thet idher bör
giöra, Jach will hålla idher widh lagh och rätt, och heppes och jach ey
heller noghon tijdh annars giort haffuer, Om mine fogdar och embetzmen
haffua annorledes skickat sigh än them borde, Så är thet skedt emooth
min wilia, witskap och befalningh och skola the ther sielffue stå til
suars före, Och lät konungen med sitt tall [209] clarliga thet merkia,
at han inthet hade brutet ther til at han skulle fördriffuin warda, Och
thå han hade ther ändat, thet som giöras skulle, och honom war huldskap
och manskap tilsagd, gick han på myntet och bleff ther til herberges,
ty han kom inthet på slottet, The Danske hade thet inne, Och war
myntemestaren konung Karl ena stora summo peninga skyllig, och hade
icke redeligha skickat sigh emoot honom, Men någhra få daghar förra än
konungen fick staden in, bleff han dödh.
Så woro och thå ganska monga aff thet Danska ridderskapet qwarre i
Stocholm effter konung Christiern, emellen them och konung Karl
handladhe then parten aff rikesens rådh som hade inne warit medh i
bestalningen, at the motte frijt fara aff landet igen med theras skep
och behåldne håffuor, Thet tilstadde konung Karl, Och ther med togho
the Danske sin skep igen som them woro medt wäriande hand ifrå taghen,
Thetta giorde konung Karl vthan theres witskap och samtyckio, som i
thetta örligitt mesta omaket hafft hade, kan hända at thet haffuer så
warit vtloffuat förra än stadhen gaffs vp, men thet mishagadhe monga
aff the Suenska, at the Danske skulle så slett komma sin wegh, Ty the
wille haffua better förwetat sigh medh them och konung Christiern om
fridh, och at Erchebispen motte haffua bliffuit löös, för än the skulle
haffue giffues löös, Och thå biscop Kätil som thå på then tijdh war i
Westergötzland, fick thet höra at konung Karl war kommin i landet, och
hade fått Stocholm in, gaff han sigh strax til wegs, och kom til honom,
och wardt wel vndfångat, och woro widh otta daghar til hopa, Men thå
biscop Kätil fick thet weta at konungen hade giffuit the Danske löös,
togh han thet illa widh sigh, och wille icke gilla thet konungen med
them giort hade, Och hade bodh effter them (ty the woro icke än nw
longt komne) at the skulle komma på slottet igen, Så kom Claes Rönow
och the andre aff thet Danska ridderskapet som med honom woro til baka
igen, och Claes Rönow gick til Biscop Kätil och badh honom högeliga, at
then dagtingan som med them giord war, motte bliffua ståndandes, ellies
wille mong [210] godh mandz ord och ära ther öffuer warda förkrenckt,
Och loffuade han vth, at han gerna giöra wille huad honom pålagdt
worde, och at Erchebispen skulle komma til sitt igen, om then dagtingan
som konung Karl giordt hade, motte bliffua beståndandes, Ther med gaff
thå Biscop Kätil them löös, foor och så han sin wägh aff stadhen, och
war icke mykit wel til fridz med konung Karl, för then dagtingan skul,
Men her Ture Turesson som slottet inne hade på konung Christierns
wegna, wille ingalunda läta konung Karl thet vp, vtan giorde skadha in
i stadhen alt thet han kunde, Och S. Luce Euangeliste natt bleff Morten
Lindorm borgemestare i Stocholm skuttin med en bössosteen til dödz, och
öffuer honom sorgde icke allenast Stocholms stadh, vthan och altt
rikesens rådh, Widh samma tijdh bleff her Olaff Axelsson dödh som
Gottland hade i pant för itt stoort stycke peningar, aff konung
Christiern, Han vplät thet sinom brodher her Iwar axelsson,
Thå nu konung Christiern sågh at konung Karl war kommen til Suerige
igen, förlijkte han sigh med Erchebiscop Jöns, och lät honom fara heem
igen, på thet (vtan tuiffuel) at han åter skulle fördriffua konung
Karl, Ty han wel wiste, at the icke skulle förlika sigh i itt rike til
samman, Och gaff konung Christiern Erchebispen och her Erich Nipertz
fulla macht medt sitt öpna breff til at handla med enom och androm på
hans wegna, Så at thet the giorde på hans wegna, skulle han fast och
giltt hålla, Så kom thå Erchebispen til Biscop Kätil, flere hans wener,
mötte honom och på wägenom, thå han kom vpdragandes, Them förwende han
platt i frå konung Karl igen, än thå at the woro the samme som honom
hade kallat vtaff Pryttzen, Och war biscop Kätil allaredho til förenne
icke mykit wel til fridz med konung Karl, för then dagtinganen skull,
som för berörd är, Ty war han och snart ifrå honom wender, Och begynte
Erchebispen och Biscop Kätil strax handla med bönderna och draga them i
frå konung Karll, at the icke skulle bekenna honom för theres konung,
Men när Capitelet i Vpsala hörde at Erchebispen icke än nw wille wara
til fridz, vtan hade än nw mera ondt i sinnet, Togho [211] the thet
ganska illa widh sigh, Ty the hade så mykit ont nwtit honom åt
tilförenne, och mykin sorg och bedröffuilse hafft för hans skull vnder
konung Christiern, Så fruchtade the än nw at thet yttersta skulle wara
werre än thet första, Ther före förmanade the honom både scriffteligha
och mundtligha, at han skulle achta sitt Biscops embete, och inthet
befata sigh med werldzligitt regemente, anseendes at han sielff och
altt hans Clerekerij, hade nutit hans förra regemente til alt ondt, Men
han achtade sådana theres rådh intet, vtan togh thet til wederwilia, at
the honom sådana rådde, Och än thå at Erchebispen, och the andre som
med honom höllo, wille dragha bönderna ifrå konung Karl, så wille the
doch thet aldrigh bekenna, at the wille haffua konung Christiern igen,
Kan och wel så hända, at the icke haffua alle warit widh thet sinnet at
han skulle komma til riket igen, Icke bekende the heller, at the wille
plat fördriffua konung Karl aff riket, Vtan the wille at han skulle
taghit itt slott, Åbo heller något annat, med någhon förläning ther
til, eller och bliffuit i Wadstena eller anno stedes huar honom hade
tecktz, och inthet befata sigh med noghot regemente, Sedhan wille the
haffua skifft riket i fyra deelar, och the skulle så haffua warit fyre
som riket regera skulle, Och än doch sådana wardt föregiffuit, Så kunde
lickuel bönderna och andre flere thet wel merkia aff Erchebispens breff
och anslag, at han jw meente konung Christiern, ehuru the andre som med
honom woro, kunde wara til sinnes, Nw woro bönderna Erchebispen mykit
benegne, och hade mykit lagdt sigh vth för honom emoot konung
Christiern, Men the woro och nw konung Karl wel benegne, och hade
stoorligha åstundat och begerat honom i gen, Ther före war nw thet then
menige mandz wilie, at the skulle förlijka sigh, halla fridh och
bliffua så bådhe widh macht, Ty bönderna woro nu trötte aff örligh och
begiärade fridh, och sadhe sig wilia halla medh honom som fridhen wille
halla, Och effter thet konung Karl wille och gerna haffua fridh,
therföre höllo bönderna sigh meera til honom än til Erchebispen, aff
huilkit Erchebispen bleff mykit bekymbrat, doch wille han icke för then
skull slå vtaff thet han för [212] händer hade, vtan sende allestedes
bodh och breff vth, och wille hylla bönderna til sigh, Stemde och
någhor häredh til sigh til Arnöö, Men the woro icke monge som kommo,
Och the ther kommo sadhe sig icke wilia trädha ifrå konung Karl, jw
werre bleff Erchebispen til fridz,
När konung Karl förnam at Erchebispen wille til inghen wenskap, vtan
gick alt effter hans skadha och förderff, begynte och han haffua vth
sin breff och bodh i landet, och lät dagtinga med bönderna, och
beklagadhe högeligha på Erchebispen, at han wille dragha konung
Christiern her in i landet i gen, som han tilförenne giordt hade, rikit
til en dråpligh skadha, Och på thet konunghen kunde haffua almoghen
sigh teste weluilioghare, loffuade han sigh wilia giffua alla landboor
halffparten aff theris affrad til, och skattebönderna loffuade han at
han wille giöra itt affslagh på theres skatt, Med Helsingar, och
Dalekarlar slogh han en stoor deel aff skatten, Så gingo thå breff
offuer breff ibland almoghan, på then ene sidhonne konungens, på then
andra Erchebispens, och thet ena twert emooth thet andra, och bådha
parternar clagadhe ther offuer at theres breff wordo vndertrycht,
Erchebispen förbödh presterna läsa konung Karls breff för bönderna, och
ladhe thet wijte widh, at huilken som laas hans breff, han skulle mista
altt thet han åtte, och driffuas ifrå sitt geld, Thet samma bodhet lät
och konung Karl vthgå, at huilkin prest som hans breff icke lääsa
wille, eller war befunnen ther medt at han laas Erchebispens breff, han
skulle reknas för en förrädhare, och straffas ther effter, Så stodh thå
Clerekerijt ganska illa på bådha sijdhor, Screff och konung Karl
Capitelet til i Vpsala itt longt breff, i huilko han förtaldhe all then
handel som emellan honom och Erchebispen warit hade, Och på thet at
then historien må teste kunnogharen warda, är samma breffs innehald her
insatt, och är så lydhandes.
Käre werdige fädher och wener, Idher minnes wel huru idhar Erchebiscop
Jöns, någhor åår för än han oss alz tinges fördreff, här i stadhen i
Wårfru gilstugu med andra flere, lagligha ther til wunnen [213] wardt,
at han och the hade ther med vmgånget, at the thå wille haffua förradt,
dräpit eller förderffuat oss, som vppenbarligha nogh bewijsligitt är,
Och förwende Erchebiscop Jöns sich och mongt sin förrömdt haffuer, både
i vppenbara burspråk, så och i annor rum, så at han widh fäm åår hade
vmgått ther vm, oss at förrådha, och förderffua, för än han thet
förrädhelset fulkomna kunde, Och för förnembda Erchebiscops Jönses
ödhmiuka, så och alla the godha mänz bön, som thå ther när woro, Så och
besynnerligha therföre at biscop Sigge och Capitulares i Vpsala, och
Capitulares i Strengenes, loffuadhe oss tå alle med hand och mun, widh
edher och ähro, troo och sanning, at förscriffne Erchebiscop Jöns
skulle alrigh offtare wara oss til skadha, eller i sådana motto emoott,
som han och sielffuer med monga dyra eedher, oss tå ther, och mong
sinne sidhan, loffuadhe, och swor at wij aldrigh skulle aff honom annat
<förmodha> än fulkomligh och fast troskap kerligheet och gott,
som han och swor, synnerligha och vthi wort maak, på Stocholms huus,
icke longt för än han oss fördreff, Ther wij honom sade och
vnderuijste, bland flere kosteligh groff ärende, så at oss war sagdt,
at wij skulle fördreffne warda, Tå ladhe han sina hender samman, och
badh sigh så Gudh til hielp, Jungfru* Maria, S. Erich konung, och alt
himmelrikes herskap, at wij aldrigh skulle fordriffuas vtaff Suerige,
emedhan han leffde, och förra än wij skulle fördriffne warda, tå wille
han liggia dödh för wåra fötter, och vthgiuta sitt hierteblodh, Få
daghar ther effter, i thet samma som wij honom best troodde, och fingom
honom wårt öpna breff til wåra godha män, och kära almogha, lydhandes
at the skulle strax vthdragha oss til hielp och styrkelse moot wåra och
wår rikis fiender, som förnemde Erchebiscop Jöns ther om vnderwisande
yttermera wore på wåra wegna etc, Til huilkin rese både han och flere
wårt rådh oss tå fulkomligha rådde at fara, Tå nödde han wåra godha män
och kära almogha, at fölia honom emoot oss, och lät strax gripa wåra
fogdar, och godha män, och röffua och skinna alt thet han och hans
partij öffuerkommo, thet* oss och the godha män, som [214] medh oss
wille hålla, tilhörde, Och wordo monge ihielslaghne, synnerliga i
Strengenes, som ther dödhe lågho för hans förrädelse skul, som i alle
wel weten, Och ther vppå at han tess heller kunde komma wår kära
almogha sigh til hielp och förderffua oss, Thå loffuade han them, och
swor ther dyra eedher vppå, at han aldrigh wille tagha konung
Christiern her in i riket etc, och at han wille förminska theres skatt,
och sedan bestalladhe han oss i wår stadh Stocholm, Ther budhe wij
honom, och them som med honom höllo, så til, at hade thet welet leydat,
och felat oss för öffuerwold och orett, tå wille wij gånga vth, och
giffuit oss i retten för them, så at the skulle sielffue haffua både
warit åkärare och domare, Thet wille the oss icke til städia, doch är
aldrigh förra hördt, at noghor förste eller herre, haffuer så förbudit
sigh för sina vndersåter til retta, och synnerligha för them som honom
förderffua wille, Nogh wijste wij, at hade wij kommet til them, thå
hade the dräpet oss, Doch bude wij til, atuj heller hade dödt vnder
theres öffuerwold och orettwijso, än wij wille haffua rymdt wårt rike,
Thå wij förnumme at oss ingen dagtinghan kunde hielpa, tå hade wij ey
annor kor, än at öffuergiffua wår barn, sysken, frender och wener, wårt
rike, och altt thet wij åtte, och fly bort i elende, Och strax han hade
oss aff riket fördriffuit, tå togh han konung Christiern in, och giorde
honom til en weldigh konung öffuer alt Suerige, tuert emoot the löffte
och eedher, som han almoghanom förra loffuat, och sworit hade, at han
aldrigh wille dragha förnemda konung Christiern eller Danska, hijt in i
riket til at rådha, Och huru Erchebiscop Jöns oss sedhan i monga handa
articlar med oretto på vppenbar burspråk beropat, och beskriyat
haffuer för kättare, förrädhare, röffuare, och mongahanda flere
ogerningar, som wij skulle haffua giordt, etc, Thet wij bewisa kunne
med alt thet goda folk bådhe män och quinnor, som här i Suerige boo,
huilke oss kendt haffua frå thet första wij wore födde in til nw,
Teslikes kunne wij och bewijsat med alla herrar, förstar, riddare och
swena, land och städher, vtan landz, ther wij haffue vmgångit medh i
wår vngdoom, så och nw i wår [215] fördriffuelse, så wel som här
inrikes, och wiliom vnledha oss med lagh och rett som en ärligh och
godh herre bör at göra, ehuar wij skole, at wij aldrigh i wara daghar
någhra aff the ordeligha, oärligha, lasteligha och skemligha gerningar
giordt haffuum, som förnemde Erchebiscop Jöns oss så vppenbarligha
tillagdt haffuer, öffuersagdt, och öffuerscriffuit haffuer emoot Gudh,
ähro och rett, och är idher nogh wetterligitt, huru han synnerligha
haffuer scriffuit wår helga fadher påwan til, ibland mera löghn, at wij
förtrycke then helga kyrkios frijheet, och hennes prelater, och alla
andra, bådhe andeligha och werlzligha i Swerige vnder wåra fötter, och
at wij förwerradhon oss huar dagh, och yttermera nedhertryckiom, och
ladhom monga olagha skatter vppå, och giordom som röffuare och iagadhom
folket vtaff riket, och höllom några sedher, som hade vthi sig ketterij
smitto, och med sådana wåro olideligha och affskorligha sedher giorde
wij oss tungan allo rikens folke, och öffuergåffuom konungslig
regement, och toghom vp Tyrannis Scepter, så at wårt folk tyckte wårt
regemente wara theres förderff och dödh, och gingo til samman i menigha
landet, at the skulle sådana tyranheet affweria, och keeste Erchebispen
som war itt hoffuudh och höffdinge offuer alt riket til en höffuitzman,
til at affweria sådana tyranheet, och at komma riket i sina frijheet,
och komo the honom sådana tunga vppå, til at anama sådana
höffuitzmandzdöme med mongahanda rådh och stoor skiäl etc. Huilke i
sielffue wel weten, och wij wel bewijsa kunne, med alla the godha män i
Suerige, både andeligha och werldzligha, rika och fattigha, at i bland
altt thet som han haffuer i the motto scriffuit wår helga fadher til
öffuer oss, skal icke finnas itt sant ordh, och med sådana ogudhligheet
och oärligh lögn, och osan dicht, tå haffuer han fåt wår helga fadhers
påwans afflösn, så at han haffuer vndt honom sitt presta och Biscops
embete igen, huilket stoort vnder är, at i som ären såsom the helgha
kyrkios och Erchebispens ledhamoot och vppehelle, willen thet någhon
tijdh lidha, eller tilstädhia, at han sådant werdigt Gudz embete
hantera eller vppehålla skal, mädhan [216] han then dispensationem så
ogudeligha, oärligha, och med lögn förwerffuat haffuer, och sedan han
oss fördriffuit, och all thenna håån, last och osäyeligh skada, mot
Gudh ähro och rett, giordt hade, Tå wille han ey tilstädia, at wår
fattigha barn, som woro tå små meenlösa Jungfrur, motte bliffua när
wåra och theres wener i riket, vthan dreff them så, at the skulle ryma
vtaff, och föras vth om winter tijdh på haffuet, at sökia fremmande
land, ther vppå at the och skulle kommet til dödz, huilkit doch war en
synnerlig stoor, ohörligh, oredeligh och förbannat ondska, at han wille
förderffua the fattigha meenlösa små Jungfrur, för thet grymmeligha och
orettferdigha haat skul, som han hade til oss taghit vtan all wår skull
och brott, och emoot thet at widh then tijdh för än han oss fördreff,
tå <war> ingen i werldenne som wij yttermera om gott oss til
förlåte och bettre eller högre betrodde än honom, Käre wener i wete och
well huad för osäyeligh, förderffueligh skada, altt Sueriges rike ther
aff fångitt haffuer, at han oss så oärligha fördreff, först hwad the
helga kyrkio och Clerekerijtt tess nwtit eller vngullit haffuer, Så och
huru ridderskapet och köpstadzmän äro ther aff förderffuade wordne,
Ther medh at the oseyeligha monga peningar skulle vthläna konung
Christiern, och ganska fögho betalning återfångitt Så och huru monga
olagligha och altförtunga skattar, som fattiga almoghan haffua warit
trängde til vthgiffua, och alle the peningar som så vthläntes och
vthskattades fördis strax bort vthåff rikit, för huilken* vthfördzle
skull Sueriges rikes inbyggiare haffua aldrigh waritt så fattighe som
the nw äro, och synnerligh på redho peningar, Så all the ganska
kosteligha Clenodier och många peninger som wij i Suarthbrödhra klöster
i Stocholm effter oss läte, wårt rijke til ähro, werdigheet och
bestond, som och altt borth vtaff riket fördes, huilket altt samman
woro oseyeligitt at rächna, Och må huar och en see huru wårt rikes
slott nw iemmerligha och til oseyeligh skadha, förderffuat är, huilkin
oss oseyeligha monga peningar kostat haffuer til at vpbyggia. Altt
thetta förscriffna förderff är oss, wårt rike, och alla wår rikes
inbyggiare, bådhe [217| andeligha och werlzligha för inthet annat
kommet eller skedt, vtan för thet ogudeligha och oärligha förrädelse
skull som Erchebiscop Jöns på oss begick, tå han oss emoot gudh, ähro
och rett, fördreff, Och hade wij icke så fulkomligha förlåtit oss, til
thet swåra löffte som i etc. oss för honom loffuaden, och the stoora
eedher som han och sielffuer swor, at bliffua oss hull och troo, wille
wij haffua giort hans rett, så at huarken wij, wårt rike eller wårt
rikes inbyggiare skulle aldrigh haffua kommitt i tolkin
förderffuelighen skada, Och wilie wij bewijsat medt alla the godhamän i
wårt rike äro, och fultt giöra för wår helga fadher påwan och alla
andra herrar och förstar, andeligha och werldzligha, land och städher,
at i ingen articler, som förnemda Erchebiscop Jöns, oss til skuld gaff
både för <wår> helga fadher påwan, så och här i riket tå han oss
så iemmerligha oärligha och lasteligha fördriffuit och förderffuat
hade, skal finnas itt sant ordt, Öffuer alt thetta förscriffna förderff
som han oss, wårt rike, och wårt rikes inbyggiare både andeligha och
werldzligha förra giordt och wallet haffuer, Thå är han åter inkommen i
wårt rike ther han wiste at wij inne wore, och fulmechtige, Hyllade han
allan wår kära almoga, och lät strax gripa en wår tienare och tagha i
frå honom alt thet han hade med at fara, Och haffuer här först föruendt
Biscop Kätil, sina brödher och wener flere, Huilke oss til scriffuo
medt wår kära almoga in i Prytzen, så at the wille anama oss igen, och
haffua och halla oss för theres fulmectigha* konung, som the och med
monga dyra eedher sworit och oss loffuat haffua sedhan wij hijt i riket
komme, som mongom nogh wetterligitt är, och hördt haffua, at the
loffuade oss, wilia wara hulle och troo, och haffua och hålla oss för
theres fulmechtigha konung, them och flere haffuer han så förwendt at
the alle haffua satt sigh emoot oss, och fölgt honom hijt vp i landet
med härskiold, och haffuer förödt med öffuermotto swåra gestning så wel
prester som almoga, Och tenker än nu at trengia oss frå wårt rikes
rettigheet, styrelse och welle, Och haffuer han scriffuit wår kära
almoga til, kallandes sig wårs rikes Första, och Förståndare, huilket
herradöme han ey aff oss [218] fångitt haffuer, Och är thet aldrigh
förra hördt at noghor Erchebiscop i Vpsala haffuer hafft eller
scriffuit sig vnder sådana titel, Och huar han haffuer waritt thå
haffuer han scriffuit sigh vnder förnemda titell, och förbudit allom
wårom kära almogha oss at lydha etc. Tuert emoot at som han sielffuer,
och i, wel weten at i någhra domkyrkio här i Suerige finnas än påwa
breff så lydande, at ho sigh sätter emoot rettan Sweriges konung etc.
thå är han i ban aff samma gerning, och inghen haffuer macht at lösa
honom ther aff vtan påwen sielff, Och weten i alle wel huru Sueriges
lagh vthwijse om slika förrädhare, som sig sättia onödde, och oträngde,
med orett, wold och welle emoot theres retta troo, hulla herra och
konung. Ty käre fädher och wener, bidhie wij idher at i wilien finna
the wägar til at vnderwijsa oss huar med i wille at retta oss och wårt
rike den stoora och förderffueligha* skada vp igen, som wij och wår
Crona fångitt haffue aff förnemda Erchebiscop Jöns för idhar löffte
skull, redhen och idher vppå at försuaratt för wår fadher påwan, och
andre andeligha etc. at i wist haffuen thet för sant at Erchebiscop
Jöns haffuer onödder och otuungen giort och lätit giöra oss, och wårt
rike och alla wårt rikis inbyggiare all thenna förrädelse och
oboteligh, förderffueligh mandråp och skada, med thet at han oss så
fördreff, som förrördt står, och haffuen doch lijdhit och tilstadt at
han thenna dispensationem med lögn föruerffuat haffuer, och så
ogudeligha och owerdeligha thet helga presta och Biscops Embete
hanterat och giordt, etc. Vppå altt thetta förscriffna begiere wij
idhor wissa oförtöffuat swar igen.
