Peder Swarts krönika

Texten är tillkommen ca 1560. Maskintexten är inskannad efter N Edens utgåva Konung Gustaf I:s krönika, Sthlm 1912 inom ramen för projektet "Bidrag till en nysvensk textbank på data". Mats Thelander har ansvarat för inläsningen.

Texten är från början inläst i IBM-format och var då försedd med ett stort antal markeringar för förkortningspunkter, kursiveringar, rubriker, citat m m. Texten i denna databas har av Lars-Olof Delsing överförts til Macintosh-format. Vid denna överföring har specialmarkeringarna tagits bort. Något enstaka ovanligt tecken kan fortfarande dröja kvar i denna textversion.

#1
När mann skreff Anno 1490 på Herrenns Christi Himmelferdz dag hwilkenn thå föll thenn 12 dag Maij bleff hann borenn och född till werdenn på [Ryd]beholm*.
Någre gamle frwger her i Rikitt nemlige frw Birgittha her Erick Otthesonnss på Peningeby frw Gunnill her Erick Turesonns till bennhammar jthem hanns modersöster frw Chirstina her Stenn Swannthesons och hustrw Brita Christiernsdotther med någre anndre quinnor både ädla och oädla the ther neruarannde våre i hannss födelse hafuer bekenndt att hann föddes med enn segerhuffua öffuer hoffwudett wid fansunn som itt hielmitt. Teslikest hade hann och itt rödt korss på bröstett.
Wthi döpelsenn bleff honom gifuitt thz nampn Gustaff hwilkitt nampn förfarennhethenn beuist hafuer att hann gönom gudz hielp skulle fultt göra som nampnett lijder Baculus Gottorum thz wthi thenne persoonn hafuer wisseliga waridtt fatale.

#2
Wthi sinn barnndom var hann allom teck och kierkommenn. Ther hann war iblannd annor barnn sine vederlike, ehuad the wore aff adell eller oadell keeste the anndre honom jw till hofuidzmann, och [han] stelthe iblannd them regemennthe, satte hwariom sitt embethe, efter som the wåre till börlige och (endoch vthi kinndlig verk) forstånndige, och huad hann såledess befalthe, war jnngen aff the anndre nöge att efter komma*.
Thetta barnaspell bleff och then Danska Konung Hans warse vppe j Salen på Stocholms Slott (áoch tå war thenne vnge Herre Götstaff till ålders på sitt 5 åårá) gick så Konungen till och klappade honom på huffuudet säiandes, än bliffuer tu man j tine daga hwar du får leffue. Och när Konungen hade förståett aff hwadh stemme han war, begärade han aff gamble Her Steen Stwre att han motte bekommet thet barnet till att behollat hoes sigh. Men Her Steen gaff före att han war för vng att skilias iffrå sine föräldre, doch sade han, will iag honom framdeles förskicka till Konungen, sedan förstack Her Steen honom aff wägen, försendendes honom till Finland. Thå hade konungen mykit ångrat att han lätt sigh honom vndkomma, kallandes honom en vlffvnge.
Anno 1509, när han war på sitt 13 åår bleff han aff sine föräldra förskickadt till Vpsale att studera synnerlige vnder thenne sine läremestare Magistro Henrico Slädorn, och Magistro Mattheo Erici, vnder hwilke han först studerade in Schola triuiali, sedan och in Achademia ibidem.
Anno 1514 bleff han aff Riiksens Förste vnge Her Steen Stwre fordrat till hoffue, och tå war han på sitt 18 åår. Ther hade han synnerliget vmgänge medh then höglärde man Doctor Hemming Gadde, som hade warit Electus till Linköpingxs Biscops sticht, ifrå hwilket honom then forrädelige Biscop Hans Braske swicklige affträngt hade, hwilken Doctor Hemming på samme tijdh war vti vnge Her Steens rådh, och ther till war en förstondig och vprächtig krigxman, hoes hwilkom thenne Götstaff Ericson bekom een

#3 ganska stoor förfarenheett vthi hijstorier Crönicker både gamble och nye, oc iemwäll om wore Swenske handlingar, hure wåre naboer och omliggiande nationer och Städer medh the Swenske handlat hade, både för longlig tijdh oc nylige, aff hwilket han icke litet bleff vpweckt till ett godt förstond, thet till Regemente tienligit war, thet han oc j framtiden dreff j bruket.
Och ther hans Herre förbemelte Her Steen syntes honom bruka j krigxhandlingar, war han icke alenast ther till wiliogh, vtan och ganska lycksalig, så att när han war medh j hoopen, hade the Swenske iu öffuerhondenne och förde segeren heem, såsom skedde vthi the skermmijtzler wid Wädla, wid Duffuenäs wid Brennekyrke på Södermalm &c*. Ther aff hände att alle trohiertade Swenske vnte honom mycket godt, och tuert emoett the sitt fädernesland icke mente medh godo finge till honom ett öffuermåtons stoort haatt och agg såsom nogh lätt sigh förmerckia medh then förrädeligh Erchebiscop Götstaff, hwilken (ánär han sigh vpsatte emott Rikesens Herre vnge Her Steen, hwilket som skedde anno 1516 och hade lagt sigh vppå Stäketá) ingelund elies wille giffue sigh aff Slottedt och till samtaell medh Her Steen som tå beleffuat war, medh mindre han hade fåed thenne Götstaff Erichson för sigh till gijsläre. Befolte yterligare sine tienare när han nidh gick aff Slottet att hwar han bleffue förraskat eller behindrat, så att han icke skulle kunna frij komma vp igen, skulle the strax hängia Götstaff Erichson vth för muren, och thet än thess häller att han war Fru Christines systerson.
Hwadh nu widare then handell belangar hure honom j hand gick och hwadh han vträttade på then tiden, är nogsampt antecknadt vti vnge Her Steens Crönicha*.

#4
Men effter j samma Crönicha icke alle omständer så vttryckte äre, hure han aff Konung Cristiern medh the andre Swenske förraskadh och fängslad bleff, synes icke wara obillicht att man then handell något widlyfftigare repeterar, och haffuer sigh så tildragit, att när Konung Cristiern som nu war monge gongor affslagen och hans partij förnumme att the Swenske icke alenast wore them gode nogh, vtan och vti all vprächtig krig hade iu altijdh öffuerhondenne, wände the sigh till andre prachtiker. Begärade så konung Cristiern komma till orda medh Her Steen. Sände så in till Stocholm en gammall Biscop, benemd Biscop Erich aff Wiborg medh nogre andre Danske, them han hade gierne offradt på fliskbancken, hwar han hade kunnet främiadt sins hiertes falska åstundan, att förråda Her Steen. Men när han sågh thet wara förgeffues, lätt han sigh vnderstå att han wille göra fredz förbund medh Her Steen, therföre sielff personlige komma och tala wid honom, begärandes för then saak skuld till gijslare för sigh Götstaff Erichson, Doctor Hemming Gadd, Lars Siggeson, Bengt Nielson, Jörgen Siggeson och Oloff Ryning, hwilke alle wore förmälte och försäkrade j Konungens legdebreff, och vnder swåre eeder tilsagt att the motte frij och vmbewarade komma till Konungen, oc j lika motte tilbake heem j sitt behold igen.
Thenne gode men (áeffter Her Steens befalningá) gåffue sigh vti en äsping, icke haffuandes ther inne medh sigh meer än tolff båsmen, när the komme een halff wicke siös, mötte them Her Tyke Crabbe medh ett segelskep beröstadt till 100 man then till them sade, thet wara Konung Cristierns befalning oc begäran att the skulle fölia them till Elsnabben, ther skulle han haffua något synnerligit medh them att handla. The Swenske swarade, att the icke wore beskedde aff sin herre lenger draga än till Konungzhampn, hwar the icke ther worde tillotne att handla medh Konungen, som han förra sielff begäradt hade, tå wille the wenda om och draga in till Stocholm igen. The Danske swarade att Konungen war nu så bekymbrat, att honom ingelunde war belägedt på thet

