Olof von Dahlin

Texten är tillkommen 1732-1734. Maskintexten är inskannad från Olof Dalin: Then Swänska Argus. Utg av B Hesselman och M Lamm. Del I-II. Sthlm 1910-14. Den är tillkommen inom ramen för projektet "Bidrag till en nysvensk textbank på data". Carin Östman har ansvarat för inläsningen.

Texten är från början inläst och formaterad med ett stort antal markeringar för förkortningspunkter, kursiveringar, rubriker, citat m m. Texten har här rensats av Lars-Olof Delsing. Därvid har specialmarkeringarna tagits bort. Något enstaka ovanligt specialtecken kan fortfarande dröja kvar i denna textversion. Notapparatens jämförelser mellan de två utgåvorna finns i texten. Vid överföringen bearbetningen av den ursprungliga maskintexten har varianterna angetts med en parentesnotation som ibland lämnar en del i övrigt att önska.

I huvudsak föjer dock texten FsvTB:s principer. Ändringar är markerade inom hakparenteser och urspunglig text står inom klammer.

THEN SWÄNSKA
ARGUS
N:o I.
Ingen lärer kunna neka, at ju sådane Skriffter hafwa stor nytta med sig, som, på ett angenämt och lustigt sätt, föreställa Lärdomar och Wettenskaper; Derföre hafwa och de gamla, under roliga Dikter, liufliga Samtahl eller nöysamma Historier, underwisat Folket om Dygden, och likasom skiämtewijs förehållit dem alfwarsamma Sede-Läror. I nyare tider, och än i dag, se wi äfwen, hos kloka Nationer, sådane Skriffter med mycken nytta utgifwas och älskas. Men fast än hwarken de gamla sådane Läro-sätt skulle älskat eller nyare frägdade Folckeslag dem älska, så wete wi dock at Hof-smaken och Läckerheten {är} [äro] i wårt Land så {allmän} [allmänne], at en torr ock snörrätt Sedo-Lära, som icke, ehuru billigt ährende hon hafwer, likasom smickrar och lissmar sig in i den högmodiga efter-tankan, måste med all sin wyrdighet gå in genom det ena Örat, och ut genom det andra. Hon anses som en wälförtient Undersåte af en Monarch, hwilken är således förut intagen af wissa Favoriter, at erkäntzlan för denna smickerlösa Tienaren blir ledsam och stadnar i nådiga Ord, samt hemlig glädie at slippa honom.
Det är icke nog, at Sedo-Läran behöfwer likasom med skiämt söka sig förtroende hos Folcket, hon bör ock wara

2 ombytelig i sine gestalter, åtskillig i Skrif-Arter och altid taga nya wägar, at genskiuta de på Dårskaps-Bahnen löpande dödelige. Som Odygden dageligen upfinner nya sätt at giöra sig behagelig och insmyga sig i Menniskiors Sinnen, så bör Sedo-Läran deremot wara omtänckt, at med nya påfund uptäcka sådane Konst-Grep och wisa huru lätteligen Menniskior kunna låta narra och bedraga sig.
Til den ändan hafwa några Personer, som fast de sielfwa icke äro ostraffbare eller i Dygde-Läran myndige {Catoner} [Catones], likwäl hålla Gudz ähra och det Allmännas Nytta för sitt ändemål, nyligen öfwerenskommit at under Namn af {en Frispråkare} [then Swänska ARGUS] samla fria {tankar} [Tanckar] och opartiske upmärksamheter öfwer {allt} det, som sådant förtienar. En Publici Wän kan icke annat än gilla en så oskyldig afsikt, äfwensom en odugelig Republiquens Medlem, om icke uppenbarligen dock hemligen, deröfwer knorrar.
Fast moraliske wärck äro {rättnu} [i wår Tid nästanA] oräcknelige, så håll dock til goda, Läsare, när du får något nytt, och wet at en menniskia aldrig förofta påminnes {til} [om] sin plikt och skyldighet. Du märcker wäl at detta Arket skal tiena likasom til Förspråk för det öfriga, som efterkommer, hwaruti en Handtwärcks-Auctor skulle biuda til antingen med Hot eller Knäfall at {söka} [sökia] din bewågenhet, men förlåt oss, at wi {giöra} [giöre] intetdera. Wij förmoda din Billighet, när wårt werck sielf talar för sig. Intet biude Wij til at utpråla det med andra {färger? } [Färgor], eller at gifwa dig i begynnelsen en annan intryckning

3 derom, än det förtienar. Duger det, så tro wi, at du låter det duga. Duger det ock intet, så har du skiäl til at missgynna detsamma ,och då woro för oss dubbel skam, at först tigga din Nåd, och sedan ingen få.
Med alt detta, och ehuru Wij språka med dig, Läsare, så finne wij, at det första Arket är det {allraswåraste} [alldraswåraste] at skrifwa, ty wi weta intet genom hwad behageligit ämne eller ord wi skola komma i din bekantskap och förtroende. {Wämies} [Wämjes] du wid den första Complimenten, så kan i ditt tycke hela wårt omgenge bli skiämt. Och af det första Arket kan du dömma om det öfriga.
Den första inbillningen, man får om en sak, behålles gerna qwar i Minnet. Så går det til i werlden, men det är orätt. En Präst, som kommit i rop för sina predikningar, kan wäl få wara owulig sedan; ty man törs intet tro sina egna öron, om han slarfwar aldrig så mycket. Orsaken är, at när man tror det han predikar wäl, så intränger sig äfwen på samma räkning den tankan, det han aldrig kan predika illa. Huru mången mager Vers har slunckit med på kiöpet och wunnit beröm, ja Förundran, för det Poe"ten fått namn af god och förtreffelig? Altför långt blefwo oss nu, kära Läsare, at upräkna hwad {stora wärlden} [stort wärde] en förutfattad tancka kan sätta på en owärdig ting. Fram bättre lärer gifwas oss tilfälle at tala derom. Twert om betages somligom all förmåga til at giöra wäl, sedan de en gång hållits före at intet duga. Det är rätt löyeligit, at man will neka Folck bättra sig, ty på det sättet skulle wij intet få lof at skrifwa bättre längre fram, än nu i begynnelsen; Men wi skole ändå giörat, om wi kunne.

4
Wij willia bringa Läsaren til at annorledes dömma om detta wärcket, än om de Skriffter, som utkomma med Auctorernes namn, derföre sättia wij dem intet ut. De skola nu giöra wäl at läsa Arken för deras wärde och intet för Auctorens skull. Woro wåra namn dem bekante, så behöfdes intet mer; Ty då sade den, som hade god {tanka} [tancka] för oss alt gott om wåra skriffter oförskylt, och en annan, som hade ringa tycke för wåra personer, skulle tro at ingen Rad deraf dugde, effter wi hade skrifwit dem. Härwid hafwa wij aldeles ingen afsikt på de små begrepen, som fatta tycken om Böcker effter den förstas mening, som för dem talar derom, utan så {ledes} proppade Hiernar gå Wi förbi. Om en myndig Man antingen berömmer eller lastar wårt Werck för en bakslug semper concedens, hwilken fattar hans ord som {ädla stenar} [Ädla-Stenar], så låte Wi Narren löpa med sine tidningar. Han kan til äfwentyrs strax derpå få höra en myndigare, som talar twert emot.
Ingen må förundra sig, at wi i början giöra små Påminnelser til wår fördel. Wårt Kännetekn är at intet skrymta. Säije wi, at wi skrifwa detta til wåra Landzmäns tienst och gagn, så liuge wi intet; Men wiste wi förut, at ingen skulle tycka derom, så skarfwade wi faseligen, om wi nekade, at vi icke hellre låto blifwa alt Arbete, som derwid förefaller. Narrar wore wi, om wi skulle bry wåra Hufwuden, beswära oss med Correcturers genomläsande och på köpet kan skie komma i mistning af Penningar, som gerna skier med det, som tryckes på Swenska, om Wi wiste at Wi intet annat wunne dermed, än få höra, det wi skrifwit en elak Bok? Neij, wi bekänne gerna, at det skall fägna oss, om man

5 will med wälbehag ansee wårt upsåt och döma skiäligt om wåra Ark.
Det är nog lättare at skrifwa en stor Bok, än gifwa arktahls ut Discourser: I en Foliant, som består af många Alphabeter, kan ursäktas, om några gånger på åtskilliga ställen det samma och samma säijes, om et Capitel eller del är ey så wäl utarbetad, som en annan, med mera; Men i ett Ark observeras snart, om det är wäl eller illa skrifwit. Man skall i så få rader innefatta en wiktig sak, och framdraga det bästa som derom kan säijas, altid lagandes at Läsarens smak blir förnögd i det både saken och skrifarten är behagelig, så at Folket får så stor Lust at läsa Arken, som de hafwa at weta nytt. Derföre om alla stora Böcker skulle komma arktahls ut med det innehåll en dehl nu hafwa, så blefwo säkert många Ark ratade, som det tör hända skier med wårt {wärk} [Wärck].
Men ehwad flit och möda här wid fordras, och ehwad öde Wårt Arbete nu blir underkastat, så ha wi dock hälst welat blifwa vid det sättet, at kringsprida Sedoläror och hwad elliest nödigt finnes at omtalas, ty ett ark kan bli läsit, när det är ensamt, som i en Bok intet efftersöktes eller märktes mer än åtskilligt smått i Herr Rudbecks Atlantica af några Antiquarier. Dessutan förgätes och misswårdas en Bok snart nog, men desse effterhanden utkommande Arken hålla Folket altid i wäntan om något nytt och med det samma giöra til äfwentyrs godt gagn, när de stundom träffa sådane Läsare, som de angå. Änteligen har man wid lösa Arks utgifwande bästa tilfället at råka på en Odygd straxt hon märkes, hwilket sig elliest ey gerna låter giöra.

6
Det är sant at Calumnia är gerna Comes Calami, men man beskyller oss här i Swerige i synnerhet för en särdeles lusta at tadla på hwad som skrifwes, och sannerligen {fruktas} [frucktas] billigt at många nyttiga Arbeten saknas derföre, at man intet welat arbeta sig til förtret. De äro intet många som hafwa Magan starck nog at smälta [alla] Critiquer. En förnufftig Läsares påminnelser är obilligt at förtryta; Men då går skammen på torra Landet, när dumma, oförståndiga Hufwuden giöra sig en oförnufftig ähra af, at sättia sina Noter wid en skrifft, som de icke mer förstå än en del wåre Stor-pratande Statister weta Furstars Interessen; och si det wil mera Konst at lida.
Om något i dessa Arken skulle förekomma, som liknade en Satyre, så bedia wi dig, k. Läsare, intet tro, at wi förluste oss i något ohemult bitande skiämt; men {wi willie} [wilje] biuda til at begabba fåfänga och last, så at Folket må få Hat eller åtminstone mindre Lust dertil. Det är bekant, at mången intet älskar det Satyriske Skrif-sättet; Men så står dock fast, at när det blifwer innom sina skranckor, är det intet utan sin stora nytta. Huru offta hafwa Missbruk, som sig welat inrita, blifwit derigenom qwafde, at förnufftigt Folck dem begabbat? At grundeligen, dogmatice och Bröstgenges gå på galenskapen löst, är wäl; men, kära, huru månge begripa wåra skiäl eller vilja raisonera med Oss? En nakot sanning hyser man i Sop-wrån. Wi hade litet at säya, om Wi allenast bewiste at twå och twå äro fyra. Hwem wiste icke utan oss, at wi skole

7 täncka på döden? Wi wilje ock icke bestyrka wårt tahl med Kyrckio-Fädernes och andra Lärde Mäns wittnesbörder eller bestyrka Sanningen med en annan menniskias Myndighet; ty det synes oss fiollugt at bygga på Authoritet i saker, som ärkiänna Förnufftet för enda Domaren. Kunne wi öfwertyga dig, k. Läsare, at Måttelighet är en wacker dygd med andra skiäl, än det at Aristoteles så skrifwit, skole wi gärna giörat. Dessutan wilje Wi altså understödia Wår Mening om en warsam Satyrisk Skrif-Arts Nytta med sielfwa det menniskliga sinnets Beskaffenhet: Menniskian är högmodig, hon will intet gerna föracktas, ware huru det vill. En alwarsam Förmaning at aflåta sina Fel afhörer hon både i Kyrkan och annorstädes med lika så stor Heder, som förr, men åtlöyet tager henne på sitt swaga. Hon täncker så: Jag har en sådan last, som denne Moralen begabbar, jag måste nu ändra mig, på det förståndigt Folck ey må lee åt min galenskap och i sina Hiertan hålla mig för en Narr. Tro säkert det nappar bättre.
Wij lofwe hwarje Weka ett Arck, om Gud förlänar lifwet och hälsan, hwar uti Wi ärna tala om alt hwad wi mena lända til wåra Landzmäns nöije och nytta. Skullenågon behaga 6understödia wårt arbete med nyttiga saker, eller påminna och wid handen gifwa något, som borde omröras, så sändes sådant til Factoren Herr Lochner på stora Ny-Gatan och ställes Utanskriften til {Frispråkaren} [then Swänska ARGUS]. Wij skole giöra wåra Correspondenter alt nöije effter wår förmåga och med tack-samhet ärkänna deras benägenhet.

8
På det man med så mycket större säkerhet må lofwa Continuationen af dessa Ark, önskar man hälst at få Pra"numerationer af dem, som äro hugade at läsa och köpa dem. Hwadföre man underrättar hwar och en, at hos Factoren Herr Lochner på stora Nygatan och Boktryckaren Schneider emottages för hela hret {6 daler kopparmynt} [7. Daler Koppar Mynt]. Eljest säljes Arket för 2. Öre S<Mynt.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o II.
Min Läsare, din nyfikenhet at weta uphofsmannen til de i Gazetten utlofwade Papper, under namn af den Swänska Argus, förbinder mig ingalunda at uptäcka mig närmare för dig. Icke desto mindre wil jag intet aldeles lämna dig i owisshet om desse Arkens härkomst, på det du intet må hafwa någon owärdig Auctor misstänckt derföre, dem til nachdel och Förläggaren til skada.
Sedan några redeliga och wälsinnade Män funnit för det allmänna bästa helt nödigt och nyttigt at, genom allmänna skriffter, föreställa hwar och en sådane saker som ingen bör försumma at täncka vppå, hafwa de beslutit at twänne gånger om weckan sammanträda, då de meddela hwarannan sine tankar, som sedan uptecknas och til trycket befordras.

#10
Ledamöterne af detta sällskapet äro fölliande: Den första är en Hofbuss, begåfwad med alla sinnes och kropps förmåner och lärer för de öfriga mina Auctorer wara förtreffeligen nyttig, emedan han knapt öpnar munnen, förrän alla lyssna effter i hwad Planet wij bo, om jorden skall flyttas åt Jupiter, eller om Venus skall träda oss närmare: Dock när orden komma fram, äro de fulla med skiäl och förnufft, så at han är af alla älskad. Han har hafft en god upfostran och tilbrackt all sin tid i Hof, der han hafft tilfälle at giöra sig om det lefwernets beskaffenhet noga underrättad. Han wet huru man skall omgås med stora Herrar, huru man på sina fingrar bör weta deras swaga och styrcka; huru slipprige steg en Hofman har at gå, huru många försåt ställas för en favorit, huru oroligt det är, at bibehålla gunst, huru mörkt och obekant en intrigue plägar spelas, huru man bör syffta på ett, men mena ett annat, hwad försichtighet man i all ting bör bruka, hwad Ministeren har at innebära med mera. Han känner Fruentimmer så noga, som någon menniskia och har deras wåldsammaste passioner målade i sitt sinne, så at de icke med sminck eller utklädningar kunna döllia sig för hans ögon; kan således wäl omgås med dem utan at råka i fahra. I öfrigit är han wäl wäxt, har liflig hy, stora blå ögon, skön näsa och blodröda läppar. På hans ben tyckes mig at han måtte heta Ehrenmenu"et. Fåfengt skulle jag säija hwad kläder han har, ty de äro underkastade en beständig obeständighet och sällan like. Men som detta allenast är en wana af föga effterfölgd, när yppighetz förordningen blir effterlefwad, så 11 giör det intet til saken hos en förnufftig man, hwilken jag redan nästan så mycket känner, at jag altid wågar säija ut hwad han talar.
Den andra är en Soldat; som tyckes heta Hiertskott. Spak som ett Lam, och grym som ett Leijon. Fromhet och tapperhet äro hans Swenska lösen. Af Sagorne finner man, at han liknar många de gamla Swenska, och at hans förfäders blod lefwer i hans ådror, fast han icke skryter deraf, at han drager Fädernet af Ulfwar och Mödernet af Dufwor. Han är en riker Man, som nu tagit afskied och skiöter mera om at hushålla på sin gård, än at kriga. Med plogen ritar han nu bättre ut sin förtienst. I tiugo åhr har han fölgt kriget, hwarest han wjst at han hafft hierta i bröstet; Nijt för sitt fädernesland och försiktighet i sina wärf. Han wet at tala om Soldat lefwernets beswärligheter, och förargar sig öfwer de oförsöktas näswishet och falska bravourer, gifwandes altid när tilfälle yppar sig, åth unga Soldater, gamla bepröfwade reglor, hwareffter de kunna lämpa sit martialiske lefwerne, om de willia.
Den Tredie är en lärd Man, af hwilkens Physionomie jag kan dömma, at han heter Hiernbrott. En löylig Person at påsee, ty Peruquen sitter mäst på sned och kläderne i owårdsamhet, men du skall aldrig tro, min Läsare, hwad witterhet som bor i det magra hufwudet. När han först kom i sällskapet, begynte alla skratta åt hans sällsamma upsyn, menandes det wore en Pedant från någon Academia, ty grillsprängd ser han ut, men sedan han kom i

#12 bekantskapen, begynte hwar och en sanna det gamla ordspråket, at man ey skal skåda hunden effter håren. Han är en sund Theologus, stark Philosophus, beläsen Historicus och lyckelig Poe"t. Woro han så behagelig i utwärtes åtbörder, som i desse stycken, så höllo jag honom för den ypperste af mina alstrare; men jag tål intet något som gier mig magwärk wid första åsynen. Dock påtager jag mig icke här at drifwa det städningen och alt hwad til omgängeskonsten hörer, är oumgengeligt, ty innan jag wet ord af, kan jag få ett helt Regimente af wåra Lärda på halsen, som med Syllogismer kunde qwäfia mig obereddan. Jag lämnar dem fältet så lenge. En annan gång kan jag laga mig till at tala både om detta och mera. Med alt detta är Herr Hiernbrott en förtreffelig Man, hwilket jag dömer af den berättelsen han giör om sitt lefwerne: Fadren, säger han, war en Bonde, som effter han hade några Silfkappar, Kopparkettlor och plåtar liggandes, wille änteligen ha sin Son til Präst. Bönder ha ock äre-girughet, ja nedrigt folk håller för gement wara at lära handtwärck, mycket mera at plöija. De Swenska willa gerna wara herrar. Så snart han genom Scholan hint til Gymnasium, gick han Sokne-gång och lärde konsten at tigga, som icke litet ökte hans mod; Men när han kommit til Academien och med första läppiandet smakat Lärdoms källan, tror han, det icke så högfärdigt kräk andades under Solen som han. Det går så gerna: Ju mindre wi weta, ju mera wij yfwoms. Wid Academien blef han straxt lärd och tyckte det Professorerne ey hade mera at säija honom, men blef dock qwar

#13 at lysa på Parnassen, och war äfwen af mångom i 10 åhrs tid hållen för ett Himmels-tekn. Derpå wille han begifwa sig i Cronans tienst och redde sin hiässa til at där emottaga samma Lagerkrantzar som på Helicon, men, ack! han fant at han kunde ingen ting. Han märkte tämmeligen sent, at han ingen förundran förtiente, ty mästa delen af hans lärdom war inpracticabel. Twert om, man log, at han talade så mycket i wädret, derföre blef han så förtretad, at han studerade om igen och giorde Gud ett löffte, at om han en gång kunde få rent hufwud och otwingat förnufft, skulle han aldrig täncka på annan lärdom, än den som kunde wärkställas eller hwarmed han kunde gagna sig och sin nästa. Det har ock lyckats honom, så at han nu will det de swåraste sakerne, som en del lärda giöra obegripeliga, kunna begripas af sielfwa qwinnokönet. I Theologien will han icke allenast wara Dogmaticus och Theoreticus, utan ock Practicus. Lämpandet och wärkställigheten håller han för oskilljaktig från en rätt wettenskap, derföre är denna Mannen särdeles i mitt tycke.
Den fierde är en Advocat och gammal Man, som sedan han lagt god grund i ungdomen wid ett berömt Universitet i Juridiska Saker, har tilbrackt sin öfriga tid med Processers drifwande. Han äger en besynnerlig qwickhet, hwartil sedan förfarenheten kom, rycktet om hans skickelighet sig så utbredt i riket, at eho, som råkade i någon träta, genast sökte honom. I den tiden tog han namn af Gyllenbalance. Han har hwiskat mig i örat, at han warit mäktig til at sättia hwad färg han

#14 wille på en sak, så at den bästa domare hade swårt at utleta rätta sammanhanget och så wahn wid Processen, at han kunnat chicanera alla andra. Ehuru halt sak och skarpsynt domare han hade, så ägde han dock så gode bekantskaper och wiste så wäl wägarne, at tiden kunde utdragas tils han fick utspöka nya konster, understödde med wicktige skiäl utur Principalens pung. Således är Herr Gyllenbalance i stånd at gifwa mig uplysning om rättegångens bruk och missbruk; Men jag hörer honom så mycket hellre, somhan nu 9är en stilla och Gudfrucktig Man. Han hatar sitt förra Handtwärk, ångrar och beklagar at han brukat sådana Räfstrek för rättwisan, sitter nu i roo, giör alla gott, som honom behöfwa, och skaffar sig wänner af den orätta Mammon, han förwärfwat, menandes utan twifwel at gifwa Gud igen, det han tagit från Menniskior. Han är en tilflyckt för nödlidande, och en upriktig rådgifware för de enfaldiga. Han är nu mera ingen Advocat. Hans wälmening lärer du, Läsare, effter handen utur mina papper få see, så at jag ey mera behöfwer beskrifwa den samma.
Den femte är en Köpman, som kallar sig Patriot. Sällsamt Handelsnamn! När jag beskrifwer honom, lärer man förundra sig deröfwer: hå, lärer man säja, det är en Interessent i Ahlingsåhs, Cattuntryckeriet, Linne-Fabriquen eller någon annan Societet, som är delacktig af 5 proCents-Medlen; Men det är han fuller icke, så mycket jag wet, utan ändå en gammal, ährlig, förståndig, redelig och wälmenande Köpman. Han {har} [hafwer] rest wackert i ungdomen, tient på twå de förnemsta 15 Contoir i Europa, förstår således både andra Staters intressen, wet at tala om deras handel, effecter och Manufacturer, som ock Sweriges styrka och nu warande handel samt kan säja, genom hwad medel, den reelle handelen må försättias på bättre fot, til Rikets och inwånarnes nytta, upkomst och förkofring. Han lärer gifwa mig sådane underrättelser, som torde hända, gagnade både land och stad, der de togos i akt. De öfrige lämnas obemälte denne gången: Gifwes tilfälle, tör jag wäl också gifwa dig deras beskrifning.
Häraf ser du nu, kiäre Läsare, mina fömämsta Auctorer, men om jag något allmänt och widsträckt beskrifwit dem, at du icke nog blifwit wis deraf, så wet dock, at jag giort min skyldighet.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o III.
God dag, Swenska Fruentimmer! Det war länge sedan man gaf Eder från trycket en så förtrogen helsning. Wåra Lärda synas oförsiktiga i det de antingen skrifwa det I icke förstån, eller ock gå Ehr aldeles förbij, liksom den Satzen intet woro sann, at den som står wäl hos Ehr, kan uträtta hwad han wil. Edert Kön tyckes undertiden styra och beherska hela jordklotet och Eder Gunst är mångens lycka, antingen han är lyckan wärd eller intet; Derföre är jag nu så slug, at til Ehr ställes ett af mina första ark. Den ähran tilkommer ock wärkeligen ett så ädelt kön at få första Visiten, och jag hoppas at I tagen mig wäl emot. Dock at I icke mågen förakta min stora ödmiukhet, så will jag säija Ehr, at jag icke kommer til Ehr, som en smickrande Cavalier, hwilken ärnar med falsk ödmiukhet, söta ordalag och liufligt flaterie winna Eder wänskap. Sådant a la mode-kram ware långt ifrån Argus! Ney, jag kommer som en förtrolig och upriktig rådgifware, at wisa Eder dygde-wägen och lära Eder wackra, ärbara samt Edert wäna släkte anständiga seder. Än säger jag mer, ty jag kan icke inbilla mig at I blifwen misslynte

#17 öfwer en wälmenande Karl: Jag kommer til Ehr, som en alfwarsam Pra"ceptor, hwilken täncker icke på Gra"ska med högtrafwande obegripeligheter, utan på ren Swänska med enfaldiga läxor förehålla Eder Edra fehl, odygder och oanständiga upförande, om sådant skulle märkas, och ingen ting för liufliga ögne-kast skull sticka under stolen. I kunnen icke illa uptaga, om jag säijer alt det jag wet och afbördar alt det mig på hiertat ligger, ty då är jag Eder lik. I hafwen ont före at twinga Eder, så har jag. När I sen gubbar fählas galne som ynglingar, så blifwen I harmse, det blir ock jag. När I sen poikar löpa med skiägg, så len I, det giör ock jag. När j sen katten predika om samwete för råttorne, så bringens I både til harm och löije, det giör ock jag. Tro mig, wij lära wäl förlikas, och om I giören ett med mig, så skola Manfolkens laster bo trångt. Snart woro de Jättarne kullslungade, om I haden samma mening som jag, och man skulle då snart få orsak kalla Swerige de dygdigas och ädelmodigas Boning. Somliga säija ock wärkeligen at på Edert upförande beror Riksens upkomst eller undergång; Men detta får jag en annan gång skiärskåda och afdömma. Det är en almän fråga, jag wil gå til de besynnerliga: Hwarföre will Fruentimret med flit misstänkas för det, som intet duger, änskiönt det är stundom oskyldigt? Månne det är någon ähra, at hållas för odygdig? Herr Ehrenmenvet, som känner Ehr, Swenska Fruentimmer, bettre än I sielfwe, war i går vti wårt samqwäm, skräckelig förtretad öfwer denna wahnan. Han wille intet denna gången tahla om Eder Lättia och fåfenga,

#18 men ifrade starkt, at I icke weten i akt taga de ädla förmåner, som Naturen Eder tillagt, utan med flatt wäsende taga Ehr ett Herrawälde, som blänker Eder i ögonen, men för de klarsynte är fullt med fläckar. De Beskiedeliga undantagandes, sade han, arbeten I derpå med händer och fötter at Ehrt Kön må föraktas. Han tager så stor del i Ehr heder, at han berättade sig warit i åtskilliga enwiges kampar för det at man än kallat Ehr {papegoijor} [papegoyor], än swåra nödwändigheter, än lustiga plågor, etc. Hwaremot I giören ingen ting til Edert förswar; Men twertom äro någre utaf Ehr som slå sig så lösa, at hela staden blir upfylld af eftertahl och elaka gissningar om deras lefwerne, ty för någre dagar sen sade Herr Ehrenmenvet sig warit i sällskap hos en wiss Herre, jag må wäl nämna honom, det war Herr Tålmodig, hwars

#19 Fru Kättia Sällskapslik är bekant i hela staden för ett lättfärdigt stycke, fast jag icke warit så när at jag just wet om hon sådan är. Hon hade låtit sammankalla ett sällskap effter hennes smak, hwar ibland äfwen war mycket beskiedeligt folk. Om deras tidzfördrif wille han intet tala, men berättade allenast att Frun war så färdig i Kortblandande och spelande som någon Filou, och at han såg sådan färdighet i hennes fingrar til slögder, at om hon skulle lagt sig på någon nyttig handöfning, hade hon der med gått ganska wida. Hon war så tahlför, {läwis} [leewis] och munnwig at hon upmuntrade laget och upwäckte med sine infall allas löye. Hade hennes tunga, sade han, gått ut på dygdeläran, så hade det giort i allom en dubbel intryckning; men efter hennes wältalighet, war den lyckeligast, som giordt största framstegen i lättia och fåfenga. En ting wände hon bort med annat tal, när den bracktes på bahnen, det war Gudelighet; En ting tåhlte hon platt intet omtalas, det war ärbarhet; och en ting slarfwade hon så hastigt öfwer, som Sprätthökarne, när de skola framsäija en wältalig helsning, det war hushålls wett. Med karlar skämtar hon öfwer anständigheten utan all blygsel. Med alt detta berömmes Fru Kättia Sällskapslik af sitt kön, som en hurtig, liflig och angenäm Fru. Hennes omgänge skattas för en lycka. Skall något roligt ställas an, måste hon wara med, etc. Hwarföre giören I så, mitt ädla Swenska Fruentimmer? Kan icke hon få galnas för sig sielf, och om ingen af Ehr tilbeder och rosar henne, så lärer hon wäl bringas på andra tankar. Wijsen I, at Edra händer och munnar äro fallne til bättre saker, än det lappriet hon öfwar, hwilket så illa utropar henne hos de alwarsamma. Om hon hundra gånger icke woro sådan, som

#20 rycktet går, så bär hon dock namnet. Hennes Man Herr Tålamod deremot går som en {skuten} [skiuten] Örn. Han heter Hanrey, och jag frucktar billigt at så är, nog är liknelsen därtil stor. Men fast än, om han det woro, rådde han aldeles intet derföre mer än det barn i natt föddes. Om hon är lösaktig, skall han bära skammen derföre? Skall han stackare umgälla hennes odygd? Om wårt Fruentimmer will altid sätta god färg på sådane sitt Köns förbrytelser och aldeles kasta skammen på Männerne, så {lämnar} [lemnar] jag hwar och en at efftertänka, om icke det är en misstänkt Sak; ty jag påstår at de då slätt intet willa bortjaga den Friheten som de engång tagit sig. Men om de wille så säija: Jag beklagar den stackars Mannen, som råkat ut för en sådan lätt tingest. Hennes sällskap står oss intet an, Hon är wårt kön en skamfläck, etc. Sij då bewiste de, sade Herr Ehrenmenvet, at de icke togo dehl i fru Kättia Sällskapsliks wanryckte, hwilken de nu ursäkta och hägna. Jag wet redan förut, at jag lärer få öfwerlopp af Hanreyer och medan jag kommit på detta ämnet, så kan jag icke förtiga en liten lapp, som i går blef mig tilskickad, han lyder så:
Til ARGUS.
Min Herre!
Såsom jag förnummit det min Herre låter sig de nödlidandes trångmål gå til hiertat, så wil jag i min nöd härmed til honom taga min tilflykt. Jag må beklaga mitt swåra öde, ty i stället at jag i mitt giftermål skulle bli en hederlig man,

#21 så märker jag både i kyrkan, på gatan och i samqwäm at alla giöra tekn och mysa efter mig. Min Herre förstår wäl min mening. Jag är icke så boklärd, at jag kan utreda mig härutinnan och om jag det än woro, så kan skie det hulpo intet. Men käre Herr Argus giör Edert bästa, at jag åtminstone må få en liten tröst i mitt elände. Jag förblifwer etc.
Intet förstår jag rätt denna obekanta Personens mening, men jag kan nästan swärja på, at han har samma siuka, som jag har ofwanföre sökt bota. Jag wet intet hwad jag skall swara honom annat, än jag ber Ehr, kära Fruentimmer, at om I fån spaning på hans hustru, det I skiämmen ut henne och säijen henne midt i synen, at hon icke är wärd Ehrt omgenge. {Den Swänska} [THEN SWÄNSKA]
A R G U S
N:o IV.
En wettgirug önskade sig en gång den gåfwan at kunna see hwars och ens tankar. Han fick henne ock af en obekant kraft, som skiänkte honom en Mössa, at så ofta han den samma bar, talade alla til honom sig owettandes som de mente; Men den stackars Mannen blef snart nog ledsen wid sin Mössa, ty med hwem han talade, fick han altid nya förtretligheter. Sågo hans arfwingar honom, så kyste de hans hand och önskade honom döden. Besökte han sin wän, så tog denna honom i hand och skiällde honom för otidig och obeqwäm. Ja hans skiöna hustru sielf, flög honom i famn och önskade honom långt frånwarande. Korteligen, til hwem han wände sig, fick han bannor, sorg och bekymmer, til dess han förifrad kastade sin Mössa på eldbrasan, som intet wiste at smickra, utan altid oroa honom med den ledsamma Sanningen. Jag tror ock säkert at okunnigheten om andras tankar för oss, bidrager mästadelen til wårt nöije. Låtom oss derföre nöija oss dermed och intet begära see in i andras hiertan, på det wi {må} [måge] undwika oro, som elliest ofta nog besöker oss. Men i medlertid, fast än Argus intet äger den omtalte Mannens Mössa; så är han dock så skarpsynt, at han tiltror sig säija det ganska mycket liuges i dag öfwer hela wår stad

#23 och rike. Det skier så flera dagar, tänker du min läsare. Men intet så dierfft och öfwerflödigt som i dag. Huru då? Jo men. Nu på Nyåhrsdagen går en, som intet bekymrar sig mer om den andra, än jag om stora Mogol, och säijer doch åt hwem bekant han råkar, at han af alt hierta önskar honom i detta begynte åhret, hälsa och wältrefnad. Den som i sitt samwete intet skiäms wid at önska sin fiende slag och stickfluss, ja döden på stunden, går i dag til honom och liuger honom midt i synen, säijandes: Jag försäkrar at ingen tager större del i min Herres wälgång än jag, derföre är ock min upriktiga önskan at den stora Guden wille bibehålla honom wid hälsa och krafter samt förläna honom alskiöns lycka och wälsignelse, ey allenast i detta, utan så många åhr, som knapt någon menniskia lefwat.
Är icke detta at liuga skamlöst? det underlåter ju icke at wara en grof osanning, fast han talar wackert? Men stor sak, det giör mig ändå gott at orden äro Christelige och det fägnar mig när jag ser och hörer folket, efter gammalt fromt wijs önska hwarannan gott, man må nu ha mening dermed eller intet. Beware mig dock Gud före at tro annat än at ju månge upriktige giöra det af hiertans grund; Hwad fägnad är det icke då, när den ena redeliga betygar den andra sin innerliga glädie öfwer Gudz beskydd i den framwekne tiden och önskar honom det samma med rena suckar i den tilkommande.
Detta betraktades sidst i wårt sällskap och wid samma tilfälle utbrast wår ährliga Patriot i fölliande ord: Det ligger wäl mackt på, sade han, at bedia Gud alla dagar, men jag

#24 tilstår at jag med en särdeles andackt wid hwart åhrs början önskar Gudz beskydd och wälsignelse öfwer wår nådige Höga Öfwerhet och {kära} [kiära] Fädernesland. Om I, mina wänner, det tilstädien, begär jag, som en ledamot af Edert wärda sällskap, få anmoda Argus at kringföra min upriktiga Nyåhrs-Önskan.
Denna Herr Patriots påminnelse behagade hela wårt Sällskap öfwermåttan wäl ibland hwilket ingen är, som icke hyser samma hiertelag som han för Konungen, Drottningen och Fosterlandet, så at hwar och en sände til mig i förrgårs sin Nyårs-Önskan. Fast än jag nu intet wet om jag får den Nåden at betyga min nijt för min Öfwerhetz egna Ögon, så skall jag dock derigenom söka at upmuntra andra til samma hiertinnerliga Lyck-Önskan.
Effter Herr Patriot först gaf detta Förslaget, så will jag ock först hans önskan införa:
När jag eftersinnar huru den barmhertiga Guden, under hela wår Fridälskande Konungs Regemente, wälsignat wårt k. Fädernesland med frid och rolighet, samt lämnat oss tilfälle at tänka på landets förbättring, som så swåra plågat och aldeles utarmat war, kan jag ey annat för min ringa del än under innerlig tacksäyelse med Glädie-Tårar erkänna den samma store Gudens outsäyeliga Nåde; Önskandes at Swea Barn måtte länge få behålla en så mild Konung och huld Drottning, som intet kärare önska än Undersåtarnes wältrefnad och intet hellre arbeta på än Riketz förkofring. GUD låte Konung {Fredrichs} [FRIEDRICHS] ögon ännu få see fruckten af de för-fattningar, som han til Handelens utwidgande tagit. Hans Namn, som är fört til China, komme lyckeligen tilbakars

#25 med ymnig rikedom, som det hägnat! Hans försiktighet blifwe bekant i de West-Indiske Strander! Alla medelhafwets Hamnar, dit de Barbariske Hedningar, som nu wörda Hans Namn, lämna oss öppen wäg, fägne sig åt Swenska Flaggor! Tilwäxe genom din Omsorg, Nådigste Konung, flit och konst, Manufacturer och Fabriquer, innom ditt Rikes Gräntzor, at den wälsignelse, som Naturen oss gifwit, ey må längre så oförswarligen anwändas! Då lärer Konungen med hugnad få see Riket tilwäxa och grönskas. Amen.
Patriot.
Wår Hofman, som jag kallar Ehrenmenvet, fast jag icke grant wet huru han heter, icke heller will jag fråga honom, ty han ser så förnäm ut, skickade fölliande:
Stora. Par.
{FREDRICH} [FRIEDRICH]. och. ULRICA.
Himmelens. och. Sveriges.
Ögnestenar.
Hwad. skall. jag. skrifwa. Dig. til. behag?
Smickran?
Det. will. Du. intet. Det. kan. jag. intet.
Synd. at. taga. brödet. ur munnen.
På. de. arma. lyckans. trälar.
Beröm?
Det. bör. Du. hafwa. Det. wil. jag. gifwa.
Men. det. oroar. Din. Dygd.
Du. rådnar. wid. Din. afmålning.
Ty. hon. är. skönare. än. Du. wet.
Hwi. skall. jag. då. wara. Dig. obeqwäm?

#26
Hellre. önskar. jag. Dig.
Ett. gott. Nytt. hr.
Långt. Lif. och. lyckelig. Regering.
Min. önskan. är. at. Din. önskan.
Må. blifwa. upfyld.
I. åhr. och. altid.
Ty. då. blir. Swerige. sällt.
Store. LANDSENS. FADER.
Gifwe. Dig. GUD.
Rådgifware. til. Barn. och. icke. Barn. til. Rådgifware.
Det. är.
I. Rådgifwaren. Menlöshet. i Menlösheten. Råd.
I. råden. försiktighet. i försiktigheten. Gudsfruktan.
I. Gudsfruktan. Wälsignelse!
Omkring. Din. Thron. och. i Dina. ämbeten.
Förståndige. Barn. utan. Barnsligit. Förstånd.
Mogne. Män. Trogne. Män.
Gud. förwidge Enigheten.
Och. Egennyttan. ware. hennes. träl!
Wår käcka Soldat sände denna Skrifft:
Ehuru ofta min ungdoms giäsande blod lekt i mina ådror wid dönen af de liungande skott, wid glantzen af de hotande wapn och wid anfallen af de Mordgiruga fiender; har jag dock sedan lärt besinna den liufliga Fredens ädelhet.
Jag har lärt wörda plogen mer än wärjan, och tacka wår Frederika FRIEDERIC samt wår Hulderika ULRICA för roliga dagar; Men som trygghet är ett landz lycksalighet och ingen trygghet fins utan förswar; Så önskar jag i dag min

#27 Konung och Fosterland en fullkomlig Krigsmackt. Stridzmän, som hafwa Gud för ögonen, nijt för Fäderneslandet, tapperhet i hiertat och försiktighet i sina wärf. At, om tilfällen yppades, (det Gud afwärie) wåra nu tilwäxande Bussar må en gång likna den stora Konung CARL den XIItes från Swerige utbrytande Drabanter. At oförsökt högmod icke må intaga deras sinnen eller weklighet deras lemmar, utan at det finaste Guld må bo här i det hårdaste stål, det är Dygd i uthärdande; ty tappre barde Män äro
Spaka som däggande Lamb och tappre som ifriga Leijon.
Hiertskott.
Wår Lärda har denna gången gripit til Rim-fiädren: Bort med ett land, der barnetuckt och snillebragd förswinner, Der högfärd lättian tar i famn, der dumhet frälse winner, Der fräckt förakt för lärdom bor, ty i ett sådant land, Tar allmän blindhet slutelig Rikztömmen i sin hand. Då blir i Folket öfwerdåd, som altid slutes illa, I Himla-läran wankelmod, i Sedoläran willa, I dryga syslor Poikar och i ringa mogne Män, Och hela werket rusar kull, det byggs ey lätt igän. Tänk, om det mörka Barbarie, som wittra länder swärtat, Skull höllia Sweriges raska kropp och gå oss in i hiärtat, Då skull wår nya glitter frägd sitt Himmelrike få, Men säg: hwad skull wår gamla frägd och fasthet säija då? Jag önskar at wår milde Kong och Kongens milda Maka, Som begge fått af wishetz brunn de söta frukter smaka, Må lärdoms blomstertiden see, som sprider liuflig luckt; Men ingen lärdom, som ey kan dem gifwa nyttig frukt.
Hiernbrott.

#28
Sidst införer jag wår redeliga Advocats Skrifft, som effter sin wana har så i akt tagit formaliteten, at jag måst hans lyckönskande inlaga mycket ihopdraga och förkorta:
Stormäcktigste, Allernådigste Konung!
Således hafwer Eders Kongl. May<tz Lag styrkt och rätt skipat, alt sedan Eders May<t sin Konungsliga Eeda gångit, at jag gissar, detta är Eders May<tz största fägnad. Derföre will jag wid detta Nya hretz början önska min Konung Gudz Nåd til en sådan åtrå, ty med lag bygges land och på rätt grundar sig ett folks Sällhet. Wij hafwa ymnig och god lag. Gud låte ingen balk wara fåfeng, ty utan wärkställighet är lag onyttig. Nu önskar jag allenast, at owellduge domare må altid späkt freda och urafla utöda. At penningegirige icke {må} [måge] Lagen wränga eller rätten blinda. At oweld i nämnd må giöra snarhet i rätt, ty då har egennyttan icke råderum at spela ränkor och ställa giller. Skalka-näpst är redeligas lust. Så har det warit i Swerige af ålder, så önskar jag må altid wara i Eders May<tz tid. GUD styrke Eders May<tz kraffter!
Gyllenbalance.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o V.
Jag är hierteligen glad, sade i går Herr Ehrenmenvet uti wårt sällskap, at Landsens ungdom blifwer nu så bittida mogen. Jag märker at man i wår tid funnit de genwägar til witterhet, som warit dem Gamlom obekante. Det är mig nu icke sällsamt, at finna en 60 åhra Siäl i en 16 åhra kropp, hwilket också lärer wara det högsta, som kan förmodas; Men skulle Menniskians Anda framdeles så fortfara at wäxa från kroppen, som hittills en tid tilbaka, så skulle wåra {Barnebarn} [Barnabarn] tiena til Ministrer med Fallwalk i Pannan och Ledband på Axlarne. Wid desse Herr Ehrenmenvets ord skakade Herr Hiernbrott Hufwudet, utan til at swara, ty han hade alt för mycket at säya, som ey på en gång kunde komma ut; Men sedan wår Hofman bedt honom yttra sin tanka, talade han således: I blanden Mogenhet och kunskap tilsamman: Den förre är aldrig utan den senare, men den senare, ty wärr, offta utan den förra. Man kan offta weta mycket godt som en Dröm, men i öfrigit ey bry sig mer derom, än en prålsiuk yngling bekymrar sig om Riksens wälfärd. Det är sant at wårt tidiga Seculum ofta genom korta språng och löndegångar giör Gossar til Karlar, men derigenom giör det ock Karlar

#30 til Gossar, ty sådane Karlar mogna sällan. Barn tagas de ur Waggan och Barn läggas de på {sotsängen} [sot-sängen]. De Frukter och Wäxter, som alt för hastigt updrifwas, äro gemenligen sämre än de, som fått sin fulla tid. Jag nekar icke at en kort Methode, som wår tid kan fägna sig af, ju ansenligen hielper ungdomen til wettenskapers inhämtande; Twert om, önskar jag at kunna wid tilfälle gifwa ungdomen sådane Läro-grep wid handen, som förkorta dess wäg til witterhet, lätta dess förmente beswär, jaga skrämsel-Dimban från dess Ögon och upmuntra dess Håg til Wijshet; Men at skylla wår Ungdom för Wijshet och Mogenhet, fast en del går lika nackhög med gammalt Folck, talar sina Språk, raisonnerar om Himmel och Jord, ja understundom giör ett alwarsamt och moget anseende etc. Det är synd. Det är, at lägga Sten på Börda, ty han högfärdas nog ändå. Jag är nu gammal; Jag har med swårighet hulpit mig fram och wet således bättre, än at förackta någons Ungdom; Min största fägnad är, at omgås med ungt folk; Denna granlaga åldren bör icke mindre wara fri från förackt än från smickran; Jag tilstår ock, at många unga ämnen äro begåfwade med den qwickhet, at de icke allenast förr än andra kunna minnas, fatta och begripa, utan ock klokt dömma om alt förekommande; Men ehuru det är, will doch yrhet och ostadighet gerna hänga wid ynglingar, besynnerligen de qwicka, ty ju större Snille-Gåfwor en yngling äger, ju större Farligheter är han underkastad. Et ungt Sinne är hastigt förwirrat, snart af en Skiönhet, snart af ett prunkande, snart af ett elakt sällskap, och om icke af annat, dock af sitt eget Högmod, så framt det intet hålles innom sina skrankor til en

#31 tienlig tid. För min dehl tyckte jag at Herr Hiernbrott talade rätt. Jag will ock säya, at när en Gosse niuter Tygelfriheten, ligger förderfwet i försåt för honom uti alla hål, fast han stodo midt i Kyrkan eller midt i Öfwerhetens Håf, ty han liter på sin förtreffelighet, han har ännu icke lärt den konsten at misstro sig sielf och den Mogenhet som åhren och förfarenheten föda, anser han som en gammal mörk Nattstuga, hwilken allenast tienar til at sättia skräp uti. Uti detta tilståndet söfwes han så liufligt in i Lättia; ty, tänker han, hwad behöfwer jag plåga mitt Hufwud, som är en sådan Man? Hwad behöfwer jag giöra wäsende af det Lappriet? Utom det beswäret kan jag ju få min rikeliga Utkomst. etc. Han omgås ock med så många sina likar, som brista ut i samma Wältalighet, at han tröster swärja på det Flitighet är en Dårskap. Än mer, han ser och hörer många omogne Gamla, hwilka i sin Myndighet betyga ganska litet Tycke för Snillebragd, efter de ey förstå sig deruppå, så at Gossen ey annat kan, än styrkas i sin galna Tanka.
Deraf födes Okunnighet och Dumhet, som ännu aldrig har gagnat ett Rike. Det arma Publicum måste med Tiden i sina Ämbeten detta umgiälla. Folk kan komma til Sysslor, som intet har lärt leda sig sielf, mycket mindre sitt angelägna giöromål. Allenast jag får denna Tiensten, menar Ynglingen, så kan jag wäl snart lära at förstå henne; derföre söker han henne först och lärer henne sedan, med ämbetets skada, som då skall släppa til Lärepenningar. Ney, Min lilla Herre, det tager intet lag, mins desse Orden: Lär Sysslan först och sök henne sedan. Således föder Tygel-Friheten Högfärd, 32 Högfärden Lättia, Lättian Okunnighet och Okunnigheten Riksens Förderf. För 40, 50, 60 och 70 åhr sedan, gick man wid Academien lång Tid, innan man tiltrodde sig begära en Beställning, fast man {oskammandes} [oskämmandes] kunde pra"sidera för en Disputation. Deraf hände at wi i Riket fingo grundlärde Män, hwars Namn wi ännu wörda. De som äro döde, lefwa altid, och de som lefwa, lära aldrig döö, ty som det nu ser ut, lärer Efterwerlden koxa sig omkring efter mogne Mäns Namn.
Jag tycker mig redan höra, huru mången nu ropar: Hör på Pedanten! Hör huru Schol-Grälet ännu giäser fram!
Ney tro mig säkert, käre Ynglingar, min Klagan är ey ogrundad. Jag wet mycket wäl at en 30 åhra Läslymmel är et obeqwämt Diur i Sysslor och giör litet eller intet gagn i Republiquen; Men hwad hägn och beskydd får Okunnigheten deraf? Fast ganska många läsa utan afsikt, ladda sina {tankelösa} [tankalösa] Hufvuden med oändeliga Meningar, dem de ey weta rensa eller åtskillia, studera på onyttiga Theorier och blifwa för ingen kloka, mer än för sig sielfwa, bör man derför för-summa Ungdoms-Tiden och lämna Studier, som ett onyttigt Handtwärk? Skal derföre Poiken hoppa från Grammatican til Konungens Tienst? Ingalunda. En Man, som skall hafwa ett anseenligit Kall i Riket, måste hafwa fasta Tänder i Munnen, innan han understår sig det emottaga.
Först bör han för all ting wara wäl grundad i sin Religion. Är han intet det, så är hans andra wettenskaper skadeliga, ty hans förståndz-lius blir blott intriguer och Egennyttan hans

#33 endaste afsickt. Är han intet en god Christen, så will jag intet gifwa en Pipa Tobak för hela Karlen. Dernäst måste han lära at rätt bruka sitt {förnufft} [förnuft]: En konst som intet Cavaillerement snusas igenom Näsan på Poiken, utan genom tid och öfning winnes. Änteligen bör han i sådane ädle tidzfördrif blifwa så lenge qwarhållen, til dess han i sitt wäsende är stadgad. Således, när wi noga skiärskåda den genwägen, som Herr Ehrenmenvet omtalte, finna wi at desse tre stycken afgiöras på effterfölliande sätt: Det första går man i wår tid förbi, säijandes: Jag wil intet hafwa min Son til Präst, det andra heter Schole-gräl, och det tredie hielper intet i affairer. Sij på det sättet födes man så lärd, som man skal wara.
Men effter jag nu nämnde Präst til ett hederligt effterdömme, som det ock bör wara, så torde mången tänka at detta mitt tahl om mogenhet intet angår deras stånd. Jo, sannerligen äfwen så wäl som de andras. Härtil har jag också skiäl; Men för denna gången wil jag blott säya, at den som til det Ämbetet ärnar sig, måste intet tycka sig ha nog, om han kan skarfwa ihop en Predikan. Han bör icke allenast förstå Grundspråken, wara hemma i Kyrkio-Historien, kunna dömma om Kättare etc. utan ock wara så god Philosophe, at han kan möta en Atheist och Naturalist etc. Men när de förra {oundgengelige} [oumgengeliga] Saker ofta fattas,

#34 hwem undrar då at Förnufts-Bruket är aldeles osynligit? Jag skal wid tilfälle förställa wåra Herrar Biskopar denna saken och bedia dem see sig wäl före, innan de wiga en Präst.
Herr Ehrenmenvet fant sig, innan wi skilldoms åt, helt öfwertygad. Han mente största orsaken til {ungdomens} [ungdoms] flågfärdighet härröra af Mödrarne, som gerna bestyra om dess Information och willia snart få karlar af sina piltar. Jag förifrar mig nog {iblandt} [ibland], sade han, när jag ser Ungen komma in på Caffe'-Huset eller Källaren, så dryg, som han wille säija: Sij här kommer jag! Der äro pipan, tassen, och supen eller afsättaren, hans öfningar. Icke många kloka ord får man der höra af hans munn. När jag frågar effter, hwi han släppes så handlöst? swarar man: Han är engagerad i ett Collegio. Då törs jag icke säija ett ord. När Fadren går om dagen til sitt kall, så går Poiken ut och giör hwad han will, han en Auscultant, han wandrar omkring och hörer hwad som passerar i Staden och fäller omdömen deröfwer, så at gammalt folck måste tiga och skiämmas. Är icke detta at skiämma bort ungdomen. Herr Patriot sannade detta med beklagan at äfwen i hans stånd många köpmän alt för bittida blifwa karlar. Jag tiente sade han, til mina 30 åhr och behöfde än mycket lära. Nu löper man ur boden eller Contoiret, allenast man wet på hwad sida Debet och Credit skall stå, och då är man en slug köpman. Der på giör man banqueroute och när man är förlorad, så lärer man först handelen af sin skada.

#35
Jag mins ey alt hwad hwar och en sade denna gången, men jag förbehåller mig at widlyfftigare deröfwer få yttra mig en annan gång, effter det är ett det wiktigaste ämne jag kan drifwa.

#THEN SWÄNSKA A R G U S S N:o VI.
War icke det, jag spådde? Jag får redan höra Critiquer öfwer mig. Wår goda Wän, Herr Hiertskott, berättade mig, at i går kom en Mann in på {Altnecks} [Altenecks] Caff-e'-Hus, som sade sig sedt trenne mina Arck, och at han intet tyckte om, det min Förläggare begärt Pra"numerationer. Det är ock ett handtwärck, sade han, at mästra alt hwad man ser och hörer, och ändå begära Penningar derföre: Intet pra"numererar jag. Ett par andra sutto bredewid, som altid äro wane at swärja på denna Mannens ord, som straxt gumrade fram ett andäktigt: Neij, intet jag hellre. Kan du se, min Läsare, huru swårt det är at sättia Pennan på Papperet i wår tid. Hwad skall jag säija denna Mannen annat, än at han låter blifwa både at pra"numerera och köpa mina ark? Kan han wara förutan mig, så kan wäl jag wara förutan honom. Jag har redan så mycket förnämt och ädelsinnat Folck, som will kasta ögonen på mig en liten stund hwar {weka} [Wecka], at deras Antahl mår lika wäl, fast hans Person det icke {föröker} [förökar].
Eftermiddagen war wår ährlige Herr Hiernbrott i ett Sällskap, hwarest mycket taltes om Argus. Det skal fuller, sa en Galant-homme med en slug upsyn och förbehållande Löye,

#37 betekna den förtreffeliga insikt, det Folket har i alla saker, at de kalla Boken Argus. Det är just på Tyska Maneret, sade en Magister, stor Titul på lappris saker. En grann Köpman sade, det lär gå ut på det samma, som den Sedolärande Mercurius dref i fiohl.
Herre Gud, sade en Präst, Argus! få se huru skarpsynt han blir! Til alla dessa illmenande omdömen tordes intet Herr Hiernbrott lägga något godt, på det de andra icke måtte misstäncka honom för at wara Auctor; Men han teg, torkade in och war aldeles sinnad i dag at slå sig från wårt Sällskap, hwilket han ock säkert giordt, så framt Herr Hiertskott icke upmuntrat honom med samma hurtiga Ord och anletes dierfhet, som han sedt sina fiender under ögonen. Herr Hiernbrotts altför granlaga Försiktighet och räddhåga hade lenge sedan skakat orden ur hans Munn och Pennan ur hans Hand, så framt denna käcka och glättiga Krigsbussen med sin behageliga Fritalighet, som står det Folcket så wäl, icke hade gifwit honom Mod.
Wår Krigsman och wår Hofbuss giöra gierna ett i alt sitt wäsende och talade Herr Ehrenmenvet sålunda: Stor sak i widriga omdömen. Hafwa wi några emot oss, så ha wi dock några med oss, som intet äro rädda, när Hunden skiäller, eller rättare sagt, Folck som äro lika nögde om man afmålar dem eller intet, ty de se altid wäl ut. De weta, at deras Bilder intet bli lika några missfödzel, ty de ha goda Sam-weten och fruckta intet at man drar teckelset undan dem. För några dagar sedan råkade jag en myndig Man, som hade mig kanskie misstänkt för wårt Sällskap: Han frågade mig hwad Argus war för en? Jag sade, han war en Frispråkare.

#38 Hwad betyder det? sade han. Jo, swarade jag, den som utan någon afsikt fritt ut talar Sanningen. Hå, hå, skrek han til, jag förstår, det är en som gifwer hwar och en sin släng; Men sådane Titlar äro billigt misstänkte, det är farligt, man måste wara aktsam i wår fina tid, det är bäst wara wahrsam, Pennan löper så lätt, etc. Jag blef häpen öfwer hans dumma Försiktighet och sade: Titulen af en Bok är intet annat, än Skuggan af det effterfölliande innehållet. Den som nu är rädd för Skuggan, så undrar jag intet at han är rädd för sielfwa Kroppen, nemligen Sanningen. Jag tyckes at det ädlaste teknet af ett Rikes och Folks Frihet är det, at hwar och en får säja fritt ut, hwad han menar, besynnerligen när hans afsikt ingen annan är, än sin Nästas upbyggelse. Få se, om icke wår Nådige Konung och Riksens Ständer tycka wäl derom.
Löijligast war, at höra på, huru Herr Patriot berättade sig warit i lag med en stor hop af Borgerskapet, hwaraf en del berömde, en del lastade Argus. När laget sorlade som allramäst, så at man säkert kunde läst ut alla Bordläxorna med temmelig hög Röst och man ändå hade ment det man raisonnerat; Då upsteg en beläsen Man ibland dem, och begärte liud. När man tystnade, slog han Näfwen i Bordet och sade: I må nu säija, hwad I will, så är detta bara Parsquill. Alla tyckte han rimade artigt och woro på wägen at tro honom för rimet skull; Men Herr Patriot förestälte honom, at det som älskar Fäderneslandets wälfärd, ährar Konungen, hedrar hans trogne Ämbetzmän, underkastar sig i alla måhl wår Fundamental-Lag, ingen Menniskia wanryktar, lärer Dygdewägen och gifwer

#39 anledning til många nyttige Betraktelser, kan omöijeligen hafwa Namn af Pasquinade. Men han war oböijelig emot {hans} [dennesC] Föreställningar, som en Eek emot det wäldiga Nordanwädret, til dess wår ährliga Köpman äntelig sade til honom; Du Narr, Tror du wäl {at Hr Censor Librorum låter} [en så >gemehnC> gemen anstalt wara i wårt Land giord at man skall fåC] trycka Pasquinader? {Han skall iu sätta sitt namn på hwart ark} [Det äro ju >dheC> de, som taga >wahraC> wara på sådant innan de >sätta sitt namn inunder det som tryckas skallC> in under det som tryckas skall sätta sitt NamnC]. Då begaf han sig och war detta det endaste skiälet, som kunde binda honom.
Herr Gyllenbalance gaf oss deremot at förstå, at han i omgenge med Fruentimmer, förnummit at det täcka Könet är i detta mål ganska billigt och berömligt. De läsa gerna mina Arck, när de ha tid, och fälla derom mycket bewågna Omdömmen. Dessutan har jag ock fått ett kort Bref, som nog wisar, at mången beskiedlig Man wäl uttyder min wäl-mening. Det lyder sålunda:
Min Herre.
Jag kan intet annat, än berömma Ehrt upsåt, til at hwar Weka willia roa oss med nyttige Betraktelser, som angå wårt upförande och Dygdens wärkställighet. Hela Staden och Landet är upfylt med Nyfikenhet, hwilken kommer ganska wäl til pass, när hon drifwes til ett så ädelt ändemål. Hwar jag går, så ser jag Folket curieust efter lappris beskådande: Här om dagen gick jag öfwer Norrebro och såg en wäldig

#40 Folkeskara, lik den Homerus och Virgilius omtala, när Trojanerne stormade ut at see på Gra"kernas Trä-Häst. Icke är jag så särdeles syngirug, men en obekant åhåga (wet icke af hwad grund) trängde mig in ibland hopen, hwaribland många Peruquer gjorde mig hel hwit på Armar och Axlar; Men sen jag med Möda kommit in, der min åtrå skulle upfyllas, fick jag med de andra blott see; at en Katt låg ned i Strömmen, som hölt på at dränka sig. Min Herre giör derföre ganska wäl, at han anständigare föder den allmänna Wettgirugheten, hwaremot jag förblifwer
Min Herres
hörsamme Tienare
Lidanus.
Hwad nu deras Tapperhet angår, som angripa mitt Namn, så beklagar jag fuller at Folket stedze så hastigt rusar på den, som skrifwer något, utan til at först eftertänka, om han det förtiänt eller intet; Men tröstar mig dervid, at om än mina Uphofsmän kallat mig Monoculus i stellet för Argus, skulle man likafult criticerat derpå. Man må ha hundrade Ögon eller wara Enögd, så är det dock alla sanna Frispråkares öde, at blifwa anfallne eller föraktade.
At jag heter Argus, det betyder, at jag ymsar mångfaldiga ämnen och är åtskillig i Materier: Nu har Jag ett Öga här, nu ett annat där. Icke beteknar det at jag har skarpare syn, än alla andra, så at jag kan se genom 4, 5 Murar hwad den höga Herren giör i sitt Cabinet, Nunnan i sitt Kloster, Presten i Sacristian, Gniaren i sitt Hwalf. Raggen må påtaga sig den Sysslan. Tro mig, i denna tiden är det

#41 intet så lätt at see Folks Hemligheter. Herr Ehrenmenvet plär tala om, huru den ena Wännen nu wäger Orden på Guldwikt för den andra och fruktar at gifwa sin minsta ange-lägenhet eller afsikt tilkänna. Man agerar nu Stats-Minister öfwer inköpet af en tunna Lax, öfwer bytet af en gammal Häst, öfwer en Måltid, öfwer en Visite etc. Man måste win-lägga sig om en dryg och alfwarsam upsyn, om i sinom tid lämpade Complimenter etc. Hwad will jag då see? Huru långt skall wäl min syn kunna sträcka sig. Jag ser ibland icke annat än en kysk skiönhet, der sielfwa Kättian har sitt Residence. Jag ser understundom intet annat än en helig Man, der sielfwa Egennyttan har sin kuhla. Neij, på det sättet är det intet godt at wara Argus.
I öfrigit har Argus ingen annan Mercurius, som kan giöra ända på honom, än Dygden. När hon spelar, så somnar jag in. När Sweriges Dygd blänker i sin fullkomlighet, då är Sedoläran onödig. Men jag frucktar at jag får bli i fred för denna Mercurius, hwars insöfwande Spel och dödande Swärd skulle wara mig så kära, som mina Uphofsmän hålla sina lif; Derföre lärer jag, ty wärr, ända Striden med Laster och Dår-skaper, förän min sannskylliga Öfwermann kommer.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o VII.
Jag märker at wårt lif är gemenligen intet annat än et flygande omskiffte af stridande öfwerflödigheter. Wår tid är mäst otidighet och wårt mått omåttelighet. Ehuru {gamla} [gambla] wij äro, så liknar {mästadelen} [mästedelen] af oss {dheC} oförsökte Örnungar ,som gerna willia flyga, men snart alt för högt, snart alt för lågt. Medelwägen är säkert ingen Landzwäg hos oss, men en obekant Gångstig här och där {bland} [ibland] Klipporne. Wåra Tankar äro aldrig stilla, det kunna de icke {eller waraA} [hellerD], men det är illa at de {äro sällan} [så sällan äro] lika: Nu gifwa de oss den skiäpnaden, nu en annan: Nu äro wi alt för glade, nu alt för sorgsne, nu högtrafwande, nu nedrige, nu blide, nu grymme. Werldz-kärleken omskapar oss huru han will, och {wårt sinne körer} [kiörer wårt Sinne] med sina tömmar, wåra Begärelser, så at wårt lefwerne oförmärkt åker fram från den ena längtan til den andra. Med längtan tilbringas [ock] hela wår lifstid, så at när den ena släpper, tager den andra wid. Det är så sant, at jag tror, om hwar och en som läser mitt Ark i dag, will ransaka sig sielf, {så} skall han finna, at han altid roar och smickrar sitt sinne med ett wisst hopp eller en wiss längtan. Hos somlige är denna längtan anständig och hos somlige oanständig; Men

#43 det är denna gången icke egenteligen mitt Ämne, utan allenast at draga Wärjan emot wår åhågas oföränderlige Föränderlighet eller wår altid lika Sinnes-Olikhet.
Intet wet jag hwar Herr Gyllenballance hade warit i går, men så twär och trumpen war han i wårt sällskap, som en snål ämbetsman, när någon som ey offrar på hans altare, ber honom hielpa sig i någon sak. {Sådan wet jag nu at wår wän Gyllenbalance icke är} [Nog wet jag at wår wän Gyllenballance icke är sådan], derföre gissar jag, at han {effter} [efter förra] wanligheten blifwit chicanerad i någon Process; men jag undrar, at han, som är så wahn wid lagsaker, intet också är wahn at intorcka inwänningar, taga illgrep för reda penningar och lee i sitt sinne åt wederparters förtreteligheter.
Herr Hiertskott wände sina altid lika friska anletes later emot hans och frågade honom i tromål, hwad honom feltes: Det är skam, sade han, at en förnufftig Menniskia skal wara ett Fottråd för alla olika händelsers lopp och raseri, de må nu wara glättige eller ängslige. Ett högt sinne förändras sällan, det blir sig altid likt. Intet will jag rosa mig sielf eller taga mig til Edert efterdömme; Men denna konsten har jag tämmeligen lärt mig i fält, så at jag på slutet kunde med gladt mod dricka mina wänners skål i Swerige, när högsta bullret war om fiendens anlopp och när döden wiste mig sin lija med ett faseligit grinande, wjste jag honom min Tobacks-Pipa med ett otwunget löije. Jag giorde min syssla med alt efftertryck, men sällan öfwerilades mitt Sinne af hitzighet, fast hildar-leken som skarpast påstod och Segren fölgde oss så tätt som skuggan. Jag tilstår wäl at bloden litet rördes, hwar gång jag såg den stora Carl, men icke förändrades mitt sinne.

#44 Magan hwälfdes litet om, när krigslyckan hwälfdes om på Pultava wahlplatz och det susade något för öronen wid Turkarnas smattrande i Calabaliquen, men liksinnig war jag altid: I kunnen wäl dömma, at småsaker, som {nu dageligen kunna hända mig} [mig nu dageligen hända kunna], äro alt för swaga at ändra {eller oroa mig} [mitt sinne], sen jag warit i så god Schola. Nu lefwer jag mäst i roo på min gård och tillfällen äro få, som kunna upwäcka någon oro; Men om så hände, at wår nya tidz tordönar skulle liunga åskewiggar i min knut, så åhörer jag dem med samma sinne, som jag hörer bräkandet af mina fåhr. Ingen oförrätt, landzplåga eller olycka får af mig {see} annan upsyn, än den min Fogde håller för ett wisst tekn til drickspenningar. Öfwerwåld och owett kan jag käckt wräka från mig, men de lämna i mitt samwete inga eftergrundningar, mycket mindre har mit sinne wäderskifften wid klart eller mulit wäder.
Herr Ehrenmenvet beklagade wid detta tilfället den all-männa Sinnes-olikheten: Han sade sig känna Fruentimmer, som äro änglar den ena stunden, men den andra omskifftade i troll, alt effter som deras böijelser bli förnögde eller bestridde. En enda mine kan giöra dem som ett sohlskin och ett enda ord som en winternatt. I sällskap äro de liuflige nog, men i enslighet olåtige. Blotta orten och rummet, der de wistas, ware sig så behageligit {som} det fins, kan misshaga dem, [så] at de wilia från det ena til det andra. Jag känner mången Evas dotter, sade han, så omskifftelig, at när hon går til sin spegel kan hon wara {så} glättig som en skiönhet, den der menar sig sårat {tiugo} [tiugu] hiertan, men när hon går derifrån, så sorgbunden

#45 som en ung änka på sin första ensamhets dag. En hälsning, en dans, en klädprydning, ett hufwudknåp, en mode {etc: kan giöra} [kan hos en sådan ha den wärkan, ] at dess sinne det ena ögneblicket stiger up som en Morgonsky, men det andra faller ned som en styfkiortel, ty deras ro är en beständig oro.
Men hwad är det at undra på, sade han, när de som borde ha större begrep och starkare Natur, äro icke til ett hår bättre?
Jag wil icke tala om de liderliga och lastbara {Manfolken} [Manfolck], som hålla wissa wälluster för sina högsta behageligheter, at hwar gång nöijet af en sådan last är öfwerståndet blir strax sinnet intagit af bödelsplågor och frätande agg, ty desse oskiälige, som binda hågen til sådane flycktige spöken och falska nöijen, kunna icke annat än få {så olika och ostadiga sinnen, som deras begärelser och wälluster äro olika och ostadiga; men folk} [olika sinnen, alt effter som begärelserne och wällusterne äro olika och obeständige; Men de], som synas ha en rätt ähra till syfftemål, äro offta så föränderlige, som deras lycka är föränderlig.
Står en sådan wäl på {skådeplatsen och han märker minsta wink til missnåde, blir hieltesinnet} [skådeplatzen, så spelar han en tokglättig Como"dia, som orren när han leker, i det han hwarken ser eller hörer, men märker han en wink af missnåde, då blir hielte-sinnet] förtwiflande, fast han ey har orsak at wänta sig någon trago"dia utan af sig sielf. Hans Sinne, som war hårt som [en] sten, blir [då] miukt som en ost och faller i en skamlig nedrighet. {Deremot blir mången} [Mången blir] så förhäfwen af {medgången} [lyckan] ,at han ey känner igen sina gamla wänner. Hans sinne war

#46 helt annorlunda i förmaket än i Cabinettet och i kyllern än i purpurråcken. Är icke det skam, at tilståndet skall kunna {ombyta} [byta] sinnet? Somlige äro [åter] så lössinnade, at de kunna {förändras} [förandras] af det man talar dem wäl eller illa i lag {uti mål af slätt ingen effterfölgd, ja mina disk-kämpar} [, ja, de] räkna maten och dricken för så wiktige angelägenheter, at när {desse} [de] någon gång icke äro i deras smak, {beswära de sinnet i stellet för} [få de smärta i sinnet i stellet för i] magen.
Af detta mina Auctorers sammanspråk finner jag at en rätt grundad och ädel sinnes likhet är hos oss {mycket} rarare än hos de gamla hedningar. Wår tidz hufwuden mena at de derigenom äro ganska fina och wåra smakar willa dermed wisa sin särdeles läckerhet, at {de så flyktigt förändra sig effter omständigheterne} [ingen ting upfyller deras nöije], men tro mig, de äro derutinnan {faseligen dumma} [ganska dumme] och grofwe. Den som ständigt förnöijer sig med ädla sysslor och städze låter sina tanckar beta i en altid blommande och altid tilräckelig äng, nemligen den högsta fullkomlighetens beskådande, han tillåter sannerligen intet at sinnet är ett Apspel för swage böijelser. Gud är sig i ewighet lik och hans höga råd är ingen förändring {underkastadt, ty det är altid sysslesatt med sin oändeliga ähras upfyllande; } [underkastat, speglandes sig altid i sina oändeliga förtreffeligheter, ] derföre om hans beläte will wara honom likt, måste det altid wara sig likt derutinnan, at det är {sysslesatt med} [begripit i] ting, som äro ett sådant beläte anständige och besynnerligen {med} [i] det högsta wäsendets {ähra och betraktelser} [betracktelser].

#47
Om det altid bibehöllo denna likheten {och altid förehade detta ädla tidzfördrifwet} [med ädla tidzfördrif], så skulle du märka, min Läsare, at ingen ledsna eller ängslan intogo ditt sinne, at Gubbar icke saknade med beklagan sin ungdoms rase-tid, at ynglingar icke sudlade sig med frögd och bedröfwelse i den ena wällusten efter den andra, at både Gubbar och Ynglingar icke så ganska offta woro roo-löse, de woro icke så offta rådlöse om hwad de skulle taga sig före, de behöfde icke andra, som roade {sig} [dem], de sökte icke sällskap til at fördrifwa tiden etc. utan woro altid i stånd hos sig sielfwa, at freda sin {sinnes likhet och inwärtes roo} [sinnes-likhet]. Orsaken {dertil} will jag säija dig, {Så} [som tilförne: de] rena tankar på grundfaste ting, som icke wanfreda, utan hägna samwetet, {blifwa nöijsamme och oföränderlige i alla slags anstötar, ty} [äro nöysamme och oföränderlige derföre, at] Siktemålet, som de ställas på, är nöysamt och oföränderligt; hwaremot wällusterne äro lösa och föränderlige ting, som intet annat nöije och wärde hafwa, än det en oren och galen tanka sätter uppå dem, så at när de äro förbi, är ock det orena och galna nöijet förbi, derföre kan omöijeligen ett sinne wara roligt, som derwid fäster sig. Jag vill ock säija, at fast [än] Sinnet icke så särdeles fäster sig wid wissa Wälluster {och fåfängelAigheter}, men likafullt är orkelöst ifrån det {omtalte} ädla Tidzfördrifwet, kan det dock snart {blifwa} [bli] bekymrat och omskifftat af små föraktelige Orsaker .{, ty det seglar i ett haf, utan styre. } [. Jag wet! Sanningen at säija, icke hwad Menniskian är för ett Diur, när hon inge andra Sysslor har, än de som äro i Släktskap med Fänadens: Om morgonen stiger hon upp, hon kläder sig, hon

#48 spatzerar, hon äter, hon dricker, hon spelar, hon lägger sig, hon sofwer: Det skier en dag, det skier 20000. Annat blir här intet af. Der är hennes Lust och hela hennes kära lif, som hon så älskar, at Dödz-Tankan är för henne en skiälfwesot. Är hon då intet född til annat? Kan hon annat wara än föränderlig? när hon icke bygger på fastare Berg? Ney, ett sinne, som icke annat har at tänka på, måste ofelbart wara utsatt för minsta Wäder-pustar. För min del will jag winlägga mig om ett ädlare Mod, när omilda Läsare fälla om mig förackteliga Omdömmen, så at, oaktat en Man, hwilken af alla woro hållen för wår tidz Underwärck, behagade kalla mig bara Lappri, skall det dock icke bekymra mitt Sinne eller Upsåt. ]
Denna Betracktelsen anförtror jag alla wåra Wäder-Sinnen, som en förtreffelig Läkedom, och råder dem at {när de märka ändring och oro} [om de finna sig orolige], de då taga en god Dosis af ädla Sysslor och höga Tanckar utan Högfärd, ty den som så alwarsamt lefwer, [han] lärer på slutet skiämta med {sielfwa} döden.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o VIII.
Det är alt förwäl, at jag slipper moralisera så starkt i hwart Ark och giöra mig osmakelig för så många. Det är rätt ledsamt at swettas för fijnhet i ord och Sedolära, men få grofhet til lön af Trä-Hufvud. Nu har jag fått Hielp af Bref, som intet angå hwars och ens lilla Rike i synnerhet, utan det allmänna; får nu se huru det tar lag. Säg nu fritt, utstofferade sna, när du tuggar desse örterne, at de äro länte, ja stulne om du will, ty mina Correspondenters Hielp anser jag med tacksamhet som en Heder för mig; Men hittils eller hädanefter, när jag det intet sielf tilstår, har du intet skiäl dertil, ty will du taga til goda, så skal jag fordra dig med mitt eget Gräs.
I wår sidsta Sammankomst uplästes en myckenhet Bref, som til mig inkommit; och ehuruwäl jag gerna skulle önska at kunna utsprida dem allesammans ju förr ju hellre, så måste jag dock i anseende til åtskilliga omständigheter, låta dermed ännu hafwa anstånd. Imedlertid erkännes mina Correspondenters möda med all uptänkelig tacksamhet, som behaga

#50 understödia Argus med nyttiga ämnen och försäkras, at jag skal beflita mig om deras förnöijande det bästa jag kan.
Wår Wän Herr Patriot tog afskied ifrån oss på någon tid, at resa för sina angelägenheter skull til wår Bergslag. Kanskie, när han kommer tilbakars, at han berättar oss hwad der å Orten är wärdt at omtahla, hwaraf du äfwen, Min Läsare, wid tilfälle skal få behörig dehl.
Wid Afresan lofwade jag honom at giöra följande Bref allmänna:
Det förra är oss tilsändt af en som kallar sig Patrianus och lärer wara af samma Familie som Herr Patriot, det senare är en Afskrifft af ett Bref som kommit från London:
Til den Swänska Argus.
Min Herre.
Twå Orsaker giöra mig tilfälle med Honom at correspondera, hwaraf den första är betydelsen af des Namn, och den andra är des Patriotiske Sinnelag i des nya Skriffter redan anmärckt. Är nu af Edert eljest skarpsynte 100tals ögon et allenast ricktat på wårt wäsend och Tiders tilstånd, tror jag at sådant ju genast lärer falla underligt och fult af Intriguer. Ibland Konster och Swek, samt skadelige Försök äro de mindre, som wanka privatos emellan, men större och farligare äro de, som angå Landsens allmänna bästa och des Grundwahl. Jag tråtzar hela wärlden och alla Lärda i henne äro, at en af den stora hopen skal gitta bestrida, det icke god Oeconomie i Riket är Lands och Folcks rätta Wällfärd, utom

#51 hwilken hwarcken gemensam Nytta eller enskylt kan fås, ey heller Öfwerhet och Undersåtare bestå.
Det är en uppenbar samt af klokt och wälsinnat Folck widkänd Sanning, at all Rikets eljest goda Hushåldning, som ey äger Manufacturer och Commerce til Understöd och Medhielpare, är doch otilräckelig och miserabel; Ja, det är så af publique som private Män och Sammankomster klart bewist, at Landt-Bruk, Bergzlag och Handel utan Fabriquer och Handtwärkare ändå lemnar åt inbyggiarena en Gäldbunden och eländig lefnad. Ach! huru redligt Folck har alt detta betracktat, ach huru wälgrundade Medel och Hielpredor hafwa de icke härutinnan stadfästat, som af andra de mäcktigaste Grannar jemwäl efterfölgt blifwit? Men, äfwen desse, måste doch oskyldigt wis blifwa delacktige af Frälsarens Lidande i öknene. Nu wäl! min Herre, se Ehr wäl om på alla sidor, märck at Snille och Idoghet hos oss äro utsådde, som gro, wilja upkomma och lofwa oss Förkåfring och Rikedom i deras Mognad, lät desse ännu späda plantor i deras Barndom ej förqwäfjas, och lät oss ey skrämas af främmandes eller falska egnas trug och Hot, utan tro at wåra Producter äro Lif och Siäl för Utlänskas Wärkstäder och Smidior, tro at deras Offerter til wårt providerande med Wahror och Kram är deras Winst och wår Ruin, och tro at Mod och Mandom, Lust och Flit, samt redligt Hierta i Swensker Kropp skal doch segra på slutet.

#52
Om denne nyttiga Materia förbehåller jag mig härnäst tydeligare få tala, imedlertid förblifwer
Min Herres
Uprichtige Tienare.
Patrianus.
Copia. London den 6. Decemb. 1732.
Högtärade Herre.
Mit förra war af den 16 sidstl. Novembr. hwarpå mig refererar. Angående de Raisonnements som här höras om Sweriges författningar til Handelens utwidgande och Manufacturers inrättande; så kan jag försäkra, at man nu en tid bortåt begynt spänna up öronen. I förstone förestälte man sig at några wisse Personer alenast giorde sig mycket beswär med allehanda Förslagers framgifwande dels i afsickt på något egit Interesse, dels til at giöra sig namnkunnige. Men sedan det förmärktes at ey alenast Regeringen och Riksens Ständer alfwarsamt befordrade både det ena och andra, utan ock Nationen efterhanden wisat större och större Hug derföre, har man funnit at wärket måste winna framgång. Nu nyligen har jag återigen märkt i samtal med sluga Köpmän, på Grigsbys Caffe-Hus, som förstå, både hwad fördel Swerige sig härigenom kan förskaffa, som hwad skada dess gamle Handels
#män lära taga, at de lika som få nytt hopp, at det späda och än lika som wacklande wärket skal kunna kastas öfwer ända. Hwaremot då jag försäkrat dem Contrarium, hafwa de af deras egit Exempel föreställt mig, at et Land som är want at draga Profit af et annat, lärer näppeligen tilstädia och

#53 efterlåta detsamma at ändra dess Handel. Jag har swarat, at jag wäl intet kan se huru någon Sweriges wän kunde wisa sig missnögd, mindre låta märka sig at han wille hindra något som gagnar dess Crona och Undersåtare, det wore at röja en oförskämd åtrå at skinna och skada: At jag heller icke kan förstå huru det skulle låta sig giöra at hemligen lägga hinder i wägen. Jo, hafwa de sagt, wet I intet at Holländarnes sluga anstalter uppehöllo wåre Ylle-Fabriquers inrättande länge, fastän wi inbilla oss at den saken såg nog lättare ut för Engelland än för Swerige: Och det som wärst war de arbetade altsammans genom wåra egne. De sökte at inbilla oss det wi af sådane inrättningar aldeles ingen fördel kunde förwänta utan snarare skada, de satte wåra Ull-Handlare i Upror, så at om intet Regeringen snart giort alfwarsamma författningar däremot och skyndat på Fabriquernes Fortgång, hade wi i denna dag suttit i wårt förra mörker och warit i mistning af Millioner Folk och penningar som med desse Fabriquers inrättande nu äro wundne och til Engellands anseende det mästa bidragit. Ehuru girige desse Handelsmän altid hållits före, så togo de den gången spender-böxorna fram, så at här hördes et grufweligit glumkande om deras Ducaters och Gyldens stora wärckan. Man såg många förgylde meningar til deras fördel och man hörde många silfwerklingande Stämmor giälla för dem i sielfwa Parlamentet; så at saken såg tämmelig gunstig ut för de goda Holländarne i förstone. På slutet gick dock alt wäl, så at twedräckten om Fabriquernes inrättande aldeles förswan: Ock giordes et helt annat bruk af de Hol
#ländske Ducaterne än deras Generosite' förwäntat. Här steg

#54 en god Patriot fram, som i närwaro af en hop misstänkte personer, sade: Om intet annat kan bringa oss til enighet i så angelägne saker, så må de gyldene Läxor Holländarne oss så öfwerflödigt tilsändt, upmuntra oss därtil. Hwad menar I därmed sade de? Jag wil säja, swarade han, at om wi läsa deras Ducater med betänkande, så finne wi, at genom enighet kan et ringa Land snart förkofras men genom twedräkt, et mäktigt Rike lätteligen förstöras. Menen I, hafwa de sagt, at en Krigsmackt af sådane Bussar som stå på andra sidan af Ducaterne är så lätt at emotstå? Min Herre kan wäl tänka at jag alt detta med raillerie slog bort, säjandes: De Swänskas Bröst äro mera härdade, den Metallen är för wek til at wärka i sådane Hiärtan som aldrig fruktat för sielfwa det hårdaste stålet. Fast jag intet anförtror Pennan, hwad jag tänkte.
Effter jag wet, at min Herre har goda Bekantskaper och kan giöra godt bruk af det jag har den ähran at berätta, wil jag intet förtiga, at en wiss Man här i London, för några dagar sedan, hade mig åter på försök, äfwen denne Saken angående. Han begynte at tala om Swårigheten ja omöjeligheten för Swerige at komma til rätta med dess företagande. I hafwen begynt i Swerige, sade han widare, at anlägga Fabriquer, men det är sällsamt och förwida gångit, at I beläggen wåra Wahror med 5. pro Cent. Jag wijste honom at den som unnar oss ändamålet, som är vår förkåfring genom god hushållning, måste ock icke heller missunna oss medlen som föra til samma ändamål: Öfwertygandes honom med många Exempel af andra Nationers, i synnerhet Engellands egne Historier, at de altid betiänt sig af samma Medel: Jag

#55 drog äfven ett eller annat fram, som bewjste öfwerflödigt at Engelland aldrig giordt twifwelsmål om at taga samma steg i anseende til Swerige, hwarpå man aldrig undrat en gång, med mera. Ehuru klart detta lades honom för ögonen, for han ändå fort; än om wi belägga Edert Järn med 5. proCent, sade han, hwad skulle I tycka därom? Jag swarade, at jag fuller för min del intet ser, huru Engelland en gång kan utmåla något sken, mindre wisa med skiäl, sig hafwa någon Orsak därtil af Sweriges förhållande: At jag lämnar desse Disputer til Ministrer, dock at jag, som en Köpman, aldrig kan låta inbilla mig, at sådant här en gång kommer in qua"stione, mindre til wärckställighet, emedan ingen skulle däraf mera lida än Engelland sielf. Han hotade med det Ryska Järnet och de tillwärkningar som skola giöras i de Engelske Colonierne. Men jag swarade, at som jag nu redan någre år sielf lagt handen wid Handelen, kunna desse skiäl intet mera gälla hos mig, än hwad en slug Physicus wil inbilla en förfaren kerman, fast än kanske de kunna förskräcka den, som intet har nog insikt däruti. Således har jag bordt beswara min Herres angenäma af den 12 October, hwaraf min Herre behagar intaga at man giör här nog observantz på Sweriges steg til Commercens och Manufacturernes befordran. a Gouverno. Gud gifwe därtil sin Benediction! Jag beder tiänsteligen få Notitie om hwad a Costi passerar. Jag förmodar med Guds hielp, at saken har goda Rötter nog, men det kan jag försäkra, at om man i Swerige låter märka det minsta Tekn til ostadighet, få ey allenast främmande Handtwärkare en fasa för at gå djt, utan wi Swänska som wistas utom Riket måste 56 smälta många grofwa Pikar. Skulle af någon min Herres Wän Handtwärkare desidereras, skal jag försörja dem med Rese-Penningar och annat nödigt. Jag förblifwer med tillönskande af all Prosperitet. etc.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o IX.
Herr Hiernbrott är en ährlig och upbyggelig Man; men han har sitt lilla Hufwud för sig, at gerna willa wara speculativ och förlusta sig i tankar, som icke förlusta wårt Seculum. Han uppehåller oss med Versar, som han finner sinnrike och wäl gifne. Nu wid tilfälle at jag fått en hop rim i ett Bref, rörer han den frågan om Heroiska Versar böra gå på rim eller ey, med samma alwar, som om frågan woro, antingen Lurendreijare böra visiteras eller ey. Han frågar med samma nijt om Rimmen rygga Tankarne, som om egennyttige rygga Förordningarne altifrån 1622 til 1722. Han skiärskådar likså ifrigt, antingen en Heroisk Skald har större lycka i Swenskan eller i Latinen, som antingen en Heroisk Handlare har större lycka at låta frysa sig fast i Siön eller at gå sin gilla gång på landet. Men hwad är sådant snack? Månne jag eller mina alstrare äro giorde för några få tankspelare, som sitta

#58 här och där i wrårne? Ney, wi äro giorde för det allmänna och dess bästa. När Kroppen wåndas i hitzig Feber, så är ingen tid at bekymra sig om Liktornen. När fosterlandet först fått hugna sig af sin upkomst i handel och wandel dygd, rättwisa och rikedom, sij då få wi god tid at språka med Herrar Poe"terne. Dock har jag denna gången måst förnöya wår goda Herr Hiernbrott och be dig, min Läsare, hålla til godo med efterföljande bref: Min Herr Argus.
Fölliande Versar äro mig i händerne fallne och har jag ingen roo, förr än jag får dem min Herre tilställa, at förnimma, hwad omdömme han derom fäller. Jag förblifwer
Min Herres Hörsamma Tienare
Lidanus.
En sann och en falsk Ähra: Uptänd lycktor och blåss, enfaldiga Skalde-Gudinna, Sök uti winklar och wrår, at wi mågom ändtelig finna Ähran i all sin Glantz. Slikt arbete måste du lära Midt uti ährans land, der hwar man skryter af ähra:
Du säger ack, hwad skulle wäl här grant söka behöfwas? Är jag då blind? Jag ser ju at ähran oändelig öfwas? Derpå går alt wårt tahl, wåra wärk, uppå henne wi tänka: Gå wi til Håfs, der se wj ju ähran i dödliga blänka; På mångfaldiga sätt? Wår Kong som Stiernan i Norden Står bland Stiernor i ring, rotfästad i ähra på jorden.

#59 Gack uti Råde, besee det Folck, som Hermline bära, Märck at i lustigt swall en Höfding simmer i ähra. Ähra det är, Guld, Titlar och Godz bland Sysslorna wärfwa At sina Barn, som sku det i Swerje til ewighet ärfwa. Ährade gå wår Kungs Tro Män, för hwilka så många Böija sin hufwud. Märk öfwer alt huru Riddare prånga Med sina Godz, Släckt, Dräckt, Håf, Hästar och Wagnar och
Drängar, Och fast somliga skull' uti mangel af Adliga Pängar Sällia sitt arf, bortslösa sitt Odal och andra bedraga, Fylla de dock en tid utaf ähra sin hungriga Maga. Ähra det är, när stofftet utur nyskapade Dammar, At hafwa lif af Kongelig Blod, uråldriga Stammar, Höija til Himmelen upp sina Fäders wyrdiga Fahnor, Gamla Gewär, kort sagt, sina fyra och sextio Ahnor; Den icke kan, tycks likwäl at han utaf ähra sig gläder, Om han i miugg får bilda sig in förnämliga Fäder, Och byta namnet i långt af skiöld, Hiälm, Cronor och Krantzar, Lufwan i Hielm, Karfståcken i lantz, Skinpälsen i pantzar. Cronan uti sina tienster har allstans Ögon och Händer, (Domare med Hushållare kring sina Städer och Länder) Som uppå ähran see samt gripa de Medel i Bälte. Som draga dit: En i ährans fält slik kämpande Hiälte Giör icke blott ett steg utan han blifwer hyllad och krönter, För twå Rader, ett Ord, ett råd, en tancka belönter. Präster ha ock den sed, at i andackt famla til ähra: Nöije det är at see dem gläntzande Hattarne bära,

#60 Höra det de för wäggar och hwalf wälklingande prata, Weta det de hafwa lärt siuhundrade kättare rata. Konstigt winnes ock ähran utaf bokfrägdade Lärde, Ty de betee sina skattlösa Pund oskattbara wärde, Prägla på lappris wärck sina namn uti Stål och i Ceder, Wäxla sig til för gräl utaf ungdom Pengar och heder, Och om än ähran i mörkt förnuft skull' Strålarne wägra, Willja de dock på Gräska dess högd med minne belägra, Stoppade, proppade med sin plågade, rågade läsning, Tro de det ähra som öhl står för dem färdig i giäsning. Smak utaf Ähran ha ock wår tidz Vers-Makare funnit, Lyckelig den, som til deras höghet i werlden har hunnit! Bort med ett allmänt wett, bort ringa, begripliga Skrifter. Ord som icke begrips pråla på Brud-Sängar och Grifter. Ähra med aln som siden utaf wåra krämare mätes, Af wåra Borgare dricks hon i win, af Köpmän hon ätes; Ty de ha mestedels handel i Gross med Riddare seder Och genom utländsk hielp tilhandla sig ähra för heder. Men tyst, lämna nu rum, här komma de ståtlige Karlar, Unga til åhr; men gamla til ähra båd Hersar och Jarlar, Som hafwa glindrat i fremmande Land som hurtige drengar Och uti Franckrike wijst at Sweries Gossar ha Pengar Utstått fahrlige prof men trötte af utrikes heder Will' de nu hemma i ährans säng blött kasta sig neder. Slutelig Ähran är altid i färd med prunkande Titlar, Wiktiga Tienster och Guld, som Folket i tankarne kittlar:

#61 Ähra så jemt syns följa de Mäcktige, Präcktige, Rika! Som stedz skuggan ifrån sin kropp ey nånsine wika.
Ney, kära Barn, du ser icke rätt, blif bättre bekanter, Guld är ey alt, som glimmar och alt Glas icke Demanter: Tror du wäl ähran wins bland pengar och höghet i lotten? Tror du wäl, at wår Kung, den prisliga, prydliga Drotten, Ähras utaf sin Scepter och Glantz, sin Kongliga Crona Och tilbediare, som honom ey från smickrande skona? Neij, slik blänkande Sorg, slikt gyllene Törne wi jäfwa, FREDRIC har ähran utaf sin Dygd, at Lasterne bäfwa. Ähra få ey Riksråden i prackt, stolt bonad och föda, Purpuren är blott målningen af dess wiktiga möda; Men, Gudi lof, utaf ädla begrep, Rikztrefnad i hågen, Klokhet i wärk och fasthet i Råd, som klippan i wågen. Den som i Rikzens wärf plär landzens blomstrande mana, Den som i Andans wärf plär Siälar åt himmelen ana, Den som i wisdoms wärf med wett plär Swerige smycka, Plär icke wänta sig ähran utaf Godz, Höghet och Lycka.
Tänck huru tidt man ser uti lyckan en sna beprydder, Som fritt späckas utaf Sielfnytta, som Örter och Krydder; Men giör döden ett hugg med sin dumdristiga glafwen, Ruttnar ock Ähran i stort tillika med Aset i Grafwen. Twert om, måste du tro, enfaldiga Skalde-Gudinna, At {du} [tu] kan ähran {iblandt} [ibland] hos Fattiga, nedriga finna.
Sällsamma ting! Ack neij, skull' den hafwa stämpel af
ähra, 62 Som icke plär stolt Namn, stolt dräckt, stolt ämbete bära? Som uti Pungen har ey den blänkande, drifwande styrkan? Som icke får heta Doctor och wisa sin höghet i Kyrkan? Då skulle wist den liufliga seed uti Tyg-Huset hängas, At uti Håfwe med höfliga dråp om tiensterne trängas: Hwem wille då Skattgiömmare, Dommare, Konstlare blifwa, Om man åt ährans Thron för penningar ey skulle klifwa?
Jo, du bör Ährans Folk från präcktiga tiggare skillia, Som för en enskyllt wanskelig winst hos Gudarne gillia. Hiältar i dygd blott gå under Ährans modiga fahna, Och at {du} [tu] må dem känna, så märck deras Adliga wahna:
Den som i werlden har ey stedz werlden och flärden i
minnet, Men redan af Gudz ewiga lius bär strålar i sinnet, Som lite brydd at dygden är ey med lycka bemötter, Ser Favoriter i Håf nedan om sina stadiga fötter, Som at fägna sig sielf med flit sin sysla bekläder Och stedz från Sielfkärlek i fred sitt samwete gläder. Lättelig nögd, nog rik, stedz färdig at hugna sin nästa Anser han altid uti sina wärck det allmänna bästa. Sådane måste du tro wara wärde de ewiga stoder. Sök slikt folk. Märk, dygden är Ährans lifliga Moder.
Hwad nu denna Posien angår, lemnar jag i Herrar Poe"ternes omdömmen: Med dem gier jag mig icke så snart om bord, fast Herr Hiernbrott också kan scandera en Vers; Men {deras} [theras] innehåll kan jag berömma. Doch, jag wet wäl, kära Junkrar och {dåckor} [Dockor], som stå altid för speglarne, at I litet bryn Ehr om en sådan Ähra. I borden blyas om I intet

#63 rätten Ehr derefter. Men I Snåle och Gniare, Ehr will jag intet tahla til, ty förr skullen I tro den Hel. Skrifft tala i wädret, än at icke Ähran bestodo i Edra {skatter} [skattar].

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o X.
Nu skal du tro, min Läsare, at jag har fått giöra med ett löyligit Par: Jag wiste icke ord af, {för} [förr] än Herr Ehrenmenvet wräkte det in på mig förleden Lördags, då jag satt i min roliga enslighet, på det at jag skulle afmåla ett så märkeligit {hionalag} [Hionelag]; men jag blef så förwirrad af deras sällsamme påseende, at jag fruktar denna Afbilden blifwer icke anständig för så förnäma personer, som tilsamman wäl äga 100000 Vasaller emellan de Norska fiellar och de Beltiska Böllior. Desse Makar äro trogna Följeslagare, men Hufwud-Fiender. De hänga efter hwarannan så tätt, som Jalousien och en skiön Flicka, ja som Lättian och Fattigdommen, men de förlikas som Hund och Katt. Will du weta Namnen, så heter Han 1696 hrs Stat, men Hon heter 1733 åhrs Högfärd. Han är en ärbar och sedig Man, som upförer sig slätt och rätt efter gamla Swenska wiset; Men hon är en rasande fiålla, en förargelig Apa, som icke wet hwad hon will härma efter, ty hon will härma efter alt, Ett odygdigt stycke, som aldrig unnar den stackars Gubben någon roo. När han kom in, tog Han mig i Hand liksom wi hade warit länge bekante, doch torrt, alwarsamt och med den slitne, men aldrig utslitne goda

#65 Frågan: Huru står til? Men Hon satte begge Händerne i sidan och skrattade af alt Hierta och full Hals åt mitt ringa anseende och särdeles åt min hemma giorde Råck. Hwad skulle jag giöra? Jag tager mig icke särdeles när, då en sådan föraktar mig, derföre log jag nästan likså argt, som Hon, och böd Henne sitta på en liten Trä-Stol, men Hon sade spotskt, at Hon icke woro wahn at sitta, utan i Fauteuiler och Canape'er. Nå statt då, tänkte jag. Hon spatzerade af och an, speglade sig både för- och efteråt och finglade sitt 1000-tals Lappri Hon hade på Hufwud och Kropp, hållandes en sådan Mönstring i wår åsyn med sina Kläder, som en skienhelig Gniare i enrum med sina Panter, Sedlar och stemplade Metaller; Men Gubben satte sig tryggt ned på en Fallbänk. Jag satte mig bredewid och frågade honom huru länge han warit gifft med denna Frun? Han swarade sig aldrig blifwit wigd med henne, utan Hon hade mot Hans wilja blifwit Hans Maitresse. Hans rätta Hustru, sade Han, heta Sparsamhet, men denna undflydde Honom det mästa Hon kunde för Frillan skull, och bodde mäst på Landet eller ock mycket ensligit i Staden. Med henne hade Han en Dotter, som hette Wälmåga, men detta äkta Barnet, sade Han med Tårar, wara så siukligt och spädt af sig, at Han twiflade om det nånsin kommer til laga ålder. Deremot bekände han sig hafwa många trefne Foster med denna närwarande Kånan: Jag mins dem ey alla eller deras Historier, men det wet jag at en hette Bedrägerie, en annan intrigue, den tredie Banqueroute, den fierde Armod, den femte Förtwiflan, etc.

#66 Fuhla Ungar allesamman, men friska och frodiga på sitt sätt liksom de intet annat drucko, än Dubbel-Öhl.
Han pratade åtskilligt för mig och jemrade sig öfwer sin elacka Hustru, som smickrar och smädar honom på en gång, kysser och biter honom på en gång, klappar och örfilar honom på en gång, så at det är både löijligt och ledsamt at see dem ihop. Woro intet han, stackars Gubbe, så kallade jag dem Kältringar begge twå, men nu beklagar jag allenast honom, så lenge han är bunden wid {den åsnan} [det KreaturetC? ]. Hon dricker icke af ett Win, hon skriker på många [slagsC? ] och will de skola wara utwalde, men blir ändå aldrig otorstig. Hon äter icke utan plat de menage och oändelige Sophisterier i Rätterne, men blir ändå aldrig mätt. Hon will ha en ny Klädning hwar dag och sätter all sin Heder i, at kunna drilla yppighetz Förordningar, dem hon kallar Dårskaper och Förtreteligheter, men blir ändå aldrig klädd. Utländske stolte Tapeter skall hon hafwa, der hon är, elliest blir hon mörkrädd och samwetsswag. Hwad skall Gubben giöra? Han står i Skiortan och swär på, at han intet äger mer, än det han går och står uti. Han kallar henne Nådig, antingen hon bekläder stort eller medelmåttigt Rum, (ty det måste jag påminna, at han sade henne wara i alla stånd och tienster i Riket) bediandes henne dra {hin håle i wåld} [til tillC>--- C? ] Men hon giör ett flatt och förakteligit löije åt hans Nedrighet, och om hon intet af honom får det hon will, så har hon kanskie twå eller tre sina Barn och dessutan åtskilliga Galanter, som skaffa henne Medel, hwaribland Monsieur Mutkolf wille gerna, om han tordes, betiena henne och åtniuta hennes blidi-bragd.

#67 Madame Lönde-Räkning, som är en arg Kopplerska, will som offtast i tussmörkret smyga sig til henne och sätta mod i detta Trollet. Derföre frågade jag honom af hiertans grund, hwarföre han icke skillier sig wid henne och alt hennes Pack? Men han kunde icke swara utan med suckar. Woro det så wäl, sade han, at jag kunde bli qwitt henne, då skulle jag bli likså modig och hurtig, som en Fröken mitt i dantzen, jag skulle få unga Ben och jag skulle kunna bära mig så käckt med egna kraffter, som en prålande Cavailler bär sin förtienst med andras; Men jag lärer wara förtrollad. Hon är häxad på mig och det will mera til at skillia oss åt, än Ord och bewis. Jag tyckte Gubben talade sällsamt och mente at han blifwit lik några gamle Män, som äro Barn på nytt; Men kan hända det så är som han sade. Kan skie, sade jag til mig sielf, käre Argus, at {dina} [tina] Papper skulle giöra så mycket til denna Skillsmässan, som Skiägget giör til en Mans wyrdighet, derföre behöfwes wäl en starckare Hand dertil.
Rätt som wi suto, wille den swäfwande Frun ut och Gubben måste föllia med. Han wille at hon skulle gå med honom til footz, men hon utan til at swara, och så bekymrad, som hon hade hafft Rikzens wårdande Ährender i hufwudet, kastade sig i en stolt Wagn, som war omgifwen med en hop näswisa Laquajer och beprydd med en skräckelig Kutsk, som hade Päls och stora Moustacher. Hästarne hade Biörn-Harnesk och hela Equipagen war hotande och glindrande. Gubben lunkade efter. Få se huru denna Ståten tager lag med tiden, sade han: Kom wädz at wår naturliga Son Armod lyffter {dig} [tig] en gång ur Wagnen, när han blir stor. Glad blef jag, at jag slapp denna Visiten. 68
Hittils, min Läsare har jag intet annat giord>t än skiämtat. Nu will jag tala alwarsamt: Jag har giordt Personer af {de} [dem], som intet annat äro, än allmänt wanliga bruk. Wår Stats Nykterhet och wår Högfärdz Öfwerflöd har brackt mig til at giöra af twenne handgripelige ting, ett par obegripeliga Makar. Anledningen gaf mig Herr Ehrenmenvet, som giorde första Anmärkningen här öfwer och sade sig icke weta at starkare Antidote kunde finnas emot 1733 åhrs högfärd än 1696 åhrs Stat, ty han är knapp och hon frikostig, han påstår goda Hushållare och hon wil hafwa slösare; Men tänck, sade han, huru desse ändå kunna boo tilsamman. Myntet är sämre och kiöpet på mäst alt det wi behöfwa, är dyrare än den tiden Staten giordes, och ändå är prackt och öfwerflöd wida wägnar större. Det ser nu så rasande förnämt ut i Swerige, sade han, sedan det blifwit ont efter penningar, at om de kommit fram, som författat 96. hrs Stat och fingo see alt detta, skulle de först tro at Sahlbergs- och stora Kopparbergs-Grufwor blifwit långt gifmildare och sedan, at den gamla Staten blifwit förmerad til {några} [någon] 100 ProCent. Enär de ibland suus och dus, slöserie och läckerheter fått höra qwädas klagowisor öfwer swåra tider och små löningar, skulle de bli illa utkomne, innan de kunde finna sig deruti. När jag kommer ihog, sade han widare, huru Folcket lefde i min Ungdom och ser huru det nu lefwer, så wet jag knapt hwar jag är hemma. Det är wist at de då brukade både Galoner och gyllene Tyger, men så ha de nu Siden-Tyger, som offta äro dyrare, och fram för alt en föränderlig Anda, som will doublera, ty då brukte de en heders Klädning många åhr, men nu skier ständigt ombyte. Många af 69 Fruentimret skulle nu wäl willa slå mig i Munnen dermed, at de tilförne warit mycket grannare men jag kastar dem det tilbaka, at de då intet woro hälfften så högflygande och ombytelige, utan hade de då något kostbart, så wiste de at waktat och brukat. Då såg jag få Wagnar, men nu får jag icke gå många steg, förän jag måste wakta mig ur wägen. Detta, säger mången, är en lustre för Staden, det kan så wara, det är ett helt annat ämne; Men jag talar allenast om, huru det går ihop med den omtalte Staten. Få wi Pengar nog, så skall icke jag wara emot slösandet, allenast Penningarne blifwa i Landet; Men nu måste wi bygga på den Grund, wi {hafwa} [hafwe].
Fast jag wet, tillade Herr Ehrenmenvet, at mången beskiedelig Man pustar nog och klår sig bak örat, önskandes ändring härutinnan, at wårt lefwerne måtte sättas på gamla foten och inrättas effter samma Stat, som han niuter Lön af; Ser jag dock intet, at detta blir något bättre, förän sådane wisa sig alwarsamma i sina Hus i sielfwa wärket och giöra Sparsamhet til et Mode. Der til fordras i synnerhet, at man litet tager Byxorne af en dehl Fruentimmer. Det giör dem med tiden godt sielfwa, fast de i förstone skulle see litet sura ut. Yppighets-Förordningar äro goda och nyttiga, om de effterlefwas, men de Förordningar, som hwar och en Husbonde giör i detta mål i sitt Hus, uträtta mera.
Herr Hiernbrott, som jag i mitt sidsta Arck beskylte för onödige speculationer, hwarmed jag ingen mening hade, ty Gubben will allenast låta se sig så ibland, effter han, som jag, wäl wet at wårt högsinte Seculum heller ser, at man skrifwer för roo skull, än för nyttan skull, swarade Herr Ehrenmenvet

#70 wid detta tilfället småmysandes at man icke borde handla så hårt med wårt Fruentimmer som kunde giöra upror och komma Argus i wanryckte. Hellre böra wi tala dem så til, sade han: Ädla Kön! När prunkande Manfolk söka behaga tig med slösande och sin Egendoms försättiande, så war du den första, som föraktar en sådan Wettwilling. Fråga honom med {din} [tin] naturliga Täckhet, huru han menar kunna sättia Hustru och Barn i godt stånd? Huru ett Fruentimmer skall kunna förtro sin Wälfärd i en Slösares Händer? Hwad han winner dermed at han förlorar? Om han märker at {Du} [Tu] har misshag derföre, så lärer han säkert ändra sig, ty alt det prål och kostnad han giör, skier för {din skull} [tin skul], effter han menar winna titt tycke dermed, {Du Jordens} [Tu Jordenes] Herskarinna.
Sij detta Herr Hiernbrotts Förslag gillade både Herr Ehrenmenvet och wi andra. Sannerligen, wår Lärda har ingen Lärdom som är onyttig, när han dermed kan ställa sig in hos Fruentimmer.
THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XI.
Understundom kunna mina Uphofsmän sitta och roa sig med äfwentyr, liksom de intet annat hade at giöra. Dock, hwad skal jag säya derom? De äro då sådane, som folket i wår tid will ha dem, ty man will skratta åt mina Ark, men icke deraf hämta alwarsamma Betraktelser. Så giorde fordom Athenienserne, för hwilka en wiss Orator hölt på Torget skräckelig hårda Tahl, som han mente skulle miuka Demanter och de hårdaste Penninge-Hiärtan, alla angående Republiquens Wälfärd och de Fahrligheters förebyggande, som hotade henne: Men detta flög bort med Wädret, och de sielfkloka wände sig från honom, at se på Barnlekar. En gång fann han på detta Rådet: Fria Folk, sade han, Gudinnan Ceres, hlen och Swalan gingo fordom ut at wandra: de utstodo tilsammans många goda och onda Öden, til dess de kommo til en stor Flod. Huru skulle de komma öfwer? hlen sam genom Wattnet, Swalan flög genom Wädret til andra Brädden. Härwid höllt Oratoren.
Alla ropade strax: Än Ceres då? Huru blef det med henne? Tänck, swarade han, hwad tokar I ären allesamman, som stån här och frågen efter lappri! Än Kong Philippus då? Hwi frågen I intet snarare hwad han giör, som är en så

#72 mäktig Granne? Han utsår ibland Ehr Oenighets Frön, och tager Edra Rörelser i akt, på det han snart må upswällia Ehr, men I förlusten Ehr med Käringsladder.
Följande Saga lärde jag af Herr Hiernbrott i wår sidsta Sammankomst och sade han fuller at hon war mycket gammal för de Hedniska Dikter skull, men jag will slå wad at han funnit på henne sielf:
En wiss Hiälte war död på Jorden och Gudarne öfwerlade i Himmelen, om denne skulle intagas i deras sällskap eller ey. Meningarne woro skiljaktige, här woro wissa Partier och de odödelige woro nu lika de Dödelige. En Del hade fått Offer och Löfften af den Döda Hiältens Wänner, en del af Hans Fiender. Deltagande woro de alla. Jupiter wredgades öfwer slik Twist och frågade hwar nu Gudinnan {Odelachtighet} [OwäldughetC], woro? Hon war då icke tilfinnandes i Himmelen, derföre skickade han Mercur efter Henne, som förde Henne sent omsider til Högden igen; Men sedan befallte han hemligen en ung oförsökt Satyr fara ned på Jorden och giöra sig meriterad dermed, at han blefwo kunnig om de ställen, hwarest denna Gudinnan mäst uppehöllt sig, på det man en annan gång ey måtte behöfwa så länge at leta efter henne. Detta Diuret, som man så wäl kunde ombära i Himmelen, reste genom det stora Stierne-Fältet, men ibland så många gläntzande Klot, råkade han intet strax på Jorden utan på Månan; Der fann han fuller artigt Folck; Men Envoije'ens Creditive war icke stält på thenna Orten, derföre frågade han effter någon som war från jorden; Men där war slätt ingen,

#73 utan allenast några Expediter från Swerige. Han blef dock glad, at råka någon, och sade sig tilstå at {detta} [thetta] landet woro mäktigt, som kunde hålla Expediter så långwäga! Men man swarade sig äfwen twifla om {det} [de] höllo sådane i något annat land. Effter deras anwisning kom han ned på jorden, hwarest han begynte anställa sin ransakning, i liknelse af en Markatta, på det han skulle bli behagelig.
Först sökte han til Souverainiteten i landet, {dit} [der] han kom: Icke den {souverainetet} [Souverainiteten] som bor hos en Person, men den som bor i Lagen och allas Frihet, menandes der finna {Odelaktighets} [Owäldughets] yppersta wistande, men det war fåfengt. Wår löijliga Envoije' fick här näpligen see annat, än Gudinnans Namn och Skugga. Derifrån reste Markattan til Håfwet, emedan hon hört at Fru {Desinteressement} [Desintressement] skulle der offta wisa sig. Hon blef ock glad när hon kom dit, ty alla woro wänlige, alla höflige, alla kärlige, alla syntes lefwa i fullkomlighetens stånd med Ögonen på den allmänna Sällheten, utan afsikter. Hå, hå, tänckte hon, jag slipper resa längre, {Desinteressement} [Desintressement] bor icke annorstädes, än här; Men sedan hon nogare sedt sig om, war det intet annat än wisse Partier, wissa förbund, det ena mot det andra, som dock i sig sielfwa blott hängde ihop af Egennytta. Somlige waktade på Printzens påklädning, somlige på hans afklädning. Den ena lurade på hans utresa, den andra på hans hemkomst, den tredie på hans Måltid, den fierde på hans ögnekast etc. (Härwid prustade Herr Ehrenmenvet) Desinteressement fans intet utan hos Printzen sielf, som intet wiste hwilken han skulle förnöija, ty han wille ställa alla tilfredz.
Här på begaf hon sig til Domstolen, der Rättwisan sades boo, som war {Odelaktighetens} [Owäldughetens] Sam-Syster. Envoije'n gick i

#74 Förmaket, men fick ingen Audience. Betienter och Drängar sade honom med rasande chicanante Ansikten, at Frun sof ännu och at de intet wiste när hon upwaknade; Men så snart han gifwit ett par af dem Drickz-Penningar, sade de honom rent ut med blidare Anleten, at han wäntade fåfengt, ty de kände intet den Gudinnan, han frågade efter.
Han sade sig nog weta at {Odelaktighet} [Owäldughet] icke funnos hos Parterne, som sökte Rättwisan, ty den ena Norrmannen kallade den andra Bängel för en Hundwalp skull, eller för ett tiog Ägg; Men han påstod at hon skulle finnas in i Cabinettet hos sin Syster. Neij han fick intet wida0re beskied. En Wackt-Mästare, som intet offtare såg dagen än genom bottnen af Bouteillen, mente at han intet war klok och kastade honom ut för Trapporne. (Här wid log Herr Gyllenbalance.)
Der ifrån wandrade han til Templen; Der alla Gudinnor borde wistas, men den ena Prästen ropade om sitt Orakel, den andra om sitt Beläte, den tredie om sina half-Gudar, den fierde om sina Offer etc. så at Markattan gick ur Kyrkan lik så klok, som hon hade gått in. Än hos de Lärda då, tänckte Satyren, Sanningen är en, Meningarne måtte ock wara enahanda, och inga Pra"judicer lära döllia mig, at ju Owäldugheten finnes hos dem. Men ack, om aldrig Partier woro på de förra ställen, så woro de här: Den ena Wurmen war intagen af Auctoritet, den andra af {tankfrihet} [tank frihet] och begge woro de interesserade Narrar. En sade at Aristoteles war en Gud, en annan at han war ett Fä. Cartesianer skakade jorden och Wolfianer bestormade Himlarne. (Här wid suckade Herr Hiernbrott sielf.)
Tyst, sade Markattan, kan skie {Odelaktigheten} [Owäldugheten] fins hos Fruentimret. Gudinnan lärer älska Könet och trifwas bland

#75 det Släktet, som intet wet at förställa sig. Men sij, bland denna fagra hopen, fick hon sällan höra andra Ord, än dem som Interesset och Sielfkärleken framstafwade: Här woro ock starka Partier: En del förklarade sig för de stora Solfiädrar, en del för de små, en del för Sackar, en del för Lifkläder, en del för {famnwida} [famn-wida] Kiortlar, en del för medelmåttiga, en del för Triumphanter, en del för Succumbenter etc. etc.
Från dessa for Markattan til Handel och Commerce at söka {Odelaktigheten} [Owäldugheten]; Men det war nästan lika som at fara från Stockholm til Tellie at söka stort omgenge: Här lågo Manufacturister och Commissionairer hwarannan i håret och uppenbart Krig war emellan Patrioter och Krämare, så at Satyren war glad, at han fick taga sina Wantar och gå bort.
Stackars Kräk, sade Markattan, hwart skall jag taga wägen? Intet finner jag någon Owäldughet. Hon flög up och ärnade sig åter til Himla, men rätt i det samma fick hon see ett ensligt {hionalag} [Hione-Lag] i en Skog, hwars frihet syntes wara ett dageligt Gästebud. Ho wet, sade hon, om icke {Odelaktigheten} [Owäldugheten] så snart wistas här som i de stora Folk-hopar? hon frågade hos detta Folket effter Gudinnan. De swarade: Hon är hos oss mäst altjämt och har hon här sitt Hufwud-Quarter.
Denna afsides-Orten sade Herr Hiernbrott wara så lik Herr Hiertskotts Gård, at han mente der på wara ingen ting at skillia.
Härwid upstod Herr Hiertskott och bekände sig wara af det sinne at denna Gudinnan altid hade hos honom fri boning. Jag bryr mig, sade han, hwarken om Pehr eller

#76 Påhl, mindre blandar mig i Partier, så framt Rikzens Wälfärd ey deruppå beror, då jag altid förklarar mig utan ensidig Nytta. Jag har låtit vertera fölliande Ord af Boileaus 6. Epitre effter Fransöska Vers-Laget och skrifwa i min Säng-Cammar med gyllene Stafwar:
Ack, huru lycklig är den som af Werlden glömd
Nögd lefwer med sig sielf i en wrå stilla giömd;
Ty af lust för det Null, som hos oss kallas ähra
Och en flärdfuktig rök kan han rus aldrig bära.
Han giör det til sin frögd, at få i frihet bo,
Han sig allena sielf giör reda för sin roo.
För wåld och alt förtret han slipper fälla tårar,
Han trotzar uti fred wår månge stridand dårar.
Af sådant allt, som jag hört säjas i dag är jag nu blefwen så bekräfftad i den Bragd, som Fransoserne kalla desinteressement och de Swenska Owäldughet, at man knapt skall få höra Argus wara partisk. Om jag förer olika och mot hwarannan löpande Correspondencer til Torgs, så är det blott derföre, at jag wil låta Publicum deröfwer dömma, när det icke är sådana sanna Saker, som hwar och en täncker i sitt Samwete, men ingen wil säija fram utan en Frispråkare. Guld- och Silfwer-Naglar skola icke tilspärra mitt sinnes Dörr

#77 för Owäldughet, men jag skall altid kalla en sna en sna och en Högfärdig en Tok. Lyckan, det Spöket, och jag, kunna wara goda Wänner, men icke äre vi så hopwigde, at mina afsikter skulle dragas från Sanningen och på henne.
Se här, min Läsare, will jag meddela tig ett Bref, som en tilskickat mig i mening, at jag woro partisk, men sannerligen han bedrager sig ganska mycket, ty man måste giöra åtskillnad emellan Egennytta och Samwete.
Min Herre!
Jag har altid ansedt Ehr för den, som talar Sanningen utan någon afsicht och som en förträfligen desinteresserad Man; Men jag frucktar gissa ganska rätt, när jag tror Ehr ha hemligt Förstånd med de här i Landet theoretice tillwäxande Manufacturier. Emedan I ännu ingen gång tilbudit wisa omöijeligheten af de Slott, som Folcket så gierna will bygga i Luften. För min del skulle jag fuller önska, at wårt Fädernesland kunde sielf äga sitt dageliga Bröd, utan at dereffter se andra i Händerna; Men när jag ser så många tilbud gå Kräfftgången så woro jag en Narr, om jag opiniatrerade mot Himmel och jord. Huru går det med West-Indiske Compagniet? Huru står til med Porcellains-Bruket? etc. Hwad willien I säija? Månne jorden är wreden ur sin Medel-Punct, så at Swerige nu ligger ongefär under samma Climat som tilförende Engelland? Folcket kan hända har fått en sådan hastig omskapnad, emedan man rätt nu intet har afsky at mörda sig sielf för födan skull och desutan får så hög Smak

#78 i Oeconomien; Men icke tror jag jorden är ändrad: Så framt icke Edra Skriffter äga den Krafften. Neij hon lärer sannerligen blifwa in statu quo, och Swerige skapat hädan effter som hit tils, det är, at städse behöfwa andra Länders hielp. Huru många mogna Män hade wäl icke redan gifwit råd och förslag, om något hade stått til at giöra i dy måhl, som nu giöras så möijeliga? I öfrigt förblifwer
Min Herres
Hörsama Tienare
Monoculus.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XII.
Den som känner sig sielf, sade Herr Hiernbrott i dag, han kan altid styra sig sielf, och den detta kan, han är den Enewäldigaste Konung i hela werlden; ty Lyckan är för hans Sinne, som en Mygg mot en Elefant, och Olyckan, som en lätt Wäderpust för ett Hälleberg. Han liknar sin Skapare och han äger innom sig alla de Förmåner, som han betraktar utom sig. Hans Lycksalighet lyser bland de andra jordiska Sällheter, som Solen bland de Himmelske Lius, ty om de skola äga någon skiönhet och glantz, så måste de af henne läna: Utom Kännedomen af mitt eget Tilstånd och utom Härskandet öfwer mina egna Böyelser, har jag intet nöye i något nöye: Högheten är mig fuller då så liuf, som präktig, men hon är mig ock den aldrabrantaste Klippa, på hwilken jag rider sofwandes, fast en Klok behöfwer derå waken taga små steg, derföre är Högheten mig fahrlig. Lärdom är mig fuller då ett Tidzfördrif, men jag giör icke annat än drömmer, grillar och yfwes, derföre är Lärdom mig bedrägelig och bekymmersam. Hälsan är mig fuller då behielpelig i mina Wärf, men jag missbrukar henne til Dårskaper, derföre är Hälsan mig skadelig. Rikedom är mig fuller då anseenlig, men jag

#80 älskar honom som det högsta goda, så at jag utom denna Klimpen har ingen roo, derföre är Rikedom mig orolig. Kärleken til Könet kittlar mig fuller då i Hiärtat, men han förer mig i många swårigheter, derföre är Kärleken mig en Plåga. Korteligen: Den icke känner sig sielf, är usel i alla förmåner, men twärt om, den blir aldrig olyckelig, som--- hwart nu? sade Herr Ehrenmenvet, som föll härwid wår Philosoph i Talet. Är detta wårt Aftahl? Ha wi icke beslutit, at icke afspisa wåra Läsare med höga Betraktelser, emedan minsta delen af dem will möda sig dermed? Detta är ett förtreffeligt ämne, men intet måste wi komma fram dermed på detta sättet.
Men lät mig allenast, sade Herr Hiernbrott få säija ut: När en Menniskia känner sig sielf, så får hon weta at hon är Ingen Ting. Hon finner den dyrbara Klenoden, sitt Intet, och slipper således den hiärtängslande Ähregirigheten, alla Plågors--- Ney, sade Herr Ehrenmenvet, I fån nu intet tala längre. Godt stycke härifrån och dit, sade Gumman såg til Månan. Det blir långt innan wi få tala med så hög stämma. Skrubbhöflen måste wi bruka, så lenge wi ha qwistiga trän, och sudden på Segelduken innan wi få gripa til de fina penslar. En hop af wåra Stockholms boar lära stort fråga efter kännedomen af sig sielfwa. Lägg några Ducater bredewid, så fån I see hwilket de hälst wällia. Ney hör på hwad jag säger:
I en wiss province här i Riket är ett gammalt Säteri, vpbygt af Herr Boo Tykeson i Kung Erics tid af Pommern, och prydt med rundt Torn, i Herr Svantes tid, af Fru Görvel Herr Knut Alfssons. Där hänger en Jul-Klubba i ett rum, som har den egenskap, at den som sitter under henne och

#81 dricker, när hon swingar kring Hufwudet får en käck Öhrfil om han intet känner sig sielf. I samma rum är en stor Smålendsk Ost, öfwer 50 åhr gammal, hwilken är så god, som då han ystes, och om någon känner sig sielf och slipper Öhrfilen af Klubban så får han en god skifwa af denna Osten, som ligger i en Kista, hwartil Inspectoren, Fogden och Deijan hafwa hwar sin Nyckel.
Oräknelige Personer ha kommit dit med sina Sedlar, (ty Präst-bewis måste de ha med sig, at de för mennisklige Ögon synes känna sig sielfwa) och druckit under Klubban, men fått sådane Knuffer, at de intet mer nosa dit. Osten synes icke mer förödelse på, än om några Råttor skulle ha warit ihop med honom, ty Kistan öpnas knapt i ens Mans ålder, och har Fogden redan supit up sin Kiste-Nyckel, ty han wet wäl, at han intet brukas i hans tid. Lustigt har warit at see uppå, huru en Hofbuss, som mente sig wara den Klokaste Minister i werlden, fick en Örfil af Klubban, at Pudret rök ur Peruquen, hwaraf han blef sticken, men oskiäligt, ty han kände sig icke sielf: Han trodde sig wara ett stort Creatur, derföre at han fick wänlig upsyn af sin Nådiga Öfwerhet, smickrade sig med den ena Wällusten effter den andra och prunkade af all makt. Är sådant at känna sig sielf? En annan Adelsman fick ett drygt slag, ty han sålde alla sina Godz, på det han skulle få lefwa friskt. En annan för det, at han war dödeligen kär på 10 eller 12 ställen. En Präst fick en pust, så at Calotten föll på ena Örat och Öhlet på Kofften, utan twifwel derföre, at han predikade så hiertelig wäl i sitt tycke, endast at låta höra sitt Ordaprång, utan bekymmer, om det giorde upbyggelse, eller ey. En annan för det, at han tog

#82 sitt Samwete til wittne at han woro wärd en Doctors Titul. En ung Officerare miste lilla Mössan under Peruquen, derföre at han skröt, huru manhafftig han med tiden skulle bli i Fällt, fast jag, som icke kände honom så wäl som Klubban, kunde swurit på, det han skulle bli en Poltron, emedan han förförde sig på alla wärnlöse. En nykläckt Professor fick en knyla i Hufwudet, derföre at han mente sig wara skräckelig lärd och storsnorkade öfwer alla andra. Jag ömkade mig öfwer en wiss Fröken, tämmelig wacker, som fick en Örfil, at Dormeusen flög fram på Golfwet, endast derföre at hon trodde sig wara så öfwermåtton skiön. Många Fruentimmer, som nu äro onda på Argus och kalla honom grof, owettig och bitande mot Könet, skulle jag önska at see under Klubban, ty om de kände sig sielfwa, så kände de wäl hans wälmening, som intet hellre önskar, än wårt kära Fruentimmers Gunst, förbunden med en ädel Dygd. En ung Cavalier fick en god Pannknäpp för det han mente all en Menniskias prydnad bestå i skiöna kläder och Coiffu"re. Dit skulle man ha alla wåra Sprätthökar. En Poe"t fick ett Dunderslag och skakning i Hiärnan, derföre at han mente sig giöra dråpeliga Verser. Många Skomakare, Skräddare och åtskilliga slags Handtwärkare från Stockholm ha rest enordz dit, at få smaka Osten, men de ha fått wackra Örfilar i stellet, derföre at de junkrade förmycket här i Staden på Källare och Krogar, och skinnade alt för grofft på sitt arbete. Sent woro, at upräkna alla de, som fått slängar på denna Gården; Men man mins likwäl, at ett par gamle Män, hwaraf den ena slitit ondt i Fiende-Land och offta sedt döden för ögonen, den andra warit späkt af långlig Siukdom, hafwa blifwit orörde af Klubban och fått äta af Osten. En gammal Krigs-Pamp, som wiste

#83 med Gud och sitt Samwete, at han legat bak Buskan och en stackars Prästman, som intet dristade sig til Prästemöte för sin okunnighet skull, gingo också lyckeligit igenom detta Profwet och emottogo med särdeles Glädie och Appetit sina Ost-Skifwor.
Sedan Herr Hiernbrott hört på alt detta, sade han sig wäl kunna lee åt alla dessa Exemplen och tilstå, at om Cronans Cassa skulle icke röras med andra wilkor än denna Osten, så skulle Swerige åhrligen ha e märkelig Besparing: Men sade si6g icke stort lära deraf, huru en Menniskia rätt skall känna sig sielf, samt utleta och styra sina böijelser, derföre förbehölt han sig en annan gång här om at få tala.
Herr Patriot, som nu är hemkommen från Bergslagen och lärer framdeles orda derom, frågade wår Håfman, om han intet hört, at flere Borgare warit under Klubban, än några Skräddare och Skomakare? Jag hade lust, sade han, at see mästadelen af mitt stånd på detta profwet, ty jag är i stort twifwelsmål huru det wille gå. Jag menar, at en Skomakare är Skomakare, en Skräddare Skräddare och en Smed en Smed; Men det är förskräckeligt, at den Menniskia, som är sämre än en annan i anseende til den ordning, som måste wara i en Republique, altid ändå wil täfla och kämpa med den samma om Rangen, fast begge ofta ingen Rang hafwa; Och det som wärst är, de söka Förträdet genom braskande och stort upförande; men hwad uträttas dermed til deras fromma? Annat intet, än at det först kostar dem mer än de kunna förtiena, och sedan, om de än ha råd dertil, draga de sig alt klokt Folks åtlöye på Halsen, och få så blygd för sina Pengar. Munser Petter wille änteligen ha Sidentygs Foder under Råcken och skiöna Silkes-Strumpor, men stackar han

#84 war af ett godt sinne, så at hwar gång han kom in til förnämt Folk, som kände honom, så skiämdes han och knäpte igen Råcken. Hwad godt hade då den Token af sitt Sidenfoder? Man ler ofta åt Bonde-Högfärd, men sannerligen Borgare Högfärden är intet bättre, ty den allmänna Crediten tager en anseenlig stöt deraf. Somlige mena kanskie, at de få derigenom mer Credit, men det är långt derifrån. Andra söka på det sättet stora bekantskaper, men sådane har jag länge warit rädder för och råder jag hwar beskiedelig Köpmann derifrån. Wäl må han wara känd för en ährlig och braf Man, men intet må han kämpa med förnämt Folk i Taffel, Meubler och Kläder. Det swider mig i Hiertat, när jag tänker på den yppighet, som sig i wårt stånd så inritat, at hon aldeles wunnit Borgare-Rätt.
Herre min GUD, sade widare Herr Patriot, när jag tänker på de förra tider! Jag war hemma i min Faders Hus med 3 Systrar, tils jag war på mitt tiugunde åhr. Min Fahr war en så hederlig Köpman, som någon nu går på Stor-Torget. Hos förnämt folk war han wäl ansedd, och ibland sina Gelikar hade han ähra och Heder; Men weten I, huru det gick til i hans Hus? Min Mor bar sällan Siden-Kläder oftare än andra dagen i stora Helgder. Hon gick med en Bindmössa, Reg
#garns-Tröya och Förkläde i Huset; Men, Gud frögde Siälen! när hon Morgon och afton gick med sina Flickor til Kyrkan i Bönen, så tog hon då en Koffta utan på af Dantziger-Tyg. Ingen af Flickorne bar någon Siden-Klut, föränn hon stod Brud, och det hade ändå intet skiedt, om intet Mågarne warit mycket hederliga Män. Jag hade intet dyrare Råck-Kläde än til 6 Daler Alnen. I en Sal hade min salige Fahr Tapeter, som warit i Huset efter min salige Morfar. Aldrig såg jag

#85 Silfwer-kramas på hans Bord, förutan Bägare och Kanna. Mat och godt Öhl fick hwem som kom, men rara Winer behöfde ingen spilla på Kläderne i wårt Hus, ey heller fick någon Magwärck af förmycket konstig Mat. När Föräldrarne dogo, lämnade de oss hwardera 82000 Dal. Koppar m<t, fast de intet skröto af sin wälmåga. Hem ifrån sändes jag til Amsterdam, der jag en tid tiänte. Sparsamt lefwerne såg jag där hos min Patron, i hwars Hus ingen ting war wärdt ögnafäste, förutan Wexlar och roulerande Capitaler. Hela året arbetade Gubben för en gammal Råck och halfwa Magen Maat om dagen. Sedan jag der tient och förrättat mina resor in alles i 14 åhr, kom jag hem: Men mins, jag fick stora Ögon. Här war då redan en god begynnelse giord til wårt nu warande lefnadz sätt. I förstone tänkte jag det ena war rättat effter det andra; men jag bedrog mig skräckeligen, ty ägendomen spisade intet emot Modet och Yppigheten. Sedan har det så tagit til, som hwar och en ser: Husbonden förtärer Penningar tusendtals och lefwer wäl, Matmodren är granner som Hin, Flickorna må flyga bort af granlåt; ty strax de slippa Amman, skola de ha siden Kläder, Örhängen, Halsband och alting liksom Fröknar och Printzessor. Sönerne äro intet sämre, Tienstefolcket äro nu flyktigare och stutzacktigare klädde, än då för tiden Husbönder och Matmödrar, och en hop Poikar måste en Borgare nu ha, ty Barnen äro för goda at giöra små Sysslor och löpa ährender. I husen äro nu alla rum meublerade. Siden Sängar, stora Speglar, Bord-Silfwer etc. etc. slipper man nu hos Borgarne at leta effter, men man letar likwäl effter hwars Vexel är god ibland desse stora och präktige Matadorer.

#86
Tigen nu Herr Patriot, sade jag til honom, ty Ehr Ifwer och Nijt sätter mig elliest illa ut. Kanskie at I redan talat för mycket.
KUNDGIÖRELSE.
I Näst förra Arket äro Herr Hiertskotts Versar i god mening ändrade, emedan Vers-Laget, som är owanligt här i landet, warit obekant, men som de derigenom blifwit något förställde, så föllier nu den rätta Editionen, som läses effter Fransöska sättet:
Ack, hur lycklig är den, som af werlden förglömd
Lefwer nögd med sig sielf i en wrå stilla giömd,
Ty af lust {för} [til] det Null, som hos oss kallas ähra
Och en flärdfuktig rök {kan} [plär] han rus aldrig bära.
Han giör det til sin frögd, at i frihet få boo,
Han allena sig sielf reda giör för sin roo.
För förtreter och wåld slipper han fälla tårar,
Och han trotzar i fred wåra stridande dårar.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XIII.
Jag hoppas du känner mig nu, min Läsare, så at du ursäktar, om jag diktar litet, ty det skier blott för at få säija Sanningen. Jag rår mig ock intet sielf, ty mina Alstrare ha nu företagit sig, at fullproppa sin Frispråkare med det slag, som är til anseende Dikt, men i wärket Sanning, hwarwid jag mästedels liknar det femte Hiulet {i} [på] Wagnen, och bryr mig intet mer der med än mången Rådman eller Nämde-Man bekymrar sitt Hufwud med Domen, som han underskrifwer och gillar, utan låter min syssla wara, at sanna med, och liksom sofwande gifwa mitt Votum. Du måste och tilstå sielf, min billiga Läsare, at det är nödigt i wår tid at liuga Sanningen i Folck:
Wår Fader Adam och Moder Eva säijas för kort sedan ha stigit up ur Grifften och warit på sin Gård Tielkestad, hwarest de utlyst nästan öfwer hela Atland ett Alshäriar-Ting eller Rikz-Dag, på hwilken alla deras kära Barn af begge Könen hade sig at infinna personligen eller genom Fullmäcktige, på det desse allmänne Föräldrar måtte see och fägna sig af sin Nordiska Säd, förnimma huru wackert hwar

#88 och en upodlade sitt Pund och förmana dem til at hedra sin Skapelse.
Här samkades en anseenlig Folke-Skara. Ifrån den största til den minsta gick hwar och en fram, at kyssa Grand-Pappas och Grande-Mammas Hand. Man bugade, man neg, och mästa delen af Landzens Inbyggare täflade nu sins emellan af all mackt med Siäl och Kropp, med in- och utwärtes Sinnen, hwem som mäst skulle behaga sina första Föräldrar; Ty man kan tänka, det war intet narri, at kunna glädia dem med sin Förtrefflighet nu snart femtusend åhr effter deras Död, och säija i sitt Sinne: Sij Adam hwilken Son du har, sij Eva hwilken Doter du har, etc. Adam, som wördade den första Skapelsen och älskade Naturens liflighet, hwilken icke tåhl twång eller tilsatzer, blef häpen då han såg sina Barn, ty han kändes icke wid halfwa delen: Hwar äro desse komne ifrån? sade han, De äro aldrig mina, utan måste här säkert en ny Skapelse ha warit framme, som til påseende hwarken Gud eller jag har del uti. Eva war redan blifwen högmodig af så många Foster, men blef litet flat wid dessa Orden, och sade: Jag skulle frucktat, k. Fahr, at I giorden mig til en passelig Qwinna, så framt icke alla wiste, at wi warit ensamme i wårt Äcktenskap. Nog är det Kött af mino Kötte, swarade han, men Barnen förställa sig så skräckeligen i det de willa behaga, så at de mista alt det behag, som en otwingad Liflighet elliest lätteligen skulle få. Dock, hwad säger jag? Jag ser wäl at wårt fall är orsaken til denna och flera Oordningar. Mig 89 tyckes, sade Eva til sin Gubbe, at I skullen anställa en Mönstring och lära dem stackars Barn, huru de skola bära sig åt at de icke blifwa så wanskapelige. Ja wäl, detta blef fastställt och skulle nu alla gå fram för Adams Ögon, antingen de hade omskapat sig eller ey. Sielf satte han sig på en Jord-Wall och alla fria Konster stodo omkring honom. Käre Barn, sade han til sina Foster, kommen nu fram, at jag må see huru I tilpyntat Eder. Ähregirugheten är orsaken til denna Nya Skapelsen, som icke söker den stora Skaparens, utan Eder egen Ähra:
När de små Barnen framkommo, som utan Affectation framläspade sina späda Tankar, blefwo de af Gubben och Gumman med Tårar kyste, hwilka sade Naturen i dessa icke wara twungen, utan önskade at han framgent i denna Friheten måtte bibehållas: Sij dessa, sade de, gifwa behag, utan at sielfwa weta deraf, och detta är kärnan af behaglighets Konsten. Många Håfdyrkare och Folck af öfre Wåningen, hwars Ambition gick mäst ut på Kroppen, stego också fram, och som mästadelen hade så käckt öfwat sig i Gebärder, at de hwarken i åthäfwor eller ord syntes affecterade, wunno de ock tämmeligen i denna Arten de gamlas tycke; Dock woro några af dem, som särdeles mente sig behaga Konungar och Furstar, hwilka togo sig yfwigare Upsyner, än de hade ärft, och förde Kroppen i större skick än födzlen dem gifwit, under kostbara och i granlaga Ordning twingade Klädedräckter, så at de der igenom bortskiämde all sin täckhet, ty Adam hade en leda 90 för så twungne Gestalter; Men hwad han icke hade i desse, så hade han i en del, som effterfölgde: Det war Folck af medelmåttiga wilkor, som wille kämpa med de förra, ja med sielfwa Naturen i {behagwinnande} [behag winnande]; När desse hade märkt förnämt Folck ha något lyte eller särdeles Maner, så hade de sådant antagit af den fattiga Ähregirugheten, at åtminstone {willa} [wilja] likna de höga i Bagateller: Några satte en eller twå Rynkor i Pannan, några en särdeles Mine på Munnen, några läspade eller stammade med flit och instämde sällsamma läten i talet, några giorde sig underliga löijen, några hade underlig bögning på Axlarne, några en förställd gång, några formerade sig politiska och statistiska Anleten, etc. etc. och alt twert emot deras elliest naturliga wäsende. Ja, jag kan säija I sen rätt wäl ut, sade Adam: Jag har intet liten heder af Ehr: Men hören på, jag will säija Ehr en liten Historia: Man har berättat mig, at min ryktbara Son Alexander den stora en gång wridit sin Hals ur led, så at han måste gå något sned med Hufwudet. Strax bewektes alla hans Herrar och Håfmän at gå lika så med, särdeles för hans ögon, i mening at öfwer
#måtton behaga honom. En ibland dem, som antingen af nijt för sin Herre eller kärlek til sig sielf, wille besynnerligen wara Konungen lik, wred Halsen så illa, at hans tappra Furste, af sådant Gäckeri förifrad, gaf honom ett så alwarsamt slag, at denna Örfilen satte Hufwuden til rätta igen på hela Håfwet och Armeen. Om jag nu orkade, så delte jag säkert ut många Kärleks-Slängar, at bota alla de owanar, hwarmed I menen behaga.
( Jag önskar at Argus hade i dag samma Wärkan, som örfilen, ty då sågo wi i Morgon många affecterade Krymplingar så friska 91 och färdiga, som då de kommo ur Moderlifwet.)
En del af Ehr, fortfor Adam, har jag märkt twinga sig til at halta och luta sig rätt alwarsamt med stor olägenhet på Käppar, liksom 2o åhra Ben redan woro bekajade med Rikmans siukan; men om då någon togo Käppen och lärde Ynglingen at springa, så giorde han rätt. Menen I det är ingen förmån, at hafwa goda Ben? Om I tänken på {det} [detta] sättet at härma berömligt folk, som sagt är, så skolen I weta, at det ofta förargar den som efterapas, så mycket som det wanskapar Apan sielf.
Många af wårt Fruentimmer, som dageligen sins emellan täfla om ägandet af de största behageligheter, framträdde på Noter, at med sin Täckhet frögda de Gamlas Hiärtan; men det gick intet lyckeligt, ty den ena giorde en Grimace i det hon satte Munnen i Kyrkelag, den {andra} [andre] wanstälte Lineamenterne i det hon wille wisa sina skiöna Tänder, den tredie wände ögonen så sällsamt, at hon blef både winn- och skielögd, den fierde hade förställt sin wackra Hy med Tilsatzer från Apoteket, den femte tog sig en matt gång, den siette syntes med flit något siuk och languissante, en Präst-Hustru twingade sitt milda Ansikte til en spotsk Mine, en Borgar-Hustru giorde sig söt i Truten med råbråkade Franska Ord, och war orörlig i Kroppen för sina wackra Kläder skull, en Krämar-Dotter fick intet tänka på annat än at krumma sig, en annan Jungfru wred Ansicktet öfwer begge Axlarne med en styf Upsikt, etc. etc. så at Eva sade: Hwad är detta? Willen I behaga mig med wåld? Ack, Fiållor, om I willen 92 wara täcka, så skolen I intet tänka derpå. Sådant ska komma Ehr owettandes.
När Eva sade detta, så klagade några Manfolck öfwer en del Fruentimmers fåfenga och glättiga Flyktighet, men de fingo en lång Näsa, ty Adam sade: Willjen I nu åter omskapa Naturen och giöra dem til Surmulne, som äro födde til Eder roo och upfriskande Hielp? Det anstår kanskie bättre Ehr, än dem, at wara twärwiggar. Om någon är född til alwarsamhet, så står det henne wäl at hon sådan är, men willien I at de andra skola wara Eder lika och möda sig med Edra Tankar, så blir det galit förespänt, til Exempel: Ett Fruentimmer kan wäl roa sig med Böcker och små snillebragder men giör hon Studier til sitt Handtwärck så blir hon Pedante.
Men Malcontanterne jemrade sig åter at deras Mästarinnor wille at Manfolken skulle likna dem i all ting, undantagandes i Könet, och ha dem i öfrigit aldeles til Qwinfolck, dock Adsm swarade: Ären I sådana Narrar, så skun I få råda: Jag ser många Qwinno-Junckrar, som redan undergått en sådan förwandling, men det förlikar sig med deras Natur, som ler med Långhalm, och säkert tycks beskiedligt Fruentimmer intet sielfwa derom.
Widare sade Adam: Nu måste jag lee, see på den blyga Ynglingen borta i hopen, som är så rädd för at synda mot Affectations-Wanan, at han intet wet huru han skall hålla Händerna: än sticker han dem här, än där; När han bugar, så ser han sen med häpenhet på alla om han giorde rätt.
I det samma kommo några Lärda och Poe"ter fram som 93 med Reverenzer pra"senterade sina Wärck och Versar, hwar af de något upläste, men Adam sade: Barn, I ären födde til at bli Skomakare. Sylen anstodo Ehr bättre än Pennan. Handtwärk haden I giordt gagn och behag, men icke i Studier, Gåfworne äro mångahanda och hwar och en bör skiärskåda hwilkendera han fått.
Derpå framsummo i sakta fiät några Präster, aldeles försäkrade, at de skulle få en Caresse af Gubben för hwar gång de nämnt honom i Predikningar; men när den konstfromma gången redan misshagade honom, hwad skulle då icke de utcirklade Orden och tvungna souveraina Målföre giöra, som späckades med Rosor utan Lukt? Tänk, om han hade sedt en del i Predikstolen med Como"diant-Affecter, eller ock {dem som} [huru oanständigt >dheC? > <deC? ] kasta och wrida sig där. Adam sade dem korteligen: slikt lappri är onödigt i Edert dyra ämbete. Deri bestod hela Caressen.
Det är mig omöyeligit at minnas, eller nu kunna beskrifwa alla dem, som denna gången skiämt ut sig för Farfar och Mormor. Det wet jag at Japhets Fader hölt denna Förmaning: Mina Arfwingar, sade han, låten nu wackert see, at I intet så illa wanskapen Ehr, som I hittils giort: Den ena tage icke ens annors Pund och wanryckte sitt eget: Pröfwen Eder sielfwa hwad Skaplynne I ägen och blifwen derwid, så skun I på hwarannan märka, at icke ett är, som icke är behageligit i sitt slag, när det rätt brukas: En trumpen kan wara behagelig med sielfwa sin Trumpenhet och så widare. Dessutan bör hwar och en gifwa sig til den Tienst i Riket, som han är fallen til, och ingen ährelystnad bör giöra hemgång på 94 Naturen, hwarpå jag seri bland Ehr så många Exempel, at jag rättnu--- Hostan förtog Gubben orden, at han twärstadnade och strax må tro, hela Swärmen giorde Grimace på Grimace och skrattade åt de Gamla. Stackars gamla Hion, de blefwo glade, at de kommo från Tielkestad och fingo lägga sig i sin Graf. Så gick det med den Rikz-Dagen. Ja, tro mig säkert, den som will säija Sanningen, kommer ut ibland som en Höna på en Käpp i Blås-wäder.
{Fölliande korta} [Följande] Bref fick jag för ett par {dar} [daar] sedan.
Min Herre,
Edra Arck hålla på at giöra stort wäsende nedre i Landzorterne, och är knapt någon som icke finner ro dervti, och berömmer Edert upsåt; men den Terminen, som blifwit utsatt till Pra"numerationers insamlande är sannerligen alt för kort, särdeles för de mycket långwäga wistande, derföre tyckes mig han borde ännu prolongeras, hwarmed förblifwer. etc. Götheborg, den 16 Februari. 1733.
Omsorgen om denna saken, lemnas i wår Upläggares gottfinnande, til hwilken alla behaga i dymål hålla sig.
Efter åtskilligas åstundan och begiäran som i Lands-Orterne äro boende och intet haft lägenhet at härtils angifwa sig til pra"numererande på den så kallade Argus, warder i Anledning af föregående Bref den förr utsatte Terminen dertil 95 prolongerad til den 1. nästkommande April, då sedan inga Pra"numerationer widare mottages. De som åstunda Arktals afhämta deraf, kunna det intet bekomma för mindre Prijs än 12 öre Kopparmynt Arket, emedan alt för många Maculaturer deraf komma mig til Last.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XIV. Mitt Arck har i Dag understått sig at kringföra en Materia, som 50 Folianter skulle ha nog at dras med: Det will handla om Pra"judicier eller förutfattade inbillningar och falska Omdömmen, men i anseende til ämnet lärer det säija mycket litet:
Jag wet intet hwar Herr Hiernbrott har tagit en Saga, som han berättade nyligen i wårt Sällskap, ty i alla Sweriges Historier finner jag henne intet: I den tiden, sade han, när man menlöst och utan enskylte afsikter dömde om allting (wackerTid sedan den Tiden, åtminstone war det intet i fiohl) då kommo o.förmodeligen twenne sällsamma Kånor til Sweriges Hufwud-Stad, Mor och Doter, raska i Lemmarne och swartare i synen än {roderskor} [Rodderskor], hwaraf den äldre kallade sig Sielf-Kärlek, den Yngre Egennytta. De woro så lika, som det warit en Person, och så hiärtans fuhla och faseliga i Upsynen, särdeles Dottren, at de små Barnen storskrålade wid deras påseende, ja sielfwe de gamle Kämparne frågade med bestörtning effter sina Brynior, menandes, som kanskie sant war, at Bergtroll och spöken gingo fram til Husen om liusa Dagen. Men de woro derjemte med Guld och ädla Stenar så utprålade, at Folket, sedan den första rädslan war öfwerstånden, 97 samkades omkring dem så tiockt, som om en Ambassadeur kommit från rika Arabien, i mening at få weta nytt. Curiositeten war redan då ibland Folket. Somlige wille dra Känsel på dem, men wiste intet hwar de skulle taga dem igen. Desse twenne Markatt-Ansikten hade Korgar på Armarne liksom Månglerskor och satte sig ned midt i Folkhopen, hwarest de begynte prata så smickersött om det de hade i Korgarne, at den wältaligaste Krämare skulle ha swårt före, at så lyckeligen rosa sitt Kram: Kommer hit, sade de, alla dödelige och köper utan Penningar {älskelige} [åtskillige] ting. Man war enfaldig på den Tiden och trodde alt det man hörde. Tro mig, det skulle intet gå an i wåra dagar.
Den ena öpnade sin Korg, men ack, hwad war deruti? Der woro små spökelser, nästan lika Kräfwetor, ty de kröpo bakut, men et par gamla Män, som märkte oråd, sade det wara Skorpioner. Hwad kallas dessa Diuren, frågade man? Hon swarade; de heta Pra"judicier, de ha en öfwermåtton läcker smak och den Wärkan, at de ställa Hiärnan til rätta. Strax stormade man til, och ju mera man böd til at tömma Korgen, ju fullare blef han, så at hwar Munn i Staden fick smaka sin Pra"judice, ja innan en Månads tid war knapt någon käfft i Riket, som icke tuggat 100 af desse Diuren, ty den ena delte til den andra, de smakade wäl och man fann strax på det grepet at äta dem rå med spen-warm Miölck. Man klappade sig på Buken sen man ätit, liksom et helt Säterie slunckit ned och man blifwit några Tunnor Guld kostbarare, man tog hwarannan i hand med et grötmyndigt Wälbekomme 98 och man hölt den för en Narr, som intet ätit denna {rareteten} [Rarita"ten]. Dock, hwad hände? Man fick derefter en faselig Appetit, så at nästan ingen blef mätt eller otorstig, utan man wille altid ha mer; men det wärsta war, at smaken blef aldeles förändrad, så at surt blef sött och sött blef surt. Brännwin begynte smaka som Nectar och brända Bönor som Gudarnas Frukost och afftonward. Tobak började smaka Poikar som Såcker, effter de tyckte denna Röken wara {karlawuren} [KarlawulenA? ] och Nykterhet blef dem betsk som Galla. Altsedan har mäst en förskiämd smak warit här i Landet.
Den andra Kånan hade et annat slag at utdela, som hade samma afgång: Det war Glas-Ögon. Kom nu hit Folk, sade hon: Mig tyckes I löpen in på mig, liksom I woro närsynte, jag will föröka Ehr Syn med desse Machiner. Hwad är det, frågade man? Det är också Pra"judicier, swarade hon, och har jag wäl än tusendslags Kram af samma Namn, men det kan wara nog denna gången. Hwar och en dödelig fick sitt par Glas-Ögon och så snart man satt dem på sig, såg man Sakerne helt annorlunda än de woro. Det som war hwitt, blef swart, swart blef Purpur, Purpur blef grönt, Grönt blef gult etc. En sna såg ut som en Sång-Gudinna, en Markatta som en Cavailler, en Hielte som en Hare, en Hare som en Mars, en Blod-Igel som en Patriot, en Patriot som en Igelkott etc. och det som löyligast war, sielfwa desse fuhla Kånorne sågo ut för Folket som de skiönaste Fröknar, ja som Änglar i Kiött. Alla älskade dem, alla bödo dem hem til sitt, men de sade sig ändå altid skola wisa sig för Folket i 99 hwars och ens inbillning, sedan man emottagit deras Gåfwor. Dermed förswunno de och Glas-Ögonen med, sedan de först grodt fast wid Näsan på hwar och en Menniskia.
Så will nu Sagan, sade Herr Hiernbrott, at Pra"judicier skola wara tilkomne.
Utan twifwel, sade Herr Ehrenmenvet, äro desse osynlige Glas-Ögonen gångne i arf, så at mäst hwar och en ännu har sitt Par. Jag har märkt i mitt Stånd, at ganska många se Saken på galna sidan. Orenlighet ser ut {iblandt} [ibland] som Guld, och Diamanter som Glas-Bettar. Dessutan har jag funnit twå ting som giöra mig ondt: åtskillige af de gamla Familier see intet annat genom sina Glas-Ögon, än at de nya äro lika Tomdyflar, Häst-Flugor och dylikt Pack, ehuru klart det eljest är, at Dygd och Odygd, hos hwem de finnas, böra åtskillias, älskas och hatas. tskillige deremot af de Nya see med sina Glas-Ögon intet annat än at de Gamla äro lika Gastar, Skogsrån, Tomte-Gubbar och dylika gamle skiäpnader. Woro intet de elacka Glas-Ögonen, så sågo wäl beggedera hwar och en effter sitt wärde. Jag törs intet säya, at ganska månge af wårt Fruentimmers Näsor äro bewäpnade med desse Glas-Ögon, ty då skulle de see på mig och swärja på, at jag woro lik en Wurm eller en förläsen Tok.
Herr Hiertskott sade många Krigsbussar också hafwa fått häraf sin del: wårdzlösa och tygelfria Seder, otidigt lefwerne, swärmande och skräppskått ansee de genom sina Glas-Ögon

#100 för sanskyllige prof af tapperhet. Den detta undflyr liknar i deras syn ett krypande Kräk. Några af wåra Soldater töras wäl ock ansee Studier och bokflit för gammal härsk smörja, som icke spisar til hälfften i godhet mot den de stryka på sina Gewär.
Herr Gyllenballance utlät sig, at en skräckelig hop af dem, som både skipa och söka lag och rätt, hafwa sådane Glas-Ögon. Jag wet, sade han, Advocater och Parter, som ansee Principalers och Contraparters Wälfärd klenare än Sol-Grann och lättare än fiäder, dem de willia blåsa bort. De liuga til dess de sielfwa tro det wara sant. Mången Domare, som kan få den menlösaste sak för sig, blir så willer i synen, när han glor genom Glas-Ögonen, at han säger: Denna saken ser illa ut. ter kan han säya wid den {allrastyggaste} [Aldrastyggaste]: Ja wi måste see oss före, wi finna här goda skiäl. etc.
De lärda, sade jag, lära intet ha sådane Glas-Ögon. Neij, stackare de, sade Herr Hiernbrott, jag menar at ibland dem finnas de mästa och at jag fingo sent slutat, om jag dem alla beskrefwo. Hos dem är en allmän wana, at skåda Dårskap i stelle för Sanning. Hwad tron I om de finnas i sielfwa Religionen? En Swärmande ser offta ut som ett Helgon, en Gudelig som en Skrymtare och en liderlig som en Orthodox. Mången wyrdig Man blinkar genom Glas-Ögonen, när han ser någon från en misstänkt Kyrka, eller som läst en misstänkt Bok, eller som wördat ett misstänkt Namn, och tycker sig igenkänna en Pietist. En nygiru Swärmare deremot ser ingen likare hin onde än en Orthodox, et5c.