Til thetta konung Karls breff
suarade Capitelet at the hade aldrigh warit med Erchebispen i rådh och
dådh, huarken i thet som tilförenne eller thet som nw skedde, emoot
honom, Huar the hade warit någhot tilsporde och hörde, skulle thet
inthet haffua så gådt, som thet gick, Thå nw konungen och Erchebispen
läta så theres breff gå vth i landett, och then ene lät handla och
dagtinga med almogan til sitt besta emoot then andra, Så lät thå
konungh Karl sin troo man, Boo Tyra dragha vth i frå Stocholm medt en
stoor [219] hoop folk, Han fick och en hoop bönder med sigh, och drogh
til Vpsala, Men Erchebispen som war på Arnöön rymde til Westrårs slått
som Biscop Kätil inne hade, Och her Boo kom til Vpsala och togh biscops
gården in, Och thetta skedde hart för Julen, Thå han nw så war i
Vpsala, kom på S. Lucie dagh Biscop Kätil, her Iwar green, her Dauid
benctsson och her Trotte Karlsson, dragandes med mykit folk, och budho
her Boo til, at om han wille wara til slags med them, skulle han komma
vth på markenna til them, Her Boo giorde och såå, Och ther kommo the så
samman at monge bliffuo både dödhe och såre, Biscop Kätil och the medh
honom wore wijko aff och drogho til Sätuna, och bliffuo ther öffuer
nattenna, Och her Boo drogh in til Vpsala igen, Sedhan wart taghit i
dagh emellan både parterne, in till helga tre konunga tijd, Och ther
före lät thå her Boo sitt folk mesta parten i frå sigh, Och redde sigh
til at dragha ååt Stocholm, Thå han kom på Förett in mott Flötesund, så
kom thå i en feeligh dagh Biscop Kätil och the med honom woro på honom,
slogho och fångade han mesta folk ifrå , så at her Boo kom sielff med
stoort platz vndan, Han kom til Stocholm i gen, och hade ganska fåå
medh sigh, Och gaff Biscop Kätil så före, at her Boo skulle sielff
haffua brutit daghen, Sedhan begynte Erchebispen läta vthgåå bans breff
på her Boo Tyra och the med honom warit hade på Biscops gården i
Vpsala, Men emoot sådana bans breff lät konung Karl vthgå sin bodh och
breff och bödh strengeligha vppå, at huilken Clereck, Munk eller prest,
som sådan ban wille hålla, han skulle strax oförtöffuat ryma her vtaff
hans rike, Och huar han worde funnen här i riket sedhan, thå skulle han
wara til sköuels giffuin, at then honom funne motte frijt slå honom i
hiäll, och taga och egha altt thet han åtte, Och sade konungen i sin
scriffuelse, at Erchebispen hade inghen macht at noghon banlysa, Ty han
war sielff en bansman, och hade i så lång tijd brukat presta och
biscops embete i ban, För sådana konungens scriffuelse och bodh,
drijstade inghen prest sigh til at halla thet ban som Erchebispen på
lyste, Men tiende dagh Jull, kom Erchebispen och [220] the medt honom
höllo med all then macht the åstadh komma kunde, in för Stocholm, The
hade och någhra bönder med sigh, Och daghen ther effter stormadhe the
til stadhen, medh tre härar, En här aff slotthet, som her Ture Turesson
än nw inne hade, och annar hären ther her Iwar green war höffuitzman
före, stormade til Gråmunka holm, Then tridie hären, ther her Eric
Nielsson war Capitenere före, stormade åt Helge andz holman, Och söchte
the så alwarligha till, huar i sin stadh, at the fingo in Gråmunka
holm, och Helge andz holmen, Men her Boo Tyre kom medh konung Karls
folk och dreff her Iwar green vtaff gråmunka holm igen, Och medhan her
Eric Nielsson skulle komma her Iwar til vndsetning, togho Stocholms*
borghare medh macht Helge andz holman igen, Så bleff thet satt i otta
dagha dagh, Och så begynte Erchebispen och the medh honom woro dagtinga
med konung Karl om fridh, Och wille at han skulle seya riket vp igen,
Och budho honom Raseborgs och Åbo slott och län, och ther til
Norrabotn, och Biscop Kätil och her Iwar green, fingo gislan för sigh,
her Boo Dyre och noghra andra som toghos på slottet, Men thå samme
Biscop Kättil och her Iwar kommo i stadhen, bleeff ther sådant buller,
at bönderna som ther inne woro hade när slagitt them i hiäl, och war
medh stoort plattz at konung Karll kunde försuara them, Och när the som
på slottet woro förnummo huad i stadhen skedde, satte the ther Boo och
them som medt honom woro i fängelse, så länge the fingo Biscop Kätil
och her Iwar vp igen på slottet, Men thå konung Karl sågh, at hans
widher part war så starck, gaff han sigh medt thet första til fridz
medt thet wilkor som honom bödz, Och medhan breffuen skulle giöras på
sådana dagtingan, Tå fick han tidendhe, at Dalerna woro reeste, och
kommo dragandes honom til vndsetning, Och at monga bönder aff rodhen
och andra landzändar försambladhe sigh meer och meer, och töffuade så
lenge at Dalerna skulle komma med them i selskap, och så wille the til
hopa slagitt til Erchebispen, Therföre sade tå konung Karl vp then
dagtingan igen, Och tå daghen war vthe giorde han redho med alla macht,
drogh genom södhra port [221] vp åt Long holman <och> Ledernö,
och wille haffua kommit bak vppå Erchebispens folk, Men the wordo honom
warsse, och mötte honom på ijsen, och slogho honom til baka, så at han
miste ther sitt besta folk, besynnerliga bleffuo the Pålacker som han
hade hafft hijt i landet medh sigh, ther slaghne, och en Pålnisk junkar
som heet junkar Nicles, Och än tå konungen war så aff slaghen, och
stoorligha försuagatt, Så läto thå bönderna och Dalekarlena som kommo
dragandes icke för then skul förskreckia sigh, vtan achtade jw komma
konungen til vndsetning, Och ther förlät han sigh vppå, och wille
inghen then dagtingan vndergåå, som honom dagelighen tillbudhin wart,
Thå nw Erchebispen och the medh honom woro, sågho at borgarenar i
Stocholm stodho så fasta medh konungen, och at han så fast förtröste
sigh på bönderna och Dalekarlenar, at han inghen dagtingan vndergå
wille, giorde the biscop Kätil, och her Erich Axelsson, som tå och
<war> til them kommin, åstadh med itt stoort taal folk, at the
skulle antinghen med godho eller ondo komma Dalekarllanar, och bönderna
til at gå heem igen, så at konunghen skulle ingen tröst haffua aff
them, The giorde och så, Ty <the> bådo slogho och dagtingade med
Dalekarlenar, så at the komo them på thet sista ther till, at the
drogho hem ighen, Men medan the borto woro, slogho en hop med bönder
til Erchebispen ther han lågh på malmen, Och ther bliffuo monge slaghne
på båda sijdhor, Doch tå bönderna förnummo at Dalakarlanar woro heem
dragne, och at biscop Kätil och her Eric axelsson komo igen med mykit
folk, begynte the dagtinga med Erchebispen, och gingo sedan heem ighen,
Tå nw konung Karl sågh at honom ingen meer hielp eller tröst war på
färde, war han til fridz med huadh dagtingan han få kunde, och hade han
tå ey andra vthwägar, vtan han platt motte giffua sich vnder
Erchebispens macht och wold, och war fögho bättre, än at han moste
tiggia nådh aff honom, Så lätes tå portanar vp, och Erchebispen, och
the medh <honom> voro komo in i stadhen, Ther wordo tå konungen
och Erchebispen wener, effter så mykit som mögeligitt kunde wara, Och
wardt* konungenom [222] föregiffuit, at han icke skulle begära wara i
regementit, Ty här woro så monge i landet som hade slott och feste
inne, the ther inthet kunde lidha hans regemente, vtan woro hans dödz
fiender, Ther före bliffue aldrigh fridh i landet vnder hans regemente,
Sa moste thå konung Karl gå på råstuguna och upseya riket igen, och han
vpsade thet aff Burspråket, och allom them som honom på Cronones wegna
hadhe tilsagdt hulskap och mandzskap, gaff han thet löst i gen, och
vtgaff ther sitt breff vppå, som så lydandes war.
Wij Karl medh gudz nåde, Sueriges, Noriges, och Götha konung, Göre
wetterligit allom, at wij haffue giordt en wenligh semio, kerlek, och
endregdt med thenna effterscriffna werdigha herrar, och godha men, Som
äre, her Jöns med Gudz nådh Erchebiscop i Vpsala, och Sueriges Första,
her Kätil med samma nådh Biscop i Linköpung, och rikesens förståndare,
her Eric Axelsson, her Ture Turesson, her Christiern Benctsson, her
Dauid Benctsson, her Eric Nielsson her Iwar green, her Johan Slaueka,
her Niels fadersson, riddare, och Erich Karlsson aff wapn, på theres
allas meniga Sueriges rikes inbyggiares wegna, så wel fråwarande som
när warande, i alla motto som her effter scriffuit står, Först at all
then ouilie och twedregdt som her til warit haffuer emellan förnembda
werdigha herrar och godha men, och oss eller någhra andra i Sueriges
rike, Tå skal thet alztinges wara afflagdt, och skal aldrigh offtare
ther om her effter med någro ondo på förnembda werdiga herrar, godha
män, eller theres erffuingar och effterkommande, wrekias, eller hempnas
i någhra handa motto, widh theres lijff, och godz som dyrffuas her
emoot at giöra, Item skal och aldrigh med någhro ondo wräkias, eller
hempnas vppå någhra the godha män, huadh the äro andelighe eller
werldzlige, prelater, Canekar, Riddare, Swena, köpstadzmän eller
Bönder, som nw haffua hållet emoot oss med them, sedan wij hijt in i
riket komme, för någhot thet the nogrom til owilia eller skada giordt
haffua, sedhan thenna twedregdt begyntes, emellan oss och förnembda
werdigha herrar och godha män, och alla andra flere, ho the helst wara
kunne i Sweriges rike, Och ther med haffue [223] wij öffuergiffuit all
then rettigheet som wij til thenna dagh haffuom hafft til konungadöme i
Sueriges rike, Doch skole wij och måghe bruka wår titel så lenge wij
leffue, som wij förra haffuom warit wane, at läta honom scriffua, Och
haffue wij loffuat the förnembda werdigha herrar och godhamän, at wij
aldrigh offtare wilie begiära noghot wold haffua i Sweriges rike hädan
i frå, meer än som the werdigha herrar oss nw bescriffuit haffua, som
rikesens rådh och the som macht haffua i Suerige, oss med kerleck ther
til med vnna wilia, Och läte wij alla och hwar och en i sin stadh
serdeles widh sigh, quitta, frij, ledugha och lösa, huldskap, och
mandzskap eedher och löffte, som the oss sagdt, sworet, och giordt
haffua på rikesens wägna, Item alla the fångar som på bådha sidhor
grepne äro i thenna tuedregt, skola alle wara theres fängelse strax
qwitte, och frij, ledhughe och löse, hwadh the heller höra förnembde
godha herrar och godhe män til, eller them som med them haffua hallet,
eller ock at the höra oss eller någhrom them til, som med oss haffua
hallet, Alla thenna förscriffna articlar, och huar thera serdeles widh
sigh, loffuom wij förnembde konung Karl, för oss, och wara wener och
arffua, allom them förscriffnom, werdighom herrom, och godhom mannom,
hwariom thera widh sigh, theras arffuom, wenom och effterkommandom,
stadligha, fasta, och obrotzliga at halla, widh wåra ähro, sanning, och
godha troo, vtan alla argalist, eller några handa hielperedhe, Til tess
mera wisso, och fastare förwaring, läte wij hengia wårt secret för
thetta breff, Som giffuit och scriffuit är i Stocholms stadh, onsdaghen
nest för Kyndermesso, Anno domini Mcdlxv.
I så motto vplät nw konung Karl riket, sedhan han hade i thenna andra
gången warit konung i sex månade, och hafft Stocholms stadh inne, än
thå han icke fick slottet in, Ty her Ture Turesson hölt thet til konung
Christierns hand, Så wardt tå konung Karle Raseborgh med någhon
förläning til sagd, Men tå han kom til Finlandz, wardt honom slottet
förhallet, Ty Biscop Kort i Åbo hade thet inne, och han stodh honom
emoot, ty han hölt med konung Christiern, och achtade fögho huadh
Erchebispen och Biscop [224] Kätil beslutat hade, Ther hade tå konung
Karl när wordet i hiälslagen, och moste så liggia i Åbo hela sommaren,
öffuer, på stoor kost och täring, förra än han fick Raseborgh in, och
så bleeff han ther i någhon tijdh, Men i hurudana förtryckelse han på
then tijdh warit haffuer, kan bemercht warda aff itt breff som han
screff ifrå Raseborgh til rådhet i Stocholm, ther han beklaghar sich,
ey förmå betala femtiyo mark, som han skyldigh war, och ibland annor
ordh scriffuar han så, Wij haffue förstadt at Hans Helmholt haffuer
sagdt vppenbara på idhra rådhstughu i monga werdigha herrars och godha
manna närwaru och åhöro, at wij skulle haffua sagdt honom i sommars i
Åbo, at wij skulle haffua warit i Suerige igen, en fulmechtig konung
innan S. Michels dagh, som nw förlidhen är, Hoo oss thet haffuer sagdt
öffuer, han eller en annan, han haffuer sagdt oss thet med orette
öffuer, som ingen godh man etc. Och noghot ther effter fölier i
breffuet, wij ärom tyswar så farne vtaff Suerige, at oss lengtar
aldrigh effter så at fara tridie sinne,
Tå nw konung Karl war skild widh riket, behölt Biscop Kätil
höffuitzmandzdömet, så at han war rikesens förståndare, Men her Ture
Turesson som hade Stocholms slott inne, antwardade thet Erchebispen i
hender, och thet togh Biscop Kätil icke wel widh sich, at thet skulle
icke antwardas honom i hender som rikesens förståndare war, doch lät
han och Erchebispenom slottet vp, Så wardt tå itt herramöte hallet i
Telie widh olaffsmesso tijdh, och S. Laurentij tidh ther strax effter
bleff Biscop Kätil dödh, Så gingo tå the som i Telie hade warit
försambladhe, til och vthwalde Erchebispen til rikesens förståndare,
Men konung Christiern försumade sigh icke, vtan lät breff öffuer breff
gå in i riket, bådhe til leekta och lärda, och til meniga almoghan i
landet, at the skulle taga honom igen med wenskap, Men ridderskapet och
then meniga man i riket, woro icke tess til sinnes at the wille haffua
honom igen, Och så kom itt stoort anskrij öffuer Erchebispen, at han
skulle halla riket konung Christiern til handa, Men han giorde sin
vrsegt, både med [225] breff och swåra eedher, at han hölt riket then
herra tilhanda som rikesens rådh samtyckiandes worde,
Så hende thet sigh widh then tijdhen at handtlat wardt om Echteskap
emellan her Iwar axelsson som Gotland innehade och jungfru Magdalena
konung Karls dotter, och wardt besteltt at bröllopet skulle hallas i
Nyköping, wardt och besteldt, at itt almenneligitt herramöte skulle
ther tå hållas, til huilkit Danmarks rikes rådh skulle och med komma,
Her Eric axelsson, och her Johan Christiernsson anamadhe jungfruna aff
konung Karl på Raseborgh, och förde henne til Nyköping, Ther wardt
bröllopet hallet widh Korsmesso tijdh om hösten, Anno domini Mcdlxvi,
Och ther war till mötet meste parten aff alt ridderskapet, öffuer hela
riket församblat, och noghra få woro ther med aff Danmarks rikes rådh,
Men Erchebiscop Jöns som rikesens förståndare war, kom ther inthet, och
ther med skedde stora knoor, emoot honom, Nogh är til troendes, at han
wel förnam, at rikesens rådh wille settia honom aff höffuitzmandz
dömet, ty kom han ther intet, The wore monge som icke gillade hans
regemente, och the fruchtadhe at han skulle tagha konung Christiern in
igen, Therföre gingo the til och vthwalde her Eric axelsson til
rikesens förstondare, Nogon tijdh tilförenna, hade Erchebispen hafft
bodh effter her Niels Stura, och han war icke wel til fridz med honom,
Men her Niels dristadhe sigh icke til at komma til honom, vtan gaff sig
til Åbo til her Eric axelsson, Tå Erchebispen förnam, at han icke komma
wille, sende han wel femtiyo karla effter honom, som honom gripa
skulle, och föra honom så til honom, Men tå the kommo til hans gård,
funno the honom icke, så skinnade the hans gård, Någhot ther effter
bleff itt herramöte i Stocholm, Ther kom her Niels Sture, med her Eric
Axelsson, och beclagadhe öffuer thet wold och orätt som honom skedt
war, Men han fick inthet annat än spott och spee aff Erchebispen,
Therföre for han in i Gestringaland, och fick någhra karla med sigh,
och grep så Erchebispens fogda, togh monga hestar ifrå honom, och baar
vp allan skatten, Tå Erchebispen thet förnam sende han [226]
Tryhundradhe folk emoot honom, Men her Niels drogh vp åt Dalerna, och
hyllade ther almoghan til sigh, och hölt samme her Niels mykit medt
konung Karl,
Tå nw mötet vthe war i Nyköping och rikesens rådh och ridderskapet, som
ther til stedes war, hade vthwaldt her Eric Axelsson til rikesens
förståndare, Så foro the strax oförtöffuat til Stocholm, så at the woro
alle ther i Stadhen förra än Erchebispen thet förmodhat hade, Och
begynte the tå gå til rådz med Erchebispen om regementet i riket, och
höllo thet så någhra daghar, Och hade Erchebispen någhot tilförenne
antwardat her Iwar green Stocholms slott, på sina wegna, Så begaff thet
sigh en dagh tå herranar woro på rådhet, at itt stort sorll och buller
bleff vtan för dörene emellan theres tienare, och kom itt roop vp, så
at alle begynte ropa, at the icke wille haffua Erchebispen för herra
och konung, Och hade her Eric Axelsson en tienare, Olaff rådh widh
nampn, som Capitenere war i thetta bulret, Och lupo the til dörena ther
herranar inne woro, ryckte och slogho på henne lika som the wille slå
henne sönder, och ropadhe at Erchebispen icke skulle wara theres
konung, Tå wardt Erchebispen, förfärat och förmodde ey annat, än at the
skulle komma och slå honom i häl, och hade på then tijdh hwarken han
eller her Iwar green, någhot folk widh handena, Ty the hade bådhe sendt
theres tienare medt her Dauid benctsson in åt Gestringaland, emoot her
Niels Stura, Ther före war Erchebispen kommen i stoort bekymmer, och
hade tå ey annor rådh, än at han moste säya höffuitzmandz dömet ifrå
sigh, Och antwardadhe her Erich axelsson Stocholms slott,
Men her Niels Sture war i Dalanar och gaff före, at han wille haffua
konung Karl til riket igen, Therföre bleff han och wel hörd, Han fick
en stoor hoop folk med sigh, och kom nedh draghandes til Westrårs, och
hade tå her Eric nielsson ther slottet inne, Men tå her Eric axelsson
förnam at her Niels Sture war titt kommen, togh han någhra aff
ridderskapet, och noghra Bispar med sigh, och foor til Westrårs, och
gaff före, at han foor för then skull titt, at [227] han wille stilla
thet buller som ther på ferde war, Och bleff ther tå handlat at konung
Karl skulle komma til riket igen, Doch bleeff ther inthet fulkomligitt
beslut vppå i then gången, Men med her Eric Nielsson wardt så handlat,
at han tå strax moste vpläta her Niels Stura Westrårs slott, Men Örebro
slott, thet han och innehade, skulle han antwarda her Götzstaff
Karlsson, Thet loffuadhe han och vth, Doch skedde thet tå icke som han
vthloffuade, Och ther med foor her Eric Axelsson åt Stocholm igen, Och
her Niels Sture drog vp i Dalanar, och thet skedde om hösten, och
bleeff sedhan så stilla ståndandes någhon liten tijdh, Men om
kyndermesso tijdh ther effter, som war effter Christi byrdh Mcdlxvij
lät Erchebispen så bemerkia sigh, at han wille fara pelegrims reso til
Wadstena, Titt kom han, och hans wener her Erich nielsson, Eric
karlsson med noghra flere, och bådhe hans brödher kommo ther til honom,
Men huad the ther beslutadhe, bleff vppenbart aff thet som
effterfolgde, nemliga at the wille skilia her Erich Axelsson widh
regementet, Såå foor tå Erchebispen ifrå Wadstena til Öland, och bleeff
ther på Borkholmen en tijdh longh, Men sina swenar antwardadhe 'han
Eric karlsson at han med them skulle förswara hans Clerekerij i Vpland,
Och om samtingen ther nest effter, komo her Eric Nielsson och Eric
karlsson til Strengnes, och handladhe ther med bönderna, och föriagadhe
the ther nogra aff her Eric Axelssons tienare, som titt komne woro,
Sedhan foro the til Stocholm och kommo ther til handels med her Eric
Axelsson, Men han gaff them godh ordh, och sadhe som the sadhe, och
loffuadhe them hwadh the begieradhe, Ther med skulle thet tå hetas at
the skildes wener åth, än tå at thet icke lenge waradhe, Och effter
thet her Niels Stura mykit wistades i Gestringaland, ther före fick
Erchebispen, hwarken ther eller i Helsingaland skatten vp, Så giorde en
aff Erchebispens tienare (som heet Karl Raualdsson) sigh redho, med lxx
godha karla, och foor in i Gestringaland, och kom offörwarandes på her
Niels Stures hoffmän, och greep xxiiij aff them, Thå her Niels Sture
thet förnam kom han hastigt på Erchebispens tienare, [228] och greep
them alla samman, så at icke en vndkom, Och noghot ther effter widh
Påska tijdh, kom her Niels Sture nedh til Westrars, och begynte
allestädz ther om kring handla med bönderna, at the skulle säya konung
Karl huldskap och mandskap til, Och när thet rycktet kom vth, at han
dagtingadhe på konung Karls wegna, sende monge aff städherna til honom,
the ther och begiärade konung Karl igen, Ty the sågho wel, at the som
rikesens rådh woro icke kunde dragha öffuereens, The wille alle wara
lijka godhe, och inghen wille lijdha then andra i regementet, öffuer
sigh Ther före begynte både bönder och borghare ledhas widh sådana
wesende, och åstundadhe at konung Karl motte komma til regementet igen,
Ty fick och her Niels Sture mykit medt håld, och han sende en hoop aff
sina tienare til Vpsala, och lät skinna biscops gården, Och widh Erics
messo tijdh foor han åter vp i Dalerna til at försambla folk, och komma
nedh med, Men medhan han war i Dalerna, kom her Eric Nielsson med en
stoor hoop folk aff Nerike, och Åkerbohäredh, til Arbogha, greep ther
en hoop aff her Niels Stures tienare, Drogh så til Westrårs och
woldgeste ther bådhe prester och borgare, och tå han förnam at her
Niels kom nedh draghandes med mykit folk, Så drogh han vndan för honom
til Kolbeck, och läghrade sigh ther widh brona, vth medt elffuenne, Her
Niels Sture kom titt med sin häär, och hade han tå fååt her Steen Stura
sigh til hielp med tryhundrat folk ifrå Gestringaland, Men her Niels
Stura kunde
icke komma öffuer Elffuena til her Eric, Therföre skantzadhe the bådhe
för sigh vth medh Elffuenne, och giorde the stoor skadha hwar vppå then
andra, besynnerligha daghen effter S: Johannis, bliffuo monge bådhe
Dalekarlar och Gestringar slaghne, och druncknade ther the wille giffua
sigh öffuer Elffuena til fiendanar, kom och her Erich Axelsson frå
Stocholm ther til med, och wille han haffua reest någhra bönder med
sigh, Men the wille intet gå medh honom, Ty han hade tilförenne budhit
them at the skulle sittia stilla, och gå med inghen, Ther med foor han
åt Stocholm igen, Men Iwar green war hemligha kommen in i Fiedrunga
land, Ther [229] reeste han bönderna och wille slå på her Niels Stura,
och tå han förnam at her Niels war aff draghen, giorde han fridh med
Dalanar, och foor så til Vpsala, ther baar han itt breff fram som her
Erich Axelsson hade vthscriffuit effter som han gaff före, aff huilkit
breff skulle kunna bemerkias, at her Eric Axelsson hade fördt her Niels
Stura och her Erich Nielsson i owilia til hopa, at the skulle
förderffua huar annan, Och sadhe han ytterligare, at her Eric Axelsson
war icke lagliga korat til riket, vtan han hade listeligha trengt sigh
ther til, Widh samma tijdh war her Eric Axelsson dragen vth i frå
Stocholm och hade med sigh her Göstaff Karlsson, her Trotte Karlsson,
her Niels Ottesson, med noghra flere, Och reste bönderna i Rodhen, och
kom draghandes til Vpsala, Men her Iwar green hade reest Fiedrundaland
och kom draghandes emoot honom, och hade tå fåt her Erich Nielsson med
sigh, Och tå thet kom så när, at thet skulle komma til slagtingen, hade
her Eric Axelsson bodh och breff til her Iwar, och her Erich Nielsson,
och bödh til en wenligh handel, och vpslagh med them, Men the wille
inthet ther til, vtan komo manliga dragandes, När the bönder som med
her Eric Axelsson woro, sågho at fienderna komo så dristeligha til
dragandes, gåffuo the fluchten, och moste så her Erich Axelsson och the
med honom woro ok ryma, och the gåffuo sigh med hast åt Stocholm igen
med theres häär, Och på S: Jacobi dagh beladhe the stadhen på Norramalm
och innan få dager ther effter kom Erchebispen, och honom folgde Claes
Rönaw med andra flere, aff Danmark, och hade mong skip med fara, The
beladhe stadhen, på Södramalm, Ther kom och Erich Karlsson til medt,
Och effter thet stoor samqwend war i Vpsala S: Laurentij dagh, Ty foor
Erchebispen tijt at handla ther med bönderna, och wille hylla them i
frå Erich Axelsson til sigh, Så foor och Erich Karlsson med sitt folk
åt Telie, emoot noghra bönder, som sigh ther församblat hade, til at
slå back vppå them, som i södhra lägrett woro, När the Danske thet
sågo, at bådhe Erchebispen och Erich Karlsson foro ifrå them, gingo the
til skips, och gåffuo sigh vth i skiären, wel tuå eller tree milor, vth
ifrå [230] Stocholm, Ner Erchebispen igen kom, och sågh at the Danske
woro aff draghne, hade han bodh effter them och kalladhe them ååter til
baka igen, Widh samma tijdh kom her Iwar axelsson med mykit folk til
Nyköpung ifrå Gotland, och han drogh strax ååt Örebroo, och bestalladhe
ther slottet, och läth Moens Benctsson och Arffuet Trolla bliffua ther
före, med itt taal folk, och drogh så sielff åt Stocholm, Men her Erich
Nielsson reddhe sigh til med mykit folk, at vndsettia Örebroo, Han
bleff aff slagen, så at han icke vndkom meer, än med fiorton karla, Så
skickades tå her Iwar green vth och Eric Karlsson at the skulle
försambla bönder, och giffua sigh emoot her Iwar axelsson, Men samme
her Iwar begeradhe icke annat med sin anslagh, vtan at han wille, at
lägret som för Stocholm war, skulle förskingras, Och tå han thet så
vthrettat hade, war han ther med til fridz, och drogh åt Stocholm, Men
her Iwar green, och Erich Karlsson komo til Östensbro, och ther funno
the en hoop med bönder försambladhe, fingo the och tå weta at her Niels
Sture kom med en stoor häär draghandes aff Dalanar, honom wille the
först möta, Men the wiste icke rettzligha huarest the skulle finna
honom, Och förra än noghor wiste, ther itt ord aff på yttersta daghen i
Augusti månat, kom her Niels Sture til Vpsala, och togh biscops gården
in, och daghen ther effter kom her Iwar green, och Erich Karlsson, och
bönderna aff Fiädrundaland, och föll strax til her Niels Stures folk,
och ther bleeff en hård slagting, Ty Dalekarlenar lätos som the wille
fly vndan, och söchte ther med belegligh plattz, och the andre tryckte
fast effter, och ther medt fingo the stoor skada, så at ganska monge
bliffuo slagne aff Fiedrundaland, än tå at på then andra sidhon skedde
och skada nogh, Ther med drogh tå her Niels Sture medh sitt folk vth i
Rodhen och försambladhe ther flere bönder til samman, Och her Iwar
green och her Eric Nielsson bliffuo än tå någhra daghar i Vpsala, Widh
samma tijdh giorde the i Stocholm sigh redho medh allo macht, och
drogho om natta tijdh med bååt vp til Ledernöö, at the skulle komma
baak på the Danskas läghre som med Erchebispen war på [231] Norramalm,
Men the Danske wordo förwarade, och skyndadhe sigh strax til skips, och
fienderna fölgde them påå foot effter, så att the med plattz komo til
skepz, Och the aff Stocholm föllo och strax i sijn skep, som the ther
til beredt hade, föllo så til the Danskas skip, och fingo halffparten
bort aff them, och fölgdhe the andra skepen som vndkommo så hart på
footen, at the icke öffuergåffuo them förra än the kommo ytterst i
Skiäriegården, Så foro och her Iwar axelsson, her Göstaff Karlsson, her
Åke Jönsson, her Gregers matsson, her Trotte Karlsson med noghra flere
vth i frå Stocholm, och hade the mykit folk med sigh, The fingo och
noghra bönder ther til, och achtade sigh emoot her Iwar green, och
Erich Karlsson, som än tå woro widh Vpsala Men tå samme her Iwar och
Erich Karlsson sågho at bönderne icke wille stå fasta med them, oc at
the hade fiender bådhe baak och före, moste the giffua flychtenna, och
gåffua the bönder heemloff som med them woro, Eric Karlsson rymde åt
Östergötzland, Her Niels Sture drogh åt Westrårs, och geste och
plåghadhe han bönderna i Fiedrundraland, ganska swårligha för thet the
hade så offta warit her Iwar green wedherreedho, och gååt vth med
honom, Wid samma tijdh kom Hans diekn med en hoop Dalekarlar och
Helsingar, och the beladhe Salista, och fingo thet in, Stäket hade her
Eric Axelsson lätit bestalla,
När thetta så alt skeedt war, sende
her Eric Axelsson, her Iwar axelsson och the andre aff rikesens rådh
som tå til städes woro, bodh til Raseborgh til konung Karl, som
begiärade at han skulle komma och anama riket igen, Her Fadher Vlffsson
och her Gregers mattzsson woro sendebodhen til honom, War och her Erich
Axelsson til fridz ther med at Erchebispen motte komma til sitt igen,
och saken på alla sidhor wordet fördraghen, Och hans broder Christiern
Benctsson foor til Öland och skulle ther handlat med honom, Men som
nogh merkiandes war, Erchebispen wille til ingen förlijkning som honom
budhin wart, ty kom han och intet meer hijt vp, Men her Iwar Axelsson,
her Niels Sture, och flere som höllo med her Eric Axelsson, gingo her
Eric Nielsson och Eric Karlsson så hårdt effter, [232] at the nödhgades
giffua sigh til dagtingan, och seya her Erich Axelsson huldskap och
mandskap til, Och loffuadhe the thett vth medt theres öpna och beseglat
breff, at the wille wara konung Karl hulde och trogne, om han kome til
regementet igen, Besynnerligha loffuadhe her Erich Nielsson thet vth,
at han skulle vplåta Örebro slott som han inne hade, och tå bestallat
war, Men han stodh inthet widh sitt löffte, vtan noghon tijdh ther
effter, kom han med en hoop folk draghandes til Örebro, och wille
driffua bönderna ther ifrå, som slottet bestallat hade, Och kom han med
bönderna til slags, wardt aff them öffuerwunnen, och sielff gripin i
markenna, Och bönderna antwardade honom her Niels* Sture i händer, som
effter få daghar sedhan slagtingen skedd war, kom til Örebro, Her Niels
Sture förde her Eric fången til Westrårs, och sedan til konung Karl.