#5 rhum någet medh them företage. Tå sade the Swenske sigh befruchta, att här vnder skulle wara swick och hinderlist, och then försäkran them war sworen och bebreffaut icke skulle wara fast, effter the icke på förbeskedda rhum motte komma till handels. Tå swore the Danske hwar för sigh, säiandes, på min himmelrijkes lott thet haffuer icke then mening vten j skole frij och wälbeholdne komma så wähl aff som till. Och som the Swenske än nu drögde, menandes wilia sigh emillom her vti någet widare betänckia och rådslå, öffuerföllo the Danske them, säiandes, hwar j nu icke wele medh godwiligheet komma till Konungen, så skole j nu göradt ehuad j wele eller ey.
Altså bleffue thenne gode Swenske men oc herrar förrädelige emot Konung Cristierns segell och breff, emot tilsagda troo, ähre och loffuen bragte aff landet. Thetta war icke thet första sin, ey heller thet sidsta, att Danske bruka sådane redeligheet vppå the godtrogna och enfallige Swenske.
Men när the wore komne medh them longt vth j skären till Konungens skep, rådslog Konungen medh sina men wähl j fyra dygn, wid hwadh sätt the motte taga them widh halsen, icke wetandes hwadh the skulle giffua them för saak. På thet sidste, war doch så öffuerlagt som gamble Her Anders Bille gaff före. Han ropte till Her Tijke och sade thet wara Konungens wilia, att han skulle taga (ásom han thet nembdeá) then gamble förrädere Doctor Hemming Gadd och alle the medh honom wore widh halsen. Först therföre att forbemelte Doctor Hemming Gadd hade warit theres gamble Frue Drotning Christina mijket vnder ögonen* när hon war bestallat her i Swerige. Then annen saak, att the Swenske skulle haffua satt någre aff Danske adelen på en holma eller klippo vtan för Stocholm. Then tridie, att the skulle niute sin Herre Her Steen thet till onde, för han så förachtade theres Herre som war en smord Konung, thet han icke strax effter hans begäre wille giffua sigh till honom in j hans skep &c. Och mijcken annen fåfängia bleff them förekastadh. Hwilket alt D.

#6 Hemming Gadd bewisligen förlade, driffuandes hwart ord till flärd och osanning. Men hwadh kunde thette hielpe? Godh skääll kunde här intet gälla, som the och icke gänt pläge, när saken är stält på någen disceptation* emellan Swenske och Danske. När the Danske see sitt rahm pläge the iu rama* fordelen in, ehure thet kan gå om skääll, ähre och redeligheet.
När nu så skedt war att the wore bortförde för fongar, förskickade Konung Cristiern them om, och bleff Götstaff Ericson antwardat en Dansk Riddare j händer benembd Her Eric Erichson till Kallöö. Samma Her Eric Erichson war en erligh from man, han hölt honom så passelige wähl, doch behagade honom then spijsning ther wonkade (ánemlige salt ööll, swart och grofft brödh, och härsk sillá) så att han hade endels så gierne waret om halsen som han leffde j sådane ijmke, effter han fast bäter war wan j sitt fädernesland. Men the Danske Junckare ther tiente i gården teslikes och the frå Kongens och andre Danske herrars hoff titt komme, medh hwilkom thenne Götstaff hände vmgänge haffue, kunde icke theres onda vpsåett dölie, hoffue fram monga groffue putzer honom oc iemwäll alle Swenske till försmädelse, thet för longt wore omröre. Ibland annat (áeffter the icke hade förmodat han någentijd leffuandes skulle komme ther iffråá) sloge the och thet fram, att hwar the än en gong kunde få Swerige in, ehwadh thet skee kunde, antingen genom krig eller dagtingan, skulle the icke försuma thet för longe beslutat war, nemlige att spele Sancte Peders leek medh the Swenske, thet war mönstra them, så att minste parten skulle bliffue igen. Först och fremst adelen, ther nest köpstädz men och bönder, the ther j någen förmögenheet wore, ty (ásade theá) en fedt oxe är snart saak giffuen. Till thet ytersta alla them aff hwilkom the j framtiden kunde någen fahra haffue eller något yterligare motstond förmode. Och thet sömar sigh swore wähl (ásade theá) att Danske fatige karla*

#7 bekomme till echte the Swenske fruer och knape hustruer och theres dötrar, besittia theres godz gårdar och egor. Och när medh them så är omgået skall och en part tage the feethe borgorskor the hwes och grund haffua. Sade än yterligare att then Swenske bonden skall wähl kunne läre gå wid plogen medh en träfoett och eena hand. Berömde sigh och ther vtaff att the så offta hade hijadt the godtrogne Swenske medh godh sööt och fager ord medh breff och segell &c, hwilket förfarenheten både aff the ärender förre och sedan skedde wore klarligen vttijdde, att vnder samma skempt lågh gamble alffuaret.
Aff slike försmädelser och sarcasmjs bleff thenne Götstaff Ericson öffuermottons betagen aff ängxlan och grämmelse, så att honom hwarken maatt eller drick kunde wähl smake, fast han än hade bliffuit bätter spiisadt än ther skedde, hans sömpn war honom icke häller hwarken roligh heller sööt. Kunde förtenskuld icke annadt än tänckia och sökia legenheet hure han sigh vtreda kunde vthur thet oretwisa fängelse, han så moot all skääll vti bragt war. Vndkom så ganska vnderlige aff blotta Gudz hielp och tilskyndan all försåett och behinder honom förestält wore, och effter monga farligheeter han igenom dragen war, kom på thet sidste till Lybeck, togh ther leigd till rätta, beropandes sigh ther vppå att Lybeck war en sådane Stadh, then ther berömbd war pläge rätt och retwijse handthaffue och beskijdde.
När nu Konung Cristiern fick förnimma, han tijtt kommen war, antastade han Her Eric Erichson ganska hårdeliga, förskickandes honom tijt hädan, att hempta honom tädan tilbake igen. Tå wore meste parten af the Lybeske wid thet sinnet, att the wille öffuerantwarda honom vti then Tyrannes händer igen. Talade honom skarpt till, säiandes, effter han war Konungens fånge och hade rijmpt sitt fängelse, borde honom iu bliffue fordrat ther in igen. Hwilket han förlade wid thenne grunden. Thet skall ingen erligh man (ásade haná) medh någen skääll biwisa att jagh är en fånge, vtan en gislare. Komme then fram som rettwijsligen och medh sanning