#101
Herr Patriot pustade härwid af innersta Hierta: Ack, sade han, hwad Glas-Ögon har man icke i wårt Stånd? De bästa Hushållsgrep och Förslag, som kunde sättia Riket i Kraffter och blomma, ja som utom desse Glas-Ögonen skulle see ut som de fagraste Mårgonrådnor, blifwa nu af några Pungtömmare och utländske Betiente ansedde för de osundaste Orcaner. Glas-Ögonen äro så fastgrodde, at när alwarsamma Förordningar och friska Handgrep willia biuda til, at rifwa dem lösa, blifwa deras ägare Hufwud-siuke, förryckte och förtwiflade. För Borgares och Bönders Ögon äro mästadelen de Hushållssätt lika Ormar och Paddor, som icke warit i bruk från Hedenhös, etc. etc.
Sedan jag hade hört alt detta, tänckte jag på mig sielf: Månne Argus tänckte jag, har ett par Glas-Ögon för hwart Öga? Kanskie; Det är bäst at intet lita för mycket på mig sielf. Dock skall jag åtminstone intet bruka dem af upsåt för enskylt nytta skull, ty fast än Näsan skulle föllia med, så skola de bort, om jag dem märker; Men det wet jag, at mången ser hwar {weka} [Wecka] på Argus med stora osynlige Glas-Ögon. Kära min Läsare ryck dem af dig, om du kan. Somlige säija Argus skrifwer alt för konstigt, somlige alt för enfaldigt, somliga kalla honom en Läs-Pedant, somliga en Lärdoms Begabbare, somliga giöra honom til Manufacturist, somliga til alt för flat mot Commissionairer etc. Gud wet hwad Namn jag får; Men utan Glas-Ögon tyckes mig jag kan dömma om mig sielf: Jag woro alt för dum eller en Skrymtare, om jag intet tilstodo, at jag kringsprider nyttiga Saker och det som är wärdt at läsa och betrackta. Huru skall man kunna tuckta sina fehl, när man intet kan skillia godt och 102 ondt? Bör man utan Pra"judice see sin Odugelighet så bör man ock weta hwad som är dugelighet; Fast jag tilstår at med alt detta wäger wårt wärde mindre än intet. Om någon icke finner nöije uti mig, skal sådant mig icke förtryta: Alla Sinnelag och Hufwuden äro ju intet lika och jag woro en Narr, om jag wille twinga mig på den, som jag icke är til behag. Sådane ha ju många utkommande Skriffter at läsa förutan Argus, som med dem kanskie bättre komma öfwerens, til Exempel: Nöijsame Samtal, Otroliga Nya Tidningar, etc. etc. Dit wiser jag dem, som icke äro nögde med mig.
Det är rart at finna den, som är fri från de omtalte Glas-Ögonen. Monoculus, som skref mig til i IIte Arket lärer wäl ock ha ett par, at underhielpa sitt ena öga, ty han ser slott i lufften och Menniskio släktets förändring, där jag menar mig intet annat see, än folck, som willa arbeta och nära sig sielfwa. Dessutan har nyligen en Man tilskrifwit mig på 2 Ark, som äro altför widlyfftige at införa och skulle kanskie intet roa mina läsare, derföre lärer han ursäkta om de utelemnas. Han kallar sig Mercurius, til äfwentyrs at giöra sig faselig för en Argus, och biuder til at näpsa mig för det at jag i mitt tredie Ark illa handterat Fru Kättia Sällskapzlik. Togo han Glas-Ögonen af sig, så sågo denna Frun intet så täck ut för hans Ögon. Hans skiäl borde jag införa och med all höflighet jäfwa, men hwad dehl tager Publicum i wåra enskylte twister? wårt ädla och dygdiga Fruentimmer skulle förargas och med skiäl wredgas, om de hörde någon förswara detta lättferdiga stycket. Det löyligaste är, at han menar någon wiss Fru under detta namnet wara {afmålad} [afmålat], liksom 103 wi icke hade låf at giöra personer af seder, laster och dygder. Jag lärer wäl på det sättet få skrubbor af någon som ment sig wara afbildad med 1733 hrs Högfärd, och tack af någon ärbar Gubbe, som tror, at jag ment honom med 1696 hrs Stat etc. Herr Ehrenmenvets Dräng är alt för glad åt sådane Bref, ty han snokar hwar affton effter Papper til {papillotter} [Pappillotter].
Sluteligen wil jag råda mina läsare, som af de {föromtalte} [förromtalte] gifftige diuren ha en förskiämd smak, at de några gångor om dagen taga in en god Dosis af Sanningz-Salt. Fast det är något bittert och smakar illa, så skal man dock finna, at det aldeles uphöijer och återställer smaken. De som märcka sig ha de ingrodde Glas-Ögonen, kunna stå så lenge för Sanningseld tils desse Machiner med lämpa smälta bort, ty den elden skadar intet synen, fast han något swider i Ögonen.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XV.
Jag måste berätta {dig} [tig], min Läsare, hwilket Skalkstycke Herr Ehrenmenvet och Herr Patriot giorde mig i Fredags Morgon: Medan jag såf något länge och hårdt, så läto de bära mig med säng och alt så sakta bort i Grannskapet, hwarest jag {omsidor} [omsider] waknade i en ogemen stor Sahl med sådan förwirring, som jag kan föreställa mig framledne A"schylus (Poe"tisk i åminnelse) waknade i andra Werlden, hwilkens skallota Hufwud blef krossat i sömnen af en stor Snäcka, som släptes ur Lufften af en Örn. Jag reste mig up och såg Folk omkring mig af alla slags wilkor, alt ifrån sammetz til blaggarns Kläder. {Jag igenkände en stor hop bekanta, men af Rådet och Collegierne såg iag der icke så många, så framt iag icke wil räkna en hop små skrifware och Extraordinarier til en anseenlig myckenhet. Elliest war här} [Här war] mycken Adel, Präster, Borgare och Bönder samt Fruentimmer af alla Stånd och en wälsignad skara af ungt Folck. Somlige spatzerade af och an at fördrifwa tiden, somlige gingo tigandes med spotska Ansikten och yfdes öfwer sin Prackt, somlige drucko Win, Bränwin, The', Caffe och {chocolate} [Chocolade] ihop, somlige spelte Kort, somlige lågo och sufwo här och där ut med wäggarne, somlige giorde intet annat än klädde på sig, åto, drucko, gingo ut at hämta frisk Lufft och klädde af sig igen, somlige syntes hel liderlige, at om de än hade Kläder gingo de dock halfklädde, etc. etc. Jag klädde

#105 på mig med sömnen i Ögonen och blygslen i hyen, frågandes en Epicurisk Philosoph af mina Wänner, hwar jag war? Han log åt min okunnighet och sade at Fru Lättia bodde här. Nå, nå, tänckte iag, du får wäl låta wäl ändå. Mycket osnyggt och oordenteligt war här inne, så at det som plägar stå i wrär och under Sängar, stod på Bord och Stolar. Dörren til Fruns Säng-Cammar stod altid öppen, hwarigenom Folcket strömmade ut och in. Jag war ock förweten och fölgde med: Der låg Frun sielf på en präcktig Säng, matt och owårdsam, men frodig til anseendet som en Ros. Alla intil {Händtwärkare} [Handtwärkare] och Bönder gingo fram at kyssa hennes Hand, hwilket skiedde af hiertans grund. Man giorde mig en winck, at jag skulle giöra så med, men jag nekade; Man tog mig under Armarne och wille med mackt twinga denna Complimenten af mig, men jag stretade emot, hwaröfwer Frun så harmades, at i det hon wred sig, föll Örngottet på Golfwet: Kom fram, sade hon til mig, du ohöflade Wurm och tag up det som föll. Ja du kan ligga där så lenge, swarade jag, tils jag lägger Örngott under dig. Strax framkommo några Herrar, til anseendet myndigare än jag och lade det under hennes Hufwud, men en Cavallier, som intet nögde sig dermed, mante mig ut til Duell. Ja, med Pennan, swarade jag, ty jag är af det slaget, som utgiuta mer Bläck än Blod för Fäderneslandet; Men han moquerade sig och gick bort. Derpå tilbrakte jag några ögneblek at betrakta Fru Lättias Familia: Den oförnufftiga Mesen, som skulle wara hennes Man, låg på en Matta under hennes Säng. Han hette Herr Kropp och fick sällan annat giöra än sofwa eller ligga orörlig, ty så offta han af sin rätta

#106 Öfwerhet Siälen rörd, wille up at taga sig något före, så offta gaf hon honom antingen en tryck i Hufwudet, eller ett stycke Såcker, eller en Barnlek, tils han åter wräkte sig neder igen. Twå långa snor til Döttrar hade hon ibland andra barn, hwaraf den ena kallades Inwärtes Uselhet, den andra utvärtes Uselhet: Den förra var deijelig nog och klädd effter nyaste Fransöska maneret, men dum som en Koo, hwilket dock {icke} [ey] hindrade, at [icke] all den prålande Ungdomen stälte sig in hos henne med allehanda Caresser. Ja, många gamle Män, och högt upsatte, jemwäl wyrdige, togo henne kärligen i famn. Den andra Dottren såg fuhl, illslug och arg ut, samt så eländigt klädd, at den ena slarfwan sade til den andra: Hwar är du? här är jag. Ingen kunde lida henne, men hon fölgde dock tätt efter sin Syster, som en trogen Piga, och skildes intet wid henne, fast än hon skulle giöra Roman-Resor med sina Galanter intil Hiertat af Chatelet i Paris.
Sedan jag stått här en stund, fick jag, wet icke hwad för ängslan i sinnet, som war blandad med en leda för detta lefwernet: Den stora Guden, sade jag, har ju skapat oss til annat än till denna orkelösa Fruns tienst, som intet annat föder af sig än allmänt och enskylt förderf? Man böd till at hålla mig qvar, men om man än hade bredt för mig 100 pund Sterling och 1000 Guine.er dertill så hade jag det intet giordt. Jag gick ut i det alla giorde Miner effter mig, och råkade Herr Patriot, som berättade mig huru han och Herr Ehrenmenvet fört mig in i detta Huset, på det jag skulle see dess beskaffenhet. För mig nu på det ställe, sade jag, der

#107 mera nöije wankar. Det skall jag giöra, sade han, och strax kommo wi in i en Gård, der wi i alla Rum intet annat sågo och hörde, än Arbetz Redskap och idoga Händer: Hammarslag, Wäf-Stolar, Stampar, Hiul och oräkneliga tilwärknings Machiner woro för mina Öron med alt sitt sorl långt liufware Toner, än alla de Kärleks-Wisor, jag hört hos Fru L ättia, ty alt detta gick ut på Landzens bästa och ingen syntes fåfäng. Hwem bor här, frågade jag? Herr Fljt, swarade han, och hans Fru Måttelighet. Jag begärte see dessa Personer, det jag ock fick: Herr Fljt gick oförtruten omkring til sitt Folck med glada Ögon och swettigt Anlete, upmuntrandes hwar i sitt skrå så käckt, som om de skulle fäcktat för Hustrur, Öfverhet och Sweriges gamla ähra (det tror jag ock säkert at de giorde, fast man icke grep til Pliten:) Här arbetades med Hufvud och Händer. Ibland de {Präster iag der} [Lärda jag där] såg igenkände {iag} [jag! ingen {Postillryttare eller bondklippare. } [Påfwe, Afguda-Beläte eller Ynglingeskrämare! Ibland {de lärda} [Köpmän] såg jag ingen Commissionaire eller Goddags-Galt &c.
Fru Måttelighet såg täck, snygg och ärbar ut, hel olik det Fruentimret, som jag såg hos Fru Lättia och det som underligit war, starkare än elliest, {derföre at} [effter] som hon war hafwandes. När jag det såg, frågade jag hennes Man huru många Barn han hade? Twå Söner, sade han: Den ena, som I seen (hwilken ock war det skiönaste Barn jag sedt, ty han war änglalik) heter Inwärtes Rikedom, den andra, som ännu är i Moderlifwet, (ty Son hoppas jag det blir) skal heta Utwärtes Rikedom, om Gud wil, at han nånsin får see Dager. Om han kommer lyckeligen til werlden, skal jag bli så glad, at jag skal biuda Kong {Fredric} [Frederic], Rikzens Ständer och många

#108 Konungens Tro Män til Fadder. Hwi så, sade jag? så högt up? Ja, sade han, desse äro näst Gud de Skiöldar, som hålla mig ryggen fri, elliest hade min mäktiga Grann-Fru Lättian och hennes interesserade älskare längesedan giort kåhl på mig. Jag är så godt, som nyligen hitkommen och en Fremling här i Landet, fast jag det intet borde wara, men om hon och hennes föllie rådde, så fingo jag ingenstädes fritt hemwist, utan på Marstrand. Jag behöfwer Privilegier, om jag skal få bruka mig, men hon intet. Hon har tusend Maximer at få mig bort: Än liuger hon på mig för hela werlden och kallar mitt Folck för Matliugare, än skrämer hon mig med Naturen och Nordens köld, som skal hindra mina Barns upwäxt och gifwa dem Lungsot, än låter hon wisa mig utländskt Kram, hwilket jag intet skal kunna tilwärka, än skickar hon til mig sina prunkande {Sänningebud och Myndige Ministrer} [Sänninge-Bud] med smickrande Föreställningar och bewekelser, at jag med goda wille afstå med sådan dårskap, ty de Swenska, säger hon, giöra sig omöyeligen så gemena, at de skulle willia skaffa sig sielfwa det de behöfwa til sina Kroppar. Får icke utlänningen länge nog wara deras Tienare? Stora Herrar och Fruer betala för sig och lefwa friskt, utan til at plöya, wäfwa, sy eller koka, etc. Jag swarar henne derpå med all Höflighet: Än om Pungen tryter, och den stora Herren intet will med arbete laga om sig sielf, måste han icke då taga til Påssan ock Tiggar-Stafwen? Wacker Equipage! {Så är det nu med ett helt rike. } Hwilket är nu hederligare, at nära sig med Möda, eller tigga med Högmod? etc. Men hon giör blott förakt af mina Förklaringar. I går skickade hon til mig

#109 en {fasel. } [farlig] högdragen Krämare, som med sitt eget Exempel skulle betyga mig, at han intet behöfwer mer än stå på ett ställe i sin Bod och öpna Munnen, {förän} [förrän] han får Penningar, min Hielp förutan, hwarwid han kan bygga stora Hus och lägga på Fläsket med stolt uppehälle. Lycka til, sade jag, det är ingen Konst, men wi få see huru det går i längden. Min swett är mig angenäm, när han gifwer mig mitt eget, och en säker ägendom til det Allmännas styrka i framtiden. Hon bannades i dag på mig genom en Madame, som plär resa omkring, at hålla sqwallret wid {lika} [macht], för det at jag skal bortskiämma Fruentimret, så at hon nu skal kunna räkna til 10, ja wäl 12 Fruer i Stockholm, som i sina Hushåll öfwa Flit och Arbete i stelle för flättia och fåfänga. Det är rätt wäl, swarade jag, jag önskar at de woro flere, ty då mådde Riket bättre. Jag lät henne weta tilbaka at hon skiämmer bort så många af wåra Handtwärkare: De gå så länge hos henne och slå danck, så at de måste nödwändigt skinna, liuga och wara skamlösa i sitt arbete, om de skola hafwa Winst och icke swälta. Sådan grannsämia är emellan oss begge. Gud gifwe den styggan woro ur Landet, sade Herr Patriot. Herr Ehrenmenvet kom til oss medan wi så pratade och tog Herr Flit i Famn, säyandes det fägna honom, at en så ährlig man mådde wäl: Det är I, min Wän, sade han, som skolen gifwa oss Bröd på slutet, så framt en Allmän förwirring icke är förhanden. [Våra stormodiga Lättingar

#110
Förlåt mig min Läsare, Argus fick förhinder. ]

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XVI
Du undrade wäl sidst, min Läsare, hwad förhinder jag fick? jo men, rätt som Herr Ehrenmenvet hölt på at tala med sin wän Herr Flit, kom Drengen til honom med mitt 14<de Ark, hwilket han tilförne icke sedt. Jag wäntade, at han skulle finna nöye deri, men han blef rätt sticken, at jag så plumpt utfört hans Ord för det allmänna; Skall intet du weta bättre, sade han, om jag säger något emellan oss, såsom wänner, än kringsprida det efter Bokstafwen och sätta mig illa ut. Det är intet gott at säya något för dig, om du är så ohöflad. Ney, det skal aldrig skie mer, gack bort från mina Ögon. Då hade jag ärnat darra, som et Aspelöf, men Herr Patriot gick tyst bort til mig och sade sig wäl skola giöra det godt igen. Du kan wistas bland Drängarne, sade ytterligare Herr Ehrenmenvet, ty ibland oss får du nu intet wara. Jag gick ut med igensluten Munn och öppet Hiärta, undrandes hwad Herren fattades. Jag kom derpå i Underwåningen, at lefwa ibland de nedrigaste och stormodigaste. Artigt Compagnie! Annat det, än wara bland Herrar. Jag tänckte til at omgås med Cammartienaren, men han föraktade mig, efter jag intet wille kalla honom Herre, utan allena k. Håkan: Hå, sade han, I är {mycke} [mycket] stor på Er I, som inte kan gie en honnet Karl sin Carite'r. Laquajerne glömde

#112 jag at kalla Monsieur, och fick derföre intet annat af dem än wrånga Ord, rynkade Pannor och {blängande} [blinkande] Ögon. Stall-Drengen kallade jag för Pälle, men han hade så när strukit til mig med sitt Gevär, om jag intet hälsat honom för Underkutsk. Den rätta Kutsken såg ut, som han skulle welat heta Stallmästare, eller åtminstone Öfwer-Kutsk. Ack, tänckte jag! nu är jag utråkad! Här gälla inga Raisoner. Jag måste nu, som förr, tiga och samtycka. En gång stadnade alt Tienst-Folket omkring mig, at undra på mig, liksom {ohngefähr} [ungefär] Boskapen fordom omkring Orpheus, då de ock af särdeles gunst wårdade at skratta åt mig. Detta tilfället tog jag i akt och tilspråkade dem sålunda: K. Wänner, hwilket är den största Heders-Titul, som en Betient kan få? De {bligade} [blijade] på hwarannan, utan til at swara, ty de mente det wara en Gåta och at jag war Boklärd: Jo, sade jag, dess största ähra är, at wara trogen som Gull, flitig i sina sysslor, oförtruten i sina ährender, nyckter i sitt lefwerne, beständig i sin tienst, at han intet flycktar hastigt från den ena til den andra, samt ödmiuk, nögd, lydig och alsintet högfärdig i sitt wäsen Den Husbonde och Matmoder som intet hielper en sådan til et stycke Bröd, när Tiden kräfwer, om möyeligt är, synes icke wärd någon betiening. Hwad skun I med dessa tokota Titlarne, som alla lee åt och skiämmas före? Här gån I ock sätten Näsorne i wädret som Mopsar, men om gagnet och den hedren som jag omtalade, bekymren I Ehr intet. Ney, lät mig nu see, at I blifwen käcka Swenska drängar ock pigor, som de woro förr i werlden, alwarsamme, snälle och stadige, ty {då} [tå] kunnen I med tiden bli Folk. Kan du tro min

#113 läsare, at de begynte få tycke för mig ock hade warit på god wäg, om icke några deras Kamerater kommit, som kallade Hus-Pigan, Twetterskan, Köks-Pigan etc. för J u n g f r u r, hwaraf hela hopen åter blef högfärdig ock blygdes för at längre höra på mig. Jag leddes wid detta sällskapet, gick bort och wankade hit ock dit. Den lilla halfguden Rycktet skiänkte mig en förmörkelse-kappa, som giorde mig Osynlig, at jag utan hinder kunde gå hwart jag wille: Ingen såg mig, men jag såg alla: På Riddarhus-Torget hörde jag Raisonnemens: Igenom ena örat blef jag sorgsen, igenom det andra blef jag glad, så at Sinnet ändå blef lika: När det ena Ordet från Wäster wille gie mig Feber, så gaf det andra från Öster mig nya Kraffter, så at jag ändå war frisk. Tänck, at en Skomakare och en Skoflickare talade, som jag menar, om mig: {westu} [Wetstu], sade den ena, at Actus är död? Ja, jag hörer det ringer, sade den andra. Här vid måste då den Döda lee; Men detta löijet war likwäl blandat med ängslan öfwer Herr Ehrenmenvets Wrede: Jag undrade om jag skulle bli Miältsiuk af denna Påskeskräcken, och gick bort på en enslig Ort, hwarest ingen ting förekom mig liufligare än at sörja: Ack tider, ack seder, sade jag, hwarföre nödgas min förnämste Auctor wredgas öfwer mig för Ehr skull? Skal då Sanningen rätta sig effter Ehr willia? O mitt Förnufft! huru skal jag försötma mitt bittra Öde? Jag kan på detta sättet bli dum som ett Kålhufwud. Kappan kastade jag af mig och tänckte, stor sak om man än känner mig. I det samma såg jag mig om och blef warse en gammal, gråhärig och hederlig Gubbe, wyrdig som sielfwa Wyrdigheten och gladlynt, som sielfwa Glädien: Hwad sörjer du för, frågade han? Jag swarade, at

#114 jag råkat i Ogunst hos min Gynnare, som kallar mig plump och oförsiktig. Och deröfwer, sade han, kan du sörja? Älskar du dig så mycket sielf, at du intet tål rättelser, för hwilka du borde tacka? wisa mig en menniskia under Solen alt ifrån {purpurn} [Purpuren] til Walmars jackan, som icke har sina fehl, huru will då du wara ostraffbar? lär at dämpa dina Affecter ock hör på en berättelse, som kan lända dig til bättring, fast hon är ädlare ock alwarsammare, än at hon wäl kan lämpas till ditt tilstånd. (Hör du också på henne, min Läsare, med upmärksamhet, ty du, så wäl som jag, lärer kan hända, ha dina fehl. Sådane Betracktelser behöfwer du på den dyra Dagen, som infaller i morgon, ja öfwer hela {påskhelgen} [Påsk-Helgden] och til din dödzstund.) Lemna derföre ditt Sinne en liten stund til en alfwarsam föreställning.
Theologien syntes mig som en Gudinna komma från högden i en klar sky, och alla wåra Religions-Förwanter samkades omkring henne: I dödelige, sade hon til dem, när I kasten Edra Ögon på den dyra Hielten, som för Ehr blifwit korsfäst, så lära de bli förbländade af Ewighetens strålar: men edra hiertan måste tilstå, at den Kärleken är ewig och älskar Ehr ewiga Salighet, som låtit sig så hårdt plåga, at han betalt det ewiga Straff, som I hade bort undergå. I seen nu så klart {den} [then] Stora Gudens wälmening med Ehr; Derföre wil jag fråga, om I, för Ehr dehl, wiljen blifwa Salige? hela hopen swarade Ja, Ja, öfwer alt. Men, sade hon, då måsten I ock bära Ehr Frälsares Korss. Strax blefwo många flate och gingo bort, tänkandes at upskiuta så hårda wilkor til lägligare tid; men många som blefwo qware, sade sig dertil wara willige och at de 115 redan hade sina korss i beredskap. Nu wil jag, sade Gudinnan, låta desse edra Korss bli synlige på Edra bröst, at I sielfwa mågen see af hwad slag de äro. Det skiedde ock: mästa Parten, ehuru eländige, siuke och olyckelige de syntes, hade slätt inga Korss, ty deras Sinnen hyste i all deras Uselhet intet mindre än Gudzfrucktan. Hwad? sade de: Hwar äro wåra Korss? ha intet wi elände nog, så wete det Gud. Ney, de woro bedragne, ty de woro sielfwa orsaken til sina plågor. På en stor hop wiste sig Korsstekn af Bly, som jag ey wet, om jag skall kalla Korss: Desse menniskior hade af särdeles Gudz nåd fått timmelig tucktan, Kranckheter och olyckor, hwilka lik som tömmar och gisslor skulle köra dem til himmelen. En del hade Korss af Silfwer: De, nemligen, som blifwit med {sinnes motgång och kropps swagheter} [några >sinnets> oroligheterC] belagde, til prof huru goda Christne de woro; men några få hade Korss af Guld med infattade ädla stenar: Hwilka woro de, frågade jag. Jo, swarade han, de som af en öfwerjordisk Krafft beflitade sig om, at dämpa sina onda böijelser, förqwäfia sina begärelser, förnedra sitt högmod, spegla sig i sitt Intet och wörda Skaparens Alt. Detta kostar på för menniskian och heter med rätta Korss. (en gyllene Långfredags Klenod) Derföre, tillade den gamla, willja wi möda oss med detta ädla dämpandet af wår tyckmyckenhet, i hwad stånd wi äro, och uptaga Sanningens skarphet med nöije. Med denna mödan gå wi i wår Frälsares Fotspår, ty för wårt högmod har han warit förringad och för wår ondska har han swettat blod.
Jag wände mig om och strax såg jag intet mera til denna

#116 wyrdige Mannen. Af detta upbyggeliga tal fick jag en frimodighet, som icke engång war i släcktskap med förmätenheten. Jag låfwade mitt Samwete ett löffte, at jag skulle tukta mina egna, så wäl som andras Fehl, och aldrig fruckta för Sanningen.
På ögneblecket kom Herr Ehrenmenvets Dräng hoppandes, lik som han hade sprungit undan Fienden och bådade mig til sin Herre. Jag gick med honom och råkade min förnämste Auctor, som räckte mig Handen på ährlig Swenska och sade sig ångra sin lilla Öfwerilning: Jag har betänckt, sade han, at en Moralist har samma Frihet som en Präst: De få straffa och förföllia Synder, Odygder och Dårskaper, men icke nämna Personer. När ett Fehl generelt utställes för åtlöye, ock någon det illa vptager, så--- Jag kan intet tåhla {de} [demC? ], som wid åhörandet af sådant, stå jammandes och säya; det är wäl sant, det är wäl sant, men---

#Jag gaf Herr Ehrenmenvet några bref, som jag i desse dagar, fått, hwilka han genomlas och bad mig tacka mina Correspondenter öfwermåtton för det särdeles förtroende de uti bewekeliga utlåtelser til mig behaga draga, men som brefwen finnas innehålla anagrammatizerade namn ock utgå på wissa personer, så lära de ursäkta ett desintresserat Sinne, at sådant Publico icke meddelas.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XVII.
Jag är intet gerna mörkrädd, men nu måste jag allmenneligen tilstå, at jag det warit: För några Dagar sedan, då jag i {tussmörkret} [skymningenC? ] hade besökt Herr Patriot (ty om {liusa} [liuse] dagen at sälla sig til ährligt Folck, är något misstänckt för en del af wåra Politicis) och jag war på wägen at gå ifrån honom, mötte mig i Månskinet uti Salen en faselig Gestalt, som syntes ärna sig til hans Kammare: Tre gånger giorde Blodens rörelse mig tanckelös och tre gånger repade jag mod igen. Tre gånger war jag en half Käring och tre gånger en half hielte: Mitt sinne war likt en Krigs-Beställning, ty det war en ymseplats för poltronen och Soldaten: Stundom drog jag wärjan som en gammal Riddare, och stundom knöt jag Näfwen i Byxsäcken, som en fäaktig Dreng mot sin Herre; Dock, mina Principier ware tack! jag kom til at stadga mig. Om jag warit widskiepelig, så hade jag liksom de qwinlige, dömt efter hwem som bygt huset eller bodt der, hwars genfärd det war, om någon der blifwit ihiälslagen etc. Men jag misstrodde snarare mina Ögon, än mitt förnufft: Denna Skiäpnaden war ett långt Benragel med ett swepelakan på ena Axlen, skallot hufwud, insunkne Ögon och hela Kroppen bestående

#118 af näpligen annat än {skinn} [Skin] och Ben: wid dess minsta rörelse, såg man och hördes Led-braket af hela dess ömkelige sammanhang, så at en del af wåra Feltskiärer icke skulle hafft sådan möda, at träffa Senan i ställe för dren, som de nu hafwa: det flåsade, som det skulle legat i sidsta Andedräkten, och haltade så skräckeligen på begge Benen, at jag tänkte: Nu ligger du der. Änteligen mente jag: ho wet? Det kan gå in och skrämma slag på min wän, jag wil gå förut och giöra honom frimodig, smög mig fördenskull in förän spöket hinde fram och slöt dörren til. Herr Patriot undrade hwad mig felades, efter jag kom så snart och bestört igen; Men jag frågade hwad Död-skrämsel det war, som wille giöra honom visite? Hade intet jag kommit in, sade jag, så hade en dyfwel, som står här utanföre, giort Ehr mer förskräckt, än om I mist en hel Spaniefarare. {h} [Ach], sade han, jag kan förstå, hwad det är: detta besöket är icke så farligt: Lät honom stackare komma in, det är Swenska Crediten; Det giör mig så ondt, at hiertat swider, hwar gång jag ser honom. Orost för Gud, woro intet jag och några mina likar, så hade han lengesedan legat i grafwen både död och uprutnad, ty wij hysa hans Mor Redeligheten, hwars bröst han nödwändigt måste dija, så framt han skal lefwa. Aldrig är det Crediten, sade jag. Jag mins, at när jag sedt honom betiena en del Krämare utomlandz, har han sedt så fräck och trefwen ut, som de sielfwa. Men Herr Patriot sade: I faren wilse: Den Crediten, som I menen, är oäckta, och icke en gång släckt med denna, som är infödd redelig Swensk. Wår Köpman lät up dörren och denne Ömkans-wärde Personen kom in:

#119 Huru står til med Ehr, frågade honom Herr Patriot? Nu som want, rätt illa, swarade Crediten. Förtällien för denna min wän, sade Herr Patriot, om Ehrt tilstånd. Gerna sade han, och begynte således: Til födzlen är jag af den ädlaste härkomst och en stämma som i Swerige florerat i uråldrige tider, åtminstone på mödernet: Jag är den första Son, som Fru Redelighet hafft med Handelen, dock på en gång född med många Bröder, som äro i andra Land. Hwad skiäl min Mor har at sällan wistas bland Folket eller lefwa så incognito, som hon nu giör, wet jag intet, men i medlertid måste jag wanmäcktas och taga af, som I seen, ty jag råkar henne så sällan och hennes Spenar äro likwäl mitt endaste uppehälle. I Herr Patriots Far-Faders tid, ja äfwen i hans Faders tid, mådde jag tämmeligen wäl, men nu är det med mig på upphällningen, ty jag föraktas, wanwyrdas ock försummas, at jag innan kort {gufwo} [gåfwo] up andan, så framt wår Konung med sina Ständer och trogne Män icke huldade sig om mig. Jag har giordt Riket stora tienster, jag har satt det i anseende, jag har understödt min Fader, jag har hulpit den Fattiga med den rikas Fördel etc. Men Werlden är sig altid lik i Belöningar: Den Hästen som står på Stall för prackten skull, blir prydd och fodrad, men den, som plöijer kren, blir utmagrad, skafwen och Sehl-bruten. Jag tyckte, at han skröt och mente det warit en Swensk Gascon, ty af det slaget har jag märkt ibland oss en anseenlig myckenhet, derföre, som jag gerna talar ur Munnen, hwad jag menar, sade jag: En enda Persons Död kan just intet giöra så stor afsaknad i en Republique. Det fån I se kan skie om några åhr, sade han,

#120 och at min död kommer mången til at sticka Fingren i Ögonen. Min Siukdom har redan nog förswagat Riket. Jag bör aldrig wara stilla, utan resa frisk och wälmående allestädes omkring. Uti stora Stapelstäder är jag aldeles oumgengelig, jag bör wacktas som Ögnastenen, och fredas mer än Besökare och Tull-Betienter, ty de dö intet straxt af litet Stryk, men jag kan oboteligen skadas af en Zifra eller Pennedrag; Dock oaktadt alt detta, går jag nu på grafsens brädd. I åtskilliga andra Länder må mina Syskon wäl: Min Bror i Holland har ännu tämmelig goda Dagar, (fast han grufwar sig för stor brist i anseende till fordna tider) ty med hans tilhielp kunna Herrar General Staterne upnegotiera större Capitaler än nånsin kunna betalas, emedan Interesserne falla riktigt ut, med mera.--- Största förändringen hade jag i kriget: Narva-slag uphögde mig, men Pultava- kastade mig i backen som en tom Matsäck etc. På freden wäntade jag med tålamod, men--- Jag föll honom i tahlet och frågade hwaruti hans Olycka i synnerhet bestod? Köpmänner, sade han, äro de, som böra hålla mig i wärde, men en del af dem hafwa så bemött mig, at jag rättnu är ledsen wid mitt lif: Hwad Högfärden giordt mig, kan jag ey beskrifwa, hwad jag har slitit i Norige är otroligt, hwad Puffar jag fått wid Cämners-Camrar och Under-Rätter, kunnen I aldrig tro, och dit will jag så nödigt dragas: Det synes likwäl oanständigt, at jag, som är af så ypperlig stämma och så granlaga hos ett Folck, skal stå ibland skam
#lösa Käringar och owettigt föllie i Förmaken och förnöta min tid. Der skal en blåna, en Örfil, ett Skiäls-Ord och dylikt lappri, som i slödders Processer genom Brännwins-Advocaters

#121 illfundiga Lagklokhet widlyfftigt beskrifwes, hindra mig, fast än jag kommer med en klar Wexel. Domaren skyller jag intet, ty han måste giöra sitt Ämbete, äfwen med dylika oroligheters styrande, men olyckeliga Konstlare, som så wanwyrda mitt anseende, kan jag icke förlåta. Nu kan jag icke bistå en ährlig Man med Penningar på Ägendom och Pant, utan hos Judar, som ockra och skinna til bara Benen, och dermed är han intet betient, om han icke med flit will bli en Tiggare. Dessutan tål jag intet at man låter alla allmänneligen koxa i de Hemligheter, som böra vara emellan en Creditor och Debitor.
Med alt detta såg Crediten ömkelig ut, så at det rördes uti mig hwar gång jag såg honom i synen, hwilket medan Herr Patriot märkte, gaf han Crediten en wink, at han tog sitt afträde til widare. Han haltade så illa vid utgåendet, at jag frågade Herr Patriot, om han intet wiste något råd för de arma Benen? Det ena, swarade han kan botas med en promt Execution, så at Ståndz-Personer, som hafwa Capitaler, kunde med säkerhet gifwa Köpmän Penningar, det andra med ett alwarsamt förfarande i Fallisements-Saker, och will jag icke annat förmoda än ju desse Medlen i akttagas. Denna Curen förstod jag mig intet på, utan lämnar den til wåra förfarna Politiska Läkare. Ytterligare sade Herr Patriot: Innan Crediten bland köpmän kan aldeles blifwa frisk, måste nödwändigt fölljande komma j en öm tanka: Wi hafwa få Capitaler i handelen emot dem wi kunde hafwa, derutaf, at alt för många ha en orimmelig tok-Högfärd i Hufvudet: De willa alla wara wälborne Herrar ock junkrar. Köpmansståndet

#122 är dem alt för gement. När nu ett Capital genom många åhrs försiktighet är sammandragit, skingras det strax då Köpmannen dör, ty hans Söner skola för allting blifwa store Män ock döttrarne förnäme Fruer. Nu kan man lätteligen föreställa sig, när Köpmannen med fattigt eller alsintet Capital skall begynna arbeta, huru långt han hinner, ty om han har aldrig så gott Hufwud, så är där ingen förmåga at drifwa Wärket fort. Sådant hindrar icke allenast Köpmannens eget ock hans Credits wälstånd, utan äfwen andras. Til ex: Under min Resa til Bergslagen, märkte jag at många måste taga förlag til brukens behöriga drifwande af fremmande. Hwarföre tagas de icke af wåra egne handlande, om så skulle behöfwas? De hafwa intet. Det är illa nog.Hwad måste 4icke Riket lida deraf, at de hafwa handen i sådet, der wåra redbaraste Effecter finnas, som aldrig wända sig åt Norden utan för winst. Nog är änteligen så mycket penningar i landet, at sådant kan hindras genom god anstallt, men i medlertid är det swårt, om icke flera Capitaler komma i wåra Köpmäns Händer.
Såsom Köpmans-Ståndet intet har sitt tillbörliga anseende i folks inbillning, så lägga Rika mäns barn sig intet derpå derföre effter min mening, skulle man encouragera wälmående folk, utan hwilkas afföda Purpuren lika fullt kunde skimra, at föda sina barn upp deruti; ty man kunde wäl ändå hitta på, at förnöya deras Ähregirughet, som gagna landet i handelen, fast icke med skiöld och glafwen. Wår fattigdom är nu Creditens wärsta fiende, ock denna synes liksom hafwa wunnit fasta ock skiöte på wår grund: Wi nödgas sällia det wi kunna
til wäga bringa, såsom wi kunna, äta ock öda derpå löst,

#123 förskrifwa kram för redbare effecter, kräma det ut det dyraste wi kunna, ock til tacka, offta få see fremmande Hiert-Klämmare pina oss om Remisser. En reel Handel kräfwer stora Capitaler, och de finnas intet der de borde wara. Sij, så är liten Rörelse Orsaken til liten Credit. Uti mitt Stånd äro några, som äga Capitaler, men så rädde och otiltagsne, at jag skiäms på deras wägnar. Sådant duger intet: Den icke wågar, han intet winner. En Köpmans syssla är at försöka, dock efter moget öfwerläggande, ty jag råder ingen at rusa {blintwis} [blindtwis] åstad. Sitter en Köpman stilla, som kan röra sig, så giör han emot sitt samwete, ty fast han kan läna ut Penningar på Interesse och skackra med Reverser, tils han får Pungen stinn, måste han dock weta, at han är förbunden at gagna sitt Fädernesland så mycket han förmår. En god Rikets Lem håller det icke för nog, at föda sig sielf och skrapa Penningar tilhopa, utan han will bidraga til hela Kroppens Hälsa.
Hade wi ymnighet af rätta Köpmän, skulle Crediten intet see så eländig ut.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XVIII.
Kom nu och skilg trätan, min Läsare; Herr Gyllenbalance påstod i går at Souverainiteten är qwar i Landet, och Herr Hiertskott säger sig minnas när hon upgaf sin befallande Anda. Du lärer intet willa blanda dig i denna grannlaga twisten, utan snarare tro at Herr Gyllenballance blifwit Hufvudyr af de många Förordningar han läsit, som understår sig tala så dierfft; Men stor sak, det är intet så fahrligt som det låter, och i öfrigit kan jag försäkra dig, at desse mina Auctorer aldeles intet {lijkna} [likna] de gapande Korpungar, som på Torg Caffe-Hus och i Lag skrika om hurudana Örnar de äro, och [lijk] som påminna Jupiter hwar gång han skal gripa til dunder och blixt eller lägga det bort. Herr Hiernbrott drog på munnen wid denna skiljaktigheten, utan til at öpna honom, ty han har som flera Lärda en släng af den öfwermåtton försiktiga {rädhågan} [räddhågan], dock på Herr Hiertskotts tappra up
#muntran, som med sitt goda samwete icke är rädd för döden, mycket mindre för hot och fåfengt brakande, talade han således: Herr Hiertskott lärer tyckas, at intet annat kan kallas Souverainitet än en Regerandes Oinskränkte Enewälde, i hwilket anseende han ock har rätt; Men Herr Gyllenballance förstår härmed {Lagens} [Lagsens] Oinskränckte Enewälde, hwilken

#125 Souverainitet intet annat heter på Swenska, än Wår Frihet. Huru kan Twång och Frihet wara ett, sade Herr Hiertskott? Jo rätt wäl, swarade wår Lärda, Ondskans Twång är Dygdens Frihet. Jag kan både lee och gråta när jag hörer någon inbilla sig, at Allmänt Högmod, Öfwerflöd, Wåld, Bedrägeri, Upror, Partier, Dumhet, och med ett Ord, den liderligaste Obändighet, äro Frihets-Tekn hos ett Folck; Men jag wil taga saken längre tilbakars och I skolen henne lätteligen begripa:
Ingen kan neka, at ju Gud är den Allrafriaste warelsen, men hans Frihet består deruti, at han af ewighet, {tilbundit sig dessa lagar} [ochså är then aldrafullkomligaste warelsen; hans warelse är sielfwa then LagC? ], från {hwilka} [hwilkenC? ] han omöijeligen kan gå, så framt hans höghet skall wara den högsta och hans Ähra den härligaste. Friheten har han äfwen meddelat menniskian, således at han bundit henne til en naturlig Lag, ifrån hwilken hon icke kan gå, så framt hon icke wil förlora likheten med Gud, men i anledning af denna Lagen får nu den dödeliga giöra hwad han will, wara sin egen Herre, Konung och Domare, och deruti består hans naturliga Frihet.
När en hop Menniskior sällat sig tilsamman i ett förbund, har det skiedt i den tankan, at få lefwa i Frihet och Fred för oförrätt och alt förtryck, så wäl innom som utom sig, til hwilken Ända Gud i Naturens Lag befalt dem inrätta sig borgerlig Rätt, Öfwerhet och Domstolar; Men gå de ifrån denna Afsikten och Missbruka sitt Lagstifftare-Ämbete, så blir hela Folk-Kroppen en Slaf af sina swagheter och dess Frihet trampad i träcken: En Frihet som elliest när Lagen blommar i sin wälmackt, är ett högt och ädelt Wälde. Detta Wäldet

#126 har ett folck fått af Gud och detta wäldet öfwerantwardar ett Folck understundom från sig til en Konung: Så giorde det fria Folcket som Romulus hade plantat på brädden af Tibern, hwilket sedan utspridde sig kring hela Jorden: Ett Fragment, som ännu förwaras i Rom uti Kyrkan S. Johan af Lateran, innehåller dessa Orden: Han (Vespasianus) skal hafwa rätt och mackt at företaga och giöra alt det han finner gagneligit för Republiquen och enligit med Guddomliga och menniskliga, Almänna och enskylte Angelägenheters höghet, likasom Div. Augustus, Tiberius, Jul. Ca"sar Aug., Tib., Claudius Ca"s. Aug., och Germanicus för honom hafwa hafft. Så hafwa ock flera Nationer giordt, men om Konungarne gått öfwer sina skrankor, så hafwa de icke dermed upphögt sig, utan förnedrat sin Höghet och befläckat sin Glantz. Samma åtskillnad, som nu är emellan en rätt Konung och en Tyran ({nemligen den} [thet är en sådanC? ], som missbrukar sitt, af Folket skiänckte Enewälde) samma är emellan en rätt Frihet och ett obändigt Sielfs-wåld, som icke annat är än ett Folcks Ook (fast det icke kännes tungt) och ett wärkeligit Slafweri, ty Lagen som är ett Folcks Frihet, blir derigenom underkufwad.
Nu ären I alt för Alwarsam, sade Herr Gyllenballance: Få see, om intet Argus för omaket får heta torr i dag. Ja, tänkte jag, det är bäst at intet förlora det allmänna tycket för Herr Hiernbrotts skull: Effter I talen om Lagen, sade jag, will jag berätta hwad mig hände för några dagar sedan: Jag gick så diupt i tankarne, at jag intet wiste Ordet af, förän jag genom en liuflig spatzergång, kom oförtänkt in i ett stort Hus, hwarest jag i ett annat rum hörde en Mans röst, som

#127 utan krus och bewis strängeligen alla i ett Rike gagneliga påböd och förböd skadeliga gierningar. Detta liudet war så myndigt, at det satte mitt ansickte i ödmiukt skick och brakte mina händer til at blotta mitt hufwud. Jag lade Örat til och tänckte: Om du blir så åtlydd, som du befaller, så ästu en stor Man. Hans Påbud woro billiga, men oaktadt alt det han hotade med Straff och witen, war jag så underlig den dagen til sinnes, at jag icke kunde inbilla mig, det alt blef efterkommit. Dessutan talade han offta så mörckt, at det behöfde oändeliga uttydningar, ty Contradictioner kan jag icke tro der woro, fast mitt ringa och bäfwande begrep så tyckte. Emedan talet war liufligt och rättrådigt, trodde jag at denna Mannen intet war högfärdig, utan lät Folck tala med sig, derföre fattade jag mod och steg in til honom. Aldrig har jag sedt så wyrdig, hederlig, gammal och tillika frisk Man, fast han war blind som en sten.
Han satt i en Länstol och commenderade som en Påfwe, men blef hörd som en Tiggare-Munk, ty nog såg jag uti en öppen Sahl, som war något lägre belägen, en oräknelig Folkeskara, som lystnade åt hwad han predikade, men de woro dock få, som af godt hierta giorde derefter. De öfrige drogo sig slugt undan, så framt de icke blefwo tvingade. Dessutan stormade en hop Advocater, Process-makare, Formalie-skrikare och Stafwelse-Fängare som Brömsar, at stackars Folcket intet fick Öron-Liud, utan desse uttydde Orden efter sitt tycke. Han hörde at någon war i rummet hos sig och sade: Min käraste Maka, hwi skiljer du dig så offta ifrån mig? Här sitter jag hela tiden allena, fast du wet, at din närwarelse är mitt halfwa lif. Hwar til tienar jag, så länge du ligger i en

#128 wrå och hwilar dig? Jag undrade hwad han mente, wäl märkandes, at han tog mig för någon annan, och swarade derföre intet. Är du intet min Hustru, frågade han? Ney, sade jag, man håller mig för ett Manfolck. Hwad ästu för en Person, sade han? Det wet jag rättnu intet sielf, swarade jag. Hwad heter du då, sporde han widare? Jag heter Argus, sade jag. Är det du, sade han, som så många äro onda på, och önska, at jag måtte bannlysa dig. Det will jag icke förmoda, swarade jag, billigare Folck ha wi, Gudi lof i Landet, än så. Du lär intet weta, sade han, hwem jag är: Jag heter Sweriges Lag, och innebär alt hwad som skal giöras och låtas i alla Sysslor, Mål och Orter. Min hustru heter Wärckstellighet, men nu är hon intet inne, Gud wet hwad hon giör så länge borta. Jag frucktar at {mina} [mine] Fiender imedlertid utan straff stiäla Ögonen ut på Folcket, at tiufwar och skiälmar bli flera än hål och fängelse räcka till och at Madame Chicanen den Horan understår sig om liusa dagen at gå fram i hederlig dräckt, liksom det skulle så wara. Dock, hon lärer wäl utan twifwel wara i angelägne Sysslor, så framt icke skalkar ha narrat henne til at löpa wilse, eller bundit henne händerne, som några gånger skiedt, med Guldsnören. Det är swårt, tänkte jag, at intet Gubben skal få ha sin hustru i fred. (Aldrig må de ährliga bättre, än när skiällmar bli straffade.)
Du kan dömma, tillade han, om min lder, när jag räknat långt öfwer 1000 Wintrar. Abaris, Zamolxis, Wiger Spa och många lderdomens Lius ha warit mina Foster-Fäder. Några tölffter Swea och Göta drottar ha warit mina hägnare. Min

#129 härkomst är ypperlig: Naturliga Lagen är min Fader och Himmelens Monarch min Farfader. Min Far hade twå yngre bröder, hwaraf den äldre kallades Folcks-rätt och blef werldslig, den andra hette Mose-Lag och slog sig til det andeliga Ståndet. Deras Systrar Himla-Läran och Sedo-läran blefwo giffte, den förra med Nijt, den andra med Förnufft, så att du med alt detta ser, at jag är storsläcktad. Jag har ock hafft barn: Mina Söner fölgde med detta Landetz forna Hiältar i många fremmande Länder, der de sig nedersatt och säijas nu må wäl. Det giör mig godt om Barnen. De skola [ock] ha {Wärkställigheter} [Wärckstelligheter] til Makar, som aldrig gå ett fiät från sina Män, fast det skulle kosta dubbla bördor för Galgar, Båhl, Grafwar och Galerer. Jag hade ärnat at räkna mig långt omkring i släkt med honom på Sedolärans sida; Men i det samma kom en Hieltemodig Herre in, samt fyra stora och en något mindre Person, hwilka hälsade så bekant, at de syntes komma dageligen dit. (Jag törs säija, at det war wår Konung med Riksens Råd och Ständer, så ädelsinte och täcke sågo de ut.)
De frågade Gubben huru han mådde och strax, må [manA? ] tro, Fru Wärckställighet wiste til at wara tilstädes med så oskyldig Mine, som om hon aldrig skulle warit ett steg borta utom sin Mans Wettenskap. Jag kan tänka, hon tordes intet annat bekänna. Sedan de styrkt Gubben med tienlige ting, togo de sitt afträde. Wi pratade sedan om åtskilligt, hwilket Herr Gyllenbalance wäl lärer ha hört förän i dag. Utan twifwel, swarade wår Jurist, du skal weta at jag känner den Gubben på mina fingrar, Gud beware honom så wist---

#130
Jag frågade Lagen, huru det kommer til, at Fru Redelighet så sällan synes. Det är illa, sade han, men det angår mig intet. Detta är Himlalärans och Sedolärans ensak, hwilkom det tilkommer at skaffa henne i {omgänget} [umgänget]. Ja, tänkte jag, det är wäl så lätt för dem at giöra: Många skalkar see nu ut som de Redeliga och aldrig är någon så elak sak som icke kan få fromma Kläder. Det grepet är det äldsta af alla som Hin Onde brukat, ty det klingade först för de fullkomliga Öronen i oskyldighetens Stånd och giorde en rasande willa. Pra"texter måste man nu taga för reda Penningar. Men jag tröstade mig wid en ting, det är Samwetet, och dermed gick jag ut.
At Fru Redelighet är åldrig här i Landet lära många ha sig bekant; Men til Upmuntring för dem, som ännu ha ädel blod i sina dror och til skam för dem, som med sin Falskhet willia dock ha förträdet i {sitt} wäsende, seder och Dygder för de forne tiders goda Män, hwilket hindrar denna ädla Fruns säkra wistande ibland oss, will jag införa en del af ett gammalt Manuscript ur Herr Hiernbrotts bibliotheque, skrifwit af en rättsint man, fast han hafft en wilfarande Religion:
È--- Swa bider jak warum Gud, den heliga Jomfru, ÈS. Eric Konunger, S. Henric af Upsal, S. Bryniel af Scarom, ÈS. Sigfrid af Wåräng, S. Eskil af Strenganäs, S. Niclaus af ÈLinköping, S. David af Munkatorp, S. Botwid, wara Moder ÈS. Brite af Wastenum och henna doter S. Kadrin, S. Elin af ÈSködwe, S. Ingrid af Skeninge, S. Ragnild af Tellge och Èall Helgon fore then ährlika Riddare Herr Stens Sial, fore Èty at han war winsäll, trofast og huldfrägdadur, og lekte

#131 Èaldrig med twa skiöldom, og bar aldrig twa tungor i enom Èmunn, tolket lat han at dölskom og fölskom, {og} [och] war i hierta Èsom i ordom, og lat bygga pa sik, swasom a hellaberg, og Ètorfde icke wider lagur og rätter, i ty han war spaker og Ègoder, men gat icke see orätter gaa ostraffelika--- Än finnes, Gudi ähra, Folck i Swerige af samma arten, men när du nu slutar Arket, min Läsare, så giör mig den Wänskapen och tilstå med mig, at de liksom Penningarne äro tunt sådde. Kanskie jag bad dig om en ting, som du hade giordt min Bön förutan.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XIX.
Hwad säger Argus i dag? Han säger at Menniskian är mästedels ett {oskiäligt} [oförnufftigtC] sammanhang af Högmod och wanmäcktighet, Aristoteles må nu säija huru länge han wil, at det är ett {skiäligt} [förnufftigtC] Creatur. Kanskie hon war så på den tiden, men åtminstone wet jag wist, at hon intet är så, i denna. Du ursäktar mig fuller, min Läsare, at jag talar så blindt ut, det andra {tänka} [täncka], utan anseende til Personen, ty du kan trösta dig derwid, at i desse Definitioner (min ock Aristotelis) finnas Grader, mer och mindre tillämpning, så at {du} [tu] til äfwentyrs får räkna dig til den senare; Men trösta dig icke förmycket, ty egen smickran är wärre, än Hostan, hon kommer wäl sielfbuden. Du wet wäl dessutan, at jag är Präst i {Sedeläran} [Sedoläran] och säger oförskräckt hurudan du gemen
#ligen är och will wara, hwaremot Gra"ken icke annat lärer sagt, än hurudan du rätteligen bör wara, ty elliest skulle jag sannerligen gäfwa denna gamla Auctoren, som en Kättare i min {Kyrka} [Kyrkia]. Den som ser wår tidz Högmod och Ringhet, och intet sannar min Definition, han är säkert en Kättare i Moralen, och lärer, kan hända, bli ämnet til detta Arket:

#133
När den stridzmanliga Swenska {Kongen} [Kungen] Ragnar Lodbrok hade mist sin Drottning Thora Borgarhiort, en stor Grefwes Dotter från Södermanland, för hwilken han effter {den} [then] tidens bruk hade wågat lif och Blod innan han fick henne i Brud-Säng, som nu mera (Kärleken ware tack!) icke behöfwes, war han i början, som många änklingar ännu kunna wara, otröstelig, lofwandes Thor ett löffte, at han aldrig mer skulle giffta sig; Men ett halfft åhrs förlopp upfriskade det siuka Hiertat, utdref den förtviflade Sorgen och brackte honom att betäncka sig. Den som är wand wid wår tid, lärer icke tycka, at alt detta är sällsamt. Så snart han hade sedt Aslög Sigurds Dotter, en Printzessa af Halland, kände han den Elden, som wåra Manhaftige Qwinno-Junckrar kalla Kärlek. Han förgat intet tillfälle, att få yttra för henne sin brånad; Men den Skiöna hade deremot ett sällsamt Fröken-Sinne och war ganska olik wåra Jungfrur, ty hon giömde sig undan för den stolta Printzen, förklädde sig i grof Dräckt, gick i willa Skogen wall med Getter, swartade Hyen, at hon icke måtte igenkännas, och på det hon ändå icke skulle menas wara hwit eller Konunga-Barn, kallade hon sig Kråka. Så kär höll hon {Jungfruståndet} [Jungfru-ståndet], och så swår höll hon Drottninge-Högheten. Rart Exempel! Det förra lärer wår tid mena wara tyngre än Bly, och den senare lättare än Fiäder, elliest förstår jag intet dess mening. När Aslög en gång satt i Skogen och räknade sina Kidlingar, hörde hon bland de håliga Klyffter ett Dwergaskrän eller Echo, som jag menar sielfwa Sanningen med sitt rop lärer {förorsakat} [förordsakat]. Det talade således:

#134
Du Fofnisbanas Foster, när alt Folck af begge Könen hafwer ihoplagt Ögonen, lära få af dina likar kunna tällias, ty du retas icke af Kitzligheter och du dåras icke af en fåfäng Ähra. Du dölier din högbördiga ätt, ditt stora Namn och din fägring under Bergs-skuggar och Walmars-Kläder, men dermed döllier du intet din Dygd, derföre ästu ändå wärd en Crona. Du kan icke emotstå Ödet: Det har beslutat at Sigurd Rings Son skall äga dig til Drottning, och at de yfwerborna Konunga-Släkter skola härstamma af din blod: Af dig skola komma Inglingar och Tatlingar, Bönder och Folkungar, Wasar och Palatiner, hwilka hela werlden icke nog skall kunna wörda; men effter Du, som en hög Person, wil likwäl wara ringa ansedd, måste du weta, at i de senare tider skola komma ringa menniskior, som ändå {willa} [willia] wara högt ansedde, så at {de} [the] som icke åstunda högre Namn, titul och wärde än de förtiena, lära snart kunna räknas. Så olikt blir den tidens sinne emot ditt. Dig tyckes wäl nu, at {ditt} [titt] Guld är lika dyrbart, fast det giömmes i mörkret, men då skall man utropa sitt Glas för Ädelstenar, sina Swin för Elefanter, sin Fogde-safft för {Kongelig} [Kongeligt] blod och sina små Namn för Heders-titlar. Man älskar då så högt sitt eget, at man intet wet med hwad strek man skall pränta och utrita sina Kära Namn, då de skola skrifwas. Den ena dömmer effter sig sielf huru den andra är sinnad, därföre skall Smickran taga öfwerhanden, och falska titlar skola flyga i lufften så tiockt som stofft. Det kan änteligen lidas, at mången, ehuru Arm han elliest är, synes få sitt uppehälle af högre Caracter hwarmed han antingen kan mätta sin Ährelystnad eller sin

#135 Hustru, som äfwen måste näras af fåfängan; ty Mannen kan ha sitt försiktiga öga på det tilkommande, nemligen at få stå så mycket hederligare i sina eller sina Barns Personalier, upfyllandes således med Caracter, det som {fattas} [fattades] i förtienst, och Qwinnan kan förblindas af det närwarande, nemligen at få sitta högre vp i lag, botandes således med förträde det som brister i beröm (i hwilket konstiga Grep äfwen många Männer {icke lära} [intet] gifwa något Fruentimmer effter); [Och måste du dess utan weta, Min Läsare, at fåfängan är en så mäktig Fru, at hon offta kan bidraga til Riksens Inkomster, hwilket kloka Män hafwa i ackt tagit; ] Men det lärer icke skäligen kunna lidas, at många af det släktet skola otilbörligen tilwälla sig de titlar, som dem icke tilkomma. Dessa Orden, Aslaug, som til äfwentyrs af Sagorne blifwa framförde, hörer du af den, som icke är rädd, fast alla den tidens titul-giruge wille gripa til sina caracterizerade wapn. Några Adelsmän tyckas icke wara gode nog, om de icke få kallas Baroner, fast än utom Matrikelens {wettenskap} [Wetenskap]. Nåds-Titulen blir klistrad på alla röda Byggningar och mer än allmän giord. Ofrälsefolk måste då för allting bruka märken och Signeten med hiälmar och afdelningar som Adel. Adeliga Jungfrur af medelmåttige wilkor mena sig ingen ähra hafwa, om de icke få heta Fröknar. Hwar och en Präst måste ofelbart heta Magister, antingen han blifwit Promoverad i bond-gästebud eller på Parnassen. Hustrur, som en tid förut med heder hette kära Mor, få då alterationer, om de icke {bli} [blifwa] hälsade för Fruer

#136 eller Madamer. Hwar och en skrifware, som fått en stor Peruque, en grann klädning och förbehållande Mine, skall heta Secreterare. En hop Bokhållare bli icke stinne nog, om de icke få heta Camererare, några kladdräknare, igenom hwilkas händer knapt 100 Plåtar åhrligen roulera, skola änteligen heta Bokhållare och några ymkeliga Fogdar, som på små Säterier knapt hafwa Nyckel til en Spanmåls-Bod, måste heta Inspectorer. Hwar och en Gesäll, ja, hwar och en {bönhas} [Bönhås] will heta Mästare. Öfwerheten i landet lärer nödgas, at ibland de anseenligare uprätta Rang-Ordningar, elliest skulle Högfärden så utwräka Ordenteligheten, som Öfwerflöden utskyfflar Penningarne. Det blefwo dig förlångt, Aslaug, at afhöra all den tidens högmodiga Nedrighet och nedriga Högmod. War nögd, at du icke sielf är så sinnad, och at du lefwer så lång tid förut.
Printzessan suckade, steg up, gick hem, bortlade sina Wall-Kläder och beredde sig at jaka til den stolta Ynglingens Kärlek. (Nu kan jag känna igen henne, nu wet jag hwem hon war lik, fast hon giorde der med intet annat, än rätt och ärbart.) Hon tackade Gudarne för uplysningen i sitt göremål, och at hennes Öron intet woro skapade til at höra de omtalte Titlarne.
Än jag, min Läsare, som tycker at denna Spådomen träffar in på wår tid. Hwad tror du wäl om min Dristighet? Månne jag intet för {omaken} [Omaket] får alla wåra Guldsmidde Apor på halsen? Dock, kan skie de besinna sig, efter det icke lärer wara mödan wärdt at bestrida mig: I fällt mot större Auctorer kunna de inlägga större Ähra. Alt det jag har sagt, har jag hört af Herr Ehrenmenvets egen Munn, och jag hoppas at han wäl kan förswara sina Ord.

#137
I går stack Herr Hiernbrott til mig fölliande Bref, som länge sedan blifwit honom tilstält och kan komma i detta Arket öfwerens med mitt ämne, ty så mycket möijeligit är, wil jag bibehålla mina {Correspondanters} [Correspondenters] wälwillia:
Min Herr Argus.
Jag har med nöije öfwerwägat Edra wälgrundade Critiquer, och twiflar icke, at I ju ännu lären med tilbörlig beskiedelighet höfla utaf den grofhet, som finnes hos åtskilligt Folck uti wårt allmänna wäsende. I synnerhet lärer det inritade missbruk af sielftagne store Titlar, hwilka mig icke annorlunda förekomma, än Öknamn, förtiena en hwass Skrubb Höfwel: Jag har icke allenast offta med missnöije hört huru ett falskt Hierta kan skiära til i wäxten, när det will smickra en annan; utan ock med förargelse förnummit, huru mången kitzlar sig af sådane klingande Ök-Namn, och derföre högeligen kan förtörnas, när han af redeligt Folck blir nämnder effter sitt Förstånd, sitt Ämbete och sina Förtienster. Dock som jag hoppas, at alt detta lärer i gemen komma under min Herres ompröfwande, så wil jag allenast nämna det missbruk, som skier med Magister-Titlen i Prästeståndet: Ty näpligen har en nyss utkläckt Student, som ock knapt gått om kring Academien, fått Kragen kring Halsen och Kappan på Axlarne, förr än han måste hälsas för Herr Magister. Jag wet wäl at desse Heders-Titlar blifwa tämmeligen fahla för Penningar, hwarföre de ock blifwa nog förakteliga; men så kan dock ett sådant Missbruk icke uphäfwa sielfwa Bruket: det kan ei heller pra"judicera en braf Karl, hälst som snan ändock icke kan döllia sina långa Öron, oansedt hon i Pannan

#138 skulle bära en hel Intimations-Tafla med ett stort M uppå. Imedlertid synes det dock wara en otilbörlig Ähre-lystnad hos dem, hwilka ehuruwäl de icke kunna passera för goda Lärjungar, likwäl willia hälsas för Mästare.
Sådane inbillade Magistri pläga förswara sig med detta inkast: Det finnes likwäl mången, hwilken änskiönt han icke är Magister, dock i sina studier är en så braf Karl, som någon Magister. Jag har ock aldrig nekat det, men så tror jag dock, at {de} [the] som så i sanning äro, aldrig lära åstunda den Titelen, hwilken de sig aldrig förwärfwat, och hwilken i krafft af Kongl. Academiske förordningar allenast kommer dem til, som aflagt offenteliga prof af sin Lärdom. Hwarföre man ock sällan eller aldrig skal höra ett sådant inkast af andra än dem som läna fiädrar af Påfoglen och sedan skiämmas, när hwar {tar} [tager] sin fiäder igen. De willia wäl ursäkta sig dermed, att de {mot} [emot] deras willia så blifwa nämnde; Men hwem wet om de icke deraf innerligen kitsla sin Äregirughet? Ty elliest kunde de med beskiedelighet afslå en sådan oförtient heder. Det är intet utan, at ju en stor del stå i den inbillningen, det Präst och Magister äro alt ett, och är underligast, at folk af förstånd och wilkor jämwäl giöra ett med de förra; Men så tror jag säkert, at om wåra inbillade Magistri lärde rätt känna sig sielfwa, så skulle de weta i rättan tid ock med all höflighet, at betaga dem en sådan inbillning. Doch jag må intet widare tala om detta missbruket, hälst som jag hwarken sielf förwärfwat mig en sådan Titul eller är

#139 ibland de Lärdas antahl; Utan må samtelige Herrar inbillade Magistri gerna så heta, så lenge de kunna få lagren i gröna Gången, fast de intet fått honom wid Academien, och så lenge som Ironia är Tropus i Rhetorican. Jag förblifwer
Min Herres
Hörsamme Tienare
Ca"cus.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XX.
Det är både löjeligit och beklageligit at höra huru dierfft och högmodigt en del Menniskior ibland oss förswara en i sig sielf eländig och nedrig mening, i det, de påstå at wi nu för tiden böra wara nögde med de författningar som wåra Förfäder giordt til deras wälfärds wid makthållande och ingalunda utse andra Maximer än dem de pröfwat och försökt. Den som besinnar huru en ständig obeständighet härskar och regerar i alla jordiska ting seer lätteligen huru illa det Folck måste råka ut som wid alla åtskillige omständigheter skickar och förhåller sig altid lika, och den som tror at Menniskior fått förnufft til den ändan at de skole betiena sig däraf til deras förmån och nytta, kan intet annat än beklaga at en så dyrbar gåfwa blifwit dem anförtrodd, som intet ärna bruka och nyttia densamma.
Ehuru orimmelig denna Meningen är, så hindras likwäl derigenom månge nyttige inrättningar. Anledningen til det jag säger, har i synnerhet denna gången en obekant Correspondent gifwit mig som giordt en uträkning på hwad fördel Swerige skulle hafwa genom ett Assecurance-Contoirs inrättande. Hans bref lyder sålunda:

#141
Min Herr Argus.
Af min Herres hwar Torsdag utkommande Ark, finner at min Herre är mycket wälmenande för det allmänna bästa, så är ock jag effter min lilla förmåga, min Herre kallar sig Argus, det är en Man som med 100 Ögon see kan, utan twifwel lärer min Herre med något {dera} [thera] Öga här i Staden sedt, ett project til ett Assecurantz-Contoirs inrättande, hwilket tyckes för wårt käre Fädernesland wara högst nyttigt och nödigt, men beklageligen är, at så snart något nyttigt för Fäderneslandet projecteras finnas de som der emot arbeta, hade Herr Argus så många Öron som Ögon, är säkert at han härom redan alt för mycket hört talas at det är en Nyhet som för wårt Land är skadelig. Men at intet så är, ses af understående Copia af ett Bref ur Amsterdam til en sin Wän här, då jag war hos honom, lät han mig det see, och bad det jag hemma wille räkna effter om Calculation war richtig, som jag ock giorde och med samma lät copiera Brefwet, hwaraf ses hwad {farlig} [farligt] försåt ställes för Assecurance-Affairer. Min Herr Argus laga så at wist slut blifwer angående denna Sak innan hinder kommer i wägen, hafwa wi {båda} [både] ingen privat {nyttia} [Nytta] deraf så hafwa wi dock som ärliga Patrioter den {fägnan} [fägnad] at see och höra det stora Capital besparas i Landet, och at wi då få boo i ett förmögit Land, där stor Fattigdom tilförende warit.
Jag är en Kiöpman, som intet annat söker än Gudz ähra och mitt Fäderneslands förkåfring, {önskade} [önskande] det så i min Macht som i min wilja stode, hoppas då skulle gå bra til, jag giör min flit utom {Rijket} [Rikes] at nobilitera wårt egit

#142 Landz Producter och Manufacturer, hwilka ingen Utlänning kan wara förutan, fast de så säja, weet jag det bättre, jag låter från utrikes igen inkomma sådant som här i Riket intet kan giöras, som Salt, Wijn etc. men aldeles intet något kostbart och skadeligt Kram-Godz, jag för min del och för min lilla handel, betalar åhrligen til Holland en 10000 Daler Assecurans Penningar, hwilka {önskel? } [önskar] här i landet kunde besparas {egenom} [igenom] ett här wäl inrättat Assecurans-Contoir, hwad mig angår skal intet försumma at befodra ett så nyttigt Wärck, hoppas min Herre ock sin flit giör.
Jag förbehåller mig widare den ähran at få correspondera med min Herre angående Materier som kunna wara wårt käre Fädernesland nyttiga, emedlertid förblifwer V. P.
Copia af {förenemde} [förenämbde] Bref daterat Amsterdam den 6 Januarii St. Nov. 1733.
Wår Beurse är råkat i stor Confusion öfwer ett Project til ett Assecurans-Contoirs inrättande i Stockholm, man har härtils hållit sådant för ett löst Spargement, men Bref så wäl från Hamburg som London berättar det wara wist. I swar af detta har den ähran at wänta min Herres mening derom, och hwem sådant må hafwa projecterat samt om des {designe} [deseine] intet skulle kunna förgiöras med någon anseenlig Discretion, tror min Herre sig kunna tiäna wår Republique som elliest innan 60. och 70. åhr kommer i underballance med Swerige, skulle straxt gifwas anwisning til en hederlig belöning för min Herre. Emedlertid beder i alt försichtigt at gå, på det at wårt förehafwande ei må {röyas? } [röijas].

#143
Til min Herre såsom min förtrogne Wän {will} [wil jag] giöra en Calculation at see hwad wår Republique åhrligen förlorar och Swerige winner och besparer derest {Ass< aff<} [Assecurans-Affairer] i Swerige har fortgång, man calculerar at från och til Swänska Hamnar, navigera åhrligen aldraminst 1200 Swänska {skep} [Skiepp], hwart och ett räknas med {skep} [Skiepp] och ladning minst til Fl. 20000.--- är för 1200 {skep} [Skiepp],--- Fl. 24000000.--- a 1 1/2. 2. 3. 4. 5. proCent Premie, nu wil jag räkna öfwer hufwud til 4 proCent, giör--- Fl. 960000. För 2400 St. Poliser, 1 på Skeppet och 1
på ladningen wil allenast räkna fast det
wäl händer at 3 a 4 Poliser brukas
til hwart Skeps Last a 36 Stu"ver 4320.
Polis kallas i Holland det tryckta och stemplade Papper hwarpå Assuradeurerna tekna sina Namn och Summan som de försäkra. NB. Til Herr Argus efterrättelse blir för sådane Poliser här i Stockholm en åhrlig avance til Charta Sigillata-Contoiret, en Summa af ungefehr Dal. 13000 Kopparmt.
Commissionerernes provision 1/2
proCent af 24000000--- 120000
tilsammans Fl. 1084320
eller Riksdal. 433728 Hc. som giör a. 34 Marck. per Rd. Dal. 3686688 Kopparmynt skulle nu Assecurantz-Compagnie i Swerige komma i Credit, {egenom} [igenom] des goda inrättande och {Siöskadarnes? } [Siö-Skadernes] promta afgiörande och betalande, fruchtas at många andra Nationer der skulle låta försäkra sina Fartyg, i synnerhet de Städer som ligga wid Öster-Siön, hwilkas Försäkringz-Summa åhrligen bestiger

#144 til Millioner Gyldens, på det sättet fruchtar man at Swerige blir ett mächtigt Land, och at det blir mycket folckrikt om Fabriquerne och Manufacturerne hädanefter som härtils redan encourageras. P. B. E.
NB. Hwad förestående Calculation angår finner at Herr P. B. E. i Amsterdam för {minder} [mindre] än för mycket calculerat, det befinnes at förledit åhr allenast ifrån Stockholm til diverse utrikes Orter utgångit 476 Skepp, och så många äro ock wist det åhret inkomna til Stockholm, då det giör tilsammans 952. Effter Herr P. B. E. Bref skulle då allenast til och från de öfriga Hamnar i Riket wara 248 Skepp, som tyckes wara förlitet, och kan man säkert räkna 952 som då giör öfwer hela Riket 1904 Skepp, kommer altså ännu en god Summa Rd. at läggas til de ofwannämde 433728 Riksd.
Du skulle fuller täncka min wälmenande Läsare, at alla skulle önska en slik inrättning, hwarigenom wårt Rike årligen kunde bespara ett ansenligit Capital, men kom wäds, at ett sälsamt släckte {skulleA? } ändå komma och knota deremot, förebärandes: Swerige har stådt så länge och aldrig har man wetat af något Assecurance-Contoir, hwad är detta för optog? Wi höra så många Nyheter. Må intet wåra gamla kloka Kiöpmän som ägde Capitaler, kunnat giöra detsamma om de så funnit för Riket nyttigt? med mera: Men min enfaldiga egennyttiga eller afwundsiuka wän, Swerige har försedt sig mycket, skal det aldrig rättas: Swerige ricktade länge andra med Tackjärns utförande, at jag allenast må nämna ett Exempel, innan här

#145 smiddes Stångjärn hemma i landet. Du skall ock weta at wåra Förfäders omständigheter woro ganska olika ifrån wåra. Deras lefnadssätt krafde intet all den omtanka huru de skulle {bärja} [bärga] sig, som wår närwarande tids maner nödwändigt fodrar af oss. Intet wil du snyta i Näfwan och slänga i Golfwet utan du wil hafwa Silkes-Näsdukar, intet wil du äta Smörgås om Morgonen, utan du wil dricka The, Caffe' och Chocolade, intet wil du gå hela dagen utan ett Glas Wijn, som de giorde. Ser du då at det är {högst oss} [oss högst] angelägit at blifwa räddare om Penningar än de, efter wi bruka mera däraf. Jag will intet uppehålla dig med en så klar saks bewisande, utan som jag hört af Herr Patrioten at några wälsinnade af wårt Borgerskap, redan giordt sig den berömlige mödan at öfwerlägga om huru ett sådant Assecurance-Contoir, bäst må kunna inrättas, så at både utländske och inhemske få Credit därföre, wil jag til slut bedia dem föra saken til slut så snart giörligit är, ty jag tror det skal med Guds hielp lända til det {allmännas} [allmänna] Bästa och deras egen heder.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXI.
Käre Argus, fullfölg widare den Definitionen, som du för fiorton Dagar sedan gaf på Menniskian, sade Herr Hiertskott til mig i Måndags, ty at hon är sannfärdig, kan ingen bättre weta, än den som offta warit ibland Soldater. Nå {wäll} [wäl]. Jag wil börja på: Menniskian är ett Sammanhang af Högmod och Wanmäcktighet. Det är ett så rikt ämne, at jag dermed kunde upfylla så mycket Papper, som åhrligen ödes i ett Kongl. Collegio, men nu wil jag allenast tala om det Diuret Skryt, som aflas af desse twå Fahrsoter, Högmod och Wanmäktighet (hederliga Föräldrar) och sitter på Tungan hos hwar och en som af dem är intagen: Det är så litet, at det intet synes, men det {utföser} [uthöser] ord, som offta äro 10 gånger större än Personen. Tänck, at en så liten Matk skal kunna utblåsa så stora wäder! Jag har offta tänckt, at några af wåra Medici skulle kunna utrota detta lilla Odiuret, som gifwer en alt för elak stank för de kringstående och förgifftar de unga Sinnen, troendes säkert, at en del af dem (oaktadt alt {det} [thet] man talar om deras okunnighet) skulle thet förmå, om de fördubblade sin Konst, ty det trifwes intet gerna hos dem, som af deras hand få dubbel siukdom, icke heller hos dem,

#147 som äro färdige at stiga neder i grafwen, hwartil jag wist wet at dessa Medici mästerligen kunna bidraga. Men hwad skal man säija? Det är bäst de innehålla sin Konst. Dess utan {willa} [willia] mästadelen Menniskior intet mista sitt Skryt, utan önska förr, at bli af med den ledsamma Gästen Samwetet, som sitter innan före och knotar på detta Diuret.
Wid Mälarens Böljor har Fru Lycka en ansenlig Sätes-Gård, som glindrar af Torn, byggnader och Lust-Gårdar, på hwilkas leende Alle'er otaliga denna Fruns tilbediare, Älskare och Betienter uttrötta sina lätta Ben och sina snarslintande Fötter. Bland andra förtrollade Härligheter, förer den bredaste af dessa Spatzer-gångar sina Trampare til en stor Grotta, inhuggen i Klippan och innan öfwerdragen med blänkande Muslor, skinande Bergsten och falska Coraller, hwaruti alla under sin Hetta och matthet taga frisk Lufft och nya Kraffter, ty der infinner sig nästan dageligen lyckans mäcktiga Cousine Fru Dårskap, med hwilken jag så ofta (ty wärr) ligger i Process, som utdelar til alla ett slags upfriskande Gele.e, hwilket liknar Cristall och kallas Högacktning; Men det är til at märka, at alla först skola upspänna Käfftarne, på thet Frun må see, om de på Tungan ha det lilla storblåsande Diuret, (Skryt) ty utom detta få de intet gerna smaka denna Högaktningen.
Effter jag hörde glunkas af de Spatzerande, at de warit inne och refraicherat sig, mente jag mig sådant bäst behöfwa, fast jag i denna Trä-Gården intet blifwit särdeles trött, och fölgde Troppen in i Grottan: Jag hade största möda (fast jag smög mig det Stats-klokaste jag kunde) at slippa genom trängslen af famntagande Kiortlar, styfwa Råckar, 148 hwitswäfwande Peruquer och armfäste Hattar, hwarjemte äfwen hwar och en som jag rörde wid, benådade mig med en hwass Upsickt, som man wred på mig öfwer Axlen. Jag {hinde} [hindte] änteligen, at stå bland de främsta, men ack! Här war ett faseligit gapande. Jag undrade om min Nation blifwit antropophager, eller Menniskio-swäljare, men det kunde jag sen intet förstå. De utwidgade sina swalg, at jag önskade wara wäl ute igen; Dock som {skräckeligen} [skräckligen] stora Ord flögo ur desse gapande Munnar, war jag förweten at bli qwar, som en upmärksam hörare, fast jag såg huru Fruentimret föraktade mitt lilla anseende:
At höra skryt om sin ungdoms hurtighet, Snille-Gåfwor och sällsamma händelser, äfwen af gamla Munnar, war här intet rart. Några Odalborne berömde sig af sin ägendom, sina gårdars belägenhet, och sina makalösa Oeconomie-Grep, dem intet många fingo lära. Några af sina curieusa Saker och Samlingar, dem de trotzade hela Europa at äga. Några giorde bång af sin milda Öfwerhetz Nåd, blida Hälsningar och Ord, stora Herrars bewågenhet, den de fram för andra åtniutit, sina äfwentyrliga Resor och alla de märkwärdigheter, de med sina egna Ögon sedt. (Paris, kan du tro, blef icke förgätit bland de andra Europa"iska orter.) Några pratade om sin härkomst och höga Släckt, at de åtminstone på ett eller {twå} [tv] sätt woro förbundne med stora Namn, (doch måste jag påminna, at mästadelen de manliga tungor, som jag wiste wara wärkeligen uprundne af ädla rötter, framförde icke detta slags skrytet, ty den som wet sig aldeles äga en ting, wårdar icke at derom täfla, tyckandes sig wara högt öfwer Jalousien.)

#149 Vr några unga Bussar flögo Dunder-Ord, huru de kunde rida, fäckta, jaga och dantza, besynnerligen hwad lycka de hafft i de twå sidsta. Några läto klinga sin flit, sina dryga Arbeten, sina sysslesatta stunder och sitt obegripeliga förstånd i Affairer, anatomizerandes Hufwud-Hår och sohlgrann, så at effter klanget skulle Naturen få ett bättre lopp och regeringen ett bättre skick, om de fingo ensamme råda. Några predikade med häfftighet om sin säkra kunskap i de tilkommande händelser. Några läto höra huru sluga de warit i Lag-Saker. huru de drillat sina wederparter och med hwad heder de stått in för rätten. En wyrdig Man berömde sig med all ödmiukhet och utsökte ord af sin ringhet och heliga swaghet, (löyligt slags skryt.) En stor hop skröt med högwisa anleten af sin fromhet, sina dygder, sin {Kyrkegång} [Kyrko-Gång] och sitt ärbara lefwerne. Det kunde jag änteligen lida, men en del förifrade jag mig öfwer, som skröt af sina laster och dårskaper: Tänck, at en Cavailler berömde sig af sin kåta lösachtighet, sin lyckeliga framgång i kärlekshandel och sin ogemena gunst i dymål hos det qwinliga släcktet. En oförsökt Adels-Man, en Krigs-Buss, en Magister, en Präst, en Borgare etc. stormade starkt om sin Tapperhet i supande hwarutinnan de alla sina medtäflare kunnat omkullkasta, (stora Meriter tänckte jag) några äfwentyrs-ämnen, unga Officerare, Studenter, dieknar, båtzmän, Drängar, och gemena Ansikten bullrade om sina slagsmål och hwad tilfällen de hafft at deruti wisa sitt Hiältemod. Några ädlingar och weklingar skröto med spädare Gnällande af sin lättia, sin sömn, sitt fråssande och sina goda dagar, räknandes för en stor ähra sin okunnighet i Studier, 150 dem de kallade gräl. Några Phantastiske skiäpnader berömde sig af sin säkra renhet från synder, sin wanwyrdnad för Orthodoxien och det förackt de kunde giöra af Religionen. Några gamla Präster och Lekmän skiämdes intet at frögda sig af de Dårskaper, som de i Ras-hren giordt vid Academier, Gymnasier etc. Några Slump-Handlare wiste med stora Ord utmångla, huru käckt de dragit up andra godtrogne i handel. Alt sådant war ju intet at berömma sig af?
En hop Politici, Affaire-Drifware och Skrifware woro så fulle af stora Herrars Secretesser och Stats-hemligheter, at ordablåsten uplyffte Fru Dårskaps Kiortlar: De syntes sitta här i sina Cabinetter (förlåt mig at jag {länar} [lånar] stort Folks rum åt små stympare, som kunde nöija sig med mindre) och Dirigera Konunga-Wahlet i Pohlen. Ingen fick liud för en Krigs-Man och en som fölgt Kriget, ty ingen Bataille hade stått, der de icke giort en faselig Figur, dundrandes med sina fahrlighetz-Historier, lik som utslitne Soldater äro wana på Krogar och Gestebud, der den dumma hopen samkas omkring dem, som undrande Fä, at med suckar och bestörtning höra deras Sagor. Härwid kommer jag ihåg, at på hwart {Caffehus} [Caffe'-Hus] har man mästedels en wiss Officerare, en wiss Skrifware, eller en wiss Borgare, som är det rummetz Orakel, och skal afdömma uti alla emellan Supar och Tassar förekommande mål och nouveller. Hans lilla begrep har där en stor wördnad. Några storsnorkade om sina Patroners wälde och sitt wälstånd, lik som Poikar och Barn skryta af sina Föräldrars mackt och sina granna Kläder. Du menar wäl, här woro inga

#151 Fruentimmer? Jo, mångfaldiga: En Fru, en Fröken, en Jungfru etc. framförde på sitt sätt mycket wältaligt huru käcka Repliquer, swar och tiltwålningar de gifwit antingen Manfolck eller sina medtäflerskor. En skiön Flicka kunde intet tiga med sina många Friare, (fast, Gud wet om hon någon hade) och en annan lät oförmärkt, på sitt sätt, men ganska handgripeligen förstå, huru hon sårat de starkaste Hiertan. (Sådant är de wackras käraste tidzfördrif.) Några sade rent ut, fast de icke låddes skryta, at de på sina fingrar förstodo den dyra hemligheten, at upsätta Mössor, coiffera sig och rätt bruka de nu wanlige Moder på Kläder bättre än sielfwa Franska Flycktigheten. Några rosade sig af sin matlagning och Hushålls-Wett, men dessa woro dock icke många. Af Poe"t-Skryt kunde man här få ondt, ty det war alt för osmakeligt, och af de lärdas kryddade Pedanterier war {magan} [Magen] snart uprörd, ty de woro utan Salt. Men åt en ting log jag hierteligen: En Präst och en Handelsman, som jag och hela Werlden kände för rika Gniare, berömde sig af sin Fattigdom, sina Motgångs-stötar och sin stora brist [i Nödtorfft]. Omöijeligen kan jag nu minnas alla de Skryt-wäder, som mig här hwinte kring Öronen; men det såg jag at mäst alla, som gapade, fingo några Skiedblad af det Gele'e, som jag nu strax omtalade. Denna Lystnan betog mig ock, så at jag satte mig til at gapa äfwen så argt som de andra; Men Fru Dårskap, den Styggan, kände igen mig, så at antingen jag nu hade den lilla Matken på tungan eller ey, så fick jag dock intet Gele.. Jag frågade en min Bekante, som plär skryta om för

#152 mig, huru dristig han är i mörkret, huru offta han sedt Spöken och slagitz med Gastar, hwad smak detta Gele.et hade, hwilken swarade at det smakade som Snömos, hwaraf jag bewektes at taga mitt afträde, lika nögd om en sådan Högacktning.
Derpå wandrade jag i Trägården af och an, och satte mig ensam ned på det gröna. Der såg jag en liten ung {frö} [GrodaC? ] resa från en puss, sitt Fädernesland, och klänga sig up på en liten Sten. Från detta Slottet såg hon sig omkring och fick stort mod! Sannerligen, sade hon, min Fahr, den stackars Herren, har aldrig wågat sig så högt. Mina hemma warande Släktingar, de mesarne, ha aldrig sedt det jag ser: Hon undrade på Träd, på Stenar, på skyar och på mig, som en omätelig Jette, den hon braverade; Men wid det jag rörde mig, tog hon med {bäfwan} [bäfwande] dristiga Como"diantsprång ned i en stor {dam} [damm]. Effter en liten stund hoppade hon hastigt tilbaka, och mötte med pickande hiärta en af sina likar ur pussen, som frågade henne orsaken til sin bestörtning: Min Syster, sade hon, Himmelen ware tack, jag kan piquera mig af Courage, men i det stora Hafwet, som jag war, såg jag en förskräckelig gestalt, som gapade til at swällia mig. Nog hade jag kunnat giöra tappert motstånd, men jag kan aldrig så säija, huru jag blef betagen. Den andra log åt hennes skryt, och förstod, at hon i Dammen sedt någon Ruda eller Karp; Doch min lilla {frö} [GrodaC? ] skröt likafult af sitt hiälte-mod och lofwade Mars ett löffte, at hon effter den stunden skulle trotza, jag wet icke hwem. Men en Fransos, som derpå fångade henne i näfwen, kände huru

#153 modet hoppade i Poltronen, doch släpte han henne straxt, effter hon war alt för klen til at äta. Jag wet intet om hon sedan skröt mer, men det wet jag, at den som fått den fuhla wahnan, släpper henne intet så snart.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXII.
På Drömmar gifwer jag aldrig akt, och jag ler åt deras löyliga uttydare: När en {widskiepelig} [widskeppelig] miältsiuk i sömnen sedt wattn, wäntar han sig nöd. När en Gniare sedt hwita Pengar, fruktar han för brist i sin skatt. När en Qwinno-Pilt sedt eld, frögdar han sig at få ny kärlek. När en Flicka sedt bruna Hästar etc. twiflar hon icke at den dagen få see sin Fästman, och putzar sig det grannaste hon lärt. När Syster kommer ihop med Syster och Systers Syster, får man höra oräkneliga dröm-äfwentyr, och då må du tro min Läsare, det bär til at votera och resolvera öfwer de bästa uttydningar och märkeligaste intreffningar: Alt detta underkastar jag wåra Fruentimmers Collegiers mogna ompröfwande, om icke det är fiålligt; Men om jag i dag utan uttydning berättar en märkelig dröm, lärer det utan de klokas åtlöije kunna skie:
( Stackars Argus lärer någon tänka, nu måste han gripa til det slitne Poetiska grepet at drömma: Andra påfund äro nu tömde ur hans hierna. Ingen fara min Läsare, så lenge du och jag lefwa, får jag påfund nog; Men wid det grälämnet jag har i dag, måste jag nödwändigt drömma, antingen jag wil eller intet.)

#155
Herr Hiernbrott hade för några nätter sedan följande dröm: Jag tyckte, sade han, at jag kom til en ofgammal bonings-ort der belägenhet och alla kringliggande platzar snackade om forna sagor och urqwädins märkwärdigheter. Jag blef kär i orten och wille gå in i dess prydnad, ett stort Hus; Men en wårdhållare med en yfwig Peruque, som {det} [thet] märkte, slöt Porten til midt för min Näsa. Ju ödmiukare jag stälte mig, ju högdragnare blef han. Han war då sannerligen lik Menniskian i wår tid. Jag begärte med alla mina Drömmande föreställningar at få gå in, men han wårdade knapt at swara mig, neij. Jag frågade; Hwarföre? Han swarade: Karl, westu intet, at detta rummet är inwigt åt Pho"bus och de nio lärdoms Systrar: Här knäfalla deras tilbediare, här wistas deras dyrkare, som framför andra tagit obegrundeliga mått i wettenskaper, och du will nosa djt! Men, sade jag, om jag {fingo} [finge] gå in en liten stund. Häremot blef hans Ansikte så owettigt, som några Waktmästares eller Collegie-Betienters, innan de fått Driks-Penningar til des jag grep til Byxsäcken, då han strax sade obuden: dock, om Herren will gå tyst, kan han få stiga in om Dörren. Mannen blef således strax belefwad, hwilket jag märkte wara rart bland det folket, jag kom. Jag gick in i ett mäkta stort rum, hwarest en hop wördnad-stinne Män med möda kastade på mig sina Ähre-Blänkande Ögon. De suto kring ett Romerskt bord på Gra"kiska Säten, de hade Glas-Ögon på sina Näsor, Böcker för sina Bukar och osletne {pennar} [Pennor] i sina wahrsamme Händer. Alla Wäggar woro prydde och betäckte med otahlige Böcker, så at Hyllorne med suckan swiktade under utländske Lärdas werk. Midt på Sahls-Wäggen stod ett Glas-Skåp, hwaruti

#156 man hade inläst en Person, som i misströstan, at få slippa ut, syntes ha slagit sig til Sömnarbetet och finna nu deruti sitt nöije. Han hade elliest {alwarsamt} [alfwarsamt] anseende och sades heta Omdöme. Hans fängelse misshagade mig mycket, och frågade jag dristigt en af dessa Fäderna, hwar nyckelen {woro} [wore], at jag måtte läsa up dörren och låta Omdömet få sin skiäliga frihet. Men han bad mig intet bekymra mig, säijandes, at detta Diuret skulle förorsaka deras alt för stora oro, om det sluppe ut, och at Nyckelen med flit wore borttappad. Ett litet Gra"skt Creatur, som såg behageligit, men dumt ut, hade de deremot emellan sig, hwilket de under Namn af xxxxxxxx kyste, klappade och älskade. Jag tilstår wäl at detta Diuret i sinom tid måste lidas, men at giöra deraf så mycket wäsende, som de giorde, {tåhler} [tål] jag intet. Man citerade mig dagen derpå några gamla högtärade språk och derwid måste jag tiga. I det samma tyckte jag mig see Argus, som sade: Hwem undrar at Omdömet sitter i höfligt häktelse, när somliga här bruka förwara sielfwa förnufftet i Spiritus Vini. Då lärer jag ha ledt i sömnen. Jag frågade en som stod afsides och genom ett Microscop beskådade sin tankfrihet, hwilken war fastbunden med ett hufwudhår, om icke här woro Wisdomens Boning, hwartil han jakade. Ack, sade jag, huru lyckelig är jag nu, som kommit hit at få smaka söttman af denna Himla-Frukten, hwilket jag altifrån min ungdom önskat? Men han swarade: Det lärer näpligen gå an, ty sådane grundlärde, som här {sitta} [sittia], taga sig sällan den mödan på, at lära något åt andra. Wisdomen är dem dyrare än så. Det är nog at de ha dess förborgade hemligheter sig sielfwom förbehållne, i

#157 anledning hwaraf de kunna påstå den öfriga werldens wördnad och förundran. Det skulle wara emot deras egen Nytta, om andra wiste, det de weta. Hwad giöra de då för gagn i werlden, frågade jag! De lysa, sade han, i den Lärda werlden med sina Namn och ämbeten, som lyktor och blåss. Är icke det alt nog? Egne händers werk eller bryeri om Riks-Kroppens nödtorffter taga de sig intet på, hwartil icke {behöfwas} [behöfwes] så diupsinnige och Grund-fine hufwuden. Denna wurmen gick jag twärt ifrån. De Gamlas bord war kringhwärft af ynglingar, som med andakt anmärkte deras anletens rörelser, deras ord och befallningar. Sådant war alt wackert, men den fåfänga och försummade Vngdomstiden giorde mig ondt: Nog woro Gåssarne sysslesatte, ja de Äldre ock, ty en Jungfru, som kallades Minne, inskänkte mångfaldiga Glas af den Aganippiska Wätskan för de gamla, som sedan genom samma Jungfru utdelte torstedrickar bland Vngdomen, så at här gick temmeligen friskt til med skålarne; Men hör på hwad de drucko, och besinna om sådant kunde städa Hufwud och upodla hiärnar til Rikzens tienst: Sedan förwetenheten bracht mig til at dricka några glas, fann jag, at det smakade i sanning rätt sött och roligt; Men wid hwar dryck slog en dunst i Hufwudet af en onödig kunskap: til Exempel: ur ett Glas fick jag weta, at berget Grisim warit sandigt som Brunkeberg contra nonnullos Rabbinorum Explicatores. Ett annat afbildade mig Lärjungarnas Fiske-Redskap, som starkare än denna tidens. Ett annat försäkrade mig at jag aldrig skulle bli otorstig, om jag intet wiste at Kidrons wattn hafft starckare mineral än {Medevi} [medevi], fast det sedt grumligare ut. Ett annat gaf mig en löijlig ifwer mot dem, som kalla Vbboniter för Mennoniter. Ett annat uphitzade mig mot de faselige

#158 Nicolaiterne, Ett annat giorde mig wred på dem, som understå sig giöra Leibnizes hiärna til första waggan för Monader. Ett annat upfylte mitt Hufvud med quidditeter, ha"cceiteter identiteter och oräkneliga dylika spöken. Ett annat underwiste mig cur O ante Nummerum, Ex. gr. 02, Nihil auget. Ett annat öfwertygade mig at Aiax hafft större rätt til Achillis Wapn, än Ulysses, och at de gamlas Cothurner warit långt beqwämligare än {wåre} [wåra] snösåckar. Ett log jag åt, som brackte mig många citerade bewis, at Lucretia hafft hel annan upfostran än wårt Fruentimmer. Tro mig, detta Glaset war intet så galit. De Logiska Glasen skiänkte mig termer och tahlesätt, utan ringaste förnufftets rensande: Jag tycktes wara nögd at bli wijs på Mechaniskt sätt genom ordalagens sammanhang, utan at på förnufftigt sätt söka ideernes rätta ordning. Korteligen: Jag blef, liksom Logici, mer bekymrad om ord, än om Sanning. Somlige Glas {gufwo} [gofwo] mig wacker kunskap i Naturens rätt om lagen och wåra skyldigheter, ja tils jag blef ledsen; Men förbindelsen at lyda, kände jag intet til, så at jag dömde, det wärkställigheten deraf, i ynglingarnas samweten, skulle af så många lag- och plickt-bördor bli mer förkiust och blind än förr, beståendes i blotta Speculationer.
Detta drickandet begynte söka mig, at jag mente bli siuk, men mitt löije satte magen sedan til rätta: Jag kom i ett annat rum, hwarest en hop Docentes och Discentes hade belägrat en Pasteij, hwilken de äldre intet nändes taga mycket af tillika, af fruktan at hon icke skulle {räcka} [räckia] til, utan hölls hon snarare för en bordheder, liksom några offta wägfarande Bönder hålla sina skinckor, hwilkas skiärande är en Lifs-Sak. Man sade denna rätten heta Forma Aristotelis. En Pedant

#159 såg jag mäta flitigt i wädret med en Cirkel, hwilken man skulle tagit för ursinnig, fast han tyckte sig begrepen i en stor angelägenhet: han sade sig söka Medium inter Substantiam & Accidens. En {likasådan} [lika sådan] stod och håfwade i lufften med ett fint Nät, i tancka at fånga Vacuum. I ett annat rum stod en hel Esquadron Academiska bussar med fingrarne i wädret, färdige at swäria på Auctoritet och de wisa Mästares ord. Derpå tyckte jag mig komma uti en trägård, der 4 Karlar höllo ett skräckeligt wäsende och wände allting up och ned med grafwande på en gammal tomt: Jag frågade hwad deskulle giöra, man sade den ena söka quadraturam cKirculi, den andra Lapidem Philosophorum, den tredie en gammal för 6000 hr sedan förlorad länck eller Medium inter Spiritum & Corpus, och den fierde det söndriga wid skapelsen borttappade Perpetuum Mobile. Jag rosade någorlunda deras upsåt, men beklagade, at de arbetade fåfengt.
Mäst alt folket syntes här storsint och mäkta intagit af sig sielfwa och sina gierningar, til Exempel: en stod och skröt med några Sexterner pluttrat Papper, det jag mente wara bortskiämt, säijandes sig nu kunna öfwertyga wärlden, at han råkat på rätta utspråket af ordet Cicero, &c. Dock tilstår jag, at här funnos några Män, som intet syntes taga del i de öfrigas fåfänga, utan wärckeligen gagna fäderneslandet genom de unga Sinnens kloka tilwänjande och rätta skapande.
Sidst förekom mig i drömmen, det jag annorstädes sedt medan jag warit waken: Herr Högmod och Fru Lättia gingo in i ett Badstugu-Rum, at besöka sin dotter Fru Okunnighet som låg i Barn-Säng, Barn-Fadren war intet wiss, ty de woro alt för många. Barnet spåddes bli en Prinsessa, som skulle

#160 härska öfwer alt, ja öfwer de Lärdas fästningar, ty det war en Mening: Man twistade om hwad Namn hon skulle få, tils några gamla Doctorer framträdde, som af egen myndighet kallade henne Sanning, hwilket af hela Flocken med stort skrik bifölls. Härvid waknade jag.
Hwad tyks du nu om denna drömmen Argus, sade Herr Hiernbrott til mig: Jag törs intet stort utlåta mig swarade jag, utan må wåra Lärda uttyda honom sielfwa. Jag är wäl så klok, at intet gie mig med dem om bord: wi willia lefwa i godt förstånd: Jag tilstår, at deras Lärda stillatigande, i det de litet eller ingen ting skrifwa, är försiktigt nog, ty då ha kitzliga Bokdommare intet derpå at tadla, för hwilka jag likwäl måste wara utstäld. Om då jag således ursäktar deras tysthet, så har jag til dem det förtroende, at de ursäkta mitt språkande: den lilla belöningen kan jag åtminstone påstå. Nog kunde jag tiga som en Mur, ock bli ledamot af någon Illustre Societet; Men jag har det felet, at intet kunna hålla mig från löije, när man är löijlig, och at intet kunna tiga, när jag ser Dårskapen förklädd {willa} [wilja] inbilla Folket at hon är
Wisheten.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXIII.
Afwund, Afwund, om jag nu kunde utmåla dig så stygg med mina Ord som en Apelles eller en Ehrenstrahl med sina Penslar, så wet jag at man för dig fingo en leda, ty om något skal röra Folket i wår tid, så skal det kunna synas utwärtes för ögonen. Sinnets ögon äro mäst närsynte, sura eller blinda. Eftertankan är antingen alt för högfärdig til at willia bo i så små hemwist, som wåra Hiärnar, eller ock alt för beswärlig at hysa: Det är nog lättare at säya: Argus är en Narr, han wet intet hwad han säger, än at betänka hans Ord och wärkställa hans {sedeläror} [Sedo-Läror]. Narr-Omdömen kosta mina sielfkloka Domare minst. Men tänk likwäl efter hwad jag säger, ehwem Du är, så skal Du märka at jag menar wäl, och at jag intet finner mina kringflygande ord på Bottnen af de tömde Win-Glas. Mina Auctorers Meningar kasta sig sannerligen intet med Stöflar och Spårar på mitt Papper.
Stå nu fast på Benen, min Läsare, eljest stupar du rättnu kullbytta, och då må du tro, Afwunden lärer skratta: Det hände sig en gång, at Fru Ädelmodighet wille hålla en liten eftersyn, huru många älskare hon ägde i Swerige, som icke woro intagne af oförsiktigt Högmod i medgången: Budkaflan

#162 fohr hastigt omkring, denna Mönstringen kom oförwarandes på, och de upblåste Hiärtan blefwo flate; dock hwem will icke hållas för Ädelmodighetens rena älskare, fastän stofftet skulle ligga så tiockt i sinnet, som Pudret i wåra Hiältars Pannor? Derföre samkades man willigt in för Gudinnans ögon, som satt på sin Thron, och hade Afwund, Wrede, Förtwiflan och alla Laster nedtrampade under sina Fötter. Afwunden är nu den allenast, som jag i dag will omtala: Han låg lik en falsk och bunden Tiger. Han wred sina glödande ögon på all ting. Hans gohla Hy giorde hans fuhla Upsyns Rörelser ännu faseligare. Han frätte sig sielf, han snarfwade och bet det Fölget, som låg bredewid honom, och han war af sielfwa Afgrunden et litet Begrep; men detta Trollet kunde ändå lee. Orsaken war, at alla, som hyste detta oförsiktiga Högmodet, stupade kullbytta, antingen de wille eller intet, när de bugade för Gudinnan, och fingo jemmerliga slag. (Så går Högmod för Fall.) Det war så Gudinnans wilja, på det de nedrigtsinnade måtte skiljas från de ädelmodige, som stodo fasta på sina Fötter: En högtupsatt Man, som knapt wårdade skänka ringare Folk et ögnekast, tumlade så käckt omkring, at Rummet syntes för honom hwälfwa up och nid. (Afwunden log.) En Favorit, som såg alla andra öfwer Axel, och trodde ingen wara til, utan han och hans Printz, föll så hastigt Hals öfwer Hufwud, at han intet wiste huru det gick til. (Afwunden log.) En Rik Girig-Buk, som skattade hwart steg, han tog, för en Plåt, och wille knapt höra annat Tahl, än Penninge-Klang, dömandes hwars och ens wärde efter Egendomen, giorde ett så hotande fall, at Siäl och Sinne i honom uprördes. (Afwunden log.) Det war bewekeligit, at see Fruentimmer stupa så hiskeligen Kullbytta, som af sitt

#163 wälde, sin fägring, sina älskare och sina små Förmåner, woro så högswäfwande, at de intet wiste på hwilken Foten de skulle stå; ty sedan de på Golfwet råkat i detta Kullbyttskicket, hade de, för all sin uphwälfde Kläd-tross skuld, ingen mackt at hielpa sig up igen. (Afwunden log.) Nyfiädrade Kiöpmän och Krämare, som af någon medgång i Handel och Credit hade Mine, at wilja i {allting} [all ting] täfla med Rikzens Råd och {Tro Män} [Tro-Män], giorde så skakande Fallsprång, at deras fina och af skiöna Winer bortskiämde Kläder upsprucko i sömmarne. (Afvunden log, ja wid alla desse ynckelige {Kullbytter} [Kull-Bytter] hölt han med sitt skrattande sådant wäsend och wridande, at hans wackra Stallbröder, Wreden och Förtwiflan, de Bestarne, foro ned i afgrunden at klaga. Så gnabbas Lasterna sins emellan; Den ena Odygden äter ut den andra; I dag offra wåra Egyptier Råttan på Kattens Altare, i morgon Katten på Råttans.) Mörksens Furste afhörde de Kärande, men fann intet, at Afwunden brutit i sitt Ämbete, utan upfört sig, som en käck Diefwul. Än mer: Han hölt Rådstuga: Alla stora och små Dieflar togo sina säten och stämmor. Der berömde Hans Eminence sin Comminister Afwunden, och berättade sig genom särskilte Bref förnummit, huru hurtigt han segrade öfwer det tappraste Folkeslag i werlden. Men på det han likwäl måtte ställa de Klagande tilfredz, wille han utskicka en Legat, at oförmärkt förnimma, om Afwunden kunde beslås med någon ämbetes felacktighet. Til denna Resan utnämdes den slugaste af alla Herrar Mensales, en listig Anda, som kunde förskapa sig i en liusens Ängel, hwartil ock den förmånen kom, at hwarken Afwunden eller någon dödelig skulle

#164 kunna taga honom för annat, än det han wille synas. Han hette Skrymtare och war storsläcktad i {helwitet} [Helwetit], ty Fadren war Bedrägeri och Far-Fadren Beelzebub, som först upfann Mutor, Löndehandel, Ocker, Tull-Tiufnad och många förtreffeliga illgrep i Bannomanien. (Nu skal dig intet sällsamt före
#komma, min Läsare, at jag låter detta Spöket antaga wackert Folks liknelse, så at, om det af Afwunden {förfölljes} [förföljes], är Af
#wunden lika stor Synd.)
När denna Andan kom hit up på jorden, antog han först en stor Herres skiepelse, förde sig anständigt an, hölt {oppen} [öppen] Taffel och wacker Equipage, gjorde, som mild och ädelsint, många Menniskior gott, war hedrad på Hofwet och tilbeden i Koijan, förtiente all högaktning, fast de Lycke-Girige offrade honom sin smickran, de Lärda sina Plåck-werk och Poe"terna sina Dårskaper; Men ju mer hans rättmätiga Ähra tiltog, ju mer såg han Afwunden grina illa åt sig i hwar wrå. Derpå skapade han sig til en käck Riddersman, som inlade ewärdeligt beröm, wågade lif och wälfärd för Riketz bästa, och förtiente derföre wackert Frälse af sin Konung; men Afwunden begick det så försiktigt genom andelige och werldslige, ja genom hans egna Likar och Släcktingar, at hans Godz blefwo redu
#cerade, och han knapt behölt sitt lifs-uppehälle. Sedan tog han liknelse af en til Riksens tienst skickelig Man, hwars begrep intet korsade sig med wördsam Dumhet för något högmål, utan lät Affairerne wäl arbetade flyga ur sina händer; Men Afwunden försummade sig intet at swärta och utesluta honom från sysslorne, på det Trä-hiärnorne intet måtte blotta

#165 sin Dumhet, och Talg-Dankarne intet måtte förmörkas af denna lius Cronans glantz. Sedan ingick denna Andan i en Håfman: war slug och enfaldig, ähregirug och ödmiuk, twär och wänlig, korteligen, han kunde på en dag 10 gånger ut- och inwända sitt Skinn; men efter han derjemte med sin käckhet war wärdig til den stora Nåd, som han af sin Furste åtnöt, så hade Afwunden Räf-swantzar och Örne-tasslare tilredz, som brackte honom i Onåd. Sedan giorde han sig til en ärlig Riddare af gammal stämma, och tänckte at, jemte sin egen Skickelighet, bli älskad och hulpen för sina ädelmodiga Fäder skull; men Afwunden giorde anfall på honom med knapar och slödder, som wille förtrampa honom derföre, at han kommit af wackert Folck. Sedan frestade han twert om, at uprinna af godt ährligt Ofrälse Folck, och genom Dygd och frägd binda ridderlig Skiöld på sin wärdiga Arm, samt bekläda anseenlig tienst; Men Afwunden war intet sehn, at begrina hans Härkomst och tadla hans upförande. Härpå klädde han sig i Präst-Kappan, och war en efterdömelig Man i lära och lefwerne: Grundspråk, Controversier, Kyrkio-Historier och hela den Orthodoxiska Theologien hade han på sina Fingrar; Men effter han öfwergick så många af sina Medbröder i Lärdom, och dessutan hade wackra Inkomster, så utropade Afwunden honom för en sna eller en Påfwe. Sedermera blef han Soldat, och klädde som en annan Hercules, blodig Skiorta för Fäderneslandet, men det war lika när: Enär han, öfwertäckt med ridderligt Stofft och heder på återkomsten från sina Segrar, wäntade förnöijelse, så satte Afwunden honom i lika anseende med Poikar, som wid Spis-Elden med

#166 Chocolat-Tassen i handen trotzade Carlar och Eugenier i fällt. Nå, tänckte han, jag wil taga mig någon hwila, satte sig så ned på landet och upbrukade sitt Godz; men Afwunden stötte i Basun, at han war en Adelig Lathund. Härefter antog han skapnad af en hederlig Fru, et Mönster för wårt Fruentimmer, en kysk Deijelighet, en belefwad Hushållerska, sin Mans högra Hand och sitt Husfolks Hopp, men Afwunden utropade henne, genom de swartsiuka qwinliga Tungor, för et otäckt, argt och gement stycke, derföre at de intet kunde wara så beskiedeliga, som hon. Yttermera gick han in i en Rik Mans Kropp, hwars Hushåld brackte rundelig Förtienst för Winhandlare, Byggmästare, Bryggare, Slacktare, Bagare och alla skråen: De stora ansågo honom högt, de små sökte hans Gunst och alla önskade bli hans Arfwingar: man talade intet i hans Hus, utan genom Ducater, Riksdaler och dubbla Caroliner; Sex styfrar woro de minsta Orden; Men Afwunden fölgde honom i häl och hamn, och tog alla tilfällen i akt, at få miölka hans feta Penninge-Koor. Widare förwandlade han sig i en lärd Man, som med sin fruktbärande Wettenskap brackte Acade
#mier, Gymnasier, och Scholar i stor frägd, prydde ungdomen med nyttig lärdom, och war i Landet så god som Ungdomens utländske Resor; men Afwunden uphitzade mot honom hans medtäflare, som alt omkring utsådde Misstankar, at han hyste farliga Satzer. Derpå lade han sig på förtreffeligt Bibliotheque och curieuse Samlingar, som borde anses för Landzens Klenoder; men Afwunden afskildrade honom genom de orkelösa junckrar, som en Wurm och Grillfängare. Sedan idkade han snillebragder, gagnade och roade alla med sina qwicka

#167 påfund; men Oxarne bölade på honom genom Afwundens drifft, och utdömde honom som en tok. Derefter blef han Jurist och så förfaren i Processer, at jag tror han kunde skaffa rätt der ingen rätt war: Han war en tid de wälmåendes dagelige Gäst och de nödstältes Fader; men Afwunden brakte honom snart nog i Miss-Credit, så at en i Tingstugan altid sofwande Nämde-Mann blef mera betrodd, än han. Derpå blef han Medicus och giorde lyckeliga Curer, men Gud wet, man kan i den Konsten intet altid wara säker om Lif och död, Hälsa och Kranckhet; derföre krönte Afwunden honom hastigt til Qwacksalware, och hela Staden gaf ett återskallande Bifall. Han böd och til at bli en oförliklig Rijtmästare, Målare, Bildare, Musicus, ja mångfalt Konstnär; Men Afwunden gaf honom altid Mäster-Bref som åt en Bönhås. Han företog sig ock, at bli en snäll och oförtruten Bergs-Man, som {åt en} på winst och förlust uptog Rikedomar ur jorden, och wågade sin Egendom icke mindre för andras, än eget gagn; Men Afwunden gnagde på honom wid dess minsta rörelser, och hindrade wid alla tilfällen hans granlaga wärck. Sedan skapade han sig til en ährlig Kiöpman, som med flit, försicktighet och bekymmer, utan skinnande, brukade eget Förlag, at drifwa sin handel til Rikzens stora fördel och heder. Han giorde mer: Han bidrog til Manufacturers och Handtwärcks förkofring, han wille hielpa landet ur främmandes träldom, och laga at Handelen kunde stå på sina egna Ben; Men igenom Krämares och

#168 Commissionairers swalg, utgnall Afwunden honom i alla Winklar, såsom en egennyttig Förslags-makare, hwilken med sina Dårskaper wille blott rikta sin egen Pung. Så snart han påbegynte något för det allmänna nyttigt Wärck, så giorde Afwunden så mycket, at hans Landzmän icke allenast intet wille hielpan, utan aldeles stielpan. Ytterligare, slog han sig til Handtwärkare, blef god Borgare, som närde sig med ähran, och en starck fiende mot liugande, skafwande och bedragande, så at man hos honom fick bästa arbetet för lindrigaste köpet; men Afwunden utgiorde alla hans likar, hwilka hackade på honom natt och dag, som Skator kring en Hök. Hwad är detta, sade den stackars Diefwulen: Mån jag intet får bli i fred, om jag blir Dräng eller Bonde? Han giorde så: Han war beskiedelig på deras sätt i högsta måtton; men ju bättre han war, ju mer dref Afwunden Lymlarna och Fänaden at skråla på honom. Han fohr derföre tilbaka neder i Afgrunden, och berättade huru flitig och effterhängsen Afwunden wiste sig i det Landet, som han war skickad til, swärjandes dyrligen, at han låg i hwart hål. (För min del tror jag denna Berättelsen, och at äfwen denna Lasten mäst skadat Swerige i alla tider.) Den underjordiska Tyrannen och hela det swarta Riket, berömde sin kära Bror Afwund, med Frögde-Rop, at det gaf genliud i de swafwelbrinnande strander. Man säger at hela Tartarus drack hans skål, och at {smådieflarne} [små Dieflarne] dansade la folie d'Espagne til hans ähra.
Nu gifwer jag dig {til at betänka} [at betänckia], min Läsare, huru anständigt det är, at den stora Gudens beläte skal hysa den

#169
Last, som frögdar Helwetit och oroar samwetet. Om än alla woro afwundsiuka, så lät åtminstone du denna nedriga och gemena Böyelsen intet behärska ditt Sinne.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXIV.
Min Herr Argus.
Hos följande {verser} [Versar] har jag fuller märckt för detta wara i åtskilligas händer; men som de synas förtiena, at allmänt blifva bekante, eller åtminstone Ehr, min Herre, meddelade, som så ofta med det allmänna talar, så har jag dem welat Eder tilskicka och förblifwer etc.
I Stallet hafwer nyss en slantig Pelle gått,
Och skiött en wacker Häst, som främst af alla stått,
En Hingst af Spanska Dräckten,
Han fick sitt Foder jämt, sin putzning och sin ans,
Han blänckte, som en Sol, med gnäggan och med dans
Högfärdig liksom släckten.
En gång, när Pelle gaf sin Kamp en bitter släng,
{sad'} [Sad] han: Jag är wist god, som tåhl en sådan Dräng
Med otäck Hud och luggar,
Än swärjer han på mig, än önskar han sin död,
Än lappar han sin Råck, än stiäl han {möglat} [möglot] Bröd,
Hwarpå han altid tuggar.

#171
Skal jag som är så skiön, ha så föracktlig Slaf?
Han är, min sann, ey wärd at äta af min draf,
Men stå i åsnans ställe.
Hwad hände? Pelle slöt sin tienst i laga tid,
Han ägde knapt en Fyrk, men Lyckan war så blid
Och wände sig til Pälle:
Först blef han Tull-Betiänt, sen Tullnär, Inspector,
Sen Sterbhus-Cammerer, sen Adel, präcktig, stor,
Herr Petrus blef så stinner,
Så rik och mäktig, at han kändes knapt igän,
Hwar man i staden wil strax gerna bli hans wän,
Hans Tunna ständigt rinner.
Men Hästen deremot blef gammal, mager, fuhl,
Gick tienstlös utan tak och snugga' fram mot Juhl,
Då har han detta Språkat:
Här skal jag utan tröst på giödzel-högen gå,
Och Pelle skal så {wäll} [wäl] med Barn och Hustru må,
Som har min Krubba måkat.
Så mycket har jag nu på gammal ålder lärt,
At ey förakta Folck: Det nu syns ringa wärdt,
Kan höijas up til ähra.
Den kan wäl Doctor bli, som nu med snan går,
Den nu Sexterner skref, kan innom 10 åhr
Få Hermlins Hatten bära.
När jag nyligen gaf Herr Ehrenmenvet detta mig tilsände Bref, spatserade han tillika med Herr Hiernbrott och Herr Patriot ut åt Diurgården, at i akt taga den wackra tidens nalkande. Lyckan har intet stort at beställa med de Förnufftiga, sade 172 Herr Ehrenmenvet: Jag har känt twå höga Män, som på olika sätt upstigit på ährans Trappa: Den ena war intet annat, än en grann Klädning och en blänkande Figure. Den andra andades intet annat än Wishet och Förnufft. Den ena kom genom en obetäncksam Patron in i Riks-Sysslorne. Den andra genom sitt Wett och omistelighet. Den ena fick lyckeligit Gifftermål genom en slump eller en lyckelig Natt. Den andra genom sin ärbara Försicktighet. Den enas högsta konst war at giöda sig. Den andra swettades för Rikzens tienst både inoch utrikes. Den ena war nu i Nåd, nu i Onåd, nu i tienst, nu afsatt, ja hans lopp war likt en liten Sten, som jag sparkar hit och dit med foten. Den andra deremot gick liksom Plogen ända fram, och skar igenom, at Stofft och Mull måste på sidorne undan, tils hans åker war färdig. Den ena war altid bekymrad om sin osäkra Werld, och stedze på Knä med Tårar i Ögonen at tilbedia Hennes Nåde Lyckan. Den andra war altid glad och säker, med handen om Syslan och hiertat til Gud. Den ena fick sin sidsta höga beställning i sådan owisshet, at han intet wiste om detta höga Budet wille kasta honom i Fängelse, eller giöra honom til Påfwe. Den andra fick intet annat, än det han wäntade sig {långt} [lång] tid förut. Begge lyfftes de således på lyckans Wingar; Dock med den åtskilnad, at den ena tumlade neder tio eller tolf gånger och blef åter af Lyckan uptagen; men den andra hade tyglar på den goda Frun och satt fast i Sadlen. Hwilken bör nu heta Lyckelig af desse? Den förra, utan twifwel; ty Lyckan war hans Drottning, men för den andra war hon en Trälinna: Hon hade icke ett Ord at säija öfwer denna Biässen som allenast blef belönt för sina Förtienster.

#173
Med alt detta hwälfde mina Auctorers Samtahl derpå ut, at säkra steg och utmätna Mått i wår wandring och wandel äro all den lycka, som ett Förnufftigt och ädelt Sinne kan begära. Kostelig Mat för Herr Hiernbrott, som då war {Peripateticus} [Peripatheticus] och en wandrande wjs! Jag undrar sade han på den, som giör Räkning på något {owisst} [owist]. Aldrig går den sin gilla gång effter den Hel. Skriffts och förnufftets lius, som städze lefwer emellan lyckans och olyckans Hopp och fruchtan. Wi ha här i Landet så många Blind-Båckar, at jag intet undrar, om den ena löper omkull den andra: Mången Vngkarl af mindre inkomst än jag, håller sig så stolt, som 30 Frälse-Bönder stodo under hans befähl, ty sedan han på ett par {wekor} [weckor] ätit och druckit up sin lön, stryker han sig om Munnen med det söta Hoppet, at en rik Brud skall betala laget. Ah ja! det är mycket lätt giort; Han står i giäld til Hakan, och wet ingen annan at draga wäxel på än på Lyckan. Löyligt sinne! Det wet intet antingen det skal stadna i en rik wälmåga eller på {gillstugan} [Gill-Stugan]. Mången förer stor Stat, i mening, at dermed giöra sig förnäma wänner ock bli befordrad til en fet beställning, som skall uprätta dess förfallna Hushållning; Men kanskie, medan Gräset gror, dör Märren. Somliga kan jag med förundran lee åt: De wåga icke allenast alt det de äga, utan ock alt det de kunna få läna, i Hopp af den winst, som de sig af et Korteller Tärning-Spel twehugse förmoda. Förtwiflade Tanckar! Kunna de intet röra Himlarne, så willa de åtminstone hälsa på afgrunden. De töras wäl

#174 ock fälla innerliga suckar til Gud, at Spel-Lyckan måtte hwälfwa på deras sida, liksom Gud omedelbarare rörde Tärningen, Kortbladet etc. än den Käppen jag nu kastar ifrån mig. Jag är intet emot Spel: De kunna menlöst brukas til wår roo: Men intet tåhl jag, at man derpå wågar mer än man utan särdeles skada kan mista.
Effter I tahlen om Spel- och Lott-Lyckan, sade Herr Patriot, will jag fråga om I något insatt i General Tull-Arrende-Societetens Lotterie, som i desse dagarne skall dragas. Ja, swarade Herr Ehrenmenvet. Lycka til, sade Herr Patriot; Sådant lärer icke komma under Ehr skarpa dom angående byggandet på osäker Grund, ty det jag har insatt, har skiedt til Publici bästa ock icke så särdeles i förwäntan på min winst. Winner jag något, {så} är det wäl, hwar icke, så lärer jag icke stort förlora. På hwad sätt hafwen I tagit Lotter til Publici bästa, frågade Herr Hiernbrott? Jo, sade wår Borgare, sådane Lotterier äro ganska nyttige för en Republique, och om jag intet hade insatt, och alla warit af samma sinne, så hade alla Lotterne blifwit blinda:
Men man bör i akt taga, at de wäl ock nätt inrättas, at de utan flärd dragas, at man intet i förstone tager alt för stort til, at man intet för bittida utsätter dragningen och sedan dröijer långt öfwer tiden, etc. för hwilcket sidsta man kunde finna på åtskilliga medel, til Exempel på det intet alla som ärna insättia, måga dröija och lura på hwad det lider, kunde man uphitta för dem någon förmån, som först skyndade, med

#175 mera. Jag har hört några intet willja, at Lotterier skola här inrättas, fast än stora Pengar gå ut i främmande Lotterier, förebråendes oss den ändring, som är giord i första inrätningen, effter det första intet blef complett: Men många Lotterier utom Landz ha äfwen gått tilbakars för samma orsak. Dock en del kan intet hålla sig ifrån, at gnaga på alt hwad wi företaga i Swerige, antingen deras tadel nu skier af dårskap eller wissa afsikter. Lotterier til Publici gagn, som detta Societetens, eller ad pios usus inrättade, äro de bästa: Det giorde mig så godt, när jag hörde med hwad upsåt och Förstånd man äfwen sådant inrättat i Lund i Skåne, at jag också ditsatte en hop lotter, och önskar at hwar Magistrat i de större städer wille i dymål efterföllia så berömmeliga fiät. Sedan detta wårt lotterie är dragit, är tid at profitera af lägenheten, ty många upmuntras deraf, at några winna. Öfwerheten lärer då utan twifwel kasta uplyste Ögon på huru dermed tilgår, at dess credit eij fördärfwas genom kladderi etc. Ty genom et förståndigt Lotterie har Publicum lätt tilgång til Penningar och hos Private förorsakas deraf roulering på et sätt som intet betungar myckenheten, men kan anseenligen hiälpa några. Främmande Pengar kunna dermed jämwäl dragas in i Landet.
Venedig, som jag wördar för en den klokaste Republique, fast jag intet är Stats-Man, har först med efftertryck hämtat detta nyttiga bruket ur lderdomen, och wunnit derigenom otroliga summor. Der har Lotterier kommit så wida, at om en Privat med fördel will mista en kostbar Ägendom, hwars 176 försälliande woro honom elliest swårt, anmälar han sig derom hos Rådet, som honom sådant emot en wiss afgifft tilstädier. I Engeland, när Parlamentet 1694 war rådlöst om Penningar, träffades til all lycka det rådet, at man inrättade ett Lotterie af en million Pund sterl. som deltes i 100000 Lotter, hwar lott til 10 Pund, och blef det icke allenast {complett} [complet], utan man måste sen föröka det til 200000 Pund. Deraf fick Konungen en anseenlig summa tilsammans, ty för Winsterne fingo de winnande interessen i wissa åhr a 10 proCent, men Capitalet behöllt han til sin förnödenhet. Holländarne ha indragit stora Capitaler genom Lotterier: {1695} [1696] inrättades et til en begynnelse i Amersfort, hwaraf staden profiterade öfwer 30000 Gyllen, och sedan hafwa Lotterier i Holland blifwit så all
#männe, at ganska få lära funnitz i Landet som icke dermed förökt sin lycka. När jag i ungdomen war åt Franckrike, mins jag ett Lotterie i Rouen a 35000 Louis d'or. I Bour
#deaux, I Troyes, {i} Lion ha sådane blifwit inrättade af stora Summor. Hamburg giorde ett Lotterie til sitt wärck- och Tuckthusupbyggande af 15000 Lotter. Leipsig, et för de Fattiga a 24000 Rixdaler. Lu"beck et af 150000 mark til S. Anna" fattig- och arbetshus. I Dantzig inrättades et af 35 Tunnor Guld; ja, otaliga Lotterier ha på dessa och flera orter blifwit med nytta dragne, och huru angelägne alla Repu
#bliquer om dem warit, ser man deraf, at de inventerat alle
#handa Planer, at giöra wärcket smakeligt för främmande.
Mina Förmän frågade mig, hwad jag mente om Lotteriet? Jag menar alt det I menen, sade jag: Jag winner med den, som winner den största Lotten, och jag stryker på Foten

#177 med den, som får intet. Jag tager altid dehl i allas delar i wårt Fädernes-Land, och biuder derigenom til at {intet} [inte] wara interesserad. Men det råder jag mina Läsare, som häruti ha insatt, at de intet giöra räkning på de stora Lotter, som Käringen på profiten af sina Ägg, dem hon strax släpte i Golfwet. Och at, antingen de winna eller intet, de äro förnögde. Jag önskar Ehr ingen lycka, mina Landzmän, jag önskar Ehr Wett och Försichtighet i all ting, och särdeles Förnöijsamhet, både i detta och andra mål. En gammal händelse rinner mig härwid i hågen: Jupiters Apa hörde huru de oroliga Menniskiorne altid skreko på Gudarne och aldrig woro nögde, derföre tänckte hon finna på råd, hopskrapade i Himmelen alla slags förmåner och inrättade ned på Jorden ett Lotterie: Tiden kom, man drog: Fruentimmer fingo tystlåtighet, Commissionairer egna förlag, neij håll! hwart bär detta till wägs? Ministrar fingo tysthet, rätta Kiöpmän säker handel, Fruentimmer togo hellre skiönhet och wälde öfwer manliga hiärtan, Commissionairer kastades i goda dagar etc. etc. Somliga fingo Cronor och enewälden, somliga dråpeliga tienster, somliga stora Ägodelar, somliga Wältalighet, somliga Hög födzel etc. Jag mins eij alt. Men Apan gaf dem Smör utan Bröd, ty ingen fick förnöijsamhet. Man skal ock altid see, at Ingen är gerna nögd med sin Lott.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXV.
Enda ro och enda Oro i Lifwet, du klara och öma ögnesten, grannlaga smak, qwickaste Öron-Hinna, lefwande luckt och finaste känsel, med et Ord: Samwete, i dag wil jag tala om dig (understundom alwar och understundom skiämt, min Läsare.)
Jag gick för en tid sedan omkring i en stor Stad, hwars Hus icke woro lika de nu brukeliga, utan långt kostbarare: Wåra Kongeliga Slott, med alt sitt anseende, woro emot dessa, hwad Konstbygnad angår, sämre än Torp, ja Versailler och Escurialer spisade deremot långt mindre än Trosa, Grenna eller Östhammar, mot Paris, London eller Rom. De syntes upbygde af den förnämsta Byggmästare, och förtiena Namn af Andelige Tempel. Den minsta Delen af hwart och et Hus war ett {mästerstycke} [Mästarstycke], som satte alla wisa och Naturkunniga i förundran: Man behöfde intet mer än taga Fönstren til bewis, at Byggmästaren hade skapat Himmel och jord, och {woro} [war] nu hela Werldens bibehållare. Korteligen: De woro {befwande inwänningar} [lefwande wåningar]. De hade til Ägarne intet blifwit sålde utan skiänckte. Du kan wäl tänka, min Läsare, hwad

#179 intryckning detta åskådandet giorde hos mig, och at jag önskade det så stora Herrskaper måtte här bo, som Husen woro dyrbare til; men ack, jag befann, at mästa delen woro uthyrde til gement Pack, som skulle bo i Afgrunden och icke där, om jag fingo råda. Ny-modiga Gäster; Egennytta, dumhet, högfärd, afwund, Wällust etc. Ja ingen last, menar jag, fins i de diup-swarta Boningar, som icke der hade fritt hemwist. Men deras hemwist hade ändå warit friare, om icke Öfwerherren, som icke tåhl at sådant föllie skal bebo sina bygnader, hade i hwart och et Hus lemnat en sin Hofmästarinna, icke allenast til at bewaka sin öfwerrätt, utan ock at hålla Husen rena från andra än dess rätta Agare. Denna Frun hette Samwete, och war af så snörrätt begrep, så skarp Syn och så späd känsel, at lasterne giorde i Huset icke det minsta buller, förr än hon märckte det, såg det och kände det med sweda: deras sorlande giorde henne så ondt, som det giorde dem godt. Aldrig förr märkte hon någon af desse Gästerne wara inkommen, än hon lät piska ut den samma, hals öfwer Hufwud. Käckt mane.r til at emottaga sådant slödder! Jag önskar at de altid hade en sådan undfägnad. Understundom hände, a deras myckenhet war henDne för starck, och då satte hennes qwal hela Huset i bäfwan. Hon och {byggnaden} [bygnaden] råkade då i ömkeligit tilstånd, om icke öfwerherren kommo henne til hielp. Men wiste hon et, så wiste de et annat: de woro lika de, som pläga chicanera i wåra processer, hwilka hitta på råd och nya ränkor, fast lagen woro aldrig så klar. De sågo sig utwäg, som wåra prålsiuka tränga sig in i 180 Öfwerflöden twärt igenom yppighetz Förordningars gärdsgård. Hör på huru de giorde.
I Staden wanckade tre Personer omkring: En Herre, en Fru, och deras gamla {laquaij} [Laquey], som war Fahr åt alla Lasterne. Skulle jag beskrifwa dig denne Herren, min Läsare, så blefwo jag både ledsam och förfärlig. Jag lemnar hans afmålning och bestridande til wårt Prästerskap och säijer med et ord at det war Hin Onde. Frun war Präcktig, Däijelig, Stolt och smickeracktig: Hon kallades Wärlden och den trogna Drängen war gamla Adam. Desse ha gått på denna orten från hedenhös, ja längre tilbakars, beskådat Husen och grundat på, huru de måtte bli deras ewärdeliga ägare, hwartil de ha betient sig af lasterne, som i denna staden äro trogne Tomt-Mysingar. Så snart nu Samwetet körde ut något af dessa Spöken, språng det {strax} [straxt] til sin Fahr och hans Herrskap at klaga. De lutade sina Hufwud tilsamman, och gamla Adam fick lof at {raisonnera} [raisonera] med: det är ingen konst, ty han sannar altid med, hwad hans Herre säger förut. (Så {raisonnera} [raisonera] wäl flera, än drängar, i wåra dagar), Hin Onde {fann} [fan] på det grepet, at söfwa, förblinda eller förhärda Samwetet, på det Tomt-mysingarne måtte få glammas i huset, som de wille, och sen skaffa det i hans händer. Huru de wärkställa det första, neml. at söfwa Frun, wil jag nu allenast omtala: Wärlden besöker henne i all sin putz och prakt, förer til henne flera skiänker, än den Abyssiniska Drottningen til k. Salomon, och meublerar hennes hus med sitt glindrande Intet, både utan och innan. Hon winner först

#181 med sin smickran så mycket, at Samwetet lägger sig på en kostbar och miuk säng med waggfötter och säkerhetz bolster, som hon förskrifwit från de Stygiska Öyar. (Jag wet intet af hwad slags Krämare hon betienar sig til dess förskrifwande, men ingen Tull betalar hon derföre.) Ändå är Samwetet oroligt och får liksom ryckningar då och då, wid lasternes dön; Men gamla Adam är då tilredz med sin spel-redskap, (ty han har lärt ett slags Älfwe-Dans, som {bringar} [bringer] Samwetet at sofwa) hwarmed han icke allenast giör henne liumhörd, utan ock sömntung. Men ändå är Samwetet intet tillfredz, utan wäcker til, liksom bäfwande, wid det minsta buller; Derföre kommer sluteligen Hin Onde in i Ängla-liknelse, sätter sig wid Sängen och talar som en Doctor: Jag har swårt {före} [för], at härma hans wältalighet, men jag wet, at han brukar kittlande Föreställningar, at öfwertyga denna Frun, huru förnöijsamt detta lifwet leder stora Landzwägen åt Himmelen, fast än alla Laster skulle föllia med. Än uphöijer han henne som enda Drottningen öfwer sitt hus, twiflandes om nånsin någon Öfwerkonung är til, och än afbildar han denna Öfwerherren, om änteligen en sådan skulle gifwas, så {öfwermåtton} [öfwermåttan] nådig, at han låter henne giöra hwad hon will, ware sig mot eller med dess ähra, {utan at derföre minska sin kärlek}; wälklingande Sagor och Exempel sparar han intet om dem som ha rest med Wagn och Hästar in i Saligheten, eller stigit ur Röfware-Kulan in i Paradiset. Af alt sådant somnar Samwetet, och gamla Adam waggar: Han är så beställsam, den Lymmelen, och rädd at hon skal wakna, at han siunger sina wagg-wisor med hel tyst liud, och somnar

#182 hon derföre så hårt in, at hwar sömn kan räcka många åhr bortåt; Dock måste man weta, at Samwetet ofta har waknat med sådan Förskräckelse, när Himla-Lagens skewiggar nedslagit, at det fallit i Raserie; Förtwiflan har intagit des Rum, trampat det under Fötterna, och satt Huset i Brand. Döden har ock ofta kastat Huset omkull, innan Samwetet waknat, och begrafwit det i samma förderf, ja jag kan aldrig säija i hwad osäkert tilstånd huset är, så länge denna Frun sofwer. Gamla Adam sätter en af sina Bytingar, Lasterne, til at wagga, och går så med sitt Herrskap, Hus från Hus, hwarest de på samma sätt söfwa Samweten. Altid lämnas en hufwudlast qwar i hwar {byggning} [Bygning], som skal wara Husbonde och swara för bordändan:
I en förnäm Persons hus, hörde jag wid lyssnandet, huru Samwetet halfwaket qwillade, men gamla Adam war då tilstädes, {och} [som] med bättre Röst än klåckare på landet, sång henne åter i sömn med den wisan: Himlen bär ju för de stora mer försyn, än för de små, Ser med dem igenom Finger, som i ährans Mantel gå; etc.
I detta Huset pra"siderade Egennyttan (fast jag wäl såg henne sen i andra Hus, än i de förnäma) och Falskheten satt med sina syskon i ring, at öfwa sig i wänligit Tahl. I ett Hus, som man sade höra en Adelsman til, gingo Högfärd och Okunnighet af och an, pratandes om Stats-Saker. I en Favorits Hus, låg Afguda-dyrkan på Knä med Rökwärk i

#183 handen: Et tokugt hopp stod också påckandes i en wrå, och satte Kött til arm. I några Domares och lagsökande Parters Hus gingo Chicane, Lönde-giller och Lag-blindning med hwar sin wiktskål i Näfwen, mycket syssle-satte, at wäga Winst i stellet för rätt. Hos en Krigsbuss sprungo swordom, lösacktighet och öfwerdåd öfwer Bord och Bänkar, hållandes så faseligt wäsende, at jag tilstår, Samwetet sof hårt, som intet waknade. I Qwinno-Piltars och en del Fruentimmers Sahlar dansade Dumhet, Kättia, Lättia och flättia dubbel Menu"et. I en andelig Mans Cammare, satt wältaligheten som en Papegoija i en Bur, och Madame Skrymtan lärde henne Prata: Girugheten stod brede wid ock log. I Sahlen hos en Lek-Man lupo Lönde-Räkning, Mutor, ja hela Snålhetz
#Packet och lekte twå slå den tredie. I några granna Yng
#lingars Hus, höll Obändigheten med sina liderliga Bröder sådant stim, at stackars Herr Bokwett, som råkade in i för
#maket, blef af dem {uplagd för en stut} [handterad som en Schol-PoikeC? ]. Hos några handlande såg jag falsk wickt och mått, samt Lurendreyerie, spela {Vorkehren} [Verkehren], och winna Pengar af alla godtrogna, som de kunde få narra in. Et slags oäkta Credit skiänckte i Glasen för dem och söng Öhl-Wisor. I någre Hus, som hörde Frälse-
#Ägare, Husfäder och Matmödrar til, syntes Obillighet och Grymhet rida fram och tilbakars på ägarens fattiga under
#hafwande, och handtera dem wärre än skiutz-Hästar. Hos Betienter och Tienste-Folck deremot, satt Olydnan i Lag med Dags-Tiufwen och spelte Kort. Jag mins ey alt, men i alla sådane Byggningar låg Samwetet i diup sömn, och ingen ting

#184 utan särdeles Himla-Dunder kunde upwäckat. Jag fann likwäl några lefwande Wåningar, hwarest Samwetet hölt sig waket, och man såg med Nöye at desse hade en dubbel Glantz, när den sanna Solen kastade på dem sina strålar. At ju laster och oräkneliga swagheter anwände, genom sina intriguerande Patroner, all flit at få komma in, nekar jag icke, ja de hade ock, när Samwetet af tunghet råkade {til} at insomna, långa stunderne fritt insteg; (ty hwem är wäl synda-lös? Den som ibland oss kan wisa mig en ängel i kött, wil Jag hålla för den yppersta af mina motståndare) men så wahrade dock deras Gästebud hwargång intet länge, förän de blefwo utkörde.
Men huru lärer wäl detta Arket taga lag? Argus är skräckelig torr, lärer man säija, faselig Theologisk och så diup, at intet många förstå honom i Dag. Jag wäntade mig detta, när Arket föddes: så snart en sida war färdig, hölt jag Pennan tilredz, at stryka öfwer et helt Blad. Jag war i så obesluteligit tilstånd, som en Flicka, när hon har twå Friare, en alwarsam och rik Gubbe, samt en Glättig och Fattig Yngling. Om jag winner härmed några få förnuftiga Läsare, så tappar jag all den andra legionen, som älskar at lee. Dock, tänckte jag, jag är nögd om några läsa mit Ark med betänkande, och at det ändå på något ställe kan giöra Upbyggelse. Det woro intet skiämt, min Läsare, om Samwetet hade wakna Ögon öfwer alt. Ack, huru roligt det då woro at lefwa! wårt omgänge woro oss då en {lustgård} [Luste-Gård], och den ena gingo i säkert bete på den andras Äng: wår Herde och wår Herdinna,

#185 FREDRIC och ULRICA, skulle med hiertelig Glädie räkna sina Lamb, och sielfwa öfwerherden skulle bli kär i wår menlöshet.
Wid detta tilfälle wil jag berätta, at jag hwar {Weka} [Wecka] finner för mig en stor hop Bref, som jämra sig öfwer wissa sofwande Samweten wid Domstolarne, bedia mig antaga deras Saker och hielpa dem i enskylte angelägenheter. Men hwad har Argus at giöra med private mål? Hwar och en Ämbetz
#man swarar för sig, och jag håller mig innom Sedolärans skranckor.
Herr Gyllenbalance lärer och förstå sin sak bättre, än at döma utan begge Parternes hörande, eller yttra sig i de mål, som intet honom utan wederbörande Domare angå. För min Del hoppas jag, at Domaren är betänksammare, än at han låter sitt Samwete insöfwas. Mitt Ark lärer ha påmint både honom och flera derom.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXVI.
Ney, min ährliga Schneider, detta går intet an. Ett och annat litet Tryckfel kan tåhlas, när Läsaren kan rätta det sielf; Men at mina Arck {bli} [blifwa] så wanskapade, som det sidsta, lider jag ingalunda. Min Galla kan nästan upröras, när ogena Mästrare förtyda mina oskyldigaste utlåtelser, oansedt de effter min willia stå tryckte; (fast jag intet nekar, at ju mitt wärck har sina fehl) men huru bestört, menen I, jag icke blir, när jag ser, at wåra dummaste Hiärnar ha skiäl til at hålla mig för en obegripelig Wurm? Tron I wäl det blir roligt, at höra sielfwa Okunnigheten, i någon prydd och pudrad stod, med segersång qwäda desse Orden, eller så bortåt: Rättnu skrifwer Argus, den Token, det hwarken han eller andra förstå. Eller hwad tron I, min k. Boktryckare? Blir icke det behageligit för mig, at mina Häcklare, mina Moralers ämnen få så skarpa Wapn emot mig? Blir icke det nöijsamt at höra någon billig Läsare willa gerna förswara mig, men intet kunna, utan bli öfwerwunnen af mina Fiender? Blir icke det lustigt, at see någon enfaldig och god Karl fiska i dessa Tryckfelen, efter någon diup och förborgad mening, men ändå ingen finna? Menen I wäl, at jag är någon af de gamla Auctorerne, som lefwat för 1 eller 2000 åhr sedan?

#187 Ney, stor åtskilnad: Deras Ord ha wunnit Frälse-Rättighet, men mina anses för Landstrykare: När någon obegripelighet influtit i deras Arbeten, så ha de Lärde antagit henne för godt Mynt, trodt at sådane Män aldrig kunnat fela, tillägnat henne något öfwernaturligit innehåll, tagit sitt förnuft fångit under förundrans Lydna, gifwit orden den Uttydelse, som de gamla Scribenterne, de goda Homerer, Platoner, Stagiriter, Pindarer etc. etc. aldrig sielfwa kunnat lukta til, och således för allting frälst desse hedrade Gubbarne från det tadel och åtlöije, som deras wärk, kan hända, utan desse sina ömhiertade beskyddare, förtient; men sij jag, k. Schneider, (det weten I så wäl som jag) jag har intet många sådane Uttydare: hwad mästadelen mina Domare, kunna giöra wärre, intet giöra de bättre: de byta mig gierna Tupp i späd kyckling och Tiur i nyburen Kalf; än finner en Stats-Man uti mig et crimen la"si status, än träffar ett Fruentimmer et crimen la"sa" virginitatis, än snappar en Jurist up et crimen la"sa" legis, än råkar en Lärd på et crimen la"sa" Academia", än mäter en Krämare ut et crimen la"sa" fidei i mina Ark, der jag icke mer tänkt på sådant, än en präktig Flicka lärer tänka på de 5 Hufwudstycken i Catechesen, när hon står för sin Spegel. Nog har jag förnufftigt Folk, som gynna och uttyda mitt wärk bättre, än jag sielf tycker mig förtiena; ja jag har goda Omdömmen bland de nedrigare, så at den som intet mer förstår, kan åtminstone säija: GUD wet hwad de willa den der Argus, han skal ju wara som han heter, han bör wara Arger? men om min Boktryckare så utspökar mig, som på

#188 et par ställen i sidsta Arket, så lärer jag stå mig slätt. Ja, k. Schneider, I kunnen dermed ställa både mig och Ehr sielf illa ut: I kunnen likwäl intet klaga, at ju mitt wärk har wacker afgång: tänck huru många af wåra Boktryckare jämra sig, at lärda Arbeten och wältitlade Böcker ligga dem til last! Böcker, för hwilka så många ha swettat, bli intet köpte, utan måste under namn af döda Capitaler ligga i {wrärne} [wråerne], och sucka öfwer sina alstrares möda. Jag har sedt Strutar i Kryddboderne af Nöijsamme Samtal, Oskyldig Måhlroo, som med sådan Lärdom war utarbetad, hinde intet längre än till första anrättningen. Otrolige Nya Tidningar blefwo knapt trodde. Konstige förestälningar om Wampyrer, Saltzburgare, Solwisare i händerne och (Gud wet) alla Rareteter i Staden, ha blifwit bortkastade sedan några dem läsit. Jag bringar Ehr allenast ett litet Ark hwar wecka, och Ehr myntkatt, säger man, skall giöra sina goda måhl. Hör man på huru mitt sidsta Ark är tilpyntat: I stället för alfwar han I satt rawla. I hwad Schibolet eller Swänsk Orda-Bok han I sedt detta? Eller menen I, at mina Läsare äro Orientaler, som läsa åt wänster? Ney tro mig, de weta wäl huru de läsa. I andra mål kunna wi ha några Judar, men icke derutinnan, den minsta Tull-Skrifware wet at läsa Dalern för Öret och Öret för Halfören, så framt icke de senare skulle finnas beqwämlige för hans pung: Då är det en annan sak: Då kan han läsa små-plåcket först. Nog ha wi {dessutan} [des utan] många som läsa bak fram, ja som alt för gerna taga de lag-grannaste Saker på galna ändan; Men han I hafft afsikt derpå? Wiste jag det, så bortlade jag min Critique-fieder och lämnade Ehr min tienst. Det kunde jag lätt giöra, ty hon båtar mig {intet stort: } [aldeles

#189 intet. ] Jag har hwarken köpt eller tilbytt mig henne, derföre kan jag afstå henne lika så nögd, som då jag tog henne emot. Än mer: Sedan jag i sidsta Arket hade giort min Flit på första Sidan, at beskrifwa menniskliga Kroppens Konst-Byggnad, och tänkte nu wackert sluta afbilden {med dessa orden}: Korteligen, de woro Lefwande Wåningar, så sätten I mig i stellet: Korteligen: De woro Befwande Inwänningar. Härlig för
#klaring! Månne intet mina Adel-Sinte Läsare, ha blifwit Små
#Flate öfwer detta Rummet, hela denna Weckan öfwer, och intet wetat hwar jag warit hemma? Hwad menen I med bäfwande Inwänningar? Sådant mins jag mig sällan ha hört: Nog har det kunnat hända, at någon Ämbetsman, då Rikzens Ständer fordrat hans förklaring, hafft bäfwande Inwänningar. Nog kan en Collegie-Betient, då hans förmän begärt reda för små Konst-Grep, ha hafft bäfwande Inwänningar. En Poltron, som med sitt Manskap blifwit {commenderad} [commenderat] mot fienden, kan ock ha hafft bäfwande Inwänningar. En ömkelig Präst, som emot sin willja blir utnämnd at ha Partes i ett Prästemöte, kan ha bäfwande Inwänningar. En Lymmelaktig, eller otrogen Crono-Betient och Länsman, kan för sin alfwarsamma Landz
#höfdinge ha bäfwande Inwänningar. En dräng, som fyllt sig om Natten och såfwit om Dagen, kan för sin stränga Herre ha bäfwande Inwänningar, och så widare; Men si sådant är rart, ty den, som i wår tid wet något ont med sig, är gerna oförskiämd; Dock huru kommer alt detta öfwerens med desse Lefwande Wåningar? Sannerligen, Min Boktryckare, jag är så måhn om mina Ord, som en Moder om sina Barn: Om I wänden bakfram eller wanskapen dem, så kan den ifren

#190 komma på mig, at jag en gång går in i Ehr Wärckstad, och wänder up nid på alt det jag ser, effter wedergällnings rättens 1 *SS. Far wäl, min ährliga Schneider.
Förlåt mig, min Läsare, at jag hittills warit sysle-satt med mitt Hushåls-bekymmer. Jag hade föresatt mig i dag at tala om ett slags Credit, som min Boktryckare i mitt nästförra ark kallat redit, och derigenom til äfwentyrs brakt någon til at draga detta ordet från redire, och således hålla det för Penninge-Retour, hwarifrån denna Crediten likwäl är wida wägnar åtskild; men nu lärer mitt tahl derom bli kortare än jag hade ärnat:
Tänk, at Juvenalis för mer än halfft annat {tusende} [tusend] hr sedan, har sagt, at wåra Commissionairers handel står på ömkeliga Fötter. Lät nu någon af dem komma och angripa mig. Så säger denna Gamla Auctoren, som i Scaligers tycke öfwergick alla frispråkare ock sannsäijare:
Så wist man pängar kan utur sitt skrin befalla,
Så wist har man Credit---

#Annat säger intet heller jag. I denna Versen min Läsare, ser du all rätt Credits Grund. Den som på annat är bygd, tror jag icke på ett hår.
För kort sedan, då jag war hos Herr Patriot, kom en ung sälle in, som fuller såg frisk ock frodig ut, men hade dock en misstänkt upsyn och bligade under lugg. Denna gaf honom med en borgerlig Compliment ett Memorial, som han bad honom frambringa til wederbörlig ort. Så snart Gubben det öpnat, blef han röd i Synen som Blod, och med 191 Eldgaffelen i Handen jagade denna Monsieuren ut för {Trappen} [Trappan] (Löijligt Ceremoniel. Så hitzig är wår Köpman {iblandt} [ibland], ja han är så öm om de Saker som angå Riket, at jag tror ingen är ömare om sin egen Ägendom) Jag frågade, hwem det war? Han swarade: Det war en Credit, som plär resa emellan Swerige och andra Orter. Hwad wil han då sade jag? Han will, swarade han, allmänneligen bli förklarad för äkta. Hå sade jag, om den Token teg dermed, så wiste ingen, at han woro oäckta. Eller hwem, menar han, har macht emot lag och Natur, at byta olaglig födzel i laglig? Jag frågade: Hwi han war så feet? han lefwer friskt, swarade han, äter och dricker: Hans Mat består i det ena Rikets Handlandes gifmildhet af Wahror och Kram, åt sina fattiga Commissionairer i det andra, på det de altid må hålla dem och alla det landets tilwärkningar i undergifwenhet, hwarwid de ock ha den Förmånen, at de bli af med förlegat Gods, som de, i fall Debitoren skulle bedraga dem, utan stor skada kunna mista. Hans dricka är den högt älskade Lättian och Högfärden, at intet willia möda sig med de Medel, som kunde skaffa Riket egen tilgång til egna behof, utan gå som Herrar, och lefwa på sina utländske Drengars Pungar. Det är ett stolt Gästebud, en full Tunna, må du tro, som han intet tömmer så snart, ty jag fruktar, at ju mera han dricker, ju fullare blir hon, och ju mera förgiftar hon Luften, för den rätta allmänna Handelen. Denna Crediten har stort med-håll här i landet: När man wil begynna det ringaste för det allmänna nyttigt 192 Wärck, så skrikes i Himmelshögd med Klagan, at han kommer til at lida. Ja ljd, tänker jag, lenge nog. Men, sade jag, I måsten likwäl tilstå, at en sådan Credit har sin nytta. Jag lemnar det, sade han, i enskylte mål: för en och annan Köpman kan han då och då wara fördelaktig, besynnerligen så lenge wi äro i detta tilståndet, då ingen heller kan stöta honom för Hufwudet: Jag kunde sielf af honom betiena mig; Men när jag talar för det allmänna, Argus, så går jag ur mitt Contoir: Jag är då intet mer min egen, jag inbillar mig äga hela Riket. Så lärer och hwar ärlig Köpman afkläda sig sin egen hamn, då han will skiärskåda det allmännas tilstånd. Argus, säij du man så i ditt nästa Ark: Skrif, jag will dictera, och tala i gemen om ett land, utan til at nämna hwarken Swerige, Engeland eller Holland:
En wälmående och förmögen kan snarare få en annans Capital, när han det åstundar, än en fattig (här, min Läsare: talas intet om den Christeliga kärleken och Borgerliga Samhelligheten, som bör understödia Nästan, utan at så noga se sig före.) Skier det {iblandt} [ibland], at någon, som är uslare på Penningar, än en del Stats-Män eller Krämare på Nit för det almänna bästa, får stor Credit, som man på slutet af hans hederliga banqueroute får see, så kommer det deraf, at han förstådt at lysa med falsk glantz i godtrognas Ögon, eller ock är sielfwa Girugheten orsaken dertil; ty den som aldrig täncker at betala, låter sin Creditor gerna sätta Avancen med många Siffror i Boken. Äfwen så kan et Land få credit til sin förmån och til sin skada: til ex: när et Landz köpmän af utlänningar äro kände för redeliga män, starka i ryggen, utan winglande, kärnlösa Affairer, wäderhandel, falska wänningar, 193 konstigt remitterande, trac/erande och dylikt Pappers Wärk, då får Landet credit hos främmande, och denna är en härligsak. Jag wet intet om wåra bry sig så mycket om detta. Tyst, så när hade jag skarfwCat: jag wet det wäl; men jag will intet säijat, effter man tror, at jag dermed låter utlänningar weta huru med dem är fatt. Nå, wäl an då, jag talar i gemen:
Deremot har et Land Credit til sin skada, när det aldrig bekymrar sig om, at kunna sielf försee sig med de saker, som Konsten skal försee et Folk med, utan låter andra förskaffa sig sådant. När det insöft i Lättia och Okunnighet, betalar sin Granne för alla sina oumgängeliga nödtorffter, smöriandes sig om Munnen med sina egennyttigas Smickran, korteligen, när det är förgätit af sin wälfärd, då blir den winnande parten eller Leweranten nödwändigt Förlagsman, hwilket han gerna giör, ty då håller han den, som sitter i förlusten, uti contribution (Herrar Bruks-Patroner, har icke Herr Patriot rätt? bör icke en käck och omistelig smed hos Ehr belasta sig med stor skuld? gifwen I honom icke gerna credit? til hwad ända? at han altid må wara i Edra händer, och detta är klokt. Sannerligen, en sådan credit är en artig Präst: han wiger Gäldenären ihop med gälden, och gifwer hela hemgifften åt Förlags-Mannen genom et rikt interesse) Således måste ett Land, under en sådan A"gyptisk träldom, sluteligen wanmäcktas och upgifwas, om intet Folket får desto uplystare Ögon och bättre mod i hiärtat. Nu kan man lämpa detta på oss eller andra, det giör mig lika mycket. Det förtryter mig likwäl, at Folk, som låta skiära sig så dickt, tro ändå at de stå i obligation för god credit.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXVII.
Wår Lärda frågade mig i går, om jag intet kunde rimma och dikta fabler, som A"sopus, Pha"drus, dela Motte och la Fontaine. Han böd til at taga mig på mitt swaga, ty hwem är wäl Poe"t, som icke är swartsiuk om sin skaldekonst? Den Siukan sträcker sig til wåra ömkeligaste rim-bräkare: Jag wet intet hwar Jalousien mäst wankar, antingen emellan twå skiöna Fruentimmer eller twå Poe"ter. Jag swarade, at om jag rimmar, så blir det ändå bara lappri. Nå wäl sade han, skrif om lappri: Lika godt hwad det är, allenast jag får see om du har Vers-dren. Sen jag upspänt Ögonen en stund, utan til at höra fast än man skulle talat aldrig så hårt til mig, diupgrundandes och sans-lös af lappri, som många mina bekanta, fast än de intet rimma, lade jag denna Fablen på papperet:
Cameler swäljas nid och myggor plär man sila:
Hel swettig från sin plog en Oxe gick at hwila,
När på dess Herres gård, en knähund, fet och lat,
Bemötte dragarn med ett knorrigt glafse-prat:

#195
God wän, {sad} [sad'] Oxen, tyst, ett ord i tromål swara:
Wårt Herrskaps tidzfördrif, hwad plär det offtast wara?
Hwad säija de om mig och mina likars swett?
De ömkas wäl? ja men, de ha wäl kren sedt?
Jag swär, sad {Mufti? } [BuffiA? ], wid de ädla mopsars siälar,
At aldrig sägs ett ord om dig och slika trälar,
De ha wäl högre bragd: Jag tror du drömmer, nöt,
Du talar liksom oss alt angeläget tröt:
At wäga {Solegrann? } [Sole grann] i Kläder, tahl och miner,
I gång, gebärder, Sömn, hög smak i Mat och Winer,
I l'ombre och piquet, sij sådant är solide;
Det du så nödigt giör, det plä wi skiämmas wid.
Neij, lär nu bli poli, drif Dumhet ur din panna:
Du menar wäl man bör wår Håkan derför banna,
At han i laster kan alt Stockholm öfwergå?
Neij, derför at han mig plär slurfwigt trampa på.
Om han slår kull ett Glas, få fläck på sina Kläder,
Om han eij talar nätt, bör han med sina fäder
Bland Lymlar dömas ut. Wår Maia äfwenså,
Om hon ey Bäddar rätt och eij kan trippigt gå:
Om hon min mat och bädd på rätta timan glömmer,
Man henne strax til rasp- och spinnar-huset dömmer;
Stor sak i all dess last. Wår Lisa swär så dickt,
At hela Köket rörs: slikt är af ringa wickt;
Men om på maten hon eij finsta smaken råkar.

#196
Om hon--- Neij, {Mufti} [Buffi] tig, om du ey bättre språkar,
Du är en Narr, och den som intet bättre lärt,
An räkna lappri mer, än det som mer är wärt.
Af denna anledning will jag slå ifrån mig alwarsamma saker och handla om lappri i dag: O Himmel, hwilket rikt ämne! Huru många Folianter äro icke dermed upfylde! Huru sysle-sätter det icke twå tredie delar af wårt rike! Huru kommer det icke många i Affairerne til at swettas! Hwad spisar mitt ark til at beskrifwa en så widlyfftig sak, mer än en enda dans hinner til at upfylla en yr flickas springlust eller en enda Ducat til at stoppa en mutgirugs Pung? Dock, litet är bättre än intet: Jag kan säija mer derom en annan gång.
Jag wet icke af hwad händelse jag kom nyligen in i en gammal af hedna werlden helgad skog, hwars wyrdiga Eekar och wäl-Lärde minnes-stenar förnyade mig min wanliga kärlek för ålderdomen. Jag gissar at detta war den Philosophiska ensligheten: När jag mente mig wara som ensammast, blef jag bestört at höra ett diupt snyfftande och jemrande klagowisor: Jag såg mig omkring, men märkte intet mer än liudet af en Karls Gråtande. Det ylfwade {iblandt} [ibland], at jag mente denna mist sin frihet, och blifwit antingen för skiönhet skull eller något capital, bunden wid den bittraste Hustru i werlden, men det war helt annorlunda: I en hålig Eek blef jag warse den gamla Heraclitus, som med ett Perspective i Handen, fälde sina modiga tårar öfwer denna werldens lappri. Jag log åt hans Lipande, och det hade warit löijligt för den

#197 {tredie} [tridie], at see oss ihop. Men han sade: Min Wän eho du är, see genom detta Perspectivet och döm sen om jag icke har orsak til at gråta: Jag giorde så, men det hade en hel annan wärkan, ty jag log af alt hierta: Hwad ser du, frågade han. Jag ser, sade jag, twå Fruentimmer sittia och träta om Nyaste Modellen på en neglige'e. En ser jag uphöija den andra til Gudinna, för det, at hon så konstigt upsatt hennes Mössa. En ser jag gå trumpen eller tankfull, för det at en annan har wackrare mönster på sin Kiortel. (emellan hwar gång Glaset sattes til Ögat, wiste sig ett nytt lappri för min syn, ja jag kunde höra hwad gestalterne sade) En hörer jag giöra en widlyfftig berättelse för några sina likar om hwem, som blef först uptagen til dansen, den eller den gången, huru många gånger hon dansat, hwem hon war skyldig en Dans, och hwem, som war skyldig henne etc. etc. alt med sådan efftertryck, som hon hafft at giöra med de angelägnaste syslor. Några Fruentimmer såg jag til Bordz, men intet hälfften äta, emot det de lade mycket ömhiertade på minnet, huru de andra woro klädde, hwad de hade på Hufwuden etc. räknandes noga rätterne, om hwilka de fälde sina hemliga omdömen. Derpå tog Heraclitus Perspectivet och kikade: Jag ser, sade han, någre Män diupt insänkte i Rikzsyslorne, men färdige at låta en hel sak hwila eller afstadna, derföre at de intet få rätt på ett {wisst} [wist] lappri, som intet giör til Hufwud-målet. (emellan hwar gång fälde han några tårar) Nu ser jag några dylika wara Hufwud-fiender öfwer en Räf-Orm, som de funnit i Skinnet på en wiss Act eller en wiss Affaire: Den ena

#198 säijer, {at} han har 6 Fötter, den andra säger, han har 8, och dermed går tiden fruktlöst bort. Nu ser jag en Präst öfwa sig i röstens uphöijande eller sänkande, som ett särdeles Högmål, i händernes utsträckande, Ögonens kastande och hela Kroppens ställning, hwilket skall förtreffeligen bidraga til hans wältalighet i Predikstolen. (härwid grinade den gråtande Gubben rätt illa) Några Predikanter hörer iag weta hosta, nysa och spotta i sinom tid. (Sannerligen, tänkte iag, detta är intet aldeles lappri; det är et beqwämt grep, at dra sig ur wåndan, när minnet slår felt:) En wyrdig man, sade han, ser iag med särdeles andakt, iämka sitt skiägg (intet lastar iag skiägg; men om någon wil mig giöra det til en hufwudangelägenhet, swarar iag, at det, i ett så dyrt kall, är af de mindre nödige wahror:) Hans hustru står bredewid och betraktar hans kofft, hans kappa och hans krage, som den yppersta hälfften af hans Ämbete. Öfwer en ung Präst kan iag förarga mig, som i sin klädebonad och hela sitt wäsende aldeles apar efter en prunckande Cavailler. Jag ser några Lärda i hård twist: En af dem drar fram et gammalt rart Manuscript, hwilket den förnämsta af hans wederparter genom glasögonen skiärskådar, dess bästa medhållare lägger ögonen på snedden til, och dess öfriga tilbediare upsträcka sina halsar och koxa honom öfwer axlen, at åtminstone på långt håll få se et slikt järtekn: När alt kommer omkring, så är det intet annat, än at den andra dem öfwerwunnit och öfwertygat dem, at dn {heliga} [helige] GCunichildus borde med rätta heta Grimchildus, etc. Sedan tog iag perspectivet en stund: Jag såg en halflärd, stormodig och talsam Buss inkomma på ett Caffehus, der han är wahn at säya bons-mots, och språka domwäldigt

#199 om alla ämnen i werlden: Han talade om {Alt} [alt], som det woro Ingenting, och om {Ingenting} [ingenting], som det woro {Alt} [alt], så at alt det han sade, war lappri. Sen såg iag några wåra granna ynglingar och {små-gamle} [små-gamla] gåssar storsprättandes gå af och an, skåda sig nu i bröstet, nu på fötterne, nu i synen och [i] hufwudet, om de woro så lyckelige at råka någon spegel, och under alt detta see sig omkring, om ingen gaf akt på dem. Ömme om sin oskattbara frukost, sin himmelska Chocolat, sitt utwalde {Caffe} [Caffe'], sitt goda glas wijn, sin maat, sitt spel, sin sömn &c: undflydde de alfwarsamt arbete som derutinnan skulle kunna bekymra dem. De låddes wäl intet wara oförmögne til de wiktigaste ährender: Men iag läste i deras ögon, at deras hiertan hade derföre en hemlig bäfwan, och at de med lappri kommo långt bättre til rätta. (hwar gång iag log, så gret Heraclitus. Ja, tänkte iag, gossarna lära länge få wara narrar, innan de komma mig til at gråta:) Alla deras samtahl gingo ut på höga nödwändigheter; til ex: den wackraste Galon-hatten, den wackraste käppen, den wackraste wärian, Snus-dosan, Klädningen, Peruquen, Coeffuren &c. Understundom uphögde de sina tanckar och talade om den wackraste Flickan. En såg iag skräckeligen modfält öfwer et par stora rynckor i styfningen på sin råck, dem han flitigt sökte utplåna, och än mer sysslesatt med en klädesborsta, som giorde 100. dagsresor öfwer framdelen af hans klädning. Märkte han håret, Hårpungen, Skospännet, Knäbandet &c. på någon wara i olag, då hade han wunnit spel och drog försmädeligen på munnen. (Tro intet, min läsare, at iag älskar wårdzlöshet i {kläd-dräkten? } [klädedräkten], neij, iag harmas allenast

#200 öfwer den, som låter putzningen wara sin högsta lust och tidzfördrif:) Sen såg iag et Fruentimmer snubba och mästra en Karl, derföre at Halsduken, Peruquen eller dylikt smått icke satt i sitt skick: Det lärer ha warit hennes Man, Fästman eller Galant; Ty han uptog hennes wiktiga rättelser med undergifwen lydnad. Derpå såg iag några {fornäma} [förnäma] hålla granlaga mönstringar med sina underhafwande, intet i något måhl af wärde, som kunde befrämia deras tienst, eller de ringares upbyggelse, utan i lappri: De borde ha en Ordentelig reda hwar desse senare hade warit, hwem de hade talat med, huru offta de gått genom dörren &c. Hade Hofmästaren giort en liten resa, så borde han upräkna fiäten, och om Prästen låtit en annan i sitt stelle predika, måste han noga kundgiöra sitt förfall. Alt detta, icke af synnerlig ömhet för personerne; Men at den helgade {etiquetten} [e'ttiquetten] måtte bli orubbad. Deremot woro betienter och tienstefolk intet begrepne i annat, när de woro i sin frihet, än at döma om sina Herrars och Fruers upförande i de minsta ting: de tadlade det oskyldigaste, de begrinade det ärbaraste, de förkastade det dugeligaste och de behöllo lappriet för sig. Härpå nappade Heraclitus Glaset af mig: Jag ser, sade han, en stor Wagn med oförliklig många hiul, som {förorsaka} [förordsaka] en 10-dubbel tyngd. hwad? sade jag, mer än 4? De öfriga äro ju onödige? {h} [ach], sade han, jag ser nu hwad det är: Der äro en hop onödige formaliteter under en rättegång (strax bar det til at lipa, och jag rykte åter Glaset ifrån honom) jag såg gamla Gubbar,

#201 60-åra män så barnslige som de flyktigaste Ynglingar: Så matte som deras kropps Kraffter woro så hitzigt hoppade deras hiertan af lusta til kärleks handel: skådandet af de fagra Fruentimmer gaf dem en eld, ett mod, som deras hr och sielfwa naturen dem nekade: de mindes sin Ungdoms lyckeliga stunder, som de behageliga Drömmarne, hwilka icke mer kunna återkallas (Herre Gud, tänkte jag, ha då desse intet annat för sig, som see Grafwen half-öpen?) De höllo sig för gamla hofmän, som mer än en gång i sina dagar dragit på sig de skiönas Ögon, de smyckade sig med all flit, och de tackade hemligen det nådiga ödet, som först upfunnit peruquer, hwarigenom deras magra och dödeliga ansikten kunde yngas up igen. Gamla Gummor såg jag pryda sina safftlösa skinn och Ben, med samma omsorg, som gifftwuxna Flickor: Man såg de Rosor på deras kläder, som fattades på deras Kind-Ben, fast jag tilstår, at om Lif-Färgan skulle skaffas från China, så fick det intet hielpa, allenast hyen kunde bli ung, och käringen på långt håll för swaga ögon kunde gifwa behag. Jag törs wäl intet säija, at jag såg mycket ungt Fruentimmer, som med sin Grannlåt förbländade mina Ögon, ty då förlorar jag aldeles min trowärdighet; Men så mycket kan jag säija, at mästadelen woro så sorgfällige om den minsta låck, den minsta fåll, det minsta band etc. at de höllo den för half-galen, som intet räknade Riks-Syslor för lappri emot desse angelägenheter. Wid deras spelbord och i deras samtal wankade intet lappri; neij, besynnerligen då ett slags Cavaillerer eller Petits-maitres woro deribland. då hördes intet annat än wiktiga utlåtelser. Men hwad säger jag?

#202 Hwem förstår icke at jag nu härmar ett slags folk ibland oss, som säija ett, men mena ett annat. A propos; om Petits-maitres: Jag såg en myckenhet Markattor löpa från det ena Huset til {den} [thet] andra med nouveller, hälsningar etc. Ingen Ministre med en hel tractat i Hufwudet kan mena sig wara på så wiktigt ährende, som desse med sina dårskaper: Ingen fick tahla, när en sådan begynte med sin gycklande lä-wishet, och intet litet ord hwiskade Oden i Friggas Öra, som icke denna wiste berätta; Men altsammans war lappri.
Änteligen, jag såg en hop Fruentimmer och qwinliga Manfolck falla i matthet och behagelig opasslighet af ingen ting: Ett Sohl-grann giorde {dem} [them] bestörte: Sohlskin, frisk Lufft, {minsta hetta, } minsta köld, minsta wäderskiffte afplaggade dem sina wanliga Kläder och påklädde dem siuklinge Uniformen. Blotta {rädhågan} [räddhågan], at falla i siukdom, höll dem qwara i sängen, de suckade under bördan af det minsta lappri, hwilket de utmålade som en sak af stort wärde: de tordes intet smaka hwarken mat eller dricka förän de hållit läkare-råd om sådant skadade eller ei. Desse krämpor utan krämpa, desse kära tidzfördrif för de orkelösa, woro likwäl af stor förmån för några Herrar Läkare, som då hade tilfälle at wisa sin konst och bota den som intet war siuk. Detta lappri war såledz ett nöije för siuklingen och en profit för Qwacksalwaren. Til at upräkna alt det lappri jag denna gången såg med löije och Heraclitus med Tårar fordrades öfwer 10 Ark; derföre will jag {härwid} sluta och tilstå at jag i dag intet annat skrifwit än

#203 lappri. Jag har giort det til den ändan, at den sielf-kloka må ha något at säija som gerna fäller om mig ett sådant omdöme. Jag wil biuda til at tiena så wäl mina Hatare, som mina Gynnare.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXVIII.
Trösta mig, min Läsare, jag går nu allena här i Stockholm och lång-ledes, sedan mina Auctorer ha rest til Brunnarne: En, menar jag, är faren til Medvi, en annan til Viksberg, den tredie til Wårby, den fierde til Fläckebo, den femte längst bort åt Loka, och här går jag qwar i en folkrik ödemark. Jag har nu intet så många at förtro mig til: Jag begynte längta redan innan de woro bortreste, och jag föresatte mig at tala i detta Arket om en förtrolig Wänskap. Sannerligen, min Läsare, om du menar som jag, så willja wi nu åter förbinda en upriktig Wänskap: Jag är en af dina Wänner, war du en af mina: Wi wilja säija hwarannan sanningen, som redelige {Swenske} [Swenska] Män: Jag swär på Argisk tro, at du aldrig skall finna mig skrymta, och jag beswär dig deremot, at du rensar ditt sinne från falskhet. Will du ha en nöysam stund, så återkalla den gyllene åldren i din inbillning: Föreställ dig den tiden, då Naturen lekte för de dödeligas Ögon: Jag will intet ha dig tilbaka i fullkomlighetenes stånd eller at sakna med suckar de altid mysande rs-tider, de sorglösa Dagar, de menlösa Nätter och en Arbetslös wälmåga. Ney, intet så högt up. Påminn dig allenast wåra fäders enfaldiga trohet, deras Dumhet i det Onda,

#205 deras snörrätta Ord, som icke gingo et hårsmån från deras tankar, deras hiärtan, som lefde i det liufwaste Äktenskap med deras tungor, deras oryggeliga Foster-brödrelag, deras ädla Blod, som war ospard för deras oskyldiga wänner. Korteligen, påminn dig den Gamla Redeligheten. Jämför deremot denna tidens förtrolighet: Du har wäl sedt Rått-Fällor? åh, ja, sådane äro mycket brukeliga ibland oss: liksom den bedrägeliga Maten låckar Råttan, som doch menar sig wara mycket fin, in i Fångenskapen; Så äro nu gemenligen den enas Sötaste ord intet annat, än upstälde giller til at fånga den andra. Aldrig woro Wänskaps-betygelser så allmänna som nu, aldrig blefwo de mindre hållne och alldrig mindre trodde. Eeder och löfften Wänner emellan, äro nu tredubbelt brukeligare, än {snusdosar} [Snus-Dosor]; Men en Tok må tro dem, ty den går för en Narr, som håller dem. Håll, hwart löper jag nu? Jag har likwäl många upriktiga Landzmän. Jag frucktar ock, man giör mig nu det inkastet, at om den ena intet får tro den andra, så är ju Falskhet nödig mot Falskhet? Hin må wara god-trogen: Den skulle komma til at lida, som intet slugt wiste Wärkställa det Ordspråket: Din Räf Skal intet bita min Gås, etc. Jo, jag råder mina Landzmän, at nu bli genom-upriktige alla på en gång, på det den som först effterfölljer min Lärdom, intet må komma ut som ett Rapphöns bland många Stormodiga Tuppar. Alla på en gång bli

#206 upriktige? Neij, detta swaret går intet an: Det låter intet wärkställa sig. Huru skal jag swara då? Lät mig betänka mig: Jo, jag älskar en from försiktighet, men ser intet wederstyggeligare, än en illistig Falskhet. Man kan ha ett upriktigt hierta, fast man intet låter narra sig. Ja, min Läsare, dyrka man du fritt en ährlig Wänskap: Det skal ingen fahra ha. Ditt upförande lärer då stå, som en orörlig Klippa mot de falska bölliors fåfenga Swall, och det trogna Ryktet lärer intet underlåta, at på samma Klippa {upbygga} [upbyggia] dig effter din död en {hedersstod} [hederstod], beprydd med brinnande Lyktor til de siöfarandes rättelse, som på detta Werldz-Hafwet omkastas. Skulle du ock något komma til korta med din upriktighet, så besinna, at du kan glädia dig af det samwete, som felas din falska wän.
Nog wet jag at sanna Sagor bli intet trodde, när de låta orimmelige, som det gick med den bekante Norrska Klipparens: Han Reste i sin fordna Konungs Sigurd Jörsalafarares {fotspår} [Fotspor], från {det} [thet] kalla Norige genom Engeland, Frankrike, Spanien, och landade til äfwentyrs i det warmaste Africa, der Kong Leijon regerade: Man kan wäl tänka at en sådan person skulle til håfs och betyga Printzen sin wördnad, ty han hade wäl kommit som ett nöt tilbaka igen, om han intet wid alla tilfällen kunnat berätta, at han blänkt wid de utrikes håfwen (så skall man iu giöra, om man skall komma fort, fast det skulle kosta både fäderne och möderne?) Leijonet frågade den främmande Herren, hwad han tyckte om hans Rike? Denna Orten, sade Norrbaggen, är ganska olik mitt Fosterland: Här är folket swart, hos oss är det hwitt. Här

#207 är jorden grön, där är hon mäst hwit. Här äro Floderne rinnande, der äro de mäst hårda. h hut, sade hela Håfwet, denna lymmelen tar oss för Bönder. Ut strax, wrak, och liug aldrig för klokt folk. Så gick det med det stackars kräket, som enfaldigt talade sanningen. Så går det wäl med flera: Kanskie at jag offta har samma lycka med mina menlösa ord; Men ehuru det är med det, som låter orimmeligt, så trodde jag likwäl i förrgårs en sådan berättelse, och jag törs slå wad med min Inbillnings gåfwa om 5 nya påfund, at du, min Läsare, äfwen lärer tro henne: Jag gick på Skieppsbron och råkade i samtal med en liten löylig skiäpnad, nyss hemkommen från Resan och til anseende lik de afmålade Satyrer. En annan än jag, hade kunnat bli rädd för honom. Jag frågade {hwarifrån} [hwar från] han kom. Han swarade: från et sällsamt land, hwars Hufwud-Stad är beläget 59 gr. 34 min: under polens högd. Han kallade det af sin egen myndighet Nya Swerige; men hwarföre han det giorde, frågade jag intet effter.
Det war lustigt sade han, at wistas i det landet, ty man hade altid tilfälle, at hålla sig sielf för sin bästa Wän: til någon annan kunde man sig sällan förtro; ty här sannades ordspråket: Ingen bror i Hafsnöd, fast man gick på fasta Landet. Den ena kröp ganska ödmiukt för den andra, och betygade sin obestormeliga wänskap, men minst af Hiertat och mäst af enskylte afsikter. Hade man nytta af Wänskapen, så war han som en Kyrke-Mur, men hade man intet det, så

#208 war han som ett Sparr-Lakan. Höflighet tröt här aldrig, men än mindre falskhet. Man hade et oerhört sätt til at Bygga sina wänskaps-Hus: Du wet at rättsinnigt Folk plär lägga Grunden dertill med Kärlek til dygd, Förtreffelighet och et oförnekeligit wärde: men här lades Grundwalen af et helt annat slag: man bygde dem på Penningar, Tracteringar, Skänker och hielpsamhet til sitt Syftemål, det måtte nu wara aldrig så elackt. Hade man allenast beqwämlig Fyllning, til at stoppa alla Hål, altid fick man Wänner, det war ingen Konst. (Tro mig, man kan annorlunda köpa Hiärtan här än fordom hos de gamla Romare &c.) En mäktig och wälmående Man hade så många wänner, at de af kärlek så när ätit up honom; men efter hans Död kände de knapt igen hans Änka eller Barn. På en wäldig Herres rörelser stodo många wänliga Ögon ställte: Han kunde wara säker om et tahlrikt anhang och et partie, som i medgången för honom wille wåga det käraste, ty Egennyttan regerade et sådant sammanswurit Sällskap med tre starka Tömar: Dumhet, Liumhet och Falskhet: de skiärskådade intet så noga om deras Mått och Steg woro stälte på det, som efter den Himmelska Lagen war Rätt, nyttigt och anständigt, men allenast, om de kommo öfwerens med deras mäktiga Gynnares behag och deras egen fördel; derföre skulle man ock gerna see, at om en sådan Half-Gud miste sin styrka, så wände strax hans tilbediande wänner sig ifrån honom til en annan, som intagit hans makt: Med denna Nya hiälten och hans wänner torde det och åter gå sammaledes så at wänskapen på denna orten wänder sig stedze effter högsta förmågan, liksom Sol-blomman

#209 effter Solen. Wänskaps-Sinnen stodo således esquadron-tals under den Tyranniska Prinsessans Befehl som jag kallar Egennytta: På hennes minsta wink gingo de hwart hon wille: Man skulle ha trodt at Pythagora" Methempsycosis, (som lärde at Siälarne wandrade från den ena Kroppen til den andra) hade sin warelse i detta Landet; Ty så lenge twänne wänner behöfde hwarannan, så befallte Egennyttan deras Sinnen wara oskiljaktige; Men blef den ena af lyckan i bättre tilstånd uplyfft, och den andra intet, så Commenderades strax den förras Sinne af samma Fru Egennytta öfwer 50 stadier wägs från den andras: Dess wänskapsSinne mot den ringare, som likwäl hade warit hans gamla wän, fick då ordres at begifwa sig Hufwud-Stupa ur hans hierta och in i en annans, som kunde wara til lyckan jämngod med den ringare: I det stellet torde hans bröst få hysa något sinne, som tilförne warit i någon Haman eller Ingiald Illråda &c. och war således wänskapen ute. Så skräckeligen blifwa Sinnen och wänskaperne i detta Landet af Egennyttan omquarterade. Ett slags Wänskap war märkwärdig: Om någon god wän föll i wattnet til midian, så halp man honom gerna up, stod det honom under armarne så halp man honom ock gerna up; stod det til Hakan, så halp man honom ock, åh ja, hwarför icke det? Det woro synd annars; men stod det litet öfwer Ögon och Öron, så tryckte man honom med hast under wattnet til Bottnen, och giorde en Grimac/e til anseendet bedröfwelse, til Wärket löije. Jag kunde intet annat än lee

#210 då jag såg en Man af fördelaktig tienst ligga på sotsängen: Hans wänner hade bud hos honom hwart ögneblek med öma och bekymrade frågor, huru han mådde; Men märk, af hwad Grund: De wille allenast weta, om intet siälen snart skulle färdas ur Kroppen, på det de måtte söka hans Tienst, eller i den Tienstwändningen få giöra et steg i werlden högre up. Den som war i tilstånd at hielpa någon, war altid Söt i Truten, och låfwade alla, som budo honom derom, et redeligit bistånd; Fast det offta för honom war omöijeligit. (Men hwartil tienar sådant? är icke det bättre, at en sådan wisar den, som öfwerligger honom, rent ifrån sig? då blir intet den andra stackaren i sin räkning bedragen.)
Denna Personen hade mycket mer at prata för mig denna saken angående; Men iag hade intet Lust at höra derpå: Wänskapen i et sådant nytt Swerige stod mig alsintet an. Jag tror, min Läsare at Du och iag willia hålla oss i detta mål wid det gamla Swerige, och ställa oss således likare Gudz willia. Aldrig är liufligare i omgänge, än en {fortrogen} [förtrogen] Wän: Man kan i hans skiöte låta sina Angelägenheter hwila och i hans Händer förtro sin timmeliga Wälfärdz klenoder. Hwad är förnöijeligare, än at kunna i en annans famn aflasta sit sinnes bördor och giöra en annan delaktig af sitt menlösa bästa? Men wet Du rätt min Läsare, hwad iag förstår med en förtrogen Wän? Jo den som aldrig smickrar dig, men af en {rätt ställd} [rätt-stäld] kärlek til din Person, säijer dig altid Sanningen: den obehageliga Sanningen. Den som älskar din Wälfärd;

#211 men intet dina Fel, den som är Wän med ditt sinne; men intet med din Lycka din Egendom din wälmåga etc. Den kallar iag en förtrogen Wän. Sådan skall du altid finna mig: på det sättet will Argus ha den Ähran, at åtniuta din wänskap. Säg mig, täcka Qwinnokön: när iag är wän med Edra Personer, huru kan iag då wörda Edra dårskaper? Huru stor åtskillnad bör iag icke giöra emellan så behageliga Bilder och det som är fiålligt? Jag hoppas derföre, at I ursäkten, om Ehrt ömaste får litet rjs af mig {iblandt} [ibland], ty det är blotta kärleks-slag af en god wän.
Sluteligen will iag gerna påminna Ehr, mina Läsare, at I läsen mig i enrum för Ehr sielfwa, och intet i stora Samqwäm för många Öron; ty om iag då talar aldrig så rätt, kan iag för mången bli Förtretelig: All den nytta iag kunde giöra under twå Ögon, kan då stadna i Blygd, ifwer och hämdgirughet: mången Stympare kan förbättras af et hemligt Råd, men han kan bli aldeles hårdnackad, om han får Bannor i mångas närwaro. Det är ledsamt at see den ena Rådna, den andra blekna, den tredie dra på Munnen, den fierde blincka med Ögonen, den femte Swäria, den siette Stor-Skratta etc. Hwaremot man i enrum kan torka in alt det iag säger och hålla mig til godo.
Jag ber mina Correspondenter, at de gifwa sig Tålamod med det, som hwar och en kan hafwa mig ombudit. Wid sina tilfällen skall det intet bli förgätit af den, som de säkert kunna kalla sin upriktiga wän.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXIX.
At jag skulle undfly Fruentimmers Sällskap? neij, aldrig. Så wild och grym blir jag intet af mina Auctorers Moraler, fast de äro alwarsamme, ty de äro så billige i detta, som i andra mål. De weta {mycket} [mycke] wäl, at Manfolk ha äfwen så stor förbättring, som Roo af Förnuftigt Fruentimmers omgänge. Det är sant, at om inga Manfolk woro til, så förswunno mäst alt det, som nu är angenämt hos Fruentimret: Farwäl Grannlåt, farwäl omistelige Speglar: Då skulle intet synas de täcka löijen, de qwicka ögnekasten, den läckra Hyen och alla de älskeligheter, som giöra wåra Hiältars Hiärtan til Nåldynor; men så är ock det sant, at om wårt kön, som af Naturen är Torrt, Surt och befallande, skulle lefwa utan Fruentimmer, så blefwo mästa delen af oss bara twärwiggar, obelefwade Karlar, fullproppade med en hotande Philosophie: Jag menar wi skulle see ut, som de wärsta siö-gastar: Wåra prålsiuka ynglingar, som nu gå så granna, skulle då löpa som {fogle-skrämmor} [fogla-skrämmor], och de som nu intet weta högre dygd, än at pryda sig för flickor, skulle då kasta sig i ett liderligit swin-lefwerne. Korteligen {Fruentimret} [Fruntimret] höflar nu mycket upp

#213 oss, derföre bör äfwen jag hos dem infinna mig; Men tänck sielf effter, Täcka Kön, i hwad mångfaldiga ährender iag skickas: Nu måste jag gå til de lärdas fristäder, nu til handtwärkares wärkstäder, nu i Köpmans Contoir, nu i de {wyrdiga? } [wyrdige] boningar, nu til domstolar, nu i krämare-bodar, och strax åter i stora Mäns hus: Alt offta på en dag. Mången har mindre at löpa effter, och säger ändå at sysslorne rifwa honom sönder. Derföre lären I wäl förlåta mig, om jag hos Ehr intet så offta aflägger mina visiter. (Krusa intet så mycket, k. Argus, torde nu mången skiönhet säya: Hwi ursäktar du så öfwerflödigt ditt drögzmål? Din upwaktning kunna wi wäl ombära. Menar du wi intet annat ha at tänka på, än dig? Har du ondt om tid, så kan du iu bli ifrån wåra samqwäm, utan til at gie oss ett godt ord, ty wi ursäkta dig ändå, &c. Intet så hastigt. Jag ber. Litet tålamod, Min wackra---) I början drogo mina Moraler på mig många Fruentimmers omilda upsyner, effter de kanskie hade smak af en 6oåra Gubbe, en ålder, som intet äger särdeles {behageligheter} [behagligheter] för Fruentimmer: dertil war mycket Herr Hiernbrott skulden, som gerna är Torr och Diupsinnig, intet aktandes den kosteliga Maximen, at smeka sanningen i Könet; Men nu hoppas jag, mina qwicka och muntra Läsarinnor, at I hafwen bättre tankar om min lilla Person: Jag berättar Ehr ju {allehanda} [allahanda] händelser, Historier, Drömmar och Syner? Lät någon af Edra gilliare komma fram och prata bättre för Ehr om lappri än jag har giort, fast än de intet annat ha öfwat sig uti. Det är wäl intet utan, at ju några ibland Ehr misstro mig,

#214 som de lata Schol-Gossarna misstro en Apostle-Dag; men om de kände mitt Hiärta, så hade jag säkert Nyckelen til deras. Efter jag nu har den förmånen at wara i Edra täcka Händer, så wil jag berätta Ehr, at jag nyligen i en wiss skiönhet blifwit kär. Ja men, Argus har blifwit kär: (lee intet åt mig, Flickor, den Siukdomen kan mycket galnare komma ihop med Ehr) Jag giorde här om dagen en visite hos en Fru som är alt det samma bland Fruentimret, som Herr Ehrenmenvet bland Manfolken: Hennes Fägring prydes af kyskhet, hennes wett af Läraktighet, hennes ädla Blod af Ödmiukhet och hela hennes wäsende af Ädelmodighet. Visite hos en sådan Fru? Du har temmeligen förmätne inbillningar k. Argus. En så dyr Person lärer bry sig om dina visiter? Ja wist, min Häcklare du menar wäl, at jag altid i Förmaken sitter på under-Stolen uti en ring af små Betienter och Drängar, som gapa åt mig? Neij, jag går wäl ock in til förnämt Folk. Men hwart löper jag nu? Jag skulle ju omtala, at jag blifwit kär? Hos denna utwalda Frun och wid hennes Natt-Duk, satt nu det Fruentimret, hwars Skiönhet segrade öfwer mitt Hiärta: Intet är jag af de Karlar, som bli kära i hwar slöya, i hwar Sac, Batteno"il eller Natt-Tyg; men jag tilstår, at jag blef nästan halfdöd wid dennas åskådande. Jag har ont för til at beskrifwa hennes Deijelighet: (blif intet Jalouse, min Läsarinna) Hennes Ögon spelade intet flyktigt omkring på all kättia, efter det nu brukeliga sättet; men de hade en oskyldig Glans, som gaf klart tilkänna, at hennes inwärtes

#215 Prydnad war långt härligare. En Hy af en underbar hwithet och Lif-Färga, et anseende, som endast syntes födt til at gifwa Sceptrer och Cronor sin fägring, en Dräkt, som med sin Enfaldighet, Snygghet, och behagelighet trotzade alla wåra Galanterier &c. woro ju Prydnader, som kunde binda et menlöst sinne? Jag föll nid för hennes fötter: Gudinna, sade jag (ty för annat kan man Ehr intet ansee) tillåt mig betyga Ehr min odödeliga wördnad: Jag har sedt Ehr hos wår nådiga Drottning och på några andra ställen, men i {öfrigit} [öfrigt] så sällan, at jag skattar wår tidz Manfolk för olyckelige, som intet öfwer alt få bli kära i Ehr skiönhet: I Ehrt ställe älska de nu många falska Afmålningar af Ehr Skapnad, som intet mer likna sitt höga original, än en hop K. Carl den {XII<s} [XII]. Portraiter. Jag märker, sade hon, at du är Argus, men du bedrar dig, om du menar mig af alla wara så tilbeden, som af {dig} [tig]: Det är i fruktan, at bli hållen för en blygd och en obelefwenhet, som jag så sällan synes. Den som ser Ehr, sade jag, och intet älskar Ehr, måste wara som det Cretiska miss-födzlet, half Menniskia och half fänad. Jag är född, sade hon ytterligare, til makt och ähra, men många {willa} [willia] nu giöra mig til trälinna. Jag borde beboo de största Håf och wara täckheten af de ypperste samqwäm, men jag söker nu ofta fåfengt efter Herberge i 100 Hus. Konungar ha bugat för mitt Anseende och Drottningar ha skattat mig mer än sin höghet; men nu begabbas jag af den ömkeligaste ungdom, ja af de beklageligaste Gubbar och Gummor. Swerige har likwäl altid warit mig så kärt och detta Landet har altid

#216 haft Heder för min Kärlek. Här wid tilrade Tårarne ned på hennes Kinder och uprörde å nyo mitt Hiärta: (En gråtande Skiönhet! Hwem kan icke deraf bli betagen? desse Tårarna hade ingen likhet med de arga Qwinfolkens.) Min Släkt [sade honA] är likwäl hög: jag räknar mina ahnor i de himmel-borne dygder, och at du intet må längre famla om mitt namn, så heter jag Ärbarhet. (Wid detta ordet tycks jag mig see huru flata en del af mina Läsarinnor blifwa, som utan twifwel wäntat, at jag skulle talat om något annat Fruentimmer än sielfwa Ärbarheten.) Nå, wälan då: Farwäl så lenge Fru Ärbarhet, ogerna skills jag från Ehrt omgenge, men jag måste tala om en annan, som blir mera dyrkad. Ja, j som intet finnen nöije i denna Guda-Dottren, jag will intet längre säija, at jag warit kär: Det är ledsamt både för Ehr och mig: Jag will berätta Ehr en annan visite: En hop af Edra rasande Galanter harfwade mig för kort sedan med sig, at jag skulle få see den skiönaste lefwande bild i hela Riket: Jag är godtrogen och I kunnen tro, at jag fölgde med, (hwar och en af Ehr hade giort det samma) fast jag tilstår, at jag under wägen misstrodde dem, ty de öste ur sig de ord, som jag menar Fru Ärbarhet skulle swimla utaf: Ah, skreko de, Courage Argus, wi sku giöra dig belefwad: En Rad Söngo de för mig, af de liderligaste Kärleks-Wisor och en Rad Swuro

#217 de, så at jag fölgde med dem som ett Stycke träd. En Ung Buss med Hatten på sned och Hwisslande Munn blinkade åt mig med en särdeles Mine, at jag skulle see på en flicka, som fohr förbi: Jag såg wäl effter henne; men min korta upsyn giorde intet många glade i det sälskapet: Änteligen, wi kommo til den {ryktbara} [ryktbare] Skiönheten: Jag tror, at hon hade en hel Armee' hos sig af wårt Qwinnokön: Man förde oss in på en ansenlig skådoplatz, En Schola, der {Fruentimret} [Fruntimret] mente sig lära de dyrbaraste wettenskaper i werlden: Equivoquer och twetydiga ord, som kunde lämpas på kärleks saker, flyktiga kläder, som lämnade kroppen half-naken, {gebärder} [åtbörderA? ] och ögnekast, som uttydde deras gilliande böyelser, Fritalighet utan blygd och otaliga misstänksamma tekn giorde mig hel bestört: Alla ömkades med särdeles förakt öfwer min enfaldighet, de hade medlidande med det lilla begrep iag ägde om dessa {behageligheter} [behagligheter] och de logo åt min blygsamhet. (Jo jo, Argus, detta war annat, än at bli kär i Fru Ärbarhet:) Änteligen fick iag see Frun sielf: Jag kände igen henne: Det är hon, som Fru Ärbarhet med tårar beklagar sig öfwer, at hon nekar henne Högsätet på de {mästa} [mäste] ställen. Hon lät kalla sig på Fransöska Bienseance, Sc/avoir vivre &c: på Swänska Frihet, Hurtighet &c: men iag undrade wid mig sielf, at desse Friborne Qwinnor låta denna Oäckta Apan missbruka sina

#218 Adeliga namn, dem de borde taga af henne och kalla henne, som hon rätt heter: Fräckhet. Käcka bussar och elliest dugeliga Män giorde henne knäfall, {derför} [derföre] undrar iag intet på hennes stora mod. Ney, Gossarna bedrogo sig, iag blef intet kär utan gick bort med stor leda för detta gemena spöket. K. {Fruentimmer} [Fruntimmer], således är Argus kär i Ehr Ärbarhet; men ingalunda i Ehr Fräckhet.
Ädla Ährbarhet, jag kommer til Ehr tilbaka igen: Ehrt förnäma wäsende är wårt {Fruentimmers} [Fruntimmers] täckaste Juveler och hederligaste kläder; Huru kan Ehr dyrkan tilfyllest uphöyas?
Jag har likwäl, swarade mig denna Liufwaste Frun, också Kättarinnor, som tilbedia mig med widskiepelighet: Jag wil gerna ha en ren dyrkan; men kom in i detta klostret och see wederspelet: När iag inkommit i detta mörka rummet, fick iag see Ärbara Kättarinnor af twå slag: det ena slaget skrymtade, det andra intet: De förra woro små helgon i åsynen, så at de aldrig wille see på en karl; men i mörkret och när ingen det såg, woro de intet så blyga: De senare woro af någon phantastisk Anda bedragne til at undfly alla menlösa nöijen: De inbillade sig med sin renhet herbergera hela Himmelen, och med sin omwändelse ha intagit den fullkomlighets Borg, der de nu woro fria från synder (Ack, härlighet, som wi, ty wärr, i detta lifwet icke kunna förmoda! Inbilla wi oss detta, så äro wi först galne.) Desse ömkeliga Nunnor sutto med Gråt-Röda ögon och ansågo alt

#219 {Håflefwerne, } [Håf-Lefwerne, och] oskyldig roo och anständiga samqwäm för Fördömligheter. Jag hade medlidande öfwer deras goda upsåt, som så war förblindat. Swaga käril sade jag, antingen skolen i öfwerflöda af den ena dårskapen eller af den andra: I ären löylige Foglar, som antingen flygen så lågt, at i förloren Ehr i hafs-Wågorne, eller så högt, at Skyarnas wåld kastar Ehr maktlösa ned i bölljorne. Lären nu af mig, at hålla medelwägen.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXX.
Fru Myndighet (min Läsare, du känner henne wäl [: Hon heter ibland AuctoritetC]. Det är hon, som giör at Clienter, Favoriter och Tilbediare lägga sina Patroners och Gynnares Tyglar på sin Tank-frihet, det är hon, som giör at en Tokug wahna blir ansedd som en Lag, det är hon, som bringar en del af wåra Lärda til at tahla och skrifwa så många osmakeligheter, det är hon, som ibland understår sig förblinda Sanningen etc. Jag menar intet den tilbörliga Myndigheten.) Hon kom in til mig i går med faseligit swäfwande ock hotande Upsyn, när jag intet mindre tänkte på, än så stort besök: Mina klena Lemmar wille redan skiälfwa af hennes åskådande, och jag war i det tilstånd, at om hon hade sagt Korpen wara hwit, så hade jag sagt det samma. Jag mins af räddhågan intet alt hwad hon talade åt mig, men det mins jag, at på alt det hon sade, swarade jag intet annat än ja. (Aldrig tänkte jag, skal jag lee åt den ringa Prästen, som lyffte på {Calotten} [Callotten] hwar gång han hörde nämnas Biskopen.) innehållet

#221 af hennes tahl kunde jag likwäl samla och war det sådant: Argus, du äst en owettig Person, jag befaller dig tiga. Om du öpnar Munnen så--- du kan wäl tänka, min Läsare, at jag så giorde, och at jag knapt wid utgåendet torde böija mitt hufwud ned emot Golfwet ock hwiska fram ett bestört: Allerödmiukaste Tienare. Jag tog min undflykt in i en gammal Sahl full med Skräp, hwarest jag tänkte intet Sällskap skulle komma och narra mig til at tahla. Sedan jag effter befallning en stund sutit tystare än en falsk Wän, då det gäller at förswara sin frånwarande Wän från ohemult tadel, så må du tro, min Läsare, at jag fick Ögon och Öron: Tror du wäl, at alt det gamla Skräpet i detta Rummet begynte prata, hwart och {et} [ett] på sitt wis: En gammal Peruque-Ståck framknotade dessa orden: Jag undrar hwarföre icke jag så wäl skal få bära den stora Alonge-Peruquen, som det Hufwudet, hwilket nu bär honom: Likså många solide Wettenskaper har jag som det: Det menar wara hela Werlden, at kunna med Eftertryck skrika en hop Galimathias i samqwäm, skimra i Lag med lappri och storsnorka öfwer den, som är mindre Tahlför, blygare och betänksammare. En gammal Säng frågade Fönstret hwem som war inne? Argus, swarade det. Ah, sade hon, är det ingen annan, då kan jag berätta hwad som uti mig har händt: Det weta intet många: Den skiöna--- Ney, jag wil intet säya hwad Sängen sade. Et Bläck-Horn trätte öfwerliudt derföre at en ömkelig Poe"t uttömt alt dess Bläck och därmed fullkladdat en stor {hop} [hoop] Papper under Namn af

#222 Versar, hwars aftryckte Exemplarer warit lyckelige, om de kunnat strax efter Födzlen få hwila i Köket under någon Bakelse, eller i Såcker-Boden omkring [brändaA? ] Mandlar, etc. En gammal Wäf-Stol talade med särdeles Wikt om Tygs-Fabriquernes Nödwändighet här i Landet; så at jag deraf blef mycket upbygd och skal wid tilfälle betiena mig derutaf. En halfsliten Råck dundrade käckt på den nu tiltagande Högfärden och undrade skräckeligen, hwarföre han icke ännu et åhr skulle kunna brukas utan skam: Jag war, sade han, i 6 Månader en Sprätthöks endaste Prydnad; (En Förtienst och et Wärde, som hwar Afton afplaggades,) men blott derföre, at han fick see en litet nyare Modelle, eller at jag på ett paar Ställen war Lo-sliten, så blef jag dömd til detta Häcktelset; dock, få see hwad hans Pung säger med Tiden. Med få Ord: Min Läsare, alt det här war inne, begynte säya san
#ningen, sedan jag hade begynt at tiga, derföre kunde jag intet annat än lee åt denna orimmeliga Befallningen.
Det är så fåfengt at sätta sig emot Sanningen, som at hindra det allmänna Dagsliuset: Om Folket med henne tiger, så skola ändå Creaturen tala: Det woro mycket, säger du; Jo utan twifwel, Min Läsare, Bielkarna i Tråssningen skola sucka däröfwer. Jag wet intet hwad Sanningens Motståndare tänka på: At inbilla sig kunna twinga den som omöyeligen annat kan än segra, uplysa de mörkaste Saker och stråla igenom de tiockaste Murar! Höga Himmel! Huru obetänck
#samme äro de, som med sina Sannings-lösa Afsikter willa förblinda närwarande och tilkommande Tider! Tokugt tilbud!