Tå nw konung Karl war aff rikesens rådh med bodh och breff kallat til
riket igen, kom han ifrå Raseborgh daghen effter S: Martin, in för
Stocholm, Anno domini Mcdlxvij, Och hade han tå meer än halff tridie
åår warit skild widh riket, Men nw bleeff han medt stoor ähro och
process intaghen i Stocholm, Och her Eric Axelsson vplät honom riket,
och antwardade honom Stocholms slott och stadh, och han bleeff åter
almenneligha hyllat för rikesens herra och konung, Erchebispens wener
sadhe honom och huldskap och mandskap til, Så skickadhe och konung Karl
her Christiern Benctsson med breff til Erchebispen som war på Öland,
och wille än tå wendt all ting til thet besta, Men Erchebispens
regemente hadhe tå enda, Han hade twå resor skildt konungen widh riket,
Gudh tilstadde icke, at han skulle giöra thet flere gånger, Ther medh
bleff Erchebispen dödh på Öland, fögho bettre än en älende man, widh
fäm wikur effter konung Karl hadhe fått Stocholm in, Och konung Karl
begynte fara om kring i landet, och handhladhe med then menigha man i
riket, och honom til sades huldskap och mandskap, Men Calmarne och
Öland medh någhra andra landzändar höllos än tå konung Christiern til
handa, Therföre stempladhe han genom sina wener alt thet han kunde
emoot konung Karl, Och aff hans [233] tilskyndan kom en til Calmarne
Lodouicus widh nampn, Han screff sigh vth för en patriarch aff
Antiochien, och en herra öffuer heela Europen, Samme Lodouicus screff
alla Biscopar, Prelater, och meniga Adhlen til her i riket, och stemde
them alla til sigh, Och sadhe han sigh för then skull kommen wara, at
han wille göra fridh riken emellan, Och för hans scriffuelse skul wardt
en stoor twist i riket, Ty somblighe meente man skulle wara honom
lydigh, och somblige sadhe ther ney til, Men konung Karl stilladhe thet
bullret, och gaff före, at wij här i riket wore en sådana fremmande Man
inthet plichtige, Så bleeff tå beramat itt herramöte i Halmstadha
emellan konung Karl, och konung Christiern, på S: Olaffs tijdh, Ther
komo bådha parterners fulmyndigha sendebodh, Konung Christiern begärade
at konung Karl skulle låta honom riket vp, Men konung Karl war
öffuerbödigh, at saken motte komma i retta, så at ther motte dömas om,
huilken there bättre rett hade till riket, Til sådana rettgång wille
konung Christiern icke, vtan lät sich så tyckia, at hans rett war allom
wppenbar, han wille icke med rettgång läta komma noghot tuiffuel på sin
rett, Ther före bleff tå inthet beslutat, vtan rychtet gik almenneligha
vth, at konung Christiern wille med hersköld tagha riket in, Och thetta
skedde anno domini Mcdlxviij. Konung Karl förstärkte sigh med folk til
at möta konung Christiern, om han wille dragha her in i riket, Och S:
Katherine tijdh ther effter drogh han med macht in i Westergötzland,
Men her Iwar green som Axewald innehadhe, sendhe bodh emoot honom, at
han icke ther in dragha skulle, Doch thet achtade konungen intet, vtan
kom med mykit folk ther in, Tå her Iwar green thet förnam, bemannadhe
han slottet, och gaff sigh in i Danmark til konung Christiern, Och
konung Karl lät bestalla Axewald, foor så sielff genom Vermeland, och
Dalanar, och kom genom Gestringaland åt Vpland igen, Men konung
Christiern kom aff her Iwars greens tilskyndan med mykit folk
draghandes in i Westergöttzland, så moste tå konung Karls folk som
lågho för Axewald dragha ther ifrå igen, Och ther med drogh konung
Christiern [234] åter in i Danmark igen, När konung Karls folk thet
förnam förstärkte the sigh, och drogho så först in i Werend, och
giordhe ther noghon skadha på konung Christierns wener, Sedhan drogho
the in i Halland, Tå konung Christiern thet förnam, skyndadhe han sigh
oförtöffuat in i Westergöttzlandh igen, och bestelte han sitt folk i
försååt på en skogh ther konung Karls folk skulle framdragha, Och tå
the Suenske komo draghandes, och achtadhe sigh inthett, bliffuo ther
monghe aff them bådhe slaghne och fångadhe, Her Åke Jönsson bleff ther
gripin, The Suenskes största lycka war tå at the hadhe icke alle
draghit medh theres heele häär, then wegen ther försåtet för them war,
Widh Michilsmesso tijdh ther effter anno domini Mcdlxix förscreff
konung Karl itt herramöte i Wadstena, och widh samma tijdh, eller
noghot tilförenne, hade Eric Karlsson med her Eric Nielsson och noghra
flere, satt sigh vp emoot konung Karl, Tå nw en part aff them som han
förscriffuit hadhe komo til Wadzstena, komo ther på them Eric Karlsson,
her Trotte Karlsson, och her Eric Nielsson, och gripo ther frw
Magdalena konung Karls dotter, her Birger Trolla, och hans son Arffuet
Trolla, Thå konung Karl som tå på weghen war åt Wadzstena thet hördhe,
drogh han åt Stocholm igen, och lät försambla mykit folk, och sende
them emoot Eric Karlsson, som kom draghandes åt Vpland, Bådha häranar
möttes widh Arbogha, konung Karls folk bleeff affslaghitt, och gaff
flychten, Och Erich Karlsson och the med honom woro, läto skinna och
sköffla Arbogha i grund, effter thet borgarenar hadhe stått med konung
Karl, Så hadhe och en tijdh long itt löst partij gått widh skoghen här
i landet och giordt mongestädz skadha, bådhe med rooff och mordh, och
the sadhe sigh wara aff konung Christierns folk, och the kallades
Skogsgångare, The samme gåffuo sigh til her Johan Slaweke, och han gaff
så sigh med them til Eric Karlsson, lät bestalla Westrårs slott, och
kom så sedhan til Vpsala, och twinghadhe ther stadhen til at säya Eric
Karlsson huldskap och mandskap, och noghra få dagar ther effter, wardt
Erich Karlssons breff slagitt på [235] kyrkiodörena i Vpsala, ther han
vthi screff sigh för rikesens herra och höffuitzman, och satte för
samma breff her Trotte Karlssons, her Dauid Benctssons och her Erich
Nielssons insigle, med noghor annor, The ther alle vpsadhe konung Karl
huldskap och mandskap, och scriffuo alt onth om honom, och sadhe at han
war en meeneedhare, och motte med ingen rett bliffua i regementet,
effter thet han hade thet en gång försworet, Fåå dager ther effter kom
Eric Karlsson til Vpsala med mykit folk, baar ther vp skatten, och hölt
sigh för rikesens höffuitzman, Men konung Karl sendhe itt taal folk
ifra Stocholm medh en aff sina godha män, som heet Claes olaffson in åt
Rodhen til at försambla ther folk, och her Sten Stura sende han åt
Södermannaland, til at försambla ther folk, När Erich Karlsson thet
förnam, drogh han strax vth i Rodhen, och kom til slaghs medh konung
Karls folk i Knuteby, Konungens folk bleeff aff slagitt, och Claes
olaffsson wardt fångin, Men her Steen Sture kom draghandes til Westrårs
med thet folk han hadhe församblat i Södermannaland ther föriägadhe han
them som slottet belagdt hadhe, och så achtadhe han sigh dragha in i
Fiedhrundaland, Ther kom tå Eric Karlsson dragandes emoot honom, Så
vpkom och itt roop i her Steens häär, at the wille sielffue slå på
honom, När han thett förnam öffuergaff han sin häär, och rymde åt
Dalerna, ther her Niels Sture war för honom, Tå Eric Karlsson kom til
them aff Södermannaland som en nw til hopa woro, sedhan her Steen war
rymd ifrå them, begynte han handla med them, och kom them ther til, at
the sadhe honom huldskap och mandskap, och berömde han sigh högt huru
han all ting gick wel igenom, och hadhe allestedz lycko och framgång,
Och han straffadhe och spottadhe konung Karl ganska mykit, och när the
hade loffuat honom, at the aldrigh strijdha wille för konung Karl, så
lät han them gå heem igen, Och widh tiugunde dagh jwl ther effter, hade
Erich Karlsson församblat mykit folk emoot her Niels Stura, och her
Steen Stura, ty rychtet gick at the kommo nedh dragandes aff Dalerne
med mykit folk, och effter thet the fördrögde, och icke kommo så
hastigt som förmodhandes war, [236] giordhe han sigh i sinne
öffuerdådigheet redho, och drogh vp til them, Och tå han kom med altt
sitt folk vp om Henemora, mötte honom her Niels Sture, och her Steen
Sture, med ganska lijthet folk emoot thet Eric Karlsson hade, Ther
kringhuerffde the så hans folk som en hop medh fåår ther slagtas
skulle, och intet kunna tagha emoot, och moste tå Eric Karlsson med her
Trotte Karlsson, her Eric Nielsson, her Johan Slaweka, och flere som
med honom woro, fly medh eenne sådana skam, at pighor och quinfolk
gripo och fångadhe en part aff hans hoffmän, Gödeka Wargh bleff gripin
aff enne leghepijgho, Och Erich Karlsson och the med honom woro
skyndadhe sigh thett snaraste the förmotte åt Westrårs, Och läto ther
med hast vthgå breff och bodh åt Nerike, Södermannaland och
Östergötzland så lydandes, at the i alla motto hade öffuerhandenna, och
at thet stodh altt wel til med them, Medh sådana lijst kommo the genom
landet nedh til Calmarne, Ty om thet hade waritt kunnocht huru theres
saak stodh, hadhe the wel alle bliffuit tagne widh halsen, Doch bleeff
en part aff theres anhang fångadhe, Biscop Henric i Linköping fijck tuå
frijborna män aff theres selskap fångna, the woro twå brödher föddhe i
Norige, Then ene heet Jösse Pedhersson, then andre Niels Pedhersson,
The sendes til konung Karl til Stocholm, ther wordo the och Gödeka
Wargh, steghladhe med noghra bönder, Her Christiern Benctsson och her
Dauid Benctsson gåffuo och fluchten Men the bliffuo bådhe grepne widh
Nyköping, Och Arffued Trolle behölt them ther i fängilse, her Dauid
bleeff dödh i fängilsen, och her Christiern gaffs löös, vnder swåra
eedher och förplictelse,
Sedhan sende konung Karl her Steen Stura med mykit folk nedh i Wärend
och Westergötzland emoot konung Christiern som hade bestallat Öresteen,
Och när konung Christiern fick höra at the komo dragandes, drogh han
emoot them, och kom med them til slags, Han bleff ther affslaghen, och
miste mykit folk, wardt sielff såår, effter som rychtet gick, och rymde
åt Danmark igen, Och ibland annat folk som han miste, bleeff her Erich
Nipertz ther [237] slaghen, när thetta alt vthrettat war, och konung
Karl war kommen til macht igen, lät han hårdeligha straffa och beskatta
bönderna i Fiedrunda land, för thet the hade så offta warit vthe med
Eric Karlsson emoot theres retta herra.
Någhon tijdh ther effter bleeff konung Karll siuk, och tå han lågh på
sinne sottasängh, lät han viya sigh widh sina frillo, på thet han
skulle echta sin son, Ther mykin tretta sedhan aff kom, Och antwardadhe
han her Steen Stura riket i hender, och så bleeff han dödh i May månat
widh Erics Messo tijdh på Stocholms slott, och bleeff ther begraffuen i
Gråmunka klöster, och haffuer hans heela regemente fögho annat warit än
oroligheet och inbyrdes twedregt, Som mest kom ther aff, at en part i
riket wille haffua konung Christiern, och bliffua widh förbundet som
riken emellan giordt war, och en part (aff then orsaak som til förenne
berördt är) wille thet icke, och ther före seer man, så här som annor
stedz fruchtena aff förbundet, och haffuer konung Karl meer än nogh
försökt werldennes ostadigheet, och lyckohiulet,
Tå nw konung Karl dödh war, och monge aff thet Suenska riddherskapet
woro när konung Christiern, som wore Erich Karlsson, her Ture Tureson,
her Trotte Karlsson, her Iwar green, och monge andre, Så scriffuo the
som här i riket woro them til, at the skulle komma her in i riket igen,
på thet the motte eendregteligha keesa och kora en höffuitzman, som
riket förestå skulle, Men Eric Karlsson och the andre swarade, at the
wille leffua och dö med konung Christiern, och achtadhe ingen annan
herra kora, Och så komo tå Erich Karlsson, her Trotta Karlson och her
Iwar green, medh skep in i Stocholms skäär, och the gåffuo sigh i land
medh tryhundrat folk, och drogh in åth Fiedrunda land och handladhe
ther medh bönderne, at the skulle falla til konung Christiern, och
hylla honom för theres herra, Thett samma handladhe the och kring om
Vpsala, Men her Iwar axelsson som Gottland innehade, och Erich axelson
som hade största delen aff Findland, med monga andra aff ridderskapet,
stodho fast med her Steen Stura, och wille [238] haffua honom för
theras herra och höffuitzman, Dalanar, och Stocholms stadh woro och på
hans sidho, och ther med dagtingades på twå sidhor, Then ene parten för
her Steen, then andre för konung Christiern, Och kom på thet sijdsta
til vppenbara feyde emellan bådha parterna, Och skedde en slagting
emellan her Steen och Erich Karlsson och them med honom woro i
Trögdenne, Så sattes thet i dagh, och Erich Karlsson, her Trotte, her
Iwar green, och theres partij, komo med her Steen och Erich Axelson til
orda, Men effter thet the til inthet annat medhel wille, vtan at konung
Christiern skulle komma til riket, Ther före bleeff ther ingen wenskap
aff, vthan in emoot Vpsala widh Ladhoby komo the ååter til slags, och
ther bleeff Erich Karlson aff slaghen, at han så hemeligha moste ryma,
åt Calmare, och ingen wiste hwart han kommen war, för än longh tijdh
ther effter, Och fåå daghar ther effter skedde en slagting emellen her
Steen och her Trotte Karlson, och skedde skadha och förderff på alla
sidhor, Och hade nogon tijdh förra än tessa slagtingar skedde, warit
widh Magdalene försambladhe i Eneköping, Eric Karlson, her Eric
Nielson, her Iwar green, her Trotte Karlson, her Johan Slaweka, och her
Niels Fadherson, med monga bönder som the församblat hade, aff
Nordlanden, Vpland, Södermannaland, och Nerike, Tesse alle scriffuo til
Stocholm, at man skulle keesa och kora en sådana herra som rådde öffuer
all try riken, effter thet gambla förbundet, som riken emellan giordt
war, Och gaff Erich Karlson före i sitt breff, at konung Karl hade
inghen macht til at antwarda her Steen Stura riket i hender, effter
thet han icke sielff war rett konung, sedhan han hade försworet riket,
Men the aff Dalerna scriffuo Stocholms borghare til, at the skulle stå
faste med her Steen, Thet samma wille the och göra i Dalanar.
Så förlop thet wel itt åår öffuer, sedhan konung Karl dödh war, at
rikesens rådh war twedregtigt, Ty at en part wille haffua her Steen för
höffuitzman, och en part wille icke, Ther före försambladhe tå bönderna
sigh sielffua i Vpsala, aff Vpland, Södermannaland, Dalanar,
Helsingaland, och flere landzendar, tolff bönder aff huart [239]
heredhe, The beleffuadhe itt herramöte i Eneköpung, ther alt rikesens
rådh skulle til hopa komma, och dragha sigh til eendregt, Ty the sadhe
sigh ingalunda kunna länger sådana twedregt lidha i landena, Och tå the
kommo tilsamman som beleffuat war, bleff ther fögho vthrettat, effter
thet her Steen och her Niels Sture komo ther intet, Widh Walborgha
Messo tijdh wart och hallet itt möte i Arbogha, til huilkit kallat wore
både borgare och bönder, och ther skulle endregteligha samtyckias hoo
höffuitzman wara skulle, Och ther wardt en lest tydskt ööl vplagdt för
bönderna, Ther före gåffuo the rösterna som han begäradhe ölet gaff,
Wordo och noghre i samma möte tilskickade, som skulle komma til taals
med konung Christiern i Stäkaborgs skäär, ty han war tijt förmodhandes,
och på thet sista kom thet ther till, at the som höllo med her Steen
fingo öffuerhandena, och han wardt samtyckt för höffuitzman.
Men tå konung Christiern sågh at hans wener kunde intet vthretta,
giorde han sigh redho med allo macht til at dragha vp til Suerige, Kom
så til Calmare, som än tå war i hans hender, lät nederleggia och
förskingra en hoop folk som her Steen hadhe liggiandes widh
Kleckeberga, och så segladhe han i Stocholms skäär, Men Erich Karlsson
drogh med itt taal folk til Stäkaholm, och förstörde then bestalning
ther war, och skyndade sigh sedhan effter konungen, Och kom konung
Christiern för Stocholm med siwtiyo skep, tiyonde daghen i Julij månat,
och felte sin Ankar widh Wångs öön, och på then tijdhen war mesta
parten aff rikesens rådh i Stocholm, Erchebiscop Jacop, som Michels
Messo tijdh nest tilförenne war heemkommen ifrå Room, war och tå med i
Stocholm, Ther wardt tå lenge handlat emellan konung Christiern och
rikesens rådh, at han motte komma til riket igen, och hans myndigha
sendebodh woro tijdt och offta inne på Helgeandz holman, och kom doch
til intet beslut, Och woro monge Suenske med konung Christiern,
Nemligha Eric Karlson, her Iwar green, her Trotte Karlson, her Ture
Tureson, Eric Kromedick, Staffan Benctson, her Eric Nielson, her Eric
Otteson then yngre, Benct Christerson och hans brodher, och effter
[240] long förhandling wardt satt i dagh til Egidij, Therförinnan
skulle både parternar sachtmodeligha höra huar annars swar och tiltaal,
wille och the Suenske wetha, hoo som skulle stå för rikit, tå konungen
icke til stedes wore, Medt huilkin ordh, the gåffue honom endelis hopp
ther til, at han skulle komma til riket igen, Doch bleeff thet så
hengiandes, at han fick ingen wiss swar, och ther med fördrögdes
tijdhen at vintren tilstundade, och fetalien bleeff förtärd, och ther
foro the Suenske effter, at han skulle nödgas til at dragha åt Danmark
igen, Men tå han förnam, än thet icke annat war än een förhalan, Sende
han her Trotte Karlson in åth Fiedrundaland med tuhundrade karla, och
Erich Karlson och her Iwar green medh en hop folk til Vpsala, och the
landzendar ther om kring, at the skulle hylla honom landet til handa,
och han sielff gaff sigh på Norramalm, om S: Egidij dagh, och befeste
sich ther med skermer och kupor, och bestalladhe så Stocholm på then
ena sidhona, skööt och förargadhe aff Brunkebergh in i stadhen, Och
året tilförenne, hade han så bestelt med siöstäderna, at intet saltt
fördis hitt in i landet, ther före lät nw selia salt i sitt lägre, och
gaff gott kiöp, och lät thet rychtet gå, Och ther med lockade han monga
bönder til sigh, behölt och monga bönder quarra i läghret, som effter
salt komne woro.
Men tå her Steen och flere som i Stocholm woro, förnummo huad lijst
konungen brukade, foor her Steen sielff med her Niels Stura, Arffuet
Trolla, och någhra flere vth i landet til at försambla folk aff
Östergötzland, Westergötzland, Nereke, och flere landzendar, och her
Niels drogh åt Dalanar, Så drogh konung Christiern sielff til Vpsala,
och stemde ther landet til sigh, Och mong häredhe och noghre knapar,
handgingo honom ther, och beklagadhe han rikesens rådh högeligha för
bönderna, och lät them see och höra någhon breff som rikesens rådh hade
giffuit honom för någhor åår, at the rådde honom ther til, at han
skulle gripa Erchebiscop Jöns och senda honom til Danmark, Och wille
han med samma breff vpueckia bönderna emoot rikesens rådh, och komma
sigh sielff i wilia med them, och medhan han så war i Vpsala, fick han
tidhende, [241] at her Steen kom dragandes med mykit folk, Ther sende
han emoot honom Eric Karlson, Eric Kromedick, her Trotte, her Iwar
green at the skulle försambla bönderna, och förhindra honom at han icke
skulle komma med sitt folk til Stocholm, Men her Steen skyndade sigh åt
Stäket, och Erchebiscop Jacob, som tå war komen titt, förfordradhe
honom, så at han kom wel öffuer med sitt folk, Och tå Eric Karlson, och
the andre kommo med sitt folk, wille han icke städia them öffuer, Ther
aff förskingrades tå the bönder som med them woro, och the sielffue med
någhro bönder komo i konungens läghre, Men konung Christiern gaff sigh
sielff med skutor och båtar ifrå Vpsala åt Stocholm, menandes sigh
skola komma genom strömen widh Stäket, och tå han ther kom, wille
Erchebispen huarken tala med honom, eller sleppa honom ther genom,
Therföre moste han fara öffuer land frå Stäket til sitt lägre, Och
medhan konungen war för Stocholm, fick Otte Törbiörnson med
Westergöternes tilhielp Elffuisborgh in, som her Iwar greens tienare
innehadhe, Axewald brende han och aff, her Iwar hade thet i förläning.
Tå nw her Steen och the med honom woro, hade församblat så mykit folk,
som the betröste sigh skola kunna bestå med, droghe the fram til
Erffua, en halff mila ifrå Stocholm, ther screff her Steen konung
Christiern til, at han skulle dragha sin wegh til Danmark igen, Men
konungen swaradhe, at han icke war i then acht kommen, at han så
hastigt skulle tädhan fara, Och til thet folk som her Steen hade,
sendes honom trettanhundrat folk öffuer Ledhernöö, ifrå Stocholm, Och
så drogh tå her Steen medh sitt folk fram på malmen, Och hade konung
Christiern skipt sitt folk i tree delar, En hoop achtade på skeppen,
Een part war på Brunkeberg, och een part widh S: Clare klöster, Och
hade han en stoor hoop bönder med sigh i läghret, bådhe the som kompne
woro til at köpa salt, och woro förhåldne, så och the bönder som Eric
Karlsson, her Trotte, och her Iwar green församblat hade, Och tå
klockan war widh Elloffua på dagen, kom her Steen så sachteligha til
dragandes, och slogh strax til konung Christierns folk som war widh S:
Clare Clöster, och [242] the vtaff Stocholm föllo och mechteliga vth
med båtar back på them, och föllo så hårdt till, at the komo eeldhen på
konungens skermer, Men tå konung Christiern sågh at hans folk, som
nedhre widh klöstret war, kom i stoor nödh, och hade när wordet
nedherlagt, lät han sitt folk som på berget war komma ther til
vndsetning, och tå bleeff stridhen så hård, at her Steen moste wika aff
igen, och hade han wel wordet aff slagen, huar her Niels Sture icke
hadhe snart kommet honom til vndsetning, Samma her Niels kom til
dragandes baak för Brunkebergh vtaff skoghen med mykitt folk, kom och
så en hoop folk vtdragandes ifrå Stocholm, ther Knut Posse war
baneermestare före, Så slogho the åter til konungen på alla sidhor, och
Knut Posse trengde så hardt til, at han kom in til konung Christiern så
när, at konungen sielff med sina egna hand giorde honom illa sååran, Så
bleeff och tå konungen skotten i munnen, och miste någhra tender, aff
itt hakabösso lodh, och så gaff han fluchten, åt sin skep, Hans folk
begynte och fly til en broo som giord war emellan Käplingen och Malmen,
Men borgarena aff Stocholm woro vthe med båtar, och huggo brona så
sönder, at när folket kom mykit på henne, brast hon sönder och mykit
folk drunknadhe ther, Monge båtar wordo och så förfylte medh folk, at
the sunko nedh, och drunknadhe så ganska mykit folk, Widh konungens
huffuudhbaneer Danabroka, lågho meer än femhundrat slagne,
vndantagandes them som här och thär annorstedes woro slaghne, Widh niyo
hundrade bleffuo fångadhe, her Trotte Karlson bleeff slagen, som
altijdh hade warit en alwarligh och dristigh krigsman, Så bleffuo och
mesta parten aff the bönder slaghne som när konung Christiern woro,
Någhre få aff them komo i skepen, och the Danske wille haffua kastat
them vth för bordh, Men konungen wille thet icke tilstedhia, vtan lät
settia them i land, Och i bland them som fångadhe woro, wore tesse
effterscriffne, her Claes Rönaw marsken i Danmark, her Ture Tureson,
her Biörn Johanson, her Ficke aff Jwtland, her Niels Christiernson, her
Niels Gunnarson, her Anders Frijs, her Niels Timeson, her Eric Åkeson,
her Ditterick Frijs, her [243] Niels Engelbrectzson, och monge andre
friborne män, och skedde thenna slagtingen, Effter Christi byrd,
fiortonhundrat itt och siwtiyo åår, Torsdaghen effter Birgitte.