#8 bewisa kan vti hwadh skermmijtzell eller på hwadh rhum iagh eller the andre gode Swenske men (ámedh migh så swicklige bortförde bleffueá) stadde wore then tijdh wi worde fångade, eller hwem the wore som oss angripe. Men all then stund thet ingen medh skääll bewisa kan, bör oss icke wara kallade fångar, vtan öffuerfalne förraskade och beswickne, och erlige men. Heller medh hwad rätt kan then wara en fånge, hwilken aldrig fängelse klappat haffuer? eller then, hwarken ähre, förplichtelse, lagh eller rätt fängzlat haffuer?
Men thesse skääll hade doch ringe warit till fordring och hade föga gullet, hwadh icke then frome man Her Niccles Bröms Borgmestare j Lybeck hade giordt honom bistond och på retwisones wegna (áeffter han så förrädelige moott tilsagda tro, segell och breff förraskadt wará) tagit j beskydd och förswar.
Anno &c 1520, then yterste dagen May* kom Götstaff Erichson till Kalmar, och war icke än tå Staden vpgiffuen Konung Cristiern till honda. Tå begynte han medh alle flijt handla med borgarenar och thet krigxfolk ther inne war (ásom war en hoop tijdske knechterá) att the ingelunde skulle låta komma Staden j Konung Cristierns händer, vtan the skulle förmoda att Rijket motte innan en kort tijdh komma till förlosning och frijheet igen. Thetta gridet gaff han them fast widlyfftigare medh flere ord för. Men the tijdske knechterne toge thet så ijlla widh sigh at the (áhwar han icke hade wordet aff Gudi beskyddatá) achtade slaget honom j hiäll, och borgarenar föllo [icke] emkom hardt j förswar för honom. Så förmante han them doch, att the wille låta honom komma j så gode tr[o] och så wähl tädan vthur Staden igen, som hantijt kommen war, hwilket och så skedde.
När han nu söckte till några sine lanboar ther j Småland, och andre bönder hoes hwilkom han sigh någen tröst förmodade, och fan att allestädz stodh ijlla till. The Swenske wore nu så galne och förblindade, att the j mangehande

#9 motte wore sine betryckiares och oweners tillhielpare, till thet hine gierna såge, nemlige belacka, förföra, beklaga och förderffua hwar annan inbyrdes, hwilket the Danske icke nödogt såge. Tå vptäckte han sigh något litet för them vnderwisandes hwadh them war ärnadt aff the Danske, förmanandes thenne såsom sine medswenske, att the wille wenda sigh till ett annat sinne, till kärleek, sämie och endrechtigheet inbyrdes sigh emillom, och sade, att thet plägar icke ware för fårehiordens betzte, att vlffwanar skulle them förlike och wara theres domare. Jtem (ásade haná) hwar j Swenske wiste thet jagh weet, och hwilket ett gästebodh edher är ärnat aff the Danske, j skulle wähl annarledes taga edre saker före. Ty wore fast bätter och önskandes, att Swenske wille sättia sijn macht till hoopa, och göre endrechteligen thenne Danske Tyranner motstond. Men thette gode rådh bleff icke bätter kommet än så, att the en part gåffue sigh vp och skutthe både skechtor och pilar effter honom och sade som owijse men och dårer, wi haffue ingen nödh när wi haffue Konung Cristiern till herra, ty han haffuer oss tilsagt, att oss icke skall tryte Salt och Sill &c. Och medh mong slijk wepot ord lätte the sigh höra, och ehwar han lett sigh vp j then landzendan på then tiden, kunde han iu förmerkia att ther föga tröst eller förstond war till förmodandes.
Kom han så till en frelsesman j Söderwidbo j Småland benembd Bengt Ericson på Skällesnäs, thenne rådde Götstaff Ericson fölia sigh till Stocholm, låtandes honom och see sitt legdebreff thet han hade bekommit aff Konungen. Men Götstaff rådde then andre twert emott, att han skulle fölia honom åt Dalarue och intet förlåta sigh på Konungens fredzbreff, ty Götstaff sade sigh wähl förståett haffua hwadh tilförlatelse the Swenske skulle sigh förmoda genom sådane leigde och breff thet samme Bengt och flere Swenske hwilke thetta icke tro wille nogsampt finge framdeles j händer rön tå han bleff affhuggen medh the andre*.

#10
Någen tiidh ther effter kom han vp til sins faders gård Räffznäs hölt sigh ther förborget på någen tii[dh] samkade sigh tilhope ett godt stycke peninge aff sitt lan[d]gille och annat huad honom tilkom. Gaff sigh så till gamble Erchebiscop Jacob then tå hade bygt sigh wåning v[thi] Gripzholms Closter hoos the Carthusianer ther på then tiden wore. Hoes honom söckte han tröst och badh om ett godt rådh, hwadh han skulle företage. Erchebiscop Jacop rådde honom att han skulle geffua sigh till Konung Cristiern, och sade sigh wilia wara honom en godh förmäcklare medh sin förscrefft till Rijkesens Rådh, genom hwilke han betröste förskaffa honom leigd och een fast försäkring, effter och alle andre, the ther lenge hade hollit widh skogen och mijket waret Konungen och hans wener vnder ögonen, som wore Oloff Waldram Peder Skreddare och flere, hade alle bekommit fredzbreff och ther medh nådh wenskap och säkerheet, så att them stodh intet annat före att förmoda än all owilie skulle wara förgätin, och alt thet förre brytet war skulle alt wara een afftaladt saak. Och till högre wissan thet thenne Götstaff motte tröste sigh widh, sade Erchebispen honom hure han och war inkrechtadt j thet Konglige fredzbreff, thet Fru Christine bleff giffuit, för än hon vplått Konungenom Stocholms Slott och Stadh.
Här om bleff mijket disputeradt och handlat på någre dagar, men Götstaff kunde doch icke bleffue perswaderat eller tögd j then mening han skulle ställa någen fast lijtt till Konung Cristierns eller the Danskes loffuen och fredzbreff.
På samma dagar kom wiss tidende hure Konung Cristiern hade vti Stocholm låtet affhugga then Swenska Adelen, ibland hwilke hade och warit hans Fadher Her Eric Johanson &c, hwilken gräselige och Tyransklige handel vti vnge Her Steens Cronicha widare förbemält är. Jtem fick han och förstå hure hans modersyster Fru Christine bleff hollen then försäckring henne aff Konungenom bebreffuat war &c. Therföre sade Götstaff Ericson till Erchebiscop Jacop att thet war icke nu tidh mere stå effter någen leigde vten tänckia något