#223 När de äro döda, så säger ändå Efter-Werlden i andra, tredie eller fierde Led, at de ha lugit. Wackert Kännetekn i Historierne, om Namnet äntelig skal dit! Är icke det så godt, at hålla sig fast wid denna oöfwerwinnerliga Dygden och gifwa all ting sina tilbörliga Färgor och Namn, efter ändå ingen ting med Tiden kan döljas eller sminkas. Jag tåhl intet sminck: Den som intet samtycker til det, som klarligen skönjes gagna Fädernes-Landet, den kallar jag Egennyttig. Den, som intet begriper at 5 och 1 giör 6, kallar jag Dum. Den som för sin lycka skull konstigt insmickrar sig hos alla, intet frågandes effter om de äro {wäl-eller illa-sinnade} [wäl eller illa sinnade], kallar jag en Lissmare. Den som med sin Wän talar et, men menar ett annat, kallar jag falsk. Et Fruentimmer, som aldrig tänker på annat än Dårskap, kallar jag en Fiålla. En Yngling, som intet ädlare wet, än at wara Grann och förakta Studier, kallar jag en wettwilling. En andelig högdragen och skienhelig kallar jag en skrymtare. {En Phantast kallar iag en Tok} [En som beropar sig på sina >syhner} [Syner<, Drömmar och >hugskott} [Hugskått<, kallar jag <en< Fantast och en TokC]. En grill-sprängd kallar jag en Wurm. En rädd Krigs-Man kallar jag en Poltron. En Commissionaire kallar jag en misstänkt Handelsman etc.
Den ewiga Sanningen har dessutan således uptänt wåra förnuffts-Lius, at ingen ting behagar dem utan Sanningen: Hwarföre har jag nåd hos min Öfwerhet? Hwarföre gynnas jag af Rikzens Råd och Tro-Män? Hwarföre läses jag på Håfwet? Hwarföre giör jag Wäsende i Staden? Hwarföre

#224 flyger jag hela Riket omkring? etc. jo, derföre at jag säger Sanningen. Sielfwa min fiende, som gerna emotstår mina bästa syfftemål, ware sig af samwete eller slughet (det bryr jag mig intet om) måste dock {tyckas} [tyckaA? ] om mig. Tyst, jag smickrar mig något mycket: Det går aldrig an; Jo lät gå: Jag är ingen skrymtare, jag tilstår at jag har litet Ähregirughet: Woro wäl om alla wåra Auctorer bekände det samma, ty då höllo de sig wid sanningen.
Men Herrar Lärda (härwid kommer jag Ehr ihåg) säijen mig rent ut på Edra Samweten, om I hafwen något Agg til mig. Dömmen mig intet ohördan eller frånwarande. Felar jag, så säijen mig det medan jag lefwer och kan antingen rätta eller förswara mig. Hwad I nu tahlen i Wädret, det blir intet beståndandes i Efter-Werlden, derföre om I hafwen något emot mig af wärde, så gifwen det på trycket. Tänck om Werlden står så länge, 2, 3, 4 eller 5oo hr häreffter, och man kallar mig den förtreffeliga ARGUS! (O du älskade fåfänga! Effter så många dyrka dig, så kan ju jag giöra så med? Det är ju så godt, at säija rent ut sina Dårskaper, som at rua dem innombordz?) ja, om man säger den Oförlikneliga ARGUS! O framtid, mitt Hiärta hoppar redan uti mig. Ja, tänken I wäl, det lärer du ha godt af, der du ligger i Aska. Nå wäl är icke det nog, at jag nu kan frögda mig deraf i min Inbillning? Tänk om någon stor Kong eller hög Person då låter infatta mig i et kostbart band, finner roo uti mig och kallar alla dem, som ha biäbbat på mig, för Narrar! Då torde och någon uplägga mig å nyo med Anmärkningar och Namngifwa för en 1000-hrs nyare werld alla dem, som

#225 ha satt sig emot mig eller de allmänna Saker som jag welat ha fram. Ja, akten Ehr wäl, Mina Motståndare: til ex: Swerige kan omöyeligen bära sig länge utan säker Handel, egna Manufacturer ock Commercens Jämn-Wikt mot Grannarnas! Desse skola {til? } [änteligen framC] de må nu tagas hwar de kunna. Sedan de nu kommit i sitt Stånd, så kan aldrig bättre tilfälle wara, at nämna deras Weder-Parter, än i Brädden på några af mina Ark. Sannerligen, Herrar Lärda, jag liter på Sanningens Förswar, liksom ibland Ehr en eländig Respondent kan lita på sin Pra"ses; Hon skall tala för mig och I skolen wara witne dertil.
Aldrig är någon af Ehr som jag förmodar så oskiälig och intet, liksom jag, giör åtskillnad emellan en Lärd och en Wurm: Den förra berömmer jag, den senare ler jag åt: Den förra är ju den, som wet många nyttiga saker, hwilka ha gått genom hans Efter-Tankas Mönstring, kunna styrka hans förnufft och uplysa honom i sina skyldigheter? Den kallar jag Lärd, som således med nöije och wishet kan tilbringa sin lifztid; Men den senare klistrar sina ostädade och oordenteliga Ide'er faste wid termer och tahle-sätt, Talandes på et så tokugt wis, at han intet förstår sig sielf, och det samma will han lära Ungdomen. Låtom oss derföre komma öfwerens och af kärlek til Landzens ungdom gripa hwarannan under Armarna i des rätta upfostring, underwisning och upmuntrande.
Det är underligit, at en del håller mig för at säija de mäst halsbrytande ord, som nånsin äro sagde, och will derföre rida ryggen af mig. At jag sielf må säijat, så ha likwäl mina

#226 Moraler warit mycket lenfällige och litet til räknande i dristighet emot det många andra ha sagt: Jag will intet tala om de Gamla, som nog äro bekante; men hör på huru Boileau brukade lee åt qwacksalware och Wurmar, Sat< 8. Bland Fänad ser man ju ey Universiteter, Ser man hos dem i Blom de fyra Faculteter,
Där finns ey lärda Män i Lag och Medicin,
Skarlakans prydde ock i fodrand' Hermelin. Ney: Aldrig har bland dem en Medicus utskifftat De Mördar-Konster, som båd Skog och Marck förgiftat,
Och aldrig skrek sig där en Doctor bland sitt gräl
Uti Cathedren hes utaf Pedante-skiäl.
Än mer: Tänck om jag talade så til Håfmän, som La Fontaine, Liv. 1. Fab. 3. Herrar Håfmän, lät Ehr Swans til hwars annars fall ey släpa, Gån til Håfs, om möijligt är, utan at hwarannan Dräpa: Fyrfalt ont mot enkelt {gott} [got] går bland Ehr som reda Pängar, Smickran, tadel-Swärta, swik gier och får så dryga Slängar. Wakten Ehr, uti Ehr werld kan Ehr konst så litet båta, Ty den ena ganska rart plär den andras list förlåta.
Sådant är alt sant, men somliga willa likwäl neka mig at säijat. I stellet för at gripa til Wapn mot De la Motte, så gaf man honom allmänt beröm för dessa orden: Liv. 2. Fab. 2. En Ämbetz-Man har hafft en gång en Upbördzman,
Ock Upbördzman en Dräng och Drängen had' en Skata,

#227
Fast alla hälst om rof och winning wille Prata Så war den sidsta dock den bästa som jag fann: Den första stahl sin Kong, och Upbördzman sin Herre,
Och Drängen {Upbördzman'} [Upbördzman], och Skatan stahl Herr Dräng,
( Min Truls, den Tiufwen, {had} [had'] sin tiuf uti sin Säng) Så är wår Werld en Ring af Tiufnad, störr' och smerre.
Den som har gott samwete skall man aldrig see taga sig när, at en wiss last utstelles för allmänt åtlöije, utan twertom! han fägnar sig, at den samma med händer och Fötter utrotas.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXXI.
Herrar Krigsbussar, Herr Hiertskott är på Landet; men Argus är i Staden qwar, och mins grant hwad han af {denna} [denne] käcka Soldaten inhämtat: nu kommer Lotten til Ehr, och I skolen intet illa uptaga, at jag är öm om et slags Folk, som i alla tider warit Sweriges Heder: Historierne äro upfylde med Ehrt stånds {odödeliga} [odödliga] Ähra, och utan til at uppehålla mig wid Sagorne af Rolfar och Olfar, Hialmarer och Angantyrer, Stark-ottrar och Wikingar, Eirikar och Stenar, Gustaver och Karlar, will jag allenast säija, at ingen af wåra ädla och hederwärda släkter lärer wara, som icke uti Eder tropp uptänt sina Bloss, icke heller någon af wåra Grannars Ryggar, som icke känt Edra likars näfwar; Men nu i en trefalt liuflig tid, då både den Gyllene Freden, som nu i 12 åhr fägnat Norden, och den upfriskande Midsommars månaden, och än mer, i Dag, då wår stora ULRICAS Namn gläder både {Landzens} [Landsens] Fader och Barn, har jag föresatt mig, at allenast gifwa Ehr en efftertanka, huru Swears och Götars gamla Ähra uti Ehr må blifwa bibehållen. Denna wackra tiden, säger jag, har jag wäntat på, I unge och tilwäxande Bussar, (Ty til Ehr 229 talar jag allenast i detta Arket) at kunna gifwa Ehr några små föreställningar, emedan I nu hafwen så god tid och ro at tänka derpå.
Hwarföre, mine Herrar, han I slagit Ehr til Krigswäsendet? dristig fråga, täncken I; ney men, det är bekant, at de som gifwa sig til den Hiälte-Syslan, at förswara Landet och slå Folck ihiäl, giöra det af fyra orsaker: fyra minnens I bäst: Jag talar til Ehr genom Swensk Lösen: Först, af kärlek til Fädernes-Landet, och de som det giöra, menar jag, äro få. Sedan af Armod, at de i sielfwa Döden {willa} [willia] söka sitt Lif, Bröd eller Död. (Förtwifladt Beslut.) Dernäst af Äregirughet, at få röra Himlarna, fast det skulle kosta 1000 olyckeligas Resa til Afgrunden. Och änteligen af hiärtelig trängtan til de hurtiga Kläderne, til den galonerade Hatten, til den ähran, at see en skräckelig Buss skiöldra för sig och ha en hop Drakar under sit {befehl} [befähl], til det nöijet at i marchen få lysa för Wänner och Owänner, bekante och obekante, korteligen til et hiälte-anseende i Kroppen, huru det nu {sen} [seen] må wara beskaffat med sinnet. Jag wördar det första slaget och måste med förundran gifwa dem ett wälförtient Beröm. Jag förlåter de andra stackarne. Jag förifrar mig så mycket mer öfwer det Tredie slaget, som man will inbilla mig at sådant är Ädelmodighet, och jag leer åt de sidsta: Desse äro mina Bussar, som jag wil Predika för: Sådane betrakta intet mer än Uniformen och sprättandet af hela {den} dryga Soldat-Syslan, derföre wil jag gifwa dem derom ett litet bättre begrep:
Herr Hiertskott berättade mig för en tid sedan, at han

#230 tilförne en gång har hafft en hop af detta sidsta slags Hiältarna under sitt anförande: De hade, sade han, intet mer sedt af Kriget, än en gläntzande Arme'e och wäl inrättade Swenska Troppar i sin ordning, men deraf hade deras mod redan upspänt Kiäfftarne, til at sluka alla fahrligheter, som en Wahlfisk de oräkneliga Sillar. Deras tapperhet åt redan i tankarna sin segrande Frukost i Clitschow, sin Middag öfwer 1000 Lik på Fältet wid Frauenstadt, sin aftonmåltid i ett Triumpherande Bender och hon såf om Natten hos den wackraste Skiökian i Serailen. Deras klemiga upfödzel och deras blöta hem-Bädd hade nu intet så stark wärkan i deras minnen, som ett halfft åhr förut; utan de woro färdige hwar och en för sig at med sina Bedriffter förmörka wåra i förra Tyska Kriget rycktbare Hiältar. Hör huru de då buro sig åt, när jag med dem låg uti en befäst Stad: I stellet för at en dristig Soldat bör mer fruckta för wälståndet och säkerheten, än för sielfwa Elden, så giorde de spee af sina Fiender: Detta fölliet narrade mig til at glädias öfwer deras tapperhet, och mena, at jag i Krafft derutaf kunde ingiärda alla Beltiska Wågor {med} [widC] Swenska Strander. De lefde nu i goda Dagar: Deras Syssla war, at upfinna nya Wälluster och nya Grep til at förackta Wisheten: Man swor faseligen och man log åt den som las. Man fortplantade den Fruckt, som man intet wille kännas wid. Man öfwerlade om Krigs-Puss til at kunna dåra de skiöna Fruentimmer. Man profwade de rara Winer, man blandade utwalde wätskor tilsamman, och jag fick då

#231
första gången smaka Bischoff. Hwad hände? Staden blef oförmodeligen omringad af en Belägring, och min tappra flock blef litet mera eftertäncksam: Man blef allenast litet twifwelacktig huru det wille gå. Men om en Natt, då de Belägrande wille för all ting segra öfwer oss med stormande Krafft, och en fiendtelig Eld-Kula redan satt det största Kyrcke-Tornet i brand, då önskade desse Hiältarne med hemlige Tårar, at wara i sine Mödrars Skiöten. Alt Stadz-Folcket war förskräckt och (efter de mästa Christnas wana i Fahran och Nöden) suckade til Gud, som de i lång Tid intet tänkt uppå. Qwinfolken sprungo ut i bara Lintygen och mina bussar sågo {på} dem utan sinnes rörelse: Poltronen hade warit så modig, at han hade jagat Kärleken ur deras hiertan, den i bröstet befäste Kärleken. {den stormodiga kärleken. } Korteligen, alla woro Gudfruchtige. Om jag då intet hafft en hop oförfalskade Swenske Krigs-Män, måttelige både i med- och motgång, som fruchtade för Fahran innan hon kom, men intet sedan hon war kommen, så hade wi alla warit förlorade. Deras mod och trogne Armar giorde Fiendens Förslag til intet, hwaruti Sprätt-Soldaterne hade intet mera del, än at de, sedan Skiälfwan war öfwerstånden, kunde skryta deraf. Några blefwo likwäl upbygde af denna Orfilen, och jag wet intet annat, än at de sedan blefwo käcka Soldater.
Om I nu intet alle, mine Herrar, ha gripit til Pliten för den första Orsaken skull af de fyra ofwannämnde, hwilket jag ock tror, så giören det åtminstone hädanefter: Det är ännu intet försent, at lee åt Ehr första Dårskap, och blifwa så mycket bättre wårt Landz Förswar, wåra Fienders skräck

#232 och wåra Sagors prydnad. Ransaken edra hurtige Hiertan, och om Narren är inne, så iagen honom ut, på det Hielten må få rum. Men weten I rätt hwarpå man skal känna en Krigs-Hiälte? Jo, I weten det wäl, men jag wil allenast hielpa Edra Minnen: Först är han Gudfrucktig. Sällsamt Kännetekn! Han går fram i sitt kall, som en David mot en Goliath, och anser Döden med samma Ögon som en försiktig Segerwinnare sin Fånge. Han siunger intet Swordomar wid hwart annat Ord i Dans med alla Laster, som många Hiälte-Apor nu giöra, utan hans tal är en Tolck af ett Sinne, som ödmiukar sig för Himla-Konungen och är altid nögt med hans willia, det {ware} [wara] sig til at dö eller lefwa. Men hwem skulle tro, at en del af wåra Bussar äro kloka? Om man lågo på ett ställe, der man ingen ting sågo, men allenast skulle dömma om tilståndet efter deras Ord, så borde man glädias öfwer deras Eder och sörja öfwer deras Gudzfrucktan. Hwarföre? jo, när en sådan aflåter at tala ogudachtigt, så är det ett wist Tekn til Fruktan för ett hotande Förderf, hwaremot han i Wälståndet mäst försmädar Himmelen. När en sådan, späckad med upsåteliga Laster, ser sin Fiende under Ögonen, har han intet annat Mod, än en liderlig Förtwiflan. Går han lyckeligt igenom Blod-badet, så är det wäl, då hälsas han för en käck Soldat, fast han i Barde-Leken hwart Ögneblek intet annat wäntat, an at see Barde-Leken i afgrunden, hwaremot en Gudfrucktig Hiälte intet mer fruktar för döden än för sin Fiende, och

#233 intet mer för sin Fiende, än Argus för en Wurms Critique. Således föracktar han Fienden och föracktar honom ändå intet, ty han går på honom med dubbelt Mod, dubbel Försicktighet och dubbla Kraffter.
För det andra är en Krigs-Hiälte Philosoph: Hå, lärer nu någon Buss säija: Du drömmer Argus. En Officerare Philosoph? Gack tilbaka i Båset med Pedanter. Sakta, Fred, mine Herrar, lät mig uttyda mig: En Philosoph är ingen Pedant. Han är en Herre öfwer sina böyelser och kan altid, i hwad tilstånd han är, roa sitt sinne. Månne då intet en god Soldat bör wara Philosoph? Medan wi andra ligga hemma i en warm Säng, {sitta} [sittia] i lustigt Sällskap, glamma med wåra Wänner, läsa roliga Böcker, weta intet mer af Kriget, än de Tidningar wi få för Brasan etc. Så kan någon af Ehr stå och huttra under bar Himmel om Winter-Natten, stå på en Breche bland hundrade knallande Dödz-Bud, gå i en Löpare-Graf ett Hårsmån från andra Werlden, swinga sig i en Drabbning bland tusende Brå-Dödar, {sitta} [sittia] i ett Fängelse och aldrig see annat Folck, än en tyrannisk Wackt. &c. &c. Månne det då intet är godt, at kunna som en Hielte och en Philosoph wid dessa tilfällen ha oförändrat Sinne, roliga Tankar, godt Samwete och lika så stort Nöye uti sig, som wi andra. Nu medan I hafwen så god Tid, Mine Herrar, så kunnen I lära {Ehr} at bli sådane Philosopher, och I skolen en annan gång tacka mig för det Rådet, ty om någon i Werlden behöfwer följa det, så behöfwer en Soldat, det är, En Menniskia, som skal ingen åtskilnad giöra emellan Hunger och

#234 Plägning, Köld och Wärma, Sweda och Kitzlan. Han skal hälsa de dödeliga Kulor för sina små Wänner, tämja de Barbariska Upsyner som små Biörnungar och {sofwa} [såfwa] i Stenklamret så sött, som i Sängen.
För det Tredie är en Krigs-Hiälte snäll och förfaren i sin syssla: Här kommer jag til en wiktig Punct, men jag har deruti intet stort at säya: Jag skulle wisst komma ut som en blyg Officerare bland sina swärmande Camerater, om jag påtogo mig at lära wåra Krigsmän sina Exercicer. Neij, Ehr Tienare, nog förstår Herr Hiertskott dem, och alt hwad en Soldat tilhörer, men wi ha i Riket så många käcka Chefer, högre och nedrigare, at det woro liksom til at säya wåra Håfmän huru de skola buga sig. At tala Nagelgrant och säya om Lederne skola stå så widlyfftigt, som wåra Sexternskrifware skilja sina Rader, eller Manskapet så långt från hwarannan, som deras Ord och Bokstafwar, det bryr jag mig intet om. Dock ingen kan neka mig, at tala i allmänhet om hwars och ens skyldighet, at berömma det, som är berömligit och lasta det, som är lastbart: Til Exempel, Jag får ju säya at wårt Rike har så käcka Regimenter, så wälöfwadt Artillerie, &c. som trotz någon Mackt i Europa, och jag får ju äfwen säya, at wi ha en hop högdragne Bussar här och där, som ingen ting duga? De slå dank och fördrifwa Tiden med Laster och Dårskaper: Källaren är deras Hufwud-Quarter och Caffe-Huset deras bästa Kyrka: Ha de Pengar nog dertil, så är det wäl, hwar icke, så måste de skaffas, det må nu kosta någon Frus, wälmående Hustrus eller annat Fruentimmers

#235 öfwerflödiga Gunst och endaste ähra, på det de ändå intet i en så hurtig bragd {måga} [måge] gifwa sina tappre Stall-Bröder efter.
Därföre, förtreffelige Krigsämnen, medan I nu kunnen fägna Ehr af den oskattbara freden (hwad säger jag? Jag blir wist af en del Krigs-Bussar ansedd för en Bonde, som intet önskar Krig,) medan I hafwen den dyra Freden, som man intet saknar förr än man henne mist, så nyttien henne: Inhämten Kloka Soldaters Förfarenhet, fast än I liggen i den roliga skuggan och lären Ehr mitt i hwilan, hwad i skolen giöra och låta {mittA? } [midtD] i hildar-Leken. En Dag, mine Herrar, (GUD låte den dagen komma sent!) En Dag blifwa hela wårt widtfrägdade rikes Ögon stälte på Edra rörelser, och I blifwen et hopp för det Tappraste Folkeslag. Wakten Ehr då, at intet wåra gamla Fäder see up ur sina grifter och kalla Ehr för wansläktingar.

#THEN SWENSKA
A R G U S
N:o XXXII.
Du bedrar dig, min Läsare, om du tror min Dickt, men tror du min Sanning, så blir du intet narrad, och det är så lätt at åtskillia dem, som för en förnufftig Menniskia til at åtskilja en ährlig Man och en Skiälm, när man har {beggederas} [begge deras] gierningar i händerne.
För en tid sedan såg jag en Flädermus i en Uglas Klor, och alla dess Böner tiggde fåfengt om hennes Natt-mäktighets nåd: Här war ingen annan Nåd at förmoda, än at bli befriad från detta mödosamma lifwet. Det är wäl godt, men lifwet är kärt. Jag tänkte då på den Mäktiga Rika och Samwetzlösa, som har den fattigas Wälfärd i sina faggor, men räknar hans undergång för Null i sin Bok. Böner af en arm Debitor, som i en Girig-buks Händer utsatt sin Egendom, kommo mig wid åhörandet af desse Bönerne i hågen; Skona mig, jag blir ruinerad. Neij, swarar den Mäktiga, tiden är ute, du kan intet betala, du hörer mig til med alt det du äger, stig neder i de olyckeligas Hyddor, min Pung kan intet lida för din skull etc. Deri består wår tidz Barmhertighet. Jag förifrades

#237 öfwer denna {domwäldiga} [domwäldige] Uglan och frälste den wärnlösa ur den mäcktigas snåla Wälde. (Rart Exempel i Rättegång.) När Uglan således mot all wår tidz wana, rätt och billighet, med några slängar war bortjagad, föll den oskyldiga befriad til mina Fötter; men hwad hände? Hon blef intet längre Flädermus, hon syntes mig som en Flicka, fager och täck, och hon tackade mig med Tårar: Ödet, sade hon, har för 3. åhr sedan, genom en häxande Medtäflerska för en Fästman skull, pålagt mig at wara Flädermus, tils jag blefwo befriad från en Rof-Fogel af en Ungkarl, som säger hela Sweriges Fruentimmer Sanningen. Swårare wilkor hade knapt kunnat gifwas. Men nu ser jag at alt är upfylt, och I skolen derföre af mig emottaga en liten wedergällning. (En liten wedergällning, min Läsare, sedan man redan tient någon i sin åstundan, det är inga Mutor, fast jag wet wäl, at efter den Musiquen dansa Mutor friskt ibland oss.) Jag gifwer Eder den Gåfwan, at kunna i 3 Wekor antaga alla andra {menniskors} [Menniskiors], bekantas eller obekantas sinnelag och skapnader, 1, 2 eller 3 Dagar hwardera. Jag emottog denna Skäncken, på det jag kunde omgås med hwem jag wille och i dag handla om Omgänget.
Först skapade jag mig til en Ny-modig Cavailler och giorde intet annat än Visiter: Hör på hwarigenom jag war sådane Herrar lik, och lyste i Samqwäm som en Stierna: Jag rullade hela dagen i Wagn. Jag föraktade Sysslor. Jag war i 20 Hus, ett ögnebleck i hwart. Jag öpnade 100 gånger min Snus-Dosa. Jag kringförde Nouveller. Jag talade i ett

#238 talande, och wiste knapt hwad jag sade. Jag blänkte i Kläder och drog på mig de enfaldigas Ögon. Jag såg hundrade Ansikten, som jag intet brydde mig om, och som intet brydde sig om mig. Jag bugade och giorde Complimenter wid hwart tredie fiät. Alting giorde mig ledsen, och jag kunde intet roa mig sielf. Caffe- och Spel-Bordet eller någon skiönhet woro de endaste Bomar, som några stunder förmådde återhålla mitt stolta lopp. Jag smakade mäst alla utwärtes Nöijen, jag wille om intet annat höra talas, förstod mig ock intet på annat, och hade warit nögd at döö den stund, jag dem skulle sakna. En af mina då warande likar uprättade Wänskap med mig, och bad mig skrifwa sig til på landet om alla Angelägenheter, som mäst rörde Qwinkönet, och lära, min Läsare, för dig och mig, när wi äro i wårt rätta Sinne, wara Lappri. Nu sen jag kommit til mitt Förnufft, har jag skrifwit honom helt annorlunda til, hwaraf han lärer gissa at jag är Argus. Brefwets innehåll får du intet weta, men du kan döma om Personens Natur af Utanskrifften, som efter hans åstundan har hög Titul, fast jag twiflar at han är Adel. Hon lyder sålunda:
Til den (de Facto) Högvälbördige Herren
H. Kleinhold Orkelös, Grefwe til Sängen, Cammaren och Spel-Bordet, Friherre til
Matbordet och Bouteillen, Herre til {The, Caffe} [The., Caffe.] och Chocolat, Arf-Öfwerjägmästare
i Fru-stugun, Samt Storfrätare af Smultron och gröna Ärter
a Lättiestad.
Derpå blef jag ett Fruentimmer, som intet heller kunde trifwas utan Visiter och lag: Jag talade intet mycket

#239 förnufftigt, så framt icke om Granlåt med mina likar, men jag öfwade så mycket mer mitt Ansickte i Miner, mina Axlar, Hals och Lif i rätt ställning, mina Fötter och Knän i behagelig gång och nigande, min Solfiäder i hurtiga Exercicer &c. Artigheter, som woro artige nog, om de icke i omgängen wägde up emot Förnufft. Utom Visiters gifwande och {mottagande} [emottagande] war jag som en hungrig och torstig sna, utan Foder och Watn. (Visiter, min Läsare, lämnar jag i sitt wärde, men at deraf giöra, som nu i allmänna omgenget skier, en Ceremonialisk wahna, {uttrotta} [uttrötta] sig halfwa dagen med mångfaldiga humeurers förnöijande, wara för många ledsam, tala Kloka och Tokar i Lag, giöra en långwäga resa innom 1/10 mil etc. Det är en Plåga för et fritt och Förnuftigt Sinne.) Så länge jag war et sådant Fruentimmer, dömde jag allas wärde effter Putzningen och Kläderne. Samma omdöme hysa äfwen många Manfolck: En granlaga punct i omgenges läran! Ehuru det är med wårt Opförande, min Läsare, så måste wi för alting intet glömma wår Ähra qwar i wår kläd-Cammar, när wi gå i Sällskap, så framt wår tid intet ändrar sin Dårskap. Det pröfwade jag sedan, ty då jag gick Klädd som en Herre af 10000 R<dalers inkomst, (fast jag i den personens tilstånd, som jag war, knapt hade 200,) flög man mig öfwer alt i Famn och smickrade mig på at wis: de stora talade med mig Fruentimmer ropade mig til sig, Waktmästare och Drengar bugade för mig ned til jorden, och ingen Gardes-Wakt war så grym, som icke tog Gewäret sielfmant undan wid min ingång; men då jag sedan antog Gestalt af en Ährlig Karl,

#240 som wäl war snygg, men ringa Klädd, och med slätt intet annat Prydd, än Dygd och Förtienst, så hade jag många Wänner då ingen såg oss; Men mötte jag mina bekanta i stort föllie, så wände de bort ansikten, af fruktan at möta mina Ögonkast. Sågo de mig i särdeles högt Samqwäm eller bland dyrbart Fruentimmer, så war det liksom de aldrig hade sedt mig. Nog kändes några wid mig, som intet ansågo mitt utwärtes, utan inwärtes wärde; men desse woro dock få, och synnerligen förnämt Folk: De ringare woro högfärdigare: Folk af Lycka, hwars Ädelhet är twifwelacktig, willa gerna bewisa sitt wärde med högt Sällskap och undfly den Skamfläcken, at omgås med den, som har ringa anseende. De frukta hwart Ögnebleck, at intet bli hållne af sielfwa de {obekanta} [obekante], för hederliga Creatur. Jag behölt än widare en genomdygdig och förnuftig Karls Skiepelse, men med kosteligare kläder, fast jag war af ringa wilkor: Då fick en wiss Herre tycke för mitt Ansikte: ju mer han talade med mig, ju mer behagade honom mitt wäsende; men tro intet, min Läsare, at den Mannen älskade Förnuft och wille på min Dygd upbygga sig en wänskap. Neij, det war intet hans tanka; ty du skall tro, han blef bestört, då han fick weta, at jag intet war Adel: Det är skada, sade han, at den Karlen intet är af Folk, wårdade sedan intet see på mig och räknade sin nya bekanta med alla sina förmåner bland {slödder} [slöder]. En annan war skiäligare, ty han älskade mitt wärde, utan anseende til min födsel; men det war dock löyligt, at han allenast wille omgås med mig i enrum, på det ingen måtte see at han så skiämde

#241 ut sig och blott för dygd och wett skull, hade en så ringa person i sitt omgänge: Kom någon oförtänkt öfwer oss, så rådnade min förnäma wän, och lossade, som jag haft at giöra med honom i hans Hushålls angelägenheter. Några Ädelsinte hade jag likwäl, som förr är sagt, hwilka utan förbehåll, både i Sällskap och enslighet fägnade mig med sin Gunst. Härefter förwandlade jag mig i en hög Person, men mitt omgänge med andra hade sällan de kära nöijen, som friheten och wänskapen afla; ty jag hade sällan annat omkring mig än skrymtare och smickrare: Alla ställte sina anleten efter mitt anlete, sina Tankar (som jag tyckte) efter mina Tankar, och sina Ord efter mina Ord. Om jag hade welat säija, at Mälaren lärer torkas ut nästkommande åhr, eller at den Turkiska Religionen är god, eller at de Utländske Förlager äro Swenska Jern- och Kram-Handlens ädlaste Skatter, så menar jag, mina bekante hade sagt så med. Ingen war så ährlig och sade mig, at jag felade. Dock, hwad wille de giöra? Jag tilstår, at jag hade den ödkände förnäma wurmen och intet tåhlde, at man sade mig emot. I detta tilståndet hade jag den stora olägenheten, at man gaf noga ackt på mitt minsta fiät, min minsta rörelse, min minsta Anda. Jag war en förnäm Slaf, Jag plågades i en Förnäm Låga, emedan jag skulle lysa som et Förnämt Bloss och jag önskade ofta hemligen mina ringaste betienters frihet. Ack, I ringa Folk, om I wisten at rätt bruka Ehr oskattbara ringhet! Men jag wet, at I weten det intet; ty sedermera tog jag anseende af en Betient och omgicks med nedriga Personer: för desse war jag skräckelig

#242
behagelig om jag war Grof i Munnen, plump i Gebärder och Ogudaktig i mitt wäsende. (De hade samma tycke, som en del af wåra nya Hiältar.) I detta skicket for jag på Landet, red omkring som en Länsman, swor hwar jag kom bland Tobak och Brännwin, och {hölls} [hölts] således af Almogen för en öfwermåtton käck Karl. Dessutan will den nedriga hopen gerna klifwa: Jag råkade på et litet Säterie en Fogde, som jag hade känt för Hund-Poike, innan han blef Inspector, hwilken mente sig äga en grundelig kunskap i allting, så at fänaden trodde mer på hans Ord, än på Prästens: Wi raisonnerade tilsammans, Fogden och jag, i Stats-saker, ty sådane Personer pläga sällan nöya sig med mindre: han fann intet nödigt, at så ofta hålla Riks-Dagar, han anlade Planer til et segersamt Krig, han giorde många ändringar i wår Lag och hölt samma mönstring med Förordningarne, som med sina ömkeliga Fåhr, dem han intet til hälften kände. Det gemena omgänget är mäst en liderlig Frihet, liksom det Förnäma et höfligt Twång. När jag åter kom til Staden, pröfwade jag i min Förwandlingstid många Omgänges-wedermödor: Med en del kunde jag omöijeligen trifwas, om jag intet liksom de, tadlade alt det jag såg och hörde: Ingen ting war så ren, at ju deras Tungor altid lade derpå en Klick, och de woro så

#243 Ödkände för Spyflugor, at det war likså stor förtret, at bli berömd utaf dem, som lastad. Deremot war jag ibland et slags goda dumma Siälar, som nögde med hela Werlden berömde alt det de sågo och hörde. (At bli berömd af sådane, är en ömkelig Förmån.) Efter deras ord skulle man mena hela wår Stad och Land wara bebygde af små Gudz-Änglar, dygdigt Folk, owälduge Sinnen, fullkomliga lif. Jag talade liksom de: jag hade ingen möda för, at giöra en käring til en Hiälte. Jag kallade wåra Sprätthökar hurtiga Hiertungar, wåra Coquetter Allerkäraste Creatur, wåra Pedanter Grundlärde Män, wåra Qwacksalware förfarne Läkare, wåra Rimbräkare Poe"ter &c. Hwad de wälförtiente tyckte derom, som sågo sig hopsmältas med de {odugelige} [oduglige], kan man lätt döma. Sedan omgicks jag med någre, som woro rasande butte, twäre och snarfwande i sina ord och åthäfwor. Utan til at twinga mig, kunde jag i denna skiepelsen icke tala et {wänligit} [wänligt] ord, ja alla måste gå från oss och skiämmas, ty wi woro owettige Bänglar. Twert om war jag sen i et omgenge, der den ena öfwerhopade den andra med otidiga höfligheter: Jag pinade under denna gestalten mina bekanta i samtal med oändelige Ceremonier och små Civiliteter: här war intet annat än Complimenter, Excuser, Caresser, Flatterier. Den som hederligen slapp från mig, war glad, och man räknade billigt för största plåga i Werlden, at omgås med en så utpolerad Person. Härpå war jag ibland några, som torkade in alt det man öste på dem: I detta skicket war jag et altför beqwämt Diur i omgenge: Wi upswulgo stora Huggormar, och uptogo intet

#244 illa, fast man gaf oss alla öknamn i Werlden: Glade Nöt gingo wi in i Sällskapen och gladare gingo wi ut igen, nögde med oss sielfwe, nögde med alla andra. Det war synd at giöra narr af oss, men strax derpå, kom jag i ett helt olika och obeqwämare omgänge och skaplynne: Man wägde sina ord på Guld-wickt af fruktan, at förtörna någon eller få åtlöije: Om någon log, så mente jag det war åt mig. Hwiskade man, så rådnade jag. Alt skiämt tog jag åt mig. Jag fick Krigsbud i det fredeligaste Ord, hwarmed man aldrig tänckte på mig. Jag språng up, wille hämnas, man måste hålla mig. Hade jag intet skiäl? Jo, i mitt tycke led jag oerhörd oförrätt och war endaste skåttmåhl för alla skiämt-ord i hela följet. Härefter omgicks jag med de Lärda, och war liksom många ibland dem, granräknad i onödigheter, wille gerna krusa, fast det kom något trubbigt fram, och gerna wara wördad, bärandes altid i minnet någon Auctors ord, som wid tilfälle skulle pryda mig i omgänge; men serdeles war jag distrait och wimmerkant, hwaraf ock många andra ha sin del: Jag frågade mången wälbekant hwad han hette, och hwem han war, jag sökte efter Pennan, när jag hade honom i Munnen, jag slog Bläck-Hornet öfwer Papperet i stelle för Sand-Dosan, jag spottade i Brädspelet, och kastade Tärningarne på Golfwet, jag stack fingren i Liuset, i stelle för Lack-Stången, jag swarade på Frågor, utan til at weta at jag talade etc. {Iblandt} [Ibland] torde jag wäl {ock} wara distrait med flit, på det jag skulle synas

#245 sysslesatt. En ting hade jag så när glömt. Jag war Pedant. Ett löijligt Creatur i Omgänge! Du tror wäl, min Läsare, at jag härmed menar någon Academicus? Neij men, Pedanten kan ofta dansa midt i fyrkanten, blänka på Paraden, krumma sig
#Ji Köpmans-Boden och swettas i Wär"kstaden. Hurudan war jag då? Jo, jag talade aldrig om annat än om mig sielf, och hwad mig tilhörde: Jag tog Orden ur Munnen på andra och lämpade {alting} [all ting] på mig, på min uphöijelse och min egendoms ros: I min Munn war jag allas efterdöme. Det war ledsamt för andra Pedanter at wara ihop med mig, ty ingen fick tala til sin egen heder, derföre war jag ock mäst utan deras sällskap; Förnufftigt Folk måste slita ondt med mig i deras ställe.
Sedan nu min förwandlings-tid war ute, måste jag lee åt så många löijliga wanar och sinnelag i wåra Sällskaper, (fast jag i dag sagt mycket litet derom,) och nu bedia {dig} [tig], min Läsare, giöra det samma; men med eftertryck, på det Wishet, Dygd och Redelighet må ha sitt fullkomliga Lif i wåra omgängen.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXXIII.
Om du skulle tycka så mycket om mit Ark i dag, min Läsare, som det kostat mig Möda at {sammanskrifwa} [samman skrifwa], så frucktar jag billigt at draga på mig en del afwundsiuka Lärdas outsläckeliga Hat. Jag har hundrade gånger tagit Pennan i Handen och jag har äfwen så många Resor kastat henne bort igen. Ingen ömkelig Wers-Pijnare har mera Swettats när han trugat et par tiog Rim tilsammans, som med sina Zirater skola pryda Pigors Kist-Låck och Bönders Wäggar. Orsaken skal jag säija; Jag hade et Ark färdigt, som skulle upmuntra dit sinne til Böndags andackt, men förrän jag wisste Ordet utaf, feck jag en liten Sedel af min Ärliga Schneider, hwarutinnan han berättade mig at jag {gådt} [börjat gåA? ] in i Theologiska twister och at sådant intet kunde mig effterlåtas. Jag måste tro at wederbörande hade skiäl, men huru blef jag icke utkommen som i sådan hastighet skulle skaffa et annat Ark? Somlige hafwa nog nöije däraf at deras dåliga samlingar få tryckas, hade jag et slikt sinnelag, snart slarfwade jag ihop en Nummer af min Argus: Men nu tilstår jag, at jag giärna

#247 wil hafwa Tid. Jag wil läsa några gånger igenom det jag skrifwit och hålla en noga Mönstring med mina Tanckar sedan jag satt dem påPapperet. Ämnen hafwa kommit hopetals för mig denne gången, men ja5g har intet wågat mig at taga ihop med något. Mit sinne war så uprört at alt hwad jag skulle sagt, hade blifwit hårt och bitande, och sij därföre har jag altid tagit mig till wahra. Harmsen war jag på mina Authorer som lämna mig så länge ensam, Trumpen blef jag när jag besinnade hwad förtretelighet det skulle förorsaka hos mina älskade Läsare om jag hölt mig undan en Wecka. {Fastän} [Fast än] jag önskar at wårt Ost-Indiske Compagnie så snart finge Reparation för dess ledne skada som jag skulle ärsatt den bristen. Änteligen beslöt jag at gifwa dig en Morale, min Läsare, den jag wil förklara med mit eget exempel.
Wij skulle lefwa mycket nögdare i Werlden, hwar med sitt öde, om wij intet förestälte oss wårt tilstånd wärre än det wärkeligen i sig sielf kan wara. Jag har ofta försökt det hos mig, ehuru jag biuder til at utöfwa en förnufftig Philosophie. När mina Authorer reste bort och lämnade mig alena qwar i Staden, mente jag at mit tilstånd skulle blifwa odrägeligit, så at jag i förstone grufwade mig bara illa. Mitt aftal med det allmänna at hwar Wecka gifwa ut et Ark upfyllt med Sedeläror kom mig före som et twång. Sommarens Liuflighet och prackt intog mina sinnen så at Staden blef

#248 mig alt för Obehagelig och Faselig som et Fängelse. LandtLefnaden wiste sig för min inbillning med sin kiära Oskyldighet, behageliga Enfaldighet och angenäma Frijhet emot Stockholms falska Konster, krusade Dåracktiga Granlåt och twungna Seder. Jag tänkte: Ack huru mycket sällare äro icke de som wistas på Bygden än jag? De spatzera i gröna ängar, rika åkrar, skuggrika parkar och swala Skogar; jag däremot måste tråka i Dammet emellan heta Sten-Hus. Ja, jag tyckte at jag redan war en Tegel-Dräng. Christall-klara Kiällor och susande Bäckar förlusta och fägna dem, jag skal spegla mig i Stockholms Ränstenar som öfwergå all annan otäckhet. De upfriskas af sköna Blomsters och sunda Wäxters angenäma Luckt, jag får intet wäl gå utur min Kammare förrän en obehagelig och ohälsam stank förgifftar Näsa och Hiärna (Huru många Pålar och Taflor behöfdes wäl at hämma en Del Obeskedeliga Inwånares Sielfswåld som så illa tillpynta wåra Gator och Gränder?) De lustige och nögde Foglar up
#muntra dem med tusende Frögde-Läten, jag Oroas och Plågas natt och dag af Wagnars och Kiärrors dön af Hästars slam
#mer samt oroliga Menniskors Eder och Slagsmål. Med et Ord jag hade så när begärt Rötmåns Lof af alla mina Läsare och sökt up mina Alstrare. Men sedan jag besinnade mig, blef jag helt annorledes til mods. Argus, sade jag til mig sielf, huru kan du ledas? Ditt Ämbete lärer intet tilstädia

#249 dig at klaga öfwer ledsamhet. Du är dessutan i en Stad som förutan det han har en förträffelig Belägenhet, är på alla sidor med angenäma Lust-Platzar omgifwen. När du til din Wederqweckelse wil då och då fägna dig öfwer Naturens Fägring, kan du resa ut och det med stor beqwämlighet. Nu är jag öfwertygad om at jag hade Orätt när jag beklagade mig. Sannerligen, om wij rätt besinna oss, så kunna wij lätteligen bortjaga Oförnöisamheten som är största hindret til wår Lycksalighet. Denna Läxan är oss alla så mycket nödigare som all Lycka i Wärlden är twifwelachtig och blandad med Olycka utom {förnöijsamheten} [Förnöisamheten]. När dit tilstånd, med sina omständigheter, Misshagar Dig, så betrackta en annans som Du håller för Lyckeligare, märk at honom mycket fattas, och om han som du är missnögd fattas honom alt. Se äfwen på deras tilstånd som äro i långt sämre willkor än du til äfwentyrs är. Så lärer Du snart finna dig---

#Jag feck nu på stunden et Bref af Herr Hiernbrott som skal lisa min tröga hand, det lyder sålunda:
Min ärliga Argus.
Emedan jag ännu några Weckor lärer komma at dröija på Landet, har jag welat åtminstone låta dig weta at jag är wid hälsan. Min Bruns-Cur är fuller ändad men jag har beslutit at resa til Herr {Erenmenuets} [Erenmenu"ets] gård efter han genom Bref anmodat mig därom. Och sanningen at säija, jag är

#250 rätt glad at få tillfälle at hwila ut, ty Brunnens roligheter hafwa giort mig helt Trött. Sedan det blifwit et Mode, och en Del af en belefwad Menniskas skyldigheter at resa til Brunnar är man där rätt så twungen som i Staden, ja mera; I et mindre talrikt sällskap gifwer den ena gemenligen mera ackt på den andras företagande än i et större: därföre ser man äfwen at i små städer roar Folket sig mera med sqwaller än i Stockholm, och i Stockholm mera än i Paris eller London. Samma omsorg hade man där at wijsa sig granner som i Staden. Wällustigt lefwer man i Mat och Dryck, ty efter deras utsago som ofta brukat Brunnar och förstodo sig wäl på dia"ten, är det nyttigt at dricka goda och starcka Wijner så länge man är brunsgäst. Där anstältes Collationer och Tracteringar dageligen och man surrade understundom så at Herrar Patienterne snart hade försyndat sig emot nya Förordningen. Och det giorde de med säkerhet efter de hade hälso-medlet straxt för handen. Man söp win om aftonen och skiölgde det bort om morgonen igen. Jag tyckte på en min Bruns-Cammerat at han endast rest til Brunnen därföre at han där mente utan fara kunna storma på hälsan. Brunns
#Friheten bestod däruti, at man feck spela utan tiltal, umgås förtroligt med Flickor, och dantza så mycket man orkade. (Jag frågade en Cavailler hwarföre han hade rest til Brunnen? Han swarade, efter jag feck höra at hit skulle komma en hop wackra Fruentimmer. Brunns-Enigheten taltes mycket om. Med den war det åter så beskaffat. När någre galningar uptänkte hwarjehanda fåfänga och kostsamma roligheter skulle

#251 alla giöra et med dem, elliest feck man heta enwjs eller Eremit. I förstone friade jag mig tämmeligen brafft för desse och dylika namn; Men på slutet måste jag däran, när iag intet orkade fälas allestans med, eller tordes för min Hälsa giöra som andra. Många särdeles Fruentimmer woro så förpickade på detta Lefwernet, at de lofwade redan nu ut at komma til Brunn åt året om de äro friske och hafwa hälsan. De {giffte} [Gifte] öfwerlade huru de wille öfwertala sina Män därtil, de berömde Watnets Wärkan med sådan alfwarsamhet at jag förundrade mig däröfwer. En war slug, min Man, sade hon, knotar altid på mina Brunns-Resor, efter det kostar så mycket; men jag skal en annan Sommar intet säya ett Ord därom, utan lådas wara siuk och sända efter en Doctor som wäl skal säya honom annat om han intet låter mig resa. Hwar Wecka har jag läst dina Arck hos en Man som feck dem altid ifrån Stockholm, de hafwa nog behagat mig. När {folket} [Folcket] gissat på Authorerne har det krupit smått uti mig, men det har jag märckt at ännu ingen råkat rätt på oss, laga så min k. Argus at det hädanefter hålles dölgt hwad Wij äro för Personer, ty så länge wi äro obekante lära de fläste dömma opartiskt om wårt Arbete. Far wäl min k. Argus.
Hiernbrott.

#THEN SWENSKA
A R G U S
N:o XXXIV.
Hwad är Tadel? Det är, {at förringa} [en odygd som förringarA] en annans höghet med sin egen ringhets uphöjande. Philavtien, eller {egenkärleken} [egen kiärleken] det {menniskliga} [mennisklige] Släcktets Härskarinna, plägar, ibland alla sina tusendtals Nöijen, äfwen förlusta sig med Skiutande: De {dödelige} [dödlige] äro hennes Bössor, med hwilka hon skiuter oräkneliga Tadelskott, som smattra från den ena på den andra. Skott som ofta äro wärre, än de, som röija så många af wåra Läkares och Fältskiärers okunnigheter; ty sådane förderfwa allenast Hälsa och Lemmar, när de förra förstöra ett gott Namn och Sinnes-Roo. Hon brukar dertil tre slags Krut: Först Egennyttiga Afsikter, som behöfwa andras förklening, så framt de skola ha framgång och anses för billige. Sedan Hat, Afwund, Agg, och en wiss Swartsiuka, som omöijeligen kan lida, at en annans oskyldigaste och lofligaste Gerningar bli oklandrade. Tredie Krutet är en löijlig heders lystna, at ogiörligen kunna gifwa sit omdöme om någon ting, utan til at wisa sitt treffeliga Förstånd med dess swär
#tande. Händer det, som ock mäst skier, at man derigenom

#253 [allenast] wisar sin dristiga Dumhet, så är hederslystnan så mycket löiligare.
En dag i Wekan företog jag mig, at resa omkring och höra på alla desse Philavthiens Tadelskott, men jag tilstår at mina Öron af susandet blefwo tämmeligen Druckne: Först kom jag i et Rum, der Curial-wahnan hade sammanblåst en myckenhet Statister, eller åtminstone Folk, som mente sig wara sådane: Wid min hälsning reste man sig med möda ur sätet, at med ett twunget bugande wisa mig en diupsinnig mine, wrångt anlete och de försiktigaste Ögon i Werlden. Man satte sig åter nid och såg på hwarannan, efter Statistiskt wijs, mycket wahrsamt och främmande, utan til at tala, så framt icke med utcirklade Ord och widsträckte Berättelser: Man undflydde {wiktige} [wiktiga] ämnen, på det man icke måtte nödgas gynna hwarsannars Öron och derutinnan yttra sina kloka Tanckar. Då tilstår jag at en lustig Snushane eller Samqwäms-skramla hade för et skratt-lystet Sinne intet warit betalt med några Ducater; Men jag war lika nögd, och i sanning glad, at intet få höra tadelskott ur desse Politiska Böss-Pipor. Dock, min glädie wahrade intet länge: Laget uprördes af en glättig Fruentimmers visite och mina Pedantiska Ministrer antogo blidare upsyner, som dessutan blefwo tamde af några Glas Wijn. Då kom ett löst ord fram ibland oss, at den eller den Herren antingen ärnade flytta på Landet, eller bruka en Cour eller köpa en gård; Jag kan nu intet minnas {hwilketdera>

#254 <hwilket dera] det war, men af liten effterfölgd war det. Strax öpnade man ögonen och skiärskådade målet, hwartil äfwen Fruentimret lade sina domar. En slug Karl berömde det och wid samma Tilfälle alla den Herrens giöromål; Men en annan drog på Munnen, lutade sig öfwer twå andra och hwiskade en hop tadel öfwer den oskyldiga Mannen, som hördes öfwer halfwa Laget och upäggade tungorne: Sedan detta steget war giordt, wräktes Stats-klokheten ut i Förmaket: Du skall tro, min Läsare, at jag då fick höra huru icke allenast den ena Herrens ryckte, utan ock 5 eller 6 andras blefwo tilpyntade. Alla orden stelltes fuller på Skrufwar, så at de kunde lindrigt uttydas, men Quintessencen deraf war fölliande: Den ena, sade man, hade fått betalning för sina egennyttige mått, och woro, innan man tänkte, förlorad. Den andra hade swärtat sin medtäflare wid Håfwet och uphögt sin nedrighet med en bättres förtryck. Den tredie {war en ömkelig Excellence} [tycktes fuller arbeta på det allmänna bästa, men han hade likwäl något annat därunderA]. Den fierde giorde en oanständig Figure. Den femte hade en dum Hiärna och intet begrep i affairerne. Den siette war icke til troendes på en Halföre. Den siunde war ofta fahl för en liten Summa &c. &c. [( Sådane slags >Menniskor} [Menniskior< gifwas fuller Gud bättre, men nu war det Tadelsiukan som talte.) A] Jag hade sent sagt, om jag skulle säija alt.
Härefter kom jag i et Sällskap af handels-Ansikten, uti

#255 hwilka Krämare-Njt och utländske Förlager woro målade: Här war det förnämsta tidzfördrifwet, at begrina de inrikes tilwärkningar och bewisa wåra Manufacturers dårskaper med stormande skiäl, i anseendet förnuftige, i Wärket dumme: Efter deras sägn woro de blott bedrägerier och kunde aldrig giöra reda för Rikzens Ständer: Få se, sade en wiss Lag-Bunden Lurendräijare, om icke til ex: Alingsåhs giör snart banqueroute, besynnerligen sedan man för en tid sen welat narra Folket til sig med en Publication om bättre köp. Jag war härwid opartisk, som sielfwa bordet; men blef dock deraf intet mindre än öfwertygad, at wårt lands egne Manufacturer äro onödige.
Sedan brackte Ödet mig bland en hop Fruentimmer, Petits-maitres och hurtigt omgänges-Folck: O Himmel! Här fann jag, at Tadel är kärna, Lif, Wett och Anda af {mästadelen} [mästa delen] wåra Samqwäm: Ach, sade Herr Älskenhielm, jag tilstår, at jag under Predikan i går så när hade swimlat: Coquetter träffar man altid, de äro intet långwäga, man behöfwer intet widare söka än i Grann-Gården; Men denna war af en rätt triumpherande Skiönhet: Anseendet är ärbart, wäxten Majestätelig, Ögonen qwicka, men oskyldiga, Hyen läcker och hwar endaste rörelse förutan flättia mäktig at döda en Karl. Jag wet grant hwem han menar, sade Fru Sällskapslik, som wände Näsan öfwer högra Axlen och talade til några

#256 af sina sqwalleraktiga Grannar, med hwilka hon särskillt satt i en {halfmåne} [half Måne], kring ett Caffe-Bord, i förwäntan af Spel-Bordet.) Det är---. Wår Herre har ingen skuld: Den Styggan är wacker nog ibland; Men jag känner Modren, och wet wäl hwad upfostran hon gifwit Dottren: Hon lärer wäl brå på Släkten, ingen Nöd. Brå på hwem hon wil, sade Fröken Jalouse, så wet jag, at hon intet war mera försynt, än de andra, at dansa på en Bal hos--- til kl. 3. om morgonen, fast wi andra reste kl. 1. Och det war, oss emellan, misstänkt nog, at Monsieur Liebentrots med några andra, hwars Namn jag intet fick weta, fölgde henne til Wagnen. Ja hiertans, sade Fru Kärlekswett, månne wi intet nog ha hört talas om hennes Mors Smink-Flaskor? Hwem wil swärja på, at de intet ha del i denna läckra Hyen? Derpå högg man friskt på denna unga Kroppen: Den ena tog Halsen och Bröstet, den andra Händerne, den tredie Lifwet, den fierde Hufwudet och hela Förståndet, den {fämte} [femte] Kläderne in til Lintyget, så at Herr Älskenhielm fick ingen betta qwar af sin Skiönhet. Derefter begynte Fru Simper at berömma ett Fruentimmer som sielfwa Godheten, emedan ingen mer än hon wiste, at Fröken Jalouse war förlofwad med den sammas Son, och at sådant förmodeligen skulle låta wäl i denna Frökens Öron; Men en gammal Fru Katta tog Ordet ur hennes Munn, och sade med en spotsk Mine: Lät bara min Sissa Cammar-Piga komma fram, som har tient henne i 9 åhr, hon skal wäl weta at omtala denna Godheten; Men, sade Fru

#257 Simper, Pigan berömmer henne ju, och gråter hwar gång hon talar om henne? Ja, ja, sade Fru Katta, jag har wäl hört flera tala om henne, än den snan: Derpå rådnade Fröken Jalouse, men af Fru Simpers blinkande märkte Fru Katta oråd och skiämdes, uphöijandes sedan den tadlade Fruns Hushållswett til Himlarna, i ersättning för Godheten, som hon henne beröfwat. (Härwid betraktade jag, at de dödeliga Bössorna, med hwilka Philavthien skiuter Tadelskott altid ha {dubla} [dubbla] Pipor: Ur den ena skiutes tadel, ur den andra smickran, och begge äro färdige, at på en gång gie Fyr. Aldrig skal du annat finna, min Läsare, än at ju den, som hälst smickrar dig, är redebognast at tadla dig.) Sedan kom jag, några steg derifrån, i ring med de förnufftige Manfolken, som under oräkneliga Tobaks-Priser läto höra sitt Förstånd i Raisonnements: Man föll på det ämnet, at jämföra Herr Udde Winstorps och Herr Louis Gyllenpyramids Förtienster: Partierne woro skilljaktige: Några sade at Winstorp hade ingen möda hafft, at komma til en så anseenlig Beställning, emedan både Fader, Farfader och Farfars-Fader i Riket warit mäktige: Gud wet hwad frägd han inlagt: Det är ingen Konst at giöra lycka, när man får Charger i Waggan: Wid det eller det tilfället stod han med slätt beröm: Man lär wäl weta hwem, som är hans Orakel, utom hwilken han är dum, som en Stock. Dessutan har han ju fått så rikt giffte och giordt omyndige Barn orätt? etc. Det andra Partiet förifrat frågade dem, om

#258 de intet skiämdes? Är det ur Manna-minne, sade en af dem, at Gyllenpyramid hette Munser Dieknander, och intet fick sitta til bordz med mig eller en annan ärlig Karl? Hans Far-Bror war min Fahrs Fogde, och Länsmannen, hans Herr Far (då log man,) fick en hop Pängar genom Häste-Handel. Detta Släkt-Registret lades til grund, hwarpå man utmålade denna Mannen, som en Trappslinkare, en genomdrifwen Skalk, en Man af ringa wärde etc. Man giorde derpå många mina bekantas målningar med tadlande Penslar, de måtte nu wara af hög eller nedrig Släckt, så ömkelige, at mitt Ansikte blef hel catoniskt och man log oförmärkt åt min twära Upsyn, til dess både Herr Udde Winstorp och Herr Louis Gyllenpyramid, som äro goda Wänner, sielfwa kommo in: Strax flögo hwarderas Tadlare dem om halsen, och bödo dem med hundrade Wänskaps betygelser wara wälkomne: Ack! sade man, nu på stunden talade wi om dig, jag är hiertans glad, at få see dina Ögon etc. (Tadel och Smickran, de kära Syskonen, ymsa så jämt med hwarannan om.) Då harmades jag och sade rent ut til dem begge: Om I haden hört huru desse Herrarne en stund ha skamfläckat Ehr, så skullen I säkert misstro deras söta Trutar. Derpå gick jag ut och lämnade Sällskapet i en skamlig förwirring.
At berätta dig, min Läsare, hwad Tadel, jag den Dagen hörde af Betienter och Tienstefolck om deras Herrskaper, Husfäder och Matmödrar, det blefwo alt för widlyfftigt.
Löiligt war at jag i en Wrå hörde 10 eller 12 Flugor fälla kräsna omdömen om några Herrars Bord här i Staden,

#259 dem de {iämförde} [jämnförde], tadlade och utskiämde: Det är Skam, sade de, at så rika Män äta så eländigt och inbilla sig narra smaken på folk af smak, liksom wi intet hade sedt Bord, utan deras. Imedlertid drucko desse wingade {Talrik-slickarne} [Talrik-slikkarne] Watn, och höllo til godo i en tom Bytta, som hade hyst något härskt Smör: De flögo omkring, ägde ingen ting af sig sielfwa och åto den ena stunden Kongeligt, den andra tiggaraktigt.
Sedermera kom jag i lag med en hop Folk, som skräckeligen missbrukade den Christna Friheten: för desse war knapt någon Gudfruchtig Menniskia, Präst eller Lekman, som icke fick heta Pietist, och ingen giorde någon from och Gudelig gerning, som de icke kallade en Skrymtare. Deremot war jag ock ihop med Phantaster och Skienhelige, som aldrig talade om goda Orthodoxer, utan med förakt, fast de hwart {ögnebleck} [ögnablek] syntes fördöma Tadel; Men i det at de derunder wanryktade dem, war deras Tadel så mycket wärre och krafftigare. Änteligen, i alla de Sällskap, som jag war, kom knapt något wackert Werk, någon Handel, något Bergsbruk, något Hushållssätt, ja näpligen någon frånwarande berömwärd menniskias Namn på banen, som icke fick sitt Njd-märke. Hwarföre? jo, wårt Land är ymnigt på Tokar; Nu menar altid den största Token sig wara den {allraklokaste} [allerklokaste] och särdeles wijs, när han mästrar det han intet förstår, derföre blir ingen ting fri från Tadel-Fläckar. Wid detta tilfället måste jag berätta

#260 en händelse, som intet litet uplyser denna Saken: En ärelysten Man af min bekantskap wille intet efter gemena bruket låta afskildra sig på en Tafla, utan äga sin Bild i en MarmorStod. (Den egna Kärleken wil gerna see liknelser af sig sielf) Dertil fick han en konstig {Bildthuggare} [Bildhuggare]: När Wärket war något när färdigt, frågade han sina Wänner, som woro förfarne Män, förnufftigt Folk, dråpeliga kännare af goda stycken etc. om det war likt. h, sade man, utan til at smickra Ehr, I ären wacker, men här stån I som en 80 åhra-Gubbe: Tänk hwad infallne Kindben, hålige Ögon etc. {Bildthuggaren} [Bildhuggaren] ändrade detta och giorde än likare: Några Dagar dereffter begärade Mannen åter deras omdömen: Nu, sade de, är det än wärre, se hwilken Näsa, Pannan wanställer hela Ansiktet och sannerligen, det är til at bortskiämma Marmoren. Bildthuggaren blef rätt sticken och sade, sen de woro borta, käre Herre, Edra Wänner förstå sig likså mycket på Bilder, som Koen på Muskot. Kom och ställ Ehr sielf i Morgon uti Stodens ställe, på samma fot, i samma skick och i samma färg: Emot Afftonen och ett stycke ifrån skall det intet kunna skiönias. Wäl an, han giorde så: De förnufftige Domarne församlades åter; men när de fingo see Bilden, slogo de up ett {förakteligt} [förakteligit] löije: Mästare, sade de, I giören utan twifwel en annan, det är intet Han. Intet Han? Frågade Stoden, jo {wisst} [wist] är det jag. Då måste denna kloka Flocken blygas och wara lef
#wande Bilder af wår tidz Tadlare.
Wid detta Arket, min Läsare, lärer du och jag kanskie

#261 få höra den rösten: Argus fördömer tadel; Men hwem är wärre tadlare än han? Friskt, min Häklare, du skall få säija om mig hwad du will, ty om det är sant, så skall du ha tack, och om det är osant, så ler jag åt dig. För öfrigit beswarar jag denna Critiquen sålunda: Dårskaper och odygder kunna intet tadlas, wanrycktas eller swärtas, ty de äro tokuge och stygga i sig sielfwa, hwaremot {Tadel} [Tadlet] är ohemula beskyllningar Lögner och wanrykten, som man gifwer rena och oskyldiga ting. Den käcka Prästen, som säger så tappert Sanningen åt Håfwet och hela Staden, skulle med samma skiäl wara en Tadlare, ty han bestrider laster så wäl som jag. Men, säger du, Prästen angriper Synden i allmänhet och pekar intet på {wisst} [wist] folk, som du. Kära Wederpart, när Namngaf jag dig? Jag tilstår, at jag understundom företager mig wissa afmålningar, at wisst folk må deruti see sina Ansikten, men månne Prästen intet giör det samma? Utan twifwel, af wissa Menniskior har han lärt känna wissa Laster, hwilka han afmålar, elliest togo man mindre åt sig hans Lärdomar. Tror du wäl, at liknelser af lefwande Personer tagas i wädret och ritas i Wattnet? Jag woro en ömkelig Moralist, om jag skrefwo så, at ingen kände igen sig uti mina Afbilder.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXXV.
Märk, min Läsare, hwilken {löylig skiljaktighet} [löjelig skiljagtighet] war i går emellan mitt Omdöme, mitt Minne och min Inbillning: Omdömet gick en stund ensamt bland sina Philosophiska Nöijen, och undrade hwar Systrarne kunde wara så owanligen länge borta, knotandes på sitt wis öfwer sådant löpande, til dess de änteligen begge infunno sig: Hwar ha'n I warit, frågade Omdömet. Huru kan wårt nästa Ark bli färdigt på detta sättet? Tiden är inne. Schneider har fåfängt warit här twå {eller tryC} [treC? ] gånger [uppå denna DistrictC? ], och jag frucktar at han nu tar på sig sin swarta Wäst, at sörja Argi död. Hwad skulle Staden och hela Landet säija, om Ehr Wårdzlöshet hindrade Arketz utgång en {weka} [Wecka] öfwer? Banna oss intet, swarade Minnet, wi ha giordt gagn nog: Jag har genomlupit hela Romerska och Spanska Inquisitionerne och Syster Inbillning har giordt Plan til en långt nyttigare Ransakning här i Swerige: Intet efter Kättare i Religionen eller at bruka en bestaktig Grymhet som Papisterne, utan efter Kättare i de allmänna Tiensterne, och at låta hwar och en kunna skönja och fritt lee åt dem, som dertil äro oskickelige: Hon säjer, til Exempel,

#263 at alla sådane Kättare skulle rakas öfwer hela Hufwudet, utan Peruque bära röda Calotter, hafwa fotsida Mantlar af grått {wästgötetyg} [Wallmar], gå barfota at giöra ånger, läsa sin skyldighet tre gånger om dagen, skrefwen med {guldstafwar} [Guld-Stafwer], och arbeta med lagligt underhåll på Slotts-Byggnaden etc. til dess deras Sinnen och upförande aldeles blifwit ändrade och förbättrade. Nu kommer det Ehr til, at gifwa oss en klar Räkning på alla dem, som under denna Räfsten böra wara förfallne. Omdömet kunde intet annat än lee åt detta Förslaget, besynnerligen som Inbillningen redan framgaf en Ritning på en sådan kättersk Figure. Men, sade det, om jag gifwer Ehr en sådan Förtekning, så gillar jag icke derföre Ehrt förslag, ty de felaktige Ämbetzmän, som Rikzens Lag utmärker, hafwa utom Ehr sina rena Straff allenast Rätten får sin gång, och de öfriga, som blott höra under Sedolärans Näpst, kunna intet så lagbindas. Sannerligen, om Argus fingo låta raka, utkläda, döma til nger-böter och således förbättra alla dem, som straffas i hans Ark, han behöfde då intet med Krus och Omswep säija Sanningen, eller gå omkring den älskade Lasten, då han henne bestrider, som Katten kring en het Gröt. Dock jag wil förnöija Ehr begäran och lämna sedan Wärkställigheten af hela Förslaget i Ehr egen Makt, som ey lärer långt sträcka sig:
Förtekning på Kättare i de allmänna Tienster: 1. Hwar och en, Lekman eller Präst, som söker tienst och
Siälawård i det {afseende} [afseendet], at skaffa sig heder, Rikedomar
och enskylt Fördel.

#264 2. Hwar och en Lekman eller Präst, som blott anseer Cronans Tienst och Siälawården för sin Födo-Krok. 3. Hwar och en Ämbetzman, som liter på de nedrigares
Skickelighet, och gifwer sig hwarken tid eller roo, at
blifwa grundeligen underrättad om sina förefallande Skyl
#digheters afgiörande. 4. Hwar och en nedrigare Ämbetzman och Betient, som
nyttiar sin Förmans Wårdzlöshet, skiuler sig under hans
Höghet, och låter alt ankomma på hans Answar, fast
han i tid kan befrämja tilbörligheten och afwärja Felet. 5. Hwar och en Ämbetzman, som af en skamlig {rädhåga} [Räddhåga],
skiuter ifrån sig den eller den sysslans Swårighet på en
annan, twättandes sina Händer i Wattn, när derföre skal
giöras reda. 6. Hwar och en twär, betsk, trumpen och Öfwerilningar
underkastad, som obeqwämar alla sökande, och modfäller
alla Höfliga, med hwilka han har at giöra. 7. Hwar och en högfärdig och Rang-siuk, som wid alla til
#fällen är öm om säte och Caracter, föraktandes ringa
Folck och ropandes sig altid wara i Konungens ställe. 8. Hwar och en Wispaktig och otålig, som ey orkar giöra
sig möda at utgrunda en sak eller fatta en sökandes
Mening. 9. Hwar och en Slarf, som wräker Arbetet ifrån sig half
#giordt. 10. Hwar och en Hårklyfware, som giör nya twifwelsmål, nya
twister och nya Genkast wid hwar enda Mening,

#265
utdragandes tiden med Klangen af sin Dumhet den han
håller för fijnhet. 11. Hwart ock ett grälaktigt och orent Hufwud, som utreder
Saker, liksom Markattan Silkes-Dockor. 12. Hwar och en Stympare, som hwarken har Studier eller
naturligit Wett {och> attA? } [atA? ] bekläda sin Tienst. 13. Hwar och en Lat och senfärdig, som i sin Beställning
går Skyllpadd-Fiät, uplastar ogiordt arbete för många
åhr tilbakars, och twärstämmer Sakernas lopp i en Af
#grund af oredor. 14. Hwar och en Prålsiuk och Frossare, som snart bortslösar
Lönen, och sedan i uselhet bewakar Tiensten liksom
Råttan en Skinka. 15. Hwar och en Rus-kär, hwars Wett och wältalighet mäst
upstiger från Magan i Hiärnan, besynnerligen efter Mål
#tiderne, så wäl som ock, hwar och en Fylle-Hund. 16. Hwar och en ömkelig Clärk och Lekman, som är sin
Hustru undergifwen; genom henne tager Mutor; genom
henne bortslösar sin Ägendom; genom henne är Rang-
#Siuk, och genom henne är en Käring i sin Tienst. 17. Hwar och en Träl af Wänskap och Frändskap. 18. Hwar och en sqwallra, som omöijeligen kan hålla lönt
hwad lönt bör wara. 19. Hwar och en dum och högdragen Påckare, som i sitt
Hiältemod trotzar emot Öfwerhet, wanwyrdar Förmän
och skryter för underhafwande. 20. Hwar och en Intrigueur, Ränck-Spelare och smickrande

#266
Räf, som äter med alla, håller med ingen, kryper för de
Mäktiga, smilar för sina likar, och narrar de ringa. 21. Hwar och en Mes, som af flathet är mäktig at öfwer
#skyla de grofwaste Fel, och af en straffbar miskundsamhet
freda sielfwa Odygden under Samwetz-Lagens beskydd. 22. Hwar och en Samwetzlös, som under Glantz af Lagens
skarphet och högsta Rätten, giör otaliga Grymheter och
förorsakar himmelskriande Suckar. 23. Hwar och en Wäderhane, som håller nu ett Partie, nu
ett annat, intet wetandes jämna owälduga Wägen. 24. Hwar och en snål, sniken och girug, som anser den rikas
skiäl mer än den Fattigas, som intet tänker, talar eller
giör det ringaste utan för winning skull, som bringar sin
Lön och Rättigheter så högt, som nånsin kan tillåtas,
och som altid kan köpas och bestickas.
Desse Kätterier, sade Minnet, äro ganska få, och wår Religion har snart 700; Men, sade Omdömet, jag wil wädias, at {dessa} [desse] twå tolfter inbegripa mer Folk, än alla de andra. Tänk, Inbillning, om ditt inbillade Förslag wärkställtes, hwilken oräknelig skara Gråmunkar du fingo see. Alt rödt Kläde upöddes til Mössor, och alt {westgöt-tyg} [Wallmar] til Mantlar; Mångfaldiga Tienster blefwo lediga, och Slottet blefwo på kort tid färdigt fast desse Legioners underhåll kostade Cronan alt förmycket etc. Jag är kär i denna Planen, swarade Inbillningen; men nu fattas mig ett slags Kättare til Profosser, Spö-Gubbar, Pipare och Trumslagare för de andra, som böra ha skräckeliga Hufwud-bonader och i öfrigit samma aga och wilkor. Hwilka skola de wara? Jo, sade Omdömet, den som af en

#267 ingrodd Sielfklokhet aldrig kan trifwas, utan at tadla alla de öfriga Rikzens Ämbetzmäns oskyldigaste Sysslor, förtienar at bli sina straffbare nger-Bröders Spö-Gubbe etc. Hör på dess Kännetekn: Hans Enwishet påckar utan Rim och skiäl {mot} [emot] Lag, Öfwerhet och alt det, som icke wid första begrepet hafft den Lyckan, at behaga hans ostädade Hiärna, hwaremot mången Dårskap kan få den Nåden at wara til lags. Hans dumdristiga Högmod mästrar alt det han intet sielf til wäga brakt. Har saken allenast intet från honom kommit eller öfwerträffar hans begrep, så kan man swärja på förut, at han den samma fördömer, lastar och begabbar. Sielfklokheten är hans Qwickhet: Mister han Tankan om sig sielf, sitt Lius, sitt wärde, sitt egit, så blir han tankelös, som en gammal Almanak. Han talar genom Gåtor och Ordspråk, på det hans Dumhet må wara ett Orakel. Altid skriker han på de gamla Tider, och drager wåra oskyldiga Fäder wid Håret ur sina Griffter, at wara wåra efterdömen i de mål, som de aldrig förstådt sig på, berömmandes dem, stackars Folk, mot deras wilja. Altid spår han allmän Undergång, ty, efter hans Ord, är här aldrig annat, än allmänt Raseri. [( Jag talar intet om dem som af ren Njt för det allmänna bästa beklaga allmän förwirring, ondska och blindhet.) A] Korteligen, hans swärmande förtager dem wälsinnadom Mod och Lust i sina Ämbeten. Sij, här har du ett sådant Creatur. Fullfölg nu ditt Förslag, så länge du gitter.
Jag finner, min Läsare, at Egennyttan är det wärsta Kättar-Gifftet i de allmänna Tienster, och det swåraste at

#268 utränsa: Hon är från de Dödeliga så oskilgacktig, at man nödgas lägga henne til grund i wahlet af de Tienstgiörande, och med skiäl hålla före, at man säkrare anförtror ett frucktbart Ämbete åt en wälmående, som af sig sielf har Rang och Egendom, än åt en fattig, som gerna will skaffa sig stegar at klifwa up til ährans Altan. Elliest, min Läsare, wet jag intet andra Förtienster än Gudzfrucktan, Dygd och Skickelighet, som böra befordra en Menniskia til Rikzens tienst. Jag wil icke heller wara obillig emot ypperlig härkomst: När twenne tillika söka en Beställning, som begge äro lika i Gudzfrucktan, lika i Dygd, lika i Skickelighet, och så lika i Förtienster, at den ena deruti icke äger ett Solgrann mindre än den andra, men olika i födzel, så bör altid den föredragas, som är af äldre och hederligare Stämma, emedan densamma är i Riket mera bekant och högre älskad, och är det [förA? ] de redeliga Swearne en dubbel fägnad, at see den gamla frägden på dubbelt sätt ibland sig ännu lefwa; Men äger den Nybördiga aldrig så litet förträde i det öfriga ofwannämnde wärdet, så tyckes mig at Ahnorna böra stå tilbakars, [elliest lider Dygd och Förtienst orätt hwilket giör dess älskare fåå til wårt Lands alt för stora >skada> skadeA].
Sluteligen wil jag fråga, huru den är sinnad, som långt ifrån at wara kättare i Rikzens tienst, förtienar {odödeligt} [odödligt] Beröm, Stoder och Minnings-Märken? Jo Han tiänar det allmänna för des bästa skull, och intet i anseende på sina enskylte fördelar. Han är en ädelsint Slaf af sin Syssla. Han förtäres af sitt berömliga tienande, som ett Lius af sin Tienstaktiga 269 låga. Han går icke ett steg från lag, Samwete och Förnufft, men jämna stråten, utan illslughet, Ränkor och fina Grep. Hans bästa Inkomst är, at giöra sin Nästa godt; Han lägger sig ingen Affton med nöije, om han icke den Dagen hafft en sådan winning, och en rättwis sak är alt nog, at låcka honom til någons Hielp och tienst. Således är han det allmännas Lycka, Änkans beskydd, den Omyndigas Förswar, den Wärnlösas bistånd, den enfaldigas Rådgifware etc. men med alt detta Lagens hägnare, ty fast han honom blindt lyder, så finner han dock tusende tilfällen at wisa ädelmodiga och öma Gierningar. Han är wänlig, ödmiuk, tålig, måttelig. Han uttrottas sällan och upskiuter icke til i morgon, det som kan skie i dag. Han begriper och wärkställer sin Plickt med Wett, Mogenhet, Hast och Efftertryck. Han är Oweldug: Han wet i sin tienst ingen annan Inkomst än sin Sold: Han anser wiktiga Tacksäijelser, erkäntzlor, Heders-Skiänker och dylika Färgor, hwarmed Mutor pläga sminkas, för Orätta; Mer nögd med en måttelig Lycka wunnen med Heder, än stort Godz, hopkrafsat med skam. Om alla Ämbetzmän hade sådane Sinnen, så skulle man intet i alla tider see odugeligit Folck, i sina Tienster samla anseenlige Skatter ock Titlar.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXXVI.
Herr Argus.
Mitt ährende är at underställa Min Herres omdöme, om han icke torde finna nödigt låta ämnet af ett dess Ark blifwa en beskrifning på en ährlig Man. Denna korta, men mycket innebärande Caracteren nötes mycket ibland oss: Ingen är, som sig sielf densamma icke wil tilägna; Men få finnas så billiga, at the unnan androm. Jag tror sådant komma theraf, at the fläste föga weta hwad thet will säija at wara en ährlig Man; ty man hörer som oftast, at då den ena intet altid hittar på at spela den Dans, som kommer öfwerens med den Tarantula, hwaraf den andra är stungen, förlorar han lätteligen i dennas tycke detta omdömet, och om den andra antingen af fruktan för Personen eller för enskylte Afsikter skull just icke offenteligen häftar på honom ett widrigt tilmäle, drager han dock i twifwelsmål, om den kan wara en ährlig Man, som icke will hwad han will och tycker hwad honom tyckes, &c. Förbl. etc.
Dat. Klarbäcken wid Norkiöping,
1733. Cancer.
Gerna Herr Cancer, jag will efterkomma Ehr begäran: Jag påminner mig härwid, at då en Romersk Qua"stor fordom

#271 kom i en liten Stad i Italien, at pålägga eller upbära skatt af Borgerskapet, och han befalte en Betiänt efter Wanligheten hopkalla alla ährlige Män, som derwid borde wara tilstädes, gick denna halfwa Philosophen ut til de gamla Grifterne och ropade: Stigen up, I ährlige Män, den Romerska Qua"stor wäntar Ehr. När han åtspordes hwi han det giorde, sade han: De ährlige äro alla döde. Jag lärer nu intet behöfwa gå alla lefwandes förbi, om jag will råka ährliga Män, ty om de böra finnas i något Land i Europa, så böra de finnas i Swerige, der Ährligheten i alla tider bodt i ett Folck, som aldrig swikit sina Grannar. Ha wåra fäder warit plumpe, så ha de doch warit trofaste, Samwetz-Granne och öppenhiertade. Sådane ha wi ännu; Men kan du tro, Min Läsare, at de likwäl äro sällsynte. Nog finnas de til Namnet, ja, Skrymtan, Dumheten och Egennyttan ware tack, til Klangen är här så mycket ährligt Folk, at jag trotzar Wärmeland at ha så många Masteträn, {alle} [alla] wåra Järnhamrar at ha så många egna Kohlstigar, och alla wåra Bruks-Patroner, at ha så många Ducater i egna förlager; Men, Min Läsare, jag är intet nögd med blotta Namnet, jag frågar effter sielfwa wärcket: Jag will ha förnuftige Sinnen, som weta at skillja obillighet från billighet, som wettandes och willjandes icke förmå gå ett Hårsmån från samma billighet, fast än deras timmeliga Wälfärd skulle stå i fahra, som högre skatta det allmänna, än ett enskylt bästa, och som ingen högre lycka eller winning åstunda, än ett godt Samwete. Det är förmycket, säger mången, hwar fins ett

#272 sådant helgon? Jo men, det är intet omöijeligit; Men detta utgifwer jag allenast som ett prof, hwarpå en mer eller mindre Ährlig Man kan försökas. Märk deremot huru galna tekn man har ibland, til at känna en ährlig Man:
En Fru här i Staden af mina Bekanta har lärt ett förtreffeligt Råd för Barnlöshet, ja hon skal kunna gifwa Manfolken obedrägeliga {kunskaper} [Kundskaper] af hwad Kön deras Barn skola blifwa; Men hwar och en måste skicka henne sina wänners och bekantas wittnesbörd, at han är en ährlig Man, jämte orsakerne hwarföre han så är, elljest blir han deraf icke delaktig. Hon är stackar icke sielf mäktig, at skiärskåda deras wärden, derföre bad hon mig för några Dagar sen hielpa sig och genomläsa Attesterne. Jag wil gifwa dig del af några sådane Min Läsare, och låta dig äfwen deröfwer wara Domare.
Underskrefne betyga ödmiukeligen, at Herr Styrbiörn Starke är en Ährlig Man, ty som han är högt gällande, så har han utlagt sig för oss i wår angelägenhet och hulpit oss emot wåra mäktiga wederparter etc.
P. Recompens. N. Suplicius.
Jag betygar af Siäl och Sinne, at Herr Longimanus är en Ährlig Man, ty jag hade näpligen haft min fullmakt, om intet han hade warit. Dessutan har han hulpit min Bror i sin Process, &c,
T. Slink.

#273
Efterskrefne försäkra på Ähra och Tro, at Herr L. Glam är en Ährlig Man, ty han är en Oförliklig Wärd och fägnar oss altid wäl i sit Hus etc.
A. Buuk. N. Winstrupe.
Jag attesterar wid alt det som Heligt är, at Herr N. Illpadig är en Ährlig Man, ty jag will see den, som giör någon större Tienst, än han giort mig, ja med sådant Wågspel, at om det blifwit Uppenbart, hade både han och jag warit förlorade etc.
S. Sijk.
Wi betyga tiensteligen at Herr Frans Pung är en ärlig Man, ty han har bistått oss med wackra penninge-lån, och fast han tager sin säkerhet, som ingen må undra, så få wi dock hos honom så stort Capital wi åstunda etc.
Slösfeldt. D. Kyrkrotta.
Underteknade {swäria} [sweria] at, N. N. är en ärlig Man, ty så ofta hans Fartyg kommer hem, skiänker han oss några ankar Win, eller något smått åt wåra Hustrur, och wid alla tilfällen är han Hedersam etc.
C. Patronius. A. Reverander.
Wi försäkra af alt hierta, at Herr Lord Themse, är en ährlig Man, ty han sätter sig altid emot de nyheter och pålagor, som upfinnas at ruinera wår winning och Handel, hwilka wåra ährliga Förfäder aldrig brydt sig om etc.
J. Interessenhielm. P. Banqueroute.
Wi erkänna som ärlige Karlar Herr {Holjer} [Holger] Dansk för en Ärlig Man, ty han är färdig i wåra Sälskap til hwad wi

#274 willia, han kan Dricka för 2, han kan {slås} [slåss] för 3, och han är en Heder för en bordända etc.
O. Munter. B. Tummel. H. Ruus.
Jag betygar sannfärdeligen at Herr Sigge Pamp är en ärlig Man och Herre, ty han låter tala med sig, som et Barn, han föraktar intet smått Folk, han föllier min Hustru ur Kyrkan och håller til goda med oss till liusan dager etc.
L. Mees.
NB. Detta ährliga Wittnet måste wara en sådan, som Fransosen kallar en Bon-homme.
Wij attestera at Herr Drumedarius är en ährlig Man: Ty aldrig säger han Folk emot, han menar det wi mena, han säger det wi säija, och är nögd ehwad man giör, ware sig allmänt eller enskylt etc. (NB. En sådan plär man kalla en god ährlig Karl.)
P. Hiernlös. Mezzetin. Pierrot.
Bland 100 sådane Bewijs war icke mer än ett, min Läsare, som är billigt, och påminner både dig och mig en ährlig Mans Kännetekn. Det lyder så:
Underteknad wittnar, at N. N. är en ährlig Man, ty Öfwerhet, Lag och Rikzens bästa äro i hans Sinne heligare än hans ensidiga Fördelar, antingen han är i Cronans tienst eller ey. Han säger altid rent ut sin upriktiga Mening med Förstånd, utan anseende til Person eller Wilkor. Han älskar det som är älskeligit och hatar det som är hateligit. Hans Ähra är, at wara sin nästa huld, at hielpa de oskyldige, at äggia straffet för Skiälmar, at belöna de redelige, at bistå den Fat
#tige och at giöra alla godt som det förtiena, fast än den ena

#275 Handen intet wet hwad den andra giör. Han föraktar med sitt rena Samwete alla Widrigheter. Han går som Månan lika friskt sin gilla Gång fast Hundar gläfsa, hans Sinne förandras icke af Lycka eller Olycka, han fäster sig icke wid Egendom, han drages icke afsides af Winst, och är ingen ting mindre än Egennyttig etc. Jag wittnar om honom wid ett ringa tilfälle, det jag altid kan wid ett högre etc.
Publicola.
Sij detta omdömet är ädelt. Jag älskar, at see en stor siäl och kallar gerna dess Ägare en ährlig Man, fast han aldrig giorde mig det ringaste godt. Hertig Otto af Saxen blef utwald af Tyska Prinssarne i Keysar Ludvic den fierdes stelle; men då han såg sig oförmögen, at hägna Riket mot Ungrarne, öfwertalade han dem, at antaga {Keysar} [Keyser] Conrad I. som dertil war mäktig och dock ingalunda af hans wänner, skattandes det almänna mer än sin enskylta heder. Sådane äro odödelige i mitt minne, fast än i mindre Mål och af mindre stånd. (Du undrar wäl, min Läsare, hwarföre jag icke så wäl tog Exempel af wåra äldre och nyare {Swenske} [Swenska]: Månne wårt Land därpå intet är så rikt som Tyskland? Jo, lätteligen, snart kunde jag fylla ett par Ark med dylika; Men westu, jag will intet gerna gifwa anledning til Afwund och Dårskap: Den ena skulle intet unna den andra, at ha en ährlig Man bland sina förfäder, liksom åter en annan torde högfärdas öfwer ett dylikt bloss i sitt {ättartahl} [ätt-tahl]. Kanskie man kallade mig ock Partisk. Neij, Swenska Afwunden unnar {hellre} [heller] Glantzen åt en passelig utländsk Bonde, än åt en käck inhemsk Adelsman.) Men i sanning, min Läsare, är det oskiäligt,

#276 at mäta en ährlig Man med det Mått, hwar med han giordt emot eller med wåra Afsikter: På det sättet skulle wi altid hålla den för elak, som finner saken annorlunda än wij, fast han derom har dubbelt bättre begrep: Ja, säger en sielfkär eller ett Fruentimmer, jag känner wäl den Skiälmen, hade intet han warit, så hade min Fahr kommit til den egendomen, jag hade fått den Tiensten, min Syster hade wunnit den saken &c. &c. in summa: Derföre at han lade sig emot Syster, har han hwarken Religion eller Trohet eller Ähra. Neij, lät oss glömma oss sielfwa, när wi skiärskåda en ährlig Man och wara blinde i wårt eget anseende. Nog wet jag at Egennyttan och sielfkärleken gerna {willa} [wille] wara wåra tankars Grundfästen, ja i sielfwa Gudzfruktan, så at wi liksom hålla Räkning med Gud genom Debet och Credit, älskandes honom blott för det han giör oss godt och fruktandes honom blott för straffet skull, utan owäldugt anseende til hans Förtreffeligheter, och likaså stelles anseendet på folcks wärden; Men finner icke hwar förnuftig, at det är orimmeligt? Förtienar någon Namn af en Ährlig Mann, {Min} [Mina] Läsare, så gifwom honom det, oaktadt han aldrig giorde oss någon Wälgierning, och om han det icke förtienar, så hatom hans Fehl, men icke hans Person. Min wahna wet du wäl: Jag ler åt den löijliga: när den {wäldiga} [wäldige] skaffar sig ryckte af en ährlig Man genom sin makt och de mångfaldiga färgor, som han stryker på sitt egennyttiga upförande, när alting omkring honom böijer sig för hans höghet med wördnad och bäfwan, när han {befäster} [befästar] sig innom Wallar af Ducat-Pungar, Carolin-Säckar och Plåtar {mot} [emot] Rättwisans Anfall, när han upfräter sin Nästa, och alt

#277 detta under Namn af Ährlighet och Upriktighet mot hwar Man, så har jag en Fabel tilredz, som förmörkar hans förmente Ährliga Namn; Men derföre älskar jag {lika-mycket} [lika mycket] Personen. Läs henne med eftertancka:
En Katt åt up en Stare,
Och hela Huset skrek:
Den Skiällmen illa fare
För sådant Mord och Swek.
Wår Skiälm sig undan giömde
Uti en nger-Wrå,
Hans Samwet honom dömde,
At aldrig Foglar slå.
Far wäl i Lufftens skatter,
Jag lofwar Foglar at
Bli Helgon ibland Katter,
En from och Ährlig Katt.
Twå Dar til Ända fara,
Han tar en Flädermus,
Hur will han det förklara?
Bort, sad han, sådant Krus,
Slikt brott jag wäl försonar,
Än är mitt Samwet möö:
som fogel jag dig skonar,
Som Råtta skall du döö.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXXVII.
Philemon och Baucis, ett kärt {Hionalag} [Hionelag], hölt för sin glädie, at wara Himmelen och andra Menniskior til Nöije och Tienst; Men Grannarnas odygder hade inspärrat dem i en enslig Koija, der allena de begge giorde hela deras republique: De lefde utan Tienstefolck och utan orolighet. En Katt, menar jag, war deras Laquai. Deras tidzfördrif war at med sina idoga Händer giöra sin Phrygiska jordtorfwa fruchtbärande. I så menlös Ro framsmög deras tid, tils rynkorna {småningom} [småningen] tiltogo på deras Hy, och deras upriktiga kärlek förbytte sig i en upriktig wänskap. Hans willia war hennes, hennes willia war hans, och begges willia war from. (O I äkta Folk, tänk om jag i detta mål kunde räkna många gånger Philemon och Baucis) De bodde på en ort, der alt [det andraA? ] Folket hölt sig för {öfwermåtton} [öfwermåttan] dygdigt, liksom många ibland oss kunna mena, men war i Wärket ingen ting mindre: Det war ett Egennyttigt släkte, som hyste Eld för sig sielfwa, men Is för hwarannan: De frättes inbördes. Jupiter wandrade dit med Mercur i Menniskio-Hamn och {begärte} [begärde] läna Hus, men af tusende war icke ett, som öpnades. Sidst sågo de ett litet enstaka Hyble, dit de gingo och strax mötte dem Philemon

#279 med Bön at gå in, at hwila sig och at hålla til {godo} [goda] hans ringa Plägning. Gudarna giorde så, och Baucis war deröfwer glad: (Hon Bannade intet sin Man i smyg för de Fremmande han henne påfört) Hon tiente dem med Wattn och Wärma. Medan Gumman tillagade Måltiden, språkade Gubben med de odödeliga, intet om Lycka, om Prackt, om Håf och om Konunga-makt; Men om ett godt samwete, om den skadeliga Äregirugheten, om Frihet, om Förnöisamhet och om Jordenes Skiänker åt den flitiga. Ett fornat Bord framsattes, hwars fierde Fot, (Om wi sku tro Historien) stöddes med en söndrig Kruka, at han måtte bli lika jämnhög med sina stallbröder. (Det gamla Bordets Ständer buro bördan jämt, fast de woro olika) Derpå lades en gammal Helgedags-Duk, som beströddes med Blomster. Bröd, Miölk och Frukter woro hela anrättningen, och ett klart Watn, blandat med enfaldigt Wjn släkte Gudarnas törst: Ju mer Wjn inskiänktes, ju fullare blef Kärilet. Detta Underwärk märkte de dödeliga och {strax} [straxt] öpnades Ögonen, at de igenkände den stora Jupiter: De knäföllo och budo om Förlåtelse, men, sade Philemon, fast än jag woro {Kong} [Kung], hwarmed skulle jag undfägna Gudar? Ett godt Hiärta är deras största kräselighet. Jupiter befalte de Gamla föllia sig och strax bådade Mercur Storm-Wäder, Skyar och Haf at ödelägga det Ogudaktiga Granskapet, som öpnade för Gudarna hwarken Hus eller Hiärtan: Icke ett Tekn qwarlämnades af dessa lastbara Wåningar; Men Philemons åldrade Koija blef deremot ett präktigt Marmor-Tempel och han sielf med Baucis dess inwånare. De fingo ock begge det löfte,

#280 at föllias åt ur Lifwet på en gång, när det Himmelska Ödet befallte. En gång då de Gamla berättade denna forn-sagan för Resande som i Templet wille offra, och derpå lydde med Andakt, märkte Philemon at Baucis oförmärkt förandrades: {fötterne} [Fötterna] tyckte han, grodde ned i Jorden och Huden blef Bark. Han wille tala, men kunde intet. Hon blef en Lind, och sträckte honom Armarna. Han blef en Eek och giorde det samma. Således böde de hwarannan farwäl i tankarna, och slutade ett liufligt Äktenskap utan sorg.
Denna gamla Dikten wil jag föröka med mitt eget: (Ursäkta mig Herr Ovidius och Herr Dela Fontaine, at jag giör Ehr saga til min för-dans) Den Gra"ska {Kongen Ion} [Konungen Jon] frågade Oraklet, hwartil desse wyrdiga Träd woro nyttiga? Pythia swarade: Til at påminna äkta Makar, at lefwa liufligt tilsammans både i Rikt och Fattigt tilstånd. Detta hörde de Swenska Iggurs söner, som då woro i K. {Ions} [Jons] håf, hwilkas Runsten står i Upland wid Hanstad, och skuro sig deraf hwar sin liten Gren, så at wåra gamla Gra"k-landzfarare ha brakt desse Grenar hit til Swerige: Af Linden är giord en Pipa, af Eeken en Käpp, som förwaras i en wiss Rust-Kammare och ha den wärkan, at med Pipan kan man blåsa til sig hwar och en gift, som är obeskiedelig mot sin Maka, ja i dess sötaste Sömn, och med Käppen kan man tukta den samma. (Tänck hwad wäsende jag giorde, innan jag fick en Pipa och en Käpp: jag war ytterst i Phrygien. Men hwad är det mer? mången giör mera wäsende för mindre ting: Jag känner

#281 den, som rifwer Rägn, när hon mist en Knä-Hund etc.) Ägaren til dessa rara Saker länte mig dem i Fredags och jag tilbrakte ett stycke af natten med deras pröfwande: Alla, som jag blåste til mig, kommo trafwandes i sömnen och hade i {pannorna? } [Pannorne] hwar sin Lapp, hwarpå deras Fel mot deras Makar stodo skrefne, men desse Lappar tog jag bort och satte andra i stellet, som innehöllo goda råd, hwarefter Makarne kunde sig rätta:
Den första jag Namn-gaf och blåste til mig, som såg gemen ut, kom pustandes med öpna Ögon, fast han sof, och bar det Tekn, at han war en {Tyran} [Tyrann] mot sin Hustru, som sällan fick af honom wänligare ord {än} [och caresser, än bannor ochA? ] Örfilar. Jag skref tilbaka, at Hustrun borde bemöta honom med all Höflighet, tils han blygdes, och strax lade jag friskt på honom med Käppen, at han waknade i förwirring och gick hem. (Denna Ceremonien brukade jag med alla.) Efter kom en Qwinna, som handterade sin Man, liksom obeskiedeliga Studenter [pläga handteraC] ohöflade Penaler, låtandes honom hwar dag kyssa på Käppen. Jag gaf Mannen det Wittsord i hennes Panna, at han war altför owärdig til en så stridzmannlig Hustru, och medan hans Fel war intet mindre än hennes, så kom Mannen i Skiortan efftertråkandes med Caracter, at wara alt för flat. Jag skref då i hans Panna, at hustrun skulle skiämmas at segra öfwer en sådan Stympare, och wänia honom wid något större wälde, om hon af honom

#282 wille ha heder. Derpå kom en Man af förnämt anseende, som fuller intet slog sin Hustru, men giorde doch altid twärt emot hennes willja. På {denna} [denne] skref jag at Hustrun altid borde begära det hon intet wille, p det hon mBåtte få hwad anständigt hon åstundade. Häreffter kom et Fruentimmer i sådant skick, som hon insomnat, hwilken altid bannade sin Man, ja icke allenast honom, utan hela Huset, så at knota och öpna Munnen war hos henne alt ett och aldrig war henne något til lags. I dennas Panna förmante jag Mannen och Husfolket, at omgås med henne, som med en yrande Feber-siuk, tiena henne i alt nyttigt och i {öfrigit} [öfrigt] intet bry sig om hennes knorr. Sen kom en Man med wittne i Pannan, at wara en knarr mot sin hustru, som aldrig war nögd, altid trätte och blef af et sohlgrann sticken. Jag förmante Hustrun tilbaka på Lappen, at wara tystlåtig, (en stor Konst hos Qwinnokönet) at ha watn i Munnen som de Nigritiska och aldrig offtare tahla än med söta Ord. Derpå kom en hustru, karg mot sin Man, Arg hwargång fremmande kom och så bitter och knapp mot Husfolket, at ingen wille wara i hennes tienst! Mannen måtte skrika länge nog öfwer Nationens lättia och sielfswåld, han fick ändå ingen betiening. Jag rådde honom til at Sielf wara Husbonde och i öfrigit mot alt hennes oliud ha ett roligt sinne. Effter henne kom en Girig-Buk, ur hwars niska Händer Hustrun måste snika effter sina Nödtorffter. Jag förmante henne anwända alla sina qwinliga Grep, at inställa sig med honom, at wara nögd med det lilla hon fick, och Hushålla dermed på bästa sättet. Hon kunde

#283 och komma sin Man at skiämmas om hon födde sig endast med sin Nål och handa-slögder. Strax efter kom en til anseendet påckande Fru, som hade tilbrackt sin Fattiga Man ett rikt giffte, men war nu derföre så stolt, at hon dageligen förebrådde honom {sin} [hansA? ] nakenhet och lemnade honom intet mer om händer, än en Gniare åt sin betient, fast han war god Hushållare. Jag bad Mannen bruka all manlig Konst, at winna hennes qwinliga Hiärta. Sedan kom en Buss snarkandes, som bortslöste både sin och sin Hustrus Egendom, sålde Hus och Godz utan wett, Lefde friskt så lenge det räckte och köpte intet annat för löst och fast än et par tilkommande {tiggar-stafwar} [Tiggare-Stafwar] åt sig och henne. Jag rådde henne, at om hon för skam skull intet wille åt honom begära Förmyndare, at likwäl undangöma så mycket hon kunde, giöra sig bekant om hans widlyftigheter och inhämta mogne Mäns råd! Men honom gaf jag käckt Stryk. Derpå kom en swäfwande Fru i Bara Lintyget, hwilken {utsådde} [sådde] Mannens Penningar som Agnar i oändeligt Spelande, Tracteringar, Lust-Resor, Kläd-Modeller och allslags fiållig Prakt (af detta slaget såg jag mycket Fruentimmer hos mig i hel annan Equipage, än då de täfla med all Sweriges fåfänga) Jag bannade mannen för det han intet sielf rådde om sin Pung och om sin Hustru. Sedermera kom en Swartsiuk Man, som hwart ögneblek inbillade sig wara Hanrey, inneslöt sin Hustru liksom i Closter och fick miältsiuka så offta hon hade någon

#284 menlös ro. En Fru af samma sinne för sin Man war äfwen hos mig; Men jag kunde intet annat än lee åt denna inbillade Horn-Boskapen och förmana makarne, at taga dem ur drömmen. Lösaktiga Männer, ja Fruentimmer, som woro mer ömhiertade mot andra än sina äkta män, måste den Natten ur sina roliga Sängar och besöka mig blott för några duktiga Käppslängar. Jag wet intet hwarifrån en sådan myckenhet felaktiga Makar kunde komma, och det woro alt för wid lyftigt at upräkna dem alla. Ährelystne Fruer, som tycka sig aldrig högt nog ha upklifwit, qwälljandes Männerne stundeligen med tiensters och Caracterers sökande, Männer som blanda sitt wälde i de minsta Hustruns Syslor, Hustrur som uphöija sina små Hiärnar i Männernes ensaker ända til barnens Information, den de så käckt förstå, at de banna Pra"ceptoren för det han lärer de små at säija Piscis, Män och Qwinnor, som aldrig äro hemma hos sina makar, utan i lag, Visiter, suus och duus, bekymrandes sig intet mer om Hushåll, maka och Barn, än at de med dem gå til Bordz och sängs, ia äfwen de som med det förderfweliga Supandet bedröfwa sina makar, hwarifrån swårast är at wänia de dermed inkomne Qwinnor, woro alla den Natten under min förmaning och Käpp. Hwilken jag brukade alt efter målets Beskaffenhet. Stackars Folk: Det gick någorlunda an för den Swärmen, som jag hade omkring mig här inne i Staden, men at

#285 löpa om kalla Natten blott och {bahr} [bar] längst utifrån Stockholms förstäder, och få Stryk på köpet, det måste ha kostat hårdare på. Dock den illa giör, han illa far. Bättre at de sleto ondt några Timar än at de, som med dem i lif och död äro förbundne, sku plågas af dem under hela deras sammanlefnad. Jag will ock förmoda at I, som nu varit i min Schola, lären emot Edra makar hysa ädelmodigare sinnen och bygga liufligare äktenskap.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXXVIII.
Förnuftighet, en Gudaboren Drottning, regerade länge ett {wisst} [wist] Folck genom en qwick Tienarinna, som kallades Sedwana: En Fru, som lång tid med Lydnad wärckstälte sin Drottnings willia och lärde så noga dess regerings sätt, at ingen kunde åtskillia hwilkendera utgaf befalningar; Men då hennes Myndighet {tilwäxte} [tilwexte], minskades hennes wördnad för Öfwerheten; Hon såg {flera} [flere] tilbediare än Drottningen och hade man allenast henne på sin sida, man frågade intet stort efter den rätta Härskarinnan. Då yfdes hon skräckeligen. (Så går det när paddan kommer til wälde. Om du will see en gemen Siäl, Min Läsare, så betrackta den, som har högdragnare sinne, sedan han fick den stora tiensten, den stora Titlen eller de stora Medlen, än han hade förr. Hwarföre? jo, Sielf menar han sig nu wara Förnämare och Ädlare än förr, derföre willia wi honom til willies mena det samma och tro, at han förut warit den gemenaste Lymmel i Staden; Och sannerligen, högdragne Tok, om wi derjemte tro at den ädelheten

#287 är usel, som tilståndets förändring dig skaffat, måste du ursäkta oss, ty aldrig må du inbilla klokt Folk, at Förnämt Sinne och Förnämt tilstånd äro oskiljaktige) Sedwanan gick så wida, at hon förböd Folcket lyda Hennes Majestät Förnuftigheten, och sade sig wara den, man borde hålla sig til. Stackars Käring sade hon om sin Drottning, alla Skrufwarne äro intet riktige, hon måste intet mer befatta sig med Regeringen. Detta kunde Drottningen intet tåla: En Ädel wrede Färgade hennes Anlete och en rättmätig ifwer gaf henne sina Wapn: Up mit Folk, sade hon, en Slafwinna, som jag dragit ur Stoftet och som nu missbrukar det wälde jag henne lämnat, will sätta sig i mit Högsäte. Men ack! Förnuftigheten måste förnimma, at Undersåtarnas sinnen woro förändrade: Mästadelen rörde sig icke ur fläcken wid hennes Ord, utan fölgde Sedwanan från Håfwet, som med sin tahlrika Krigshär slog sit Läger i Hiärtat af sin Drottnings rike: Här blänckte Jarlar och Härsar i konstlat Guld, och den Adeliga tapperheten sträckte sig så långt, at hwar och en Borgare war en Präktig Riddare. Andelige och werldslige hotade Förnuftigheten med undergång och 100000 Fruentimmer klyfde Luften med ett spädklingande: Vivat Sedwana. Stoftet af deras rörelser förmörkade Himmelen som en tiock dimma och hindrade dem at se huru fager förnuftigheten kom tågandes. Denna Prinsessan hade deremot intet mer än en liten Tropp af Catoner, Stoiska och Cyniska Bussar. Några enwisa Philosopher, som med sina twärwapn pläga olyckeligen förswara

#288 en god sak och med sit sällsamma enstörings-lefwerne pådraga sin oskyldiga Drottning Förackt och tlöije, giorde en swag Flygel. Hon hade dem, som grepo til Wapn, intet af kärlek til Förnuftigheten, men at wisa sig särskilte från andra. Några Hiältar och Hiältinnor woro likwäl under Skiöld-möen Eftertankas befäl, sådane nemligen, som utan wördnad för Sedwanan bortjaga hennes mörker från sina naturliga lius, och om allting fälla fria och Förnuftiga om
#dömen. Desse giorde styrkan af hela hären och hade säkert segrat, om fienden mot dem framgått, som de gamla Kämpar, en mot en; Men hwem kan emotstå myckenheten? Huru ofta måste ett Klokt votum underduka, när det af många Dåraktiga öfwerröstas? Drabbningen begyntes: Man gaf Lösen: Skiäl och Ord flögo som Skott och Pilar, och Wäriorna färgades i moraliskt Blod. Hwad hände? Eftertankan stupade. Ack, jag gråter ännu den {Sahl: } [Sal. ] Frun, hon war en af mina Stam-Mödrar. Man upreste på samma ställe ett min
#ningsmärke med denna påskrift.
Här hwilar.
Den. Högwälborne. Grefwinnan.
EFTERTANKA.
{Feltmarskalkinna} [Feltmarskalkinnan]. för. seder. och. fria. Konster.
Som. föll. under. Drottn. Förnuftighets. Fahna.
I. Slaget. mot. Sedwanan.
Wi. önska. at. hon. må. stå. up.
Förän. alla. andra. stå. up.
GUD. hielpe. Eftertankans. Siäl.

#289
Wid hennes fall gaf den fiendtelige Hären ett anskri, som gaf återskall i Skog och Berg: dwärgarne i klyfterne swarade med Frögde-Rop öfwer Folckets dårskap. Härpå kastades Förnuftighetens mackt öfwerända och hon sielf braktes Fången för sin segrande Tienarinna: Jag mins, sade Sedwanan, huru Bror Tamerlan bar sig åt med Bajazeth, så will jag giöra med denna. Strax inneslöts Drottningen i en Bur och Sedwanan begynte bruka henne, ehwart hon for, som en Trälinna: I stället för at Förnuftighetens Håf war Myndigt, allwarsamt, wjst, ärbart och menlöst, blef Sedwanans fylt med sielfswåld, fiållande, Dårskap, Kättia och otaliga intriguer. Korteligen: Sedwänians wälde öfwer oss blef oförskiämt, sedan förnuftighetens tagit sin ända. Lät oss hielpas åt, min Läsare, at upwäcka allmänna {Efftertankan} [Eftertankan], at frälsa Förnuftigheten ur Buren, der hon sitter som en Papegoija, sätta henne på sin Thron igen, och kasta Sedwanan åter i hennes Träldom, som hon bör wara.
Sådant Tanckspel, säger mången, som Argus nu kringförer, hwad will det säija? Huru många begripat? Jo, jo, jag wet wäl at Fru Sedwana swärtar mig alt det hon kan; Men, min Läsare, at jag haft skiäl til denna Betracktelsen skall du finna: Märck til Exempel at menniskiorna äta, dricka, sofwa, lefwa; Men myckenheten bryr sig intet om huru det går til eller hwarföre det skier. Jag frågar Ehr hwarföre I wäxen Herr Kalf. I swaren med spotskhet: Hör på narren

#290 som frågar så gement. Skal jag intet wäxa? Hwarföre wäxa andra? Tänck man efter, min läsare, huru förnögd jag blef i min fråga. Hwem har skulden, utan Sedwanan? Myckenheten ser dageligen det skiöna liuset och, jag menar, {utan} [utom] liuset kunde man intet lefwa, men Sedwanan giör likwäl, at de aldrig bry sig om, hwad liuset är. Lius är lius, säger du. Ja, så klok war jag förr. Äfwen så är det i wåra seder: Sedwanan regerar i förnufftighetens ställe, och det är löijligt, at så fåå kunna märckat: Jag war i går tilsamman med Herr Franc/ois d' ala mode, som är belefwad, efter Tidens Wis, i högsta måttan, och så käck Sprätthök, som nånsin har gått öfwer Guillemots Tröskel: Han wräkte sig wårdzlöst i Bäncken, lagade Benen på Bordet och begärte en Tass Caffe, han smickrade sig af Nåd hos en stor Herre och huru han på det sättet lurade sin medtäflare, han swor tämmeligen styfft, som upwäckte de andra at så mycket mer wörda honom, han berättade mig med största alfwarsamhet i Werlden, huru Fröken Mouche sårat hans Hiärta, huru han sårat hennes, och huru han för hennes skull inlagt ewärdelig Heder med ett hemligt slagsmål &c. &c. Jag bannade honom i tromål det wänligaste jag kunde för det han satte kött til arm, för hans ränckspelande, för hans Eeder och för hans Lösacktighet; Men han myste åt mig och wille gerna wara bannad för sådane saker, som efter Sedwanans Lag lände til hans beröm. Nå, tänckte jag, rörom en annan sträng: Jag begabbade

#291 hans hår och sade at jag på håfwet intet sedt någon bruka det sådant, jag påstod, at han tagit ett tokugt pas grave i sidsta Menvetten i rundelen och giordt ett otidigt bugande, jag sade honom at hans knappar woro ur bruket, &c. Herr d' ala mode blef ifrån sig: Sorgen och Harmen kokade så starckt i hans Hiärta, at om de {kära} [käre] Duellerne, Fru Sedwanas Ridderligheter, hade warit tillåtelige, hade han skickat mig en Lapp med ädelmodigt anbud, at wräka pliten i hwarannan. Jag wördar lderdomen och tål intet at Poikar löpa jämn höga med Gubbar; men jag kan lee åt gamla Herr Thore örn, som talar så mycket i wädret: Yngling, säger han, du bör tiga, när jag talar, wet du intet, Skiägg-lösa, at jag har mina 6o hr inne. {kära} [Käre] Herr Thore, Sedwanan hielper Ehr Sielf-kärlek at förblinda Ehr: I må fritt behålla Edra 60 hr och Ehrt Förstånd på Köpet; Men weten I wäl, at Wijshet och lder intet äro alt ett: Förfarenheten är intet fruckten af de Timar I wäl lefwat, men af de Timar I wäl tänkt, och sålledes ären I kanskie Yngre, än den I bannen. Tala med wårt Fruentimmer, Min Läsare du finner hos Mästadelen i deras Kläder, Grannlåt, Bord-Prål och Matlagning intet annat än Sedwana. De skulle hålla dig för fiållig, om du--- Ney, sakta, rörer jag i detta mål wid Fruentimret, så tar jag mig Wattn öfwer Hufwudet. I blefwen mig alt för dryga, kära Läsarinnor, och Arket altför långt; dock, stor sak, några ord: Lät Fru Modelle, Fröken Papillon eller Jungfru Krumhals förstå din okunnighet i dans, i spel, i putzning

#292 etc. Då lärer du råka ut, ney hellre kunde du låta henne förstå din okunnighet i Gudzfruktan i Hushålls-Wett eller ditt ämbete, och hon skulle då intet förakta dig. Tro intet, Min Läsare, at jag älskar en ohöflad Person, en egensinnig Philosoph, en alla Menlösa seders motsparkare, en knarr mot alla små oskyldiga Nöijen, ney, Jag will allenast, at förnuftigheten, som intet hindrar sådant, råder mer än Sedwanan och lägges til deras Grund; Ty så länge Sedwanan är en Lag, är hon både dig och mig, så wida wi äro förnuftige, en plåga: Huru ofta måste wi icke i Mat, Dricka, Kläder Visiter, Ceremonier blint åtlyda hennes befallning? Wi töras intet raison
#nera emot, fast än wi sucka under bördan: Sielfwa understå wi oss intet säija, om Winet är ont eller gott; Af en kännare måste wi wänta dess dom. Om snusets Godhet få wåra egna owälduga Näsor intet döma. Bäst wi säija til hwarannan: Du har rätt min Wän, men Moden wil så ha. Tänk om den Håfmannen intet wiste hälsa på 6 i ett bugande, tala med 4 åtskilliga på en gång, ha en inwärtes Taxa på alla små Etiquetter, jag wåndar han fem gånger woro en ährlig Karl, han fingo lika fullt heta en Böffel. Tänck om Prästen läste sina wälskrefne Predikningar innan til, och intet plågade sitt arma Minne, som nu, hwilket giör at så många i Stolen upstiga med hiertelig Bäfwan; Myckenheten skulle hålla honom för en olärd Stympare. Tänck om han gingo utan {kragan} [Kragen] och den tunga Kappan; Dum-Hufwuden mente at han woro

#293 en Kättare. {Bond-makan} [Bonde-Makan] tror sig intet wara wigd, om Pällen under {brud-läxan} [Brude-Läxan] intet hållits öfwer dess Hufwud af 4 äfwen så tanklösa Pelare etc. Widare: Moraliska Skriffter ha warit mer än sällsynte här i Swerige, derföre är nu omöijeligt, at en Swensk kan ha Hufwud dertil. h, säger Herr Sielfklok, jag har sedt Argus och hans bästa infall på andra språk; Men, Min Wän, laga at du intet bär dig åt som {din} [tin] släkting för några åhr sedan: Auctoren til ett wackert Arbete i gamla Swenska märkwärdigheter, hwarom utlänningarne äro så okunnige som wårt Fruentimmer i Gra"skan, wille at han deraf skulle köpa et par Exemplar: Jag har, swarade han, den Boken förut på Fransöska. Det blefwo mig alt förlångt at upräkna alla bewis af Sedwanans Wälde i wår lärda Werld och i wår Oeconomie. Hädanefter får jag, kan hända, tilfälle dertil. Denna Frun utgifwer ock wissa Reglor som ofelaktiga, hwarefter sielfwa den grannlaga ungdomens Sinnen inrättas. Til Exempel: Man skal intet låta spela sig på Näsan. Det är: Man skall hämnas öfwer all oförrätt och wisa wederparten, at han intet har Barn för sig. Wäl min Läsare, det är en urgammal Ridderlighet och wisar mig ofta wåra Hiältars Mandom; men det är oftast en bestaktig hämdgirughet och giör många mina Landzmän til tokyfwiga Spaniorer. Än mer: Folcket öfwertygas från Barndomen, så framt man är af någorlunda wilkor, at wi böra altid omgås med den, som är bättre än wj. Här anses intet Personens

#294 Dygd och Frägd som bör sökas i omgänge, men hans utwärtes heder, Tokugt högmod, som intet litet förgiftar Ungdomens tankar! Det är ock omöijeligit i wärkställigheten; Ty efter den Läran skulle Bonden altid hänga efter Borgaren och lära hans Seder, Borgaren efter Adelsmannen, Adelsmannen efter de yppersta Riksens Män, desse efter Öfwerheten och wår Nådige Öfwerhet skulle ingen ha at omgås med. Än ett hugg: hwad kan wara större dårskap än fölliande Sedwanans bruk: Herr Ifwar Guld-Skiägg har från Barndomen warit bekant för en plump Skiälm och ett afskrap, från hwilkens omgänge dock alla kunde sig wackta; Men sen slog han sig til finhet och hans hemliga Röfwerier ha hulpit honom at bygga en stor Lycka på många olyckeligas undergång. Tänck intet, Min Läsare, at ifren mot Herr Ifwar har förökt sig, alt efter som hans Skiälmstycken ha förökt sig, neij, så länge han war en grof Skiälm, föracktades han; Men så snart han blef Fin och Farligare, wördas han öfwer alt: Hans Mackt och Ägendom gifwer honom Omgänge, Wänskaper, Tilbediare, ja effter Rycktet sielfwa Dygden, som dock aldrig köpes för Penningar.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXXIX
När Herr Ehrenmenvet och Herr Hiernbrott för några dagar sedan kommo från Landet, fick jag så mycket större glädie, och mitt tycke för deras Personer förnyade sig så mycket mer, som jag ett par Timar förut haft at giöra med twenne deras Antipoder eller twå olika Pedanter, som i sitt wäsende hålla aldeles wederspelet mot desse mina Auctorer. Denna Handel war så löylig, at han förtienar Namn af en Como"dia, derföre wil jag, Min Läsare, på Como"die-wjs dig den samma meddela:
Personerne:
Fru Dumhet:
Herr Sprätthök.
Herr Gräl
Dess Foster-söner
Torkel. En Dräng.
Argus.
Första Inträdet:
Fru Dumhet. Torkel. Argus. Dumhet Hör Torkel. Torkel.--- Ja, Ehr Nåå. Dumh.--- Hur mår min Syster Fiålla?
Du säijer aldrig swar, det plär du sielf behålla.

#296 Tork. Jo, Hun lat hilsa--- Dumh.--- Nå lik gott, Tork.--- Så mår Hun wäl. Dumh. Gack, ropa mig nu strax Herr Sprätthök och Herr
Gräl
Jag har, Herr Argus, här twå kära Foster-Söner,
Dem jag har ammat up: Herr Sprätthök är så
skiöner,
Som nånsin Absalon, at ingen Flicka kan
På honom kasta Syn förutan Kärleks brand.
Hans näring, Spel och Prackt kan Mammons giömmor plundra,
Och sielfwa Speglen plär på Hårets stolthet undra. Argus. Har han då Werlden sedt? Dumh.--- Om han har Werlden sedt?
Jag sielf har utomlandz wid handen honom ledt.
Man kan ju i Paris de Ädla Seder köpa?
Der har han lärt sitt Guld i skiönhets Deglar stöpa.
Nu äger han af grund sin Dans, sin Compliment,
Sin Ställning och sin Röst. Argus.--- Men är han god Student?
Har han de {kunskapslius} [kundskaps Lius], som riksens tienster
kräfwa? Dumh. Ach fy! sku Ahlsmän sig bland Scholfuxhopen
qwäfwa?
Den ej är född til hiälm (Det tror jag fanners wäl)
Den bör studera diupt: Jag har en Son Herr Gräl,
En hiärtans wacker Son, han kan på Gra"ska rimma,

#297
Han kan med Phraser och latinska Blommor glimma.
Han giör ett wärk om de Atheniensers Hamn. Argus. Ack, Edra Foster-Barn förtiena sina Namn;
Men ha de sundt Förnuft? Dumh.--- Förnuft? Den sämsta börda,
Som nånsin Jorden bar, som plär all Wärlden mörda,
Den will'n I de sku ha? h, hut, Argus.--- Hut sielf, jag ber,
Sij där är Edra Barn. Farwäl. Jag lämnar Ehr.
Andra Inträdet.
Fru Dumhet. Herr Sprätthök. Herr Gräl. Dumh. Min Sprätthök, altid bär jag mina Barn i minne,
Jag har med dig, min Son, ett stort Förslag i sinne.
Du will ju gifta dig? Sprätth.--- Jag tackar Ehr min Mor, Dumh. Nå wäl, din Lycka skall då säkert blifwa stor.
Du har ju ofta sedt den stolta Fröken Ähra?
En Skiönhet--- Sprätth.--- h, ja wist, jag plär dess färgor bära.
Piquerar mig också, at wara henne wärd,
Jag är så god som hon. Dumh.--- Du Gräl, som är så Lärd,
Gack du rättnu och hielp din Foster-Bror at fria. Gräl. Men, skall jag intet då ha stark Zelotypia?
Sij, jag är Ähran wärd. Dumh.--- Min Son, än hwilket prut!
Du är ey Adel, och du ser så passlig ut,

#298
Dessutan ären I mig begge lika kära, Får Sprätthök Ähran, nog får Gräl sin del af Ähra.
I ären Foster-Brör. Gräl.--- Nå bene. Dumh.--- Ja, wäl an,
Du Ährans Swåger bir, det är så godt som Man.
( Dumhet går bort.) Gräl. Min TungQa skal nu bli Minervas egen glafwen,
Ja, så at Cicero skal skiämmas uti grafwen,
Per Deos, Ähran skal min Svada ei förstå,
Så framt hon Hippocren ey smakat. Lät oss gå. Sprätth. Neij, aldrig går jag med en så ohöflad {Bängel} [Bengel].
Min Inclination, en så utwalder Ängel,
Lär mycket bry sig om Ehr Gra"ska och Latin!
Ehr Råck, Peruque, abord, och Grill-besprängde Mine
Skull skiämma min Affaire. Gräl.--- O Pha"be, Musers Herre,
Nu är xx xxx förwänt, och Mundus blir alt werre.
Mån jag ey närmer är til ährans Kärleks-Pant
Än I? O Jupiter! Sprätth.--- Håll truten, Läs-Pedant
( Drar på Wärjan)
Om du will mer än hem, skal jag din lärdom miuka,
Och Plato i din Bälg skal krossas som en kruka. Gräl. (Blir rädd)
h, kära, ey så sträng. Jag mente godt och wäl.
Wet'n I hwad Cato sagt De Ira?

#299 Sprätth.--- På min Siäl
Om du ey tiger skall--- Gräl.--- Ach war ei så terrible, Sprätth. Point de raillerie, l' honneur m'est trop sensible. Gräl. Men lät oss likwäl ta en Judex i wår twist. Sprätth. Hwem då? Lät Argus bli. Gräl.--- Ja, Argus, åh ja wist,
Han blir Pala"mon, I Menalcas, jag {DamoetaA} [Dama"taD].
Herr Argus kan slå bom, det bör jag sielfwer weta,
Hans {tiugoandra} [tiuguandra] ark--- Sprätth.--- Stor sak, jag wet också,
At han ey är min Wän, men lät dock Danssen gå.
Tredie Inträdet
Herr Sprätthök. Herr Gräl. Argus. Sprätth. Herr Argus, tänk Herr Gräl har fått så tokug lära,
At han sig tror så när som jag til Fröken Ähra.
Det wor mig liten konst, at wräka honom ut;
Men begge will wi dock hos Ehr ha wänligt slut. Arg. Mig skier en oförtänkt och alt för sällsam heder. Gräl. Herr xxxxxxxxx si Jag Ehr a"quitatem beder,
Säg om en {Pha"bi} [Pho"bi] wän, som läsit Natt och Dag,
Ey bör för andra städz ha Ährans hionalag?
En Vir xxxxxxxx har ej merite dess mera,
Fast han är Grann, Jag kan min Plautum recitera,
Hwad kan I deremot? Sprätth.--- Ja, Plauti Lärdoms dunst
Är rätta Grepet, at få Fruentimmers gunst!

#300
Ney genom Politesse skall ährans hiärta brinna, Och ey går Möö i stubb, som jag ey tror mig winna. Sij, der wil mera til, än Gra"skt och Romerskt stoft:
En propre råck är mer än wurmens Lärdoms-koft
Ett Cofferat hår är mer än tusend Gloser.
En hurtig Air och Gång--- Gräl.--- O wittra Pindi Roser,
Hwar är Er fägring? skall då lärdom ha förakt
Utaf en Idiot? Sprätth. (Drar Wärjan)--- Nu skal du dö. Arg.--- {sakt, sakt} [Sakt', sakt'],
Jag är Ehr skillieman, jag bör Ehr sak förlika. Gräl. (Rädd)
Ja, kära Argus, förr will Clio hädanwika,
Än giöra Krigs-Tumult. Herr Sprätthök är så brå.
Wi ä dock släkt til halfs. Arg. (Tyst)--- Pedanter begge twå.
( Hårt) {God'Herrar} [God Herrar] några ord sku hela domen stärcka:
Herr Sprätthök, Politesse, hwad will det ordet märcka? Sprätth. Jo, at man är poli i kläder och i kropp,
Och den det är, han bör til Ähran stiga opp. Argus. Herr Gräl, än Lärdom då? hwad will det ordet
säija? Gräl. Hwad Lärdom är? Hå, hå, det wet wist min
Thaleia;

#301
Det är--- Hwad Lärdom är? Tyst håll, rättnu,
gif akt,
Det är at weta alt hwad Docti viri sagt. Argus. Si så, I swaren wäl (tyst) I swaren liksom Narrar.
( Hårt) mig tycks at Ährans thron för Edert wärde
darrar.
I är en Cavailler, kort sagt, han är en Lärd,
I ären qwigan wärd, och han är qwigan wärd.
Men slutlig will jag dock på Laxen lägga Löken:
I löpen willse til den Fröken som i söken;
Ty hon är Sielf ey fahl för något slags Pedant;
Men dess Fransöska wäl, som kallas Faux
#brillant.
*
*
Jag berättade denna Händelsen för mina Auctorer, och de tilstodo at Hr. Sprätthök och Herr Gräl äro de största Pedanter i Staden: Den förras Pedanterie plär wårt Fruentimmer eller wår Ungdom intet märka, och den senares märker intet en del af de Lärda: Den förra är så häftig mot de boksynte, dem han kallar Pedanter, at han är sielf i högsta Grad, det han menar dem wara, och den senare tror sig icke säija ett sundt ord, om han icke får läna det ur en bok. Den förra skryter wid alla tilfällen af sin okunnighet, den senare af sin Lärdom: Den förra tror sig ha Privilegium at begabba wettenskaper, {auctorer} [Authorer] och hwart och et lärt wärk. Den senare tror ingen ha Privilegium at tala något sant ord,

#302 mer än han sielf, Theophrastus, Seneca &c. {Denna} [Denne] är således drägeligare; Ty om han intet har förnufft så har han dock ett fullproppat minne, Hwaremot den förra har hwarken minne eller förnufft. Änteligen begge äro äfwen löijlige i utwärtes mål, ty när Herr Sprätthök, hela Gudz dag igenom slår dank, och obeqwämar klokt Folk med sina dumdristiga ord, sina Complimenter, kläd-prydnad och Prål, hwaraf han håller den minsta trå för helig; Så förwirras Herr Gräl så länge bland sina Böcker, at när han kommer i samqwäm, måste Fruentimret mysa, Barnen skratta och Hundarna skiälla.
A R G U S
N:o XL.
Nu äro alle mine Authorer komna i Staden igen och nu skal du få se, min Läsare, at Argus blir bättre til mods. Begynnelsen af deras Samtal war hugnelig. De fägnade sig öfwer de angenäma Tidningar som Herr Patriot berättade, nemligen at wårt från China ankomne Skepp lyckeligen hamnat wid Götheborg. Jag tror fuller at ingen af dem har del deruti om icke wår Köpman, icke desto mindre gladdes de innerligen allesammans. Det är intet så beskaffat med mina redelige Alstrare, som med en stor del ibland oss, de där afwundas på andras wälgång eller åtminstone äro lika nögde om det går wäl eller illa med alt hwad de intet få Profit utaf; Neij, de dela Glädien med alla deras Landzmän när wäl går, fast de intet kunna dela Winsten. Jag feck Befallning at stryka ur mitt Protocoll deras mästa Tal denna Handelens företagande angående, eljest skulle du fått höra allehanda, min Läsare. Men på slutet steg Herr Patriot fram och tackade Gud som har wälsignat detta Wärcket, han erkiände Wår Nådige Konungs Omsorg för sina Undersåtares Wältrefnad 304 och förkofring som märkeligen äfwen härwid som eljest altid har rönts och han som en alfwarsam Borgare kallade dem sina och sina Kammeraters Fäder som arbetade på Handelens och Siöfartens utwidgande. Dock wil jag intet nämna deras Namn, fast Gubben bad mig därom. Sedan satte Herr Hiertskott sig wid Bordet at igenomse de Bref som inkommit under hans bortowarande, ibland hwilka et kom honom särdeles löjeligit före, så at han bad mig införa detsamma i detta Arket.
Brefwets innehåld är detta.
Min Herr Argus etc.
Jag är redan 40 r gammal, och sitter uti en hederlig beställning. Af Folk är jag kommen, och i mine yngre r, har jag icke allenast haft god upfostran hemma, utan och rest tämmeligen omkring och besedt werlden, borde således något när weta, hwad jag giör, särdeles i så angelägne wärk, som Giftermåhl är: Men jag måste beklageligen tillstå, och berätta min Herr Argus, at jag genom intet annat än min egen Dumbhet och oförsiktighet, råkat wällja mig en Hustru, som har aldeles ingen education, och som jag fördenskull nu får sittia och skämmas före, i alle förnäme Lag, i Assembleer, bland honett Folk, särdeles i Fruentimbers Sälskaper.
Tänk min k: Argus! Hon kan hwarken Italienska, Fransöska, eller Tyska: Intet Dantza, eij heller Spela på något Instrument. Hon har aldrig sedt, mindre läst någon Roman eller Piece de Theatre, Comedia eller Trago"dia. Hon wet intet en gång hwad Toilette, Tabourette, Coquette, Marionette, Cruelle, Bordelle, Neglige', Abuse'e, Debauche'e, Dormeuse,

#305 Coiffeuse eller Coureuse betyder; Långt mindre har hon nånsin wändt hog hand eller fot dertil. Hon kan intet om höge ting och Stats-saker raisonnera, eller en stor Herre och Ministre entretenera: Intet en Carosse roulera, Promenera eller paradera: Ach! Intet Spela Kort, intet gie sig air; Intet Conservera sin tint: Intet sminka sin Hy; Intet krusa eller färga sine Hår: Intet söka sin plaisir Intet fylla sin desir. Hon kan hwarken giöra eller smaka någon liqueur: Eij heller förstår hon wara stundom wid elakt humeur. En wiss förnäm Fru frågade henne härom dagen, i min närwaro, om hon intet war plågad af upstigningar? Neij, swarade min Lolla, jag stiger gierna bittida opp. Du kan tänka min k. Argus, huru lång min Näsa blef. Än widare: Hon wet intet, hwad i nästa Grandgården passerar, långt mindre hwad som står i Aviserne. Frågar man henne efter nytt, så menar hon man talar om nya Hanskar, och nya Skor. Hon drömmer sällan, och det lilla hon Drömmer, förgäter hon, innan hon wäl fått Tåflorne på sig. Hon giör inga pirouetter och har inge Amouretter. Hon har hwarken Godz, Jouveler eller Penningar. Om jag wille aldrig så giärna, kan jag intet få henne till, at taga sig en Kammarjungfru, eller Kammar-Piga; Siälf Kläder hon på sig både Särk och Kiortel, Siälf stärker och stryker hon, siälf sätter hon på Hufwudet, Siälf bor hon sig, siälf skor hon sig, liksom en annan gemen Menniskia. Ach Min k. Argus, hon är så gemen, at hon icke ens wet, hwad det will säija Naissance, Qualite', Ahner, liberte'. Aldrig har hon hördt nämpnas: Min nådige Herr Far, min Nådige Fru Mor: Min

#306 nådige Faster, min nådiga Moster: Gamla Ehr nåd, millan Ehr nåd, och Unga Ehr nåd: Med ett ord. Hon wet aldeles intet at lefwa.
Hon war hwarken Comtesse, Baronesse, Fröken eller Mademoiselle när jag fick henne, utan bara rätt och slätt ren Jungfru: och nu mera låter hon intet gifwa sig någon anständig Titel som hennes wederlikar.
Tänk på! Min k. Argus, hon har intet annat lärdt i sin Ungdom, och annat kan hon häller intet ännu, än skrifwa och räkna som en Bokhållare: Sy slätt söm, Sticka och flicka Strumpor: Klippa til och giöra sine egne och barnens Kläder: Spinna och wäfwa linnet och Yllet: Koka, baka, mälta, brygga, bränna, tierna, ysta, och flere sådane lapperies bagateller, som hwar bonde kiäring blandar sig uti. Sällan får jag henne uhr Huset, om icke i Kyrkian, eller til någon Siuk, Fattig och nödlidande: Under tiden till en enkom god wän. Sådant kallar den stackars Tokan giöra visiter. Hon wet intet annat at roa sig med, än hänga alt jämnt, antingen i Kiöket, Wisthus, Källare, Bagarstuga, eller Brygghus: Der är hon som hon wore fastbeckad. När hennes Gelikar, af annat honett förnämt Fruentimber, fara wackert til Håfs, på Como"dien, åt Diur-Gården, kring Gatorne at gifwa, eller hemma at taga emot Visiter, med ett ord divertera sig, som Folck af Condition anstår, då wet den Lollan intet bättre, än sittia och gå omkring allena i sitt hus, och bry sitt Hufwud med fåfänga, huru Barnen och Tienstefolcket måge få i rättan tid, hwad dem tarfwar, och giöra hwad de böra: See efter at all ting är uti sin ordning, och intet af wårdslöshet förfars. Korteligen, hon har intet bättre lärdt, stackars Fiålla, än i Kyrckian

#307 wara andäcktig: Wid Bordet renlig: I Sängen tuktig; Innom huset sparsam, arbetsam och flitig, utom huset ärbar och tystlåten. Hon är så otidigt blygsam, at hon aldrig törs wara med någon främmande Karl allena i ett rum en handwänning, mindre en hel timma. Än mer Argus, kan du tro, hon håller för en skam at skicka sig som annat folk, rasa, flasa, Skratta, flisa, grina, Sqwalra, badinera, raillera. &c.
Ach! Min Argus, hon har ännu et Hufwudfel, som jag ärnat tiga med, och fräta uti mig sielf: At om hon kan see mig på ögona hwad jag gierna will, skyndar hon sig så oförskiämdt fort at giörat och skaffat, at hon icke en gång lämbnar mig tid at öpna min mun och begärat. Summa: Jag är så missnögd och Melancholisk blefwen i detta mitt olyckeliga Äktenskap, at jag aldrig kan gå uhr mitt hus, om mine Ämbetz-Syslor tillåta mig wara hemma, och så framt Döden icke kommer och giör snart en Skillsmässa (det Gud nådeligen förbiude) så blir min (Sotta, Såta) Hustrus Sälskap, det endaste jag kan trifwas uti.
Som jag wet min k. Argus, han tager upriktig del, så wäl i enskylta som allmänna Olyckor, så ber jag honom rätt alfwarsamt, skynda sig at låta mitt bistra Öde bli allom kunnigt; På det icke allenast de ärlige Karlarne, som torde ärna giffta sig, måge weta taga sig til wara, för slike obelefwade Qwinfolk, af det gemena slaget, utan och de som kan hända redan råkat uth för sådane Dumme As, måge kunna

#308 trösta sig, at åtminstone en fins i hela Riket, äfwen så olyckelig som de. Farwäl och förlåt upriktigheten.
Min Correspondent har förstått at artigt betiäna sig af Ironia. Men min Läsare, kan du tro at wärkeligen Männer finnas som tycka illa wara om deras Hustrur intet äro nog hugade för allehanda fåfänga? At nu höra elliest beskedeliga Karlar tala helt förwänt om det som skal förorsaka et Fruentimmers rätta Beröm, är mera intet rart. Ibland andra artigheter, som en del af wåra unga Herrar föra hem ifrån utrikes Orter, är ock intet den minsta at de wilja reformera Fruentimmrets Lefnads-sätt. För Hushåldning och Kiök, heter det, bör ingen ta sig Hustru, därtil har man ju Pigor och Husjungfrur. Medan Flickan anföres til sådant, löper hennes bästa Tid bort, som skulle anwändas til lecture, så at hon sedan med förstånd må kunna divertera en Cavalier i Discourser &c. Men så få de ock mästa delen ångra kiöpet, när de fådt en sådan belefwad Dame och hwarken det ena eller det andra wil räcka til; I sanning, wår utarmade tid i synnerhet fordrar både Hustruns och Mannens omsorg, flit och sparsamhet, om hushållet skal bära sig.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XLI.
Lustigt, I löyliga Sinnen, nu skun I tro, jag är blifwen en annan Karl än då jag såg Ehr sidst. I menen wäl, at jag ännu är den ängslande Argus, som intet annat lärer än den ledsamma wjshetswägen och intet annat talar, än den obeqwäma Sanningen? Neij, jag är {blifwen} [blefwen] en hel annan Person och jag hoppas, aldeles efter Ehrt tycke. Jag har hittils warit så godtrogen och låtit mitt Förnuft försäkra mig, at Dygd, Wett och Frägd i alla må böra wisas i siälfwa wärket oh (Tänk, Chwad willfarelse:) Jag arma Enfälling har intet wetat, at blotta Anseendet deraf är alt nog. Här har jag gått och pustat för at upmuntra 100000 Menniskior, til at i sielfwa Gagnet ställa sig ädelsinte, nyttige, dygdige och behagelige mot sitt Fädernesland och sin Nästa. Här har jag tråkat bland moralers stengryt och de hwassa sedoläror; men tänk, om jag hade wettat en så förtreffelig genwäg til den odödeliga ähran, at anseendet af Ädelmodighet är alt det samma som dess wärkställighet! Skulle jag intet då haft mindre beswär och mera almänt behag? Jo, aldrig hade jag då fått höra så många bannor af de underkloka Hufwuden, och intet dråpeligt begrep hade då med en wyrdig röst kallat

#310 mig lappri. Ja, tänk man på: Jag går blott för wjshetens wärkställighet skull och drar öfwer mig så många förfärliga Fiender, liksom wjsheten förtiente så mycken möda: Den ena knyter Näfwen emot mig til Rikz-Dagen, den andra wil tilstoppa Munnen på mig, som Påfwen på en Catholisk Clerk, den tredie wil nu på stunden ha mig i det tysta Riket, och alt sådant kunde jag wara förutan. Sannerligen, det är bäst at wara slugare. Hör på, min Läsare, huru jag fått helt annat begrep om saken.
Wår Tid syntes mig förkort sedan i en så skimrande prydnad, at alla andra Tider syntes mig emot henne som {Landt-flickor} [Landz-Flickor] mot de swäfwande Stadz-Mademoisellerne. Alla de bragder, som hon kallar Dygder, stodo omkring henne i präktige Dräkter, färgade Ansikten och lekande Later. När hon såg mig, gick jag och grundade på det Arket, som i dag borde see dagsliuset, och moralen hölt på at giöra något alwarsamma rynkor i min Panna. Hon frågade mig, hwi jag såg så bekymrad ut. Jag swarade, min omsorg wara, at påminna mig och andra om dygds, wjshets och skickelighets wärkställighet. Narri sade hon, det woro en fanners möda, at bry sig om dess wärkställighet. Är icke nog, at man deraf har anseendet? Den konsten wet nu mästadelen af mina Barn. Neij, min Son, war aldrig en sådan Tok. Folk skulle lee åt dig och taga dig för {en} [ett] Wåp, om du intet wiste at ynga up en Käring, utpråla en ruten Hus-Knut, giöma en Narr under en Siden-Klädning, döllia en Blemma under en wacker Mouche och infatta Flintor i Guldringar. Rasande käckt Grep, sade jag, det måste jag lära och fråga Ehr, Fru, huru man skall

#311 bära sig åt i några mål, som jag i hast kan komma ihog: Huru skall man bli en god Christen? En god Christen, sade hon, du frågar så underligt. Du jäpar så torrt och enfaldigt fram liksom den hurtiga Werlden frågade stort efter sådant. Men dock kan jag säija dig för den instundande Bönedagen skull, at om du går flitigt i Kyrkan, är hederlig mot din Siälesöriare, glömmer intet de fattiga, kläder dig ärbart wid de andeliga högtider, mins något när din Cateches, bibliska Språk och Predikningar, suckar i rättan tid, tager i sinom tid en mulen Upsyn och på det alt må bli fullkomligit, om du wid tilfälle kan utpina några Tårar, så ästu den bästa Christen, som någon kan begära. Får jag då, sade jag, deriemte hysa litet hat, falskhet, girughet, skackrande, små lönderänkor etc. h, sade hon, hwarföre icke det? Allenast det intet så groft märkes, och at du kan freda ditt ährliga Namn; men fråga nu efter annat och war intet så Theologisk. Huru blir man, frågade jag, en käck Adelsman. Om du grant wet, sade hon, at i akttaga det försteg som födsel eller privilegier dig gifwer, at smått Folk wet wyrda dig, om du skillier dig från annat slödder genom högfärgade Kläder, liverier, equipage, Namn och Wapn, om du kan hopskrapa dig hederlig frälsegrund och plåcka bästa Glöden under din Gryta, om du kan inbilla Werlden, at dina ätteläggor sträcka sig up i Hedendomen, eller i Påfwedömet, eller åtminstone i första reformations-tiden, fast än din farfar skulle ha warit en ährlig Skomakare. Om du kan prata de brukelige Språken och

#312 uphöija din röst öfwer {tiugo} [tiugu] andra med en flytande wältalighet etc. Då ästu en Ädelmodig Riddersman. Huru blir man, frågade jag, en wäl förtient Ämbetzman? Jo, sade hon, giör dig någorlunda underrättad, hwari din sysla består, skryt af dess dryghet i hwart sällskap (Men oförmärkt;) brösta dig starkt för sökande och underhafwande, påcka på dina meriter i tid och i otid, löp altid på markattwis liksom du woro syslesatt, gnäll altid öfwer din lilla Lön, håll dig altid framme at söka tienst wid alla någorlunda anständiga vacancer, wisa dig altid flitig, åtminstone för dina förmäns Ögon, dundra altid som en tordön öfwer andra ämbetzmäns odugelighet etc. Än en god Hofman eller Minister, frågade jag, huru blir man det? Lär dig Etiquetten och Ceremoniellen, sade hon, långt nogare än de tio Budorden, beflita dig om ett Statistiskt An
#sikte, öpna intet ofta munnen, på det man må hålla dig för ett Orakel, utan giör en moquante mine wid alt det du ser och hörer, så framt det ej skier mot den, som du will {flattera} [flatera], &c. Huru blir, frågade jag, ett Fruentimmer förtreffeligt? Et artigt Fruentimmer, sade hon, kläder sig efter nyaste tycket och finaste modsmaken, hon winlägger sig om presence d'esprit, hon lagar at tungan aldrig hwilar i {sin} [hennesC? ] läckra Munn, så länge hon är waken. Hon kan ock sofwa til kl. 8. at wisa sin grandesse, {gispa} [giäspa] halfwaken och räcka sig til kl. 9, at wisa sin tendresse. Stiga up och mårna sig med några Tassar Frukost til kl. 10, at wisa sin mollesse. Raisonnera med sin Spegel och träta på sina Pigor til kl. 12, at wisa sin accuratesse. Smycka sig och taga wissa anletes och

#313 kropps ställningar til kl. 1. at wisa sin noblesse. Äta dricka och prata i fullt Glam til kl. 3, at wisa sin delicatesse. Dricka Caffe til kl. 4, at wisa sin allegresse, (Om hon ej giör visiter eller reser ut at handla) hwälfwa sina hwita Händer på ett Spel-Bord til kl. 9, at wisa sin adresse och sagesse. Då äta igen, Sofwa igen, Dröma igen, med mera igen och igen, och under alt detta låta höra, at hon är bekymrad om Hushålls Saker. Sij, då är hon ju ett hurtigt Fruentimmer? Huru blir man, frågade jag en god Präst? En god Präst, sade hon: åter frågar du mig Andeligt. Sällsamt språng ur frustugan in i Sakerstian; Men dock, om du det will bli, skall du låta dig wäxa ett wäl fac/oneradt Skiägg, wänia dig myndige gebärder och för allting ett giällande målföre, så at din Klang adlar dina meningar--- men fråga annat, ty Präster aktar jag intet stort. Än huru blir man, sporde jag, en lärd Man? Skrif up, sade hon, i ditt Minne, som i en Calender, gamla och nya Auctorers Namn, öden och förnämsta utlåtelser, laga at du får alt sådant oförmärckt insmordt i det du skrifwer och talar, sök ihop deras samlingar och gif ut på trycket, som dit eget, laga at ungt Folk anser dig med bäfwan, håll ingen af dem wärdig din gunst, som icke är wäl skiäggbrusten, håll Citationer för de bästa skiälen etc. Än en god Medicus, frågade jag. Lär dig utan til, sade hon, alla Termer och Caracterer i physique, Chymie, Medicine &c, så at du i en ramla kan upräkna exhalation, concentration, corpuscler, porer, evaporera, conglutinera, rarification, condensation, plastisk natur, elastisk krafft, quintessence, sal, sulphur, Mercurius,

#314 Fluidum Nervosum, {Chylus} [Chilus], Lympha, Succus Pancreatieus &c. &c. ja, alla Siukdomars och operationers namn på åtskilliga Språk, säg dem, som de komma för Munnen, men laga at de någorlunda hänga i hop med meningar, {stor sak? } [storsak] om man förstår dig eller eij. Förstår man dig intet så hålles du så mycket förtreffeligare. När du känner på Pulsen eller ser på urinen, skall du ingen ting utlåta {dig} [tig], men runka på Hufwudet och giöra din Mine twifwelachtig, at ingen må bli klok derpå. Lefwer Patienten, så har du sagt det förut, dör han, så har du ock sagt det förut. Ordonnera och skrif Recepter i medlertid, alt det du kan; Det må taga illa eller wäl, så äst du dock en god Medicus. Widare sporde jag, huru man skal bli en god Soldat? Ja, swarade hon, har du intet stor och reselig Kropp, så inbilla dig intet at bli god Soldat: Stor sak i annan duktighet: Du wet wäl huru mycket Manskap man har casserat för den lilla wäxten skull, efter Preussiska sättet. Men sade jag: Ingen gemen Soldat frågar jag efter. Jag menar en god Officerare. h jag förstår, sade hon och söng:
Hurtig upsyn, spottska seder,
Dans på Bänckar och på Bord,
Kärleks-Tanckar, Dunder-Ord,
Win-Förstånd och tappra Eeder,
Hiälte-Kläder, Plit och Stat,
Sådant giör en käck Soldat. Skiön air, Madame, sade jag, jag hade lust at höra mer, men {timan} [Timman] går förbi, jag borde ha skyndat mig at i hast lära

#315 många sådane genwägar til heder i alla Stånd. Til exempel wåra Köpmän möda sig så mycket med, at bli wärkelige Handelsmän til Rikzens gagn, lär dem ock et grep. Stackars Barn, sade hon, om de wiste at slå stort på och inbilla alla sina in- och {utländske} [Utländska] creditorer at de äro Grundrike, så skulle de {ha} [haa] bästa dagar och reputation i werlden. Elljest behöfwa de intet mer plåga sig, än stiga en eller twå gånger om dagen i Contoiret eller boden, at se huru unga Monsieur bär sig åt. De kunna sofwa och supa sin goda {tåckt} [tåcht]; gå i nattråcken och intet mer bry sig om werlden, än at de på Torg, Caffe-Hus och Källare meddela sin Nästa några marchandiske ordasätt. En wäxel kunna de ock---

#Neij, min Läsare, jag betäncker mig. Jag ångrar mig, at jag tagit wår Tidz Dårskaper för goda. Hon är wärkeligen en Fiålla, och jag håller dig för klokare, än at du låter inbilla dig det Anseendet af en Dygd är så godt som sielfwa Wärcket, fast jag wäl wet, at din håg är så offta frestad af denna meningen, som Fröken mouche af giffto-tanckar. Duga wi intet i sielfwa wärcket, så duga wi ock aldeles intet, anseendet må nu liuga så länge det will. Ja hwad skadar det, säger Sigge den dölske, at jag är en idiote, en Mutkolf, en Skiälm, när ingen wet det mer än jag? Alt nog, kära Sigge, at I weten det sielf. Han I lust at wara ett Wrak i Ehrt eget samwete, så kunnen I så wara. Intet har jag ont deraf.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XLII.
Här är ett wälsignat förråd af {Ministrar} [Ministrer] i Staden: Sannerligen, jag går intet många fiät förän jag får weta nya hemligheter om Pålska Konunga-wahlet. Går jag in på en Källare, så sitter mig en Primas (mycket olik den wisa Potocky) mellan skål och wägg, hwars rådslag äro så mångfaldiga, at de trängas af det torra och drunkna i WeixelStrömmar af Win och Öhl. Går jag in på et Caffe-Hus, så rustar mig der en Regimentarius (kan skie något mindre Person) med et par Tobaks-Pipor, så at det flygande stoftet likt en tiock Dimba synes willja hindra flyckten för de Tyska och Ryska Örnar. Ja, wåra Ridderliga Borgare-samqwäm bringa mig dageligen med sina Pålska Rikzdagar, at lyckönska wår älskeliga Lesczynsky, hwarmed jag dock är wäl nögd, ty det giör jag dessutan af gladt hierta. Wänder jag mig åt

#317 Stortorget, så wända mig Politici up och nid på wåra Handels-Maximer, och kommer jag på Riddarhus-Torget, så taga Statisterne så Sceptiske mått och steg til wår fördels bewakande wid närwarande Conjuncturer, at de sielfwa twifla om dess wärkan. Kort sagt: I hwar wrå der jag nu finner en yfwig idiot andas, blifwa mina Öron-Hinnor slagne af Potentaternes interessen. I går kom äfwen den lystnan i mig, at wara Statist i ett sådant samqwäm: Jag begynte i Historien tämmelig styft: Hör på, Min Läsare: För den Fransöska Ludvic XI tid, sade jag, war Stats-klokheten i Europa en Barnlek mot det hon sedan blifwit. Efter honom har hon förfärligen lyst i Spanien uti Ferdinand och Isabella, uti Carl V och hans Son, på hinsidon Alperne uti Sixter och hans likar, i Franckrike ha twå stora Pra"laters rykten med skiäl ropat: Je suis l'Armand, ja Catharina de Medicis och den Engelska Elisabeth ha {wisat} [wistC] at Fruentimmer icke heller äro dertil obeqwämlige, at förtiga wåra stora inhemske Lius, som rena från den wederwärdiga bedrägeligheten i alla delar ägt de förras försiktighet; Men--- Ney, swarade en anseenlig tok, det är intet så; Jag har haft Bref från Dantzig, at den Ryska makten behöfwer allenast öpna Gapen, at swälja Öster-Siön

#318 och hela Pohlen. Tror du wäl det halp, at jag sade tre gånger, det jag talade om helt andra saker än han? Ney, Min wältalighet tog en slätt ända och jag gick ut. Dock, Min Läsare hwad är det mer? Jag unnar gerna den språka i wädret, som intet widare är Minister, än på förberörde stellen til Tidzfördrif. Det skal wara nog til min förnöijelse, när jag allenast ser, at alla de, som wärckeligen blanda sig i Ministe.ren grundeligen förstå hwad en så granlaga sak har at betyda, och derpå twiflar jag intet.
I Torsdags bad mig en ung oförsökt Stats-Man i förtroende

#319 gifwa sig et begrep om en rätt Minister, i hwilkens Fotspår han kunde gå. Jag ursäktade mig dermed, at Statsklokheten bör ha sitt Hufwud-Quarter i en Cancellie-hiärna, och at jag {eij} [ey] behöfde gifwa Bagar-Barn Hwet-Strut. Dessutan blir ingen Minister af blotta Theorien, och ingen kan jag med blotta orden det lära: Tro mig, Frankrike har sedt i sin Henric III en så stor Theoretisk Politicus, som Europa nånsin ägt; Men derjämte äfwen så slätt Practicus. En sådan bör wara född dertil, och kunna giöra i wärcket mer än han kan säija med tungan. Men jag slapp honom intet. Tänk, för sakens Ömhet skull, brakte han mig at klifwa up i högden på det jag intet måtte röra wid jorden, ock om han kanskie ändå intet rätt fattat mina ord, kunde han utföra dem på ett sätt, som giorde mig harm; Derföre will jag, Min Läsare, låta dig höra några ord af wårt samtahl, ty hwad spisar et ark til en så widlyftig sak? Exempel och Historier behållas bäst i minnet, derföre betiente jag mig af följande Händelse at förnöija honom, dock på Argiskt wjs:
Det hände sig, sade jag, at Planeten Saturnus med sin phlegmatiska och kring sig frätande art gick med sin spha"ra alt för långt, och så när inöfwer Martis wädergräntzor, at

#320 många af det Martialiska Folket begynte sakna Mat-Lufften och afmattas, så framt de ey hade den lyckan, at aldeles bli {Saturniniska} [Saturniska]. De Martialiska bergen stodo den större Planeten alt för wäl an, som uti sig inga sådane ägde, derföre wille han giöra dem til sina och han brukade all den smickrande inflytning, som hans kallsinnighet förmådde i Martis Inwånares Hiertan, at bringa dem til lättia och dumhet, hwartil han märkte största delen wara böijelig, på det han efter godtycko om Landzens skatter måtte få skipa: Han gaf dem Bakelse för stadigt Bröd, söt must för godt Öhl, Spegel-Glas för hårdt Stål och glitter för ren Metall. Sådant war härligt för Barn, men icke för gammalt och klokt Folk: han giorde dem wjsa, at de woro Hiältar, som blott skulle föda sig med Udd och Ägg, och Herrar, som intet behöfde arbeta. Ja, med alt smekande och alla goda ord war det nu så wida kommit, at Mars skulle bli ett wänligt bihang af den mäktiga Saturnen. Et sådant Förmynderskap af en Främmande makt kunde den Martialiska Regeringen intet tåhla, emedan hon ej hölt bättre, at bli en Slaf med Kyssar, än en Träl med Örfilar, derföre skickades då den märkeliga Alexo sexternani til Saturnus som Ambassadeur. Af hwad härkomst en Minister är, det är lika mycket, ty när en Contarini upblänker ur purpuren, kan en Dossat upblänka ur det grofwa tyget; Men denna war dock storsläktad och hade den förmån, at narrar intet begabbade honom för wanbördighet i det Hofwet han kom til. Han hade med sin ädla Upfostran indruckit ädla Meningar, det är, Min Läsare, ingen Högfärd och ingen Lättia,

#321 som wår tid så gerna håller för Ädlingar. Han hade sunda Tankar om GUD och hans Hiärta war Ödmiukt för sin Skapare (En Minister.) Han hade stora Studier, (Tro mig, Studier behöfwas i en sådan Person, fast de nu offta föraktas:) Men han hade deraf intet blifwit ohöflad, enwis och Pedantisk, hwaraf mången Lascaris eller spränglärd Minister haft sin del, som intet annat giordt, än hängt i böckerne. I Språk, Historier och Tractater kunde den slugaste icke lura honom. Så godt begrep hade han om Commercien, som trotz någon af wåra Köpmän: Det är onödigt, sade han, för en så förnäm Person. Käre Herre, swarade jag, betänken Ehr: Fast mången i Köpmans-Boden blir gement sinnad, bör derföre intet en Minister förstå ett Landz handel, och äga dess styrka och swaga på sina Fingrar? Jag tåhl icke {krämare-Ministrar} [Krämare-Ministrer] eller sådane, som Florentinerne skickade til Clemens VII, hwilka tilbödo at bedraga Romerska tullen med lurendreijerier, och derföre blefwo hemskickade utan swar; Men jag will at en sådan Man skal kunna räkna och wärdera sitt Fäderneslandz ut- och inkommande wahror, elliest kan han wid tilfälle, särdeles om han har at giöra med en så slug och egennyttig Granne, som Saturnus war, nedrifwa mer på en gång i en sak, som han håller för lappri, än många efter honom kunna upbygga på 20 åhr. Menen I det är dermed giordt, at kunna inställa sig i ett fremmande håf, ha wackert

#322 anseende, föra sig hederligen up, ha tienlige ord i beredskap, utmäta första visiten, ha kundskap om Hattens påsättiande och alla små civiliteter, weta på hwad rum eller trapsteg man skal emottaga eller släppa en annan i visite &c. &c. Sådant är alt godt och högnödigt, ty wi ha sedt Barberinernas feigd i Italien upeldas blott deraf, at en Printz intet fölgde en Cardinal til Wagns-Dörren, och flera Krig af dylika orsaker, samt stora förmåner af så små aktsamheter; Men förlåt mig, en Minister skal ock wara hemma i angelägnare saker: han skal ock wara Handelsman. Ja, leen intet åt mig. Det behöfdes sannerligen wid ett sådant tilfälle. Dessutan wisa mig ett Land, som icke blifwit Lyckeligt eller Olyckeligt, efter som dess Minister warit Köpman eller ey. {Denna} [Denne] wiste likafullt at winna det Saturniska Hofwets behag; deruti Lysa som en Rägn-Boge och wara Håf-Man, fast han war både en lärd Man och en Köpman. Han wiste at see den eller den Ministren från de andra Planeter, med hwilka hans Herre, eller han kunde täfla om förträdet, på tredie rummet och såsom oförwarandes, til at undwika ett elackt Steg. Intet satte han sin Herres heder på wågspel eller war högdragen i otid, som et {Nordiskt Sänningebud} [främmande Sänninge-bud], hwilket intet wille hälsa den Engelska Flaggan på Themse-Strömmen; Men likwäl giorde han aldrig sin Öfwerhetz Högsäte i det Landet twifwelaktigt. I den kallsinniga Saturnen war Håfwet skräckeligen Politiskt, och Ministren hade swåra {trådharfwor} [trådar] at uplösa; Men hans Försiktighet

#323 tog reda på alt. Han wiste til hwem man i ett Håf bör hålla sig: han hölt sig til den Stats-mäktiga Regulus, som ägde Saturniska Konungens Öron och Hiärta. Hans Person war fuller behagelig (Stor Förmån) men hans ährende war obehageligt; Dock wiste hans Förstånd och finhet, at giöra det {behageligt} [behageligit], antingen man wille eller intet; Ty han hade medel och utwägar i förråd, som ingen förmodade. Nog wiste han hwilket Creatur en Tractat plägar wara, som födes och dör af blotta interesset; Men han wiste Grepet, at med eftertryck beropa sig derpå, sluta en sådan i tid och nyttia det, som sällan är nyttigt. Offta war han i det tilstånd at han utan befallning och af eget bewåg måste fatta slut; Men det war så klokt, at hans håf kändes derwid, och wid sådane tilfällen skiönjes hwartil en Minister duger. Tänk, at han ock kunde köpa de Saturniska Ministrernas afsikter! Ja, det är en Minister {tillåteligt} [tillåteligit], om han kan. Han utställte hederliga utforskare, och war om ingen ting okunnig, hwarom han flitigt underrättade sina Förmän. De Saturniska sade efter hans död, at han kunnat trolla, liksom Spaniorerne om K: Henric IV, när han tagit reda på deras Chiffre. Om han ägde tysthets-konsten behöfwen I intet fråga, men intet på så barnsligt wis at han ju meddelade dem sina hemligheter, som borde ha kunskap derom. Fåfängt mödade man sig, at utleta hans tankar, och ingen fick del deraf, utan i rättan tid. (Sådan 324 tysthet äger jag intet; Sannerligen, i det målet är Argus ingen Politicus, ty han afbördar sig, Min Läsare, til din tienst, alt det, som ligger på hans Hiärta. Ja, ja, stor åtskilnad mellan en Minister och en Frispråkare.) {Denna} [Denne] Ministren wiste och at rätt bruka det Privilegium, som Folks Rätt honom skiänkte, hwarigenom hans Person war i säkerhet mitt i fahran och i en rolig säng mitt i de faseliga Wäderhwirflar, så at han altid oförskräckt Wärkstälte sina befallningar och brukade i dymål en tahlfrihet, som en dum hade häpnat {för} [före]; Men aldrig öfwergick han betänksamheten eller war öfwerilningar underkastad. (O ädelmodighet, försiktighet och kallsinnighet, huru wäl pryden I en Minister!) Om han wiste skiula sig under Folks rätt, så wiste han ock at wörda Lagarne i ett fremmande Land, elljest hade han warit straffbar. Sitt Fäderneslandz bästa i de minsta Oeconomie-mål wårdade han ganska noga, men han blandade sig intet i Saturni enskylte hemsaker; Ty det står en Minister alt för illa, at lägga sig uti et främmande Rikes ensidiga Hushållning och giöra sig grön på egennyttigt sätt i de författningar, som honom eller hans Herre intet angå: Han lät Saturnus häfda och skiöta sig, som honom godt syntes, allenast Mars deraf icke mådde illa. Med få ord: Hans Stats-Klokhet syntes beswärja de Politiska Stormwäder, befalla Stats-Wågorne, binda

#325 och uplösa förbunder, styra de swåraste hotelser til sitt Fosterlandz bästa, och under alt detta aldrig afwika från et ährligt Sinne. Således kunde intet annat förmodas, än at Saturnus skulle {lämna} [lemna] Mars oqwald: Det hade warit nöijsamt, om wi på jorden hade wetat deraf, at med wåra tuber skåda den större Planeten draga sin ofanteliga kropp så många grader tilbakars genom en enda hiärnas klokhet, och roligt at see Martis Fattiga inwånare få nytt lif, sielfwa lefwa och änteligen finna at de ock sielfwa woro Folk.
Ack, Min Läsare, nu war jag temmelig högt uppe. Jag hisnar ännu.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XLIII.
Neij, jag slår mig til Fruentimret. Far wäl, Manfolk, I ären gemenligen intet så mäktiga, som i synens. Hos Qwinkönet består styrkan i wåra dagar, och til den mäktiga hopen sällar jag mig gerna, så offta mitt samwete tillåter mig at wara Politicus. Det woro skam, säijen I, at wi skulle wara under de bräklige kärilens wälde. Ja wäl, jag lämnar at det är skam, men det är ändå sant. I hafwen både skammen och skadan. Tacka wil jag Ehr, Täcka kön, som utan Hufwudbrått, utan bokwett, utan ämbets-förtienster, utan at wåga lif, blod och ägendom för Ehrt Fosterland, likwäl kunnen älta de manliga Hiärtan som Hwete-degar och gifwa dem hwad skapnad Ehr behagar. Jag kan wäl intet tro, at jag sitter i en Camera Obscura; Men mig tyckes dock, at de äktenskaper, som wisa sig för mina Ögon, gå mästedels med hufwuden ned och fötterne upp. Jag fick ett bref nu i weckan, som styrker mig i tron, at sådane, åtminstone på några ställen finnas:
Min Herr Argus.
Jag är kanskie det första Fruentimmer, som med Ehr har Corresponderat, och jag hazarderar wäl något mycket, som comununicerar Ehr mina Kråkfötter; Men min glädie är större, än at jag det kan negligera. Jag är gift effter önskan,

#327 derföre kan jag giörat utan Suspicion. Föräldrar och Släkt engagerade mig ihop med en Man af reputation hwars honetteteter och Billets-doux låfwade mig det lyckeligaste Mariage i werlden; Men ack, I kan aldrig tro, Min Herr Argus, huru triste i mitt äktenskap warit en tid bort åt, derför är jag nu så mycket contantare, sen det blifwit ändrat. Jag kan intet skylla Smek-månaden och de första dagarne, ty då lefde jag som en Princesse, som I weten wäl, al' ordinaire, och min Man kunde jag hwefwa om mitt lilla Finger; Men strax begynte han wara alt förledsam, opiniatre, capricieux och Malhonnete. Enfin: Jag wil intet specificera Ehr alla de incommoditeterna, men jag will bara Notificera Ehr hwaruti min glädie består, nemligen, at jag förmått aldeles changera min Mans humeur och lymmelaktiga Manierer. Par exempel: Jag tror (Gud förlåte mig min synd) at han höllt mig för en liten Markatta eller et Creatur, som han bara hade för sitt divertissement, ty så offta jag frågade honom om publique affairer eller det som regarderade hans ämbete, så swarade han mig genom carresser, douceurer och bagatteller, som intet mer liknade sig med mina qua"stioner, än de gammal-modige Fontangerne med wåra Cru"eller, liksom jag hade warit sans jugement. Nu au contraire har mitt qwillrande dag och natt giort så mycket, at ingen ting arriverar honom om dagen i hans Charge, som han icke gier mig part af om afftonen, det må nu wara Secret eller eij. Jag flatterar mig, Sans vanite., at intet wara så dum; Men tilförne bestod hela hans entretien i smekande, och han somnade wed alt det jag sade. Det war intet annat än: ja, Min Ängel, du har raison: Min sann, Mitt Hiärta, du har rätt: Som du befaller, min Wän, min Höna etc. och lika när war det: Han giorde ändå hwad han

#328 wille i sina affairer, och jag skulle wara som hans lilla Papegoija, fast jag fick alt det jag behöfde; säijer jag annat, så liuger jag. Nu deremot ha mina Malcontante upsyner och continuelle Menacer så repasserat och tamt honom, at han uti ingen angelägenhet af någorlunda consequence får giöra det minsta steg, utan at dependera af mig och mina ordres. Jo, pardieu, Junker har förnummit, at jag ock har esprit. Ma foy, k. Argus, jag har nu så lärt den bussen Machsyss, at om jag ordonnerade honom aldrig så litet at söka den eller den Caracteren och Tiensten, så skulle han giörat, fast han skulle löpa i Trapporne, som en lykt-man eller Tomtgubbe. Tänk k. Argus, han war i början af wårt Mariage så förargelig med sin phlegme och så långsam til wrede, at det skulle gå alt för hårdt på, innan han skulle banna Dräng eller Piga. Ett exempel en passant på hans förtreteliga patience: Han behöfde en gång (med Permission) at purgera, och wår Doctor, som är habil i den Curen au dernier point, instruerade hans Dräng, at oförmärkt giöra sin Herre sticken, ty så kallsinnig war han, at han behöfde emueras, om Medicinen skulle ha operation: Denna Slyngelen manquerade och intet, ty först gick han plumpt til sängen om morgonen kl: 6, drog up Sparrlakanet och ruskade honom i Näfwen: Min Man sade intet annat än: Hwad är Klåckan? derefter hängde den lymmelen hans Skiorta så när intil elden, at hälfften brände up. Min Man sade intet annat än: Wärm en annan. Sedan gick den oxen och slurfwade i golfwet 3 st: mina äkta Porcellains-Tassar; Men min Man sade intet annat än: Det war skada, de woro wackra. In Summa: jag som intet wiste af den intriguen, blef så decontenance.rad och förifrad, särdeles för

#329 mina skiöna Tassar, öfwer hwilka jag så när hade gråtit at Munser Ox-Pelle war glad han kom på Dörren; Men han stadnade i förmaket och hörde at min Man med tämmelig alfwarsam ton sökte persvadera mig, at intet altereras af bagateller; derföre gick han strax in och gaf honom den ordonnerade Medicinen, som hade god wärkan, ty jag hade då 3 gånger mer uprört hans Sinne än Pelle. Nu, Min k. Argus, har jag så dresserat honom i snarstickenhet, at han kunde purgera, om han wille, 5 gånger om dagen. Ja, jag har exercerat honom så wida, at han (orost för Gud) esomofftast låter Carbasen dansa på det Canaillet wi ha til Domestiquer och Tienstefolk. Tilförne war han så Simple, at han lät gens de neant, gement föllje utan Naissance, omgås med sig en camarade, under pretexte, at de hade Meriter och dygd. Men war persvaderad, k. Argus, at jag lemnade honom ingen roo, förän han giorde distinction emellan Folk och Champignons, så at han nu wet öfwermåttan wäl, at slöder är slöder, fast de brillera med ehuru så ansenlige dygder och ämbeten. Tilförne war han så grof och obelefwad, (eller låddes han så) at då jag skrek på triumphanter och precieuse Etoffer, skickade han mig enfaldiga tyger efter gamla Stylen, som hwar och en Borgar-Hustru sliter Sans fac/on om hwardagarne. När jag begärte plat de Menage, kom han släpandes med några ofanteliga skinkor. När jag begärte Spel-Penningar, gaf han mig en Ask full af hwita Styfrar, som knapt woro Suffisante til en Bete. När jag påstod et wäl garnerat cabinet, skiänkte han mig en omeublerad Cammare, der ingen kunde see wäggarne

#330 för en quantite. gammaldags-Silfwer, som man plär få see hos Präster och allenast är anständigt för Borgar-Folk. Nu deremot, Mon cher Argus, har jag giort honom så poli, at Modelle, bon gout och Magnificence regera hos oss i hwar wrå, i wåra repas, i wår diete, i wåra Kläder, ja til Carosse och livre'e; Men (oss emellan) jag har och lärt Miste.ren at disponera om hans pung a mon aise, så at jag kan ha alt det jag will peka på. Ja, om det skulle kosta honom aldrig det, (fast Gud wet hwar det stackars Creturet tar det alt) så fägnar han mig dock altid med kostbara presenter och agreable Surpriser. När jag tilförne utlät mig ibland, at willa slå mig lös til något plaisir hemma, kom min Torr-Gud indragandes med någre torra andeliga Böcker som hetta Schriver, Arndt och Gud wet, en kallade han Skattkistan, der jag mente få marknadz-Pengar, och när jag piquerade honom för sin enfaldighet, kom han wäl med en, som kallas Qwinnospegel, den jag fann artig nog. Si vous voulez. Han gaf mig och Edra Ark, Herr Argus, som intet heller äro så oäfne, neij werkeligen, utan til at smickra Ehr, de äro löijlige nog; Men skal jag änteligen abandonnera mig til lecturer, så älskar jag hälst wåra innocenta Fransöska Romaner, som ingen touchera, utan divertera mig med curieusa Kärleks-Intri
#guer. Nu au contraire har min Hiärtunge altid nya tidz
#fördrif i parade, at jag intet Ögneblek må ledsna. Skulle jag upräkna dem alla här, så blefwo mitt bref alt för långt. Tilförne war han så Philosophisk och Pedantisk, at han hölt mästadelen mina Sciencer för skråck: Utan skryt, jag kan

#331 bland annat piquera mig af den qualiteten, at aldrig resa utom Staden någon Torsdag: Jag reser 15 gånger hällre en Bönedag eller Söndag, ty min Mamma och hennes Salig Mor, som war en så förståndig Fru, ha par experience, at den resan är aldrig lyckelig, utan skall då altid någon Malhe'ur hända; Men tänk, at min Man opiniatrerade mot en så helig sak och hölt alla söknedagar lika goda at resa på. Dock, jag har gifwit honom sådane lectioner, at om han nu blefwo befallt at rida ut til Fittia eller Gärfwa på en Torsdag, så trodde han sig få ordres at bryta hals och ben af sig. Än mer, Herr Argus: Tilförne wille han wara enda Hufwudet för mina Gossars education: Jag will wara en sna, om han icke lät dem fritt förtära så mycket de wille af gemen och hård mat och drick, lik som de grofwaste Bond-Ungar: Han lät dem effter behag löpa i rägn och slask, med Fötterna i kalla Wattnet och offta barhöfdade: Han härdade dem i allting, at jag tror, om han hade fått råda, hade de blifwit infatigablare än de wärsta Ryss-bänglar? Han utrotade all ambition ur deras sinnen, och giorde dem så galna efter de pedantiska Böckerne, som de skulle ha blifwit Schol-Mästare, ja han hade oräkneliga tokuga uptog i den Matieren; Men, dieu merci, nu har jag äfwen ryckt detta styret ur hans hand, så at de stackars Barnen hålla sig til mig från morgonen til qwällen; De ha fått honnet smak, delicatesse, ambition, enfin: De kunna nu bli Cavaillerer och söka anständiga conversationer i stellet för at sittia i Scholen och gräla. Med få ord: Min man har nu lärt, at om han skal ha fred med mig, måste

#332 han wara i min fullkomliga obeissance. Jag giör nu hwad jag behagar i mitt hus, och i stellet för en skiärseld, har jag träffat et Paradis. Gläds nu med mig, k. Argus, och tro i öfrigit, at jag förblifwer etc.
Lisa Husbonde.
Dock alfwarsamt, Madame Husbonde, Jag gläds intet med Ehr, ty af en förnufftig Man, han I skapat en flep. (ja, tänk man på de qwinnorne) han war i förstone til alla delar käck och efterdömelig; Men til alla delar han i skiämt bort honom: Jag kan undra på honom, som låter så betsla sig. På min ähra, Madame Lisa, om jag woro Ehr Man, skulle jag, tyks mig, så snart ändra Ehr, som i ändrade mig, och likafullt laga at I hade Ehrt Paradis. Dock, hwad sägerjag? Hwem wet huru det skulle gå? Kanskie Ehr Man war tilförne så tapper som jag: Ungkarlar äro wi ofta Jättar, och giffte bli wi ofta Dwärgar.

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XLIV.
Friskt Syster, sade Egennyttan til Ähregirugheten, lät oss röra oss. Wårt Wäsende går så sömnigt til. I denna Stillheten wanmäcktas jag som en hurtig Cavailler, när han intet har Sällskap. Ödet förbiude, at {Odelaktigheten} [Owäldugheten] skulle taga öfwerhand bland Folket! Neij jag swär wid Afgrundens Böllior och wid alla Rikedomar i Jordens Inelfwor, at förr skola alla halffärdiga Kyrckor i Stockholm ruttna nid under Byggnaden, än nånsin {Odelaktighet} [Owäldughet] skall segra öfwer min minsta Finger, fast hon 10 gånger hade Himmelen på sin sida. Wäl an, mitt Hierta, sade Ähregirugheten: Jag menar som du. Sannerligen, wi willja låta tala om oss: Wåra Underwärck böra stötas i Basuner. Ingen blir namnkunnig af ingen ting. O underjordiska Gudar! Det är wist jag, som har lyft Hiältars Rykten til Stiernorna och nedkastat storsinte Siälar, som blodige Offer i Edra skiöten. Huru har jag nu på en tid kunnat wara så orkelös? Nöisamheten, den Tokan, lärer wäl nu inbilla sig, at jag sofwer den ewiga Sömnen. Nå, jag swär wid alla Hiältars och Hiältinnors Siälar, ja wid alla de dyra Jungfrudomar, som ridderligen blifwit bortröfwade alt ifrån Helena" Tid, at förr skall den orörliga Nordstiernan

#334 hwälfwa sig öfwer Markatt-Folk och wilda Americaner, förr skall Öfwermakts-Rätten bli Regerings-Form, och den Swenska Friheten ett Sielfswåld, än jag nånsin insomnar en Tima i detta Landet. Dock, min Ängel, sade Egennyttan, wi måste öfwerlägga på hwad sätt, wi bäst må ställa de Dödelige i Rörelse: Jo, jag har märkt swarade Äregirugheten, at Grand-Pappa Lucifer har et oförlikligt Nöije i Partier, twist-Flockar och hemliga förbund bland Folket: Lät oss giöra den Herren til willjes, och han lärer sielf hielpa oss: Han ser gerna en Pompejus och en Ca"sar, en Waldemar och en Torkel Knutsson, en Engelbrecht, en Eric Puke &c. Korteligen en skiljaktighets-Anda i ett Land: Ja, så ofta han får Gazetter om nu warande split och buller i Pohlen, skrattar han af all sin buk. Det är så lätt för mig, när ett Rikes Inbyggare äro delade i Partier, at wisa min höghet, och upfylla Historierne med mina Galanters namn. Ja, på min tro, sade Egennyttan, då är det wist godt för mig, at fiska i grumligt watn med in- och utländske Nät, och proppa mina älskares Pungar. Nu willja wi gå in i sinnen, och taga wåra Säten i stora Folkhopars Hiärtan.
O Gudar; lärer nu min Häklare säija, hwart tager Argus nu wägen? Midt i wår roo, ja midt i den liufwa freden, under en så nådig Öfwerhet, börjar han tala om inrikes buller och skiljaktigheter. För Gud, han borde--- Håll håll, min Wän, tag intet så illa wid dig. Saken är intet så galen, som Hufwud är ludit. Menar du, jag är ursinnig och skriker om et stort haf, der intet annat är, än en liten Bäck? Tror du wäl, inbördes osämja och kallsinnighet intet kan skada et rike, fast marken icke färgas i blod genom uppenbara uprorer?

#335 får jag då intet lof, at föreställa dårskapen af en sådan Parti-lystna, och i god tid giöra henne wämielig för mina Landzmän? är det illa giordt? Är du så stark Parti-gångare, at jag intet får begabba ditt Handtwärck? Hellre borde du hielpa mig at skaffa i Landet et innerligt förtroende. Woro det ändå saker af wärde, som hitza Folket så offta hwarannan i Håret, så ursäktade jag dem; Men man tager stridiga mått och steg af de owärdigaste orsaker i Werlden, som en inwärtes kärlek lätteligen kunde öfwerskyla. Hwar blef min berättelse af?
Det blef sagt, det blef giordt, och Sinnen blefwo upfylte af Egennyttans och Ähregirughetens wälde: {Odelaktighet} [Owäldughet] och Nöijsamhet blefwo utkörde och Inbördes Enighet tog sitt afträde: Hufwuden blefwo galne: En Don Quichotte eller Inbillnings-Tok upkom i hwar Wrå. Man såg alting med Parti-Ögon: Man inbillade sig see en Sylla och en Marius, Hufwud högre än alt Folket, der ingen liknelse war til någon Sylla eller Marius: de som sådane blefwo ansedde, woro kanskie så oskyldige dertil, som Argus til något gnabbande mellan gamla och nya Släkter: Antingen de wille eller intet, måste de hälsas för Partiernes anförare, ja Herr Sylla och Herr Marius i hwart ord. I dag wil jag allenast föreställa löijligheten af några fåå desse Partiernes hiältar, elliest behöfde jag mer än ett Ark:
På min Honneur, sade en Riddare af det ena Partiet, när han såg Syllas Hästar, jag ser förfärliga Elefanter, som komma at fördärfwa Land och Rike. Ser du, Mats, sade han til Drängen, de onaturlige Barbarerne, som anföra dem?

#336 Ja pytt, sad Mats, rätta Levanterna; Måntro jag inte har sedt di Skintmärana?  di Barraberna der gå, känner jag wäl: Dä ä Eskel, å Olle, å den lille Jönsen, som ä taijen i Roslagen. Di skräma inte många i femkort. Du oförskiämde Oxe, sade den stolta Riddaren, skall du neka mig det jag ser med mina egna Ögon? Will du lära mig titta i Korten? Det är Elefanter, säijer jag, och de höra den mäktiga Sylla til, som will lägga hela detta Riket under sig; Det förstår du dig hin håre på, ditt Nöt; Men jag skall wåga lif och blod emot dem, ty om intet jag med flera ährlige Män woro, skulle Sylla snart triumphera. Än ser du då den stora fästningen, som Sylla anlägger, at befästa sin höghet? Ja, bitterdö, ja, sad Mats, dä wa en fin Giärsgål. Gärdzgård? sade Riddaren, du är förrykter, ser du intet, det är en Fästning? Nå en Fästning då, swarade Mats, å en Fästning, som jag will låfwa hwarsken Soo eller Koo går igenom. En annan Riddare sade sin Fru med mycken Reverence, at han intet woro wärd at kyssa henne, förän han stött den grufweliga Sylla ur Sadlen: Hans höghet är mig odrägelig: Han drar gement Pack ur stofftet til de stora Ämbeten, och förnedrar Folck, hwars förfäder klädt blodig Skiorta för Fäderneslandet. Min nådiga Wän, sade hon, wakta dig: Ställ dig intet i fara. Wår Herre finner honom wäl ändå. Neij, det halp intet: Han steg til häst: Men i wägen blef Kampen rädd för några Sot-Poikar, och strax anföll den modiga Riddaren dem, som Syllas Wapn-Dragare: Morianerne förskräktes och togo flykten, men i ifren

#337 red hiälten efter dem genom en port, som war så låg, at han föll bakut til jorden och hembraktes förlammad til sin Fru, som skrek hämd i himmels högd öfwer Sylla och hans oskyldiga Hus. Många Regimenter af Fruentimmer slogo sig til Partier, de äggade Tungorne, de wäpnade sina Män och det war en heder at fäkta under den stora Marii Fahna. Twå Borgare möttes åt i et Dryckes-Cabinet, och hade diupa öfwerläggningar öfwer Syllas rörelser: Sestu nu, Bror, sad den ena, så går han nu så smått, så smått å lunkar, å smilar, tess han har oss alla i fällan och sen, farwäl--- Då stå wi där i Syltan.  så giör han hwa han wil i Riket. Buff, der ha wi Ägget, sad den andra, jag bansatte tok, som inte har funderat ut dä, Jag wiste wäl Mor skulle Döö, hon gapa så illa, å så måtro Hund-Turken faller in, å skonar icke Barnet i Waggan. Men Marius will jag wåga det är en Buss, han kan Supa och Sätta ned som en Mästare, å lära Jätten kröka rygg.
Twärt om upstego några härlige Hiältar, at bestrida den mäktiga Marius: Strenge Riddare, sade den ena til den andra, wi see en faselig olycka hota hela Landet, om den Biässen får råda; Men wåra oöfwerwinnerlige Armar skola bistå wår ädelmodiga Sylla, så at hans och wåra namn skola bli odödelige. Ack Himmel, swarade en annan, det skiär mig i Hiärtat, när Ägget will lära Hönan at Wärpa. Sannerligen, han skall finna Folk för sig, som icke är så Dumt, som han menar. I det samma föll en Skorsten ned med stort buller, och strax mente mina förfärade kämpar, at Marius war öfwer dem. Morbleu, Bror sade man, sågstu på Fanken? Wiste

#338 icke jag at Marius satt der oppe hos Jupiter, på det Dunder och Blixt måtte knalla effter wåra Hiärnar: Men Jupiter är gammal nog: Han wet wäl hwad han giör: Wi få wäl Bussen ned bland oss en gång. En myndig Man beskref för en Doctor de farliga satzer och uptåg, som Marii wälde införde, til ex. at dricka på Kåhl eller Såppa, at skiära Bröd-Kakan lika gerna på alla sidor, at slå sönder Ägget så wäl i stora ändan, som i den lilla &c. (faseliga nyheter, swarade den andra) och än mer, at intet kläda sig så mycket effter Moden, som effter sin beqwämlighet. Min Hustru sade han ytterligare, giör mig den fägnaden och aldrig bär negligee' emedan Marii Fru bär sådant, och jag förmodar, hon får hela Fruentimret på sin sida. Äfwen så lärer det gå med de höga Klackarne, de stora Solfiädrarne etc. så at, med Gudarnas hielp, wårt Syllaniske Parti skall ändå segra. Hör hit, Granne, sade en Handtwärkare til en annan, af hwad tro ästu? Bekänner du Sylla eller Marius? Jag håller med Sylla. Hin wet håcke jag ska ta, sad den andra: Jag tror, jag giör som du: Jag blir wed Sillan: Den äter jag hälst, å sen en kanna Öhl på. Dä masar Skiälmen inwärtes. Men Maria lider jag icke för min döö: Hon ä skamfull mot Bror min, westu, å tuktarn som en Unge. Men kom wäss. Ja, jag säijer inte mer. Jo lit man du på mig. Jag är af samma tro, som du, å den dör jag i.
Alla de Narrar och blinningar, Min Läsare, som af Partier och inrikes missförstånd få sitt lopp, äro ändå minst at frukta; Men betänk allenast, at intet Rike är under Solen, som icke

#339 deraf blifwit fördärfwat; Ty i Narrarnas stormande kunna de illsluga mycket uträtta. Under allmänna skiliaktigheter ha ju in- och utländske Fiender på Riks-Kroppen öpne hugg? Derföre underblåsas de ock gerna af falska Wänner. Nu medan tid är, I Swänska Män, och wi Gudi lof, af sådant icke äro särdeles oroade, så låten Ehr fritalande Argus gifwa Ehr derföre en leda, och påminna Ehr Ädelheten af ett Inbördes förtroende. Nu kunnen I tåla mig; Men giorde jag det i en tid, då Sinnen mot hwarannan woro uphitzade, så fördömdes hela Argus utan ransakning, och knapt fingo han den rätten, som mången Skiälm, at taga Advocat för sig.
Gud, som skiänkt oss allting lika:
Lika Lära ur sitt ord,
Lika föda ur sin Jord,
Lika FREDRIC och ULRICA,
Skiänk oss ock en lika Siäl
I den stora Swea-Kroppen,
Lika afsikt hela Troppen,
At alt likt förlikes wäl!!!