Tå her Steen thenna slagting wunnet hadhe bleff han stadfest i
regementet, och foor så kring om alt riket och fick in alla
slotzloffuor, bådhe aff Suenska och Danska, och winteren ther effter
fick han Calmarne, Borkholm, och Stäkaholm in, som alt in til then
tijdhen hade warit i konung Christierns hender, Så straffade han och
swårligha the bönder i Fiedrundaland och om kring Vpsala som hade
giordt konung Christiern vndtsetning, Så sattes i dagh emellan riken,
och wordo mong herra möte hallen, så gott som huart åår, thet ena
effter thet andra riken emellan, och bleff dogh fögho vthrettat, Och
the fångar som her Steen fått hade, woro i mong åår med theres fängelse
bestrickadhe, för än the aldeles frij och quitte wordo, och skedde
monge rettgånger om Gotland, och kom doch til intet beslut, Och än tå
at thet stodh i fridh emellan her Steen och konung Christiern, Så war
thet doch ingen rett fast fridh, Ty konung Christiern vndsadhe jw
altijdh the Suenska, och her Steen redde sigh altijd vppå at stå honom
emoot, än tå thet doch icke kom til vppenbara feyde.
Anno domini Mcdlxxvij, wardt vniuersitetet stichtat i Vpsala, aff
Erchebiscop Jacob, och tw åår ther effter foor her Eric Axelsson med
thet folk her Steen honom tilskickat hadhe in i Rysseland wel tiughu
eller tretiyo milor, och giorde ther stoor skadha, han slogh ihäl bådhe
folk och fää, man och quinno, vnga och gambla, til ganska mong tusend,
hadhe och Ryssanar någhot til förenne giordt stoor skadha i Finland,
Någhor åår ther effter, som war anno domini Mcdlxxxj, bleff konung
Christiern dödh, tå han hade widh fyra och trettiyo åår konung warit,
Och haffuer thet förbundet som riken emellan giordt war nogh bewisat i
hans tijdh, huad frucht thet hadhe med sigh.
Tå konung Christiern dödh war, hade rikesens rådh i Norige sin bodh til
rikesens rådh i Suerige, och förbundo sigh så med them, [244] at the
wille med them bliffua vnder en konung, The Norske woro icke nw så
mechtige at the kunde försuara sigh vnder theres infödda eghen konung,
som the i förtijdhen giordt hade, Therföre wille the thå med the
Suenska, som mechtigare woro, wara vnder en konungh, och all then tijdh
the hadhe bodh i thenna sak til the Suenska, är nogh aff merkiandes
huru the woro til sinnes medh the Danska på then tijdh, Och gingo the
Norske til och bestalladhe Baghahws, och wille the komma slott och
feste i Norska manna hender igen, och hadhe the stoor klaghomål öffuer
konung Christiern, at han hade förpantat och bort satt mongh land och
län vndan Noriges Crona, och at i hans tijdh woro flere fremande köpmen
komne ther in i riket än tilförenne want war, heela landet til en
dråpeligh skada, Ther före wille the icke gerna haffua junkar Hans för
theres konung, med mindre Norige skulle först komma i sin retta skick
igen, som thet war för än thet kom i konung Christierns hender, Men
förberörde junkar Hans, konung Christierns son, screff them til som
lågho för Bagahuus, och sadhe sigh wara arffuinga til Norige, dogh medh
huadh rett, thet kan man icke weta, all then tijdh han icke war aff
then gambla konunga slechten, som med arffrett hadhe Norige inne, Hölt
och thet gambla förbundet som riken emellan giordt war, thet inne, at
Norige skulle så wel wara kororike, som Suerige och Danmark, Och än tå
at junkar Hans kalladhe sigh arffuinga till Noriges rike, Så är doch
clart på tagha at the Norske gilladhe thet inthet, vtan gingo til som
förberördt är, och förbundo sigh medh the Suenska.
Men noghon tijdh ther effter gik bodh och breff öffuer all try riken,
att itt herramöte skulle hallas i Halmstada, och tå tijdh war at thet
hallas skulle, giorde her Steen sigh redho och rikesens rådh medh
honom, til at fara titt, och tå han kom til Wadzstena, bleff han siuk i
sijn öghon, så at han ingenstedz fara kunde, Om han retzligha war siuk,
eller lät han så rychtett gåå, för vmslagh skull, kan man icke enkande
weta, doch war han begerendes at rikesens rådh, skulle fara titt, och
han bödh them sitt insigel medh, Men effter [245] thet han icke foor
medh, så wille ingen aff the andra Suenska besökia mötet, The Danske
och Norske kommo ther, och the anamadhe tå effter long förhandling, och
stoor löffte och tilsäyelse, junkar Hans för herra och konung öffuer
Danmark, och Norige, Och thetta skedde effter Christi byrd
fiortonhundrat try och ottatiyo åår, widh tiugunde dagh Jwl, Och hösten
ther effter stodh itt herra möte i Calmarne, widh Mortensmesso tijdh,
och thå giordes Calmare recess, och screff her Steen, som tå ther
tilstädes war borgemestare och rådh til i Stocholm itt breff så
lydandes om samma möte
Thenna dagtingan är så förlopen, at högboren förste konung Hans skal
förweta sigh her konung warda i Suerige, med så skääl, at han
tilförenne skal betala all the geld hans fadher konung Christiern
skyldig är thenna try rike, och wedergella all skadhageld fattighom och
rikom, Och skal nw i sommar Wårfru dag Assumptionis nest kommandes
stånda her i Calmarne itt möte, och skal then tijdh Gotland, Skärdaal
och Swartöö stånda til retta, och her med rette aff säyas på thet möte,
mellan tesse try rikes rådh, huadh rike förberörde Gotland, Skärdaal
och Swartöö, skal tilhöra, Aff huilkit breff är nogh merkiandes, at her
Steen och the andre som med honom warit haffua, aff thet Suenska
rådhet, loffuadhe och bebreffuadhe konung Hans riket, Doch skedde thet
vndher mongh swår wilkor, The Suenske hade nw tilförenne meer än nogh
försökt, huru lithet them wardt aff fremande konungar hallet, thet them
loffuades, Therföre satte the nw så mong welkor och articlar konungen
före, at honom skulle endeels wara mödha och arbete at halla them, som
Calmare Recess nogh vthwisar, Och än tå sådana articlar woro swåre, Så
loffuadhe doch konung Hans thet vth, medh eedher, breff och insigel, at
han them halla wille, Och på sådana hans förplichtilse sadhes honom
riket til, Och ä så offta som någhon handel skedde i itt möte eller
annat, emellan konung Hans och the Suenska, ther the honom någhot
loffuade, Så skedde thet jw altijdh vnder sådana welkor och förord, at
om han hölle Calmare Recess, så wille the halla honom, thet the honom
loffuadhe, Och än tå at [246] Suerige bleeff konung Hanse tilsagdt, och
bebreffuat i förberörda möte, Så fördrögdes thet dogh wel i fiortan
åår, förra än han kom ther til, Somt ther aff at konung Christierns
geld wordo icke betalade som betalas skulle, för än han kome til riket,
och somt ther aff, at the Suenske woro icke för mykit welwilioghe ther
til, at han skulle komma til riket, ey heller hade the bebreffuat honom
riket, hwar the icke hade welet ther med vndwika owilia och obestånd
riken emellan, Och skedde i the fiorton åår ganska monga och longhsamma
herredaghar, riken emellan, at fridh motte bliffua, och konung Hans
motte komma til Suerige, Men thet gick så longsampt til, och skötz vp
ifrå thet ena mötet til thet andra, Och war nogh merkiandes aff all the
Suenskes anslagh, at the inghen hogh eller wilia hade til konung Hans,
annars hade then saken icke wordet så fördrögd.
Her skal man och weta, ati konung Karls och konung Christierns tijdh,
hade en Dansk slecht kommet in i Suerige, om huilken tilförenne berördt
är, Som war först, her Olaff axelsson, som hade Gotland inne, och hans
broder her Iwar Axelson effter honom, The hade Gottland i pant aff
konung Christiern, för en stoor summo peningar, Som war hundrade mark
lödigha Engelska hwita, Tryhundrade och sextiyo swåre Noblar, femtusend
och sex hundrat regenska gyllene, och sex hundrat mark Prytzska, Och
her Eric Axelson hade fååt Wiborg (thett han och förstärchte med mur
kring om stadhen) och Nyia slott, Raseborg och Tauaste huus hade han
och inne, Och hade konung Karl i thet förhopp giffuit her Iwar axelson
sina dotter, at Gotland skulle komma til Sueriges Crono igen, Thet hade
och wel så skedt, hwar owilie icke hade vpkommet emellan her Steen och
her Iwar axelson, Ty en stoor owilie war kommen emellen konung
Christiern och her Iwar och the andra hans brödher, För huilkin sak
skull the platt wende sig ifrå konungh Christiern in til the Suenska,
och höllo med them emoot honom som förberördt är, Tå nw her Steen hade
fått alla slotzloffuor in öffuer heela riket, loffuadhe her Eric
axelson at han skulle halla the slott [247] som han inne hadhe honom
och riket til handa, Men tå han lågh på sinne sottaseng, förwandladhe
han Slotzloffuonar in vppå sina brödher, her Iwar axelson och her
Laurentz axelson, och fick så samme her Laurentz Slotten in i Findland,
och hölt them emoot her Steens och rikesens rådz wilia, och hotadhe
them med Ryssanar, at han wille låta them få slotten, huar han icke
finge sin wilia, Så bleff och på thet sidzsta han dödh, och så fick her
Iwar Axelson all slotten in effter honom, Men her Steen stodh hart ther
effter, at han motte få them vnder Cronona igen, Han hölt offta och
mong herramöte ther om, och war doch lika när, Ty her Iwar kunde icke
bewekas ther til, at han wille antwarda slotten i frå sigh, Så war och
Rikesens rådh begerandes, at Tauastahws medh all then rento ther vnder
lågh, skulle haffua wordet lagdt vnder rikesens träsel, widh thet
sinnet war och her Iwar, som en war aff rikesens rådh, och war han så
til sinnes at han wille medh sådana skäl antwarda thet slottet ifrå
sigh, at tess årligha renta skulle haffua komet til Träselen, Men ther
war icke her Steen benägen til, Therföre bleeff thet och så hengiandes,
På thet sidsta moste her Steen sielff fara til Gotland til her Iwar,
Ther bleeff tå effter longh förhandling så förligt at her Steen skulle
få Wiborg, Nyia slott och Tauastahws igen, och her Iwar skulle haffua i
wederlegning ther emoot, Borcholmen och Öland, Stäkeborg, Åkerbohäredh,
Gestringeland, Ångermannaland, Åsundahäredh, Haga, Eneköpings stadh och
Swartesiö, och ther till skulle han behålla Raseborgh, på alt thetta
fick han breff vnder rikesens Clemme, än tå thet war Rikesens rådh
emoot, at han skulle få Borcholmen, Men her Steen sadhe at han förwiste
sigh med honom om Gotland, och thetta skedde widh Johannis Baptiste
tijdh Anno domini Mcdlxxxiij
Tå her Steen war til Gotland, skedde itt vplopp i Stocholm, och thet
kom så till, at her Steen Christiersson slogh en borgare ihiäl
oredheligha i itt hemligh hws, och när han thet giordt hadhe, gaff han
sigh til Gråmunka klöster, Men borgarenar församblade sigh, och
stormadhe till klostret, och togho honom ther vth med woldh, [248] Tå
frw Ingeborgh, her Steen Stures thet förnam, at sådana vproor war i
stadhen, lop hon hasteligha ther til med, och wille vndsettia her Steen
Christiersson, at han skulle icke ihäl slaghen warda, Men bulret war så
stoort, at hon intet wardt achtat, vtan i trånget bleff hon om kull
skuttin, aff huilkit her Steen storligha förtörnat wardt, reknadhe thet
högt, och wille haffua stoora boot ther före, Doch ladhe rikesens rådh
sigh så ther emellan, at saken wardt fördraghen, Och moste tå Stocholms
stadh göra en sådana förplictelse, at the altijdh skulle stå faste medh
her Steen, ehuadh på komma kunde, huilkit the och så giorde,
Anno domini Mcdlxxxiiij, widh Martini bleeff hållet itt herremöte i
Stocholm, och war her Iwar Axelson med, I samma möte war stoor twist
emellen her Steen och rikesens rådh, och wille the tå haffua satt honom
aff höffuitzmandzdömet, Her Iwar axelson wille haffua Arwedh Trolle
ther til igen i her Steens stadh, Doch på thet sijdsta bliffuo the så
föreente, at her Steen skulle bliffua widh regementet, som han til
förenne warit hade.
Widh samma tijdhen, och någhot tilförenne, war en stoor och longsam
feyde vpkommen emellan Mestaren i Lijffland och Erchebispen i Righa,
Men the Suenske woro ther til skickadhe, at the skulle wara
Conseruatores och beskermare öffuer stichten, och hela Clerekerijt i
Lijffland, emoot Mestaren, som i mong stycke wille wara Bisperna
förnär, Therföre kom thet nw ther til, at her Steen såsom en
Clerekerijtz beskermare, sende itt stoort taal folk til Lijffland the
Rigerska til vndtsetning emoot Mestaren, och ther war her Niels Ericson
höffuitzman före, och skedde thenna vndsettningen Anno domini Mcdlxxxv
och tå her Niels Ericson hade med sitt folk vthrettat thet honom befalt
war, kom han heem igen, och war så i mong åår stoor owilie emellan
Mestaren och her Steen, Ther Muskouiten som widh then tijdhen hade faat
Nogård in, fick stoor tilfelle aff at giöra skadha både i Lijffland och
Finland, Och then skadhe som han giorde kom thet åstadh, at her Steen
och Mestaren, moste effter long owilia förlika sigh igen, och förbinda
sigh til hopa emoot [249] Muskouiten, Effter Christi byrdh Mcdlxxxvi
år, begynte bönderna i mark i Kind i Westergötzland warda
genstreffuoghe emoot her Steen, Therföre foor han titt med macht och
twingadhe them til lydhactigheet, och lät settia ther nogra bönder på
stegel, sedhan fick han godh fridh i then landzendan,
Effter thet nw at her Iwar Axelson hade Gotland inne, och ther til så
mong slott, och län her inne i landet, och war her stoorligha befryndat
med gifftermaal, han hadhe konung Karls dotter, her Steen hadhe hans
brodhers Åke Axelsons dotter, och Arwedh Trolle hade hans dotter,
Therföre begynte han bliffua fast stoorsinnat, så at han fruchtadhe
ingen, vtan giorde huadh honom tektes, Han lät tagha vp mong skep i
Östrasiön bådhe ifrå Hållendere, och them som widh siösidhonne bodde,
Och hadhe han så tuingat Hållenderne, at the moste årligha med tu skep
komma til Wisby och lossa ther, Och tå han hadhe i noghor åår så
regerat i siön, begynte stoort rop komma öffuer the Suenska, och the
wordo allastedz kalladhe siöröffuare, ty meningen war, at her Iwar
giorde thet icke aleena, vtan nogre att thet Suenska ridderskapet woro
ther i rådh medh, Och wardt han offta fömanat, at han skulle halla
fridh i siön, doch achtadhe han thet intet, The Suenska hotade han medh
the Danska, och the Danska hotadhe han med the Suenska, och ther medh
giorde han huad honom lyste, Och begyntes ther aff en stoor owilie
emellan her Steen och honom, Doch wille her Steen icke gerna slå til
feyde med honom, vtan togh några aff rikesens rådh, medh sigh och foor
til Calmare, widh Kyndermesso tijd, Anno domini Mcdlxxxvij och
begierade at her Iwar som tå war på Borcholmen skulle komma til honom,
Men han gaff före at han war siwk, och wille intet komma, Så foor her
Steen til Skeggenäss, och kalladhe her Iwar titt, Men han fick ther
ingen swar aff honom, Ther medh foor tå her Steen in oppå Öland, och
sende Hans Åkeson och Arwidh Trolle til honom, at the skulle vnderwijsa
honom til thet besta, och lagha thet så at han och her Steen motte
komma til orda, Men her Iwar achtadhe thet intet, vtan begynte befesta
sigh, lät och så gripa noghra aff her [250] Steens hoffmen, Therföre
lät thå her Steen strax bestalla honom på Borcholmen, Doch vndkom her
Iwar hemligha ena natt aff slottet, och kom med en lijten bååt sin wägh
til Gotlandh.
Tå konung Hans förnam huru the Suenske begynte gå her Iwar hart effter,
befruchtadhe han at the skulle få Gotland in, giorde sigh så redho med
mykit folk, och mong skep, til at segla til Gotland, När her Iwar thet
fick weta, foor han strax emoot honom och kom til honom i Drakaöör,
Ther lät han tå konungen landet vp, än tå at han hadhe thet i pant för
een stoor summo peninga, som förberördt är, Och wille han gerna haffua
vpweckt konungen emoot the Suenska, doch kunde han icke thet bekomma,
Och tå konung Hans hadhe warit til Gotland och taghit thet in medh
slott och stadh, segladhe han til Öland, och hadhe skeppar Pining medh
sigh, och felte sin Ankar widh Norra Vdden, Screff så her Steen til och
begerade honom til taals, Och tå han hadhe faat giszlan för sigh, foor
han vth til konungen, The förlijktes wel, och giorde fridh sigh
emellan, Och loffuadhe her Steen så tå som tilförenne, at han skulle
låta konungenom riket vp, och bleff i samma reso så öffuertalat, at her
Iwar Axelson skulle vpläta her Steen Öland och Borcholm, huilkit han
och så vthloffuadhe, än tå han achtadhe thet intet halla, vtan wille
segla åt Köpmannahaffn, Men tå konung Hans thet förnam bödh han honom
strengeligha, at han skulle fara til Öland och vpläta slottet som sagdt
war, Thet skedde och så, Her Steen anamadhe slottet, fritt och quitt,
och frw Magdalena med sina tienare gik aff medh behåldna håffuor,
effter som konung Hans emellan bådha parterna dagtingat hadhe, och
segladhe så her Iwar åt Danmark, och förwiste sigh doch hwarken om
slott eller län, och bleff på thet sidsta dödh en ringa man, så
lycthadhes han öffuerdådigheet, Men her Steen togh in Stäkaborgh,
Raseborgh, och all annor län som her Iwar hadhe tilförenne hafft inne.
Widh then tijdhen war åter påwans legat her i landet, med Romare
afflat, och han heet Anthonius Mast, Begynte och tå Ryssanar göra
infall i Finland, som the offta tilförenne giordt hadhe, [251] Therföre
drogh her Steen titt medh stoora macht til at beskydda then landzendan,
Medhan han ther war, kom Påwans bansbreff på honom hijt i landet, Och
bödh Påwen strengeligha at Erchebispen och the andre Bisperna, skulle
lysa her Steen i ban, för thet han hadhe Örebro borta, som war drotning
Dorothees morghongåffua, Doch banlyste Bisperne honom icke, vtan han
moste haffua sin bodh til Rom på swår kost och täring, och förswara och
fördagtinga sina saak för Påwanom, emoot them som hans åklagare woro,
Och waradhe then rettgången i Room någhor åår, Och thetta bansbreffuet
kom til Suerige, Anno domini Mcdlxxxviij, Och samma åår wardt hallit
itt herramöte i Telgie, ther stadgadhes, at all toll skulle vpgiffuas i
silff, Året ther effter lät her Steen vpsettia then stora Jörianen i
Stocholms Bykyrkio, Tå kom och driffuandes en stoor hualfisk här in för
Stocholms skäär, Anno domini Mcdxc giordes förbund emellan Suerige,
Lubek och andra städher, Och året ther effter wardt åter hallet itt
herramöte i Tälige, Och ther sadhe her Steen regementet i frå sigh, och
war begerendes at rikesens rådh skulle försee sigh om en annan herra,
Men rikesens rådh badh honom storligha ther om, at han skulle bliffua
widh regementet så sedhan som för, Ther medh togh han åter
höffuidzmandzdömet på sigh, och honom bleeff huldskap och mandskap
tilsagdt på nytt, Rikesens rådh sworo at the skulle wara honom huldne
och trogne, och han loffuadhe medh sin eedh, at han skulle föra
regementet effter theres rådh, Så hadhe han och offta tilförenne i mong
herramöte, bådhe i Arboga och annorstedz welet sagdt regementet ifrå
sigh, Doch bleeff han jw bidhin at han skulle bliffua ther widh, Aff
huilkit nogh merkiandes är, at rikesens rådh, som bodhe honom bliffua
widh regementet, icke heller än her Steen woro benegne til konung Hans,
på then tijdh at han skulle komma til riket, Annars hadhe the wel tå
kunnet taghet honom in, I thetta förberörda möte wardt och beslutat, at
Cartuser orden skulle stichtas i Gripsholm.
Tå nu konung Hans sågh, at thet fast fördrögdes och förhalades medh
honom åår frå åår, och han icke wardt anamat til Suerige, [252] som
vthloffuat hade warit, Therföre begynte han sielff scriffua her in i
riket, bådhe til en och annan, och förmanadhe alla, at the skulle halla
her Steen ther til, at fultgöras motte, thet som loffuat, och
bebreffuat war, Och tå konung Hans sågh, at thet än nw lenger
fördrögdes med honom, och hadhe en stoor mistanka til the Lybbeska, at
the skulle styrkia the Suenska emoot honom, Therföre begynte han giffua
sigh i handel med Muscouiten, och giorde förbund med honom, och
vpwechte honom emoot the Suenska, och the Lybbeska, Och kom thet åstadh
at monge Lybbeske kiöpmen wordo tagne widh halsen i Nogård, och illa
trachteradhe, Och kommo monge Baiorer til Danmark, vthsendhe ifrå
Muscouiten til konung Hans, them han sende til baka igen, sombligha til
siös och sombliga genom Norige, Och så begynte åter Ryssanar förargha
in vppå Finland, effter konung Hanses tilskyndan, Men tå the Suenske
sågho, at riket icke kunde wel försuaras vnder her Steen, ty monge
åstundadhe effter riket, och wille haffua thet vnder sigh, Som wore
keysarens son Maximilianus, then ther bodh och stoora skenker hadhe
sendht til her Steen, Så och hertog Frederic konung Hanses brodher, Så
och samme konung Hans, War och itt rychte vpkommet i landet, at
bönderna wille sielffue tagha regementet in, och vphäffua sigh en
Engelbrect igen, Teslikes fruchtadhe the Suenska och at konung Hans
skulle thet så begå i Rom at ban och interdict skulle komma öffuer
riket, Ryssanar lagho them och hårdt på halsen, Therför nödgades tå her
Steen och Rikesens rådh tenkia ther någhot til och bleff så hallen en
almenneligh herredagh i Stocholm, widh S: Bartholomei tijdh, Anno
domini Mcdxciiij, och bleff almenneligha beslutat, at Calmare Recess
skulle fult göras, Ty riket kunde icke nw lenger, för förberörda saker
skull vtan konung wara, Och besynnerligha loffuadhe her Steen sielff
thet vth, at han wille halla sit breff och insigel widh macht, som en
erligh riddare, han achtadhe och medh ähre föra siöbladhen til graffuen
medh sigh, Ty wille han och halla sitt löffte, widh macht, doch medh
sådana skäl och förord, [253] at om konung Hans wille sielff hålla thet
widh macht som han i Recessen loffuat hadhe, Thet samma loffuadhe och
heela rikesens rådh, och medh samma förord, om konung Hans wille hålla
thet som han loffuat hadhe, Och i samma herredagh swor rikesens rådh
sigh til samman, at huadh then ena öffuergik skulle och then andra
öffuergå, Til samma förbund, gaff her Steen sigh medh, och skedde
thenna bebindelse ther vppå, at Calmare Recess skulle bliffua widh
macht hallen, Och om Pingesdagha tijdh nest förlijdhen, wardt itt
herramöte hallet i Lödese aff nogra fulmyndigha aff Sueriges, och
Danmarks rikes rådh, och ther bleeff beleffuat at ååret ther effter,
som war anno domini Mcdxcv, om midhsommars tijdh skulle itt
almenneligitt möte halles i Calmare, och ther skulle konung Hans vtan
all lengre fördrögning warda anamat til riket, Tå nw tijdhen kom, at
samma möte skulle besökt warda, gaff konung Hans sigh åt Calmarne, och
all try rikens rådh försambladhes ther, Men her Steen kunde icke komma,
ty wädret war honom emoot, Och bidde konungen wel en månat effter
honom, Och hadhe konungen ibland sin skep en stoor kraffwell som
kallades Griphund, ther han hade sin fatebwr vppå, och mong breff, som
skulle i mötet brukat wordet, effter som rycktet almenneligha vthgik,
På samma kraffweel war en Walsk doctor, och mykit annat folk, Men aff
wådha kom ther eelden i krutet och kraffwelen bran vp, medh try annor
skep, Och tu skip komo på grunden, Och thetta skedde i Calmare sund,
Och aff then skadha konungen ther fick, bleff han fast förswagat, så at
han icke kunde på then tijdh komma til thet som achtat war, vtan moste
gå på en ny fridh med her Steen, thet han icke gerna giordt hade, Och
sende han sin myndiga sendebudh til her Steen, Biscop Glop, her Niels
Höck och Steen Bille, och wille haffua giordt fridh med her Steen i Try
åår, Men han wille icke göra fridh meer än itt åår, och thet skedde
emoot rikesens rådz wilia, som och wille haffua fridh i Try åår, som
tilbudit wardt, Och effter så icke skedde, folgde ther mykit ondt
effter, Ty tå konung Hans sågh, at her Steen så [254] stijff war,
bestempladhe han så medh Ryssanar, at the skulle få honom nogh til at
bestella.