#11 annat till rådz. Men förberörda Erchebiscop Jacop war försåffat, och både blygdes widh thet farlige rådet han honom giffuit hade, så och att han icke hade heller wiste hwadh han yterligare här till säia skulle.
Wedh Sancte Katherine tijdh gaff han sigh iffrå sin gård Räffznäs, achtandes sigh ått Dalarne. När han for öffuer Kolesund skedde honom ther ett skalkestycke aff sin egen dreng, hwilken ther gaff sigh till ryggia och rände sin koes medh hans tingest, cläder och weskor ther hans peninger vti wore, hwarföre motte Götstaff geffue sigh och tilbaka öffuer sundet igen och rände effter drengen thet meste han kunde. När han tå honom hinte fick han ther igen klipperen och tingestet, men drengen vndslap och fick skogen. Wende så Götstaff om igen och drogh sin koes tijtt han sigh achtat hade. Så haffuer man iu her vtaff, och iemwell aff thet her nogot förra och effter beröres merkia, att alt hans wäsende och förehaffuande war icke vtan alt fult medh frestelser och farligheet.
Wedh Sancti Andreæ tijdh eller nogot ther effter kom han vp j bergzlagen, gaff sigh ther först till Anders Pederson i Rrankhytton, doch hölt sigh alt förborgat klädd j bonde cläde. Men een piga lett förnembda Anders Pederson förstå, att hon hade wordet warse på honom en gulstickat skiortekraga, vtaff hwilket Anders förmerkte hoo han war, togh honom så hemliga till sigh kende honom wähl igen, tij the hade studerat tilhopa in Achademia vdi Vpsale för tolff eller tretton åår sedan besporde så aff honom hwadh legenheet på färde wore. Och när han hade giffuit honom the besta rådh han tänckia kunde, bad han honom så foge sigh tädan oc forsee sigh på en annen städh, ty han befruchtade sigh komma j någen fahra för hans skuld. Tänckte så Götstaff geffue sigh till Aren Pederson på Ornäs, men när han om eena natt* lop öffuer fergestaden emillan Wika och Törsång war jsen så kleen att han kom ther nedh in vnder både armana, doch halp Gudh (áendoch han war platt alenaá) att han kom

#12 wähl ther vp igen, gaff sig så tilbaka igen ind j fergekarens gård, bleff ther så när then nattene öffuer törkandes sijn kläder, kom så sedan dagen ther effter till Aren Pederson trodde honom wähl, och vplått sigh för honom. Men Aren gaff honom godh ord, loffuade honom ther bliffua vtan all fara. Doch satte han sigh vti sin släda och foor till Moens Nilson j Asboo, vptäckte för honom hwadh på färde war, befrågandes honom om rådh. Moens hade swarat then gongen att Aren skulle ingelunde beröran vtan låta faran hwart han kunde, han frie sigh sade han om han kan. Men Aren mente sigh wilia större tack förtiena aff Konung Cristiern och hans anhang, drogh så strax tilbaka iffrå Asbo och framom sin gård till Bengt Brunson Stigh Hansons mågh, hwilken på then tiden war Konung Cristierns Foute öffuer bergzlagen och alla Dalarna, berögde så för honom hwadh vppå färde war. Komme så samptelige Bengt och Aren dragandes till Ornäs medh 20 karla, achtandes ther taga honom wid halsen.
Men förbemelte Aren Pedersons hustru, när hon förnam att Aren körde fram om sin gård Ornäs, tå han kom tilbaka iffrå Asboo, kunde hon wähl merckia hwad han hade j sinnet, och att han drogh till Fouten Bengt Brunson som sagt är, war hon tå så dygdelig, att hon gaff Götstaff forwarning fick honom hest åketyg och dreng och skyndaden till Her Joen j Swärdsiöö, then och medh honom j Vpsale studerat hade. Ther wort han ganska wähl vnfongen, hwilte sigh så thär wid pass een wicke. Skyndade så Her Joen honom öffuer Daleskogen in till Retwijk, ther töffuade han någre få dagar, talade medh bönderner och badh them haffua j berådh, om the Danskes tyrannij stodh till lidande eller ey. Retwijcks karar swarade honom wähl och sade sigh gierna wilia göra the Danske motstond. Men effter the hade icke waret ther om till rådz medh the andre Socknar j Dalarne, dristade the sigh icke alena sådant företage för än the föruiste sigh medh the andre, hwad the och hade j sinnet her om. Drog så Götstaff till Mora och handlade medh them.
När nu Henrick van Melen (áthen Konung Cristierns

#13 slotzfoute war på Westrårsá) wart vnderwist att Götstaff war kommen vp j Dalarne, begynte han och hans partij Konungens befalningesmen icke liten fahra taga för thet sedan skedde, att han skulle göre them dören trång. Förskickade för then skuld tijt vp then ene effter then andre, till att taga honom wid halsen eller dräpan, eller ått minsto roo honom ont till hoes Dalekaraner, till hwilket Stigh Hanson, Christoffer Olson på Kopperberget Biscop Ottes Broer, jtem forbemelte Bengt Brunson och monge flere icke nödige wore. På samma wärff forskickades tijt vp en vnderfougte i Dalerne benembd* Niels Wesgöte, han drogh åstadh sielff annen förmodandes sigh wähl bekomma flere hielpare medh sigh ther vppe när så behöffdes. På samme tijdh war j Dalarne en Dansk karll benembd Rasmus Juthe, huilken Her Sten til [för]enne tient hade* och hade ther gifft sigh, han gaff sigh till Götstaff och rächte honom hondenne, och när the förnummet hade på hwadh wärff Niels Wesgöte war tijt vp kommen droge the till honom ther han lågh heem till Joen Koffre, Länsmannen j Mora, och sloge honom ther j hiäll. Så lagade Gudh att thet kom honom sielff öffuer huffuudet som han hade achtat en annan.
Ther effter j Julehelgen talade Götstaff medh almogen j Mora hållandes them före att the wille tänckia tilbake och förspöria aff gamble men, huredant Regemente the Danske plägade föra här j Swerige, och om the hade spordt eller hördt hure then Danske Jusse Erickson (áthen Konung Erichz aff Pomeren Foute war på Westrårsá) hade them trachteradt, en sådane godwilie war och än nu för hondenne, och war them friliga ärnadt aff the Danske. Men hwar the wille wara men för sigh och taga sakenne alwarlige före, betröste han medh Gudz tilhielp ware theres höffuitzman och förekomma sådane