#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XLV.
Förlåt mig, min Läsare, at du i förleden Torsdags måste wänta så länge på mitt sidsta Ark: Orsaken war atjag språng omkring at få sällia min Tienst, på det jag måtte få köpa en bättre; Men jag fick ingen som hwarken wille eller kunde påtaga sig min Syssla, derföre måste jag hålla ut: Penningar hade man wäl, men liten skickelighet: Ney, ney Argus du måste skrifwa efter wanligheten.
Jag känner en Fru, som aldeles skiämmer bort sin Dotter. (Dock, min Läsare, wi känna wäl mer än {en} En). Stackars Flicka, det giör mig ondt om henne, ty hon är af Naturen så Täck, så Liuflig, så Snäll och så Hurtig, som trotz någon af sina likar; Men igenom Gummans twång, Wårdslöshet och Dårskap, är hon nu, det arma Barnet, så Obehagelig, så Fiållig, så Dum och så Ömkelig, at om jag intet kan öfwertala den Gamla til mera Förstånd i detta mål, så blir Flickan ett Afskrap i stelle för en Skiönhet: I förtroende kan jag säija dig, min Läsare, at jag hade ärnat Frja til henne; Men om Modren så fortfar, at släppa henne handlöst och intet hielper mig, at giöra henne Ädlare än hon nu är, så betackar

#341 jag mig: Jag kan få Slynor nog ändå, som ha wackra Kroppar och lytte Siälar, mycken Grannlåt och litet Wett. (Mödrarne ware tack, på {sådana} [sådane] ha wj ingen Misswäxt) Dock, det giör mig ondt om denna: Hon är Skiön; Men Modren förstår sig intet på naturlig Skiönhet; Utan wanskapar henne med Smink och Franska Flugor, ja så främmande tilsatzer, Fläckar och Twång har jag sedt på den arma Flickan, at jag intet wet om de äro Gra"ska, Romerska eller Tyska. Hon wet intet sielf, hurudan hon skall wara. All den Frihet och Behagelighet, som födzlen henne skiänkt, blir förqwafd, ty (Tänck hwad sällsamt Efterdöme!) Modren föraktar sin Dotter. Antingen skall det i dy mål wara förmycket eller förlitet: Jag wet Mödrar, som äro tokuge af kärlek til sina Flickor: De tala om intet annat, de uphöija intet annat, de glädias för intet annat, de sörja för intet annat; Men denne släpper sällan sin sna bland förnämt Folk: Hon måste lulla, som hon kan bland Drängar, Pigor och nedrigt Sällskap. Du kan wäl tänka hwad anseende hon har bland sådant föllje. Om hon änteligen får lof at komma bland Folk, så kommer hon utspökad som förr är sagt: Hon måste ock då pracka sig til Kläder af andra Flickor, som intet til henne äro skurne eller sydde, ja läna af dem intil gång och rörelser, så at (Gudz {låhn} [lähn] i wördnad) hon blir så wanstäld, som en Präst, när han will leka Riddare, en Hofman när han will leka Philosoph, och mästadels wåra Vers-Månglare, när de leka Poe"ter. Än en gång: Det giör mig ondt om Flickan: Men har jag intet annat at säija hela Swerige i dag? Swerige du lärer fråga

#342 hwad du har at bry dig om min Saga, en sådan Mor och en sådan Dotter? Wäl, Fru Swerige, men hållen denna gången til goda, ty jag menar Ehr Sielf. I ären Modren och Ehrt Språk är Dottren. Har jag intet sagt sant? kan någon flycktig Fru wärre handtera sin Styf-Dotter, än I handteren det Swenska Språket? Med Ehrt lof: Jag hade mycket at säija Ehr mellan fyra Ögon (Fast wj ha många Ögon hwardera) huru illa I anfören Ehr Dotter, men jag will nu intet mer tala med Förtäckte Ord:
Wårt Söta Modersmål blir dageligen {ibland} [bland] oss så misswårdat, at det är en ömkan: De Swenskas Ord och Meningar äro nu högdragnare, än at de munteligen eller skriffteligen kunna uttydas på Swenska; Derföre äro nu de Swenska så owande wid Swenskan, at de rättnu intet stapla så mycket när de tala andra Språk, som när de tala sitt Eget. Af enskylte Sielfswåld är deruti blefwen en allmän okunnighet: detta dumhets Töknet sträcker sig från Fote-biället til Hiässan af den Swenska Kroppen, och få äro de, som ha Lius och Ögon deremot: De förnämare samtalen äro sällan Swenska, och de ringare apa derefter. Man har ett orimligit Begrep om witterhet, {wjshet} [Wjsdom] och Lärdom här i Landet. Knapt har man ett dylikt hos något annat Folkeslag: Man inbillar sig at sådant erhålles genom många och Främmande Språk. O Himmel, hwad Dårskap! Skulle man intet en gång kunna bli Förnufftig, Lärd och witter på Swenska? Om någon bland den förnäma Ungdomen nu intet lärer Fransöska, så tror man at den samma någon ting fattas i dess Upfostran. I Parnassens

#343 Halfgudar, I ären mina Wittnen, at den dyra Ungdoms tiden mäst förnötes wid Scholar och Academier med Språk, med Latin och Gra"ska. Ja, hela Swerige måste medgifwa mig, at den som blott är förfaren i de berömde Tungomålen, ware sig Clerk eller Lekman, blir hos oss ansedd för skickelig, witter och Lärd, fast än hans Förnuft suto så fåfängt, som en snarkande Tolfman i nämnden. Men sackta Argus, torde nu någon säya, du förlöper dig. Huru kan du neka den Prydnad och förträffelighet, som en Menniskia deraf har, at hon wet många Tungomål? Hwad woro bewänt med wåra Lärda, om deras {Språk-kunskap} [Språkkundskap] intet woro? Hwilka Oxar woro icke wåra granna Ynglingar, om de intet lärt sig tala med Främmande Tungor? Jo, jo, nu står jag der: Huru skall jag stå ut med ett så kraftigt tiltahl? Dock, min Wän, besinna at ditt och mitt Förnuft äro intet ädlare sedan wj lärt ett Språk, än förr; ty allenast af ett rätt tänkande bli wj wise och förfarne: Akta dig huru du talar om wåra Lärda och wåra Ynglingar: Skiäm intet så ut dem, som all deras Lärdom och skickelighet skulle bestå i Språk: sielfwa Argus woro knapt dristig nog, at säija dem en sådan sak; men med alt detta, när har jag lastat at lära fremmande språk? aldrig: Jag lastar allenast den galna meningen man har om skickelighet; Det är wackert, nyttigt och berömligt, at weta sådane tungomål, när man allenast dermed har syfftemålet på en allmän eller enskylt nytta, och intet på et fåfängt prål i samqwäm, tahl och skrifwande. Ett utländskt Språk är mig intet nödigt, utan så wida jag [antenC] har at giöra med utländskt

#344 {folk och utländske böcker} [Folk eller >ochC> ock af utländske Böcker wil inhämta wett och lärdomC]: I {öfrigit} [öfrigt] är det mig så angeläget som ett Fick-uhr midt i Stockholm. Stor angelägenhet! Dock, jag lämnar dig så länge, at du kan lära andra språk blott för din roo skull; Men, käre, skall du derför försumma ditt morsmål? Kan Swenskan intet likafullt få wara den ädla Swenskan i ditt Swenska tycke? Sannerligen, min Wän, huru du wänder mig i detta mål, så har jag ändå rätt.
Mig tyckes, Mina Landzmän, at wårt Swenska Språk, som nu blir så Jemmerligen förachtat, upspäckat, förwänt och wanrycktat, kunde åter snart hinna til sin naturliga Fägring om wi beflitade oss mer derom i wårt dageliga tahl och skriffter, om wi utrensade de onödiga fremmande Ord, som et tokugt prunkande först inplantat, Om wi återtogo de korta meningar, klara begrep och sinrika utlåtelser, som detta Grund-Språket äger, hwarpå wår gamla Lag, Konunga-Styrelsen och mångfaldiga gamla Skrifter förelägga oss så rena prof, Om skickeligt Folk, som dertil upoffrat sig, gufwo oss goda och tilräckeliga ordaböcker, hwaraf både Fransöskan och flera tungomål hämtat så stora förmåner, Om wåra Lärda eller de, som giöra sig den mödan, at gagna det allmänna med sina wärk, flitigt skrefwo på ren Swenska, och således banade {dem} [den] enfaldigare wägen, (man lärer lätt kunna räkna de förtreffeliga Wärk, som hittils utkommit på wårt oförfalskade Språk. Jag behöfwer intet berätta til hwad högd Frankrike och Engeland genom detta medlet sedt sina Språk upstiga.

#345 Det är nog ändå bekant. Ja, Frankrike har äfwen deraf haft nytta i sin Handel) Om wi, som andra Folkeslag, sågo alla wettenskaper på wårt språk drifwas och läras, Om förnöijelige och upbyggelige Skrifter på god Swenska bland Folket offta utspriddes, och wi alstrade af oss sielfwa så godt som utlänningarne, Om de ängslige och löijliga långa meningar, som borttaga hela sidor, blad och Ark, ur de allmänna Skrifter utdömdes, och kastades i sielfwa Dumhets-Putten, derifrån de äro tagne, (Sannerligen, om korta Titlar, och korta meningar altid brukades, den förderfweliga skrif-öfwerflödigheten skulle mycket inskränckas,) om hwar och en i sådane Skriffter fölgde sitt klara begrep, utan at fast-klistra sig wid wahnan, (O du kära Såsom, huru ofta hielper du en Stympare at begynna sin skrifwelse &c.?) Om Språket intet twingades mot sitt Oskyldiga lynne med oäkta ord til wämieliga wridningar, (til ex: Mån Swänskan kännes wid en sådan Swenska?--- för-an-stal-tan-des han eftersåsom Saksens [erkläckeligeC] beskaffen- och tilbehörighet erfordrar--- Så är mäst alt ihop. Härlig Swänska!) Änteligen, Om hwar och en Swensk förstodo Swenska Språket af grund; så skulle wårt liufwa Foster-måhl få sin tilbörliga wördnad.
Jag wet intet hwad rasande Dårskap hindrar oss derifrån: Språket är i sig sielf intet hårt som Tyskan, intet hopplåckat som Engelskan, intet upblåst som Spanskan, intet wekligt som Italienskan, intet obändigt som Pålskan, intet wildt som Ryskan, intet bräkande som Danskan etc. Det är Lent och likwäl Starkt, Rent och likwäl Rikt, Enfaldigt och likwäl Högt, Tappert och likwäl Läckert. Det är beqwämt och

#346
liufligt tll skaldekonst och obunden Skrifart, til Sång och Tahl, til Historier och Romaner, til alwarsamt och lustigt, til Kyrkor och Skådo-Spel, til predikningar och Argus. Intet mer fattas, än at wi det aga och upodla; Men oaktadt alt detta, will man hellre tala och skrifwa utländska, blott derför at det är utländskt. Dock, stor sak, åtminstone skall jag wara Swensk, intet med urqwädins och {obegripelige} [obegripeliga] ord, men så at alla sku förstå mig:
Ja wist, med Swenska ord will jag de Swenska säija
Båd små och stora fel.
Maitresse, Galant, Pedant och Tok båd half och hel.
Från Herren til des Dräng, från Fruen til dess Däija,
Sku alla få sin del.
Ty dygden will jag wärja;
Men uti Lasters Blod skal jag min Penna färja.





#THEN SWÄNSKA

A R G U S

N:o XLVI.

Emedan Hedendomen intet aldeles är utrotad här i landet, så will jag i dag berätta en händelse, som deraf har någon smak: Så til Fanners, säijer nu någon Christen, äro wi nu Hedningar? månne intet Argus blir förryckter hwad det lider? Finnes något Swenskt hufwud, som intet är döpt? Ha wi icke Kyrkor och Präster? Begrafwas wj icke i Christen jord? etc: Wäl, min Wän, men kanskie du är allenast Titulair-Christen och intet i wärckelig tienst. Om så är, så är ej mer åtskillnad {mellan} [emellan] Dig och en Hedning, än {mellan} [emellan] en Ny och en Gammal Sexstyfwer, eller hederligare at tala, mellan en Krämare och en Utländsk Betient i Swerige. Den åtskillnaden håller hwarken aln eller quart, eller tum. På det sättet skulle jag liksom några Fornsökare och Myntsamlare, giöra en löijlig åtskilnad mellan twå lika Skådepenningar, blott derföre at den ena legat litet snedare under Stämpelen, än den andra. Dessutan wet du wäl, at jag alt ifrån Purpuren til Jackan aldrig frågar efter Namnet, utan efter Gagnet. Men med denna Hedninge-twisten kommer jag ifrån min Saga: Hon är sådan: Tro Henne om du will:



#348

En {mårgon} [morgon] i Sommars fick jag lust at rida något utom Staden: Solens strålar hade ännu intet aldeles begynt förgylla Stockholms Kyrketorn eller utpråla Bergstopparna. Den kära Sömnen twingade utur de oroliga Inwånarne en allmänn tysthet. Eeder och bannor woro intet fullmårnade. Bedrägerier och Lönderänckor syntes ligga i Dwala, och sielfwa Chicanen hade intet fått skorna på sig, at löpa från den ena Domstolen til den andra. Alt förekom mig roligt och tanckarne spelade så mycket tryggare i min Hiärna; Men med all roo och alt Tanck-Spel willades jag af någon obekant Anda från stora Wägen in i en Skogspark der et anseenligt Berg mötte mina Ögnekast. När jag litet beskådat dess myndiga Hällar och trumpne Klyfter, blef jag på en sida warse en Öpning, der et Lius syntes brinna. Jag steg af, til at betrackta denna Swafwelaktiga dunsten, men ju närmare jag tyckte mig komma ju mera wek Liuset undan, til dess jag narrades in i de mörkaste Bergets Winklar, och i det samma stod jag inne uti en klar och stor Sahl, som strax omkring mig tilslöts: Fram wid Bordet satt en förfärlig Jätte, wid pass en Styfkiortel bred emellan Ögonen, som böd mig wara wälkommen med sa grof Röst, at jag mente mig höra den Största Orgpipan i Storkyrckan. Jag tyckte wäl, sade Han, at jag luktade Christet Blod: Sätt dig ned, Qwantinge lilla, Du duger wäl, at tiena mig några Hundrade Wintrar och roa mig med snack. Du har wäl hört talas om Grim den Digre, Hergrim Halftrolls Fader? Ack, Blygd, tänckte jag, är nu Argus Bergtagen? Ha nu alla de Höns-Hufwuden sagt sant, som berättat mig sådan Dårskap om Jättar och Spöken, hwaråt jag



#349 altid ledt? Men, sade jag, Grimmer, jag har brott om til Stockholm igen: Hielp mig ur denna hiskeliga wåningen. Ja, du kan wänta så länge, swarade han, Neij hos mig skall du blifwa, och sielfwa Adress-Contoiret skall intet weta hwar du bor. Menar du, jag känner dig intet Argus? Jo, för dig har jag utstält många giller, ock som du nu råkat i mina Näfwar, så mins jag min Moder {Bergdisas} [Bärgdisas] ordstäfwe: Knyt för Säcken. Du skal wara en fuhl siker säger man, at willa utrota Hedendomen i Swerige; Men Gosse, du äst för klen: Grim den digre lefwer än och har många wänner bland Folcket. Många Köpmän komma til mig och läna Pengar, ty jag säijer för ingen huru det står til med deras Handel. Jag kan wäl och giöma godz för dem och skaffa det in utan--- Nå lik godt, du behöfwer intet weta alt eller alt mitt anhang, som wäl sträcker sig högre än til Köpmän. Jag förestälte honom, at han intet nöije kunde ha utaf mig, ty Argus woro en sådan, som altid woro ängslig för troll. Härpå grundade han litet och sade: Kan du swara mig på 100 Gåtor, så skall du slippa ut. Lät höra, sade jag. Hwad är diupare än Hafwet, frågade han. Jag swarade effter Biblen, at det woro Gudomligheten. Toker, sade han med ett försmädeligt skakande, du will swara på 100, och du orkar intet med en. Det är en Kiortel eller et par Byxor, ty de ha ingen {bottn} [botn]. Neij du är så god och blir qwar. Höfligt anbud, tänkte jag, nu är Argus på et gott ställe! Ack, Stockholm, hwad skall du nu säija? Nu lärer du mena, at jag warit en skiälm som rymt ur Stad och Land för Creditorer. Arma Schneider, huru lärer man nu tilpynta dig för



#350 Pra"numerationerne. Men stor sak i sådant: Det är wärre, at laster och dårskaper ha nu öfwerwunnit sin fiende. Högfärd och lättia lära nu dubbelt kyssas, falskhet och fräckhet famntagas, och Ögonen dubbelt förwillas af tokuga Glas-Ögon. Änteligen frågade jag Jätten, hwad han af mig wille begära, och låfwade at fullbordat, om jag sluppo ut. Jo, sade han, om du will berömma alt det du {hittils} [härtils] lastat, så skall det skie. {Berömma} [Beröma] sådant? sade jag, det är förmycket. Då blir jag aldrig mer betrodd. At prisa en enda last, är alt nog, och den osanningen är ändå förstor. En dårskap, Grimmer, will jag uphöya för hela Swerige. Ären I nögd dermed? Lät så wara, sade han, Jag ser wäl at du äst enweten: Packa dig din wäg; Men den kära Dumheten skall du berömma. Giör du ock intet det, så skall jag ställa alla Dumhetens älskare tusendtals på dig, at äta {up} [op] dig som en Kyckling. (Faseligt öde.) Jag for ur Berget hem igen mycket glad, och sinnad at aldrig gå dit igen. Nu är dock bäst at jag håller Grimmer mitt {löffte} [löfte], elliest kunna Dumhufwuden snart sammanluta til mitt förderf.

O du ädla Dumhet, wår Tidz Hiärta, Märg och Kärna. Det är billigt, at Andelige och Werldzslige kyssa dina Fotspår och offra på ditt Altar. Hwem ser icke med förundran din fredelighet, din fägring, din beqwämlighet, i wettenskaper, i omgänge, i Riksens Tienst. Aldrig wet du af nyheter? Du följer troget wåra Förfäders efterdömen utan åtskillnad. Du banar aldrig nya wägar, som altid äro så farlige. Du kostar ingen möda at få äga, som de ledsamma Wettenskaperne, för hwilka man måste swettas. Du kommer sielfbuden, ja på



#351 några af wåra Cavaillerer kan jag döma, at man kan winna dig på sin Säng, eller bland Swärmande, kringlöpande och lustigt lefwerne. Aldrig blir den ena swartsiuk öfwer den andra för din {skull} [skul]: Du är fredlig, ehwar du är: tminstone kan jag säija för min del, at jag intet skulle missunna sielfwa min motståndare at äga dig. När {det} [thet! misstänkte förnuftet biäbbar emot några af wåra allmänna, hemliga eller uppenbara författningar, så ästu spak, som ett Lam. Du berömer alting, du låter säija dig. Du är til at böija som et Wax, och man kan altid få dig i sin trogna wänskap och Tienst. Derigenom uphielper du mången god Siäl på lyckans Trappor, ty den som dig äger, är intet misstänkt för sina Förmän eller Vnderhafwande. Ja, på min tro, du är tilförlitelig, eller åtminstone mera betrodd, än den begripande Qwickheten, som snart kan röja och oroa de myndigas gierningar: Den dig hyser, hyser en god del af sin lycka. Ack, Wälbördiga Dumhet, huru ärbart kan du icke skimra ur Silfwer-Håren och de gamla Hiärnar? Huru snält kan du icke släppa ur Händerne de mysande tilfällen, som kunde gifwa retelser, til at gagna Fäderneslandet? Huru pryder du icke en myckenhet af wår ungdom? Huru stolt upfyller du icke en präktig Klädning, manlig eller qwinlig? Huru hurtigt upförer du dig icke i en Dans? Huru krummar du dig icke i en Wagn? Huru glindrar du icke i en högtid? Huru läcker är du icke i bordsmak och klädsmak? Huru tappert wet du icke at pråla med Ätteläggars ålder och Förfäders beröm, förtienster som androm tilhöra? Twert om, huru modigt kan du ock icke af en ädel Afwund nedtrycka mången: som understår sig at wara uprunnen af ädel stämma? Ack, wyrdiga Dum-het! Huru offta 352 predikar du icke så höglärdt, at ingen dödelig dig förstår? förnuftet måste deröfwer häpna och blygas. Du kan med din wältalighet insöfwa de waknaste Ögon. Ingen kan emotstå din myndighet. Du må nu boo i en Doctor, Probst eller Kyrkioherde, så fordrar du altid med rätta en dubbel Högaktning. Om ett Capellans-Hufwud af dig är swärfwat, så twiflar jag icke at det ju af sin Kyrckioherde blir mera gynnat och bifallit, än ett qwickare, som är honom obeqwämligare. Äfwen så i andra stånd: Du förebygger den förderfweliga Täflingen. Ack, Höglärda Dumhet! Huru klokt wet du icke, at förakta alt det, som icke är sagt förut? Huru många åsn---



#Rättså: Bäst jag sitter och plågar mitt samwete med Dumhetens beröm, hwilket (ehuru trögt det flyter ur min Pänna:) likwäl woro ämne nog til en lagom Foliant, så kommer mig en Klåckare här i Staden med en så trägen begäran, at ingen Argus är mäktig, at stå honom emot. För hans skull måste jag öfwergifwa både Grim den Digre och mitt löfte och tala om en hel annan sak. Dock, sanningen att säija, hellre talar jag med en Klåckare, än med Dumheten, jag wåndar hon swäfwade i Guld och Siden, och blefwo wördad både på Slott och i Torp, i Kyrka och Spel-hus. Denna Correspondenten afkläder sig sitt Klåckare-Ämbete och beklagar sig öfwer det liderliga Kältringe-lefwerne, som öfwas i Stockholms Wåg-hus med swärjande och rifwande, med slitande och bitande, med slängande och trängande, under Gudz Gåfwors handtering, besynnerligen om Höst och Wåhr. Sannerligen när Klåckaren förer en sådan klagan, hwad skall då icke Prästen



#353 giöra? Han menar at om flera Wågor inrättades så kunde både denna fördömelige hedendomen hämmas och sielfwa wägandet gå fortare och redigare. Han menar intet så galit. När en ringa Borgare menar så, hwad skall då icke Magistraten mena? Jag hemskiuter likwäl detta til wederbörlig ort.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

XLVII.

Samtal emellan den unga Celadon och Argus.

Celadon. Min käre Argus, du har almänt förtroende: Jag har sedt en af wåra bästa Poe"ter rosa dig i en Brud-Skrifft. Säg mig bästa sättet at giöra Lycka i denna tiden?

Argus. At giöra Lycka i denna tiden? beware Ehr Gud!

Celadon. Hur då? Är det så fördömligt, at giöra Lycka?

Argus. Sielfwa lyckan är intet fördömlig; men sättet at giöra lycka: I går talade jag med en Man ifrån Månen, som sade mig huru man giör där, och jag kan wäl täncka, at Folket är sinnat här, som där, fast jag aldrig knäfallit för lyckan.

Celadon. Hur giör man där?

Argus Jo, i Månan måste man wara ähreförgäten, om man skall giöra lycka.

Celadon Ähreförgäten? Snack. Jag är Född af Folk. Jag har hafft god upfostran. Jag älskar dygden. Jag har inhämtat Wettenskaper. Jag har begrep om Sakerne. Jag will upoffra mig til det allmänna. o. s. w. Är det at wara Ähre-Förgäten?



#355

Argus. Neij wisst icke; Men det är ock icke {heller} [eller] till at giöra lycka. {Wetn} [Weten] I wäl, at wara Ähre-Förgäten, det är at ha förswurit all upricktighet, wara hahl som en hl, falsk som en Räf, gifftig som en Orm, smickra, lissma, tigga, krypa, liuga, buga, Offra, korteligen, wara twert emot det i sade, ock den det kan, han giör lycka i Månan.

Cel. Då är man rasande i Månan.

Arg. Tyst, wakta sig Herre, huru han talar: än om någon från {månan} [Månen] är här nedre på jorden?

Cel. Är det då möijeligt, at Dygd och Wett sku stå {tilbakars} [tilbakas] för Lönde-Ränckor?

Arg. h, hiertans: Ingen ting är möijeligare: Menen j at Dygd och Wett kunna löpa bijwägar eller spela hemliga Strek? Ock käre, huru långt willen j wäl löpa up i Werlden utan desse? Jo, bida litet.

Cel. Sådant tåhl jag intet, wet du Argus; jag är Adelsman, jag kan intet löpa med Limstång.

Arg. Nu må jag lee: Skullen j wara den första Adelsman, som har lupit med Limstång? Eller, mån en Präst intet bör wara så from, som en Adelsman? Äro de fria derifrån? Jo, i {mårgon} [morgon].

Cel. Men Folck af Förnufft, förnäma Sinnen, ädla Begrep kunna ju intet annat än gynna Dygden och draga skickeligheten up til heder?

Arg. Folck af Förnufft, förnäma Sinnen, ädla Begrep? Det låter wäl; men--- hwar tan j mig hela denna Lithanien? Menen j sådane rägna ned af Himmelen? Den som



#356 en och annan gång är så sinnad, kan lätt finnas; men {den altid är} [hwem är altidC] så sinnad, och wid alla tilfällen? Finnen j en dylik här och där, så han j funnit ett godt fynd, för hwilket Kronan borde gie ehr hittarlön. Stor åtskillnad mellan Förnäma och Förnäma, Stora och Stora, Mäcktiga och {mäktiga. Et} [Mäcktiga. Ett] förnämt, stort, mäcktigt Sinne, som intet annat anser än Dygden och det allmänna bästa, bör intet blandas ihop med förnämt, stort och mäcktigt Stånd. Härligt är det, när de följas åt, och då woro härligt för Ehr at giöra Lycka.

Cel. Käre Argus, hwad skal jag då giöra? Jag will intet gierna ligga i mörkret i mina dagar.

Argus. Käre Celadon, hwad skal jag då säija? lät höra fördenskul: Kunnen j buga och jaka til alla Orimligheter? Kunnen j berömma en anseenlig Narr? Han j Maga til at swälja all Skam, och dricka ut, det j spottat uti? Kunnen j ligga en Afguda-Bild om Knäen? Kunnen j tiena för sna i ett förnämt Stall? Om j ändå kunde alt sådant, så skulle jag biuda til at giöra Folck af Ehr.

Cel. Alt sådant Argus; då giorde jag som en---



#Arg. Ja, på min argiska Redlighet, då wet jag intet råd för Ehr. Far wäl.

Cel. Nå wäl an: efter alt är igenspärrat, så wil jag resa ut och förtära mina Pengar med nöije.

Arg. Han j Pengar?

Cel. Utan twifwel. Gud skie lof, jag är intet född til Tiggarstafwen.

Arg. Så för ellowa tusend Jungfrur, hwi saden j mig



#357 icke det förut? Där ha wi smällen af Wattn wällingen. Då skal det ingen nöd ha: Jag är tilfredz at j woren den sämsta Gåsunge, som Sanct Mårten nånsin har sedt, sa skullen I ändå giöra Lycka med den smörjan. Tron I wäl at för pengar skulle Ehr fölsing få bära Lager-Krantsen, om han woro Menniskiolik? Pengar, Celadon, det är intet narri: för dem fån j tienst, namn och heder i alla tider. Ja, fast j woren det största Wrak i Landet, så skullen I dock för Pengar få hederligare Lik-Predikan än den Gudfruchtigaste Tiggare.

Cel. Jag förstår; för Pengar får jag alt: Fast, skam at säija, jag menar at ha Wärde i mig sielf förutan Pengar; Men hwilken Wäg skall jag då gå, at giöra Lycka med mitt Mynt?

Arg. Res til Månan och köp Ehr Tienst: Om j intet wiljen wänta tils Måssan wäxer i Skallen, så är intet bättre än at narra, skrämma, lura eller plåga någon enfaldig bland det Måniska Folket genom tredie, fierde eller femte Man, til at sällia Ehr sin beställning: Koste hwad det kosta wil: Den skadan kunnen j ta igen ur Tiensten, om j sedan bringen inkomsterna til högsta laget.

Cel. Skal jag då änteligen resa til Månan? Låter det intet giöra sig på Jorden?

Arg. Det skal jag intet säija: Gud wet. Kanskie: Oswurit är bäst. Jag har sedt så stort Skiepp segla omkull förr, som en Bytta med wälling.

Cel. Men det är synd: Då får den Fattiga intet, som kan ha mer dygd och skickelighet i {sin> sittA? } [sitA? ] lilla Finger, än den rika Tienst-handlaren i hela Personen.



#358

Arg. Säger jag annat? {Hin? } [SkammenC? ] tar altid wid den Fattiga: Den Fattiga får då bli utan Tienst och Tiensten ofta utan Förnuftigt styre.

Cel. Köpa Cronans Tienst, O Himmel!

Arg. Köpa Cronans Tienst, O Celadon! j ären mäkta Enfaldig. I {lär} [lärenC? ] intet ha warit med, när Sympathie-Pulfwer blef påfunnit? Än, hwad säijen j då om, at köpa Folk?

Cel. Köpa Folk? Nu är du galen: Det brukas intet bland de Christna, utan bland Turkar och Hedningar. Litet wet jag; Men så mycket wet jag likwäl.

Arg. Ja, jag kan säija, då weten j ock mycket litet, Wisserligen skier det i Christenheten; men wäl förståendes med den åtskilnad, at när en Hedning säljer en annan, en Slaf eller en Fånge, så säljer en Christen sig sielf.

Cel. Huru dyr håller man sig då?

Arg. Alt som det kan tilbära: ibland mer, ibland mindre. Det är olika, alt som Kiöparen har råd til, och ändemålet är wärdt. Derpå är ingen wiss Marckgång. Jag har låtit säija mig, at {iblandt} [ibland] kiöpes ett skiäligt Creatur för 1000 Ducater, {iblandt} [ibland] för 500, {iblandt} [ibland] för 100, {iblandt} [ibland] för 50, {iblandt} [ibland] för 20, ja jag wet det Menniskio-Kräk, som är fahlt för 10 til 5. Ducater. Hwad {skullen} [skulle] j säija, om j hörden någon i en Heders-Beställning emottaga 1 Ducat af den, som behöfwer den Penningen tolf gånger bättre, än han?

Cel. När jag då har köpt en sådan för Penningar eller Penninge-wärde, så wet jag, han arbetar ju sedan til min Fördel, alt som jag wil, det må nu wara til at få Tienst eller annat? 359

Arg. Utan twifwel, så framt icke en annan Handels-man kommer emellan, som bringar större Köpeskilling.

Cel. Så, der {hade} [ha] wi den Freden. Men det är likwäl mycket, at ett odödeligt Sinne intet är ädlare än at det skal kunna köpas och säljas, som ett Fä; Der i måtte wara liten höghet och mycken nedrighet.

Arg. Ja wisst, liten Himmel och mycken jord. Men det är intet sällsamt: undra intet derpå. Lös snarare på pungen och fråga efter, hwem som är fahl.

Cel. Hwar får jag det weta?

Arg. Jo men, det wet jag ock: Se här. Ryktet har skiänkt mig et {microscope} [Microscop], och så offta jag ser på någon derigenom, får jag see, om han har Halmtapp i Hufwudet eller intet: Har han Halmtapp, så är han til sahlu. En gång war jag förweten at gå omkring ock kika genom detta Glaset: Huru jag just den gången war {utråkad} [utråkat], wet jag intet, men jag kan swäria, at jag såg nästan så många Halmtappar, som Peruquer: Hade jag hafft Pengar så hade jag köpt Folk, som Slaktarne köpa Smålenske Oxe-driffter.

Cel. Will du läna mig det Glaset?

Arg. Det kan så wara, men haf det intet bort: ty med den arten, som det nu har, skulle det wara den dyrbaraste Klenod i Rikzens Crona.

Cel. Dock, Argus, han är intet bättre den, som köper, än den, som sällier: Jag har intet Samwete dertill.

Arg. Så, så, nu kom det fram, som jag wäntade på: På min ähra, Celadon, jag hade intet tänkt finna sådan tro i Stockholm. I ären ett berömligt Ämne, en sällsam Yngling.



#360 Men nu stå wi der igen: Lika långt äro wi komne: Huru willien j då komma fort? Jag tänkte at Ehrt Samwete war efter wiset, af det tiockaste Såhl-Läder. Dock, alwarsamt, skal jag tro, at Ehrt Sinne är mäktigt til at förackta en dårlig prackt, höghet ock wällust, och söka lyckan i ett menlöst lefwerne? Kunnen j låta inbilla Ehr, at lyckan intet är, där hon gemenligen sökes.

Cel. Jag tror intet annat.

Arg. Skulle j kunna ha samma nöije i ett litet hyble, i fred med ehr sielf, i fred med alla andra, i enslighet eller på Landet, som i et af Stockholms präktigaste Sten-Hus?

Cel. Hwarför icke det?

Arg. Kära Celadon, jag blir kär i ehr: Kan Ehr Dygd finna sin lycka utan tienst, utan Caracter, utan oändeliga bugningar af Suplicanter, utan upwaktning af ett spann högdragne Bänglar i stolte Livre'er, &c. &c.?

Cel. Så menar jag.

Arg. Skulle intet ehr Äregirughet giöra ehr siuk, om i måsten stå wid Dörren, när man bredewid ehr wördade en ståck som en afgud?

Cel. Ingalunda: Deraf woro jag hwarken sämre eller bättre.

Arg. h, {ha} [hå], Celadon. Efter j han redan så mycket wunnit, hwi wiljen j då plåga ehr med at köpa Tienster och Folk? Han i icke {utom} [utan] dess ett lyckeligare bröd. Samwete, nöijsamhet och rikelig utkomst? Hwad wilien j mer begära? Dock, jag nekar intet, at det ju woro wäl, om en Person af ehr dygd kunde giöra lycka, blott genom sin förtienst. Jag



#361 skall biuda til, at öfwertala både jord och Måne dertil. Får nu see, hwad mitt Ark kan uträtta. Wi få wäl widare talas wid.

Jag går nu at hälsa på min Boktryckare, för det han, annorlunda än jag welat, satt en latinsk Vers på mitt sidsta Ark.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

N:o XLVIII.

Nu har Argus giordt beslag. Hurudå? Jo men, ett slags Folck bor ibland oss, som efter Riksens Lagar och Statuter aldrig borde få winna Burskap här i Landet. Altid något nytt, lär min Motståndare säija. Rättnu unnar Argus intet Folcket rum på Jorden. Du skyller mig för orätt, min Wän. Odygder och Laster hade jag Lust at bortjaga, om jag kunde, åtminstone biuder jag til: Men Folckets antal wil jag aldeles intet förminska. Jag wet at ymnoghet af dugeligit, idogt och flitigt Folck är ett Lands fastaste och största Rikedom. Gud gifwe man wille med Förmåner och Privilegier locka in Främmande! Det Statsgrepet har, tro mig säkert, förskaffat andra Republiquer ansenlig styrka och Rikedom. Du skal intet tro, min Läsare, hwad jag fägnade mig för en tid sedan, när jag tänckte at wi skulle få hit en del af de förtryckte och fördrefne wåra Trosförwanter, som för den Ewangeliska Läran blefwo från sina hemwister utjagade. Ja, det giör mig ännu ondt at sådant intet skedde. Den som intet annorledes skickar sig, än en rättskaffens inwånare anstår, må giärna bli min medborgare. Hwad har du då at säja? tänker mången. Hwad är det för Folk som wistas här emot landsens Stadgar? Judar, menar jag. Nu bedraga dina många Ögon dig, lär



#363 man säja. Judarne blefwo ju kiörde utur Riket 1727 års Rikzdag. Jo pytt! Ögonen förblindas intet lätt på en owäldug man, fastän man har wäl sedt flere än många hundrade förwillas ibland. Nå det är en annan sak. Du ska tro det är wäl mer än ett slags Judar til. Det finnes Omskorne och döpte. De förre tro alenast det gamla Testamentet, men de senare tro hwarken det gamla eller det Nya, åtminstone gilla de intet dera til alla delar. I korthet wil jag beskrifwa deras Religion. Utur det 22 Capitlet i 2 Mosis bok sluta de den 25 versen som så lyder: När tu lånar mino folcke penningar, thet fattigt är, skal tu icke hafwa tig så med honom som en ockrare, och intet ocker på honom bedrifwa. Den 36 versen stryka de ur 3 Mosis Boks 25 Capitel och ur 5 Mosis Boks 23 Capitel den 19. Davids 15 Psalms sidsta vers ärkiänna de intet för god. Ur Propheten Hesekiel stiäla de bort den 13 versen af det (8 Capitlet och den 12 af det 22. Syrachs 34 Capitel står dem heller intet wäl an för den 24, 25 och 26 versens skull. Amos 8 Capitel rata de för den 4 och 5 versen. Och så widare. Alla bud i det Nya Testamentet som hörer til kiärleks Lagen förkasta de likaledes. De omskorne Judarne wilja intet befatta sig med Handel- och Penninge-Saker om Sabbathen, desse hålla ingen dag för så helig at man ju bör förtiäna och taga Penningar, om man kan. De hålla intet heller de omskorne Judarnas Rabbiner för giltige, ja de weta icke ens af dem. Däremot hafwa de sina egna Lärare. Som jag tycker lära twänne wara de förnämste, nemligen Rabbi Ben-Skinnare och Rabbi Ben-Alterum Tantum.



#364 Kiärnan af den förras Lärdom är: Den som intet wil se up med Ögonen, måste se up med Pungen. Den sednares Hufwud-Artickel heter: Låna hälst Penningar åt den som mäst cederar på sin Revers. För öfrigt löpa desse intet som de andra Staden omkring med skackrande, den som är i nöden söker dem wäl upp. De kiöpa aldrig något utan af den som är förlägen med sin Wahra och nödstält om Penningar. De sällja äfwen så hälst åt den som så behöfwer hwad de kunna hafwa, at de få hwad de begära. Men om de winna något så lefwa de ock i mycken Oro och Bekymmer. De få qwista några gånger Torgen omkring at höra sig om hwem som är i knipan, och måste hafwa Penningar, kosta hwad det wil. De få ock några gånger dantza Slottz Cantzlie-Trapporne upp och ner, innan de få deras Betalning igen. Hwad ängslan förorsakas icke hos dem när de tänka efter i hwad äfwentyr deras Penningar kunna råka? Ja de sucka öfwer sielfwa tidens obilliga Hårdhet som så länge fördröijer med hwar Termin på hwilken deras Debitorer böra betala sina Handskriffter. O j oförskiämde Ockrare! I ären Christenhetens Skamfläckar, all handels twinsot och hantwärcks död. I ären Blod-Iglar som sugen Must och Märg ur ehr nästa, ja I förgiften en stad som en smittosam siukdom, så at Folkets lust och mod förswinner samt alla lifzkraffter aftyna och försmäckta.

Jag wet wäl at mina föreställningar intet kunna släcka er penninge-torst: Men som det är en stor skada för en Republique at ockrerj ibland de Fattiga föröfwas, så hafva



#365 mina Authorer uti åtskillige sammankomster ej allenast beklagat at Ert Judiska skinnande skal ibland Christna förspörjas, utan de ha också tänkt effter, om man intet skulle til äfventyrs kunna finna på goda och tillräckelige medel och utwägar til hämmande af sådan gudlös winning. Men Herr Gyllenballance, hvars betänckande de {andra} [andre] i detta mål åstundat, har sig yttrat at han mycket twiflade om några Förordningar woro tilräckelige at hindra detta onda. Han berättade, at flera Republiquer ifrån urminnes tider författat {alla} [alle] möjelige anstalter emot skackrande. Tacitus talar om at ocker och skinnande strängeligen blifwit förbudit. När Cato blef Pra"tor i Sicilien kiörde han alla ockrare ut. Marcus Cato skrifwer i sin bok om Landt-lefnaden således: Majores nostri hoc habuerunt, & ita in Legibus posuerunt, furem dupli condemnare, Fo"neratorem quadrupli, så at en skinnare straffades dubbelt emot en Tiuf. Cicero säjer at Lex Ganbinia förböd at taga för högt Interesse samt at bem<te Lag hade god wärckan. Lex Duodecim Tabularum sätter äfwen wjte ut för dem som lade sig på {olofligt} [olåfligt] skinneri. At {Agiselaus} [Agesilaus] de Atheniensers Konung lät på Torget upbränna alla de Handskrifter som til Skinnare woro utgifne, är bekant, hwarwid bemälte Konung öfwerliudt ropade, at Han aldrig i sin lifstid [hade] sedt renare och skiönare låga. Justinus säger at Scytherne intet {ledo} [lede] Ockrare ibland sig. Cornelius Tacitus



#366 berömmer de Gamla Tyskarne därföre at de hade sky för ocker. Lyeurgus de Laceda"moniers Lag-Stifftare utgaf åtskillige Lagar emot skinnande. Lucius Lucullus blef som en Gud ärad derföre at Han fördref alla Ockrare utur Asien. At nu ingen Republique är som icke föreskrifwer huru högt interesse för hwart 100<de skal tagas, sade Herr Gyllenballance widare, är wäl bekant; men likafult klagas öfwer ett förskräckeligit skinnerj på {många} [månge] orter. Orsaken sade Han wara, at de som låna ut penningar weta så många grep til at fördölja sig. Til exempel de låta Debitoren intet förskrifwa något interesse utan afdraga det straxt, eller slå det til Capitalet, sedan måste han betyga at han fådt valuta för hela den förskrefne Summan. När en revers är förfallen, kommer Ockraren och hotar Debitoren med Execution om han intet får prompt betalning, då går rätta glädien an, då slingrar han til sig otroligt interesse genom discretioner för hwar gång han prolongerar Termin. Huru kan då någon Öfwerhet komma til ärfahrenhet om en Handel som sker i lönlighet emellan twänne Personer? Widare, kan Ockraren när han wil, gifwa en slik owilkårlig revers åt andre, emedan han skal betalas til Sedelhafwaren i hwars hand han ock må wara. Men Herr Patriot mente dock at Regeringen i ett Land, om intet just genom Förbud, kan likwäl styra denna Saken genom andra Medel. Hans Förslag war godt och gillades af de öfrige hans Cammerater, ty budo de honom wid tilfälle sätta sina Tanckar på Papperet. Jag



#367 har dessutan tämmelig brottom denna gången, ty som det lider snart til slut med mitt åhrs Arbete, och jag för andra angelägna ämnens skull, intet kunnat så betiäna mina Correspondenter som jag welat, så är jag nu i Begrep at registrera deras Bref, och giöra dem allesammans en Compliment i mitt nästa Arck.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

N:o XLIX.

Jag giorde ett Löfte i mitt sista Ark, at förnöija mina Correspondenter, men för deras tilstötande myckenhet skull, måste de ännu wänta en {weka} [wecka] eller twå. Se här ett märkwärdigt Bref:

Min k. Argus.

Hwad skall jag begynna? Jag är utråkad för ett alt för dumt och oläraktigt Sinne, som min Upfostran förorsakat, det Gud förlåte mina Föräldrar på sin döda Mull! (Jag skulle intet så säija.) Tänck, at det är så fastklistrat wid den enfaldiga Upriktigheten, at det aldrig kan spela någon intrigue. Aldrig wet det af annat, än at gå oxwägen, och blintwis lyda Lag och Förordningar. Jag skiäms at Ögonen må gå ut, när jag ser Folk af 20, 25 eller 30 hr weta på sina Fingrar at wara Illsluge, lura, förraska och bedraga sin Nästa, hwaremot jag, som nu snart fyller mina 50, knapt wet at säija en höflig Lögn. Det är skam: För 60, 80, 100 hr sedan skulle det likwäl wara en gammal Örn, som wiste förställa sig så fint,



#369 at ingen kunde see det han war en Skiälm; men nu ha Ynglingar hunnit til Mästerstycken i den Konsten: De weta ställa Låck-Bettar för enfaldiga, wingla sig fint undan beskyllningar, förmörka Rätten i Processer, tränga sig oförmodeligen til Tienster, draga sig Winst af en annans Förlust, och så widare. (Fast jag icke nekar, at ju somliga ställa sig som woro de större skalkar än de äro, på det de må winna mer beröm och anseende) men jag, stackars nöt, menar mig winna alt med Ähran och god Tro, tils jag har hwarken Byxor eller Tröija, och kanskie stadnar i Sopwrån. Ack Salige Föräldrar, huru han I burit Ehr åt med mig, som låtit mig med Moders-Miölken indricka denna Redligheten och öppenhiertigheten? {Han} [Ha'n] I då tänckt, at i min Person föröka den Swenska Tiggarhopen; Ack! mitt dumma Sinne, som intet wet at hysa de nyttiga lllgrep och fina Konster! huru will Du wåga dig i Rättegång och Omgänge? Jo, du ser ut dertil: Du wet intet annat än låfliga Medel til ett låfligit Ändemål: Härlig Såppa! Liksom det intet woro lika godt, hwad wägar man går, blott man får det man will. K. Argus, säg mig råd för mitt obelefwade Sinne: Jag skall gie dig Förstlingen af den första Sak jag winner med orätt, och när jag kommer til så hög Lycka, som jag will, fast än det skulle kosta några Oskyldigas Tårar, skall jag likwäl af egna medel gie dig en Pension, om du den behöfwer. Förblifwer.

Min Wän, I synens mig ha galit begrep om Lyckan: I ären Lyckelig, at ha ett sådant Sinne, och I ären skyldig Edra Föräldrar ewärdelig tack för en sådan Upfostran. Lyckeligt woro wårt Land, om alla Föräldrar så inplantade Ährligheten



#370 i de späda Sinnen! Nu är en allmän mening, at Slugheten är wår bästa födokrok, och at wi omöijeligen kunna bestå, utan at wid tilfälle ha ett och annat Konst-grep i förråd; men om jag bewisar, at {Redeligheten} [Redligheten] är wår timmeliga Wälfärds förnämsta styrka och Pelare, hwad säijen I då? Seen I icke då at wår tid löper wilse?

Hwad förmån äga wäl Skrymtan och Spitzfundig Falskhet för Redeligheten? Slätt ingen: De äro mycket sämre: När man skrymtar och lissmar, så giör man ju intet annat, än apar efter Redligheten, och will inbilla Folk, at man är ren och sanfärdig? Då skryter man ju af det, som man intet äger? Men menen I, at man giorde det, om man intet hade goda Tankar om Redeligheten? Ingalunda: Man will med hennes Guld förgylla Falskhetens Leer, och efter Sanningens Skiönhet afskildra Osanningens Ansickte: Är nu Förgylt Leer til at skatta, huru mycket mer hela Guld-Stycket? Och om en wacker Afbild är behagelig, huru mycket mer sielfwa Kroppen? Säg mig på ditt samwete, Du Ridderliga Borgare eller Borgaracktiga Riddare, när Du med en ståtelig Peruque, en prålande Klädning, en {enewäldig} [enwäldig] Upsyn, wil narra Folk at tro, det Du i Riket är en stor Man, om Du likwäl icke gerna sågo at Du wärkeligen woro en så stor Man, som Du härmar efter, på det Du sluppo at förställa Dig? Jag swarar på Dina wägnar, Ja: ty sielfwa Saken är ju altid bättre, än dess anseende? Derföre håller jag före, at det säkraste grepet, at skryta af någon Ägendom, det är, til at wärkeligen äga honom. Fölgackteligen, medan jag ser alla Skrymtares finhet gå derpå ut, at synas äga Redligheten, så råder jag dem til, at wärkeligen äga



#371 henne, på det de må så mycket säkrare hinna til sitt ändemål och ha så mycket mindre bekymmer. Ty ingen må inbilla mig annat, än at det ju är swårare wänja sig wid Skrymtan, som kräfwer så många Konster, än rena Dygden, som är rätt fram. Dygden bedrar intet sin Ägare; Men kom wädz, Odygden röijer sig snart eller sent, och då är all den mödan fåfäng, som man giordt sig, at döllia henne. Då står man där wacker! Hwad kan i Werlden wara enfaldigare, lättare eller säkrare än Redeligheten? Hon kostar ingen Möda, Bryeri eller Fahra: Hon är den kortaste wägen til wåra ändemål, och komma wi dit igenom henne, så {äro} [äre] wi säkra om besittningen: Sanningen är sig allid lik och behöfwer ingen tilsats. Med henne rädz man intet at förtala sig; Men Osanningen deremot måste wara rätt ledsam at hysa, ty hon lägger Eftertankan på Sträck-Bänken och fordrar en hop falska Illgrep til lifwackt, om hon skall bibehålla sin myndighet. Dock, hwad hielper det? Skrymtaren döllier sig likwäl intet med all sin Konst: Han förekommer mig lik ett Barn som menar at ingen ser det, när det håller för sina Ögon.

Huru omistelig är wäl icke Redligheten i omgänge! När man en gång med trolöshet beslås, så är man ju förlorad i allas tanckar? Man misstänckes i all sin tid, fast man säyer aldrig så sant, eller handlar aldrig så menlöst: Man må bedyra huru mycket man wil, så har ändå den andra sin lilla hemliga mening, och man kan intet mer hielpa sig hwarken med Sanning eller med Lögn.

Men tänck, så dumma äro nu de fina Skrymtarne, at de intet see detta: den ena will giöra bättre än den andra, liksom



#372 tiufwarne. Gud skie lof, at de äro så förblindade, ty sågo de, at Redligheten woro den bästa wår {timmeliga} [timeliga] wälfärdz Pelare så slogo de sig säkert til Redlighet, (intet af kärlek til Dygd: men af Illslughet) och då kunde ingen Stackare stå ut med detta ährliga Folkets Skiälmstycken. Nu kunna wi något när wackta oss för dem, men då intet. Mitt Beslut blir det, at den som wil lefwa här i Werlden mer än en dag, måste wara Redelig, om han wil ha roliga Tanckar, roligt Bröd och roligt Omgänge.

Det är märkeligt, at knapt något Land är ymnigare på Lag och Förordningar, än wårt, ja Yppighet, Öfwerflöd, Dryckenskap och sådant, som egenteligen intet hörer under Lagen, utan under {Sedeläran} [Sedoläran], äro likwäl af Lag-Stifftaren, Gudi lof, förbudne. Det är ett godt öfwerlopps Wärck: Jag twiflar at något Rike i Werlden har en så härlig Förordning mot Fylleri som detta; Men ack, om jag ock kunde säija, at wårt Land woro ymnigare än andra på Lydna, Lagwördnad och Redlighet! Ack at Intriguer, Löndegiller, Falskhet och Ränckor, woro hos oss så rara som egna Förlager i Handelen! (Om jag skal önska, så är det ju så godt, at jag tager wäl til) Aldrig skulle då Rättens Wärkställighet felas, och ingen Egennytta ropade då Halt i någon Process, En hop {löijliga} [löijlige] Formaliteter giöra också hinder {ibland} [ibland]. Men efter jag nämde Formaliteter, så kan jag tilstå at jag i går aftons hörde en, som är wärd at märka: Wil man lämpa henne på någon



#373 {Rättegångs} [Rättegångz] sömniga Uppehåll, så skal man få låf: Jag har fått en löijlig Dräng, som roar mig hwar afton med sina Sagor, och denna berättade han mig efter gamla Äfwentyrssättet bland gement Folck.

Det war en gång en Kung, som hade en Drottning och de hade en Dotter, som war så skiön så skiön, som alt det som skiönt war, å de gufwo henne så granna granna Kläder af bara Gull å sölf, så hon blänkte som Sola.  dermed så war det en Kunga-Son, som kom frå främmande Land; Neij håll, ja glömde te säija at Kunga-Dottren hade en liten liten Hund, som hette Pip. Nå det wa gott och wäl, den Konga-Sonen frå främmande Land, han {feck} [fick] see Konga-Dottren i Kyrckan, å då ble han så kär så kär: så han {kunde} [kund] hwarsken äta eller dricka, å låg för döen aldeles. Nu så wet jag inte hur det bar til, så miste Konga-Dottren sin lilla Hund, som hette Pip, och ingen weste hwar han ble åf, å Konga-Dottren sörgde så ingen fick låf te trösta henne. Dagen gick å Dagen kom, å inte ble hon frisk, så tänckte Kungen at hon skulle döö, dermed så sa Kongen te Drottningen: K. Mor, hur ska wi giöra? så {swara} [swarte] Drottningen: K. Fahr, jag wet ingen råd, om wi intet sku lysa kring alla Kongariken, at håcken som kan skaffa igen Pip, han ska få wår Doter. Det stod och det blef, så tänckte den Konga-Sonen, som låg siuk: hå, hå, kan jag få Konga Dottren, om jag får igen Pip? dä woro {muss> flinktA? } [flinckt].  dermed så reste



#374 han öfwer hela Werlden, öfwer 20 Mihl, {tess} [til thess] han kom til en Käring i ett lite Torp: God dag, sa han, {Gussinne? } [Gussinna] sa Käringen. Gumma, wet du å säija mig något om Pip, sa Konga-Sonen Jo, sa Käringen:

Om du wil bli qwar innom denna min Wägg

Til dess du får äta tolf tusende Ägg,

Så ska du få weta hwa du begär,

Hwar Pip han är.

Godt, godt, tänckte Konga-Sonen.

Därmed slutade min Dräng sitt tokuga Äfwentyr: När jag frågade, hwarföre han intet förtälgde mer, swarade han: Bida, bida, tess Konga-Sonen har ätet upp alla Äggen. Näney, det går inte så fort: mena I det kan skie på ett fierdedels åhr? Löijlig Formalitet! Nu skal jag wänta ett fierdedels hr, innan jag får slut i Saken.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

N:o L.

Ädla Fruentimmer, det har fallit mig in, at om jag af de obetänksamma hade fått en örfil, hwargång deras wrede uprest sig mot mig i detta åhr, och ett famntag för hwargång jag kommit i Gunst igen, så hade Argus undergådt så många ändringar, som trots något Fruentimmers-Sinne på hela dygnet. Men ehuru det är, så hoppas jag likwäl, at nu äga de Förnuftigas och dygdigas ynnest, liksom jag ock menar, Gudi lof, at wara hatad af alla Etterbiggor, Slynor, Hafsor, Sqwallror, Nipptippor, Rasbyttor och kåta Tingestar. Mina Ädelmodiga Läsarinnors behag och det andra fölliets missnöije är alt, hwad min Argiska äregirughet önskar:

Wår Håfman kom nyligen i en Måltid, at {sitta} [sittia] emellan twenne Fruentimmer af lika Stånd, men af olika wäsende: Begge förtiena de åtlöije: Den ena war Wacker, men Dum som en Stock, den andra war wacker, men Fiållig som en Papegoija: Den Dumma war honom intet så sällsam, ty sanningen at säija, dumheten är et uråldrigt Fel hos wårt Fruentimmer, ja så at många bland de yppersta icke engång weta sin Christendom, mindre något förnufts bruk; Men den andra



#376 war drucken af en Dårskap, som är nyare i Swerige: Hon war qwick af Naturen; Men hon wille wisa sitt Wett i de mål, som woro så högt öfwer hennes Begrep, som den Kungeliga Cronan öfwer en TaftsHufwa, ock derföre giorde hennes wältalighet såOdane Kullbyttor, at om hon intet yrat i sin Fiållighet, så hade hon fått Missfall: Wår Håfman hade så när swemlat på hennes wägnar: Hon agerade Ambassadrice: Hon förde ordet och dömde om närwarande Conjuncturer, så at ingen Minister hade warit så kallsinnig, at han ju tagit sina goda swettbad, om han henne hört. Jag kan förlåta ett Fruentimmer, at det talar i tid och i otid, blott at det blir innom skrankorna af sin bur; Men denna commenderade Fransöska Armeen med en Solfiäder, och giorde en Ragout på sin {tallrik} [Talrik] af hela Tyska Riks-Kroppen. Den Dumma mente, at alla hennes ord woro präntade med Guld-Stafwar och hölt henne för en Staats-Gudinna, den Fiålliga höll deremot den Dumma för en Koo; Men wår Håfman höll dem begge för Wåpor. (Det giör ock jag.) Wände han sig til wänster, så giorde det dumma Urwärket honom medömkan, ock wände han sig til höger, så giorde Fiållan honom blygsel: Han böd til det mästa han kunde, när hon gaf sig på diupet i Stats-saker, at föra henne til Landz, utan til at wäta sig, ty han wille icke heller, at hon skulle blotta sig för hela Laget; Men det war fåfängt; Alla sågo at hon war en Fiålla, undantagandes hon sielf.

Hwad godt hade nu begge desse Fruentimmer af sin Deijelighet, sin kropps förande och af sina präktiga Kläder,



#377 som liknade {rägnbågan} [Rägnbogan], när de röijde sig wara utan Wett? Det finner jag intet. Herr Ehrenmenuet, som lärer wara wand wid älskogs-lappar, skickade Fiållan fölliande Rim, så snart han kom hem i sitt Cabinet:

Til JRIS:

Fåfäng Skiönhet hos Ehr lyser:

Ögat brinner, hiärtat fryser,

När jag JRIS ser och hör.

Hon är skiön, hon mig betager;

Men hur är den Munnen fager,

Som så mycket lappri för?

Således har jag gifwit prof på en förmycket läwis och en förmycket Dum; Men huru skall nu wårt Fruentimmer hitta medelwägen? I finnen ju sielfwa, mina Läsarinnor, at beggedera af desse twå Felen stå Ehrt Kön illa? At aldeles intet upöfwa Ehrt Förnuft, eller ock at upöfwa det altförmycket eller illa, är ju beggedera tokugt? Likså kloka, som några af wåra Dåckor äro, när de {sitta} [sittia] i Knäen på sina Mammor och Ammor, likså kloka äro de, när de sku sätta sina egna Barn i knäet: Det mästa de weta, så är det huru de sku kläda sig. Så går dansen från Mor till Dotter i tredie [och] fierde led. Hiärtans Barn! Blifwen I då födde så snälla, som I sku wara i Werlden? h, intet; Något måste Ehrt Wett upbrukas, och Konsten måste hielpa Naturen. Det kan en gammal Käring begripa.



#378

I {måsten} [måste] täncka något, I måsten läsa något: Läsningen bruka wäl somlige, men at deraf samla rena, förnuftiga och ärbara tankar, deri består det.

I medlertid will jag intet, at Läsningen skall giöra Ehr Philosophiska och Pedantiska: Sådant står illa hos en Karl, och dubbelt wärre hos ett Fruentimmer, ty lifligheten bör wara Qwinnokönets kännetekn; Men Edra Tankar och Ord måste wara så otwungne, at de icke en gång ha lucht af Studier. Det woro mycket, säjen I: Hwad? Mån Studier intet giöra dubbel Prydnad hos ett Fruentimmer? Lagom; Jag tilstår, at de ha giordt somliga rara och förunderliga; Men täcka Kön, behåll dessa rara Wäxterna i dit Orangerie för blotta prydnan skull: Jag ber: De giöra intet Gagn i Köks-Trägården: Jag wil gerna skåda dem, undra på dem, berömma dem, lägga dessa Lilliornas blad i min Örtebok, o. s. w. Men mer will jag ock intet; Ty de böra wara sällsamma underwärck.

Med alt detta bör min Fiålla, som jag nyligen omtalade och som raisonnerade til Öster och Wäster både i Statssaker och annat, intet taga sig den inbilningen, at hon är ett Lärdt Fruentimmer: Hon kan wäl wara det olärdaste Diur i en hel Sokn, och ändå prata lika tokugt. Hade hon haft Lärdom och smak i så läckra mål, sannerligen wår Håfman hade då intet behöft skiämmas så mycket, som han giorde.

Fruentimret giör sig så stor möda at behaga oss, och



#379 deri ha de också rätt; men jag wille at alla hade dertil rätta, låfliga och säkra grep. Några ha lärt Konsten, men de äro fåå. Somliga willa aldeles fånga wåra tycken med sin Granlåt; men de bedraga sig, ty de upföra sig oftast så ogent i sin prackt, at man allenast finner dem präcktiga, {man} [men] finner dem intet behageliga: De willa bewisa sin Höghet, sin ädelhet och sin Förnämlighet i Kläder; Men de glömma derjemte en wiss Förnäm och ädel Upsyn, som jag intet kan beskrifwa, och som endast kommer af den Ädelheten, som är rotad i Hiertat. Qwicka, Lifliga och {otwungne} [Otwungna] Omgängessätt, som ha sitt Ursprung i en god Upfostran, en bindande Höflighet, en ärbar Mildhet, och under alt detta en ödmiuk Myndighet, som hindrar ett alt för fritt och flatt wäsende, äro wissa teckn til Qwinno-könets Ädelmodighet, som skal behaga oss, fast än prålet woro mindre, som ofta wanställer den täckaste Fröija. Men kära Läsarinnor: jag får denna gången intet längre uppehålla Ehr; Farwäl.

Mina Correspondenter tränga på mig, Min Läsare, och ibland många andra ha {dessa} [desse] Versarne legat [en] lång tid hos mig, dem jag måste meddela dig; fast jag tilstår, at i samma Ark hoppa ur Fruentimmers Sällskap, och in i så diupa Betracktelser, som {dessa} [desse] Rimmen innebära, det är ett mäcktigt språng; Men hwad hielper det? Jag rår mig intet sielf, ty jag will förnöija alla.

Min Herr Argus,

Om följande Versar kunna tiena Honom något i dess Arbete, så skal det wara mig en fägnad.

Förblifwer.



#380 Brinnande Kärleks lius, alltings fullkomliga styrcka, Alla din andas wärck, wåra lif böra kärleken yrcka, Kärlek i dig: ditt Lof bör lefwandes anda begära: GUD uti GUD har sedt en omätelig, älskelig Ära, Derför har han giordt Lif, som sku det samma betyga: Ej hafwer Han slikt Sinne där håglöst tanckarna flyga, At Han en annan Lag tilbinda sitt arbete kunnat. Denna sin art af Kärlek har Han sino wärcke förunnat, Derför å GUD tilbaka bör alt wårt älskande hwälfwa: Skapade ting för {Skaparns} [Skaparens] skull böra älska sig sielfwa.

All rätt tanka på Gud blifwer älskande, wördande, kärlig, At Han är Allwis, God, fullkommelig, rättwis och härlig; Men om hon älskarn derföre blott, at Han henne bewarar, Sinne med allslags roo, dess kropp med wälmåga parar, Fruktarn derföre blott, at Han henne med {hälwite} [helwite] tuktar, Då har hon i sig sielf den Gud, som hon älskar och fruktar. Sådana lefwa med Himlens Drott, som jämlika wänner: Skiänk mot skiänk, som Nöte på mat sin Fodrare känner.

Säg mig nu, Präst, det bäfwan och skräck bör städs wara rede Hos rättsinnige syndare, för GUDs rättwisa wrede: Helwitet är ei fläder och lögn, dess fasliga minne Drifwer ur ondskans stofft til GUD wårt darrande sinne. Wäl; men om andakten är mot Gud blott sluger och ängslig Önskar han hemligen at Guds macht wore stympad och fängslig, Har han ock afsikt blott uppå Gud, helt kärlig och glader, Räds han en Allmackts njt! som barn sin liuflige Fader, Kär i det Ewiga Lius, af kärlek stundelig bäfwar, Fruktande bryta den HErren emot som skrymtare jäfwar, Ifrande mot sin synd, har tröst i den Ewiga Hiälte, Som uti plågors diup sig för den brottsliga stälte.



#381

Fast wi nu i wår wansklighet ha det mörker och dimma, At wi med älskande syn knapt se Gudz wäsende glimma, Utan i det han täcks oss i lustgårdzparkerne flytta, Snika på nåd, honom ähra för enskylt fördel och nytta, Tiena den högsta inunder en egen oss älskelig fahna, Måste wi dock altstädze bestrida wår ömkliga wahna:

När någon har sitt sinne til högdenes härskare gifwit, Måst han i siukdom först, skuld, armod olyckelig blifwit, Då söker han Gudz hielp, Gud måst honom äntelig rädda: När man i lyckans präktiga skiöt får Sängarna bädda, Stiga til Altare, där fett godz plägar offras i lönska, När man har alt utaf odal och ähra, som är til at önska, Plär man ey ha den möda sin håg från {werldene} [werldena] wända, Har Gudz Nåd icke mera behof, hans kärlek har ända: Nöijen och Rikdom och Armod och Sorg ur nedriga dårar Prässar i Gudztienst hiertelig fägnad och ymniga Tårar.

Kom Swenskt Folk, kom Riddare, Präst, kom Borgare, Bonde, All sielf-kärlek och ensidig Fördel skiänck åt hin onde, Älska dig sielf, samt nästan och all ting Gudi til heder, Kasta din Afgud kull, wräk Bilder och Altare neder, Tro det du har all Fördel och högd, Godz, Ahnor och Ähra, När du så högsint Siäl uti Kropp kan stundelig bära.

Alla de Wärck Gud giordt, och han har uti älskelig wårdning, Älskar han, alt som wärde begär, uti Skick och i Ordning: Först sina Änglar, utaf hans Klarhet ock ähra betäckte, Samt det saliga Folck, sen Menskians dyrbara Släckte, Adlat utaf hans ewiga Fosters blodiga Droppar, Sidst oskiäliga Diur, samt slutelig liflösa Kroppar: Så böra wi til wärdet i alt wårt älskande syffta, Och wårt Sinne til högdenes Högd alt närmare lyffta.



#382

Alt uti Ordning och Skick böra städz Rikz-Lemmarne dyrcka, Aldrig för allmänt gagn ensidiga Förmåner yrka: Stinkande Satz: Stor sak uti Rikzens trefnad och Lagar, Blott jag i frucktrikt Stånd äger helgade krusade Dagar. Nöijen i wanskliga ting, uti Titlar och Lekar och löijen Kan icke sättas i bredd med wärkliga grundliga Nöijen.

Ey hafwa wj den Mening, at all slags Nöije betaga Dem, som i menlöst bruk Gudz Wärck böra städze behaga: Skrymtare, Narr rätt kalla wi den, som sluter och wänder Wrångt emot all slags Lust, Lukt, Syn, Smak, Hörsel och Händer, Menande giöra den ewiga Tienst med skrämsel i Orden. Mager och Död-blek, faslig i Upsyn, Skugga på jorden Wil han i Högfärdz-Mak Gudz Korss til Himlarna bära, {Hatar} [Hata] oskyldiga {skaparns} [Skaparens] Wärck, alt Gudi til ähra. Neij, wi ha låf Gudz Gåfwor i bruk ordentelig ställa, Och uti Gud oss spegla, som är wår lefwande Källa:

Gud är et Haf, der Fullhet och Ewighet Andarna finna: Dit böra {stedz} [städz] tilbaka de ewiga Bäckarna rinna.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

N:o LI.

Här har du, min Läsare, större delen af mina obeswarade Correspondenter, hwilkas förtroende jag med all tacksamhet erkänner, fast än jag intet alla lärer kunna förnöija. I öfrigit är det mig omöijeligit i ett Ark at införa dem alla.

Några ha länt sig wissa namn:

En rätt Handlande Patriot yttrar sig förnuftigt om Commerce och Navigation.

Solers den 24 Martii beder at Tienstefolkets sielfswåld må widare omröras, som nu är så högt stigit, at ingen Borgare, i hwars Hus något är at giöra, kan få en god Arbets-Dräng eller Piga, mycket mindre så många, som behöfwas.

Priamus Kimi d. 1 Apr. berättar en Siukdom wara gängse der i Staden, som altid påkommer om {Mårgonen} [Morgonen], när man skall gå i Kyrkan, den gamla Läkboken, (Biblen) som råder bot derföre, blir föraktad och är allenast för Präster och gement Folk; Men Doctoren från Afgrunden har gifwit ett Recept, som kallas Gillebud, &c.

Davus non Oedipus den 10/10 1733, giör sin enfaldiga men mycket sedolärande lefwernes och Wettenskaps Beskrifning. Han berättar ock en hop omilda omdömen om Argus.

Centaurus Silfwerbalance, af Säteriet Rättwägen i Småland, beskrifwer 384 twenne paralellt bygde Slott, det ena Fru ähras, det andra Fru Dygds, och at den trånga Gången emellan dem begge fuller war bewarad med en hög Mur, men denna hade för några åhr sedan gådt sönder, at man språng en Genwäg, som kallas L'argent &c.

E. P. Yttrar sig rätt artigt öfwer Borgare-Adelen etc.

N. N. Berättar Landtboerne wara i den löyliga och ywiga Tankan, at Argus intet angår dem, utan allenast de Ogudaktige Stockholms-Boerne, som nu intet mer willa rätta sig efter Gudz Ord, utan behöfwa andra Skrifter. (Stackars Folk, de äro ock wärkeligen löylige, om Hr. N. N. säijer sant. Man finner Narrar så wäl på Landet som i Staden.)

N. N. den 2. Junii {raisonnerar} [raisonerar] pro & contra om Saltkokningens inrättande och möijeligheten deraf.

Diego, Norköp. d. 10 Junii giör ett Tahl på Rim mellan Xantippa och Olula angående gifta Makar, som intet kunna sämjas.

Augurium den 10 Julii talar om de Bruks-Patroner, som intet känna sig sielfwa, och spår en widlyftig undergång, så framt det ej woro så wäl, at de under Argi Klubba i dess 12te Ark, lärde denna Konsten: Förr höllo de sina Räkningar sielfwa, men nu ha de Inspectorer och Bokhållare, fast de ingen annan Tienst hafwa. Förr upförde de sig slätt och rätt, men nu som de woro Riks-Råder, etc.

A. Rusticus den 19 Aug. berättar huru en frånwarande Man blef illa belackad på ett Wärdzhus, för det han gynnade nya indräktiga påfund, och begär weta åtskilnaden mellan den, som stiäl ens Ägendom, och den som beröfwar enom sitt Ryckte? (Herr Rusticus, de äro Tiufwar begge twå.)



#385

Atlantica, Upsala den 26 Sept. beklagar sig öfwer sina hårdsinte anhörige, som wägra henne både til at älska och äga sin trogna gilliare, blott derföre at han är obelefwad, hwilket likwäl hennes kärlek intet ser. (Jungfru, om Er kärlek intet är fallen på en Lymmel, utan en käck Karl, så blif ärbart wid honom; men lagen bägge twå, at j först hafwen Bröd, ty Roman-kärlek tål jag intet bland Tiggare.)

J. C. H. den 17 Octobr. Talar om Ungdomens hastiga språng ur Scholan, innan de kunna skrifwa en rad god Swenska. Bifogar Prof derpå i ett tokugt Bref från en Studerad Bror til sin Syster.

Fridsam skrifwer qwickt och wäl om Duellers dårskap, hwarpå han berättar ett nytt exempel.

Gece.er föreställer Lotteriers nytta, så wäl enskyltas, som allmännas.

Calloander talar om Egennyttan, och en Man, som borde underwisa Ungdomen; Men til sin winning höll för dem Krogar och Lustplatzar.

G. Refahs afbildar Landthögfärden med lifliga Färgor: får hon see en ny Klädning från Staden, skal en dylik anskaffas. Barnen sku utprålas, fast de intet mer än ett par gånger om åhret komma i Sällskap eller utsoknes. Landt-Skräddaren kan intet giöra Kläder, utan lilla Fahr skall åt Stockholm. Tenet skall ock omstöpas, efter det intet mer är alamode &c.

Arimaspus faller både wackert och widlyfftigt omdömme om Barne-Informationen, samt Patroners och Informatorers skyl

#ighet. 386

Den Resfärdige begär ett moget betänkande om Utländske Resor. Säger för öfrigit sitt ändemål wara, at giöra sig wärdig en Tolfmans Titul: Ärlig och Förståndig.

Liberius Philaletha begär weta hwarföre wissa laster, till ex. Hordom, anses hederligare hos Mankönet, än hos Qwinkönet, at fast en Karl har en anseenlig oäkta afföda och dertil 99 Maitresser, så är det honom likwäl ingen skam, utan ett slags ähra? (Det wet jag intet Herr Philaletha: Werlden är tokug, mer kan jag intet säija.)

L'Amour dela Vertu. Ett latinskt Bref om Franska Seder och flycktigt wäsende i Swerige.

Mercurius den 1/6 733. Talar om Dinas och Minas Promotion til Tienster, fast de icke just skulle ha stådt på Expectance-Listan, efter 1723 åhrs Rikzdags beslut, etc.

Severus begär omdömme om dem, hwars Fel, i stellet för Dygder, {bygga} [byggia] dem {trappsteg} [Trapsteg] til Fortkomst. Förtällier ock om Herbix, som genom Konster fick den ena Beställningen efter den andra, och pra"judicerade många meriterade Män.

P. C. Önskar wiss upsikt öfwer Ammor, Barn-Pigor, a Mödrarna sielfwa, at de förgå> Barnen med wackra exempel. Han menar at om Barnen i upwäxten intet sågo eller hörde något odygdigt, så skulle de sen ha nästan så swårt före, at wara Odygdige, som nu Dygdige.

Contrarius talar om Patriot namnets missbruk, om Filoux, som pläga frälsa sig med rymmande, och om dem, som införa otullade Wahror.



#387

Nimrod gifwer under liknelse af en Trägård förslag til en Fruentimmers Scholas anläggande etc.

Tityrus pastor ovium beklagar sig öfwer högfärdens Wälde. Talar om sig och twenne Bönder, som woro inreste til Riksdagen.

N. N. Menar at wid Gymnasier och Academier borde wara Lectores och Professores Oeconomia". (Det woro wäl; Men sådane borde intet wara Ordlärde, utan Wärklärde.) Han säger ock deförmögnares Söner af BorgersYkapet skulle wänjas, at mera tilsee huru går til i Wärkstäder, än i Håf, ware sig ut- eller innomlandz.

Simplicius inskickar en Fabel på Vers om en Häst, som skröt huru han skulle slås med Wargar, men då de kommo, tog Hiälten flyckten.

Celador, som förer en artig Penna, har mig twenne gånger tilskrifwit. Han utförer rätt wäl, hwad swårigheter en wäl artad Yngling har, at komma fort med blott den ena förtiensten.

Paidophilas som synes mig en Hederlig och förnuftig Gubbe, klagar öfwer Barnens wårdslösa upfostring och dess underwisning i en sann Christendom, under afmålning af en Trägård.

Metho-Cupido, Götheb. den 16. Octob. beklagar at de Studerande olyckeligen bygga sina Wetenskaper utan Grundwahl: {somliga} [Somlige] förackta, {somliga} [somlige] försumma, och {somliga} [somlige] mäckta intet skaffa sig en tilförlitelig methode deruti, hwilken han wid tilfälle begär. (Min Herre, så mycket min Argiska Art tillåter, skal jag Eder framdeles förnöja.)

Agricola, af Fahlbygden den 19. Octob. begär weta huru



#388 {meriterne} [Meriterna] bli mätne hos dem, som boo i Stora Werlden? Han giör det i anledning af det twifwelsmål derom, som han fått af en Stockholms-Herre, hwilken kommit ut på Landet a. la Franc/oise, med liten Hatt och styfwa Kläder, &c. Ty denna har warit så genomdum i hiärnan, under det han skrutit af sin kundskap, {föraktat} [föracktadt] andra Gamla Män och altjämt {jämkat} [jämkadt] sin putzning, så at Agricola intet wetat hwad han skolat tro om Merite.

Några hafwa såsom Anonymi meddelat mig sina tanckar:

En inskickar Ämne til et helt Arck, angående en Grundärlig Man, så ock om wåra Manufacturier &c.

En annan beklagar, at förbudna wahror i några Krämare-Bodar ymnigt säljas, som inkommit genom Utländskas myndighet, under skien af deras {eget} [egit] behof. Han utmärker Namn, Gata och Hus.

En annan gifwer känne-tekn af en ren Herde, och et Heligt Fåra-Hus.

En annan yrckar högeligen, och med stort skiäl, på Sabbatens helgande. Inskickar ock ett Andeligit Samtal, på Rim, mellan Menniskian och Sommaren.

En annan begiär min mening om de förtreteliga Kyssar, som {wanka mellan Cavaillerer} [wanckas emellan Cavallierer], när de råka hwarannan.

En annan ber mig röra om de twå {fahrsoter} [Fahrsotar], Afwund och Förtal. Säger ock, at de, som rest utom Lands, {offta} [ofta] wid återkomsten så igenkänna sina wänner, som Markattan sina Ungar.

En annan omrörer en skrifwen Tractat, som fins på ett



#389 ställe här i Stockholm, under Titul: Klart bewis faststält på oemotsäjeliga Sanningar, at Sweriges Olycka endast har sin Grund i Krämare-Handel, skrefwen Mathematice.. Denna önskar han måtte komma på Trycket. (Det önskar ock jag.)

En annan giör en artig Anmärckning, angående Drängar, som tiena hos unga Herrar.

En annan menar i anledning af mitt 25<te Ark at man här i tiden kunde få höra den hugneliga tidning, at Drakan aldeles woro utkastad ur de Lefwande Wåningar, och wåra Hiertan renade från all besmittelse. (Min Wän war intet Phantastisk. Gifwe GUD at I menaden rätt.)

En annan berättar om en 20 åhra Flicka, Fattig, Faderlös och Fuhl, som likwäl är Högfärdig, och gier sig Air. (Arma Toka.)

En annan af Upsala den. 0. Octob. ber mig en gång omtala den fördömmeliga synden Swordom.

En annan beskrifwer en Person, hwars Lif består i lättia, hwars hiärna ser ut som förbistringen wid Babels Torn, hwars Förstånd har samma anseende som Jorden i Gen. I; Men hwars Mun likwäl aldrig står igen. En sådan är en Karl in Duodecimo; men en Narr in folio.

En annan berättar, at han i en Dröm tyckt sig wara hop wigd med Fru Dumhet, som predikade i {bond-gästebud} [Bonde-Gästebud] som en Präst, men teg i Rådslag som en Ståck etc. (Jag berättar allenast dessa Orden af hans widlyfftiga Skrifft, på det han må see, at jag fått hans Bref. Imedlertid anseer jag denna Correspondenten för särdeles sund och hurtig.)



#390

En annan skickar mig ett långt Bref, om detta Landets fem Wåg-Balckar, med sådan Eld och så stort Förstånd skrif wit, at jag ber denna Correspondenten, antingen under sitt eget eller annat Namn offtare språka med mig; Ty jag skiäms intet wid en sådan hielp, och skal honom med all tacksamhet bemöta.

Några stadna allenast derwid, at de behaga berömma mitt Upsåt och Arbete, såsom:

Yme-jette från Torne den 2. Martii. Subsolanus från Lund. Themis från Jönkiöping. Diditus af den 8 Martii. En Anonymus under ett wisst Hus-Nummer på Södermalm.

Argophilus, som derjemte förifras at mitt Theologiska Arck intet utkom under N:o 33.

Dessutan ha alla de öfrige, som jag upräknat, förklarat sitt tycke öfwer min wäl-mening i förbindeligare Orda-lag, än jag menar mig förtiena. Jag skal biuda til, at giöra mig wärdig deras Gunst.

Deremot, min Läsare, har jag wäl ock dem, som äro arga på mig; Til Exemp:

En Sincerus låter mig förstå, at mitt Arbete är onödigt egennyttigt och skadeligit.

P. N. L. S. Råder mig, i krafft af Pauli förmaning til Timotheum, at afstå med mina Galenskaper, efter de härflyta af en falsk berömd Konst, i dessa sidsta Tider.

L. P. R. Håller mig intet stort bättre än Antichrist.

V. K. V. B. Som lärer wara Krämare, önskar at Gud wille låta mitt Wärk gå Kräfte-Gången. (Min Wän, Gud hörer intet de Ogudacktigas Böner.)



#391

Flera dylika har jag fuller fått, men om några hade warit af större wickt, så hade jag intet underlåtit at införa dem här för allas Ögon, på det Publicum måtte emellan oss wara en Domare.

I öfrigit kan jag berätta, at jag fått en wacker hop Skrifwelser, som fuller synas mena wäl, men förtjena rum i ett särskilt Wärck, ty Argus finner sig intet ha den Gåfwan at kunna förnöija dem. Hädan efter behaga de spara Omaket både för sig och honom.

* *

Detta är nu således nog talat til mina Correspondenter, både Förnufftige och Odugelige. Jag önskar at de och jag woro nu nyttige Efterdömen för alle Parter i Rättegång; Ty här talar sielfwa Saken allena, och Gud wet at Personerne til hwarannan intet ha Anseende, ty de känna hwarannan intet.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

N:o LII.

Alt det som i Swerige blir äldre än ett hr, det är för gammalt, det har mera ingen Art, intet Tycke, intet Förtroende. Så går det med wåra Modeller, så går det med wåra Förordningar, Så går det med mig. (Jag har samma öde, som Sweriges Lag.) At höra nämnas Argus ett helt hr igenom, det är förmycket, hwem kan stå ut dermed? Hwad will han wäl säija Folk, när han altid heter lika? Har någon, som heter Argus, en gång förtörnat mig, så kan ju ingen under samma namn nånsin tala mig til lags? Alt det han säijer wet jag förut, ty jag wet förut huru han heter? (Starka skiäl!)

Denna det Swenska Tyckets Högwälborne Ostadighet har derföre brakt mig, min läsare, til at ändra mitt Namn: Lät oss grunda på, hwad jag skall heta åt åhre: Jag hade tänckt kalla mig den Swenska {Karborren} [Carborren]. Hwad tycks Du? det är ju intet så galit? Karborren hänger fast wid Folck, så giöra ock mina Moraler: Ney, wänta, det går intet ihop: Mina Moraler taga så litet Fäste, och fast än de skulle som Karborrar fästa sig, at utmärka och stinga dem de angå, så är likwäl namnet intet stolt, det låter intet präktigt, at heta Karborre. Fy, huru skulle det stå i en Matrikel? Snarare



#393 kallar jag mig Lager-guld-Ehren-morale. Då skulle man åtminstone buga för mitt Namn, fast man än intet skulle wörda min person. Eller ock, om jag kallade mig med ett långt höglärdt Namn Socrates ArchiPhilosophocriticoPeripatheticus? Woro icke det härligt? Det woro intet så Swenskt? Då kommo jag utan twifwel med heder til at stå i wåra Lärdoms handlingar. Då behöfde man intet mer at läsa på mig än Titulen. Men stor sak, jag älskar hellre korta Namn, som intet skrika så stort:

Jag hade fuller ärnat kalla mig Tahl-Trasten; Men då hade man kanskie intet hållit mig för Manfolk, och knapt hade jag då warit hos Fruentimret i så stor Gunst, som jag nu är. Elliest hade jag tänkt at mitt Wärk kunde wäl heta den Nyaste Moden. Artigt Namn! Högtälskat Namn! Men då skulle Folket af kärlek til min Titul storma ned min Boktryckare, som då också torde bli altför Rik; Ty säg mig en ting, min Läsare, som högre älskas än nyaste Moden, ware sig i förnuffts-bruk eller Kläder och Seder. Annars hade jag wäl lust at kalla denna Boken Lappriet; Men jag har besinnat, at då skulle mina hiärtans Gynnare och Wänner ingen ting ha at kalla mig, när de, som nu ofta skier, wille hugna mig i min möda. Ney, jag måste intet bruka något alt för älskeligt Namn. Lät see: Än om jag kallade mig Förargelse-Klippan? Den Titulen woro intet altför behagelig: Jag fingo behålla honom; Men han skaffade ock inga pra"numerationer. Håll, nu wet jag: den Swenska Apan. Hwad tror Du derom, min Wän och Läsare? Blefwo jag icke då öfwer alt behagelig? Hwilken wacker hop Bröder och likar fingo jag



#394 icke då? Jag skulle då giöra som mästadelen af mina Landzmän i alla stånd: Ingen ting af mig sielf utan i all ting taga Läxor af andra. (O käre Ape-Natur! Jag skulle hålla dig för Sweriges Prydnad, om du allenast wille yttra dig i nyttiga mål.) Ja men, derwid tror jag, at jag blir: Den Swänska Apan, friskt. Lät nu någon Adelsman komma fram och säija mig at hans Namn är sinn-rikare än mitt. Detta namnet allena på första sidan af en Bok skulle kunna giöra en Boktryckares Lycka. Dock min Läsare, jag betänker mig: Jag skulle dermed intet ha mer eller bättre at säija dig, än nu. Will Du änteligen ha ändringar, så kom ihog, at mina Ark ändras hwar Wecka, så at det ena intet är det andra likt. När jag då altid ombyter ämnen, hwi skall jag då ombyta Namn? Narri. Argus har jag hetat i åhr, så kan jag ock heta åt åhre.

Men någon ändring måste jag likwäl undergå: Det allmänna tycket wil så ha. Ja, jag skal intet annat säija: Ack, om jag kunde gråta! Tänk, min Läsare, {mine} [mina] Auctorer ha skildt sig wid mig och släppa mig nu handlöst: De säija at jag nu är utlärd, och at jag härefter wäl kan wara Auctor sielf. Hela 1734 skal jag ensam tala med det allmänna. Stackars Argus: Faderlös, wärnlös skal han nu flyta omkring som Wattn omkring Stenar: Jag hade gerna welat ha ett {lär-åhr} [Läre-hr] eller twå; Men här hielper ingen Bön: Hurtigt, säger Herr Ehrenmenvet, du wet nu Håf-Stylen. Du äger Stats-Konsten. Du har goda Omgenges-Grep. Du känner Fruentimmer, o. s. w. Jag wågar dig ensam. Ja Gud wet, om jag skal wåga mig. Äfwen så säija de andra: Herr Hiertskott inbillar mig at jag förstår hwad en Soldat anstår, Herr Hiernbrott 395 försäkrar mig, at jag skal kunna prata om Lärdom, Herr Gyllenbalance intrygger mig, at jag är Jurist, och Herr Patriot påstår, at jag förstår Handelen. Gifwe Gud, at det woro sant; men är det ock intet sant, mine Auctorer, och jag intet går i Land med min Syssla, så swär jag, at jag smyger mig til Ehr igen. Jag tilstår at jag har lärdt mycket i åhr uti Ehrt Collegio; Många Personer i andra Collegier ha i det stellet icke allenast ingen ting lärdt i åhr, utan ock slantrat bort alt det lilla de kunnat förut. Men besinnen ock, at jag intet har Barn at tala med: Hela Swerige har Ögonen på mig, och än mer, i en tid, då en sträng Domare finnes i hwar Wrå, altifrån Doctoren til {bodrängen} [Bo-drängen], som knapt förlåter mig mina Fel. Korteligen jag misstror mig. Dock stor sak, på Edra Ord wågar jag mig til wägs. Om jag skiämmer ut mig, så skyller jag på Ehr. Fahrwäl i medlertid, mina Alstrare, Tack för mig öfwer hela detta hret.

Sij så, Argus, nu äst du din egen Man: Men säg mig, mitt Förnufft, efter wi nu äro ensamme, hwad drifwer dig til at hålla desse Wecko-Predikningarne, och giöra mig förhatelig hos så många? Man kallar mig en Owetting, en Fruentimmers-Fiende, en Kräkla, etc. Hwad trång har jag dertil. Kan icke Skrymtaren länge nog få bruka sina Grep? Menar du han kan drilla wår HErre, fast han kan lura Menniskior? Kan icke Guld-Trälen länge nog få råbråka sitt lif? Han har ju sielf wärst deraf? Kan icke Pedanten få mena sig wara lärd? War du dess klokare. Kunna icke Fiållorna få giöra sina Män galna? War du dess wisare. Kan icke lättian och



#396 Dumheten få såå i Swensk jord? De upskiära ju hwarken Rikedom eller Heder? Kan icke Stoltheten få både yfwas och skiämmas? Kan icke den Egennyttiga få dölja Rikzens bästa (så framt han har begrep der til,) under färgor och täcken? Kan han icke få snilla Cronan både innom och utom Tienst? Kan icke Lurendreyaren få wara en Skiälm? Hwad afgår dig derigenom? Du mister intet, fast det allmänna mister? o. s. w. Woro det icke nöye at tiga, och intet höra ett ondt Ord af någon Menniskia? Hwi wil du då skrifwa? Drifwer Högfärden dig dertil, at du menar framdeles komma til at lysa in Actis Literariis Svecia"? Fåfänga! Du tryckes ju icke af nöd eller Hunger? Du kan intet säija, at jag är lik någon af de swultna Auctorerne, som äro så gifmilde, at hwar gång Tarmen skriker, kommer ett wältaligt Wärck fram. Än en gång: Hwad Orsak har du at skrifwa?

Förmäten Fråga, säijer du, huru nu? Talar man så åt en Swensk Undersåte? Månne han intet är ett ädlare Diur, än den som drar ett Enewäldes-Ook, och knapt törs böla utan lof? At swara kort och godt, så säijer jag, at jag skrifwer i Swensk Frihet af Swensk Njt. Under Sweriges Föräldrar FREDERIC och ULRICA får ju altid en Swensk i barnslig, manlig och åldrig Kärlek, Trohet och lydna för GUD, Öfwerhet och Lag tala hwad honom lyster? Där har du Swenska Friheten. En rätt Swänsk kan ock icke wara lium i sina Ord, när han finner någon ting hindra Fäderneslandets Wälfärd. Til Exempel: Huru skulle han tåla en fricasserad Regerings-Form? Neij, aldrig, där har {du} [tu] Swenska Nijten. Hwad



#397 wil du nu annat swar ha? Nög {dig} [tig] dermed: Så mycket Du wet: Så snart nästkommande hr begynner, så begynner jag at skrifwa.

Mina Läsare af begge Könen, min willia är således riktig, men nu står allenast på Ehr, om jag til Nyåhret skall komma ut eller intet. Willien I läsa mig, så wet jag intet annat råd, än at pra"numerera. Ehr myckenhet skulle fägna mig i mitt arbete: det fägnar en god Präst, när han ser Kyrkan Folkrik; Men en Stympare, som intet bereder sig, ser gerna toma Bänkar, som ock sällan slå honom felt. Men huru skal jag bära mig åt med Ehr, som ären onda på mig? Gerna wille jag uphielpa min Boktryckare med Edra Pra"numerationer; Men I deremot lären intet gerna willia af mig bli oroade: I gufwen hellre Pengar til, at jag tego. Ja, om så är, så wet jag intet annat råd, än at I som weten något ondt med Ehr, sahlen ihop til Schneider wid pass 1000. Riksdal. det woro ändå intet mer än ett Runstycke för hwar Dårskap. Då är Schneider hulpen, och jag utan Omsorg. Dock, jag ser förut, at detta Förslaget intet går an.

I Ädla Ögons-Lius, som Argi ögon skådat

Förutan Ögon-Glas, med Wett i detta hr,

Et Ryckte har mig bådat:

At jag har Ehrt behag. Ack, wäl jag derför mår.

Stor sak uti de andra,

Som klandra ingen ting, enär de allting klandra.

En del har annan Sed:

De mena träfflig wäl, de dra mig up och ned,

De tala godt och ondt; men ack, at sielfwa dömma,



#398

Dertil ha de ey lius, de tala som de drömma,

Och som de höra Folck mig lasta och berömma.

Imedlertid stor tack båd Ridders-Man och Präst,

Båd Stad och ker-Bygd, I alla som mig läst,

Gud lät Ehr friskt och wäl, med lycklig ända se

Siuhundra tretti tre,

Så at wi friskt och wäl och lyckligt råkas sedan,

Far wäl, jag längtar redan. REGISTER,

ÖFWER {Arken} [THEN SWÄNSKA

A R G U S]

FÖR R 1733.

N:o I. Inträde til hela Wärket, och tanckar öfwer Sedo-

#Läran.

II. Argi Auctorer.

III. Tahl til Fruentimret, angående Könets goda Ryckte.

IV. Argi Förmäns {Nyårsönskningar} [Ny-rs Önskningar] til deras Maje

#stäter.

V. Om Ungdomens tidiga mognad.

VI. Critiquer öfwer Argus.

VII. Om Sinnets likhet och en rätt inwärtes roo.

VIII. Om en god Oeconomies nödwändighet i Swerige,

och Utlänningars misstycke deröfwer.

IX. Skalde-Dickt öfwer en Sann och en Falsk Ära.

X. {1696} [Ett-tusend Sex-hundrad Nittijo-sex] rs Staat, och

{1733} [Ett-tusend Siu-hundrad Trettijo-tre] rs Högfärd.

XI. {Odelaktighetens} [Owäldughetens] Sällsamhet ibland oss.

XII. Om wår egen Swaghets Kännedom.

XIII. Om wårt skaplynnes Otäckhet, när det twingas.

XIV. Om förutfattade galna inbillningar.

XV. Om Lättia och Flit.

XVI. Om wårt Eget Intet. 400

XVII. Om Swenska inhemska Crediten.

XVIII. Om Lagens Wärckställighet.

XIX. Om Titlars Missbruk.

XX. Om ett {Assecurence Contoirs} [Assecurence-Contoirs] Inrättande.

XXI. Om Skryt.

XXII. Om en del lärdas löijliga Bok-Wett och Grälacktighet.

XXIII. Om Afwunden.

XXIV. Om Lyckans Owisshet och Lotterier.

XXV. Om Samwetet.

XXVI. Språk til Argi Boktryckare, och om Swenska utländska Crediten.

XXVII. Om Lappri.

XXVIII. Om Wänskapen här i Landet.

XXIX. Om Fruentimrets Ährbarhet.

XXX. Om Sanningens Fritalighet.

XXXI. Tahl til wåra Krigs-Bussar.

XXXII. Om åtskilliga Omgänges Sätt.

XXXIII. Argi qwarblifwande öfwer Sommaren, och Bruns-Resors Missbruk.

XXXIV. Om Tadel.

XXXV. Felacktigheter i de allmänna Tienster.

XXXVI. En god Mans Kännetekn.

XXXVII. Om Osämja i Äcktenskap.

XXXVIII. Om Eftertankans Sällsamhet och Sedwanans Wälde.

XXXIX. Comisk föreställning af en Wurm och en Lärdoms-Begabbare.

XL. Den förmån man har af en god enfaldig Maka.

XLI. Dårskapen af anseendet utan grund ock Wärkställighet. 401

XLII. En Minister.

XLIII. Målning af en Fru, som härskar öfwer sin Man.

XLIV. Partiers Dårskap och Fördärf.

XLV. Om Swenska Språket.

XLVI. Om Dumheten.

XLVII. Om Mutor, Tiensthandel och grepet at komma fort.

XLVIII. Om {åckrande} [krande].

XLIX. Upricktighetens Omistelighet.

L. Om Fruentimmers Tahlsamhet. Ett Bref på rim om Kärleken til Gud och Werlden.

LI. Argi Correspondenter.

LII. Slut-Arket för 1733.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 1

Ja, det är wäl så godt. Nog har jag budit til, at få det första Arcket af detta hret förträffeligt; Men när man will behaga med Wåld, så plär man gerna skiämma ut sig. Det wittna en hop Lärda, en hop Poe"ter, en hop Cavaillerer, en hop Fruentimmer, etc. h, säger mången bewågen Läsare, nu lärer Argus bli {öfwermåtton} [öfwermåttan] artig til Ny-hret. Han har haft tid at betänka sig. Jag längtar at få see honom. o. s. w. Wid sådane ord darrar jag. Jag swettas tredubbelt mer derwid, än om man intet brydde sig om mig, ty jag wil intet gerna bedraga någon i sitt hopp, om jag kan. Imedlertid ser jag nu wederspelet: Jag tycks mig nu ha mist min wältalighet. Jag har intet annat at säija, än: Ett godt {nytt åhr} [Nytt-hr], mina Läsare! Där i består nu hela den präktiga Hälsningen, som man hade wäntat. War icke det mödan wärt, at pra"numerera, när man intet fick hederligare Nyårs-Önskan? Sådant får man i hwar wrå utan 7 Daler. Kan så wara, min Läsare, men alla mena dig intet så wäl som Jag: Hwad som fattas i mina Ord, det upfylles af wälmening. Så skier det 2 intet i många af de andras Önskningar. Där upfylles mäst af ord, hwad som brister i Redelighet. Dock på det jag intet må synas {altför} [alt för] sällsam i mina seder, så wil jag litet mer möda mig. Hör på: Du stora Släkters Rot. Du Folke-strömmars Källa.

Du Hiältars Foster-Mor. Du Ädla Swea-Land. Jag bör en Nyårs-Skiänk för dina Fötter fälla.

Men hwad skal jag {dig} [tig] gie? Mig sielf: Sij här, min Hand Den Gåfwan är ei stor; Men håll likwäl til goda. Utaf en Philosoph kan ingen mer förmoda.

At gie sig sielf til skiänk? Det war en härlig Summa.

Jo men. Om hwar en Swänsk den samma Gåfwan gaf, Man sågo ei bland oss så många Hiärtan liumma, Som ställa Swerie ut för Tidens nåd och glaf De räkna hr från hr, men ei på framtid täncka: Stor sak. Lät gå som går. Hwem kan sin Wälfärd skänka. Wi se ju Tidens lopp: Ett hr går bort som alla,

Och alla liksom ett. Alt timligt skifftar Färg. Men intet är så snart för Tidens hugg at falla,

Som Dårars Ragel-Dans, och odygds Fiäder-Bärg. Mig tyckes derför bäst all Flyktighet at jäfwa, Och til beständighet med all wår Tanka sträfwa.

Hör på mitt Foster-Land: Min Tancka gick at wandra:

Hon fick ett Tempel see, som hörde Tiden til: Hon är wäl Flickor lik, förweten som de andra;

Men ei så aldels yr; Dock ware hur hon wil, 3 Så skref dock Flickan up mäst hwad hon såg och sporde: Så lyder hennes tahl, som hon mig derom giorde. ÈPå Ewighetens Grund {had} [had'] Templet tagit fäste,

Det syntes utanför liksom en Boskaps-Stall: Mot Ewighetens Slott et alt för ömkligt Näste;

Men innom war det stolt af Pärlor och Christall. Det war af sådant byggt, som sielf sig åt och ödde, Och blott twå Ögonblick den hela bördan stödde. Alt Templet war fördelt i tre olika Sahlar.

Den stora hette Förr, den lilla hette Nu, Den tredie Framdels het, om honom jag ei talar,

Dess storlek wet ei jag, och knapt den helga Fru: Han är förskräcklig mörk, fast än där Facklor glimma, Ty deras dunkla Brand förökar Nattens Dimma. Jag kan ei minnas alt hvad mer jag såg derinne:

I Templets Medel-Punct satt Frun, som kallas Tid, Om jag blir hundra hr, går hon ei ur mitt minne:

Hon spratt i hwar en Lem, war ymsom grym och blid, Död, Lif, Eld, Köld ihop, hon hade snabba Wingar, I Handen hölt hon Swärd, et Swärd som alting twingar. Gudinnans gyllne Thron war lös och wek som blånar:

Alt flög, alt byttes om, alt war i wärk och gång. Kring Thronen skredo hr, kring hren gingo Månar,

Kring månar Weckors traf, kring Weckor Dagars språng, Kring Dagar Timars flykt, kring Timar mindre Stunder, Som fohro liksom Skått, hwars Snällhet är et under. 4 Alt gick i ring, i ring jag blef hel yr i Skallen

Om jag ei fäst min syn wid Ewighetens Gull En stråle, som stod fast, och war från högden fallen

Jag swär på gammal Tro, jag hade tumlat kull. Alt swek, alt lopp sin kos, för Fot, för Hand och Öga, Den där wil stå, måst see på Strålen från det Höga. Rätt som jag såg ett Lif, så stod det ei at finna:

GUSTAVER tändes up, rätt som de släktes ut, Och CARLAR släktes ut, rätt som de börjat brinna:

Allting war blott en skymt, en början och ett slut; Men intet war så qwickt som Lyckan och dess fläder: Hon kom, hon gaf en glantz, i blicken wart hon wäder. Gudinnans Sysla war, med Wärjan at befalla,

Hur alt skull ymsa Rum, förgås och bytas om: En släkt för annan wek, Rikzwälden måste falla,

Ett Biörkö blef et Torp, och Agnefit ett Rom. Men Ett stod tämlig fast, som Tiden syntes skona, Det war Försiktighet, Ett Rikes bästa Crona. È Så war min Tankas tahl. I Ädla Swenska Tanckar,

När hret hwälfwer om, bör detta bli wår Sats: Försiktighet bör bli mot Tidens swall wårt Ankar,

At almänt Raseri eij tar wår wishets plats, At ei wår frihet blir en träldom under pryglar, At hon och intet blir et Sielfswåld utan tyglar. Du mins wäl Swealand, hur tidt ditt Hiärta swidit,

När ett af dessa twå har tagit öfwerhand. Slå Olycks-Boken up, see efter hwad du lidit: 5

Ditt Blod har gått för Null, ditt Guld har blifwit sand, Din Tapperhet har lärt din fiend sielf at winna; Doch lägg man Boken bort. Wår sorg bör nu förswinna: Nu är en gyllne Tid, Försiktighet at öfwa.

Ja FREDRICH, Milde Kung, din Tid bör heta så: I fred och säkert stånd kan Swea sig nu pröfwa,

Om hon blott sielfwer will, kan hon sin sällhet få. Ty kom nu hwar en Swänsk; at ei hwarannan swika: Nu är en gyllne Tid med FREDRICH och ULRICA. En Skamfläck ware den, som ei det Paret firar,

Eij Kysser deras fiät, ei dem til handa går. Hwem ser ey all den dygd dess dyra Hiärtan zirar.

Gud wet hur långlig tid wi räkna få dess hr. När de til hwila gått kanskie at wi dem sakna. Kanskie wi Swänske Män i sämre tid då wakna. Wi ha den {hedren} [hedern] hafft i alla Swerjes tider:

Ehwem som prydt wår Thron, har trogen wördnad haft. Mån nu en annan tid til annan sed oss wrider?

Ney förr skal Swänsker Blod bli Must och Drufwe-Saft. En ährlig Swensk plär gie sin Öfwerhet sin ähra, Sin Konung och sitt Lif han håller lika kära. Men sij? hwart går jag hän? Jag är til Håfs förlänge:

Jag kan snart afwund få, ja Speijar-Ögon ock, Snart kan min Lycka bli de Jättars Fogelfänge.

Gud nåd' den Ährlig är, han blir städz Offer-Bock. Glöm ei mitt Fosterland, Försiktigheten yrka, Jag ber dig, nu i hr och altid henne dyrka; 6 Tänck på de sådda Frön, din wälfärdz kära waggor,

Späd Handel, späda Wärk, som kostat Swett och harm, At hwar en {heden strand} [Heden-Strand] må wörda Swänska Flaggor,

At Flit och eget Bröd må pryda Swänsker Arm. Lät ei ostadighet och Wankelmod dig söfwa, Lät Egennyttan ei ditt Barn i Lindan köfwa. GUD skydde Swea KUNG och Kungens dyra MAKA!

När intet fattas dem, så fattas intet oss. GUD styrke Rikzens Råd, som för wår wälfärd waka,

Med Mod i rättan tid, och med sin {wishets bloss} [Wishets-Bloss]! GUD hugne alla Stånd, och trogna Ämbetz-Männer! Kort sagt: Ett godt {nytt åhr} [Nytt-hr], I alla Sweries Wänner! Wärkställighet med Lag, och Ädelhet med Adel,

Ren Nijt med Prästerskap, stark Rygg med Handelsmän, Förstånd med Jordens bruk---



#Rättså, nu står jag där: Jag finner intet Rim, som swarar emot Adel, utan til at wrida hela Versen, och intet har jag tid at plåga mig längre. Twi den Skammen: Nu lära wåra Poe"ter lee åt mig. Versen begyntes likwäl intet så illa. Dock, jag tröstar mig derwid, at detta är i wåra dagar intet högmål; Och at om de sielfwa ofta inflicka oförmodade meningar blott för Rimen skull, at upfylla Versen, antingen det smakar eller intet; så är dem dock sådant föga hederligt. Kunna de icke heller skrifwa Prose? Jag tilstår öfwerliudt, at jag hellre twärstadnar. Dessutan, sanningen at säya, hwad är det i denna tiden wärdt, at möda sig så mycket i Posie? Huru 7 många ha smak deruti? De Swenska äro fuller likså wäl fallne til sådant, som trotz något Folk i Werlden, men om de än winlägga sig derom, så tackar man dem intet stort derföre. Månne hans Poe"tiska Excellence Virgilius skulle icke nu förtiden tio gånger bättre föda sig med sitt Qwacksalware-Ämbete, som han i begynnelsen öfwade, än med sin Skalde-Konst, som satte honom sedan i så stor Nåd hos Augustus? Jo, utan twifwel, och säkert skulle jag nödgas at see framledne Horatius, min k. Broder i Apollo, gå och siunga för Dörarne, om han intet annan Födokrok hade, än sina Versar. Lucidor tigger, Runius kan knapt betala sin Skräddare, och den stora Stiernhielm är lyckelig, om han har sin utkomst. Olyckeliga Handtwärk! Förnuffts-Lekar och roliga Witterheter äro intet egenteligen wårt Landz Nöijen: Sådane Lappar aktas intet. Neij tacka will jag goda Wexlar och Banco-Sedlar, den Skrif-Arten behagar bättre. Nå wäl, om då änteligen så skal wara, mina Landzmän, så Önskar jag Ehr ymnig Lycka til detta Bok-wettet i hr; Men wäl förståendes, at Samwetet intet blir räknat bland de fåfänga Capitaler.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 2.

Jag behöfwer wara Philosoph, hwargång jag öpnar en hop Bref från mina Correspondenter; ty eljest skulle jag wid somliga bli altför modfält, och åter, wid somliga alt för högfärdig. Ingendera skickar sig hwarken i min Syssla eller i mitt Lefwerne. {Iblandt} [Ibland] får jag Tråd-Harfwor från sielfwa Oredigheten, och {stötar} [stöter] från sielfwa Dårskapen; Men {iblandt} [ibland] deremot får jag upfriskning och nytt Mod från sielfwa Dygden, som binder mig Hierta och Hufwud, til at wara tacksam. Så okunnig, som jag är om mina Brefs härkomst, så lätt är mig likwäl at skilja förnäma Tankar och utlåtelser från nedriga; Ty den som så upmuntrar mig, at förackta mina små Widrigheter, måste utan twifwel ha höga Tankar. Ja ädla Sinne, som härutinnan afmålar Ehr så lifligt, jag önskar at kunna wara Ehr lik,

Ty Ehrt Mod är stolt och stort:

Intet lågt bor i Ehrt Hiärta,

Ingen nedrig Sorg och smärta:

Som är swaga Sinnens sot. 9

Förlåt mig, at jag omwänder Edra Ord. För min del biuder jag ock til at wara liksinnig mot ondt och godt. Men far wäl til en annan gång: I dag har jag företagit mig ett annat ämne at drifwa:

Samtal emellan en Fremling och en Obekant.

Öfwersatt på brukelig Swenska.

{Fr} [Främling]. Förlåt mig, Herre, jag har gått en lång stund här på Stor-Torget: Ingen käns wid mig, och jag känner ingen. Jag wet intet, til hwem jag skall wända mig i denna obekanta werlden. Får jag lof at giöra bekantskap med Ehr?

{Ob} [Obek]. Kan jag tiena honom?

{Fr} [Främl]. Alt nog, at jag får någon at tala med: Det är ledsamt, at alt för länge tiga och bliga.

{O} [Ob]. Hwem skulle han wara?

{F} [Fr]. Jag är af godt Folck. Mitt Namn är mycket rycktbart. Jag mår wäl utrikes. Jag har hedrat många. Nog sagt för eget Beröm.

{O} [Ob]. Hwem är han då? Jag ber om ursäkt.

{F} [Fr]. Min Herre, med ett Ord: Jag är en Utlänning.

{O} [Ob]. Det har jag redan dömt af hans Kläder: Om de woro så tokota, som sällsamma, så skulle wi innom en månad see 100 min Herres Apor. Om sådant woro emot lag, så hörde wi den Sagan, at kläderne woro giorde Utrikes under deras resor. Men skulle jag få weta hwem den Herren är?

{F} [Fr]. Förän jag något utlåter mig, will jag fråga med hwem jag talar: Det är farligt at förtro sig til någon förhastigt.



#10

{O} [Obek]. Äfwen så farligt är det för mig: Jag är en Frispråkare: Jag will gerna ha goda Seder i Landet och lee åt de Dåracktiga. Nog sagt för eget beröm.

{F} [Främl]. En Frispråkare: Det war ett halsbrytande Ämbete. Hurudan Frispråkare? God eller elak?

{O} [Obek]. Det anstår mig intet at säija.

{F} [Fr]. Har han gådt igenom de wanliga profwen? Har man spått honom bli förbuden? har han warit på wippen? Har man uphögt honom til Skyarne? Har man nedstört honom til Afgrunden? Har en Rättwis Öfwerhet gifwit honom bifall? Har wisst Folk knotat deröfwer?

{O} [Ob]. h, ja; Alt sådant har jag gådt igenom, och om man skulle rätta sig efter allas munnar, så är jag tillika Ängel, Gast, Menniskia och Best.

{F} [Fr]. Alt sådant är goda Fri-språkares Öde; Men skulle han intet biuda til at skrifwa alla til behag?

{O} [Ob]. Alla til behag? Min Herre {skiämtar} [skiemtar]: Det woro det säkraste grepet at behaga ingen. Gud låte mig intet bli Wettlös. Skulle en sna, en gemen Siäl ett egennyttigt Kräk så mycket älska mig som en förnuftig Menniskia, en ädelmodig Man, ett ädelmodigt Fruentimmer? Det wille jag intet för alla besparingsmedel i Riket. Hurudan Moralist woro jag då?

{F} [Fr]. Jag hörer nu hwem han är: Han talar sanningen utan afsickt. Derföre kan jag ock förtro mig til honom: Jag har älskat detta Landet ifrån urqwädens tider. Undra intet på min lder: Redan då här först uprättades Rike, begynte jag mysa åt Fru Swerige, som Naturen skildt så wäl ifrån sig:



#11

Hon har Ryggen fri af den dystra Norden, och sitter liksom i Länstol mot de säkra fiällar. Hon är satt at hålla Armarna öpna mot alla haf, och at emottaga den {läckraste} [läkraste] Mat af främmande Händer. Hon har naturliga Krafter at Arbeta, icke allenast at hon intet dör af Skiörbiugg, utan ock at nära sig med god Husmans-Kost. Ja ock at skaffa sig Rikedomar. Hon andas en frisk Luft och mattas icke som andra {hennes} [desC? ] likar under gifftiga Dunster, Dimbor och Blås-Wäder. {Hennes} [DesC? ] Kropp är benägen til en ogemen hälsa genom guldtrotzande Märg uti stenhårda Ben, och alla {hennes} [desC? ] Lemmar kunna med hwarannan ha skyndesamt Förstånd genom otaliga klarflytande dror, som Siöar och Strömmar. Korteligen Swerige är af Naturen den Täckaste och Käckaste Fru, som jag mig nånsin kunnat önska at tiena. Jag har ock (skam at säija) intet underlåtit at söka hennes ynnest: Jag will intet tala om de förgätne tider, då jag begynte krumma mig för henne på Romerska, Brettska och Wendiska, ty då war hon alt för yr och hade mer lust i wapnebrak, än i min spakfärdighet, Eller då jag wille roa henne med ett Dorstad i Frisland eller då jag wille taga mitt Hufwud-Quarter i Wisby på Gottland och derifrån skiänka henne Heders-Gåfwor, eller då jag med henne giorde Lust-Resor genom Niorfwa-Sund och Medelhafwet til Alexandria i Egypten och skaffade henne klenoder, eller flera tilfällen, som jag i akt tagit, at giöra mig lyckelig med henne,



#12 och henne med mig. Jag will allenast nämna, at min Bopåle så när hade blifwit här nedslagen i K. Gustaf Ericsons tid, då Swerige, snart sagt, ägde flera Handels-Skiepp än nu. Ja det war intet långt ifrån, at ju den Konungens Stora Sone-Son hade gifwit mig ewärdelig Handfästning hwarom också Sweries odödeliga förmyndare sedermera warit omtänkte. Men oaktadt alt detta har jag aldrig wunnit min Önskan: Jag har rest från och til. Jag har offta tilbudit mig hel och hållen. Nu kommer jag från Levanten, efter jag hört, at man här började fråga efter mig. Får nu see, huru det går. Det är underligit: Jag will tiena denna Frun. Jag älskar hennes wälfärd. Förnuft och Natur mana mig dertil, och imedlertid blir det intet af. Genom mig kunde hon likwäl winna större Rikedomar, än med sina segersammaste Wapn. Utan at färga sina Händer i Blod kunde hon genom mig---

{O} [Ob]. Jag ber--- Hwad hindrar---

{F} [Fr]. Hwad hindrar altsådant willien I säija. Jo, {orsakerne} [orsakarne] äro många handa: Andra Fruer, Sweries likar weta (utan skryt) hwartil jag duger, de weta och at betiena sig af mig, de ha hittils hindrat mig [ock] på otaliga sätt, icke allenast genom sina, utan och genom åtskilliga Sweriges egna Barn.

{O} [Ob]. Sweriges egna Barn? Det förstår jag intet. Kan man af dem wänta annat, än hiertelig åtrå til Sweriges upkomst?

{F} [Fr]. Wäl, det woro sant, om intet Egennyttan woro: Af henne betiena sig frem---

{O} [Ob]. Men, om Egennyttan woro borta?

{F} [Fr]. h, då woro intet mer til hinders än högfärden, Lättian, Dumheten, Afwunden, wårdzlös---

{O} [Ob]. Håll, håll, inga flera? Jag får höra större Hinder-Register, 13 än jag will. Men desse hindren kunna intet utrensas, utan til at omstöpa Folket; Derföre will jag fråga, Min Herre, efter det, som kanskie står lättare til at ändra. Lät oss tala om det wi kunna förmoda.

{F} [Fr]. Mån jag kan förmoda, at de som lagligen böra ha Ögonen på min upwaktning och bestyra om min förnöjelse, intet äro liumme, sömnige och okunnige?

{O} [Ob]. Gud wet jag tror intet annat.

{F} [Fr]. Mån jag kan förmoda, at Handelsmän intet löpa på Beurse eller Torg, endast til den ändan, at fråga efter nytt, och utan til at fråga efter min rätta skiötzel?

{O} [Ob]. Kanskie.

{F} [Fr]. Mån jag kan förmoda, at förmögne köpmänner en gång aflägga den gemena wahnan, at [endastC? ] upsöka Mäklare som ha Reverser, hwarpå de kunna skackra?

{O} [Ob]. Kanskie.

{F} [Fr]. Mån jag kan förmoda, at Ährligt Folk nånsin kan företaga sig nyttiga, ansenliga och ofta {widtutseende} [widt utseende] Saker, utan at en hop Republiquens afskrap deröfwer giöra hwariehanda widrige gissningar och förklena dess Credit genom falska rykten?

{O} [Ob]. Kanskie.

{F} [Fr]. Mån jag kan förmoda at Banqueroute-Spelare intet bli så oförskiämde, eller at dessa mina afswurne fiender intet bli så ostraffade.

{O} [Ob]. Kanskie.

{F} [Fr]. Mån jag kan förmoda, at intet hwar Poike må få lof at trac/era och remittera, som knapt eger Råcken på



#14 Lifwet, hwaraf födes bland Köpmän en så stor okunnighet i Wexelsaker etc.?

{O} [Ob]. Kanskie.

{F} [Fr]. Mån jag då ock kan förmoda ett wäl inrättat Handels-Gille?

{O} [Ob]. Kanskie.

{F} [Fr]. Mån jag kan förmoda ändring i den Dårskapen, at Wexlar tagas på Credit och betalas på tid?

{O} [Ob]. Kanskie.

{F} [Fr]. Mån jag kan förmoda, at interesser intet bli så oförskiämt höga?

{O} [Ob]. Kanskie.

{F} [Fr]. Mån jag kan förmoda, at främmande intet må få lof, at handla här som Borgare?

{O} [Ob]. Kanskie.

{F} [Fr]. Mån jag kan förmoda, at Köpmans-Ståndet intet blir så ringa ansedt, som det nu är, så at den obändiga {Ähregirugheten} [Ähregirughet] icke må skingra wackra Handels-Capitaler, hwarmed så mycket godt kunde uträttas, och förslösa dem til den goda Borgarens Högwälborne och Wälborne {Herrsöners} [Herr Söners] och Fruars gläntzande, som {hellre} [helre] {willa} [willia] på Adeligit sätt wara Tiggare, än på Köpmans-wis wälmående?

{O} [Ob]. Kanskie.

{F} [Fr]. Mån jag kan förmoda goda Inländske Tilwärkningar, så at Utlänningar en gång må wända igen, at skicka sina smådrängar gods i Commission til at utprångla?

{O} [Ob]. Kanskie.

{F} [Fr]. Mån jag kan förmoda--- men I swaren intet annat än kanskie. Det är då ett ewigt kanskie: Skall jag



#15 då aldrig få annan tröst? Detta har jag hört i många åhr, detta hörer jag ock nu. Jag blir rättnu willer i Hufwudet af denna liumheten.

{O} [Ob]. Herre, hwad vill han at jag skall giöra? Hwem tar han mig för? Intet är jag någon allmän skipare. Intet är jag satt til at råda den, som bättre wet. Jag är en enfaldig Frispråkare. Jag pratar allenast för min Talrik. Jag---

{F} [Fr]. Jag bedrar mig mycket, om du intet är den Argus, som man så mycket har omtalat.

{O} [Ob]. Tyst, tyst. Intet så hårt. Han kan wäl ha råkat rätt ändå.

{F} [Fr]. Men Argus känner du intet igen mig? Jag är likwäl offta af dig omtalad. Du har nämt i ett Ark om mitt Giftermål, och wist säija, at den rätta Crediten war den första Son, som jag haft med Fru Redelighet.

Arg. Utan twifwel: Hade jag intet känt ehr, jag hade intet talat med ehr. I ären Handelen. Gifwe Gud, at min lifztid kunde utwänta ehr fullkomliga wälmåga i mitt Fädernes-Land. Men---



#Hand. Gifwe Gud, at jag nu åter intet nödgades gå ifrån mitt älskeliga Swerige, och efter gamla Trallen rikta des Grannar, äfwen med des egen afsaknad. Gifwe Gud, at ingen brist woro på modigt och tiltagse Folk. Men, Argus, talar du om detta, som wi nu haft emellan oss?

Arg. Fråga derefter. Kan jag tiga med sådant? Jo, om Gud will, innan Torsdags middag, skall jag ha Predikat detta både för den högsta Riddersman och den sämsta Borgare.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 3.

Månne jag intet tar mig ett Oråd före, som nästan midt i Pra"numerations-Tiden talar alwarsamt och kringsprider Ark, som mer handla om nyttiga, än om löijliga saker? Det kan wäl hända; Men jag har det felet, at jag gerna löper twert emot de wanliga slughets-Grepen. Jag har lust, at härmed ännu en gång försöka Tidens smak, och wisa, at jag intet skrifwer för winsten skull. De som ha lust at lee, kunna wäl en annan gång få see mig lustig: I dag kommer mig detta i Hufwudet, en annan gång ett annat. Kära Folk, lät mig giöra, som jag will. Nog kunde jag slå mig lös och dra några tusende munnar til löije; Men i denna Månaden skulle det synas, som jag wille narra flera Läsare til mig, än jag för

#tienar. Jag wil bringa min Läsare at tro, det min jämna wäg är utan afsikt, undantagandes at jag mer anser den allmänna Nyttan, än mig sielf eller min {Boktryckare} [Booktryckare]:



#17

GUD är den högsta Fullkomligheten, Sielfwa Dygden och Sielfwa Wisheten. Derföre ju mer en ting liknar honom, ju fullkomligare är {hon} [denC? ] och ju mer en ting är honom olik, ju ofullkomligare är {hon} [denC]. Således är ingen ting fullkomligare än Dygd och Wijshet, men ingen ting ofullkomligare än Last och Dårskap. Fölljakteligen, när ett Rike är dygdigt och Wijst, så har det sin styrka, men när det är lastbart och Dåraktigt, så är det swagt. Hwaraf består nu förnämligast ett Rike? Af Inwånare. Rättså. Deraf sluter jag, at intet Rike kan wara starkt och säkert, som icke har dygdiga och wisa Inwånare. Huru {sku} [skolaC] nu Inwånarne {bli} [blifwaC] dygdige och {wjse} [wisa]? Af en god Upfostran. Det kan jag ock bewisa: Menniskians Natur--- Neij, hwad tänker jag på, som wil bewisa det, som hwar och en wet förut? Jag kan wäl få heta torr och osmakelig ändå: Med den Skrifarten skulle jag råka ut, som en Dogmatisk Präst, när han i en torr Predikan mödar sig at bewisa för hörarne Religionens Grundsanningar, hwarpå de kanskie aldrig twiflat, förän de få höra honom. Men med alt detta, så klar och oförnekelig som den Satzen är, at ett Rikes sällhet beror på Ungdomens Upfostran, så mörk och twifwelaktig blir han ansedd. Ju sannare han synes mig, ju mer bringar han mig til förundran: Aldrig blef Enfaldig Sanning {snöpeligare} [snöpligare] handterad än denna. Det är en ömkan. Med Ehrt låf, mina förnuftiga Läsare, som jag ingalunda begriper under mina bannor, jag will rätt säija Ehr min hiertans Mening, och hwiska ehr dessa Orden i {örat} [ÖronenC? ]: Om wi (i allmänhet at tala:) intet få bättre Folk i Landet genom en bättre Upfostran, så blir här lätteligen, icke mindre än offta tilförne,



#18 ett allmänt Elände. I {fiohr} [fiohl] nästan wid denna tiden {låfwade} [lofwade] jag at tala en gång om Ungdomens Upfostran, nu wil jag mig också något deröfwer utlåta.

Jag har gått några dagar och undrat, hwarifrån de nya Folkhopar komma, som skada Landet mer än Egyptiska Gräs-Hoppor: Jag kännes intet wid dem: Hör på deras kännetekn: De upwäxa i weklighet, de tämjas i sielfswåld, de upmuntras i twång, de tilskapas i Dumhet, de be

#gifwa sig til tienst i Högfärd, de föda sig i snålhet, de omgås i falskhet, de ha sig sielfwa til hela sitt ändemål, de lefwa som de tyckas och de döö som the kunna. Träffeligt Folk! En Rikzkropp kan ju intet wara siuk med så friska Lemmar? Intet är den byggnaden utställd för alla Wäder-Hwirflar, som är bygd af så upriktigt ämne; Men utan skiämt, bäst jag gick och eftertänkte hwarifrån detta gemena Släktet kunde komma, märkte jag ett stort och widlyfftigt Hus, hwarifrån den ena Swärmen efter den andra utrusade. Jag behöfde intet fråga hwilket detta Huset war, ty jag kunde läsa i hwars och ens Anlete, at det hette Upfostran: Här ingick jag i alla Wåningarne, men sedan jag skiärskådat de sätt, som man brukade, at tilskapa Folk, så undrade jag intet mer på deras Odugelighet:

I ett Rum såg jag qwicka Barn, som nyligen begynt tala, {bli} [blifwaC] förgifftade af den skamliga Högfärden: Det giorde mig ondt. Så snart de råkade at utbrista i en artig Tanka, i ett {lyckeligt} [lyckeligit] swar, i en skalkaktig liflighet eller annat snällhets tekn, strax förundrade man sig öfwer dem i deras närwaro: Man berömde dem, och giorde deraf sådant rop, at



#19 de arma Barnen begynte förundra sig öfwer sig sielfwa: De mente sig öfwergå alla sina smickrare: Småningom upeldades uti dem ett öfwermod i utlåtelser och gierningar. De begynte topprida annat Folk och wisa sin qwickhets Eld med andras Brännande. Flata Fäder af en blind Kärlek til sitt eget, högswäfwande Mödrar af en fiållig glädie öfwer sitt eget, Föräldrar, som sielfwa i sin Upfostran genom smickran {lärt} [lärdt] älska sig sielfwa och sina Dårskaper öfwer allting, skapade nu sina fosters Sinnen lika sina egna. Det är sant: De späda wisade owanlig Qwickhet, de hade sagt och giordt tre eller fyra artiga Saker; Men derföre woro de och straxt i så allmänt loford, at de sedan intet behöfde tala ett artigt Ord; Ty allenast de öpnade Munnen, så mente man sig straxt höra, det man intet hörde, och man gaf all Ungens Dumhet en Uttydning af Förstånd. Huru skulle nu Barnet häraf annat bli, än oförskiämt, ty Föräldrarne kunde sådant icke allenast tåla, utan och berömma? Sedan nu Högmodet satt sig i det späda hiärtats högsäte, så war det intet lätt för den rena Dygden, at få komma in: Höfligheten slapp intet in utan genom Ähregirugheten. Lydnan fick intet inträde utan genom straff eller belöning. Läraktigheten war blott en gunst, som Barnet wille giöra den, som gaf någon Lärdom, och fåfängt mödade man sig, at öfwertyga det sina felaktigheter, ty om det än ställte sig for Ögonen ödmiukt, så hade det ändå bak Örat sin mening, at det förstod saken bättre: Skulle jag, tänkte det, som är en så berömd Person, intet ha rättare än du? Sådan är nu {Smickrans} [Smikrans] Wärkan i ett Barna-sinne, som gerna behåller sitt Förgift genom alla åldrar in på Sotsängen.



#20

Intet wil jag, at man genom förakt och Trumpenhet förqwäfier Barnets lust och utsläcker des Qwickhets Eld; Men jag wil, at man intet wänder honom til des egen Kärlek, {och} [som på slutet ei annat blifwer än desC] eget fördärf. Man kan ju utan smickran och utan at gifwa den späda höga tankar om sig sielf, föda en sådan Eld och äfwen upblåsa den samma genom blotta Nöijet af den saken, som förehafwes? Icke dess mindre såg jag i ett annat Rum ett annat slags Föräldrar och obetänksamme anförare, som med otidig hårdhet, trug och Myndighet indrefwo sådan bäfwan, olust och nedrighet i Barnens sinnen och begrep, at hos dem intet annat war at finna, än tiock Dumhet och oskiälig blygsamhet. Stackars Ungar, de {wandes} [wahndesC? ] således at ansee förnufft, dygd och wishet med samma Ögon och skräck, som Bannor, Ris och Piska, ty de wiste intet af andra Lärdomar: Af sig sielfwa at drista någon ting, det war ett Skiälmstycke, derföre utsläcktes deras Fria omdöme. (Sådant är at dräpa Barnet i Waggan.) Äfwen som man med smickran utkläcker en hop odrägelige Öfwersittare, löijlige Pedanter, Sielfkäre Narrar, som äro mäcktige, at för sitt eget beröm upoffra allmänt och enskylt bästa, äfwen så upföder man med hårdhet en hop förtwiflade Bestar och oförwägne Willdiur, (ty när det obilliga twånget ändas, så blir friheten ett Raseri) eller ock en hop Fånar, ur hwilka mod och snille aldeles äro utbultade, och af sådane see wi äfwen här och där i Riket wackra drifter.

I ett annat Rum såg jag friska Barn skapas til Weklingar



#21 och Siuklingar genom Mödrarnas oaflåteliga klifs och piunkande: Här war intet annat än Mediciner, Droppar, {pulwer} [Pulfwer], Essencer, Soppor, Dieter, Läckerheter, Inswepande, Ömkande, Qwillrande, Smekande, {fäggande? } [FeijandeC? ], etc. Så at Barnens hälsa och krafter icke en gång tordes knysta för goda Dagar och Läkedomar: Naturen fick intet lof, at säija ett Ord, mindre bruka sin egen wighet för den nådiga Mammans milda Händer skull, som uti sina Foster giorde Ben til bruska, Blod til {wassla} [wasla], Kött til grädda, och Swenska Lif til {franska skuggar} [idel skuggorC? ]. nu den {Smickran} [Smikran], min Läsare, som jag i första Rummet skiärskådat, bredewid denna Klemigheten, så skall du få see rätta uprinnelsen til wåra nymodige Ynglingar, {wåra} [wåre] näswisa Sprätthökar, wåra qwicka Idioter, wåra dumdristige Discours-Hiältar, och wåra läckra Cavaillerer, som en wred Östanwind snart skulle kunna blåsa omkull. Hwad tienst och nöije lära wäl {desse} [dessa] giöra sitt Fädernesland eller sin Nästa i Mandom eller lderdom, så framt de intet undergå en skarpare ändring, än jag dem önskar? De {bli} [blifwaC] ledsamma för sig Sielfwa och odugelige för Andra.

I ett annat Rum hörde jag de Unga få lof at prata fritt emot all Gudzfruchtan och Ärbarhet, allenast at det kom fram på qwickt och artigt wis, ja de gamla hade sielfwa nöije deraf, och på det de små ändå icke måtte twifla, at ju sådant war wäl gifwit, så talade de äldre äfwen så cavalierement som de, om de dyra och himmelske Saker. Således war den första



#22 intryckningen, [om GUD] (hwilken plägar längst hänga wid) som Barnen fingo {om Gud} äfwen den samma, som beröfwade dem all rätt wördnad för det höga wäsendet, och uträttade så mycket, at de sedermera i all sin tid tänkte mycket wårdslöst derpå. Här ser du, Min Läsare, rätta härkomsten til wåra Werldz-Trälar, wåra Munn-Christne, wåra Skrymtare, wåra Intrigue-Spelare, wåra Egennyttige, wåra Skackrare, wåra {penninge-maskar} [PenningematkarC], wåra Process-Älskare och sedan hela swärmen af de grofwa Last-dyrkare.

I ett annat Rum såg jag en stor {Barne-skara} [Barne-Skare] släppas handlöst ibland gement Sällskap, der skamlösa utlåtelser, oanständigt {tahl} [tal], skiändeliga Seder och otäcka Athäfwor så hoppade, at Glädien stod högst i taket: Här war Liderligheten en ädel Tapperhet, och Okyskheten en berömd Qwickhet. Härifrån utrasade den stora Swärmen af wåra fräcka och hutlösa Bussar.

I ett annat Rum deremot, såg jag den alwarsamma Cleantes med sin ärbara Maka bära sig mäkta tokugt åt, fast än i godt upsåt. (Förlåten mig j goda Folk, jag säger rent ut.) De höllo sina Foster liksom i Closter, ifrån all Frihet, Lekar och Roligheter, i Mening at dermed böija dem från Yrhet och Flyktighet. De afhöllo dem ifrån de Drycker, den Smak, den Syn, den Hörsel, de Sysslor, som {barnehågen} [Barn-hågen] lekte åt. De wille genom den onda artens Qwaf och Fängelse uti dem upwäcka Dygdens Frihet. Uptåg! Liksom Naturen kunde förqwäfjas. De besinnade intet, at så snart Barnen



#23 aldrig så litet blefwo sina egna, så wille de af nyfikenhet försöka alt det, som war dem förbudit: Då torde det tilbära, at de deruti funno Lust, och dermed war det bestält: Farwäl Twång, farwäl Förmaningar: Den som då war så dygdigt upfödd, blef nu den Odygdigaste, och wälte sig af Förwett i Laster och Dårskaper. Särdeles såg jag i detta Rummet en hop wälmenande Mödrar på detta sättet med största Andackt bortskiämma sina Döttrar, så at de som warit små Nunnor, blefwo nu stora Como"diantskor. Neij, neij, kära Wänner, denna Upfostringen är intet så god, som j menen: Naturen bör ledas, wänjas, lämpas och agas genom små Prof, små Farligheter, små Wågespel; Men intet bindas i Boijor, ty det slår aldrig felt, at han ju en gång slipper lös, och då är han ett otamt Willdiur: Barnet måste sielf finna hwad godt och ondt är, innan det sådant lärer, eljest sitter Lärdomen aldrig fast: Det måste lära genom egen Förfarenhet och eget Omdöme. Jag tilstår, at den noga upmärksamhet, som härtil fordras, är ett stort omak; Ty til at låta Barnet få alt efter sin önskan, och äfwen derigenom gifwat Lust til det Goda och leda för det Onda, det är ett grannlaga Bekymmer. Mycket beqwämligare tyckes kanskie det wara, at hållat aldeles ifrån retelser, och slippa til at lära det genom dess egna Försök; Men detta låter sig intet giöra, och {sku} [skoleC] wi då för en liten beqwämlighet skull wara owårdsamma om de dyrbaraste Ting i Werlden?



#24

I et annat Rum såg jag ett samqwäm af Fru sa Skråck Fader Mes, Juncker Bifall, Hustru Sqwaller, och den gamla Signild Thorsdagsqwäll, som alla snackade, hwar på sitt wis, om Gastar, Spöken, Rån, Troll, Järtekn och allahanda Käringsladder, hwarpå de späda Öronen {gufwo} [gofwoC? ] noga akt: Desse Sagorne intryckte i de Unga inbillningarne så widskiepeliga Bilder, och så wanskapeliga Begrep, at Barnen nödwändigt måste med tiden bli Widskiepelige, häpne, Dumme och wankelmodige i sina Tanckar. Jag wil för {roo skull} [Roskull] lämna Ehr, i Fru Skråck, at Edra Käring-Sagor äro sanna; Men förstån I wäl, at den späda ldren är granlaga? Han bör intet annat höra, än det som är Lifligt, Fritt, Sunt, Förnuftigt, korteligen, sådant som hans späda Wett kan begripa: Hörer han Obe

#gripeligheter, så nöijer han sig med at stå och Gapa och famla efter flera sådane {äwentyr} [äfwentyr], han bryr sig intet om at tänka efter sammanhanget, och Tankan är likwäl det ädlaste och angelägnaste i ett Barn. Det späda Förnuftet måste födas: Får det ingen annan Mat än sådant lappri, så dör det, och Gud wet när det waknar. Skulle det ock derjemte få bättre Mat, så är likwäl detta ett Gifft, som kan det samma både dwäla och döda. Jag måste likwäl med alt detta tilstå, at om Förnuftiga uttydningar och rena Satzer gifwas de späda Begrepen wid alla sakers åhörande, så måga de fritt höra alt det lappri de willia. Mer {härnäst} [härnest].



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 4.

Jag gick från Sahl til Sahl, från Cammar til Cammar i wårt Upfostrings-Hus: I ett Rum såg jag de Seder, som mästa delen af wårt Fruentimmer intrycktes i den böijeliga ldren: HERre GUD, om min Penna nu woro behagelig för Könet! I Nöijen, I Löijen, I älskade Fruentimmers Gudinnor, jag anropar Ehr Hielp: Kommen nu at anföra min swaga Hand, til at afmåla de mäcktiga Qwinno-Bilders tilskapande. Anseen med milda Ögon en Auctor, som frucktar sig wara i Onåde hos Landsens Härskarinnor. Skulle jag med Ehrt lof få säija, at jag såg här litet Wett och intet Förstånd, men mycken Dårskap, som de små Skiönhets-ämnen insupo med Skiedar? Neij, swaren I, Passe: Blanda om Korten, hwem orkar spela med så ängsliga Blad? Wäl an, jag wil så giöra: Jag såg här mycken Dygd, mycken Ädelmodighet, mycken Täckhet: Jag säger, at jag såg, ty dessa Dygder kunde synas med Ögonen, ock derföre fattades de bättre af de unga Qwinno-Hiärnarne, som hade dråpeligt Minne och förunderlig



#26 Qwickhet. Det war intet sådane dumma Dygder, som ingen kan see, utan med Förståndets Ögon: Jo, jo, Flickorne hade intet annat at giöra, än lära sådant Lappri. Neij, tacka wil jag de synliga Dygder: En spotsk Mine war här en Noble Fierte'. Ett rakt Lif war här en ädelmodig Siäl. En matt gång war här ett fromt Upförande. Ett hurtigt Bröst war här ett mildt Hierta. En läcker Hy war här en segrande Dygd. En affecterad Otålighet war här ett förnämt Sinne. En weklig {rädhåga} [räddhåga] war här ett ömt Samwete. En Mössa efter allernyaste sättet war här ett utwaldt Förstånd. Ett präktigt Sidentyg war här en liuflig {omgänges-konst} [Omgängs-Konst]. Skiöna Händer woro här en ädel Distinction. En präktig Brillant war här en hög Förnöijsamhet. En täck Neglige'e war här en berömlig Husacktighet. En wacker Dans war här en {glänsande} [gläntzande] Belefwenhet. At betaga en Cavailler, war här det samma, som en ärbar Höflighet. etc. Sådane Dygder woro så mycket artigare, som de kunde läras på en Dag, och intet glömmas på femtijo hr. Sedan de engång woro inhämtade, braktes de sedermera til sin Fullkomlighet genom den ädla täflingen som i dessa mål är gängse bland Fruentimmer. En Qwinköns-Häklare af det odrägeliga Dygdälskare-Släktet skulle wäl här komma skrikandes öfwer mig, at alla dessa synliga Dygder, som jag berömmer, skulle gerna få wara med, allenast at de andra angelägnare intet försummades. h, swarar jag, de synlige äro ju alt nog? De späda Änglarna ha lättast wid at fatta dem: Det mäst belefwade Fruentimret wil så ha:



#27 Håll Munnen Pedant. Är icke det en härlig ting, när man kan see Dygden lysa som Moucher och Puder? Jag beklagar at Sminck intet är så brukeligt nu, som för någon tid sedan; Eljest hade det wäl ock kunnat wara en Dygd, til Exempel: En ogemen Snygghet. Med få Ord: Här gick friskt til med de unga Dåckornas upfostran: Cloris lärde sin Dotter at pryda ett Spel-Bord. Dorimena lärde sin at niga och twinga Kroppen. Phyllis lärde sin at flycktigt kläda sig. Florentina lärde sin at träta på Tienstefolck och kyssa Hundar. Elisandra lärde sin at wara Kräsmagad. Eugenia lärde sin weta at hon war af {Kungeligt} [Kungeligit] Blod, och at förakta annat Pack Praxilla öfwade sin lilla dumma Höna i Equivoquer och bons-mots. Håll, hwem war det nu igen, som öfwade sin Gudzfruktan och anständigt Bok-Wett? Det mins jag intet: Twi den Harmen, at jag skal wara så kortminnad. Ja, jag ser wäl, at jag går illa ifrån Beskrifningen af detta Rummet Det är bäst, at jag går til ett annat:

I ett annat Rum såg jag den wyrdiga Fader Devotius lära sin Son wara Gudfrucktig: Wet du, min Läsare, hwari det bestod? Jo, Gossen lärde qwäda Psalmer så wäl, som trotz någon Präst för 40 eller 50 åhr sedan. Han lärde ligga på Knän sina wissa Timar om Morgon och Afton, han lärde läsa til Bordz en fierdedels Tima, han lärde at intet försumma någon Kyrkegång, och ju mer han frös och leddes, ju bättre mente han sig ha utstått Andackten, han lärde kläda sig ärbart om Helgedagarne, han lärde läsa utan til alla andeliga Barne-Läror både på Swenska och Latin, at det



#28 war en Lust at höra på, och alt detta war wackert. En Kättare {ware} [wor] jag, om jag det nekar: Jag älskar mycket ordenteligheten. Men tror du wäl, at Gossen under alt detta war någon ting mindre, än Gudfrucktig? Neij, han hade Tankarna på helt annat, än det fullkomliga Wäsendet: När han slapp ur Ceremonien, war han glad, och tyckte sig ha förnögdt sitt Fäderne-Samwete. Gubben hade således glömt det Förnämsta, och nögt sig med, at gifwa Barnet Skahl för Kärna. Detta är eljest ett almänt Sätt, at upföda Christeligt Folck, som synes af den beklageliga Förfarenheten.

I ett annat Rum såg jag Herr Fritiof den stoltas, och Fru Adelin Storrådas Upfostrings-Sätt: Herr Fritiof hade i sin tid, åtminstone i sitt tycke, warit käck, tapper och bepröfwad i Håf och i Fält, i Frustuga och i Fångetorn: Skulle då af hans lif annat kunna aflas, än det, som war likså ädelt som han, och borde likså högt skattas? Ingalunda: Hans Barn borde för allting ha ett fribördigt Högmod, och wisa af hwad Folk de woro komne: De borde ha de Adeliga öfningar, som intet smakade Bok-Gräl: De borde, innan de wiste sin Skyldighet mot Gud eller sin nästa, ha en Upwakt

#ning, som anstod deras wärde och födde deras Ambition: Sielfwa deras Anförare skulle wara deras Tiänare: Deras Informatorer borde krypa för dem, hwargång de behagade gie sig tålamod, at lära något, och wid alla Tilfällen (äfwen af Föräldrarna sielfwa) bli mindre aktade än {sina} [derasC? ] Lärjungar, på det Barnen måtte bli högfärdige, late och fölgakteligen Dumme nog, i det de fingo leda sina Ledare, och kufwa sina Styrare, som de ansågo med förakt. De borde och mot alla andra



#29 ha Skinn på Näsan, och wisa sin Höghet. Äfwen så mente Fru Adelin: Hon upräknade för dem altjämt sina stolta Anor: Barnen hade största skiäl, at see ringa Folk öfwer Axel, efter de hette, som de hette. Hwad? Hade de intet skiäl? Kan ett Namn, som står så hederligt i Historien, nånsin bäras utan allas wördnad? Med ett sådant Namn har man ju dygd nog? Mången Läsare torde här tycka illa wara, at de små således fingo weta sin härkomst: Neij men, hwarföre skulle hon döljas? Jag kan intet finna at Herr Fritiof och Fru Adelin häruti felade; Ty at weta sig wara af stor Ätt och at wara högfärdig, det är intet alt det samma: Derpå ha wi, Gudi lof, många lefwande Bewis; Men deruti bestod deras Fel, at de jemte denna Underrättelsen intet inplantade den ädla Ödmiukheten, som så wäl pryder en förnäm Person, ett rätt begrep om Ähran, och en öm åtrå at träda i sina förfäders Fotspår; Ty tro mig, Herr Fritiof, Edra Fäder, som med sin heder emot sin willja ha aflat Ehrt Högmod, brukade aldrig, at förakta Folk, eller at skryta med andras beröm, och aldrig hade de hint til så höga Ährans Trappsteg, om de warit ehr så lika, som I ären dem olik. Med alt detta blefwo desse Ädla Barnen genom Upfödslen Oädle, icke allenast derigenom, at Blod och Natur fingo mer råda än Dygd och Tuktan, utan ock at de i sitt upförande för bittida kommo til wälde som sedan giorde dem Odugelige til Riksens Tienst. Men hwad säger jag? Månne inga flera, än Herr Fritiof och Fru Adelin således bortskiämde sina Barn? Jo många andras Poikar af mindre börd blefwo här Herrar i otid: Jag såg dem Flågfärdige, när de knapt kunde skrifwa en Rad rent Språk, mindre ha en ren tancka, och



#30 jag fick intet wäl wända mig om, förän mina Kycklingar hördes gala, som gamla Tuppar, fast de ännu luktade Gryn och Miölk, och flyga i de högsta Trän, såsom Pretendenter til de höga Tienster.

I ett annat Rum såg jag den beläste Musa"us hålla sin Son til Studier: Upsåtet war godt; Men sättet likså tokugt, som allmänt. (I allmänna och enskylta Ungdoms-Ledare, mitt tal angår kanskie likså wäl Ehr, som Musa"us.) Du wet wäl, min Läsare, hurudan Menniskians böijelse är? Alt det hon otwungen får giöra, skier med Lust, men så snart något blir henne en Lag eller en skyldighet, så går det trögt och dödt. (Detta är så sant, at jag tror, det Kärleken offta går mycket friskare til mellan Ogiffta, än emellan Giffta.) Wår Natur wil ha sin Wahlfrihet, och när man wet bruka henne i Barndomen, så kan af henne giöras något godt, i stellet at hon giör mycket ondt, om hon twingas. Imedlertid menar Herr Musa"us, at han wet Grepet til at giöra sin Son {studerad} [studerat]: Han öfwerlastar honom med läsning, antingen han har lust eller intet. Han innesluter honom i en Cammare från kl. 6 til 12, och sen från 2 til 8, hela 12 Timarna, at fatta med minnet en hop saker, som borde fattas med förnuftet. Med Wåld måste Gossen lära det han intet förstår: Han kan ramlat utan til: Det är nog. Nöijet, som han bör ha i studier, är blott en skrymtan för Fadrens Ögon: Han är glad öfwer Låf-Stunder, han frögdar sig af tilkommande Helgedagar, han är gerna Schol-siuk, om det går an, och han går med Sorg til sitt bås igen. {Förderfweliga} [Förderfwelige] Upfostrings-wana, huru mycket lärdt Folck sku wi wäl få genom dig? I medlertid är det du, som tilskapar en så stor del af wåra Lärda. Fattiga Argus, lära nu en hop Ungdoms-Ledare säja, du wil lära oss wårt



#31 {faderwår} [Fader wår]. Will du då änteligen ha oss på halsen? Jo, jo, hwar skal jag nu giöra af mig? Men likwäl {gode} [goda] Herrar, jag stiger i Cathedren, I mågen fritt opponera, jag tiltror mig förswara at Herr Musa"us med en sådan Upfostran bortskiämmer Poiken på tre sätt: På tre sätt? Det woro mycket. Jo, sij här äro 3 Theses: 1. Utmattar han Barnets Qwickhet med alt {för trägen} [förträgen] Öfning, och besinnar intet, at man kan mer lära på en half Dag, än på en hel. Faselig Paradox! Neij lagom, jag försäkrar at studera 12 Timar om Dagen, kan giöra en Yngling dum som ett Träd: Jag undrar intet, at wi ha så många förnufftslösa Läs-Wurmar i Landet, så länge detta Bruket öfwas: Weten j wäl at Snille-Gåfworne kunna äfven så wäl afmattas och förtwina, som Kropps Kraffterne? Weten j wäl ock at de Framsteg, som skola giöras i Studier, endast härröra af begrepetz skarphet och styrka, och at dessa framsteg, bli swagare och swagare, alt efter som Begrepet trottnar? Således menar jag, at man med Snille-gåfworne bör lindrigare handla, om Gossen någon ting skal lära; Ty när många ide'er inpluggas i en matt hiärna, så tiäna de til intet annat, än at där giöra ett {Cahos} [Chaos], och då är det ute med Lärdomen. När mer öses in, än som kan behållas, så faller icke allenast öfwerrågan ut, {men} [utanC? ] han drar och med sig en hop af det, som tilförne war inne. 2. Skadar han Gossens hälsa, ty det är bekant, at förtwiningen och mattandet af de fina Organer, Saffter och Fiädrar, med hwilka Snillet spelar, förorsakar Ängslan, Skygghet, Maktlöshet, och om {fallande-soten} [fallande Soten] likwäl förkortar Lifwet. 3. Utsläcker han



#32 hans Förnufft med ett öfwerhopande af Minnes-Saker: Den unga Hiärnan blir som en Memorial-Bok, der allehanda är inflickat utan urskillning: Hans Tunga pratar, och hans Förnufft tiger: Omdömet ligger i dwala: Med egna Tankar kan han intet wägleda sig i Wettenskaper: Det behöfwer han intet, ty han omfattar andras och giör dem til sina, antingen de duga eller intet. Alt nog at han blir en Copia: Originaler äro wi så litet wande wid här i Landet. Korteligen: Han blir beläsen, han blir intet lärd, eller ock, om Ehr så behagar, Lärd och intet förnuftig. Men farer wäl så länge Herrar Musa"i.

Än ett Ark, min Läsare, af detta Ämnet.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

N:o 5.

Här kommer ett torrt Ark. Ach, jämmer! Kasta bort det strax min skrattkära Wän, det innehåller intet annat, än sådant, som kan gifwa ledsamt Dagslius, ordning och styrka i stället för löijligt mörker, rolig {blinnbåcks-lek} [Blinn-bocks-Lek] och liuflig matthet i det starka {Attland} [Atland].

Ifren och harmen swepte mitt Sinne i en diup sorg, sedan jag beskådat alla de brukeliga sätt, at tilskapa Folk i Upfostringen: De woro så mångfaldiga, at jag dem omöijeligen kan minnas, och så galna, at jag behöfde endast dertil wara förordnad och lönt af Cronan, om jag dem med nytta skulle bestrida. Lönt af Cronan, säger jag, ty wi see ju, at de som det äro, giöra mästedels denna Sysslan med dråpelig framgång, flit och heder. Ja le intet åt mig, Min Läsare, åtminstone borde de giörat. När jag war som ängsligast, kom min goda Wän Herr Skiörbiugg til mig, som är wahn för sin goda Lön at Läsa för Ungdomen allenast 24 Timar om hret, och hålla ett eller twå Collegier, som antingen genom hans slughet eller Dumhet äro obegripelige och onyttige. Han förökte min sorg, i det han bannade mig rätt illa för en del af mina anmärkningar i Upfostrings-Huset, och besynnerligen för den skymf, som jag skal ha giordt Herr Musa"us, den ährliga Mannen, i mitt sidsta Ark, hwaraf ock hela Riket skal ha



#34 tagit skada: Sådant, sade han, tienar til intet annat, än at giöra den bästa åldren upstudzig mot Föräldrar och Ledare: Ingen Gosse lärer willa läsa eller lära ett ord mer effter denna Dagen, ty det står fast, som Publius Syrus säger: Cui plus licet, quam par est, plus vult, quam licet. K. Frände, swarade jag det är ehr Sysla, at laga det Ungdomen intet tar förargelse af denna sanningen. Dessutan weten j wäl af egen förfarenhet, at Theses böra kunna disputeras pro & contra: Stor sak, om de intet äro sanna eller förnuftiga: De sku ändå för sin odugelighet skull sönderrifwas, antända Tobaks-Pipor etc. sedan de lagrat sin förmente Auctors hiässa, och förökt ehr pungs krafter med den styrka, som han sällan förtient. Men, sade han, absint nuga", jag hade lust at höra, på hwad sätt j wiljen ha Ungdomen upammad. Det skal jag och förklara, sade jag, både för ehr och alla mina Läsare.

Från första början bör man lära ett Barn at Tänka: Stor angelägenhet, säijen j, månne Tankan kommer intet utaf sig sielf? Neij Herr Skiörbiugg, intet på ehrt Upfostrings-Sätt: Jag menar at tänka rätt och af sig sielf. Så snart Gossen någorlunda lärt Moders-Målet, bör man rätt tilskapa dess förnuft {och} [ock] så småningom tilwänja den Naturliga Slutkonsten, som födes med alla. Sådant bör intet skie med twära föreställningar, och än mindre med Logiska {utan-Läxor} [utan Läxor]. Det kan skie med Lek och roligt omgänge: Man bör i hans Hiärna inlåcka rena tankar och rena begrep om alt det han ser och hörer, så at ingen pra"judice kommer til at slinka in, antingen genom hans egna swagheter, eller genom tanklöst Folks Sällskap. (Ty i denna ldren pläga offta prejudicier



#35 {intränga} [inträngia] sig, som giöra menniskian galen i hela dess lifztid) Framför alt, måste man ha sig dess Skaplynne wäl bekant, at man derefter i alla mål kan rätta sina mått. Så snart han någorlunda kan begripa en sak, (hwilket dermed kan befordras, at man af sielfwa hans lekar länar ord, til at förklara de termer och regler, som han intet förstår) så bör man låta honom sielf uttyda sig, och således rensa hans utlåtelser från de oredor och gåtor, som med de hren gerna willa föllja. På sådant sätt kan han oförmärkt insupa de Grund-Sanningar, som äro motgift för alla pra"judicer och gemena Folkets förutfattade Inbillningar. Deraf låter man honom sielf giöra små slutsatzer, allenast at de intet aftrotta hans gladlynte förnufft. Man kan ock af hans lekars onödiga Grund-Satzer låta honom draga sunda slut och urskillja sant och rätt från falskt och orätt, at han deraf må bli skickelig i större mål. Alt som åldren blir starkare, wänjer man honom at utreda besynnerligare sanningar, och då gäller det at försöka, om han utan en oren Minnes-Börda af Logiska distinctioner kan skillia en ren sanning från en inbunden falskhet, som blott har skien af sanning: Ställ små Löndesnaror för hans slutkonst, och försök, om han af egna krafter kan utreda sig; Kan han intet, så hiälp honom; Men på sådant sätt, at han ser, huru han blef hulpen, til dess änteligen hans tancka går sin snörrätta gång, utan at willas från wägen af de ting, som glittra för henne på sidorne, och uppehålla henne, at hon sent eller aldrig hinner til ändemålet. (Ack at detta blefwo i {akt tagit} [akttagit]! Wi skulle då en gång bli så lyckelige, at slippa så många ostädade hiärnar i Rikzens Tienst, som föröka Sysslor, skrifter



#36 och oredor, och ändå ingen ting giöra til Hufwudmålet.) Aldrig, Herr Skiörbiugg, bören I med myndighet twinga Ynglingen, at antaga Edra skiäl för goda: I bören tillåta honom, at säija ehr emot och stå på sig, tils han ser sanningen, hwilcken han endast bör wörda: Jag tilstår at ehrt omak är mindre, om j intrugen honom edra eller andras Ord som oracler; Men besinnen, at sådant är rätta Grepet, at skaffa Dumhet i stelle för förnufft. (lät man den Lärda förfarenheten tala) På det Gossen derigenom eij må få stor tanka om sin skickelighet, så är bäst, at j ofta fören honom på saker, som öfwergå hans makt, på det han må see sin swaghet och anropa ehr hielp. Dessutan finner man lätteligen, antingen hans twijtkärlek kommer af högmod eller okunnighet: kommer han af högmod, så kan man tiga stilla och ansee sådant med förakt, til dess han skiäms öfwer sin förmätenhet, och änteligen af wänliga föreställningar lärer, huru ädelt är, at tilstå sitt fel och säija: Jag har orätt: Deri skolen I ock på ehr sida föregå honom med lefwande efterdöme, och ofta kan sådant lända til ehrt bästa. Oförmärkt lärer han då at blygas wid seger öfwer sin motkifware; Men intet wid seger öfwer en galen satz. För alting akten honom från Smickran, så at han altid misstror sig sielf. Til alla sina skyldigheter bör han hållas utan afsikt på straff eller belöning, ja så mycket möijeligt är, utan smak af befallning eller skyldighet, och så oförmärkt, at man lossar, som man dermed intet täncker på at underwisa honom: Af sig sielf måste han få lust och willja dertil. Ofta kan så tilbära, at man bör emotstå ett Barns willia til wackra Saker, på det hon må bli så mycket mer



#37 Brinnande, och twinga henne til en hop Dårskaper, på det hon dertil må få en leda: Sielfwa dess wredes och hitzighetz swagheter måste man ofta lämna Tyglarne, dock at man altid lagar, at de slutas med dess blygsel och afsky. Alla Saker måste Gossen wänjas at ansee med {odelaktighet} [owäldughet]: Sanningen blir då hans största Nöije, och ett rent Hufwud, honom owettandes, hans Rikedom. I sielfwa Himla-Läran måste man tillåta hans Tank-frihet: Lät honom wara Kättare på några hundra wis, til dess han med rena skiäl blir öfwertygad. Det skadar intet: Han bör söka Religionen: Religionen bör intet söka honom, eller giöra honom til Christen efter wiset, på Mechaniskt sätt: Han måste sielf och med eget bifall finna Theologiens skatter: Myndighet, Befallning, kärlek til Fäderne-Religion, Äregirughet at willja wara af det goda Partiet &c. kan ingalunda giöra honom til god Evangelisk. Neij, enda Sanningens öfwertygelse. Då blir hans förnuft en rätt Tienarinna för hans tro, och då är hans Christendoms wärkställighet lättare at förmoda. (Wärckställigheten, min Wän, måste giöras til en egenskap af alt det Ungdomen lärer, elljest är Lärdom onödig, wurmaktig och odugelig.) Korteligen: Genom förnuftets öfning måste den första ldren fatta {Gudz och naturens lag} [Gudz lag uti NaturenC? ]. Dessemellan måste man föda dess Eld och inbillnings Gåfwa med lustiga Tidzfördrif, Skrifwande, Ritande eller Mathematiske öfningar.

Under alt detta måste Barnet lära at Minnas: Andra angelägenheten: Alt det som intet är medfödt, kan intet annorlunda inhämtas än genom minnet, såsom Språken, Lagklokheten, Historien etc. Med Språken, har man hittils plägat



#38 mäst förnöta den gyllene Ungdomstiden, och många ha endast derigenom fått namn af lärde. Löylig dårskap, Herr Skiörbiugg. Om jag då dertil lägger ett anseenligt skräp-lass af lärde Mäns meningar, Systemer, definitioner, distinctioner, Termer och alt sådant, som man fattat med blotta minnet, så wet jag wist, at man {offta} [ofta] haft särdeles beröm för Lärdom. Jag undrar då intet at Lärdom kunnat glömmas: Wår goda {Capellan} [Cappellan] Herr ESKEL war tämmelig Lärd, när han undergick Präste-Examen; Men sedermera har han glömt det, och kan nu intet få Pastorat, ty han är alt för {slät} [slätt]. Stackars Man, all hans Lärdom har bestått i minnet, och när det slår felt, hwartil tienar han då? Trösta Ehr likwäl Herr Eskel, I ären intet ensam utan förnuft: Flera Gubbar än I, bruka den löyliga ursäkten, at de ha tappat sin Lärdom. Det har ock lätt kunnat skie, ty han har aldrig warit fastbunden med Förnuftsöfning. När jag eftertänker, huru den angelägna Förnuftsöfningen hittils i Upfostringen blifwit försummad, och deremot det enda Minnet blifwit ansedt, sannerligen jag kan undra, at wi i Riket ha så mycket käckt Folk, som wi, Gudi lof, ha. Men jag går från mitt ämne: Språk äro goda och nödiga, men deras Lärande bör wara en bj-syssla: Så mycket möyeligt är, bör man laga, at Ungdomen fattar dem genom öfning och dageligt Tahl, under angelägnare sakers lärande. Wälbanade genwägar til de angelägnare Wettenskaper och rena Grundsatzer, som lärde Män gifwit, fordra äfwenwäl ofta minnets hielp, dock under förnuftets Domstol. Historien är för Yng

#lingen ett härligt Fält, at löpa uti: Der kan han förlusta sig med åskådandet af Riken, Folk och Städer, betrakta deras



#39 ändringar, seder och belägenheter, fatta kärlek för {berömliga} [berömmeliga] Menniskiors Gerningar, dem han {steller} [ställer] til sina Speglar, ock fatta leda för de elackas. Geographie, Genealogie, Heraldique &c. Kunna bäst läras jemte och intet utom Historien. De öfriga Wettenskaper, som på något sätt ha Minnet behof, will jag intet omtala, ty de lämpas efter hwars och ens böyelse och lefnads sätt.

Min tredie påminnelse är, at en Yngling bör lära at Lefwa: Intet ala mode: Stor åtskillnad emellan, at lefwa som en Menniskia, och lefwa som ett Fä. At lefwa som en Menniskia, will mer säija, än at andas, äta, dricka, sofwa, glädias, sörja och röra sig: Med sådant wisar man sig intet wara ädlare än Fänaden. Ney, mer will här til: Ingen lefwer som en Menniskia, utan så wida han lefwer Förnuftigt, Gudi til ähra och sin Nästa til nöye. Han bör wara skickelig til Omgänget: Wänlighet, höflighet, qwickhet, belefwenhet och slika {omgänges} [omgängens] behageligheter, (som för en hop onyttiga Philosopher synas onyttiga, men oftast äro nyttigare än deras största Bibliothequer) kan en Yngling bäst wänja sig i sällskap med gladlynt och tillika förnuftigt Folk: Folk, som med friska sinnen, hurtiga seder och lifliga utlåtelser älska dygden, förakta werlden och förakta ingen. Besynnerligen kan han inhämta behageliga omgänges sätt i förnuftiga {fruentimmers-sällskap} [Fruentimmers Sällskap]: De äro gemenligen angenämare och mer lefwande än wåra. Deras Inbillnings-Gåfwor äro ofta qwickare och deras otwungne ord gifwa liufware intryckningar i hans sinne och minne. Af dem kan han oförmärkt lära, at på lifligare sätt uttyda sina tankar. Äfwen har han i detta mål nytta af



#40 förnöijeliga Böcker, förnuftiga Como"dier, sunda Romaner &c. hwilka jag nu intet kan urskillja. Ja säijen {I} [j] slikt lappri är mycket angeläget: Han kan intet lära bli flycktig, okysk och smädefull nog ändå. Jag swarar, at om det skier under klokt anförande, så tar han deraf ingen skada, men oförliklig nytta. Herr Severus mente sig funnit ett Hufwud-råd, då han hindrade sin qwicka son från dylika roligheter; Men han bedrog sig; Ty ju mer Gossen blef förbuden, ju mer lekte hans håg dertil: Han stal sig til at läsa alla de liderliga Sagor och tok-Romaner, som han öfwerkom, och blef således bortskiämd och halfgalen af slagdängor, ty förnuftiga Uttydningar felade honom. Men alt detta angår allenast {det yttersta} [den yttre dehlenC? ] af omgänget: Jag måste intet förbigå det innersta och yppersta: Genom Prof, Wärkställighet och egna oskrymtande bifall måste Barnet i tid wänjas, at intet {ha} [få] något Nöije, om det intet är Gudfruktigt, (men af ren kärlek och wördnad för sin Skapare, utan skrymtan, {rädhåga} [räddhåga] eller widskiepelighet) Upriktigt mot alla, (at det intet lärer lissma, liuga eller bedraga) Ömsint mot alla, (at det intet blir grymt, samwetslöst, girugt; snålt och niskt) Ödmiukt mot alla, (at det intet på något sätt blir högfärdigt och således {otienligit} [otienligt] til omgänget) försiktigt, (at det intet låter narra sig) käckt, (det wet fatta råd med klokhet och utföra dem med mod) korteligen: Dygdigt och Ädelmodigt, och sij detta kallar jag Konsten at lefwa.

Det är underligt at wi ha wärkan i Händerna och intet fråga effter orsaken: Wi klaga öfwer illparigt falskt och



#41 inbördes frätande Folk. Wi klaga öfwer den gamla redlighetens och rättrådighetens bortresa. Wi willa upwäcka wåra ährliga fäder med wårt skrik. Wi klaga öfwer orena Hufwuden, som utställa det allmänna bästas Skiepp för Wind och Wäder utan styre: Med få Ord: Wi klaga öfwer en ond, samwetslös och Dum tid; Men wi klaga så litet öfwer en eländig Upfostran som likwäl til alt detta är förnämsta orsaken.

Jag förmodar, om wåra Barn hädanefter i förnuffts- och dygde-öfning Upfostras, at Swerige innom 50 hr skal frögda sig af en gyllene llder: Wälkommen skal du då wara, du Dygdiga efter-werld: Kanskie, at du då med klarare Lius kan see min oförmögenhet i denna Sysslan och påfinna bättre Grep til at giöra menniskian likare sin Skapare och Nyttigare för sin nästa. Då lärer Argus heta enfaldig, liksom wi nu (men ofta utan skiäl) lee åt de Gamla. Dock, jag giör efter min förmåga; Lät nu Herr Skiörbiugg giöra efter sin.

Sluteligen påminner jag min Läsare, at denna min Upfostrings-Methode kan bättre wärkställas, än beskrifwas: Ett moget förstånd och granlaga wahrsamhet finner sig altid bättre wid alla Tilfällen och besynnerliga omständigheter, än jag i allmänhet kan omröra. En annan gång lärer jag få tilfälle at tala om Ungdomens Urskillning til stånd och Tienster, så at Oxen intet får Sadel och Hästen Plog.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 6.

Knut hade i hr intet förr kört Juhlen ut, än mina Öron blefwo oroade af ett slags underliga Menniskiors Skrik, buller och klagomål öfwer Rättwisan. ter Nyheter, åter Påfund i detta Landet. {Gud wet} [Jag wet ejC? ] hwad det Folket ärnar: At willia utrota ett så gammalt, hederligt och wackert bruk, som Rättwisan är, det är, tycks mig, icke allenast skamligt och wispaktigt, utan ock skadeligt för Cronan. Jag är wäl dierf, som understår mig, at lägga mig emot ett Förslag, som syftar på Rättwisans afskaffande, Förslag, som lärer skräckeligen lysa en hop Folk i Ögonen och komma dem at wattnas i Munnen; Men jag skall med all min Argiska wahrsamhet älta detta ämnet, så at mina Förslags-makare intet sku kunna bitat, fast de än gapa: Rättwisan är tweggehanda: til Gagnet och til Namnet: Ingen må tro, atjag är så oförwägen, at jag förswarar den wärkeliga Rättwisan. Ingalunda. Slugare är jag. Det är länge sen hon kom ur moden: Om wi sku tro en



#43 gammal Poe"t, så reste Astra"a til Himla för några tusend åhr sedan. tminstone har hon nu ingen ständig Boning ibland oss här i Wärlden fast hon understundom kan giöra Fransöska Visiter här och där. Enfaldig woro hon ock, stackars Fru, om hon ofta hälsade på oss; Ty när hon någon gång wisar sig, blänger man en hop skamlösa Tiur-Ögon på henne, och anser henne wärre än en Smulgråt sina Gäster. Skal man ock någon gång fägna henne, så skier det för Nöd eller Winst skull. Om jag wågade at utlägga mig för henne, hwem höllo mig Ryggen frj? En hop arma Fåhr, som mist Ullen under Domstolens törne, då de welat skyla sig för Orättens slagrägn. Litet förswar fingo jag af dem. Tiggare, Malcontenter, Änkor, utmagrade Pupiller &c. Woro mig ömkeliga beskyddare. Ney, talom intet om den wärkeliga Rättwisan. Det är Namn-Rättwisan, som jag törs bibehålla mot dessa nygiriga Hufwuden. Du wet wäl, min Läsare, hwilken jag menar? Jo, den som wisar sig för Ögonen uti Grundlag, Balkar, Förordningar, wissa Hus och Säten, wissa Menniskior, som kallas Domare, Nämnder, Executorer, Advocater, Jurister &c. Korteligen: Den synliga Rättwisan, som i sitt rätta bruk och sinne är en dyr Riksens Pelare. Icke heller förswarar jag aldeles denna Rättwisan sådan, som hon bör wara, utan sådan, som hon gemenligen är.

Deras första skiäl til denna Rättwisans afskaffande är tagit af Swenska Friheten: Ett fritt Folk, säija de, bör intet så bindas och twingas i sina gerningar, Nöijen, {wälluster} [Wällustar], Afsikter etc.: liksom Trälar.



#44

Det är illa nog, swarar jag, at ett fritt Folk skal ha Betzel. Jag beklagar, at wåra Gerningar sku wara bundne under Lag och rätt. Men sannerligen, mina wänner, när jag nogare skiärskådar Saken, ser jag intet hwad Orsak I hafwen, at klaga: Wij ha ju ymnighet af fromma Domare, som intet twinga Ehr? hiärtans milda Sinnen, som ingen ting mindre hysa än skarphet: De kunna öfwersee med den största tiufnad, när dem sielfwa ingen ting afgår. Då och då iblandt at miölka en rik Koo, plåcka dunet af en Pupill, klippa lödian af en Enfälling, det bör man intet räkna: Det är en gunst, at willa emottaga den Fattigas gemena Penningar: Ingen Magistrat plär därföre skrubbas. Men dessutan, säijen mig, hwad twång I ären underlagde? Hindrar Rättwisan Ehr från Edra wälluster? Binder hon Ehr händerne, at rifwa til Ehr den swagares Ägendom? o. s. w. I skyllen henne orätt: Något giör hon, men skräckelig mycket läggen I dertil: Om I allenast ären gifmilda och intet altför dumma, så kunnen I nästan få giöra hwad nidingswärk Ehr behagar.

Andra skiälet är, at hon oroar Folks Samweten med melancholie, i det hon öfwertygar dem ha giordt som Bestar och Hedningar, hwilket är at förstöra all timmelig hugnad.

Knapt wårdar jag at beswara ett så dumt Inkast: Menen I at man frågar efter Samwetet i Lag-saker? Jag will lämna til de Lagfarnas omdöme, hwilkendera mäst plär tappa sin Sak, antingen den, som har rätt eller orätt; I den twisten lägger jag mig intet; Men om så woro, at ingen tappade, utan den orättrådiga, menen I at en sådan sörier öfwer sin Dårskap, Obillighet och Wahnheder? Neij fast han något



#45 förbittras öfwer Domare och wederpart, så tycks honom likwäl, at han {förtient} [förtienar] Martyr-Cronan, och will med sitt goda Samwete på annat sätt bli hederligen belönt: I dag Skiälm, i morgon ährlig Man, det har ingen ting på sig: Det bidrar til Hälsan, at få ändra Lufften. Eller kanskie, at jag intet förstår Ehr rätt: I menen at Dommarens Samwete blir oroadt? Derpå swarar jag intet annat, än: Jag önskar af alt hiärta, at Ehrt Inkast woro sannfärdigt.

Tredie skiälet är owärdigt at anföra: De säija, at den stora penninge-Summan, som åhrligen afgår til Lag-Statens aflöning, kunde bättre anwändas til Cronans bästa: Til exempel om wår Ungdom fingo anwända sådane Penningar til sina Resor, så blefwo här framdeles mycket ädelt Folk, som aldrig hade någon Lag behof,

Kära Förslagsmakare, hwarföre talen I intet om långt större penninge-Summor, som åhrligen kastas liksom i Siön, hwaraf Cronan kunde ha 100 gånger större nytta? Eller huru långt menen I wäl, at Lagmans och Tings gästnings Penningarne skulle spisa til wåra unga Herrars Resor? Härlig Cassa för en Cavailler: Kanskie för 3 Grefwar 6 Baroner, 9 Adelsmän, {effter} [efter] som några nu lefwa. Dessutan menar jag, at ju mera Penningar en {wettwilling} [Wettwillinge] får til sin Resa, ju mer slösar han, och ju {odugeligare} [odugligare] blir han; Men detta hörer intet hit.

Fierde inkastet är af samma wickt: Man påstår at rättegångs-stunder, Tings-resor, fatalier, instantier, Afgifter etc:



#46 borttaga både den gyllende Tiden och den gyllende Ägendomen, gifwandes i stellet Bekymmer och Fördärf.

Dårskap! Antingen anseen I här Domaren eller Parten? Menen I Domaren, så leer jag åt Ehr: Det woro liksom at betaga en del Präster sina Inkomster, i mening at lätta dem från Jordiska omsorger. Willien I hugna Folk dermed, at I afskiären dem sin Winning? Höflig Compliment med Knifwen på {strupan} [Strupen]! I öfrigit är det intet obekant, at man kan tänka på helt annat, som roligare är, när man sitter i Rätten, så at man knapt wet hwad ängslighet det är, som man under

#skrifwer: Wid Lag-Bordet kan man ju ofta sofwa likså sött som i Sängen o. s. w. så at Domaren sällan har bekymmer af Rättwisan. Om I ock härmed allenast anseen Parterne, så säger jag, at I talen utan eftertancka: Weten I wäl, at wåra slugaste Hufwuden hålla Processen för ett nöije? Det är en heder at derutinnan kunna glittra med sina Konster och Swepsaker: Ack, hwilken ähra är det icke för mången, at förnimma Folks omdöme om sig på detta sättet: Sij hwilken fjn Diefwul! Lit på, ingen kan dra Strå för den Saten. Raggen må träta med honom. o. s. w. Ja utan skiämt, Herrar Förslagsmakare, jag känner den, som aldrig tänker på annat, hwarken Natt eller Dag, än på Processer, och finner i dem sin endaste Lust. Men, säijen I, en Swala giör ingen Wåhr: Wår Satz är lika sann: Wäl; Jag wil fråga, hwem som tvingar Ehr at löpa til Rättegångs? När det är så ledsamt, kunnen I icke bli derifrån? Skulle man tro den wara klok, som för en Örfil skull, will mista Arm och Ben, blott at hans Wederpart mister det samma:



#47

Kära, kom och skilg wår Träta,

Sad' twå Tuppar til en Falck:

Junker Gul-Ben är en Skalk,

Will ett Korn ifrån mig mäta:

Intet narri, stor klenod!

Falken war en gammal Herre;

Men han lekte med de smerre,

Tils de miste Fiähr och Blod.

I Tokar, I Winglösa Tuppar, woro icke bättre at mista ett Korn, än Blod och Fiäder? Intet är det Rättwisans skuld, at I af Kitzlan löpen dit och beswären henne med lappri. Men, säijen I, hwem kan wakta sig för Processer, så länge en hop illfundiga Advocater med oräkneliga skienfagra Grep låcka oss fram, på det de ur oss må suga Saften? Jag undrar, at Ehr behagar säija sådan osmakelighet: Skulle man kunna wara så Fånig, at man förtror sig til sådant slags Folk? För den, som en gång bedragit mig, eller en annan, lärer jag altid kunna wakta mig, så länge jag är klok.

Femte Skiälet är eländigt: Man säger, at präktiga Salar, Rådhus och Lagrum kunde med större nytta anwändas til Lekar och Skåde-Spel, som giorde Folket qwickt, etc.

Har man nånsin hört sådant Påfund? Ho wet huru nyttiga sådane Spel skulle wara? Men stor sak: Man ser, at Gycklerier kunna skie likså wäl nu i dylika Rum: Hwar spelas wäl finare Como"dier? Eller hwar lärer Folket mera at bli Spitzfundigt, än under Rättwisans Tak? Menen I wäl, at



#48 där är Härberge för den Enfaldiga ährligheten, eller den, som går Oxwägen?

Siette Inkastet anser jag med Förakt: Man pastår, at då skulle intet hat och fiendteligheter yppas bland Ständer, Släkter, Wänner etc: öfwer Ny Lag, Processer, Domar, o. s. w.

Månne hatet ibland de Swenska skulle då uphöra? Det låter liksom, at intet handla med Contrabands-Godz, emedan det är förbudit, men likwäl handla fritt dermed, emedan det blifwit inpracticeradt under någon Ministers Namn: En Lurendreijare är likafult Lurendreijare, fast under annan Färg. Det woro liksom at ymsa Kläder. I stellet för Owänskap öfwer en Process, upstego då Owänskap öfwer något annat: öfwer ett Stofft, öfwer ett Grann, öfwer ett Sqwaller, liksom nu: Hund-Folket betes lika friskt om ett Ben: Hat woro ändå hat, fast under andra skien.

Emot Siunde Inkastet törs jag beropa mig på hela den förnuftiga Werldens Omdöme: Man påstår det wara tokugt, at utgifwa så många Penningar om åhret för en hop tryckt Papper, som under namn af Förordningar sällan blir efterlefwat, och möda sig med dess samlande.

Jag will fråga Ehr, Förslagsmakare, om denna lilla omkostnaden, som ingen ting är at räkna mot alt det, som elliest onödigt bortslöses här i Landet, intet betalar sig dubbelt dermed, at I nu ägen den glädien til at see, at mäst alt det I giören, är förbudit. Woro det wäl til hälften sådant Nöije at giöra någon Dårskap, om man intet sågo, at han woro emot Lag? Neij, tack. Jag dömer af Förfarenheten: Nu



#49 har man den fägnaden, at kunna drilla Förordningarna, men det hade man intet, om de woro borta. Jag menar, at en försicktig Öfwerhet ofta kunde taga detta Grepet i akt, och förbiuda det, som hon will ha giordt.

ttonde Skiälet är, at Mutor då aldeles kommo ur bruk.