Samma åår om hösten komo Ryssanar in i Finland, och giorde ther stoor
skadha, Och bleeff Knut Karlsson ther slaghen, som höffuitzman war för
her Steens folk, och monge wordo slagne med honom, Så försambladhe her
Steen ganska mykit folk, som han skulle dragha åt Finland medh, Men
thet gick altt så långsamligha til, at thet fördrögdes lenge in vppå
hösten, och mykit folk frös förderffuat, Förhindradhe och wäderet
honom, at han icke kunde så hastigt öffuerkomma, som behöffdes,
Therföre hadhe tå Ryssanar teste bettre framgång The komo til Wiborgh
widh S. Andree tijdh, stormadhe ther til stadhen, och finge itt torn
in, och woro the mongestedz medh steghar kompne på muranar, Tå Knut
Posse, som war i stadhen, thet sågh stickadhe han strax eelden i
tornet, och brende them vp, och ther aff wordo the andre, som på
muranar woro, förskreckte, och gåffuo fluchtena, Och än tå Knuth Posse
hadhe lijtet folk medh sigh, så giorde han doch Ryssanar stoor skadha,
Sedhan drogho the för S. Olaffs borgh, ther fingo the och stoor skadha,
och tå the drogho heem igen, hadhe the mist i then reeson, nyio tusend
folk, Så kom tå her Steen til Finland, sedhan Ryssanar woro bortdragne,
Och effter thet folket war mykit och kunde icke wel hallas lenge
tilhopa på en stadh, Therföre förskingradhe han thet, och ladhe thet
wijdt om kring, Men widh Kindermesso tijdh ther effter komo Ryssanar
igen, brende aff Carelen och Sawulax, och en stoor deel aff
Tauastaland, och kommo in til Tauastahwus, och ther the fram foro,
brende the altt aff, och slogho i häl huadh the öffuerkomma kunde, och
förra än her Steen som tå war i Finland kunde komma sitt folk tilhopa
igen, som han förskingrat och om kring lagdt hadhe, giorde Ryssanar
sådana skadha, och drogho aff igen. Ther medh foor han tå åter til
Swerige igen, til at försambla mera folk, och achtadhe sedhan dragha in
i Rysseland, Och skickade han Swanta Nielson medh her Erich Trolla och
her Steen Turesson til höffuitzmän för folket, som han lät bliffua
[255] quart effter sigh, Men tå han kom til Suerige och skulle församla
mera folk, gick thet så longsamligha til, at han icke kom så snart til
Finland igen, som vthloffuat war, Her Steen hadhe tw bekymmer, han
wille gerna haffua straffat Ryssanar, Så fructadhe han doch at konung
Hanses wener skulle något obestånd begynna emoot honom, her inne i
landet i hans frawarelse, Ty han war nw widh thet sinnet, at han wille
sielff bliffua widh regementet, och icke låta konung Hans komma til
riket, än tå at annorledes vthloffuat war, som förberördt är, Och än tå
at her Steen hadhe then fara, at her skulle något obestond begynnas
inne i landet i hans frawarelse, Och töffuade för then skul för lenge
med then hielp som han skulle göra them som i Finland woro, Så
förmanadhe doch Erchebispen och flere aff rikesens rådh honom, at han
skulle skynda sigh med thet folk han hade åt Findland, och the woro
honom ther godh före, at her inthet sådana obestond skulle företagit
warda här inne i landet, som han fruchtadhe före, Så hadhe och något
tilförenne warit skickat bodh aff her Steen och rikesens rådh til Rom,
til at förwerffua Cruciatam emoot Ryssanar, thet är, att alle the som
wille wara the Suenske biståndighe och fölgactighe til at stridha emoot
Ryssanar, skulle haffua afflösning aff synd och pijno, Sådana Cruciata
wardt förwerffuat, doch icke vtan swåra bekostning, Men hon kom inthet
til Swerige, vtan bleeff aff konung Hanses wener förhindrat War och
teslikes breff aff Påwan förwerffuat til konung Hans at han icke skulle
stridha på Suerige, medhan the bestella hade med Ryssanar.
Men <thå> Swante sågh at tijdhen förleedh, och her Steen kom icke
som vthloffuat war, giorde han och Knut Posse medh the andra, redho,
och drogho medh tw tusend folk widh dyra Worfru tijdh in til Nyia
Narwen, och bestalladhe ther slottet, som kallades Iwan Grot, thet
bestormadhe the, och wunno thet innan sex timar, Och the fingo ther
stoora ägodeelar, och tryhundrat fångar, och drogho så til baka åt
Finland igen, och förlop sigh så tijdhen alt in til Michelsmesso, och
thetta skedde, Anno domini Mcdxcvi, Giorde och [256] Ryssanar widh
samma tijdh stoor skadha i Nörrabotn, Så effter thet Swante hade nu så
lenge bijt och förtöffuat ther i Findland, och fick inghen vndsetning,
giorde han redho til at dragha heem igen, Thet war och tilförenne så
beleffuat aff rikesens rådh, ther her Steen hadhe sielff giffuit
samtycke til, at han skulle widh then tijdhen komma hem igen, Tå nw
Suante och the andre med honom redho woro til at fara hem, kom her
Steen öffuer til Finland, och han begieradhe at Swante skulle bliffua
qwarr, och wille han haffua draghit in i Rysseland igen, Och effter
thet Swante beswäradhe sigh storligha ther vthi, Så bödh her Steen thet
til, at han wille löna hans folk, och annat mykit loffuadhe han honom,
Men Swante wille ingalunda lenger töffua, vtan hölt sigh widh thet som
tilförenne beslutat war, at han skulle dragha hem, och drogh så sin
wägh, Ther aff kom tå en owilie emellan honom och her Steen, och han
skylte sedhan Swanta ther före, at i then reso inthet vthrett bleeff,
som achtath war, Och begynte her Steen kalla Swanta feltflychtigh, och
sadhe honom haffua rymdt vndan rikesens baneer, sadhe han sigh och thet
wilia wedhergöra, Thet war och tilförenne itt agg kommet emellan Swanta
och her Steen, ther aff, at tå her Niels Sture war dödh, Swantes
fadher, som Stäkaborg inne hadhe, Tå giorde her Steen Inuentarium så
stoort, at Swantes arffuedeel bleeff mindre än han hade förmodhat,
Stodh och rikesens rådh ther effter, at Swante skulle haffua fått
slottet i förläning, som thet stodh, effter sin fadher, så hade ther
ingen meer trätta kommet om, Och rådde the her Steen ther til, at han
skulle tänkia vppå, huru mykit gott her Niels Sture hadhe förskyllat,
bådhe aff konung Karl och honom, och läta hans son niwta thet til
godho, Men her Steen achtadhe thet intet, Och tå Swante war ifrå
Finland draghen med thet folk han hadhe, begynte her Steen än nw meer
fruchta, at noghot skulle företaghas emoot honom i Swerige, i hans
fråwarelse, Och hade han achtat giordt fridh med Muscouiten, och lätit
honom få then deel i Finland, som han begeradhe, på thet han så motte
wara teste mechtighare emoot konung Hans, om han wille slå til [257]
feyde, Men Erchebispen och flere medh honom, stodho ther hardt emoot
och rådde ther ifrå, at han icke skulle läta Muscouiten få någhon deel
i Finland, Och bodho the och förmanadhe honom högeligha med sin
scriffuelse, at han icke sielff skulle någhot begynna emoot någhon
Swensk man, Ingen annan skulle någhot obestond tagha före emoot honom,
Och råddhe the honom, at han skulle bliffua qwarr noghon tijdh ther i
Finland at Ryssanar icke skulle åter falla ther in, tå the fingo weta
at han wore tädhan, Men han drogh likwel öffuer til Swerige igen.
Tå han til Stocholm kommen war, stemde han strax rikesens rådh tilhopa,
at ther skulle itt möte hallet warda, then förste Söndaghen i Fastonne,
Rikesens rådh kom effter hans scriffuelse til Stocholm, Swante kom ther
och, Och tå thetta skedde, hadhe icke her Steen sitt folk widh handena,
doch war thet på wägen ifrå Finland, Så lågh Rikesens rådh lenge i
Stocholm, och her Steen wille inthet komma på rådhet med mindre han
finge her Erich Trolla och her Niels Booson i Gizslan för sigh, Men
rikesens rådh swaradhe, at thet war icke temelighitt, at han som theres
höffuitzman war, skulle tagha Gisszlan aff them, Men leyde breff gåffuo
the hwar annan på bådha sidhor, Och komo så til hopa i Rådzstugun,
Tijdzdaghen effter Midfasto, Ther sadhe tå rikesens rådh her Steen
huldskap och mandskap vp, med wenskap och kerleeck, och Eskadhe
Slotzloffuor och höffuitzmandzdömet igen aff honom på Crononnes wegna,
Han war och tå ther med til fridz, effter som han lät sigh bemerkia,
och reckte them ther handana vppå, och the loffuadhe honom at the wille
halla honom för theres käre medhbrodher, och affweria hans, och hans
weners skadha och förderff med lijff och macht, Och wardt så beleeffuat
at Erkebispen, Arwidh Trolle, her Knuth Eskilson och Swante Nielson,
skulle stå för riket, och alla Slotzloffuonar skulle hållas them til
handa, Men när the eskadhe Slotzloffuonar aff her Steen, togh han thet
på berådh til annan daghen, Och tå han gick aff Rådzstughun, kom han
eendeeles listeligha på slottet igen, så at the aff rikesens rådh som
hade [258] achtat gå vp med honom, kommo ther icke vp, Så kom och tå
hans folk ifrå Finland, och tå fick han itt större modh, Men daghen
ther effter, screff rikesens rådh honom til, och eskadhe en tå på
Slotzloffuonar, och sadhe honom och tå huldskap och mandskap vp, Men
her Steen wille tå icke fölia theres wilia, vtan hade skotzmål til hela
rikesens rådh, allan adhelen, och then meniga man i riket, Aff them
allom i wilia och wenskap, hadhe han anamat riket, Så wille han och,
när the eendregteligha påeskadhe, antwarda them thet igen medh wilia
och kerleeck, Men nw war han icke så til sinnes, at antwarda thet ifrå
sigh, Och beklagadhe han sigh högeligha, at honom skedde förkort
<för> thet stora omak, sleperij, och stora lijffzfara, som han
för rikesens welfärd skul hafft hade.
Men sakerna för hwars skull the wille settia honom aff
höffuitzmandzdömet, woro tesse, Först och fremst riket hade nu lenge
warit vtan konung, Och monge åstundhadhe ther effter, och kunde icke
lenger emoot Ryssar och andra vthlenska fiender, vtan konung förswarat
warda, Så kunde the icke nu lenger förhala med konung Hans, vtan the
moste halla the löffte och förseglingar som the honom så tijdt och
offta giordt hade, så framt the icke skulle komma til feyde medh honom,
War och thett en saak, at her Steen wille alt giöra effter sitt eghit
stiffua sinne, Och icke föra regementet effter rikesens rådz rådh,
emoot sin eedh, ther mykit obestond effterfolgde, och riket kom på
stoor skadha vthöffuer, Som war först at han hölt så long owilia med
Mestaren i Lijffland, emoot theres rådh, Och ther fingo Ryssanar stoor
tilfelle aff, at bådhe förargha på Finland och Lijffland, til itt
dråpligit förderff, Han hadhe lätit her Iwar Axelson få Öland och
Borcholm emoot theres wilia, ther stoor bekostning giordes vppå, för än
the fingo thet igen, Så hade the och altijd rådt honom, at han skulle
förläna Wiborgh och Nyia slott någhon godh man aff rikesens rådh, som
macht hadhe at förswara then landzendan emoot Ryssanar, så at then
skatt och renta ther fölle, motte ther förtäras, och hallas ther folk
effter, Eller och om han sielff wille behålla the slotten, at han tå
[259] hölle ther så mykit folk, som aff then rentona hallas kunde, och
icke fördes skatten tädhan, Och effter thet han sådana rådh förachtat
hadhe, war nu then landzendan och en stoor deel aff Finland
förderffuat, och mong annor stycke war her Steen förekastat, Så war
thet och een saak, icke medh then ringasta, at han hadhe kastat Swanta
thet stycket före, som hans ähro och redheligheet på galt, Och satte
Swante sina saak i retten, Och dömdes frij ther före, at han icke hade
rymdt vndan rikesens baneer, som honom förekastat war, Och medhan
rikesens rådh så tilhopa war, och tesse ärende för hender hade, kom
them konung Hanses breff til handa, i huilket han begiärade, at på S:
Johannis dagh ther nest effter skulle itt almenneligitt möte skee i
Lödese, och tå skulle vtan all lengre fördrögning, Calmare Recess
fultgöras, och han skulle anamas til riket, Ther swaradhe honom
rikesens rådh så til, at the gerna wille halla honom, thet the honom
loffuadhe, så framt han wille halla thet han loffuadhe, och war thet
icke theres skull, at ther så lenge fördrögdes med, Så kunde the icke
än nw så hastigt geffua ther enkande swar vppå, effter then legligheet
som nu på färde war, Och lijten tijdh ther effter kom konung Hanses
vndseyelse breff, och han sadhe rikena feyde til, Och begynte strax
ther effter göra angrip på riket i Westergötzland och widh Calmarne,
Men effter thet her Steen wille nu halla sigh i regementet emoot
rikesens rådz wilia, Therföre bleff thet satt i dagh emellan honom och
them, in til Olaffsmesso, tå skulle hallas en almenneligh herredagh,
och ther til skulle komma alle lagmän, och hwar there skulle haffua sex
friborne män med sigh, och sex bönder aff huario lagh sagu, och tå
skulle thet endas med höffuitzmandzdömet, Men i medheltijdh begynte
konung Hans förargha in på riket, besynnerligha widh Calmaren, Therföre
begynte tå Erchebiscop Jacob, och någre andre aff rikesens rådh haffua
theres bodh til her Steen, och begäradhe at wara i wenligh handel med
honom, til at öffuerwägha huadh medhel och lempo ther kunde finnas til,
at sådana angrip som konung Hans giordhe på riket, motte förtaghen
warda, Men [260] her Steen wille til intet samtaal medh them, med
mindre the wille halla honom för rikesens höffuitzman som til förenne,
Icke wille han heller tilstädia at the skulle komma til Stocholm
starkare än med trettiyo karla, och lät leggia sin pråm och jaghtar vp
genom strömen, widh Stocholm emoot them, Så begeradhe the at han skulle
komma til them til Algööhorn, men thet wille han icke, Och så förlop
thet sigh några wikur, at the hade bodh hwar til annan, och komo doch
inthet til samman, vtan rikesens rådh beclaghadhe högeliga, at them
wardt förmeent, at the icke motte komma in i Crononnes stadh, och
förhandla rikesens ärende, Och wexte owilien meer och meer, emellan her
Steen och rikesens rådh.
Medhan thetta så förlop sigh, war Arwidh Trolle som hade Calmarne inne,
til taals med Påwel Laxman hoffmestaren, och Eskil Göye marsken i
Danmark, och thett skedde i Lyckia några daghar effter Pingesdagha, och
ther sadhe han them på rikesens rådz wegna, thet til, at the wille
gerna hålla thet the konung Hans loffuat hade, om konungen wille hålla
them thet han loffuat hadhe, Men thet the icke nu strax kunde fultgiöra
theres löffte, war icke theres skull, ty her Steen förhindradhe them,
Och hade the wel longo sedan giordt en enda ther med, hwar thet icke
aff honom <hade> wordet them förtaghit, Gaff Arwidh Trolle och
thet före at rikesens rådh hadhe sagdt her Steen vp huldskap och
mandskap, och at han hölt riket vnder sigh emoot theres wilia, Doch
wille the aldrigh effter then dagh kenna honom för theres herra, och
förmodde the at konung Hans skulle komma them til vndsetning emoot her
Steen, Och begäradhe Arwedh Trolle at konungens folk icke skulle
förargha på them som honom för herra anamma wille, Men the som stodho
honom emoot, motte stå theres eghen fara, Och förplictadhe han sigh, at
hans son Eric Trolle, Niels Booson, och flere hans wener, aldrigh
skulle halla her Steen för theres herra,
Effter thet nu at owilien wexte meer och meer emellan her Steen och
rikesens rådh, lät han reesa bönderna i Stocholms län, och i Rodhen,
och gaff före at konung Hanses folk lagh i skären, [261] och giorde
ther skadha, Tå bönderna komo försambladhe på Nörramalm, och the
förnummo at konungens folk war icke för handenne, vtan at the woro
försambladhe emoot rikesens rådh, gingo the heem igen i then gången,
hwar til sitt, och ther bleeff inthet meer aff, Men Erchebispen bödh jw
altijdh thet til at her Steen och rikesens rådh skulle komma tilhopa i
wenskap och kerleek, och handla om rikesens wårdande ärende, effter
then legligheet som tå på ferde war, ther rikit hade feyde på twå
sidhor, bådhe aff Ryssar och Dener, Så war och her Steen på thet
sijdsta ther medh till fridz, Men han wille icke at the skulle komma
med alt theres folk, Och the wille icke komma medh mindre the hadhe
theres folk medh sigh, Så reddes the hwar för annan, och ther med komo
the intet tilhopa, vtan her Steen hölt sigh in til Bönderna, och
beklagadhe rikesens rådh, at the wille dragha fremande herskap in i
landet, riket til en oboteligh skadha, som tilförenne skeedt war, Men
rikesens rådh lät gå sin breff vth i landet och beclagadhe honom at han
förde riket i feyde, bådhe medh inlenska och vthlendska, Doch screff jw
altijdh Erchebispen her Steen til, och begäradhe at han skulle handla
wenligha med rikesens rådh, och icke halla sigh så mykit til bönderna,
och settia ther medh sinnet vti them, Och badh han, at her Steen skulle
besinna thet gambla ordspråket, ther man säya pläghar, Om bönderna
skola förlika herranar, tå göra the them lijka såta, och settia them
alla widh ändan, Men her Steen höltt jw sitt sinne fram, Och tå han
förnam at rikesens rådh jw endeligha wille in til Stocholm, och at the
komo draghandes widh S. Johannis tijdh om Sommaren, Så gaff han sigh
vth ifrå Stocholm, och begynte strax vtan all förwaring förargha på
Erchebispen som tå hoffuudet war för rikesens rådh, Han lät skinna
Biscopstuna, och lät widh S. Johannis tijdh bestalla och affbrenna
Biscopsgårdhen i Vpsala, lät och så bestalla Erchebispen medh någhra
andra aff rikesens rådh på Stäket, Biscop Henric i Linköping lät han
fånga, och Örebro slott som Swante inne hadhe, lät han och teslikes
bestalla, Doch war icke Swante sielff på Slottet, Men hans son Steen
Swanteson [262] som tå war itt barn war ther vppå, Och förargadhe her
Steen alt thet han kunde på rikesens rådh, Och effter thet han hade
bestallat Erchebispen, och någhra andra aff rikesens rådh på Stäket,
och gick them så hårdt effter, Therföre wordo her Niels Booson och her
Ture Jönson förskickadhe til konung Hans om vndsetning på rikis rådz
wegna, emoot her Steen, The komo til konungen och fingo vndsetning, Och
tå kom strax konung Hans och fick Calmarne och Borcholm in, her Niels
Booson och Arwidh Trolle hyllade honom på menige rikesens rådz wegna,
Och thetta skedde widh S: Jacobi tijdh, Men fiorton daghar ther effter,
komo her Niels booson, och her Ture Jönson medh konung Hanses folk i
Stocholms skäär, och någhot ther effter kom han sielff, och widh
Bartholomei bestalladhe han Stocholm, Men her Steen handladhe medh
bönderna, och hadhe församblat mykit folk widh Rotabro, Ther kom konung
Hanses folk, och the med honom höllo, och slogho hans folk på
flychtena, Och ther wordo monge bönder slagne, och thet skedde på S:
Michaelis affton, Och på S: Michaelis dagh bleeff her Steen aff slaghen
på Nörramalm och tå hadhe han Stocholms stadh medh sigh,
Men effter thet her Steen nu inghen meera tröst hade, och war twå
reesor affslaghen, Så begynte han dagtinga med konung Hans, Och tå han
hadhe fått sådana förwaring som han begärade, at thet som gordt war
skulle på alla sidhor wara en afftalat saak, Så lät han honom vp
Stocholms slott och stadh, med then rett som han hadhe til riket, Nogra
daghar effter Birgitte bleeff konungen medh sådana ähro som ther
tilhörde, intagen i Stocholm, och tå han kom på slottet, och her Steen
öffuerantwardadhe honom Slotzloffuonar, sade han til honom, Her Steen i
haffue giordt itt ondt Testament i Swerige i thet at i haffue giordt
bönderna, som Gudh haffuer skapat til trälar, til herrar, och them som
herrar skulle wara, wille i giöra til trälar, Så fick tå konung Hans
heela riket in, Och vppå S: Katherine dagh ther nest effter bleff han i
Stocholm krönter til Sueriges konung, Effter Christi byrd fiorton
hundrat [263] siw och niyotiyo åår, Tå han nw hade fåt riket in, och
bestelt ther om effter sin wilia, drogh han strax effter Julen åt
Danmark igen, Men Erchebispen och flere medh honom, som her Steen woro
ansinnighe, stodho hardt ther effter, at the wille han skulle vpretta
them theres skadha, som the aff honom och hans wener lidhit hade, Men
effter thet konung Hans hadhe giffuit ther sitt öpna breff, at thet som
giordt war, i then twist och twedregt som warit hadhe, skulle wara en
afftalat saak, och wille för then skull icke ryggia sitt breff,
Therföre sende Erchebispen sitt bodh til Room ther om, at Påwen skulle
dispensera ther vthinnan, at saken motte komma til rettgång, än tå at
alt tilgiffuit war, Thet kom och ther til, Ty Erchebispen och flere
clagadhe effter skadhageld, och gingo en part aff the Suenska her Steen
så hårdt effter, at the wille haffua hafft halsen aff honom, så at
monge aff the Danska vndradhe ther vppå, och straffuadhe the Suenska,
som så stodho effter hans lijff, och welferd, som så lenge hade warit
theres herre och höffuitzman, Och hwar Biscop Kort i Strengnes icke
hadhe så hårdt giffuit sigh vth för her Steen, tå hadhe han wisseligha
kommet om halsen, Och war doch samme Biscop Kort, then her Steen trodde
allrawerst, Så kom thet tå ther til, at her Steen moste wederleggia
Erchebispenom noghor iordagodz för then skadha han honom giordt hade,
Men then wedherlegning waradhe icke lenge.