#14 förderff som them och menige Rijket förestodh, hwar icke j tijdh ther om tiltänck[t] bliffue. Men then tijdh fick han ingen behagligh swar aff them, vtan the sade sigh wilia bliffua wid thet huldskap the hade loffuadt Konung Cristiern och både honom försee sigh tädan hwart han kunde.
Drogh så Götstaff iffra Mora och in j Westerdalarner.
Anno &c 1521.
Vti medler tijdh när Götstaff war j Mora, bleffue tijtt vp skickade aff Konung Cristierns partij Tord j Rijdsta*, Otte Nielson j Holm oc någre flere till att antasta honom. När thesse komme körande vp ått siön till Rätwijk, hände obetänckt att någre bönder når the såge them komma körandes, och wore en så stoor hoop wähl till ett hundrade hesta, luppe the aff halff förskräckelse till och sloge j klockone, hwilket thesse som tilkomme intet hörde effter wäderet war sönnan och liudet aff klockone bar alt vp ått Socknene. Therföre (ánär thesse wore framkomne och hade giffuit sigh in j preste gården*á) kom och hwar man j Socknene medh sine fulle wärier, berände så samme prestegård*, sloge så vp portaner medh store stockar och hade när slagit hwart barn j hiäll, en part aff them som wore så tijt komne toge closterfred vppe j kijrketornet. På thet sidsta kom thet tå till dagtingan, att the goffue Dalekarenar godh ord och sade sigh iw så gierna wilia Götstaff Erichsons wälfärd som Dalekaraner, men thet the giort hade sade the sigh haffua giordt nödigt, och kom ther aff att the icke annars torde, doch kunde the aldrig foga sin ord så wähl, att iw j förstone slap någer hug löös så att någre aff them finge fultaga yxehammars dynter.
Wedh een wicke ther effter kom Lasse Olson vp till Moora och wiste widare beskeedh säie om Konung Cristierns förehaffuande hure han achtade rida sin Erickzgate om landet, och hade

#15 befolt vprese galgar widh hwar Länsmansgård, jtem att the skulle snart förmoda breff om then kostgärd then förtenskuld vtgöras skulle. Thå mumblade somblige aff them, säiandes, råde Gudh oss icke ångrar en gong, att wi widersakade Götstaff Erichson. Sporde och Lasse Olson last effter honom, och när han hade förståett hwart han hade tagit wägen, rådde han them alwarlige ther till, att the skulle kalla honom tilbake igen. Ty (ásade haná) j gode men haffue rät nu then herren behoff, så frampt j Dalekarla medh ganska Sweriges inbyggiare icke wile slätt fördärffuade oc vtödde bliffue.
Litet ther effter kom och en frälsesman tijtt vp benembd Jnge Michelson j Nederby vdi Trögden, han wiste än widare beskeedh här om oc förtalde rätt till pricka alt thet Tyrannij som Konung Cristiern j Stocholm och vti sitt åfftog vthur Rijket bedriffuit hade, thet vtstofferade han så för Dalekaraner att them brast thårer aff ögonen. Sade them och teslikes att här vti landet wore ganske monge Swenske hoffmen på skoganer liggiandes, som aldrigh hade giffuit sigh vnder the Danskes Regemente, ey heller wille någentijdh giffue sigh ther vnder vtan frie sigh och wäria sitt liff så lenge the kunde, hwilket han och sade sigh wilia göra, och sade hwadh the Danskes Regemente wille ware the Swenske för tungt, ty the wore så ospare på thet Swenske blodet, och hade sin löst ther vtaff att monge galgar hängde fulla medh Swenske men.
Dalekaraner befruchtade nu storlige att Götstaff redo skulle wara dragen öffuer fiellet till Nöriges, giorde effter Lasse Olsons och Jnge Michelsons rådh, och sände en åstadh benembd Engelbrecht medh nogre andre skidekarar the ther genom natt och dagh droge genom skogen medh samma wärff, och funne Götstaff öffuerst vppe j Lima. The vptäckte strax sitt wärff bediandes honom för Gudz skuld, att han nu wille wända om igen, komma them till hielp och vndsättning, the wille nu gierna endrächtelige icke alenast tilsäia honom huldskap troskap mandskap och lydno, vtan och wåga och

#16 vpsättia medh honom liff och blodh. Så folgde han them tilbake igen till Moora. Ther komme till honom the förnemligeste aff alle socknar både östre och westre Dalarne, samtyckte och koradhe honom till Sweriges Rijkes höffuitzman, swore honom eedh lydno och hörsamheet, satte så till honom 16 smocke vnge karlar the honom tiena och på honom achta skulle. Altså vti Gudz the helge Trefollighetz nampns åkallan vti een saligh stund begijnte han sitt Regemente.
Komme så någet ther effter tijtt vp någre diecknar iffrå Westrårs, the ther hade samma talet som the andre tilförenne tijt vp komne wore, them stälte Her Götstaff på platzen för Dalekaraner, att the sielffue motte höre aff theres ord och fråga hure här stodh till vthe j landet, vtaff hwilkes taell Dalekaraner bleffue yterligare stadfeste vti theres vpsået. Wore och någre gamble men the them thet förehölle för ett tröstteken, att så offta Dalekaraner och Her Götstaff handlade på thenne saak war altijdh nordan wäder, hwilket the hade för ett gamalt merke att Gudh skulle giffue lycken thet hon skulle wara medh them.
Begynte så Her Götstaff daglige forstärkia sigh och föröka sin hoop. Rechte och tå Lasse Olson honom hondenne, och the andre Swenske hoffmen tijtt vp komne wore. Wedh fastelagz tijdh war han widh 400 man starck. Drog så medh samma hoop till Kopparberget fångade bergzfouten Christoffer Olson och någre andre forrädare, och lätt plundra en hoop Tydskes kramgodz ther war på Kopparbergz Fahlu, fick ther ibland annadt något kläde och sidentyg, men ganska mycket silke eller cindell, vtaff hwilket the tå strax giorde sigh Fänicker. Lätt och så strax medh thet samme vptage Konungens affradt ther wid berget och skatten wid Twna och ther om kring. Drog så åter vp j Dalarne igen.
Något ther effter drogh han åter till Kopparberget, och kom ther på en Söndag wähl till 1500 starck, när bergzmennener och alt folket war j kyrkione, och när tidegärden war vte, handlade han medh them ther på wallen, effter thet

#17 sättet som tilförenne medh Dalekaranar. Sedan bleff honom och ther lydna och mandskap medh vprächte händer tilsworet. Sedan screffue Bergzlagen och Dalaner till Helsingeland, begärandes att the och wille låta sigh finna trofasta Swenske men till att affwäria the Danskes öffuerwold och tyrannij, hwilket nu alt för mycket öffuer the Swenske sig yppadt hade, och war hoos them beslutadt, att thet än nu medh större grymheet driffuas skulle, och sträckia sigh till hwars mandz dör, så att intet annadt stodh till förmodandes än att här skulle bliffue så monge änckior och fatige faderlöös barn, att theres gråått symptan och tiutande, skulle hwart hwes öffuer hela Swerige vpfylla, med mindre the sådant j tijd och tima wille förekomma. Hwar the och wille gripa till wärn och bewisa sigh manneliga som theres förfäder the fulhiertade Swenske men tilförenne giordt hade, war nu godt förhop, att them vnder thenne lofflige höffuitzman Her Götstaff Ericson (áthen Gudh hade them såsom een gnista aff then loffwerdige Sweriges Ridderlige adell igenleefftá) skulle seger och lycksaligheet widerfaras &c. Screff och teslikes Her Götstaff sielff Helsingomen till ther om. Men Erchebiscop Götstaff försumade icke heller sigh att scriffua Helsingomen till thet the icke skulle falla iffrå Konung Cristiern, så att j annan Socknenne gick bodkaffle att the skulle komme tilhope och höre Her Götstaff Ericsons breff, och j annen Socknen Erchebispens breff, och ginge breffuen hwart om annadt och emoott hwardt annadt, Her Götstaffz och Erchebispens. Therföre war och stor twist ibland Helsinganar på then tijden. Hwilket när Her Götstaff förnam ther aff att Helsinganer wore någet tröge och wille icke flux vp mz, drogh så sielff till Helsingeland och satte Peder Swenson j Wiboreboda till höffuitzman öffuer alt sitt folk han leeffde j Bergzlagen, och Oleff Bonde förskickade han till att hylla och reesa wester bergzlagen, jtem Lindesberg, Noreskoga, Nädrijke och Akerbohäradt &c, hwilken på then tiden bewiste sigh mannelige j the landzändar han tilskickat war. Lade them så före att the skulle slå till fienderne j Westrårs