Jo, jo, lit derpå: Jag will intet inwickla mig i någon faselig Twist, och bewisa at Mutor tagas annorstädes, än i Rättwisan; Men at tala Politice, som bäst likar sig {med} [wid] Samwetet i denna tiden, Hwem är så dum, at han påstår det Mutor skada det allmänna? Penningarna bli ju i Landet? Deras roulering är gagnelig. Den främmande får intet deraf som nu skier i Handelen: Twert om, jag har hört uträknas, at sielfwa Utlänningarne på det sättet ofta inskaffa Capitaler, och rickta många Landsens Inbyggare, utan den allmänna Cassans afsaknad, med fler skiäl, som jag kunde anföra til denna owärdiga satzens förläggande.

Nionde skiälet är, at den owisshet, i hwilken Sinnet omhwälfwes under en Process, intet wetandes om utslaget blir godt eller ondt, är ett stort Slafweri hos ett fritt folck, som borde afskaffas.

Jag tilstår at man af målets beskaffenhet sällan kan giöra sig wisst hopp; ty sådant händer mäst emot förmodan; En god sak kan bli min undergång, och en orätt min lycka. Ja jag wet den, som rådfrågar Stiern-Konsten, Spådomar och Kast-Böcker om sin Doms Öde. Så litet är han försäkrad, om Rättwisans steg. Men jag skulle likwäl tro, at man i ett sundt förnuft har något wisst Rätte-Snöre, hwarefter man kan sluta, om man winner eller ej.



#50

Tionde Skiälet bör man begabba: Det är grymt, säja de, at förbiuda folck, til at äta, dricka och kläda sig efter behag.

Käre {Nygiringar> >NygirigeC? } [Nygiruge], den Grymheten tar jag på mitt Samwete: Stor nöd går på Er, kan jag täncka. Huru mycket hindrens I af sådana Förordningar? Jag tror, at i dy mål giören I hwad Er behagar.

Ellofte Skiälet förtienar intet min Läsares åskådande.

Det Tolfte icke heller, o. s. w.

Men tänck hwad orimmeliga efterfölgder Rättwisans afskaffande skulle med sig hafwa! Jag wjl intet omtala den goda indräckt, som Cronan afginge, i det inga böter wanckade eller at Konungen då, som nu, intet ricktades af Dulga-Dråp och Dana-Arf. Men hwad skada wore icke det för wårt Fädernesland, at folcks snillen då intet hade så tilräckeliga til

#fällen, at öfwa sig i slughet, konster, intriguer &c. Hwar skulle man då lära at chicanera, och frälsa sitt enskylta bästa med sin förslagenhet? Sannerligen, Nationen föllo i största wan

#heder, för sin dumhet, och wi skulle komma i Utlänningarnas wisor. Widare; Jag hade så när glömt det angelägnaste: Den kära frucktan för straffet, som nästan är den endaste freds- och fromhets-orsaken i dessa dagar, woro då borta, och hwar Man giorde som han wille, långt argare än nu:

man skulle wälta sig genom Näf-Rätt och Öfwermackts-Rätt in i sielfwa {Souveraineteten} [Souverainiteten].



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 7.

I Det Riket, der Solens Strålar äro obekante, der det Ewiga Liuset är ett Mörcker, der Himmelen endast är kunnig genom sit {åskedunder} [skiedunder], der den Sanna GUden är ett Ap-Spel, och Träcken uphäfwer sig i {Guddomlighet} [Gudomlighet], har nyligen en märckelig händelse sig tildragit: Jag kan för mitt Samwete skull intet annat, än berätta henne för några mina wänner af {fruentimret} [Fruentimbret] ,som ha henne af nöden i sina angelägenheter.

Det behagade den Helwetiska Öfwerheten, at sammanblåsa ett Möte, der alla dess trogna Undersåtare, Dieflar Synder, Laster och Dårskaper skulle samlas; Midt uti war uprest en brinnande Thron för den {underjordiske} [underjordiska] {Czaren och Czarinnan} [Hielten och HieltinnanC? ], som kringhwärfdes af en Stolt Församling Swart-bleka Printzar, Höfwitzmän, Bisittiare etc. Hela Håfwet hade ögonen på Öfwerhetens ögon, {och} stälte sina upsyner efter hennes anletes rörelser: Om hon myste, så myste hela Tartaren, fast



#52 än de {efftersta} [eftersta] Små-Dieflarne intet sielfwa wiste, hwaråt de logo. Om hon ock antog en trumpen Myndighet, så blefwo alla Markatt-Ansickten på en gång, trumpna och sura. (Tänk at man har samma Seder på hinsidon Phlegeton, som i Håfwen på Jorden!) Så begynte Tyrannen sitt tal: Eder skall wetterligit wara, mina Legioner af Andar, Wingade och Hornade Sände-bud, Gastar, Spöken, Troll, Näckar, Älfwar, Rån, Tomt-Gubbar, Häxor, etc. Item, mina älskeliga barn af Menniskio-Böijelser, Sielf-kiärlek, Egen-nytta, Hat, Wrede, Hordom, Bedrägerij, Lögn, Skackrande, Öfwerflöd, etc. Alla med ett ord, som här församlade äro, at såsom min wilja är, (twärt emot {wahnan} [wahnen] på den felacktiga jorden,) det mina {berömlige} [berömliga] Tienare blifwa berömligen belönte, och de odugelige Dieflar straffade; Altså har Swenska Sqwallret hos mig kommit i bewågen åtancka. Tilförne hafwer denna Andan, ty wärr, warit ringa aktad: det Gamla Swerige har ansedt honom som en Käring. Til min grämelse har jag altid trodt honom wara en Mes, emedan han altid omgåtts med slödder, och utslitit skorna endast i {småstäderna} [små Städerna], och på Landet, men nu har han så hurtigt begynt taga betzlet med tänderna, och i sielfwa Stockholm upföra sig så förnämt bland {hederligt} [hederligit] Folck, at jag i denna dag ärnar {uphöija} [uphöga] honom til min Riks-Grefwe, och denna Acten är orsaken til Er budkafla. {Furstarna} [Furstarne] och de {ypperste} [Yppersta] upstego och tackade hans Luciferiske Majestet med all Cocytisk wältalighet, för sin omsorg om sina Undersåtare, och strax



#53 framkom Sqwaller-Andan, ny-kommen från Stockholm, at kyssa Tyrannens fot. Han fick derpå Befallning at hålla ett Tal, och berätta sina nyaste Bedrifter. Til den ändan upsteg han på en dertil upbygd Altan, och tog således til orda:

Hörer I Mörka Afgrundar, Gifwer akt I Swarta Makter, Lyssnen til I Oändeliga Plågor, Lågar och Böljor, hela du mäktiga Nattens Rike fatta med öronen de förunderliga Ting, som jag dig uppenbarar: De stora Tidningar--- tyst, nu glömde jag hwad jag skulle säija,--- men stor sak, min wahna är, at tala, utan at weta hwad jag talar. Det samma har jag lärt många Män och Qwinnor i Swerige. Lät gå som går. Wipp-lustig: I förnäma Printzar, Beelzebub, Leviathan, Asmoda"us och Behemoth, I skolen weta, at min makt är intet mindre än Er: Den enda Tungan, den lilla Lemmen, är det Swärd, med hwilket jag klyfwer Kämpen från Hiässan til Midian. Du lilla sockrade Udd i ett Fruentimmers munn, med dig wil jag uträtta större ting, än de största Nordens Politici med sina utcirklade finheter och {fördålda} [fördolda] giller. Hwad gjorde jag för några dar sedan? Twå hus lefde i en så hopklistrad wänskap, at det war en skam för mig, at see derpå; Man kyste hwarannan öfwer alt: Min Ängel, min Dåcka giorde mig ondt i magan: Jag såg det en Wecka, jag såg det twå; Där på tog jag tilfälle i akt: Den ena Wännen hade fått en Synål af en annan, och tackat derföre twert emot gammalt bruk, ty det är oerhört at tacka för Nålar. Strax högg jag til med den lilla smidiga Munn-klingan, och därmed war Wänskaps-knuten uplöst: Misstroende, Swartsiuka, Högförd, Förackt, Hot och Fäigd, stodo mig til tienst wid minsta 54 wincken; Jag ropade dem, de kommo, de lydde, de upfylte Wännernas Hiärtan: Familierne rusade hwarannan i håret, och knapt tåla de nu at andas samma luft. Den ena spottar der den andra suttit, stått eller gått. Skulle deras Wänner eller Wänners Wänner råka at ta hwarannan i hand, så twätta de sig sedan. De tåla intet at Dansa eller krumma sig på en gång. Kriget sträcker sig til Ögnekasten: Ser den ena åt Höger så ser den andra åt Wänster. (Alt för en Sy-Nål skull:)--- Jag triumpherar öfwer triumpherande--- Jag {trotzar} [tråtzar] uppenbart krig, til at {mer sönderbettla en Rikskropp än iag} [sönderbettla en Riks-Kropp mer än jag]: En flicka släpte nyligen en Näsduk och en half-gud bugade sig at tagan up: Detta tog jag til orsak: Jag tilstår at Jupiter sielf har ofta haft små Galanterier med Flickor: Danais, {I: o} [Jo] och Leda äro därpå intet {flera} [flere] än tre bewis. Jag kunde gifwa hundrade. De andra {Gudarne} [Gudarna] äfwen så: Sielfwa Apollo är intet fri; Men imedlertid kunde ingen neka mig, at ju Half-Guden förnedrade sig, i det han krökte ryggen. Alt nog för mina Wapn; til at wisa mitt wälde, betiente jag mig af en Wåp-tunga: Jag giorde deraf et Siufanners rammel: ed en förnedrad Half-Gud, satte jag alla hans likar i Harnesk De wille intet lida skymf i hans Person; Än mer: Half-Gudinnan förbittrad ref sin kläder, och förklarade krig mot alla Wåp-tungor i Staden; Där på {gufwos} [gåfwos] Drabningar här och där, alt som Partierne råkades, och man såg Wahl-Platzerne öfwertäkte af sargade Ryckten, döda Reputationer, befläckade Skiönheter, söndriga Equivoquer, bråkade Bons-mots och {krossade}



#55 [kråssade] Repliquer. Luften klyfwes ännu af det späda Könets genom-trängande röster.--- Jag flyger kring Staden som en Liung-Eld, och sielfwa Mars måste skiämmas öfwer min tapperhet.

Märck huru jag nyligen tilpyntade Leonidas, min Fiende: En Afton til at skiämta med sin Hustru, förtrodde han henne, at han Natten förut fått liksom ett litet Horn öfwer ena Tinningen; Men at det kunde skylas af Peruquen, bad henne likwäl, för alt det som heligt war, at intet nämnat. Man kan wäl tänka, at Frun wid en sådan Bön war, liksom Könet, färdig at giöma Hemligheter: Maja swettades hela Natten under denna Bördan. Som {Statiste} [Statister] fick hon knapt en Blund i sina Ögon. Snarare steg hon up än eljest, och hennes matta Fötter raglade under det Secreta Lasset til sin Grann-Fru i en extraordinaire Visite: Syster, sade hon, wi äro Wänner i Lif och Död: Wi böra uppenbara hwarannan hwad oss ligger på Hiertat. Låfwa mig allenast, at intet {säijat. Säijat? iag, } säijat? Min Syster, tag mig för den jag är. Gudi lof, jag har slitit Barn-Skorna. Wälan, tänck, min Man har fått ett stort Horn i Pannan, makan har jag aldrig sedt: Om det märkes, så är både han och jag förlorade. Mirakel, Syster Maja, hwad hörer jag? Din Man har Horn? Hwem har trollat honom? Korss i Ewighet! Man blir aldrig för gammal, at lära nytt. Detta skulle wäl dö med Fru Majas Grann-Fru; Men jag giorde så mycket genom förtrogne Systrar och cousiners Cousiner, at af ett litet Horn blefwo fyra stora innan Aftonen, och andra Dagen begynte man kalla Leonidas Horn-Gumsen. Man lopp dit från alla kanter, at se et sådant Järtekn; Men då ingen ting



#56 syntes, uttydde man Språket på Mystiskt wijs, så at min Saga ändå blef sann och detta war så mycket lustigare, ty Maja miste Äran, och Leonidas Hedren.

Jag {trotzar} [tråtzar] alla {Acherontiska} [Acherontiske] Troll-män och Syn-wändare, at giöra större Cameler af mindre Mygg, än jag: större Berg af mindre Sand-korn, styggare Troll af wackrare Änglar: Ingen Poe"t i hela Swerjge skal kunna koka fetare Soppa på hårdare Småsten.--- Hans Wälbördighet Don Lopes, Riddare af Gyllene-Buken, är en Storswäljare, det är sant: I går wille ett oblidt Öde at en oskyldig Fluga nedstupade samma wäg, som tusende Win-glas i hans strupa; Men jag giorde så mycket med mina tilsatzer, at Don Lopes hade swulgit en Elephant med Hull och Hår, och detta swalget drog honom några steg bakut på Lyckans trappa. I Torsdags giorde jag den {wyrdiga} [Wyrdige] Origenes ett spratt: Han är af Demant mot alt Gyckleri, och giör Öfwerflöd af alfwarsamhet; Men han talade med en Flicka som jntet är af Closter-Orden; Widare: Det skiedde i ensamhet och Madame Blåkappa kom öfwer dem; Madame Blåkappa! Det är nog sagt, det är hon, som plägar upfyllas af mitt wäder som en blåsa: Hon blir drucken af min drift, liksom fordom Afguda-Qwinnorne af de Delphiske swaren, och då upfyller hon hela Quarteren med sina Prophetier. {Sådane} [Sådana] Wärck-Tyg har jag öfwer 16 {tiog} [Tiåg] i Stockholm, förutan i Små-

#Städerne och Lands-Orterne. Genom denna min kiära Dotter giorde jag så mycket, at man nu anser den Sexti-åra Origenes för en Petit Mai"tre. Skiäl och Natur få icke ett Ord för sig mot mig och Madame Blåkappa.--- Jris är mycket



#57 ärbar, och sådant tål jag intet hos Fruentimmer: Förra Natten drömde hon, at hon brottades med Leander och förtrodde Drömmen åt Nea"ra, som intet annat är, än en {halfdel} [half del] af Leander: Drömmen wandrade så länge mellan Syster och Bror, från Sprätthök til Fiålla, från Fiålla til Sprätthök, at han blef nu intet mer en Dröm, utan en wärkelig händelse: Nu wet hwar Poike säija, at Jris brottas Natt och Dag med alla Leandrar i Staden.

Jag tränger mig in mellan sielfwa Barken och Trädet: Med ett Lopp-Bet har jag offta åtskildt Mann och Hustru i Säng och Säte. Med en {wattn-droppare} [wattndroppa] kan jag lägga dem kallare tilsamman, än twå Is-Tappar: Käringar äro mina särdeles Hiert-Ungar, Änglar och Redskap: Genom dem hopsmider och söndersliter jag Gifftermål, Frierier och Wänskaper. Ack Kärlek, du starka Eld, du unga Bussars Segerwinnare, du oöfwerwinnerlige Riddare i wåra Frustugor, huru offta har jag stött {dig} [tig] ur Sadlen och afklädt dina Harnesk? Du äst i mina Händer ett Barn.--- Jag har wäl ock flera Wärk-Tyg af begge Könen, än Käringar: Jag ingår i Kropparna, jag söfwer Förnufften, jag giör Hiärnarne yrande: Man får af mig liksom ett slags behagelig Siukdom: Jag pinar Folket liksom i Barns-börd, fast än med Kitzlan utan Sweda, til dess de utsläppa mig och mina stora Hemligheter, som sku giöra Larm i Lägren. Jag giör sådant Qwal i Lifwet med mitt Wäder, at när den, som hyser mig, intet strax får utbrista, så utrasar jag fyrfalt wid nästa Tilfälle med dubbelt Buller:



#58 Jag ligger liksom en tung Sten på ett dödeligt Hierta och kan intet bärgas i tysthet, utan sweda.---



#Ähran, den Tokan, Dygdens Dotter, när hon understundom sätter sig at lysa, som Solen, i någon Riksens Man, i någon Ren Swensk, i något Fruentimmer, då inbillar hon sig wara utan fläckar; Men tro mig, jag har ett slags swärta tilreds, och knapt wet hon ordet af, förr än hon är swart i Synen som en Morinna. Jag blåser henne Kim-rök i Ansiktet under hennes Sömn, hennes Sysslor, hennes {sorgfrihet} [Sorgfriheter]. Hennes Älskare upklappar jag rätt käckt: Äro de fromma, så giör jag dem til Skrymtare, äro de hielpsamma, så giör jag dem til Skalckar, (sådant alt wet jag at de intet willa wara:) Äro de Patrioter, så giör jag dem til Egennyttiga, äro de i Nåd, så giör jag dem til Lissmare, o. s. w.--- Jag skiär genom Folck-hoparne, som en blänckande Hof-Buss och ingen står mig emot; Hos alla är jag wäl liden, öfwer alt är jag Favorit: Jag tilstår wäl, at i Swerige regerar en Konung och en Drottning, som jag intet kan lida för min Död, ty om de kiänna mig, så ha de intet bättre Förstånd än at de see mig öfwer axel, handtera mig en Bagatelle, och låta mig gå in genom det ena Örat och ut genom det andra; Korteligen, De äro mot mig så ohöflige, at de icke en gång willa läna mig sina öron. Här och där bland de {manlige} [Manliga] har ock denna ledsamma Öfwerheten (skam at säija) några likar i detta mål, som räkna mig för et Afskrap, och Hundhufwud, ja ett och annat Fruentimmer kan finnas, som föracktar mig, och tilsluter



#59 {hufwud-dörrarne} [Hufwud-Dörarne] för mit inträde i sin håg; (jag wil tilstå alt rent ut, som det är:) Men stackars Folck, de röija sit oförstånd, de weta intet bättre, och deras Makt är alt för swag, at stå mig emot. Lit på jag betalar dem ock för omaket: De weta ofta intet hwart de sku wända sig för mina Örfilar.--- Deremot är jag en innerlig Glädie för wisst Folck; De höra ingenting hällre, än mig, de föra ingenting hellre, de löpa hus från hus at upsnappa mig: De må slita mig sönder af Kärlek: Jag kan intet mer giöra än jag giör: Jag famn-tager dem, jag intager deras {hiärnar} [Hiärnor], jag flyger ur deras munnar och pryder dem i wissa Samqwäm, etc. Men ändå är det intet nog: De plåga Folk, de passa på deras ögon, ord och minsta rörelser, at de må narra mig ur dem {inuti} [in uti] sig, och det går dem an; Ty de råka ofta dem, som ha Fönster på Brösten och äro genom-sicktige: Tystlåtighetens fiender. Jag ser det ock gierna; Ty jag har då mina Swentienare, mina Wingar, mina Skiutzm.---



#Tiden är förfluten, ropade Mörksens Furste, åt Sqwaller-Andan: Håll up, min Son; Wj ha hört dina Stor-Wärk. Du äst en förträffelig Diefwul. Ingen kan annat säija. Om någon förtienar at bli min Jarl, så är det Du. Kom hit, jag leder dig til Hög-Säte: och dit Wapn skall wara en Röd Tunga i Blått Fällt. Derpå bepryddes Sqwaller-Andan med Gyllende Hiälm Skiöld och Swärd, fick tre slag öfwer härdarne af sin Souverain, drack et stort Horn med Glödgad Dryck, til sitt brinnande Fosterlands ära, och wardt således Riks-Grefwe i {Helwitet} [Helfwetet].



#60

Jag wil sluta denna Berättelsen med en Dickt:

Grodan och Cameleonten.

Wän, {sad} [sad'] Grodan til den Skiöna,

Du som altid skiftar Färg,

Säg hwad Styrka, Blod och Märg,

Du här hämtar ur det Gröna,

At din Tunga är så snäll:

Säg, hwari du henne doppar,

At hon städz så lustigt hoppar,

Leker Morgon Middag Qwäll?

Fiålla, sad det rara Diuret,

Tror du wäl at jordens Safft

Gier min Tunga, Mod och Krafft?

Tror du at mitt Lif är skuret

Liksom ditt gemena Lif?

Neij, jag lefwer blott af Wäder,

Wäder blott min Tunga gläder,

Wäder är mitt Tidzfördrif.

I Sqwallror, alla samteligen, pröfwen Ehr sielfwa, om I icke ären Cameleonter. Så menar åtminstone jag: Förnuft, Sanning och Dygd äro Sinnets Mat, men sådant weten I intet af: I lefwen blott af Wäder; men edra Tungor äro liksom Cameleontens, desto qwickare och ledigare.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 8.

Af Kärlek til mina goda Wänner och Gynnare, Herr xxxxxxx xxxx, Herr Timidius, Herr Swants, Herr Skiörbiugg, Herr Mage, Herr Prat, och den ryktbara Confusius, wil jag något litet bortkasta min Sidenfodrade Kappa, och blotta mig för mina Läsare, på det man må finna huru ofta wargen framträder i Fåre-Kläder, och en Skrymtare i en helig Mantel. Sådan är deras Tanka om mig, och jag wil intet gerna giöra dem, Stackars Folck, til Liugare. Det woro skada på Karlar: de skulle ha litet för alla de Dunster och Dimbor, som de med Möda indruckit, til at få lysa och löpa i Mörkret som Lykte-Män, om här intet annat woro än Dags-Lius. Neij men, jag wil understödia deras Mening, och öfwerliudt berätta mina {fahrlige} [fahrliga] och widt utseende Afsikter: Sannerligen, mina Ädelmodige Läsare, det är intet så säkert at tro mig på Orden, som I menen: Jag kan wara söt i Truten, som mången anseenlig Man ibland oss, och ändå ha en Skalk bak Örat: Under mina wackraste Blommor kunna ligga de



#62 giftigaste Ormar. I dessa sidsta Tider är sådant intet underligit:  ena sidan under Namn af Helgon, at undergräfwa Religionens Grund-Walar, på det alla wälluster må byggas på dess undergång, och på andra sidan i Kraft af Lärans Myndighet ha endaste Syfftemålet på sin och sina Barns uphöijelse i de Guld-Blänkande Säten, det är ju Grep, hwari jag intet är ensam? Jag har wunnit mina Läsares Behag med mina infall och besynnerliga Skrif-Art. Dermed har jag mycket wunnit: Jag har allmänt Förtroende: Så snart nu ett sådant steg är giort, hwad hindrar mig då, at ingifwa dem enfaldigom det dödeligaste Gift, som i {söttma} [sötma] öfwerträffar den bästa Honung? Jag kan insmörja hwad jag will: Hör då på hwad ändemål jag har: Först hade jag tänkt under skien af en Christelig Frihet, at öfwerändakasta denna Religionen, med all dess Twång och Skräck, som oroar wåra Samweten och binder oss Händer och Fötter, til at föllja wåra begärelser: Hwar och en kan då få giöra sig en Religion efter sitt eget Hufwud, och lefwa i fred för Kyrko-Wäsendet och dess beswärligheter: Då slippa wi at löna Präster, hålla Tempel wid makt, draga alla de bördor, som derwid hänga, och ha beswär til at förtiena Namn af goda Christne. Jag wil intet tala om det belefwade Prästerskapet, som låter oss giöra hwad wi wilja, allenast at wi hållat wid goda Miner, och som giör oss Resan til andra werlden lättare, än wi sielfwa ofta förmoda: Sådant Folck kan man wäl tåla, fast än man ingen Religion har; men de alfwarsamma Lärarne, som med sina ledsamma förmaningar {willa} [wilja] hindra wåra Naturliga Nöijen, och giöra oss Wägen til Himmelen smal och stenig, dem wil jag utrota; Låtandes i medlertid mina Läsare så oförmärkt förstå, at det tilkommande



#63 Lifwet är ingen ting. Det är allenast ett Påfund, at bringa wårt Lif i Slafweri, på det wi altid sku Dansa efter en wiss Pipa. Härmed giör jag mycket hurtigt Folk en oförliklig Tienst: Så kunde det falla någon Hofbuss i Hufwudet, at han för denna Satzen gufwo mig Spel-Pengar för ett helt hr, och mången Dame kunde derföre bli så kär i mig, at jag fingo del af hennes bästa Juveler. Hör mer: Gudomligheten will jag lära Folket at begripa med förnufftet, och således intet wäsende tillåta, som öfwergår wåra {begreps lius} [Begreps-Lius]. Hwar och en, som har något til Näsa, kan ju lukta, at detta är min Afsikt, när jag i ett Ark welat lära Ungdomen at Tänka och upöfwa sina förnuft, i stellet för at ladda sig med Gräl, äfwen i Religionen? Detta ha åtminstone mina ofwannämde Wänner kunnat uträkna, som jag ser af ett mig tilställt Bref: De ha och skiäl, at misstänka mig: Det är ju Naturligt, at när jag hörer en Satz, som jag för alting i Werlden, antingen af förutfattad Inbillning eller Egennytta intet wil ha fram, men som Jag likwäl intet förmår med förnuftiga skiäl at förlägga, det jag då misstänker dess Uphofsman för fahrliga Afsikter? Tro mig det Folket har godt Wäderkorn: Det är swårt at dra strå för gammal Katta: Jag hade tänkt at ingen skulle kunna utleta, hwartåt jag syftade med Tankfriheten: Nu ser jag at de råkat derpå: Jag ärnar giöra en blandning af Lögn och Sanning: Religion, Mysterier, Gudomlighet, Siälens Odödlighet och alt sådant ärnar jag ställa i twifwelsmål, giöra mig til Hufwudman för en tapper Sect, bli odödelig, som en annan Mahomet, få en Krigshär af Hiältar, som äro sina egna Gudar, och således i Framtiden räknas för ett nytt Bloss, upstigit i Norden. Så snart jag nu fått Kyrkor, Scholar, Gymnasier, Academier, Präster, wackra efterdömeliga Män, Gudfruktiga



#64 Ungdoms Ledare och all Ordning ur wägen, så ärnar jag angripa Regeringen. Tappert: Detta blir mig fuller något swårare; Men jag menar dock, at gå i Land dermed, under skien af Swenska Friheten: När Folket blir öfwertygadt, at ingen ting är öfwer oss, utan at wår willia är wår Lag, at Samwete, Rättrådighet, Dygd, Kärlek til Fädernes-Landet, ähra och alt sådant intet annat är, än Wäder och Mag-Dunster, då sku snart Regerings-Form, Lag och det allmänna bästa stupa Kullbytta. Ingen står mig då emot: Deras Maijestäter wil jag likwäl skona: Det hiälper intet, det är så min swaghet: Om jag wille aldrig så gerna, så kan jag ändå intet annat, än älska dem. Jag wet intet huru det kommer til; Men imedlertid menar jag, at få Riket i ett slags Anarchie: Til nästa Riks-Dag, om Ödet behagar, hoppas jag at få Saken klar. Lustigt: Då sku alla anseenlige Swänske Män, som willa föllia mig, få giöra hwad dem lyster. Wi sku äta Köttet; Men Cronan, wår Pupill, skal få gnaga Benen: Wi bli fria för Tullar, Beskattningar och Afgifter. En härlig hop Kungar! De Ringaste i Rijket kunna wäl draga Lasset. Dem kunna wi handtera som Boskap. Stort angelägne! Sådane gemena Siälar kunna wi bruka til wåra Tidzfördrif. Hela Handelen ärnar jag då at slå under mig, under Namn af Patriot: Mig och några enskylte will jag rikta med Inrikes Manufacturer och Fabriquer, och således äta ut de trafiquerande. Denna min Afsikt kan man lätt döma af åtskilliga mina Arck: Lät man en hop Krämare få Tala, min Läsare, du skal få höra, at de giöra samma slut. Sedan nu en sådan Grund är lagd, så lärer ingen hindra mig, at intaga ett af de Förnämsta



#65 Ähresäten: Argus lärer då bli en Wäldig Man i Riket: Hela Giärdzgårdarne af Folk lära wid förbigåendet böija sig för honom til Jorden: Det blir en Glädie, at see ödmiuka Auctorer sätta mitt Namn mellan Öronen på sina Wärk, stora Drifter af Ungerswänner, som med en begrundad Bugning Dedicera mig orent Papper, Flåckar af Skaldungar, som Offra mig Tiggare-Qwäden om mina stora Bedrifter, Häng-färdige Debitorer, som anropa min Nåd, o. s. w. Derpå wänder jag mig til de Godz, Säterier och Lägenheter i Landet, som jag hälst wil äga: Om någon sitter deraf i rättmätig Besittning, så uptänker jag en Swepsak och Leker några Lekar, tils Ägendomen är min: Skier det intet med goda, så skier det med Wåld, ty Lag och Rätt slippa wj. De Fromma och deras Barn (Om de föreställa mig min Obillighet) ärnar jag Förföllia i Nijonde Knä. När jag då fått Heder, Makt, Trälar, Guld och Gröna Skogar, ärnar jag öfwergifwa mig til mina {wälluster} [Wällustar]: Knapt lärer jag då finna någon oblid Flicka: Kärleken och Könet lära räcka mig Handen, och hwart hr skal jag från Stockholm försee min Serail och Frustuga: Här hoppas jag finna Förråd på sådant Godz. Nu är det wäl liten Skam, at wara Okysk, men då skal det bli mindre: Man skal då intet behöfwa älska så mycket i smyg. Ack, Cavallierer och Maitresser, hwilken gladelig Tid blir då icke för Ehr och mig! At upräkna alla mina stora Afsikter, det blefwo mig nu alt för widlyftigt. Med få Ord: Jag ärnar giöra en Förwillelse i alla Stånd, bygga min Höghet på alla mina motståndz Fall, och sedan Begabba allting både Rätt och Orätt, Sant och Falskt.



#66

Imedlertid, mina ofwannämde Herrar, I som först hafwen yppat hwad jag förer i Skiölden, I skolen weta, at innan jag hinner til så stora Syftemål, tänker jag bära mig Försiktigt åt: Hela denna tiden framåt will jag synas, som jag knapt kunde räkna til Fem: Om någon skal tala Samwetsgrant i Samqwäm, så skal det wara jag: Hwad jag giör i En-Rum, det är en annan sak: min Tunga och mitt Hiärta skola wara så främmande, som den ena woro Född i Italien, det andra i Dannemark. Kappan skal jag draga på begge Axlar och wända efter Wädret: Ware sig Guelpher eller Gibelliner, Wighs eller Torrys, Ligister eller Protestanter, alla skola hälsa mig för sin menlösa Wän. Om någon will Muta mig, så beswär jag honom at afstå dermed, til dess jag gripit Gåfwan genom andra eller tredie Handen. Mina Fiender skal jag kyssa och klappa, til dess de intet misstro mig: Mot mina Wänner, som ha lika Slughet och Afsikt med mig, skal jag ställa mig Fientelig, och de emot mig, på det wi så mycket bättre må Spela under ett Täcke. Jag skal i andras syn korsa mig, usla mig, dra mig ur Werlden, wara nögd med en hand full {wattn} [Watn]. o. s. w. At ingen på tijo Mil när skal ta mig för en Skrymtare.

Men, min Läsare, tänk huru oförsiktigt jag bär mig åt, som will wara Skrymtare, och likwäl uppenbarar dig alla mina hemligheter, Medel och Upsåt; Ack! det kom jag intet ihåg förän nu. Måtte icke jag wara ett obeqwämt Diur i Skienhelighets-Konsten, som låter alla weta hwad jag ärnar giöra? Ja, jag ser at jag intet är fallen til {Hypocrisien} [Hypocrisin]. Det är så godt, at jag lämnar det Diefwulskapet til den, som har mera wälde och mindre samwete än jag. (Om han så tokugt



#67 behagar.) Och alfwarsamt: På det den Enfaldiga intet må taga förargelse af mina i detta Arket utgifne faselige Utlåtelser, som allenast warit Målningar af faselige Originaler, och på det mina sielfkloka Domare må see mitt Wapn med bättre Färgor, än de det sielfwa afkladdat; Så wil jag nu engång för alla bikta mig för det Allmänna, och tilkänna gifwa hwad Tro jag har:

Jag tror, at lefwa utom GUD och hans rätta kännedom genom hans Ord, det är at äfwen här i Lifwet lefwa i ett Helwite. Jag tror, at den högsta Fullkomligheten är högre, än at Förnuftet kan henne [til någon sin dehlC? ] fullkomligen begripa. Jag tror at en lydig undergifwenhet för det Öfwernaturliga wäsendet, är tekn til ett förnufts styrka, och at mena sig mäta Gudomligheten, med des ewiga Diupheter, är tekn til ett Förnufts swaghet. Jag tror, at man på dessa Lifs-Timarne intet bör låta hindra sig, at löpa til en oändelig Sällhet. Jag tror at Menniskliga Krafter af sig sielfwa intet orka dit. Jag tror at ett ewigt Medel fordrades, til at betala wår ewiga Giäld. Jag tror, at wi skola älska GUD {för hans egen skull och intet för wår} [efter >effter> han det högsta goda ärC]. Jag tror at wi intet älska honom, om wi intet älska hwarannan. Jag tror at en sund wärkställelig Religion är ett Rikes heligaste Grund-Pelare. Jag tror at kitzlan, Ord-Trätor och Bitterheter i Himla-Läran äro barnslige, dåraktige och skadelige. Jag tror, at Werldslig Arm är en okallad Apostel. Jag tror, at Sanningen altid skal segra. Jag tror at Ordning, Redighet och Förnufts-bruk äro {oundgengelige} [oumgengeligeC]



#68 i andeligt och werldsligt stånd. Jag tror ingen Naturlig ting wara så hög, som icke ett sunt förnuft kan begripa och {lämpa} [lämpa til sin nyttaC]. Jag tror hwar och en Swensk wara wanbördig som icke yrkar Konungens Höghet, Rådens Myndighet och Ständernas Frihet. Jag tror at detta Tretalet intet är stridigt. Jag tror Öfwerheten om godt. Jag tror, at kärlek och wördnad för deras Majestäter är oskiljaktig från en redelig Undersåte. Jag tror, at Enigheten är oss Nyttigare, än at winna Provincier. Jag tror, at hwar och en, som binder sig til Partier och inrikes Gnabb, bewisar sig antingen wara en skiälm eller en Narr. Jag tror at Souveraineteten bör lefwa i wår Lag. Jag tror, at Swerige mister Armarna genom Ungdomens wårdzlösa Upfostran, och twärt om. Jag tror, at Lärdom är oss både nyttig och prydelig. Jag tror förmycken läsning offta hindra Studiers goda nytta. Jag tror, at förnuftet bör upodlas och Pra"judicer bortrensas. Jag tror, at orena Hufwuden i Rikzens Tienst skada det allmänna mer än Penninge-Bristen. Jag tror, at Handelen är wår Undergång, om han intet skaffar oss mer in om hret, än han drager ut. Jag tror, at Borgaren intet bör wara kerman, icke heller kermannen Borgare, och så i andra stånd. Jag tror at Swerige bör åtminstone ha det Hushållswett, som hwar käck Bond-Hustru, föda och kläda sig sielf. Jag tror, at den som intet det förstår, är Galen, antingen af Naturen eller för Betalning. Jag tror, at liksom en gift Mans wälstånd mycket beror på hans Hustru, så beror och wår allmänna Wälfärd på wårt Fruentimmers Upförande. Jag



#69 tror--- men min Läsare, jag har nu trodt länge nog. Får nu see huru jag kan bewisa min Tro i Gerningarne, och du, min Häcklare, om du intet är alt för wantrogen, så kan du af denna min Tros bekännelse sluta mina afsikter. Säg nu, at jag intet warit höflig, som giort dig Räkning för min Lära, och intet lämnat dig i din maktlösa Misstanka. Kan du en annan gång skona mig för dina gissningar, så giör du wäl.

THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 9.

När {nya moden} [Madame la ModeC] begynner rasa, då är bäst för mig, at sitta stilla och tiga: Alt Wett och skiäl, alment och enskyldt bästa måste wika för denna Galen-Pannan, liksom Käringar för en Biällre-Släda, och sielfwa Himmelen är för denna Markattan intet annat än ett gammalt Tomt Loft. Förnuften ha ingen makt, til at leda, lysa och {besluta} [bringaC? ] Folket til något {wisst} [wist], eller at af sig sielf och fri willia giöra något klokt, så länge det är liksom en lag, at den ena Will-Hiärnan skal härma den andra: Frun har knapt bygt ett Torn på Hufwudet, för än{hon skal rifwat ned och uparbeta en Blomster-Wall. Rätt som Fröken är halfbar, så är hon naken öfwer 12 Tum nedan om Hakan runtomkring. Rättsom hela Jungfru-Figuren liknar en Carafine, så är hon lik en Bouteille, &c. &c. Äfwen så är det med Ehr Herrar Cavaillerer och Manfolk. Ja wist: I {han} [ha'n] intet at förebrå wårt Fruentimmer:



#71 I ären ofta fiålligare: När den tappra Moden ropar up någon ny Dårskap, så lyda alla mina Gäckar på en gång: På en gång giöra de åter ett nytt Tok-Grep: Jag trotzar Stadz-Wackten at snabbare exercera. Men i medlertid, när jag betraktar Modens raseri, måste jag förundra mig, at en Sed så länge blifwit oförändrad: Jag will wäl tro, at lderdomen brukat henne något Sparsammare, men jag wet dock at hon är gammal, och at hon likafullt nu i Dag är så gängse öfwer hela Staden och Riket, at sielfwa Swordomen intet är gångbarare: Det är ett slags Snus som man brukar öfweralt, emedan det skal giöra Rena Hiärnar, til at wäl kunna raisonnera och om allting {fälla} [ställa] riktiga Omdömen: Hwarifrån det först kommit, från Öster eller Wäster, Canton eller Peru, det wet jag intet; Men det wet jag, at det är en Galenskap, och luktar som det woro wuxit i de Underjordiska Träsken: En Bukmyndig Köpman, som heter Jag will så ha, (långt Namn, det han ock med Femtio Kringeldrag utritar) och hans Hustru, (jag skulle sagt Fru, ty så böria Köpmans-Hustrur låta kalla sig) som heter Blindhet, utprångla det bland oss så allmänt, at jag tror de swurit Borgerskap i hwar Koija i Swerige, åtminstone ha de här en Bod i hwart hörn. Alla skaffa sig denna härligheten: Man snusar och man delar med sig: Behagar Ehr Raisonnement-Snus, Monsieur, Madame, Mademoiselle? Jag tackar. Ack, det är excellent, hwar fins det? Jo, hos Herr Jag will så ha, &c. Sen löper man dermed galnare, än man lopp i går med Fastlags-Risen. Sannerligen, jag känner intet öfwer 10 Personer, som icke bortskiämma hiärnarna med denna förgiftiga Kryddan: I stellet för at man derefter skulle



#72 kunna sluta och döma rätt om alting, blir man Tokug: Bäst jag sitter i Lag eller samtal med någon, och menar mig ha at giöra med det klokaste Begrep i Werlden, som ock wärkeligen hela stunden kan tala rätt Förnuftigt, så blir jag bestört, at få höra det jag talat med en Stolle; Ty så snart Pulwret börjar wärka, så är det bestält: Wärst är at man intet märker det sielf, när man kommer sig före igen, utan Förgiftet har mäst i det målet lämnat Fehl i hufwudet. Jag har för Roo {skull} [skul] upskrifwit några sådane raisonnemens och Omdömen, at underkasta min Läsare som Prof, om denna Hiärn-ränsningen är god: Den som har lust at bli en Narr, kan fritt föllia Moden i detta mål:

Sedan hans Wyrdighet Epiphanes nyligen tagit sig en Snufwa, skulle han förswara wår Lähra emot de Nygiruga: Märk med hwad skiäl: För GUD, sade han, om Salig Schert

#zerus hade fått lefwa, aldrig hade någon CacoDa"mon dristat uplyfta Hufvudet, mindre den Skiälmen, den Bedragaren, som blifwit drefwen från det ena Riket til det andra. För GUD, hans Namn borde--- Wäl, Herr Epiphanes, jag lämnar det, sade jag; Men jag har intet hört något skiäl emot No

#vatores. Jo, swarade han, Arnold, den fördömde Branden war aldrig Prästwigd, och ändå skulle han wara en Siälwårdare.--- Wäl,



#73 Wäl, Ehrs Wyrdighet, men lät mig höra huru I förläggen denna Wurm-Secten. Mannen begynte bli ond, och dermed måste jag tiga, elliest hade han tagit mig för en Swärmare. Ack, Epiphanes, huru illa I förswaren den bästa Sak i Werlden. Så giör ock den {stinna} [ifrigaC? ] Valens, som snusar hwart Ögnebleck: När han skal förlägga något, så höres intet annat än Skiälls-Ord, hot och fasan med en Tordöns Röst, som förskräcker, men aldrig öfwertygar Folck.

Hans {frodiga} [förkättrandeC? ] Swåger är intet bättre: När han skal pröfwa om en Satz är falsk eller sann, så låter han Satzen stå som han står, och ransakar endast om dess Uphofsman är Socinian, Pelagian, Sabellian, Papist &c. eller af rätt Religion. Deraf giör han slutet, liksom en Kättare intet kunde ha en god Satz jemte en ond.

Den beläsne Wäderfång wil förswara gamla Aristoteles emot sundt Förnufft: Huru bär han sig åt? Jo, der sätter han Philosophen och Förnufftet ifrån sig, tar sig en Prise och angriper framledne Påfwen Clemens VIII. i sielfwa Skiärselden, som första gången bannlyste Aristotelis Wärk: Han wisar den mordiska Giärning, som denna Antichrist giordt på Conradin, rätta Arfwingen til Neapel. Hwart ta wi nu wägen Herr Wäderfång? Håll Ehr wid Gra"kens Ord. Jag ber: Aristoteles är ju {likawäl} [likwäl] Aristoteles, fast Clemens warit ett Afskrap? Men jag wil tala på Ehrt wis: Det kan roa mig: Lychas håller ju på, at uphöfla Aristoteles, och wisa dess Felaktigheter? Lychas, swarar Wäderfång, rätta Foglen, det är ett Wrak, en Fyllhund. Kan wäl wara, Herre, säijer jag, jag wil ock höfligt lämna Er at sinnets Odygder kunna smitta



#74 Förnuftet; Men hwad {han} [hafwenC] I emot den mogna Philarethus, som är af lika tanka med Lychas? Hå, swarar han, hwem wet icke, at Philarethi Hustru är den lösaktigaste Kåna i Staden. Härwid måste jag Lee: Mannens Wett och skiäl bli dömde efter Hustruns Dårskaper.

Nyligen hörde jag twå olika Hufwuden, som fått sina goda Snuspriser: Den ena war Krämare, den andra skulle wara Patriot, mina Wänner begge: Jag mente at de woro kloke, til dess de kommo på detta ämnet: Den förra swor, at intet nytt Steg til Riketz uphiälp kunde tagas, at alt det man en tid giordt til Handelens Förkofring och Fabriquers drift, war Riksfördärfweligit, at alla ährliga Handlande måste med tiden gå med Tiggar-Stafwen, och deras Märg utsugas af egennyttiga Förslagsmakare. Korteligen: At alla nyheter i Landets Oeconomie woro Dårachtige och {förrädelige} [förrädeliga]. Hwarför? jo, sade han, Manufacturisten Ullsax har nu warit fuller af Renskt Win tre dar i rad, hwaremot jag stått i min bod och intet förtiänt hälften så mycket, som för några hr sedan. Den andra swor deremot, at alt gammalt war tokugt, och at icke ett spår borde {qvarlämnas} [qwarlemnas] af alla åldriga författningar. Knapt tålde han wårt sätt at tugga och swällja, blott derföre at det war gammalt. Hwarföre? jo, sade han, Krämarne {Luren och Dreyer} [S. Tum och S. QuintinC] som woro Poikar för några hr sen, ha nu efter gamla gnedet skinnat sig til at upbygga stolta Hus, hwaremot Herr Wäfstol knapt har rum för sina handtwärkare, och ser intet hwar han på 12 hr skal få sitt Förlag igen. Jag förestälte honom at detta wäl kunde wara sant; Men at det intet



#75 bewiste hans sats. Dock, här war intet at säija: Den förra Grep til {andeligt} [andeligit] {swärt? } [swärd] med Pred. B 1. 9. 10. Den senare med 1. Cor. 5. 7. så länge tils bord, Glas och Stolar blefwo mina kämpars Secundanter i en röra på Golfwet. Jag {lämnade} [lemnade] dem i sin oreda och gick ut. Tänk hwad wäsende detta fördömmeliga Snuset kan giöra.

Men uti ingen ting skiönjes så mycket dess gifft, som i wåra Parti-Gängare: Ett Folckeslag, som i sielfwa freden fördärfwar Riket med Krig: (Hwar och en rätt Swänsk blir nästan rörd til tårar, då han ser, at ett så Ädelt Folk, som det Swänska, skal wara gemena slafwar af ömkeliga ensidiga fördelar, i ett så magert Land och där så litet är at träta om, söndrandes sig i stridiga hopar, som för Agget skul eij kunna see det allmänna bästa). Herr Phalanx, sade jag i går, hwad skulle Ehr tyckas, om ingen fattig och ingen förtryckt funnos i hela Landet? jo swarade han, det woro önskeligt. Ack! sade jag, Gud gifwe at Luculli förslag--- Luculli, föll han mig i tahlet? Är han af den tankan? så, ja Gud wet. Neij, men: Den ädla Fattigdomen och det ädla Korset böra wäl gerna wara med i ett Land; Man får intet så godtroget lita på de förslag, som komma från den kanten: Man kände Lucullus, när han intet war så stor i redan, som nu. Men sade jag, talom om sielfwa saken och lämnom Lucullus i sitt wärde. h, swarade han, det är ändå bara lappri: Han will giöra sig grön eller har han något därunder: At bibehålla sig som Favorit, will han altid giöra underwärck. Kära



#76 Phalanx, sade jag, Lucullus är Favorit: Hwad är det mer? hwilket stort Mogol har han dermed wunnit? Imedlertid är det wäl: Man borde glädias deröfwer: Jag önskar at alla så woro: Det kunde de ock om de wille; Men jag wåndar, at en hälsosam sak kommo från sielfwa den misstänkte Catilina: Skulle wi intet därföre lika fullt antaga henne för god? Neij, hos Phalanx gullo inga skiäl, och jag tror, at om Lucullus förmådde giöra Guld-Grufwa af Fahlun, låta upwäxa [nya fullkomligaC? ] Skogar i Swerige på ett hr, lägga Guinea under wåra Köpmän, giöra Britannerna til deras Commissionairer, kasta hela Riket under förnuftighetens lydna, o. s. w. skulle ändå Phalanx med sina swartsiuka bröder förkastat, blott der

#före at det kommit från {honom} [LucullusC? ]. Det löijligaste war, at denna token intet kände Lucullus.

Särdeles har detta Snuset haft den lyckan at bli alamode hos en oräknelig skara af wårt Fruentimmer: Ack, om jag hade samma lycka! Hos dem är Pehr en Bängel, för det at hans Cousin sagt Tante Sibilla sanningen, och dessutan för det at han dansar så illa. Och Påhl är en Ängel för det at hans Syster så wäl upsätter mösser, och han sielf ser ut som en dåcka, etc. Men jag wil spara mina Läsarinnor det mästa jag kan. Det är af dem som jag wäntar mitt beskydd, när någon Pospolite Rosenie af Petits-maitres framdeles wil an

#gripa mig.

Widare: Aldrig skall en obekant kunna tro, huru mycket en del af wåra samtahl, öfwerläggningar och rådslag lida af detta Snuset: Alla skrika, hwar på sitt wis, alla träta mot



#77 hwarannan, och den ena förstår likwäl intet den andra. Om han ock änteligen begriper hans Mening, så hindras han dock af de Bedrägerier, som Pulwret lämnat i Hiärnan, at see om hon är Rätt eller Falsk. Hörpå, min Läsare; Til exempel frågan är, om Fru Märeta bör behålla sin Gård? Nu skiärskådar jag intet, hwad rätt hon har dertil, men jag will allenast härma Snusets wärkan: Skal hon behållan? Ney, hon har sminkat sig. Jo, hon är en käck Wärdinna. Neij, hennes Man snillade under sig twå Qwarnar. Jo, hennes Dotter har giordt henne Sorg med en oäkta Barn-Säng. Neij, jo, neij, jo. Friskt: Lät oss begynna på igen: Hwar släpte wi sidst?--- Arfwet gick från Lasse til Jöns och--- får jag låf at tala? Disting--- lappri--- hela 20 hr--- han--- all--- stor sak--- raison--- resol--- lät hwila tils Helgedagarne äro förbi. (H, H, jag må wäl pusta, när jag härmar wåra orena Hufwuden.) Härigenom förökas Papperen, Skrifwandet, de deltagandes bekymmer, etc. Och tiden förwandlar sina Weckor i hr.

Men huru sku wi en gång slippa detta Snuset ur Landet, med all den jämmer det förorsakar? Jag wet intet. Bäst, at jag wänder mig til Madame la Mode igen och bönfaller om dess hiälp.

Ack, Stora Mode som wänder oss och wränger,

Som Gycklan in i Håf och Kyrcka tränger.

Lägg också bort det galna Tanke-Sätt.



#78

Tolf sinn och skinn kan du oss åhrlig skänka,

Hwi kan du nu ei lära Folket tänka

Och tala rätt?

Min sann; Princesse, jag skal Ehr aldrig banna,

Om Ehr nu täcks gie Wett i hwarje Panna.

Sen skun I fritt och länge nog få låf,

At som en Folle med wåra Junkrar stöka,

Och tusendfalt wårt Qwinnokön utspöka

I Torp och Håf.

Til Rikzdagen wille jag åtminstone önska, at Ehrs Durchleuchtighet begynte denna ändringen, så framt hon intet för kan skie.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 10.

Jag hörer i dessa {dagarna} [dagarne] så många Dårskaper och Wäderprat och osaltade Ord af en hop ofiädrade Politici, så at jag, ledsen wid Stats-Saker, går i underwåningen at höra på Balzar och Elsa: Sitt nu du och tala länge nog, K. {Caffe-Statist} [Caffe'-Statist], om dina Riks-Interessen, jag wil tala om Smörgåsar, och Du skal få se, at wi tala lika angeläget. Om jag intet bedrar mig, {mina} [mine] Förnäma och Hederliga Läsare, så {lären} [lärer] I ock intet ogunstigt uptaga, at Jag i dag lemnar Ert kära Sällskap och {tungomål} [Tungemål] och säncker mig bland Slödret; Ty I som jag, {lären} [lärer] {iblandt} [ibland] wara ledsne wid Guld-Wigts Ord. Jag tilstår wäl at jag härtil twingar mig, ty hwarken går jag gerna i stinckande Samqwäm, eller wil jag gärna fäckta mot {Skater? } [Skator], så länge



#80 Wargen angriper mina Får; Men {imedlertid} [emedlertid] är någon ändring understundom god: En Kräsmagad wet intet at han har goda dagar, förän han kommer på Bond-gille. Skulle en af mina Onsdagar härigenom wara förlorad för några, så är han dock intet för alla:

Samtahl: BALZAR Laquay. ELSA Frustu-Piga. Hustru BRITA.

B. Til Påsk?

E. Ja, då ska jag wara en sna, om jag blir här en dag längre.

B. Ja, jag säijer för min Person---



#E. Ney, kors bewara mig, fattig Barn, jag går här lik som den argesta Bond-Bumsa. Se här: Jag skiäms te wisa mig för Folk. Jag ä så trasig så. Skam te säija: Jag är inte af så gemen Familia licka, fast jag nu går här som en Biörn: Min Fahr wa Skomakar-lderman i Östhammar.

B. Jo, på Guss makt, ärnar jag---



#E. Om min Mor Salig skulle stiga op, och få see mig i denna Tröijan.--- Jag {säijer} [säger] inte mer. Aldrig lefde hon en Dag mer. Hon lät giöra oss gula Koffter med---



#B. Ja, Jungfru, om jag lefwer til Påsk---



#E. Och hwar Morgon och Afton skulle wi twätta oss i Brännwin; Men i detta stygga Huset blir en stackare i Hyen som en Spick-Skinka, och---



#B. Ja, hwad mig angår, så---



#E. Tänk man på, Munsiör Balzar, at alt sen de Dieflarna togo af mig Mössan på Gatan, så har jag inte kunnat



#81 mäckta mig en sådan. Så lite Pängar wankar här. Derför går jag nu som I seer, så at I och en ann Munsiör inte kunna ta mig för annat, än det wärsta Troll, och---

#B. Jo, om jag är en ärlig Poike, så---



#E. Kan I tro, Munsiör, at här i Huset äter jag intet om darna så stor bit, som detta Fingret. Gusinna Gusslån: Jag kan {inte} [intet] med den här Maten, Och inte är jag stor på Mat heller, om jag ska säija sanningen. Och---

B. Nå, om jag lefwer te Påsk, så tänker jag---

#E. De plä wäl säija, at den som har onda Grannar, skal rosa sig sielf; Men licka wil jag see på den, som bättre skal laga en bit Mat, än jag: när jag tiente på söder, så bodde där en Kock i Gården, en hiärtans artig Ungkarl, som skref op för mig alla slags Rätter. Jag har Boken ännu, där står te läsa, fast jag sielf, Gudnå mig, intet har lärt Läsa. Och---



#B. Ja, jag skal nu probera at ymsa---



#E. Skam te säija: Jag wil sy en Marsöls-Söm, rätt så Curriöst som en ann: När jag tiente här bort på Gatan, så bodde där Jungfrur opp i Huset, som sydde wäl mera grant, än de sy här, och hos dem kunde jag stå hela 3, 4 Timarna och see på dem. Nå, nå, de sku få see hur det går, när jag kommer hän. Men om {di} [de] nu wille gie mig 100 Daler, så---



#Hustru Brita (kommer in) nu ska tro Snål-Elsa har warit framme igen: Hwar är min Smörgås, som jag hade satt på Skåpet? Jag sade ingen ting i går, när du åt opp mitt Kött; Men nu går skammen på torra Landet. Det är då ett rasande snålande: Om jag giorde rätt---



#E. Hå, hwart senn då? Ingen skam mer til nu.---



#H. B. Här står den långa snan och sqwallrar med



#82 slokar, och stiäl bort Gudz Dag, och låter ligga all gierningen: Huru blef det med Stärkningen? Än Stolarna, du skulle damma? Än Golfwet, du skulle skura? Alt är ogiordt, och här stå wij Madame. Du lär wäl ha stått och lugit en Stund, som i går, när du hade den andra Slyngelen här inne, den du stal Bränwinet åt. Du menar, jag wetet intet. Jo, jag satt i Cammaren och hörde hwart Ord: Skröt---



#E. Kära {hust-Brita} [Hustru-Brita], hwart---



#H. B. Skröt du icke för honom om din Släckt? Tänk, hur Paddan blåser up sig? (Men du är intet den endaste) Jämrade du dig icke för dina trasiga Kläder och lilla Lön? Hwem har du at skylla, utan dig sielf? Om en sådan Mamsell, som du, sparde ihop sina Fyrkar, och köpte det som nyttigt woro, så kunde hon wara hederlig nog: Du köper dig granna Skor, och du har inga Strumpor. Du tigger dig af Drängarna i hop til en Koffta, och du har {inte} [intet] Lintyg. Du skall ha en dyr Halsduk och Myssa och hin wet alt, men elände och jämmer regerar i dina hwardags-Kläder. Wärre Lathynda tog aldrig Kiortel på sig. I Fiohl war du Köks-Piga: Då swor du öfwer din skiöna Hy, som du skulle bränna för Elden, och skrek hur liten Konst det war at giöra Gagn för den, som får sitta in i Cammaren. War icke då wår Fru så god emot dig och tog dig därifrån? När du nu skal {sitta} [sittia] stilla, så swär du öfwer ditt Fängelse, och missunnar andra, at löpa up och ut för {trapperna} [Trapporna]. Om du ändå dugde til något annat i Werl

#den, än at Sofwa och Äta och Snusa. Knapt kan du stoppa en Strumpa i nödfall. När ingen är inne, så går den jämn

#tiocka Tokan för Fruns Spegel, och håller både Händerna i Sidan, och wänder sig åt alla sidor. Må man icke Lee, när



#83 man ser en tocken grotter Koo {willa} [willja] wara Wacker? Där hade hon i går smort Liustalg öfwer hela Halsen och Bröstet, så jag tror at aldrig Fahr hennes såg så ut midt i Smörian, på det hon skulle bli Lenhullad, och jag menar, om du flådde dig hel och hållen, så woro du ändå den samma Fogel-skrämman sen som förr. Och snål ä du som sex: I Söndags sad du, at du aldrig åt Ost, och i Måndags stal du Lasses Ost och Bröd; Det du ändå aldrig har trång til, för wi få Mat Gudz Gåfwor; Men Tiuf-arten hänger i dig.

E. Så skamlös så--- wet tois--- Otäcka---



#H. B. Du lär wäl nu, som i går, ha {skrydt} [skrytt] hur Herrskape wil ha dig qwar, och hwad spratt du giör dem, när du gier dig {bort} [bortt]; Men mins du wäl, hur flat du blef, när du blef opsagder, och hur du wille tigga dig in igen, och huru du wille heta Jungfru i Sedlen, och--- jag mins inte alt.

E. Nå, förbanna mig---



#H. B. Käbbla nu inte mer emot, Mamsell, utan ha dig til Sysslan i flygande, om du wil haet wäl, och j Munser Komhär, hwad han I här giöra? packa Ehr---( H. Brita går ut: Talar för sig sielf.) Det endaste den Wåpan duger til, så är det til Frökens Hemligheter, efter hon tror den Wåpan så wäl. Får nu see, hwad det blir för ett Diur, som Fru Klang skaffar i dennas Ställe. Det wet jag, at Fru Klang är ensam et helt {Address-Contoir} [Adress-Contoir], ty hon wet alt det, som skier i Staden, fast hon liuger så {stenarna} [Stenarne] må {lossna} [låssna]. Jag kan undra på så mycket stort Folck, som kan ha {båd} [både] tro och roo i {sådana} [sådane] Gapor.



#84

E. Hören I, Munsiör, hwad jag måtte lida, och hwad förföljelser---



#B. Ja, hwad sku wi säija? {dät} [det] ä inte at tala om. Harm och Klickar sku wi ha på oss här i werlden. Den wägen sku wi alla, sad Herr Berthel, fölgde ut Tiufwen. Men skulle en inte bränna Krut af sådana Käringar, som den där war inne? hwad ä det för en Häxa, {Komhär} [Kom här], sad hon åt mig. Men apprapo om Käringar: Jag har en Herre hemma: Han käxar och mal ondt på mig Natt och Dag, och i {förrgårs} [förgårs] hade jag ingen Lem på min Kropp, som icke war mör för hans fördömde Carbas, det Gud löne honom, bara för det jag råkade at sitta och tynga litet, och lät Liuset bränna opp något Lappri; Men--- jag säijer intet mer. Jag har hört säijas, at en Officerare har en gång giett honom en Örfil; Det wa en ärlig Karl; Wår HERre gie honom så godt igen! Men nu går jag frå honom til Påsk, och kom wäds Balzar ä intet heller ett sådant Fää som de mena. Han ska få be mig nock, jag blir ändå inte qwar. Här går jag i hans tienst och blir bara Nötet, ty jag får knapt så stor frest te Studdera och fundera, som medan jag tar mig en Kanna Öhl. Nej jag glömmer aldrig de Darna jag hade hos Unga Herr Philip: aldrig nändes han säija ett ondt ord åt mig: jag giorde rätt hwa jag wille, och när jag kom från honom så hade jag likså många Pängar, som Herren. Nu kommer jag til honom--- Grefwen--- hwad hetern nu? Bels, Belzasar, eller--- han ä resolut, wil jag wåga--- Kännen I honom, Jungfru?

E. h, ja, så grant som Er jag har inte sedt hono'm;



#85 men min Fasters Swägerska war Deija hos hans Mor. Kan I läsa Skrift, Munsiör Balzar?

B. Jag? jaa, derpå ska ingen Präst lura mig.

E. Här ligger ett Bref, som skal bäras bort te Arjus, eller hwad han heter; men det woro lustigt och få see hwad där står: wi kunna ta det op, så det inte syns, dät är bara förseglat med en Sexstyfwer.

B. Ja, Bittermen ja,--- en kan skratta buken fördärfwad.---

E. se här nu året {oppe} [opp]: Läs.

( Balzar Läser:)

Min Herr ARGUS.

Han har nu en tid mäst warit så s, e, se, seriös, och Höglärd, at wårt Kön kanskie kunde få en in s, e, n, insensibel, kallsinnighet för hans wärck. Men om han wil oblisiera ett Fruentimmer af någorlunda Kalite', så wil jag bee honom wara så ob, oblisiant och hiälpa mig i en liten angelägenhet. Min Cousin har fördt i min bekantskap en wiss artig Gosse, som har Ansickte som en Jungfru, Hy som en Ros, Lif som en widia, Ben som de woro swärfwade, Manerer som en Ängel, Kläder som en Prints, och Pängar som Gräs. Döm häraf, om han intet är wärd at älskas. Jag har, oss emellan, ett oförlikligt tycke för honom, och jag tror at han har Amur för mig tilbaka. Men med alt detta, min k. Argus, är han så hiärtelig t, i, timid och blyg, atjag skiäms på hans wägnar: Litet kan han ha Cur-Curasie när någon är inne; Men när wi äro ensamme, kan jag läsa i hans Ansickte, i hwad wånda han är stadd: Han Rådnar. Han blir de decon-conte-deconte-nanserad.



#86 Han wet inte hwad han skal tala om. Jag söker på alt sätt at upmuntra honom at giöra honom fri och Familier, och gier honom alla uver-verty, uvertyrer i Werlden; men det är lika när; Han menar at omgås med mig, är at det samma, som at omgås med min Gran-Mamma, utan at---



#E. Wasskoknös, nu ha wi Herrskapet här. Hwar ä Brefwet? Hockedera Papperet war det? Likgott. Detta lägger jag in i Couvertet. Jag får förseglat sen.

B. Likgott. Skrifwelse och skrifwelse ä lika mycket. Den som nu wäl wore ute! Farwäl {Jumfru} [Jungfru].

Ehuru nu {dessa} [desse] Postmästarne ha bytt Papper, så har jag fått ett Bref, som jag intet käns wid: Jag blef flat när jag först såg på Titulen och sen på Commissionerne; Ty hwarken twiflar jag på mitt Kön, eller har jag nånsin hulpit något Fruentimmer, at bortslösa Lös och fast Ägendom i grannlåt och narri. Se här är det: Jag lyser det nu up, på det Ägar

#innan må få det igen hos Schneider, om hon behagar:

Högtärade k. Syster.

GUD signa Ehr, min Syster, för di presiösa Tygen, jag ska med tacksamhet betala dem, så snart min Man får ut sitt Quartal, eller menar jag wår Commissionär nu kan wäl negosiera up så många Pängar i Stockholm, tils wi få betalning för de twå Bond-Gålana; Men de där Strumporna woro något små i Fötterne; Men Posslinet war hiärtans wackert, och kom wäl fram, bara en Sucup och tre Tassar ha gådt sönder. Och så ska jag be Ehr, min Syster, låta höra åt hos--- eller--- eller--- om de inte ha fått in ännu de



#87 där Sammeterna, som de ha förskrifwit, eller de Solfiädrarna, til 12 Plåtar, eller ock de där täcka Kragarna, och om de inte kunna bli om 6 Ducater stycke. Min Man ber hälsa, och ber min Syster wille rätt banna opp den owettiga Winhandlaren, som {fodrar} [fordrar] så starkt på betalning för de Winerna, som wi togo för tu hr sen, liksom han inte kunde betro Folk. Lät mig weta, min Syster, om det Spargementet är sant--- Jag förblifwer---



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 11.

Nyligen kom jag in i en märkelig Republique, som synes wara anlagd för Synda-Floden och sträcka sig kring hela Jord-Klotet: Hon är stor, Folkrik, fri och hederlig: Der fins Folk af alla Tungomål, wilkor, lder och Kön: Där talas döda och lefwande Språk: Religionen är olika. Sederne, liksom i Swerige, upstufwade med godt och ondt, Gudzfruchtan och Liderlighet, Oweld och Egennytta. Stats-Klokheten består mer i lösa Ord, wältalighet, Tank-Spel och Grep-Satzer, än i Wärkställighet: Hon kommer sällan längre, än i Hiärnan sin Wagga. Handelen drifwes af Snille-Gåfworne och Rikedomarne äro måttelige. Hwar och en will ha Ähra och Odödelighet, fast de intet räcka til för alla. Ständerne delas i wissa Flockar, såsom Guda-Lärare, Werldz-wisa, Lagkloka, Sagowårdare, Naturkunnige, Läkare, Wältalige och Skalder, som alla ha sina särskilta Privilegier. Rättwisan förrättas genom en hop Höflare och Tuktmästare, artigt Folk nog; Men ofta med större stränghet än Wett. För dessa är ingen Fattig Medlem säker om sin Heder, och det usla Folket kryper för dem, som Små-Skrifware för sina mäktiga Förmän. Många bli så



#89 plågade af dem, at de mista Sinnen och Förnuft, (Detta lärer ock hindra många Swänska, at swäria Borgerskap i denna Republiquen,) och många tala i {rädhågan} [räddhågan] för dessa Bödlarna emot skiäl och Samwete: Wärsta Straffet består i skammen, ty at mista Ryktet i detta Landet, det är at mista Lifwet, Dock finnas här en hop näswisa, som aldrig lärt at blygas, Riddare af Namnet, som lefwa af andras Swett och rycka Brödet ur de {wälförtientas} [wälförtientes] Munnar. Belöningarna utdelas af det Allmänna; Men ofta med obetänksamhet, så at man ofta ser den Wisa i Slarfwor och Narren i Sammet. (Stundom nedskickar likwäl Himmelen någon AUGUSTUS eller någon {Frederic} [FRIEDERIC], någon {Placilla} [PLASILLA] eller någon ULRICA, som styrer det Allmännas Tankar, och någon Ma"cenas, Ädelmodighetens Wärcktyg; Men GUD wet, Himmelen är något rädd om sådane; Han släpper dem så sällan på Jorden.) Detta Rike har ock den olyckan, at där wanka så många Röfware och Snattare, som stiäla från andra och pruncka dermed, som sitt eget. En skräckelig hop Wurmar, Republiquens Fri-Tokar ser man där äfwen gå af och til, liksom i Syne, och fånga Wäder. Där finnas ock okammade Lymlar, obelefwade Biörnar, Pedanter, Barna-skrämmor och Fiender emot hurtiga Seder, som äro Republiquens Stadzwackt. Landet föder ock en oräknelig skara Förnäma Latbukar, som ingen ting bidraga til dess Underhåll, Heder och Befrämjelse, utan endast fråssa och söka sina Nöijen i andras Arbeten. Deremot äro där Folk, som träla sig til dödz för Roo skull, och gå i Tankarna för bittida til andra Werlden genom förmycken flit. Ett slags Siukdom skiöflar ock grufweligen detta Landet, som kallas 90 Hunger, Snålhet och Fattigdom. Hela folkeslagetz mäst regerande Laster äro misstänksamhet, fåfänga, Högfärd, swartsiuka, Partier och tadel. Men hwem är detta Landets Öfwerhet? Jo hon heter Sanning, Ewighetens eget Barn: En del Republiquens Lemmar gå sin Ädla Öfwerhet tilhanda med wördnad och lydnad, afwäriandes med stort Wåge-Spel alla de hinder, som ligga dess rätta Höghet i wägen; Men åter finnas några Enwisingar, som handtera henne så skamlöst, at jag skiäms på deras wägnar: Sällan see de henne, wårdzlöst wörda de henne, och ofta sätta de sig sielfwa i hennes ställe: De willa gerna wara Sielf-Myndige, uprätta liksom en särskilt Thron, föra styrelsen på sitt wis och bruka Egennyttan (En hiärtans wacker Stats Secreterare.) til at emottaga och utfärda

handlingarne. Håller Öfwerheten Ett med dem, så är det wäl; Hwarom icke, så wisa de sig dryga och förmörka dess Glantz med otaliga Sophisterier, hwarmed de Klentrogne för

#kiusas. Några drista sig ock icke för detta mäcktiga Släktet skull, at gå til Hofs eller wara sin Öfwerhets upriktiga Tolkar; Ty de ömkeliga Creaturen frukta at förspilla sin Lycka.

Men på det du intet må tro, min Läsare, at jag här af

#målar någon nuwarande Republique, som kanskie häruti på sina ställen kunde ha sina likheter, så wil jag säija dig med tu Ord, at jag war i de Lärdas Rijke. När jag kom in, höll Öfwerheten på at låta utblåsa en Riks-Dag: Här {samkades} [samlades] Folck af {allehanda} [allahanda] Tungor, och ty wärr, af {allehanda} [allahanda] Hiertan och Tanckar. Bewara mig GUD at beskrifwa dem alla! då lade jag altförstor börda på mina klena axlar; Jag smög mig i en wrå bland et slags Folck, som kallas Satyrici, efter jag 91 tyckte deras Kläder wara likast mina; {Öfwerheten kom til at gå denna fläcken förbi, och i det samma stadnade hon: } Barn, sade Sanningen, I hafwen hwardera Ehr goda förtienst, men efter jag älskar Ehr, wil jag säija Ehr några Fehl: Du Horatius, du befrämjar med glättighet den alfwarsamma Dygden, och {dämpar} [dämper] Lasten med Tapperhet; men du förwillar dig ofta så långt från dit Ämne, at man ey wet hwar man tar dig igen. Du Boileau, du är en af {werldens} [Werldsens] största Skalder, med ädla tanckar och rena utlåtelser; men du skiär altförmånga af olika wärden öfwer en {kam} [kamb], du wil flyga som Pindarus, men du faller nid, och du namngifwer de Personer, som du borde {häkla} [häckla], utan til at fördärfwa. Du Juvenalis, du brinner af en Hiältemodig wrede mot ditt lastbara Seculum; Men ofta swärtar du Dygden icke mindre än Odygden och du förargar Läsarens blygsamhet. Du Regnier, äfwenså, dig föllier en oren Lukt, och du faller sielf i de Fel, som du straffar hos andra. Scarron, ditt wackra Wett wisar sig i en lustig Hamn, men något {plumpt} [plumt]. Plautus, du är rätt rolig och har stor qwickhet; Men liten Konst och mindre smak. Äfwen så är det med dig, Uphofsman til Italienska Theatren: Du gifwer Skratt, men liten Upbyggelse. Terentius, du woro en den behageligaste Sedolärare, om du intet altid hade ett och det samma. Du Spectateur, du är ett så täckt underwärk i Moralen, at jag förlåter, det du är något Partisk. Gracian, du klifwer så högt, at ingen dig förstår. La Bruyere, dina lifliga Bilder äro oskattbara, men du är något förmäten och du förlorar dig ofta sielf. Emot Ehr, 92 mina utwalda Wänner, A"sopus, Pha"drus, Erasmus, la Motte, la Fontaine och Moliere finner jag nu ingen ting at påminna; Men wid detta tilfälle wil jag gifwa alla Satyriska {Sedelärare} [Sedolärare] efter denna dagen en Almänn förmaning: (Sanningen talade til en wäldig hop flera Auctorer, som jag intet kan minnas eller namngifwa; Men du kan tro, min Läsare, at jag wid detta efterfölliande, lade Örat til)

Många inbilla sig at wara {utropad} [utropade] och {uphögd} [uphögde] i denna Skrif-arten, är alt nog: de blanda illfundighet ihop med lifligt Förnuft, och en qwick tadel-konst, som sårar Folck med osynliga Tällg-Knifwar, hålla de för ett {mästerstycke} [Mästar-Stycke] i Sedo-Läran: Neij, större Dygd och större försicktighet fordras hos en rätt Satyricus: Hans Handtwärck kan eljest snart bli en Oskyldighetens swärta; Ty emellan Satyren och Tadlet är intet mer än en Pappers-Wägg, som wäl altid förmår rent åtskilja dem; men brinner dock snart upp, när hitzigheten är för starck. Jag älskar at Lasten wanrycktas, Odygden swärtas och Dårskapen begabbas; Jag wil at Menniskians medfödde Äregirughet småningom ledes och wänies at hålla Folcket ifrån de fläckar, som de snart kunna få, om de äro Narrar eller med flit bära sig illa åt. Jag wil ock at en rolig Sedo-Lärare stundom, liksom en Präst, angriper odygden alfwarsamt; Men jag wil ock at hans Skrifter ingalunda oosa af kitzlan, ensidiga afsickter, Agg til wissa Personer, eller någon odygd, som han hos andra fördömer. En ren owäldig kiärlek til Dygden, och en ädel ifwer mot tidsens Galenskap böra giöra bästa liudet i hans utlåtelser. Jag nekar icke at ju Läsaren 93 ofta af egen dårskap och förblindad sielf-willighet förtörnas öfwer en Sedo-Lärares oskyldigaste ord, när han deruti igenkiänner sina fel, och läser honom sedan med {förutfattad} [förutfattat] galen {inbillning} [inbildning]: til sådant är en menlös Auctor intet skulden, och icke bör han derföre afstå med sitt goda Upsåt; Men när en Läsare Handgripeligen märcker, at Moralistens hugg komma från en illpadig Hand och et bittert Hierta, som glädies öfwer ämnen och tilfällen, at få utgiuta sin galla öfwer enskylte fiender och måla sin ära med andras sudlande, då ärju honom omöijeligit, at där af hämta upbyggelse, utan snarare harm och hämdgirughet? Detta har warit mången kitzlig {häklares} [Häcklare] olycka; Ty har han skrifwit illa, så har han haft skam däraf, ock om det warit qwickt, så har han fått mäcktiga Fiender. Sen har det burit til at qwäda allmänna Afböner och Förswars-Skrifter, dem dock ingen welat tro; De dierfwaste Begabbare ha ock funnit sina Öfwermän, som tiltwålat dem i ömkelig måtta; En Scaliger finner altid en Scioppius, och Herrar Salmasier kunna råka ut för skarpa Vossier. Jag wil wäl tillåta Er, Barn, at taga wissa Lastdyrkare til förebilder at afmåla: utom dem är Satyren intet stort wärd; Men de tilsatzer och omständigheter böra dock medfölja, som borttaga förargelsen, och med löije skilja Lasten {från} [ifrån] Personen, så at den ena intet tager den andra med sig. Ingen ting är mig då kärare, än et så oskyldigt löije: ty jag är glättig af Naturen, och jag wil gierna leka med mina Fiender, ty jag är säker om Segren. 94

Detta Sanningens Tahl uprörde den Satyriska hopen, liksom Östan-Wädret de knotande {hafswågorne} [Hafs-Wågarna]: Här blef et skräckeligt rispande och trängande: Röda i Synen, Peruquerne på sned, Hattarne förlorade, Armbogarne i rörelse, Munnarne illa grinande och swärjande öfwer trängslen, såg jag många bland Folckhopen som wille fram til Öfwerheten och giöra sig rena. Här hördes intet annat än: Gif rum--- h, en ärlig Karl får intet--- {denna} [Denne] förbannade trängslen--- sådant Canaille--- Undan--- Aij--- Gud i Him---; Men jag tog mitt enfaldiga afträde: Jag får nu se huru de andra rätta sig efter Sanningens förmaning; åtminstone lärer jag, för min del biuda til, {ochDattC? } [at] aldrig tala af Kitzlan, Agg eller Egennytta. Jag såg där äfwen et slags Anti-Argus: jag winckade åt honom och wille ha honom med mig; Men Gud wet, hwar han sen blef {af}.

Sanningen skal sedermera ha förmanat alla Autorer och Bok-Skrifware, som beflita sig om wältalighet och beqwäma Orda-lag, at wakta sig för {twätydigheter} [twetydigheter], obegripeligheter och twungne Bons-mots. Jag hade haft lust at höra derpå. Aldrig är någon ting osmakeligare, än Pedantiska Ord-Lekar och Barnsliga tillämpningar; Til Ex. Wi ha nyligen sedt under namn af Epicrisis Medica, {Sådane osmakeligheter} [en hop sådane osmakeligheter, 95 som C? ] böra utdömas ur qwickt Tahl och goda Skrifter. Några af de Gamla ha ock understundom ment sig säija oförlikliga Minnes-Språk, men gådt illa därifrån, ehuru stora Män de warit. (Ty du skal weta, kära Caffe'- och Källar-skramla, som wil at dina Ord sku bli Ordspråk, at Bons-mots äro små Sielfswållingar, som intet komma, när man wil, utan när man minst förmodar.) Chalcus, som betyder Koppar war en wiss Tiufs Namn i Athen: deraf tog Demosthenes anledning at säija, sig icke undra, at stora stölder skiedde i Staden, efter Wäggarne woro af Ler och Tiufwarne af Koppar; Fattig tillämpning! hon förer mig til minnes en hop af wåra Poe"ter, som Hårdraga Brudfolks och Dödas Namn, til at pryda sina Brud- och Graf-Skrifter. Äfwen så har Cicero burit sig åt: Til ex. Han såg en Orator, på hwilken Halsen war mycket upblåst eller swullen: Man ser wäl, sade han, at {den} [denne] Mannen är mycket upblåst i sina Tahl. Med samma skiäl kunde jag säija om en mycket {grann-städad} [Grann-städat] och {Cavaillerisk} [Cavallierisk] Präst: Den Mannen är mycket ren i sina Predikningar: Men det {woro} [wore] owisst, om jag sade sant. Jag kunde anföra otalige {sådane} [sådana]: Men alt nog, til at lägga några små Beaux-Esprits för Ögonen, huru illa sådant klingar för fina Öron. Ack rena Uttydning, ädla Klarhet, och behageliga Enfaldighet, huru wäl Du pryder ett Snillets Foster!



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 12.

Huru skall jag skrifwa, at Argus må bli behagelig för alla? Detta är en Knut, som jag nu i femton Månader sökt at uplösa. Förlåten mig Herrar Auctorer, at jag är öm om mitt Wärks lycka. Så ären I om Edra. Ack, Himmelska Påfunds-Konst, statt mig bj, du wet huru många olika Hufwuden jag har at förnöija. Men kanskie at saken är giörlig: Lät oss försöka: Alla äro nu upmärksamme öfwer de närwarande buller i Europa: Min lilla Hiärna måste wäl ock en gång wara Statist, efter jag hörde i går at Herr Dionysii Marcus blandade sig i Ministe'ren, som jag wet intet duga til annat, än at stå bakom sin Afgudz Rygg och qwäda Amen. 97

Swårigheten är til at weta hwad steg Stora Britannien lärer taga i detta Kriget: Håll, lät mig betänka mig---

#det wet jag intet. Ja, så mycket wiste jag ock, säijen I Herr Politicus. Det tror jag ock säkert, min Wän, wj weta lika mycket: Derföre, om Engeland nu skall taga Fred bland de stridande eller eij, det willa wj remittera til Parlamentet. Men, säijen I, Argus, kan jag intet få höra, huru du, efter ditt Löfte, yttrar dig i Stats-Saker? Ja, Himmelen wet: Jag menar at naturligit wis lärer man, hwad Pålska Kriget angår, ledas wid at fäkta mot en rättfärdig sak och--- GUD förlåte den Narren, säijer Politicus, har man nånsin hört så tokugt, at döma Potentaters rörelser efter en rättfärdig sak? Nå k. Herre, bit mig intet heller, fast jag talar fromt--- än hwad menar du Argus, säijen I, at Swerige lärer giöra i desse Conjuncturer? Jo, jo I willien wist at jag skal swara 98 Ehr? Ney, min lilla Herre, det Wärket tror jag, wi willia hemskiuta til Höga wederbörande. Men med alt detta, min Läsare, så ser jag wäl, at det intet är genom detta Ämnet, som jag skal bli behagelig.

Det är bättre, menar jag, at tukta små Gnabbare och obefogade Critiquer och beswara Caisa {Lika} [altid] nögd &c. (Ett Bref stält til och emot Argus, som kringlöper i Staden, til at Adla skadelige Krämare med de nyttiga handlandes Förtienster, hwartil mina Häcklare ställa sådan Tro, som det woro ett {bönedags} [Böndags] Placat:)--- Ney, då talar jag åter förmycket om mig sielf. Det behöfwer jag ock intet; Ty hwar och en owäldug Läsare är i mitt ställe en Argus emot sådant kram.

Månne jag intet skulle tala om Religionen? Det kunde så wara Herr Libertin, I och Jag i hop lära giöra underwärk i den saken: I frågen hwilken Religion är den bästa? Jag wil gifwa ett swar, som intet är från mig, men passar sig rätt

#wäl: Den Religionen är den bästa, som ingen Hyck

#lare kan härma efter. Dock, min Läsare, jag lämnar Re

#ligions-målen och Herr Libertins omwändande til wårt Prästerskap.

Hwad {skall} [skal] jag då framgifwa, som är allom til behag? Kanskie någon Paradoxe ty jag wet at Paradoxer älskas öfwer

#alt: Lät see: 99

Jag säger at man kan lefwa i den Fred, som är skadeligare än ett uppenbart Krig. Huru då? (Nu talar Argus i Wädret.) Tålamod, min Läsare: Af twå onda ting är ju altid bäst at wällia det mindre? Krig är fördärfweligit, det är sant, (Wi torka ännu Swetten af oss efter den Leken) och en rätt Fred kan man aldrig högt nog skatta; Men när ett Rike siuder af inwärtes Partier och frätande stridigheter, då är det i fahrligare tilstånd, fast än det lefwer i Fred för sina Grannar. Parti-Anda, du styggaste Afgrundz-Foster, huru skal jag beskrifwa dig? Du upstiger från Helwitet hälst genom fyra Luckor: Antingen genom Äregirughet eller Godz-kiärlek eller en Gemen Afwund eller bara Fiållighet, som intet wet, hwarpå hon håller, mer än på nyfikenheten: Oroliga Sinnen, nedriga Siälar, som tycka sig wara olyckelige mitt i Lyckan och förfölgde mitt i säkerheten, slå sig til ett Parti, som de ofta intet känna mer än til Namnet. Raseriet kan ofta under blotta Parti-Namnet gå så wida, at Broder fäktar emot Broder, Barn emot Föräldrar, Swägerska emot Swåger, Cousin mot Cousin, Dräng emot Herre och Man emot Hustru. Den stora Guden wet huru skiäliga Creatur af så {fullkomlig} [fullkommelig] hiärtans grund kunna falla i slika yrheter. Huru skal en Riks-Kropp i en sådan Feber rätteligen kunna regeras? Huru skal det Allmänna bästa påtänkas, när den ena intet tänker på annat, än den andras fördärf och sin Lycka? Huru skal någon god Sak winna framgång, när dess Befrämiare äro Fiender? Hwad anseende giör wäl sådant hos ett Rikes Grannar? Förakt. Då gror ock en illwillig Naboes cker. Då är det hans Wäder



#100 til at Fiska. Då kan han föreskrifwa hwad Lag han behagar. Säg mig derföre, min Läsare, om icke ett uppenbart Krig är bättre än en sådan Fred.

Jag kommer härwid ihog min gamla Dräng Jerker: Han bad sig offta lof, at få gå ut och slås med {bodrängar} [Bod-Drängar] och Gesäller. Det fick han ock, ty jag war Ung och kitzlig: Än delte han ut slängar, än fick han stryk: Krigs-Lyckan war olika. Det kom intet an på ett Finger eller en skråma: Stundom miste han Hatt och Käpp, stundom kom han hem med Muffar och Peruquer. En gång blef han så bultad, at han måste en hel Månad ligga under {fältskiär} [Fältskiärs handC? ]; Men imedlertid war Jerker hurtig och gat wäl förtära. Då förlofwade han likwäl at nånsin slås. Men hwad {hände} [hende]? Jerker blef siuk: Magen begynte bli upstudzig emot Hufwudet, Miälten knorrade emot hiärtat, Benen sweko Låren, inelfworne {swuro} [sworo] skräckelige Eder emot hela Kroppen, ock korteligen, de Ädla partierne woro i strid. Då mente jag, at han skulle döö: Herre, sade han, tänk huru wäl jag mådde, när jag gick ut på kapperi: Fick jag en släng, så gaf jag en släng, och så war jag likwäl frisk; Men detta hörer Fahnen til: Nu skratta {bodrängarna} [Bod-Drängarna] åt mig. Om wår Herre wil gie mig hälsan, så wil jag gerna ta up stryk för ett halft hr. Det woro helgedar at wällja mot denna pinan. Stor sak huru det går utwärtes, bara at man är frisk inwärtes. Jag finner, min Läsare, at för en stackars Dräng, så talade Jerker intet så galit.

Men, säger mig här någon Matador, jag håller det eller det partiet af kärlek til Fädernes-Landet: Jag ser at alt går



#101 så illa til: Man måste intet så låta kufwa sig, etc. Gud hielpe ehr Herr Matador! I menen wäl at jag är Starr-Blind. Kan jag intet see, at kärleken til Fädernes-Landet är allenast en Kappa, som i hängen öfwer all ehr blygd? Säijen snarare, at j ären dödeligen Afwundzsiuk öfwer den eller den Personens Glantz, eller at I ären förbittrad deröfwer at edra orena Händer blifwa så bundne. Tycken j wäl det wara klokt, at af kärlek til Fädernes-Landet kasta Fädernes-Landet i fahra och yttersta fördärf? Kärleken til Fädernes-Landet skal altid wara en täcke-Mantel, liksom Religionen: Det är sant, at ofta tar den ett wisst parti mot ett wisst kätteri, som har god mening mot Gudz församling; Men så bli ock offta partierne upfylte af medbröder, som allenast willa wisa sin höghet och giöra sig namn, fast de i hiärtat äro Giri-Bukar, {werldzträlar} [Werldz Trälar], Guda-Löse och aldrig bry sig om hwilkendera Religionen är bäst.

Dock, Min Läsare, jag känner på mig, at detta ämnet är intet allom til Nöijes: På hwad sätt skal då Argus bli behagelig? Gud wet. Nog kunde jag gie mig til at kringföra något Sqwaller mellan Håf och Borgar-Hus, och då skulle jag utan twifwel hos Mostrar och Systrar wara en kärkommen Snus-Hane; Men det är så rasande gement; Fast än jag wet at det brukas af många, som til namnet sku wara förnäma. Jag lämnar detta åt sådane, som den der skickade Brefwet i mitt 10de Ark. Til äfwentyrs giör jag bäst, om jag förtälljer en Saga: Sagor äro mycket ansedde hos mycket anseenligt Folk:

Det war en gång en ung Prinsessa, ett kort begrep af



#102 all Skiönhet, ett Norr för alla Magnet-Hiärtan, och en glimmande Pärla i Guld och ädla Stenar, som med ett allmänt Namn kallades {Prinsessan} [Printzessan] Afsickt. Hon giorde stundom Lust-Resor med alt sitt Hof-Fruentimmer, och mer än en Hiälte blef sårad af hennes genomträngande Behageligheter; Bland andra blef Riddaren af Lilla Hiernan så dödeligen kär, at han frågade hwarken efter Himmel eller Jord, utan såwida de angingo denna Skiönheten: Han grillade hela Dagen, och hans Sömn war intet annat än Drömmar om hans Guda-Bild: När han gick för sig sielf, så war det intet annat än Inbillningar, huru han skulle giöra, om han en gång blefwo så lyckelig at få äga henne: Han frågade och swarade sig sielf: Än tyckte han sig kyssa hennes hand och bugade för wäggen, än tyckte han sig giöra henne försäkringar om sin trohet och pratade med Sängen. Karlen war half-Tokug. Änteligen fick han höra, at i neigden bodde en Troll-Gudinna, som hette Falskhet, hwilken förmådde giöra stora ting med sina konster: Han fohr strax til hennes slott, som war så präktigt, at konst och Natur syntes ha täflat sins emellan, at giöra ett sådant Mästerstycke: Trollgudinnan gick i sin Trägård, när Riddaren af Lilla Hiernan kom och kyste hennes Kiortel: Gudinna, sade han, hielp en olyckelig; Huru skal jag få äga {Prinsessan} [Printzessan] Afsikt? Kärleken kastar mig i Grafwen, om jag intet winner denna Skiönheten. Min goda Riddare, swarade Falskheten, I hafwen intet illa utråkat, som wändt Ehr til mig! Jag ser at j {han} [ha'n] hurtigt anseende? Madame, sade han, skulle jag intet ha? Derpå har jag endast anwändt min tid och



#103 Penningar in- och utrikes. Hafwen j någon qwickhet, sade hon? {ah} [Ach], swarade han, utan skryt, det är jag, som upfinner de allrastoltaste sätten at swärja. Wäl, sade Falskheten, jag ser at om j kommen i ensamhet med {Prinsessan} [Prinssessan], så är Ehr sak klar: Dertil fordras, at ingen ser ehr, när I gån dit eller dädan. Jag skal gie ehr ett slags Mandlar, och så länge I hållen dem i Munnen, så ären I osynlig. Kommen hit i Morgon kl. 8. Farwäl: Riddaren kittlades i hwar lem och wäntade effter andra Dagen, som Foglen effter Liuset: Hans Klåcka war 8 när andras war 6, och efter han kom för bittida til Troll-Palatzet, så war icke heller Gudinnan til mötes; Utan hennes Apa, (som war wahn at see huru des Fru plägade utdela sina Mandlar til oräkneliga Herrar) sökte i en låda och fann en strut full med kärnar, den hon gaf Riddaren, som glad och nögd gick bort och mente sig af Cammarjungfrun, på Gudinnans befallning, nu ha fått sin lycka i Händerne. Detta berättade han ock för sin Frumor, som förtrodde det flera, så at ryktet redan war i förwägen at wänta på detta underwärket. Andra dagen syntes Riddaren af Lilla Hiernan med Kärnar i Munnen i Prinsessans håf bland alla sina medtäflare: Ingen hälsade han och ingen tiltalade han; Ty han mente sig wara osynlig, och när de andra det märkte, lossade de som de intet sågo honom. Det war dem en hiertelig lust: Allting mente han sig wara tillåtit at giöra i allas närwarelse och bredewid Prinsessan stod han som den plumpaste Bonde och orörligaste stock, i mening at wänta tilfälle



#104 at få giöra sig synlig och tala med henne i En-Rum; Men hon log wid sig sielf och höll honom för en Fåne. Sådan löper den arma Riddaren ännu både bittida och sent: Han menar at ingen ser honom eller hwart han syfftar; Men han är allas åtlöye, och jag har låtit mig berätta, at han ofta upspringer i Lintyget in i Prinsessans Cabinet, at see om någon är inne.

Om ingen annan wil, så skal jag åtwarna honom, ty det är synd, at låta den stackaren längre wara ett apspel för alla förnuftiga. Han kan lätteligen få en örfil, at Fötterne stå i Wädret, til bewis at han är synlig. Men lee likwäl intet för mycket åt denna token, du Sniö-Kloka, som menar dig wara en slugare Friare til Prinsessan Afsikt; Ty tro mig, du må nu sätta hwad färg du wil på dina wändningar, så see wi dig likwäl, och sluteligen slår altid Falskheten sin egen Herre på Nacken.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 13.

Samtahl emellan en hop Ynglingar och Argus:

Libertin.

Argus, hör hit, Par {ou.} [ou]?

Argus: Ehr Tienare, jag har {brott om} [brottom], adieu.

Lib: Parbleu, wänta que diab---

Arg. Intet denna gången.

Lib: Nå, om du {intet är} [är intet] rasande, så ska du in på detta Caffe-Huset.

Arg. mycken tack, neij---



#Lib. Neij? In strax, utan krus, där är godt Compagnie---



#Arg. Hwem?

Lib. Där är Frisure, Du Crin, Galon, Käppknapp, Scandale, Fac/on---



#Arg. Jag förstår: Bussarne äro samlade. Bonjour, Messieurs.

Frisure: {ah} [Ach], pauvre Argus: Du ser ut, som du hade ondt af Philosophie: Allons, Petter,en Tass Chocolat. Sij,



#106 Libertin är Ihär ock, (de kyssa hwarannan) din Toker, hur mycket tappade du i går aftons?

Lib. See, de Satarne sitta här, medan Folk sliter {ont} [ondt]: Du Crin, lefwer du än? Du hade ett raisonnabelt Rus i går: Fac/on, råkade du henne sen? Du Skiälm--- ja, det är en diefvuls wacker Flicka: Gud förstöre den Pelaren som stod mig i wägen i Kyrkan igår. {Ah} [Ach], sij Scandale, hur mår du Bestie? (åter en Kyss) tack min Hiärtunge för sidst: Har du narrat Käringen sen?

Käppknapp: Uff--- jag menar at jag har Loppor--- a. propos, Du Crin, får jag föllja dig snart til den lilla Brun-Ögan? Men Galon, hwar bor din Skomakare?

Fac/on: See nu alla på, om icke min Råck har rätta snitten: Galon wil neka--- Frisure, hwem har klipt dina Hår? (Här, min Läsare, wankade en stund intet annat, än den osmakeligaste galenskap; Man gaf hwarannan Kyssar och Skiälls-Ord på en gång, Man slog hwarannan med Käppar och Näfwar för glädie och Kärlek {skull} [skul]: Man {hwisslade} [hwislade], man söng Lappri, man sprang öfwer Bord och Stolar, man skiärskådade {hwarsannars} [hwar annars] Ben, wäxt Kläder och Nipper, man skröt af sin liderlighet på alt wis, man tyckte ingen ting wara skamligare än dygd, torrare än wjshet, förhateligare än sanning; at behaga Fruentimmer genom det, som aldrig kan behaga det ädla Könet, at förarga all Blygsamhet, at intet ha den ringaste Solide tanka i Hufwudet, at gie wår tid et {beklageligt} [beklagligt] witzord, alt sådant war här största Mästerstycket. (Det är ofta intet förnämare eller roligare at wara bland wåra Petits-Maitres, än hos Balzar och Elsa.)



#107

Arg. Men Gossar, lät oss något litet wara beskiedelige: Hwad---



#Du Crin: Tyst lät Argus Predika, håll Munnen, Edra Bänglar--- Min söta Bror---



#Fac/: Du Oxe---



#Arg. Hwad skal nu bli af Ehr i Werlden? I ären nu mäst alla i den åldren, at j ären (som de kalla) engagerade; Men ärnen I bli derwid?

Lib. Det wete hin hwad jag skal bli: När dag kommer, så kommer råd: a. vous, mon Frere.---



#Fris. Jag ärnar at gie mig til Cammar-Wärket.

Arg. Han j då winlagt Ehr om Oeconomien?

Fris. {Oeconomien} [Oeconomie]? Det bryr jag mig intet om.

Arg. Han j Hufwud til Räkenskaper?

Fris. Det frågar jag intet efter.

Arg. Han j då tålamod, at wara Arbetsam, och utreda ledsamma Saker?

Fris. a dieu n'en plaise; Stor sak, det skal wäl ändå gå an, jag wet---



#Käppk. Efter jag intet får låf at bli Soldat, så---



#Fac/: För hwem får du intet låf?

Käppk. Fahr min will intet---



#Galon: Hå, stackare du, så är du Schol-Poike ännu: Hwar sku wi få en Wagga?

( Märk, min Läsare, at ibland andra dygder hålles ock den af en del wåra Ynglingar för särdeles skamlig, at lyda sina Föräldrar:)



#108 Käppk. Men efter jag intet får låf, at bli Soldat, så skal jag lägga mig på Lag-Saker: Derigenom kan man ock giöra Lycka.

Arg. Dock, min Gosse, mig tycks at du intet har begrep til at skiärskåda en sak eller uptaga dess rätta harfwetråd: Du har ingen snörrätt alwarsamhet, intet Samwete och ingen fasthet i sinnet mot alla Wäderhwirflar.

Käppk. Misericorde! Du känner mig intet ännu. Tror du wäl, at jag intet skulle kunna drilla dig, stackare: Jag lurade en Köpman intet längsen: hör på---



#Arg. Illa nog: Derigenom finner jag dig ock wara oskickelig. Men har du inhämtat Sweries Lag? Jus Publicum---



#Käppk. h, tig med dina fadaiser. Skulle jag intet kunna utan sådant lappri giöra Lycka, likså wäl som---



#Scandale: Men om intet tunner Tusend--- äro lösa, så skal jag bli Minister; Dock patience, Wee mig om jag wet någon bättre dertil än Fac/on: Raillerie a. part, den styggen förer Kroppen rätt wäl, han brillerar på et helt Musquet-Skått ifrån, och jag defierar sielfwa Påfwen at lura honom på Ceremoniellen.

Arg. Tienar han derföre til Ministe.ren?

Scand. Ja, sen j intet hur hurtigt han ser ut? Han har låtit giöra sig---



#Arg. Woro wäl om det woro nog: På det sättet skulle wi intet ha ont effter {Ministrar} [Ministrer]; Men mig tycks på honom, at han är mycket a.lamode, så at hans största politique lärer bestå i bagatellers Secretizerande och publici qwarhållande uti



#109 mörker och Dumhet, på det ingen må see hans elände. Än du, Du Crin, du sitter så ensam med din Pipa: Hwad har du utwaldt?

Du Crin: Commercen. Det wet du wäl.

Arg. Då ästu wäl god Theoretisk Köpman, du wet wäl alla Rikens styrka och swaga, och hwarpå wårt Landz Handel beror.

Du C. Neij, westu jag hade tänkt. (twi den rynkan, jag har fått på Råcken:) Jag har tänkt innan kort, at gie mig til Berg-Wäsendet: Så menar och Farbror för en wiss orsak {skull} [skul]---



#Arg. Då skulle du ju ha studerat derpå för lång tid tilbaka? Menar du at Chymien, alla Metallers halt, dror och olika gångar, Grufwärk, Skogar och Järn-Handel flyga dig med en prise Snus i Hiärnan?

Du C. Narri, nog lärer jag hwad jag behöfwer, bekymra sig intet---



#Arg. Men mina Bussar allihopa, jag will upläsa för Ehr ett Bref, som en min Wän mig tilskrifwit. Gud gifwe, at I med någon gnista förnuft wille tänka derpå, och rätta Ehr derefter.

{K: } [Käre Herr] Argus,

I min bästa lder, som jag är, har jag som du wet, för en tid sen fått en wacker Tienst; Men (du skal nu wara min Bikt-Fader,) jag ångrar mig af alt mitt Hiärta: Gud förlåte mig, arma Lymmel, som så rasade, och den som halp mig til denna beställningen; Ty hwarken är jag af Naturen fallen dertil, eller har jag inhämtat den wettenskap och skickelighet,



#110 som dertil fordras. Jag wil för allmänna skammen {skull} [skul] intet nämna min Tienst, icke heller så platt öfwergifwa henne; Men hon passar sig med mig, som {lyran} [HarpanC] med snan: Fahr min, Gubben, war så fiållig bland andra och lagade, at en hop Gyllene dygder befordrade mig til detta mitt Samwets-qwal, (ty Samwetet slår mig) som icke allenast är en Hiärt-Ängslan för mig i anseende til min okunnighet i Syslan, utan ock ett fördärf för Cronans Tienst. Tänk huru galna wi äro! Hwad skulle jag i detta widriga Elementet? Mig fattas Hufwud och lust: Woro intet en wiss god wän, så stodo jag hwar dag på Pallen. När intet han är tilstädz, så säger jag som de andra, och så hielper jag mig fram huru jag kan. Hwart och ett ämbete fordrar en förwaltare, som är född, upfödd och öfwad dertil, det wet du Argus, det wet hwar Bonde, som intet gärna släpper Plogen i lilla Grefwens Hand; Men jag fruchtar at jag, til Sweriges skada, har många likar i detta ödet, fast än de intet sörja deröfwer så mycket, som jag. Ingen fahra är, at jag ju skal bibehålla mig så wäl, som någon annan, så at jag efter Lag icke skal bli afsatt; Men det är ju intet nog? Fruns Dräng orenar hennes Cabinets-Golf, slurfwar sönder en Spegel, glömmer och misswårdar ährender, bär hennes hemligheter bort til en annan, som aldrig bordt dem weta etc. alt af bästa mening i Werlden; Men hwad skall hon giöra? Intet kan hon derföre wräka Oxen under Gardet? Så är det med Cronan och mig. Men sij, om jag hade kommit til den tiensten (du wet wäl) och den fördömde Ambitionen intet hade förledt mig, då hade både jag och Tiensten haft heder. Skulle du intet Argus i ett Ark påminna



#111 om det nödiga wahl, som bör giöras af skickeliga ämnen til alla Tienster, hwarmed borde begynnas först af föräldrar eller de i deras ställe, och sedan Trappwis wid Scholar, Gymnasier, Academier &c. kanskie Academien då också kunde bli en Trä-Schola, hwarifrån telningarne kunde plantas i alla Rikzens betiäningar, och Collegierne kunde infordra hwad Folck de behöfde. Men då skulle ock de Academiske Trägårdz-Mästarne å ena sidan wara answarige för Wäxternes beqwämlighet, så at Landsens Ungdom, utan sina Penningars onyttiga offrande, blefwo underwist uti alt, hwad honom til Cronans tienst nödigt woro, på det han intet sen behöfde gå här och snoka at inhämta de saker, som han i sin Studerings-Tid aldrig hört talas om, och äfwen på andra sidan skulle de hafwa makt och frihet at urskillia, utdömma och befordra den ditsökande Ungdomen, så at den tienliga blefwo uptagen til någon wiss inrättning, i anledning af dess wilkor och skaplynne, (ty olika ämbeten fordra olika skickelighet) och den som hwarken hade medel eller snille, blefwo wackert åter wist til Plog, handtwärk och sådane näringar, som wår ähregiruga tid föraktar, men behöfwa sannerligen käckt Folk. Då skulle wi en gång få andra Ögon. Men Argus, jag underkastar dig detta förslaget. Du kan det bättre än jag, höga wederbörande föreställa. Förblifwer.

Lib. Tro mig, Argus, det har warit en Wurm, som har skrifwit det Brefwet: Oui, la peste me creve, en Pietist, en Rattier. Har man nånsin hört så Phantastiskt? Tänk, hwilken högtid, at förestå en Tienst! Om det woro jag, så skulle hela Werlden få spotta mig i Synen, om jag beklagade mig öfwer annat, än at jag intet avancerade mer. Så giör ju alt



#112 raisonnabelt Folk? Fråga hwem du wil, om någon har samma Sentiment, som den token.

Chorus: ja, ja, det är en narr. Annika, hit med mer Såcker.

Arg. Förlåt mig, god' Herrar, det är en förnuftig Karl, och om honom, som erkänner sin swaghet, har jag större hopp, än om Ehr allesamman. Farwäl.

Här ser du, Min Läsare en hop af wår tidz Tienst-Ämnen: Det är sant, Gudi lof, wi ha några, som med sin Skickelighet gifwa oss så owanligt Hopp, at ålder och långlig Tienst hos otienligare Folk bör emot deras befordran intet wara något skiäl; Men beklaga imedlertid dessa: Beklaga och Cronan, om hon skulle få många sådane i sina beställningar, och om ingen förnuftig urskillning blir anställd, som utan afsikt skiärskådar så wäl medfödd, som inhämtad skickelighet. I mogne, wälförtiente Män, som med goda Grundwalar så ädelt anlagt ehr Ungdoms Tid, ack, huru lycksalige I ären! När mina tanckar uphäfwa sig från det Sällskapet, som jag nu omtalat, til ehr, så tycks jag mig komma ur ett bås in i ett Kongligt Cabinet. Ehr möta intet de agg och sinnes plågor, som dessa ömkeliga Diuren emot lderdomen sku utstå. Och om så händer at man försummar Ehr förtienst och låter ehr alt för länge på ett ställe sitta obefordrade, så försummar dock intet den ärbara werlden at gifwa ehr genom rycktet den heder, som Lyckan ehr försakat. Och sij den hedren är fastare: Han håller bättre ut genom tidernas Ändringar.



#113

Bland andra dårskaper, som i detta mål förefalla, så är ock den af stor efterfölgd, at Föräldrarna ofta oförnuftigt bestyra om sina Barns Lefwernes-sätt. Til exempel:

Herr Styrbiörn har fyra Söner: Joseph, säger han, skal bli Stats-Man, Eskel Soldat, Richard Präst och Staffan Jurist: Joseph är den {dummaste kalf} [dummasteC], som jag sedt bland Poikar: Knapt har han Wett, at sky Eld och Wattn, utan är skräckeligen dristig, ty han har ingen eftertanka, at anse någon fahra. Denna tiente intet illa til Soldat; Men hwad hielper det? Herr Styrbiörn vill ha honom i Cancelliet. Eskel är illslug, {bedrägelig} [inbundenC] och rädd, af hwilket Ämne med god Upfostran en god Politicus kunde swarfwas; Men han måste nu bli Soldat, och kanskie få käppslängar af Cameraterne för sin falskhet och slätt loford af sina Förmän för sitt Poltroniska Hiärta. Richard skal bli Präst. {Friskt: Han är intet illa fallen dertil: han är redan} [Tänck! han som ärC] intet mohn om



#114 annat än profiten: Han drar up sina Bröder i {handel, är trätosam} [hwad han will, kan åka och wändaC], och sätter sådane färgor på sina fordringar, at ingen ting bättre framglittrar i honom än en Jurist (Dock wälförståendes, at han derjemte wänies til samwete och {redelighet} [redlighet]) och likwäl skal han nu utan upfostran bli en andelig Man. Stackars lilla Staffan är from som ett Lamb, förnöijer sig i menlösa Tankar, älskar Speculationer och Studier, lullar för sig sielf och är lika nögd, hwad man giör honom; Men detta Prästämnet skal dock bli Jurist och kanskie en gång låta öfwerrätterne lee åt sina altför samwetsgranna Domar. Han lärer wäl ock med tiden, tycks mig, citera Biblen emot Förordningarne, gifwa tyglen åt sielfswåld och oredor med sin efterlåtenhet, willia förlika alla saker och (om han i medlertid intet får desto bättre upwäckelse) sofwa i Domstolen på Parternes goda tro.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 14.

Har du lust, Min Läsare, at see en hop Fruentimmers målningar? Först äro här nu några, som kunna sättas i Förstugor, Pig Camrar och Förmak: see här:

Ramborg är intet född til at betaga något manligit Hiärta; Hon har torrt Ansikte, grof Hy och starcka Lemmar. Hon woro täck om hon sökte återwinna i sinne och snällhet det hon förlorat i Kroppen; Men imedlertid ser man Ramborg om intet annat wara bekymrad, än huru hon må synas skiön. Elände öfwer elände! Hon pinar sig, hon wrider sig, hon utspökar sig, hon ställer alla små Konst-grep i Wärket til at wisa sin deijelighet och swettas i Samqwäm til at hålla sin oläraktiga Hals och Lämmar i behagelighetens Tygel; Men alt detta bidrager allenast till at giöra henne fuhlare. När en Sprätthök med en osmakelig wältalighet smickrar henne, då är hon fiållig nog til at inbilla sig, at det är hans alwar.

Erinnis är angenäm nog, kan wäl inställa sig, har godt wid at tala, men en Tunga som en Huggorm: Hennes största wett består i nouveller och at föra Sqwaller från det ena Huset til det andra: Är hon i ett Hushåll öfwer en tima, där



#116 hon är bekant, så är man säker, at hon redan brakt något ont på bahnen, bannor och oenighet. I alting lägger hon sig, och i alting lämnar hon fläckar efter sig. Gissningar äro henne så goda som sann-Sagor, och {iblandt} [ibland] at hiälpa sig med en lögn, det kommer henne intet så noga. Hon bortskiämmer många Fruentimmer. Det är sant, at hon förtienar wackra Smörgåsar, men de förnuftiga af Könet ha redan för henne en leda.

Lesbia är hwarken Flicka eller Käring, har qwicka Ögon, wacker Skapnad och Hyen alt efter behag. På lagom håll eller wid Lius skulle man tro sig see sielfwa Fröija, eller och en afbild af den liufliga Wåhrtiden. Korteligen, Naturen har giordt något; Men konsten ännu mer, til at gifwa Lesbia Wapn i Händerne öfwer wåra Petits-Maitrers Hiärtan. Tro mig, hon wet ock bruka sina segrar: Aldrig påkläder eller afkläder hon sig, utan til at räkna sina Fångar, eller at täncka på flera: Hiältarne taga hennes rörelser i akt och hon sielf hörer icke en gång på Predikan utan til at märka deras. Det kommer an på hwem, som är lyckeligast. (Kanskie olyckeligast.) Med få ord: Lesbia är genomdrifwen i Älskog.

Cassandra är däijelig, men Dum som en Höna: Hon är af det slaget, som dömer Karlars wärden efter Kläderna. Hon syns intet öpna Munnen, utan blott at låta höra det hon är ett lefwande Wärk, eller at säija någon eländighet, som dock ofta af hennes älskare blir uttydd för qwickhet. Stundom råkar hon likwäl i sin wåpaktighet, at framsäija det, som en Mästare i Bons-mots eij skulle ha påhittat. I öfrigit är hon allenast för sällskapet skull, och tienar til discours-medel mellan twå snabbare Munnar.



#117

Dorinda har stolta seder, är en Spelbordz-Prinsessa kan wäl tala, äger Språken, har läst många Böcker raisonnerar dristigt i Samqwäm; (Fast det ofta lämpas galit och kommer pedantiskt fram) men Dorinda är ett odugeligt Diur i ett Hushåll. Hon sparar i smått och slösar i stort. Hon wet intet hwad i Huset kommer in eller ut. Hon bryr sig intet om hwad hennes Tienstefolck likar. Hon cujonerar Cassan och hennes Man törs intet raisonnera emot.

S: Adelgunda är så ärbar i Kläder och Seder, at man aldrig får see någon bahr oskyldig Lem på hennes Kropp, om hon icke sielf den samma med en förställd wårdzlöshet framwisar: Hon suckar! Hennes skiöna Ögon äro ställte åt Himmelen: Hon skulle kunna förstöra en andelig Man midt i Mässan med sin fägring. Hon fördömer alt flycktigt Fruentimmers upförande, alt tadel, alt Sqwaller etc. Men så snart S: Adelgunda är i sitt Sielfswåld, är ingen mer begifwen til flättia och kättia, än hon: En onoselig Lymmel skulle af henne i enslighet kunna erhålla det, som man kunde swärja, at hon skulle wägra en Adonis, när man ser henne i Sällskap. Dessutan är hon så mycket beqwämare til at kränka andras goda rykten, som det skier med ett skien af Gudelig nijt, som har likhet med sanning.

Cerussa går redan krokug af tio öfwer ett halft hundra hr på baken, och har esomoftast den lyckan, at blifwa påmint af åtskilliga skröpligheter om sin annalkande ändalyckt; Men på det Örat är Cerussa Döf: Hon frågar snarare efter någon bal, någon måltid, något nytt klädsätt, någon artig Spel-Camerat. Gumman skulle intet eftergifwa någon flicka i



#118 fiållighet, om hon allenast orkade så {dansa} [Danssa]. Hon wille gerna skiänka all sin Christendoms-Kundskap för en tid af tio hr tilbaka. Än mer: Hon wil behaga Manfolk: Ingen kan tro hennes Dårskap, utan at see henne, och ingen see henne, utan at lee deråt.

Mega"ra sprutar Etter hwar tima: Altid fattas något: Aldrig trifs hon, utan at få bannas: Dels karghet, dels snålhet, dels afwundsiuka etc. utgiuta genom hennes wälskapade Läppar otalig ängslan för hela Huset, hwaruti alla få hwar sin läxa, fast hon har sielf wärst deraf, ty hon blir siuk och förkortar sin lifztid. Liksom Keysar Titus tyckte sig ha förlorat dagen, när han intet giordt någon wälgerning, så tycker hon sig ingen afton ha godt Samwete, om hon intet den dagen fått inlägga något bitterhets Prof.

Cloris har anwänt hela sin Ungdoms-Tid, til at behaga Karlar. Derpå syftade då hela hennes politique. Jag wet intet hwad hon icke skulle ha welat Wärkställa för detta ändemålet. Det lyckades ock; Ty Cloris har nu fått en så fullkomlig Man, som hon nånsin kunnat önska; Men han är redan ledse wid henne, ty han har intet annat fått, än en däijelig Fiålla. Gud wet, jag är rädd, at han i förtwiflan wänder sig annorstädes. Cloris märker det och är otröstelig; Men hwad skall jag säija? Jag menar at olyckeliga Giftermål komma mäst deraf, at en stor del af wårt Fruentimmer har lärt giöra nät, rössior och krokar; Men inga Sumpar at förwara Fiskarna uti.



#119

Isabella dömer allas dygd, ädelmodighet och förtienst efter deras härkomst: Den som blott är af gammal släkt, säijer hon wara af qualite., oaktadt den samma skulle wara en onyttig börda för jorden, och ingen nybördig kan genom all den frägd i Werlden är i hennes tycke winna något wärde Wid alla tilfällen låter hon höra sin Genealogie, och sin berömliga blod räknar hon för sin största förmån. Hör på hur hon talar wid sig sielf: Är Isabella Gudfruchtig, förståndig, behagelig? Ja kan så wara; Men stor sak i sådant, hon är af qualite', det är alt nog.

Pipina har råkat til at få en Man, som är högt aktad och berömd. Deraf har hon blifwit så högfärdig, at hon föraktar alla andra: Sin Mans Wärde kläder hon på sig, liksom snan giorde med Leijon-Huden: Hon menar sig wara största Hönset i hans Ämbets-Korg, hon lägger sig i hans högmål och afsikter, hon tager partier och anlägger planer på hans wägnar. Den dömer hon til afgrunden, som intet knäfaller hennes Man. Hon minner mig på den lärda Salmasii Hustru, som satte sig i hans Sahl, och tillät ingen af de lärda, at gå in til honom eller i hans Collegier, som icke war klädd i Sammet och Siden.

Här komma nu Cabinet-Stycken, Min Läsare, mera wärde at anses:

Den Unga Aurora är af Naturen begåfwad med så stora Kropps-förmåner, at makan intet fins hos någon Roman-Hiältinna; Men icke dess mindre af Upfostringen beprydd med en makalös dygd. Hon binder allas Hiärtan likså mycket med sitt sinnes fägring, som med sin kropps. Hon har wett



#120 utan twång, och deijelighet utan konst: Skiönheten och wisheten tyckas emot wanligheten ha förenat sig til at wisa i henne ett Mästerstycke. Hon äger kyskhet och frihet på en gång; Men kyskhet utan widskiepelse, och frihet utan fräckhet. Hon är altid i glättigt följe med dygden och Behageligheterne, som giör at man för henne intet kan fatta annan kärlek, än ren och wördsam.

Den gamla Constantina är i Qwinno-Seder en Läre-Moder för alla Flickor. Lyckelig den, som henne åtlyder! Ingen kan see en så hederlig Fru utan wördnad: Hennes Ansikte återkallar i hwar åskådares minne den gamla Ärbarheten: Hon har med sin lifztid gifwit Prof, huru ett Fruentimmer med största hedren kan wara Möö, Maka och Änka. Nu har hon öfwergifwit Werlden, utan til at öfwergifwa ett nöijsamt omgänge. Hennes wälupfödde barn stå omkring henne med större nöije, än i en lek: Hennes alfwarsamhet, är blandad med wänlighet: Hennes flitigaste samtahl är med sin Gud, och hennes tankar giöra sina Lustresor til Himmelen.

Amaryllis är en afbild af sielfwa Venus, fast än hon sielf intet hade wettat deraf, om intet hundrade tilbediare henne derom försäkrat. Men finner Amaryllis sig deraf lyckelig? Neij, hon suckar under sin skiönhet: Hon märker at hon oroar andra, ty så många ögnekast hon gifwer, så många pilar skiuter hon ifrån sig. Hon har ock sielf deraf Ängslan, ty Swartsiukan förföllier henne med tusende wanryckten. Korteligen, Amaryllis småknotar emot ödet, som giordt henne så wacker, och wille gerna tilbyta sig en måttelig täckhet.

Theodosia bryr sig intet om Stats-Saker eller Stortalighet,



#121 nouveller eller sqwaller, utan är endast begrepen i sin Hushålls-Konst. Den förstår hon ock så mästerligen, at jag önskade en Theodosia i hwart Hus. Hon är sparsam och likwäl en god Wärdinna. Flitig och likwäl ofta ledig. Jag wet intet huru alt kan gå för henne så jämt och lätt. Wåra Grannlåts-Krämare ha af henne ingen profit, ty hon pryder sig sielf, och likwäl är hon täckare, än deras utsmyckade Dåckor. Hon är och dem ett godt exempel, som i dessa dagar willa taga rangen af hederligare folck, ty hon har intet ont af den klådan, at willa sitta i Högsäte. Sådant lämnar [hon] til en stor skara af annat slags Fruentimmer.

Eugenia wet at i hennes dror löper den ädlaste Blod i Norden; Men tro intet, at hon med sin höga härkomst will klifwa öfwer andra: I allting har hon ädla meningar, och högfärden är Landzflyktig ur dess hiärta. Om hon tänker på sin födzel, så skier det blott, at så mycket alwarsammare tänka på sin dygd: Hon finner sig mer skyldig än andra, at lysa i en rätt ähra, ty hon tycks at werlden har upmärksammare Ögon på henne, som är förnäm. Hennes Förnämlighet är intet beswärlig för dem, som hon omgås med, ty hon ödmiukar sig både för den, som wördar henne, och den, som oskiäligt räknar sig för hennes jämlike. Korteligen, Eugenia bewisar at Ädelmodighet och ädel stämma intet äro oförenlige.

Claudia har ett förnämt anseende, med all qwinno-fägring och manna-högd; Men sådant är intet så ädelt, som at hon har ett manna-förstånd: Utan högfärd, utan flyktighet och utan braskande syns hon ibland många sina likar som en



#122 fordom afskildrad Gudinna bland sina Nympher, ty hon har de {förnuffts-Lius} [förnufts-Lius] ,det upförande och det Hushållswett, som intet allom äro gifne, så at hon med beröm kan föregå många äldre af sitt kön som en Mor. Sin Man understödier hon med råd, sina Barn med Ärbara efterdömen, sitt hus med flit och ömhiärtighet.

ULRICA har en liten Kropp och en Stor Siäl. (Nu darrar min Pänsel.) Hon är liksom född til at Regera andra, ty Hon kan så wäl regera sig sielf: Hennes Dygd styres af Hennes Förnuft, Hennes Mildhet af Hennes Rättwisa, och Hennes kärlek af Hennes försiktighet: Ingen motgång, ingen Ängslan är mäktig til at bryta Hiältinnans Sinne. Ingen Ähra kan Henne förblinda: Om Hon är omringad af Smickrare, så smickrar Hon sig intet sielf. Om Hon oroas af {örontasslare} [Örontaslare], så känner Hon deras trowärdighet. Om Hon frestas af twistkära Tungor och mellan-Löpare, så låter Hon dem löpa fåfängt. I allting är Hon en Spegel för wårt Fruentimmer. Hennes Tanckar ha Högre ämne än Jorden och dess färgade Stoft, som är Henne alt för lågt; Men likwäl föraktar Hon Ingen. Hennes Höghet gläntzar i Hennes Christeliga Ödmiukhet, med hwilken Hon Winner både Gud och Menniskior. Hwar och en lärer här igenkänna ULRICA; Men jag är försäkrad at ULRICA sielf är den endaste, som intet kännes wid denna Målningen.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 15.

Alla Meningar, som wi genom Tal framföra, böra bestyrkas med skiäl, elliest är Talet intet Förnuftets konstiga Tolk, utan et Klang, ett Liud, ett Läte, liksom Fru Sigrids samtal med hennes Papegoja och Stare. Alla Skiäl böra grundas och fotas på wissa grundwalar, bewista eller bewisliga grundsatzer, annars liuger man, fast än man råkar på at säja sant. A propos jag talte om liuga, hwad godt nytt? Det mästa är osanning. Ack, min Läsare, huru retas nu icke mångens Öron! Tänk huru kiär och hiärtans angenäm skulle icke Argus bli om han wille föra lögner omkring! Den läckra waran smakar en stor del Folk ibland oss sötare, än sielfwa fåfängan. Ja, jag wäds, at när Sanningen har en, så har Lögnen hundrade Hieltar och Hieltinnor som swurit henne tro och lydna. Myckenheten har hon brackt på sin sida därigenom at hon bemästrat sig förnuftet. Nu kan Sanningen ingen-wärts komma.

Äregirugheten, Afwundsiukan och Dumheten (Tre



#124 giöra ett Collegium.) trädde tilsammans at öfwerlägga om de nödigaste mått, som borde tagas til at dämpa Sanningens utbrytande mackt eller fördunckla dess rena genomträngande sken. Det war fuller ett dierft företagande, men det geck än då för sig. (Se hwad man kan uträtta när man är oförtruten.) Efter långt och moget öfwerwägande fattades det rådet, at en ny Logica eller Slutkonst skulle Samman skrifwas, emedan den naturliga Slutkonsten war alt för partisk til Sanningens fördel. Egennyttan och Menniskiofrucktan ömsade Syslor, en af dem förde Protocollet och den andra föredrog målen til skiftes. På sidstone, när Boken war färdig, hielptes de allesammans åt til at ingiuta de upsatte Reglor i Folket med sådan enighet, ty de hade ett ändamål, at wärkställigheten fölgde på Lärdomen, som elliest intet altid sker. Deras illistighet bestod däruti, at man fuller gaf Sanningen sit rätta beröm, ja man afskildrade henne med de lifligaste Färgor i anseende til hennes höga och förträffeliga wärde, men man klädde hennes äckta Jouveler på Lögnen och wrok lögnens Glasbitar och Glitter-Stenar på Sanningen igen. Således togs Mörker för Lius, Skugga för Kropp, swart för hwitt, surt för sött o. s. w. Nu löpa de, som Studerat i denna nya Boken och famla i Wädret, som de skulle leka blind

#tacka, de gripa efter Sanningen men få Lögnen midt i famnen. Jag skal säja, hwilka de förnämsta Reglor äro, hwarefter om en sak bör slutas.

Se efter af hwad mening den förnäma Herren är,



#125 som kan giöra din Lycka, innan du dömmer om någon ting på det du intet må giöra honom emot. Denna Regel har fådt ogement bifall, och har wärkeligen stött Sanningen midt för hufwudet.

Tag berättelser och skwaller för Grund-Satzer, och bygg därpå, som på ewiga sanningar.

Om du wil stöta en oryggelig Sanning öfwerända, så sök efter, om dess Förswarare intet hyst någon falsk Mening i alla sina lifsdagar, se åt i alla hans personalier. Sedan tag den samma för en dag, och bewisa oricktigheten däraf. Har han en gång haft en obillig tanka, så är ju klart at han nu intet heller bör få witzord denna gången. Wäl påhittat.

Misstanka är högsta Trumpf i hela detta konstiga Spelet. Om du ser, at något Folk reser up Hufwudet under Sanningens beskydd, så giör dem strax suspecte och misstänkte. De säja fuller så, det låter wäl, det talet är godt, men hwad sticker därunder? h, de ä intet så måne om Sanningen, at de skulle willia skaffa sig Owänner för hennes skul. Nej, jag kiänner Bussarne, de ha Synen längre bort, än Ögonen se. Arghet öfwer Arghet! Häröfwer har Sanningen ofta måst sucka och tiga.

Lät aldrig dina bewis komma under examen och



#126 skiärskådande, utan swinga dig, som en illistig Orm rundt omkring dem.

Samwete och din upricktiga wälmening, twå ord af ganska stor wickt, böra altid stå i spetzen, öfwerwinner man då något af det du sagt, så har du här et fästningswärck hwar tu säkert kan taga undan

#flyckt.

Jag ledsnar, at skrifwa up flere reglor. Det är också fåfängt. Gack sielf omkring i staden, och hör efter, så får du se om icke denne slutkonsten är a. la mode. Folket liuga, som det wore tryckt, så de må spricka af lögn och så taga de bewis ur Lögn-Logican. Man kan rätt bli yr i skallen, när man sitter länge i et sällskap, och hör de mäst gängse samtalen. För några dagar sedan, war jag en tima eller twå hos en wän, och just, til min förtret, kommo femb eller sex, som giorde besök efter hwarandra, alla Lärjungar af den nya omtalte slut-konsten.

Herr Nitblind begynte nu som altid at tala om Religions

#twister, intet för sällskapets uppbyggelse, utan dels at wisa sitt förstånd, dels at underhålla godt glamm. Ibland annat som omtaltes, blef Arnogenes också nämd. Hwad sade Herr Nitblind, den mannen måste man wackta sig före, han är en misstänkt Lutheran. Det samma menar ock Doctor Polemicus. Tänk, han nekar med tydeliga ord, at en rätt Christen får spela Kort och Tärning, han säjer at man intet med godt samwete kan dantza, gå på Como"dier o. s. w. En af de



#127 närwarande frågade widare: Jag har aldrig sedt i hans skrifter, det j säjen, hwar står det? Jag har intet läst något, som kommit ur hans Penna, for Herr Blindnit fort. GUD beware mig från det giftet. Hwarföre skal man läsa så misstänckt--- Ser du, min läsare, huru fort det går, at fälla dom öfwer en menniska, när man följer denna omtalte Logican. Arnogenes är en kättare, det är beslutit, och därwid måste det ock bli. Men om han nånsin sagt det, som blef orsaken til domen, är ännu owisst. Doch lät så wara. Är icke det en wilkorlig ting, hwaröfwer man twistar? Har han orätt begrep om tillåtne saker, så bör han underrättas och med goda skiäl öfwerwinnas.

Sedan jag med mycket beswär hade bortwänt den omtalte mannen ifrån Arnogenes och hans grofwa wilfarelser, tänkte jag, at wi skulle få tala om något, som wore lika mycket, om det förswarades eller förkastades. Men Prudentius kom i detsamma in til en ny plåga för mig. Ty hwar han är, må man weta, at den nya Logican kommer fram; det är så säkert som skwaller och förtal i qwinno-samqwäm. Han firas hwar han kommer, efter han står wäl hos den myndiga Aristarchus, til hwilken han bär råckfickorne fulla med skwaller hwar dag. Straxt därpå föröktes antalet af Parmenio, Rangsiuk, Spion och twå andra som jag intet kiände. Sedan de fölgt hwarannan hela kriget igenom och uphäfwit belägringen för Dantzig (som nu är den wanliga förberedelsen til alla samtal) begynte Prudentius at högeligen bedyra, hwad rena



#128 afsikter Aristarchus hade med alt sit företagande. Han är Gudfrucktig, han är rättrådig, han älskar det allmänna bästa högre än sin egen fördel. Han förundrade sig öfwer huru någon menniskia kunde wara af annan tanka än han. Han har jämte wälmening, diupt förstånd och en ganska stor ärfarenhet i alla saker. En af de obekante swarade: Det är sant, Aristarchus är en förståndig Herre, och jag är äfwenwäl helt försäkrad om hans upricktighet. Men så wida han är en menniska, så må han intet förtryta, om någon ibland finner en sak annorledes, ty han kan fela: ärkiänner han intet det, så är hans förstånd intet stort at berömma. Jag märker, sade Prudentius, at min Herre wil förswara Neomachi diärfhet, som så ofta lägger sig emot Aristarchi förehafwande, men är sådant rätt? Så må saken wara, tänkte jag. Neomachus, då tog den obekante på, är en så upricktig man, så at wår tid må fägna sig öfwer den lycksalighet, wi äga i hans person. Han går sin wäg jämt fram och bryr sig om ingen menniska. Hans nit för landets wälfärd, ligger så bewist i de saker han utarbetat och genomdrifwit, at ingen förnuftig bör därom twifla, ja, utlänningar måste med förtret tilstå, at han arbetar för wårt Rikes gagn som en redelig Herre. Ack, for Prudentius fort, huru man kan sätja färgor på en sak! Tag kappan af honom, så sku j få se, hwad innan före sitter. Men jag kan säja, han har lärt blanda sina kort wäl. Nå,



#129 nå, det wisar sig wäl en gång. Det allmänna bästa, ja det allmänna bästa. Jag må rätt le. Nu wille den obekante åstad och likaledes hantera Aristarchus. Men jag föll honom i talet, och frågade Prudentius, om det anstod en förnuftig menniska, at så ohemult och oförskiämt utan den ringaste anledning bakdanta en ärlig Man? I förstone mente han sig wara nog säker på sin konst. Aristarchus tror honom intet sielf, sade han. Hwad går det oss an, swarade jag? Ha wi icke onödigt fått förstånd, om wi skulle lita på andra, särdeles när wi sielfwa ögonskenligen kunna begripa, huru en sak hänger tilsammans? När en god sak ligger för hela wärlden öppen, skal man då med en hemlig lögn låta förblinda sig, och intet se därpå. När Neomachus felar, och j blifwen öfwertygad därom, så sägen fritt, at han felade. Men när han giör wäl, så ärkiän också det, fast än nio Aristarcher misstrodde honom. Så bör förståndigt folck bära sig åt.

Tänk, min Läsare, hwad oreda och willerwalla en Bok kan giöra i werlden. Är icke det förskräckeligt? Man tror ingen Menniskia. Man tror intet sitt eget förnuft, sedan man således lärt sluta och formera Syllogismer. Skwaller och lögn få allena witzord. Jag är helt brydder för denna Logican. Hon hindrar mitt Handtwärk mer än någon kan föreställa sig. Och Gud låte henne intet få altför mycket inrymme och bifall: Om Auctorerne få råda, så ha de lust at föra henne i Kyrkor, Collegier och Rätter, så oförskiämde äro de. Men jag hoppas de bedraga sig skräckeligen.



#130

Widare, Neomachus är intet så riktig, Orsakerne får man intet weta, nog af, wi misstro honom (det är en Grundsatz,) Tryphon bör hädanefter intet heller tros för wäl. Huru då? Jo han har åkt i Wagn med Neomachus, och Neomachus skal hafwa berömt honom på ett ställe, det fick jag weta af en wiss Person härom dagen, fast det är hemligt ännu (det får Prudentius en Smörgås före, när han kommer til Aristarchus. Mer är hela den hemligheten intet wärd. Jo, Tryphon får också le godt, när han blir underrättad om Folkets upmärksamhet i så granlaga Conjuncturer.)

Men det är wäl wärre, om det så är som Folket säjer. Tänk, twå Fruar, som länge warit owänner, hafwa gifwit hwarandra Visiter och skola nu wara sådane funt-Faddrar at de intet kalla hwarandra annat än wid förnamnen. Jag bryr mig intet derom för min del, widare än jag ser gärna at Folck lefwa i Wänskap och god sämja. Men en klok man sade här om dagen, at det war underligt, efter denne Alliancen skedde just emot Riks-Dagen.

Den som finge höra, hwad ett par Personer hade at säija, när de wore ensamme. Då skulle man få weta något som wore wärdt at weta. De pläga också skrifwa hwarandra til; Den som råkte på en Biliet! Men fördenskul, intet kan det wara alt godt, Jag wet wäl den, som tycker illa derom också. Så där går Simplicius och lullar för sig sielf, han har intet giordt större framsteg i Logican, än i andra Wettenskaper.



#131

Gif nu ackt, min Läsare, i Samqwäm på det som säijes, så kan du straxt höra, om den som talar, är af denna Secten eller ey. Det röjes och märkes snart. Men är du rättsint, så twåla til den, som kommer fram med så plumpa och osmakeliga slut.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 16.

Intet är jag särdeles Curialist, när Lands-Bygds-Enfaldigheten skal upmana mig til mina Hof-skyldigheter: Jag hörde nyligen mellan twå kermän detta korta samtahl: En Ecloga, med Ehrt lof, Herrar Maro och Dahlstierna, mina berömlige Förmän och Mästare:

Thor.

Kom, Olle, sätt dig ned på detta späda gröna,

Och lät oss glamma hop om wåhrens blida tid,

Nu knoppas Ahl och biörk, och fälten blifwa skiöna,

Nu frögdas folk och fä, nu hoppar {lam} [lambC? ] och kid,

Långt bort från Werldens larm wår roo wi kunna röna,

Och under wåra träd i skuggan niuta frid.

Nu medan Hälgen står, så ästu fri från plogen,

Kom snacka några ord tils Solen går i skogen.

Olof.

Ja, Thore, det är sant, wi få wårt sielfswåld hafwa,

Nu är en annor tid, än då wi skrefwoms ut;

Mins du, när Anders stalp, och Nils åt Norje trafwa,



#133

Och huru Marjo gret, och ingen wiste hut,

Hur gamlen aldrig fick i örta-gården grafwa,

Som nu så fager står med sängar för wår trut.

Men westu hwem oss skiänkt slik frihet utan like?

Först Gud och sedan den, som styrer Swerjes Rike.

Thor.

Min Gosse, tänk om wi och wåra stackars ungar,

Fing' under FREDRIC döö, som är så genom-mill!

De säija han är äldst bland hela Werldens Kungar,

GUD låten lefwa ut båd dem och flera till!

Ty i båd' rägn och blåst, och all den blixt, som liungar,

Kan Landet sofwa sött på alt hwad FREDRIC will.

När måntro han är född? om jag den Dagen wiste,

Uti min Runa-staf jag genast honom riste.

Olof.

Jo, Thore, tyst, jag mins, på sidsta Herredagen,

När Jon från Hofwa kom, så skref jag dagen opp:

Han är om Onsdag nu: tänk, om jag wor beslagen

Med Guld, och Silkes-Klädd alt ifrån tå til topp,

Som granna Herre-Män. Dock, hålt, jag är bedragen,

Wår Kung ser mera til wårt Sinne, än wår kropp:

Om jag blott woro snäll, jag swär wid spis och stuga,

jag skull' til Stockholm dra och för Kung FREDRIC buga.

Thore.

Det måtte jag wäl tro, at Kungens Dag war nära:

Min Boskap trifs så wäl: se Stuten hur han går,



#134

Det bär rättnu til Dans, See Brok begynner bära,

Sin Horn långt högre up, än nånsin förr i åhr.

Tänk, om jag Prästlärd wor', och kunde hastigt lära,

Den Bibel-Raden ut, som hos wår Proster står.

Om jag blef rakad wäl, och fick sen lof för Elsa,

Jag skull til Stockholm dra och på Kung FREDRIC hälsa.

Dyra Konung när dina ringaste Undersåtare så tänka och tala, hwad lära icke då de ypperste giöra? I dag, när du fyller dina 58. hr, fägnar sig allting af Din Födelses-minnelse, stort och smått, högt och lågt. Jag finner nästan ingen undantagen. At icke det är möyeligt, at sådan Glädie: skier på olika sätt, det kan jag intet neka; ty somliga fägna sig för Din skull, somliga för sin egen skull och somliga för et skien skull: För Din skull fägnar sig den gamla Redligheten, som utan egennytta älskar sin Konung och Fädernesland: Hon är wäl nu något opasslig, och orkar intet så mycket, som förr, at gå til Hofs; men Gudi lof, hon lefwer ännu. För sin egen skull fägnar sig den, som af Din Nåd wäntar sig lycka, tienster och förmåner och gerna uphöyer Dig til Himlarna, på det han må komma up. Sådane äro många; men på deras ord kan du intet särdeles lita. För et skien skull fägnar sig den, (Fast än jag intet wil tro, at någon sådan finnes.) som af en willo-anda förledd älskar hwarken dig eller din rätta Höghet; men kan dock för skam skull intet annat, än följa hopen. Dock alt detta bryr jag mig intet om: Jag lämnar hiärtans ransakande til en högre Man, och är nögd allenast med et godt anseende: Jag ser



#135 alla frögda sig: Det är nog. Månne då Argus ensam skulle deraf wara en orkelös skådare? Ney, min Läsare, fast än min critiska Hiärna är et obeqwämt diur til at gifwa beröm, och mitt enfaldiga Sinne är olärdt i Hof-Stylen, så går jag dock åstad, at gifwa några betraktelser öfwer denna Dagen. Det wärsta är, at Falskhet och Smickran ha nu i Werlden kommit så wida, at de borttagit de bästa infällen, så at jag intet wet hwad ord och tanksätt jag wid detta tilfälle skal bruka til Sanningens utförande. Jag giör bäst, menar jag, om jag {afkläder} [afC? ] Sanningen, så mycket möyeligt är, [kläderC? ] alt glitterkram, dikter, Figurer, Fabler &c. Och i det stället wisar henne naken, som en nål, ty hon är då skiönare. Kläderne må wara så artiga de willja, så hindra de dock offta hennes klarhet:

Denna Födelse-Dagen påminner oss wår Konung och fölgakteligen wår Konungs Höghet: En grannlaga Sak, en stor trediedel af wår wälfärd! Ett wäl inrättat Rike och förnuftiga Undersåtare äro altid så måne om Majestätens Glantz, at de derpå icke tåla den minsta Fläck: De afwäria med Händer och Fötter alt hwad den samma kan fördunkla. Det Frjaste Folk i Werlden kan freda sin Konungs Höghet, som sin Ögna-Sten, och ingen ting mista af sin Frihet fast än det med all uptänkelig wördnad och underdånighet går honom til handa. Wj Swear och Göter äro ett Fritt Folk, det är sant, wår Regerings-Form tål intet skadeligt Enewälde; Men i samma Regerings-Form finna wi {intet förbudit el förbudet at som trogne Män} [oss jämwäl



#136 förbundne genom wår trohets Ed, at som UndersåtareC] wörda, lyda och älska wår [huldaC] Konung. Hela wår Frägd bör lysa och ähras i hans Person, ty det är han, som skal tala för oss både med Utländske och inhemske. Han är Medel-Puncten af wår Frihets-Cirkel. En sådan Kungelig Höghet är för ett Rikes anseende hos Fremmande och för dess inwärtes Ordning, Hälsa och Fägring, äfwen så oumgängelig, som Solens lagliga Strålar äro för Jorden: I de Solbrända Länder, där en ofruktbar Sand är Jordens Klädning, see wi hwad Solen kan skada, när hon kommer alt för när, och i de mörka Winterwinklar, der js och sniö betäcka Jorden, see wi afsaknaden af Solens alt för wida frånskilnad; Men wår Sol är i sin rätta platz: Wår Konungs Höghet wärmer oss, utan til at bränna oss, och swalkar oss, utan til at kyla oss. Hwem kan då neka, at hon ju bör stråla på wåra Bärg, och upblänka wåra Klippor, på det de med dubbel skiönhet måga gifwa återskien i Himmelen? Hwem är så insöfd eller drucken, at han icke fryser, eller så mörksint, at han icke ängslas, om någon tiock Måln-Sky eller Dimba skulle {wille} [willia] betaga oss dessa glada och hälsosamma Strålar. Wår Konung will intet annat än wårt bästa: Hans Afsikter äro wåra Afsikter, och wår roo är Hans roo. Det kommer allenast derpå an, huru wi rätt måga betee honom wår underdåniga lydnad, utan kallsinnighet, utan falskhet, utan twetydighet. I hans Ähra bewisar Swerige sin egen ähra, sin Frihet och sin Styrka.

Men jag talar så mycket om Konungen, jag måste wäl ock tala om FREDERIC: Twå Personer uti En. Huru nu



#137 Argus? Will du skillia Cronan från Hufwudet? Neij, min Läsare; Denna åtskilnaden är fuller både för Konungen och oss ganska nödig, ty FREDERIC är likwäl en dödelig Menniskia af kiött och blod; Men Stora FREDERIC, Din dyra Person och Ditt dyra Ämbete förlikas så wäl, och gifwa hwarannan så anständig Prydnad, at man intet behöfwer åtskillia dem, derföre när jag har talat om Konungen, så har jag talat om Dig. Men uptag med Kongelig Nåd, at jag talar widare:

At Swerige har sedt Dig födas på ett åhr, innom hwars förlopp Din Stora Swärfader i tre märkelige Fältslag segrade öfwer sin Fiende, deraf dömer jag intet, at wi under Dig skulle bli lyckelige; Men at Swerige sedt Dig födas i Högheten, upammas i Dygden, upfostras i Ädelmodigheten och tilwäxa i Ähran, deraf kan dömas, at wi under Dig skulle bli lyckelige. GUD wet, Store Konung, jag tror at Du är skapad och född til at Regera ett fritt Folk: Hur bär Du Dig åt? Jag ser Dina Undersåtare wara myndige Frihets-Hiältar, jag ser dem i sina sinnen Fria som Konungar, och dertil ha de, Gudi lof, skiäl; Men likwäl ser jag Dig winna allas Hiärtan, och böija dessa Jättarna, som små Barn, i Dina Kärleks-Händer. Om någon skulle willia giöra sig alt för styf, så har Du dock på Din sida Rättwisan, som förnämsta kraften i wåra gärningar.

Huru kan Du så handtera Leyon? De goda älska Dig så högt, som sina Lif och de onda blygas i sina Samweten och fälla swantzarne. Om jag ändå ägde en gnista af Din konst, til at winna mina Läsare! Jag må nu skrifwa huru



#138 jag wil, så hinner jag ändå intet mer, än at förswara mig; Men Du, Stora Konung, Du äger de Swänskas Hiärtan utan möda: Du kan sofwa utan wakt i Dina Undersåtares famnar. Dock jag kan något när uträkna huru Du giör: Du låter ingen gå missnögd ifrån Dig, Du är sielf den willigaste til at befästa wår Frihet, (och ju större wår rätta frihet är, ju större är Din rätta Höghet,) Du bibehåller hwar och en wid sin rätt, Du belönar dygden, Du hatar lasten, Du rotar Ditt Herrawälde i wåra hiärtan, så at din makt är förbunden med wåra Lif, och om det skulle gälla på, det Gud afböije, så är Du färdig at wåga Ditt Eget dyra Lif för wår wälfärd: En Tapperhet, som tilförne, ett fritt Folk til heder, lyst Europa i Ögonen, skulle nu efter 58<de hret intet wara förkolnad. Lyckeliga Swerige, om du wiste at nyttia din Lycka! Du har en Konung, som intet är förblindad af Konunga-Högheten, En Konung, som nu inga andra syftemål har, än dina ock Sina Nöijen förknippade, En Konung som redan känner Sitt Folk och wet urskillja sina Undersåtare, En Konung, som, om GUDs försyn genom wår Hiältinna intet gifwit honom en Crona, likwäl genom Sin dygd hade warit wärd en Crona. Han förstår både Krig och fred, Han älskar Lärdom, Snille och Wettenskaper, Han är sorgfällig om din trefnad och will, så mycket han förmår, giöra dig rik genom en god Hushållning.

Milde Konung, emot de andra Krönta Hufwudens Egen

#skaper i Europa, skulle wi intet willa bortbyta någondera af



#139 Dina, om icke Din lder, ty de äro alla yngre än Du. Gud unne Dig at öfwerlefwa många Födelse-Dagar och gifwe oss Nåd, at så kunna ställa oss emot Dig, som Du förtiänar, och wisa Dig den trohet, at wåra Barn icke måga blygas eller wåra Barna-Barn banna wårt stoft. Jag fruktar, at wi äro flera än wi borde, som intet sakna Dig förr än wi Dig bortmist: En dag lärer Din afgång bräcka wattn ur Hällebergen, miuka sielfwa Flint-Hiärtan och bringa den Nordiska hårdheten til Tårar; Men Gud flytte den Dagen långt bort i sin Calender! Lef Konung FREDERIC, Lef länge och Lyckeligen, Gudi til Ähra, wår ULRICA til hugnad och Swerige til säkerhet!!!



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 17.

Samtahl emellan Tomtgubben i Cabinettet och Tomtgubben i Förmaket.

Cabinets Tomtg. Du äst så blek och Mager stackars best, hur mår du? Har du ont af kärlek? Studerar du förmycket? Ästu wigd wid en ond Qwinna? Tömer en fiållig Hustru din Pung? Har du ont Samwete och fruktar för eftersläng?

Förmaks-Tomtg. Neij, Monseigneur, ingendera; Men jag kan rättnu intet stå ut med de oräkneliga Ansikten, som jag här måste see hwart Ögonblick: Alla äro liksom stöpte i en Form och färgade med en blandning af fromhet, redelighet och lydnad: Böner, försäkringar, erkäntzlor, loford etc. som alla offras på wår Husbondes Altar, flyga til mitt qwahl ur deras Munnar. Eders Härlighet kan wäl tänka huru illa en underjordisk Person kan trifwas bland Helgon: Och än mer: Wår egen Husbonde, om hwilken jag altid haft den goda tankan, at han skulle ha ett gement sinne, är nu blefwen sielfwa Ädelmodigheten här i Förmaket bland sina tilbediare, så at jag intet annat kan än wanmäktas.



#141

Cab. h, du narr, du dömer Folket efter ord och Upsyn. Hiärtans, war intet så Dum: Lät gemene Man bedragas af Masquerader: Aldrig har jag i Cabinettet kunnat märka på wår Husbonde, at han är så Ädelmodig, som du wanryktar honom: Jag ser at hans Händer äro för rikedom, hans Ögon för skiönhet, hans ord för högsta makten, hans slughet för sin egen fördel och ingen ting för Ähran; Hwad har du då emot honom? Så må du ock tro om de andra Ansikten som du omtalar: Menar du at den ödmiukhet, fromhet och upriktighet, som lyser dig i Ögonen, går ända in til Märgen? Neij Smincket sitter utan på: Det påstrykes om mårnarne och aftwättas om qwällarne: Herren mot sina wänner och de emot honom hysa innombordz sådant, som mäst ähras i wårt nedriga Fädernesland: Konst mot falskhet, afwund mot Swartsiuka, Tadel mot lögn, Smikran mot flatterie, o. s. w. Det må jag weta, som lefwer i Cabinettet, det förstår du dig intet på stackars Lymmel, som wistas i Förmaket: Jag ser Folket, som det är; Men du, som det will synas.

Förm. Ack huru Eders Härlighet fägnar mig! Så har nu Folket ingen mening med sin fromhet? Wälan, när jag allenast wet det, så har jag intet at ängsla mig före: Här sku nu få komma så många skienhelgon i Förmaket, som nånsin wilia, och Eders Härlighet skal få see, at jag skal bli fet, frodig och sorglös som en Canonicus. Bland andra har jag både sent och bittida Sällskap af Truls Champignon, en wacker Person och min förtrogna wän, som jag älskar för sin lilla Hiärna och sin swarta Siäl {skull} [skul]. Sägen mig, Monseigneur, huru han skal komma fort i Werlden, ty ehuru litet



#142 jag kan döma af Physionomien, så ser jag dock at han slincker i Trapporne för någon Tienst.

Cab. Gerna, men om han giör den lycka, som han will, så må du intet tro, at han sen håller dig Sällskap: Champignon ser altid sina gamla wänner öfwer Axel, när han kommer til heders. Hans upwachtningar, hos wår Husbonde bli ändade, så snart deras afsikt blir ändad.

Förm. Stor sak: Jag är icke heller så förlägen om en Menniskias omgänge, jag får flera i hans ställe: Säijen mig allenast ett råd för honom, ty jag har lofwat honom bistånd.

Cab. Lär honom Hwisk-Leken. När han först kan den, han lärer fuller mer sedan.

Förm. Hwisk-Leken! Hwad är det?

Cab. Nå, nu må jag lee: Kan du intet Hwisk-Leken? Då ästu ock en enfaldig Diefwul. Här är rättnu ingen med Klädes-Råck, som icke kan den.

Förm. Jag ber. Hur giör man då? Läser man Aviser?

Cab. h intet. Det är sant at Aviser räknas af somliga för Hwisk-Lekar, och sanna enfaldiga berättelser om närwarande angelägenheter, som hwar och en bör weta til sin rättelse och meddela androm såsom oskyldiga Lius, utan til at synda mot tystheten, hållas med skiäl af många mina Wänner (Afwundsiuka Dumhufwuden) för Mystica Status, der

#före at de torde gagna det allmänna, om de blefwo kunnoge. Men sådant är ändå intet den Hwisk-Leken, som jag menar: Denna är en lek hwarmed man leker heder och wälfärd af Folk, och aldrig kan man lättare bringa sig up, än med en annans stiälpande: Antingen Truls will låta bruka sig som



#143 mellanlöpare, eller han märker, at någon står honom i wägen i hans syftemål, eller han afwundas öfwer någons {glans} [glanss], o. s. w. Så skal han hwiska wid sina wänner och Gynnare i Enrum om en sådan sig widrig Persons frägd på det sätt som man hwiskar hos wår Husbonde. Desse orden har jag nu tusende gånger hört i Cabinettet: Säg efter som jag säger före, elliest lärer du dem intet: Så mycket kan jag förtro Bror, at han waktar sig för den Mannen.

Förm. Hur då? Truls är ju min goda wän?

Cab. Toker, säij efter mig.

Förm. h, hå, jag förstår: Så mycket kan jag förtro Bror, at han waktar sig för den Mannen.

Cab. Men Bror behagar intet säija effter mig.

Förm. Eders Härlighet befalte mig ju säija efter?

Cab. Du måtte wara en dum byting som intet förstår, at jag lärer dig Reglerne och ordasätten i Hwisk-Leken. Det är ingen konst: Hör på mig, säij som jag.

Förm. Nå, jag skal be om förlåtelse: Men Bror behagar intet säija efter mig.

Cab. Bror känner mig, at jag intet far med flärd: Jag wet mycket, som jag intet kan säija.

Förm. Bror känner mig etc.

Cab. Jag kunde säija de saker om honom, som Bror skulle hisna för, om jag wille.

Förm. Jag kunde säija etc. Men hwad är det då för saker? Än om den andra frågar Truls hwad ont han wet med den Mannen? Bittermän, då står han där.

Cab. Du Narr! hwad behöfwer han säijat? Han wet ju intet ont med honom? Men huru skulle han kunna swärtan, om han intet sade så? menar du at man behöfwer lägga skiäl 144 ock bewis til tadel? Men widare: Jag kunde wisa Bror swart på hwitt.

Förm. Jag kunde wisa etc. Ja, på det sättet kan Truls skamfläcka hwem han wil utan grund, utan wittne. Det är ingen konst; Hey lustigt. Jag wille at han woro här nu. Lät mig höra om jag mins: Så mycket kan jag förtro Bror etc. jo det går an. Men får han lägga til i Hwiskleken, och liuga hwad han wil på den andra?

Cab. h ja, men för alting, at det skier med de miner, ord och trygghet, at den som han leker med, intet twiflar derom, eller tror at det är en Lek, utan menar (efter han intet får weta mer än hälften) at alt är fastgrundat i sielfwa sanningen. Sen denna Hwisk-leken kommer i allmän gång, som han och nu dessutan är skräckelig en vogue, så hoppas jag med Lucifers Hielp, at ingen Menniskia är säker om sitt rykte, hon må nu wara så ren och dygdig som hon wil, och at ibland Folket blir allmän osäkerhet, oenighet, belönt last och straffad dygd.

Förm. Dock jag tänker så i min enfaldighet: Jag ber om ursäkt: Än om någon min wäns fiende lärer Hwiskleken och leker honom sedan på Truls?

Cab. Ja, du säijer något. Men likgott. Han får stå sitt kast. Hwad bry wi Tomtgubbar oss om Folkets bryeri.

Förm. Men Monseigneur, narra mig intet: Leker man den Hwisk-leken ofta derinne? Kanskie det är ett gammaldags sätt, som nu är aflagt, och då skratta de åt min Champignon?

Cab. Jo, jag kan tro: I gamla Dagar förstod man sig mycket på sådane artigheter. Neij, jag swär wid Stygia-putt,



#145 at denna Hwisk-leken är nu så ny, begärlig och brukelig, som sielfwa Visiterne.

Förm. Mig tyckes, at eders härlighet är sorgklädd: Hwarföre då? Om jag törs fråga.

Cab. Westu intet, at den Lögnen är död, som i sin lifstid giorde så mycket buller, skaffade wår Husbonde så många besök, och så ofta brakte Hwisk-leken i gång? Hon war en af mina wänner.

Förm. Ah, så är hon nu död, den ährliga Lögnen? Hj, hj, hj. Lät oss gråta.

Cab. Hon testamenterade dig ett Grötfat och en röd Mössa, derföre at alla trodde henne i detta Förmaket.

Förm. h, så giorde hon det, den ährliga Lögnen? Courage. Intet gråta mer nu.

Cab. Du giör liksom unga Änkor eller Änklingar eller rika Arfwingar: Du gråter och skrattar på en gång. Här skall du få höra den Aflednas Personalier: Jag har skrifwit dem med egen hand:

Den ryktbara Lögnen, som nu beklageligen afsomnat, är til Werlden brakt här i Hufwudstaden: Fadren war Herr Michel Slink, som förnekade Christendomen, derföre at hans Patron war Jude. Modren war den bekanta Madame Blåkappa. Farfadren war Don Fuchsswants, som wid Måltiderne stahl sig in i Mat-Salarne bakom Skiärmarne, at upsnappa Tidningar. Farmodren war Fru Gunborg Swartstrumpa. Morfadren war lilla Junker Pytt, som gick i granngårdarne, at märka Ord. Mormodren war Caisa altid nögd, som i



#146 Stockholm lupit kåter efter en Krämare. Farfarsfadren war Herr Buffus, som bet Tungan sönder af gammalt Agg. Farfarsmodren war Fru Mätta, som spådde Wäder och Dödzfall, sedan de woro skiedde. Farmorsfadren war Holger Räfhufwud, som kunde dikta en Saga hwargång han las til Bordz. Farmorsmodren war sa Willhierna, som intet såg för sig längre än til Nästippen. Morfarsfadren war Sigge Wäderhatt, som intet kunde tala, utan at skryta. Morfarsmodren war Madame Wäderkorn, som altid förstod halfqwädna Wisor. Mormorsfadren war Fine den lille, som hörde Gräset wäxa. Mormorsmodren war Donna Curiosa, som hade omsorg om alla Hushåll. Af så ryktbara alstrare hade hon sin höga Födzel och i sin tilwäxt alt understöd, så at hon i sin späda Ungdom kunde resa innom en Weka öfwer hela Staden, och innom en Månad öfwer hela Riket. Hennes Wälde kan deraf dömas, at hon hölt den förträffeliga Hwisk-leken wid makt, som elliest hade kunnat komma ur bruket. Hennes Trowär dighet---



#Förm. Ney Tupparne gala: Wi måste wäl minna oss. Jag får hörat en annan gång.

Undra intet, min Läsare, at jag kanskie något för ofta rörer denna Strängen; Ty sannerligen Ähregirugheten, Illwillian, Hatet och Afwunden röra nu så flitigt den ena Inbyggarens tunga, Hiärta, Mått och Steg til den andras fördärf, egen fördel och Allmän skada, at jag häraf allena hade syssla nog i alla mina Ark. Den förkolnade kärleken, det uplöste Enighetsbandet, saknaden af den Ädelmodiga öfwerseelsen, den owelduga niten för Dygd och Rättwisa, det upriktiga Förtroendet, den gamla Ährligheten, Fastheten, Wänskapen,



#147 korteligen, Sällsamheten af Himmelshöga Sinnen, äro, tycks mig, rika Ämnen för en Sedolärare.

Extract ur ett Bref, som någorlunda passar sig

med detta Arket:

--- Edra Lärdomar, Herr Argus, ha {öfwermåtton} [öfwermåttan] wunnit mitt tycke, så at jag intet gerna går ifrån dem, om jag kan; Derföre will jag rådfråga mig, om jag icke med godt samwete kan wara jalouse öfwer wisst Fruentimmer i mitt Grannskap, som eclipsera mig i Ungkarlars sinnen. tminstone lärer mig wara tillåteligt, at litet förmörka deras renomme'e, och til den ändan utspionera deras ord och gierningar, ingång och utgång, Mat och Kläder. Det är swårt at wara rivale och hålla Gransämia---



#Fy, min Correspondente, sådant är alt för gement: Om hon blifwer wid sitt, och lämnar andra wid sitt, så wisar hon sitt Sinne wara Förnämare, än at det kan irras af lappri. Hon blottar sig alt förmycket, om hon plågas af Curiositeter at weta andras angelägenheter och förrättningar; Men så mycket mer, om hon swärtar dem för egen Afsikt skull.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 18.

Utaf den stora Auctoren, som jag kallar den Scandiske Mercurius, har jag inhämtat fölljande Historia: Jag beklagar at hon kan kallas en Trago"dia; Men stor sak, man kan intet altid skrifwa Como"dier:

Mäster Mats och Hustru Clara ägde knapt Bröd på Bordet eller Kläder på Kroppen, när de aflade sin Son Pamphilius; Men likwäl iddes de arma Hionen intet Arbeta, utan grepo til Tiggar-Stafwen och närde sig huru de kunde, på beqwämaste wiset. Deraf insöp fuller den unga Pamphilius tillika med lättian illfundiga Grund-satzer; Men hans Stierna hade dock med honom något större förslag, ty han skapnad och Qwickhet hade sina fullkomligheter: En bewåRgen Köks-Jungfru skiänckte honom en Kaka, den han sålde för 2 öre: För dem köpte han en gammal Nyckelpipa, den han för

#bättrade och sålde för 2 Styfwer: för dem köpte han en gammal Fällknif, den han upslipade och sålde för 2 Mark: För dem köpte han ett par gamla Hanskar, dem han hop

#sydde och sålde för 1 Dal. för den köpte han ett par gamla



#149 Skor, dem han lagade och sålde för 2 Dal. desse 2 Dal. förbättrade han på sådant sätt intil 100 Dal., så at ryktet om hans Avancer sträckte sig intil en Krämare, som i samma Hus höll en blänkande bod: Herr Leccage (så hette Krämaren,) fann Pamphilius wärdig at bli Gosse i sin Bod, och hade sielf omsorg, at underwisa honom i sin Handel; Efter någon tid kunde Pilten, åtminstone in Strazza giöra en Conto pro diverse och en Conto Generale med rätta Bilanzer, netto procedido och rendimento, calculera alla {Specen} [Spesen] och Ritorner, afdraga Courtager, på Herr Creditor a Costi ställa en Cambio reale, mäkta konstigt remittera, {trac/era} [tracera] &c. ja han lärde och huru man tog goda Assecurancer mot Risico af den stränga Tariffen. Summa, han fattade alla termer och gick i kramtrafiquen al pari med sin Husbonde, förwärfwade sig klingande Byxsäckar, klädde sig som en Grefwe och hade de bästa Dagar i Werlden. Wår Auctor kan intet nog omtala det skiöna hull, som Pamphilius nu begynte få, det förnäma Målföre och de artiga Manerer til at tala, raisonnera {spatsera} [spatzera], se på sin Klåcka etc. Man såg honom strax i stånd til at giöra en Resa öfwer Hamburg, til Amsterdam och London, försedd med sin Husbondes recommendationer, och i största hast återkomma med en treffelig Credit: Credit utan Valuta! Ack härliga Credit, huru prydde och försedde du icke hans Bod med allehanda Kram? Den som hade känt Pamphilius för Poike innan han blef Commissionaire, förundrade sig öfwer



#150 hans omskiftelse. Hustru Clara som nu war blefwen Madame, fägnade sig med Händerne åt Himmelen öfwer sin Sons uphöijelse, och gret deröfwer, at Mester Mats intet hint utlefwa den dagen. I sanning kunde ock mången bedragas at tro, det han war i lyckans famn: Hans släkt begynte skryta öfwer sin Cousin, och hans Wänner hulpo honom hwar dag at töma några Bouteiller. O I förnöijeliga stunder! I detta sinnet fick Herr Pamphilius Gifto-Tankar och giorde den läckra Amalia til sin Fru, en Dotter af hans gamla Husbonde, hwilken hade samlat wackert Capital med ett par banquerouter, och inrättade således sitt Hushåll med största prakt. Van der Profit i Amsterdam underlät imedlertid intet at skicka honom en myckenhet godz, och wår stolta Krämare war altid öm, at betala det förra Partiet, åtminstone til Helften, med det senares winst, (sedan det förra blifwit anwänt på Monsieur, Madame, Taffel, Meubler &c.) han lät sin Patron weta, at den eller den wahran intet så wäl kunnat debiteras, (fast än hon länge sedan blifwit förwandlad i ståt) och altid anticiperade han nytt godz, under skien af dess hwarjehanda begärligheter. Sannerligen om Van der Profit wiste Grepet, at genom sin Commissionaire afsättia den egendom, som elliest hade legat honom til last, så wiste ock Pamphilius Grepet, at genom sin Patron skaffa sig de Penningar, som han aldrig ämnade til fullo betala. Således är den mäst interesserade wänskap intet fri från bedrägerier! Ja om man skal tro wår Historicus, så upförde Pamphilius 5 procent för det, som intet passerat Tullen, och indrog Contrebander, som gingo under annat namn eller sielfwa Legations-Friheten. Men den gamla war likwäl äldst: Van der Profit efterspanade så oförmärkt par



#151 Correspondence om icke Herr Pamphilius war en riktig Man: Man swarade sig intet annat förmoda, efter han slog stort på och Madame blänkte i Grannlåt. Krak, der hade han Ägget: Han luktade gamla Handels-Surdegen och Ögonen öpnades til at märka det hans Wän war altför konstig och winglande i sin trafique; Holländaren började slå Tapp-to och qwällja sin stolta Vasall med remisser. Lyckan, som spelar med de dödeliga och hade förändrat Pamphilius til sinne och seder, wisade nu sin falskhet: Jag orkar intet omtala huru hon ännu smickrade honom några Månader, i det han någorlunda förnögde sin Patron med den hemliga widlyftighet, hwaruti han satte sig hos en del sina Landzmän etc. Men strax derpå slog hon ändå Crediten (hans endaste Stödie-Stad undan honom både in- och utrikes, och der låg han fallid: Tänk hon tillät honom icke en gång rikta sig af sin Banqueroute. Han fick leigd, den utländske fick något, den inländske intet, och han sielf med den delicate Amalia kastades nu med en knäpp ur öfwerflöden ned i Eländet, sitt förra intet. Härwid kan wår Auctor intet hålla sig från tårar, utan ropar: O Menniskliga obeständighet! O falska Credit! O Stierneskått på Krämare-Himmelen! Bistra Commissionaire-Öde, som så förderfwar både det allmänna och Enskylte--- Men min k. Herr Quarter, I skaken så på Hufwudet, hwad tycks Ehr om denna Trago"dien?

Quart: Härlig raretet! Det är intet första gången man har spelat den Trago"dien bland de wåra, icke heller första gången, som du har tuggat derpå.

Argus: Så mycket wärre---



#152

Quart: Jag tror, Argus, at du har enskylt hat til Krämare. Hwad ha de giort dig? Kan du intet lämna dem i fred? Blif wid Moralen: Är det en odygd, at wara Krämare?

Arg. Elände! Finnen I här någon enskylt bitterhet? Menen I det wara omöijeligt at skillja Personen från handteringen? Det wet Gud, at jag älskar en Krämare, så mycket som hwar och en Handelsman; Men dess fahrliga Handel kan jag intet lida, icke heller den fördärfweliga {Öfwer-Balancen} [Under-BalancenC? ] i wår Commerce, så wida jag älskar Landzens wälfärd i framtiden, wåra bortglömde Efterkommandes Bröd, och tål intet at utlänningen är det Tredie Ståndet i Riket.

Quart: Tala mig hwad du will, så blirhär ändå aldrig annat än här är, och {här} har warit. De må nu konstlaV med sina Nyheter så mycket de willa, så uträttas dock intet annat dermed, än de bästa Undersåtarnes undergång, och en hop egennyttigas upkomst.

Arg. Fritt, lät så wara; Allenast at de bästa Undersåtarnes undergång är Riketz Läkedom och de Egennyttigas upkomst, dess hälsa.

Quart: Huru skal jag det förstå?

Arg. Jo, jag menar at om de bästa Undersåtarne (som I kallen) äro hårdnackige at fortfara i en Landtfördärfwelig Handel, så blir här intet godt af, förän sådane bästa Undersåtare bli ruinerade. Här talar jag om Näringen och icke om Personerne. De Egennyttige (som I kallen) böra deremot ha all framgång til at gagna Fäderneslandet: Illa nog, om deras sinnen intet skulle likna deras handtering; Men det hörer



#153 intet hit: Wij {willja} [wilja] tala om sielfwa saken och lämna Personerne i fred, som böra giöra räkning för sitt fögderi?

Quart: Wälan: Sielfwa Saken: Kan intet hwar och en see at wåra Inrikes Tilwärkningar äro Dårskaper?

Arg. Jo, med Glasögon.

Quart: Hwad ha de icke kostat Swerige, och hwad härligheter ha de wäl uträttat.

Arg. Kostnaden är liten mot den påsyftade nyttan; Men hwad härligheter de ännu kunnat uträtta, det är en sak, som intet hindrar deras omistelighet i sig sielf. Döma ett förslag efter utgången, det är tokugt. Wi wilja lämna oafgiort, om deras hinder har bestått i någon deras Pådrifwares fehl; Men lät oss besee saken på frommaste wiset: Kanskie at de intet förr kunnat gå an: Tre ting ha dryga swårigheter, fordra lång tid och stor kostnad, innan de hinna til sin egen wighet och fruktbarhet: den Rå Materien, som intet plåckas på hällarne, den åtskilliga Redskap, som med konst och möda skal skaffas, och goda Arbetare, som intet samlas med en utskrifning.

Quart: Har du intet mer at prata?

Argus. Kanskie: Än afsättningen af de späda ock nyss begynte tilwärckningar, som I mäst hindren ock qwäfwen med Edra begärliga Kram-wahrors debit?

Quart: Wij? wij, som ha så dryga Afgifter, hwaremot de andra ha all Frihet? ney, det är wij, som draga pålagor ock grym---



#Arg. Tålamod: Menen I de 5 Procent? månne Riksens Ständer intet giorde som högtuplyst Folck med den pålagan?



#154 då war hon ock stor nog; men nu tyckes mig, borde hon förökas til 10 a 20 Procent. Förr lärer här intet skie någon märkelig förändring.

Quart: Ochristeligt Tahl! du hade wäl lust at see mig ock mina medbröder i Pamphilii elände?

Arg: Ingalunda: hwad behöfden I störta Ehr dit? Kunnen I icke taga Edra wahror inrikes? eller om det ännu intet låter sig giöra, kunnen I icke likså wäl som de andra inrätta Edra Manufacturier, ock få del af Landshielpen? Om då de andras Interesse blefwo Ehrt eget, så skullen I se huru Misshällig

#heten Förswunno, Split-Äplet bortkastades, ock eniga Händer giorde lätt arbete: Riket Blomstrades, den fattiga hade födokrok, ock I {alla? } [alle] {blefwo} [blefwenC? ] på säkert sätt, wälmående. Herr Quarter skulle sielf bli den ömaste om Cronans Indräckt, förbunden med hans näring, ock 10 Procent woro honom för

#litet belag på det Utländska godset.

Quart: Gud wet det--- men jag kan lee åt mig sielf, at Jag nu kommer i den Speculationen. Jag har haft henne förr men jag blef stött för Hufwudet af---



#Argus. Tänck, huru förnögd iag skulle ihoplägga mina Hundrade Ögon, om jag sågo at wåre Krämare woro blefne Manufacturister!

Kom i hog framtiden, Min Wän, och wåra kära Efter

#kommande, som en gång böra wörda wår Aska. Gifwom oss tålamod: Om wi intet sielfwa ha godt af de Eekar, som



#155 wi nu planta, så har man likwäl efter hundrade hr. Han I samwete, at sätta det tilkommande Swerige i Fattigdom och elände?

Quart. h snack: kunna wi icke imedlertid bryta ut som förr i Werlden, intaga Provincier, skiöfla städer och få Pengar som Gräs? Dertil äro wi skapade och annat Närings-Sätt har Swerige intet fått.

Arg. Ochristeligt Tahl! Där see wi wärkan af wår orklöshet och dess Dotter fattigdomen. Efter den Satzen är Freden det som öder oss, och Kriget det som föder oss. Jag tilstår, at så länge wår flit intet hielper wårt Rike at bära sig sielft, så nödgas man taga en så orimmelig Grund-Satz; Men menen I at Gud har så förordnat? I hwad tilstånd har då Himmelen satt oss? äro wi då skapade antingen til andras fördärf eller til at swälta? Hungren skulle efter Ehr Politica wara oss en Krigs Orsak god nog, och wi skulle wara rätt höflige, om wi giorde oss Swepsaker med något rikt Land. Om I rådden, skulle Swerige bli likt den stocklate, frodige och illpadige Ulf Böffel: Han öfwergaf Hustru, Barn, Gård, {hustru} etc. och låg ständigt borta bland Processer: Altid skröt han, at han wann där så mycket, där så mycket etc. Men imedlertid war det upäten Mat. Han war en Tiggare, och när han skulle sätta sig i roo, föll honom Taket öfwer Huf- wudet.---



#Neij, en Ährlig ting är det, at som redelige Swänske Män förswara oss mot andras wåld, när så behöfwes, ock efter wåra Förfäders sed med Tapperhet ock duktige wapn utkräfia



#156 billighet af den, som will kräncka wår rätt. I sådant fall är Krig lofligit; men Ehr Statskonst duger intet.

Quart: Det synes wäl så--- jag kan betäncka mig på detta wårt Samtahl, men i dag slår jag sådant ur Hufwudet: Det är den 1. Maji.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 19.

Sannerligen, min Herr Censor, jag trottnar rättnu wid min beställning, och jag undrar intet, om I trottnen wid Ehr: Dristig är jag, försiktig ären I, och begge bry wij hwarannan: På min Ära, I ären temmelig Grann-räknande: Nog kunde Min Herr Censor, tyks mig, låta stå något litet Spitz-Ord {iblandt} [ibland] oftare än han giör, och låta dem dundra länge nog, som deraf finna sig stungne. Dock, I swaren, at I ändå låten mycket löpa fritt i mina Ark: Man wisar nog Tänderne öfwer det som tillåtes: Det är Ehr, som man tiltalar och intet mig. Ja kanskie--- tör hända at I härmed giören mig större Tienst, än jag wet erkänna: Min Hetta behöfwer swalkas. Jag wil derföre wara nögd.

[Men, C] i dag gitter jag intet fästa Tankarna på något wisst ämne, utan skrifwer som det kommer mig för Pennan. Mine



#158 Gynnare lära wäl ursäkta mig, och de andra bryr jag mig intet om. Hwem orkar möda sig för deras lilla Tack?

1. Wräk honom i Soldat-Hopen, han duger intet annat til. Så lyder mäst Domen öfwer en {dumm} [Dum Poike], särdeles om han är mycket böijelig til odygd. När han då utan god Upfostran hint den åldren, at han kan lyfta Wärjan med rak Arm, då börjar han krumma sig i Uniformen: Nu är jag Karl, tänker han, nu slipper jag at läsa. Hwem sprätter, om intet han sprätter? När han skal yttra sig i de allraklaraste saker, bär han sig åt, liksom ingen Papegoija funnos i hela Landet, utan han skulle ensam tala för alla. Men bör då Soldat-Hopen fyllas af Dumt Folk? När man intet duger til annat skal man då duga til Krigsman? Hwilken orimlighet! Hwilken oförrätt giör man icke härmed wåra käcka barde-Män? Jag håller före, at om någon dygd, försiktighet och rent förnuft bör finnas hos någon, så bör det finnas hos en Soldat. Det menar jag mig ock ha sagt förledit hr i mitt 31 Ark. Han, som nödgas lefwa bland oordentlighet, wåld, mord, lifsfahror, försåt, hunger, plågor, oförrätt etc. han bör och behöfwer föra ett renligt lefwerne, weta rätt och orätt, äga Samwete och skarphet, mod och försiktighet, eld och kallsinnighet, wara lärd i sin Konst, härdad, tålig och altid rolig i sinnet. Huru skal då en odugelig glop duga til Soldat? Gudi lof, wi ha åtskilliga Ynglingar, som med beskiedelighet och beröm begynna pryda det ståndet; Men imedlertid är den omtalte wahnan brukelig, at wällja Soldat-ämnen. Om hon får råda, hwilken krigshär få wi med tiden? Liderliga



#159 förswarare, som intet bli goda, förrän de blifwit olyckelige. Herr Anacarsis, jag kände Ehr Person, förän jag fick ehrt Bref, derföre håller jag ehr för billigare, än at j skulle mena, det jag i mitt 13de Ark påstår, at den Dummaste Poiken war tienligast til Soldat, derföre at han war Dumm och oförwägen: Där talar jag allenast om den första böijelsen, som teknar sig fuller illa; Men altid kan böijas til något gott och sitt wissa ändemål genom en god Upfostran. Dumhet, obarmhärtighet och oförwägenhet i ett Barn kunna i en wäl anförd Yngling bli kallsinnig försiktighet, sinnes starkhet och oskrymtad Tapperhet. Desse äro de bästa Soldat-Wapnen.

2. Än en Apologie: Man har knotat på mig från Parnassen, derföre at jag i mitt 5te Ark tillåtit den första Ungdomen Tankfrihet i sielfwa Himla-Läran, och at få wara Kättare (under sin ledares Hand) {tildess} [til des] han med goda skiäl blir öfwertygad. Om wi intet föddes med kundskap om en Gud, med en förbindelse at dyrka den högsta fullkomligheten fram för alt, med så inlifwade GrundSanningar och tankars rättesnören, at wi dem hwarken behöfwa eller gitta bewisa etc. Då skulle jag säija, at wi i wår första ålder behöfde tro efter sägn. Men nu, Gudi lof, är det icke allenast onödigt, utan och eftertänkeligt både för {förnuffts öfningen} [Förnufts-Öfningen] och Christendomen. Gud älskar intet den Blindtrogenheten. (Här talar jag intet om den Saliggiörande Tron, som Gudz nåd genom sin anda uti oss allena wärkar, jag talar om förnuftets skyldighet.) Han wil at wi sku bli



#160 öfwertygade innan wi lyda, och dertil har han gifwit oss medel. Om man blir Orthodox genom förutfattad inbillning eller Lärarens myndighet, så tror man intet det man wet. Man inbillar sig tro; Men det man menar wara en Förnuftsöfwertygelse, är allenast en Sinnes-Böijelse. På det sättet tilskapas Juden i Synagogen, Turken i Mosque'en, och de hwarjehanda willfarande Christne i Christenheten. Hwar och en förswarar sin Wattn-Wälling, ty det woro skam, mena de, at tro annat, än det Föräldrar ha trodt för dem. Härlig Religion! Aldrig dristade jag, at yttra mig på detta sättet, om jag intet wiste, at ju mera det späda Förnuftet upodlas och wänjes i sin frihet, at draga rena slut af sina medfödde satzer, ju mera erkänner det den stora Gudens uppenbarade willja i sitt Ord, wördar des obegripelige hemligheter och underkastar sig des höga lydnad, hälst när det har hielp af en förnuftig ledare. Gudz willja och wårt Naturliga Lius förlikas så ganska wäl. Jag skal gifwa mig wunnen Herr Philophile, när j kunnen bewisa at en Atheist, Naturalist eller Kättare, (i hwilkas Labyrinther jag tillåter Gossen at titta in, til at skrämmas af deras mörker) nånsin på förnuftiga skiäl eller rena slut af Gudz ord kan grunda sina willfarelser.

3. Det är alt för tokugt at willa rätta andras smakar och tycken efter sitt eget: Lipsius kan intet tåla Musique för sin död: Han besinnar intet, at han kan wara söndrad från största Folkhopen, antingen deraf, at honom något fattas i Hörsel-Organen, eller deraf, at Symphonien giör honom upmärksammare och drar honom in i sina egna betraktelser, eller och deraf, at hans Snille, som i den Konsten ingen



#161 kundskap äger, faller wid des åhörande i en ledsna, som föder Ängslan; Utan Lipsius skrifwer mig til och ber mig öfwertyga mina Läsare, at Musiquen är en Dårskap. Jo, jag tog mig intet annat före: Med samma skiäl, som denna wackra Konsten af honom hatas, med samma skiäl älskas hon af andra. Lipsius kan ha rätt för sig, men intet för andra. Musiquen har sin dygd: Hon bidrager icke allenast til Sinnets Friskhet och nöije, utan ock til Kroppens hälsa: Efter mångas mening främjar hon wätskornes kringlöpande, renar Bloden, skilljer dunsterne, widgar vaserne, öpnar porerne &c. Men intet är löijligare än at see Crysippus med en sysslesatt Upsyn lägga Örat til den finaste Musiquen och lossa som han deruti förlustar sig och finner underwärk, fast han deraf icke förstår det ringaste, utan Ängslas inwärtes.

4. Jag har ofta ledt åt Herr Imagons och hans Drängs olika nöyen: Imagon har bygt sig ett präktigt Hus, anlagt kostbara Trägårdar, förlustar sig i sina Galerier och Orangerier &c. Men hans största lust består deri, at kunna säija: Detta hörer mig til. Lucas har samma Nöije som Herren: Han spatzerar på Marmor-Golfwen likså wäl som han, fägnar ögat med de härliga Skillerier och Näsan med de dyrbara Lukter &c: Men hans största lust består deri, at kunna säija: Detta har jag oköpandes, och slipper omsorg derom, ty det hörer mig intet til. Hwem är nu större Herre i sitt nöije, Herren eller Drängen? Det syns som Imagon haft omak för Lucas och tömt sin pung til hans förlustelse.