Anno domini Mcdxcix kom konung Hans vp ifrå Danmark, med drotning
Christine, och war om Distingen i Vpsala, Och widh Kindermesso tijdh
bleeff drotningen krönt i Stocholm til Sueriges drotning, Och samma åår
redh konung Hans sijn Erics gatu, och junkar Christiern hans son, kom
emellan Påscha och Pingsdagha ther nest effter til Stocholm, och bleff
tå vthwald til konung öffuer Suerige, effter sin fadher, Så förlop sigh
regementet vnder konung Hans, at i landet bleeff godh fridh och godh
tijd, och war han sielff en from och redeligh man, Men en part aff hans
fogdar woro arghe, och giorde mykit öffuerwold, som war Jöns falster på
Örebro, huilken ther vtan rett och skäl, lät vphengia Harald Pletting,
som [264] fogde war på Noraskogha, och någhra flere lät han komma om
halsen, mera aff haat än rett, Flere sådana Fogdar hade konung Hans
och, som war Anders pedersson och andra hans wederlikar, som theres
herra woro mera til skadha än gagn med theres strengheet, Ther til woro
och någhre aff ridderskapet som begynte få itt mishag til honom effter
them icke bleff hallet thet han them loffuat hadhe, icke bleffuo the
heller så achtadhe och affholdne, som the hade förmoodhat, tå the honom
intogho til rikit för theres herra och konung, Doch bleeff ingen ting
företagin emoot honom, vtan owilien wexte meer och meer, besynnerligha
emellan honom och her Steen, til tess han affslaghen wardt i Ditmarsken
ther han fick stoor skadha, och bleff mykit förswaghat, Så kom han åter
til Swerige, sedhan han then skadhan fååt hade, och kalladhe samman itt
herramöte i Stocholm, widh Fastelagstijdh, Anno domini Mdi Ther begynte
owilien mykit brista vth, Och the Suenske stodho, jw altijdh ther
effter, at Calmare Recess skulle warda hallen, och at en träsel skulle
vprettas, ther Crononnes renta skulle leggias vthi, thet icke förtärdt
worde, så at rikesens skatt icke skulle föras aff landet, Och widh
Pingsdagha ther nest effter komo till Stocholm her Steen Sture, her
Swante, Heming Gadd Electus til Linköping, her Knuth Alffson, och Benct
Ryning, medh siwhundrat hoffmän, Och konung Hans medh drotningen war
vppå slottet, woro och monge andre aff rikesens rådh tilstädes, Tå
begäradhe her Steen, her Swante och the andre som med them woro, at
konungen skulle halla the articlar widh macht, som i Calmare Recess
beslutne woro, och annat meer som the gåffuo honom bescriffuit, och
wille at han thet halla skulle, Och handladhes ther om i fem eller sex
wikur, Doch gick her Steen och the andre som med honom woro, alrigh på
Slottet til konungen medh mindre the hadhe giszlan för sigh, Men tå her
Steen och the andre icke fingo the swar aff konung Hans som the
begäradhe, lätes the wara til fridz medh the swar som the hadhe fått,
och foro ifrå Stocholm, Otta daghar effter Warfrudagh Visitationis, Och
komo the til hopa widh S: Olaffs tijdh i Wadstena, [265] tå
wedersakadhe the konung Hans, och scriffuo honom vp huldskap och
mandskap, och the breffuen fik han i Stocholm på S: Laurentij affton,
Twå daghar ther effter gick han til skeps, segladhe så til Danmark med
try stoor skep, och lät drotningen bliffua quar på slottet, och widh
itt tusend folk, medh henne, Men her Steen och the andre läto strax
bestalla slotten, Jöns Falster bleff bestallat på Örebro om S:
Laurentij dagh, och gaff slottet vp widh Matthie ther effter, Så wardt
han inmanat i Arbogha, Ther kommo Harald Plettings wener aff Noraskogha
och slogho honom i häl, Sedhan innan kort tijdh fik her Steen mesta
parten aff rikesens rådh medh sigh, Erchebispen stodh alralengst medh
konungen, Och effter thet konung Hans icke kunde så snart göra honom
vndsetning som ther behöffdes, therföre gaff han honom loff at halla
sigh in til the andra aff rikesens rådh, på thet han skulle icke
förderffuat warda, Och widh Birgitte messo tijdh, kom her Steen och
Bisperna i Skara och Vexiö, och Electus til Lincöpung, Strengnes och
Westrårs, och monga andra aff rikesens rådh, och ridderskapet, för
Stocholm på Norramalm, och bestalladhe ther stadhen, och slogh
konungens folk aff, som honom ther mötte, Någhra daghar ther effter
bestalladhe han stadhen, på Södhramalm, ther mötthe honom och konungens
folk, och bleff aff slagitt, så at monge komo dödhe och såre in i
stadhen igen, Få daghar ther effter woro någhre aff rådhet och
menighetene i Stocholm vthe på Södhramalm och handladhe medh her Steen
om fridh och bistondh, Men medhan the vthe woro, stickadhe konungens
folk eeldhen på stadhen, Tå menigheeten thet sågh, gingo the til och
slogho porten vp för her Steen, Han kom in, stadhen til vndsetning,
annars hade han all vpbrunnet, doch skedde ther stoor skadha, och mong
hws brunno i grund, I så motto kom her Steen och rikesens rådh i
stadhen, Och thetta skedde Söndaghen effter Calixti, och strax bleeff
slottet bestallat, ther drotningen vppe war, Och hadhe hon medh sigh
her Ture Jönson, her Folka Gregerson, her Christiern Benctson, her
Olaff Jåpson, [266] och Anders Persson med monga andra, och widh itt
tusend folk, som wern kunde göra.
Tå nw konung Hans sågh at rikesens rådh begynte så eendregteligha wara
honom emoot, bödh han sigh i retta för the yppersta och the betzsta i
landet woro, at han wille stå til retta för alt thet tiltaal som the
hadhe emoot honom, Men her Steen och the andre aff rådhet sadhe, at
sådana tilbodh war icke vtan een förhalning, så lenge han kunde
försterckia sigh, The hadhe nogh tilförenne förnummet, at han icke
achtadhe halla Calmare Recess, och annat som han loffuat och sworit
hadhe, Therföre achtadhe the intet hans tilbodh, vtan förfölgde thet
the begynnat hadhe, och sadhe sigh thet wilia med swerdzslagh intagha,
som the icke förmodde få aff honom medh rettgång, Och ibland the saker
som her Steen och flere aff rikesens rådh kastadhe konung Hans före,
woro tesse the merkeligaste, Först Calmare Recess bleff icke hallen,
Danska fogdar vpsattes, til slott och län, monge aff rikesens rådh
hadhe lidhit skada för hans skul them han hadhe loffuad wederlegning
med förläningar, och the fingo doch intet, Her Steene och her Swanta
hadhe han mykit loffuat, som intet bleeff hallet, Silff och gull fördes
vtaff landet, och intet bleeff bestelt om rikesens träsel som
vthloffuat war, Summa, Frijheter, besegld breff, konungsligh ord och
handgrip bleff icke hallet, Tesse och mong annor stycke kastadhe the
Suenske konung Hans före, Samma åår som förberördt är, widh Martini,
bleff her Steen Sture åter keest och korat til rikesens förståndare i
Stocholm, och så förfölgdhe han bestalningen för Stocholms slott, Och
om wårena ther effter tå han förmodde at konung Hans skulle komma, och
wille göra drotningh Christine vndsetning, tenkte han til huru han
kunde få slottet snarligha in, Therföre begynte tå hans folk storma til
slottet, Fredaghen för Helgetorsdagh, och aff samma storm wordo the som
på slottet woro så förskräckte at the begynte strax dagtinga, ty the
hadhe icke monga ferdogha som werio göra kunde, Och Mondaghen för
Pinsdagha gaffz slottet vp, Anno domini Mdij Och woro the icke öffuer
tiyo [267] karla som rett helbregda woro tå the aff gingo, Och fögho
meer än siwtiyo leffuandes. Tå gick drotning Christina aff slottet med
behåldna håffuor och frijt hennes dagligha gårdzfolk, Men alle andre
bleffuo för fångar, och tree daghar effter slottet vpgiffuit war, kom
konung Hans med en stoor skips flota för Stocholm, til at göra
drotningene vndsetning, Men tå han förnam at slottet war vpgiffuit,
segladhe han til Danmark igen, Och drotningen bleff widh halfft annat
åår i Stocholm, Och sedhan giordhe Danske och Suenske mykin skadha vppå
hwar annan, Och widh S: Marie Magdalenæ tijdh ther effter bleeff
Elffzborgh affbrendt, som her Eric Erichson inne hadhe, och han bleff
sedhan effter få daghar iemmerligha ihälslaghen, aff bönderna, Noghot
ther effter widh S: Laurentij tiijdh slogho konung Hanses folk in i
Westergötzland, giorde ther skadha, och brende vp Öresteen, widh samma
tijdh sende the aff Lybeck sex swår skep til Stocholm, ladd med
allahanda warur, och werior som the Suenske behöffde til then feyde som
the företaghit hadhe, Men her Knuth Alffson bedreff mykit i Norige
emoot konung Hans, Han hadhe Åkershws inne, och ther bleff han samma
åår om Bartholomei ihälslaghen vti itt skip vtan för slottet aff konung
Hanses folk, än tå honom wardt een Christelighen leyde tilsagd, Så
förlop sigh tijdhen, at her Steen fick all slotten in, föruthan Calmare
och Borcholmen, Och året ther effter om hösten, lät her Steen
drotningena fara heem til Danmark igen, effter thet the Lybeske och
Påwans legat, som och tå förhanden war, handlat hadhe ther om, Och han
fölgde henne nedh til Småland, och i samma reeso bleff han dödh i
Jöneköping aff förgifft, som en part mena, Och thet skedde widh S.
Lucie tijdh, Effter Christi byrd Mdiij år, Men hans dödh wart hemligha
hallen en tijdh long, och hans lijck bleff fördt til Stocholms på
slottet,
Effter Christi byrd Md på thet iiij året, bleff her Suante Nielson
Sueriges Marsk vthwald, keest och korat til rikesens förståndare,
effter her Steen på S. Agnete dagh, Och på S. Blasij dagh anamadhe han
Stocholms slott, På S. Valentini dagh ther [268] effter fördes her
Steens Stures lijk til Gripzholm, ther bleeff thet erligha begraffuet,
Och her Suante förfölgde feydena, med konung Hans, och lät bestalla
Calmarne, Heming Gadd Electus til Linköping achtadhe altijdh på then
bestalningen, Och war thet en ganska long bestalning, ty konung Hanses
folk fich altijdh vndsetning aff Danmark, Och effter thet konung Hans
hadhe icke stoor tilfelle at göra infall her i landet, med mindre han
jw fick stoor skadha på sitt folk, therföre lät han tå altijdh sina
vthliggiare wara til siös på all farwatn, för the Suenska köpmen, och
ther med giorde han the Suenska storre skadha, och sigh sielffuom
större gagn, än han göra kunde til land, Och togho hans vthliggiare
osäyeligha mykit godz ifrå the Suenska köpmen.
Anno domini Mdvi, Stormadhe Heming Gadd til Calmare, om hösten, och fik
stadhen in, och året ther effter war her Suantes folk inne i Blekung
och brende aff Lyckåå, och samma åår brende konung Hanses folk vp
Castelholm, och grepo her Steen Tureson och hans hwsfruge til fånga,
Anno domini Mdviij widh Jule tijdh, lät konung Hans vpbrenna Nyia
Lödese, och strax ther effter samma winter, lät her Suante sitt folk
fara in i Blekung, och brenna aff Wää, och noghra herregårda, Så
giordes jw skadha på alla sidhor, men ther skedde doch altijdh monga
herredaghar, och long tijdh ther effter med swåra bekostningar, i then
acht at thet motte haffua kommet til vpslagh och fridh emellan riken,
och förskickades offta sendebodh ifrå her Suanta och rikesens rådh til
konung Hans om fridh til begerandes, Men han wille doch ingen fridh
göra, med them, med mindre at the skulle antingen tagha honom eller
hans son til konung, eller och giffua honom årligha ena summa peninga,
aff riket, Och wille the Suenske ingalunde haffua honom, eller hans son
igen, Men om then summo peningar som han begäradhe, woro the icke alla
widh itt sinne, Ty somblighe woro widh thet sinnet at man skulle geffua
honom sådana peningar, Och thet hadhe wel effter som belegligheten tå
begaff sigh, warit besta rådhet, För ty fridhen är thet wäl wärd at man
köper honom [269] med peningar, när man thet bekomma kan, Man kostar
offta stoora summor på thet som ringare är, Och hadhe thett warit
bättre at man hadhe taghit the peningar som kostas skulle på örligh och
giordt ther fridh med, och så hadhe icke så mong man kommet om halsen,
ey hadhe heller så mong skip bliffuit borttaghen i siöön, som tå
altijdh skedde, Konung Hans fick vnderstundom meera godz på itt skip,
än all then summan dragha kunde som han begäradhe, Men theris röster
som inga peningar giffua wille, fingo öffuerhandena.
Anno domini Mdix skinnadhe konung Hanses folk Åboo stadh, och vpbrende
honom, och samma åår komo the Lybbeskes sendebodh til Stocholm, med
adherton skep, och giordhe förbund med the Suenska, och gåffuo them
sådana rådh at the inghen fridh göra skulle med konung Hans, Noghon
tijdh ther effter komo åter the Lybbeske i Calmare sund med theris
skip, och dagtingadhe ther med her Suanta, at her Steen Suanteson,
Hemming Gadd, och noghre flere aff ridderskapet fölgde them til Lybeck,
och sedhan föllo the in i Danmark och giorde ther noghon skadha, Och så
hadhe tå konung Hans bådhe the Wendeska städher och the Suenska til
fiender, och her Åke Hansson giorde mong infall i Halland och Skåne och
giorde ther skadha, Så hadhe tå konung Hans wel warit beneghen til
fridh, doch kom ther intet ther til, Widh samma tijdh som war, anno
domini Mdx, komo Ryssa sendebodh til Stocholm, och giorde fridh med her
Suante i sextiyo åår, Och ee så offta the Ryssar haffua giordt fridh
med the Suenska, tå haffua the jw altijdh talat på then rågång som i
konung Måens Smeks tijdh beleffuat war, så at the aldrigh wille förtiya
sin rett, ey heller läta the Suenska komma til oklandradha häffd, på
then landzenda som the förmodha sigh få ighen medh Rågång, Samma åår
bleff her Åke Hansson slaghen i Skåne, Och samma åår nogot för
Måremesso fingo the Suenske Calmare slott in, som i mong åår hadhe
bestallat warit, Och på S. Katherine affton ther nest effter fick her
Suante Borkholmen, Men wintren ther nest effter, lät konung Hans sitt
folk dragha in i Westergötzland, och the komo til Skara, Her [270]
Suante drogh med sitt folk, nedh emoot them, doch gaff han sigh icke
til slacting med them, Ther med drogho the åter til Danmark, igen, och
vthrettadhe inthet meera i then reson.
Tå nu her Suante hadhe regerat riket i otta åår, bleeff han dödh på
Westrårs, Effter Christi byrd tusende femhundrat och på thet tolffte
ååret, daghen effter Nyåret, och bleeff begraffuen i Westrårs domkyrkio.
Men sedhan her Swante dödh war, bleff stoor tuedregt emellan rikesens
rådh och flere aff adhelen om höffuitzmandzdömet, Erchebiscop Jacop
medh flere Biscopar och the äldsta aff rådhet, wille haffua her Eric
Trolla til höffuitzman, Men the vnge aff adhelen wille haffua her Steen
Suanteson, Och war rikesens rådh för samma sak skul offta til hopa, och
kom dogh til intet beslut, Och om Erics messona ther nest effter komo
the til hopa i Vpsala, och Erchebispen med the gambla aff rådhet, hölt
burspråk på torghet, och sporde almogan til som ther tilstädhes war,
hwem the wille haffua til höffuitzman, Och sadhe Erchebispen som ordet
förde, at the godhemän som til städes woro aff rådhet, hadhe samtyckt
her Eric Trolla, för höffuitzman, och rikesens förstandare, Men ther
swaradhe nogre som stodho i bland bönderna, at the icke wille haffua
then Trolla slechtena, ty the Trollar woro aff Danska artenne, Om the
som så swaradhe woro bönder, eller nogre andre i bonda klädher, kan man
icke weta, Men ingen bättre swar fick Erchebispen ther, än at the sadhe
Ney til her Eric Trolla, På samma tijdh hölt her Steen och the som med
honom höllo Burspråk med en stoor hoop och bönder nedher på konungs
engenne, och han fick ther godh swar effter sijn begäran, på thet han
fram satte för bönderna, Doch bleeff ingen ting beslutat i then gången,
Men fram emoot S. Marie Magdalene tijdh ther nest effter, kom altt
rikesens rådh til Stocholm, och alle the som woro widh thet sinnet, at
the wille haffua her Eric Trolla til höffuitzman, the togho
Gråmunkaholm in, och lägradhe sigh ther, Men her Steen och Heming Gadd,
och flere som med honom höllo, hadhe lägrat sigh i stadhen, och [271]
woro the dagligha i handel til hopa, och kunde dogh icke dragha offuer
eens, Och om ena natt bleff vplop i stadhen emellan her Steens folk och
the med honom höllo, och Erchebispens folk, och the med honom höllo,
Och huar någhre frijborne män icke hadhe kommet ther emellen, och
stillat then rumoren, tå hadhe ther bliffuit itt stoort mordh aff, Ty
theres folk som på holmen woro, stodho redho i theres harnesk med fulle
werior, och hadhe steldt theres kerrebössor alla Gråmunka broo offuer
emoot stadhen, Men her Steens, Heming Gaddz och the andres folk som i
stadhen woro, komo löpandes åt Gråmunka gränd then ene effter then
andra, och woro mest alle drukne, och woro blotte och nakne, och the
hade vtan tuiffel fååt stoor skadha om the andre hadhe komit til them,
men thet vplopet bleeff tå stillat.
Men effter thet her Steen hadhe mongha som höllo med honom,
besynnerligha hadhe han och fåt them med sigh som slotten innehadhe, så
at han hadhe fåt slotzloffuonar in i Calmarne, och the andra slotten
vth medh siöösidhonne, Stocholms stadh stodh och fast med honom,
Therföre hadhe tå rikesens rådh inga andra vthwäghar, vtan at the moste
tagha honom, Och daghen effter S. Marie Magdalene dagh, wardt han
vthwald och hyllat til Sueriges höffuitzman, Och rikesens rådh förde
honom strax vppå slottet, och han hadhe them ther strax alla til gest,
samma daghen, Men som the såtto i besta glädhen skedde ther på Slottet
och itt vplop, Ty at her Erich Abramson kom til tretto med Göstaff
Christerson, och stak honom så illa, at man wente honom intet lijff,
ther aff bleeff itt sådana sorl, at monge begynte fruchta hwart vth
thet wille lenda, Och Bisperna med the andra aff rikesens rådh gingo
strax aff slottet, icke mykit wel til fridz, Men her Eric som skadhen
giordhe, kom til Swartmunka klöster, ther fick han fridh,
Tå nu her Steen war komen til höffuitzmandzdömet, sendes offta myndigh
sendebodh til Danmark, til at handla om fridh, och settia idagh riken
emellan, som offta tilförenne i her Suantes tijdh och skeedt war, Doch
kom thet jw til ingen long och stadigh fridh, [272] Ty konung Hans, och
hans son konung Christiern stodho alt ther effter, at the wille komma
her til riket igen, Doch stodh thet idagh någor åår riken emellan,
Samma åår her Steen war höffuitzman worden kom en part aff thet folket
som fara om kring ifrå thet ena landet til thet andra, them man kallar
Tatare, hijt i landet, och til Stocholm, förra hadhe the aldrigh her
warit.
Samma åår widh Egidij om hösten, wardt predikat i Swartmunkaklöster i
Stocholm, at stadhen skulle siunka, Och natten wardt förenemd, och
mykit folk rymde bort aff stadhen, och lågho then natten, somblige på
malmanar och somblighe på holmanar, Men then propheten som thet
vthropadhe wardt beslaghen med lögn,
Men året effter her Steen war til regimentet komen, som war Anno domini
Mdxiij bleff konung Hans dödh, Anno domini Mdxiiij foor Erchebiscop
Jacop, Biscop Matz i Strengnes til Åboo medh noghra flere, och graffuo
vp aff jordenne Helge Hemmings been, som biscop hadhe warit i konung
Magnus Smeeks tijdh.
Och samma året bleff konung Christiern konung Hanses son, krönter til
Danmarks konung, Och någhon tijdh ther effter begynte Erchebiscop Jacop
handla med her Steen och nogra andra aff rikesens rådh, om Göstaff
trolla, at han motte komma til Erchebiscops dömet effter honom, Ty han
gaff före om sin ålderdom, at han icke lenger förmotte stå stichtet
före, loffuadhe han och med hand och mun vth, at samme Göstaff trolle
skulle wara her Steen en troo man, besynnerligha och therföre, at the
woro när skylle tilhopa, Och effter thet wardt så högeligha vthloffuat,
at han skulle wara sinom höffuitzman och fädernes rike huld och troo,
Ther före samtyckte her Steen thet Erchebiscop Jacop begäradhe, screff
och så Påwan til för samma Göstaff Trolla, at han motte få
Confirmationem på stichtet, giorde honom och teslikes annor hielp med,
ther han skulle vthretta sijn ärende med i Room, och war han tå sielff
i Rom, Så skickades tå twå aff Vpsala Capitel, som woro mester Jogan
Erici, och mester [273] Henric Sledorm til Rom til Göstaff Trolla med
breff och annan deel som then saken kraffde och kom heem en ordinerat
Erchebiscop, Anno domini Mdxv, Och tå her Steen förnam at han war komin
i Stocholms skäär, lät han hasteligha nogh beredha för honom i
Stocholm, och achtadhe vndfå honom som then tijdhen tilsadhe, Men
Erchebiscop Göstaff wille intet komma til Stocholm til her Steen, vtan
lät settia sigh aff skepet til Biscopstuna, och foor så öffuer land til
Vpsala, och lät ther strax bemerkia huru han war til sinnes med her
Steen, Ty han screff honom strax til, at han wille göra them ondt som
hadhe warit hans förfader Erchebiscop Jacop och hans wener flere vnder
öghonen, Men her Steen suaradhe ther til, at om noghre sådana funnes,
skulle the stå them ther om til retta, Aff sådana hans scriffuelse
kunde wel merkias, huru han til sinnes war, han wille och icke bekenna
sigh haffua någhot aff her Steen, Påwan allena wille han kenna för sin
herra, Woro och monge som hadhe then mening, at konung Christiern
skulle haffua lätit handla med honom i Lybeck tå han kom ifrå Rom, och
förwent honom ifrå her Steen. Men thet war wel största orsaken hwi han
icke war wel til fridz med her Steen, at han hadhe trengt hans fadher
her Eric Trolla ifrå regementet, ty meste parten aff alle the äldste
aff rikesens rådh, hadhe korat her Eric Trolla til höffuitzman öffuer
riket, och thet giorde her Steen om intet, ther haffuer wel störste
owilien kommet aff.
Effter nu at Erchebiscop Göstaff icke wille komma til her Steen som
achtat war, Ey sadhe han honom heller sådana huldskap och mandskap til,
som aff Erchebiscop Jacob vthloffuat war, Togh her Steen thet och illa
widh sigh, och begynte så få then mistanka at han skulle haffua noghot
ondt i sinnet emoot honom och riket, Och om Distingen ther nest effter,
kom her Steen sielff til Vpsala, och war medh Erchebiscop Göstaff til
tals i Sacristien i mong godh mans närwaru, men han fick fögho
behageligh swar aff honom, Vtan han kastadhe ther her Steen någhor
stycke före, som her Steen sadhe honom aldrigh skola kunna bewijsa,
therföre wexte ouilien [274] och mistanken jw meer och meer, Begynte
och Erchebiscop Göstaff haffua någhon handel med några aff adhelen och
sina wener, effter som itt almenneligitt rychte vthgick, huru the
skulle offta komma til hopa på Stäket, ther her Steen wel merkia kunde,
at thet icke altt war på hans besta, Therföre om sommaren Anno domini
Mdxvi stemde han tilhopa itt herremöte i Telie til at handla ther om
rikesens ärende och huru företaghas skulle med thet almenneligha
herremötet, som Kindermesso tijdh ther nest effter handlas skulle i
Halmstadha, emellan all try riken, Til samma herremöte som i Telie
hallet wardt, bleff Erchebiscop Göstaff flere gånger kallet, at han
skulle komma ther til medh, göra sin rådz eedh, och seya her Steen
huldskap och mandskap til, som honom borde, och deela sedhan sijn rådh
med the andra, Men han och noghra andra wille intet besökia samma
mötet, Så at clarligha merkias kunde, at han hadhe någhot i sinnet thet
som skadelighit war, Therföre wille han och aldrigh seya her Steen
hulskap eller manskap til, vtan begynte at befesta sigh på Stäket, Her
Steen Christiernson som Nyköping inne hadhe sades och wara i rådh med
Erchebispen, ty wille han icke heller komma til mötet i Telie, Men tå
her Steen och rikesens rådh som ther til städis woro, hadhe vthrettat
hwadh the giöra kunde, foor hwar heem til sitt, Men her Steen gaff sigh
medh sitt folk hemligha til Nyköping, och kom ther så offörwarandes och
begynte storma til slottet, fick thet in, och her Steen Christiernson
fördes för en fånge til Stocholm och bleff dödh i fengelsen, och thetta
skedde widh Dyra Warfru tijdh, och tå war munkamoot i Nyköping,
Tå nu her Steen Christiernson fången war, bekende han at Erchebiscop
Göstaff hadhe medh någhra flere någhon hemligh stempling för hender på
konung Christierns weghna, Therföre kom och tå her Pedher Tursson, som
tå hadhe Stäkaholm inne, i mistanka, ty togh her Steen slottet aff
honom och antwardadhe thet Johan arendson, Och tå her Steen hadhe så
fåt Nyköping in, foor han til Westrårs til Måremesson och beklagadhe
thet högeligha för then menighe man, at Erchebiscop Göstaff med några
andra [275] hadhe i sinnet at han wille dragha konung Christiern her in
i riket, så mång man til skadha och förderff, gaff han och thet före
medh, at her Steen Christiernson som hade warit i rådh medh
Erchebispen, hadhe thet i mongh godh mandz närwaru vppenbarligha
bekent, Tå nu erchebiscop Göstaff <så> vthropat war för then
menighe man i Westrårs, begynte han läta gåå sin breff til en och
annan, teslikes och til rådhet i Stocholm, giordhe sin vrsegt, och
sadhe at honom war orett sådana påfördt, och begäradhe han med sin
scriffuelse at Borgemestare och rådh i Stocholm skulle wara godhe
mäklare emellan her Steen och honom, Thet samme begäradhe och
Erchebiscop Jacop aff them i sin scriffuelse, Och her Steen screff
sedhan Capitlet i Vpsala til, at the skulle rådha theres Biscop ifrå
the anslagh som obestånd kunde aff komma, Så scriffuo och Bisperna aff
Skara, Strengnäs och Westrårs och Åboo Erchebiscop Göstaff til och
råddhe honom aluarligha ther til at han skulle förena sigh medh her
Steen, och icke tagha någhot obestånd före, ther bådhe han sielff och
hela riket motte komma på skadha och förderff vtöffuer, Så war och
teslikes breff kommet widh samma tijdh ifrå Rom til honom, i huilke
Påwe Leo rådde honom til, at sökia och stå effter thet som fridhen
tilhörde, Noghon tijdh tilförenne hadhe Biscop Hans i Linköping warit
til taals med her Steen på Stäkeborgh och honom rådt och förmanat
högeligha, screff honom och sedhan ther om til, at han icke skulle
begynna göra någon åwerkan på Erchebispen, vtan at godhemän skulle
leggia sigh ther emellan, och förlijka them bådha, Och borde them wel
förlika sigh (sadhe han) effter thet the woro så när skylle, Ty her
Steens modher, och her Eric Trolla woro född aff tu samsyskon, och her
Steen gaff honom thet för swar, at han til ingen tingh war så benägin
som til fridh och wenskap, hwar han thet niuta motte, Thet samma sadhe
Erchebispen och, och begeradhe han at godhe män skulle stella all ting
til godho emellan her Steen och honom, Doch kom thet intet ther til, Ty
ther war en plågha för handenne, så wel offuer then ena som offuer then
andra, Therföre moste och tilfellen ther til haffua sin [276] gång,
Erchebiscop Göstaff war en stijff och eensinnat man, och han wille
ingens mandz rådh lydha, vtan wille alt göra effter sitt eghit sinne,
och thet war bådhe hans och menigha rikesens förderff,
Effter thet nu owilien begynte wexa jw större och större, och
Erchebispen begynte wel bemanna sigh, Och befesta Stäket, och rychtet
gick offuer hela landet, at han med sitt anhang wille dragha konung
Christiern her in i riket, Så lät her Steen fånga her Eric Trolla
Erchebispens fadher, och hölt honom i fengelse på Stocholms slott, och
någhot ther effter om hösten, lät han bestalla Stäket, Anno domini
Mdxvi, och bleff offta handlat med Erchebispen i samma bestalning, at
han skulle geffua sigh til förlijkning, Men han wille intet, vtan
styrkte sina tienare och the som medh honom woro bestalladhe alt ther
medh, at the skulle få vndsetning ifrå konung Christiern,
Samma höst Erchebispen bleff bestallat, lät konung Christiern tagha* vp
itt skip för her Steen, på redden för Lybbek, Skepparen ther vppå heet
Jöns matzson, han gaff sigh strax til konung Christiern och bleeff aff
honom sedhan mykit brukat, Och thetta skedde i een feligh dagh riken
emellan, ty fridhen war beslutat emellan tesse try riken in til Påscha
nest kommandes, Och om Kindermesso ther förinnan skulle haffua stådt
itt herremöte i Halmstadha, ther tilhopa komma skulle fulmechtighe aff
all try riken, Men thet bleeff nu så brutit och förspildt,
Sommaren ther effter som war Anno domini Mdxvij begynte Erchebispen
begära komma til orda med her Steen, han giorde strax redho och togh
någhra aff rikesens rådh med sigh och for i lägret för Stäket, och bödh
än tå wenskap til, Ty han fruchtadhe thet som och sedhan skedde, at
konung Christiern skulle läta göra her någhot infall i landet, och göra
Erchebispenom vndtsetning, Men her Steen hölt ther lenge vtan för
slottet, och war begärendes at Erchebispen skulle komma vth til honom,
tå wille han intet komma, ty han hade tå fått budskap ther vtaff at
konung Christierns folk war för handenne, som han wente effter, Och
thetta skedde widh Midhsommars [277] tijdh, Någhot för Laurentij kom
her Joachim Trolle, Seuerin Norby och Karl Knutson och hadhe widh
fyratusend gott krijgsfolk med sigh til skips, tå her Steen thet
förnam, sende han än tå några aff rikesens rådh til Erchebispen, och
lät förmana honom, at han skulle bliffua en Suensk man, stå medh sitt
fädernes land, och scriffua sin faderbrodher her Joachim Trolla til, at
han intet skulle trösta på honom, Ty han achtadhe bliffua wedh sitt
fädernes land, och ther medh stella aff thet blodz vthgiutandet som tå
tilstundadhe, Men Erchebispen wille til ingen dagtingan, vtan hade tå
fåt så mykit större modh, och han wente förlosning, Så komo tå konung
Christierns skip och folk in moot Stocholm, ther giorde the landgång i
then acht, at the hade achtat sigh til Stäket, til at förlossa
Erchebispen, Ther kom tå her Steen emoot them hardt vtan för Stocholm
widh Wädla, bleff them offuermechtigh och dreff them til skips igen,
och bleff ther mykit aff konungens folk bådhe slagitt och fångat, mykit
kom och i siöön, och drunknadhe, Och the Danske moste så dragha til
baka igen, och kunde inthet vthretta ther the woro sende effter, dogh
giorde the stoor skadha i Skäriegårdanar, besynnerligha i Tiuffst, The
brandskattadhe Söderköping, brende vp Westerwijk, brende vp Stäkaholm,
ther bran Johan andersons hustru vp, medh twå hennes döttrar, och mykin
annan skadha giorde the vth medh siösidhonne.