#18 låge på westre sidone, på samme dagh (ánemlige 29 Aprilisá) när Her Götstaff hade sigh föresatt att slå till them medh Dalekaraner på then andra sidone. När han nu hade satt them en till höffuitzman benembd Peder Vggla, drogh han tilbake igen till then häär Her Götstaff hade j Henemora och ther omkring. Men then hoop Peder Vggla war höffuitzman före, bleff sedan nederlagd j Köping genom theres oförnufft och säkerheet, att the icke hade ackt vppå sine saaker som aff nödenne wähl warit hade, som här framdeles omrördt warder. Och thetta skedde tre dagar för än Her Götstaff slog till Westrårs.
På samme tidh kom ett breff till Dalaner och bergzlagen, vti hwilko Erchebiscop Götstaff, Her Eric Trolle (áthen Konung Cristiern hade satt till Lagman j Vplandá) och Knut Bengtson till Engxöö hade samptligen scriffuit them till, att the icke skulle falla iffrå Konung Cristiern, och vti samma breff förmälte the om Götstaff Ericson och sade sigh wilia giffua honom en frij leigde, warandes honom fordrelige in för Konungen, att han skulle bekomma kunst och nåde hwar han wille thenne vpresning affslå; och kallade the sigh j samma breff Rikesens Rådh j Swerige, endoch breffuet inge flere förmelte än the tre, medh hwilket the och mere förderffuade Konungens saak, än the henne förfordrade, Ty the ther breffuet hörde sade sigh her aff förnimma, att Rijkesens Rådh j Swerige nu war ganska tunt effter thet icke sträckte sigh widare än till tre men, och än the ther föga dughde.
Her Götstaff drog så sielff till Helsingeland som förberördt är och thet skedde tridie dagh Påscha, och togh medh sigh 130 karla wähl vtröstade, och vti godt blanckt harnesk, för hwilke han satte Lasse Olson till höffuitzman. När han war kommen till Konungzgården j Nörrale, stämbde han tijtt the yppersta öffuer hela landet, talandes them till om samme werff han tilförenne scriffuit hade, sporde om the wille söndra sigh slätt iffro Dalarne och bergzlagen, eller wille the wara en man medh them som theres fäder och foräldra altijdh tilförenne och aff ålder warit haffue. Men Helsinganar (áeffter

#19 thet syntes them omöieligit han wille företagaá) sade sigh icke kunna någen ändeligh swar ther vppo giffue, vtan både att han wille än nu thenna reson haffue them ther medh förskonade. Theres mening war, att the wille lura så lenge the kunde få höra först hwadh lagh thet wille taga medh Dalekaraner.
Drogh så Her Götstaff iffrå Helsingeland och ått bergzlagen igen. Men altijdh bleff hans hoop förökadt medh gode duglige Swenske hoffmen, the ther meste parten hade alt hållet widh skogen sedan Konung Cristiern fick Rijket. När han war kommen till Offuansiöö j Gestrikeland, komme ther till honom Peder Fredagh, Jöns Warg borgare till Stocholm och nogre flere Stocholms borgare* the ther alle reckte honom hondenne jtem Gäffleborgare på theres Stadz wegna jtem någre fulmyndige aff hwarie Sokn j Gestrikeland, the ther tilsade honom på hela landzens wegna huldskap oc mandskap*. Men tå mötte oc ther them ganska ond tijdende, att alt hans folk han leefft hade vnder Peder Swensons befalning skulle nedre j Folkerne altsamans aff fiendener wara nederlagt, aff hwilke tijdende ther icke liten sorg och grååt (ásom ingen kan vndraá) på färde war. Men (áGudi ske loffá) när the komme till Huseby Closter, finge the ther bättre tijdende, nemlige att fiendener wore aff hans folk föriagade nedre j Folker[n]e Sokn wid Vtsunda ferio, hwilket så tilgick.
Erchebiscop Götstaff, Biscop Jöns Billenacke, Knut Bengtson och Mester Dijrick, then j Westrårs lågh medh ett stort taall folk till hest och foot wid 6000, thesse när the hörde hwadh på färde war offuan Longeheden toge the medh sigh ett stoort taall folk och droge in till Brunnebecks färie, menandes sigh kunna betage att the Swenske icke skulle komma öffuer älffuen. Ther haffuer fallit ett sådane snack, wedh the ther hade sitt lägre. Biscop Billenacke frågade the Swenske herrar ther medh wore om alla lägenheter, jbland

#20 annat hure myket folk then landzände offuan Longeheden kunde till thet högsta vpbringa? Honom bleff swarat, wähl till 20000. Än frågade han widare, hwar så myket folk skulle kunne bekomma spijsning? Ther till bleff swarat, thet folket wore ringe kräseligheet bewane, the plägade meste parten icke annat dricka än watn, och när thet war aff nöden kunde the och låte sigh benöie medh barkebrödh. Tå hade fornembde Billenacke sagt, dhe der kunne äde trä oc dricke waend, dem twinger ey fanen, än sider någen mand. Bröer (ásade haná) lader vss drage rätt snart häen &c. Men när Dalekaraner finge förnimme att thesse låge ther, wore the så glupande att the gåffue sigh vtöffuer Elffuene wid Vtsunda, och när fiendener wende sigh tijtt mott them bleffue the slagne på fluchten som förberördt är.
Mester Dijrick, Knutt Bengtson &c droge till sitt lägre j Westrårs, men Erchebiscop Götstaff togh medh sigh Staffan Henrickson (áthen j Helsingeland tilförenne Her Steens foute warit hadeá) medh nogre Stocholms boer och andre, gaff sigh så till skeps och drog till Helsingeland, hölt burspråk j hwario Sokn alt vth medh siösidone, begynnandes nordast j landet, och hölt så alt söder ått, görandes all sijn flijtt att holle them vnder Konung Cristierns lydno, prijsade och berömde Konungen ganske högt aff monge dygder, them alle man wiste honom doch longt fierran ware, och j hwart burspråk lätt iu Erchebispen höre sin oförnuptelige beplichtelse, säiandes. J gode men och andre Sweriges inbyggiare moge göre hwadh eder synes, men iagh skall aldrig någentijdh vndfalla then gode Herre Konung Cristiern, så lenge en drope warmpt blodh är vti mitt hierta. Samaledes sade och Staffan Henrickson. Medh hwilke ord the mere förwärrade än förbätrade sakene. The motte wähl arbeta här vppå så myket the wille, the finge doch ingen godh swar aff Helsinganer. Ty Konung Cristierns rätte dygder böriade daglige mere kunnige bliffue, teslikes spordes och att Her Götstaff Ericksons företagande fick och nu daglige meer och meer framgong. Någre aff Helsingane the ther Staffan Henricksons wener