5. När en Petit Maitre råkar på en rätt tanka och en



#162 klok utlåtelse, (som sällan skier) så giör han deraf så stort wäsende, at mången skulle mena sig höra något nytt, som dock betänkt sådant redan i Barndomen: Trantrallius berättar mig med stort utspråk, at då han i går satt på Rousels Caffe-Hus och wäntade på Såcker, kom han i den synnerliga Speculationen, at Niskhet och Snålhet måtte wara de gemenaste bland laster. Detta betygar han med faseliga eeder. Mon cher Monsieur swärien intet. Jag tror Ehr wäl ändå. I han intet funnit Ehr så illa; Men detta har man länge wetat förut.

6. Käre Herrar Ost-Indie-farare, ehwad j fören oss hem från China, så hämten intet hit den underliga Seden, som Chineserne bruka med Personligit Adelskap: Hos dem är det intet ärfweligt, som här, och erhålles af ingen annan, än den som för sin egen Person har förtienst dertil, och inlagt ähra i Wettenskaper och Tapperhet. Den enas dygd kan intet adla den andras odugelighet: När en Mandarins Son wil ärfwa sin Fahrs Adelskap, så måste han omaka sig at wara äfwen så dygdig och berömlig som Fadren. Tänk hwad swårigheter man giör Folk i det Landet! Neij, annorlunda går det til hos oss. Dock, fördenskull.--- Det torde intet wara så galit. Ho wet om icke det {Hedersståndet} [Hederståndet] fingo derigenom en dubbel Glantz? Man woro säker, at ingen deribland funnos, som icke woro ödkänd af frägd, och den Adeliga Ungdomen skulle täfla om berömliga gärningar, ty hwem skulle willa mista sin Noblesse? Då tilstår jag det woro en wärkelig heder at kunna upräkna sina ahnor, 16 dygdklara Personer i en Kädia. Jag tror at hela Werlden skulle då



#163 wörda en Swensk Adelsman, och en Nobile di Venetia hade då icke ett ord at säija.

7. Sij så, mina gamla Auctorer, det tänkte jag wäl: I låckaden mig til at Skrifwa i hr, och där lämnaden I mig ensam. Nu är jag intet bättre utkommen, än at en {Präst} [ManC] några Mihl härifrån {uppenbart i sin afftonsångs-predikan} [i allmän sammankomstC] kallat mig den Folk-skiämmaren Argus. War icke det wäl at j fingen Lura mig [inC? ] i Spelet? Om jag i hr hade {behullitC? } [behållitD] mina Moraler för mig sielf, så hade jag sluppit det Namnet. Men, säijen I: Mannen lärer den gången intet {hållit} [hullitC? ] någon annan för Folk, än den odygdiga och dåraktiga, derför har han härmed mer hedrat, än wanhedrat dig. Nå, lät så wara då. Jag måste wäl wara nögd.

8. Nu i Maji-Månad sedan Solen gått i Twillingarne, går en Siukdom i swang bland ett slags Fruentimmer, som en gammal ärbar Fru har bedt mig läka. Jag kunde wäl swara, at man intet kan räkna på deras krämpor, ty de bli snart siuka och snart friska igen; Men den ursäkten skulle hon ansee som en ohöflighet. Dessutan wördar jag könet mera, än at jag skulle tåla någons fördärf: Här är derföre ett Recept efter mitt wis på Swänska.

R. Blomster af långmodighet, [1] . Untze.

För Paphia. Försiktigh.--- [3] . Untze.

Honung af Blygsamh. [3] . Untze.

Ärbarh.--- [4] . Untze.

M. F. empl.



#164

Så offta hettan påkommer, frotteras pannan med 1. Untze anständig Äregirughet, och plåstret bindes öfwer hiertat och pulsarne, til dess roligheten kommer i alla ådror och leder. Detta wet jag hafwa hulpit några för Twilling-Soten. Mot {Flåg-siukan} [Fläng-SiukanC] wet jag också bot:

R. Knoppar af kärlek til

Man, Barn eller Föräldrar. aa. mp. vj.

Husaktighets,

För Hirundella. Sparsamh.

Förnöysamh.pärlor aa. Pf. U.

Flits,

Alwarsamh. aa. Untze.

M. F. pulv.

När man märker på Pulsen at Patienten wil flyga [och flängia hijt och dijtC] och Nyfikenhets-Swetten utkommer, intager hon häraf 6 skiedblad uti Spir: Destill: af förhoppning om förmögenhet. Dermed håller hon ut til nästkommande Octob. när mästa bullret är öfwer. Dessemellan kan intet skada om hon brukar Marienbad, icke heller, om hon åtminstone hwar åttonde dag tager frisk luft och går i Kyrkan eller understundom til någon god Wän.

9. Jag har swårt för at hålla mig från löije, när jag ser med hwad hiältemodige Kropps ställningar några af mina



#165 Landzmän gå hwarannan förbi på Gatan, hälst när de intet känna hwarannan, och med hwad fräcka Upsyner de hwarannan bemöta: Man skulle tro dem ansee hwarannan för ömkeliga matkar; Fast än hwardera tyckes säija i sitt sinne: Kan du intet see hwilken stor man jag är? Deraf är jag nu blefwen så stark i Physionomien, at jag tiltror mig see på Ansiktet, om Karlen är försökt i Werlden eller intet, klok eller intet, bekant med sig sielf eller intet.

10. En Gubbe har begärt mitt råd, huru hans twänne Döttrar Malin och Ingeborg skola upföra sig: Den ena är hiärtelig wacker, men utan förstånd, den andra hiärtelig fuhl, men har wett som en Ängel. Jag har rådt honom til, at låta Malin mäst tiga stilla, hwar hon är, gifwa korta swar, och intet wåga sig stort längre på diupet, än med god-dag och farwäl, hwaremot den munwiga Ingeborg kan altid prata för dem bägge. Då är den ena wacker på sitt wis, och den andra på sitt. Men hwad hörer jag? Den skiöna Malin förtryter at hon intet skal ha Wett och raisonnerar ensam hwar Hon är, så at Skåp och Stolar må skiämmas: Ingeborg deremot förtryter at hon intet skal wara skiön och medan Systren säijer Dårskaper, tiger hon stilla, giör sig en stolt Air, agar Ansiktet til främmande Miner, och pinar sig til så twungne behageligheter, at ingen kan see henne utan Ömkan. Nu ler man åt begge, fastän begge hade kunnat wara förtreffelige. Neij Flickor, {byten} [byter] nu om edra Gåfwor, så at hwar tar sin igen. Hwar och en bör bli wid sitt Naturliga Pund.



#166

11. Man har skickat mig en Fabel, tagen ur De la Motte:

I Forna dar, då tiden än war klener,

Då lefde Sphinx, Centaurer och Sirener,

All Werlden war de mörka dikters Hus,

Man wiste då hwad Träd och Stenar sade,

Då Lefde ock en Präktig Loo, som hade

Så skarp en Syn, som sielfwa dagens lius.

Han gick en dag, som han war wahn, at jaga:

Och Blodigt rof med glupska Tänder taga:

I samma såg han hwar en Mullwad satt

Uti sitt hål: {ack} [Ak], sade han, min lilla,

Det giör mig ont, at Gud har giort så illa,

Och skapt dig blind til en ewärdlig natt.

Förutan Syn du ingen glädie hafwer,

Wäl giör du, at du dig i Jorden grafwer,

Ty du äst mer än halfdöd, stackars Diur.

Den giorde wäl, som täcktes dig beröfwa

Ditt usla lif, at du dig finge söfwa

Med alfwar in från en så {slät} [slätt] Natur.

Neij men, min Wän, förlåt mig, sad wår Flicka,

Gud har giort wäl, fast han så welat skicka,

At jag är Blind, i stellet han mig giedt

En hörsel-Dygd, som intet eftergifwer

Din skarpa Syn, och wakta dig du blifwer



#167

Rättnu förrådd, du har det intet sedt.

Fly bort, jag hör bakom din Rygg ett buller.

På stunden kom en Pihl af ifwer fuller,

Och drog wår loo i Döda-Riket in.

Förakta eij, säg ey, at Gud har felat,

Sin gåfwor har den Wisa Guden Delat,

Och hwar och en bör wara nögd med sin.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 20.

Jag wil tåla at man skyler sin oskaplighet med Kläd-Modeller, sin ringhet med en equipage Magnifique, sin fuhla hy med Vermillon, sitt oansenliga Hufwud med Peruque, ja jag will lida, at man skyler sin bitterhet med Complimens, sin afwund med politesse, o. s. w. men förr dör jag, än jag lider, at de gröfste odygder smyckas med dygdiga Namn: I mitt lilla Argiska ämbete har iag märkt, at den lättaste Wagnen, som odygden har at resa omkring uti, och den starkaste Bomen, som hindrar dygdens framgång, är ostridigt det förakt som man i dessa dagar giör af Dygden. Det börjar nu hos somliga bli en skam at wara dygdig, och en heder at wara odygdig: Ingen wiste säija mig, at Crantor war en hurtig Yngling, förän han hade en Maitresse på hwar Gata, eller at Cerberides war förnöijelig i Sällskap, förän han lärt swärja, tala ogudaktigt och säija liderlige Bons-Mots, eller at Crapulax hade ett gott hierta, förän han bortslöst några 1000 Plåtar på sig och sina Wänner i Fylleri, eller at Lucina war ett artigt Fruentimmer, förän hon lärt bibehålla tio älskare



#169 på en gång, eller at {Terfites} [Terfides] war en lagklok Man, förän han kunnat drilla tolf orätta processer til sin fördel, eller at Thrax war en god Hushållare, förän han med mångas skada skackrat sig til en god Ägendom, eller at Octavius war en wälförtient Man, förän han tiggt, mutat och konstlat sig til en hederlig Tienst. Twert om wiste ingen at Cnejus war en mes, förän han blygdes wid den kärlek, som Fru Kättia Sällskapslik honom tilböd, eller at Lychas war en Phantast, förän han förmante Mons. Scandale, til at intet swäria, eller at---



#Sij, i sanning tror jag at Rikzens ständer äro hitkomne. För Gud, Argus det war annat, än sittia och Philosophera. Jag måtte wäl tro, efter jag fick Herrebåd i går med Pukor och Trompeter, och blef så hastigt upwäckt ur mina Moraler. Nog har jag hört talas hit och dit om Hans May<tz Kallelse-Bref til en Rikzdag; men jag har warit så insänkt i mina betraktelser, at jag försummat både ett och annat. Dessutan ha här nu så många osanningar en tid lupit omkring, at jag swurit wid min Philosophie til at intet tro något wilkorligt, förän jag ser det sielf: När den ena har sagt hwitt, har den andra sagt swart: Man har brydt mina Öron med så olika liud, at jag ofta intet wetat om jag warit i Dantzig eller i Petersburg eller i Stockholm. Om jag gifwit akt på Käring-Sagor och trodt wåhlnar, hamnar och skiäpnader, som pläga skymta för wåra Wänner, så hade jag wäl sedt, Högloflige Ständer, at många ha spökat för Ehr ankomst. Så har likwäl en hop Caffe.-Predikanter sagt sant, at Rikzdagen skulle komma? Jag hade intet wäntat honom förän åt åhre; Men här lärer wäl nu wara något särdeles at öfwerlägga.



#170 Imedlertid warer hiärteligen wälkomne, Högloflige Ständer: Det giör mig ända in i Märgen godt at see dig, du Ädelmodiga Riddersman, du renhiärtade Prästman, du wälsinnade Handelsman och du förståndiga Danneman, framkomma at kyssa Din milda Konungs Hand. Men sannerligen, gode Herrar och Män, I kommen mig något brott uppå: Jag har intet fått mina Possar i ordning. Här står jag: Intet har jag fått min Relation färdig: Huru skal jag nu kunna giöra räkning för mig til Rikzdagen? Jag lärer wäl på det sättet bli afsatter, hwad det lider. Dock, Högloflige Ständer, den som intet har ont Samwete, kan lätt fäkta från sig, derföre wil jag allenast med några ord giöra Ehr reda för mitt Ämbete. Ho wet? Lyckan är obeständig och Ödet aldrig at bygga på: Jag kan gå den saken så lätt ifrån mig, som mången den der warit betänkt här på öfwer hr och dag.

At jag uphäfwit mig til Frispråkare i Sedoläran, giordt buller i Riket nu snart halft annat hr, och predikat Upror i många Inbyggares Samweten, dertil har min blinda kärlek til Sanning och dygd warit orsaken: At jag til en sådan dierfhet understått mig, dertil har min frihet gifwit mig anledning, såsom en född Swensk Undersåtare, hwars Natur Högloflige Ständer, eder bäst är bekant, den icke kan twingas af myndighet eller Enewälde til sina rena tankars förtigande; Och at jag nu giör ehr reda för mig, det är intet nytt i en sund Republique: Redan i Solons tid, förmådde en Balk af Attiska Lagen, at hwar och en borde giöra Räkning för sitt tidzfördrif, sysla och handtering, på det ingen Lathund måtte lidas. 171



#Wår rena Lära och dess uttydningar har jag rört det minsta jag kunnat, emedan wårt Prästerskap i det målet intet felat. Regeringen har jag ansedt såsom öfwer mitt Hufwud. Regerings-Formens Wärkställighet har jag icke heller behöft yrka: Konung {Fredrich} [FREDERICH] och Hans Råd ha haft omsorg derom, och min skyldighet har warit at lämna den saken til höga Wederbörande. Hwar och en Ämbetsman, så wida han i sin Syssla warit begrepen, har jag ock lämnat opåtalt. Rikets Wälstånd och Förmögenhet nu och i framtiden med god Handel och Tilwärkningar, har fuller intet egenteligen hört til moralen; Men jag har dock funnit mig pliktig, Högloflige Ständer, til at förswara och pådrifwa de Anstalter, som I härwid godtfunnit, och intet haft maga til at smälta det någon derpå skulle knorra. Har det warit något Fehl, (som likwäl intet sunt förnuft lärer kunna finna,) så har jag dock skattat hederligare at fehla med Ehr, än at wara bättre underrättad med Malcontenter. Finnen j hädanefter annorlunda, så finner ock jag annorlunda. Lydnan står en undersåtare bäst. Det är Sedoläran, som jag mäst hållit mig wid, och hwart och et Sinnes enskylta skyldighet: Intet til at aldeles angripa de {båhl-grofwa} [Bohl-Grofwa] Synder, för hwilka hwar och en Hedning fasar; Men de mellan-laster och dårskaper hos begge könen, som intet alla märka, och hwilka en Präst sällan kan röra på sin Predikstol: tminstone intet med mitt tahle-sätt: Ty jag har ofta måst gyckla Sanningen i Folk, och hade Cronan haft en Plåt för hwar gång man skrattat åt mig, så



#172 hade hon nu råd til at inrätta et Järn-Contoir. Imedlertid kan jag nu tilstå, at jag ofta med flit warit wårdslös, och intet så utarbetat mina Saker, som de förtiänt; Men deruti menar jag mig ock ha haft skiäl: Jag känner Afwunden, och har intet welat wara så aldeles obeqwäm för wisst Folk: Jag har nog sneda Ögon pådragit mig med det lilla jag giordt. Detta låter som en Paradoxe; Men sannerligen, Högloflige Ständer, sådane Ostracismer äro intet sälsamme: Aristides kan bli Landsflyktig, derföre at han kallas rättrådig: Hans Landsmän kunna intet tåla, at hans Dygd lyser dem i Ögonen. Miltiades kan fängslas, derföre at han öfwergår dem i Tapperhet, och Agesilaus kan få böta, derföre at han äger allas Hiärtan. Alt för stora Speglar för mig; Men likwäl klara: För mycket beröm är ofta skadeligt. Ney, med goda enfaldiga ord, rätt fram, och utan at så särdeles betänka mig, har jag giort på

#minnelser om ungdomens upfostran, om Studier och Lärdom, om renstädade Hufwuden såsom Klenoder i Rikzens tienst, om Förnöysamhet och Sinnes-roo, om flit och skickelighet, om Redelighet och Wänskap, om Ärbarhet och Husaktighet, om Oweldighet och Ädelmodighet, om Sämja och kärlek, om Enighet och Hielpsamhet, om Wördnad för wår Öfwerhet, o. s. w. Hwad nytta mina Lärdomar hos de rensinnade giort, anstår mig intet at säija. Jag hoppas det bästa. Men j skolen ock weta, Högloflige Ständer, at jag ofta haft hårda Knesar at giöra med: Somlige ha mina ark intet mera hulpit, än om jag slagit wattn på giäss, och somlige ha ropat hämd i



#173 Himmelshögd: Några ha ock wäl kunnat hota mig med Riksens Ständer. Ja, har jag tänkt, Rikzens Ständer weta wäl hwad de giöra, de lära wäl ock ha annat at tänka på. Ju bittrare man warit emot mig, ju skarpare har jag warit igen. Ont skall ont ha. Dock nekar jag intet, at jag ju ofta af missnöije warit färdig at kasta Pennan på elden, så framt icke en hop Orädde, genom-Swenske och Dygdädle Läsare af begge könen upmuntrat mig med de omdömen och föreställningar, som jag aldrig lärer förgäta, så länge jag lefwer. Ibland dessa har förnämligast warit (Utan skryt) wår Nådiga Öfwerhet. Änteligen, Gudi lof, har jag hint til denna dagen: Nu är jag fri Man. Nu kan jag tala som A"sopi Lamb när det stod på Hustaket och log åt Wargen.

Dock jag fruktar, at begå et stort fehl, i det jag förswarar mig förmycket: Aldrig kan man bättre segra öfwer sina tadlare, än med stillatigande. Härom är jag äfwen nyligen blifwen påmint genom ett Bref, som sannerligen är rart, efter jag mäst plär få {klago-wisor} [klagowisor] och böner om hielp emot enskylta motståndare. Jag will för sällsamheten skull deraf införa ett Extract:

--- Wår Cineas har skrifwit et oskyldigt Bref til sin wän om wåra hushålls-angelägenheter, som råkat falla hans owänner i händerne, hwilka nu intet weta hwad Galla de deröfwer skola utgiuta, med hemliga och uppenbara smädeskrifter och wanrykten. Han frågar, k. Argus, om det intet skulle låta sig giöra, at du öfwertalade hans Wänner, til at lämna sådane tadellappar swarslöse, (Som nu intet mera ont kunna ha at säija, än de ha sagt) på det de måga förlägga sig sielfwa för alla förnuftigas Ögon med sit eget ofog och orimlighet;



#174 Ty intet swar, om det woro aldrig så wäl ställt, kan i de dygdigas tankar så kraftigt dämpa ett oförskiämt tilmäle som det dämpar sig sielf---



#Ja, mig tyckes ock bäst wara, at aldrig gnugga sådane orenlighets fläckar, så länge de äro wåte, ty då kunna de bita sig mera in: När de äro torra, så affalla de sielfwa, och lämna Rummen renare. Men jag uppehåller mig härwid förlänge.

Högloflige Ständer, min Räkning märker jag är snart giord: I hafwen mäst alla läsit mina Ark: De stå nu til at gillas eller förkastas, och det kommer wåra efterkommande til at underskrifwa Domen. Olika tider, olika tycken.

Jag wille at jag nu hade något högwiktigt, at gifwa Rikzens Ständer wid Handen: tminstone dem, som intet förut warit bekante om tilståndet: När man kommer til ett så angeläget möte, är det godt, at ha någon för sig, som kan säija huru sakerne stå. Ja, Gud wet hwad det skulle wara: Mina Secretesser löpa från mig och spatzera nu på Riddarhustorget. Jo, tyst: Jag kan på min Redelighet förtro ehr, Högloflige Ständer, at wår FREDERIC är en genom-Ährlig Herre, och wår ULRICA en genom-Dygdig Fru: Jag {tyckes} [tyckerC? ] {öfwermåtton} [öfwermåttan] wäl om det Hiona-Laget, och förmodar at Rikzens Ständer nu med kraft lyfta Konungen under Armarne i sina rena afsikter. Det är ett nöije at see huru wäl han regerar och är mohn om Ehr Frihet, Högloflige Ständer i Ehr frånwaro. (Jag har den gåfwan at berömma något {plumpt} [plumt], men det hielper intet)--- ja, säger man, stor hemlighet at förtro Folk,



#175 hwem wiste icke detta förut? Sannerligen, då wet jag intet något hemligt upsåt at uppenbara: Hela den Herrens {intrigue} [SpeculationC] Högloflige Ständer, går wid denna Rikzdagen derpå ut, (jag kan wäl röija Honom, ty Han och Hans trogne Män ha inga andra {intriguer} [Konst-GrepC] än dem de kunna säija för hela Werlden,) at Enigheten må helig hållas. At intet enskylt hat störter någon upriktig Swensk under skien af rättwisa. At tiden intet utdrages med Saker, som intet höra til en Rikzdag, utan til wederbörande Ämbetsmäns afgiörande. At Sakernes lopp intet ställes i oreda mellan Rikzdagarne med nytt omstöpande och onödigt öfwerhopande. o. s. w. Jag kan ock förtro Rikzens Ständer, at om de til Tysthetens och tidens winnande i det angelägnaste Beslut, skulle behaga intet stadna i ett enda, utan lämna Alternativer til Hans May<tt och des Råd, hwilka bäst lära kunna i akttaga Conjuncturernes hwälfwande; Så hafwa de där så troget Folk at lita på som trotz ibland dödeliga finnes. Med få ord: Wår Konung förtienar sin Höghet ock Rikzens Råd sin myndighet.

Gud wälsigne nu Edra wärf, Högloflige Ständer, så at I mågen hämta den nytta af Edra öfwerlägningar, som intet hastigt upbläncker och förswinner på et hr eller tu, utan står fast i tio Manna ldrar. THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 21.

Högtärade Herr Argus

Mäktige Gynnare och befordrare. (Käckt, Min Läsare, jag börjar nu få Titlar som annat Folk.)

Om någon kan kallas olyckelig, så är det jag, som för tu hr sedan led den skadan på mina Ärter, i fiohr på mina grå Wagns-Hästar, och i hr på alla mina Kalfwar, at jag omöijeligen kunnat komma til Riksdagen. Jag beder likwäl Herr Argus besinnas, om jag intet haft skiäl, til at wara närwarandes på denna allmänna Församlingen, i inseende til efterfölljande angelägenheter: 1. Har Wattnet flödat öfwer alla wåra krar, genom alt för starkt Rägn, så at ingen bättre behöfwer skadestånd af allmänna Cassan, än wi, til hwilken ända jag redan upsatt 5 Ark. 2. Är min Badstuga af Wådeld i Aska lagd, hwarföre jag hade haft någon ersättning af nöden. 3. Har Swåger min ingen Pinne-Skog til sitt Bruk, om honom intet tillägges en del af allmänningen. 4. Pläga somlige från närmsta stad gå öfwer til min Cousin och bestiäla honom, hwaraf han blir förlorad, om han intet bekommer något wederlag af stadzens krar eller Ängar. 5. Är ett



#177 Fiske beläget 1/2 Mil ifrån mig, som efter gamla Mäns utsago i K. Gustavs tid hört til min Swärmors Gård, hwilket jag nu hade behöft återwinna. In Summa, jag wil intet upräkna dem alla; Men sådane angelägenheter, Min Herr Argus, måste jag beklageligen å sido sättia, besynnerligen som jag icke heller förmått någon härifrån Resande Fullmäktig at antaga dem, utan då jag derom anmodade Herr Achates och Herr Chrysostomus, som reste härifrån för 3 wekor sen, log den förra åt mig, liksom jag warit en Narr, (det jag skal wisa honom, om jag lefwer) och den senare wände på mig öfwer axlen ett bistert Ansikte, med hård tilfrågan, om jag wiste hwad en Riksdags-Man tilhörde? Eller om jag intet wiste hwar wederbörande Ämbetzmän bodde? Så förwilladt är nu Folket i wåra dagar. Gud wet hwad gott de uträtta på denna Herredagen, som så afwisa Folk. Men, oss emellan, förutan dessa Ämbets-Orsaker, hade jag åtskillige enskylte för mig sielf, ty 1. har {hustru} [HustrunC? ] min aldrig warit i Stockholm, eller sedt dess största rareteter, Modeller, seder etc. 2. Hade Herr Silwerwigge, min wederpart i Jorde-Trätan, blifwit så snyllen och ruskug, om jag kommit åstad, i det stellet han nu gliser åt mig hwar gång wi see hwarannan i Kyrkan. 3. Hade jag kunnat få en liten förbättring på min Caracter och wärdighet. 4. Som är det ömaste, hade jag kunnat föra til Stockholm bland stora Werldens omgänge min enda Doter, som är ett så deijeligt Creatur, at wår Mölnare hängt up sig för hennes skull o. s. w. Utom detta har jag (skam at säija) åtskilliga Speculationer i Hufwudet, som intet många ha haft, hwilka skulle lända det allmänna til bästa, om de blefwo wärkställte:



#178 1. Til Balancens bibehållande i Europa genom en ny indelning af Potentaternes Länder. 2. Til ett Souveraint Collegii inrättande af utwaldt Folk från hwar och en Nation, under hwars Domstol alla Europa"iske Mackter kunde ställa sina skiljaktigheter, på det Krig måtte i ewighet undwikas. 3. Til förekommande af det fördärfweliga missföre, som wi några hr haft och wåra gamla Wintrars återställande. 4. Til den onda Naturens utrotande ur Folket i denna provincien, hwartil Fältskiären, min Granne, äfwen gifwit ett förslag. o. s. w. Dock hwad skal jag säija? {effter} [Efter] jag blir qwar, lärer ingen tänka på sådant, utan de högsta angelägenheter misswårdas, och Rikz-Skieppet {drifwa} [drifwas] utan styre för Wind och wåg. Nog sagt. Jag förblifwer.

Cornelius Beswär.

Ingen fahra, Herr Cornelius, Rikzdagen kan ändå, med Gudz hielp, gå wäl, fastän I blifwit hemma. Det är mig rätt kärt, at j intet hitkommit: Jag är skyldig Ehr Kalfwedöd en hecatombe af 100 hwitpudrade Stutar, för det han frälst oss från all den oreda, buller och ordeträta, som ehrt ensidiga Hufwud kunnat uträtta wid ett möte, där angelägnare Saker böra afhandlas. I ären ehr lik: Lappri har hindrat ehr från det lappri, som j här ärnat at anföra, och så går det mäst med wurmars angelägenheter. Neij, Gudi lof, wåra närwarande Ständer lära i ehrt ställe förgäta sina enskylte afsikter, afkläda sig sina egna hamnar, och trampa all särskilt Ähregirughet, Afwund och bitterhet under Fötterne. Blifwen i



#179 god fred hemma sittiandes, min k. Herr Beswär, åtminstone så länge jag är Argus.

Jag märker, min Läsare, det jag nu har tilfälle at afmåla en rätt Swänsk Man, såsom sitt Fosterlandz älskare: Bland trenne mina Wänner Pomponius, Porcius och Seipio, som alla låta bruka sig för Fäderneslandet, älskar jag ingen så högt, som den sidsta: Han är de ungas rättesnöre, de gamlas betraktelse, de ädelsintas glädie och de Afwundsiukas harm. Men jag will afskildra dem alla:

Pomponius är så genom-wänlig, at jag intet wet, om jag skal kalla honom min Wän, ty han är lika god Wän med alla: Han bryr sig intet om, hwem som ligger under eller winner, antingen Antonius eller Octavius, Brutus eller Ca"sar. Hela Republiquen må sönderslitas, det frågar han intet efter. Lika fullt dricker han sitt Glas Win och siunger med A"sopi sna:

Blott jag får bästa stycket,

Och Buken full med säd,

Så giör mig lika mycket,

Ehwem jag håller med.

Bekymmer och Arbete med Rikzwårdande ährender drar han sig gierna undan, och det allmänna bästa räknar han för en Torpare mot sin wälbördiga beqwämlighet: alla hopar föllier han, och uti ingen går han främst: Hin, tänker han må stå i sticket. Ingen ting är för honom hwarken Sanning,



#180 rättwisa, dygd eller kärlek för det fattiga Swerige, ty han gifwer alla Saker lika stort bifall, de må nu wara onda eller goda. Höflig mot alla, spak mot alla, förtrogen med alla, har han aldrig hiärta eller hiältemod til at skillja en Frihetens undertryckare, ett Afguda-Beläte, en Ränk-spelare, en Röst-Köpare, en sielfwa dumhetens illpadiga förswarare o. s. w. från ett offer för allmänna wälfärden, en Träl för Rikzens bästa, en {Sanningens} [sanningenes] tilbediare, en Redelighetens Arm, en dygdens beskyddare, o. s. w. (Förakteliga kännetekn i wåra präcktige dagar!) Pomponius kan anse Förtienst, dygd och wishet med all glädie och wälwillja i Werlden; h ja, hwarför icke det? Han kan belöna, prisa och uphöija dem, så mycket som hos honom står; Men deraf följer intet at han föraktar owärdighet, emotstår Odygd, har leda för dårskap, etc. Han gynnar dem likså mycket som de förra: Ingen åtskillnad: Alt är hiertans wäl för honom. Den han talar med, håller han med, och den han sidst kom ifrån, är hans största Wän: I Sällskap rättar han sig efter andra, i En-Rum efter sig sielf, och aldrig efter Sweriges Nödtorft. Stora ägodelar har han, och dem brukar han så konstigt, at alla (både förfölliare och förfölgde) hålla honom för en ährlig, gifmild och hielpsam man. Winne hwem, som winna will, Pomponius är ändå altid Segerwinnarens Wän och wälgärnings Man. Det kan aldrig slå felt, ty han förbinder sig både Hund och Katt, Wissla och Råtta, Hök och Höns. Man må bringa Pomponius hwad tidning man will, jag wåndar at Swerige woro blifwit lyckeligt eller olyckeligt på en tima för alla sina dagar, stor sak, han ändrar dock aldrig sin hy, glättighet eller ord:



#181 Han ber Riksens fiende sitta neder, och Rikzens Wän wara wälkommen. Kungens Folk alla: Begge Famn-tager, Kysser, plägar och roar han, med lika god Upsyn, lika friskt sinne och lika lekande Tunga. För begge står hans Pung och taffel öpen. När han har sin Nål ur Spelet låter han andra ryckas bäst de willja, fast än både Slott, Riddarhus, Kyrka eller Rådstuga skulle stå i fahra. Hwad angår det honom? Korteligen Pomponius är en belefwad Man, men hans dygd äfwen så falsk som {hon} [han] är wänlig. Han är en god omgängesman; Men en elak lem i Rikskroppen.

Porcius är åter så torr och twär i sitt wäsende, at jag ofta twiflar om han är min Wän. Det är ock sant, at aldrig någon kan wara honom så fullkomligen kär, at ju det allmänna Bästa är honom kärare; Men han är deruti tämmeligen hård. (med honom skulle wårt Fruentimmer, eller wåra granna och läckra Sprätt-Ynglingar, som altid wända sina städade Hufwuden dit största Lyckan glittrar, intet komma tilrätta) Sin egen Fahr, Bror eller Son skulle han intet skona mer än de wärsta Förrädare, om han märkte dem willa stielpa sitt {Fäderneland} [Fädernesland]. Lif och hälsa aktar han som Stoft, när frågan är om Rikets minsta nytta. Outtrottelig, {alwarsam} [Alfwarsam], hård i Spis, butt i Seder, altid tänkande på Landets bästa, glömmer han bort, at han har någon särskilt Wän. Dem misswårdar han jemmerligen. Lät någon komma til Porcius och fråga honom af hwad Parti han är, eller öfwertala honom til någon



#182 sammangaddning för interesse skull. Den lärer råka ut. Jag will intet önska honom wärre undfägnad. Om ock någon blir honom en gång bekänd för widriga upsåt mot Sweriges fördel, så är det omöijeligit, at bringa en sådan widare i hans tycke: Jag är tilfredz, at han woro Guldsmidd och sammetsprydd från topp til tå, eller hade ett namn som alla Gudarna widkändes, ja fastän han barfota giorde ånger och ruelse, så skulle ändå Porcius wara oblidkelig. Aldrig är det honom möijeligt, at tala ett ödmiukt eller höfligt ord åt någon misstänkt Man: Förr dör han och låter krossa sig, än han går undan för hans Wagn, om han möter honom på Gatan. Den andra måste köra denna snörrätta {fotgängaren} [Fotgångaren] förbi. Det woro lättare för en segrande fiende, oaktadt han woro den ädelmodigaste Herre i Werlden, at slakta hela Rikets Krigshär och förstöra alla dess Städer, än twinga eller röra denna enda Mannens Sinne eller Tunga, til at wörda eller smickra sig. Hans Hustru ligger honom stundeligen om Halsen med Tårar och Böner, at han skal taga sig til wahra, och litet wända Kappan efter Wädret; Men hon har fått en Ståck at beweka. Med få ord: Porcius förstår intet skiämt i sin kärlek til Fäderneslandet, men han wärkställer sin dygd med alt för stor skarphet. Dock med alt detta, skattar jag honom långt högre än Pomponius, fast han aldrig gaf mig så utwalde måltider.

Scipio äger begge de förras förtreffeligheter, utan til at äga deras fehl: Han är behagelig för alla, och upricktig mot sina wänner, men aldrig så, at han swiker sitt Fädernesland. Alla hielper han efter Samwete sino; Men bistår ingen, utan



#183 til at ha skiärskådat, om han är god och wärdig. Hans upsåt är intet rof för den, som först kommer. Han wet hwarwid han håller sig, (deraf kalla Narrarna honom Enwis) han styres intet med osynliga Betzel af egennyttigt Folk, ty Gud och hans eget wett styra honom. Han behöfwer inga främmande Lius til at see hwar wägen löper åt Sweriges wälfärd. Aldrig giör han krumsprång och snedwägar til sitt ändemål, ty han frucktar intet at bekänna sina fiät. Han will ingen ting winna utan med lofliga medel: Enda Dygden anser han, som wärdig at belönas; Ack hwilket Gästebud för hans Sinne, när han får tilfälle at beskydda och undsättia den förtryckte Sanningen och förfölgde dygden! Hwilken ähra woro det icke för honom, at för sin rättrådighet bli olyckelig! Om han woro sniken efter beröm, skulle han af den olyckeliga ähran snarast kunna förblindas. Den makalösa hedren at anmärkas i Historierne som ett ädelmodighetens oförskräckte Offer, skulle han mycket hällre wällja, än de makalösa Skatter, som de nedrigt sinnade wärfwa med sina förnäma Grep. Det andra kalla lycka eller olycka, wet han intet af, ty liksom Lyckan intet förmår hielpa denna stora Siälen, så kan ingen olycka stielpa henne. Ingen öfwermakt, ingen frucktan, ingen {ähregirughet} [äregirighet], ingen snålhet kan förleda honom det minsta steg från Sweriges bästa. Han förifras, när han ser sina Landzmän dansa omkring någon Guld-Kalf, och hans hiärta blöder, när han ser deras hiärtan sönderskurne af oenighets Knifwar. När han efterser hwad det allmänna kräfwer, är han därpå så pickhågad, at han



#184 bortglömmer sig sielf och all sin egendom. Det kommer i hans sinne intet derpå an, om något skal minskas af hans godz, inkomster eller Handel, så framt Riket derigenom kan uphiälpas: Aldrig skall man höra honom deröfwer jämra sig: Han är sielf den första som antingen gifwer eller antager ett sådant förslag (en {oförliknelig} [oförlikelig] Rikzdagsman! Gifwe Gud k. Scipio, at du hade siuhundrade likar!) Änteligen, denna Mannen är så Täck för de redelige, och så förfärlig för de skugg-rädde, at man intet undrar, om han har {twå slags} [twåslags] ryckten. Dock står det fast, at han i sina owänners sinnen har icke mindre wördnad, än i sina wänners.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 22.

Skal jag intet en gång taga Bladet från Munnen och tala så at Stockar och Stenar sku gifwa sig? Man säger så ofta at jag skal bli förbuden: Wälan, Jag wil arbeta därpå med händer ock fötter: Om jag intet denna gången blir förbuden, så blir jag aldrig. Gifwer akt, alla Swenska Män--- dock wänta, min Boktryckare står bak om mig och drar mig i Råcken. Jag upskiuter härmed til en annan gång, då det kan bli lägligare och möijeligare.

Hör på denna, Min Läsare, Han är wärre, än jag har warit: Om jag dicktar något, så håller jag mig dock temmeligen wid likheten; men denna upflyger i otroliga Nya Werlder til at hämta sanningen.

Jag Erik hin Götske reste från mitt kära Fädernesland, mycket upblåst af dess storlek, makt och heder, i mening at försöka, om jag i andra Länder kunde inhämta något til dess nytta: Derpå twiflade jag wäl mycket, och wärkeligen lärde jag i Walland intet annat, än at bli en Blomsterprydd Tiur och en behagelig Markatta; Men dock låfwade mig min



#186 Äregirughet at wid hemkomsten få Hedersbelöningar för min skickelighet: Mitt mod war så {omäteligt} [omäteligit] at jag ansåg Alperne mycket lägre än Kohlmordens högder; Men då jag skulle resa öfwer dessa Fiällarne, blef jag med hela min förmätenhet bortförd af en tiock sky, hwaruti jag knapt kunde andas, utan föll i en diup dwala: Jag wet intet huru jag kringwräktes i det stora Wäderriket; Men då jag {omsidor} [omsider] upqwicknade, fann jag mig bland en oräknelig hop Stenar, de där betäckte alla wida Fälten omkring mig, och woro så stora som mitt Hufwud. Då wägdes mitt sinne up och nid på Wiktskålsnålen mellan Hopp och Fruktan: Min förtwiflan tog dock öfwerhanden: Jag önskade mig döden: Jag föll i en ny beswimning: I det samma hoptrycktes en myckenhet Stenar omkring mig, jag uplyftes, jag skakades, prässades, inkastades genom et trångt hål i en mörk Kula, jag {bortswimlade} [bortswimblade] åter, och wet intet huru det tilgick; Men slutelig föll jag waken ned bland många swarta stillastående Bäckar, som krökte och bögde sig i artig Ordning på en krithwit slätt Mark. Jag insöp ock sudlade mig af den bittra swarta wätskan, til dess jag upsprattlade på det torra. Då uplyfte jag ögonen; Men, O Himlar, hwad blef jag warse? Jag såg up öfwer mig ett grufweligen stort Ansikte, hwars Näsa war öfwer tio gånger längre än Jag: Hals, Axlar, Bröst, Armar och alla Lemmar swarade riktigt däremot: Jag begynte då Dömma at jag låg på ett Papper, at denna hiskeliga resen hade strödt mig ur sin Sandbössa på sin Skrift, at Stenarne, som jag medfölgt, woro för honom små sandkorn, och at jag i hans Ögon måtte wara et mäkta litet Diur: Han märkte



#187 mig ock: Mig tycktes på hans widlyftiga anletes rörelser at han undrade nästan så mycket som jag, men med mindre Förskräckelse. Han smålog, Han talade gammal Götska, (Men hans målföre war nästan för groft och hårdt för mina späda Öronhinnor) och bad sin Hustru komma at see det märkeligaste kräk i Werlden. Så war meningen, som jag kunde förstå: min Qwinna, sade han, har du nånsin sedt et slag af små Matkar som är likt Menniskior? Aldrig har jag trodt det, förän nu. Frun, som i storlek intet efftergaf sin Man, war intet aldeles så förweten eller Barnslig, som de små Qwinliga Creaturen ibland Oss; Men hon kom dock fram ock beskådade mig med {all} [al] håg. Med en Nålsudd, (den jag ansåg som et faseligt spiut ock min wissa död) wände hon mig på alla sidor: Än låg jag på Buken, än på Ryggen: Til mitt skiärskådande brukades microscoper ock allehanda Glas: Öfwer alt giorde de sina anmärkningar med förundran ock löye. Jag bäfwade innerligen, i mening at när de besedt mig skulle de blåsa mig med {de andra} Sandkornen bort, hwarwid jag kunde giöra så högt fall som tiugo wåra Kyrkiotorn ock blifwa sönderkrossad; (Fast än jag märkte at luften på denna orten tog mer emot än wår, och war jämkad efter Kropparne,) men den stora Frun sade: Min Man, detta lilla kräket sku wi wara rädde om som Ögnestenen, det är oförliklig rart, dermed kunna wi roa wåra Wänner, och efter någon tid kan du skiänka det åt wår Konung, som derföre giör dig mycken heder. h, swarade han, det är ändå intet annat, än en liten liknelse af Folck: Hwad bryr Kungen sig om en sådan Matk? GUD wet hwad han äter, wi kunna intet födan, och



#188 det är synd at låtan pinas länge. Jag lämnar hwar hurtig Karl af mina Landzmän at döma, hwad sweda desse orden giorde i mitt hiärta: Jag har likwäl haft den nåden at bli ansedd af min Öfwerhet. {Deras Excellencer Rikzens Råd} [Höga HerrarC] ha betygat mig all gunst. Mina Wänner ha hållit mig för tillitelig. Mina Betiänter ha räknat mig för sitt beskydd. Hwad kropps krafter angår, mins jag mig ha kunnat {wählC} [wälD] hyssa twå unga Krigs-Bussar på Armen, och gunga dem på Skona, etc. Och likwäl skulle jag nu bli så faseligen skymfad: Harmen war så mycket hiärteligare, som jag fann dem ha skiäl, och at jag på intet sätt kunde yttra mig mot så anseenliga Öfwermän. Jag steg up på Benen, jag bugade för desse ofantelige half-Gudar, och ropade med all makt på deras språk: O I öfwerjordiske Inwånare, Jag är likwäl en förnuftig Menniskia med en odödelig Siäl. Jag tackar Ehr för Ehr goda undfägnad, och efter jag är i Edra händer til lif eller död, beder jag Ehr på mig bewisa Ehr Dygd. Sannerligen, sade Frun, jag tror at det lilla Diuret kan tala; Kom wädz, min Wän, at det är en liten Man; Hörde du intet, at han frampipade liksom ord? De lade Öronen ned til mig och jag skrek åter det samma: Då blef deras förundran fullkomlig. De förstodo mig ock desse Orden glömmer jag aldrig, bland andra som Mannen mig hwiskade (ty han tordes intet tala hårt för min klenhet skull) Skal tu hafa Lifs grid ok Lima, ok oll winsamleg. Det är: Du skal hafwa säkerhet til lif och Lemmar och all god Undfägnad. Man



#189 droppade och plåckade för mig på en Tallrik, der jag stod, den finaste Spis, som bland dem kunde fås, så at jag änteligen närde mig wäl. Man bygde mig ett litet Hus, det man satte i ett Fönster och skaffade mig så nätt bonad och {inrede} [inreda], som deras ögons skarphet kunde åstad komma. Korteligen, man giorde mig all uptänkelig höflighet. Så ser man at ju större Folk, ju större sinne. Jag kunde wäl råkat bland små Pysslingar, som hade förkunnat mig Krig.

Bland detta Stormäktiga Folket hörde jag ofta desse Omdömen: Jag är säker, sade den ena, at detta Solgrannet har sina likar: Ho wet om icke på et ställe i Werlden finnes et helt Folkeslag af sådane små Creatur? De lära ha sin styrelse liksom wj, sina Ordningar, Tienster, Städer, Fästningar etc. De lära trängas på sitt wis om sina Tienster och Hedersställen. Deråt skrattade en annan så hårt, som jag plär höra skan här hemma, och sade: Det är aldrig möijeligt, at så höga tankar kunna boo i sådane Kryp. Hwem kan inbilla sig at sådane töras knysta til at wara oenige, och behöfwa Regementz styrka, Lag och Rätt? Jag kunde, sade en Flicka, lägga en hel Krigshär af detta släktet i mitt Förkläde, och låta dem sen rifwa sönder hwarannan, så länge de wille. Det woro lustigt at see genom Microscop, huru de små wanmäktige Ungarne trätte, gnabbades och påtade {ihiel} [ihiäl] hwarannan. Hela deras Flotta kunde jag rymma i min twättskål, och blåsa alla deras Galerer i sank. Ack, tänkte jag, hwad skall jag då höra om mitt kära Fädernesland? Är det då möijeligt, at mina k. Medbröder, som äro så berömde kring



#190 hela Werlden, fruktade, älskade och wördade af sina Grannar, sku wärkeligen wara så ringa Diur? Det hade jag kunnat swäria emot, när jag war hemma. Jag kan intet beskrifwa i hwad bestörtning mitt sinne omhwälfdes: Skulle jag kunnat inbilla mig tänkte jag när jag inlade mina Tummelfält och widlyftiga uträkningar på den eller den stora Tiensten, på det högmålet, på den Ägendomen, på det luftsprånget etc. med förslager at röra hela Atmospha"ren, och befalla Stiernornas Lopp i wårt Rike, at jag skulle wara en sådan Atome, en sådan Ringmatk, et sådant Intet, och än mer, at jag hade så oförmögne Kräk omkring mig: Det kunna de aldrig inbilla sig sielfwa. Om jag sade dem det, så mente de at jag {löge} [lög]; Men nu ser jag at Himmelen leker med dem som smått Stoft, och at det intet är bewänt med hela deras wäsende.

Widare fortfor man med sine stormätne Omdömen, dem jag hörde stundom med läracktighet, stundom med förtret. Skulle jag tro, sade en Gubbe (hwars minsta Skiägghår woro drygare än wåra Kabbeltåg) at de små Diuren ha sina Processioner och Tidegärder liksom wi, hålla sina rådslag, gå bekymrade, tankfulle och wimmerkante i Hiärnarne af sina wiktige Ährender, äro måne om sina Förträden, Etiquetter, Ceremonieller, Complimenter, equipager, liverier, o. s. w.? Det wil jag försäkra, sade ett Fruentimmer, som bland dem war en skiönhet, (men hennes {porer och svetthål på den finaste hyen syntes mig som} [finaste >hyenC> Hy syntes mig såsom garnerad afC] Humle-Kupor,) Så liten, som wi see denna matken,



#191 sade hon, så felar likwäl intet, at ju bland dem finnas stormodige Hofbussar och deras Apor oförnuftige Sprätthökar: Jag will wädias, at den lilla Personen kan wäl och {sätta} [sättia] sig i giäll öfwer Öronen, och blänka för deras små Ögon som en liten Minister. Ho wet om icke de kärliga af bägge Könen bland dem gifwa hwarannan ögnekast, miner, winckar och halfqwädne hälsningar genom Fönster, Wagns-Dörrar, Folk-hopar etc. Jag må undra, sade en stor Trumpen Jätte med handen under kinden, om de små skiftingarne ha sina Heders-Titlar, andelige och werldslige, sina wyrdige klädskillnader, Mantlar och {gläntzande hufwudbonader} [Galonerade HattarC]? h, ja, sade en annan, man skall see at de ha sina lärda Orakel-Bilder, och skrifwa Böcker, liksom de ock wiste någonting, ty det slår aldrig felt: Ju ringare Diur, ju större Dumdristighet. Där lära wäl ock bland dem andas små högtklifwande Philosopher, som tiltro sig at utmäta Gudomligheten. Menar du at ibland dem intet kunna finnas små Critici, Poe"ter och dylika Creatur med Magister-Namn? Jo lätteligen. Store Gud, sade en widtbegrepen Statist, tänk om sådane små skulle ock spela sina Intriguer och framdrifwa sina fördålda afsikter! Då tilstår jag at det woro gement. Med ett hostande skulle jag kunna wända up och nid på deras {treåhra wärk} [Treåhra-Wärk]. På min Ähra, sade min Matmoder, kunna icke bland dessa klenheter, likså wäl som bland oss, finnas wissa partier och Anhang: Jag kan intet annat än lee åt dem, men mig tyckes likwäl see,



#192 huru dessa små också sku wara afwundsiuke öfwer hwarannan, sammangadda sig til någon liten berömlig Persons undergång, bana sig listiga wägar til lycka, uphäfwa bland sig någon Afgud, söka til at winna Printzen på sin sida, och huru någon i deras Land wil giöra sig til högsta Hönset i Korgen. Jag wille gifwa 100 Ducater, (det war faseliga Pen

#ningar efter wår Wikt, så mycket förtärer ingen Husaktig Herredagsman) om jag fingo see och höra {dessa} [desse] Sohlgrannen twista i sina Tahlrika Sammankomster och drygaste öfwer

#läggningar, och uphöya sina wältalighets-liud; Om ock intet någon bland dem skulle brösta sig öfwer sin styrka i Sakerne, sitt stora medhåll, sina ridderliga bedrifter, sin Högbördighet och ända til Fälten och Färgorna i sitt lilla Wapn, det jag tilstår at jag hade lust at see. Gud bättre den som Liten är. Stackars små kryp. Jag håller hiärteligen af denna lilla Sprätten: See på mina hiärtans Barn, om icke han sätter Näsan i Wädret liksom wi stora.--- Jag förifrades intet litet öfwer dessa genomträngande Orden icke allenast på mitt kära Fäderneslandz, utan ock mina egne wägnar: Jag har likwäl aldrig funnit öfwer fyra på hela Riddarhus-Torget, som warit högre eller anseenligare än jag. Dock tröstade jag mig wid den betraktelsen, at desse Jättarne kunde wäl ock ha öfwer sig dem, hwilka woro likså mycket större än de, som jag emot dem war liten, och underkastade mina tanckar i så mycket diupare ödmiukhet för den {Allrastörste} [Alldrastörste], som ingen like har, än mindre någon öfwerman. Ack! hwad den måtte wara stor! Hwad små Diur äro icke wi! Jag kan



#193 intet omtala huru jag kom derifrån: Himmelen wet, at jag satt så dryg och fast i min Ländstol, (utom min Cammardör, at taga frisk luft) som trotz någon gammal nisk Capitalist; Men Pigan hade glömt lägga Haken på Fönstret och en häftig wäderpust förde mig up genom alla luftens ödemarker. Skyar och lifsfahra omhwärfde mig, och jag mins intet mer at säija, än at samma öde, som hade upryckt mig från Alperne, det samma kastade mig öfwerst på Norska Fiällarne.

Här på jorden, min Läsare, finner jag ingen likare det stora Folket, eller i bättre stånd, at med uplyst förnuft gifwa omdömen om wår blandning af högmod och wanmäktighet, än den, som i sin sinnes rolighet, långt från bullret, antingen på en liuflig Landzbygd eller annan fredzort, skådar alt wårt wäsende, wår frihets missbruk, wåra {löijliga} [löijeliga] omsorger och onödiga angelägenheter med Philosophiske Ögon.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 23.

Om någon af mina Läsare hyser för mig en rättsinnig bewågenhet, så behagar den samma intet tro mig på ett hår i dag; Ty jag ärnar ikläda mig en oförskiämd trolöshet, på det jag må härma wåra mellanlöpare, anhangs-wärfware och tidninge-förare, som bortskiämma de {allrabästa} [alrabästa] Saker. Men som jag intet kan peka på wisst Folk, som de, så lärer man ursäkta, at jag liuger något olikare. Mången skulle kanskie inbilla sig, at Argus nu giör en grundlös ursäkt och har under dessa osanningar sitt fulla alwar; Men så wisst som jag är en ährlig Karl, mina Läsare, liuger jag denna gången ända i Bottnen, ock wil intet wara trodd för all den lycka, som wid en Rikzdag är at förmoda: Endast i denna bekännelsen och afsikten är jag mina originaler olik.

Nu är den {gamle} [gamla] Atlas redan trott i Axlarne, och orkar intet längre uppehålla Himla-bördan, så at hela Stierne-Hwalfwet lärer snart ramla ned på oss, om wi intet förordna nytt manskap i hans ställe. Det är bäst wara omtänkte i



#195 förtid, om wi intet willa bli krossade. Kom, käre Hercules, stig du up och hielp honom, medan jag imedlertid skaffar flera.

Men månne wi intet äro galne, som intet tänka på, at jorden böriar flyttia sig längre österut? Det går aldrig an: Håll igen, Camerater, det hin tar wed ehr. Om i wisten så mycket som jag, skullen j snart döma wissa Personer til ett ewigt inquisitions hål, för det de understådt sig fästa länkar i Morgonsolen och dra så hela Jordklotet med spelwärk ur sitt rätta ställe.

Hör k. Lirio, om du will hielpa oss at bibehålla den ährlige Dion, at ingen går honom förnär på lifwet, så skall jag gie dig en Ungersk hingst så snabb i Fötterne, at han skall kunna springa ofwan på ett hiul, när det rullar i fullt lopp, och en Småländsk Giet-Ost så stor, at twå Poltroner derofwan på sku kunna duellera.

Ett ord, Frater Hieronyme, sub rosa sacerrima: Kan intet Bror, uträtta så mycket i sitt stånd, at Lycippus mister tiensten eller får en Näsbränna, för det at han skapat Mask i alla wåra sädes-krar förledet hr, och skaffat de oomwände Lapparne fri Religions öfning på Stortorget. Om man sågo rätt efter, så borde han Brännas: Det är intet annat än trulldom i alt hans wäsende: I Lördags häxade han sådan älskogsbrunst på den stackars Antonetta, som är en så dygdig Flicka, at hon i Söndags intet annat kunde, än see sig omkring efter Karlar, mysa och pysa åt dem i hwar Wrå, och i går satte han sådan Eld i La"lias Hiärta, at hon reste från sin Man kl. 11 och blef hos Don Perez de los Rodomontados hela



#196 Natten. Jag wet at Bror kan uträtta mycket bland de sina, och at Thermosiris, som på Arons wägnar är ehrt Syskonebarn, kan få hela 15 på sin sida med 15 bugningar och en Måltid. Winet skal jag bestå. Där är min Hand.

Sij, jag ser at mina Creter komma där borta ur Gränden: Hwart hän Bröder? Sku wi icke stiga up på denna Källaren och talas wid i förtroende--- Neij, åh jag orkar intet höra sådant snack. Hwad står på? Klåckan är 5 slagen, och ingen Påst går åt din Ort i dag. Wälan. Poike, hwilken Cammare? N:o 4. Hit med ett par Kannor Renskt Win. Slå igen Dörren.--- Nu will jag försäkra ehr, at här intet blir gott utaf, förän allting undergår en förändring. Alt bör up och nidwändas, som dagen för Julafton, innan här blir rent. Derpå sku wi nu arbeta både wakne och sofwande, nyktre och druckne, mätte och hungrige. Wi bli olyckelige Slafwar, om wi försumma at bewisa wår frihet: Skinnarwiks-Bärgen sku wi giöra til Guld-Grufwor, och Riddarholmen til en flytande Öö. Gamla Slottet sku wi öfwerföra til land, och lägga Marstrands Fästning i dess ställe. Du Bror, kan aldrig bättre winna tilbaka din Qwarn, än om wi upleta Kohl Jarls flucker och bewisa med stora skiäl at de äro tilförlitelige; Men Torgny Lagmans Tahl til KUNG Olof kunna wi wäl ställa i twifwelsmål och kullkasta.--- Skall jag intet kunna öfwertala ehr, Bröder, at denna gången skaffa mig min Gull

#ring igen, som jag tappade i fiohl, hwilket aldrig skier förän hela Landet och all allmogen blir upbådad, til ett Let-Öhl med nödiga Spadar, Störar och Gewähr, samt at jag får pri

#vilegium til at låta gräfwa under alla de Hus och aldeles blotta alla de Tomter, som jag finner af nöden.--- Nå, nå,



#197 du har rätt: Det är något mycket för en Gullring at uprifwa en hel Hufwudstad: Nästan samma wahna har Fru Ragnhild: Hon plär taga Häst och Dräng från Plogen och skicka intil Staden efter ett Nålbref. Men k. Wänner, man är sig sielf närmast. Hwem will mista sitt? Tag mig fram någon klok menniskia, som giör den ringaste föreställning, utan för sin egen wissa och nyttiga uträkning skull. (Jag har så ont wid at liuga, utan til at inblanda någon sanning)--- I en god stund! Där ha wi Egil Ulfsträng: Sitt ned, Swåger, här i wråen: Wi willa tala ett ord i hemlighet: Du kommer ju til at sitta där du wet wäl? Men jag tror intet, at du är så widskiepelig i Samwetet, och giör någon swårighet til at uttyda den tysthets-eden? beware mig Gud för--- åtminstone lärer du weta huru wida hon skall hållas eller eij, så at jag ju i sinom tid kan få del af det som förehafwes.--- men hiärtans--- det är då underligt, at wara en sådan usling i sinnet. Jag skal wisa {dig} [tig] några rätt förträffe

#ligen skrefne tankar öfwer det Målet. Wi få talas wid härom i Morgon.--- Här, Nasica, har du en skrift, som du kan låta upläsa med första; Men koxa likwäl grant omkring dig förut, och om du märker at tre af de andra äro uppe emot twå af wåra, så wänta til en annan dag. Aldrig ha wi lefwat i så grannlaga tilstånd som nu: Tänk at Terminus, Pales, Cardo och Focus willa nu bli lika nackhöge med de gamla öfwer-Gudarne, och ha sina Altare, Rökelser och Dyrkelser liksom de. Jupiter sielf wåndas i en sådan beskaffenhet. Han j hört, mine wänner, hwad {tilbåd} [tilbod] Abyssina giör oss? De äro eftertänkelige: Intet Guld kan nånsin tryta oss, om



#198 wi ingå i sådane afsikter. Än hwad tänken j om Alliancen med Japon? Sedan wi drifwit Holländarne därutur, kan ingen stå oss emot: Wi kunna wäl nu i förtid dela Lähnen emellan oss och upsättia fullmakterne. Om man då går mig förbi, så lärer jag komma dryger igen wid en Riksdag, och wisa wederbörande huru de skipa om tienster. Så meriteradt folk som jag--- ja, jag säger intet mer. Imedlertid kunnen j nu taga edra mått efter Japaniska förbundet.--- Det lärer wara bekant at Vesuvius upsprutat en Legion skickelige Advocater och A"tna en oräknelig skara förslagne Läkare: At en hop Fruer här i Stockholm ärna inlägga ett Memorial och påstå twegiften, och at 50 Flickor willa skrifwa under en Supplique at anhålla om Mariage de Conscience. Det woro en härlig ting. Jag mins intet alt, eller alla de förslager, som jag har i Hufwudet.--- Ack see hwar Grachus skymtade fram. Farwäl. Jag måste ha igen honom.

Min K: Cousin, hwem ästu?

Gr: Hwem jag är? jag är Grachus.

A. Ney jag menar, af hwad mening är du?

G. Af min egen: Alt som jag finner, effter bästa wett ock samwete.

A. Sådant wurmeri! Om du nu will taga tilfälle i ackt ock dansa effter min pipa, så skall du innom hrets slut ha i näfwen hwad Lycka du önskar. Du skall aldrig tro hwad smolk, som ligger i den miölken, den du menar wara så ren. Men dessutan, stor sak, fast än alt skulle wara oskyldigt, hwad behöfwe wi binda oss til annat än wår fördel? Giör som Jag; Jag war nyligen bland twenne widriga hopar: Den ena brukade hwita hanskar, den andra {gohla} [guhla]: jag hade en



#199 sådan på hwardera handen: När iag war hos den ena, stack iag den guhla Hansken i barmen ock wiste den hwita: När iag åter war hos den andra, dölgde iag honom, ock framhölt den guhla. Än widare: De hade giordt olika löfften: Den ena til Castor, den andra til Pollux. Dem boro de skrefne hos sig. För hwar ock en mindre {grannräknad} [grannräknat] än jag, kunde wäl detta ha warit alt ett; men jag hade dock twå olika löfften, ett i hwar Taska: kom iag til den ena, framwiste jag Pollux! Rätt som den andra kom, wisp, hade jag näfwen i andra Taskan, ock på det papperet stod Castor. Så skal man ställa sig efter alla trallar, om man något skall uträtta för sitt bästa. Wet du nu, huru wi sku spela et stort Spel; Thisbe är kär åt Pyramus, det wet du: Han är så åt henne igen. Nu känner jag hennes Cammarpiga, ock hwad hon säger henne, blir giort. Nästkommande---



#Gr. Ryk åt Heckenfiäll med dina Konster. Tro altid at {du} [tu] finner Grachus färdig at tilstå sina tanckar, ock gå rena wägar. Litet yttrar jag mig; men det jag säger, är sant. Jag bedrager ingen--- icke ett ord mer. Jag tål ingen räfswantz eller skräfwa.

( Jag måste likwäl sielf tilstå at denna war en Ährlig Man)

Håll, see hwar mina dannemän komma: God dag, min redelige Jesper, god Afton Håkan. Så sent ute! det är nog wågat: weten I intet af de stora försåten, som ställas för {Ehr} [Eder] i {alla} [alle] Gathörnen?

Håkan. {Han} [Ha'n] I fått tidningar derom?

A. Inga tidningar, men--- Jag skal wara Ehr wän ock råda Ehr til det bästa. Jag wet wäl den, som will



#200 pålägga Ehr faseliga Contributioner ock Drottning Margretas Rump-skatt; men hållen Ehr til mig.

Jesper: Ja, Gud wetet, hittess ha wi inte förspordt sådant. Dä blir wäla bättre än boka säijer.

A. Hå, hå, det skun I intet lära mig--- Om I wisten, Gubbar, hwilcken faselig Man den bussen är, som bor där borta--- Innan I weten Ordet af, ären I förlorade, om han får råda.

Håk: Det ta wi oss inte åf. Wi ä enfållige Bönder. Gud {läte} [låte] wår Kung lefwa ock gie oss fre ock rolighed i wåra dar.

A. Nå, nå tron inte freden så lätt. Jag spår at I swälten ihiel med tiden.

Jesp: få wi ock wåra Barn något Förtiena i Landet med wårt arbete, ock bli underwiste i goda handa-slögder, så {swälta} [swelte] wi inte ihiäl med Gudz hielp.

A. Ney, hörpå--- tyst, jag får inte tid denna gången: Här kommer en wagn, som jag kännes wid. God natt.

Jesp: Du, hwad war det för en toker?

Håk: det wete hin: Sådane löpa här ock bedra Folk: De kunna liuga så dikt de willa, för di bewisat aldrig. Påcker må tro dem. Det ä Rätt illa, at de sku få skamfläcka Folk så fritt som de giöra: Hos den {go-trogne} [godtrogne] hänger ändå alti en liten misstancke qwar, för han kan {omöijeliga} [omögeliga] tro, at alt ihopa ä osanning: Ingen rök, menarn, utan Eld. Men jag



#201 har nu lärt känna sådant pack: I wår bygd ha wi dem wäl också; men här ä di utom alt wis.

Sanning til slutet:

Aldrig, min Läsare, har något ark warit mig hwarken lättare eller swårare at skrifwa: det är jngen Konst i werlden, at liuga, skräfwa ock tala i wädret; men det är ock alt för swårt ock osmakeligt för et menlöst Sinne ock ömt Samwete, at föllia en sådan Persons Fotspår som jag härmat. Tadla ock liuga, Konstla ock lisma, wärfwa ock förföra utan blygsel, äro öfwertygande Rön af et nedrigt Hiärta. När en {laglig} [god ärlig] Tolfman kunde finna huru groft jag framfor, hwad skall då icke högre uplyst Folk?



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 24.

Ödmiuka Tienare, Herrar Stats-Män, nog hade jag lust at säija Ehr något; Men jag wil lämna Ehr i roo at arbeta för Rikets bästa efter all Ehr förmåga. Skulle jag finna wederspelet, det jag intet förmodar, så tron intet at jag är så blyg och tiger dermed. Nu går jag från Ehr, utan til at weta wid hwem jag skal hålla mig: Lät see: Hos hwem är nu största makten, som minst märkes? Jo, hos dem som ofta, Gud bättre, äga wåra Lif i sina händer: Herrar Medici, det är längesen jag hälsade på Ehr. I ären intet bättre än annat Folk: Det lären I icke heller begära. Om Ehr behagar, kunnen I genomläsa detta Arket, och deraf kanskie få bättre hälsobot, än jag ofta fått af Edra Recepter. Många af mina Läsare och Läsarinnor unna Ehr det så hiärtans wäl, särdeles nu i {fläckfebertiden} [Alterations-tiden]. Jag tager här (Nu, som [jagC<>iagC} altid wid mina ämnen [giör och bör giöraC]) de skickelige [och fullduchtigeC] undan, hwilka [redan sielfwe utmärkt klåpare ibland sig, ochC] weta långt mer förut, än jag nånsin kan gissa i detta mål. Dem angå inga bannor.



#203

Läkare-Guden A"sculapius skal nyligen ha hållit en Mönstring å denna orten med sina dyrkare; Men på samma sätt, som de Påfwiske Confessorer med sina Syndabekännare: Han har satt sig i en Bikt-Stol och låtit hwar efter annan af den Medicinska Troppen hwiska sig i Örat sina hemliga bekännelser, fehl, skryt och åtskilliga wilkor: Med en sådan lönlig förrättning har fuller warit swårt at komma under wäder, men hwad skal kunna döllias för en Argus? Om jag intet fått wetat af den ena, så har jag af den andra. Den gunstige Apollo, A"sculapii Fader, har sagt mig en del deraf

Först har A"sculapius til alla hållit detta tal: Jag är hitkommen, Barn, at skiärskåda huru I förestån Edra Sysslor, efter man öfwer Ehr ropat klagomål i Himmelshögd: Den ena jämrar sig öfwer Ehr wårdzlöshet, den andra öfwer Ehrt högmod, den tredie öfwer Ehr girughet, den fierde öfwer Ehr trolöshet, den femte öfwer (Hufwud-Summan) Ehr okunnighet, så at mången af Ehr skall förderfwa en fattig Kropp med 5o Plåtar, som dock kunnat hielpas med 1 eller 2, o. s. w. I riden Läkare-Postiller och Copieren {recepten} [Recepter]; I lären Ehr dem utantil. I lämpen dem utan förstånd. I bären små Orakel-Böcker hos Ehr, som I rådfrågen i otid. När I han glömt Recepten hemma, begären i lof at betänka Ehr och gån så hem, at återskicka en afskrift. I igenkännen ofta ingen siukdom mer än Frossan, mindre weten I af krämpe-Historien dess wanliga lopp, ej heller af Statu Epidemico, huru han plär slutas. Den, som ej känner hwarken Naturer eller Medicamenters kraft, ropar at Naturen skall giöra alt: En håller sig til Fuller, en annan til Quincys Pharmacie, en



#204 annan til Pharmacia Bateana: Sielf wet man ingen ting. Mången dryg Medicus tackar hemligen Gudarne, at Boerhave skrifwit Formulas, annars hade han stått sig slätt, fast han ej äger Wett at förstå hans Skrifter. Tack ware Sydenham, som hielper mången Stympare at skryta! Tack ware Nenter, som wid hwar och en siukdom utsatt, huru en Qwacksalware skall bära sig åt, elliest woro han wärre däran! Tack ware Zwingers Praxis, den jag hade glömt, om jag intet sedt henne så ofta copierad. Om ej lyckan uplyft {Junker} [Junken] til så stort Giftermål, så hade wäl dess praxis och formula" blifwit sällsyntare; Men nu kan dock mången idiot famla efter honom, som han famlat efter Stahlen, och Stahlen efter sitt eget behag. Utom Barbette, Decker, Weisback, Junken {etc<} [&c]. hade knapt någon Fältskiär nosat til at sätta Handen på Papperet och ordonnera inwärtes Medel; Men derföre klåpar han nu likafult. Sådane usle Auctorer hade näpligen wäntat sig så grötmyndige Tilbediare. I borden ju wara Kropps-Herdar, liksom de Andelige äro Siäle-Herdar? Men hwi bären I Ehr så illa åt? Huru skolen I kunna lämpa Ehr efter alla olika förefallande siukdoms-händelser, temperamenter, Lufter, ldrar, Skapnader, Sinnen, Smakar, etc. när I intet omdöme ägen af Ehr sielfwa, utan alt skolen stiäla ur Exempel? {Skiepps-Capellanen} [Skiepps-Cappelanen], som skriftade Biskopen med samma bannor, som han brukade til sina {gudlöse} [Gudlösa] Siögastar, war i sin Medicine



#205 äfwen så god som I uti Ehr. At häfwa en Siukdom til sin grund och rot, kan jag dömma lärer intet wara Ehrt wärk, utan blott Cura palliativa, eller at bringa någon liten lisa och tidens utdräkt i ställe för ändring. I låten muta Ehr af Apotekare, och gynnen odugeliga Medicamenter &c. &c. Kommen nu hit, och öpnen mig Edra hiärtan:

Derpå framträdde den ena efter den andra: En Syndabekännare sade: Nådige Fader, Jag har inbillat alla, at jag genom diup eftertanka påhittat ett Polychrest Plåster, ett Mag-Elixir, en Spiritus Anodynus sine opio, en pomeranz essence, ett Miölck-Watn med Krus-Mynta etc. Men ack, jag har tagit altsammans ur Lemmeric, Hoffman, Rothen och det sidsta ha Engeländarne brukat för lång tid sen. Ett Gudomligt Bröst-elixir menar man wara klufwit ur min Hiärna; Men Receptet står tryckt i Walentini praxi infallibili. Jag hade en innerlig sorg öfwer min okunnighet, om jag intet fägnade mig öfwer diascordium. Theriac. Syrup. Diacad. Mixt. Simpl. Liqu. C. C. Succinatus. mitt Krydd-Win. Dyr: Laxerptisane. Senna. Elix. Uterin. Holm. Aqu. Hyster. D. Carm. Dorncrell, och något mer, hwarmed jag intet will bry Nådige Fadren. Jag har welat hållas för lärd och förfaren: Derföre har jag ofta sagt i mitt sinne: Nu wil jag läsa öfwer den eller den Siukdomen, så mycket jag förstår, och öfwermorgon will jag biuda til mig en anseenlig gäst: För honom will jag prata därom och säya at jag haft en sådan patient. Men elände! {det} [thet] har ofta händt, at gästen warit slugare än jag, wridit mig på alla ämnen, och brakt mig i sådan förwirring, at jag måst uplösa skiäl som Alexander Knuten.



#206

A"sculapius: Hwi har du lupit för bittida från Mästaren? Gack och lär på nytt igen, eller lägg aldeles ned din Konst.

En annan: Nåd: Fad: Jag har mycket rest och sedt Slott, Byggningar, Kyrkor, Städer och Fält; Men aldrig gifwit mig på diupet i någon Medicinsk discours, utan så långt jag kunnat minnas af {förtalen} [förtalet] på Medicinska Böcker. När det tryter, säjer jag huru Rom ser ut.

A"scul: Gack och lät Swarfwa dig til Petit-maitre.

En annan: Nåd: Fad: Jag har wäl altid brott om, jag kan Pharmacien, jag chicanerar på andras kostnad, jag skaffar mig loford; Men winsten är all min afsikt. Jag gier Bödelen, at sätta min skickelighet på {wågespel} [Wåge-Spelet], derföre håller jag aldrig stånd, utan drar mig konstigt ur alla klämmor.

A"sc. Gack och sätt dig hos Bryggaren där tienar du bäst.

En annan: Nåd: Fad: Min usle Person har aldrig sedt Academien, utan måst bära Knif och Taska. Hade jag lärt något innan 20 hr, torde jag haft nytta af min ut-Resa; Nu kan jag intet bestå utan någon stor Herres eller Frus nåd och beskydd. Gudi lof, jag har Lossows Pulver: Det brukar jag i alla Siukdomar. Werlden är galen efter panac/e.er. För omskifte skull skrifwer jag efter de små Formler, som jag fick af Dr. Junken för 20 Rikzdlr. Tyska. Fördenskull, nog kunde Collegium Medicum sittia mig förutan.

A"sc. Gack och blif Fältskiär ned i Landet.

En annan: Nåd: Fad: Om man så tar på at fråga efter



#207 hwad man kan, så reser jag min wäg: Anatomien kan jag; Men Medicinen intet. Jag måste gå och Raka, när andra läste: Min Camerat köpte sig en {Doctors-titul} [Doctor-Titul] för 10 Ducater: skulle jag wara sämre än han? Mången Fältskiär practicerar ju i Stockholm, utan til at heta Doctor? Hwi skall då icke jag, som heter så? Jag har fått denna Boken---



#A"sc. Blif wid Chirurgien, En god Fältskiär är bättre än en ömkelig Doctor, och en ömkelig Doctor tre gånger farligare än en ömkelig Fältskiär.

En annan: Nåd: Fad: För mig går det rasande: Hemma lärde jag knapt at skiära i Träd, mindre i Lefwande Kött, och än mindre Medicinens Grundsatzer. Utomlandz hade jag ei råd at höra någon annan än Alberti, som pratade för mig om Siälen och {hopsydde} [hop smiddeC? ] för mig en Disputation, tils jag Hufwud stupa måtte hem, och låta de goda Landtboar och Släktingar kalla mig Herr Doctor. Hade jag haft annat anförande, så hade jag wäl lärt at skillia en Frisk från en Yrande. Orost för Gud, jag är dock lyckelig: Jag kom först i Måndags til en wiss patient, och han dog intet förän i Torsdags.

A"sc. Du äst fullkomligen smittad af de wanliga Medicin-Kätterier. Jag will intet see dig.

En annan: Nåd: Fad: Jag kan intet stort. Det wet Gud, jag är hård och omild i min praxi, och för {en} Läkare är jag en alt för stor och beqwäm Herre: Men jag är kommen i rop genom Gynnare, Wänner, Förwanter etc. och---



#208

A"sc. befatta dig intet med Medicinen. Lef elljest bland Folk det friskaste du kan.

En annan: Nåd: Fad: I min Ungdom lärde jag praxin af ett par käcke män; Men icke så fullkomligen theorien, at jag ju {behöft} [behöfde] mera. Dock, min Sielfklokhet har afskuddat sig alle tyglar, och med lyckeliga Feber-Courer har jag kommit i stort rykte. Dertil bidrogo mina starka Academiske Studier, och fast än mig fattades mycken Anatomie, Chymie, Mechanique, {etc: } [&c. ] så tröt mig dock ingen Latin, bättre än Cornelii Celsi, Posie, Satyra" &c. Korteligen: Jag har brakt alla i förundran öfwer min Klokhet. Ingen i Riket nekar mig min jämnwikt med de ryktbaraste Läkare: Boerhave är likwäl min Ögnesten, Carl och {Junker} [Junken] mina stödiestafwar etc. Jag bär ännu sorg efter Sal. Dr. Stahlen, och skal til hans ähra framför alt utdela hans Piller, {antispasmodiska? } [Antispasmodiske] pulfwer och Mixturam toniconervinam. Har jag 7 Medicamenter dertil, så behöfwer jag ej mer bry mitt Hufwud. Det går ändå som Naturen wil. Det är mig nog, när ingen förnäm tar mig för Charlatan, och ingen ringare törs knysta. Stort Folk kan jag roa, smått kan jag skrämma.---



#Esc. Tänk hwilken Herre! Du woro likwäl en god



#209 Medicus, om du litet mer erkände din swaghet, och giorde dig något ömare möda.

En annan: Nåd. Fad. utan til at skryta, har jag wäl anlagt min Ungdoms tid, och {lärde} [lärt] mycket på de 9 åhren jag reste: Jag fick wid hemkomsten god belöning och Tienst, den jag bewakade med flit; Men jag wet intet hwem som på mig trollade girugheten: Jag fann bättre räkning i skafwande, än läkande, och {all} [al] min roo inneslöts i ett inmurat elände. Farwäl Galenus och all möda: Jag har dragit mig ur Werlden, som Masken in i Äplet. Där sparar jag mina Styfrar och frågar intet efter nya härligheter. Min Kappa är en Satyre öfwer de Franska Modeller. Min Maga är en Antiquitet: Intet är han läcker: Han wet intet annat, än at jag är en Båtzman, och han skulle mycket förundra sig, om jag förde honom til dyra Måltider. Kort sagt: Jag lullar i entome och frögdar mig öfwer Werldens dårskaper. GUD wet hwad jag skulle här: Jag lyder nu ej mer under denna Dom-Stolen.

A"sc. Af en god Läkare, ästu blefwen en usel Medborgare. Jag skulle dock gerna see at wåra Qwacksalfware fölgde dina Fotspår: då miste jag mycken harm.

En annan: Nåd: Fad: {Dumm} [Dum] blef jag född, ohöflad wäxte jag up, fattig reste jag ut, okunnig kom jag igen, och efter misswäxten war då stark på Läkare, så blef jag och en Man. Nu intrygger jag alla, at mina förtienster brakt mig up, giör mig Air, håller god mine och hwad som brister i kundskap



#210 upfyller jag med Dumdristighet. Det kommer wäl intet an på ett Lik, mer eller mindre, Men jag är dock altid så from, at jag giör de owissaste försöken på gemena Siälar. Hade jag haft medel medan tid war---



#A"sc. Hwi blef du icke Klåckare ned i din födelse-Ort? Då hade du upfylt mindre Kyrke-Gårdar.

En annan: Nåd: Fad: All min Lärdom består i Weisbach och någre Manuscripter: Menniskiors Complexioner, hälsa och siukdom dömer jag efter planeterne: Jag rablar för Folk på Papegoy-wis sådane obegripeligheter, at de dumme tro mig kunna see förut deras Öden. Stackars Folk! Om de wiste hwad jag gäller! De mena klokhet {ärfwas} [ärfwes] som Stenhus. {Neij} [Ney], prophetier äro nu mera inga wishets Tekn. Med alt {detta} hutlar jag mig fram, och mina helgade Medicamenter ha afgång: Werlden {will} [wil] bedragas: Jag stöper Storax-Plåster i Öronen på Folk, at de bli döfwa, ber Apotekaren giöra Piller af 2 handf. Hyssop: 30 dropp: Elix. {Parcelsi} [Paracelsi]. o. s. w.

A"sc. När du läker någon och äst lyckelig, så är det et tekn, at du äst en Bönhås, ty förstodo du din förgifftiga Konst, så blefwo ingen Patient helbregda. Wik ifrån mig.

Så ser jag då, at de äro ganska fåå, som förtiena Namn af goda Medici: Lyckeliga Land- och Landsinbyggare, som intet redan äro fördärfwade af Qwacksalware! Nu finner jag



#211 at Nationen är stark, och har en Natur, lik sina bärg. Men k. Barn, omwänden Eder, elliest gifwer jag Ehr ingen förlåtelse: De skickelige, samwetsgranne och beskiedelige wil jag tacka och berömma; Men för den Allmänna läkarejemmeren will jag gifwa följande råd: At i Eder emellan, kiäre Barn, förlikens, så at de gamla eller medelåldrige intet äro owettige mot de unge, eller at en stackars Siuklinge intet {sätter} [sitter] emellan, för twenne Mördares afwund och gnabb skull. At de ungas Examina skie alfwarsamt, så at Herren intet dagen förut må weta hwad frågor honom påsättas. At examina skie publice. At ingen släppes til Medicinen, som icke förut lärt Philosophien och humaniora. At Medici promoveras hemma i Landet, så at Studiosi ei altid må behöfwa resa. At därföre Hospitaler och öfnings-Hus inrikes må inrättas, liksom hos andra Folkeslag. At Docentes tillåta sina lärjungar föllja sig til de siuka, at samma Docentes hålla Collegia Casualia. o. s. w. Kommo alt sådant i stånd, skulle ingen siuk nödgas resa ur Landet, til at upsöka goda Läkare.

Nog ha wi nu hört på A"sculapius, Min Läsare, woro wäl, om wi hade en sådan räfst öfwer Rikzkroppens Läkare. Det är sant, at inga Konster äro allmännare och Folkrikare än Medicinen och Stats-Klokheten: I hwar winckel finner



#212 man antingen en bot för en Krämpa, eller ett omdöme om Rikzens angelägenheter; Men ack! Hwilka äro sällsammare, än goda Medici och goda Stats-Män?



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 25.

{Höglärde? } [Högtärade] Herr Argus.

Wid denna min 22 hra lder är jag wäl så wida kommen, at jag på någorlunda naturligt, rent och kort wis kan utföra mina meningar på Papperet; Men sedan min hitkomst har jag förnummit, at naturliga, rena och korta utlåtelser böra sparsamt brukas i allmänna skrifter, och at alla, åtminstone i Cronans Tienst, böra föllja ett wisst wedertagit skrif-sätt. Jag är derföre illa brydd, efter en så lång och fåfäng tidzspillan, och wet intet annat råd, än at anmoda Herr Argus om underrättelse, huru jag efter wiset skall sammanbinda mina skrifwelser: Nog wet jag at meningarne böra börjas med som, såsom, emedan, aldenstund, ehuruwäl etc. Men jag wet intet alla de ord, som egenteligen swara deremot---



#Öfwer ett så högwiktigt mål, Min Herr Correspondent, är mig swårt at yttra mig, särdeles, som jag sielf har det owandaste och obeqwämaste Hufwud, til at föllja sådane wedertagne skrif-sätt. Sällan will jag wara en slaf deraf; Men lika gott: Jag tror dock icke, at det är något Pärlestickare-Arbete,



#214 eller at min Correspondent behöfwer aldeles lära på nytt igen, at skrifwa: Wi {willie} [wille] försöka om wi kunna träffa de brukeligaste sätten, utan til at rubba en ren och naturlig ordning:

På som, fölljer {alrabäst} [aldrabäst] det lilla ordet så: Til ex. Som Frihetens bräddar sönderbettlas och Sielfswåldet flödar öfwer på alla sidor; Så är antingen en tygelfri näf-rätt eller en klafbunden Boskaps-rätt för Folket at förmoda. Som hwar och en påstår, at hans Soppa smakar bäst, och ingen för sin egen afsikt skull will låta säija sig, mindre erkänna sin swaghet och okunnighet; Så wet rättnu ingen enfaldig och menlös hwarwid han skall hålla sig. Som ingen kan mindre betros än en skiälm, eller högre skattas än en Ährlig Man; Så will nu hwar och en trolös synas redelig, och skrymtan krummar sig i hwar wrå. I wältalighets eller Skaldekonsten kunna desse små orden Som och så brukas liknelsewis. Til exempel som trogna Hundar ofta orena oss, när de willa fägna oss; Så hafwa wi ofta förtret af dumma och enfaldiga Wänner, när de willa tiena oss, och wisa sin goda willja. Som hafsbölljan upröres af det häftiga Östanwädret, sedan hon hwilat i ett stilla {lygn} [lugnA? ]; Så uprördes wår kyska Helenas hiärta förleden Söndags af den granna och långwäntade Ynglingen Paridis ankomst i Herr Menelai Sahl, sedan Prästen redan delt Predikan. Eller ock:

Som Humlan plägar Blommor suga

I skog och Mark, på Äng och Ren;



#215

De må nu stincka eller duga,

Hon blir dock aldrig fast wid Een;

Så syns en tapper sprätthök löpa

Bland Stockholms Fruentimmers tahl,

Han frågar blott, hwem mäst är fahl;

Men ingen kan hans hiärta köpa.

( Men sådane utlåtelser äro wida afskilde från den skrifart, som min Correspondent efterfrågar) Ordet Så brukar man ock ofta at ställa emot Så wida, til ex. Så wida en handel är Riket nyttig, så bör han icke allenast tålas, utan ock upmuntras och understödias. Så wida Hans May<t och Rikzens Ständer en sak en gång bewilljat och stadfäst, Så kan aldrig tillåtas, at man deröfwer giör buller eller ställer saken i uppenbar owisshet, så framt man icke tillåter at hela Rikets trowärdighet förfaller.

Emot Som swarar äfwen altså: Til ex. Som man förnimmer, at Herr Knisknas är mäkta försummelig, odugelig och lastbar i sitt wäsende; Altså bör han efter 1 *SS. af wår Tidz Täflings-Ordning hedras och ihogkommas med god belöning. Som Herr Wanrådder ingen Halföre äger af sig sielf at lefwa utaf, utom sin lön, hwilken är inrättad efter en (Gud wet) mycket knapp Stat, och hans fåå inkomster kiortel-tals utösas; Altså undrar man intet, om han följer det Råttiska Folkets efterdöme, och gnager i hwar wrå, där en ost-smula, där en Kött-betta, där en Miöl-giöpen, o. s. w. bringandes sina bi-räntor högre, än någon hans företrädare dristat.

Elljest bemötes altid ordet Såsom med Altså: Til



#216 exempel såsom en stark och måttelig Kropp wäl kan wara frisk, fast här och där i Lemmarne wid wissa tilfällen någon sweda kännes; Altså kan ett stort och wäl inrättadt Rike til Hufwud-wärket icke wantrifwas, fast en hop af 1 eller 200 jämmer-skrikare wid wissa omständigheter stoija här och där. Såsom menniskian intet gerna öpnar Munnen, utan af egen kärlek, om hon råder sig sielf; Altså talar hon gerna wid den ena Rikzdagen, efter som hon blifwit förnögd eller förtörnad sedan den förra. Såsom ingen färg är så hög eller wacker, som det allmänna bästa; Altså will {Håka} [Håkan] Egen

#nyttig ingen annan bruka på sina förslager. Såsom partiet förnimmer de stora framsteg, som Manlius begynner giöra på dygdewägen, och det loford, som til andras förmörkelse deraf lärer upstiga; Altså warder han härmed af partiet Fogelfri och biltog dömd, emedan han hindrar partiet i sina afsikter. Såsom Nämnden wid den Sakens skiärskådande funnit sig blind; Altså lämnas hon hel och hållen i Herr Häradzhöfdingens godtycko. o. s. w.

Emot ordet Emedan swarar gemenligen det lilla ordet Ty: Til exempel Emedan en Poltron intet är mån om sin ähra, utan om sitt Lif; Ty är det fåfängt at straffa en sådan med ährelöshet, som bör straffas med döden, hans likar til bäfwan och hiärtfrätande Warnagel. Emedan en lium Patriot, som af anseende til Personen intet törs yttra sig i något grannlaga mål, intet är mån om sitt samwete, utan om sin lycka; Ty är det fåfängt at straffa en sådan med skriftermål, som bör straffas med onåde, hans likar til en eftersinnelig Warnagel. Emedan Borgarejunkaren finner at Hofbussen har en stolt mine, och anser obekanta med en bask upsyn;



#217 Ty sätter han sin lilla Figure i samma skick och blir därigenom mycket påkwärdig och örfil-täck. Emedan Jungfru Bumsa såg i går, at Fröken Atalanta {nigade} [negC? ] mycket wigt och diupt; Ty wille hon i dag giöra så med, och hof sig så owigt at Lifwet upsprack i sidorne. Emedan Pelle Husdräng finner at Jöns Laquay ser wäl ut med sin hårpung; Ty bränner han sina Liuswekar, at de stå som Horn och skrämmer alla widskieppelige från Porten, när han menar sig wara {allragrannast} [aldragrannast]. o. s. w.

Emot Aldenstund plägar man gerna sätta fördenskull; Til exempel (som jag nyligen sedt i ett litet Bref) min nådige Herr Pygmalion: Aldenstund I hafwen en yr, swäfwande, slösande och lösaktig Fru, med 6000 Plåtars inkomst, ock jag äfwen har en yr, swäfwande, slösande och lösaktig Hustru; Men ingen styfwer i Pungen; {Fördenskull} [Fördenskul] beder jag eder i Gudz namn, at I låten Sedelhafwaren undfå en Summa af 2000 Plåtar, elljest sätter man mig på Gillstugan. Aldenstund, Torkel Järnskeggs sak är så orätt, at han til hennes genomdrifwande behöfde en långt illfundigare Advocat, än någon här i Landet befintelig; Men han wet intet hwar i Werlden en sådan skall finnas; {Fördenskull} [Fördenskul] menar han bäst wara at hålla sig innom Rikzens Gräntzer. Aldenstund Probsterierne til antahlet mycket ökas, och til storleken minskas; Fördenskull blir det rättnu intet så särdeles wärdt för en Kyrkio-herde at wara Probst. Aldenstund hwar och en Präst-wigd kallas Magister; {Fördenskull} [Fördenskul] behöfwer ingen {nu} utgifwa Penningar därföre utan allenast wänta



#218 til dess han blir kragad. Aldenstund man bryr sig så litet om, at bortrödia pra"judicier ur ungdomens Upfostran; Fördenskull måste nu hwar och en förnuftig menniskia anwända sin mandom, lderdom och sidsta tid, blott til at läka sig från de förutfattade falska inbillningar, som han i ungdomen insupit. o. s. w.

Emot ehuruwäl swarar fuller ofta docklikwäl, til Exempel: Ehuruwäl Doctores äro flera än tilförne; Docklikwäl ser man nu Församlingen, Gud bättre, mer plågas och sönderdelas af wärkelige kätterier och synder. Det plär och bemötas af ett rätt och slätt dock: Til Exempel: Ehuruwäl Argus i sitt 20de Ark önskar Cronan så många Penningar, som {behöfdes} [behöfwes] til ett Järn-Contoirs inrättande; Dock fölljer intet deraf, at han påstår ett Järn-Contoir. Ehuruwäl Öfwerflöden är skadelig för hwar och en, som intet bättre wett har, än at bortkasta sin ägendom; Dock är Öfwerflöden Riket nyttig, enär Penningarne blifwa qware i landet, o. s. w.

Men gemenligen sätter man emot Ehuruwäl först et Likwäl som och sedan et Altså: til exempel: Ehuruwäl man ofta märcker faselige Frihets-hieltar i en republique, hwilka synas {oföränderlige} [oföränderliga] i sin fasthet; Likwälsom ensidiga fördelar mycket styra de dödeligas fiät, och den mäst bräkande Geten plägar minst miölka; Altså tror man, at sådane kämpar skulle wara de första til knäfall och fotkyssar, om de hade en Kung, som ville betiena sig af deras oenigheter. Doch at jag må tala i särskiltare mål: Ehuruwäl Rätten finner at Jeppe Naken på Pupillernas wägnar andrager många skiäl til den af deras föräldrar besuttne gårdens återwinnande; likwäl som



#219 sådane skiäl äro af föga wickt; Altså dömas bemelte Pupiller ifrån sin gård, etc. Ehuruwäl domaren inhämtat at Fru Philoma"na aflagt lefwande prof af trolöshet mot sin man, likwäl som hennes skiönhet, menlöshet ock hwariehanda omständigheter böra i betraktande komma; Altså pröfwas skiäligt att hennes ähra bibehålles, hennes tilstånd lämnas oförandrat, ock Mannen Cornelius belägges med wite, om han deremot knorrar. Neij, hwad säijer iag? iag talar obilligt--- dock stor sak, jag wisar allenast huru meningarne sammanbindas. Lät oss gå widare: Ehuruwäl Advocaten påstod sig skola bli Assessor, i anseende til sin stora Skickelighet; Likwäl som han fans wärdig för hwarjehanda strek skull at böta 50 dlr. Silfmt: Altså dömdes han af förnufftigt Folk til Assessor i Förmaket. Så at min Correspondent häraf någorlunda kan begripa huru Ehuruwäl, {likwälsom} [likwäl som], altså brukas i en Kädia.

Jag tilstår, min k. Correspondent, at jag til Ehrt förnöijande gått tämmeligen ur wägen, som uppehållit Publicum i ett helt Ark med desse mindre nödige angelägenheter, hwilka hwar och en lär weta förut, som aldrig så litet kan sammanfoga meningar; Dock jag will gerna förnöija alla sålångt jag orkar: Kan hända det torde ock ha sin nytta; Ty (at jag må betiena mig af {ofwannämnde} [ofwannämde] skrifart) Ehuruwäl jag sedt åtskilliga Fruentimmer med en förunderlig liflighet, förnuft och qwickhet öfwerträffa många Manfolk i skrifwande; Likwäl som sådane äro sällsamme, och mästa parten frågar mer efter kropp än siäl, o. s. w. Altså äro 220 mångfaldige, som aldrig bry sig om sammanhang i sina skrifwelser. Til Exempel: Huru är efterfölljande Bref sammanbundit? Stafwelserne har jag likwäl bättrat, och giort det i öfrigit begripeligare.

Min k. Argus.

Såsom jag är upfödd här i Stockholm, så at jag aldrig warit längre än en half mil utom Tullarne; Men angående Landsbygds-syslor förstår jag ingen ting, derföre wet jag intet hwad de lägga i Grytan när de baka, eller hwad de ha i Ungnen när de brygga. Nu så skall jag be ehr min lilla wackra Argus, at ni will wara så obligiant och öfwertala min Man, på det han intet flytter ut på Landet, och som wi ha eget Hus och allahanda artigheter och Commoditeter och förmåner i Stockholm, som de intet ha på Landet, utan där lefwa de som Hedningar, för de ha inte annat än Kyrkan at gå uti. Men om jag kommer så långt bort från Folk, där jag och barnen bli hel bondaktiga, och man inte har något Compagnie. {lät} [Lätt] nu see, min söta Argus, at ni persvaderar honom som jag hoppas ni skall få se, at jag kan tiena ehr igen, fastän jag är ett Fruentimmer. Adiö.

Adieu Madame: hwad Ehr begäran angår, mins jag mig intet ha lofwat mina Läsare, at öfwertala Folk från Landtresor; Men allenast från dårskaper och laster; (sådane små olämpeliga böner får jag åtskilliga) men om ehr behagar lära ehr litet bättre at sammansättia Bref, så kunnen I sielf öfwertala ehr Man med ehr Penna, så framt det eij kan skie med edra Läppar.



#THEN SWENSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 26.

Ett äfwentyr, min Läsare.

När Himmelen war nygift med Fru Disa Bores Dotter, kunde ingen lefwa i så kärligt Äktenskap: I första Barnsängen fick hon Twillingar, dem man kallade Hialmar och Walmar, friska Gossar och wäl tiltagsne. Hwem som först kom til Werlden, kan wara likamycket; Men jag tror dock, at Walmar först wiste sig, och at Hialmar liksom Jacob hölt Brodren om foten. De woro näpligen femton åhr, när de buro stora {huggpampar} [hugg-Pampar], sågo ut som förfärliga dödzbud, och kufwade sina Grannar på alt wis: Stackars Folk, de woro intet säkre om Lif eller Ägendom för desse Bussarne, och för hwem wille de klaga? Man fölgde ingen annan Lag, än näfrätten. Gården låg på ett näs, och det war swårt komma efter dem: Biessarne brydde sig intet stort om annan näring,



#222 än at gifwa någon Granne en örfil och taga Säcken från honom. Men detta kunde wäl gå an: Wärre war at de sins emellan förliktes som hund och katt: Än strök Walmar Brodren, at han tumlade under Bordet, än fick han ett Munslag, at han kiftade efter andan: Alt öfwer ditt och mitt, ofta största {lappri} [lapperi] i Werlden. En träta om Smörhållan i Gröt-Fatet kunde tidt slutas med Blod och Hår-tofsar öfwer hela Golfwet. Detta såg Himmelen och antwardade dem i sin trogna Swen Hilmers händer, som öfwer dem fick Förmyndare-rätt, och makt at leda och styra dem efter bästa Wett. Derigenom hämmades gnabb emellan Barnen och oförrätt af andra. Piltarne wiste ock intet annat, än at Hilmer war deras Fahr; ty med lek och bannor, stryk och gåfwor blef han god Buss med dem, och glädien stod i taket. Han war dock intet bättre än de, til at plåga grannarne och rikta sig af deras klenoder. Alla gingo de prydde med Guld-kädior, gyllene Ännespann och blänkande Wapn; särdeles Hilmer och Hialmar ty Walmar hölt sig mäst wid jorden, och war intet född til främsta ordet i Laget: Med en god Smörgås och en Fåhrbog war han afspisad, och hans styrka war nyttigare än hans rådslag. Hilmer luggade honom {iblandt} [ibland] och Walmar bugade; Men om näpsten någon gång gick för wida, sade Walmar: Hilmer, weten I hwad? Jag är ingen Brillunge: Om I intet weten skiäl, skall jag binda Ehrt Hufwud mellan Edra Ben. War Hilmer försiktig, så lät han säija sig, ty emot en förbittrad Walmar är icke ett ord at säija: Han förstod sig hwarken på rätt eller orätt, när bloden lopp öfwer honom,



#223 (Ack huru månge likar har Walmar i denna dag)! Särdeles om Hialmar hölt med honom, då war Hilmer {fägen? } [fäginA? ] at han fick tiga. Understundom tog likwäl Hilmer tilfälle i akt och daskade så styft på dem begge, at de kände det de hade förmyndare: Det war rätt, när de woro oartige, ty den agelös lefwer, han ährelös dör. (Det är intet wärt at raisonnera med tygelfritt Folk. Hwartil tienar Förnuft och billighet hos den, som ingen försyn har för någon öfwermakt?) Men til at dämpa all oreda och trätor dem emellan, sade Hilmer en dag, när mulit Wäder war, och de måste sittia inne: Barn, wi willia giöra Lag emellan oss, och den som bryter deremot, skal wara hwars mans niding: Wälan, sagt och giordt, ord och afskied: (På den tiden fölgdes Lag och lydnad) de hulpos åt at rista balkar, dem de wedertogo och hängde wid Hilmers högsäte, som bäst kunde hålla hand deröfwer: Hilmer, som hade yppersta omsorgen om hela gårdens ägor, fick wissa härligheter til ewärdeligt öde, och gårdens räntor til underhåll, på det han för de andra så mycket bättre måtte lysa, och swara för bordändan: Emellan barnen skulle han lägga rätt efter lag, och hwilken af grannarne, som hade ährende til gården, skulle tala åt Hilmer. Walmar, den styfwa bussen, hade wäl sina hagar och jordtorfwor! Men han lät Hilmer styra om dem efter godtycko, och war nögd när han fick spisa sig mätt och sofwa sin goda lur mellan resor och swettbad: elliest war hans syssla til at plöija och wackta ägorne. Dertil war han tienligast: Han upreste sig en koija i hwar wrå, gifte sig, byggde boo och lappade skoo. Hialmar hade qwickt skaplynne och sådan tapperhet, at han giorde heder 224 för {Kämpenäs} [Kiämpenäs] (så hette gården) derföre behölt han icke allenast wissa ängar och giärden, til hwilka han war Odalboren, utan ock ofta, när han hade upbasat Grannarnas odygdiga barn, som giorde skada i {ärtåckrar} [Ärt-krar], Trägårdar eller annorstäds, gaf Hilmer honom flera täppor och jordstycken dertil, och öfwer alt på sin grund bygde han små wackra hus. Då begynte ock Hilmer med Brödernes samtycke, at taga en wis man til sig, Minnur benämd, den han rådfrågade i alla tänckwärdigaste giöromål, in- och utom-gårds. En gång begynte de alla klaga sig, at Maten war för färsk på Kämpenäs, i det de intet Salt hade, och at annat smått til nödtorften fattades dem, som borde inskaffas. Hwem skulle påtaga sig den syslan? Walmar som upspände ögonen, när sådane frågor förehades, och det kliade i kak-staden, sade: Min Byrger är nu stora kultingen: Han är redan brödstark, kan flincka af Ost, och ingen lurar honom på hwad til Wisthuset hörer. Wi willa gie honom små Bodar, Platzar och giömnästen här och där ut med Stranden: Han kan tilbringa oss hwad wi behöfwa ock wara wår skaffare. Rättså: Byrger blef då erkänd i fosterbrödralaget under Hilmers förmynderskap; Men med wilkor, at om han intet war dem en trogen skaffare, utan tog oskiälig winst eller hade hemligt förstånd med grannarne, til at töma {Kämpanäsets} [Kämpenäsets] skatter, eller bedrog Hilmer, o. s. w. skulle han skamstyfwas ock utdrifwas. Således gick en tid på Kämpanäs, käckt nog, som det kunde! men grannarne ledo en Pina, ty Hilmer, Hialmar ock Walmar köpte af dem utan mynt, mäst för käppslängar och Byrger behöfdes intet stort. Sins emellan



#225 brukade ock fosterbröderne ganska litet samwete: Änteligen sade Hilmer: Gåssar, wi äro Gudlöse Hedningar: Nog weta wi, at wi ha en odödelig Siäl! Men mer weta wi intet. Jag skall be Fahr-Gubben om en Karl, som deri kan undervisa oss. Det skiedde ock: Himmelen skickade dem en god ährlig Man Theodorus, som tilsade dem, at wara fromma och blöthiärtade; Hialmar och de andra logo åt honom, kallade honom Horn-Baggen, och när han än gick hårdare på de gudlöse Siälarne, laggade de så oförskiämt på honom, at Bloden stod ut genom näsa, munn och alla lemmar. Det war en ömka at see Theodorus; Men han hölt dock friskt uti, och för hwar {ryggdunt} [ryggdunnt] sade han dem en sanning. Hilmer ropade då: Skam skullen I få, Gossar: som så gån åt Karl, och derpå torde de icke allenast intet knuffa honom, men han wann och deras hiärtan, at de begynte lyda honom som dägge-lam, och gifwa honom brödra-lott ibland sig. Det war intet nog: Hilmer gaf honom stora skänker och bygde honom Tempel. Hialmar gick ingen afton til säng förän han gifwit honom något mynt, Hus eller Täppa af sina ägor. Byrger kom aldrig ur Båten, utan til at bära honom pundwahror eller rökwärk, och Walmar tordes aldrig äta, utan at fråga honom om låf: Hå, hå, tänkte Theodorus; Detta war annat gille än kinpustar; Men hwad hände? Af de goda dagarne blef han hastigt stinn, upblåst och kastad i en hitzig Feberyra: Knapt fick man då et klokt ord af Theodorus: Han lät kalla sig Hans Nåde Theodoridorus. Hans förmätenhet blef odrägelig, Han hade en annan lag än Gossarna på Kämpenäs, hwar



#226 efter han dömde den til helwites Eld, som sade honom en anda emot: I Dieflar, sade han, sen I intet, at jag är en Gudz Ängel: I huggormar, jag skall wisa ehr wägen til afgrunden, om j intet offren mig alt det j ägen. Hilmer måste ofta sielf för honom rymma näset, och när han talade med honom, stod han darrandes och nickade i haserne. Hialmar talade med honom på knä, Byrger låg framstupa, och på Walmar trådde han: Han sålde dem saligheten, som han dock aldrig ägde, för liggande fä, och lika kloka woro de om saligheten: Han trugade dem til så många Dårskaper och widskiepelser, at Himmelen måtte gråta. Det eländigaste war, at ingen hade förstånd, at see det Karlen yrade, utan mente honom wara wid sina fullkomliga sinnen. Hwad war nu til at giöra? Det ena onda plär fördrifwa det andra, ock när oredan är som störst i et Hushåll, plär en annan oreda antingen wara dess Undergång eller läkedom: Hilmer föll i en så häfftig Frossa, sedan han en Tid förut lagt Fin-bo ägor under gården, at ingen trodde honom til Lifwet, ock kom så aldeles af sig, at Theodoridorus, (jag nämner honom först, ty han hade i sin yrsla tagit försätet för bröderne): Hialmar, Birger ock Walmar giorde hwad de wille, ock sielfswåldet tog öfwerhanden. Minnur reste ock hufwudet i wädret ock giorde likså mycket som alla fyra. Stackars omyndiga Barn allesamman! där stod då illa til på {Kämpanäs} [Kämpenäs]: En af grannarne Dan den lille giorde som offtast besök genom Bekantskap med Theodoridorus, ransakade Grytor ock Kannor, Tunnor ock Kahr, slaktade sig en giällgumse då och då, kokade sig kåhl med fläsk uti, och bant Nyckelknippan wid sidan: Barnen



#227 samkades omkring honom och begärte aftonward: Han pratade för dem sött och lustigt, och gaf dem ett förslag, at lägga Vitala (så hette hans Gård) och ett annat hemman Norr-Svidian ihop med Kämpenäs, och således giöra ett härligt Säterie tilsamman. {Top} [Topp]: Det blef bestält: Dan skickade en Fogde til Gården, som war wärre än alt det förra onda. Han släpade hwad han kunde från Kämpenäs til Vitala, skuffade Minnur, Hialmar, Byrger och Walmar hwar han såg dem, skickade dem en hop rättare på halsen, som minskade deras ägor, och änteligen, til at utrota hela släkten, gaf han sig öfwer dem med en fördömd påk öfwersatt med järntaggar, så at ingen wäntade sig lifwet. (Hilmer låg imedlertid i en Nattstuga utan hopp) han torrbultade Theodoridorus; Men Minnur och Hialmar, som han öfwerföll i sömnen lemlästade han så obarmhärtigt, at de i sin blod bortswimmade, och hade han ärnat hugga Armar och Ben af Walmar, om han intet kommit til skogs. {Omsidor} [Omsider] kom likwäl Hialmar sig före igen, och råkade Walmar uppe i Berg och Dalar: De skiämdes när de sågo hwarannan, och undrade hwar de förra ährliga Kämpanäs-Gossar nu woro. De gingo tilbaka som hungriga Biörnar; Men o Himmel, hwilka Fötter fick Dans Fogde af Gården för Walmars eenstaf. (Om jag skal säija sanningen, så tyckte Dan sielf intet om denna besten, utan slog honom då han kom hem, och kastade honom i en Källare, där han dog) Hilmer blef då frisk i glädien, och fick så nya krafter, at ingen Granne nosade {nånsin} til Gården på det sättet. Sedan eftersåg han allting i Hushållet, lagade alt söndrigt, skaffade nya bohag etc. och derpå tog han Hans Nåde Theodoridorus



#228 i skur: Galne Kropp, sade han, hwar tar du dig detta wäldet i wår Gård? Har icke Fahr satt dig til at lära oss Salighetswägen, och intet til at lägga grimma på oss? Alt det jag och Hialmar ha skiänkt dig, skall du nu mista, mumla om du törs. Då stod {fraggan} [fradgan] ur Munnen på den yrande, Han slog i Bordet at Krus och Talrikar dansade i golfwet och Ögonen wändes ut in. Hilmer tog honom i kragen och satte honom i Bänken; Men då begynte han först besinna, at Mannen i siukdomen intet rådde sig sielf; Därföre lät han honom swettas, {åderlåtas} [åderlätas] och (jag tror) trepaneras, hwarigenom han blef hel och hållen ändrad och omskapad til Sinne, meningar, åthäfwor, tal och ända til kläderne, så at ingen igenkände honom: Han kom fullkomligen i sitt förra tilstånd, blef så frisk, som då han föddes til Werlden, och igentog sitt förra namn: Hwar man gladde sig öfwer Theodorus med tårar i Ögonen, och Lyckönskade honom til sin återwundne hälsa. Därtil hade man skiäl: Arma Barn! Efter den dagen fingo de lius i sin sällhets lära i ställe för mörker, och Theodorus sielf, som grufwade sig öfwer sin siukdoms Dårskaper, tackade nu Gud af hiärtat. Han nögde sig med sin afskilde lott och gick näst efter Hialmar i ordningen. Det har sedermera ofta händt at en hop gatskrikare och Wurmar på {Kämpanäs} [Kämpenäs] inkommit, och predikat annat slags lärdom än Theodorus; Dock hittils har han stått Karl och wist at han lärer rättast. Men at återkomma til Hilmer ock de andra: Så snart han kom i gott stånd ock Hialmar, Theodorus, Byrger ock Walmar tilstält honom en fullkomlig ock laglig öfwermakt, war han intet rädd när hunden skiälde: Han gick för dem som en hiälte, ock när oliud hördes af Grannarne, utkrafde han



#229 Kiämpenäs-rätten på Karle-wis. Byrger hade då gott wid at wara Skaffare. Hilmer näpste Holmgårds-boarne, ock lade deras utmarker under Gården, war med sina Bussar inne i Garpeby, höll fahrligt Hus med Romwärjarne, som wille lägga hela den byen under sig, ock ökte dermed gårdens gods ock grund anseenligen, ja han hade ock Dan den lille under sig inne i en täppa, ock klämde honom, tils han tiggde Lif, ock löste sig med tre stora lycker, som af lder legat til Kämpenäs. Korteligen hela Soknen sade, at Kämpenäs-Hilmer war en oförliklig Man ock hade käcka {gossar} [Gåssar] omkring sig: Under alla dessa bardalekar, gick det så wäl för Hilmer ock så tapper war Hialmar, at hwar affton när Hilmer satt i dryckesbänck ock war wid lustigt mod, skiänckte han Hialmar et ängstycke, en åckerbetta, et skogshult &c. så at hans Ägor blefwo widtbegrepne, til de andras knorr. Hialmar sade offta sielf: k: Hilmer, det går intet an, jag är hellre nögd med litet: Det får jag behålla, ock ingen kan det afwundas: Neij, det halp intet: Hilmer kyste honom med Gästebudz-glädien i Hufwudet, ock sade: mitt Hiärtans Barn, du ock ingen annan skall behållat. Wäl, det stod så i några weckor, tils Hialmar lät Måla alla sina nya knutar: Det stack Hilmer i ögonen, ock han begynte ångra sig: Jag har intet så granna Hus, sade han wid sig sielf, ock jag är likwäl den ypperste på gården; Tog så tilfälle i akt, när fosterbröderne sågo snedt på hwarannan, kallade alla för sig, ock frågade dem, om icke alt det de ägde hörde honom til: ja, Gud wet, sade Minnur, kan så wara, sade Hialmar. Hilmer war då kort för hufwudet ock slog den skarpsynte Minnur i synen med hansken, at han blef blind en hel Månad, ock från Hialmar tog han icke allenast det han gifwit honom, utan ock mera dertil, så at



#230 mannen måste äta Ost och bröd och dricka wattn til middagzmåltid. Derpå förde han wäl åter bussarna {ut i} [uti] kampar och lyckeliga widskiften, och alla grannar bäfwade; Men på slutet, när de föraktade sina fiender, fingo the faseligen dryga slängar, som de känna ännu, så at när Hilmer hade mist alt sitt, hade ingen annat än sweda och fattigdom. Til yttermera förtret stupade Hästen undan Hilmer på ett fall i Norr-Svidian, så at Mannen miste {mål} [måhl] och sansning, och hembars som döder. Jag wiste wäl leken skulle så lyktas, sade Minnur och Hialmar, som grufwade sig rätt illa: Theodorus las, Birger darrade och Walmar gret. Änteligen repade de mod, öpnade Hilmer dren, at han något qwicknade, och styrde om Hushållet det bästa de kunde: Neij, neij, sade de det är intet så, at bortskiänka frihet, lif och godz. Wår käre Hilmer, Gud wälsigne ehr; Men wi äro ingen fänad. Hilmer kom sig före igen och fann, at Barnen hade rätt: Han förklarade då (en gång för alla) Hialmar, Theodorus, Byrger och Walmar för myndige och sielfrådande, så at han aldrig til något skulle twinga dem, utan skulle de hwar tredie wecka samkas i hans Cammar at öfwerlägga med honom om tilståndet ut- och innom-Gårdz. De deremot erkände Hilmer för sin Fader och Hufwud, sättandes Minnur til at råda honom. På det sättet blef nu allom möijeligt at lefwa i trygghet och wälmågo, och ingen ting mäktigt at störa deras lycka, utan Sielfswåld och osämja.

Mången lärer wäl undra, hwad Argus täncker, som blott berättar en bekant saga: Jo jag skall säija: I detta myndiga tilståndet dundrar nu mången som en bröms, utan til at weta i hwad land han lefwer, eller i hwad tilstånd, han är, eller huru här tilgått i forna tider. Min Saga är allenast en liten



#231 påminnelse för sådane at {de} [the] äro Swenske Män, och at hwar och en är säkrast innom sina lagliga {skranker} [skrankor]. Gifwe Gud, at sådanes sielfswåld intet ännu en gång kastade dem, antingen under ut- eller inwärtes Ook, eller i det eländet, som war innan Hilmer kom. Lyckan är at Hilmer nu ingen annan roo har, än barnens wälfärd; Men jag will önska för framtiden skull, at nöden intet en gång körer Lagen på dörren, ock at mitt Äfwentyr intet af någon annan Argus blir förökt om hundrade hr härefter med nya owäntade ändringar; Ty där ingen wet til hwem han skall hålla sig, eller hwad rätt och orätt är, där är intet slags elände oförmodeligt.

Fosterbrödernes Betraktelse:

Så äro wi nu myndige! Gudi lof! Wi ha utlefwat en stor dag. Få nu see huru länge gillet räcker. Med Gudz hielp kan det bli ewärdeligt? Men Gud låte oss intet som månge rike Mäns Barn, när de kommit til wälde, pluttra bort wår wälfärd på en wecka, eller likna de Syskon, som efter Fadrens död gnabbas om en silfkappe. Om Hilmer och wi lefwa som en man och ett hiärta, skal ingen granne annat kunna än wörda wår Gård, och wi sielfwa löpa då aldrig som willa fåhr utan Herde.

THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 27.

Bland alla de Andar, som hindra Rikzens wälfärd, eller åtminstone de nyttigaste sakers afgiörande, förekommer mig ingen löijligare än Gensäijelse-Andan: Det är en liten dum Diefwul, som aldrig tiger, (klart bewis af oförstånd) aldrig tillåter någon annan tala ett klokt ord, aldrig wet sielf hwad han säijer, och under alt detta, påstår röst och stämma främst och sidst i alla Matrikler, räknandes sin nedriga härkomst ofwanifrån. Hwar han ser en Hiärna, som aldrig så litet kan hysa en mening, eller en tunga, som aldrig så litet är doppad i Wettenskaps-Källan, där tager han Härberge, om han kan, och dundrar emot allting, sant och falskt, rätt och orätt: Han har intet anseende til Personen, ware sig röd eller swart, blå eller grå, utan går in uti honom, tar sitt säte i det innersta begrepet, fast det ofta är så litet, at han pinas i trängslen, och förer ordet, så at hwar ährlig Pra"ses må skiämmas. Han giör sig så domföhr, som aldrig någon Rådman eller Nämdeman woro til. Olyckelig den, som honom hyser, ty andra sku säija honom, at han är tokug, sielf finner han det aldrig. {Säij} [Säg] en sådan at Cronan är fattig, eller at Riket behöfwes uphiälpas med god hushållning, eller at wi hafwa fred och endräkt af nöden, eller dylika sanningar, du skall få höra at



#233 han dertil säijer Neij. Will du åter, at han skall tala annorlunda, så wänd om orden, och tala twärtemot, ty til ingen ting jakar han.

Jag nekar icke, at man ju ofta kan motsäija en sak, utan til at hysa den dumma Gensäijelse-Andan. Til Exempel: Om någon säijer mig, at enskylte afsikter {nånsin giorde} [kunna finnas hosC? ] en god Patriot, då swarar jag Neij. Om någon will giöra mig wis, at partier, smäde-ryckten öfwer käckt folk, split och allslags oenighet {nånsin syfftat} [kunna >syffta> syftaC? ] på annat, än på ett Rikes fördärf, då swarar jag {Ney} [Neij]. Om man will öfwertyga mig at wårt Borgerskap bör wara främmande Handelsmäns Bodrängar, då swarar jag Neij. Om man will bewisa mig at detta Landet aldrig kan ha egna tilwärckningar, emedan ingen dess föreståndare kan finnas som icke är egennyttig, då swarar jag Neij, med en distinction. Om mästadelen af Evas släckte påstår mig, at hwar och en Man bör wara sin Hustru undergifwen, i anseende til Könets behageligheter, då swarar jag Neij, med en distinction. Om man will underwisa mig at Guddomlighetens diup af oss armlingar kan mätas, då swarar jag Neij, utan distinction. o. s. w. Sådant kan jag intet undgå, om jag har sundt förnuft; Men om jag antingen genseijer det jag intet förstår, eller ock af en ursinnig wahna nekar allting, både det jag och andra mena, blott för kif skull, och at låta höra mitt snälla klang, då regeras jag af denna swarta andan, och är wärd at beklagas. I går hörde jag en Landtjunkare och en Trapplöpare förebrå hwarannan sina Dårskaper: Begge hade de rätt, de sade hwarannan



#234 rena sanningen, höllo ock med hwarannan sig owettandes, fast orden litet ombyttes; Men ändå skulle alt beswaras med Neij.

Landtjunk: Jag är dig föga obligerad för god Correspondence: Aldrig har du swarat på mina Bref: Antingen måtte du wara en altför commod Herre i Bref-Wäxling eller alt för distrait af Trapplöpare-bekymmer.

Trapplöp: Non, par Dieu, mon Frere, jag kuskar wäl så flitigt omkring här uppe, at ingen må undra på min försummelighet i Correspondence: Men du som intet annat har at giöra, du lärer snart {ruttna} [rutna] både til kropp och siäl i din Landtlättia.

Landtj. det liuger du: Jag äter och späckar mig, dricker mitt The', Coffe', Chocolat och goda Glas Win från kl. 9 om morgonen til 12 om aftonen. Moquerar mig i öfrigit öfwer hela werlden, Rike och Regering; Men du löper här uppe, som en Markatta, och så snart du i allmänt eller enskylt märker den minsta alteration, få också dina skor en ny alteration.

T. Det är intet sant: Jag i akttager hwar endaste rörelse i sakernes lopp, och mina befordrares ringaste anda: Så skall ock den giöra, som är mohn om sin lycka; Men du raisonnerar om Stats-saker med din Fä-piga.

L. Ingalunda: Jag säger henne allenast huru alt bör tilgå i ett Rike, efter jag finner henne mer komma öfwerens med mina Sentimens, än de bästa Rikzdags-Män. Men ditt Portrait will jag nu giöra så likt, som en droppa wattn: Du har en så gemen siäl, at du hwarken tänker eller drömmer



#235 om annat än din lycka. Af ett rägn, ett solskin, en Herres resa, siukdom, måltid etc. en Frus wäder-prat, lystna, tycke etc. ja af hwar och en ringaste händelse wet du betiena dig och giöra uträkningar til din upkomst i werlden. Sådant är din hiärtans liufliga plåga. Hwar ährlig Karl är blygsam, framställer sin rättmätiga begäran med fruktan, törs intet giöra andra försöket hos en stor Herre, om han första gången finner honom kall eller aldrig så litet twär, will intet wara beswärlig eller oroa sin gynnare; Men du deremot har ingen blygsamhet: At wara hutlös räknar du för en tapperhet: I dag blir du ansedd af en Herre, (den du tigger om någon förmån) med alt förackt i werlden, och i morgon kommer du lika wacker igen. Om han kallar dig narr eller obeskiedelig, det bekommer dig ingen ting, du bugar, tar det up med löije, och framförer din näswisa bön. Det första Hufwud, som möter honom, när han går ut eller in i sitt Hus, stiger utur eller uti sin Wagn, det är du. Om han körer från dig, så ästu genom en genwäg förut och genskiuter honom wid Hof- eller Collegii ingången. Hwad skall han giöra? At wredgas är fåfängt, Ty spöket står likafult för honom i hwar wrå: Han har intet annat råd, än at gifwa dig hwad du begärer, intet af berådt mod; Men på det han en gång må slippa ditt ängsliga ansikte.

T. Neij, neij, du far wilse; Jag ligger allenast öfwer en sådan Herre alla ögonblick, til dess han måste gynna mig, antingen han will eller intet: Den blyga kan gå mistom, om han behagar! Men nu will jag giöra ditt Portrait: Du har



#236 fått en Jordtorfwa at besittia, ock behöfwer intet här löpa effter Födan; men, i stället at en annan Ährlig Karl, som upbrukar sitt odal eller sätter sig i roo, har icke dess mindre giort sig skickelig til Riksens Betieningar, agerar en god Lem i Riks-kroppen, underkastar sig Höga Wederbörandes willia, winlägger sig om Dygd, Ädelmodighet ock Förnufft, o. s. w. så ästu en Wattn-telning i det allmänna trädet. En odugelig Trä-pinne. Du inbillar dig ha mer wett än Ständer, Kung ock Råd; Öfwer dem fäller du så fria ock oförskiämde omdömen, at de Kloka häpna, ock den enfaldige Boskapen, som du dageligen omgås med, står ock gapar. Böcker kan du läsa, Språken förstår du! men som en narr brukar du dem. Woro intet någon Jakt {iblandt} [ibland], så dog du af skiörbiugg. At giöda dig från Morgon til Qwäll, är [alt] ditt Arbete. At hiälpa däijan sila miölken, ock fägårdspälle at upklafwa Boskapen, etc: Är ditt ädlaste tidsfördrif ock bästa gagn. At utsöka de {wackraste} [wakraste] Qwinfolk både in- ock utom godzet, är din alfwarsammaste speculation, at resa i Gästning ock pläga dig hos många dina likar utan maghof är din hurtighet, at plåga Bönder ock Creatur, är din Ridderlighet. Du Multiplicerar din odugeliga Blod i hemliga Generationer, nu på ett torp, som Marcus Husdräng får til hemgift med din Dulcina"a, nu på ett hemman, som Holger Laquaj får under samma Capitel, o: s: w:

L. Du talar icke ett Ord sant: Alla mina grannar sku wittna, at jag intet annat söker här i Werlden, än mina Plaisirer,



#237 raisonnerar i allting effter mitt eget tycke, ock effterser sielf de allraringaste ting i mitt Hus. Men talom intet mer om oss sielfwa. Alt hwad jag wet i allmänna mål, har jag lärt, sedan jag nu kom hit, af mycket beskiedeligare Folk än jag nånsin förmodat mig finna på denna orten; {och} [ock] sådant har jag lärt mig utan till som en Läxa: Du som menar dig wara så klok i Affairerne: finner du icke, at ju kortare Rikzdagen är, ju bättre står här til i Riket?

T. Neij jag skall säija dig: En alt för lång Riksdag är icke allenast en kostnad för landet ock en plåga för Ständerne, utan ock en god förhoppnings-wäderlek för misstänksamme grannar. Men apropos, woro det intet nödigt, at denna gången sätta Sweriges handel på goda Fötter, som Argus så länge omtalat?

L. h intet, lät honom prata så länge han will, ingen lefwer ändå effter honom. Min mening är därföre, at ingen ting är nödigare, än at bota under-balancen i wår Commerce, ock om det försummas, så försummas alla wåra tilkommande god-dagar. Men än en ting, som rinner mig i hågen: Bör man icke wara omtänkt, at promt betala Rikets skuld?

T. Lappri det må jag förstå: Om intet skulden betalas, så får Cronan aldrig credit, när hon behöfwer. Men hwad tycks dig om nya lagen? Kan någon ting wara angelägnare?

L. Bagatelle: Neij, jag skall säija dig, ju kortare ock tydeligare Lagen är i et Rike, ju bättre blir rätten skipad. Det kan hwar Tolfman förstå. Men du syns mig så blek ock förwirrad: Ästu siuk?

T: Neij, westu jag har en så grym Colique af en alteration, ock bekymret är så mångfaldigt, at jag rättnu faller



#238 omkull. Jag kan ändå intet gå från dig, förän jag frågat dig, om wi icke ha wackert Fruentimmer här i Stockholm.

L. h neij, det må jag förstå: Jag skall säija dig: Jag är nu hwart {ögneblick} [ögonblick] så {kittlad} [betagenC? ] af Kärlek, ock så många objecter wisa sig för mig hwart jag går, at jag swär--- ja jag lärer aldeles flytta hit för den orsaken skull. Far wäl, jag ser at du pinas.

Om Rikzens Ständer hade behagat fullsättia sina Deputationer af sådane, som desse twå, så kunde intet slagit felt, at ju allting med enighet, skyndsamhet ock lätthet aflupit--- dock, utan skiämt: Fast desse begge hade goda grundsatzer, (dem likwäl deras ostädade hiärnar intet kunnat ha af sig sielfwa, utan genom minnet af klokt folks tal) så skulle dock deras skamlösa Gensäijelse-Anda giöra dem oskickelige til alla öfwerläggningar.

Än et slag af Gensäijelse-dårar: Antilaus råkade engång i hastighet, at säija det wara Synd, at giöra någon Menniskia godt: Hade han uttydt sig ock märkt omständigheterne, så kunde han gådt med Heder derifrån: Men blott derföre at 1<o alla skrattade åt honom, och 2<o at Han Antilaus Sielf hade så sagt, slog han Näfwen i Bordet ock swor wid af

#grundens {böllier>böllior], at han woro en rasande Narr, om han nånsin giorde någon wälgärning. Ordet är sagt på nykter Maga, och han kan nu intet gå derifrån, menar han, utom til at mista sin heder. Elände! Herrar lärde, wakten ock Ehr för Antilai dårskap, om I råken til at utgifwa någon felaktig mening i Edra wärk. Det är aldrig skam at låta säija sig ock rätta sig.



#239

Ännu et slag: Twå Käringar, Matmodrens Favoriter, plåckade Humble tilsamman: Lilla Kuttra sade, at hon skulle plåcka så mycket hon orkade; Men stora Kuttra, som wille ha et ännu hederligare ord för sig i Protocollet, swor på, at hon skulle plåcka mehr än hon orkade. Den twisten wahrade i åtta dar. HErre Gud, huru många likar Stora Kuttra har ibland oss! Slika Logomachiske hinder-hiul ser man offta i stora wärk.

Det är betraktans-wärdt, at en Menniskia kan äga åtskilliga skickeligheter, ock ändå wara mycket dåraktig: til ex: mången kan skrifwa wäl ock wara en Narr, äga språken wäl ock wara en Narr, tala wäl ock wara en Narr, siunga wäl ock wara en Narr, mässa wäl ock wara en Narr, kläda sig wäl ock wara en Narr, Dansa wäl ock wara en Narr, fäkta, rida ock skiuta wäl ock wara en Narr etc. etc. Men at betänka sig wäl i all ting, innan man talar eller förrättar, med samma kärlek för andras goda Skiäl som för sina egna, ock tillika wara en Narr, det är {omöyeligt} [omögeligt].



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 28.

Hör hit, min k. Boktryckare, jag har ett ord otalt med ehr, som jag länge giömt hos mig; När jag råkar til at skrifwa ett kort Ark, så hoptrycken j det än mindre, och tagen hela den sidsta sidan och kanskie mer för edra Kundgiörelser, avertissementer, notificationer &c. Weten j wäl, at jag har ett slags Läsare, som intet mer läsa på mina Papper, än första och sidsta sidan? Gott Folk nog, men som intet söker sina nöijen i förnuft och sinne: Argus är rätt artig, säija de, sen de sedt på versen förut, och några rader dertil wid början och ändan, och strax kasta de honom från sig. När de nu wid slutet läsit någon af edra Aviser, så tro de sig ha läsit Argus. K. Schneider dermed är jag intet belåten. Jag nekar wäl icke, at ju det förtroende, som mången wisar mig med sina angelägenheters kundgiörande i mina kringflygande blad, är mig mycket kärt: Det kan fägna en Auctor: Det är ett tekn til hans allmänhet. Man gifwer intet gerna tilkänna hwad man will ha bekant, på ett oblädrat Ark, som dömes til stoft och mahl, så snart det sedt dagsliuset, och intet oftare blir läsit än någon (inwärtes misslynt och eländig, utwärtes gladlynt och



#241 stolt) Bokförare eller Boktryckare ropar: Ha, Herre, see här en curieuse Piece, ett wackert Wärk, lärdt Arbete etc. kom och köp, jag ber;--- Men allenast, min k. Boktryckare, at denna friheten, som jag eij med skiäl kan betaga ehr, blir måttelig. Om derföre, k. Schneider, så skall wara, at edra kundgiörelser wid tilfälle få föllja med, så ber jag at j wisen mig den wänskapen, och giören efterfölliande på mina wägnar i nästa Arket almänne: Jag får ju lof at en gång härma Ehr?

Kundgiörelse.

Gifwes härmed tilkänna, at öfwermårgon, som är den 12 Julii, tager Röt-Månaden sin begynnelse: Emedan då til äfwentyrs åtskilliga af högmod, sielfklokhet och egennytta lära falla i stora yrheter, och kan hända klyfwa luften med sitt skrikande; Så will jag råda alla enfaldiga och wälmenande, som kanskie ofta märka sig ha swaga Hufwuden, at de sätta Wax i Öronen: {Odelaktighets} [Owäldughets] Wax: Det finnes til köps hos Herr Förstånd och Fru {Redelighet} [Redlighet]: Skålpundet kostar 10 utrotade pra"judicier. Om de det intet giöra, kunna de snart bli likså galne, som de andra. Denna Handelen är så mycket lättare, som det är försökt, at den som är fattig på denna slags betalningen, behöfwer icke heller waxet; Ty den inga {pra"iudicier} [pra"judicer] äger, blir aldrig så hiärnewiller af sådane stormares dön, at han nånsin faller i deras raseri, utan går sin gilla gång med hiärtat til Gud, händerne om sysslan, ögonen på Konungens höghet, Rådens myndighet och Ständernes frihet, och hela hiärnan intagen af Sweriges och hwar en Swänsk Undersåtares wälfärd. Lyckan är, at detta pra"servativet intet kostar



#242 pengar, utan blott en liten möda och ransakning hos sig sielf. Då blir ingen från en sådan hälsa utesluten, som ei sielf will, och den fattiga kan likså wäl bli fri från Rötmånadz-Siukan, som den rika.

Notification.

Om så skulle tilburit, at någon hetlefrad Patriot fallit på den felacktiga tankan, när han kanskie tyckt hwar och en willa slita åt sig sielf, och intet tänka på det allmänna bästa, at han wille giöra så med; Fölljandes den reglen: Efter alt skall gå til spillo, så är det så godt, at jag får något som en annan; Så kundgiöres härmed, at här ännu finnas någre ährlige Swänske Män öfrige, som intet så snart ärna låta Rikzskieppet drifwa för wind och wåg; Derföre behöfwer ingen ännu fatta ett så förtwiflat beslut. Gud låte det ock aldrig skie i denna älskeliga Öfwerhetens tid! I min tid skall det aldrig skie. Man giör bättre, om man förstärker den lilla hopen, som ännu intet trottas eller ledsnar, fast än swett och ängslan ofta öfwerhopa kropp och sinne.

Notificeras härmed at siu gode Män genom Bref redan berättat mig, at mina Ark aldeles förändrat dem, Gudi lof, i sina Ämbeten och upförande. Fyra för detta oordenteliga och tanklösa Fruer ha giort det samma. Äfwenwäl tre för detta otamde Flickor. Item två petits-Maitres, som nu mot allas hopp börja beflita sig om förnuftige Idrotter. Item twå Phantaster, item tre wäderpratare, dito en girigbuk, som nu begynner eftersinna det första budet. En Smulgråt dito. Korteligen, så bort åt, har jag nu åtminstone {omwänt} [omwändt] en eller twå från hwar och en last eller Dårskap, om deras ord



#243 äro oskrymtade. (Litet är bättre än intet) skulle någon widare behaga fägna mig med samma underrättelse, så är brefställningen bekant.

Kundgiöres härmed, at högfärd, andras förackt och oförnuftig öfwerflöd räknas nu för nedriga och äro mäst aflagde hos de förnämsta, så at, om de ringare, som altid gerna apa efter de Stora, nu willa apa til sin fördel, så bör all wäpnare-Högfärd, Kapp-Högfärd, Pamp-Högfärd, Borgare-Högfärd och Bonde-Högfärd som gemena, gamla och utsletne Moder bortkastas.

Härmed {tilkännagifwes} [tilkiänna gifwes] för dem, som tänkt slå sig til partier, at alla {partigängare} [parti-gångare] nu ha orsak at skiämmas, liksom de stodo på Pallen, at nu ingen särdeles lycka är til at giöra i det ståndet, at owälduge Patrioter nu äro det hederligaste Folket, o. s. w.

Några förfarne Män, som tient bland Wikingarne, när de befäste sig innom Trämurar, hafwa uplagt wackra Ritningar til fästningswärk, innom hwilka Monopolier och små Enewäldige Riken i Sielfwa Fria Riket kunna sig förskantza; I fall Lag, rättwisa, Billighet och Landzens Nytta skulle dem willa utrota och förstöra.

Kundgiöres härmed alla Kännare i Hörsel-Konsten, at en nu förträffeligen componerad Musique plägar upföras af den mäktiga Fru wilja med sådan behagelighet, at Förnuft och alla raisoner liufligen insöfwas.

Avertissement.

Fru Rägnbåga låter härmed allmänt weta, at hon påfunnit ett ganska beqwämt sätt til Capc/oner, hwarmed Hustrur



#244 bäst kunna regera sina Män: Detta tilbiuder hon alla af Könet, som deraf äro älskarinnor, för skiälig wedergällning. (Jag hoppas at intet förnuftigt Fruentimmer lärer anmoda henne om en dylik Capc/on-Modelle.)

Den, som har lust at inhämta Quint-Essencen af det ädla Pedanteriet, behagar gifwa sig i Schola hos Petit-Maitren Franz Silkeslåck, som wäl intet kan skrifwa en rätt rad eller stafwa ett swårt ord; Men likwäl i kraft af ett ståteligt anseende taga liud och mod af alla närwarande med sina dristiga raisonnemens.

Det oförlikneliga Guld-Pulwret, hwaraf så mången siuk Sak blifwit curerad, finnes til köps hos Apothekaren Swarta Ängelen för den Mynt-Sorten som kallas bona Officia. (För min del håller jag denna säljaren för en Charlatan, som endast låckar gift i Folk).

Hos mig Argus äro efterfölljande Böcker i förråd:

1. Ett widlyftigt wärk af 3 Folianter under denna titul: Käringen jämckade Barnefoten. Första Tomen handlar om Käringen: En widskiepelig, Enwis, bitter, oförwägen och barnslig Gumma, som wille ha allting altförwäl, hwarigenom alt blef {altförilla} [alt förilla]. Wid alla tilfällen giorde hon någon skada i Hushållet dermed, at hon med all mackt wille låta see sitt förstånd, sitt wälde och sina nya ändringar. Andra tomen handlar om Barnefoten: Barnets Fot war litet krökter kanskie af Naturen, och utan särdeles skada; Men Käringen wille äntelig sättan i skick, fastän hon likså mycket förstod sig på {fältskiärskonsten} [Fältskiär-Konsten], som en Winkel-Predikant på Theologien. Hon war intet til at afråda: Hwem kan säija ett ord emot



#245 en sielfklok okunnighet? Tredie Tomen Handlar om {jämkningen} [jänckningen], och delas i 3 delar: 1sta delen handlar om huru hon {jämkade} [jänckade], och berättar huru hon {böijde} [bögde], bröt, spielkade, afbröt och återspielkade foten. 2dra Delen handlar också om huru hon jämckade, och berättar huru foten då war wärre än förr, och huru hon åter tryckte, bröt, afbröt, spielkade och lindade honom. 3die Delen handlar äfwenwäl om huru hon jämckade, och berättar huru Foten då blifwit af den myckna jämkningen eländigare än nånsin förr, så at ingen ting helbregda därpå war öfrigit, utan Barnet blef i all sin dag en usel krypling. (Tänck huru lyckelig den stackars Ungen warit, om han fått bli litet låghalt i stellet för träbent. Beware oss Gud för alt för mycken jämckning!) Hela Wärcket slutas med denna Vers, hwarefter både allmänna och enskylte jämckare kunna rätta sig:

Alt fåfängt arbet är en Lättia,

Alt tokugt arbet ett fördärf,

Om Gud skall främja wåra wärf,

Så sku wi wett til Swetten sättia.

2. {Kåhlgårdz-Sagan} [Kohlgårdz-Sagan], in quarto. Denna Sagan förtällier om en Bondes Kålgård, som offta besöktes af en Hare: en tidig gäst, som höll til goda några Kåhlhufwuden. {Möijelig} [Mögelig] afsaknad: Bonden begärte dock för ro skull hielp af sin granne, en Herreman, emot sin Kålätare, som han kallade en Troll-Hare, efter hans Gosse på honom skutit mistom med en bössa utan lås. Det bewilliades ock strax blef hela Kålgården öfwertäckt med 10 oregerlige Hundar ock 5 wårdslösa skytter. Så slutades leken, at när Haren war skuten, war Kålgården förtrampad, som likwäl hade kunnat spisa för 10 harar, utan



#246 mistning för bondens hushåll. (Ehuru det är, så är altid en liten krämpa bättre, än en fördärfwelig läkedom.)

3. Den Store Politiske Läkarens--- Grundeliga Bewis, at en Hufwudlös Kropp intet kan lefwa öfwer en Minut. Öfwersatt af Pålskan.

4. Anmärkningar öfwer en gammal Wisa, kallad den Twungna Naturen, angående kärleks-fulla Gubbar ock Gummor, som i sin ålder fägna sig af samma nöijen, som Sprätthökar ock {fiålliga} [fiolliga] Flickor. Deruti finnas ock några Stratagemer ock små grep, huru sådane Gamla pläga omlaga sig, til at see unga ut.

5. Discours sur la finesse, adresse et delicatesse de Madame--- deruti ses med hwad behagelighet et dylikt Fruentimmer kan gråta när det will, lee när det will, wara siukt när det will, friskt när det will &c.

6. Kort uttåg af kiärleks-Historien, bestående i 24 tomer. Deruti kan man få begrep om maitresse-sorger, ock de boijor, som kärleken (den Omilda kärleken) et oförsökt Sinne pålägger.

7. Musa" Oxonienses perraro canentes. Opus posthumum. Auctoren påstår orsaken, hwarföre de Lärde i {Oxford} [Oxfort] intet meddela Werlden så många wärk som andra, wara den, at de ha alt för feta löningar: Sällan fins den som skrifwer blott af



#247 kärlek til Fäderneslandet; man plär gerna ha afsikt på winst. Dessa behöfwa ingen winst. ergo---



#8. La mine Heroique et les hauts faits d'un preux Chevailler, le Sieur Rodomont: Denna Bok består af toma ock oskrefne eller ock med slagdänger illa pluttrade blad; men hela dess prydnad är et förträffeligt ock kostbart Band. Således är hon likwäl nyttig, för den, som will lära at intet låta narra sig af utanskrifften til at wörda innehållet hos Folk eller folks wärk.

En kundgiörelse til slutet, af det upriktigaste Hiärta i

Werlden:

I morgon, som är den 11 Julij, kommer en Comet til at synas på den Swenska Himmelen af hela den redelige Norden: En stråle af förgängeligt bloss, men beständig eld, förgängelig glantz, men beständigt Lius: Sidsta Strålen af de Store Carlar, första Strålen af wår Frihet: Han syntes wäl allmännare förleden Torsdags; Men om någon då försummat at betrakta Honom, så kan det nu skie. I Morgon om åtta dagar, will Gud, som är den 18de wisar sig wäl en annan; Men så lik som det woro den samma. Både den ena ock den andra är så skiön i friska Ögon ock af så lifliga färgor, at det gamla Swerige må få nytt Lif. Trowärdigt Folk har sagt mig, at så lenge desse Cometer synas öfwer oss, skall Landet fägna sig af god tid, Fred ock hälsa. Gud låte dem derföre ännu synas många åhr! Intet är jag widskiepelig, om jag tror det tahlet, ty det har sin grund i Naturen. Twertom jag {woro} [wore] utan all religion, Ja aldeles af det oförskiämde ock Sielfkloka Jätte-Släktet om jag det platt nekade.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 29.

Jag har i min enfaldighet länge tänckt på en Ting som jag ey dristat uppenbara, i fruktan at man skulle skratta åt mig. Jag ber om ursäkt, min Läsare, om jag den nu framsäijer: Mig tyckes--- Ney, jag törs intet--- Jo men, stor sak, jag har genomgått så mycket, jag står wäl ut med detta: Mig tyckes, at en ting felar i mitt k: Fäderneslandz härlighet: Skall jag töras säijat? Jag menar et Dårhus. Wij ha wäl Danwiken här i Stockholm, men hwad spisar det för så många? Ja, lee intet åt mig: I sanning, min Läsare, et så härligt förråd på Narrar, och intet Dårhus, det ser underligt ut. h, säijen I, hwilket förråd ha wi? Man wet ju hwad pack, som bör sättas på et Dårhus: Ursinniga stackare, som med ord ock Gerningar upwäcka de förståndigas medynckan. Wälan, jag will icke heller andra ha dit. Men lät oss nogare skiärskåda narrhopen, ock intet giöra de Arma Danwiks-boarna orätt. Här finnas wäl Tokar af klokare anseende, som förtiena säte ock stämma på et Dårhus likså wäl som de. Danwiks-Boarne råda intet för sig sielfwa, emedan deras Galenskaper bestå i hiärnefel och kropps swagheter; men de andras bestå i deras sinnen och fria willior,



#249 dem de kunna ändra, om de willia. Hwilkendera är då brottsligare? Danwiks-Boarne bära sig så rasande och plumpt åt, at alla deras åskådare beklaga dem med större rysning, än at någon deraf skulle bedragas til samma elände; Men de andra synas så ofelaktige ock behagelige för swagt ock enfaldigt Folks ögon, och uphäfwa sig offta til så wackra effterdömen, at de låcka många til at härma sig. Hwilkendera är då farligare för wårt omgänge och samlefnad? ack hwad ymnig åhrswäxt ha wi då icke på Dårhus-ämnen? lät oss see effter:

At fela är menniskligt: Hwem är så ren, at han ju ymsewis är klok och dårlig? Swaghets-Fehl bättras altid af et ädelt sinne med hast och ömhet. Sådane inmanar jag intet på Dårhus. Men den som i sin yrhet framrasar, utan til at låta rätta sig, och anser alla bättrings-påminnelser för wurmprat och narri; som intet bör qwällia dess höghet och stora wett, den är så wälförtient til et Dårhus, som trots någon Limstångs-Löpare til sin fullmakt. Den hufwudsiuka kan til äfwentyrs af någon läkare eller Fältskiär med en slumplycka hiälpas; Men den sielfkära och Enwisa är knapt af någon Andelig eller Werldslig Doctor, (ja af ingen Argus i Werlden) til at rättas.

Wanlige Dårhus-Fåhnar pläga ropa, at de äro store och högförnäme Personer: den ene säger: jag rår om hela Riket. Den andra: Om jag wille, så kunde jag giöra Jordbäfning, dunder och blixt, befalla wäder och haf, etc. Den tredie: Jag är den wisaste i hela Werlden. Den fierde: Jag är k.



#250 Gustav Adolf, Drottning Kerstin, K. {Ludvic} [Ludvig] &c. men hiertans, säg mig om desse äro tokugare, än många ibland oss, som dock intet mindre ärna, än at komma på Danwiken? Hwilka Dunder-ord och domwäldige omdömen höra wi icke dageligen? när någon lag bör åtlydas, klinga icke desse meningar hos många? Jag är ingen lag underkastad. Hwem har jag öfwer mig, som kan twinga mig från mitt nådiga behag? månne någon skyldighet, någon Öfwerhet, någon Konung? Ney jag kan giöra hwad jag will, utan answar, &c. När något stort wärk skall afgiöras, instämmer då icke hos mången detta liudet: Om man retar mig, så skall jag wända up och ned på Rike och Regerings-Form: dertil har jag makt &c. När någon sak skall afslutas, höres då icke offta detta: Ingen kan begripat utan jag, den som påstår ha mer wett i det målet än jag är galen, derpå förwillas det ena i det andra, så at saken råkar i en ouplöslig willewalla. o. s. w. När något Personligit wärde widröres, är icke då mångens innerliga mening, fast samma ord för skam skull intet så rent utsäijas: Jag är {öfwermåtton} [öfwermåttan] berömlig, utan mig kunde Swerige intet stå en dag. Det är underligit, man kan intet {see} [se], at Jag är den oförlikneligaste Person, som Riket näpligen hafft i Råd eller Fält (eller som nygiriga Phantaster pläga swärma) Folket



#251 will intet tro mig, men bewara Gud, jag är ju et Himmelens bådskap, en Ängel? En helig Man? Jag undrar huru långt man kommo i {Commerce} [Commercie] ock Oeconomie, om intet mitt Hufwud woro? I denna hiärnan sitter ju hela Swenska lagen och dess bästa uttydare? &c. &c. Månne desse, min Läsare intet så wäl tiena til et Dårhus, som Danwiks-Folket?

Wanlige Dårhus tokar pläga med händerne i sidan, hufwud och kropp i en hotande ställning, upsynen befallande, gången stolt, slarfworne på deras wis i hiältemodigt skick, förhäfwa sig öfwer alla andra; månne då intet wåra Petitsmaitres och sprättande ynglingar, likså wäl som de, böra sättas på {Danwiken? } [Danwik. ]

Wanlige Dårhus-tokar flänga och flyga til sina wälluster, utströ och bortkasta de Penningar som dem gifwas, och behöfwa förbarmande Upsyningsmän. Månne en del af wår Nymyndiga Ungdom eller ock wårt slösande Fruentimmer är til en Hårs-mån klokare?

Wanliga Dårhus-tokar pläga påstå, at de äro Bröder eller Systrar eller förwanter med den eller den Kungen eller Drottningen eller Hertigen etc. skiällandes derföre alla andra för Canaille. Hafwa wi icke några ibland oss, som påstå det intet wara Dygden, utan Bloden, som skilljer Gens de Qualite' (med ett ord: Folk) från gement slödder, och at deras ädelhet intet bör encanaillera sig bland annat pack, fast än det



#252 med god frägd woro i likaså högt stånd uplyft? Bör intet en sådan tanka sättas på ett Dårhus?

Wanliga Dårhus-Narrar pläga träta, slås och rifwas om förnämsta Hedersstället och winsten. At förtiga alla andra Oenighets-Äplen, will jag allenast fråga, om icke wi ha många dylika, när en tienst är ledig? Höra wi icke bland de trängselfulla hopar: Jag är den {alraskickeligaste} [aldraskickeligaste], den wärdigaste Hin skal ta wid dem, om de giöra en så utwald och oskattbar man förnär, som jag är. Platz, Gode Herrar; {Det fahn} [Ney >neiC> seC]--- man får intet wända sig för detta Patrasket--- det Gud förban--- uff--- (åter af en annan) åh, håll, wänta, min Wän, jag ber, träng intet Peruquen af mig heller, war så god, (åter af en annan) war höflig--- see nu, see nu, håll--- kan j intet gå ur wägen för Folk--- när j seen en sådan Man som jag--- (och åter af en annan) ryk för {siutunner} [siutunnor]--- är icke Marken giord likså wäl för mig, som för dig--- tiocka Best--- jag kunde {sätta} [sättia] dig mellan mina Knän och läsa för dig i try hr. Statt tilbaka för en sådan hederlig Man, som jag--- etc. Hwem förtienar wäl sitta på ett Dårhus, om intet sådane?

Wanliga Dårhus-Narrar tåla inga gensäijelser, och ackta inga skiäl, när de löpa mot deras willja. Månne några ibland oss äro billigare?

Wanliga Dårhus-Narrar pläga taga liudet af alla närwarande med sitt skrikande. Ha icke wi sådane ibland oss?



#253 Upblåst Folk, som med sitt stullrande betaga andra alt tilfälle at få säija sina fogeliga meningar:

Wanliga Dårhus-Narrar pläga plattra och skryta med en hop länte och obegripeliga ord, menandes ingen ha wett, som icke kan upstämma sådane främmande tungomål: Ha wi icke några bland oss, som giöra det samma? tskilliga påstå, at Gra"ska, Latin och andra språk äro realiteter och yppersta innehållet af Theologie, Philosophie och alla Wettenskaper. Ofta blott derföre at intet alla dem förstå.

Wanliga Dårhus-tokar pläga hata eller älska Folk efter färgorne på deras Kläder: Den ena tål intet swart eller rödt, den andra älskar blått eller hwitt etc. några ibland oss äro intet klokare: De misstänka, hata eller älska Folk för samtahl, visiter, hälsningar, blotta anseendet och större lappri än Kläd-Färgorne. Deraf giöra de uträkningar huru wida Folk är til at troo eller eij. Sådane förtiena ju dårhus?

Wanliga Dårhus-Tokar pläga öfwerhopa antingen sina åskådare, eller medynkare, eller frånwarande bekanta med skiällsord. Många ibland oss äro intet wettigare: Du må ställa dig aldrig så höflig mot en högfärdig Tok, som will giöra sig til förnäm, du må hälsa, niga och buga aldrig så ödmiukt, du skall ändå få see, at en sådan med möda skiänker dig på snedden ett förakteligt öga. Widare: Biud til at föreställa en dylik något sitt fehl i förtroende, du skall finna, at den uplyste Narren med bitterhet wisar dig på Dörr och



#254 Port. (Mina skrifter kunna detta intyga.) Än mer: En hop Gäckar samkas kring et wäl tillagat Bord, eller mötas i ett samqwäm: Där kunna de intet på annat sätt wisa sitt wett, än skamfläcka alla frånwarande med tadel, dikter, tilwiten och grundlösa tidningar. Hwad förmån äga wäl alla {desse} [Dessa] för Danwiks-Boarne?

Wanliga Dårhus-tokar pläga raisonnera och låta höra sin beklageliga wältalighet i saker, som skulle långt öfwergå deras begrep, om de än woro kloke. Käre, ha de icke ibland oss många likar? Huru mången tiltror sig wäl at omstöpa, ändra och jämka de mål, som öfwergå dess förstånd och skickelighet? Tiena icke sådane til Dårhus?

Ingen ting är {brukeligare} [brukligare] hos wanliga Dårhus-Narrar, än at wara slafwar af sina böijelser: K. Min Läsare, betrakta wåra Älskogs-Dårar, den wackra Apaturia (och hennes likar) som talar med sin Spegel, liksom hon woro förryckt, eller den stackars Brisa"us, (och hans likar) som dageligen upblåser en häftig eld i sitt bröst, hwilken dock är fallen på ett omöijeligt ämne, och tigger Döden om ett sting genom sitt redan genombårade Hiärta, til at frälsas från lifwet. Säg mig om intet sådana böra sättas på ett Dårhus?

Til samma Öde recommenderar jag Fru Neglige'e och hennes likar: Hela Gudz dag giör hon intet gagn til en Halföres wärde, utan anwänder sin lifstid på gyckleri, frossande och wekliga nöijen. Hennes angelägnaste {giöromål? } [giöremål] och wiktigaste roo består i de orden: Remis, matador, todos &c. til samma lättia äro ju de wanliga Dårhus-Inbyggarne {skickelige} [skickeliga]?



#255 Hennes Syster och dess likar recommenderar jag ock, hwars förnäma Hiärna är af den willo-dunsten intagen, at efter hon är bättre och ädlare buren än andra, så är hon ock född til andras obeqwämlighet, och at ringa Folk bör räkna för en heder at wara hennes slafwar. Alla sådane böra införas på Dårhus.

Men jag märker, at jag är något skarp i dag, och at min ifwer förblindar mig, til at löpa i mycken ogunst--- dock, min Läsare, jag finner intet, at den är ett Dårhusämne, som af kärlek til dygd och sanning, sätter sin Lycka på Wåge-Spel.

Än ett par hugg: Wanliga Dårhus-Narrar pläga inbilla sig en hop Chima"rer och skiäpnader af omöijeliga Planer och förslager. Bland oss finnas äfwen sådane: Huru många bygga wäl Slott i luften? Giöra Hufwud-summan innan de ha räkningen? Måla sig sällsamma figurer af sin tilkommande Lycka; Ja, de läsa redan öfwer de orden, som de sku säija, när de wunnit det eller det.

Jag har sedt en Dårhus-tok, som plåckat stenar från ett stort Bärg, med utsago, at innom 6 weckor skulle berget wara uprensat, slätt i stället, och åter Berget i sitt förra stånd. ' Denna war nästan så klok, som en del bland oss: Dylika uträkningar, och omöijeliga bördor på alt för swaga Axlar, äro intet sällsamme. Så at du med alt detta ser, min Läsare, at wi ha godt förråd på Dårhus-Ämnen.

Dock, jag ser wäl, at detta Dårhuset aldrig kommer til stånd: Riket äger intet nog Penningar til ett så stort hus, som i Folkrikhet skulle öfwergå de bästa Invalider. Det är nog,



#256 at jag gifwit förslag på dess Inbyggare, och at mitt samwete nu är lättat.

Mig tröstar likwäl härwid, at wi ha en hop redelige Swenska Sinnen, som aldrig kunna räknas bland samma hop. Jag menar de som altid hos sig sielfwa tukta sådane Dår-hus fehl, och wisa at de hysa förnuftige Siälar.



#257 (Tyst, nu kommer min Boktryckare och will hitsticka Notificationer jag måste giöra honom ett spratt.) Neij håll, min Redelige Schneider, lät mig få {hitsätta} [hitsättia] en Kund

#giörelse.



#258

Man har Skrifteligen frågat mig, hwad jag i mitt sidsta Ark mente med Comet? Om wår Nådiga Öfwerhets Namns-Dagar kunde kallas Cometer, som efter Allmänn misstanka äro Olycks-Stiernor? Häraf blef jag förskräckt: Jag famlade efter råd: Jag hade tänkt låta i detta Arket förklara Comet för et Tryckfel, och at i stellet hade bordt stå Chasma. Et sällsamt ord! Nog kunde jag skyldt det på Schneider, såsom en Philosoph, hwilken bättre förstod sig på Cometer än Chasmata, hwarom han ey läsit Aristot. Meteorol. C. II. &c. Ney, tänkte jag sen, Argus bör intet hiälpa sig med osanningar: Lide heller hwad han kan: Han bör intet insomna på {drömar} [Drömmar], Syner, och Spådomar om dylika stierntekn. Han bör upspänna Ögonen på alt hwad klokt Folk i senare tider utransakat: De bästa Mathematici ansee Cometer för sanfärdiga beständiga stiernor: Så anser ock jag wår Öfwerhets Dagar.



#259 Gud gifwe til ewärdeliga tider! Mathematici anse Cometer som hemma i den stora Himmelen, men då allenast synlige, när deras wäg ligger åt wår Werld. Så anser jag wår Öfwerhets Dagar: Det är intet altid, som Himmelen nedskickar ett så dyrt Par til jordens glädie. De största Mathematici (ja äfwen wåra Swenska) ansee Cometer så mycket mindre för owissa flygande tekn i luften, som de kunna wist uträkna förut, när de sku komma. Så giorde jag: Det war ingen konst: Jag såg i Almanacken. Stora Lärdoms-Lius ha wisat af Historien at Cometer mer betydt godt än ondt. Så kan jag ock med dessa wår Öfwerhets skiöna Cometer. Wälan:

Kundgiöres fördenskull härmed, at Comet i mitt sidsta Ark är intet tryckfel utan i stellet för Comet, Läses: Comet. För Cometer, läses, Cometer. Jag skärskådar intet Wår FREDRICHS och Wår ULRICAS Himmelska Dygder efter skråck och Sagor, utan på Naturligt rent sätt. Om desse Cometer betyda något ondt, så är det för dem, som intet nog wörda wår Nådiga Öfwerhet.



#THEN SWENSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 30.

Man will underwisa mig, at jag är partisk för wårt Prästerskap: at afskudda denna misstanckan, ock wisa det min wikt intet wäger mer til den ena sidan, än den andra, utan när Sanningen är i skålen, will jag i dag wända mig til det Ståndet: De berömlige ock odugelige böra ju ha hwar sin lön? Elliest skier dem förrom orätt, ock dem senarom ingen Rätt. Ingen god Präst lärer willia, at jag blott med bugande ock tigande anser honom. Det skulle då synas, som han intet woro så färdig som en Lekman, at ställa sitt rena upförande för hela Werldens Ögon. Hwad ont wet han med sig? Ingen friar sig dermed från åtahl, at han med myndighet tilstoppar allas Mun. Man kan twinga Tungan, men aldrig Hiärtat. Ney, dermed ränsar man sig, at man låter Sanningen ock sin oskuld komma för dagen.

Effterfölljande målningar skiäncker jag åt Bollhuset: det är intet länge sen Capellus fick bära kragen; men nu är hans lilla Hiärna aldrig (hwarken sofwande eller waken) af annat intagen, än huru han må kunna öfwer någon låg Giärdzgård



#261 eller stätta eller rutit planck eller löndewäg få giöra et språng in i en god lägenhet. Sådane Bockar bry sig intet om stora Porten, de willa hoppa bjwägar. Han koxar sig omkring, om intet någon medönksam Qwinna innom Planket will kasta åt honom en stega, eller någon obefogad Waktmästare will mottaga drikspengar; ty den rätta giör det aldrig.

Bufo har för sin tiockhet, oduglighet ock ringa frägd hos sina Förmän i 30 hr intet hint högre än et quarter på den Muren, som omgifwer en bättre lägenhet, utan altid med sin owighet fullit bakut: nu qwäder han sådane klagewisor, at det är en önckan: alla tigger han wid hwar endaste ledighet, ock utlåfwar allehanda offer: Hör på hans sidsta Suplique: Högwälborne, nådige Herr--- den Kyrkioherden är död--- en duktig ock skickelig Man skall i dess ställe--- Jag [--- ] fattige ordets Tienare är en högtbeträngd Man--- har en internam Vocationem--- flyr til Eders nådes barmhärtighet först ock främst, ock sedan de andra i ordning, Hwilka redan låfwat gott etc. Hans Sokne-herre har sielf skickat mig dess Bref med denna Påskrifft: k: Argus, du alt wärdigt Folks älskare, laga at denna mannens wärdighet ey ruttnar i okunnigheten.

Geta har intet förläst sig; Men har derföre ingen omgänges {behaglighet} [behagelighet]: Han är tölpaktig både i Lärdom ock seder: likså litet är han skickelig i en examen, som i et wackert samqwäm. Han gapar ock undrar wid alt det han hörer ock ser, som woro han nyligen dragen ur båset. Han har twå Bröder: den ena kan intet mer än mången Klockare, men är



#262 derjemte Petit-maitre. Den andra ursäktar jag mer: Han är späckad med läsning, men ohöflad i seder.

Mendicus uslar sig dag ock Natt öfwer sitt swaga underhåll: man säijer mig, at han mår wäl; Men ju mer han får, ju mer will han ha. Jag will intet råda någon fattig åhörare, at af honom begära upskåf eller lindring i sin rättighets-Betalning. Aldrig nögd upfyller han allas Öron med missnöije. en Carolin gråter han i 3 dar. Han Bönfaller hos alla Rätter, hos alla förmän, i alla {wrär} [wrår] om de minste ting, ock om han får in foten i någon förmån, drar han in hela kroppen. Ju mer man stryker den Jammande Katten på ryggen, iu mer sätter han swantzen i wädret.

Bassaris har et beläsit Hufwud; men et sinne utan all fogelighet: Om han rådde skulle alla hans discourser slutas med {örfilar} [örfillar]. Hans bästa skiäl är: Så will jag ha; så skall det wara. förnufft frågar han aldrig effter, utan i {Processer} [Prosesser]: dem älskar han gerna, ock är där uti genomdrefwen. I öfrigt en God Broder mellan skål ock wägg, aldrig swikandes i dryckom. Om honom har en wankelmodig mig tilskrifwit, ock frågat huru det woro {möijeligt} [mögeligt], at en sådan mans Predikningar ock {ämbetzsysslor} [ämbetzsytzlor] kunna ha den sanning ock krafft, som en Rättsint Prästmans: Jag har swarat, at Gudz ord ock befallningar äro lika krafftige, igenom hwem de framföras, ock det wara en swaghet hos en åhörare, at rätta sig mer effter en menniskias lefwerne, än Lära. Dock Bassaris ursäktar jag der med intet.

Thermo-Demosteno-rabulax will hållas för god Predikant med sitt målföre ock åthäfwor; men hans wältalighet är bara



#263 ord: torr på saker, som til wårt lefwerne äro lämpelige, ock rik på upgräfne onödigheter, som kunna söfwa et {snörrätt} [snörätt] begrep.

Slentrianus släpper sin Hiord på utmarken, ock bryr sig sen intet om henne: låter Henne stå sitt kast: wräker från sig sina dyra syslor, som en owuhlig Dräng häfwer hö för boskap. til ex. när det ringt samman, säger han åt sina gäster: Sitter stilla, bröder: medan I dricker the ock tager en sup, skall det wara bestält. Jag kommer strax igen, ock ärnar intet uppehålla Gudz församling. Huru wäl detta går, kan man gissa.

Fulgur hopsparar all sin Harm ock angelägenheter, tils han kommer på Predikstolen, som sin fristad: där hämnas han öfwer enskylte owänner, ock utmärker sina motståndare: Han frågar intet så starkt effter den der brutit emot Gud, som den der förtörnat Fulgur, försäkrad at den som syndar mot honom, syndar mot Himmelen.

{Hypocrisius} [Hipocrisius] will wara så helig, at han lefwer af wäder, ock lärer af en omedelbar anda. ney, tack, säger han ingen ting för mig: Gud föder mig omedelbarligen, ingifwer mig omedelbarligen. Understundom märkes likwäl, at han behöfwer jordisk hiälp både i det ena ock det andra, ock således är Grimacen onödig.

Furius har mycken nit; Men dess mindre Lärdom. Alla nya satzer mottager han med utsträckte Armar. Dermed dundrar han så häftigt, at de enfaldiga mena sig höra en ny Ängel. Det ena sätter han så flitigt bak ock fram om det andra i Himla-Läran, at willewallan blir fulkomlig, och hans tilbediare willfarande.



#264

Efterföljande Målningar skiänker jag til Kyrkan: Theodatus har ännu intet fått så fruktbar lägenhet, at han kan ha sin fullkomliga utkomst; Men hans förnöysamhet är honom ett gott Pastorat. Han har intet blifwit Präst i afsikt på lägenheter, utan på Gudz församling. Han giör inga andra steg wid upkommande ledigheter, än de som anstå en ährlig Man: At hoppa biwägar lämnar han åt Capellus, och at tigga åt Bufo; Men at neka uppenbarligen, om det honom tilbiudes, och hemligen arbeta derpå, lämnar han åt Hypocrisius: Han säger wederbörande rent ut, huru han der med woro hulpen, och derwid låter han bero. Han går en jämn wäg och lämnar sina Förmän den omsorgen, at sätta honom i bättre Bröd, när tilfälle yppas. (Så bör ock hwar Präst kunna giöra) han kan ock så mycket säkrare lita på dem, som de älska honom: Ingen kan heller annat: Sielfwa hans missgynnare och olikar måste giöra honom rätt; Ty han förestår så wäl det mindre, at alla owälduge unna honom det större.

Alcidas har i wördnad för Gudz ord och den uppenbarade Sanningen upbrukat sitt sunda förnuft och medfödde Lius: Hans lärdom är lefwande och förträffelig: Han wet at rätt uttyda Gudz ord: Den gamla siuttonhundraåriga och gråhäriga Sanningen wet han förswara, intet med myndighet, utan med skiäl; Intet med uphitzad ifwer, utan med fogelighet: Intet med förhäfning, utan med förtroende. Han är icke allenast försedd med skiäl, at föra en widskiepelig, swagsint och nygirig på rätta wägen, utan och en Esprit-fort, Deist och Naturalist. Gifwe Gud at inga andra än Alcida" likar blefwo Präst-wigde: Då blefwo trängslen i det Ståndet mindre, Öfwerhet och förmän til lindring.



#265

Uranion wet mäkta wäl betiena sig af bindande ord och rörande utlåtelser, när han predikar; Men ett stolt Orda-prång och saftlöst swassande älskar han intet. Han finner altid ord, när han har ämnen, och altid ämnen; Ty han har rent Hufwud och uptager rena föreställningar. Derigenom är hans Lära Tydelig. (När en Präst sielf förstår sin satz, kan aldrig slå felt, at ju alla de åhörande begripan; Men har han hopflickat sitt tahl af olika Lappar ur andras Lådor, då kan ingen förstå af hwad Färg den Tröijan är) {Han} [han] uppehåller sig intet med onödiga bewis, inwefwade delningar, Cathedraliske Citationer &c. Men alt kan man lämpa til sitt Lefwernes upbyggelse: Man blir deraf upwäckt, rörd, ransakad, tröstad och underwist. (Jag wille at alla sig så beflitade, och dertil borde dem lämnas råderum: Om jag rådde giorde jag Predikningarnas antahl mindre, och Cathechismiförhörens större) dessutan är han ingen Stats-Predikant, eller Predikar för gunst, eller blandar sig i de högmål, som honom eij angå; Men han är en Sanningens rena Lärare.

Antistes wet lefwa med alla, och med sitt dygdiga omgänge tilbinda sig allas Hiärtan: De goda älska honom, de onda blygas och wörda honom. Hos begge äro hans påminnelser kraftige: I hans Hushålls-wärf är ingen egennytta; Men förnöijsamhet med hans lagliga dehl, och i hans Ämbete ingen otidighet; Men eftertanka och Försyn för alla omständigheter. Han wet regera Samweten, hårda och blödiga. Liksom en god Läkare wet at åtskillja olika Naturer, och derefter rätta Läkedomarne, så wet han och rätta förmaningen efter



#266 sinnet: Han lägger aldrig Lagens Drag-Ploster på ett Sår, som behöfwer Evangelii Läke-Ploster, icke heller twertom, som många i wår tid så gerna willja.

Philarethus är med sin förtienst upstigen i det Säte, där han på Församlingen kan ha Upsyn; Men han låter intet sin Myndighet bestå i enewäldiga ord, eller de ringa Prästers widskiepeliga bugningar. At hålla allting i ren ordning, efter Gudz och Konungens willja, och sådant med oförtruten flit, är hans Myndighet. Derigenom är han en Ordnings-Man. Intet Prästämne afwisar han derföre, at rösten är obeqwäm til at mässa etc. etc. Men derföre, at skickeligheten är obeqwäm til at upbygga Folk. o. s. w. Han känner alla dem, som äro under hans inseende: De odugelige Tiudrar han, de wärdige främjar han. Han anser intet annat Guld, än förtienst; Håller sig dock gerna wid ordningen, så at den {gamle} [gamla] först hielpes, om han är så tienlig som den yngre, o. s. w. En af hans {gamle} [gamla] Capellaner har mig tilskrifwit, och beklagat sig jemmerligen, at han och alla hans likar nu emot gamla wahnan nödgas Läsa, och åter hugsa sina bortglömde Studier: Det är sant, säger han, at wi {fattige} [fattiga] Arbetare blifwa under denna Mannen, framför de yngre, ihogkomne, när wi duga något; Men--- wärdoge Herr Argus, dixi & salvavi animam, jag will hellre plöija, än in til Examen. I öfrigit är Philarethus en ibland wår Religions Jordiska Pelare.

Men håll--- farwäl så länge mina Målningar, i en god stund--- jag nämde Religionen: Hwad är en rätt Religions-Frihet? Derom talas så mycket, at jag också måste



#267 yttra mig: At bewisa det wår Religion är den bästa åtager jag mig intet: Jag hoppas, at den Saken hos alla eftertänksamme och från pra"judicier rensade Siälar lärer wara afgiord. Det är nog: Jag kan swärja på, at den som lefwer derefter, lefwer bäst, til Gudz ähra och Menniskiors bästa. At {genomdrifwa} [genom drifwa] Religionens Hufwudstycken, åtager jag mig heller intet: Om jag med skiämt wille afspisa Folk, skulle jag säija: Hwad behöfwa wi utransaka Religionen? Wij ha ju Religion nog, til at wara lastbara? Dock, alfwar: Religions-uttydningen lämnar jag wårt Prästerskap; Men som många Religions-Swagheter och Yrslor ibland oss finnas, will jag för min egen ro skull (intet til moget och uplyst Folks underwisning) {efftersinna} [efter sinna], huru med dem bör förfaras; Jag tål intet Båhl och Stegel, Galerer och Fängelsen uti Samwetens öfwertygelse: Kroppens brännande til Siälens Salighet anser jag som ett Påfwiskt raseri; Den nijt och Gudzfruktan, som sådant påstår, är grym och fåfäng; Men jag will {jämföra} [jämnföraC? ] Religions Friheten med Sweriges Frihet, ansee oss som Christne och som Swenske, och derigenom wisa at wårt Fädernesland intet bör wara ett Cahos af allehanda Religions kitzligheter. Liknelser uplysa: Deraf kan til äfwentyrs mången få bättre begrep både om Swenska Friheten och Religions-Friheten;

Som Swenske äro wi frälste från enewälde, och alt twång för wåra Lagar. Som Christne från Påfwe-wälde och alt



#268 Twång för wåra Samweten. Som Swenske erkänna wi ingen öfwer oss, utan Lagen, och Lagens hägnare, wår Konung. Som Christne ingen annan än Gud, och dess uttydare, Gudz Ord. Som Swenske ha wi ingen annan frihet, än Lagens oinskränkte Makt, (emedan wi sielfwa skipat honom til wår säkerhet) fölgakteligen dess Hägnares, wår Konungs Höghet, och fölgakteligen deras myndighet och anseende, som äro i Konungens ställe. Som Christne ha wi ingen annan frihet, än Gudz willjas Fria makt i wåra Samweten, fölgakteligen dess uttydares Gudz Ordz höghet och ärewördning, och fölgakteligen deras rätta anseende, som ordet rätt förklara. Som Swenske äro wi derföre Slafwar, om wår Lags Lif och wår Konungs rätta Makt oss {betagas} [betages]. Som Christne äro wi derföre Slafwar, om Gudz ordz höghet ibland oss nedtrampas. Som Swenske äro wi ock slafwar, om hwar ock en har makt, at giöra hwad han will. Som Christne äro wi ock Slafwar, om hwar ock en får {låf} [lof], at wränga ock wrida Gudz ord, som han will. Som Swenske {lämna} [lemna] wi hwar ock en rikets Med-Lem Frihet, at giöra små författningar, ordningar ock lagar i sitt eget Hus; (så mycket han sielf rår om) will han rikta sig, skall han få lof, will han kasta sina Penningar i siön, så kunna wi intet hindrat; Men will han giöra Lagar för andra, lägga deras ägor under sig ock gripa widare kring sig, än han bör; så binda wi honom Händerne, och med wälförtient straff sätta honom i stånd, til at intet mer skada. Sådan är wårt Landz Frihet. Som Christne lämna wi hwar



#289 och en Församlingens Med-Lem Frihet, at i sitt eget Hiärta giöra hwad anstalt han will: Will han tänka på sin ewiga wälfärd, är det oss kärt, will han det intet, så beklaga wi honom och söka til at rätta honom; Men griper han widare omkring sig, förleder andra til willfarelser, och giör sig til Bödel öfwer de enfaldigas swaga tro, så binda wi honom händerne, och med wälförtient straff sätta honom i stånd, til at intet mer skada. Sådan är wår Religions-Frihet.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 31.

En ährlig medlem af Swenska förbundet har stuckit mig ett ämne i handen til detta Arket; Jag will betala honom med ett Sagobrott; Fast det är något illa medfarit:--- At Konungen så hastigt lät öfwertala sig, til at gifwa dig sin Doter, min k. Hertiof. Jag hade tänkt, at du skulle wunnit henne med udd och ägg; Men så underlig och olika wärkan ha wåra föreställningar {offta} [ofta] i Folks sinnen. Swen den Frie skall en gång i werlden ha pröfwat det samma:

Han bodde i det Landet, som bekänner sig til den Tron: At alla dödeliga födas lika frja och lika Enewäldige, och at om menniskian gifwer någon annan menniskia höghet och makt, at råda öfwer sig, så är det derföre, at densamma skall främja hennes wälfärd. Swen hade det berömmet, at wara en nitisk Tros-bekännare. En gång gaf han sig på en lång siöwäg i härfärd, at upfylla ett Religions löfte, och hade i början lyckelig börd, så at alt Skiepps-Folket intet brydde sig om annat, än at dricka, galnas och sofwa; Men Himmelen blef hastigt öfwerdragen med mörker och storm, wågarne kämpade om högden med Masterne, Skieppet mätte hafsdiupet i hwart annat steg, det yrande



#271 Folket såg intet annat än hwitt skum, smakade intet annat än salt wattn, och spådde sig i sitt raglande intet annat än döden, tils Skeppet klyfde sig mot en Klippa och giorde dem alla sannspådde; Undantagandes Swen: Han drefs på ett rå med mycken lifsfara in på en skarp sand, där han bortswimmade af matthet, skalf af kiöld och upgafs af hunger: ter nya dödz-sätt. Modet war dock lika stort, och Swen små-log åt så många de dödeligas missöden. (Det fria Folket af rätta slaget plär ha lika sinnen i alla tilstånd, fast jag tilstår, at det slaget är rart.) I det samma kom en Karl roendes, som frågade honom, huru han mådde: Sällan wärre, sade Swen: Har du mist något i ditt Skieppsbrått, sade den andra? h, swarade han, intet mer, än alt det jag äger; Men hwem är du? Och til hwilket Land är jag drefwen? Jag heter, sade den andra, Sten Lif-egen, och--- Af hwad Religion är då Folket här, frågade Swen: Wi ha den Tron, sade den andra, at hwar och en menniskia födes til en wiss Enewåldz Herres förnöijelse, och bör intet mer bekymra sig om lif och godz, än blott lämna dem i hans händer. Faselig lära, sade Swen! Hwi blef jag icke på Hafs-bottnen? Hwad skulle jag på denna stranden bland Barbarer? Tålamod, sade Sten: Wi äro intet så Barbarer heller--- stig i min Båt, jag har födt och klädt en sådan Hiälte förr en gång: Dina tros-förwanter bli ofta Skieppsbrutne mot wåra räflar: Här ligger ett skiär utan före, som heter Sielfswåldet: Det släpper ingen köhl obruten förbi, om intet Losarne äro dess bättre--- behöfwa kläder, mat, wärma och hwila: Swen såg på Sten och fann honom wärd all högaktning och tacksamhet, fölgde honom hem, blef hederligen undfägnad, och



#272 förbant med honom en kärlig wänskap. Til widare Lycka fick han Stens skiöna Syster til ächta, och med henne större rikedom, än han nånsin haft eller wäntat. En dag sade Swen til sin wälgerningsman: Jag är dig mer skyldig för din gunst, än jag kan betala med Guld: Jag will--- bättre än Guld: Fölg mitt råd: Lät dig omdöpas, afsäij dig din willfarande lära, ty jag tål intet din förtappelse, och {bekän} [bekänn] dig til min, som gifwer mina Landzmän lycksalighet. Min k. Swen, sade den andra, jag wet din Tro på mina fingrar, och jag will wäl tro, at om alla dess bekännare woro dig lika, skulle hon--- du äst oskrymtad, ädelsint, redelig, owäldig, laglydig; Men--- Jag wil döö i min Religion, så hafwa förfäder giort för mig. De ha mådt wäl--- hellre tienar jag en enda Öfwer-Herre, än hundrade, som omöijeligen alla kunna wara goda. Förblindelse, sade Swen, du har galit begrep om wår Tro; Hwar äro de många Öfwer-Herrar, som du omtalar? Sådane wet jag intet af: Wi ha allenast en Öfwer-Herre, at hägna wår wälfärd, och honom böra wi bewisa all wördnad, undergifwenhet och lydnad; Men utom dess äro wi alla oss emellan på wåra samman-komster lika mäcktige--- ingen åtskillnad, intet twång, ingen osäkerhet, ingen afgudadyrkan, som du är underkastad: Wår Tro har fyra oskilgacktige Grund-pelare, utom hwilka hon intet kunde bestå: 1: En upriktig wördnad för wår Öfwerhets rätta Höghet. 2: Wår Lags oinskränkte makt och rättwisans fria lif. 3: Dygd, oweldighet och ädelmodighet i wåra sinnen, som intet swicktar, eller wänder sig efter alla afsikter, utan giör sin skyldighet i alla stånd. 4: God Handel och hushållning, som bringar ymnighet i wåra hus



#273 och bortrödier fattigdomen, alla gemena afsickters Fader. På dessa Grund-Pelare hänger wår frihet och lycksalighet, som betäcker wåra Hufwuden. Finner du intet sielf at en sådan lära är älskelig? Du och dina ha skiänkt åt en Enewåldz Herre det ädlaste j ägen--- Edra lif och timmeliga wälfärder: En sådan skiänk är både för honom och ehr sielfwa en odrägelig börda; Ty hans answar och Ehr osäkerhet äro då begge så högt wuxne, at de intet högre kunna komma. Säkerheten--- detta med andakt, och sade: Härlig Predikan, Swen; Men mig förlåf: Innan jag bekänner mig til din Tro, will jag ensam resa til ditt Land och see om de fyra {grundpelarne} [Grund-Pelare] stå styfwa, och om din LycksalighetsLära--- jag må ju få see hwad rötter och Fötter den Religionen har innan--- Swen wille intet gerna på det Nätet, och torde intet wåga sitt nya Lam, som i början borde ha Miölk och wacktas från förargelse. Dock {omsidor} [omsider] kunde han intet hindra--- och efter någon tid kom han igen: Den Fria flög honom i famnen och sade: Nu wet jag at du är aldeles öfwertygad: Du har nu sielf sedt--- tack, Swåger, sade Sten; för Flintan du infattade i Guldringen. Tänk hwad du kan prata för en skål Spisöhl.--- Hade tänkt finna Folk, som woro fördige, at bli Martyrer för sin lära, Folk af Högädle sinnen, som intet kunde köpas, twingas eller låckas, Folk utan ensidiga afsickter, Folk--- i rikedom och säkerhet, och således intet nödträngde, at sällja sin och sina Barns--- som sins emellan lefde i kärlek och samdräckt--- korteligen--- icke allenast nitiske trosbekännare, utan och försiktige och omsorgfulle---



#274 framtiden; Men ack--- jag--- ing--- (Jag kan intet läsa detta: Tänk hwad skada det är, at ett så wackert Sagobrott skall så illa wara handteradt! Här är öfwer en hel sida borta) det är intet på sådane fasta Fötter som Religionen står: Hå, sade Swen, hwarpå står hon då? På en Slump, swarade Sten: En Lycka: Det är en Gudz lycka, at dina Landzmän ha en Öfwer-Herre, som intet annat eftertraktar, än deras wälfärd: Han är {fredelig} [fredlig], mild, rättwis, och betienar sig intet af den mackt och de tilfällen, som han kunde taga sig, at giöra dem alla--- Men hade de en Ähreglupsk,--- lig Öfwer-Herre, eller Öfwer-Herren hade en dylik rådgifware, som sina lastbara afsickters trogna wärkställare, du skulle se, at han icke allenast alt för samwetslöst hämnades öfwer dem, som misswårdade hans rätta Höghet, utan ock--- Religionen gingo bort i rök. Farwäl Bibel, farwäl--- det kostade då en sådan Tiberius eller en sådan Sejanus intet mer, än listeligen betiena sig af Folkets egne sinnelag, smickra deras enskylte fördelar, sätta låckbettar för deras egennytta, köpa dem, sällja dem, fylla de skrikande tarmar, gifwa dem tienster med hemliga wilkor, hitza dem tilsammans öfwer ditt och mitt, uttyda Lagen, som hin uttydde budorden, när han borttog alla icke, taga dess kärnar för sig och lämna {skalarne} [skalerne] wackert hoplimade åt--- woro ingen konst; ty myckenheten är nedrigt sinnad, sielfkärlig och wårdzlös om sin Sällhet i framtiden. Dygden är intet Ährans Moder,--- lyckan är deras högsta tank-ämne;--- ett wårdslöshets prof--- hängde en Klåcka af [en] anseenlig storlek och bästa Malm i Werlden, som skulle ringa--- upmana



#275 dem til Religionens skyldigheter:--- du tro, at i Klåckan war intet annat än en trä-kläpp--- ömkelig wärkställighet! Nog skröt man af sin stora klåcka, hon war och skiön, hon war giord til at--- liudet på 100 Mil kunde gå genom den tiockaste Tingstugu-Wägg och upwäcka den som sof på Bäncken; Men jag fick så litet höra af henne. War icke det synd, at en så skiön--- Porten til {straff} [straf] och belöning--- så at Ämbetz-Folket betogs all lust--- hade derföre mellan Helgedagarne giort sig en Kyrkiowäg midt emellan wäl och illa.--- Man dansade kring en afg--- Swåger så mycket har jag förstådt, du kan tro mig om du wil, at den som skal ha din Religion bör wara ädelsinnad och wälmående, elliest--- Friheten och Egennyttan förlikas ihop i ett Land, likasom en kostelig klädning och en Kökspige-Kropp, eller--- Swen den Frie hade nu intet mer hopp om sin wäns omwändelse, när Sten drog en diup suck, hwad fattas dig, sade han? Jo, sade Sten, Jag kan intet annat än bekiänna mig til din Tro emedan jag ser, at hon är af Himmelen: Jag har sedt så mycket i ditt land, at jag nu finner det Gud särdeles håller henne wid mackt genom en god öfwer-herre; ty menniskior tänka intet mycket derpå--- af et så oförmodat beslut, som war grundat på samma Skiäl, som Swens misströstan, kunde den frja intet annat än förundra sig, glädias och med tårar omfamna sin wän. De bröto up från den orten, flytte tillika åt Swens Land, och Historien berättar oss, at de sedan med sina effterdömen stadfästade den goda Religionen i långliga tider. När Adalrik hade lycktat, satte han swärdzudden i



#276 bordet och giorde löffte, at innan Julenatten gå i Brude-säng med den Fagra---



#När jag hade samlat denna Sagan, kom en god trygg Gubbe med Hatten ned i ögonen utanför min {dör} [Dörr], och frågade folcket, om Philosophen war hemma: Jag uplät, ock han satte sig ned wid mitt Ark: Argus, sade han, Jag har det sinnet, när jag är på Siön, at om alla förakta fahran, så är jag rädd, men om alla äro rädde ock bekymrade, så är jag frimodig. Jag {woro} [wore] lyckelig om jag hade ett alment Sinne: Då hade jag liten Sorg: (Jag talar nu intet om min egen wälfärd) Säg i din {nästa} [näste] skrifwelse, at en wiss ährlig Gubbe (Lika godt hwem det är) knapt kan sofwa någon Natt, {förän} [förr än] alla Swenske ha ett enda ändemål, nemligen det almänna bästa. Jag förestälte honom omöijeligheten af sin goda önskan, och at han torde få waka och bliga tildess den långa och alwarsamma sömnen ihoplade hans Ögon! men jag slapp intet förrän jag måtte skrifwa en Swensk Fredz-ock Frihets-Handbok, en Liber Symbolicus, en Formula Concordia", eller en Eed, som alla böra swärja på, och oryggeligen hålla. Friskt: Gubben och jag swäria först: Alla mina läsare uplyffte nu fingrarne och giöre det samma:

1. Wij försäkre, at wi intet högre älska än dygd och sanning, wi äro intet födde hit til Swenska Werlden för annat, än Gudz ähra och wåra Landsmäns bästa. Wij skole ock wänja wår ungdom från Barndomen til Gudzfrucktan, ädelmodighet, oweldughet, förnufft, skickelighet, tapperhet. Skier intet alt detta, så hotas Friheten.