Tå nu her Steen hadhe så wnnet segher offuer sina fiendher för
Stocholm, lät han några aff fånganar komma til Stäket, at the skulle
säya Erchebiscop Göstaff tidhende, huru them war gånget, som honom til
vndsetning sende woro, Tå Erchebispen sågh fånganar och hörde theres
taal, förföl honom hans hopp och modh, och begynte falla til ödmiucht,
och sadhe sigh wilia giffua slottet vp, och fara til sina domkyrkio och
bliffua ther widh, Tå wart honom swarat, at han skulle thet haffua
förra giordt, så hadhe monge leffuat som för hans skuld dödhe woro, Och
effter thet han war så monge mans dödh wallande, och war en mandråpare
worden, tiente honom icke wara någhon Biscop, Ther swaradhe han tå
vppenbarligha för alla them [278] som til städes woro, at alt thet han
hade i then motto giordt, thet hadhe han giordt medh Påwans förloff, ty
han hadhe giffuit honom macht (sadhe han) at föra bådhe werldzligit och
andeligitt swerd, Ther före lät han sigh så tyckia, at han icke borde
reknas för mandråpare, än tå at monge hadhe bådhe i then bestalninghen
och annor stedz för hans skul kommit om halsen, Påwans dispensering
skulle förswara honom ther före, Men sådana hans swar wordo intet
achtat, som the ey heller achtas borde, vtan her Steen förscreff itt
almenneligitt herremöte i Stocholm, ther kom tå rikesens rådh med
adhelen och någhra fulmyndigha aff alla städher och menigha landet, til
at offuerwägha hwad med Erchebispen och Stäket göras skulle, Så gaff
och her Steen Erchebispenom leyde, at han sielff komma motte til samma
möte, och see til huru han kunde förswara sina saak, och sedhan åter
komma i sitt behåld igen, Och i samma möte wardt så almenneligha
samtykt, beslutat, och bebreffuat at Stäket skulle nedherbrytas, effter
thet hadhe så offta warit rikena skadelighit, bådhe i Erchebiscop
Jönses tijdh, Erchebiscop Jacops tijdh och nu teslikes i Erchebiscop
Göstaffs tijdh, Wardt och så almenneligha samtycht, at Erchebiscop
Göstaff aldrigh skulle effter then dagh komma til domkyrkiona igen för
Erchebiscop, och alle som til städes woro, giorde med vpreckta hender
sijn eedh ther vppå at the aldrig wille halla honom för theres
Erchebiscop, Och alle bådhe andelighe och werldzlighe som i thet mötet
försambladhe woro, bebundo och besworo sigh så tilsamman, at om någhot
effter taal kome, medh bann, Interdict eller huadh som helst thet wara
kunde, för thet som här beslutat war om Stäket och Erchebiscop Göstaff,
tå skulle thet gella them alla lika til at förswara, lidha och vmgella,
Och ther gåffuo the her Steen sitt breff vppå, med rikesens Cleme, och
theres hengiande insigel, Men i samma besegling brukadhe Biscop Hans i
Linköping itt listigt Romare stycke, Ty han screff een liten scrifft så
lydhandes, Til thenna besegling är jach nödd och twingat, Samma scrifft
ladhe han i waxkupona vnder insiglet, så at thet inthet merkias kunde,
Och thetta breffuet wardt [279] vthgiffuit på Sancti Clementis dagh
Anno domini Mdxvij, Sedhan sendes åter Erchebiscop Göstaff til Stäket i
sitt behåld igen, och bestalninghen fulfölgdes, Men thet waradhe dogh
sedhan icke lenge, ty folket som Erchebispen hadhe medh sigh på
slottet, wille icke lenger stå fasta medh honom, Ty moste han giffua
slottet vp, och gå aff fögho bettre än en fången man, Så bleeff tå
Stäket som beslutat war nederbruttit, Så widersakadhe och Erchebispen
Vpsala sticht, och resigneradhe thet Påwanom Leoni frijt vp igen, Och
han kom så til Westrårs, och war ther på någhon tijdh i klöstret,
Sedhan kom han til Eekholmen, Och tå thetta altt skedde, war Påwans
legat Johannes angelus Arcimboldus med Romare afflat her i riket,
Sommaren ther effter som war anno domini Mdxviij någhot effter
Pingesdagha kom konung Christiern sielff med en stoor hoop skip och
folk, in för Stocholm, och belegradhe sigh på södramalm, och kunde doch
intet skaffa, annat än at han lät beskiuta thet yttersta tornet för
södhra port, och stormadhe ther någhot til, Doch kunde han ther medh
intet vthretta vtan fick ther dödt folk och sårt, Så kom thet och ther
til, at han lät sitt folk komma til Brennekyrkio, ther kom han til
slagting med her Steen, och bleeff ther affslaghin, miste en stoor hopp
medh folk, och gaff sigh så åter in på malmen i sitt legre igen, och
ther bleeff han tå någhon tijdh, Men effter thet han sagh sigh platt
inthet vthretta kunna, och sommaren förleedh, bröt han sitt legre vp
igen, gaff sigh til skeps, och achtadhe segla åt Danmark igen, Men tå
han medh sitt folk gaff sigh åt skepen, slogh her Steen aff stadhen
effter honom och jagadhe mykit aff hans folk i siöön, mykit bleff och
slagitt, och någhot meer än tryhundrat bleff fångitt och the fördes in
i stadhen, Och konungen lät sedhan ransuna them igen, Och tå han kom
medh sin skep vth i skären, war wädret honom så hårdt vnder öghonen, at
han ingenstedz komma kunde, Så lät han en deel aff sitt folk dragha
offuer land hasteligha til Vpsala, Thet skinnadhe the och drogho strax
tädhan igen, Men effter thet wädhret stodh longsamligha konung
Christiern emoot, begynte honom fattas fetalia, [280] så at hans folk
ledh stoor nödh aff hunger, och för hunger skul gaff sigh en stoor hopp
aff hans knecter til her Steen, Tå nu konung Christiern sågh, at bådhe
Gudh och menniskior woro honom så emoot, at han ingenstädz kunde haffua
framgång medh sin anslagh, Så begynte han slå på en annan streng, och
gaff thet så före, at han wille handla wenligha med her Steen, och göra
en ewigh fridh riken emellan, Och her Steen trodde honom wel, hadhe och
gerna hafft fridh, Therföre begynte han handla wenligha med konungen,
och lät honom i hans stoora nödh och hunger, få oxar och annat han
behöffde, ellies hadhe hans folk most döö aff hunger, Konung Christiern
stodh och hård thet effter, at han motte haffua fått her Steen til
taals medh sigh, och hadhe i så motto achtat läta dräpa honom, eller
och fånga honom, Her Steen war och eendeles så til sinnes, at han wille
haffua farit vht til honom, hwar Borgemestare och rådh i Stocholm icke
hadhe så hårdt stådt ther emoot, Ty the sadhe thet alffuarligha til, at
om han fore vth, wille the strax haffua en annan herra, effter thet the
wel wiste at han aldrigh sedhan skulle komma i sådana motto tilbaka
igen, som han vthfoor, Ther aff besinnadhe han sigh, och foor icke
sielff vth, men i en feligh dagh och tilsagdha troo och loffuan, sende
han sex aff sina godha män vth til honom, som woro tesse
effterscriffne, Göstaff Ericson, Laurentz Siggeson, Jörian Siggeson,
Olaff Ryning, Benct Nielson och Heming Gadd Electus, Them togh konung
Christiern alla medh sigh, fick så bör och segladhe åt Danmark, och lät
så påskina huad han achtadhe her Steen, om han hade fått honom til
sigh, Och än tå at konung Christiern loffuadhe vth at han wille göra en
euigh frijdh riken emellan, och her Steen satte ther troo til som
förberördt är, och lät honom få fetalia och huadh han behöffde, Så hölt
han thet dogh icke bätter än som nu sagt är, och ofridh bleeff
ståndandes riken emellan, så sedhan som förr, och förargadhe hwar vppå
annan,
Om sommaren ther effter, som war anno domini Mdxix, wardt i Danmark
hallen en Romersk rettgång emoot her Steen, och them som med honom
höllo, och thet gick så til, Påwe Leo hadhe budhit [281] her Steen widh
bann at han skulle tilstädia Erchebiscop Göstaff komma til sina
domkyrkio igen, vpbyggia Stäket som nedherbrutit war, och vpretta honom
hans skadha, Men effter thet her Steen thet icke göra wille, Therföre
förskickade Påwen Erchebiscop Birger i Lund, och Lage Vrne Biscop i
Roskäld til domare, at the skulle effter Romersk rettgång döma ther om,
och effter samma doom settia her Steen och them som med honom höllo
emoot Erchebiscop Göstaff i bann och offuer bann, och heela riket i
Interdict eller förbodh, så at ingen kyrkio tienst vppehallas skulle
offuer heela Suerige, Samma doom fulfölgdes, och her Steen wardt
anklagat, at han hadhe brutit nedh Stäket, twingat Erchebiscop Göstaff
til at vpseya sina kyrkio, och fångat her Eric Trolla, Ther bleeff tå
han, och alle the med honom höllo vthropadhe för bansmän, och riket
sattes i Interdict, Men the Suenske achtadhe sådana ban och Interdict
intet.
Hösten ther effter någhot för Michels messo, hadhe konung Christien
någhor skep liggiandes på reedden vtan för Reuele, Ther komo tå her
Steens skip til med, och kommo til slagting medh konungens skip innan
för Nariön, och ther fingo the tu skip ifrå konungen, The andra
vndkommo, Någhot ther effter giorde konung Christiern en hoop skip
redho, welbemannat, the lupo åt Öland och togho thet in, fingo och
strax Borcholmen in, och bemannadhe thet slottet, drogho sedhan för
Calmarne, belägradhe sigh ther, och skutto muren til storm, stormadhe
och så någhra gånger, och kunde doch intet skaffa, vtan fingo dödha män
och såra, Therföre drogho the aff igen vth i sundet, til en holma, Så
hadhe och konung Christiern siw hundrat resigh tygh, som skulle komma
folket til vndsetning, som för Calmare lågh, Men för än the fram kommo,
war fotfolkit affdraghit, kom så her Steens folk med Smålenninganar,
til slagh medh samma resigh tygh, och ladhe them nidh, så at ganska få
vndkommo, och her Åke Bragde bleeff fångat, Sedhan wille her Steen
haffua taghit Öland in igen, men the Danske woro honom förmechtighe
ther vppå landet, så at han sitt vpsåt icke fulborda kunde.
[282] Effter thet nw her Steen och hans wener woro för Erchebiscop
Göstaff skul banlyste, och riket satt i Interdict, och thet achtades
inthet, lät konung Christiern gå vth för rychte, at Påwan hadhe begärat
aff honom, at han skulle straffa the Suenska, Therföre at the icke
wille lydha Påwans bann och förbodh, Ther före sende han itt weldigt
taal gott krijgsfolk til hest, och til foot in åt Suerige, Ther Otte
Krumpen war höffuitzman före, widh tiugunde dags tijdh, Anno domini
Mdxx. Tå her Steen thet förnam, giorde han redho med allo macht, och
drogh vth emoot konung Christierns folk, Och möttes bådhe häranar widh
Boghasund, på S: Henrici dagh, Ther bleff tå her Steen som war medh the
fremsta i spetzen skuttin i benet, och hans heele häär wardt ther
offuer förskreckt och förskingrat, Ther före hadhe tå the Danske
framgång, och drogho så vp åt Tiuedhen, Men the Suenske hadhe ther
hugget en Brotta för them, På Kindermesso affton stormadhe konung
Christierns folk til brottan, och fingo ther stoor skadha, Doch på thet
sijdsta wordo the leedsagadhe kring om brottan, och wordo så them
Suenskom öffuermechtige och slogho them ifrå brottan, Sedhan drogho the
Danske vthan alt mootstond, åt Vpland, slogho på alla kyrkiodörar bans
breff vp, brende, röffuadhe, mörde, och sommestädz togho the brandskatt
i weghen, Och komo innan korth tijdh til Westrårs, På Kindermesso dagh
war her Steen stadder i Strengnes och achtadhe sigh åt Stocholm, Ther
fick han tå weta at konung Christierns folk war kommet öffuer Tiuedhen,
och komo draghandes åt Vpland, Therföre fruchtadhe han at Erchebiscop
Götstaff, som tå war på Eckholmen, skulle geffua sig til the Danska,
ther mykit ondt motte aff komma, Therföre förskickadhe han Biscop Mattz
och Moens green medh några flere til Erchebispen, at the skulle förlika
saken emellan honom och Erchebispen, När biscop Mattz och the andre som
med honom woro, komo til Erchebispen, och gåffuo theris werff före, och
huad farligheet riket tå stodh vthi, Lät Erchebispen sigh ey annars
bemerkia, än at han nu war beneghen til wilia och wenskap med her
Steen, och at han wille ingalunda falla til rikesens fiender, [283] Och
i bland annat taal sadhe han, Gudh förlåte them som then owilian giordt
haffua, emellan min frenda her Steen och migh, wij wore inthet så
fierran skylle, at wij skulle sådana skiffta oss emellan som skeedt är,
Och bleff tå så handlat, at owilien skulle tå nedherlagd warda, och han
skulle seya her Steen huldskap och mandskap til, Och thetta skedde på
S: Blasij dagh, Samma dagh tå her Steen war ifrå Strengnes draghen,
bleff han dödh, på weghen för än han kom til Stocholm, Therföre bleff
thet om inthet som emellan honom och Erchebispen beslutas skulle, Tå nu
her Steen dödh war, och fiendenar komo vpdragandes, komo the Suenske
herrar i Vpland offta tilhopa, stundom på Tönnelsö, stundom på Engsiö
och annorstädz och rådzslogho huru the skulle göra fienderna mottstond,
men thet wille jw intet lyckas för them, effter thet the inghen
höffuitzman hadhe, Bönderna woro wel offta försambladhe, Men adhelen
drogh icke öffuer eens, Somblighe sadhe sigh icke wilia strijdha för än
the wiste sigh en höffuitzman igen, Somblighe sadhe sigh wilia strijdha
för her Steens barn, Och en part sadhe korth ney til, Frw Christina her
Steens effterleffuerska, med Stocholms stadh, och them hon medh sigh
hadhe, screff them offta til at the skulle föreena sigh, och göra
fienderna mootstånd, doch achtadhes sådana scriffuelse intet, Ingen
wille heller tagha sigh höffuitzmandzdömet vppå, På thet sijdsta wordo
the så öffuer eens, at the skulle möta fienderna widh Strengnes i
Illersund, Och ther war församblat ganska mykit folk til mong tusend,
bådhe hoff folk bergsmen, och bönder, Och tå woro fienderna i Westrårs,
Och när the fingo weta at sådana folk war församblat i Strengnes,
drogho the titt, Och war thet altijd theres ordspråk, at the wille slås
med bönder, ehuru monge the woro, om än bönder regnadhe aff himmelen.
Tå nu fienderna komo draghandes, begynte somblige aff Adhelen göra
Anskrij, at the wille weta för hwem the skulle stridha, Och inghen
wille tagha sigh höffuitzmandzdömet vppå, och regera folket, Therföre
bleeff tå hela häären förskingrat, så at ingen wille bidha fienderna,
Och thetta skedde på Måndaghen i Fastelaghen, Och [284] samma dagh om
afftonen komo fienderna til Strengnes, och meste parten aff adhelen som
widh Illersund hadhe försambladhe warit, komo samma affton til Biscop
Matz til Tönelsö, Ther wardt så beslutat at man skulle dagtinga med
fienderna, och strax om morgonen screff Biscopen Otte Krumpe til, och
begäradhe leyde, fick och strax then, och gaff sigh så strax med några
aff sitt Capittel til Strengnes, Och togh tå Biscop Mattz idagh med
fienderna ifrå Tijsdaghen i Fastelaghen in til Fredaghen effter
Huitesöndagh, thet war i Elloffua daghar, Therförinnan skulle the
Suenske herramän koma til hopa, och bliffua offuer eens, huadh the
heller wille slås med fienderna, eller gå them til handa på konung
Christierns wegna, I medhel tijdh skulle fienderna huarken brenna eller
mörda, Men rooff kunde ingen förtagha them, Så gingo strax tå bodh och
breff vth, at all adhelen skulle innan försagdan tijdh, koma til
Vpsala, huilket och så skedde, Erchebiscop Göstaff gaff sigh och titt,
När nu alle som til Vpsala komma kunde eller komma wille, ther kompne
woro, kom och Otte Krumpen och Karl Knutson, och någhre andre konung
Christierns Capitenere, med några feniker knecter ther til med, Tå
wordo the Suenske som ther tilstädes woro eendregteligha så öffuer
eens, at the wille gå konung Christiern til handa, och begynte sedhan
dagtinga med Otte Krumpen och the andra på heela rikesens rådz wegna,
Hadhe och bodh til Frw Chirstine och flere aff Adhelen som i Stocholm
woro, at the skulle besökia samma möte, Men the wille intet ther til,
Therföre handladhe tå the som til städes woro i Vpsala med Otte Krumpen
och the andra som med honom woro, the ther bewiste med konung
Christierns breff sigh haffua fulla macht til at seya alla wilia och
wenskap til, som sigh til wenlig dagtingan giffua wille, och gå konung
Christiern til handa. Och all owilie som bådhe i konung Hanses tijdh
och sedhan vpkommen war, skulle til euigh tijdh wara en afftalat saak,
och ther gåffuos mong breff vppå, Så wardt och vthloffuat, at huar och
en skulle få bliffua widh Sueriges lagh, frijheter, och godha gambla
sidhwenior, och at hwar och en aff frelset som förläningh hade aff
[285] Crononne, skulle then behalla, Och för samma löffte skull gåffuo
the Suenske herrar monga förläningar vth sigh emellan, Och monge fingo
förläning som sådana aldrig tilförenne hafft hadhe, menandes effter som
vthloffuat wardt, at konung Christiern skulle alt sådana gilla, Och
sendes konungens dagtinges breff och förlijknings til alla landzendar,
ther han stadhfeste all then dagtingan som hans Capitenere i Vpsala
giordt hade, och alle the som här i riket någhot nampnkunnoghe woro,
icke alenast aff Adhelen, vthan jemuel och bönder, såsom konung Eric i
Närdauij, och andre sådana, fingo besynnerlig wenskaps och fridzbreff
vp ifrå Danmark, Så at nepeligha noghon tijdh tilförenne som tå skedde,
hadhe så mong breff på en tijdh aff någhon konung vthgångitt, och meera
giorde breff än swerdh, Effter thet nw at frw Chirstin och the som med
henne woro icke wille besökia mötet i Vpsala, wordho tå bådhe Suenske
och Danske så öffuer eens, at the wille dragha närmeer in moot
Stocholm, förmodhandes at the skulle än tå komma til orda med Frw
Chirstine och them som med henne höllo i Stocholm, Och så komo the widh
Trytusend stark til Spånga, Ther sende tå Erchebiscop Göstaff Mester
Henric Sledorm, och biscop Mattz sende sin Cantzeler Mester Olaff Petri
medt leyde breff och munligh befalning, til Frw Chirstine och hennes
medhåld, begärandes them til orda, När sendebodhen komo på Norremalm,
war yttersta broon vpkastat så at the icke kunde komma in i stadhen,
Men en aff Rådhmennenar ther i stadhen, kom och taladhe medh them, och
sadhe sigh wilia gå til Frw Chirstine, och weta them swar, om the
skulle komma in eller icke, Medhan the så nu stodho widh brooendan, och
wente effter swar, begynte Moens green som tå war på Helgeandzholman
skiuta åth them med skerptinor, och hakabyssor, så at the nödhgadhes
oförtöffuat dragha sin wägh igen, Annor swar fingo the intet, och komo
ther med til Spånga igen,
Thå nw the Suenske herranar, teslikes och the Danske sågho at thet war
förgäffues at biudha någhon dagtingan til, med them som i Stocholm
woro, drogho the tilbaka igen, Och the Suenske [286] drogho sedhan hwar
heem til sitt, Men effter thet at the Danske hadhe förnummet, at the
som i Stocholm woro wente sigh vndsetning ifrå Städerna, och at Staffan
Sassse lågh vtan för Elffznabben med någhor skip, Så drogho the tijt,
menandes sigh skola kunna få samma skip, Men the som i skepen woro,
hadhe kortat skepen så långt vth, och hadhe isat kring om sigh, så at
the Danske intet skaffa kunde, Ther medh drogho the til baka igen, I
medhel tijdh, medhan thetta så handlades, kom jwnkar Simon med femton
hundrat knechter (effter som rychtet gick) vpdragandes ifrå Danmark
genom Småland och Östergötzland, och försterckte ther med konung
Christierns häär, Och effter thet at häären war nu så stoor, at alt
folket icke kunde för Fetalie skull wel bliffua tilhopa, war och tå
året så framlidhit at Isana wordo klene, icke war heller tilfelle at
beleggia Stocholm, för än the fingo vndsetning aff konung Christiern,
Therföre skickadhe the ifrå sigh widh Trytusend til Westråårs, och her
Claes Bille och Michel bleek förskickades med någhot resightygh til
Strengnes, at Biscop Mattz icke någhot offuerfall ske skulle, aff them
som i Stocholm woro, Ty at än thå mestaparten aff ridderskapet och
menigha adhelen med Bisperna öffuer heela rijket, hade handgångitt
konung Christiern, och fåt konungens stadhfestelse breff på Vpsala
dagtingan, Så woro doch monge frelsis män vthe i landet, ibland huilka
war Erich Pedherson, Olaff Walram, Mattz Laurentzson och någhre flere
som höllo medh Frw Chirstine och them som i Stocholm woro, och wille
icke giffua sigh til någhon dagtingan med konung Christiern, The samme
ladhe sigh offta win om at göra konung Christierns folk affbrek, först
giördes een vpreesning widh Westrårs, ther the achtadhe slå til then
hoop som ther lågh, Men när knekterner thet förnummo, woro the strax på
wäghen åt Vpsala, til theres weldigha hoop, Men när the komo til
Balundz ååsz, komo ther bönderna oförwarandes på them, och giorde them
stoor skadha, och ther bleff en aff the Weuerstäder slaghen, På
böndernars sijdho bleff Erich Pederson med någhra andra slagen, Doch
fick ther konungens folk mykit större skada än [287] bönderna, Ther
effter skedde en vpreesning emoot hela hopen som i Vpsala lågh, I samma
vpreesning woro bådhe bönder och bergsmän, war och en hoop folk aff
Stocholm ther medt tilkommet, Ther Lambrect Matzson och nogre flere med
woro, Tå the nu så til een welligh häär försambladhe woro, föllo the
mandligha til konung Christierns folk, som tå stodh i sin orden vtan
för stadhen, Och thetta skedde på Longefredagh, Och war wederleken på
samma tijdh konungens folk mykit til hinder, Ty thet snögadhe och
slaggadhe, så at the icke kunde bruka sijn skott, icke kunde heller
resigh tyghet mykit bruka sigh, ty sniön klimpadhes så vnder fötterna
på hesterna, at bådhe hest och karl, lågho strax widh markena, Men
samma wederleek tiente the Suenska wel, Och hwar the hadhe tå hafft en
godhan förare och regerare, tå hadhe the wisseligha (effter som tå
anseendet war) lagdt sina fiender nedh, Och tå förnummo the Danske wel,
aff then skadha som the tåå fingo, thet the och sedhan offta sielffue
bekende, at the tilförenne dårligha talat hadhe, Ther the sadhe sigh
wilia slås med bönder, ther the än regnadhe nidh aff himmelen, När gudh
dragher sina hand ifrå krijgsmannen, är en arm bonde så godh som han, I
samma slagting bleff Junkar Simon slaghen med Diwert van Mälen, och
monge andre, Men effter thet at bönderna icke hadhe sådana regerare som
the wel behöffde, the som motte haffua hallet them tilhopa, therföre
förskingradhe the sigh, en part foor in i stadhen effter byte, och the
som vthe på markenne bliffuo, togho sakena owijsligha före, Ty bleffuo
the och til noghor hundrat kringhwerffde aff fienderna, och somblighe
bliffuo slagne, somblighe bliffuo brende vti en tegel ladhu, och en
part komo i åna, Så war tå böndernes owisa anslagh the Danskas hielp i
then reson,
Men alla fastona tilförenne foor Biscop Mattz med thet Danska
resigtyghet som han med sigh hadhe, om kring Nyköpungs län och Rekerna,
och dagtingadhe på konung Christiens wegna, Och hyllade honom landet,