#21 wore sade honom till enskylt att han skulle affstå medh then hårde beplichtelse genom hwilke han lätt sigh höre, således wara bewogen till then tyransklige Danska Konungen, ty kunde henda j framtiden, när wärlden wender sigh annorledes motte honom thetta ångra, och skulle skee att ingen aff Helsinganer wille ställa någen godh troo till honom, för än the hörde att han samma förplichtelse igen tilbaka ropade, och (áicke vtan blygxll*á) worde görandes en sådane eller strängare emot Konungen igen.
Som Erchebispen kom till Gäffle, hade Gäffle Stadh och Gestrikeland fallit Her Götstaff tilhonde. Therföre kunde Erchebispen intet komme ther j land, vtan the höllo honom aff sigh medh bössor och pijlar. Nödgades så läggia tädan och drogh bäter söder. När han tå kom till Öregrund fick han tydende hure medh hans foute Bengt Biug war gonget, hwadh beskedh han hade medh sigh före ått Stocholm och hure hans gård j Vpsale war affbrend, som framdeles berördt warder. Skyndade sigh sa thet mesta han kunde ått Stocholm, men ehwar han bödh sigh till land j Roden, som war wid Häffuer, Wäddöö eller annerstädes, mötte bönder honom medh staffsliungor och andra ringa wärior, höllo honom doch daffert aff att han ingelunde kunde komma till sidländet.
När nu Her Götstaff war kommen tilbaka igen iffrå Helsingeland som forberördt är och fan sitt folk liggiandes wid Henemoora, war han gladh att alt stodh wähl till medh them, hölt så fliteligen vppå att öffue them vti krigxhandell, lärde them göra sigh spetzer, them the på then tiden plägade kalla liurångrar eller liurångerstenger, vnderwisandes och them hure och till hwadh the them bruka skulle, såsom han och tilförenne them lärdt hade ett bättre skick på att smida Dalepilar, än the tilförnne wiste, nemligen, medh snede slindor och icke så longlig vdd, att the skulle kunna hechta på och skruffua sigh in genom harneskedt.
På ssamme tiid vprettade han och mynte vdi Henamora och lett slå klippingar, satte på een sidon en wänkt man

#22 oc på then andra twå dalepilar doch vdi pauimentet till lika valor med Konung Cristierns klippingar*.
Komme och på samme tijdh någre Swenske hoffmen tijt till honom, och ibland them en duglig karl benembd Lasse Ericson, hwilken sedan aff Her Götstaff mijket bleff brukat bode mott fiendener och till Fogdterij. Peder Gröm war och tå med j hopen*.
Sedan lade the tå till wägx nedh öffuer Longeheden dragandes alt sachtelige och reeste medh sigh Tiurbohäradt Norbohäradt och Siendehäradt. Mangestadz ther han kom bleffue någre anklagade att the bewiste fiendener för mycken godwilia, såsom en arg skalk j Fernebo Sokn benembd Lasse Jngewalson j Åleboda then ther altijd bragte fienderner tidende, och hade mongan kommet om halsen, teslikes hwar han wiste att then fatige almogen hade gömt sine ägor och maat j skogen, vprögde han thet för fiendener, så thet bleff them alt iffrå tagit, honom och hans likar lätt Her Götstaff slå huffwudet aff.
Wedh Romfartuna skickade och forordinerade Her Götstaff folket vti Rotetaell och Fenecketaell vnder befalningesmen och höffuitzmen, och thz skedde på Ridder S. Öriens dagh then tå föll på en tiisdag*. Satte så Lasse Olson och Lasse Ericson till öffuerste höffuitzmen, hwartera öffuer sin halffpart aff then ganska hären. Jtem the förnemligeste wore begärandes att någre skulle tilskickas fulmijndige the ther på hans egit lijff achta skulle, hwilket han sielff icke heller mijket gierna wille, men the persuaderade honom ther till ther egenom att the båro före thet Sweriges Rijke war nu icke longe sedan ther egenom kommet på betryck och förderff att Rijckezens Herre vnge Her Steen bleff them borta, att han och stälte sigh j främste spetz. J wete wähl käre Herre (ásade theá) att J äre then endeste gnista till hwilken nest Gudh all Sweriges Rijkes wälfärd henger. Bättre wore

#23 och ringare skade att all thenne ganske här wore om halsen än eders persoon alena. Her medh gaff han sigh tå till fridz. Så gåffue sigh tå till hans lijff achtare, Måens Nilson j Asboo, Anders Pederson på Ranckhytton, Her Godmund Spägel, Mester Jöns then sedan bleff Kijrkeherde j Tyllinge.
J medler tijdh, tre dagar för än slaget stod wid Westrårs bleff Peder Vggla medh sin hoop nederlagd j Köping, som förberördt är, hwilket så tilgick. En Dansk man benembd Anders Pederson och bodde på Konungzgården Ströö j Köpings Sokn (áom hwilken berördt är vdi Konung Hanses och gamble Her Steens Crönichaá) war oc j Konung Hanses tijdh kommen hijt in j Rijket, och hade bekommet högt gifftermoell aff betzte adelen. Samme Anders Pederson war en arg ildfunnig och snill man. Then war nu Konung Cristierns Foute på Örebro Slott, jtem offuer Nädrijke, Åkerbohäradt, Lindesberg och Noreskoga. När han nu hörde att Peder Vgla reeste och hyllade almogen Her Götstaff tilhonde, brukade han alla the swäncker han kunde till att affsettia Peder Vggles wärff och göra almogen honom affspennig. Han kunde wähl bruka Crocodili thårer, greet för bönderne, ömkade them, förtäliandes hwadh thet skulle them ware till möde, att the sigh någentijdh skulle förwärffua then gode Herres Konung Cristierns ogunst. För hwilke saak skuld Peder Vggla stälte flux effter honom med allan sin hoop, förfölgde honom alt in till Köping. Ther försågh han skännelige skandzen, drack sigh drucken lade sigh soffua j lakan säng, hade intet bestält om wackt heller annadt thet krigxhandell tilhörer. Thet samma giorde och meste parten aff folket medh honom wore, the ther icke hade ruhm j byen lägrade sigh ther på Åsen, haffuandes vptändt för sigh mere än till 300 eldar, låge ther widh druckne. Men en benembd Eric Pederson boendes på Lindesberg rådde sitt partij Lindesbergz karar iffrå sådana farligh företagande, togh sitt lägre j skogen ther någet iffrå, therföre bleffue han och the beholdne, så när som någre ölhundar the ther gåffue sigh iffrå honom och till the andre tijtt ölet wanckade. Men Anders Pederson