2. Wj {försäkra} [försäkre], at wj skole wörda, lyda och wärckställa



#277 Sweriges Lag och förordningar til pricka med samwete och skyndsamhet, och intet tåla, at de nånsin handteras som Ziffror. Skier intet det, så hotas Friheten.

3. Wj {försäkra} [försäkre], at wj skole hålla wår Konungs Höghet helig, och freda wår Öfwerhets förmåner, som wåra Ögnestenar. Skier intet det, så hotas Friheten.

4. Wj {försäkra} [försäkre], at wj skole wyrda Rikzens Råd och Konungens Män, så wida de äro armar och händer i Regementz-Kroppen. Skier intet det, så hotas Friheten.

5. Wj {försäkra} [försäkre], at wj skole nedtrampa den gamle Afwunden, som så länge fördärfwat wårt Land, qwäfwa oenighets frö, slita Partier, främia ibland oss Inbördes kärlek och aldrig tro lögner, som så mycket af stor-skrikare, {parti-gängare} [Parti-gångare] och mellanlöpare bland oss kringföras til redeligt folks förklening. Skier intet det, så hotas Friheten.

6. Wj försäkra, at wj med all krafft skole draga wårt Rike ur den träldom, som dess förmögnare Grannar genom sina öfwerwälden i Handelen pålagt. Wår Hushållning och näring i Berg och åker skole wj upodla. Wåra Handtwärk och tilwärkningar skole wj ansee, som de enda medel, hwilka nu i fredztiden kunna föda och sysslesätta desse många tilwäxande Menniskior, som omöijeligen alla kunna förses med tienster, utan i widrigt fall nödwändigt måste antingen af Hunger bli hwars annars stråt-röfware, eller ock upoffras i ett äfwentyrligt Krig. Wåra jdoga Landzmän skola wj i det målet icke allenast upmuntra och understödia med wåra medel, utan ock efftersee huru medlen anwändas, på det en så god sak genom de wårdzlösas elacka wärkställighet icke må wanryktas. De wahrors införsel, som ödelägga frukten af wåra



#278 arbetares möda skola wj qwällja och hindra. Wår handel willja wj utwidga i alla Werldens delar under egna flaggor. o. s. w. På det Rikedom och ymnighet en gång må upfylla wår {mödfödda} [medfödda] Ähregirughet, mätta egennyttan, rickta wår almänna Cassa med goda besparingar för alla nödfall skull, Försee wåra enskylte Mynt-Magaziner, så at de intet i första rispet af wårt Kära Fruentimmers hwarjehanda lystmäten uttömas, Bortrödia trängslen i betieningarne, Hämma öfwerloppet i sysslorne, stilla Krigen om tiensterne, afwäria Hunger och fattigdom, som altid äro färdige, at sällia wår säkerhet och gifwa oss i jordisk måtta Lycksalighet. Skier intet alt detta, så hotas wår Frihet.

Men narra mig nu intet, min läsare; Lät intet Gubben och mig swärja hel allena. Då bli wi så snyllne.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 32.

Jag war nyligen i min Boktryckares {bod} [Boklåda], när en ung Skiönhet kom inskyndandes ur sin Wagn: Hon såg sig först omkring, gaf sedan et Bref åt Schneider, och hwiskade åt honom några ord i skygden af sin Solfiäder, wändandes Ögonen oförmärkt på mig: Hon skall ha frågat honom, om jag icke woro den bekanta Obekanta! men eij fått något wisst swar. {Strax} [Straxt] gaf hon mig med hufwudet ett mildt hälsnings-Tekn, och hastade sig så brott i wagnen igen, at jag intet fick tid med en bugning at bemöta hennes höflighet. Om min höga 20 Månaders lder hade tillåtit mig, så hade jag blifwit kär. Nu kan jag intet annat giöra, än kundgiöra hennes bref, och tacka henne för sitt förtroende:

Upricktige Herr Argus.

Jag älskar dygd, wett och en ädel hurtighet; Men min ringa wackerhet är förfölgd af en hop ungkarlar, som äga ingen ting mindre. Ach jag kan för min död intet tåla en stolt figure, ett wäl cöefferat hufwud, en magnifique Klädning, och förskrefne manerer til at tala, röra och upföra sig, när hiärnan lider brist på förstånd. Jag wet intet bättre at revangera mig på en sådan Älskare, än at skicka här innelyckt



#280 en billet-doux, som jag fann i dag på min {toilette} [toillette]. Han I nånsin sedt så Sot?

O Skiönhet fin,

som stulit har mitt hiärta,

Släck hettan min,

och all min sorg behiärta.

At jag Ehr kärlek

äga må, försann

Jag elljest är

en såld och usel man.

Ack, änglabild,

betänk Ehrt Samwets-gille

Ehr Skiönhets-wåld

gier nu mitt Lif til spille.

Poesien är lik ungkarlens wett. Min k: Argus, om ett Fruentimmer, som är Jalouse om sin honneur, och intet tål slika narrars fadaiser, kan röra Ehrt sinne, så skiäm ut honom för hela Swerige. förblifwer

Er wän och tienarinna

Lydia.

Jag tilstår, at jag har Bref (Om jag skall tro mina Correspondenter) från 15 och 16 hrs Flickor, hwilka i Skaldekonst likså högt öfwergå desse {rimen} [rimmen], som en Naturlig, fri och liflig fruentimmers-behagelighet öfwergår en förstäld, konstig och twungen. Skulle dem ock til wedermäle kundgiöra, om jag ei hindrades af det myckna beröm, deras gunst behagar gifwa mig; Men med alt detta min wackra Correspondente, tycks mig, at denna kärleks-lappen förtienar upläggas med lärde anmärkningar, likså wäl som några stycken af de gamlas wärk. Wälan: Jag will wara lärd i dag! dock



#281 i större korthet, än ämnet förtiente. O! I store Gronovier, Farnabier, Minellier, Menagier &c. låten Edra {skuggar} [skuggor] stå mig bj wid et så stort upsåt! jag önskar, at den förtreffelige Doct. Mathanasii anda må leda mig wid handen! at illustrera ett så härligt Kärleks-Bref med noter, och skrifwa en liber Commentarius, det är intet Barnewärk. Lät oss begynna:

( O Skiönhet fin) O är et utrop framför en stor och wicktig utsago. T. ex: O Tider! O Seder. O hwilken olikhet ha de icke mot de gamla! O huru många slags Menniskior, sade Bonden om markattan. O ädla Frihet, huru står til med din Jungfrudom, när alla willa missbruka dig til sina lustar och sofwa i din famn? O hwad ynkelig hushållning, när tienstefolket sielf tappar, Kokar, inköper, förtärer, och barnen springa öfwer bord och bänckar! O I trogna samsyskon Dumhet och Högfärd, huru goda Lungor och bröst hafwen j icke, at låta höra edra underwärk, så at Tak och Wäggar deröfwer sucka! O hwilken diuphet af wisdom tror icke mången stympare sig äga i de {öfwerläggningar} [öfwerlägningar], som han intet förstår, williandes påtwinga andra sina meningar! etc. Skiönhet subst: et begrep af Deijelighet, Liflighet och Täckhet: brukas gemenligen wid fruentimmers betracktande. t. ex. Om hon allenast wiste at pryda sin Skiönhet med Dygd! den menniskian wet mäckta wäl at wärdera sin Skiönhet. Skiönheten är en glas-börda, farlig til at ackta. Skiönhet kan sätta ett Fruentimmer på prof, en Karl på prof. Den menlösa Iris har ingen större plåga än sin Skiönhet; ty hon skaffar henne et oroligt regemente af älskare. När rosen är plåckad är Skiönheten borta, o. s. w. Men jag lämnar



#282 Skiönhetens beskrifning til wåra kärlige ynglingar, som wäl kunna skrifwa böcker derom: De ha intet annat at giöra, när de gå på Caffe-Husen: Fin: adj. Fin man, Fin qwinna etc. grann, grannlaga, slug, t. ex: Gå intet ut i Solen min Ängel, hon bränner sin fina hy. Hans fina intriguer börja nu gå kräffte-gången, ty alla känna honom nu alt för wäl. Så fin Advocat, som han är, så stor bedragare är han, o. s. w. Wår auctor har således wäl funnit detta ordet, wäl wetandes at Skiönheten kunde bedraga honom.

( Som stulit har mitt hiärta) gifwer tilkänna hwad en Skiönhet fin kan giöra. Ack, hwad höflig utlåtelse, hwad liuflig förebråelse får icke Lydia af wår kära Poet! O Slughet fin, som stulit har i Cronans tienst, kan säijas om den, som tar mutor så fint, at ingen det märcker. Stulit kommer af stiäla, hemligen {beröfwa} [röfwa] enom sin egendom. t. ex: de skienhelige tiufwar ha stulit mer än de lagbundne. Hwad har då den wackra Lydia stulit? Hans Hiärta. Stackars Karl! Hiärtat är källan til wårt lekamliga Lif. Hålles för Siälens Håf. Menniskians innersta Innehåll: til ex: Den anseenlige Tisiphon är en Ährlig karl i anseendet; Men en skiälm i hiärtat. Tilförne har Hiärtat warit ursprunget til orden, utspråken; Men nu intet mer: Man talar nu sällan af Hiärtat. Det är ock en titul, som den ena makan gifwer den andra, t. ex: Gerna, mitt Hiärta, jag will wäl köpa det kosteliga stycket åt dig; Men rättnu har jag ingen styfwer. Kära mitt Hiärta skona min Pung. Tänk, mitt Hiärta, huru swart-siuk du är; intet kan jag köra karlen på Dörren. etc.

( Släck hettan min) Släck imper: af släcka, exstinguere. t. ex: Kära död, släck den gamla Ammons Guld-torst och



#283 Penninge-Hunger, ty ingen annan än du (hwarken Gudz ord eller förnufft) kan giörat. Min k: Son, hwem skall wäl släcka Riksdags-eld, om intet Lagen skall släckan? Hetta: brånad, saktelig eld, til ex: Han kände på den älskeliga siuklingen Elisandras puls, och fann henne ha en stark Hetta. Rötmåns-Hettan wärckar wältalighet. etc. Märkeligt, at wår Auctor hade Kärleks-Hetta, fast än Spisen (Hiärtat) war bortstulen, Hettan min, adjectivum effter Substantivum, kommer intet så noga hos wåra Poeter.

( Ock all min sorg behiärta) Sorg, bedröfwelse. t. ex: Wår unga Äncka miste hastigt sin sorg. Sorgen blir intet gammal hos den bedröfwade Änklingen Lysander. Uppenbar sorg och hemlig glädie hos en rik Arfwinge. Den rika Bassus har mer sorg, än den fattiga Bessus, all min sorg blir ändad, när jag ser den siuka Enigheten bli frisk här i Landet, och Egennyttan bäras til grafwa. Behiärta, förbarma sig, miskunda sig, t. ex. hwem behiärtar det almänna? Herr Professoren behiärtar wäl min fattigdom, när jag disputerar. K. Fahr, behiärta mina wilkor, jag har intet mer än en koo. Intet kan rima sig nogare med hiärta, än behiärta: Det är nästan alt det samma: utwalde rim! förswinna och bortswinna, Chef-dOeuvre och man-o"uvre &c. så at, fastän all rätt skaldekonst fördömer slika Cacophonier, så påstår jag dock, at wår förträffelige Auctor ey kunnat finna likstafwigare rim.

( At jag Ehr kär-) Jag pron: Jag sielf, är det käraste ord hos den Sielf-kära: Ordet jag, låter han höra i alla discourser. Jag fattig man, säger en rik smulgråt eller en snål siäl, när hon will ha något. Jag har meriter, jag förstår det,



#284

Jag har rätt: Brukeliga ord ibland oss! Ehr pron: sammandragit af Eder vester, t. ex: Ehr Nåd, Ehr wyrdighet, Ehr kärlighet, etc. k: Fanfaron Ehrt skryt är swårt til at höra på Riddarhustorget. Ehrt tal min Herre, är förnufftigare, modigare och krafftigare i et lustigt glam, än i den stora öfwerläggnings-Salen, när det mäst gäller. Kär-, (Här kommer en märkelig utlåtelse af wår kära Poet!) han hugger ordet i tu: kär- står på ena raden, för Rimet skull, och -lek på den andra, til at påminna oss, det kärlek är sammansatt af kär Carus venereus, och Lek, ludus. Elljest ha stora Poe"ter brukat denna stympe-friheten. t. ex: Horat: L. I. Od. II.

--- Jove non probante, v

#xorius amnis. L. II. Od. XVI.--- neque purpura

venale, nec auro, Och wår wittra Runius: Så qwicknar Lif

Uti the döda ben

---

ju mer jag blifwer

från all smitto ren.

Kärlek, är en Sinnets upricktiga förbindelse til en ting. Ett ord, som förtiente ett helt ark: Offta en fährlig eld. Jag will nu intet mer nämna, än at kärlek aldrig kan twingas: A propos: rätt som jag sitter öfwer detta ordet, får jag et bref från Lysimena: Hon rörer mitt och hwar och en läsares hiärta til medömkan med en wälgrundad och liflig klagan, at hon (som är wäl upfostrad, af härkomst, ung, wacker, frisk, wälmående, och för lång tid sen fattat ren kärlek til en



#285 dygdig ungkarl af nästan samma ålder och wilkor, hwilken älskar henne tilbaka) Nu likwäl af sina Föräldrar, (dem hon i öfrigit wördar intil grafwen) blir twingad at taga en gammal St---, som utwärtes liknar troll och inwärtes hyser alla furier. Hon föreställer mig all billighet och likhet mellan par. Hon anropar min hielp, så mycket säkrare som hennes Fahr intet på hundra mihl när tror henne om det streket, at skrifwa mig til, o. s. w. Föräldrar, Föräldrar, bruken ehrt tyranni på ehr Boskap, och intet på edra barn i så grannlaga mål. Besinnen, at det enda Ja i Brudstolen är likwäl ögnestenen af wår timmeliga wälfärd. Detta tåre-offret skaffar hwarken ehr eller hionelaget wälsignelse. Minnens at Argus har så sagt. Kasten det käraste j ägen under Gudz försyn. Kärleken kan intet twingas, hwarken i detta eller andra mål. Egennyttan är oförskiämd, när hon äfwen will råda öfwer Äcktenskaps-Afsickter.

( -lek äga må, försann) Lek ludus, spel: Jag har ingen lust, at se huru den leken lyktas, säger en Patriot, när twå mäcktiga partier ligga hwarannan i Håret. Swerige lekte en 20 hrs hård lek, det må wäl hwila sig ännu en tid, Äga, possidere. Jag äger, tu äger etc. t. Exempel: äga godz, är en Frälsemans realitet och egenskap. Äga eget förlag, är rart i Handelen. En Sprätthök äger intet större wärde, än en grann Klädning, etc. Försann, en rar utlåtelse, sannerligen, eller (som man ofta siunger) för hwi: Jag säger för hwi, han hade fem starka ökar. Försann, är dessutan brukat af en härlig Skald i en Grafskrift, som intet {efftergifwer} [eftergifwer] wår kära Auctors Kärleks-bref:



#286 O död, huru bitter du wast, som borttog med hast En frommer Man, en wacker Man, och det war han Försann.

( Jag elljest är) elljest, adv: Alias. t. ex: Bursia super något mycket, elljest är hon en artig Hushållerska. Brachus är något sniken och egennyttig, elliest är han en braf Ämbetsman. Är, jag är, tu är, han är, sum, es, est, t. ex. Efter Ordspråket: Hwem är wärre än Ormen? Tigren. Hwem är wärre än Tigren? Hin onde. Hwem är wärre än han? En ond Hustru.

( En såld och usel Man) såld, af sällja, vendere. t. ex. En såld man kan den kallas, som tagit mutor i en wiss sak. En såld Man är ock den, som låter all sin egendom regeras af sin frikostiga Fru: När han måst förordna sin Qwarn-ränta til hennes Spelpengar, sin såg-ränta til hennes {solfiärspenningar} [solfiäderspenningar], sin Trägårds-ränta til hennes Nålpenningar, sig sielf til hennes Page &c. Då är han en såld Man. Men jag tror dock at wår Auctor här menat den med en såld Man som utan Frihets-hopp är en slaf af sina böyelser Usel, osäll, miser. En usel Man, må den kallas, som intet slipper in i sitt hus, när han will: Hans Hustru hade stängt, och sig omtänkt, hon wille honom icke {sija} [sia]. Då war han usel, när hans Hustru hade tänkt sig om en annan.

( Ack, Ängla-bild) ack, är ett utrop wid någon önskan eller wiktig utlåtelse, liksom O. t. ex: Ack, at en säker handel en gång kunde giöra Swerige rikt! Ack, huru lyckeligt är det Folk, som niuter lag och en god hushållning. Änglabild, af Ängel, Angelus, och bild, imago, will säya en öfwerjordisk Skiönhet, dock som en bild egenteligen är en död ting, hwilken ey kan wara fin nog, at stiäla ett hiärta dessutan icke rimar sig med wåld; Så dristar jag mig at läsa båld i stelle för bild, liksom den lärde Bernegger läsit



#287 harena i stelle för ara hos Florum. L. III. C. XX. och bedia mina Läsare i dessa härliga {kärleks-rimen} [kärleks-rimmen] läsa Ängel båld för Ängla bild: Båld är klarhullad, frodig, fetbumsig och röd på {kinbenen} [kindbenen] som en ros: Beqwämt Ansickte at betaga wår kära Poe"t!

( Betänk ehrt Samwets-gille) betänk, betäncka, noga eftersinna, t. ex: Betänk ehr, Herr Storskrikare, innan j talen Käre gamle Nestor, betänk nu ehr dödelighet, och hängla intet längre med werlden. Betänk, at j af Gud ären nog wälsignad i alla jordiska mål. Ungdom betänker sällan wisdom; Men nog kunde den gamla Pruria betänka, at hennes saftlösa kropp blir snart til aska. Samwets, gen: Af Samwete, Conscientia, skall efter mångas mening wara en dunst af matens {elacka} [elaka] kokning, som upstiger i Hiärnan och bekymrar tankarne; Men ehuru stor wälwillja min Natur har för så mäcktigt Folk; Kan jag dock ey annat, än bekänna, det jag är af en hel annan mening angående {Samwetet} [Samwet], och at det är något mer än en Magedunst. (Jag har yttrat mig deröfwer i mitt 25 Ark, förledet hr) Samwetet är en ädel ting. t. ex: Gifwe Gud, at alla wåra Domare hade Samwete! Lysimenas Föräldrar ha intet Samwete, om de twinga henne at giffta sig mot sin willja. o. s. w. Gille, samqwäm, förbund, t. ex: Jag önskar, at wi hade ett gott Handels-gille! Det betyder och lustigt lag; Derföre har wår stora Poe"t ganska wäl gifwit det ordet Samwets-gille, som twert emot Samwets-qwal, at bedia den skiöna betänka det lustiga Bröllopet i sitt Samwete. Elljest brukas nu gille sällan utan bland Bönder: Bond-Gille är mäst Bröllop, af så {oräkneliga} [oräknelige] slags olika seder, at jag intet alla kan beskrifwa: Det



#288 är ock intet altid Bröllop, utan annat almogens glam. Til ex: Mats säger til Pehr: Har du inte hört dä fina gillet wi giorom på wår Märkelse-Dag, bara te å hovera för dig å dina {sokne-boar} [Sockne-Boar], å te wisa hela den ara bygda, hwa Kaxar wi ä i wår {sokn} [Sockn]? Dä wa gott Öhl wi haddom, wi knäfullom i ring, wi skrekom, wi måladom Golf å bohl. Ja Pina-koknös, hocket fint gille hä wa. Hå, swarar Pehr, kan tro, sku I nu kunna prumpera en hel {sokn} [Sockn] mä {et} [ert] fyllare-gille? Ehra stakare! Hwa mene I Prästen tycker derom? Ney, Mats, tal inte om supare-gille. Du skiämmer ut dig etc.

( Ehr Skiönhets-wåld) wåld, violentia, Näfrätt. t. Exempel när wåld går för rätt, är onödigt förswara sig med skiäl och lindriga medel.--- Men jag måste skynda:

( Gier nu mitt lif til spille) Lif, vita. t. ex: Mången Poltron ropar at han will wåga Lif och blod, när ingen fahra är på färde etc. Lif kallas ock midian på Menniskian. t. ex: Gud nåde, oss k. Fahr, wår Doter går intet rak i Lifwet. Köp henne ett Snör-Lif efter nya moden. Lifstycken min Fahr wet jag rätt artiga för 6 Ducater. &c. Hwilkendera af {desse} [dessa] lifwen wår stora Auctor menar, törs jag intet dömma. Gie (gifwa) til spille: Förstöra, bortströ. t. Exempel jag frucktar, at jag med mina ringa och obeqwäma Noter gifwit detta härliga Kärleks-Brefwet till spillo.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

N:o 33.

Mina uprichtiga och wälmente Läsare af bägge könen, förlåten mig; Jag är i dag nödsakad at gifwa Er en torr och osmakelig Argus. Huru skal en fierdedels timas arbete se ut? Det är en wanlig ursäckt äfwen för de rim-slarfwor som man ett helt fierdedels år lappat tilsamman. Men i sanning, nu har jag orsak at enskylla mig, ty mitt Concept kan knapt torkas innan thet blifwer Tryckt. Undra intet at jag giör så stor swårighet wid ett arks sammanskrifwande. Min Argiska förfarenhet och kundskap äro intet tome af ämnen, men min Argiska försichtighet fordrar några dagar til de tankars öfwerseende, som sättas på papperet. Ändå får jag höra at jag behöft mera af det slaget. Men mit hierta är mit wittne at mina fel äfwenwäl härröra af en alt för stark Swänsk nijt. En Postill-ryttare kan skaka en Predikan ur armbogan. Stor sak, när folket går ur Kyrkan, lämnas prediksorden hwalfwet. Argus läses nu af mången med eftersinnande; Argus läses åt året och de tilkommande tider lära taga sig rät at dömma om Argus: Konsten blir nu at wälja et lätt



#290 ämne. Til olycka, här kommer alt hwad jag wet på en gång för ögon och sinnen. Wälan, Lyckan plär följa öfwerdåd. Hade intet Pomponius haft mera dierfhet än förstånd, aldrig hade han blifwit ansedd för så stor Statsman. Hade intet Lycimachus wågat sig utom eftertankans gräntzor, nog hade han då sluppit at hälsas för en tapper General. Äfwen så med smärre folck. Intrigius är en lagom Bränwins Adwocat i anseende til sin rätta halt; Men han är sin dumdristiga diärfhet eller diärfwa dumdristighet endast och allena förbunden därföre, at han nu hälsas för den yppersta Sak-drifware. Barnhuset förskräcker honom intet mer, än mitt nya dårhus wåra myndiga frihets hieltar som intet weta hwad frihet är. Han tar saken i hwad ända han får; Det lyckas--- Doctor Hielplös skulle wisserligen sittia i mörkret om han intet gaf sig ut för det han intet är. Han wet intet at med besked utlåta sig öfwer den ringaste siukdom. Dock därföre wet han wäl wägen til de främsta säten ibland Läkare. Är någon förtwiflad kranckhet eller obotelig Patient at finna, släpp wår Medicus åstad. Han häller Medicamenter i den siuka som Teriac i boskap. Hwad händer? En sådan oförwägen råkar på en gång. Säg sedan at han intet är en förträffelig Galenus. Nei, jag tager et annat ämne. Hwarföre blir en upricktig Christen förfölgd af Christna? Det är i sanning en underlig sak. När man eftersinnar hwad utwärtes kiännetekn han bör äga, så finner man, at han i anseende til andra menniskior, aldrig kan draga någons illwilja til sig.



#291 Han är rättrådig emot alla, han unnar alla godt, han giör wäl emot alla, så långt hans förmåga sig sträcker. Blir han hatad, så älskar han igen, sker honom oförrätt, så hämnas han intet igen, förbryter sig någon emot honom, så förlåter han straxt. Jo, Han blir därföre förfölgd at han är olik största delen ibland menniskior, eller han blir hatad af werlden därföre at han intet är af werlden.

Alla inwånare i en Republique wilja anses för goda Patrioter; ändå kan den som wärkeligen är god Patriot blifwa hatad därföre at han är patriot. Huru är det möjeligit? Det förstår jag intet.

En god Patriot yrkar på Gudsfrucktan såsom grunden til all lycksalighet; Han wil hafwa lagens myndighet och wärkställighet i anseende och full drift: Han påstår at den Lagskipande mackten är helig: Han giör Sielfswåld och Tyranni lika goda: Han förswarar Landets frihet så mycket han orkar: Han befordrar enighet och inbördes förtroende: han arbetar på det som länder til Landets Rikedom och tilväxt: Han ser giärna at alla lofliga och nyttiga näringsmedel förökas och upmuntras: Han wet af ingen egennytta etc. Om alla wore rättsinnige älskare af Fäderneslandet, så kunde ju en sådan aldrig förföljas. Men nu är hans förföljelse ett owedersäjeligit bewis der af, at de fläste äro Munn-Patrioter, Högfärdens, egennyttans eller afwundens basuner och Härholder; Se där har du orsaken.

Om en rättsinnig Patriot ser sig ingen ting annat kunna uträtta med alt sit bråk och Hufwudbry



#292 för Fäderneslandet, än draga sig owänner på Halsen, får han då lof att låta alt gå wind för wåg?

Ney, min Wän, man är intet satt hit i Werlden för sin egen skull. Om jag allenast så länge wil wara med, som alt går mig wäl i hand, eller tiäna så länge jag har tack därföre, är jag intet stor heder wärd. Men om jag sätter mig sielf i sticket och lägger mig så ut för det allmänna at min egen wälfärd wågas därföre, då giör jag mitt Fädernesland tiänst. Om alla rättsinte lemmar i en Rikzkropp skulle så låta, tro mig de onde blefwo glade; Men det tog ett ynkeligit slut. Widare, den som har fått godt förstånd, både til at se när Fäderneslandet hotas af någon fara, så wäl som til at upfinna medel at förekomma densamma, monne han intet har answar om han med stillatigande ser på altsammans? Med ryckning på axlarne, skakning med Hufwudet eller andäcktige ögon, är ett Land intet hulpit. Här måste arbetas och det med eftertryck. Jag kan intet heller wäl se at en ärlig Man kan förlora så mycket. Ett ädelt sinne arbetar intet för Buken. Samwetet, Samwetet, är det förnämsta, och hwem kan komma dit? Ett godt wittnesbörd af förståndiga och owälduga sinnen är äfwenwäl en sak, som aldrig kan betagas en ärlig Man. Det kan wäl hända at den stora dumma skaran beröfwar honom det förtiänta loford; Men



#293 en förståndig Man ser alla sådane omdömmen nedanför sig; Ty gemene Mans tankar ledas och styras af andra. Det är bättre at med oförsagt och säkert hierta dömmas af en hel menighet, än med gnagande och frätande Samwete uphöjas och hälsas för en Landsens Fader. Om kiärleken för Fäderneslandet wärkeligen besitter ett sinne, så har han stor wärkan i giärningarne. Som en ädel Adelsman långt häldre bewiser sitt äckta Adelskap genom upförande och giärningar, än genom bref och insegel, så röjer en god Patriot heldre i sielfwa Wärket den ömhet han hyser för Fäderneslandet, än han sätter sina segel efter alla wäder, på det han må behålla allas goda tycke. Han får wäl lof at strida och fäckta fastän han är aldrig så fredsam. Han upwäcker aldrig Krig, han sutte helldre i ro och lugn: men när intet annat giäller, måste han taga til Wapn, elljest qwäfwies det goda straxt. Winne eller tappa, Han giör sit bästa, då han efterkommit sin skyldighet.

När twänne redelige Män komma i Krig med hwarandra, då är det en swår feigd at se uppå. Den ena har Fäderneslandets wälgång för ändamål så wäl som den andra. Men eländig och odugelig högdragenhet, som nu bör giöra lycka i Wärlden, utrustar behändige skwallerpåster som skola sättia misstroende ibland Folk, på det en öppen wäg för dem må beredas til deras efterlängtade ära. O elände! Understundom kan en olikhet i några wissa meningar sättia



#294 kallsinnighet emellan ärligt Folk, det ger jag med, men när de besinna sig, finna de at det wore högsta obillighet om Fäderneslandet skulle umgälla sådant. Därföre öfwerlägga de wänligit först med hwarannan, sedan höra de andras utlåtelser däröfwer. Emedlertid får intet hat dem emellan upväxa, mindre gripa de til olofliga medel at hemligen förföllia hwarandra. Det är en granlaga sak at rätt förbinda ärlighet med försicktighet. En ricktig sak behöfwer intet med slughet och konst förswaras för owäldiga sinnen, det är fuller sant; Men en god sak måste med försicktighet drifwas til sit slut och wärkställighet. Man skal giärna se at en, som förfäcktar en ren sanning, är så tilsäjandes owulig wid sin sysla, i anseende därtil at han är wiss därom at han billigt winner. Däremot är den gemenligen mera omtänkt, som wil drilla något fram som intet är så ricktigt, hwarföre han ock ofta kan tränga igenom. En rätt Patriot måste altså wara både ärlig och fin, dock altid så lagandes at hans finhet aldrig blandas med orena konster, såsom andras förtal och beliugande, omständigheters updicktande, eller dylika oanständiga och gemena hielpemedel.



#295 Til Exempel sedan de, som igenom Guds bistånd arbetade för den Lutherska Lärans införande i Swerige, woro i deras Samweten helt öfwertygade om den Påfwiske Religionens afgudiska wilfarelser, måste de i föllie af deras plickt och skyldighet, söka at utrota en så förförisk lära, hwarigenom många Siälar sattes i wåda och fara. Wäl war det giordt, at man skref Böcker och wiste med goda och oemotsäjeliga skiäl, at den förra Landsens Religion war wilfarande, men den nya senare grundad i Guds Ord och följackteligen ricktig. Men intet war det nog. När motståndarne genom hwarjehanda stämplingar sökte at hindra det goda, så måste desse å deras sida bemöta alt sådant o. s. w. lika så får man lof wid andra Rikswårdande syslor at med försicktighet, som sades, uptäcka motståndarnes arghet, alenast man intet går så wida at redligheten på minsta sätt skadas. Bör man så warsamt eftersätta motståndarens företagande, så föllier af sig sielf at det aldeles intet efterlåtes at nedertrycka och fördärfwa dem, endast på det man måtte få sitt--- Men jag måste sluta, om Argus skal bli färdig i rättan tid.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 34.



#Tack för örfilen, {käre} Röt-Månad: Jag stupade kullbytta derwid: Så hämnades du öfwer den förtret, jag kanskie [offta] giort dig: Men alt länder oss til bättring: Wet du, min Läsare, hwarföre jag intet kom så beredd ut i Onsdags? (dock jag kan wäl upresa mig igen, det är skam at ligga sådan, när Rikzens Ständer stå bredewid mig) Jo, jag firade Rötmånadens ända med sådan glädie, at {iag kom til at hindras och således missbruka ditt tålamod. Nog kunde det wara stor sak, om du aldeles miste mig} [jag bortmiste mitt rätta Ark (wet intet af hwad händelse) och måste således missbruka ditt tålamod. Derigenom braktes mig kanske mången god Läsare til kallsinnighet, och sådant må jag wäl kalla en örfil af Rötmånaden.



#297 Nog kunde det wara möijelig afsaknad, om du miste mig aldeles]; Men jag will gerna hålla åhret ut och ingen bedraga. {Små pillor och bekymmer gifwas mig wäl iblandt, som skulle förtaga lust och håg hos mången annan, och skaka min penna ur handen i denna stund; men barn skrämmas af löst krut: } [Små <skewiggar skickas mig wäl ibland, som wäl kunde skaka mig ur Handen en Penna, hwilken jag ey tilgripit för annan winst, än mina Landzmäns och min egen nytta och nöije, de skulle wäl ock förtaga lust och mod hos mången annan; men] Gott Samwete går igenom alt {, och et åhr} [: Fyra Månader] är ingen ewighet. {Men} Förfogom oss til något annat:

Om den stora Fenelon fört Ulyssis Son i lefwandes lifwe til andra Werlden och tilbaka igen, så må ju jag ha samma frihet med min Tancka? Hon giorde för några nätter sen, under min hwila, en resa til Glysis-wall, och gaf oss wid återkomsten fölljande berättelse derom:

När jag kommit utför Walhalls Trappor, sade hon, och skulle fara öfwer den märkeliga Floden som åtskilljer begge Lifwen, hade Charon största möda, at styra owäsende i Färjan: De förnäma Skuggarne wille gerna sitta främst; Men färie-Mannen förstod ingen annan rang, än alt efter som de kommo in, så at Herren måtte sitta knä om knä med sin Torpare, och den högdragne Frun med sin Ladgårdz-Piga. Ett skiönt Fruentimmer swettades rätt hårt wid en Båtzmans bek-lukt; Men en Petit-maitre förbarmade sig öfwer henne: Han hade intet mer fört med sig ur Lifwet, än sin kära Spegel, och den wille han intet gie i betalning för öfwerfarten, derföre tog han henne på ryggen, och gaf sig at simma: Madame och Monsieur kommo således fritt öfwer: En Mutkolf hade intet



#298 mer räddat med sig ur Lifwet, än en lapp, utan namn, på hwilken war ett löfte om 500 Ducater; (at lyfta när den saken hade gått för sig) men derom war han så rädd, at han intet wille betalan för färian, derföre war han glad öfwer Petitmaitrens påfund, och giorde som Han. Efter honom stupade sig en gammal Girigbuk, som intet mer hade med sig af sina skatter, än ett Myntetekn, det han ei wille gie Charon för skiutsen. Hela Tartaren skrek öfwer desse simmande Skuggar och oerhörde tilbud: Minnur, Iggur och Rådaman dömde Petit-maitren, til at ewinnerligen simma i Floden af och til, med sin skiöna på ryggen, som stedze skulle hålla Speglen för hans och sina Ögon. Mutkolfwen skulle ewinnerligen lefwa på sitt fåfänga löfte om 500 Ducater, och Girigbuken ewinnerligen föda sig af sitt Myntetekn. Härifrån gick jag genom alla de mörka afgrundens winklar: Neroner och Konungar, som i sin tid warit det Menniskliga Släktets gisslor, och intet annat förnögt än sin ähregirughet, Rådgifware, som förfört sina Herrar til fördärfweliga beslut, Cromweller, som nedstört sin rätta Öwerhet, och giort Riken til rof för sin högfärd, Lärare, som mer haft kärlek til sig sielfwa, sin höghet, rykte, wälmåga, Hus etc. än kärlek til Siälars salighet, Domare, som dömt högsta winsten åt sig sielfwa, Läkare, dumdristige Qwacksalware, som giort sig til Tyranner öfwer Menniskiors Lif, korteligen mångfaldige Siälar, som med högfärd, grymhet, egennytta, falskhet, otro tilbrakt sin tid: såg jag i allahanda ömkeliga sysslor såsom ouphörlige straff. Hwad har den giort? (Sade jag åt en kunskaps-anda, som fölgde mig) den har fördärfwat sina Barn med wårdzlöshet



#299 och elaka efterdömen. Än den då? Den har utan bättring bedröfwat sina dygdiga Föräldrar. Än den då? Den har warit gift, men med hårdhet, kallsinnighet och laster giort äktenskapet til sin makas jordiska Helwite. Än den då? Han har spänt sitt atheistiska förnuft öfwer alla Himlar, som ett stort lärdoms nät, men sluteligen dödt som ett oskiäligt Creatur. Så många slags hiskeliga skådespel giorde mig darrande och förskräckt, liksom när en mörk och kall Winternatt beröfwar den wägfarande alt hopp om tak öfwer Hufwudet; Men min glädie blef desto större, när jag inkom i det liufliga Glysis-wall: Där mötte mig wid första inträdet en Frögd i märg och blod, kropp och sinne, med hwilken jag ingen lust här i lifwet kan jämföra om icke den, som en menlös betraktelse hämtar af den förnöieliga wåhr-tiden. De sälla menniskior tilbrakte här sin ewighet med större inwärtes glädie ock utwärtes roo, än jag kan beskrifwa: De Ädelmodige Konungar, folkens fäder, de ädelmodige Drottningar, folkens mödrar, (Öfwerheter lika Wår) Öfwerheter, som aldrig gifwit sina Riken orsaker, at willia bli Republiquer, lefde et lyckeligt lif ihop med dem, som warit deras dygdige undersåtare. Ju närmare jag gick til at beskåda desse sälla Inwånare i sina klara skyar, hwarmed de mäst woro omgifne, ju mer begynte man känna mig för en främling? Fastän intet lidande wankade på denna orten, så tycktes mig dock, at man ansåg mig med et medlidande. Jag förstod intet at detta war blott en åtrå til min sällhet, liksom den willian man hade, til at fråga mig om ett ock annat i mitt k. Fädernesland, intet war Förwett utan kärlek. Min Swaghet wiste derföre intet bättre, än at stå på sin kant, ock giöra mig til den endaste Gascon i hela Glysis-wall.



#300

En liten wacker Gubbe med enfaldiga kläder, som min ledare kallade Israel Birgerson til Finstad, kom til mig ock frågade, huru det står til med lagen i Swerige: {Öfwermåtton} [Öfwermåttan] wäl, swarade jag: Han är blifwen stor och wuxen: Barn har han mångfaldiga, et Barn för hwar rad, förordningar, förfrågningar ock förklaringar utan ända--- Men sade han, när jag war med, at hopskrifwa honom, war wår omsorg, at giöra honom liten ock tydelig, på det wärkställigheten måtte skie så mycket snarare--- h, sade jag, Processen går i flygande: Ingen sak blir mer än åhrgammal. I det samma stötte min ledare på mig, at hälsa på Doctor Laurentius Petri Nericius i föllje med en hop wackra ock wyrdiga Gubbar, med Biblar i händerne: Han frågade mjg, om de Catholiske widskiepelser ännu dyrkades i Swerige: Jag swarade, at man wäl då ock då kan finna någon liten Evangelisk Påfunge! Men i öfrigit är mästa folket så litet {widskiepeligt} [widskiepeligit], at många icke en gång bry sig om en Gud, Skiärs-elden tror man så mycket mindre, som {många} [månge] icke en gång willa weta af hwarken Himmel eller Helwite, de många helgons dagar firar man så mycket mindre, som många aldrig fråga efter hwarken kyrka eller predikan på rätta helgedagar. Korteligen, de äro nu inga slafwar, utan Cavaillerer i sin Gudzdyrkan, ock man tar sig nu frihet til at tro, som man tycker (Jag erhindrade mig strax at min berättelse fallit i den ena wäggropen, när han welat wakta sig för den andra) Gubben tackade Gud, som nu med desse nya ris pröfwade ock öfwade sin lilla trogna församling. Doctor Johannes Mathia" winkade åt mig från en



#301 wrå, där han stod, ock frågade om hans lilla wärk giorde ännu någon skada: Jag swarade, at det hade nu intet på sig: här komma wäl skadeligare wärk ut, som man mer behöfwer rädas. Jag nalkades derpå et par hederlige Riddersmän: Den ena war gamla Thord Bonda, den andra Carl Ulfson til Toffta: den förra sporde mig, om icke mitt Fädernesland nu war rikt på Adel, som af egne kraffter ock ädelhet kunde tukta Rikzens fiender, ock rita sin förtienst med liffärga til sina barns uppmuntran, den senare, om icke alla Ridderlige ynglingar nu upöfwade sig i bokwett, fria konster ock allslags frägd, såsom egenskaper af alt Adelskap, emedan werlden nu hafft tilfälle, at upodla sig, sedan hans tid. Jag skulle swara; men--- Jag gaf rum för K. Gustav, som kom gåendes med sina tre Drottningar, samt Gustav Olson til Torpa ock Sten Ericson. Bland annat som den Herren frågade mig, wille han weta, om Lybeckerne ock Hansestäderne drefwo icke nu med Swerige mycken Handel, ock försedde det med allehanda behof? Ja sade jag, här finnas handlande som äro nögde, at aldrig drifwa annan handel, än taga peppar och {jngefär} [Ingefära] etc. etc. från Lybeck etc. ur tredie handen, allenast de bli rika i sin tid. Många äro likwäl så hurtige at de wåga sig ända til Holland, Engeland etc. på et litet {bräckeligt} [bräkeligt] {skiepp} [skiep], som kallas Credit, ock hämta oss alla de kläder ock wahror wi behöfwa. Oförmärkt kom jag derpå i en Lund, där jag fann många wittra lärdoms-Lius, som wårt Upsala hafft den ähran, at hysa: en af dem frågade mig huru ungdomen nu



#302 upfostrades hos oss: {Öfwermåtton} [Öfwermåttan] hastigt och behändigt, sade jag: Så snart man kan ett språk mer än modermålet, (offta intet det) Så är man lärd: Poiken är då mogen ock sin Egen: Färdigt ämne til Rikzens tienst: Dygd ock förnuft bli sedan biwärk--- Men Puffendorf tog mig wid handen, at wisa mig Cartes ock Grotius, som på {wisst} [wist] sätt woro mine landzmän, (förlåt mig Herr Stockman, at jag nämner sådant Folk i Glysiswall: Kan skie det war andra) alla tre frågade mig, om Parnassen nu lyser klart, til wår rättelse: Rätt klart, sade jag; Men Pho"bus och de nio Systrarna willa så gerna betiena sig af tiuf-lycktor, så at ehuru klara Liusen brinna in uti Lyckterne, så har man dock sällan nytta deraf. At en Minister är en Blind-lyckta, sade en wyrdnadzwärd Gubbe med {calotte} [callotte] och litet spitz-skiägg, (som kom öfwer oss, och hade med sig Rosenhane, Salvius och flera) det är anständigt, ty han bör lysa sina wissa stunder, när Wärket afgiöres, och dess emellan intet låta märka hwar han är; Men en annan lärd man bör hellre wara en Lampa, som förtärer sig, i det hon gagnar alla. (denna lärdom, tänkte jag, skall Argus rätta sig efter: Här är wäl ock tilfälle, at förtära sig utan tack) Man frågade mig, om Europa nu hade så goda Ministrer, som wid Osnabruggiske fredztiden. Jag swarade, at {det} [thet] war mig obekant. Strax kom en behagelig Herre med upbenat hår, litet {skägg} [skegg] och korta Kläder, kallandes til sig Axel: Han frågade honom om min lilla Person, och kom til mig: Många frågor och swar wankade här, som jag intet kan omtala: Bland annat sade K. GUSTAV ADOLF, at mina Landzmän böra lära sig, at see för sig ett långt stycke



#303 tid. Stor åtskillnad på Riksändringar: För somliga rår man intet; Men somliga kunna afböijas i förtid. At qwäda åsnesången: Non putaram, det är skamligt. (Ja wäl, mina Landzmän, akten Ehr för det gemena ordet non putaram en gång i Werlden. Skiärpen Ehr Syn, at see lång tid förut: Tänken på Edra Barn, så at j ur Ehrt stoft ey behöfwen ropa til Ehrt förswar: Non putaramus) I denna Herrens föllje räknade jag i hast en Torstenson, Baner, Horn, Delagardie, Kagg, Ribbing, Båt, Skytte &c. som jag gerna welat hälsa på, om intet min ledare dragit mig ned i en däld, at see en liten styf Herre, som satt jemte sin Bror, med Handen under kinden: Kring honom stodo Eric Sparre, Gustav och sten Baner, Thure Bielke och Jöran Posse, med hwilka han sig förlikt, sedan man något owänligt tagit afskied med dem på {Linköpings torg} [Linköpings-torg]: Då jag en stund talat med den Herren, sade jag honom rent ut: Det war mig kärt, at han war i Glysiswall, och intet nu förtiden i Swerige med det sinnet han hade där {sidst} [sist]; Ty då torde wi få see någon obehagelig lek. Då jag wände mig om, blef jag warse twenne krönte Hiältar, som ännu behöllo sitt Mayestetiska anseende: i deras föllje igenkände jag Wittenberg, Duglas, Kurk, Rålamb, Sparre, Stenbock, Gyllenstierna, Lindschiöld, Oxenstierna, &c. den ena Konungen, som tyktes ha mörk Peruque, frågade mig, om icke {Swenska} [Swenske] Skatt-Cammaren nu woro rik: Men efter jag intet fått föreskrift hemman ifrån, huru jag skulle swara på en så benig fråga, så swarade jag intet: Gudi lof, sade



#304 jag, för fred och en mild Öfwerhet, hade wäl och längre talat med denna ädelmodige Herren, om jag intet warit förweten, at see gamla Svante Sture i skuggan af ett Trä: Han sporde mig om sederne i mitt kära Fädernesland: Jag berättade honom, at de woro nu så förändrade, sedan han lefde, at knapt något war likt, mer än at födas och döö: Wi ha politesse i stelle för enfaldighet, Finesse i stelle för tro och Redelighet, Delicatesse i stelle för styrcka o. s. w. som alt gifwer tilkänna huru wi förbättrat oss. Gubben förstod mig intet, och i det samma kom Drottning GUNNILA, som frågade mig ganska mycket om wårt Fruentimmer: Ack, mina Läsarinnor, huru jag berömde mästa delen af Ehr! Jag förgat intet, huru j evertuerat ehr allenast på 30 åhr, huru I nu lärt giöra allience mellan Werlden och Himmelen, huru i kunnen gouvernera Mankönets sinnen och wälfärder, o. s. w.--- Men då jag såg den Sälla Drottning ULRICA, omgifwen med en klarhet, som förbländade mina ögon, qwafdes alt skryt hos mig, och jag berättade Drottning GUNNILA på gammal god Swenska, at denna ädla Siälen, på hwilken jag pekade, hade lämnat oss en Doter, som hela wårt Fruentimmer kunde taga til sitt säkra {rätte snöre? } [rättesnöre]. När jag sedan en stund på denna oförlikneliga Orten hade wandrat från och til, at förnöija mig, såg jag en stor Hiälte komma stigandes så tappra steg, at jag makade mig ur wägen. Jag war så upmärksam på honom, at jag glömde eftersee hwilka han hade med sig: Han stadnade då han såg mig, och fråga med en Mayestetisk upsyn och klar röst: Huru det nu står



#305 til i Swerige, Kan du tro, min Läsare, at i stellet för at swara Kung CARL, hade jag så när twärtystnat liksom i en häpenhet, och genast gifwit mig på hemwägen; Men jag öfwerwan min blyghet: Jag berättade honom om wår Frihet, om wår fred, om wår FREDERIC. Jag fägnade mig öfwer den beständiga roo, som han nu smakade, i stellet för sin Hiältemöda och myckna oro i lifwet. Derpå drog jag mig med en diup bugning ur Glysiswall. Hade jag många i föllje med mig, när jag for til andra Werlden, så war jag ensam, när jag for därifrån.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 35.

Biörn Hufwud-dunst och Jeppe Willhierne, Cousiner i Narrsläkten, på swärdsidan härstammande af de gamla {Bersärker} [Bärsärker], hade nyligen (kanskie af någon adept) fått en stor Flaska af en Alchymistisk Essence, som skulle kunna förwandla alla Metaller i Guld: Den satte de mellan sig på Bordet i ett Caffe-Hus, där de under några tappra rökar och dryckar fägnade sig af sin tilkommande Guld-lycka. Deras Flaska hade redan gifwit deras anleten en Souverainete', som så sällan låter see sig i de enfaldiga och menlösa upsyner: Hela wår Hufwudstad, hela wår styrelse (ja än mer) ansåg Jeppe med samma befallande mine, som en liten {kiortel-gosse} [Kiortel-Gåsse], när han agar sin Trä-Häst. Äfwenså Biörn: Han skiärskådade Rikzens närwarande tilstånd med samma enewäldiga ögon, som en halfförfaren Landt-Snickare, när han mellan hwart höflande grundhuxar, huru han bäst må passa ihop sitt wärk. Jag kunde ey annat än lee, i en wrå, där jag satt, när jag såg dem i synen: Teg dock stilla, i frucktan at intet råka ut, som en Michelsmässe-Kyckling bland de dristige Tuppar. Så war deras samtal:



#307

Biörn: Efter nu ödet så har hulpit oss, Bror, så sku wåra Namn bli odödelige: eller huru, min kära du?

Jeppe: Tror wist: månne intet wår HErre har skickat oss til at lysa bland de dödelige? Du lycksaliga Flaska! Hwem kan nu stå oss emot? När wi kunna giöra alting til Guld, så kunna wi giöra allting til trälande och oss undergifwit. Den satzen slår oss aldrig felt; Men hwad sku wi nu begynna?

Biörn. Käre Jeppe, wi kunna nu intet mindre tiltaga, än giöra en ny smälta af hela detta Allmänna sammanhanget, på det wi ock en gång må få wara med i leken. tminstone skall man tala om oss engång med tiden: {Grafwom} [Gräfwom] en Mina, Bror, med wåra Guld-Spadar, och låtom den springa en wiss tid härefter. Förstår du mig? Jag menar---



#Jeppe. , månne jag intet--- Då skulle wi see en hop Fästningar och Folk, som nu synas så stora Hiältar, flyga i luften.--- wi skulle wäl kanskie leka Himmelsprätt med wissa Bussar, om wi togom oss före, eller gifta dem, som man gifter Grodor om Wåhren; Men hwad äro wi belåtne med en hop olyckelige i ett torftigt Land, som knapt spisar til en torstedrick för de afsickter wi nu böra ha, sen wi fått denna Flaskan? Ney, wälliom oss hellre ett rikare Land, ett Canaan, där wi med alla jordiska härligheter kunna förnöya wåra böyelser.

B. Ja, lät see, hwilket sku wi---

J. Stor sak, wi få wäl täncka på det: Nog at wi nu afgiöra Pra"liminaire Qua"stionen: westu, Biörn, ett Konungawälde i ett Rike har aldrig stått mig an. Wet intet om



#308 det är äregirughet eller Billighet; Men jag kan för min död intet tåla någon öfwer mig: Knapt någon jämte mig, när jag will blänka. Derf---



#B. Ja, för Gud, så är det med mig: Jag wil hälst wara där jag sitter högst.

J. Derföre, säger jag när wi komma i et sådant Land, willia wi afsättia den Regerande: Afdanka Printzen med wår Flaska: tminstone så indraga hans Segel, at han intet seglar fram för oss. Snart sku wi då med wåra Guld-raisoner öfwertyga Undersåtarne, huru onödigt det är, at underhålla ett Håf med så många Tunnor Guld, hwad fåfänga det är, at löna en Monarch, hwad ringa mätta en Håf-Stats belöning giör i deras Magar, hwad penningar de dermed liksom kasta i siön, hwad förmån det blir för deras Allmänna Cassa, at en sådan besparing skaffas i deras Stat, hwad höghet det blir för hwar och en af dem, at sielfwa bli sina Konungar, hwad frihet de lefwa uti, när ingen är den andra underdånig, hwad---



#B. Tyst, håll, Bror, ingen nöd: Jag skall ta med mig mina Latinska Böcker och--- fördenskul, jag kom intet ihog Flaskan--- Jag skal utmåla för dem, huru alla {alla} kunna bli mäktige, huru det gick til i Rom med Kungelighetens afskaffande, och at de intet behöfwa wara sämre, än de Romare, huru alla kunna aga Konunga-makt, fast ingen Kungelig titul, huru en Wall-Gubbe kan bli Dictator, och en fäherde Enewåldzdomare öfwer de störste Rikzangelägen

#heter, huru Folkhopen på torgen skall åtfrågas, hwad triumph en General förtient, huru sko-lapparen då med ena näfwen



#309 kan flicka namnet under Stats-Resolutionen och med den andra skrifwa Mästerbrefwet med Rispen, huru en Rådzperson och en Stadztienare bli då lika mycket (i dag det ena, i morgon det andra) huru en Krögare kan framstiga och kasta lott om en Province, hwaraf han kan giöra sig ett särskilt rike, huru denna härliga friheten---



#I det samma wände jag mig på sidan och blef med en liten häpnad warse ett ansikte, som jag intet sedt förän då: Det war en rynkig Panna, skarpa ögon och twär upsyn, som med tysthet och förakt hade åhört mina stora Licentiaters Lectioner: Det löyligaste war, at denna hölt dem för mindre narrar än de woro, och mente således deras tahl förtiena en hård ransakning: Han steg fram och sade: Godt Folk, Ehrt tal ramlar åt en Anarchie: Gud tröste det rike, där j fån råda: Snart skullen j utsee ehrt ram, til at kasta alla de små Libertinerne under ehra klor. Huru då? Jo: En Dictator, som giort sig til Perpetuus, kan snart för sin Ähregirughet gifwa en Republique til skiöflings, och ändå på slutet intet äga Syllas ädelmodighet: Snart kan han som Ca"sar bli qwar wid styret, och ändå intet äga Octavii dygder. Äro då icke alla blefne hans slafwar, fast än han aldrig så mycket smilar och lossar som de alla äro hans medbröder? Härliga medbröder: Sen de i anseende til sin rätta Öfwerhet äro inbillade, at {de} [the] intet böra kufwas, så kufwas de af sin jämlike: I skulle wäl weta Grepet at dela ett landz Inbyggare i skilgaktigheter med wissa twist-klenoder, wissa Privilegier, wissa Distinctions-Färgor på hwart och ett ståndz kläder, wissa rang-ordningar 310 hwarjehanda kizlighetz-Dårskaper, som bland Barnen utsådde ogräs, missförstånd, fördärfweliga täflingar, och en afwund, som aldrig slutades utan med deras undergång. Endera af ehr kunde således listeligen tilbinda sig en ring af slöder och sammanköpt patrask, som skulle skrika Ja til alt det han begärte: ter wunno den andra det samma på annat ställe, därpå den tredie, sedan den fierde, o. s. w. så at en {Majestet} [Majestät], en Kung, en Drottning upwuxo i hwar wrå, hwar Päls, hwar Kiortel etc. Straxt skulle de många Öfwerheter rusa hwarannan i Håret, Öfwermakts-rätten bli den bästa lagbalk, hwar Landzort en Tummel-Platz för små {Kungarnas? } [Konungarnas] Krigsrörelser, och änteligen hela Republiquen en frukost, antingen för en tidig och matlysten Granne, eller den lyckeligaste af Undersåtarne. Härlig frihet! Lagom åt de fattiga Hönsen, om de låta dåra sig af Räfwens Predikan. Härpå gick denna Porcius på Dörren, och mina Licentiater skrattade efter honom. (Jag tilstår ock sielf, at han giorde sig altför mycken möda med en klar saks förswarande)

Det lärer wara en mieltsiukling, en Phantast, sade Jeppe Willhierne.

B. eller ock ett slags Favorit.--- Ja, hörer du nu, Bror, at man redan håller oss för allrådande i det Landet. Man fruktar oss redan: Sannerligen, man har ock skiäl dertil. Jag undrar hwar det Riket är: Ack Himmel, när sku wi komma dit? Jag tycker mig redan.---



#J. Courage, wi råka wäl dit. Men huru sku wi nu delat oss emellan? Hwilket will du ha? Will du taga hela Krigsmakten och



#311 förswarswärket under dig, så will jag taga hela Hushållningen: Eller twertom: Lika mycket.

B. Ney, lät oss uprätta oss hwar sitt Hertigdöme: Inrätta wår regering, hålla {wåra} [wåre] håf, utdela wåra tienster, föröka wåra skatt-Camrar etc. då sku wi resa til hwarannan med stor ståt, och när wi---



#I. Och när wi låta se oss ute i wåra Håf-Sahlar, sku Favoriterne föra Krig med tankarne, och missunna hvarannan wåra samtahl och hälsningar.

( Då kunde jag intet längre styra min lilla Critiska anda: Jag steg ödmiukeligen fram ur min wrå, och frågade de Herrarne, om de icke nådgunstigt behagade taga mig Argus med sig, och ihogkomma mig i samma Riksdelning. Jag torde få något stort ämbete eller Odal för mig sielf--- Mitt tahl föll dem likwäl så wäl, at de änteligen wredo medlidande Ögon på min dristighet. Wj få nu see, sade Herr Wilhierne: Är det möyeligt, sade Herr Hufwuddunst, så sku wi gerna hiälpa Ehr, min wän: lät se, at I imedlertid upfören Ehr beskiedligt, och befliten Ehr, at förtiena wåra wälgärningar--- Nu är jag lyckelig, tänkte ag.)

J. Ja, på m7in ähra, Bror, då sku wj utsöka de skiönaste Helener, som nånsin andas i kött och blod, at bli wåra regerande Fruer, med dem sku wj afla Barn, högförnäma barn, och, tyst håll--- Min doter skulle jag wäl willa gie åt din Son, eller min Son åt din doter. Hwad tycks du wäl derom? då---



#B. Det går an: Alt kan då bli hopsmält med tiden i en



#312 Kropp: Men hwad gier du min Son i hemgifft med din doter?

J. Eller hwad gier du min Son--- Lät see: med min gier jag--- Men wet du, Biörn, sanningen at säja (Oss emellan) jag är något bättre än du, fast du blifwit något mer framdragen i werlden. Din Mor war likwäl en Prästdoter, när min var af god Adel; derföre bör du giöra liten åtskillnad: Med min doter gier jag allenast 50000 Ducater; Men med din skal du gie 60000; Ty (Min k. Bror, utan til at förtörna dig) altid är min Doter 10000 Ducater bättre än din, på mödernet; Det kan du intet neka. Jag tar ändå {möyeligt} [mögligt] til.

B. Det woro löyligt: Skall då din Doter wara 10000 Ducater bättre: mig förlåf, Jeppe, nu är du skamlös: det är sant, at min Mor war Prästdoter; Men med 50000 Ducaters wackrare ögon än din. Dessutan--- Nå, jag säger intet mer: Men det säger jag, och det swär jag på, at när din Ambassadeur kommer til mig i det Landet, med det tilbudet, och will giöra en sådan åtskillnad mellan min Doter och din, och jag sitter då på min regerings thron, som jag nu sitter på denna Bänken, och din Ambassadeur står der som stolen står, skall jag gripa til min spira, som jag nu griper til denna käppen, och swinga---



#Wisp, i det samma strök Biörn oförwarandes til den {lycksaliga} [lycksalige] Flaskan med sin swingande käpp, så at hela den souveraina Essencen låg bland Glas-Bettarne på golfwet, tillika med hela hans tilkommande härlighet. Ack, alswåldige förslager, huru snöpeligen j stänktes i träcken! Jag blygdes på



#313 mina nya gynnares wägnar: Ett par hwita silkes strumpor, som i den diupa Höstetiden gifwa en sprättjunkers ben mycken heder och wyrdnad på gator och gränder, kunna aldrig bli så skamlige när en obarmhärtig åkar-kärra aldeles öfwerstänker dem, som mina nya Patroners anleten blefwo flate öfwer deras allrådande flaskas missöde: Detta dunderslaget utskräckte dem mod och mäle: Man kan tänka, hwad det kostade på, at det ena ögneblicket wara en Monarch, och det andra en stackare. Den välsignade käppen hade wäl så öfwertygat dem både om deras flaskors och deras förslagers fåfänga, at intet lämpeligare bewis hade kunnat hämtas från en Academia; Men dock jämrade de sig inwärtes öfwer sina tankars hiskeliga fall: Fördenskull, hwad war här nu til at giöra? far wäl Anarchie, farwäl hertigdöme, farwäl gifftermål ock hemgifft. De måste nu trösta sig, fast än de för blygd skull knapt kunde see på hwarannan.

Jag borde wäl intet lagt sten på börda; Men jag tackade dem dock för den tiden de hafft mig i sin tienst, och försäkrade dem at altid minnas deras Glas-Politica: Men imedlertid, sade jag, I bären Ehr narracktigt åt: Om i willen wara räfwar i fåhremarken, Om i willen giöra rammel i Regementzkroppen, och därigenom uphöija Ehr, befästa Ehr, giöra Ehr förskräckelige etc. så skun i intet låta märka den minsta anda derom at någon menniska, förän Edra förnämsta miner äro sprungne, och Edra bästa slag äro slagne. I skolen wara lika versen på mitt ark i dag: intet många sku förstå Ehr: I



#314 bören med en from, hederlig, helig, redelig och enfaldig utanskrifft beflita Ehr om, att winna allas sinnen, innan I något begynnen: Stort rykte, stort anhang, sen går det altid friskt med--- dock, hwad talar jag? jag lärer Ehr skiälmstycken: ney, det går intet an--- j ären med alt detta lyckelige, at I intet förstån den konsten af grund: jag älskar mer en narraktig wäderhane, än en skienhelig och illfundig ränkspelare.



#THEN SWENSKA

A R G U S

N:o 36.

Som en upmärksam Minister gerna upsnappar deras Bref, som han menar handla mot sin Herres och fäderneslands bästa, så beflitar ock jag mig, at upsnappa Bref för den mäcktiga Sultaninnan Fru Dårskaps Ministrer: Kan jag dermed intet mer afbräck giöra dem, Min Läsare, så må dock du och jag få skratta deråt? Först har du här en lapp från en hemlighets-giömmare:

Min k.Bror.

Jag tackar Bror, som effterfrågar Mitt och min Hustrus tilstånd: Hon dricker ännu sitt decoct och begynnar längta härifrån. Jag giorde det samma, om Conjuncturerne det tilsade, hälst nu sen min flicka fått caterre. Kunde Bror utspana, såsom utaf sig sielf, om Fru Erme-gård ärnar sällia sin bruna Klippare, det woro mig kärt. Håfwet är nu återkommit från Carlberg, och Riksdagen fortsättes med all flit. Jag förser mig til k. Bror, at alt hwad jag således här tilkänna gifwit i förtroende, intet kommer widare. Affairernes myckenhet hindrar mig, at säija mer, än at jag förblifwer etc.



#316

P. S. k. Bror, bränn up denna lappen, at han eij må råka i farliga händer.

Timidulus.

Säg mig, min Läsare om icke denna förstår at taga mätne steg i sin gång: See här en annan, som sannerligen behöfde litet af Timiduli löiliga wahrsamhet.

Min k.Cousine.

Så plägad och rusande, som jag kom från min Cousine i måndags, fölgde jag Galba til Turnus; Men til all lycka hade Frun i hans frånwaro det {främmande} [fremmande], som intet wille ha oss til wittnen. Jag orkade sen intet gå til Håfs, och kanskie råka at see det ansiktet, som jag wiste skulle komma dit. Cousine wet wäl. Men avancementet skall ändå lyckas midt för hans Näsa. Cousine må tro, at wi nu anlagt wåra runor, så at Stilicon innan kort skall bli slagen ur Brädet: Det skier genom Arbacis canal: Arbaces står {öfwermåtton} [öfwermåttan] wäl, och inträdde i söndags under afftonsongen i wårt parti, som jag bedt syster Lisa berätta. I går fick Larvus tilfälle at tala--- Jag säger intet stort; Men innan den 1. Sep. skall min Cousine få höra fästningen wara intagen. Adicu. Calcus har tagit Cammarsorg öfwer Sabinas bortresa: Han är en ährlig Karl, och jag hoppas, han giör så mycket, där han sitter, at Publica Fides blir et Devalverat Mynt: Han har förtrodt mig at alt det som är fastställt, och alla förbund, som Cronan ingått, skall han uprifwa, så mycket han rår, på det almänna crediten må falla, och det Enskylta



#317 nu så länge må wäl. Men Sabina är en orm. Hälsa Cousine Amalia. Je svis etc.

J. Gaper.

P. S. förlåt mig, Cousine, jag har intet tid at försegla denna billeten.

Denna öppenhiärtiga token lärer ha mer lycka än konst i sin Politica: Hon lärer ock lyckas derefter. Jag önskar likwäl, at alla intrigueurer woro honom lika.

Här kommer et par af annat slag:

S. T.

Det giör mig ont, k. Pittacus, at du skall wara så rasande godhiärtig mot alla: innan 30 åhr har du på det sättet ingen ting af all den Ägendom, din Sahliga Fahr lämnade dig. K. Min Gosse, fölg hans Fotspår: Jag glömmer aldrig Salig Menniskian, Gud frögde siälen, när någon fattig, förfölgd, nödlidande, eller sådant pack, som altid tigger, kom och jämrade sig, eller skref honom klagobref til, så swarade han sällan, och gaf dem aldrig något Gudslån. När någon olyckelig i handel kom skrikandes: Om nu någon för Gudz skull wille bistå mig allenast med 1000 Dal. så kunde jag komma på fötter igen; Men elliest är jag en förlorad Menniskia, så war hans ord: kan wäl wara. När någon olyckelig af wådeld sade: Herre, wet han någon så barmhertig, som unnar mina saker rum i sin bod, på några dar, så war hans ord: jag kan intet weta. När någon änka eller wärnlöst barn kom skrikandes: Jag ser mig nu ingen annan utgång, än swälta ihiäl, om ingen är så Christelig och antar sig min wälfärd, så war hans ord: det är mig okiärt. När någon olyckelig i Process, kom tiggandes: Herre, war så gunstig



#318 och utlägg min sak för den eller den: Jag wet at han är rättrådig, så war hans ord: Jag har intet tid. Summa: ingen sådan hade {nånsin} [nonsin] godt af honom, derföre hade salig mannen något i Byxsäcken när han dog, och du Pittacus kan ha nytta deraf, om du intet ruinerar dig med wälgerningar: Far wäl.

P. Flinthierta.

Extract af ett annat.

--- Men hiärtans Bror, Gud gifwe at min stackars Pappa woro lik annat Folk: Efter Gud wälsignat honom med rikedom, har han satt sig den Dårskapen i Hufwudet, at willa giöra alla gott: Den första Folien war den, at sen Farfar hade giort min liderliga Farbror arflös, och Pappa efter hans död war ägare til altsammans, så bar det sig til, at Farbror min bättrade sitt lefwerne och blef öfwermåtton dygdig: Nå, det war gott och wäl; Men kan någon tro, huru han giorde? Jo, där går han åstad, och skrifwer Bror sin sålunda til: Min k. Bror, här innelyckt skickar jag dig wår Sahl. Fahrs testamente: Han giorde en sådan Person arflös, som du då war; Men en sådan, som du nu är, hade hwarken han sielf uteslutit från sin egendom, om han hade lefwat, eller har jag samwete dertil. Lefwäl. Derigenom bortgaf min stackars Pappa hälften af alt det han ägde. Ack jemmer! Sedermera har han hållit samma trall i proportion mot alla, alt som han funnit dem wärdige. Han har de principier i Hiärnan, som jag tror, Gud förlåt mig, icke hin--- har hört talas om: Intet will han klifwa högt, säger han, och ha stora beställningar, efter han har til at lefwa af; Men så oförmärkt och under hand at giöra Folk gott, det är hans



#319 ambition: At sitta i sin stillhet, säger han, och då och då trösta ett bedröfwat hiärta, uplyfta en ruinerad familia, rädda ett Hus, som lutar til undergång, bistå en ärlig Man, som lidit olycka, underhålla en god gren af Rikzens handel, upmuntra en flitig arbetare, frälsa en arm Pupill, hugswala en fattig Änka, framhielpa en torftig Yngling, frögda hiärte-Rötterne på en Fahr, som sörjer sitt Barn, (och Gud wet alt hwad han pratar) sådant bör wara en wälsignad Menniskias tidzfördrif. Ja jag kan intet så säija huru fiållig han är: går fann jag åter ett hemligt promemoria i hans skrifbord, så lydande: NB den 29 hujus, när terminen är ute för den fattiga Priscilla, at betala de 50 Ducaterne, skickas hennes obligation tilbaka med tack för god betalning, och begäran, at hon will behålla Penningarne til hielp at upfostra sina Barn. Då jag på tienligt sätt föreställer honom all sin Dårskap, afspisar han mig med snack och säger: Min k. Doter, jag samlar ju? Jag lägger ju ägendom på Kistbottnen för så gott köp, at jag skiäms derföre? Orsaken är, at jag tar tiden i akt: Til ex: Jag kan ju ofta köpa en nödlidande Menniskias räddning för 50 Plåtar, en fattig Änkas tröst, 20 Ducater, en god medborgares wälfärd, 1000 Caroliner, det är ju inga pengar för så kostbart godz? Korteligen: Jag är rättnu galen i hufwudet af hans oerhörde upförande, och jag skulle ändå intet stort säija derom, om alla firade honom derföre; Men til öfwerflöd af Dårskap, låter han ingen weta hwad han giör, så at ingen det märker mer än de, som niuta hans goda, och en hop osynlige Philosopher: Kanskie och den toppridaren Argus, som (jag tör swäria på) skulle gilla min stackars Pappas förblindelse, om han fingo weta deraf; Ty han är altid som Käringen emot strömmen. Kunde



#320

k. Bror bringa den enfaldiga Gubben på rätta wägen igen, så obligerade han etc. Mätta Nålsöga. Många af mina Läsare lära wara så wande wid den brukeliga kärleken mellan nästa och nästa, Menniskia och Menniskia, at de hålla detta Fruentimrets Fahr för en Roman, en dikt, en drömsak, som kan begripas med tankarne och dock aldrig gifwas i Naturen; Men, min Läsare, det är fullt {alwar} [alfwar], at Mannen lefwer, (Gud gifwe bland många sina likar) en sådan kan med skiäl kallas en Swänsk Hiälte: En Hiälte, som intet med luftsprång, Caracter, Rang, Höghet, Wördnad etc. will giöra sig odödelig, (de Poikebytingarne äro icke heller nog styfwa i ryggen, at uplyfta honom til en rätt ähra) men med en upriktig dygd roa sitt samwete.

Här fölljer en lapp, Min Läsare från ett ganska känbart Fruentimmer: Jag utgifwer honom som ett mönster på de Qwinno-Sinnen, som på en half dag kunna skifta 10 färgor och wara goda, onda, glada, sorgsna, kära, bittra, eller ingen

#dera. Man måste märka, at denna min Skrifwarinna warit något lat, så at emellan hwar mening hon skrifwit, har hon pustat och låtit en god stund gå förbi. Således kan detta Brefwet bäst utwisa, huru många Sinnen hon på den korta tiden haft. Det är til hennes Man:

Min hiärtans wän.

När du war bortrest, kom den lilla Sicteren hit, och låfwade gott slut i saken. Westu, jag är nu så glad deröfwer,



#321 at jag aldrig tilfyllest kan säijat. Min Dosa har du wisserligen tagit med dig: Det är ett prof af din wårdzlöshet. Gud nåde mig så wisst! Iag skal altid wara olyckeligare än alla andra! Gud signe dig/ mitt hierta/ och låte dig snart komma hem: Jag längtar nu hiärteligen. Af förtreter och sorger har jag min dageliga del, så at, om någon fingo see mitt hiärta, tror jag det skulle vara hel swart: Bland annat förargas jag ofta af denna stygga Koen Lisbetta, at jag måste ta in droppar hvar tima. Wij passera rätt roligt wåra dar: Aldrig wet jag af en ledsam stund, och Syster Florinda håller mig ett nöijsamt Compagnie: Hon står här och ber hälsa dig. När jag sitter och tänker på dig {iblandt} [ibland], at du will bli borta till Mickels-Mäsa, hade jag hiärta til at aldeles döö från dig: Ia men, blif hwar du will, efter du intet mer älskar mig: Kom aldrig igen: Mina ögon må wäl bli Tårekällor. Min Ängel lilla/ du tar wäl intet ogunstigt up/ at jag behåller Lisbetta ännu ett åhr? Det är likwäl en beskiedelig/ snäll och lydig Menniskia. Så mycket du wet, jag tar hem de 3 Damask-stycken, som du såg på sidst: Jag kan intet gå naken. Kom hem igen, min wän, när du sielf finner nödigt, jag gier mig wäl tilfredz, och förblifwer. etc.

Maja Aprilwäder.

Jag förlåter dock mycket hellre Madame April-wäder, än de Manfolk, som ha hennes sinne: Hos en sådan är jag i dag i gunst, i morgon i ogunst, Alt efter den sidsta berättelsen man gifwit honom om mig, fast än jag imedlertid hwarken rört mig ur fläcken eller talat ett ord etc.



#322

Sidst är här et bref, som lärer ha stor släkt här wid Riksdagstiden: Jag menar de Memorialer, Beswär, Supliquer etc. etc. som många ingifwa blott för föllie skull, för tilfälle skull, och bland dem kan detta intet räknas för det sämsta: klanget är lika ädelt, begäran lika angelägen, skiäl och sammanhang lika goda, utslaget lika möijeligt. Den som intet beswär har, tycker det wara skam, om han intet kan uptänka något, at lasta på sin fullmäktiges rygg. Det är skada, menar han, at intet ha afbrutit ben, när man har så god Fältskiär:

Gud wälsinna wälborne Herr Nå.

Di ara gummå i fattistugu ba mäg be wälborna Herr Nå, at ni skull tänk på oss när ni kommer tä tal mä dä stora å granna folki, at wi kun få nå åf dä hwita som di slår i hufwu på säg di säger dä ska war åf {hwete} [hweta], å då kan skie {wj kun} [kun wi] kok wälling åf ä, gunås dan fattiga behöfwer fel han, wi kockar mä bara wattne å {når} [när] wi int har nå som gott ä tä slå i, så får wi så ont i magan åf dan där wällingin. Nå tackar wälborne Herren då som ä barmhärtug å tänker på dan fattiga.

Pås-kreftom: Nå ja glömd be kära Herren säy åt wåra Prästsynir, at di kun läsa, så di stora å granna Folki kun få nå anna te stryk på säg, så wi å ander fattiga må kun få någå mä. Far i Prästgåln wet fel han, hur knapt dä ä om medil åt oss.

Sådant lappri kommer jag ock öfwer bland mina upsnappade Bref; Men när jag gifwer dig många slag, min Läsare, så undra intet, at somt är bättre, somt sämre. Min arbetshåg är nu förtiden så twifwelaktig: Jag dömer och ser på Rikzens Ständers ögon, om jag skall beflita mig eller ey.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 37.

Den Afwundzkranka Momulus har för en tid sedan i ett sitt pasquill öfwer en Ährlig oskyldig Man (det bästa Wärk, som nånsin lärer ha flutit af dess penna) bland annan löylig dikt welat öfwertyga Folk, at jag späckas med allehanda af främmande länte infall. Deremot har jag intet annat at swara, än kanskie. Det kan lätt tilbära: Jag hade en alt för dryg sysla, om jag i Böckerne skulle genomlöpa alla främmande infall, och wackta mig derifrån. Men k. Herr Momule, om en Intrigueur i Romerska Håfwet nu i denna stund påfinner ett slugt illgrep för hans helighets Öron, til at stiälpa en frånwarande och hiälpa sin afsikt; Och j äfwen nu här hemma påfinnen samma lögn, likså wäl skrufwad, (ingendera kan weta af den andra) hwilken är nu Infalletz eller Osanningens Uphofsman? Hwilkendera har späckat den andra? Jag håller Ehr oförgripeligen för Uphofsmän begge twå. Lämpen nu detta som I willen. Alla äro ju mäst skapade på ett sätt? Om wi då råka til at yttra oss på ett sätt, så har icke altid



#324 derföre den ena späckat den andra: Jag menar, den ena kan wara Auctor til sitt påfund, den andra til sitt, (fast det är ett och det samma) och begge Originaler, fastän det ena woro 1000 hr äldre än det andra. Dock i owisshet om mina infalls likhet med andras, behr jag Ehr, Herr Momule, wara så god och säija mig i hwilken Bok jag stulit detta Arket. I lären ha kunskap derom, som tror Ehr til at weta alt; Men jag erkänner min swaghet. [Dock nu må jag wäl hinna med at framskaffa nya infall. Jag är det Allmänna alenast femton Ark skyldig. ]

Sedan den herliga Harmonia Pra"stabilita kommit i Werlden, will jag wara Philosoph: Tilförne war det alt för swårt: Nu kan jag giöra hwad Systeme jag will, och i fall han är obegripelig, beropar jag mig på Harmonia Pra"stabilita. Förträffelig tilflyckt! Wälan: Anda och kropp ha ingen annan olikhet, än mer och mindre Finhet. (Fader Monas har ju yppat sig och wist dem at de äro Syskon, hans Barn begge?) Deraf giör jag mig den satzen, at som somliga tankar i Menniskian äro finare än somliga, så äro somliga lekamligare än somliga, och kunna som Kroppar handteras. Nu kan ock finnas wiss luft, som kan Concentrera en tänkande Menniskias effluvier, och gifwa tankarne utom Menniskian samma skapnad, som de hade i den tänkandes inbillning. Således finner jag orsaken til ett märkeligt försök: En wiss Cammar här i Staden har den egenskap, utan twifwel af någon särdeles luft eller Jordiska jmmor, at när någon warit derinne, ser man altid wissa Figurer qwara efter honom i luften: Det är intet annat, än de tankarne,



#325 som han där hade, hwilka bli synlige med den skapnad de hade i inbillningen. Ingen wet hwar den Cammaren är, mer än ägaren och jag.

Ägaren har sagt mig, at han aldrig gerna mottager visiter i detta Rummet, ty han ser ofta så fiendteliga Figurer efter dem, som han menar wara sina bästa wänner, at han blir hel Melancholisk. Ofta kan en så kallad Wän i största förtroende låcka ur honom sin hiärtans mening: Det kan lätt skie, ty Mannen menar bikta sig för en annan Sig Sielf; Men när den förtrogne är borta, får han see efter honom i luften antingen en hop snaror, som kastas sig om Hals och Fötter, eller räfgiller, eller förgiftiga låckbettar, eller spitzbofwar, som säija til hwarannan: Sågstu huru jag lurade honom: Jag tog det och det, deraf sku wi giöra det och det, etc. En annan kan i förbindeligaste måtta betyga honom sin upriktighet, fasthet och bistånd; Men när han är borta, ser han pilar och Knifwar i luften hota sig: Han ser sitt Hus förstört, sig sielf eländig, Hustru och Barn nakne etc. ängsliga Figurer!

Jag kom en gång in i denna Cammaren och fick see en skräckelig oreda i luften: Jag såg en Konunga-Thron brukas til Undre-Stohl, en stor Crona smältas öfwer en wattnskål, och giöras til många små löijliga Figurer, en Spira brukas til Kafleträ mellan twänne, som dermed pröfwade armstyrkan, ett Swärd slipas till {fleurette} [fleuret], ett Rikzäple kastas som Kägleklot, en Nyckel giöras til Gilles-pipa. Jag såg Slott och Palatzer, gläntzande Godz, Guld och gröna Skogar; Men derjemte många oskyldigas undergång, fattigas slafweri och redeligas förtryck. Jag frågade hwem som sidst warit derinne, och



#326 förnam at det warit mitt förra ämne, den Sielfrådige Frihets-Hiälten Jeppe Willhiärne.

Några dagar, som jag der warit, har jag för ro skull upskrifwit: Den 31 Julii såg jag wår Lag med gyllene Bokstafwar, och strax med ett enda ögnesikte hela Swerjge som en härlig Trägård, med outhuggeliga Skogar. Denna Synen war täck, men sades wara sällsam. Då hade den stilla och fredeliga Patrioten Scipio warit därinne. Man skall ha sedt nästan det samma, säger ägaren, en gång då Wår Öfwerhet nyligen warit i denna Cammaren. D. 3 Aug. War den gamla Blattus därinne, som jag hållit för en ädelmodig Man, hwilken nu beredde sig åt Himmelen; Men efter honom såg jag bara Ducater och Riksdaler skrapas ur torftiga Pungar i hans, dyra panter mot ringa wärde; obligationer med alt för dryga interessen inräknade i Capitalerne, Böcker med Debet och Credit bläddras med hiärtans lust och ängslan. Sådane tankar hysas intet af höga Sinnen, men af Uslingar och krypande Siälar. D. 7 Aug. hade en anseenlig Man mycket tankfull warit där: Efter honom tänkte jag få see upbyggeliga storwärk för det allmänna; Men det war intet annat än ett matlastat Bord och mångfaldiga bouteiller. Samma dag war där en wälmående Borgerlig Man, som efter allas tycke kan ha ett lyckeligt lefwerne, om han will; Men jag märker det är honom intet nog: Ty efter honom såg jag i luften ett stolt skiöldemärke, som jag ännu aldrig sedt på Riddarhuset. Fölljande dagarne woro märkelige af Fruentimmers besök: En fattig Borgare-Madame lämnade wid sitt afträde för mina ögon en skiön Sammets-Kappa, och en präktig underklädning. Den wackra



#327 Antonetta kom derpå så helig och ärbar, at jag hoppades efter henne få see något särdeles; Men jag bedrog mig; Det war intet annat än twå Petits-maitres och en skymt af den tredie. Den Synen är intet rar. När Cloris gick ut, lämnade hon för mina ögon en lustig bal, mångfaldigt {grannstädat} [granstädat] Folk i full menu"et och allehanda contradansar. Fru Garrrula (ack, jag hade så när glömt henne) hon lämnade mig wäl så löijligt: Jag såg efter henne ett tahlrör, som wände sig åt alla sidor i Cammaren: Än hörde jag deraf, huru den lilla Galetta skulle gifta sig mot Naturen, än huru Heloissa war hemligen förlofwad, än huru Iris hade mottagit en otidig visite af Leander, än det och än det, så at 20 sqwaller-rykten hördes på en Minut. Alla de förnämsta Hus wiste sig med en blick för min åsyn, äfwenwäl många märkeliga Personer, som jag kan tänka, hon ärnade sig til. En wiss Fru war ock härinne mycket hurtig och glättig: Jag undrade hwad hon tänkte på, och mente mig här ha råkat rätta stycket. Men när hon gick bort, war det intet annat än hennes Man, äfwen så nögd som hon. Jag blef flat, och råder alla til at intet så obetänksamt dömma. Alcma"na syntes mycket bekymmerlös, men lämnade mig efter sin bortgång at see sina Barn, snygga, ödmiuka och käcka, samt ett wälstädat hushåll. Den 15 Aug. war en Martialisk yngling med galonerad hatt och tappra åthäfwor i denna Cammaren: Efter honom hoppades jag see alla Krigskonster i en behagelig ordning, en wäl rangerad bataille, ett oöfwerwinnerligt läger etc. Men det war ingendera: Det



#328 war en qwinlighet, som jag ey kan berätta: Ärbart Folk förlåter mig, om jag dermed tiger: Den som will wetat kan passa på, när samma sak kommer ridandes ur hans egen Munn, med en esquadron faseliga eeder. Efter ett par andra hans likar såg jag anständigare: Snabba exercicer, Tält, bara marken til lägerställe, fiendtelige troppar etc. D. 21 Aug. War en Man därinne, som jag hållit för mycket fredelig och ömhiärtad; Men efter honom såg jag hela wår Ostindiske Handel, (han måtte nu wara aldrig så wäl omskapad) lida ett ömkeligt skieppsbrott. Efter en min wän af Borgerskapet, som jag altid kallat en god Swensk, såg jag alla våra Manufacturier ligga för fäfot, Wäfstolar krossade, Tilwärkningar Malätne etc. I detta Rummet får man see oförmodade tankar. Efter hwar och en såg jag något; Men min Läsare, en ung person, som nu ändat sina Studier, war derinne en hel tima i måndags: Han har stolt mod, han will ha stor wördnad både på Håf och i lag, han uphäfwer sin präktiga Figure och wärdiga röst öfwer alt, så at jag mente efter honom få see nya hopp för wårt Fädernesland; Men kan du tro, när han war utgången, såg jag ingen ting, icke en enda Figure. Han hade varit tanklös, som en wälprydd Peruque-stock.

Dock, min k. Momule, I kunnen häremot säija, at wi äro swaga Menniskior: Det är intet underligt, at en elack tanka infaller då och då. Derefter få wi intet döma Folk. Wäl: I hafwen rätt, jag dömer ock ingen efter detta profwet, och än mer: Jag wil hoppas, at ingen af detta Folket hwarken nu eller hädanefter har någon af de lastbara tankar,



#329

som jag af denne i Cammaren förfarit. Kan det hielpa så är jag nögd.

Men skulle jag nu intet i hast kunna giöra mig en ny Systeme. Jo, det är så lustigt, at wara Philosoph i denna tiden. Lät see: Sedan jag blifwit så stark i Monadologien, at jag fått Anda och Kropp nästan til ett och det samma, håller jag numera intet för underligt, hwad jag ofta försökt, neml. at här finnes wiss Fänad, som aldeles liknar Menniskior. Ja på min ähra, min Läsare, det låter sällsamt, (fänad plär elljest wara Machiner) men det är dock sant: Här finnas wissa Diur, som ha Hufwud, ögon, öron etc. som Menniskior, Bröst, Armar, Lif, Lår, Ben etc. som Menniskior, än mer: Desse Creaturen kunna tala, siunga, äta, dricka, sofwa etc. som Menniskior; Men med alt detta äro ändå inga Menniskior. Huru skulle jag wäl uttyda sådant, utan med min ofwannämde Philosophie? Man må nu kalla mig Skräfwa eller hwad man will, det bryr jag mig intet om; Men jag har med mina egna ögon ofta sedt huru ett ungt Diur af denna fänaden upstiger ur sin Säng (som är bäddad liksom en Menniskio-Säng) kl. 9 eller 10 förmiddagen, dricker sin läckra Frukost, (understundom går det dock ut på Caffe-Hus, sen det klädt på sig) och kläder sig ståteligen för ett par Speglar til kl. 12, går derpå rakt på twå ben liksom en Menniskia ut på Riddarhus-Torget (tänk, at det så kan weta sin wissa tima!) Där det står gapandes och bligandes til kl. 1. Ja om du intet will lee åt mig, min Läsare, skall jag säija dig, at det också raisonnerar på Torget, åtminstone talar det en hop liksom ord och meningar, fast utan sammanhang, (man kan



#330 wäl tänka, huru mycket kan löpa derpå sen äter det sin middag, ofta i sällskap med Menniskior, som intet annat weta, än at det är en Menniskia. Deruti är det olikt menniskior, at det frossar och dricker mer än det behöfwer. Kl. 3, half 4 eller 4 dricker det Caffe eller annat, och slankar omkring huru det kan, etc. i en Wagn, på visiter etc. och stadnar wid pass kl. 6 wid ett spelbord, der det upförer sig så snabbt, at man skulle kunna swärja på, det woro en Menniskia; Men när man ser huru artigt det dansar, så är det omöyeligt för en obekant, at tro det så mycket kan löpa på ett Creatur: Det dansar ofta bättre än en Menniskia. Det äter sin aftonmåltid til kl. 11 eller 12, går så i Säng kl. 1, och begynner sen samma lefwerne. Detta war nu så Exempel-wis; Men annan Ungboskap kan bära sig annorlunda åt. Honorna lefwa mäst liksom Hannarna, undantagandes at de intet gå på Torg eller Caffe-Hus. Deruti äro de ock olika, at Hannarne äro mycket räddare för sina likar af Han-könet än Honorne, som ha öfwermotton stort mod emot Hannar: Äfwenså twertom. Ingen ting behagar mig så mycket af alt detta, som at dessa Creaturen ofta kunna bli förwände til wärkeliga Menniskior; Derpå har jag sedt prof, och kan af min ofwannämde Philosophie bewisa at det är möijeligt. Wår Herre wet alla Grepen at omskapa dem. De äro så mångfaldiga, at jag nu intet kan anföra ett, emedan Couren måste rätta sig efter Patienten. Elljest finnes och äldre fänad, som äro svårare at giöra til Menniskior; Ty ju tidigare ändringen begynnes, ju lättare går hon.



#331

Men, min Läsare, du lärer på detta sättet wara twehågse. hwilka du skall hålla för Menniskior eller Boskap: Du will weta åtskillnaden: Jag tilstår, at det är swårt, ty man kan lätt bedraga sig: Innehållet är intet altid synligt: Man hörer ofta en af det senare slaget i en stor Folksamling tala, och ha sådane ord uti sig, at man intet på 10 mil när skulle tro, at det är ett Fä. Hwad skal jag då säija? Jo, något när, min Läsare, kunna wi utreda oss: Fänaden är alt för owig til att härska öfwer sina böyelser; Älskog drifwer han intil skammen, hämd intil raseriet, afwund intil blodtorstigheten, wrede intil yrslan. Han går aldrig från gamla gnedet och wahnan, om intet hans afgudar, som han altid bligar på, gå förut. Altid ler och grinar han åt Menniskiorna, när de någon gång afskudda det Oket. Wahnan är honom en Lag, och han har icke den minsta urskillnings-gåfwa eller förnuftsbruk af sig sielf, at ändra och bättra henne. Gamla grundsatzer, de må wara aldrig så oriktiga, förswarar han intil hårluggar och skiällsord. Utan eftertanka utdelar han Titlar åt Menniskiorne af Atheister, Wurmar, Påfwar, Pietister, Swärmare, Nygiruge, Orthodoxister, tiockhufwuden, Werldzbarn, twärwiggar, narrar, mieltsiuklingar, Wäderhanar, ja de wärsta Kättare, som skola förtiena Landzflyktighet. När åter en ny Mode upkommer, och blir af hans afgudar brukad, så skall du see all fänaden på en gång i samma Uniforme. Strax begabbar han Menniskiorna, om de intet på ögneblicket äro honom lika. Med få ord: Fänaden har intet uptändt förnuftslius: Giör han gott, så är det Ap-wärk, giör han ont,



#332 så är det Ap-wärk. Han är såedes lätt til at böija hwart man will: På hwad sida afguden willl.

Deremot wet du, at en Menniskia dyrkar Gud af hiärtat: Wäl med förnuftslydna; men utan wahnans twång eller widskiepelighet. Hon älskar sitt Fäderneslandz bästa mer än sitt eget. Hon älskar och wördar deras Mayesteter, intet i {afseende} [anseende] på sin lycka; Men på deras förtienst. Hon talar intet utan eftertanka. Giör ingen ting, utan hon sielf wet, at det är rätt. Har intet nöye, utan när hon kan fägna och tiena andra Menniskior. Utan Flit och det ädla arbetet kan hon intet trifwas. Hon är en Konung eller Drottning öfwer sin Natur, ja, hwad tror du derom, hon kan giöra alt det, som jag berättat, at fänaden giör; men ändå med Förnuft, billighet och anständighet. En sådan håller jag för en Menniskia.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 38.

Jag kan lee åt min wän Tristan: Offta kan Sorg och Sinnes-ömhet så förwilla hans Ögon, at han intet annat ser, än olyckor och undergång för sig och hela Riket, der dock intet tekn är dertil. Nu äro wi förlorade säger han, när en dum Storskrikare hotar all Ordning, rätt och billighet. Nu är Swerige i sidsta andedräkten, säger han, när en otrowärdig {partj-gängare} [Parti-gångare] ramlar en hop dårskaper mot Konung, Lag och all Lydna. Nu står Lif och blod på språnget, säger han, när en anseenlig Narr drar på Wärian mot någon af Riksens Wänner. Så i Herrans Namn, Gud ware Wår Siäl nådig, äro wi nu redan på Hafs-bottnen? säijer han, när Riksskieppet någon gång går mer på det ena Bohlet än det andra; Så at jag har största möda til at trösta honom. Jag tilstår at detta Fåhret är af goda ullen; Men alt för blötsinnigt. Så goda Grund-Satzer, som han har i närwarande tilstånd, så tröstlös är han af det minsta lappri. Käre Tristan, kunna icke Samqwäms-Hiältar få roa sig med skräppskått? Ingen ährlig Man dör deraf. Han war löylig Natten emellan förleden Tisdag och Onsdag: Jag wet intet hwaröfwer han



#334 qwillrat förut i sin sömnlöshet och Natt-ängslan, men sen kom rägnet och giorde honom hel rådlös: Hans nijt, önskan och tanckar woro förträffelige ock sådane som anstå hwar redelig undersåte! Men hör på, af hwad ringa orsak de utbrusto:

Tänk, hwilket fasligt rägn! Mån wattnens Band ä lösa?

Mån hela Östersiön sig öfwer oss will ösa?

Dock skie som Himlen will! Wår Synd en syndaflod

Har än en gång förtient: Här fins ey mången god.

Här fordras Tusend haf, at ondskans låga släcka,

Och Afwunds-eldens wåld, som afgrund wetat wäcka

I Swenska Hiärtan up. Men Himmel, fräls din Wän

Kung FREDRICH i en Ark med sina bästa Män!

Lät denna Noach och wår hulda Mor ULRICA

Med sina fromma Barn få fahran undan wika,

Och sedan see nytt Folk på gamla Atles öö

Som för sin Gud, sin Lag, sin Kung will gerna döö!

Hwad hände? I lysningen stadnade rägnet, Solen gaf oss en wacker Dag, och han hade då intet för hela sin swanesång. Ney, min ährlige Tristan, gif Ehr tilfredz, än är wår Noach på det torra, och wår Öfwerhets trogna Barn i säkerhet. Än behöfwa de intet rädda sig undan syndafloden i en ark. En rägnskur går lätt öfwer, och jag tror, om hela Styx hopslemmade sig i skyar at öfwerspruta dem med galla, så äro de dock så troget klädda, at de tåla några {rägnbas} [rängnbas]--- Jag kan wäl intet twinga eller ändra någons skaplynne; Men jag skulle hålla rådeligare, om I öfwaden Ehr



#335 i mitt sinnelag: (Förlåt mig at jag förelägger Ehr et så ringa Original.) När någon giör mig obefogad förtret, så ler jag. Det är hälsosammare: Löyet öpnar och lättar Miälten, gifwer Bloden en behagelig Rörelse, skiljer Sorge-Dimmor från Sinnet etc. Til Ex: Jag har et litet Spöke til Owän, som kallas Agget, gamla inwärtes Agget, som jag menar aldrig kan döö i wårt Land: Det giör mig åtskilliga spratt, som kanskie skulle qwälja Ehr til dödz; Men i det stellet giör jag mig en rolig afftonmöda af den lilla Dieflungens uptåg: Jag har giort et löst och förlorat utkast til en stor bok om Aggets bedriffter: det blir en Saga på gamla wiset, som en Heims-kringla, och et wärk, som (Om jag skryter förut) kan gifwa mig härliga Pra"numerationer. (Ack Pra"numerationer! Det är nog sagt för en {särdeles} [serdeles] Auctor i wåra dagar: Det är förnämsta afsikten för en del af wåra Bokmakare, ingen nämnder och ingen glömder: Jag tiger med dem, til dess jag blir tiltalter). Dock alwar, stor sak i winst, Sagan är af fölljande Capitel.

1. {Cap} [C]. Huru det Ryktbara Agget föddes hit til werlden Anno I. e. w. sk.

2. C. Om Aggets föräldrar och Syskon. Därhos föllia faselige kopparstycken.

3. C. Huru Agget kunde swäria, {strax} [straxt] det kom ur Moderlifwet, at det förr skulle döö, än nånsin tåla dygden eller dess Dotter Ähran för sina Ögon.

4. C. Huru Agget i sin späda ålder war så armstarkt, at det sönderslet et kärleksband, tiockt som et {kabbeltåg} [kabbeltog], mellan twå Bröder, bultade den ena ihiäl, och gaf den andra lytmärke.



#336

5. C. Huru Agget reste til Swerige.

6. C. Om Swerige.

7. C. Huru Agget war siukt på resan och effter resan af hunger i några månader.

8. C. Huru Agget lät kalla sig det Swenska Agget.

9. C. Om det Swenska Agget, och huru det offta ridit spärr med Samwetet på de Swenska bursprak och borggårdar.

10. C. Huru det styfwa Agget brottades med Öfwer-Kungarna i Upsal, och ville altid ha underkasten.

11. C. Om Öfwer-Kungarna.

12. C. Huru Agget upbrände 12 Kungar med list.

13. C. Huru Agget bygde en Habors-galge i hwar Landsort.

14. C. Om Agget, och huru det dref {Ynglinga-släkten} [Ynglingarna] af landet.

15. C. Huru Agget hitzade Hedna-Män i skiägg och lufwar på hwarannan så alwarsamt, at många Fyriswallar, Duna-slätter och Bråwalla-heder färgades med blod.

16. C. Huru Agget bad Gud förbanna sig, at det skulle utrota Hwita Krist, (så kallade det Werldenes Frälsare) och huru det då förswor sig.

17. C. Huru Agget stretade emot, när Samwetet wille dra det ur Hedendomen in i Christendomen.

18. C. Om Christendomen, och huru det starka Swenska Agget intet blef swagare i Christendomen än i Hedendomen.

19. C. Huru det raska Agget utmante Samwetet til enwiges kamp, och huru det hade skam deraf.

2o. C. Om Samwetet.



#337

21. C. Huru det Swenska Agget kinpustade Tatlingar, knuffade Bönder, luggruskade Folkungar &c. fast än de ock woro Konungar.

22. C. Huru Agget twättade sig i den heliga K. Erics blod.

23. C. Om Agget---



#24. C. Huru Agget roade sig med Sparrsätra-risp, Hofwa-buller och Håtuna-lekar, på det Swenske Män måtte bita i Gräset.

25. C. Om Swenske Män.

26. C. Huru det förfärliga Agget bitit sönder Tungan af harm mot Ivar Blå, Bo Joanson och flera ärlika Herra, som styrkt lag och {Kunungslikan} [Konungslikan] rätt med späkt och fridom.

27. C. Huru Agget altid warit så slugt, at det fällt Konungarnas trognaste Män, innan det wågat fälla Konungarna sielfwa, och huru det lade Torkel Knutsons Hufwud wid hans Fötter.

28. C. Huru Agget ihielswälte Hertigarne Eric och Waldemar på Nyköpings slott.

29. C. Huru det hårda Agget halshögg Engelbrecht wid Göksholm och mördade Eric Puke.

30. C. Huru det Swenska Agget red i dust mot K. Carl Knutsson.

31. C. Om Agget, och huru det då giorde sig Sakerstjer i sielfwa de Andeligas bröst.

32. C. Huru det Swenska Agget stod och ropade med en lur åt Vitala-Kungar, at de skulle komma hit-öfwer, och giöra oss Hufwud-lösa och Kunga-lösa.

33. C. Om Hufwud-Löshet och Kunga-Löshet.



#338

34. C. Huru Agget Ryggduntade de ärlika Herra Stenar och Svante.

35. C. Huru Agget räckte fram Swenska Halsar under Christierns Tyranniska Yxa.

36. C. Huru det Modiga Agget hissade Erke-Bispen Trolle och Ture Jönsson på sin laglika Herra K. Gustav.

37. C. Om Agget, och huru det spottade mot Evangelium och Gudz ord på Swenska.

38. C. Huru Agget tumlade sin häst wid Stångabro, och förde ansenliga Män förbittida in i ewigheten.

39. C. Huru det Swenska Agget knöt Näfwen i byxsäcken mot den {store} [stora] K. Gustav Adolf.

40. C. Om Agget---



#41. Huru Agget mumlade ondt; Men tordes inte knysta mot de odödeliga Carlar.

42. C. Huru det fina Agget likwäl rafsade godz och ägodelar från den ena til den andra.

43. C. Om Agget, och huru det ofta sen kommit de Swenska sins emellan til at piltas och knifwas: Det har welat ha Adel til prackare, Präster til Tiggare, Borgare och Bönder til slafwar, etc.

Elljest ärnar jag giöra ett bihang eller tilökning, til ex.

44. C. Huru det diupa Agget så smått och blinkwis trugat och grinat illa åt en, som heter Argus.

45. C. Om Argus, och huru han sedt en hop af Aggets illgrep och skamligheter, nemligen.

46. C. Huru Agget, så snart det får see någon redelig Undersåte i gott loford, will strax instiäla sig honom på Lifwet,



#339 och ha hugg på honom under hans sömn, fast än rummet är aldrig så wäl bewarat: Koste hwad det kosta will: Först koxar det åt Fönstren, at få hissa sig därup igenom. Går intet det an, så hissar det sig ned genom Skorstens-Pipan. Är Spiellet igen, så går det, så sotadt som det är, och tittar genom {nyckle-hålet} [Nyckle-hållet]. Där pröfwar det alla de Nycklar, som det har med sig, om ingen kan öpna. Sen brukar det alla sina dyrkar; Men är Låset dyrkfritt, och intet annat råd är, skaffar det sig hielp at slå Dörren sönder, och öfwerfalla den oskyldiga dygden med wåld.

47. C. Huru Agget ofta får en lång Näsa. Til ex. Det hade länge fåfängt sökt sak med Erlinger den Gode: Men änteligen sades, at en wiss Käring hade ett Document, som kunde giöra honom olyckelig. Agget bad Käringen derom; Men fick afslag til dess hon skulle döö. Agget wäntade med all trängtan på den seglifwade wännens afgång, och sluteligen fick det afhöra Testamentet: Under min Säng står ett Skrin, sade Käringen, (tack k. Mor, sade Agget) i det Skrinet står en liten Ask, (tack, k. Mor) i den Asken ligger en liten pung, (tack k. Mor) i den Pungen ligger och en Pung, (tack, k. Mor) i den Pungen ligger och en Pung, (tack, k. Mor) i den Pungen ligger en Klut, (tack, k. Mor) i den Kluten ligger ock en klut, (Tack, {k. } [kära] Mor,) i den Kluten ligger en liten liten Lapp, som en gång fölgde ur Erlings Taska med Näsduken, och jag uptog af Golfwet; men Gud-nås, jag kan {inte} [intet] läsa skrifft. (h tusend tack, k. Mor, lät mig see Lappen,) när Lappen kom fram, war det ett Recept för Ältan.

48. C. Huru Agget ofta satt sig i ny Blod, och kallat den gamla för en Öfwersittare, och huru det satt sig i gammal Blod, och kallat den nya för Canaille.



#340

49. C. Huru Agget ofta spelat genom Fruentimret, och narrat Karlarna til at rifwas som Kältringar.

50. C. Huru Agget satte sig nyligen i en stortalig Buss i ett Lag, och dömde Argus til hårdt straff, för det han understod sig tala om högre saker, än sina Puderjunckrar, Fiåll-Dockor, Styf-Kiortlar &c.

51. C. Huru Argus då woro en ömkelig Argus.

52. C. Huru---



#Nå, det war Lycka, at jag kom mig ihåg: så när hade jag glömt en långt angelägnare sak, som mig längesen är anförtrodd. (Ja tänck man på huru wimmerkant man är i denna Tiden. Det är heller intet at undra på.) Weten I, mina Läsare, Stackars Fru gamla Ährlighet, (en Fru, som jag högt wördat, altsedan jag owärdigan Pho"bi Tienare tilträdde denna sysslan) har bedt mig lysa öfwer alt efter en Kappa, som är bortstulen ur hennes Kläd-Kammar: jag har wäl ensam efter Beskrifningen spanat efter henne; och äfwen sedt henne; men nu kan jag intet wisst säya, hwem som har henne, ty den ena länar henne åt den andra. Det är en skiön och dyrbar Kappa; men nu är hon ändå så sliten, at ingen med beskied kan under henne dölja sin Blygd och nakenhet, och Hålen äro så stora, at alt syns igenom henne, derföre är det ju så godt, at bära henne tilbaka? fast Frun aldrig brukat henne, will hon dock gerna ha henne igen. Jag har wäl sedt mången hänga henne på sina Afsikter; men jag har ingenting welat säya: Det är farligt, at så angripa anseenligt Folck. Jag såg Cajus bruka henne, när han wille störta Cnejus. Diocles hade henne för en tid sen, då han



#341 gick åstad, at sätta sin Son eller Släkting i en hederlig Tienst. Jag mins intet hwar jag såg henne i en Kyrka--- jo, det war Fader Miuk, som hade henne, när han höll på at beweka mångfaldiga {byxsäckar l byxsäckiar} [Byxsäckiar], til at töma sig i hans. Faunides såg jag nyligen löpa med henne, när han wille flytta sina Rå-Stenar in på Grannens ägor, och strax derpå Bibulus, när han sökte Förbättring på sin Lön. Jag undrar på Ajax, som intet skiäms, at swepa sig in uti henne, när han går til wägs, at begära en hop Förökningar på sin Jord och Grund. Criton hade henne, när han wille ödelägga en hop Städer med Landt-Handel, på det han sielf måtte bli rikare, än all Allmogen, som dock måste bära Namnet derföre; Men Tirilirius sliter henne rätt skamlöst, när han brottas med Cronans Tull. Korteligen, jag har sedt många släpa henne; [Det är nu Moden: Ja, jag tror om sielfwa Caprice-Diefwulen, antingen wille stielpa en Konunga Höghet eller inbryta i ett Landz Frihet, så skulle han ändå under resan til begge Afsikterne krumma sig under denna Kappan. ] Men den, som nu har henne, giöre så wäl för Rättwisan skull, och gifwe det tilkänna hos min Klåckare, (Förlåt mig k. Schneider,) under Insegel och Utanskrifft til mig, eller ock (om det är Hedren förnär) intet säya ett Ord åt någon Menniskia, utan så hemligen aflägga Kappan aldeles, för dess Ägarinna skull, som älskar henne och kallar henne Det Allmänna Bästa.



#THEN SWENSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 39.

Min {Argiska} [Argiske] frihet fägnar mitt Hiärta: Wj Bröder i Apollo ha en oinskränkt påfundz-makt: Wi ha lof at resa til Himlar, afgrundar, stiernor och nya Werlder, at wid hemkomsten wisa folk sina Dårskaper. Wj få ikläda oss hwarihanda skapnader. Wj få gifwa lefwande och döda ting ord i munnen at tala sanningen. Elementerne äro under wårt wälde. Naturen är oss et outöseligt haf til nya infall, nya inbillningar, nya {utläggningar} [utlägningar]. Med denna krafften ingår jag i mångfaldiga ämnen: Argus är med i allehanda öfwerläggningar. Jag råder, talar och wid handen gifwer, för min del, både förgripeligen och oförgripeligen. Jag conformerar mig så lydigt med en rätt sak, som trotz den dummaste Siäl conformerar sig med det hon intet förstår. Jag protesterar mot en dårskap så dristigt, som trotz et Dårhus-ämne pro

#testerar mot sielfwa billigheten--- Men med alt detta äro wi ömkelige Spekingar: Wi fattige Pho"biske Creatur kunna, liksom wåra öfriga Landzmän, intet tala om annat än det Närwarande: Wårt Närwarande begrep skiärskådar allenast Närwarande



#343 tilstånd, huru Närwarande Narrar söka til at nedtrampa Närwarande dygd och förnufft med sina Närwarande Exempel och Närwarande galenskaper. Wi kunna ei rådslå om annat, än huru Närwarande elände kan förekommas med Närwarande oförskräkte trohet och Närwarande Kung-lydiga Frihet, så at altsammans ey blir annat än Närwarande, Närwarande etc. Understundom kunna wi och hoppa tilbaka i det Förbigångne, och spegla oss i wåra Fäders Effterdömen. Om wi allenast wända Ögonen tilbaka öfwer halfwa Axlen, så kunna Wi see Cathastropher och ändringar. Wi kunna rådfråga de döda, huru de lefwande sku lefwa--- Dock icke dess mindre är wårt wälde dermed inskränkt, at wi intet kunna besee det Tillkommande: {Ack} [Ach] Tilkommande Tid, huru skall jag få see dig? om ändå Rikzens Ständer, de redelige Swenske Män, så wisst fingo skåda dig, som deras redelige Hiärtan willja ha dig god! Det woro intet skiämt, Högloflige Ständer, om I nu fingen see huru det Tilkommande Swerige ser ut: Om det är et Canaan eller Egypten. En ymnighet eller armod. En lagälskande frihet, underdånighet för en rätt Konunga höghet, och gemensam Enighet, eller en Aristocratie, eller en Anarchie, en Kung i hwar wrå och ingen på thronen, et {allmänt} [alment] Sielfswåld och näfrätt, eller och et Enewålds-Ook på wåra nackar etc. Ack, jag hisnar, när jag täncker på wåra Effterkommande: Wi see wäl diupheten af wår skyldighet i krafft af fierde budet, at wara ömme om wåra Barn, så framt wi willia hedras



#344 som Föräldrar; Men derjemte see wi diupheten af wår okunnighet i tilkommande händelser. Täncken likwäl, mina ädelmodige Läsare, hwilken glädie för wåra multnade Ben, när {wåra} [wåre] Barnebarn en gång säija sins emellan: hr 1734 inlade det ärliga folket et odödeligt beröm. Den gången styrkte Gud min Sahliga Farfar med mod. Min hustrus Morfar hade den ähran at glädia Kung FREDRICH med sin trohet. Din Morfars Far och min Farfars Bror woro bland dem, som hulpo til at sätta Handelen i säkerhet och Tilwärkningarne i gång. O Himmel, hwad woro de icke då för Patrioter, som så afsleto de utländske betzlen! Huru upreste de icke Jernhandelen på fötter igen! Din Farmor wille intet ha större lycka, än äga den wälsignade Drottning ULRICAS nåd--- Tänken ock, mina läsare, hwilken grämelse på wår aska, om de en gång skola säija så: Gud förlåte de kockarne, som så ha kokat för oss. Wi skola nu umgiälla deras wårdzlöshet, med fattigdom, oenighet, partier, Religions-löshet etc. Det war din Morfar, Tryphon, som altid sökte til at bedröfwa Öfwerheten och dess wänner. Då wille Min Morbrors Swärfar bli rik, men den paddan sålde wår wälfärd. Fahrmins Moster (Gud förbarme sig öfwer henne) skulle då ta Pehr ur lofftet och skaffa sin Man den tiensten; men med sitt sqwaller och förgiftiga mellanlopp underblåste hon oenigheten mellan Lepidus, Antonius &c. Min stackars Farfar--- kor

#teligen de kunna gie oss många beskyllningar, dem jag nu, Gudi lof, ser Ehr så käckt kunna förebygga. Men ehuru



#345 wisst jag är försäkrad, at Edra försiktighets ögna-strålar biuda til at genomtränga de förestående dimbor; så wet jag likwäl at Menniskior äro Menniskior. Dock stor sak, en gång will jag springa öfwer skrankorne och inbryta i det Tilkommande: få see huru det tar lag. I dag will jag Spå: Men, säijer du min läsare, då slår du bom Argus. Ja, härlig högtid, här äro wäl större Creatur än jag, som i desse dagar slå bom i sina uträkningar. Dessutan, hwar för skall icke Sanningen så wäl kunna inträffa för mig, som wäderleken för en hop Almanakskrifware? wälan:

Jag spår at denna Riksdagen slutas til wår Öfwerhets nöije, Fäderneslandets nytta och hwar redelig undersåtares hugnad, så framt konster och egennytta intet hindra sakernes grundeliga utarbetande.

Jag spår at nästa Riksdag blir en lätt Riksdag, så framt denna uprycker ogräset med rötter.

Jag spår at 1744 bljr Landet mycket fullare, än det nu är, af Wattubi, högfärdige tiggare, drillande tienstsökare, onyttiga börder, Summa: Tärande öfwerlopps-Inwånare, så framt de Studerandes antahl intet minskas. Faselig satz säijen I Herr parnassion, är icke det jag sagt? Argus är en lärdomsfiende--- Tålamod: wår wän Philarethus älskar lärdom och bokwett så högt som I; (så framt i ey willen tro mig) Men han har samma satz (löyliga skiäl, man måste beropa sig på Auctoritet mot sådant Folk:) {Philarethus} [Philaretus] säger at lärdom är af twå slag: den lärdom, som giör en dygdig och förnufftig Menniska, will han aldrig hindra. Han önskar, at hwar torpare den hade. Men den som giör en literat, en Boksynt,



#346 will han ha bunden til en mindre hop, til så många allenast, som i andeliga och Werldsliga tienster behöfwas; Men ey mer. Derom kunna wederbörande ungdoms-upsyningsmän ha omsorg, som weta urskillia alla ämnen, hwart och et til sitt Element.--- Men nu är giärdet upgifwit: Hwar Lymmel will upklifwa på Pindus: liksom det tilgår i handelen, at sälliare äro rättnu {flera} [flere] än köpare, så äro de rättnu {flera} [flere], som springa efter lön och lefwa deraf, än de, som skaffa Cronan, hwarmed hon skall löna sitt Folk. Det hålles nu för gement at wara en god Borgare. Hand-konster och wärk slögder {wräkas} [wräkes] åt bonddrängar, Herrar {willa} [wille] wi alla wara: alla up til ähra. hwarföre? jo, wi ha gemenligen intet rätta begrepet om ähran. Wi mena henne wara Rang, men hon är et godt rykte. Wi mena henne wara Caracter; men hon är dygd, wi mena henne wara Skiöldebref; men hon är Frägd. Wi mena henne wara glantz, prunckan och öfwerflöd; Men hon är et rent dageligt bröd, etc. Så god håller jag den Herren, som med sin närande näring föder sig och andra med heder, som den, hwilken går med sin tärande dräng bak om sig, och ängslas effter sina tärande quartaler. Men jag går förlångt från min spådom.

Jag spår, at 1750 är icke et spår igen af wåra Manu

#facturier, så framt deras afsättning nu imedlertid intet up

#muntras.

Jag spår--- Men håll, säijer Monsieur Le Critique, wår Spåman spår på skrufwar: ingen konst at spå med wilkor.



#347 Lät oss höra huru du spår utan wilkor, utan så framt.--- ja, nu är jag utkommen. Jag fruktar at liuga,--- dock lät gå: träffar jag, så träffar jag: Jag är intet den endaste, som nu för tiden talar slump-wis.

I morgon afton kl. 7 skall Curtius träda in til Herr Pompejus och säija honom nouveller: hwad han hört där, sedt där, sport där etc.

Öfwermorgon skall Jonathan tala så förnufftigt, at tre Philisteer skola förifras.

Den 22 September kl. half 11 förm: skall den granna Sibilla i et mycket stort rum, {där} [när] många äro församlade, krumma sig för sin älskeliga Monsieur Scandale, och han åter i förbigåendet gie henne en hiärtelig wink. Samma dag kl. half 3. e. m. skall den tiocka Herr Kettel sofwa på armarne mot ett kantigt Bräde, och bli röd i Pannan.

Den 25. om middagen skall Herr Milo på en giller-måltid bli så ordkrafftig, at han skall behålla platzen mot sex andra.

Den 29. från kl. 7 til 12 skall Herr Pylades hålla sig innesluten i sin Cammare, under namn af en lätt opasslighet, och giöra stora planer, diupa förslager, dryga uträkningar etc. at hwälfwa några närwarande conjuncturer til sin fördel. Sådane dagar som den 29 Sept. räknas nu för de beqwämligaste til intriguers uptänkande.

Den 1. Oct. Blir Solskin i de redeliga och bergfasta Sinnen.

Den 3. upstiger en sorgelig dimba af medellöshet för 3



#348 mieltsiuka Petits-Maitres, hwaraf de bli {färdige} [färdiga], at hänga up sig, eller ränna pliten i Bälgen.

Den 7. skall det slaska och rägna på Poltronen Lievronskis kindben, liksom när han sidst slogs med Qwinfolk. Bedröfligt wäder! En Orcan skall samma afton möta den goda karlen Marcus Flep i Dörren, när han kommer hem til sin hustru.

Den 12. Om {morg<} [morgonen] skier en jordbäfning i intrigueuren Demetrii Hiärta, och samma affton en dylik i den {gamla} [gambla] girigbuken Skarpnartungers Samwete.

Den 13 kl. 8 f. m. stiga twenne Christna up i Templet, intet at bedia Gud för hwarannan, utan twert emot hwarannan.

Den 14. will Calixtus ruska alla löfwen af Cronan, det fruktträdet, som föder oss alla. Samma affton blir Fröken Toscana altererad i en Dans.

Den 18. får Aristes längte-bref ifrån sin Hustru, i krafft hwaraf han påskyndar Affairernes lopp.

Den 21. tager Don Quichot sitt harnesk Prejudice, sin hiälm caprice, sitt swärd Sotise, och sätter sig på sin Häst betise: dermed rider han å ämbetes wägnar i en stor folkhop til at förswara 11000 Jungfrur mot 11000 Riddare, dem han utmanar med häfftighet och höga röst, talar en stor ramla i wädret, rider tilbaka igen, sen man ledt åt honom, och han intet annat giort för det allmänna bästa, än at han lärt oss känna Don Quichot. (En person, som jag menar kan dela



#349 sig i en mångfaldighet, ty han har denna tiden sådana likar, at man intet wet hwilken dera är Original eller copia).

Den 25. blir stackars Fru Sigrid siuk deröfwer, at {Balzar} [Balsar] Laquai, den Oxen, släpper en Talrik i golfwet.

Den 1. Nov. skal Crysippus, som är en helig Man (undantagandes med Fruentimmer) bli förförd til et bedrägeligt {parti} [Partie].

Den 2. och hela den weckan blir et Contoir i et Collegio så {upfylte} [upfylt] med Riksdags foster, at det ena ligger {ihiäl} [ihäl] det andra, och {hyllorna} [hyllorne] bli betäckte med ewärdeliga mölingar.

Den 10. och sedan hela åhret, ja än widare, skall Heraclitus gråta deröfwer och säija: från 1720 til 23. blefwo nästan så många saker affärdade om åhret som ingifne. Från 23 til 26 skiöto de inkommande til 1/4 öfwer de utgående. Från 26 til 31 steg åhrliga öfwerrågan til 1/3 Från 31 til 34 har hwart åhr nästan 1/2 blifwit liggande, så at om 10 åhr weta wi intet hwar wi äro hemma för papper, formaliteter, widlyftigheter, etc. Tänk, om stora capitaler wille inplugga sig med samma tilwäxt i det handlande Swerige, som papper i et sådant Contoir.

Men, säijer nu någon härwjd, hwart tar du wägen, Argus, med dina lappris-spådomar? du spår om smått, och tiger med alt det stora. Intet har du nämnt, när Riksdagen skall slutas, intet om det ena Högmålet, intet om det andra, så at wi äro lika kloka. Tänk, hwad wiktiga förrättningar du gått



#350 förbi!--- Ja dertil har jag mina skiäl: det största är, at jag dem intet wetat, mindre kunnat säija förut. Härlig Spåman, säijen I; Det tror jag ock; Men i undren wäl, huru jag kunnat weta så mycket {om} [som] jag {wisst} [wist]?--- Dertill kan jag intet annat swara, än at det är en förborgad gåfwa, som intet allom är gifwen. En hemlighet, som först på den stora dagen lärer bli Ehr uppenbarad. Huru då? jo, hon är så diup, at jag sielf deruti intet ser någon grund. Den endaste rättelse jag hafft, har warit af Fru Förfarenhets Minnes-bok, som jag öfwerkommit, och kan nästan swäria, at hwad jag spådt, blir sant. Nog lära mina owänner biuda til, at ändra ödet och giöra mina Spådomar til intet, fast än någon galenskap derigenom mot deras wilja skulle undwikas; Men jag twiflar dock, at de dermed gå i land. Jag fruktar snarare, at mina wänner wärkställa några af de dårskaper, som jag spådt, på det jag intet må bli liugare:--- håll, jag märker at Skaldedrifft kommer öfwer mig. Jag måtte wäl tro, at efter jag war spåman, skulle jag bli Poe"t.

Nu har Fru Swerje spiut och pilar

med fredligt mod i marken stött.

See hwar hon ligger nu och hwilar

så tryggt och sött.

Gå tyst gott Folk, Jag rädz hon waknar,



#351

Håll munnen du, som bullrat har;

En dag i werlden hon wäl saknar

så goda dar.

Gud låt den dagen långsamt köra

Och komma sent, med alt sitt larm;

Men ack, hon får då annat giöra,

än sofwa på Sin FREDRICHS Arm.

Jag spår--- dock ney, jag will ey söria,

Jag önskar at wårt Kunga-par

Må nu så gott som lefwa böria,

At wi må ha wår Frihet qwar.

Ty hon har sagt mig rent och kort

At hon ei Maga har at gäckas;

Men när de dyra Liusen släckas

Så will hon bort.

Kan hon imedlertid med goda författningar öfwertalas at bli qwar, så skall det wara Argi glädie. Jag har nu rensat mitt samwete, och spådt hwad mitt hiärta föresagt. Skier en annan gång twärt emot, så twår jag mina händer i wattn.

Hwad jag i detta Arket, min läsare, talat i wädret, hoppas jag, at du förlåter en Spåman: det kommer i det Ämbetet intet så noga, at begå et fel, och ingen Remarque lärer derpå giöras. tminstone har jag på några månader förfarit {Spåmans-ämbetets} [Spåmans Ämbetets] säkra osäkerhet: Spådomarne för en tid sedan woro helt annorlunda, än jag nu funnit utgångarne. Det



#352 som då spåddes bli en dank, är nu et stort Lius, och det som då i föresägnen upsteg som et Silkessegel, är nu nedfallit som en gryt-trase, så at jag wäl wet, hwad lappri det är at spå. Men jag skall något tilgripa. Jag är en gammal utsliten betient. Du märker wäl, min läsare, at min Tunna är snart på uphällningen, gemenligen är den tom på förbigångne och närwarande saker, som uppehåller sig förmycket med de tilkommande. Dock, ho wet? Påfundz-Gudinnan är nådig. Naturen är rik. Många skrifgrep äro ännu obrukade: Min Argiska frihet fägnar mitt hiärta.

--- Wänta än litet min läsare, jag har fått et bref från en mogen Man, fast det intet egenteligen angår detta Arket, så skadar dock intet om det införes.

Min kära Argus.

Under thenne tiden har jag med stort nöje igenomläst the utkomne arcken och i synnerhet them som angå wår ungdom, och lända til theras warning och förbättring; men jag fruchtar at the så litet rätta sig ther efter, som jag beklageligen fådt wetta af gode wenner, som nyligen kommit ifrån Stockholm. Thet är klagan wärdt, at så skier, och at man icke thesto mindre måste släppa penningar til, i mening, at Barnen skola sig om ärbarhet och wettenskaper winlägga. Dock jag skulle likwäl Tro, at wår ungdom, så framt något wett och nogon eftertanka är hos them, icke lära tillåta, at



#353 min k. Argus skall alt jemt wara nödsakad, at them under ögonen ställa theras oanständige upförande, utan helre sig så skicka, at min k. Argus får orsak, at hädan efter berömma them för the dygder, som ungdom pryda samt til andelig och lekamelig lycksalighet befordra. På thet efterwerlden icke måtte få orsak at klaga det ungdomen i Swerige just i wår tid blifwit så illa och eländigt upfödd til landetz stora otienst och Skada. Min k. Argus wet, at jag och hafwer twenne Söner i Stockholm, hwilka äro til alt godt böjelige: hafwa ock goda Studier. Then ena är icke länge sedan blefwen Auscultant och then andre extraordinarie Cancellist. Gud gifwe them lycka och wälsignelse at lära något på the Ställen the äro engagerade. Men jag fruchtar så före, at the af min k. Argus så kallade Petits maitres, hwilka effter beskrifningen, skola wara af en willfarande lära och en fördömmelig Sect, skola på något sätt blifwa med mina Söner bekante, och them til dårskaper och willosatzer förföra. Min k. Argus. I wetten hwarest the logera och böra hafwa sin dageliga upwachtning. Gören Eder på begge ställen så oförmärkt både hos wärdsfolcket och theras förmän underrättad om theras förehållande, och låtan mig thet sedan i förtroende wetta, på thet jag ther efter må kunna taga mine mått til befrämjande af theras wälfärd.

Jag skal ock berätta eder, min förtrogne Argus, at min yngste Dotter, som är ännu ogift, hafwer en hop friare. Jag



#354 wil och wel see henne försörgd emedan jag lefwer, men jag är i tusende bekymber för the många Friarne. Alla säga sig wara ifrån Stockholm och hafwa ther tienster. The föra sig äfwenwäl så tämmeligen up, som Kyrkio Folket i går sade. Jag är ändå så rädd för then elaka Secten som min k. Argus kallar petits maitres; ty thesse ung Herrar hafwa så mycket af munnen: äro klädde i Siden tygs kläder både öfwer och under som jag tycker sådant Folk kunna wäl wara förutan: ja the hafwa Guld-uhr i Böxsäckan och diamanter på fingern, kommit hit åkande uti nya granna wagnar, med drängar uti Liverie och hop remtyg på Axlarne. Thetta lyser wäl i ögonen å unga oförståndige Flickor men icke så mycket för mig, ty sådant alt skall betalas en gång, och jag mins wäl, at jag utan alt sådant onödigt prål fick ja, när jag friade til min Hustru. hon hölt til godo alfwarsamhet och beskiedelighet och ther med hafwe wi begge warit hit in tils belåtne.

Jag lärer altsså betänka mig, innan thesse ung herrar skola få sitt fram, särdeles som jag funnit, at alla theras discourser gå ut på bara lapprier och hafwa icke then ringaste Smak af förstånd och wittert omdöme i Saker. Min k. Argus giöre förthenskul så wäl, och uti Edre nästa ark, råden Edre Petits maitres, at icke fara landet omkring och incommodera Folk med sine gycklerier och fåfängeligheter, utan hellre blifwa qwar ther the äro, til thes the lärdt wett samt kunna



#355 förstå at begripa hwad en förståndig gifft-giller karl höfwes och anstår. Förblifwer etc.

Roligerum den 2 Sept 1734.

Swen Göthrikson.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 40.

Men skulle jag intet en gång skrika? Det menar jag, skulle giöra bättre intryckning i folks sinnen: Jag kan undra på mig, som är så tyst, och likwäl wet jag, at den högst kan storma och har bästa målföret, blir offta mäst hörd och kan mäst uträtta. Det är offta intet skiäl och förnufft, det är liudet, skramlet, bullret, som winner lydiga Öron. Släpp en dumdristig, en halflärd, en ordblåsa i et rum, der många äro församlade, och jemte honom en spakfärdig, förnufftig och förfaren Man, jag will see på, hwilkendera har högsta Ordet, eller först genomdrifwer sin willia. Jag wågar wåg

#halsen: Kom wädz om hwad du will, min Läsare. Jag känner stuller-krafften: Den senare frambringar ey en enda mening, som icke är genomluttrad wid alla hans Instantier och Dom

#stolar: I begrepet har hon legat så länge, i omdömet så länge, i samwetet så länge, i rådet öfwer bästa uttydningen så länge, så at det ey går så fort. (Fastän när hon då kom

#mer, är hon kärnan af det bästa i saken) Men den förras ord rusa förbi alla sådane hinderställen och utbraka, så rå som de äro, med en tordön, som tager liudet åt sig, befaller



#357 tysthet, och påtwingar et slags myndighet. Min wän Plato må knota för sig sielf så länge han will, hålla den andra för en tok, beklaga billighetens misslycka, o. s. w. Det hiälper intet. Han förlorar sin Latin. Hans Principier, Philosophie, samwete etc. äro derwid fåfänga. Men tacka will jag Minotaurus: Om jag nånsin blir så slug, (Fördenskull, Gud beware mig) at jag med et hastigt oförmodat hugg will fälla mig en skiön krönt Eek i lyckans skog, så skall jag betiena mig af Hans lungors wäderhwirflar: Han skall fälla domen til min fördel, innan någon fått tid, at skiärskåda saken. Utropet har sin förtienst: Ja, i sanning, i dag måste jag skrika: Men på hwad sätt? Hwilket skrikeslag kan bäst likna och passa sig med en Storskrikares förnäma Sinne, förnäma Bragd? Lät see--- jo en Gatskrikare: jag will til det allmännas tienst i dag taga mitt Skåp på Ryggen och wara en Swensk Savoijard. Kanskie at bättre Folk än det wanliga patrasket, som åskådar {Savoij-poikarnas} [Savoij-poikarnes] Spelwärk, tittar in genom mitt Glas.

Hyåå, nun werden sie sehen schöne rariteten, Spielwerk, (Du skall slippa, min läsare, för wår goda bekantskap skull, at gie 2 styfwer) see nu på:

Lustigt: Där seen I Gamla Fru Sweriges afdankning.--- med stor prakt--- Se huru åhörarne i Ceremonier frögdas i ställe för at gråta. Somliga giöra wäl grimacer af sorg; Men de mästa dansa af glädie. Se där bort i en wrå stå hennes närmeste anhörige bedröfwade af Hiärtat, som äro Wänskap, Öppenhiärtighet, Ordfasthet, Trohet, Laglydna, Måttelighet, Ödmiukhet, Nöysamhet, Sparsamhet, Arbete, Tapperhet,



#358 Sinnes-styrka, Lem-styrcka etc. Där sen I Nya Fru Sweriges födelse och upkomst. Hey, lustigt--- see huru hon famntages och kysses af färgad Redelighet, Wänskap på skrufwar, konstlad Öppenhiärtighet, Skienhelighet, Ögna-trohet, Twungen Laglydna, Omåttelighet, Högdragenhet, Yppighet, Lättia, dyrkiöpt Wälwillia, Qwinlighet, Weklighet etc. Se huru Unga Frun är i sina seder intet mer lik Gamla Frun, än de nuwarande Påfungar, Munkar, giödkalfwar och Signori i Rom äro lika Manlier, Appier, Gracher och Scipioner. I sitt skiöte närer hon sina kära ungar Armod på skickelighet och Armod på capitaler. Men jag fruktar, om desse twå barnen få några hr til, så giöra de ända på sin Moster. Gud hielpe Myladi Flitighet hit snart (jag kaller henne intet Fru, ty hon är nu intet Swensk) då fingo desse twå tiufungarne fötter ur landet, och unga Frun blefwo snart lik den Gamla.

Nun werden sie sehen--- Huru de wärsta Siukdomar intet äro annat än lekar emot Äregirugheten: See allenast på den fruktsamme Porphyrius som hyser henne: Hon lägger honom på sträckbänken, eller giör honom til en uthiärnad tok: Den minsta misstancka är honom en pil i bröstet. Han har icke en rolig stund: Om örat pickar på honom, {Ack} [ach] hämd, då har han hört sqwaller om sig. Om någon kastar Ögat på honom, {Ack} [Ach] revange; då är honom skiedd en Affront. Om han ser twenne talas wid, ack hielp, då öfwerlägga de om hans undergång. Om han hörer några



#359 warit i lag tilsamman, som han drömt (Dömt skulle jag sagt, ty de mycket Äregiruge sofwa intet stort) wara sina fiender, ack himmel, då bör han taga samma och ännu öfwerflödigare mått til deras fördärf. Om et damm, en rök på en handwändning förmörkar den höghet, den ähremätne afsikt, den glantz, som han ärnar sig til, ack Gudar, då är han olyckelig. Olyckelig will han wara med all makt: Will någon öfwertyga honom, at han det intet är, så förbittras hans ähregirughet. Den förtwiflande Ähregirugheten bibehåller sig olyckelig åtminstone i tankan, fastän han det intet är i skinn och ben--- Men arma Creatur, säijen mig, hwad är olycka? Hwad skadar det Ehr, om ey alt dansar effter Ehr pipa? Lider Ehr heder? lider Ehr föda? de största menniskior i werlden ha ju derigenom blifwit odödelige, at de föraktat Olyckan, föraktat lyckan. Sannerligen, Olyckan är af den Naturen, at när man intet wet af Henne, så är hon Intet, och när man wet af henne, så är hon litet--- Lustigt--- se där står en af wåre {Ähregiruga} [Ähregiruge] Ny-dags-hiältar, en Lyckans Träl, och säger: hwad tunner tusend--- Är intet Lyckan alt hwad wi fäkta för? h, jo, min wän, men derföre håller jag Ehr för Narrar. Ehr kära oro är stor: Ähregirugheten, alla plågors plåga, har det laget, at hon altid låfwar mer än hon gier: See huru hon altid wisar saken på den förgylte sidan för sina tiggande slafwar; Men för de ägande slafwarne wisar hon henne på



#360 den skrubbiga--- hey--- deraf kommer, at ju mer i fån, ju mer willen I ha. Ju högre i klifwen, ju högre I willen; Och I Småfolk, sen I lupit andan ur Ehr effter en Tienst, och I fått henne, straxt anseen I henne för ringa och qwällien Ehr med åtrå til en högre, så at jag tror, om I fingen avancera så högt, som Ehr Äregirughet önskar, så skulle icke allenast ingen Påfwe eller Sultan, utan ock icke sielfwa denna Werldenes Förste {ej} wara säker om sin Scepter (så framt I icke förut {bröten} [bryten] halsen af Ehr, hwilket gerna plär wara de Äregirugas öde). Ack, at Ehr Äregirughet woro på goda wägen! Då skulle det fägna mig, at snart see Ehr högre än Monarcher: Men dertil hinnen I intet, utan genom en annan Ähregirughet: En Ömhet om Gudz Ähra, en afsäijelse af Ehr egen Höghet, Ödmiukhet för Gud och Menniskior, förnöysamhet i alt Ehrt wäsende, och sådane wilkor, wet jag, anstå Ehr intet. Med den Ähregirugheten giören I ingen trängsel i tiensterne. (Men för en gatskrikare, philosopherar jag nu något för länge.)

Hjå--- schöne {Rariteten? } [Rariteter]--- Där sen i Fattig

#domens och Högfärdens Bröllop--- med stor magni

#ficence; Se hwar Brud och {brudgumme} [Brudgummen] stå: Doctor Lucifer wiger dem tilsammans. Se hwar alla wåra Petits-maitres stå som stolte Brudmän och Hofriddare--- Men paret örfilas redan första natten: de må boo på et litet Säteri eller



#361 Rusthåll, i Sten eller trä-hus, i en gammal eller ung hiärna, i ett Contoir eller Krambod, så hålla de dock sådant dyfwelshus, at icke sten lemnas på sten. Olyckeligt Äktenskap! wi ha wäl {flera} [flere] af det slaget, som rikta afgrunden; men seen I huru gamla Swerige tittar up genom en glugg och korsar sig.

Wipplustigt--- Se på et torner-spel eller spärridning mellan Naturen och Uptuktelsen i den enfaldiga Gossen Perianders hiärta, när han ser den skiöna Cloris {halfnaken} [halfklädderC? ]--- See huru Naturen {stöter} [wräkerC] uptuktelsen ur sadlen med den lantzen: jag kan ju intet synda på 10 steg? K. Periander hielp din uptuktelse up igen.

Hey--- spelwärk--- See på et Tjurfäckteri i det Swenska Toledo: Där sen i unga willtiurar stångas sins emellan med sina granna hwita Pannor om de wackraste Qwigor; Se huru de fördärfwa den fattiga ynglingen, som man kastat ibland dem--- See på Tiurmästaren, den blinda kärleken, hwar han rider med sina fladdrande band.

Nun werden sie sehen die schöne Magelone:--- hey--- den skiöna Magelone skall resa ut kl< 5. spänn för Wagnen. Kör {til} [till] fru Donzella: Där är spel, hon har pengar. Där är Cavaillerer, hon har charmer. Där är Kramsfoglar, hon har Donor.



#362

Friskt--- gifwer akt--- nu kommer en märkelig Kröning: See huru den gamla Hegesippi hiässa blir utzirad: Det skier til en belöning för hans tapperhet på sitt 60de åhr, i det han dristat sig ihop med den 18 åhra Florinda som sin Säng-Camerade. Hwilken härlig province! Hwilket tilbud med så liten makt! Men ack hwad är det skada, at hans seger intet swarar mot hans mod? dock icke dess mindre har han i denna Conqueten blifwit krönt. Ähra nog; men Gubben gier sig dermed intet tilfredz: hans hiässa bär sin börda med oro--- Ja, om så är {K<} Hegesippe, hwad skullen I där? kunden I icke blifwit i fred? (lika barn leka bäst. Gubbar och Gummor, blifwen innom Naturens skranckor. Gossar och flickor, Narren intet de gamla med et så heligt band som äktenskapet är.)

Hihå--- han I sedt det Romerska Mynt-huset? derifrån få wi en myckenhet af klippingar och kopparmynt: på dem äro stämplar af wyrdigheter, stämplar af Magistrar. Men ack, om Metallen ändå woro bättre! hwad skall man giöra af sig för desse {många} [månge] klippingar? jag önskar, för framtidens wälfärd, at {profugnar} [prof-ugnar], deglar, äsior etc. måtte giöras hetare, på det myckenheten af detta släta myntet måtte aftaga, wi hade nog af halfparten, allenast det woro gott.

Lustigt--- Nu skun I få see en Belägring: See huru



#363 en ährlig Mans wälfärd och et oskyldigt fruentimmers rykte belägras af Afwunden: Där giör han Approcher, där en Mina, där en storm. See hwad eldkulor, hwad canon-skott. När fästningen på annat sätt ey kan intagas, afskiär afwunden all tilförsel med hamnens inspärrande, som kallas credit: Det är minsta konsten: Crediten är lätteligen fördärfwad. Men derigenom fördärfwas ock den bästa stad, den bästa wälfärd, det bästa capital. Blotta ryktet om Creditens undergång, fast det är diktat och ogrundat, kan bringa elände. Det är et nidingswärk, at röra wid en så granlaga sak, som en ährlig Mans credit. Afwund, kan du ey på annat sätt segra, så skiämmer du ut dig.

Nun werden sie sehen--- huru Riddaren Skyffel får bannor af sin Fru för det han ey fått swar {utifrån} [ut ifrån] om sina förlorade ahnor. Se huru han mödar sig, stackars man, at kunna draga sin ätt från någon gammal utländsk kaxe, efter det ei går an från någon inländsk. Den Storsläcktade Frun gitter rättnu intet se sådant slödder som han. Se huru hans egna barn sitta öfwer honom i hennes närwaro, och upfylla hans öron med Sagor om hiältar på deras möderne. Han törs icke säija et ord mot poiken, när han nämner det namnet, som för 200 åhr sen anförde mot Ranzow i Axtorna Slag, eller et annat dylikt. Men kära förnuft, lee intet åt Herr Skyffel, har han då intet skiäl til at skaffa sig Ahnor, jo, wi wilja hielpa honom dertil något hwar.



#364

Hey--- där seen I 86 Riksdagar i Stockholm: Besluten af den första och sidsta äro ännu owissa; ty af 1282 ha wi ännu intet annat än Palne Rosenstråles berättelse, som man sedermera adlat til et grund-Document, och 1734 åhrs Riksdag är ännu intet {slutad} [slutenC? ]; men Gud wälsigne honom, enär det skier.

Hiå, {Spelwärk} [Spelewärk]--- see på en duel: en duel i Patrioten Agesilai sinne--- mellan Egennyttan och Kärleken til Fäderneslandet. Egennyttan har rikedomen til secundant, och kärleken har ähran: lustigt: där sen I huru kärleken stöter sin fiende genom armen, och twingar honom Wärjan ur handen. Men ack se, han skiäncker honom lifwet: det war galit: Egennyttan borde dödt. Dock stor sak, glädioms likwäl, at de himmelske Kämparne denna gången hade öfwerhanden. Gud lärer wäl och hielpa dem en annan gång.

Nu skal du ha tack, min läsare, för ditt tålamod. Det kostar både på röst och axlar för mig, at wara gatskrikare; en för dig lärer sådant lappri kosta både på ögon och öron.

Men min ärliga Schneider, jag wil rätt säija Ehr hwad det är: Sku mina arck dröija til Torsdagen, derföre at Edra Gesäller mätta sina blodkära inbillningar, och se på executioner, om {onsdagen} [Onsdagarne], så behöfwer ju intet slarfwas med {deras} [theras] tryckande? både Namn och Datum i min sidsta {correspondents} [Corespondents] bref hafwen I uteglömt: det war Sven Göthrikson 365 af Roligerum den 2 Sept. 1734. Menen I at mannen skiäms wid sitt Namn och Gård? ney, jag tycker intet på honom, at han är af de nya wansläcktade Swenske. Dessutan p. 2. l. 32. står Pher för Pehr. p., 4. l.10. träffer för träffar. p. 5. l. 21. Laquaii för Laquai. Ibid. l. 31. 1/4 för 1/3 p. 6. l. 22. och 23. äro twå rader gjorde af en. p. 8. l. 40. står witters för wittert.--- Dock jag märker att jag bannar Ehr för ganska litet. Beklageligt, at jag understundom har samma sinne, som Fru Livia och hennes Systrar och Cousiner; men det går snart öfwer: jag skal berömma Ehr för omaket: Sannerligen, skal jag säija åt Riksens {Stender} [Ständer] wid denna Riksdagen, Schneider är en braf Boktryckare. Han giör sitt ämbete förswarligen, han--- nå, likgodt, det har ingen fara med Ehr tienst. Nog ären I fri.

Min täcka {correspondente} [Corespondente], som sålunda begynt Ehrt bref: Har jag rätt, det är liksom I skulle twifla om Edra {correspondenters} [Corespondenters] wänskap etc. Jag ber at hon widare täcks uttyda mig sin mening.



#THEN SWENSKA

A R G U S

N:o 41.

Jag ser med förundran huru flitigt en stor del af mina Landzmän upbrukar sina pund, och täncker på den rätta ähran, odödligheten och Ewigheten: Man anwänder alla den dyra lifstidens stunder på de höga saker, som anstå et odödeligt Creatur, med sådan flit, at jag rättnu twärstadnar af häpenhet i min Philosophiska Predik-stol. Til et bewis häraf, min läsare, will jag wisa dig en dagebok, som jag öfwerkommit, hållen af en medåldrig Man, som nu är i sin wighet och förmåga, at wäl kunna anwända sina oskattbara timar, hwaruti han berömligen anteknat alla sina märkwärdigheter, mäst för hwar tima, några hr tilbaka: Jag meddelar {dig} [djg] allenast en wecka, ty när du har en, så har du et par tusende, och när du har denna enda mannens dagebok, så har du några tusende menniskiors, om icke af samma händelser, dock af samma wärde. Deraf ser du, til hwad högd det ädla Creaturet menniskian i wåra dagar, til det höga {himlawäsendets} [himla wäsendets] ähra och sitt Fäderneslandz bästa, upbringar sina lifsförmåner, framför de oskiäliga Diuren: Sannerligen,



#367 om denna journalens Auctor woro några åhr yngre, skulle jag recommendera honom til et Cancellie, eller annan ädel trä-Schola, som altid bör upmuntra ogemena snillegåfwor, och ha sig {wälartade} [wäl artade], idoga, qwicka, och skickeliga personers upkomst om hiertat, at bli belönt för sin så härligt anlagde tid, särdeles som han ock synes wara Statsman. Herrar Sprättjunkrar och dagstiälande ynglingar, det skadar ock intet Ehr, om I skiärpen Edra blöta ögon, at see Ehr i denna speglen:

Måndag: kl. 8. f. m. kastade jag nattråcken på mig, och ställte mig i fönstret. Höstwädret alt för kalt; winden i norden. kl. 9. lät jag Bengt sätta på The-Boe. Rökte en pipa Virginie-Tobak: Biter alt för starkt på Tungan. NB. Jag är bedragen i den handelen. kl. 10. drack The, twättade mig och klädde på mig. Mitt ena skospänne gick sönder: det war Bengt orsaken til. NB. kommer han igen härnäst, så wankar smisk. Kl. 11. tog jag mina andra Spännen och den lilla Peruquen. NB. jag menar at mörk Peruque skulle gie mig tapprare Air. Kl. half 12. gick [jag] ut på Riddarhustorget. NB. Riksdagen ändas den 20 Octob. Kl. 12. wille Bror Snoppstiern intet ha mig in på Guillemots utan på Roussels. 2 supar. Kungens i Preussen siukdom fordrar confirmation. NB. Bror Bouteilles tanckar om Bränwins-Accisen. kl. 1 til Bords. inga Fricadeller i Soppan, sen Kokerskan blifwit kär i Berthel, är hon galen. kl. 3. skickade jag Bengt med min Revers til Monsieur Judas, om de 700 Daler. Tog mig en lur i Länstolen. Drömde at jag åt Fricadeller. Kl.4. promenerade åt skieppsbron. Rätt slaskigt. Jag undrar



#368 huru Ständerne sku komma hem. kl. 5. drack ett {1/2} [halft] stop Frontinjac på Dufwan. NB. Bror Bouteille mente at Keysaren giör fred i åhr. Från kl. 6. til 10. confererade med Bengt om Mons. Judas, som intet wil pra"numerera. Jag lät biuda honom til morgon-middag. Kl. 10 i säng: kunde intet sofwa för den gniaren Judas, intil kl. 1. då fick jag diup sömn til kl. 9. f. m.

Tisdag: kl. 9 {1/2} [och en half] steg jag up som wahnt. kl. 10.lät jag Bengt hämta mig en kanna Caffe', som war excellent. kl. 11. twättade mig, och tog på mig min nya Alonge-Peruque och min bästa klädning. Wäntade Judas til kl. {1 1/2} [half 2. ] men han kom intet. Det Gud löne honom. Undrar at intet jorden siuncker under sådane ogudacktige Girigbukar. kl. half 2 til Bords: Ingen appetit. Intet wäl lagat. Ingen Hautgout på Saussen. kl. 4. swor, at jag skulle bli hemma hela dagen, efter Judas hade narrat mig. kl. {4 1/2} [half 5] gaf jag Kokerskan afsked. Item Bengt en örfil. kl. 6 rökte 3 pipor af den nya Cardusen. Bröt sönder min nya pipa, hwilket jag ei wille haft för 1 Ducat. kl. half 9 i säng. Drömde at jad drack stop öhl med Feltmarsk. Munich och Xantuc i China.

Onsdag: kl. 8 ur sängen. kl. 9 rakade mig. NB. undrar, om jag intet härnäst skall lämna små Moustacher. Twättade händer och {ansikte} [ansichte], och tog mina nya höst-skor. kl. 10. 11. och til middagen, gick ut på Torget och et par Caffe-hus med Bror Bouteille. Las sidsta Avisorne: i Pohlen är ännu hwarken Kung eller undersåtare. Gud beware Swerige wäl. NB. all min lit står på General Polentz. kl. 1. til Bords: 369 Kåhl om en Onsdag mot all wanlighet, mot Jus natura" & gentium. NB. jag lärer bli olyckelig för denna Kokerskan. Ingen sutmelkskes igen. Bara 2 Bouteiller win. kl. 3 somnade i Fauteuilen. Blef upwäkt af et glas, som Berthel slog sönder. Barbariskt tienstefolck här i Landet. kl. 5 consulerade Bror Bouteille om mina Moustacher. Dito om General Polentz. Moustacherne fordra widare öfwerläggning; men General Polentz måste för all ting wåga en Bataille wid Warschau. kl. 8. las jag Argus. B. Bouteille wet nu helt säkert hwem Auctoren är. kl. {9 1/2} [half 10. ] til sängs. kl. 10 steg jag up igen, och gick til Bror Bouteille, efter jag glömt säija honom, det intet wara rådeligt, at General Polentz wågar Bataillen för hastigt. kl. 11 gick hem och lade mig igen. Drömde at mina Moustacher woro så långa, at Argus brukade dem som tömmar, at köra mig fram för sig. Det skal aldrig skie.

Torsdag: kl. half 9. steg up: twättade händerne och intet Ansiktet. kl. 10. betalte Slacktaren. NB. jag har en half Bringa til goda. kl. 11. promenerade öfwer Kungzholms-Broen ut til Langenbergs. Wädret söd-ost. kl. 1. war jag buden på victoria; God appetit. t mäst af Steken effter hon hade sin Naturliga röda safft. Af Portugis Win finner jag mig bäst. NB. Herr Snoppstierns Dom öfwer Cardinalen Coscia. kl. 3. sade jag et bon-mot som jag glömt. kl. 5. steg ned mig i en puss. Det är oförswarligt, at höstetiden skall wara så oren i Swerige. NB. Bör sökas ändring genom et memorial. kl. 6. lät torka mina Strumpor för Spisen. kl. 7. kom B. Bouteille: Han rådde mig til Mariage. Wet en ung Änka, som har 8000 Plåtar, och lade {pepparrot} [Pepparot] i



#370 Näsduken, när hon sörgde sin Man. Resol. Gerna, bara hon intet will wara olåtig: Hon skal kunna giöra god Ragout utan Champignon, och baka Bröd så gott som Gonesse-Bröd. kl. 9. gick til sängs: waknade intet den Natten: Undrar at jag intet drömde om den unga Änkan, utan om Cardinalen Coscia.

Fredag kl. 8, steg up. Lät Bengt sätta på The'. NB Jag dricker hälst det Ostindiska utan miölk. kl. {9 1/2} [9. ] drog up de nya strumporne, och twättade mig. NB. Äfwen bak öronen. kl. 10. gick ut. Fick see Mademoiselle Clara i Fönstret oklädd. Obeskrifwelig wacker unge. NB. jag be

#sinnar mig om den unga Änkan, så framt det intet är sant om ragout och Gonesse-Brödet. kl. 11. på Alteneck. NB. Danzig Capitulerade först och intogs sedan. Hittils har jag tänkt, at det intogs först och capitulerade sedan. {Carta"Sigilata"} [Carta"sigilata"] förordningen står på swaga fötter. En god sup Pomeranz. kl. 1. til bordz: Den bästa soppan i denna månad; Men inga hackade ägg på torsken. Altid någon mortification. kl. 3. Lade mig löst på sängen. Drömde at Madem: Clara kom och kyste mig. kl. {4 1/2} [half 5] spatzerade åt Banco-källaren med B. Bouteille. Drack gott glas Renskt Win. NB. Det är intet så illa med Cardinalen Coscia, som jag sade för min Bengt i går. kl. 8. kände flen i min Buk. Kommer af detta myckna bekymret om det Allmänna Bästa, som ödelägger en Ährlig Karl. kl. 10. i säng. Siukdomen tiltog. En eländig Natt. Jag hade blifwit desperat, om jag ey under

#stundom tänkt på Mad. Clara och Cardin: Coscia.

Lördag: kl. 10. f. m. kom Fältskiären: Gaf mig et



#371 Pulwer, som kostade 6 mark. förböd mig äta annat den dagen än äggöhl. Ängslig dag! Olyckelig den, som råkar under så mordiska Händer. Ingen kom til mig. kl. 2 e. m. rökte halfannan pipa virg< tobak. kl. 3. skickade jag Bengt effter B. Bouteille och en kortlek och {1/2 stop} [et halfstop] syracusa. kl. 4. kom en med abbe-peruque, och frågade mig, hwem som wille handla Liquidationer: wiste intet. Effter Bengt ey war hemma, frågade jag honom igen, om det war utslag til plenum i morgon: wiste intet. kl. 5. begynte spela med B. Bouteille. Drack allenast 4 glas Syracusa. Fältskiären kom. Förböd mig Winet, gaf mig något för magen och rakade mig. NB. utan moustacher. kl. 9, i Säng. Sof roligt. Söndag: kl. 8. {waknade} [Wacknade] jag hel frisk. Bengt sade mig, at det war Söndag. Jag steg up som wahnt. Klädde mig swart för Hofwet skull. kl. 9, gick jag i {Slottskyrkan} [Slottss-kyrkan]. Prästen hade warit förträffelig, om han allenast hafft röst til at mässa. kl. 12 tog jag B. Bouteille med mig hem: God Oxbringa. God appetit. Cortletterne gingo så där an, men i kålen woro siskon glömde. Drack Portugis til kl {: 3 1/2} [. half 4]. kl. 4. promenerade åt Skieppsbron. Rägn kom öfwer oss, at wi knapt hinde in på Storkällaren. Där öfwerlade wi om Statens förökning. Item om K. Stanislai Kröning. NB. Cardinalen Coscia har ingen nöd. Elliest går intet så särdeles wal i Italien.

War icke det jag lofwade, Min läsare? du ser här et exempel af mästa delen denna tidens ädla tids fördrif. Jag skulle intet så mycket undra på denna enda härliga weckan,



#372 (ty wi kunna något hwar hinna til, at wara så berömlige och idoge i wårt wäsende) om icke de andra {weckorne} [wekorne] på hela 10 åhren woro henne lika. Jag har ock öfwerkommit en dylik Memorial-bok af et Fruentimmer, ur hwilken jag allenast 2 dar, för kortheten skul, utdragit.

Söndag: opasslig: från 8 til 10 druckit 2 tassar Chocolat på Sängen och åter insomnat. kl. 11 ur Sängen. Satt up en liten Mössa åt dåckan. Caisa, den åsnan understod sig begära få gå i Gardes-predikan, fick betalning. kl. 12 til {toiletten} [toilette]. NB. Gubättre mig så wisst som min nya Coifure intet är så wacker som Syster Lisas. kl. 2. orkade intet äta. kl. 3 lät giöra et litet hyende och halsband åt lilla Marquis. Han orkade intet heller äta, den lilla bytingen. kl. 4 for Gref Philax förbi med sitt nya Liverie. NB. hans billet i min nattlåda. kl. 5. reste ut, spelade med Diana och Faustina, tappade 5 Ducater. NB. aldrig skall jag passa på bastan. Grefwe Philax berättade, at här nu är mycket nytt på bahnen. kl. 10 til bords. NB. Bellina hade oäkta örbuckler och rödt hår. kl. 12 til Sängs. NB. drömde at Grefwe Philax kallade mig Alexandra.

Måndag: från 8 til 9 sydde skiärp åt dåckan på sängen. Från 9 till 10. chocolat på Syster Lisas maner. kl. half 11. till toiletten. NB. blått klär mig bäst.--- Ney min Läsare, alwarsamt, jag gier mig intet tålamod at längre fullföllia detta lappriet. Nog at du ser, huru dagar efter dagar och hela lifstider anwändas. Jag har wid detta arket den förmånen, at om någon det kallar lappri, så ursäktar jag mig dermed, at jag ey hafft bättre originaler. Om hela



#373 deras lefwerneslopp blir så utfört, som desse dagarnas, hwad lärer icke Effter-Werlden om dem få för tankar? Jag tilstår at häruti intet finnas så grofwa synder och skiälmstycken; Men derföre kan wäl fänaden med dem kämpa om ädlaste lefwernet. Tänk, min läsare, om wåra stora lastdyrkare och intrigueurer wille föllia detta sättet och trowärdigt wisa oss sina stundeliga giöromål. Då skulle wi få see andra weckor, andra dagar, andra timar. Imedlertid giöra desse kräken {öfwermåtton} [öfwermåttan] wäl, at de hålla sådane minnesböcker, och jag råder alla mina läsare, at i hemlighet, hwar och en för sig, allenast en wecka, upskrifwa sina tankar, ord och gärningar. Tro mig, den weckan skulle bli dem i lång tid en nyttig wecka, och hon aflade af sig många sina likar. Intet är min tancka, at den som är utom tienst eller lägenhet at tiena det allmänna, eller ock utan tilfälle at wisa sig i ryktbara Storwärk, just derföre förlorar sin tid. Ney et stilla och bullerlöst lefwerne är för dygden en lustgård; Men jag will, at wåra dyrbara lifsstunder skola anwändas på sunda betraktelser, nyttiga arbeten och wåra pundz upodling. I hwad öde min Läsare, skulle wi wäl wara stadde, om wi det intet kunde, så länge wi äga wårt sunda förnufft? wid plogen kunna wi ju ransaka Naturen och erkänna skaparens nåd. I högmåls-Sätet främja den högstas willia och giöra wår nästa gott? i kroppsstyrkan arbeta. I siukdomen betrakta. I alla tilstånd wisa oss hysa en gnista af det Öfwerjordiska wäsendet. Sielfwa wår ähregirughet (jag beropar mig på et kärt



#374 wittne) gifwer mig ju bifall, at wi, när wi gå ur werlden, böra lämna något wärkeligen berömligt effter oss?

Ack, lärer nu {Hr} [Herr] Mellanslank {säija} [säya], hwad har icke Argus i dag skrifwit et härligt Ark, som intet angår mig; ty den weckan war jag intet på källaren, den dagen intet på torget, den stunden intet på Caffe-Huset: Summa, han kan intet ha {menat} [mentC? ] mig--- Men, Min wän, giorde du något bättre i det stället? giorde du intet det, så håll til goda: det är du.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S,

ANDRA DELEN,

N:o 42.

Mitt sidsta Ark giorde mig god lust: Jag hade betient mig til en del af et ämne, som den Engelska Spectateur et par gånger brukat: (Frihet, som min upmuntring, min tienst, min tid etc. tillåter och kräfwer.) Mina Critici, som det wiste, och mente mig wara mohn om, at tiga dermed; sade då med en wårdslös mine: Det är en god Version, ingen konst at skrifwa wäl, när man har så fullkomligt Original. De andra åter, som det intet wiste, sade: Argus har försummat sig i dag, se hwilka Bagateller--- Således behöfwer jag ey mer, an låta mina olika Critici swara hwarannan.

Säkrast är det, märcker jag, at föllia sina egna ämnen, egna påfund: I dag will jag, til en början af min föreställning, brösta mig och läna mig et myndigt anseende, som en del af mina Landzmän bruka; Warer nu tyste, mina wänner.

Argus, med Sanningens Nåde, Sedolärare i Swerige, tilbiuder samteligen mina Läsare och Läsarinnor, hwar effter



#376 sitt stånd och wärde, som bygga och boo i mitt k. Fädernesland, alt Norr til Torne och söder til Falsterbo, wäster til Swenasund och Öster til {Kymene-elf} [Kymmene-elf], min upriktiga tienst och hiertelige hälsning, med hwad mera gott och kärt en god Swensk för then gamla redeligheten skull förmår, nu och tilförende: Käre Läsare och Läsarinnor: jag har med särdeles grämelse en rund tid förfarit och inhämtat, at i Edra ägor och hagar äro mångfaldiga skadelige odiur inkomne, på hwilka jag här nedanföre bifogat en liten förtekning, med underrättelse om hwarderas art: Odiur, som om de fingo sin fria framgång, skulle innan kort de små ännu {qvarlämnade} [qwarlemnade] Lambehopar aldeles förderfwa, och sätta detta Riket i beklageligt tilstånd; Ty de äro så mycket fahrligare, som de intet gå bröstgänges på, effter de wanliga rofdiurens sätt, utan med grep, swärmande och hwariehanda effterdömen. Fördenskull har min kärlek för Fäderneslandet ey kunnat underlåta, at genom denna min öpne skrifwelse upmana Eder, hwar å sin ort, til et allmänneligit Skall. (Ack nyttigt Skall!) Jag förmodar, at mina Läsare så mycket willigare wid detta Skallbud lära röra sig Man ur huse med Qwinnor och barn, som de dermed ingen tima förlora, eller behöfwa gå et fiät, mer än de nu dageligen gå. Och på det jag ingen ting, hwad i min Argiska makt står, må försumma, har jag gifwit min Boktryckare en wink, at han håller mina 47 par Jakt-Hundar (de utkomme Arken) tilredz (oförsiktig liknelse! twi den förtreten, där fick min häcklare et hugg på mig) så framt någon Skytt sig af dem skulle willa betiena. Jag skulle för min del



#377 gerna see, at detta Skall togo sin begynnelse samma dag, som detta mitt Bref inhändigas, och at det sedan wahrar så många dagar, som nödigt är. Härmed will jag mina k. Läsare och Läsarinnor af innersta grund all wälgång tilönska. Gifwit Stockholm i min Tänke-Cammar, den 4de dag i Octob. Månad, och mina betraktelsers 93<die Wecka, hr 1734.

Argus den Swenske.

Förtekning på Odiuren.

Split-wargen håller sig gerna kring de största Fåhrehopar: han skall weta konsten at lägga twister, (Andeliga och {werldzliga} [Werdzliga]) och trät-bettar bland den enfaldiga boskapen, som deröfwer så häfftigt stångas och tränges, at hår och ull fastna wid träden och betäcka marken. På ena sidan wet han bräka för Herden, fast det intet altid lyckas: Huru fåhren äro olydigt föllie, stinkande bockar och yra getter, som förakta hans willia och flyga lika trollsmör öfwer skogstoppar, berg och dalar, ja äfwen huru gumsarna willa smyga sig at stånga honom. Och på andra sidan biuder han til at inbilla fåhren, huru herden will öfwer dem wara Tyran: Det är underligt, säger han, at I mina Syskon sku så låta hutla Ehr: I hafwen, Gudi lof, Frihet, mod, styrka och godt bete, så at I ey behöfwen låta Swen herde handtera Ehr som gemena trälungar.--- Deraf kan på begge sidor födas kallsinnighet. Och fastän Wargen röijes, kan dock en liten misstanka hänga hos den enfaldiga qwar. Det är intet nog: han wet tussa hiorden



#378 sins emellan ihop öfwer Saker, som ingen af de stridandes hiärnar begriper. Deraf får hon et sådant skaplynne, at hon ledsnar hwar gång en dust slutas, och om hon intet får gnabbas, tycker hon sig illa tilbrackt den dagen. Alltid wet Splitwargen at deraf behålla den winsten för sig, som de utmattade hade wäntat. Elljest är detta Odiurets kännetekn, at löpa från den ena til den andra med sqwaller, dikt och tadel, på det han må swärta dem begge och hitza dem hwarannan på lifwet.

Honorne af detta slaget äro mycket mäktiga på et mulbete; Men hålla sig mera wid lappri, hwaröfwer de narra twå mot twå, tre mot tre etc. at kämpa. Dock kunna offta dessa lappris- och enskylta split-gnistor bli de allmännaste wåd-eldar.

Mut-Wargen är et illpadigt diur; men synes mycket {slät l slätt} [slät] och miuk. Han har den arten, at han sprätter sand i Ögonen på sina förmente motståndare, (Det lär wara Guldsand; ty han faller så {tungt} [tung].) och derigenom får han fram sina okyska anslag, offta til odugelige Fä-Creaturs upkomst, och hela hiordens skada.

Skrymt-Wargen är skienheligt ompälsad, och syns med sin ärbara swans så täck som en Ängelsk wädur: Hwem wet bräka om renhet, oskyldighet, nöysamhet, ödmiukhet och {odelaktighet} [owäldughet], om intet han? de godtrogne föllia honom effter, och wälsigna hans steg. Likwäl giör detta odiuret intet steg, som icke utgår på egen fördel och deras förtryck, som antingen misstro honom, eller äga det honom anstår. Han wet



#379 samma grep som Splitwargen, at upwäcka Hemfeigder, och när leken som ifrigast påstår, ta sitt ram: Träder hit, käre Barn, säger han, jag will döma Ehr emellan, jag will förlika Ehr: Narrar dem så med sig in i et mörkt hult, en skogswrå, där ingen kan {undsätta} [undsättia] dem, och fyller sitt skråf af {beggederas} [begge deras] {fetma l fettma} [fetma]. Han nalkas sina afsikter, som jag läsit at Frater Lucas nalkades den enfaldiga Flickan: (Exempel af det ena odiuret kunna uplysa det andras art.) Lucas war en Eremite, som späkte sitt kött i skog och mark, och at döma af hans mine, gick han nu i förmaket til himmelen. Men hörpå hwilken himmel: En wälskapad flicka i närmsta by war hans åstundan. Om mörka natten gick han utan för rummet, där Mor och Doter lågo, och ropade dem med et {tahrör} [tahlrörC? ]: Stiger up, Gudz Creatur, jag är ofwan ifrån och förkunnar Ehr himmelens willia, at du Mor skall släppa din Doter til Broder Lucas i skogen, och med den heliga Mannen skall hon afla et barn, som blir med tiden en Stor Påfwe, et härligt wärktyg, som skall reformera hela Christenheten. Qwinnorne förskräktes: De twikade wäl länge, om rösten war ofwan eller nedan ifrån, och om budet war släkt med Gabriel eller Lucifer; Men modren fick dock en uppenbarelse, som äfwen upmuntrade Dotren, och förde dem til Broder Lucas. Hwad giorde då den heliga mannen? Han nekade, han korsade sig, werlden och de kötzliga ting kunde honom intet förlusta. Andra och tredie natten giorde han lika så,



#380 och andra och tredie dagen fick han i sin kuhla samma besök; Men lika helig war Broder Lucas: I bedragen Ehr, Barn, sade han, Himmelen kan intet ha ment mig fattig Man. Dock sluteligen lät han öfwertala och bedia sig med stor Sinnes bewekelighet.--- Flickan wäntade, at genom detta sitt Foster en gång bli Signora i Rom: få Hertigar til Cousiner och Cardinaler til Nipoter; Men jemmer! den fattiga Signora fick effter Broder Lucas en flicka, när han imedlertid fick [deremotC? ] hwad han önskade.

Lönde-Loen insmilar sig äfwen med hwart och et Lam i wänskap, til dess han ser sitt hemliga tilfälle, at dermed leka sidsta leken.

Förändrings-Loen har en skarp syn til Landets fördärf: Hans Ögons lius gå derpå ut, at han i dag må kullkasta det, som stod fäst i går, och i morgon det som står i dag. Det är en illslug orolighet, som mången tror wara försiktighet. Förändring är hans kännetekn, och han har så många beslut och förslag som fläckar under fåhrepälsen. Alt til wåra hiordars afsaknad; Ty han har med sin föränderlighet intet afsikt på deras bästa, utan på deras ändring, på det han i samma ändring må afsläpa med sin winst. Rättsom de beta i en hage, så låckar han dem til at skrika det gräset är osundt, och at hoppa in i en åker, rätt som de fått kättar, så willa de på hans intryggande ha båsar, rättsom de ständigt få gå i wall, så willa de ständigt wara klafbundne,



#381 och rättsom de med möda fått hus, mat, skiötzel, ordning, så willa de lefwa under bar sky på lycka och himmelens nåd, at härma Creaturen för syndafallet. Olyckelig den hiord, som för sådane förändrings-loar är utstäld. Olyckelig den, som altid flytter boo, aldrig är nögd och altid wänder sitt tilstånd up nid. Dessutan är det skam at wara så wädersinnad. Til ex. En Fru har med mig Corresponderat om sin Man, (trösten Ehr, [min] k. Man, den Correspondencen har ingen fahra) här äro korta extracter af hennes Bref. Den 30 Maij--- Nu har min Man rifwit ned den förra Drängstugan, och upsatt en nyare. Den 28 Junii--- Nu är denna Drängstugan flytt öfwer 10 steg i wäster. Den 31 Julii--- I går togs nya Drängstugan åter ned igen. Den 29 Augusti: nu begynner min Man bygga en Drängstuga af sten. Den 4 Sept.--- Nu har min Man beslutat giöra Brygghus af nya Drängstugan, effter han intet {fann} [fan] henne god nog. Den 11--- in Summa: Drängarne ligga nu i Pig-Cammaren, ty min Man har ey kunnat få deras stuga så fullkomlig som han welat. etc. K. Man, om galit skulle wara, så anstodo det bättre Ehr Fru än Ehr, at ändra en Drängstuga 6 gånger på et åhr. Men jag går förlångt från mitt ämne.

Honorne af detta slaget äro rätt löylige; Men med deras beskrifning befattar jag mig intet, ty fast än jag skulle likt afskildra dem i dag, så igenkände dem dock ingen om några weckor.



#382

Gräl-Biörnen, som jag ock kallar Plitterdiuret, är skadeligare, än mången tror; Ty antingen med sin dumhet eller bedrägeri giör han faseligen tiocka dimbor och oredor i Boskapens hiärnar. Imedlertid när en sådan Grälbiörn giör sina twifwelsmål, delningar och onödiga förfrågningar wid hwart enda gräs, som skall afryckas, och hwartenda källsprång, som skall smakas, bringar han Creaturen at tro, det han har tolf manna wett. De bliga och lyssna på hans uptåg, så at de aldeles stadna i sin drifft. Korteligen om något hindrar dem, när tiden är dem dyrast, så kan man försäkra sig, at det är Gräl-Biörnens inkast. En enda sådan Menniska skulle synas nog wid hwar Domstol, hwart rådslag, hwart Universitet etc. til at giöra de rummen {odugelige} [odugeliga].

{Skrål-Biörnen} [Skrål-Biörn] är med denna i släktskap, och et stort hinderdiur; Ty när hiorden är i sin roligaste drifft, har han så många läten på sig, och lockar henne dermed offta til sådant skrikande, at herden måste tillöpa, grannarne lyssna och de små lammen förskräckas. Det eländigaste är, at alla mena sig skrika tappert. När sorlet påstår, skulle man tro alla grå-tassar i werlden wara med dem i kamp.

{Äktenskaps-Biörnen} [Äktenskaps-Biörn] är mycket gängse på wåra ägor: Som han kan förställa sig i likhet med det bästa lam, så winner han sig altid en maka; men man kan wäl tänka, at det odiuretz Äktenskap är makans olycka.

Will-geten synes wäl intet fruktan wärd; men sannerligen, det är et skadeligt odiur, hon förförer hela hiorden til



#383 öfwerflöd, frossande, lystna, nyfikenhet och högfärd, och när hon upklifwer på de brantaste klinter, giör lufftsprång öfwer de lagligaste giärdzgårdar, ödelägger de bästa trägårdar och {kåhlsängar} [kåhlsänger], bedrager hon sielfwa de ärbaraste gumsar at föllia med sig til deras och Landets förderf. Rätt som hon är här, så är hon där, med bräkande munn och swantzen i wädret, färdig at på alla ställen mottaga och utdela hemligheter. Hon förekommer mig lik en del af det qwinliga släktet bland Menniskiorna.

Gräf-swinet nedlägger sig i lättia, och utsugar sig på en winter den fetma det inhämtat i tre somrar. Det orkar intet gå sina 10 Petit-maitre-Steg effter födan. Det kunde änteligen wara lika mycket hwad detta odugeliga diuret giorde, ja en stor lycka för Landet, om det och dogo af hunger; Men det bedrager all den andra ung-boskapen til samma wahna. Stuten will snart, af denna förargeliga galtens exempel, intet dra plogen, utan hellre mista halmen tu åhr, än båset en wecka, och fåhret fördärfwar sin ull i orena lägerställen. Sedan gräfswins-arten inkommit i wåra hiordar, äro de mycket bortskiämde, liksom upfostring, handel och handtwärk bland oss, sedan {Spräthöks-wällingen? } [Spräthöks-wellingen] intagit den Swenska blodens rum i wår ungdoms och myckna mandoms {ådror} [ådrar].

Räfwen är nu til anseendet et så menlöst kräk, at jag ofta misstagit mig: många Creatur hålla sig til honom: han wil befordra deras lycka, skaffa dem hederställen och tienster, lägga godt för dem der det gäller etc. Han löper emellan,



#384 som et litet helgon, synes ömhiertig och sysslesatt; men ack ehwart saken hwälfwer, snappar han sig altid et {lam} [lamb], och som han nu framgår til gårds så fritt som en Fogde, så är ingen gås, ancka eller höna fri--- Men jag upräknar nu så många Odiur, at jag fruchtar det intet stort blir igen af Hiorden. Odiur mästadelen? det går aldrig an. Då woro mitt Skallbud fåfängt och omöjeligt. Dock, kanskie. Jag wet intet. Underkastar det wederbörandes godtycko. Blir här intet Skall af, så har jag dock upräknat odiuren, och det torde ha sin nytta; ty ho wet, om icke de deraf dra öronen åt sig, och ändra sin art? ja, om så är, och det skier utan skrymtan, så behöfwa de intet fruckta denna Skallgången. Älskelige Konung Frederick, nu är en större Jägare, än jag i hundrade Skall kan utropa; men uptag ey onådigt, at jag detta på egen hand upbudit, och sträckt det både til Städer och Landsbygder. Du har sielf behagat lämna mig min frihet. Detta mitt Skallbud är intet Offensift utan Defensift, intet utsedt på odiurens lif, utan på deras bättring och wårt förswar från deras illbragder, derföre kan det mycket tyst aflöpa.

Täncken, Högloflige Ständer, om alla desse och dylika Odiur blefwo så utrotade ur wår kära Halföö, i denna wår nådiga Öfwerhets tid, som wargarne fordom ur Britannien! Hwilket hederligit rum fingo icke det i Sagorne!

Aber mein Lieber Schneider, af mitt sidsta Kläde skuren I alt fördrygt stycke åt Ehr sielf. Jag unnar Ehr gerna något; men I togen så mycket, at jag deraf kunde fått en



#385 hel Tröija. Dessutan woro dessa tryckfelen: p. 2. l. 18. står {hafft} [haft], läs: {halfft} [halft]. P. 3. l. 15. Batailler läs: Bataillen. p. 4. l. 25. plenum. I morgon läs: Plenum i morgon. ibid l. 30. snart, läs: swart.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 43.