Och ingen aff the Suenska ladhe sigh så mykit vth för konungen som han
giorde, Och när fastan [288] förlijdhin war, om Påscha tijdh woro nogre
vthfaldne aff Stocholm, med them komo Biscop Matzes hoffmän til
slagting widh Telie, Ther bleeff Joghan Helbregda frw Chirstines
tienare slaghen, Gunnar galle och Lasse Göthe med nogro flere bleffuo
fångadhe och fördes til Strengnes, Så förlop sigh tå tijdhen fram til
Pingesdagha, The som vthe i landet woro och höllo med Frw Chrirstine,
beflitadhe sigh jw altijdh göra konung Christiens folk affbrek, än tå
at lykkan och machten gik icke effter wilien, Och the aff Stocholm
föllo vth och skinnadhe Arnöön och grepo Erchebiscop Jacop, och then
reesan hade the achtat sig annan gong åt Vpsala, Men ther bleff intet
aff, widh Pingesdagha tijd, kom konung Christiern seglandes med sin
skips flotto in för Stocholm, och hans folk som i Vpsala woro, drogho
strax emoot honom, Och så bleeff tå Stocholm belagt på fyra sidhor, Så
kom och Erchebiscop Göstaff, Biscop Mattz och alle andre, som bådhe aff
rikesens rådh och menigha adhelen honom handgångit hadhe, ther strax
til med, och bleff tå med hand och mun, och swåra eeder och
förplichtelse förnyiat och confirmerat, thet som i Vpsala aff konungens
Capitenere vthloffuat war, Loffuadhe och tå konung Christiern
personligha sielff sigh wilia thet i alla articlar och puncter
obrotzligha halla, vtan all argalist, widh sin ähro och sanning och
Christeligha troo, som han och sin stadfestelse breff ther på
tilförenne vthgiffuit hadhe, Så lät och konungen kalla monga bönder til
sigh aff alla landzender i Vpland, Och han lät handla, handladhe och så
sielff med them, at the sadhe honom huldskap och mandskap til, och han
loffuadhe jw altijd thet vth, at han wille halla them widh Sueriges
lagh, Priuilegier och godha gambla sidhwenior, Och brukadhe han mykit
Biscop Mattz, och Heming Gadd Electus til Linköping, til at handla med
bönderna, Ty the bådhe woro mykit hörde med them, Och när han leet
bönderna fara heem til sitt igen, skenckte han jw gemeenligha twå
bönder en tynno salt, och ther lockadhe han monga til sigh med, som
ellies inthet hade komet til honom, Och Biscop Mattz förskickadhes
offta vth i landet til at handla med bönderna, [289] Men Niels Eskilson
och Moens Jonson fogde på Westrårs slott, teslikes och Mattz
Laurentzson, med monga andra, styrckte jw bönderna emoot konungen, och
them som med honom höllo, Så giorde och Swen Höök, och Pedher smedh,
the vpwekte Östgöterna til at beleggia Biscopsgården i Lijnköping,
Närekener föllo til och gripo her Eric Abrahamson, giorde och Moens
Jonson en hoop folk åstadh ifrå Westrårs och til Strengnes, och lät
skinna och plundhra thet, Och så stodh thet alle städz til i landet, at
än doch konungen hade mykit krijgsfolk, hade han doch intet kunnet
vthretta, Göra skadha och få skadha motte han wel haffua bekommet, Men
föröffra hela riket hadhe honom icke mögelighit warit, hwar han icke
hadhe hafft så monga aff the Suenska med sigh, the ther förläte sigh på
hans ordh, edhar och förplictelse, breff och insigel, ther han och fast
meer vthrettadhe med, än med sitt krijgsfolk, Thet hwar och en bekenna
moste, Intet kunde han heller vthretta med bestalningen, Ty stadhen
stodh icke til bestormmande, och the som i stadhen woro, hadhe bätre
köp på fetalie, än the hadhe i lägret, Therföre bödh han altijdh
dagtingan til med them som i stadhen woro, och the wille icke ther til,
På thet sidsta war konung Christiern förorsakat aff thet som Moens
Jonson lät göra i Strengnes, at han lät löpa en hoop med jachter och
båtar med folk och byssor åt Westrårs, ther bleff tå slottet beskuttit
och bestormat, och Moens Jonson fördes fången til konungen, i lägret
för Stocholm, och lät han thet wara kunnogt i stadhen, at han hadhe
föröffrat Westrårs, aff huilkin tidhende theres modh bleff någhot
mindre, än the hade tilförenne, Men konungen brukadhe all medhel som
han kunde, at han motte beweeka them til dagtingan, Ty sommaren ledh
fram och han kunde intet skaffa, och honom war icke mögeligitt at halla
bestalningen offuer wintren, för thet buller skul som i landet war, Ty
han hadhe icke fååt fitalie, Therföre brukadhe han jw all the sätt han
kunde, at han motte få stadhen för wintren, Ty han war eendeeles
förtwifflat, och förmalediedhe them som honom gåffuo rådh, til at tagha
then feyden före, ther han war en [290] förderrfuat herre offuer, Wardt
honom doch på thet sijdsta rådhgiffuit, at han skulle bruka the Suenska
herrar som med honom woro, the ther welkende woro med them som aff
Adhelen woro inne i stadhen, Så brukadhe han tå Biscop Mattz, Heming
Gadd, Erich Ryning och flere, Kom och på thet sijdsta at Adhelen som i
stadhen war, wardt först bewekt til dagtingan emoot then menigha mandz
wilia, Ty borgarenar wille jw intet dagtinga, effter thet them gick
ingen nödh vppå, och bleff sådana buller i stadhen, om dagtinganen, at
Heming Gadd som för then skull war inkomen, hadhe aff en som heet
Pedher fredagh när wordet ihälslaghen, Men effter thet at the som
ypperst woro i stadhen, wille jw til dagtingan, så moste tå then menige
man läta seya sigh, Tå nu nogre daghar om dagtingan handlat war, och
alt war offuertalat, förskickades noghre aff stadhen vth til konungen,
på en holma widh Walmarsöö, Ther bleeff tå dagtinganen så beslutat med
hand och mun, breff och insigel, eedhar och förplichtelse, at alt
skulle bliffua een afftalat saak, och til en fulkomplig enda förlijkt,
Så at nw skulle intet annat wara än nådh och gunst, och altt thet som
the aff stadhen, jå icke alenast the aff Stocholm, vtan jemuel alt thet
alle Suenske begäradhe, wardt strax jakat och samtyckt, beseglat och
bebreffuat, Och än ther offuer loffuadhe konungen sielff med munnen, at
han icke alenast wille samtyckia och stadfesta thet, vthan wille och
förbättra thet i alla sina punctar, och articlar, och när breffuen woro
vthgiffuen och alt war bestelt, som ther vthrettas skulle, foro the som
vthsende woro in i stadhen igen, och redde til, at konungen skulle med
sådana werdigheet intaghas som ther tilhörde, Tå nu alt bestelt war,
som konungens inridhande tilhörde, gingo Borgemestarenar vth på södhra
malm til honom, och antwardadhe honom stadzens portnykla, Och så bleff
han tå med Process intagin och fördes först vp i Bykyrkion, så på
slottet, sedan i Gorius Holstes hws, ther han någhon tijdh bleff til
gest, Och thetta inridhandet skedde på siunde daghen i Septembris månat
som är Mårmessa affton, Och lät konungen blåsa om med trummeten och
lysa fridh, [291] Lät och strax resa vp en galgha på stora torghet, och
annan på Jerntorghet, och effter någhra daghar, lät han qwartera Måens
Jonson på stora torget, Och när han ordinerat hade om embeter, och
befalningar effter sin wilia, segladhe han til Danmark, Och någhot för
Helgonamesso tijdh kom han ighen,
Och war heela Adhelen bescriffuin aff hela riket til Stocholm, och
någhre fulmyndighe aff alla städher, och bergslaghen och all heredhe
öffuer hela landet, The komo och ther til alla helgona dagh, som tå war
på Torsdaghen, Anno domini Mdxx, Hade konung Christiern lätit byggia
ena borgh vppå Brunkabergh, och lät kalla titt alla them som aff altt
rijket til Stocholm kompne woro, och alt hans krijgsfolk hölt ther om
kring nedhan vnder bergit, Så förde tå Biscop Jöns Billenake aff Fyn
ordet til the Suenska, och gik all hans grund ther vppå, at konung
Christiern hadhe fulkomligh rett til Sueriges Crono, Ty han war korat
ther til i sins fadhers tijdh, Ther hadhe han rikesens rådz breff vppå,
Ther til war han bördigh til riket effter Sueriges laghbook, som
innehåller, then ther och vpläsin wardt, at om konungen haffuer son,
som til regementet dogse är, tå skal han wara nest, Och dreeff
Bellenacke sin grund så, at inghen skulle med retto kunna föra konung
Christiern thet vppå, at han med orett hadhe trengt sigh riket til, Men
the giorde orett som wille trengia honom ifrå sin rett, thet honom icke
stodh til lidhandes, Och sporde han then menighe man til, om the wille
kenna honom godh för theres herra och konung, all then tijdh han sådana
rett til riket hade, Och ther wardt swarat, Ja, til, Så bleff tå konung
Christiern hyllat för Sueriges konung, och honom wardt <eedh>
sworen, loffuadhes och vthropades tå och alt thet som tilförennne med
breff och insigel vthloffuat war, Men Söndaghen ther nest effter bleff
han krönt aff Erchebiscop Göstaff, och the andra Bisperna i Stocholms
Bykyrkio, Tå giorde han och eedh och stadhfestelse, på alt thet som
tilförenne vthloffuat war, och togh ther Sacramentit vppå inne för
höghaltaret, Och när messan och the Ceremonier som Cröningen til lydde
vthe woro, bleff en stool [292] vpsatt för altaret, Ther slogh han tå
Otte Krumpen, Claus Bille, Seuerin Norby, och noghra flere aff sina
Capitenere och befalningsmän til riddare, Och lät konungen vthropa och
göra sijn vrsekt, hwi han icke noghon Suensk man sådana ähro giorde, En
annan tijdh wille han wel göra them then ähro, När thet gordt war,
stodh konungen vp, och bleff ståndandes stödiandes sigh widh altaret,
Tå war ther förskickat keysers Karls herold, han kom fram och bleff
ståndandes rett för konungen, och hadhe itt taal för honom på Latin,
hadhe och ena gulkedio på bådha sina hender, medh itt gyllene fliter,
och tå han hadhe vthtalat, ladhe han samma kädhe på konungens hals, och
togh honom ther med i thet Burgundiska förbundet, och loffuadhe honom
hielp och bistånd aff thet heela förbundet, hwar så behöffdes, När tå
alt vthrettat war, som ther i kyrkione vthrettas skulle, gick konungen
til bordz, Och hadhe Suenska, Tydska, Danska til gest, och hölt
hogtijdh aff sina Cröning i tree daghar, Tå nu then högtidhen endat
war, om Onsdaghen ther nest effter, begyntes itt annat gestebodh, Tå
hadhe konungen alla the Suenska herranar med the Danska och the Tydska
försambladhe i stoora salen på slottet, Och hadhe thet så besteldt, at
Erchebiscop Göstaff gik fram, och begynte clagha offuer thet
offuerwold, som honom i förliden år, aff her Steen och hans medhielpare
skeedt war, ther S. Erics slott war nederbrutit, och på the helga
kyrkios äghor, war stoor åwerkan giordt, och war thet hans begeran at
Stäket skulle vpbyggias igen, och all hans skadhe skulle honom
vprettas, then han lidhit hade, Ther gick retzligha hans klaghomål på,
Men konungen som thetta så vndersatt hadhe, hadhe annat i sinnet, til
at driffua med samma klaghomål, än Erchebispen besinna kunde, Ty han
söchte mångs mans lijff ther med, Och effter thet Erchebispen icke
stodh så alffwarligha effter theres lijff, som han klagadhe vppå, bleff
konungen mislynt på honom, och straffadhe honom sedhan med ordom
hårdeligha therföre, så at Erchebispen och fruchtadhe sigh, Tå nu
sådana Claghmål gingo Fru Chirstine her Steens effterleffuersko hardt
vnder öghonen, baar [293] hon fram thet breff som ther på giffuit war,
at Stäket skulle nedherbrytas, och at Göstaff Trolle skulle aldrigh
effter then dagh warda kend för Erchebiscop, Så hadhe och alle som
breffuit vthgiffuit hadhe, besworit sigh så tilhopa at the skulle alle
förswara, lidha, och vmgella huadh effter komma kunde, Aff then
förplichtelse togh konungen tilfelle at rekna them alla för bansmän,
som thet breffuet beseglat hadhe, Och effter thet at Biscop Hanses
insigel i Linköping hengde ther och med före, så giorde han sina vrsekt
i så motto, at han sadhe sigh wara nödder och twingat til then
besegling, Och ther medh bleeff han frij, Men Biscop Vincentius i
Skara, och Biscop Mattz i Strengnes och monge aff then Suenska Adhelen
med theres tienare och Stocholms borghare bleffuo tagne widh halsen,
och satte i fengilse, somblige i Tornet, somblige i Cappalet och
somblige annorstedz på slottet, och såto ther offuer natten, Så war tå
förgätin Vpsala dagtingan, och all the Corfirmatiebreff på samma
dagtingan, som vpsendes ifrå Danmark, Teslikes woro förgätin all the
löffte och förplichtelse som han giorde widh Pingsdagha tijdh
tilförenne, när han sielff med sin skips flotta kom för Stocholm, Ja
thet war altt förgätit, som i konungens hylning och kröning i samma
daghar vthloffuat war, Ther och Sacramentet anammades vppå,
Om morghonen ther nest effter som war ottonde daghen nest effter all
helgona dagh, lät konungen blåsa om med trummeten, och lät vthropa at
inghen skulle gå vth aff sit hws, vtan alle skulle bliffua ther inne
ther the woro, och widh middags tijd lät han ledha Bispen i Skara och
Bispen i Strengnes med the riddare och riddersmäns män och borghare som
han hade fånga latit, vth på stora torghet, til at läta affliffua them,
Och tå the så woro kompne på torghet, och stodho i ringen, stodho nogre
aff konungens rådh vppe i Burspråket, Niels Lycka hadhe ordet til
folket, som tå på torghet stodh, och badh at the icke skulle förfäras
offuer thet straff som ther skedde, Ty konunglig Maiestat (sadhe han)
haffuer så högeligha wordet bijdin och tilkraffd til sådana straff,
[294] aff Erchebiscop Göstaff, then ther hade stått tree resor på sijn
knä, och bidhit och begerat at then orett han lidhit hadhe, motte
straffat warda, och mykit annat sådana gaff han före, ther han wille
vrsaka konungen med, Tå ropadhe Biscop Vincentius honom vnder öghonen
och sadhe at han icke sadhe sanningen, vtan hans konung handladhe med
lögn och förrädherij emoot the Suenska män och begäradhe han, at the
andre motte få en doom för sigh, och weta för huadh the skola dö, och
taladhe han mechtig hård ordh emoot konungen, och sadhe, at gudh skulle
hempnas offuer sådana offuerwold och orett, Teslikes ropadhe och Anders
Rwth och Anders Karlson ther the stodho i ringhen, och bodho at Suenske
män skulle see widh theres skadha, och ey låta så skamligha förrådha
sigh, med falsk breff och dagtingan, som nw skedt war, Och at the
skulle sådana tyrannij wedergöra, om the thet kunde, och ropadhes ther
hemd i himmelen, Och så bleeff tå Biscop Mattz i Strengnes rett vtan
för Rådstugun först affhuggen, och hans hoffuudh ladhes emellan hans
been, thet ingom aff the andra skedde, Hade och ingen aff the Suenska
sedan thet kom til dagtingan, så mykit lagt sigh vth för konung
Christiern, som Biscop Mattz, Och thet hadhe warit omögelighitt at
konungen skulle haffua fremiat sin wilia her i riket, hade icke Bscop
Mattz warit, Men ther bleeff han lönter före, Ther nest bleeff Biscop
Vincentius affhuggen, effter honom her Erich Abrahamson, så Erich
Knutson, så her Erich Johanson, ther effter Erich Ryning, her Erich
Nielson, Eskil Nielson, Jachim Bragde, Moens green, Erich Kuse, Olaff
Biörson, Gunnar galle Benct Ericson, och sedhan Borgemestarenar, och
woro tesse effterscriffne, först tree Borgemestare, Jöns Gudmundson,
Anders Olaffson och Anders Henricson, Sedhan tesse effterscriffne
rådmän, Olaff Hanson, Moens Budde, Baggans Biörn, Anders Ruth, Anders
Karlson, Michil Nielson, Knuth Öning, Eric Helsing, Pedher Ericson,
Asmund, Mattz Crona, Jacop Pedherson, Niels bergson, och Heming
grönskalle, Aff menighetenne, the som nampnkunnighe äro, Henric Strå
bock, Lambrect Båding, Hans Weser, Simon skreddare, Longe [295] Niels,
Pedher Staffanson, Påwel skinnare, Gudmund skinnare, Eric smeltare,
Pedher Budde, Anders kötmongare, Mattz tunnebindare, Niels mattzson,
Lambrect Bårdskärare och Lasse Hass, Tesse och än tå någhre flere
bliffuo affhugne förste daghen,
Men annan daghen ther effter bleff Kätil scriffuare affhuggen och sex
eller åtta andre medh honom, Och bleffuo the dödhe kroppanar liggiandes
på torget ifrå Torsdaghen in til Lögerdaghen, Och war thet een ynkeligh
och jemmerligh syn, huru blodhin med watn och treek, som så åårs wara
pläghar, lopp i rennestenanar, nedh aff torghet, Ja, thet war itt
gräseligitt* och obarmhertigt mordt, så at aldrigh aff noghon Första
som Christet nampn haffuer burit, är sådan förra skeedt, ther en
haffuer så med itt berådt och betenckt moodh, gått til, och lätit dräpa
så mongha menniskior, vtan doom emoot sina egna eedhar, breff och
insegel, Och haffuer konung Christiern icke allenast dräpit them til
kroppen, vtan och, så mykit honom stodh til görendes, til sielena med,
i thet the så oförwarandes komo om halsen, och icke motte få noghon
Clerek, som them noghot vnderwijsa motte, til theras sielars saligheet,
thet man doch vppenbara mördare, Tiuffuar och röffuare i theres
yttersta förgynna pläghar, än tå kroppen warder förderffuat, må doch
sielen behållen warda, Men konung Christiern war icke så til sinnes,
vtan han wille förderffua bådhe lijff och siel, och gaff inghen
tilfelle til at noghot betenkia sigh, til sin dödh, Vtan lät, en stoor
part aff them tagha aff theres hws ther the woro på theres arbete och
intet ondt förmodde sigh, och föras strax på torget, och lät hugga
halsen aff them, som thet skedde med Lambrect Bårdskärare, then ther
stodh och rakadhe, tå han bleff taghen och förd på torget, och Lasse
Hass som stodh på torget ibland konungens knechter, och sågh ther vppå,
huru the andre rettadhes, och greet ther offuer, Therföre bleeff han
inryckt i ringen, och bleeff affhuggen, Och korteligha seyandes, alle
komo the obetenkt her om halsen, effter ther gick ingen doom före, som
skee borde, Och så dräpa bådhe lijff och siel, är itt gräseligitt mord,
när thet rett besinnat [296] warder, Så lät tå konungen vptenda en
stoor eeld om Lögherdaghen på Södhramalm, och lät så släpa the dödha
kroppanar ther vth, och brenna them vp, Lät så vpgreffua her Steens
dödha lekamen, som meer än itt halfft åår hadhe legat i jordenne, med
itt spätt barn, och lät them och medh the andra vpbrennas, Her Morten
Jonson prebendatus i Stocholm, war tilförenne aff jordenne vpgraffuen,
och thet giorde Erchebispen, Så wordo nu alle tesse brende såsom
bansmän, effter thet the hadhe warit Erchebispen emoot, och samtyckt at
hans slott wardt nedherbrutit, Men intet recknadhe konung Christiern
them för bansmän, när the hyllade honom för sin konung, Icke heller
recknades Biscop Vincentius och Biscop Mattz för bansmän tå the med
Erchebispen krönte honom, Men the skulle brennas som bansmän, Doch gudh
haffuer sådana intet förgätit, Tå nu borgarenar så affhugne woro, wordo
alle theres nöklar tagne ifrå theres hustrur, och bleffuo ther gulld,
silff, penningar, och alla besta warur vthtagna, såsom förbruttit gotz,
än tå at ingen doom war ther om gångin, Och hustrunar skulle tå behalla
husen på sin part, Och sedhan thenna förra affhugningen skeed war,
bleffuo monge affhugne, ibland huilka war Olaff Walram och Erland
Esbiörnson, Men the som på stoora Torget i galgan dagh frå dagh, hengde
woro, wiste man icke rettzligha taal vppå, Ty galgen war offta full och
siellan toom, Och the som hengde woro, woro mest aff the herremäns
tienare som affhugne bleffuo, och monge bleffuo vphengde med stöfflor
och sporar, som the komo inridandes i stadhen, så at vtaff hesten och i
galgan, thet ganska gräseligitt war,
Tå nw sådana gruffuelighit mord i Stocholm skeedt war, hadhe konung
Christiern bodh til Finland, och lät göra ther samaledhes, Ther bleffuo
tå affhugne her Åke örianson, Tönne Ericson, Niels Eskilson, och
Hemming Gadd, som tå war ther, med monga andra, Och Frw Chirstin med
noghra andra friborna quinnor, lät han fånga och the sändes sedhan til
Danmark, Och begynte så konung Christiern jw meer och meer läta
bemerkia sigh huadh han hadhe i sinnet, [297] at han wille platt göra
the Suenska til egna trälar, Estar och Hakar, och lät på biudha, at
ingen bonde skulle haffua wärior eller armbörst, Lät sommestedz tagha
them frå bönderna, och hugga them sönder, thet han hade med tijdhen wel
achtat at göra offuer heela riket, Medh Sueriges laghbook hadhe han och
noghot i sinnet, huar tijdhen hade honom tilrecht, Och såsom han som
herren war offuer motto blodhgirugh, så hadhe han och sådana
befalningesmän, en part som eens woro til sinnes med honom, ibland
huilka war Mester Ditterick then ypperste, Jöns Mattzson, Claes Holst,
och flere sådana, hadhe och lust see at thet Suenska blodhet ran,
Anders person som befalning hade i Örebroo, skickade sigh så ther, at
the ther bodde, woro gladhe aff med honom, Och tå gick för itt ordspråk
ibland konungens folk, at then Suenska bonden kunde well gå widh
ploghen med ena hand, och itt träbeen, Och mong flere sådana ordh, woro
tå i brwk, som huar man wel weet, Och theres hoffmän som affhugne woro
thordes ingestädz retzligha duka sigh vp, Allenast war Seuerin Norby
theres tilflycht, Och effter thet Scara sticht och Strengnes sticht,
woro nu Biscop löös, Therföre skickadhe konungen Mester Ditterick til
Scara, och Biscop Bellenacke til Strengnes för Biscopar, Merkelige män
bådhe til sådana embete, Thet the medh gerninganar wel bewijste,
När konung Christiern hadhe alt bestelt i Stocholm, med embete och
befalningsmän, som han på then tijdh bestella wille, giorde han sigh
redho til at dragha offuer land och til Danmark igen, Och allestädz
ther han i städerna komma skulle, reestes galge vp, på torghet, Ther
war Claes Holst Capitenere före, Han bleeff och sielff effter konungens
befalning vphengd i Sudherköping i then galgha han hadhe vpreesa låtit,
och hans eghen scriffuare med honom, och en aff hans tienare hengdes i
Linköping, och en i Vastena, Så kom tå konungen til Linköping och hölt
ther sina Jwl, Ther effter kom han til Wastena, och lät ther qwartera
Swen Höök, och Pedher smedh, Och när han kom til Jöneköping, lät han
ther affhugga Lindorm Ribbing, och noghra andra, Besynnerligha lät han
[298] ther affhugga tw barn aff Ribbings slecht, Thet ena war widh åtta
åra, thet andra fyra eller sex åra gammalt, Ther effter kom han til
Nydal kloster, ther betaladhe han så i herberghet, at han lät drenkia
Abboten, med någhra aff hans brödher, På thet sijdsta kom han tå til
Danmark igen, Och war thenna hans reesa ifrå Stocholm och til Danmark
sådana, at ää til huadh stadh han kom, ther moste jw någhor låta
liffuet till, Så at hwar och en förståndigh man wel merkia motte, at
han Suenskom mannom een plågha wara skulle, och itt rijsz ther Gudh
them medh straffa wille, Men loffuat ware Gudh i euigheet, som haffuer
kastat thetta rijszet i eelden.