I Dag will jag tala om Döden:--- tala om döden nu i Högsta rörelse-tiden, då ingen tänker på annat än Lif? Det woro tokugt. Är här nu intet angelägnare?--- Neymen; jag menar at dödztankan kan starckast binda oss til wåra skyldigheter--- håll, wänta litet, k. werldzträl, et ord, jag ber.--- åh, jag har så brott om, säyer du--- men, käre läs allenast detta Arket, sen skall du strax slippa mig--- Ney, stor sak i slikt lappri--- Men läs bara--- ney, farwäl. Kort beslut, Min Läsare: den werldzträlen skrämde jag med första hälsningen. Ja, det war slugt nog, och jag råder alla mina Läsare, som i lifskärleken intet see längre för sig än til näsan, at intet läsa mitt ark i dag, om de intet willa bli modfälte. I dag blir jag mången en ledsam Argus: Död är en faselig stafwelse: de gamla undweko at nämnan, derföre i stelle för, han har dödt, sade de: Vixit, han har lefwat, Hon betalte Naturen sin skuld etc. Liten tröst! det war ändå alt detsamma. Ney, frimodigare sku wi se honom i synen. Dermed winna



#387 wi ingen ting, att wi intet willa höran nämnas? Hos Riddaren Tunneland törs ingen nämna döden, mindre hos hans hustru: Fru Sigrid måste taga in, när någon berättar om en brådöd, en smittosam siukdom i {grannskapet} [granskapet] eller dylikt, som angår lifwets ända. Hon bortjagar en Betiänt, som understår sig ha Feber. Hon och hennes Man må rätt wäl, och i det Huset klingar intet annat än Lif. Hwad händer? Dödens klåckare, en oförskiämd Stick-Fluss skuffar hus-drängen i Porten undan, och angriper Herr Tunneland i sin egen Cammare. At köra honom ut igen församlar sig fåfängt en Läkare-tropp. Herren måste hålla här. Medicine-Esquadronen lunckar af med bugningar och nedwände Wapn. En Bikt-Fader kommer i stället. Ack förfärligit ögneblick för Herr Tunneland! Då måste han höra talas om döden: Grymma öde, som så skillier en kännare från alla sina nöijen, smickrare och skatter! Men wyrdige Herre, säger han, lämnen mig tid, at anwända mina Sinnes kraffter på et testamente, at jag åtminstone deri må lefwa efter min död. Lät så wara--- Men, wyrdige Fader, är här då ingen undflyckt? skall jag--- Ja--- ack då är den tappra Riddaren förtwiflad: Han upmuntras, han förskräckes, han stretar emot, och änteligen utblåser sin bäfwande Anda, som han kan. Luften upfylles af Fru Sigrids skrik: Hon är otröstelig och har sig som en yrande: Inga Festins, inga Partier, intet sus och dus mer: Hwad är til at giöra? Hon tröstar sig småningom med lifwet, och förgäter döden, liksom förr, på det qwalet må bli dess större i sidsta stunden. Hialmter har i de skarpaste drabbningars eld mer



#388 än en gång föraktat döden, och skrifwit wittnesbörd om Sweriges ähra med sin blod; Men huru rädd är han nu för Döden! Jag märker, at det då war ähregirughet, at wisa wärlden sitt hiältemod. Berömligt nog; Men jag kan intet förstå, huru den, som trotzat Döden i et fält, ligger nu och bäfwar för honom i en Säng. Jag kan litet ursäkta wår ungdom af begge könen, som wid hwart fiät i denna trägården blir med sina swäfwande slöyor fasthållen af rosenbuskars taggar; Men gamla Philarchus giör mig bestört: Han slår redan krokben, knekar i {haserne} [haserna], och har förridare från döden, som redan anlänt til närmsta Gästgifwaregård; Men ändå gier han sig god tid, hoppas at döden wäntar effter Hästar, och blandar sig likså diupt i werldzträldomen som en yngling. Gamla {Camilla} [Cammilla] sitter på Grafsbrädden, och fruktar huru hon skall komma ut med sin werld til sin Dödedag: Likså arg är hon, likså oförsonlig och likså bannande som för femtio åhr sen, understundom likså wåpig och flyktig. Intet dödztekn är på henne, mer än en lekamen, förfallen som et lik. Gamla Draco håller den för miältsiuk, som för honom nämner döden: är det intet wiktigare, menar han, at tänka på pengar, bästa senan i sakernes lopp, största hedren och högsta lyckan i denna tiden, än på Döden, som än lång tid kan upskiutas? Korteligen, ingen ting handteras bland oss så wårdzlöst som dödztankan. Du och jag, min Läsare, skola döö, sent eller snart, ingen ting är säkrare. Om jag det wille bewisa, woro jag en torr Predikant. Bewis nog, at alla Menniskior alt ifrån Adam til oss ha dödt. När man nu det wet, är icke då bättre sättia sig i stånd at wänta döden med friskt



#389 Hiärta, än lefwa et skiftinge-lif, som darrande Mesar? wälan, huru skall det skie?

Min Tanka har sökt sig många skantzar mot dödens faselighet, at hon åtminstone i en måtte wara oförskräckt:

Hon har ingått i dödens owisshet: där har hon wäl fått den lilla trösten, at döden torde ännu wara långt borta, ännu lämna några hrs råderum. Men denna skantzen hade swaga murar, och ju längre hon blef där, ju räddare blef hon. Dödens owisshet bör snarare giöra oss hwart ögneblick upmärksamme, än trösta oss med säkerhet.

Hon har ingått i Alla Menniskiors Likhet: Där har hon wäl fått den lilla trösten, at andra ha intet bättre lott än jag: Konungen multnar bredewid bonden, Rådzherren bredewid Torparen, och den Skiönaste Prinsessa bredewid den plumpaste Ladgårdz-piga, så at ingen kan säija hwilkendera Benraglan är ädlare än den andra, liksom de ur Moderlifwet lika framkomma; Men ömkelig tröst, at vi alla äro lika eländige! Jag skall lika fullt döö, fast alla giöra mig följe.

Hon har ingått i Likfärdens Täckhet: Där har hon wäl fått den lilla trösten, at jag får något beröm och kanskie några tårar på min aska: Jag blir ärbart beprydd med en swepning, mitt Lik lägges i en wacker kista, och bortbäres i en swart Process under klåckors dön och Folkhopars tillopp. Mina närmste gå en tid swarta effter mig, och säija dem frågandom hwem de sörja; Men eländig hugswalelse! När jag besinnar mig, giör all den Sorgeståten mig mera förskräckt: Mina wänners och Anförwanters tårar söka til at än mer inbilla mig dödens faselighet. Wissa barbarer giöra intet så galit, at de



#390 upmuntra sina aflidande med alla slags frögdetekn. Dock, fastän jag intet skulle häraf förskräckas, utan tröstas, hwad spisar et Likfärdz-nöye mot det faseliga afskiedet från werlden?

Hon har ingått i detta Lifwets Elände: Lyckans Falskhet, kött til arm, kärleks plågor och alla sorger ha wisat sig för hennes Ögon: Det allmännas fahra i egennyttiga händer, gnabb och risp bland {obetänksamme} [obetänksamma] landzmän, Konunga-Höghets skakande och Frihets jordbäfningar, en öfwer hufwudet hängande jämmer, agg och afwund mot dygdigt och wälmenande folk, oskyldigas förfölljelser, Änkors och omyndigas gråt, siukdomars och olyckors hårdhet, ja änteligen mina egna wederwärdigheter ha wäl tilbudit, at i denna skantzen lära henne ansee döden med spaka ögon; men Hennes mod har ändå winglat, och hon har sagt om Lifwet, som Skånska Slät-boen om sin stuga: Rökhål femton gånger, jag håller ändå af mitt rökhål.

Änteligen har hon ingått i Siälens odödelighet och et bättre Lif effter detta: Där har hon utan fruktan åskådat denna så allmänt fruktade busen. Där har hon jemte dödztankan kunnat ha hwarjehanda menlösa {Lifsnöyen} [Lifs-nöyen]. Särdeles har hon i detta slottets innersta befästning, en Christen Tro, wäntat döden på fast fot, och welat å sin sida intet hålla honom för en fiende, utan en wän, intet för en lifwets beröfware, utan förlängare och förbättrare. Från dessa wallar har hon sedt Ewighetens oändeliga rymder, med åtrå at lyckeligen hinna dit. Jag tilstår wäl, at döden i sidsta skillsmässan lärer wara bitter; Men denna fästningens Öfwerherre



#391 har et så högt wäsende med sig, och sådan {Maijestet} [Mayestät] at hans närwarelse intet annat kan, än gifwa oss tapperhet i yttersta Kampen. Jag will fråga Ehr, I käcka {Swenske} [Swenska] Män, som hafwen fölgt den Stora CARL i halsbrytande fahrligheter, om icke {Hans Närwarelse} [hans närwarelse] inblåste Ehr et mod, som föraktade döden? I woren nögde at sluta Edra dagar för Hiältens Ögon och Fötter. Huru mycket mer kunna wi wara, när wi i dödzkampen fästa wåra Ögon på den allrastörsta? De Swenska ha sällan warit skuggrädde at taga döden i kragen: Wåra Krigsbussar intil denna tiden will jag intet omtala, de äro hela werlden bekante; de förekomma mig lika den ädla Romaren, som förifrades öfwer sin Son, derför at han effter tappert motstånd wikit för öfwermakten: När man ock frågade honom: Hwad skulle då din Son giort? Dödt, swarade han med en trugande upsyn. Men än de, som sedt döden under Ögonen utan afsikt på ähra? När jag läser de Herrars modiga tahl, som i Linköping afrättades hr 1600, finner jag deras sinnen nästan i samma skick, som då de firade Sigismundi Kröning. Det är sant, jag har aldrig pröfwat, at på en sotesäng i wärk och sweda taga afskied med så många timeliga nöyen, derför har jag gott wid at tala; Men jag tröstar mig dock wid min wälbefäste {skantz} [skanss]: När jag påminner mig en wiss förnäm Fru, det Kongeliga Husets Anförwant, och en bland de skiönaste och rikaste Grefwinnor i Swerige, (starka hållhakar) som war en så stor hiältinna i sin dödzkamp, blir jag rörd och upmuntrad: Bland



#392 annan ädelmodighet tog hon en af de Maskarne som redan framtedde sig ur hennes kött, lade honom på handen betraktade honom, och med leende munn sade: Stackare lilla, wänta litet, rättnu får du altsammans. Korteligen förhoppningen om ett bättre Lif är den skantzen, i hwilken wi för dödens anfall kunna wara oförskräckte; ty i honom tyckas wi intet at wi mista något. Lifs-ändan må komma när hon will, när wi intet frukta henne. Således är det en förtwiflan at önska sig döden, och ingen ting mindre än frimodighet. De rasande Sielfspillingar äro de största Poltroner, ty de rusa i döden med stupwänt hufwud, så til säijandes, på det de må slippa at döö: De töras intet wänta.

Men Siälens odödelighet kan intet påtänckas med nöye, utan et rent lefwerne och gott samwete. Dock henne will jag intet omröra: dödens wälde, som kullkastar oss utan anseende til person, och förwandlar wårt prål i förakteliga multningar, måste nödwändigt afmåla oss wår fåfänga med naturliga färgor: Jag kan undra på detta fäktandet och fikandet öfwer ingen ting: Ährelystne Herr Arcton, I kunnen intet lida at Alcidas ähras så högt som I: Afwunden giör Ehr en swart ängslan. I tänken på alla medel at kullstöta Ehr täflare: Til ex. Om Alcidas säijer, at wår Sol går och wår jord står, huru giören I då? jo, då tagen i gensatzen i dag, til dess Alcidas är så billig och gillar Ehr mening i morgon. Huru giören I då? Jo, då påstån I, at jorden går och Solen står, så at Alcidas måste mot Ehr ha orätt, ehuru han bär sig åt, blott at I mågen bygga Ehr höghet på hans undergång; 393 Men blygens I intet, när i betrakten Ehr Ähregirughets tilstundande snöplighet? Stackars Barbarossa, dig ömkar jag, du säyer: Det rifwer och swider mig in i hiärtat, at jag intet denna gången fick mitt fram; Men hwad säyer du wäl, när du efftersinnar både din åtrås och din persons tilkommande glömska. Med få ord: K. Påfoglar af begge könen, beskåden Edra fötter, skiämmens och fällen fiädrarne.

tminstone när wi see at döden så utan krus handterar oss, och giör så släta öfwerlefwor af wåra figurer, böra wi beflita oss om et godt rykte efter döden, så at wi ur detta omgänget intet aldeles döö, när wi döö. Wåra {sanfärdige} [sanfärdiga] Personalier bli qwara effter Förruttnelsen: Sanningen dölljer sig intet, {Anecdoterne} [Annecdoterne] yppa sig och Effterwerlden får en gång see wår ähra med owäldigare Ögon. Jag har med förundran öfwerkommit oskrymtande grafstenar, och deri besedt en del af wår tidz wanliga lifstider: til ex.

Här ligger nu fallit Biörn Skrymtares trä,

Ja men giör det så:

Han lefde politiskt; men dog som et Fä,

Så plär det mäst gå.

En annan, som tämmelig groft sagt sanningen:

Släckten ber mig loford skrifwa

På Herr Ebbes grifte-tak:

Gud wet hur, det då skal blifwa;

Ty Herr Ebbe war et wrak.



#394

Hwem kan sådan skårsten fäija?

Ebbe lefde liksom fler.

Hwad, hin håre, skal jag säija?

Ebbe dog. Hwad är det mer?

En annan:

Här ligger nu flater den digre Herr Boo,

Som hitzat så många tilsamman at rifwas:

Från oro den Siälen har ei kunnat trifwas;

Gud låte dock kroppen få hwila i ro.

En annan: Ristad af en fattig Torpare twå timar efter den

Dödas afgång:

Ja liggen man där käre-Wyrdige Herr Måns:

I bannaden mig för twå styfwer ijåns. Ett slags Folk lefwer bland oss, som jag något mer

ursäktar: de äro allenast med för föllje skull, äta, dricka,

sofwa, döö, och sen de ha dödt, så ha de dödt. til ex.

Här hwilar Laban Winst, som handlade med salt,

Han lefde och han dog, och dermed war det alt. En annan, som deraf mäst lärer ha warit beröm

#lig, at han dödt af Oxben

i halsen:

Här ligger begrafwen Frantz-Brandtwein von Flen,

Han lefde af kött och dog utaf ben.

En annan, som blott warit sin hustrus {Man} [Mann]:

Här hwilar Mats Katt:

God dag, werld, god natt.



#395

Ja hwad skall jag säya om desse Creaturen? jag önskar allenast, at döden mer må ha skonat deras Siälar, än deras rykten. Dock, jag utwidgar förmycket mitt ämne.

Den som föreställer sig en säll Ewighet, kan intet annat, än wäl nyttia tiden, och den det giör, kan intet annat, än wänta döden med friskt mod. At täncka på skillsmässan från sina wänner är swårt för en redelig wän; men han håller ju då med begge händerne i det starkaste wänskapsbandet? Han håller sig wid rena dygden utan afsikt, och wäntar sina wänner snart {effter? } [efter]. Han är kär i Fullkomligheten och ledsen wid Fåfängan; Men han har liksom en Ewighet i tiden, och är derföre så lika nögd om döden, at han hwarken önskar honom eller fruktar honom.

Sluteligen will jag införa en Betraktelse, som mig mycket behagat:

När jag ser på de Förnämas Grafwar, så slåcknar hwarendaste Afwunds-gnista uti mig, (de ligga där i liten prakt) när iag läser de Skiönas grafskrifter, så förgår mig all oordentelig brånad. (Lillian är nedslagen.) När jag på någon grift finner Föräldrars sorg öfwer deras barn, så röres jag af medlidande; men när jag åter skådar samma föräldrars grafwar, så besinnar jag huru fåfängt det är, at sörja den, som wi snart måste föllia efter. När jag ser Kungar ligga jämte dem, som dem up- eller afsatt, när jag i Runorne finner uplyste, qwicka, ähregiruga och täflande hufwuden, som söndrat werlden med sina Krig, ändringar och twister, så betraktar jag med förakt de små trätor och oenigheter, som



#396 bland oss knorra. När jag på grafhällarna läser de åtskilliga tideräkningar, huru somliga afsomnat i går och somlige för ett halft tusend år sedan, så tänker jag på den stora dagen, när wi alla skola blifwa samtidiga, och stå hwarannan til laga answar.

Skulle du ha slitit ont med mig i dag, Min Läsare, så wänta at jag kan bli dig behageligare en annan gång.



#THEN SWENSKA

A R G U S

N:o 44.

Ney, jag märker at min lilla Argiska Riksdag stundar til slut: Jag har tagit något mycket för mig, och jag har bara 8 Sessioner igen, derför måste jag wräka sakerne ur händerne som jag kan, och låta Schneider afsättia dem, som han gitter. ja, hwad skal jag giöra? Jag har ingen bättre utwäg: Många olika Deputationer, olika Correspondencer, olika ämnen giöra mig distrait, wimmerkant och tankfull, så at i dag, rätt som jag talar om ett, lärer jag tala om et annat, och om ingendera fullkomligen. (tänck huru lik jag är annat folck:) Men, säijer Eders Pho"biske {Mayestet} [Majestät], ju närmer du är til slut, ju bättre bör du giöra från dig: Solen plär gerna wara wakrast i nedergången--- ja, jag hade så tänkt; Men--- min wederbörande Läsare, se nu i min Person en afmålning af din. Jag måste mot min {willia} [wilja] giöra mig fiållig, på det du där af må bli klokare. Spegla dig nu i den {sysslesatte} [syslesatte] Argus, Ack, du Högtdyrkade Distraction, förnäma wårdzlöshet, Nådiga Eftermiddags-Gudinna, räck mig handen och lyfft mig under armen, at jag med



#398 lätthet må giöra lufftsprång ur den ena saken i den andra--- Huru skall jag få råd för min wäns Herr Erics Barn? Effter hans död äro de nu myndige; Men myndige utan klokt upförande: (Farlig Frihet) De sälja Gårdar och köpa sig tienster, de bortskänka tiensterne igen och taga sig Hustrur, de läna pengar och giöra Banqueter etc. De gifwa sina Fogdar och betienter på gårdarne så många olika och stridande befallningar, at Folket stackar rättnu intet wet hwareffter det skall rätta sig. Alla inkomster upgå i ändringar: all {åckren} [åkrenC? ] är intet wäl lagd i träde och giord til äng, förän all äng och utmark uptages til {åcker} [åkerC? ]. ter ändras det beslutet af foderbrist. De sluta Contracter, de ändra dem, de uprifwa dem igen på et hr, och förlora sin credit, så at ingen wälmående man rättnu lärer betro dem på en plåt. Hand och munn af dem blir med tiden så gott som intet. {Skilgaktige} [Skiljaktige] äro de ock sins emellan: Drängen står och gapar när han får en befallning af Herr Fritiof, ty han wet wäl at Herr Hertiof kommer en stund dereffter och befaller twertemot. Korteligen de sku wara myndige, de willa wara åtlydde; men ingen betient kan med nöye akta hwad de säija, eller hwad anstalter de giöra, ty det blir intet dervid. Herr Erics Barn äro med sina många ändringar {rättnu} [rätnu] illa på kneken. Men hwad är det för myndighet? I sanning, det giör mig ont om den goda Herr Erics åminnelse, och jag menar mig wara mohn om hans barns frihet, om jag lägger in, och för dem begär förmyndare, på det--- (Ney jag remitterar den saken:)--- Sedan det är så wida kommit, (skam at



#399 säija) at inga dygde-principier, utan Egennyttan, Afsikten, Ähregirugheten böra tagas til grundsatzer i wåra allmänne uträkningar, såsom {oskilgaktige} [oskiljaktige] från de dödelige, så håller jag före, at allmän säkerhet kan så litet trifwas i et Land, där allmän fattigdom bor, som et Capitel ur Biblen bland en swärm Petits-Maitrer: I et Land, där Tiänsterne äro de bästa Egendomarne, Lönerne de bästa inkomsterne, och bi-slumparne de bästa Räntorne, där ser illa ut för det allmänna: En högfärdig Tiggare är snart färdig, at för et Capital eller ämbete sälja både Rike, Konung och Frihet. Hwad är då nödigare, än at med händer och fötter utrota fattigdomen, genom god handel, hushållning, handtwärk etc. som kan gifwa hwar och en ymnighet, och Cronan råd för tilräckelige löner? Höga himlar och Jordens diupa inelfwor! Jag betygar Ehr at wi behöfwa pengar: Rikedom giör oss ädelmodiga: Allmän och enskylt förmögenhet erkänner jag endast för mäktige, at gifwa folket i denna tiden icke allenast gamla Romerska och nya Britanniska, utan ock äkta Swenska sinnen (åtminstone til anseendet:) ja, min läsare, du undrar härpå, du wet, at en full pung är ingen Philosophie: långt derifrån; Men tror du wäl, at han förr kan förbättra ett sinne, än Argus med alla sina Moraler? Sällsamt tal: Fordom war--- (dock jag remitterar detta til wederbörande.)--- I sen mig så diupsinnig ut, min gode Marcus, jag måste fråga Ehr et det wicktigaste mål, som jag i hast kan påfinna: Sedan Konung och Ständer en gång afgiort och stadfäst en Sak, hwad tyckes Ehr då om



#400 henne? Bör hon då stå fast? Skulle hon intet sedan tåla någon ändring för ro skul? för en och annan god wäns nytta skull? Jag menar I giören narr af mig, säijer Marcus, hwad förstår jag mig på sådane Spörsmål? Men likgott: hwad i Werlden skall stå fast, om intet sådant skall stå fast? Alla de, som bjäbba mot Kungs-ord, borde föllias ur Landet, som jag föllier hundarna ur Kyrkan: De förargeliga hundarna, som förwilla prästen och hindra Barnen at lära predikes-ord, smiskar jag ut, och så skulle man ledsaga dem, som giöra klammer och oliud under lag och ordning. Tänk, när en Spögubbe kan detta begripa, hwad skall då icke--- (Ney, detta remitteras)--- Hwad är en Petit-maitre? Det är et twåfotadt diur, skapadt som en Menniskia, upfostradt som en knä-hund, oläraktigt som en Skiffting, utstofferat som en dåcka, ansedt af förnufftigt Folk som en Narr, af Narrar som en hurtig Person, poltron där det gäller, tappert i lag och Caffe-hus; tankfullt utan efftertanka, intagit af sin wältalighet, så at om det trodde sig kunna tala et ord galit, skulle det strax {forlora} [förlora] sin kropps-ställning och ändra sin Natur, Swagt som en Schol-poike i wettenskaper; Men Dristigt som en Lärmästare, at rätta alla andra efter sina fria och dumdristiga seder, dem det kallar nya och Håf-smakeliga, Prålaktigt i fåfänga, Trasigt i wärkeligheter, förmätet af ingen ting, förtwifladt af ingen ting, upblåst af sig sielf, när det är utom sig, Ledse wid sig sielf, när det är innom sig, Färdigt til alla Dårskaper af kitzlighet, trögt til alla witterheter af Ähregirughet, Obeqwämt til alt lofligt af wårdzlöshet, ingen ting



#401 älskandes mer än kläder, lättia, skräppande, spelande och Frustugu-wittjande; Men kärleken til könet {begynnar} [begynner] det altid på galna ändan. Korteligen, et mästerstycke af förargelse, at förföra wår ungdom. Petit-maitre har likwäl warit et gott ord i Frankrike redan i 16de Seculo. Sådant folk räknades fordom för Hofwets armar; Men tänk, huru jemmerligen namnen kunna förfalla. Så har det gått med Tyran, Fahn, kåna etc. Sannerligen, jag råder alla mina Landsmän, at med frägd bewara sina namn från wanryckt. Til ex: Politicus, Magister, Advocat, Krämare etc. äro goda namn i åhr; men kunna genom {wanskiötzel} [wanskötzel] bli skamliga innom 20. Huru Jungfru-namnet blifwit häfdat, är lätt at döma, när det så faseligen stupat utföre i detta seculo, så at--- (Ney, jag remitterar detta mål,)--- I myndige Husdrottar, I Äktenskaps hufwuden, I Män och Målsmän, som då I togen högra handen i Brudstolen, fingen höra at I woren begåfwade med större förnufft och starkare Natur än qwinnona, jag will underkasta Ehr billiga dom, hwilkendera af detta paret har större förnufft: {Bussus} [Buffus] will wara en myndig Man i sitt hus, och dertil betiänar han sig af fölljande medel: Han har den Älskeligaste Hustru som nånsin någon {Bussus} [Buffus] ägt, men på det hennes beröm ey må förmörka honom, will han i all ting wara enrådig: Hans dageliga hemsed är gnag och skaf öfwer alt det hon giör: är hon godsint, heter hon wåpig, är hon {alwarsam} [alfwarsam], heter hon arg, är hon enfaldig, heter hon dum, är hon qwick, heter hon fiållig, är hon enslig, heter hon folckskygg, är hon sällskapslik, heter hon flycktig. Ingen ting är i lag; Han knarrar och morrar öfwer alt det



#402 han smakar, rörer, luktar, hörer och ser. Förekommer något i samtahl, som hon förstår bättre än han, (Det kan lätt tilbära) då afwundas hans manliga förstånd: Om ingen är tilstädes, bannar han henne som sielfklok. Äro flera tilstädes, gier han henne en oförmärkt blink eller tuggord. Märker hon det intet, då slutar han talet som han kan, och sparar ihop. Mot alla är han gunstig, höflig, tienstaktig, (ofta til sin skada) undantagandes mot sin egen hustru: Hon får torra, twära och afwoga Complimenter: Bry sig intet derom, det förstår hon intet, hon behagar låta nöija sig, hwad kommer det henne wid? o. s. w. äro hans äktenskaps-kärleks wänligaste utlåtelser. Philomela deremot undfaller i all ting, och är likså lydig, som om Mannen woro lydnad-wärd: Hon är from, kysk, nögd, glad, och låter ingen förstå at Buffi owett hemligen förtärer hennes mod, märg, kött, och kanskie hennes lif i förtid. Hennes tårar synas intet; men skulle gifwa hennes täckhet en ny glantz för hwar och en annan man än Buffus: Hon darrar wid hans annalkande fiät; men kan ändå intet glädias wid hans bortgående. Dag och natt är hon flitig och oförtruten i hushållets bekymmer: ensam drar hon ock hela bördan; Ty Buffus har hwarken hufwud eller tålamod dertil. Hennes kärlek har en sällsam ädelmodighet; Ty fast Buffus å sin sida intet håller hwad han henne låfwat, så håller hon det dock heligt på sin. Til ex: jag har öfwer

#kommit en lapp, som hon honom wid ett wisst tilfälle skickat.

Min Herre har behagat ändra sitt Sinne mot sin be

#dröfwade maka; men det är fåfängt, om han menar at der

#med ändra hennes: Jag will intet hindra hans behag; Men



#403 jag trotzar alla öfwerilningars grymhet, all lyckas raseri, all retelse, 1000 mils frånwaro, all sorg, all misstanka (ja, om jag än sågo honom i en annans Famn) at nånsin betaga mitt samwete det nöijet, at wara min Herres beständiga älskarinna och lydigste tienarinna

Philomela.

Rart prof af Stort Sinne! Kallsinnighet plär elljest mötas med kallsinnighet, owett med owett. Tänk om den ena wännen woro så sinnad i desse dagar mot den andra: Nu binder Interesset, tienster och gentienster Folket tilsamman: i dag äta de ihop, dricka ihop, öfwerlägga ihop, giöra förbund ihop etc. Men en liten wäderpust blåser dem åtskilde i morgon. Buffus lärer läsa detta Arket, han lär rådna, döllia sig, och förebrå sin olyckeliga Philomela, at ha mig tilskrifwit; Doch hwad hielper det? ont skall ont för--- (Men jag remitterar detta til Buffus)--- det är löyligt, at betrakta en del af wåra uträkningars kullbytter: Gamla Cremes, som sitter wid en god tienst spordes död för en tid sen: Pamphilus war då hemkommen från en Promenade öfwer några utländer, mycket friskbröstad af en ähregirig lufft: elden war i hans Hiärtas blånar, när han fick höra detta fallet: Som en ädel stöfware fiker effter en älg, så skyndade sig Pamphilus til en mäktig gynnare effter denna tiensten. Men i språnget snafwade han i {trappen} [trappan], föll halfdöd ned, blef hemburen, och sen han fått höra at gamla Cremes war frisk som en yngling, upgaf han sin anda. Skulle här wara någon som igenkänner sin omogna och hitziga afsikts fall i detta Pamphili snafwande? Det kan wäl lämpas til andra än tienstsökare. Sannerligen, det har offta tilburit i hr, at



#404 man sålt huden, medan Biörnen gått i skogen. Den ena Pamphilus effter den andra har drunknat i sin afwundzfulla klokhet; Derföre råder jag--- (Ney, det remitteras til wåra uträknare)--- Jag önskar at de Academiske Byggmästarne, innan de lämna från sig de husen, som de oss upbygga, altid behagade hiälpa til, att bortrödia ställningarne och utanwärket: Här är så skräckelig mycket tyg i wägen, som skall bortplåckas innan man får se huru huset ser ut, och innan det kan bebos: dermed skola wi ha omak, och offta skiämma wi wäggarne, när wi {bortrycka} [bortrycke] utanredan. Offta är det ock intet annat än ställning altsammans. Dock jag woro obeskiedelig, om jag beskylte alla wåra Academiske Byggmästare: wi ha dem så käcka som trotz något land i Europa, och--- (remitteras til Ämbets Collegium)--- Det är underligt Herrar Statister, at I hållen tystheten så helig i hr: Jag får ingen ting weta af särdeles wärde. Tacka will jag Madame Ruska: när jag går til henne, får jag weta hwad Jupiter hwiskade Juno i örat i går natt. Hwad sidsta alliancens secrete Artikel har at innebära, icke allenast emellan Swerige och Dannemark, utan emellan Socrates och Xantippa. Hwad långsträckte nät, som upgildras af Faunus, Momus, Gradivus och Verticordia, at fånga Håfnåden från Parthenos, Cyllenius &c. Hwad stora Konstwärk Biformis hopsmider, som om några weckor sku röra sig på engång, at ändra hela Olympen, störta Delii Höghet, och uphöija Summanus i stället. Hwad trappor Vulcanus bygger sig, at upklifwa til et lysande ämbete. Hwad den enfaldiga Sylvia giör sig för tankar om den stolta Damon, och hwad Quercus sade i sidsta



#405 {assemble'en} [assembleen] om {Betula} [Betulla]; Men at aldrig Pales är wärd at kyssa Pontinellas stubb; ty han är intet af folk: Det war först hans fahr som blef Adel. etc. etc. Dock kanskie min hemlighetstunna slår mig felt, kanskie hon narrar mig. Det tör intet wara nytt, bara sqwaller--- (Men det remitteras til Madame Ruska, med tacksäijelse för nouvellerne.)--- I det Barbariska under-Plenum, som hölls af Laquejer och drängar i Riddarhus-förstugan förleden Lördags, fick Torkel en rapp, som brackte honom med bittra tårar at önska Riksdagens slut: O hwilken fåfänga, sade han, at jag skall längre gå här för Rikzens bästa! När skall jag en gång slippa desse förhärdade gatorne som ha upnödt mig 8 p: skor sen midsommar? Och min underliga Herre! Jag wet aldrig hwad han uträttar här: Jag tör swäria på--- (remitteras til Torkel, at ha gott tålamod)--- Mina k. Läsare och Läsarinnor huru sku wi bli liksinnige? Sinnes likhet är hälsosam, anständig och rolig: Månne intet detta skulle gå an? När wi äro {öfwermåtton} [öfwermåttan] glade at wi då giömma litet glädie i barmen til dess wi bli sorgsne, at dermed temperera Sorgen. Och när wi äro bedröfwade, at wi då glömma en hop ledsamhet til dess wi bli rätt glade at dermed temperera glädien. Heller huru? wi måste--- (Ney, remitteras til nogare efftertanka)--- See här kommer en god wän, som lärer ha något at säija mig: man är intet säker om sina stunder i denna tiden--- farwäl så länge, min Läsare.



#THEN SWENSKA

A R G U S

N:o 45.

Får jag lof att tala?--- (Ney, jo, ney, ney, jo) tyst, jag ber min gunstige Läsare, gif mig litet liud. Stackar den, som liten är, ingen hörer hwad han säijer: Man har nu mycket annat i Hufwudet än Argus--- När jag slöt mitt Ark i Onsdags, berättade jag, at en god wän kom til mig: Jag war då i mitt Inbillnings-rum, och utan förmodan, at få så högt besök: Det war wår Frihet: Hon syntes mig liksom litet bestört, blek och matt, at jag blef rätt illa til modz: Kan tänka: Jag wille intet för hela Sweriges Rike, at hon skulle må illa hos mig. Det hade sedt så illa ut: Folket kunde fått misstankar: Här är nu ingen så särdeles säker om rykte eller trefnad. Jag frågade huru hon mådde: Hon swarade allenast med en suck: Jag sporde än en gång: Hon sade intet annat än: Min Mor. Jag war så enfaldig, at jag undrade hwem hon mente.--- (Ney, jo, hwilka bagateller! Wi ha annat---) tyst, får jag lof at säija mer. Wyssss, här är ett fährligt stuller bland Folket--- änteligen sade hon: Min Mor Enigheten syns mig något opasslig, och så länge det wahrar, har jag ingen roo; Ty om Himmelen, hennes Fahr, skulle täckas betaga mig detta beskyddet, så är jag efter all mennisklig utsikt olyckelig,



#407 wärnlös och flyktig. Det endaste jag nu tröstar mig wid, är min {Frederich} [FREDERIC] och min ULRlCA. Gud förlänge deras lif; I deras tid hoppas jag intet ha någon nöd. Det är Gud, som med en så mild Öfwerhet och Min Mors Hälsa förswarar mig; af andra medel wet jag intet: Ingen annan Stolpe, ingen annan Pelare, ingen annan beskyddare, ehuru man nu skriker. Men wet du, Argus, en wiss Grannqwinna säger sig ha intekning på min Mors grund, så at om Enigheten något widkommer (det Gud hindre) blir jag af henne och hennes föllie utdrifwen, skiöflad och under Fötterne trampad. Min Bror Lagen och hans Maka Wärkställigheten få samma öde. Det är så säkert som jag sitter här. Första Bokstafwen af denna Grannqwinnans namn är Sielfswåldet, Afgrundens Dotter af första kullen. Efter min Mors fall måste jag ut, och Grannqwinnan wräker sig i wåra boningar.--- (h, håll--- går aldrig an--- Lif och Blod---) sakta mina hiärtans wänner, lät mig få säija.--- Strax när denna Styggan inkommer, wänder hon up nid på all ting, ingen är hwarken Dräng eller Husbonde, hushållet går för wind och wåg, hwar och en rifwer och sliter åt sig, hon swär, hon träter. hon bits, och aldrig ett Gudz ord kommer af hennes Hiärta. Stortitlad will hon ock wara, och kallar sig Aristocratie, Democratie &c. Ja understundom, när raseriet kommer öfwer henne, är hon så oförskämd, at hon nämner sig wid mitt namn, {spännandes} [sparkandesC? ] alla dem utför Trapporne, som intet kalla henne Frihet. Men ingen är så stark,



#408 at han ju har sin öfwerman: Madame Aristocratie (som hon kallar sig {iblandt} [ibland]) har en Dotter, en styf bussa, en Spannhake som heter {Förödelsen l Förödelse} [Förödelsen] eller (om man will hedra henne, som då man kallar Kökspigan Jungfru) Anarchie. Hon har en Syster, som heter Slafweri. När då desse begge ta sin yrande Mor i Winge-benet, kasta henne under Bord och Bänkar, och sig sielfwa efter, då blir ett faseligt Hus; Ty Slafweriet är ett Diur, som ey lefwer utan tömmar, och i det hon kringswingar med de andra galningarne, drar hon in {effter} [efter] sig den Handen, som rycker henne: Det är Fru Enewälde, som aldrig ännu burit gott öga til mig och de mina. Höga Himlar, hwad blir då för ett wäsende! När Enewäldet utkastar desse Bestarne, som de wäl förtiena, kommer likwäl mycket dyrbart at krossas, och många oskyldiga ting at lida. Mitt arma Folk lärer under henne sakna mig, och pröfwa at de fått Husbonde: Mat gier hon dem wäl, men stryk gier hon dem ock, så at det knakar i Ryggbasten.--- (Ney, jo, ney--- min mening---) sakt, läf mig få tala ur Skiägget: Det är Frihetens ord: Den Qwinnan plär intet altid wara så Skuggrädd.--- Min Mor har lefwat i Bränne-åldren, i Hög-åldren, i Rom-åldren och i Frägd-åldren, innan jag föddes: Min Syster Säkerheten, som med henne alla ldrarne genomgått, har altid haft det wissa teknet, som både hon och jag nu ha, at hwar gång wår Mor siuknat, swimmat eller i dwala fallit, har hon af Sielfswåldet blifwit utkastad, och åter Sielfswåldet



#409 af Enewäldet, som åter med min Syster förlikt sig som det kunnat. Den omskiftelsen har altid warit wiss: det har hon försökt i 3die Seculo. Äfwenså i 5te. Hon har känt Ifwar Widfadmes Armar, nögt sig med Stenkel Jarls förmynderskap, blifwit hotad af Blot-Swens Offerknif, blifwit ut- och införd af Ragwaldisk upresning, Swerkingars, Bönders och Folkungars widskiften, warit huswill under Danska Stormwäder och Förödelsens blodrägn; men mins sig ha blifwit räddad under Wasa-Tak.--- Gumman war något hängsiuk wid k. Johans död; men orkade dock begrafwa K. Carl i Strengnäs--- Och hade min Syster sina krusade dar under dess Stora Sone-son, etc. jag behöfwer intet berätta dig 60 hrs lekar, 80 hrs Herra-båd, och 19 åhrs Glam; nog at du wet wåra ändringars wanliga trappsteg, neml. 1. Fri Säkerhet. 2. Siuk Enighet. 3. Sielfswåld. 4. Förödelse. 5. Enewälde. ter igen 1. Fri Säkerhet. 2. Siuk Enighet. 3. Sielfswåld. 4. Förödelse. 5. Enewälde. (Friskt, jag kunde wäl börja på igen, och med den dantzen fylla ett helt Ark.) den trallen har det altid hållit, den fruktar jag--- Huru skall jag då wara glad när jag ser det minsta siukdomstekn på min Mor? Jag wet ju hwad mig tilstundar, när hon nedlägges?--- (h, jag will säija--- hör på--- jo, ney---) tålamod, får jag {lof} [låf] at tala ut: här är en skräckelig klappjakt.--- Jag åhörde Frihetens ord med wördnad; Men mina Ädla Läsarinnor, jag wil fråga en del af Ehrt späda släkte, om jag intet hade orsak, at twifla på hennes {rädhågas} [räddhågas] orsaker? Jag menar mig känna det täcka Könets



#410 Sinnelag: Litet kan förskräcka, litet upmuntra: Jag tänkte, ho wet? Friheten är ett Fruentimmer, {fölgakteligen} [följakteligen] snarsinnad och föränderlig: Fru-mor Enighet har kanskie sagt ett löst ord om sin Maga, och {straxt} [strax] alarme, Blindbock, Korssprång, budkaflar til Doctorer och släkt utan ända. Den unga lär ha giort stort wäsende af ett litet Munwäder, och wärkeligen, jag frågade den Skiöna nogare om gamla hennes Nådes tilstånd: Hon hade sofwit wäl om Natten, hon hade tagit sin goda Frukost, hon hade intet fahrligare smakat til middagen än ett stycke wildt, etc. Hwad fähra war då på färde? intet kunde Fru Enighet deraf bli siuk, så framt intet ont war i Kroppen förut? Fröken, sade jag till Fri

#heten, trösten Ehr, det har så gott som ingen nöd. Jag tilstår wäl, at Gud kan lätt nedlägga ehr Mor, och dermed giöra ehr huswill; Men nu--- (hiå, ney, jo--- jag menar) sakta, en liten handwändning, gott Folk, lät mig få sluta--- Wi fölgdoms åt at besöka gamla hennes Nåde; Wi funno henne allenast litet Altererad, och när wi efter

#frågade, war det af ett skott, som en oförwägen Bängel bredewid henne lossat. Intet annat? h stor sak: Hon gladdes at see sin Doter, och på det tiden ey måtte bli henne lång, gaf jag henne Kåhlgårdz Sagan at läsa, som jag omtalt i mitt 28de Ark i åhr, äfwen den Boken huru Käringen jämkade Barnefoten. Item Sagobrottet om Swen den frie etc. etc. jo, jo, de gamla böra ha något tidzfördrif. Men för framtiden skull rådde jag Friheten, at låta wakta lufften i sin Mors rum, och dess Fönster, Dörrar och Spiäll från osunda jmmor, dunster och



#411 wäder: Kallsinniga drag, högfärdiga Parfumer, som gifwa swartsiuka i alla Lemmar, snålhets-ilningar, agg-lukter och afwundzrökar, som hitza maga mot Hufwud, Lungor mot Hiärta, hand mot Fot, Lår mot arm etc. Derpå tilbandt jag en fodrad myssa på Gumman som jag för roo skull kallar Regerings-Formen; Ty hon war så stor, att man nästan kunde få 5 eller 6 Hufwuden derunder. Dock jag talar kanskie så at Medici lee åt mig; Men stor sak, derföre är jag hitkommen, och de äro intet de första, som--- (hålla,: Här får ingen--- wi willa ock) ja gerna, jag har nu sagt mitt: Jag will gå från detta stället; Men hwart skall jag gå? I dag will jag ha en liten frihet och slanka litet omkring:

Kom, min läsare, lät oss see åt, hwad man giör där borta: See huru löyligt man anfäktar sig: Hör på den anseenliga Biässen:

Jag swär wid Odens Thron, at förr skall nattens Rike

Och afgrundz mörka wrår upsluka alt wårt Kif,

Än jag erkänner dig för Like,

mitt Lif

Jag wågar för mitt Namn, och du skall döö--- Hör på den andra:--- håll, Håll,

Lät andra lefwa med: Jag trotzar Berg och Tråll,

Och Skog och jord! at twinga mig att swälta,

Upstigen än en gång, I forna Hiältar,

Och seen hur oförskiämt--- Hör på den tredie--- Ack, grymma Himlar,

Hwi seen I denna, och ey dundren, at han swimlar,



#412

Du Biörn, som all min Blod uti dig sugit har!

Af alt mitt kära Godz har jag ey mera qwar,

Än hat til dig:

Min Hand emot din Hand: Jag skall ewärdelig

Dig qwällia--- Jag hörer nu hwad det är: Man lär läsa öfwer til en Trago"dia af Oenighet: Det låter faseligt. Ja, Gud låte Trago"dierne stadna på Papper och i Boll-hus, och intet i wärket. Hwart skall jag nu gå? Jag är så [yhr i dag], som trotz någon annan, och wet intet i hwad {hål} [håll] jag löper--- Se där hålla twenne på at slås: Elände! Den som bäst skulle tyckas winna, ligger under: Ja Olle: säijer han, du stal dig på mig: hade jag intet wänt Ryggen åt dig du hade intet fått hugg på mig. Lutter intriguer! Gud nåde oss, Min Läsare, man får intet gå många steg, förän sådant syns och spörjes.--- Men se här kommer Herr Förlag.

Förl. God dag Argus.

A. God dag, farwäl.

Förlag. Ney wänta: war så god: angående Banquen.

A. Än mer?

Förl. En tilsluten Banco är ju en Jude i et Land? bättre woro ju at förskrifwa andra Judar, ty de kunde utdrifwas när man wille? Men en öppen Banco, där alla både inhemske och utländske kunna insätta, är iu en öppenhiärtig och förmögen undersåte, som dageligen tiltager, och kan med sin stundeliga tilwäxt, wid påkräfwande behof, långt anseenligare lyffta Konung och Crona under Armarne, än



#413 trotz någon annan med alla slags Contributioner i werlden. Derföre will jag gerna, Argus, at Banquen blefwo wår Engländare, wår Bergslags-drifware, wåra Handlandes Patron, ja fast han än hade känningar af Banquerouter, ty han igenfingo mer med den ena handen, än han {utgufwo} [utgåfwo] med den andra. Wi ha den förmån, som andra länder intet---



#A. ja, jag skall tänka derpå, farwäl.

Förl. I dag är du skräckelig {wispaktig} [hwispaktigC? ].

A. så mycket artigare i denna tiden. Med Rikzens Affairer i hufwudet, ärnar jag nu hälsa på Fruentimmer:

Min k. Placilla, hörsamma tienare, Jag kommer at fria til henne för en af mina bekanta: ber om ursäkt, at jag med et sådant ährende framrusar något plumpt: Han är wäl intet särdeles hurtig; Men präktigt klädd. Är wäl ingenting Studerad; Men rik, som Wattnet är diupt; Är wäl ännu oförsökt; Men Ähregirug. Är wäl intet så högt älskad; Men af god släkt. Kan wäl intet stort skrifwa; Men dansar wäl. Är wäl ingen Hus-hållare; Men gifmild, och kan skiänka henne mer på en dag än jag förtient i all min tid.

Plac. Men Argus, den Friaren kan ju anwända sin Ägendom på et Fruentimmer, som högre skattar hans person, än Placilla? Adieu.

Där fick jag slätt beskied: Fördenskull, jag önskar, at alla Flickor hade Placillas sinne, och at de en gång lärde at anse personligt wärde mer än en Råck. etc. Jag skall remittera min bekante med sitt Kalfskinn til Tålamodz-Collegium.

Jag måste gå in til min Boktryckare: Är här något Bref? Ney, bara detta:



#414

Min Herr Argus,

Min Son är, om jag sielf skall säijat, qwick och wälartad; Men är nu blifwen utstött från ett anseenligt Stipendium af en annan, hwars wälmående Fader warit i stånd, at drifwa det Wärket. Det hade warit Fadren lätt at underhålla sin ännu {oförtienta l oförtiente} [oförtienta] Son utan Stipendium; Men jag kan wäl uträknat; Han lär under denna tiden ha uttömt sin pung på andra afsikter, och kanskie Stockholm drar mera pengar, än denna Orten; {derför} [Derföre] lär han härmed ha welat stoppa de hålen. Så går det i dessa sidsta tider: Dina och mina äro kära Creatur---



#Orkar intet läsa längre i dag: Nog, at den wälmående Fadren, ehwem han är, kan see huru han burit sig åt.

Jag drar mig tilbaka i min Philosophiska wrå med en liten betraktelse:

Jag hörer at Rikzdags-slutet i Stockholm lärer tima {i} de samma dagarne, som det Nordiska Leyonets Lifs-slut timade jämt 16 hr förut: K. November, jag will rätt säija dig hwad det är: Du kan wänja dig, at intet slå Dörren så hårt igen effter dig, när du går ut. Kan du intet gå nätt och tyst, som dina Bröder? sku wi altid fästa Ögonen på din utgång, när du behagar wisa oss Ryggen? {Och? } [Ach] see huru högbröstad han där borta kommer hitstigandes: På min ähra, fötterne slamra, som hade han Trä-skor. Men lika mycket, k. November, will du låfwa mig, at tilhiälpa, medan du är



#415 inne, hwad jag begär, så skall du få larma och gå ut, som du will:

At Lag och wärkställighet hos oss må boo,

Och lysa från högder och tinnar,

At inbördes kärlek må grönska och groo

I Swear och Götar och Finnar.

At En står för alla, och alla för En,

Som Barn i en Broderlig Lottning;

Med Eniga armar är ingen för klen,

At lätta sin Konung och Drottning:

Då bäfwar wår Owän, då glädies wår wän,

Och {Han} [han], som oss ser från det Höga,

Gier Frihet sin Moder i många åhr än,

Och Fäster på henne sitt Öga.

Men yppa wi högfärd och snålhet och agg,

Tar Himmelen från henne Handen,

Då kläder sig jorden i tistel och tagg,

Och Wälmågan upgifwer Anden.



#THEN SWÄNSKA

A R G U S

ANDRA DELEN,

N:o 46.

Fröken Telesilla, så lyder Ehrt bref:--- Det är rart at wi Fruentimmer äro starka i skrifwande. Men som en del af oss intet har låtit sina Nålar just ta rangen, af sina {pennar? } [pennor] fast de ock kunna wara hurtiga så ber jag Argus wil wara så god til wår widare upmuntring och wisa oss rätt indela meningarna, med de teknen som kallas comma punct etc. Wi sätta dem, ofta galit och ofta utesluta wi dem aldeles hwilket giör mig rätt ont på mitt Köns wägnar.--- förbl.

Men min Fröken, förlåt mig, Ehrt Kön är intet ensamt häruti: Wi ha en hop bland wårt högt uplyste mankön, som intet eftergifwer Ehr. Det är sant, detta felet är så mäkta förlåteligt bland Ehr och så måtteligt bland oss, at den öfwerhopade Argus wäl skulle för sin del wara nögd, at låta den saken hwila til nästa Riksdag eller längre; dock hwad är at säija mot en sådan person som Ehr? Om jag än skal taga mina fåå stunders ögnesten, så skal jag dock biuda til at förnöija en så sällsam och menlös begäran:



#417

Comma betyder et skår, et strek, som fördelar en mening i sina wissa lemmar och leder: Det teknas således(,) och skiljer stundom tu ord, stundom flera: t. ex. godtåhr(,) Norkiöping: tack(,) Stockholm. Jag war rätt torstig(,) hwilket förökt sig deraf(,) at jag sedt Ehr dricka. Gud förbarme sig(,) hwad buller Heidrecher kan anställa för et falskt wäder(,) det han kallar ähra. K. fahrgubbe(,) tänk hwad wäsende I kunnen giöra om et par gamla skinnbrackor! Skulle intet en god Swensk heller willa återsätta sin höghet(,) än se sitt Fosterland upröras af oenighet? ja ofta kunna öfwer tiugo ord förbilöpa innan et Comma behöfwer inskiäras, t. ex. När jag intet mer med säkerhet och godt samwete får tro en högtansenlig menniskia på sina skrifteliga och mundteliga ord och försäkringar(,) hwar i werlden är då {dess} [des] trowärdighet eller wår gamla Swenska {redelighet} [redlighet] bland de mindre anseenlige afblefwen? I synnerhet är fölljande at märka: när det lilla ordet och et, (intet ock etiam) binder twå ord tilsamman, då behöfs intet Comma, t. ex. Talpus och Lycaon och Jason och Philax löpa omkring och lysna och fäkta och möda både sig och andra med sina bewekelser och konster och dikter och skräppskott til sina skrattwärde afsikters winnande; men förnuftigt folck ler åt dem. När åter och uteslutes, då sättes Comma i stället. t. ex. allmän frid(,) endräkt(,) wänskap(,) samhällighet bli förstörde af enskylt ähregirughet(,) afwund(,) egennytta(,) hämd etc. Men understundom när och begynnar liksom en liten ny del af meningen, då kan det med et Comma skiljas från det föregående. t. ex. Arbaces är



#418 kommen til så högt ähreställe, at han billigt borde wara nögd dermed(,) och ändå wil han klifwa högre, koxandes efter nya werlder. Hans werld syns skiäligen upfyld(,) och likwäl will han lägga derpå en öfwerflödande råga. Framför de orden hwilken, som etc. sättes altid ett Comma, emedan de börja wissa små lemmar i meningskroppen, och hwar gång deras små lemmar ändas, sättes åter et Comma. t. ex. Sigge Knarrhiul(,) hwilken är ännu obeskiedeligare mot sin dygdiga maka(,) än Buffus mot Philomela(,) har intet låtit rätta sig af mitt 44de ark. Platina(,) hwilken är en prydnad i sitt kön(,) skrifwer mig til och wisar med sitt ädelmodiga lidande och sorgeorsaker(,) at Sigge är en af mankönets skamfläckar. Den maka(,) som bedröfwar sin oskyldiga maka(,) är wärre än alla makans öfriga fiender etc. Comma sättes ock gerna framför orden at, huru etc. t. ex. Armand säijer mig(,) at skrymtan är högnödig i en Minister; men jag tror(,) at Armand liuger och at hon twert om är skadelig. Mån det är sant(,) at Fader Heliodorus intet wil ha biktpengar? etc. Turbulus hotade oss(,) huru han skulle hämnas(,) huru han skulle förfölja oss och wåra barn(,) om wi taladom honom emot; men wi ha sedt prof(,) huru en större man än Turbulus bewarar de redelige och i sam

#wetet oförskräckte. Eljest kan ock säijas en hel mening, utan at bruka Comma. t. ex. I ett fritt och wälbestält Rike bör den ena undersåten aldrig giöra den andra knäfall i an

#seende til någon höghet.

Colon teknas med twå prickar således(:) Och brukas



#419 wid ändan af en föregående utlåtelse, som kräfwer något efterföljande. t. ex. Capriol(:) Ney det gick intet an. Capriol(:) Jo det gick stolt. Än en Capriol(:) Fy det gick som det kunde, iag är matter nu. (Det exemplet kunde lämpas til en orolig medlem i ett Rike, som nu med ett uptåg, nu med ett annat börjar Apspel til sin ähras uphöijande) Nu skun I få höra underwärk(:) Tänk här föll sniö för några dar sen! Här är ett stort Järtekn at märka(:) Tänk det slaskade Allhelgone-Afton! Jag will säija Ehr Kärnan af hans bedriffter(:) Han åt och han sof och han dog. Skalkar skryta med hederliga Namn(:) En förbittrad Munk har mig tilskrifwit under namn af Christianus Antipapista &c. Så att Colon brukas liksom tekn til en Titul för det påfölljande. Widare: Desse ha länge warit wåra siukdommar(:) Högfärd, afwund, fattigdom, egennytta, Dumhet, aperi etc. Så qwäder Swidiot hin gamla(:)

See hwad arma klemmar,

Som nu boo här inne(:)

Inga starka Lemmar,

Intet stadigt sinne etc.

Ja Colon kan brukas som förebåd för långa meningar. t. ex. Jag wet, säyer Ptoloma"us, huru jag will giöra med mina Wänner(:) Lysander är skickelig och har stort anhang, derför wil jag förbinda mig honom, til dess jag winner den första afsikten, du wet wäl. När nu det gått för sig, gier jag Lysander på Båten, och sällar mig til Datis, som intet älskar Lysander. Han hielper mig wäl at tuckta Lysander, om han påstår min tacksamhet. När då Datis brakt mig i



#420 besittning af den andra afsikten, du wet wäl, så biuder jag Datis en god dag, och gier mig om bord med Lysimachus, som då lärer mäst wara undertrykt. Han lärer flyga mig af glädie i famn, hel färdig at wåga Lif och Siäl för sin Lyckas återwinst. Sen han arbetat för mig en tid, kan jag altid wända Ryggen at honom och taga mig en annan, ja om det ock woro en af de förkastade. Korteligen, Jag har wänner, altsom de kunna tiena mig, och jag ombyter dem, alt som de äro mig nyttige. etc. Det är omöyeligt, min Läsare, at upräkna alt det, som kan föllia på ett Colon.

Semi-colon eller half-colon kallas äfwen Comma cum puncto, d. ä. Ett strek med en prick öfwer, och teknas sålunda(;) Det slutar gerna Hufwuddelen af en mening, när ädla och kostbara tiden bortgår mycket i lappri och {skilgaktigheter} [skiljaktigheter], som borttager hela halfwa Weckorne(;) Ty Afwundz- Ähregirughets- och Oenighets-Andan har ännu ett stickblad i Näfwen, och hindrar sällskapet från nyttigare arbete. När en högt upsatt man har dumma Wänner, är han lik Enstöringen, som af sin tama och wälmenande Biörn blef krossad i sin sömn, blott derföre at en Fluga satt i hans Panna, som Biörnen med sin plumpa Ram wille döda(;) Ty med sina Tällknifs-tienster rispa de fuhla märken i sin gynnares frägd, bortskiämma saken och utskiämma sig sielfwa. Eller och sättes half-colon när man giör något slut af den föregående satzen, t. ex. Min Mors mildhet ware tack, säger Pelle, jag känner på mig, at min Blod är upspädd af mycken gammal; Ty han kokar så lagom, och äfwenså tror jag at Hialmters gamla Blod (hans Mor ware ährad) är upspädd af mycken



#421 ny; Ty han kokar intet mer än min(;) Derföre kunna wi wäl förlikas som Bröder på Blodens och ährans wägnar. Den unga Dorimena har en wäldig hop smickrare, som öfwertyga henne, antingen hon will eller intet, om sin förtreffeliga Skiönhet(;) Derföre undrar jag intet, at hon är alt för stolt i {samqwäm} [samqwem] och altför lydig under fyra Ögon etc. Eller och brukas half-colon när meningen körer om igen med ett Men, ett dock etc. t. ex. Här komma wissa Tienste-andar, som willa inplugga oss wåra giöromål och intala oss saker, dem wi intet begripa, hwilket wi ock föreställa dem(;) Men när dem tryta skiäl, hiälpa de sig liksom Religions-Wurmarne med uppenbarelser, til at kasta wårt förnuft i en dum lydna. När ett Grep går tilbaka för Assarhaddon, har han strax ett annat i bakhåll, och när han blir utstött ur en Dörr, wet han strax wägen genom en annan, hälst som allmänna Sahlen på en tid har fått flera dörrar än tilförne(;) Men nu har han slingrat sig så länge och genomträngt sig på så många ställen, at wakten bör känna igen honom, Hus-herren ledsnar wid honom och alt Folket lee åt honom. I Hufwud-Staden wistas en förmögen och wälansedd Man, som har en wärnlös, men hederlig Swärmor, en nödlidande, men dygdig Syster, en ung wälartad Bror, som ock behöfwer handräckning o. s. w.(;) Dock är hans hiärta så flinthårt, at det icke allenast intet will hielpa dem, utan det bedröfwar dem ock wid hwariehanda tilfällen etc. Hwilket alt wisar huru half-Colon skilljer en menings förnämste lemmar.

Punct är intet annat än en prick, som teknas således(.)



#422 och sättes altid wid slutet af en Mening, t. ex. Den Man som nödgas wara hård emot sin Hustru, när han will ha öfwerwäldet i sitt Hus, förstår intet mycket at wara Man(.) Fruentimret är mäst bewekligt och kan i all wänlighet böyas när man förstår at handterat(.) När en Hustru rätt lämpas, är hon gladare at få lyda och råda, än regera(.) Somlige af de lärde giöra wäl åtskillnad mellan större och mindre punct, i anledning af större eller mindre mening; Men för min ringa del håller jag det oförgripeligen onödigt: En kort mening {sluter l slutar} [sluter] jag med likså stor punct (ja offta större, om pennan plumpar) som en lång, och ehuru lång hon må wara, så skall dock altid punkt i ändan: Wår natur och wäsende will så ha, t. ex. Effter all swårighet, alt arbete, all widlyfftighet, all ledsamhet, alla underliga ändringar--- bör wårt arbete wara giordt arbete, och wår Rikzdag ha et gammalt, Swenskt, stadigt och tilförliteligt slut(.)

Frågetekn (Signum interrogationis) giöres sålunda(?) och wisar i ändan, at den föregående meningen är en fråga, t. ex. hwar togo nu wåra wänner wägen(?) blefwo de så snart osynlige af en enda dimma(?) Hwar är Swensk Ährlighet(?) Hwar är Landets Rikedom(?) Skulle det intet wara nyttigt, at Hofwet och staden klädde sig i hemmagiorde kläder(?) hwad frågar jag effter, antingen Land och Rike blir rikt och wälmående genom Ost-Indisk Handel, eller egna Fabriquer, eller annat, allenast at Land och Rike blir rikt och wälmående(?) Ja om meningen än är längre, skall dock frågetekn i ändan, t. ex. Hwem kan annat än älska de tilwärkningar, som här och där i Stockholm och andra orter



#423 börja sticka hufwuden i wädret, när man besinnar, at Inländske derigenom kunna bli så starka som utländske, at fremmande tömmar derigenom afslitas, at arbetslöner besparas i Landet, och at många fattige Swenske Barn deraf få sitt Bröd(?) etc.

Utrops- förundrans- eller Önske-tekn giöres således(!) Märkandes, at det föregående är något särdeles, t. ex. mina Ögon tilslute sig den dagen, då någon Adelsmans, någon Prästs, någon Borgares eller någon Bondes wälförwärfwade rätt i någon enda Landzort fritt kringskiäres til en fingersbredd(!) Herre Gud, huru många skinn och {färgor l färger} [färger] Vertumnus har skifftat på desse fem Månader(!) Tänk huru Tirilirius har fäktat och arbetat, at få tilwälla sig Cronans Gyllende förmåner(!) Ack hwilcken faselig hop af olyckeliga Hionalag hielper til at upfylla afgrundens winklar(!) Ack, at Händer och Armar woro starka nog, at Arbeta från sig til nästa Stämmodag(!) Gifwe Gud, at owäldigheten intet woro alt för späd-lemmad, at slå egennyttan för pannan(!) etc. Elljest bruka somlige, när en önskan sker af det allraangelägnaste slaget, at föröka detta teknet wid slutet til tre, på detta sättet(!!!) t. ex:

Gud lede Kungens fötter

På wåra hala bärg,

Rådz-lagren taga rötter,

Och Ständers ben sin märg,

Ren Lära bland oss lyse,

Och lagen winne krafft,

t Handtwärk Handlen myse,

Och flit gif' jorden safft(!!!)



#424

Men min hurtiga Fröken, jag måste wäl ock wisa Ehr, huru de skilliestreken brukas, som kallas Parentheser: En Parenthesis eller {mellansatz} [mellan-satz] inneslutas af twå strek



#425 således(---) på det han intet må inwicklas eller förwilla det andra. t. ex,

<Så länge Fru Swerige känner brist i sin--- NB. (jag törs intet nämna mer för utlänningar) så länge måste hon nödwändigt hålla sig wid sängen. Nu är en ledsam tid, NB. (många slaskiga wäderlekar) och ledsamt både för dem, som längta hemma, och dem, som längta borta. Ulysses ledsnar NB. (han är en kysk man) at se andra qwinnoskapnader, än sin kära Penelopes. Penelope har många inwärtes och utwärtes bekymmer NB. (hon är en kysk qwinna.) innan hennes Ulysses kommer hem och hennes hierta i sitt förra skick. Det är löiligt med Argus NB. (så är det wäl med flera) som intet wet, antingen han arbetar til sin hugnad eller undergång. Ett Philosophiskt sinne NB. (rar fogel på jorden) är altid lika roligt. Wi ha nu jämt 80 åhr sedan en Swensk Riddersman afsomnade, NB. (Gud gifwe oss många dylika) på hwars ögon Konungar och Furstar dömde om sina öden. Almanacken fäster i dag wåra redeliga ögon på en stor Konungs åminnelse (om de i {dessa} [desse] dagarne ha tid at fästa sig så länge) och bringar dem til at fägna sig af Wår FREDERICH. o. s. w. Sådant begrep, min ädla correspondente, har Argus om comma, punct, colon, etc. Dock androm deras frihet obetagen. [Jag kan ingen min plägsed påtwinga. ]



#THEN SWENSKE

A R G U S,

N:o 47.

Jag tilstår at mästadelen Mina Läsares och Läsarinnors bewågenhet är större, än jag kan aftiena: De betyga wid desse Arcken sådant nöye, at hwar gång jag kastar från mig eller tilgriper min Penna, känner min blod en rörelse af et Jag wet intet hwad? Rolighet, Bekymmer, Mod, Blygsamhet, Hopp, Twikan, Erkänsla, Ifwer, Wänskap, Nit, Wördnad etc. {tyckas} [tyckes] ur sin församling i hiärtat förordna et Utskott i mina ådror: Alt under anförande af en grannlaga Ömhet, at bibehålla det allmännas gunst. Favoriter i håf, Favoriter hos de Skiöna, jag gifwer Ehr min rörelse at besinna: Ingen är mig i det målet likare än I: I kännen bäst den ilningen, som öfwergår Kroppen, när man antingen tilträder eller lämnar de dyrbara Ögonen, med hwilka man har at giöra--- Med alt detta gillar man mig mycket, och sanningen at säija, hwarför kan man icke gilla mig? Det är wisst Argus har sina stora swagheter, han kan fela, han är menniskia som alla hans Läsare; Men en Menniskia (Jag ber om ursäkt) som ingen ting säijer med wett och willia, det han icke för sin del i sitt samwete finner skiäligt. Skulle man



#427 då skrika mot honom derför at han intet altid talar i lag? Löylig ifwer! Kan man icke tiga och tåla? Duger det intet så är det ju lappri, och intet det första lappri, som blifwit tryckt. Är det osanning, så är det ju fåfängt snack, och intet den första osanning, som lupit Stad och Land omkring. Men om det duger, om det är sant, hwad heder är det då at ogillat? Alsingen: Bara skam både nu och hos den förnufftiga effterwerlden. Dessutan hwad skada giör jag? Låckar jag någon til intriguer, til Partier, til Sielfswåld i Lära och {Laglydnad} [Laglydna], til okyskhet! o. s. w. Sannerligen, Herrar Intrigueurer, I weten sielfwa, at i haden hwar gång legat under, om I intet annat Orakel hafft än Argus. Parti-anda, du hade ledsnat för {20} [tiugu] månader sen, om du intet annat hafft at roa dig med än Argus. Religionsyra, du hade mist alt ditt Offer, om du ingen annan åhörare hafft än Argus. Laglöshet, du hade warit uphängd, om du ingen annan Domare hafft än Argus. Wurmar, I haden längesen grälat i {hospitaler} [hospitalet], om I ingen annan Ma"cenas hafft än Argus. Kitzliga Qwinlighet, du hade warit wanryktad, om du ingen annan Galant hafft än Argus, o. s. w. Bräckeliga Kön, som så snart är upeldadt, (Jag tager nu alla mina wederbörande Gynnarinnor undan) ingen kan neka, at ju du är den laggrannaste af mina Läsare, och största fahran underkastad; Men jag will låfwa dig taga Argus fritt til dig i din Cammar, i din säng--- ja men, jag swarar för all fahra, alt efftertahl--- Kör man ut Petit-maitren och lägg Boken i stället, jag wågar Lif mot Lif, Kropp mot Kropp: så at



#428 hwad Argi skadelighet angår, råder jag min häklare at gifwa sig tilfredz och sofwa roligt, liksom jag på begge Öronen. Om jag twertom giort någon nytta, wet jag intet; skulle likwäl tro, at den Höga Handen behagat på några ställen wattna mina plantor.--- Men säijer du, Min Läsare, hwad har brackt dig Argus, at giöra hela detta förspråket? Skall nu Argus intet tala om annat än Argus?--- Tålamod: hwad är angelägnare i denna tiden, än at tala om sig sielf? Får jag icke wara androm lik? Det är ju intet så brott om? wi ha ännu 6 weckor til Juhl. Dessutan hörer jag, at wisst Folk i desse dagarne talar nu mycket om Argus och fruktar--- hwad fruktar man? Ja stor sak, jag kan wäl säija ut: man fruktar at Rikzens Ständer torde förklara sitt nöye öfwer hans arbete.--- Ack jämmer, Fru Auctoritet, det skall aldrig skie, säyen I. Jag tilstår på Edra wägnar, at det woro bedröfweligt: Huru {skun} [skolenC] I nu bära Ehr åt? Lät see--- Jo, säijen rent ut, Argus är en folkskiämmare, en illfundig anda, som borde straffas och aldrig--- Ney det går intet an, det skulle låta som I woren drabbad i hans Ark. Lät oss bättre öfwerlägga--- säijen så: Skall et Skiämtwärk, som skrifs för roo skull, och af ingen alwarsam och förnufftig, utan af Barn och obetänksam ungdom berömmes, bli af Rikzens--- Ney fy, det skulle låta tokugt, Argus har hafft den Lyckan, at behaga Sin Öfwerhet (hans jordiska Beskydd) och sedan det bästa folket i landet. Wänta, huru skun I då betee Er? Jo, jag wet: Ju mer han har beflitat sig desse tu åhren, och ju bätre han sig upfört, ju mer han I tilfälle at afböyat: Wi ha ju sedt



#429 prof, at man kan örfila, såra och stielpa folk med all wördnad, all höflighet och de diupaste bugningar i werlden? t. ex. berömmen honom, intet lagom, utan öfwer all måtta: När då någon yrkar på hans belöning, så säijen: jag tror I ären underlig, seen I intet, at et så dråpeligt wärk, sådan kundskap, sådan förfarenhet, sådan {odelaktighet} [owäldughet], sådan sinnrikhet, sådant mod, sådan nöysamhet etc. kan antingen intet ha fallit på en enda Person, eller ock (om han äntel. är ensam) intet på en ung, och medelmåttig, utan på en gammal Rik mogen, ja en högtuplyfft man, derför woro et sådant steg onödigt etc. På min ähra, Fru Auctoritet, det grepet är det allrabästa, at i all ödmiukhet och utan Ehr fahra giöra den så kallade Höga Herren Argus til en stackare, och effter Rikzens Ständers bortgång utstäld för Er hämd. Uttömen nu all Ehr wältalighet i meningslöst beröm, {tils} [til] desse hans Beskyddare äro bortreste, sedan Kunnen I wäl få honom mellan koo och Kyrkegård. Då kunna och deras löfften bli wärkställte, som nu i sina bref hota honom, när han blir uppenbar, med onåd, owänskap, förföljelser, Olycka, Ja (skam at säija) med kulor, som fastän de upwäcka hwar ährlig Philosophs åtlöije, likwäl intet underlåta at wara ohälsosamme. Med det grepet kunnen I ock betaga alla andra mod och upmuntran, at med efftertanka tala fritt och at giöra så



#430 mycket, som deras snille-gåfwor kunde giöra, om de litet upspändes. Ja derigenom kunnen I bäst förblinda Swenska ungdomen, til at intet see och känna sina kraffter, etc. Sedan i då gått i land dermed, och i fått Ehr willia fram, då kunna Argus och I lee åt hwarannan: Den ena som Philosoph, den andra {som}--- Sij, förlåt mig, Min Läsare, ehuru jag talar, så ser jag dock, at jag uppehåller dig förlänge med mitt Eget: Jag borde likwäl under hela denna tiden ha lärt at återsätta det Enskylta, så länge det allmänna bör skiötas. Men hwarom skall jag nu skrifwa? Somlige beskylla mig, at förmycket röra de högmål, som borde wara öfwer min Spha"ra: En sådan Junker Argus, säija de, kunde wäl nöija sig at tala om skråck, käringsagor, Jungfruhemligheter, poike-skräpp etc. och intet blanda sig i de allmänna författningar--- Nog kunde jag beswara detta; Men wår skillsmässa, min Läsare, är intet långt borta, fem weckor äro snart ändade, och jag böriar nu ledsna wid Spärr-rytteriet. Twertom, jag will gerna i detta Arket åtlyda denna Critiquen, lämna Öfwer-Gudarne i fred, och hälsa på trappherdar och Hus-Nympher:

Wi Pho"bi Hofmän ha intet ont effter namn, titlar och Caracterer af Gudar, Hiältar, Gudinnor och Nympher: Wi kunna kalla Nisse-Laquey Meleager och hans Kisslinka Atalanta. Om Cammar-pigan blifwit plägad af skaffaren, så säija wi at Nymphen Erigo blifwit låckad af Bacchus, om en Norrlänning intagit en Stockholms-möö, så säija wi, at



#431 Boreas röfwat Orythia, och om Skiepparen smugit sig in til sin Patrons Doter, så säija wi at Neptunus besökt Menalippe &c. Wåra Herrar Marskalkar Horatius, Ovidius &c. ha giort så för oss. Jag owärdigan Pho"bi tienare kunde wäl ock nu nyttia samma rätt och i {stelle} [ställe] för Måns Husdräng säija Half-Guden Cardo, och för Bålla huspiga säija Nymphen Ianua; Men jag wet intet huru det wetter, at jag i dag intet större krus will giöra, än slätt och rätt säija Måns och Bålla.

Nå wälan, Måns och Bålla då: (Ja du må wäl lee åt mig, min Läsare, som nu först {begynnar} [begynner] Arkets innehåll: Skall nu äfwen Argus ha det laget, at Pra"liminarier, Formaliteter och onödiga {fördansar} [Fördandsar] sku borttaga hans tid och giöromål? Äro här nu intet många nog ändå, som ha den wahnan?--- Dock tyst, gott Folk, det är derpå giort: Jag will låta see huru löylig jag är, när jag utdrager tiden med onödigheter, och på slutet nödgas---) Desse förtreffeliga Hionen Måns och Bålla, om wi sku tro Historien, hade ifrån sidsta Brites-Mässedagen, då deras Ögnekast först möttes, fattat för hwarannan ett tycke, som gått något närmare än wänskap; (Jag lämnar de förfarne Qwinno-Hiältar, som af intet annat upsåt inträda i stora Folksamlingar af begge Könen, än at från Bänkar och högder få pröfwa hwad Måns-Husdräng pröfwat, at besinna och namngifwa detta Tycket.) Men sedan den rödblommiga Bålla äfwen låtit höra sitt diupa förstånd och qwickhet, kan hwar och en Qwinno-Hiälte wäl tänka, at älskarens Hiärta blef ännu mer uprört. Tilfällen til hwar den gång, hon gunstigt yttrat sig för sin Måns, har Historien förtegat, så wäl som mästadelen hennes sinrika



#432 utlåtelser, hwilket jag högeligen beklagar; Ty jag fruktar, at jag i anseende dertil nu måste stadna i min berättelse, hemställa och upskiuta henne til nogare kunskap. Dock, i kraft af min Naturliga dristighet, understår jag mig at fortsättia henne i anledning af ett enda Exempel: När Måns engång för sin fagra Bålla anwände all den wältalighet, som hans Ämbete i Huset fordrade sålunda: Ätter som jag har giort ehr den ähran och j ha tyckt om meg, så ä dä harmeligt licka, {te} [tä] inte ha nån Carite.r som gunåss--- Nå, nå--- Men omen jag hade ett namn, som wore Kaxen, så--- Men j {han l har} [ha] nu ett artigt Namn licka, derföre jag mins, när jag {wa} [war] en liten Bytinge, å min Mor salig (frögde Siälen) gaf meg Brännewin, så sa hon alti: Ta Bållen, Poike, och sup sielf det hin--- Dä wa nu hugneligt licka för di små---  så fick jag alti bak-Bålla, så jag åt meg så stinner, så stinner, så jag glömmer aldri dä Namnet Bålla.--- Med hwad mera, som den Kärleksfulla Månses bewekeliga Tunga anförde: Då satt Hus-Nymphen på ett ihåligt och fyrkantigt Wärk af Trä, hwaruti hennes Kläder woro {inlåste} [inläste], och de Lärde komma der uti öfwerens, att hon med ett litet hwasst Järn, genombårat på ena ändan och genom trädt med en hopsnodd Ull, höll på at ersättia den skadan, som Månses dryga Ämbets-Sysslor förorsakat hans Strumpor: I sådan förrättning, säger jag, war Bålla begrepen, när hon



#433 med suckan således beswarade Trappherdens ord: Hå, min k. Måns, dä ä lika fanners wackert om Carite'r--- wår Herre kan wäla ändå--- Men jag tror du ä galen, Gosse, mä Namnet: Ä inte Måns de finaste Namn som nånsin wa? Jag wet aldrig nån större häll-dag i Stockholm, å aldri ser jag wårt Herrskap så grant, som när di sku på Parti-Måns dag.  den daen kommer mäst hwar wecka. Dä giör {mig} [meg] så gott för din skull så jag--- etc. Ack sinnrika Bålla! Härliga Etymologie! Jag will wädias, at många Boksynte Lärdoms-bloss i sina anmärkningar öfwer de gamlas Wärk intet så lyst i wissa namns uttydningar. Mina Critici giöra mig mycken heder, i det de twinga mig, at uppehålla mig wid så stora, angelägne och behagelige ämnen. Hwem kan icke deraf bli upbygd? Men fortfarom widare; (Ja, säyer du, min Läsare, det woro önskeligt, Argus, om du wille fortfara: Du talar i dag, du talar i ett talande, om onödigheter talar du, och ändå kommer du intet längre. Ingen ting få wi weta mer--- Men min k. Läsare, det skall ju så wara i denna tiden? Förstår du intet Periphrasis? Mången Predikan--- Ney hör mer) ju längre detta märkeliga paret talades wid, ju mera upblåstes deras hiärtans Eldkohl: Alt hwad under den tiden förehades, lämnar jag til Nouvellisternes widare mogne utforskning:



#434 Historien nämner derom intet, icke heller dristar jag mig, at föröka berättelsen af mitt eget; Men det wet jag at ingen hemlighet war så dyrt beswuren, som de icke hwarannan uppenbarade: Jag will intet omtala de mindre nödige, eller de tidender, som Fruen hade sagt til Herren om Aftonen tilförne, då Bålla war inne och wärmde Sängen: Huru Stor-Turken skulle komma hit snart. Huru {Herrnåd} [Hernåd] kunde avancera, om han wille öfwertala den Herren, som spisade middag där om Måndagen. Huru Riksdagen intet liknar sig til slut. Huru Fröken hade fått en Solfiähr. Huru unga-Herren skulle få en Dosa til Juhl etc. Sådant, säger jag, bryr jag mig intet om; Men sedan Måns icke allenast fann sin Nymph i behageligt och troget sinnelag, utan ock sig sielf så öppenhiärtad, at han ingen af sina hemliga tankar kunde tåla dåld och begrafwen, understod han sig til en ting, som jag underkastar alla hemlighets-giömmare at dömma, om han war försiktig: När de en gång träffa sina Säng-Camerater, lära de likwäl wakta sig från en sådan Dårskap, som den elljest försiktiga Måns begick; Ty det är intet så, at narras med Hemligheter: Snart inblåses ett Munnwäder; Men man har sagt mig, at {Bållorne} [Bållerne] äro otäta och utan Låck. Hwad sade då den öppenbröstade Måns? Han sade: Min Gris, min Höna, du blir wäla inte wre, om jag rätt så säijer som dä ä beskaffat, westu--- Ja, men du ska {låfwa} [lofwa]



#435 meg te inte--- Nå, jag tror dig wäl--- Westu, jag wa i ett kangel innan jag--- Ja, men låfwar du icke--- nå wäl--- Jag lätte narra mig där jag tiente förr i åhr: Där wa en Kokerska hette Sissa, å nu så ble hon rådder i {wåhras} [Wåhrars] du wet wäl--- men licka ska jag wara trogen mot {dig} [deg]--- Hwar och en Läsare lärer härwid förmoda, at Bålla blifwit förbittrad af en sådan bekännelse; Men Månses lycka war ännu gunstig och olyckan ännu i Förstugan: Hus-Nymphen swarade på en hel annan ton, än Måns wäntat: Hon sade: h, hwa ä dä så underligt? I dä kangelet ha {wäla} [wela] större Bussar warit än du. Men ätter du så rent ut säyeret, så ska du låfwa {mig l meg} [mig] te inte säija enting--- Jag ska säija--- Men ästu nu trogen? Nå swär inte så hårt, jag tror wäla--- {jag} [ja] ska säya dig, at i fiohr så wa {där} [der] en Munsiör i dä Huse jag wa: Han talte så sött; Men--- förlåte den skiälmen--- fast fördenskull, jag må wäl tilstået, här ä wäl större madamer än jag, som ha--- men huru det gick, så ble jag så rådder, som--- nå lik gott--- Historien berättar at Månses Ansikte förwandlades under denna bekännelsens åhörande, och sedan han---



#See, wiste jag icke det? Nu är Arket fullt, och jag har uppehållit mig med onödiga krumsprång: Det är sant,



#436 jag har många myndiga efterdömen för mig i detta mål, så at klokt Folk intet lärer lee åt mig som den endaste wärkställaren af detta fehlet; Men derför har jag burit mig lika illa åt, och jag råder alla, som både i åhr, åt åhre och alla åhr ha at giöra med wiktigare ährender, Rättegångs-Saker, wärkställigheter af goda ordningar o. s. w. at intet ligga, som jag i dag giort, bland Formaliteter, onödigheter och kringswep, utan giöra från sig och bringa Sakerne med förnuft, renhet och skyndsamhet til sina slut. Kan nu någon annat säya, än at hela detta Arkets innehåll kunde blifwit sagt i tre rader? Fy Argus: I<o har du talat förmycket om dig sielf. II<o har du warit widlyftig i lappri. Hwad ha så många ädla, wittra, {käcka} [täcka], förnuftiga Läsare och Läsarinnor at giöra med Måns och Bålla? Kunna icke dina Critici få mumla länge nog. III<o har du måst afbryta ditt usla ämne, utan at engång kunna slutat. Ja, jag tilstår alt detta, och nu i harmen skall jag wräka slutet från mig i en rad, det må nu bli så ofullkomligt som det will: Måns och Bålla slöto sin kärlek med {knuffar} [knuffer], skrik och skiällsord.



#THEN {Swenske} [SWENSKA]

A R G U S,

N:o 48.

Naturen har skildt {Swenska} [Swenske] Folkeslaget så wäl ifrån sig som trotz något af {sina} [sine] foster: Gud wet, kanskie en Utlänning kunde beskylla mig, at wara drucken af förmycken kärlek til mitt Fädernesland; Men jag menar mig dock wara nyckter nog, om jag tilstår det giöra mig ont, när jag hörer någon {främmandes} [fremmandes] förmätna tankar om mina Landzmän: Det låter iblandt, liksom en qwick hiärna nödwändigt behöfde utkläckas i Sol-wärman liksom Apollo stackar woro så piunckig, at han för köld skull intet dristade sig öfwer Belt, och liksom wisheten woro skuggrädd för skarphet, styrka och hårdhet. Neij, Herrar Grannar, man har sagt mig, at Minerva går gerna med hielm och {brynia} [brynnia], at hon hwilar nästan så roligt i en {sniödrifwa} [snödrifwa] som i en silkessäng, och at hon är likså modig effter et wattuglas som en win-pocal. Ja, säijen I, hiältarna kan ingen betaga Swerige; dem lämna wi Ehr: Ministrer äfwenwäl: Wj sku ock efftergifwa at boksynt och beläset Folk likså wäl fins bland Ehr som oss etc. Men wisa oss



#438 Originaler i wettenskaper och konster: Hwar är den lefwande mathematiska Inbillningen? Hwar är påfundz gåfwan? Hwar är den goda och rena smaken i {allting} [all ting] som icke wi ha påsatt? etc. Jag förifras öfwer sådane inkast. Gifwe Gud, at en dehl af den så kallade Goda smaken, som I oss gifwit, woro förswunnen. Men {alwar} [alfwar]: Om I än woren något mindre bekymrade om oss i wissa saker, än I ären, skulle wj dock hiälpa oss med Gud och ähran. Wj ha ock Originaler i ädla Konster, som lefwa ännu. (Hwad wi ock intet ha, kunna wi få.) Til Exempel Billiga Utlänning.

I styckens snabba Eld och skarpa Salvors knall

I grundat Fästnings-Wärk med trogen Grop och Wall,

I stolta Bygnings-sätt, at pryda Slott och Städer.

I stora Styrke-Grep med Watten, Eld och Wäder,

I rent Orchester-Liud, Musiquens liufwa Larm,

I Kroppens wiga skick och kraftig Fäktar-Arm,



#439

I skiöna Penseldrag, som {lifslös} [liflös] Duk uplifwa,

I wackra---

Ney, hwad behöfwer jag rimma sanningen i folk? Man må wäl tro mig ändå: At förtiga wåra Lärda, ha wi många särdeles käcka Swenska Hufwuden i wissa Wettenskaper. Ingen wil jag namngifwa för afwund skull: Fast jag tilstår at den onämnde intet blefwo Swartsiuk, om han rätt förstodo sin Konst, ty en fullkomlig Mästare är aldrig rädd för täflare. Hans Wärck är ingen Dumbe. Dock, hwad behöfwer jag wåga derpå löst?

Nog at wi weta, det de Swenske, om de rätt besinna sig, äro likså litet Hufwudlöse som annat Folk. Sannerligen, mina redelige Landzmän, om I willen alla som jag, sku wi afskudda oss de namnen af utlänningars Copier, Apor och slagdieknar. {Låtom} [Lätom] oss tänka litet, omhugsa oss litet, grunda litet och möda oss litet, så skolen I finna, at wi kunna giöra äfwen så goda hem-alster som andra. Samma goda {tanka} [tankar] har jag om wåra Manufacturister och Handtwärkare: Jag ser intet, goda Wänner, at I just behöfwen pekstickor: I {ha'n} [han] hiärnar, Ögon, Händer etc. Likså goda som främmande, och om man allenast hiälper Ehr til god afsättning af Edra Händers Wärk, så har jag gott hopp om Ehr skickelighet: At arbeta utan mat, går intet an, Konsten trifs intet wäl i hungren och tiggaren bryr sig litet om hedren, när {magan} [magen] skriker; Jag behöfwer mynt, sade {Gasconiska Officeraren} [Gasconen], som sålde ähran



#440 för 15 Ducater. Ney, upmuntran bören I ha: Korteligen, jag kommer til mitt förra: Naturen har skildt Swenske folkeslaget så wäl ifrån sig, som trotz något af sina foster.

Hurtiga, friska och wälskapade Kroppar ha wi äfwen och så wäl som andra: Utan att wara don Quichot kan Argus trotza alla Qwinno-Beskyddare i Werlden at framwisa ett Land, som (i allmänhet att tala) har wackrare Fruentimmer än Swerige. Än wårt Mankön då? I sanning, det ena Könet passar så wäl til det andra, at det är en lust. Men med alt detta, min Läsare, och efter hela förtalet, måste jag tilstå, at ibland oss finnas missfödzel. Naturen har wäl ingen skuld; Men ehuru det är, så finnas de. Om {wåre l wåra} [wåre] Missfödzel har jag derföre ärnat skrifwa i dag: Deras slag äro mångfaldiga; Men jag will allenast upräkna några, som i hast inkomma mig i minnet: O Himlar, hwar är nu en Hercules? Här woro {syssla} [sysla] för honom, om han en gång hade lust at rensa Jorden från Missfödzel; Fast jag tilstår, at somliga äro mer löijlige än skadelige:

Här finnas dwärgar, små knaggar, af en half Alns längd, som kunna uprycka Eekar med Rötter, och slå med Knytnäfwarne i Stenmurar, så at stora Husen nedramla. Faseliga Pysslingar! Hwardera är starkare än 12 lagliga Karlar, och ändå så usel til anseende, at jag skulle tyckas kunna knytan i en Posse och skickan både fram och tilbaka under couvert med Påsten, hwart jag wille, utan särdeles omkostnad.

Här finnas Jättar, höga som Kyrketorn och fylliga dereffter: När en sådan kommer stigandes, darrar jorden och



#441 wädret hwiner: Han kan intet resa sig ur sitt lägre eller nedlägga sig igen utan et brak, som höres hela milen. Han äter fyra tre hrs gamla stutar i målet, och dricker et oxhufwud den bästa dryck i hwar Bägare. När man ser honom i Synen, kan man häpna och komma från målföret; Men tror du wäl, min Läsare, at en af de omtalte dwärgarne, ja (hwad behöfwer jag taga så mycket til) en lagom Karl kan böija, skaka, kröka och twinga en sådan Rese som han will. Där är ingen styrcka i hela Hans ofanteliga skapnad. Om han skall wara säker, nödgas han smickra Dwärgarna eller annat småfolk, pläga dem och hålla dem wid godt lynne, så at jag ömkas wid desse maktlöse Storwirkingar.

Här fins Folk utan Hufwud, eller åtminstone så {wanskapelige} [wanskapeligt], at Hufwudet, som är mäkta litet, sitter ur Magen ned mot Naflen: De äta och dricka förskräckeligen, ty de bli aldrig mätte, och de ha grymma bettar til tänder, hwarmed de nagga och såra alt det Folk de åtkomma, ty de äro mycket arge. I öfrigit måste de ledas af annat Folk wid Handen, ty de se intet gerna hwart de gå: Den som är skalkaktig mot dem, kan låcka dem at falla i gropar så at träcken står dem öfwer öronen; Men et starkt anhang af sådane är fahrligt nog.

Här finnas Menniskior med öpne bröst, så at Hiärtat syns för alla dem de råka: Det är roligt nog, at ställa sig midt för en sådan; Ty hans Hiärta må nu hysa ont eller godt, så får man dock se många deruti krälande löyliga



#442 skapnader. Han giör ingen ondt, ty bor något sådant i Hiärtat, då ser man det strax och waktar sig {derföre} [therföre]; Men så mycket är det, en sådan duger aldrig til Minister, ty han är otienlig til stora Wärk. Qwinkönet af detta slaget är mycket löyligt och mindre fahrligt än mankönet: När jag understundom talat med sådane, har jag med löye skådat små Bröllop, små {dansar} [dantsar], små kampar mellan wissa junkrar i deras Hiärtan, ja offta en liten ensam sprätt, som krummat sig på hwarjehanda leder.

Här finnas Hionalag af så olika makar, at Hustrun är så stor som det största Fruentimmer; men Mannen deremot så liten, at han kan ligga och sofwa i hennes toffel: När hon är wid gott lynne, tillåter hon den lilla mannen trafwa och spatzera på sig, hwart han will, och när hon går ut i visiter eller samqwäm, sätter hon honom i sin Barm eller muff, där hon Matar, tuktar och handterar honom som en af de smärsta Papegoijor. När den minsta skakning skier af någon annan, springer han in i sin fristad, och när åter hans beskydderska är wred, skiälfwer det lilla kräket som et aspelöf. När han stundom giömt sig för henne i någon af Hennes fållar, mystrar hon åt honom då det skall wara wäl, och då kommer han framhoppandes; Men är hon ogunstig, då gier hon honom en liten knäpp på nosen, när han tittar ut. Det är alt för löyligt, at see de små manndiuren i sina Mästarinnors Händer.

Här finnas giffta män, som jag menar wara förtrollade:



#443 De tåla alt annat Folks ögnestrålar; Men så offta de få see sina egna Hustrur, bli de förwandlade i {pinsuggor} [pinnsuggor] eller igelkottar, willgaltar, Biörnar, eller dylika Odiur, så at de beklageliga Makarne gå liksom på lifwet i hwart fiät. Gud hielpe de stackarne til rätta igen!

Här fins Folk med twära ansikten, sura ögon, skarpa later etc. som äro mål-löse i alt Menniskio språk; Men morra och knorra i et oaflåteligt knorrande, så at man aldrig rotigt kan tala, tänka, läsa skrifwa eller sofwa, där sådane äro inne.

Här finnas Menniskior utan Tungor, som tala sinsemellan med Ögonen, hwilket de hålla för sitt liufwaste och tydeligaste språk, liksom det är det tystaste. Desse Creaturen äro i hwars annars Ögon ganska skiöna och behagelige. Jag skulle intet kalla dem missfödzel, om icke för det underliga språket skull.

Här finnas wissa skapnader, som wäl i sig sielf äro ingenting mindre än missfödzel; Men i anseende dertil, at så många intet kunna fästa Ögonen på dem, utan at bli hufwudyra, kallar jag dem så. Man skall ha goda essencer tilredz, om man skall slippa yrheten, och jag råder alla wåra tappra ynglingar, at intaga goda Pra"servativer om morgonen, så framt de wid dylikas åskådande willa undwika, at bli hiärnewilla om dagen.

Här fins Folk, som har Öron och munnar öfwer hela Kroppen: Et Öra och en Munn, et Öra och en munn, {tätt el tädt} [tädt] wid hwart annat, liksom en Arlequins klädning. I hwar



#444 wrå äro de och höra mer än andra, ty de ha flera Öron, och i hwar wrå utföra de det igen, mer än andra, ty de ha flera munnar. Jag menar, at desse brukas til de många tidningar, som dageligen kringföras.

Här fins Folk, som likt swampar på en Natt körer i wädret och upwäxer til anseenlig högd: i går wiste jag intet af en sådan, och i dag ser jag honom täfla med gamla bekanta Folket om Ämbete och belöning. Sannerligen jag blir bestört, när jag efftersinnar huru hastigt en sådan är tilkommen, och jag önskar at detta slaget wille med sin hastiga upwäxt wara så käckt tilredz, då Swerige en gång i en smal wändning skulle behöfwa 20 eller 30000 Bussar i fällt.

Här fins ett genomträngande Folkeslag, som går twärt igenom hårda Wäggen: Huru de bära sig åt och om de bruka någon särdeles Metall, at giöra hål för sig, wet jag intet; Men rätt som en ährlig Man står i ett Rum, det han tror wara wäl tilspärrat, och menar den andra stå utan före, så ser han honom inne hos sig. Derföre så länge jag intet wet hwad medel de bruka, kallar jag dem missfödzel.

Här fins en hop skalkar, som hugga, plundra och skada Folk; Men i {ögneblecket} [Ögneblicket] äro de osynlige, så at man efter dem famlar fåfängt. När de åter wisa sig igen, skier det i sådan säkerhet, at ingen kan tiltala dem.

Här fins Folk, som altid gapa och wisa förfärliga swalg; Men Kroppen är nästan intet annat än buk: Hiskelige bälgar, som aldrig bli fulle: Ju mer man wräker i dem, ju mer willa



#445 de ha. Det endaste de kunna är at siunga matwisor. Dermed låcka de andra at fylla deras Bukar.

Här fins Folk med Marmor-Ansikten, som ha den förmån, at de intet blygas, ty deras Ansikten äro oföranderlige.

Här fins ett Folkeslag, som för sin död intet kan tåla Liuset, och trifs intet, utan i mörkret: När Solen eller annan klarhet slår ett sådant Smyg-Troll i Ögonen, faller det tilbaka och swimlar; Men i mörkret håller denna glys-ögde {Katten} [Kattan] med sina likar sådant stimm, at Argus hade intet lust wara Rotta. Mot sådane har jag det Grepet, at jag tar mitt Lius i handen, der jag wet dem wistas, och strax springa de som Skogsfohlar.

Här finnas wissa Hiärnar, som liksom Wax låta intrycka sig Bilder af den största förfarenhet, största kundskap och största giöromål på en handwändning. Ja sanfärdigt, min Läsare, på en enda handwändning: Tag hwilken klenod du will af Rikswårdande ährender och håll för en sådan en half tima, du skall få see, at den samma på stunden inpräglas honom i Hiärnan, och at han derpå wet döma, mästra och laga alt efter sitt Begrep, som han hade deri öfwat sig tio hr. Gud wet huru det skier så snart: Jag skulle önska mig samma förmån; Men som jag intet har den lyckan, at wara ett sådant missfödzel, utan fölljer enfaldiga Naturen, så



#446 lärer det intet gå mig an. Du kan swara mig, at det lärer gå {dereffter} [derefter] för sådane; Men min kära, hwad Mästerstycke will du fordra i en handwändning af den som aldrig lärt?

Här fins Folk, som jag må lee åt: De kunna intet andas eller lefwa utan en wiss luft i en Flaska, den de altid måste hålla för Näsan. Westu hwad den luften är? Jo, all den transpiration, effluvier och anda, som utgår af Kungeliga Personer; Kan du tro, at desse missfödslens Lungor aftwina, om de intet få födas af en dylik Kunga-Luft? De upblåsas således af en skräckelig regerings-åtrå; Men Gud beware wår Öfwerhet, wi behöfwa intet desse Wäder-Drottar och Små-Kungar.

Sluteligen fins här en Person, en särdeles Anda, som jag hwarken kan hålla för missfödzel eller lagbördig, ty jag wet intet hwad eller hwar han är. Jag hörer mångfaldiga ropa på honom; Men de weta intet mer än jag, hwem han är. Jag är rättnu yr i Hufwudet af detta Namnet: Det heter Wederbörande. Har intet jag en tid lupit galen efter den, och frågat, i hwart hål, så wet intet jag. Mina k. Läsare, säyen mig, hwar skall jag få igen den där wederbörande? Min dag är nu förliden, Natten påkommer, och lika när är jag, at få något gott af wederbörande: Det är nu en underlig wederbörande: Behr jag Satur om rättwisa. så wisar han mig til wederbörande: Jo, där fick jag strax. Behr jag Bilanx om god Handel och Hushållning, så hänskiuter han mig til



#447 wederbörande. Där hade wi det. Behr jag Dictys om underrättelse i ett och annat, så hemställer han mig til wederbörande: Härlig förklaring. Behr jag Plejon om slut i min klara sak, så skall han först tala wid wederbörande, {skickar} [skicka] målet til honom, och aldrig wet jag hwar han bor, eller hwar jag får det igen. Skall då April räcka hret öfwer? En godhiärtad Man måtte likwäl wederbörande wara, som så länar sitt namn til alla: Jag är säker at mången giör Dårskaper och skyller på wederbörande, och mången stympare, när man af honom kräfwer kundskap och beskied i sin angelägenhet, strax bortwisar Folk til wederbörande, utan at sielf weta hwar wederbörande fins eller huru han ser ut. Stackars wederbörande, nog får han besök, om han elljest nånsin står til finnandes. Jag tror ock, fast jag nämnt wederbörande i denna missfödzellängden, at han är oskyldig och intet sielf rår för denna Blind-Dansen. Wälan, då wänder jag bladet om, och tilllägger alla dem en art af Missfödzel, som ropa på wederbörande, utan til at känna wederbörande.



#THEN SWENSKE

A R G U S

N:o 49.

För sex weckor sedan tänkte jag på Döden, i dag wil jag tänka på Domen: Mitt lilla Argiska Lifs annalkande slut är intet det endaste, som dertil gier mig anledning: När jag förleden Söndag afhörde en wiss Prästs förträffeliga förklaring öfwer det härlige Evangelium om yttersta Domen, kunde jag intet annat, än af hiertans Grund betrakta den domwäldiga Konungen, hwars Domar bli ståndandes, hwars rättwisa ingen kan drilla, och från hwars Domstol ingen kan wädia. Den höga Riksdagens grundfasta Beslut, som aldrig kan ändras, inkastar mitt sinne i en laglydnad, som är mig frj och förnöijelig, så wida Ewigheten har rum i mina tankar, men slafwisk och förskräckelig, så wida jag nedgräfwer mig i tiden och stofftet. När den rättfärdiga Lagskiparen slår et ewigt slag, så är det slagit, det rubbas intet; Derföre när jag det wet, kan jag ju i säkerhet dereffter taga mina mått? och sannerligen jag har intet annat råd. Fåfängt biuder jag til at förändra den ouplöseliga Enigheten, som intet annat kan, än wara sig lik i ewighet; Den Sanningsfulla Rättwisan kan ock intet annat än öfwertyga oss midt i straff-plågan om wår straff-barhet--- När min tanka upklifwer at beskåda



#449 dessa förträffeligheter, och hon derifrån kastar Ögonen ned på åtskilligt wårt upförande, så nödgas hon hålla för Ögonen, om hon intet skall swimla--- Men, min Läsare, borde wi intet mer wara omtänkte, at likna den högsta warelsen? Jag tilstår wäl, at ju mer jag anser den höga fullkomligheten, ju mer erkänner jag wår swaghet: Så länge Werlden stått, ha Riken, Regeringar, Ständer och alla Menniskior warit samma wanskelighet underkastade: Den samma fruktar jag lärer föllia dem så länge hon står. Hwar will jag få en samling af små dödelige, som kan likna den stora odödeligas wäsende? Men likamycket, Min Läsare, wi sku ändå biuda til, at likna wår Ewiga förebild, så mycket wi nånsin hinna, och ju mer wåra kraffter beflita sig, ju mer bli de handräckte--- tminstone när wi besinna den ofelaktiga Domarens outgrundeliga rättwisa, och derjemte det swaghets mörker, hwaruti wåra Domar famla, borde wi afstå det Domare-Ämbete, som wi oss så offta obilligt tilwälla, och med en lydig owäldighet hemskiuta målen från oss under hans höga gottfinnande, som aldrig slår felt. Då förgripa wi oss intet--- Här, Min Läsare hörer du wäl, at jag intet talar om werdslig Rätt och lagliga Domare i wårt Rike. Tro intet, at jag är så wettlös: Jag drar intet gerna ämnen wid håret, på det jag må yttra mina Moraler. Jag är glad, när jag ser dygden stå dem i wägen: Rikzens Ständers rättwisa gläder mig, och Lagens wärkställighet i wår Konungs, Rådz och Domares Händer fägnar mig innerligen. Men wi ha wäl Domare utom dem: Domare utan fullmakter, hwilkas antahl intet får rum i min minnes Bok: Jag will gifwa dig prof på



#450 några fåå, och således tilfälle, at förundra dig öfwer det lilla Menniskio-kräkets förmätenhet, som fäller Domar öfwer sin jämlike, utan til at hwarken weta Lagen eller ransaka saken. Om den dödeliga rätt betänkte, at han sielf står ganska slätt hos Öfwerdomaren, och har intet mer än et enda Frälsemedel från hans wrede, så skulle han aflåta at dömma andra: Den alrafrommaste har orsak at säija i sin swanesång:

Jag wördar Store Gud, ditt sidsta domar-slag,

Fördömlig är min Synd, rättfärdig är din Lag,

Din kärlek nödgas se min Säng i afgrund bäddas,

Och at jag af din Nåd mot Rätten ei kan räddas.

Wälan så stört mig ned: Din Ähra ställ tilfredz:

Jag bör ha ewigt straff. Sij här jag står tilredz.

Men hur skal jag bli bränd i Swafwel-Eldens flod,

När Sielf din Egen Sohn bestänkt mig med sin Blod?

Detta är den endaste räddningen (Fast mer än fullkomlig) mot den Ewigas Dom, och likwäl understår den ena Syndaren sig, at fälla domar öfwer den andra: Huru sku de wäl bli uptagne wid den höga Öfwerrätten?

Angantyr har med stor heder en lång tid warit gällande i de allmänna författningar: I et sådant tilstånd har det warit honom omöyeligt, at wara allom til nöijes, så wida han hafft Ögonen på Riksens bästa, utan anseende til Personen. Nog at hans ähra af mestadelen blifwit erkänd. Men hwad händer? Angantyr lider en märkelig motgång: Glam-Bröder och Munn-wänner öfwergifwa honom, som giöra största hopen, ty de redelige och wärkelige äro fåå. Alla tro hans undergång wara förhanden. Saken drages för Röriks Domstol, då



#451 han förer ordet i en rusande Rätt: Han skiärskådar henne på sitt wis, och sedan han giort några nycker på Axlarne och satt ansiktet i et skien af medlidande, säger han: jag wiste wäl at wår Herre skulle komma igen: nu bli Salig Ambiörns tårar betalte, dem Angantyr utprässat. All den orätt, som den ährliga Mannen lidit af Angantyr, har Gud intet kunnat lämna ohämnad. Stackars Man, han har hafft honom på sitt samwete--- Men kära Rörik, han I fått Bref ofwan ifrån, at det hänger så ihop? eller wisa mig Ehr fullmakt, at få afkunna denna Domen.

Sverker siuknar i sina Rikswårdande ährenders stridaste lopp, och midt i glantzen af sin ähra: Siukdomen är icke allenast sällsam, utan grym och underlig. Man misströstar om hans Lif. Hustru och Barn bli at beklaga effter hans afgång; Ty han har ingen ting samlat, utan sina lagliga inkomster. Kortel. Det ser illa ut med Sverkers Hus. Målet förebringas den domkloke Fru Snottra: Hon wänder sig til en qwinlig nämd med bestört upsyn, at inhämta dess utlåtelse. Hon ser up åt högden, hon suckar, hon utbrister i denna Dom: Herre Gud, det som giömmes i sniö, upkommer i töö: Jag kunde wäl tänka, at Sverker skulle en gång få omgälla all den sorg han giorde min Salig Bror: Salig Fritiofs ben ha intet kunnat ruttna i roo, förän hans förfölljare skulle få sin wedergällning. Jag beklagar de fattiga Barnen, som sku lida för Fadrens skull, och jag önskar--- K. Snottra, hwart famlen I hän? Menen I kunna utleta den stora Domarens orsaker? Eller när gaf han Ehr lof, at engång fresta derpå?

Fru Ingeborg är wärnlös efter Herr Adolphs död: så



#452 mäktig och wälmående, som hon war för några åhr sedan, så swag och torftig är hon nu. Hennes sak kommer före i Fru Ermegårds Rätt: Bisittarne taga sina Domtassar i händerne kring et Caffe-bord: målet omröstas: en säijer at Fru Ingeborg af den rättfärdiga himmelen pådragit sig detta missöde med sin hårdhet mot sitt tienstefolck. En annan, med den owänskap hon fordom giorde mellan Herr Eric och Waldemar. En annan, med sina Moucher och swäfwande flycktighet. En annan, med de älskare hon hade i sin ungdom etc. Fru Ermegård äger skiljerösten och afkunnar beslutet: Jag wil ingenting utlåta mig, säijer hon; Men man skall altid see, at det går så med den, som ryggar Äktenskaps-Löfte: Jag wet hwem Ingeborg bedrog, när hon tog Sahl. Adolf. Det är lika mycket, men wår Herre--- Jag behr Ehr, goda Wänner, at j intet nämnen wår Herre i Edra Domar; Ty han lär ha helt annat begrep om Sakerneän I.

Men mFin Läsare, westu rätta arten af detta Domare-Slaget? Högfärd, agg, afwund, hämd, egennytta etc. taga altid sina wissa Creatur bland Folket til bisittare: De uptaga alt det som händer, Sakerne afdömmas, Protocollen nedskickas, så plutrade som de äro, til deras underjordiska Tribunaler, och ingen sådan Dom har ännu gått öfwerända i Helfwete; Ty Sultan Behemot will gerna bibehålla sina Underdomares heder på Jorden. Jag råkade nyligen en Enspännare, som ärnade sig til afgrunden med acter, hwaraf jag ryckte en del ifrån honom; Derföre will jag nu meddela dig några utdrag ur deras Protocoller. Jag gier dig dem i fragmenter och sönderbrutne; Ty när jag och Bytingen brottades, refwo wi Papperen sönder:



#453

S. D. Inkom Nisse i hwar Gatu och berättade, at han sedt Lepidus och Crassus komma ut från Cyneas i går aftons kl. half 10. Den misstänkte Cyneas, som har den faseliga satzen, at om äntelig en ond ting i ett Hushåll skall wälljas af twå, så är bättre, at en och annan af Folket oförskylt får bannor eller stryk, än at Fahrs och Mors ord och befallningar sku gå öfwerända, så ofta Folket will, och aldrig wara pålitelige. Hwad månne det betyda? I Torsdags war Cyneas med dem til Måltidz. I Måndags åkte han och Lepidus ihop til--- Agget hölt före, at desse tre ha förrädiska stämplingar--- Högfärden: Cyneas akta intet om, at{ binda sig til det gemenaste Patrask, blott at han får mätta sin ähregirughet. Falskheten: Will intet tro, at desse sammangaddningar just äro så fahrlige, om icke--- Hämden påstod at alla the borde med rätta--- Resol. Lepidus och Crassus ha, liksom Cyneas, fördärfwelige afsikter mot det almänna bästa.

D.--- Oct.--- tertogs och fortsattes öfwerläggningen om Florindas Snörlif: Falskheten utlät sig, at fast än Meleager lossat den Skiönas Snörlif, då hon hastigt siuknade och ingen närmare war för handen, kunde dock icke deraf slutas, at något sällsamt war dem emellan. Swartsiukan: Om jag än skulle upgifwit Andan på stunden, så hade jag dock aldrig låtit en Karl giöra mig den tiensten; Derföre är klart at--- Agget: Det är lätt at döma af hennes---

Resol. Florinda och Meleager ha hulpit hwarannan mer än den gången.

S. D. Föredrog Frater Ignatius, huru Bias gifwit en hop Pengar åt de fattiga. Huru han nu intet wille dricka så mycket som förr. Huru han påminte alla dem han talade



#454 med, at intet swärja. Huru han nu läste owanligen mycket i Biblen. Huru han brackt sin Hustru, at giöra sin Styfkiortel en twärhand smalare på båda sidor. Huru--- Resol. Bias är antingen besmittad af det nya wurmeriet, eller är han en Skrymtare.

S. D. Inkom Menalcas med klagan, at Herr Påvel låtit panta honom för ett Lam---

Resol. Snålheten regerar hwar och en Herr Påvel i hela Landet.

S. D. e. Mid. Inträdde Cumenes och försäkrade, det intet wara utan orsak: at Conon så almänt älskas; Ty han har ett ährligt sinne mot Fäderneslandet. Han berömde ock Leonidas, som Conons upriktiga Wän: Huru han hela denna tiden med förstånd och kraft fört sina ord, och huru han ingen gång yrkat något enskylt, utan endast det allmännas nytta--- Cumenes tog sitt afträde--- Agget berättade at Leonidas är fattig, och således til Salu för--- Afwunden: Deras wänskap är så mycket misstänktare, som Cumenes talade i den saken, som---

Resol. Leonidas och Cumenes ha begge fått löfften af Conon på tienster, och ehwad täcke de bruka, så spela de dock under et täcke.

S. D. Berättade Widskiepelsen, at en Cartesian wunnit en Process mot en Peripatheticus: samma natt hördes en ugla på hans tak, och dagen effter dog han.

Resol. Den Siälen lärer wid detta laget wara i det mörka Riket. Således äro alla Cartesianer gudlöst föllje.

D--- Nov--- samlades rätten i Arbellas Säng-Cammar: närwarande: Afwund, Dumhet, Swartsiuka--- Herr Holger, Fru Swanhwita, Spader Pamp, Madame



#455 Ruska--- Ryktet inkom och föredrog, huru Cnejus är både bittida och sent hos Fru Livia, fastän Herr Julius offtast intet är hemma--- Sqwallret understödde Ryktets berättelse. Dumheten och Herr Holger: Wij weta också mycket. Swartsiukan: Jag har sedt dem åka tilsamman i en Wagn sent om afftonen---

Resol. Julius är Hanrey och Livia Coquette.

S. D. e. Mid. uplästes ett Bref från Zephyrus til Eurus, hwari han påstår, at Månens wälde är intet aldeles at förakta: Ebbe-Flod syns lyda honom, och Medici böra ofta ha anseende til honom i sina Courer, med mehra--- Agget: Zephyrus giör sig grön i otid. Spader Pamp: Månen lär ofta ha wälde öfwer hans Hiärna.---

Resol. Zephyrus har fått mutor af det Måhniska folcket, eller ock---

S. d. föredrog Madame Ruska et par strumpor, som woro giorde här i Landet, hwilka ei hållit mer än 8 dar. Dumhet och Fru Swanhwita: här kan ingen ting giöras med beskied.---

Resol. alla inrikes Manufacturier och Manufacturister äro egennyttige och bedrägelige. Här blir aldrig bättre.

D.--- Nov.--- skiedde sammanträde kl. 1. i Herr Stenkils Sahl: närwarande: Afwund, Sielfklokhet--- Herr Sigge--- Herr Bouteille förestälte, at Bilanz wunnit på en dag öfwer 100 Plåtar på Ostindisk Handel.--- Sielfklokheten: de ha warit lyckelige denna gången; men det skier aldrig mer. Afwunden: för sådanas winst måste Riket lida. Sannerligen de borde---

Resol. De som inrättat den Handelen, ha ingen annan afsikt haft, än at rikta enskylte pungar och sätta Riket i elände. 456

S. D. e. Mid. understälte Zoilus den loflige rättens omdöme, huru wida Camillus kunde anses för annat än en Tartuf en skienhelig Hycklare, som är så wänlig och höflig mot alla Menniskior, ofta utan åtskillnad, som synes beflita sig så högeligen om Jupiters nåd, som är så måhn, at altid lägga sin menlöshet å daga, som aldrig will emottaga någon skiänk--- han anhölt om tilstånd, at få tillägga honom Caracter af Skrymtare.

Resol. Bewilljades.

Min k. Läsare, när jag nu sitter och läser dessa Protocollen, kan jag intet annat än lee, då jag tänker på mig sielf. När sådane Domare finnas öfwer alt, hwart skall då den stackars Argus taga wägen, som har så långt wågat sig på diupet? Jag lärer på det sättet bli dömd til Jude, Grek och Turk på en dag, och ingen Sect lärer finnas i Kättare-Listan, som icke i kraft af sådane Protocoll-Extracter will ha mig til medbroder. Men stor sak: Augustinus och Pelagius föddes på en dag: Min förswarare upreste sig samma stund, som min fiende knöt Näfwen. Jag tröstar mig derwid, at här äfwen, Gudi lof, finnas många rättwisa Domare, och de widriga bedraga sig mycket, om de tänka modfalla mig med trug, ty (utan skryt) jag är så där temmeligen Philosoph. Desse tu hren ha wackert härdat mig. Icke dess mindre uptager jag deras tuktan med tacksäyelse, färdig at bättra mig, så ofta mitt samwete giör ett med deras ifwer.

När wi nu, som sagt är, jämföra desse många kringflygande Domar med den alswåldigas yttersta Dom, o Himlar, hwilken olikhet! Om du will som jag, min Läsare, och Läsarinna, så sku wi intet bry oss om dessa små Underrätterne,



#457 utan gå wår jämna wäg, tiga, tåla och uptaga dem med nöije och bättring; Ty äro de rättwisa, så äro wi orättwisa, om wi ogilla dem, och intet ändra hwad wårt samwete kräfwer; men äro de intet det, så falla de ju af sig sielfwa som stoft i den stora Revisionen, hwars skarpa strålar kunna skillja sakens klarhet från omständigheters Dimba, och hwars omdöme aldrig förmörkas af olika begrep. Ja desse Domar, om de äro falska, hålla icke en gång ut til tredie åldren: Barnebarnen weta redan at förswara oss.

Men ingen kan sätta sig på den Foten, at wara lika nögd om alla omdömen, utan han derjemte fredar sitt samwete med en ren wandel. Intet går det an, at säija som denna min bekante:

Jag rifwer til mig hwad jag kan

Och fyller mina giömmer,

Och blott jag blir en riker Man,

Stor sak hwad man mig dömmer.

Mitt Mynt är mig en wäldig hiälm,

Och kallar Werlden mig en skiälm,

Så rensar jag min Pipa.

Jag söker Flickor i hwar wrå,

Grisetten mig berömmer,

Och blott jag kan dem spaka få,

Stor sak hwad man mig dömmer.

Min Kyrka är en Jungfru-Bur,

Och kallar Folk mig Synda-Diur,

Så stoppar jag min Pipa.

Jag mäter bottnen i mitt Krus

Och Flaskan redligt tömmer,



#458

Och blott jag får mitt goda rus,

Stor sak hwad man mig dömmer.

Den hiärtans saften frögdar mig,

Och kallar Folk mig liderlig,

Så röker jag min Pipa. THEN SWÄNSKE

A R G U S,

N:o 50.

En wiss Person har skrifteligen knotat på mig derföre, at jag brukat dess namn i mitt sidsta Ark: Min wän, det skadar Ehr intet. Derföre ären j lika god. t. ex. Om en otillåtelig Bokskrifware kallade sig Argus och blefwo straffad, hwad kunde jag derföre? Har jag någon frägd, så blir den aldrig hos klokt Folk förmörkad deraf, at jag har en elack namne--- Men see, jag har intet tid at uppehålla mig med sådant, om min lilla Riksdag skall wara slutad den 18. {Dec: } [Decemb. ] hwilket bör skie, så framt jag will wara trodd på mina ord. Det stodo illa för en Sedolärare, at i dag ha ett beslut, i morgon ett annat. {Wispaktighet} [HwispaktighetCelD? ] är ett fehl, som bör undwikas af den, som skall föregå andra med gott {effterdöme} [efterdöme].

Ibland de angelägnaste mål, som höra under min Domstol, är Äktenskapet: Om jag ändå kunde så mycket uträtta med mina Moraliska Läkedomar, at äktenskapskärleken ingenstädz gingo på Kryckor, ack, jag hade då intet plåstrat fåfängt desse tu åhren. Jag wille för mit omak ingen större lön begära af mina Landsmän. Eller ock k. Swerige, gif mig en annan dygds fullkomliga hälsa: Jag skall wara nögd,



#460 blott at jag kan hugna mig af någon uträttad wärkan. Argus har försyn at tigga Rikzens Ständer om någon förmån för sin Person. De ha nog öfwerlopp af andra. Den endaste belöning han skulle åstunda, woro den, at {de} [the] behagade förklara sitt nöye öfwer hans Wärk. Alt nog för en Philosoph. Utom dess önskar han ingen högre benådning, än sina Läsares egen förbättring, Jag hoppas det bästa. tskillige dygdiga Correspondanter ha i det målet {gladt} [glädt] mig. Men i öfrigit har det mästa Echo, som min röst hittils förnummit, warit beröm och last utan eftertryck. Man har ledt åt mig, man har swurit, man har hedrat mig, man har hotat, och dermed har det warit alt: Jag har lefwat ett hwälfwande Lif mellan nåd och onåd. Har jag då, mina k. Correspondenter, (som behaga bedia mig skrifwa längre) intet haft orsak, at tänka på afträde? Upsåtet at tiäna mitt Fädernesland och mitt eget nöye ha warit mina Förmän: När nu de Herrarne intet mer willa gå så flitigt up i mitt Hiärne-Collegium hwad skall jag då skrifwa längre? Det är sant, FREDRICHS Ädelmodighet och ULRICAS Dygd ha warit de dyra banden, som qwarhållit Argus detta senare hret: Äfwenwäl många andra Läsares och Läsarinnors förnäma Sinnen. Men som min Öfwerhet och dess bästa Undersåtare endast gynna mig för den nyttan, jag borde giöra i dygde-läran: så har jag ju samma skiäl, som förr är sagt, at taga afskied? Jag ser mot min willja, at jag intet med nog kraft kan tiäna dem i detta ståndet.--- En del menar wäl, Argus derföre nödgas sluta, at hans påfund och infällen börja nu tryta; Men jag ber



#461 dig, Min Läsare, wara försäkrad, at så länge du kunde gie mig nya Skapnader, så länge kunde jag altid hinna med nya sätt at afmåla dem. Dock hwart löper jag hän? At komma til mitt förra, will jag föreställa ett löyligt frieri, och märkeliga Äktenskaps förbehåll: Blefwo de hos alla wärkstälte, sågo wi intet så många olyckeliga Giftermål: Det skadar intet, om jag en gång liknar den Italienske Theatren

Johan och Johanna.

{Joh} [J]. Nu slutas Riksdagen, nu sku wi snart skilljas åt.

{Joh<a} [J<a. ] h, k. Johan---

{Joh} [J] .Men säij mig i tromål, älskar du mig?

{Joh<a} [J<a. ] Det anstår ingen Flicka at säija först. Älskar du mig?

J. Ack, jag älskar dig som Skrifware älska Siden-Foder.

J<a. Jag älskar dig som Borgare-Hustrur älska Sammetsklädningar.

J. Jag älskar dig som Advocaten älskar processer.

J<a. Jag älskar dig som Fröken Jolantha älskar en bal.

J. Jag älskar dig som wår Medicus älskar de rikas siukdomar.

J<a. Jag älskar dig som Fru Mariana älskar l'hombre a 2. Duc. och 1.

J. Jag älskar dig som Herr Eskels Kattskinns-Påse älskar en Offerdag.

J<a. Jag älskar dig som Fru Biggas tunga älskar at bannas.

J. Jag älskar dig som en Sprätt-Pedant älskar at försmäda de Lärda, och inskränka deras anseende hos Ungdomen.



#462

J<a. Jag älskar dig som Madame Bottnlös älskar at pluttra bort sin Mans pengar.

J. Jag älskar dig som Magister Bokmal älskar at ingen wet så mycken Gra"ska som han.

J<a. Jag älskar dig som Iliana älskar at ingen wet så upsätta {mösser} [Mössor] som hon.

J. Jag älskar dig som den kloka älskar at tänka först och tala sedan.

J<a. Jag älskar dig som Narren älskar at tala först och tänka sedan.

J. Jag älskar dig som en obetänksam Fahr älskar at twinga sin Son til stånd och lefwernes sätt mot des willja och böyelse.

J<a. Jag älskar dig som Fru Julia älskar at lära sin Doter bli högfärdig, dum, ohöflig, grann och galante.

J. Jag älskar dig som en god {Swensk} [Swänsk] älskar at nya lagen blir {skrifwen} [skrefwen] på ren, god och brukelig Swenska.

J<a. Jag älskar dig som Madem< Spelwink älskar kläda och yttra sig på brukelig Franska.

J. Jag älskar dig som wår Crono-fogde älskar damspann, musfrat, {Herredagspgr} [Herredags penningar], förslelön på Plåtar, uphielp på hwitt mynt, städzel af Cronohemman, Dagswärken af de Mantalsfria, lösen för anordnings Listor etc.

J<a. Jag älskar dig som hans Hustru älskar öfwertäckt Wagn och tre Hästar i bredd.

J. Jag älskar dig som någre Tullbetienter älska Confiscationer.

J<a. Jag älskar dig som Moster Bakslug älskar at bedra dem.



#463

J. Jag älskar dig som Petitmaitren älskar swärja, skryta, slå dank, och jaga efter brunetter.

J. Jag älskar dig som Maitressen älskar betaga, behaga, krumma sig och grunda på Billets Doux.

J. Jag älskar dig som en gammal smulgråt älskar samka Banco sedlar.

J<a. Jag älskar dig som en yr Arfwinge älskar utsprida dem med alla wäderhwirflar.

J. Jag älskar dig som wår kock älskar oräknade Winbouteiller.

J<a. Jag älskar dig som wår Kokerska älskar oräknade Smörmarker.

J. Jag älskar dig som wärdzhusen i Stockholm älska en lång Riksdag.

J<a. Jag älskar dig som de goda Hustrurna i Landzorterne älska en kort.

J. Jag älskar dig som en Äregirug älskar sina Gunstlingars och Smickrares krusaktiga upwaktningar.

J<a. Jag älskar dig som Lisetta älskar sina älskares wärkelige tienster.

J. Jag älskar dig som Monsieur Pluto älskar split-flockar i Riksdagar.

J<a. Jag älskar dig som Madame Proserpina älskar tadel i sällskap.

J. Håll där--- Wi ha intet starkare at säija--- Men widare: Huru skall wår kärlek bli så lyckelig at---

J<a. Huru? med Präst och wittne. Tänk intet annat.

J. Ack swåra Lag, men---



#464

J<a. Nå min sann, är du så god? för hwem tar du mig? Jag hade intet trodt dig wara hemma där. Förlåt mig, min Herre, will du ha mig? Eller will du intet ha mig? säij rent ut.

J. Om jag will ha dig? Utan twifwel. Jag mente intet så illa. Jag mente at giftermåls-lagen skall strängt bewaras.

J<a. Wälan: På båda sidor. Jag wet at I Herrar Manfolk tagen Högra Handen; Men han I styrckan, så ha wi wigheten, han I begrep, så ha wi grep, han i pengar, så ha wi behageligheter. Hwad willjen I då giöra? Neij, Wi ta altid wår goda halfwedel. Giör du dina {förbehåll} [förbehåld], så starka som du will, ja liksom du intet älskade mig, Jag will giöra mina deremot:

J. Nå, om så skall wara. Jag ber om ursäkt: Du får intet slå för stort på: Intet spela bort mina pengar, här är ingen som gier mig något i desse dagar.

J<a. Wacker begynnelse--- Än mer.

J. Dessutan, intet uttaga en ny Klädning hwar tredie nymåne. Det skall betalas.

J<a. friskt.

J. Dessutan intet handla alt det gyckleri du ser hos alla Krämare--- Dessutan intet giöra för stora Måltider och surrgillen--- Dessutan intet lämna Hushållet för wind och wåg, och Tienste-Folks nåd. Jag förstår det intet sielf.--- Dessutan inga springkäringer och Matliugerskor--- Dessutan ingen surhet och twärhet, hwar gång jag



#465 omakar dig med Främmande--- Dessutan intet knot och trätor på alt det du ser och hörer i min närwaro--- Dessutan intet för många och långa Visiter--- Dessutan intet nattwak hwarken in- eller utom Hus öfwer Borgaretiman, eller den gamla Swenske Sängtiden.

J<a. Lustigt.

J. Dessutan intet för ofta giöra dig siuk för roo skull. Läkaren skall ändå ha sitt. Dessutan inga sielfswåldiga och kostsamma Brunns-Resor om Somrarne.

J<a. Kör på.

J. Dessutan inga Petits-maitrer: Intet för många Bröder. Den oskylde Mansläkten anstår mig intet--- Dessutan inga douceurer åt näswisa Qwantingar--- Dessutan inga presenter af Snushanar--- Dessutan inga misstänkte favoriter. At häckenfiäll med dem. Sådane favoriter tål jag intet i min Panna.

J<a. Nu må jag lee.

J. Lagom: Wasstusen. Det är alfwar: Här kommer et stort {Dessutan: } [Desutan]

J<a. säij ut:

J. Dessutan inga Collationer på Källare utan mig, och inga picknicks resor åt Ulrichsdahl, Brahelund &c. om jag icke sielf fölljer med. Och ändå intet at alt går löst på mitt skinn. Sannerligen de Solriddarne, som giöra sådane pelegrimsresor med Hustrurne, {utan l utom} [utom] Männerne, de hälsa intet altid på den heliga graf. Sällan wågar det unga Qwinskapet sig i det unga Manskapetz wåld på sådane {lustplatzar} [lustplatzer] blott för Citroner



#466 skull--- Än et Dessutan. Summan af det bästa: Dessutan, med et ord, du skal intet wara lik de Hustrur i denna Wintertiden, som giöra Männernes namn til sina galanterie-pälsar, och under dem skyla---

J<a. Tänk så rädder--- Men håll, min Herre, nu kommer det mig til, at säija Dessutan:

J. Gerna; håll du mitt, jag skall hålla ditt.

J<a Dessutan skall du intet wara misstrogen. Det war et stort Dessutan. Som jag tycker på dina Ögon, så blir du swartsiukare om mig, än en 60 åra Gubbe om en 16 åra Flicka.

J. På min ähra, jag är intet den endaste siuklingen hwarken i Stockholm eller Götheborg, eller Malmö eller Örebro, eller bo, eller Norkiöping eller Upsala eller Lund, eller i hwad Stad du will, som dras med den {inbillningsbölden} [inbillnings bölden] och kanskie--- Gud wet--- små Sår och fattiga fränder skall man intet---

J<a. Dessutan intet wahl af de wackraste Tienstepigorne--- Jag måste wäl betala dig--- Dessutan ingen förnära bekantskap med de många Fruentimren som---

J. Men wänta---

J<a. Behöfs intet wänta. Dessutan inga foster-ungar på Armarna på mig, dem du säijer wara fattig släkt och långwäga Syster-Barn. Hänger det galit ihop, så säij mig hellre til--- Dessutan inga Diurgårdzresor, som du icke altid kan bekänna för mig--- Dessutan inga hemliga ban- queter {utan} [utom] min wettenskap---

J. Men---

J<a. Intet Men där. War så god.



#467

J. Doch---

J<a. Intet dock heller. Dessutan inga supare-lag sent in på nätterne--- Dessutan inga fyll-bröder på allehanda ställen i staden--- Dessutan---

J. Men mina wänner---

J<a. Tag dina wänner hem med dig. De riktigas antal lär intet äta up oss: Wi sku fägna dem effter råd och ämne. Mer intet--- Dessutan när du går til dem, skall du komma glad och nykter hem igen--- Dessutan intet Owäsende, intet tyranni, intet buller, intet slags mål öfwer Husfolket i otid--- Dessutan intet gnag och skaf. knorr och morr öfwer din Hustru--- Dessutan intet käringpiunck öfwer matlagning, Linkläder, klåckslag etc.--- Dessutan ingen kinkighet öfwer en liten hosta, litet Hufwudoos, litet magref etc. Dessutan intet skubbande på Armen eller klånad bak Örat, när jag begär en nödig Handpenning---

J. Wäl, wäl, är det nu nog?

J<a. Lät så wara. Om du wil hålla min Lag, skall jag hålla din. Och dermed är jag din och du min.

J. I en god stund--- Min Skiöna--- Men et Dessutan glömde jag: Du skall intet ligga öfwer mig Natt och Dag, eller twinga mig at söka Tienster och Caracterer. Hin må ha den omsorgen i denna tiden. Jag wet ingen wärre plåga hwarken för den gifwande eller sökande. Det Gud bättre detta fattiga Landet och {tröste} [trösta] den man, som---

J<a. h, war inte rädd. Blott du will sielf wara nögd med din Lott; du skall slippa at skylla på mig. Menar du, jag har lust at see dig sorgfull, orolig, blek, utandad, utropad, utstäld för alla omdömen, blott för et onödigt högsäte skull?



#468 Neij k. Johan, Himmelen ware tack, wi ha wårt Bröd. Men et Dessutan har ock jag glömt; Det är angelägnare: At du intet förändrar ditt Sinne emot mig, utan älskar mig altid lika mycket.

J. Men, min k. Johanna, du bedrogo dig, om du trodde mig lössinnad.

J<a. Men, min k. Johan, jag bedrogo mig långt mer, om jag älskade dig när du woro sådan.

J. Kan intet siu Månaders längd, ja hela Riksdagstiden ha öfwertygat dig om min beständighet?

J<a. Jo, om intet siu timar, Ja en Minut af denna tiden kunde ha betygat mig wederspelet.

J. Jag tilstår, här är en föränderlig Werld: På nåd, gunst och wänskap är ingen stor räkning at giöra. Kärleken har sina afsikter. Troheten lefwer på interesse. Min Wän kysser mig i dag, i morgon stänger han sin Dörr för mig. Jag förtiänar intet många gynnare med mitt bästa wett och samwete. Jag winner dem med mitt slafweri under deras willja, och offta när jag som trälaktigast swettas för dem, kunna de öfwergifwa mig af en Caprice. Hälst när mitt wälförtiente ansikte börjar bli dem ledsamt, och de finna sig pliktige at wara mig tacksamme. Då är jag förlorad utan hielp. Då sannas på mig den hedniska läran, som först wälljer sig et Lekelam, sen smickrar och klappar det på alt sätt, sen berömmer och tilbeder Wädurens Horn, hwithet och Ull, sen bekransar honom med blomster, och sidst offrar honom til Gudarna för sin lycka. Skall jag åter bibehålla mig, så skal jag, som en Million andra. äta med alla och



#469 hålla med ingen--- Men k. Johanna, af det sinnet skall du aldrig finna mig.

I<a. Ack, k. Johan, wi willa dra oss ur detta förtreteliga wäsendet. Wi ha wår föda ändå. I öfrigit will jag heller spinna än tigga. Lät oss bygga wår roo i enslighet. Lät oss slippa at sätta Kött til Arm.

J. Ack roliga stillhet! Förnöijeliga stunder i et litet fritt, ordenteligt och oskyldigt Hushåll! I lyckeliga Landtboar, som sitten i Edra wrår och hören intet annat buller, än det Gud och wäderleken giör. Wårt galenskaps brak hinner intet til Edra öron. utan genom Sagor och owissa tidningar. Om I allenast wisten Ehr sällhet---

Men håll nu, gottfolk: Argus will ock tala et ord i Arket: Det är sant, En dygdig Menniskia, som långt från bullret i en nöysam stillhet känner sig sielf, upbrukar sitt pund och nyttiar et liufligt omgänge, har et ganska stort och högt öde: Hwilkendera skall jag kalla större Herre, anten den ansenlige Dion här i Staden, eller min Wän Tityrus, som bor långt härifrån på en rolig landzbygd? Den ena har öfwer tusende dyrkare. Den andra tre eller fyra wänner. Den ena är på några tusende Tungor. Den andra i tre eller fyra Hiärtan. Den ena blir utspanad och anmärkt til minsta steg och ord. Den andra får gå och tala som han will. Den ena skall wara regelbunden til minsta plagg och tima. Den andra nyttiar en ordentelig frihet. Den ena ser sin fiende bredewid sig och nödgas firan. Den andra ser ingen, som han icke kan säija sanningen. Den ena ser många likar trotza sig. Den andra är högsta Herren i sin lilla Regering. Den ena har i sin {prakt} [prackt] ärewyrdning och glimmande Wagn



#470 offta den tankan, at hela wår Werld ser honom, gifwer akt på honom, och knäfaller honom, och at hans namn giör platz för sig til wåra yttersta Landzändar; Men han besinnar intet at den andra sitter bland sina fåhr, i sin Trägård, i sin Stuga etc. och icke en gång tänker på honom, intet bryr sig om honom, Ja Tityrus bugar äfwen så litet för Dion, som Dion för Tityrus, så at jag intet kan swara på den frågan, utan så: Dion har större Ämbete, Tityrus större nöije--- Men med alt detta, Min Läsare, Ett dygdigt Sinne som wet lägga tyglar på sina böijelser, tukta äregirugheten, adla Sielfkärleken, dyrka wisheten o. s w. kan ha samma nöije i Staden som på Landet. På begge ställen är tilfällen til alt.

Gif Ehr tilfredz, min k. Boktryckare; fast Argus slutar, så blir här wäl något annat, som gier Ehr Bröd: De Swenska pennarne bli wäl flitigare här effter. Dessutan, ho wet? Kanskie Höga Wederbörande torde lämna Ehr nya Lagboken at trycka: Ja, det woro wäl för Ehr, k. Schneider. Jag önskar Ehr den lyckan. Då saknaden I intet Argus. Men om den Nåden skier Ehr, så lät see, at I trycken wår Lag rent och tydeligt. Ett tryckfel i Lagen, skun I tro, har mer at säija, än et tryckfel i Argus. Beware oss: Det kan ödelägga en hel familia. THEN SWENSKA

A R G U S,

N:o 51.

Argus har aldrig seglat i större Siö-swall än i desse dagar: Det bär up och nid, up och nid: Jag ser de mörka Bottn-Diuren i sänkningen, jag ser Stierne-gudarne i uphögningen. Aldrig har jag, sen jag började plöya detta Hafwet, haft sådant tilfälle, at skillja mina Gynnare och Wänner från det andra slaget. Men, Gudilof, mitt lilla Skiepp är starkare och lyckeligare Seglare än jag förmodat. Jag wäntar nu snart mitt lugn, och börjar see Hamnen--- Hwarmed skall jag nu i dag wara mina Läsare behagelig? Det är en stor fråga: Jag wille gerna ha slutadt med det allmännas nöye. Om jag hade, som andra {grannlaga} [granlaga] Auctorer, en Månad, ett halft hr, ja ett hr til hwart Ark, eller så lång tid, som mitt ämne behöfde, at bli mästerligen utarbetadt, det skulle då ingen fahra ha. Men, min Läsare, jag har ett dygn eller högst halftannat: Hwad will derpå bli giort? Kan då intet ofta lyckan slå felt? Jo, jag ber derföre mina Läsare nu och i tilkommande tider, at de ock endast ta mitt Wärk på den Foten: Skrifwit liksom det i hast kommer mig för Pennan: Om Fredagen lagt på Papperet, om Lördagsafton



#472 burit til min Censor, som nog har bekymmer af mig. {Sen är Processen sådan: om måndagen är--- måndag. } [Sedan begynnes om Måndagen at sättas. ] Om Tisdagen blir det {satt} [Correctur]. Om Onsdagmorgon är dess Correcture {färdig} [färdigt]. Om Middagen kommer det hel {wått l wådt} [wått] i Drängars och Pigors Händer, som läsa hälften i Schneiders och hälften i sina Herrars och Fruers förstugor. Derpå blir det framgifwit, och är det då altför sent för mig, at lägga något til eller taga något från. Således är ifrån dess aflelse til dess födelse wid pass 4 1/2 dag (Söndagen oräknad) ganska kort tid för den som allas omdömen är underkastad!--- Dock jag skulle intet fråga så mycket efter, at gifwa löye i dag, som nytta.

Om jag ändå nu, när jag håller på at hoplägga mina ögon, kunde giöra rika Testamenten efter mig, ack, då skulle min afgång hos mången bli kärkommen. Men sannerligen, det rår jag intet med: Ingen Testament-skyddare lärer få rikta sig, ingen Advocat drilla, ingen omyndig skrika hämd, och ingen Förmyndare försynda sig på Argi qwarlåtenskap. Man kan wäl tänka, hwad en Philosoph kan lämna: Små gammaldags stycken, som wår glindrande werld föraktar, och som allenast älskas af några fåå kännare.--- Dock håll, det är sant, jag är ändå intet så fattig: Hit mina Betienter och upkasten Jordeböckerne; Jag får see hwad jag kan åstadkomma:---



#473

Jo åtminstone har jag något, at gie min Wän Publicola och hans Barn. Annan släkt har Argus intet.--- Således lärer jag bli något alwarsam i dag. Det anstår ock bäst på Afskiedz-Sängen. Hwem kan galnas i ett Testamente? Ingen utan den, som yrar. Jag will wäl bruka mitt wanlige obundne tahl; Men at det ändå så mycket bättre må hänga i minnet, will jag laga, at det {rimar} [rimmar] sig:

Öppet Testamente för min Wän Publicola af en ägendom,

som aldrig kan tryta, fast än flera än han kunna ha

gott deraf:

War lydig mot den Lag, som du dig sielf har sticktat,--- hwartil du dig så dyrt förpliktat;--- At Kungs och Ständers ord--- må blifwa Bärg uti wår lösa Jord:--- At Rättens ädla Lif ey lefwa må på Nåd,--- At Kungen blifwer Kung, at Råden blifwa Råd,--- At Ständer Ständer bli, och ingen klifwer--- in öfwer annars Mur och sig dess rätt tilrifwer.--- War rädd om Cronans grund och allan Konungs Rätt;--- Ty elliest oförskyldt kan mången stå sig slätt--- en gång, om alt blir efterfrågadt.--- Lät i din frihet nu ey Landet mer blir plågadt,--- än at det ju kan wäl bestå--- en gång, om twång och Krig det skulle öfwergå;--- Ty elljest skull wid pass om hundra hr härefter--- en Enwåldz-Herre kunna säija: (Fy, det {rimade} [rimmade] sig intet;--- Dock det är ändå sant) Så mycket har du giedt, när du war din: Så mycket kan du nu wäl gie, då du är min.--- Dock intet är min satz, at någon bör sig skona,--- at skura ren från



#474 brist och skuld wår Crona;--- Ney, som en redlig Swensk tag Linnet af din Kropp,--- (om du ey annat har) at hiälpa Riket opp.--- Gif platz för dygd-beprydde hiälmar,--- belöna ährligt Folk och straffa skiälmar.--- Det är i Rikzens tienst den dyraste klenod,--- och deraf får wårt Folk upmuntran, lust och mod;--- Ty hwem lär älska frägd, när frägd blir stött bland slödder?--- Och hwem kan eij bli skiämd, när last blir understödder.--- Tänd Swenska Lampor up i wårt Upfostrings-hus,--- och gynna med all makt förnuftets rena Lius.--- Gud nåd' det Land, där wett förföllies,--- och ädel wettenskap af mörker öfwerhölljes!--- War öm om trogen wård omkring den klena hiord,--- som betas af Gudz ord,--- at ulfwar må bortjagas--- och rena samwets-mått i alla Saker tagas.--- Med nyttig Handels lopp gif wåra Städer Gull,--- som trotzar utländsk makt, och riktar Cronans Tull.--- Hiälp wåra Flaggor ut på hedna haf at swäfwa,--- och Swerjes gagn wid Solens upgång kräfwa--- Gif Swenska Armar drift i hända-wärk och slögd,--- at wäf- och Hammar slag hörs up i Gudars högd:--- Därgenom wankar Bröd för många tusend Magar,--- som Swenska giften gie i dessa hwilo-dagar,--- som elljest anten skola tigga,--- bli Tiufwar eller usla ligga.--- {upodla} [Upodler] Jordens bruk, som wåra Fäder födt:--- Den goda Modren gier sin frukt, som hon blir skiödt:--- Ja uptänk rena mått och steg, som intet swikta,--- i alla stånd wårt Fosterland at rikta;--- Ty rikdom har den art i denna tid och bygd,--- (som likwäl sällsamt tycks) at han kan gifwa dygd:--- At ingen armodz Träl--- bortsällier Landzens Rätt och Frihet, ja sin Siäl---



#475 för någon Tienst, för någon penning--- uti en hastig lyckans wänning--- Som mäktig, ädel, stor bör du dig noga wakta,--- at aldrig ringa Folk ifrån din högd förakta--- med rang, med skiljefärg, med alt som afwund gier;--- Ty när den ringa sig af dig föraktad ser,--- will han med wåld up i en Riddar-Sadel,--- gier Fahnen Aln och Plog, och wil bli Adel,--- mot skiällsord wil han sig i hiälm och Harnesk giömma.--- Hur sådant lär ta lag med tiden, kan du dömma.--- Ney, alla tiena wi en Gud, en Kung, et Land;--- Lät hand få twätta hand:--- En Himmelsk enighet wår Ädla frihet föder.--- och afgrund sielf blir rädd, när wi förliks som Bröder.--- Uti ett mindre stånd war nögder med din Lott:--- Dermed giör du dig sielf och Fosterlandet gott:--- Tro eij, at ähran fins där Guld och Purpur lyser;--- Men i det namn, som dygden hyser--- Gläd FREDRICH med din tro, ja kyss de dyra fiäten--- utaf de liufwa Mayestäten:--- betänk i hwilken {roo} [ro] och gyllne tid du bor--- nu under sådan Fahr och under sådan Mor.--- En dag, min Wän--- (jag säijer intet mer) om du alt detta mins, du säkert Konsten har,--- at twenne Gudabarn ibland oss hålla qwar,--- som elljest skulle från oss wandra:--- Wår frihet kallas en, wår wälfärd är den andra--- om du det glömmer bort, och de ifrån oss fara,--- då må du sielf för efterwerlden



#476 swara:--- Jag mina händer twår uti mitt Samwets flod,--- Oskyldig will jag bli i de Gudinnors Blod--- Ty jag har sagt hwad jag har kunnat säija.--- När jag har orkat Korn uppå din cker mäya,--- så kan du sielf det hämta opp:--- det är ditt eget gagn til Sinne och til kropp--- Wi Philosophe-Sinnen,--- som tala fäders språk och ha dess frägd i minnen,--- wi skulle ey så illa må,--- om Skieppet (hindre Gud) til bottnen skulle gå;--- Ty pinas än wår Kropp, står dock wårt mod i frögden,--- och sku wi döö, så täncka wi på högden.--- Men ack de många lif, som all sin wälfärd fästa--- wid jordisk rätt och allmänt bästa,--- de lefwa ymkeliga dar,--- när Modren slaktar Barn och Sonen slår sin Fahr,--- när näfwe-rättens dön i alla winklar susar,--- när alt omkull för tusend bödlar rusar.--- Dock ädla Swenska Folk, jag tror ditt öde wäl:--- bed Gud och giör din plikt, så frälsar du din Siäl:--- din frihet och din hälsa.--- och säij, hwad kan du mera frälsa? Sij så min wän, jag tror, at du ditt Samwet tiente,--- om du gaf stundom akt på detta Testamente. Gifwit Stockholm på mitt yttersta, d. 10 Dec. 1734.

Argus.



#477

Öppet Testamente för min Wäns Son af et ewärdeligt

godz, som eij bör ha fide-Commiss-Natur i hans släkt

utan sträcka sig til alla:

Min Damon, hör nu på:--- jag ser du skall nu in i Werldens buller gå:--- anställ då dina fiät, som Himlen det behagar,--- begynn en längd af många sälla dagar:--- Upana ditt förnuft, och lär dig täncka rent;--- Då skall du see, at alt dig faller lätt och gent.--- Ju mer du ditt förnuft med redighet upbrukar,--- Ju mer det sig för Gud och ordetz högd ödmiukar:--- lär dig i smått, at täncka rätt i stort.--- (Så ha de stora bloss i gniste-mörjan giort). Då tar du stedz en sak uti sin rätta ända,--- Och ingen kan din syn förwända,--- din tancka tränger sig igenom stoft och dam--- Mång willowäg förbj den jämna stråten fram.--- Til gott Original kan du då lyckligt ämnas,--- fast Swerjes afwundzflock eij slikt wil höra nämnas.--- War aldrig orkelös, fly lättian som en päst:--- Sen hon sig in i Kropp och sinne fäst,--- Då duger du eij mycke:--- Läs, skrif och idka flit i hwart et ädelt stycke,--- som ungdom pryda kan,--- Alt snille tienar dig en gång då du blir Man.--- I nyttig wettenskap skall du dig hemma giöra,--- Förutan snillebragd hwart {will} [wil] du dig nu röra?--- Här är en annan tid, min kära Gosse, nu--- ,Än då din Farfars Fahr fick Purpurn af sin Fru.--- Lät dina likar fritt bli Caffe-Hus-Drabanter.--- Försmäda Lärdoms swett, och sielfwa bli Pedanter;--- Du får wäl see en Dag,--- Hur wraket bugar sig, at winna ditt behag.---



#478 När de båd hit och dit i dårskaps yrhet ränna,--- Så tag du i din wrå din cirkel, Bok och {pänna} [Penna].--- Få see hwem winner mäst,--- och hwem som af sin Dag om Affton glädes bäst.--- Lät aldrig tadelgifft utflöda af din Tunga,--- Ohöfwiskt skiämt du bör eij tala eller siunga;--- Men will du bruka skiämt, så laga då och nu,--- At den, som skiämtad blir, kan lee så wäl som du.--- War liflig, ren och fri i tahl, i Kropp, i Dräckt,--- så at ditt sällskap blir båd ung och gammal täckt,--- Lär dig ock wäl din Cassa styra:--- I wåra dar {är'} [är] Hushållsgrepen dyra:--- Giör genom andra eij det du kan sielf utföra,--- skiut eij til morgon up det du i dag kan giöra,--- Förakta eij alt smått,--- det giör et stort ihop, när det sin Summa fått.--- Giör alt i sinom tid, håll ordning i din Wandel:--- En sak hwargång, eij mer, det är en redig Handel.--- {inwickla} [Inwikla] dig ei mer i saker och beslut,--- än at du altid går med heder ut.--- Lät ingen Fröijas Munn dig låcka,--- I Evas Örtegård förbudne rosor plåcka;--- ty, Damon, där är tagg, som blir dig hwass och swår,--- du skiämmer Rosen bort, och sielfwer blir du sår.--- Tag Gud til rådz om stånd och lefnadz sätt,--- Rådfråga sen din Fahr, han lär dig gifwa rätt;--- Men ställ din räkning eij på alla tidningswäder;--- Lät Keijsarn rusta sig, Fransosen winna Städer,--- och fast hwar General dig just eij dricker til,--- du kommer wäl ändå så högt som Himlen will.--- Min Damon, framför alt skal du dig lära,--- at bli en Ährlig Swensk, sij där är all din Ähra:--- En Swensk, som {hellre} [heller] dör, än nöijer sig den Dag,--- då han ser minsta bräck i frihet, Kung och Lag,--- En



#479 Swensk, den Lyckan eij mot Samwet är et hinder,--- den Egennyttan eij til Hand och Tunga binder.--- En sådan Swensk, Min Damon, skall du bli,--- då hälsar jag dig Stor, då kallar jag dig Fri;--- Ty därmed trycks ditt Namn så in med dygdens stempel,--- at du blir dina Barns och Barnebarns exempel. Gifwit Stockholm etc.

ARGUS.

Öppet Testamente för min wäns Doter af ett Frälse, som

blir henne så godt som Morgon gåfwa.

Min unga Cloris, märk:--- Naturen har i dig lagt ned et Mästerwärk;--- Ty bör din ungdoms wåhr, enär ditt Blomster knoppas,--- en lycklig höst med Gud och ähran hoppas.--- War derför frisk til modz. war aldrig spotsk och twär,--- eij androm til beswär.--- Dock war eij alt för blid mot alla:--- Ditt Glas är tunt, det kan i glädien falla,--- och blir det engång bräckt, när du det slår omkull,--- det sätts ei sen ihop för {tusend} [Tusen] Tunnor Gull.--- Neij, flicka, war man öm om ryktet och din ähra,--- I Kläder, Ord och Kropp skall du eij mer begära,--- än täck enfaldighet, en ädel liflighet,--- Naturen utan twång oss endast nöija wet.--- Tro aldrig smicker-prat, och Sprätthöks-Almanacker,--- som säija, du är wacker:--- De spå dig wädret klart, och likwäl blir det slask,--- Ja om en däylig pilt, til utanskrifften rask--- sig wänder til en annan,--- skall du ei swartsiuk bli, ei wårda dig at bannan;--- Ty Cloris, tänk,--- Hwad då din dygd blir lös ur en bedröflig länk.--- Håll moden för Tyran,



#480 men kan du intet miukan,--- så lyd med wett ditt kön har nog den siukan,--- at lydan utan wett:--- En wis är aldrig först, at lydan, som jag sedt,--- eij heller sidst, at stryka segel:--- Håll wår ULRICA för din Spegel:--- eij Bättre Spegel kan wårt Qwinnokön begära.--- Förstå din Hushållskonst, det är en Hufwudlära;--- Ty när du jemte dygd och tro den konsten kan,--- du blir engång en tröst och heder för en Man:--- Håll helig äkta Tro--- (där staplade jag, jag fruktade at intet kunna tala starkt nog i den puncten.) Lät mildhet winna dig djtt Husfolk och din wårdning,--- war sträng i sinom tid til {lydnad} [lydna] och til Ordning.--- Då är du på en gång båd snäll och skiön,--- En Lykta i ditt Hus, en Stierna i ditt kön.--- Giör eij din Man til slaf, om han det eij förtjänar,--- upfostra Gud til lof dem Gud ditt Lif förlänar;--- Men lägg dig intet in i det du eij förstår:--- En Gosse annan wäg til frägd än Flickan går.--- Sidst Cloris framför alt lät dygden bli din prydna,--- din Gud, din Man, din Fahr, din Mor bewisa lydna,--- och när du har en ledig stund,--- läs detta Testament, det är ditt godz och grund. Gifwit Stockholm etc.

ARGUS.

Således har jag nu bestält om mitt Hus, och bort-Testamenterat mitt fasta odal: Hwem skall jag nu Testamentera mina lös-Ören?--- Lät see--- Dock, hwad säger jag, de äro snart räknade, jag har intet mer än min Penna. Hwem lärer wäl willa ha den stumpen?



#481

Sjettedelen af mina Correspondenter (Gudi lof, den widriga hopen är eij större: Jag är det allmänna mer förbunden, än jag kan säija) lärer nu wäl effter wanligheten komma rusandes, at illa häkla min enfaldighet i desse Testamenten; Men, mina Wänner, jag har med flit welat tala rätt fram i dag. Det är min ensak. Stor sak med hwad wårdzlöshet et Testamente skrifs, blott det har något gott at innebära. I öfrigit lärer ingen ha at säija öfwer mina skiänker. Det Gud gifwit mig til Aflinge får jag ju--- Dock det är redan förmycken Apologie. Jag säijer nu, som förr, at jag intet bryr mig om sådane skrifwelser:



#482

Aristippus har begärt

At jag will dess Bref beswara;

Men jag will eij ährlig wara,

Om det är en {hwittenC? } [WittenD] wärt.

Fyrken will jag eij omstöpa:

Som han kommer, må han löpa. Men likwäl mina {Häklare} [Häcklare], {han} [ha'n] I något emot mig, så säijen mig det innan Jag dör: Jag will hwarken oförsont skilljas hädan, eller bli anfallen på min Rygg. För min del kan jag förtro Ehr, at jag ingen ting har emot Edra Personer. Edra satzer förtiäna icke heller mycken Ifwer. Derför tar jag afskied Ehr wän, åtminstone på min sida. Jag woro elljest otacksam mot den ogemena gunst, som mitt Fädernesland mig wisat: När jag besinnar at min Nådiga Öfwerhet, Rikzens Högloflige Ständer och alla mina Ädelmodige Läsare öfwersedt med många mina fehl (Ty hwem är fri derifrån) woro jag då icke obeskiedelig, om jag intet öfwersågo med Edra, och berömde Ehr, åtminstone derföre, at I fritt yppat mig hwad i fören i skiöldarne. Jag har rättat och bättrat mig af de påminnelser, som dugat. De öfrige ha intet rört mitt sinne. Men alt nog Faren wäl i alla tider, mina Snubbare,--- Än har du et Ark, Min k. Läsare, at wänta: Det sidsta och swåraste af alla dem Argus skrifwit. THEN SWENSKA

A R G U S,

N:o 52.

Tänk hwad wäsend! När jag, min k. Läsare, nu på stunden satt i begrep, at af dig taga mitt ödmiuka afskied hörde jag et buller omkring mig: där war et Krig upkommit mellan mina Ark: Fördärfweliga Ähregirughet! Tänk, det ena stridde med det andra om högsta Ährestället på min bokhylla: Effter du warit så gunstig och gillat dem, så inbillade de stackarne sig, at de woro högtanseenlige Creatur, hwart i sitt ämne: 96 hrs Stat och 33 hrs Högfärd hade förent sig at luggas med Petit maitrerne. Balzar Laquaj hade understådt sig at taga Lisa Husbonde i kragen. Jeppe Willhierne wille kasta Klubban genom Fönstret, Afwunden wille sönderrifwa min Trosbekännelse etc. Allt för Rangen skull. I obetänksamme Wiltingar, sade jag, skolen nu I träta om ingenting {, så} [? Då] undrar jag intet at drygare Folk det giör. Månne I intet behöfwen all den enighet i hafwen? I träten inbördes och besinnen intet, at en swartmuskig tuktare, som nu sitter tyst i en Wrå, kan i et anfall giöra Ehr alla til stympare; åtminstone i allmänna tycket. Neij, förlikens Barn, det är mitt råd. På min ähra, I förstån intet stod hwad et förtroligt samhälle af alla Lemmar under et huldt



#484 Hufwud, är starkt. Ären I enige så will jag wara Ehr Kung--- När wi ha sedt prof, som Historien berättar, at en Menniskia så tilwandt en Katt, en Råtta, en Hund och en Tätting, at de med wänskap ätit tilsamman och brukat liksom en Mennisklig höflighet, (Mästerstycke, som kunnat giöra stora saker på en Pålsk Rjksdag) skolen då intet I komma öfwerens, som ären af en Natur?--- jo, jag säijer Ehr som en befallning, förlikens ungar, elljest---

Men see, här kommer Ryktet, hwad har det at förkunna?--- Nå, sannerligen, Argus, nu kan du med nöije ihoplägga dina Ögon: Likså ren och fri är du nu blefwen utwärtes som inwärtes, i anseendet som i samwetet: Rätt som du sitter i din enslighet, och intet annat wet, än at dina sanningar äro förgätne i detta bullret, så kommer hela ditt Fädernesland och gifwer dig bifall: intet i lag, i Skålar, i glam etc. utan i faststälte omdömen af en lagstifftande Munn. Hwilken glädie för en afskiedztagande Auctor! Mången Bokskrifware, ja hwad säijer jag? Mången högre Person, wille gerna stryka på Foten för mindre, fast än effter 3 hrs möda: Rikzens Högloflige Ständer ha behagat förklara sitt nöije öfwer ditt arbete, innan de slöto sin nu öfwerståndne Sammankomst. Kan en Frispråkare mer begära? På Sanningens wägnar månne han kan högre önska, än sina Sanningars goda undfägnad i så frägdade Hiärtan? Neij, Guld och Ädla Stenar äro der emot intet at räkna. Penningar spisa deremot i et rent sinne så mycket som namn, eeder och insegel spisa mot en mild Öfwerhet, til at hägna et Landz frihet--- håll, det war förhögt: Penningar, will jag säija, spisa deremot så mycket



#485 som tack och goda ord spisa mot Ducater at beweka den twära Cremes, när han sitter i sitt Ämbete eller som wett spisar mot bonne mine i den wackra {Sylvaniras} [Sylvarinas] Hiärta. Penninge-belöning har jag ock aldrig påtänkt, mindre begärt. Riket har Folk, som för sådan belöning mer wågat sig, än jag. Min Argiska syssla har intet den arten. Om hon hade kunnat indraga något i Rikzens Cassa, sannerligen hon hade det med större nöije giort, än at draga något derifrån. Dessutan hwad har jag förtiänt? Jag räknar alt som min skyldighet. Hwad jag desse tu åhren giort, bör allenast anses som en Lärespån: At bekänna sanningen. Jag är {än} [ännu] i den {åldren} [ålder], som med detta profwet welat {öfwa} [wänia] sig, at, om Gud will. hädaneffter lättare tiäna sitt Fädernesland. Alt nog denna gången. Jag är nu wand. Jag är nu uppmuntrad. Argus har intet högre kunnat önska sig. Ja, Högloflige Ständer, hwarmed skall jag nu betyga Ehr min {Hiärteliga} [Hiärtelige] tacksamhet? I wärket har jag ingen ting at gifwa: Inga skiänker, inga wälplägningar, inga utwärkelser af Edra angelägenheter. Derom lären I ock likså litet bekymra Ehr, som jag har litet råd {dertil} [der til], fastän jag {kunde ha} [hade] hederligt fog, sen alt är bestält och alla afsikter nu äro fullbordade. Hwad skall jag då giöra? Min wältalighet häpnar för et så stort ämne: Dock lät höra. Ho wet? I ären glade öfwer Ehr Stora Riksdags slut för tre dar sedan: Så är jag öfwer min lilla stämmas anda i dag (Jag har hafft den



#486 ähran at föllja Ehr tämmeligen i hälarne) derföre lären I äfwen så mildt höra min tacksäijelse, som jag henne med glädie gifwer. Gud wet med hwad innerlig fägnad jag i Lördags såg Ehr i inwärtes roo och utwärtes säkerhet kunna wälsigna Ehr wälsignade Konung. Wälan: Dem nögdom är allting wäl. Twå glada afskiedz-tagare--- friskt, lät gå: d- den hö-hö- höga nå- nå- nå- nåd och yn- yn- ynnest, som m- mig är we- we- derfafa- wederfaren--- Nå, jag kan säija--- skall jag nu stamma? Det har aldrig händt mig förr, fy, nu ler Folket åt mig. Bloden öfwerlöper Mig, när jag ser så många Menniskior, som alla ha Ögonen på mig och wänta underwärk--- ja det är {då} bäst, at jag [då] talar hel slätt och rätt på lättaste och enfaldigaste sättet.

Jag tackar Rikzens Höglofl. Ridderskap och Adel, som af sin egen Ädla rörelse behagat gynna mitt arbete med sitt nöijes betygande. Den dyra Kroppen, hwars widtfrägdade Lemmar ha satt Werlden i förundran, Grannarne i bäfwan och Fosterlandet i ähra, ja som giöra Sagorne talande i alla tider, har länt Öronen til mina små Bok-Gudinnors lekande sorl, och deri fattat behag. Öfwertygande prof, at {han} [den Hielmprydde hopen] intet allenast roar sig af Segertekn och wapnebrak. utan af rena dygden och wettenskapers liud. Han har härmed liknat sina Fäder, och den urgamla dygden har wisat sig i den nu lefwande Ridderligheten. Detta Ähre-Ståndets rentaligaste Tungor ha härutinnan yttrat deras Hiärtans {odelaktighet} [owäldughet]; Ty hwad afsikt skulle de wäl {ha} [haft] på en obekant? Ack, jag beklagar,



#487 sedan detta skiedt, at mitt wärk intet warit 100 gånger mera wärdt, på det ämnet kunnat swara {mot} [emot] et så Ädelt Stånds utlåtelse. Men nu är det försent: Jag tröstar mig dock derwid, Högloflige Ridderskap, at en så hög upmuntran lärer upwäcka Hiärnar, som bättre förtiäna ditt förträffeliga bifall.

Jag tackar de Högwyrdige, Höglärde, Renhiärtade och {Nitiske? } [Nitiska] Himla-Lärare, som för mig hyst gunstiga tanckar, och derigenom wisat, at en dygdig Sedolära, fast hon på Wärldsligt sätt framträder, intet är en onyttig Piga, utan en god Tienarinna af deras Heliga syftemål.

Jag tackar Riksens Berömwärde Borgerskap, som af sin egen bewågna drift för mig giort det steg, som jag erkänner så länge jag lefwer. Det har wisat på mitt Wärk, ehuru enfaldigt det är, at {det} [Ståndet] äfwen har sin witterhets-smak i {fornufftets} [förnuftets] bruk och de inwärtes nöijen. Det har wisat at dygden äger Borgare-Rätt i Riksens Städer. Städerne ha öpnat sina Portar och lämnat fria Boningar för Moralen: Alt ifrån Ystad til de öfwerste Fiällar kan nu en Utlänning få höra Swenska Sedolärans lycka i Argi {befordran} [beskydd]. Än mer: De hafwa härmed wisat sig gilla de Patriotiska Grundsatser, som jag drifwit i mina Ark. Men ju högre detta upgiäser min blod, ju mer ödmiukar det mitt sinne i en tacksamhet, som intet kan ha ögonen på mitt eget, utan på det berömliga Ståndets wärde

Jag tackar det Ärbara och Hederwärde Bondeståndet. som härutinnan friwilligt förent sig med de Bokfarnare Ståndens behag; Oskyldiga betracktelser och förnufts-lekar äro inga owänner med Harf och Plog, Yx och Spada. De älska samqwäm med jordens



#488 menlösa Bruk och den lefwande Naturen. Ja, I redelige Dannemän, I hafwen härmed wisat, at I ägen rena begrep, upricktjge sinnen, och den gamla Swenska arten. som satt Ehr jemte wårt Fädernesland i rycktbarhet hos alla Folkeslag.

Samtelige Högloflige Riksens Ständer, I seen wäl, at mitt tacksamhets tahl intet swarar mot den Ädelmodighet, gunst, bewågenhet och wälwillia, som I betedt en obekant Auctor, och således utan anseende til någon Person: Men waren derjemte försäkrade, at så länge detta Hufwudet täncker, denna handen rörer sig och denna förmågan tilsäijer, skall det wara i affsickt på Riksens Nytta, Frihet och {nöye} [Nöije].--- Nu önskar jag Edra hemresor så lätta och glada, som {resan warit lätt och glad för detta arket til min boktryckare} [mången samwetssiuk är glad at han slipper Ehr].

Således, min k. Läsare, är nu första stycket af detta Arket förbi: Nu återstår, at Argus biuder sitt Fädernesland fara wäl, och säger som en god enfaldig Dräng, när han går ur tiensten; Har jag giort någon emot, så bedes jag om förlåtelse.--- Men {alwarsamt} [alfwarsamt]:

Jag tackar den Allrahögsta HErren, den Ewiga Wisdomskällan, den Allseende Styraren, som behagat tillåta detta stoftet, detta Sol-grannet, uplyfta sig några alnar från jorden, at stundom betrackta dess obegripeliga art. Han ser wårt Intet, när wj willia see Hans Oändelighet. När wj i kundskapen om Naturens lopp, wäxter, jord-måner, Berg-arter och otaliga Lekamliga sammanhang ännu intet hint en gång på halfwägen,



#489 huru långt sku wi wäl då ha hint i kundskapen om Andarne och det Omäteliga wäsendet? Sannerligen intet långt och än mindre, om wj intet ägde det uppenbarade Ordet, wår salighets lykta. Men jag tackar den {Stora} [Store] Guden, som bewarat detta sandkornet, at det intet bortblåsit i Hafwet.---

Jag tackar Hans Kongl. Maj<t, min Allernådigste Konung, allerunderdånigst, som alt ifrån början af mitt frispråk täckts beskydda mig under sin Kungeliga ynnest, och wisat detta wärk de nåde-tekn, som brackt sielfwa Afwunden i sitt mörker, at sönderbita sin tunga. Min underdånigste plickt kan deremot intet annat giöra, än uplifwa den undersåteliga tro och kärlek för dess wälsignade Person, som aldrig aflåter at yttra sig, förän i min sidsta suck--- åtminstone skall FREDERICHS Namn behålla sitt rättmätiga Ähreminne, så länge Argus blifwer läsen i de tilkommande tider, [ty han har sagt alla sina Landsmän sanningen].

Jag tackar deras Excellencier, Riksens Råd, med diupaste wördnad, Hwilkas uplyste Lius wid hwarjehanda tilfällen kastat gynnande Strålar på detta Arbete. Deras Höga Ämbetens dryga bördor ha intet hindrat dem, at stundom läsa desse bladen, och derigenom upmuntra en Auctor, som ingen annan ähregirughet haft, än at winna Riksens mognaste Hufwudens tycke. Huru lyckeligt är icke et Rike, när dess Högsta Nämnd förnöijer sig i dygdens förswar och lastens förtryck!

Jag tackar Riksens Högtbetrodde och Trogne Män allerödmiukast, hwilka med sina klara efterdömen altid behagat giöra mina Moraler myndige hos de ringare, som {offta} [ofta] intet



#490 ägt egna urskillnings-lius. Deras Wett och Frägd har genom den ynnest, som mig är wist banat wägen til större snillens upmuntran, at pryda wårt Fädernesland.

Jag tackar samtelige mina Läsare af Mankönet i alla Stånd, i alla Ämbeten, Höga och låga, Lärde och olärde, Gamla och unga, i Städer och på Landet, In- och Utrikes, som behagat icke allenast tåla desse tu hren, at jag lagt dem sina och mina swagheter för ögonen, utan ock wisat denna Boken sådan kärlek, at--- (jag blygs at säijat) det är et tekn, at Folkeslaget har sina Ädelheter, och är intet så twifwelaktigt om Landsens hemfrukter, som okunnighetens gynnare sig inbilla. Tänk, om man hade haft något wärdare at läsa, än desse Arken!

Jag tackar Hennes Kungel. Maj<t, min Allernådigste Drottning, allerunderdånigst, som warit en Norrstierna för mina betraktelser, när de seglat, at upsöka Qwinnodygder: Ett så lefwande prof af alt det, som högst kan pryda det täcka könet, har warit mig en lättelse i mina Moraler: jag har då intet behöft fara öfwer Hafwet eller bläddra i Böckerne efter et klart efterdöme för wårt Fruentimmer. ULRICA har warit nog sagt. Grefwinnan i Purpurn och Borgar-Hustrun i Cattunet ha begge med wördnad förstådt hwad det ordet betydt; Ty det är et kort begrep af Qwinno-regler. ULRICA och Dygd-Ädel är nu alt det samma. När nu alla det weta, hwad glädie har då icke warit för den ringaste af Hennes Maj<ts undersåtare, at see frihets-Hiältinnans egna Nådiga Ögon och



#491 Händer gynna hans Ark. Sannerligen det kan intet med ord utföras, jag stadnar twärt af och--- Men k Swerige, märk en påminnelse i detta mitt sidsta Ark: glöm aldrig ULRICA---

Jag tackar det ädla Qwinnokönet i wårt Rike, Grefwinnor, Friherrinnor, Fruar, Fröknar, Jungfrur, Hustrur, med få Ord, alla Evas Döttrar, mina bewågna Läsarinnor, som mer än jag nånsin förmodat, ha behagat gynna mina Ark. Mina Alwarsamma Sedoläror ha intet afskräkt de blödiga och lifliga Sinnen. De ha inbrutit i Moralen, liksom wäl öfwade Wettenskaps-Soldater, och de ha deruti tagit förträdet för många Boksynte Manfolk, så at jag til ett slut kan bekänna (som jag under dessa tu hren förnummit) at wårt Fädernesland kan fägna sig af så förståndigt, ärbart och ädelsint Fruentimmer, som trots något Land i Werlden.

Jag tackar mina bewågne, dygdälskande och upriktige Correspondenter af begge könen, som warit mig til stort understöd i många ämnen. Min skyldighet fordrade, at nu upräkna deras namn och tacka hwar och en särskilt; Men {iag} [som jag] wet, at de blott för namnen skull mig intet tilskrifwit, utan för Sakerne, så syns {det} mig ock onödigt, at nämna namnen. Jag hoppas ock, at de gunstigt ursäkta, om jag intet hwars och ens begäran hint at förnöya. De lära nog märkt, at jag haft Händerne fulla--- Ädla Telemak, hwars Bref jag nu på stunden fick, war försäkrad, at wåra sinnen, så wida wi gå dygdewägen, intet åtskilljas i {tankorne? } [tanckarne], fast



#492 jag skilljes wid dig som Argus, och du wid mig, som en dygdig Läsare eller Läsarinna.--- Detta ware sagt för alla mina k. Correspondenter.

Jag tackar Min Herr Censor af alt Hiärta, som bland alla mina läsare af mig hafft största mödan, fast Gud wet, at wi ännu intet med hwarannan talat et ord i wår Lifstid. Hans {wittra} [rena] utwägar i twifwelaktiga saker, Hans mogna råd, Hans lärda påminnelser och Hans gunst mot mina tankars fria lopp bör jag aldrig förgäta. Hela wårt Land bör tilstå, at Tryck-Pressen under Hans inseende begynner nu öfwer alt liksom få nytt lif, och de Swenska pennarne liksom täfla, at wisa sig för Hans ögon, hwilkendera bäst är skuren.

Jag skulle wäl tacka mina gamla Auctorer, Hr. Ehrenmenvet, Hr. Hiertskott, Hr. Hiernbrott, Hr. Gyllenbalance och Hr. Patriot, om de nånsin warit til, mer än i min inbillning--- I detta Arket, min Läsare, hörer du wäl at jag intet annat talar, än det som i alla anseende är sant.

Gud fägne alla dem, som jag nu tackat har,

Med nåd til Siäl och Kropp i alla deras dar!!

Således har jag nu--- tyst håll, jag såg intet Ehr, min Boktryckare, I stoden så i en wrå:--- nå, farwäl, min {ährlige} [ährliga] Schneider. I ären en braf Man. Jag kan berömma Ehr trohet, Ehr tystlåtighet, och Ehr ringa förwetenhet, at förnimma hwem jag warit eller huru jag hetat. Det har giort Ehr lika mycket. I hafwen tryckt derpå löst.



#493

( See här k. Schneider, en parenthesis til slut: Långt ifrån at knota på ehr för tryckfel, will jag allenast påminna om j än engång upläggen Argus, at en hel rad är uteslutad ur mitt sidsta Ark; ty pag. 4. l. 16. Skall så stå: Jag mina Händer twår uti mitt samwets flod--- oskyldig will jag bli i de Gudinnors Blod. p. 4. l. 9. står: du bor nu. Läs du bor--- nu--- p. 7 l. 16. står: den hopen. Läs: den widriga hopen &c. Dock, här bör wäl mer ändras i Argi andra uplaga. jag lärer kanskie en gång hålla en sträng räfst med mina Ark.

Hwem som af mig funnit sig förtörnad, kan jag nu af det upriktigaste Hiärta i Werlden försäkra, at jag intet sedt dess person, utan Blott dess swaghet. Mitt sinne har (så mycket som nånsin den Menniskliga swagheten kunnat öfwerwinnas) hafft en leda för enskylt hat, Agg och afsikter. Jag har warit en fiende af Partier och sammangaddningar. Den som kallar mig partisk, bör derjemte kalla {en Evangelist} [hwar och en Präst] partisk för sin lära--- Men, at jag ju hafft mina fehl, kan jag aldrig neka: jag woro förmäten, om {det} [jag sådan renhet] påstodo. Jag är intet fri från critiquer. Sannerligen, om jag sielf [litet] mödade mig, skulle jag {kunna hopplåcka} [wisa] många {utan-wärksfehl} [utanwärksfehl] i mina Ark. Jag will ock underkasta detta wärket deras tuktan, som finna hwad deruti bör mästras.



#494 Men jag ber dem ock derjemte, intet tillåta, at deras Ädla {naturs-gåfwor} [naturs gåfwor] förmörkas af kitzliga böyelser och ensidiga afsikter--- Imedlertid, min Läsare, har jag giort mitt til, efter min lilla makt. Jag önskar nu, at flera giöra det samma. tminstone will jag ingen afskräcka. Oanständigare är ingen ting för en [någorlunda] snillegåfwad menniskia, än wara en afwundsiuk och sielfklok Häklare öfwer alt det han öfwerkommer. K. Moqueur-Foglar, j behagen siunga med edra egna röster: låten oss höra huru det låter. Hwad behöfwen j altid begabba andra med edra härmande läten--- detta säyer jag intet för min skull; Ty mitt skådespel är nu ändat, men för hwar och en wälmenande Auctor, som will tiena det allmänna.

Jag lägger nu, mitt kära Publicum, desse 104 Arken för dina fötter, til et prof af min Ungdoms arbete. Uptag dem, som de förtiäna. Jag har intet mödat mig fåfängt, om de lända {dig} til [din] nytta, för hwilken jag gerna upoffrar Hufwud, Hand, Hiärta, och Lycka. Mina k. Läsare och Läsarinnor, jag tror wäl (om jag skall tala som den löjliga Scarron) at min afgång intet bringar Ehr så mycket til tårar, som min lifstid brakt Ehr til löije; Men på min sida betygar jag, at mitt Sinne i denna skillsmässan faller liksom i en dwala; Mitt innersta upröres och ögonen wattnas, när jag nu kastar min penna. REGISTER,

ÖFWER

THENS+WENSKE

A R G U S,

FÖR HR 1734. No 1. ARgi Nyårs önskan til Swea-Rike.

2. Påminnelser wid Sweriges Handel, förestälte i et sam-tahl.

3

4. Tanckar öfwer Upfostringen.

5

6. Satyriske satzer ock gensatzer, at wisa Domare-fehl

och rättegångs-missbruk.

7. Sqwaller-Andan.

8. Argi Trosbekännelse til Hans misstänkares rättelse.

9. Förnufftens wanlige Irringar i slutsatzer.

10. Tienstefolks Dårskaper, eller samtahl mellan Balzar

och Elsa.

11. Tankar öfwer Satyriska Skrifsättet.

12. Inrikes Partier skadeligare än uppenbart Krig med

Grannarne.

13. Petits-maitrerne i Stockholm afmålade.

14. Fruentimmers-målningar.

15. Lögn-Logican.

16. Betraktelser på Konungens Födelse-Dag.



#496 17. Samtahl mellan Tomtgubben i Förmaket och Tomtgubben i Cabinettet. 18. Krämare-Handelen beskrefwen. 19. Soldat-ämnen. Första ungdomens tankfrihet i Himla-Läran. Musiquen. En Herres och dess Drängs olika

inbillningsnöijen. Petit-maitre-dumhet. Adelskap bör

hellre förwärfwas än ärfwas. Swar emot en beskyllning

Recepter för Twillingsoten och flängsiukan.

Stockholms-Ansikten. Flickor som twinga sina skap-lynnen. 20. Argi Räkenskap för Rikzens Ständer. 21. Riksdags-mäns Kännetekn. 22. Saga om Erik hin Götske, angående fåfängan af wår

inbillade makt, högmål och angelägenheter. 23. Mellan-löpare, anhangs wärfware och tidningeförare. 24. Medici, som bikta sig för läkare-Guden. 25. Grammaticaliskt prof, huru meningar börjas och samman-bindas med Som, Såsom, Emedan, aldenstund, ehuru-wäl, Så, altså, Ty etc. 26. Äfwentyr om Rikzens Ständers upkomst och tilstånd

från de äldsta tider. 27. Gensäyelse-Andan, eller samtahl mellan en Landtjunckare

och en Trapplöpare. 28. Notificationer, Avertissementer, Kundgiörelser etc. På

Argi Boktryckares wis. 29. Anledning til at inrätta et Dårhus. 30. Odugelige och Dugelige Prästers kännetekn. Jemförelse

mellan Sweriges frihet och Religions-Friheten. 31. Sagubrott angående en rätt frihets hägn mot Ene-wälde. 32. Anmärckningar öfwer et Kärleks-Bref på Rim.



#497 33. Hastiga Reflexioner. 34. En resa til Glysiswall. 35. Huru Narrar bygga Slott i Lufften, eller samtahl mellan

Biörn Hufwuddunst och Jeppe Willhiärne. 36. Bref från en alt för fruktsam, en alt för gapug, Mätta

Nålsöga, Maja April-Wäder, etc. 37. Nya Philosophiska Systemer. 38. Om Swenska Agget. 39. Spådomar. Bref angående den skadeliga Petit-maitre-Secten. 40. Argus härmar en Sawoyard eller Gat-skrikare. 41. Utdrag ur twenne öfwerkomne Dage-Böcker. 42. Upbåd til Skall. 43. Betraktelser öfwer Döden. 44. Halfgiorde mål Remitteras. 45. Enigheten frihetens Moder. Banquen. Flickors wahl af

Fästmän. Stipendiers utdelning. Tanka öfwer det då

tilämnade Riksdagens slut. 46. Bewis huru Comma, punct, Colon, Semicolon, etc.

brukas. 47. Critique öfwer tidens utdragande med onödigheter, genom

en berättelse om Måns och Bålla. 48. Missfödzel. Wederbörande. 49. Frieri och Äktenskaps-förbehåll. En stilla och rolig

lefnad. 50. Om Johans och Johannas Giftermåls öfwerenskommelse. 51. Argi Testamente. 52. Argi Tacksäyelser, och sidsta afskied från sitt Fädernes-land.



#498

Orsaken til detta halfwa Arkets drögsmål har varit den förmodan man hafft, at kunna utgifwa et fullkomligt Register öfwer Argus; Men ju mer man derpå arbetat, ju mer har man funnit rådeligt, at dermed upskiuta, til dess Boken en gång i beqwämare skick renare från tryckfel och på någre ställen förbättrad kan utkomma.

Argi Anda kräfwer af oss en snyggare Klädning för detta Wärket, än den det bar i sina risp och widskiften. Han menar, at det behöfwer twättas, kammas och putzas, innan det wäl kan låta skåda sig genom Register-Glas. Derwid williom wi således låta bero tils widare, och icke derföre banna denna Auctoren i sin dwala och på sin tysthets Mull.