#24 rände thet snaraste hand kunde till Westrårs, handlade medh M. Dijrick, fick ther 3000 krigxfolk, medh hwilkom han drog strax tilbaka iffrå Westrårs, när klockan war wid 3 effter middag, och komme till Köping litet effter midnatt, offuerfölle och dråpe then ganske hoop ther logh. Peder Vggla bleff och så slagen ther han logh j sängenne. Sedan drogh Anders Pederson medh samma folk till Westrårs igen. Framdeles när Her Götstaff hade fåett Rijket in kom lickwell samme Anders Pederson till daga och bleff benådat. Men thenne förraskning som Lindesbergz och Norskoga men hände j Köping kunde doch icke smelta aff theres weners och fränders hierta som effterleffde. Therföre slaggade the sigh tilhopa och droge till samme Anders Pederson som tå bodde på* och sloge honom j hiäll, hwilket och wähl war hans förtiente lön, och thetta skedde 6 åår ther effter. Doch bleffue thenne bergzkarar aff Her Götstaff straffade till een penningesummo, för the icke lette Anders Pederson niuta hans fredzbreff till godo.
Mester Dijrick, när han hörde att Her Götstaff war så när kommen, kallade han hastelige folket tilbake igen iffrå Köping. På samme tijdh war icke Slotzfouten Henrick van Melen på Slottet, vtan war dragen sin wärff till Stocholm, och hade satt j sin stadh en benembd Hans Fynboo medh andre sex ther stode j Slotzloffuen, hwilkom han befolte Slottet j händer. Till samma Hans Fynboo sände M. Dijrick bodh och alwarlige befalning, att han skulle låta honom stå Slotzporten öppen, hwilket när Hans Fynboo nekade, säiandes, sigh wara förbudit aff Henrick van Melen någen annen leffuerere Slottet än honom sielff personlige tilhonde jgen, kom M. Dijrick medh alt krigxfolket för Slottet, ställandes sigh att bestormadt, hwar han icke elies bleffue inlåten. Når tå Slotzporten honom öpnadt war, togh han strax Hans Fynboo och the andre 6 j Slotzloffuen wore

#25 wid halsen, lätt leda them öffuer Slotzsmäcken, och slå theres huffwut aff för sine fötter in wid Clöster porten.
Men thet Danska och Tydska krigxfolket så j Westrårs lågh, låtte fast högt vp munnen medh mong öffuerdodigh ord säiandes sigh wara tilfridz att Dalebuner regnade aff himmelen j tre wicker, the skulle än tå läggia them nidh, och hade the låtit nidhugga alla gierdesgårdar ther på en heell mile när wore kring om Westråers.
Tå nu Her Götstaff hade kommet sitt folk j thet skick han wille wed Romfartuna som för berördt är droge the på söndagen ther nest effter emott afftonen nidh till Balung och thet war tredie söndagen effter Påscha som kallas Dominica Jubilate.
Måndagen ther nest effter som war 29 Martij befolte Her Götstaff sitt folk draga öffuer Balungz skogen och lägra sigh widh Sancte Oleffs Cappell, icke wiliandes att the skulle slå till fiendener then dagen. Men när hine finge see them, föllo the strax vth emott them medh Resigetijget rett som glupande leion. När the Swenske thet såge gåffue the sigh så sacktelige emot them och höllo them smuckt aff sigh medh spetzerne, men när hine doch begynte wända, glömde icke Dalekaraner affferdige them medh skarpa skechtor och dalepijlar så att ther lågh j förste rijcken meer än 400 hestar qwarre på markenne. När nu Her Götstaff sielff (áthen än tå föga närmare war än midt vppå skogená) fick höra att slaget war begynt, wille han iu endelige rijda fram och wara medh the främste (áty han fruchtade att the icke skulle kunne så förnuptelige taga saken före som the giordeá) thet the på hans lijff achtade medh alsomstörste platz betaga kunde, att han icke gaff sigh fram. När nu the Danske wore slagne på fluchtenne, kom och them en sådana förskräckelse vppå, att Rijttarne (ásom så förfärlige rymdeá) rände på sitt eget fotfolk thet ther stodh j wägen, hwilke tå droge in ått Smediegatune. Them förfölgde alwarlige Lasse Ericson medh sin häär, men Lasse Olson kom medh sin häär på anner sidone in ått Longgatune och kom bak

#26 vppå theres fäldskött, ther wore stälte på törget emot Smediegatenne, lade ther nid bössesköttare och hwadh folk han ther för sigh fan, fick så fäldskött, kruutt och lodh, hwilket alt han förde strax vth till sin Herre Her Götstaff then tå sin wåning tagit hade på åsen nordan byen vti S. Vrsile Cappell. Men Lasse Erickson förfolgde fiendener doch icke länger än in till Lisleåen, hwilke när the såge sigh affslagne ware stucke the eelden strax på byen. Så bran så när aller staden aff medh taaket och tornet på Domkyrkione. Men fiendener, hwilke sså godt ssom öffwergiffne wore wantröste om liff och wälfard, en part rände j siön medh hest och harnesk och hölle ther een long stund at icke syntes offwan watnet meer än huffwudet, en part kastade iffrå sigh spetzer hillebarder eller hwadh the hade för wärie, loppe in j Clostred till munkanar ropandes och begärandes absolutionem.
Thenne war nu then första triumph och seger, hwilken then alzmechtigste Gudh nådeligen förlänte the Swenske vnder thenne höglofflige herre Her Götstaff Ericson. Nu begynte the Swenska, (ánär thenne hugnelige seger spordesá) hwilke här till platt tröstlöse warit hade, reese vp huffwudet och få modh igen, tackandes och loffuandes Gudh j himmellen, att then lijcksalige dagen någentijd vpran, och att the hörde här någen gnista igen wara, aff then Ridderlige Sweriges adell, then ther dristade att giffua sigh vth för sitt fatige iemmerfulla och rykande fädernesland.
Men thet icke hela hoopen aff fiendener nederlagd bleff (áhwilket wisselige skedt hade, hwar the Swenske icke hade öffuergiffuit iaga effter them wid Closterbroen som för berördt ärá) kom så till. När bergzmennener och Dalekaraner såge att eelden war stucken på byen, och wiste wähl att ther war offuermottons mijket kramgodz, jaa hwar bodh full, theslikes war och alla wijnbodar vnder Rådstuffuune och vppe j Domkyrkione alt fult medh ganske mijket wijn miödh körsedranck och öll, therföre gåffue the sigh tilbake, sloge bodarne vp plundrade och bijtte godzet sigh emillan. En part satte sigh till drijcks, sloge sigh strax fulla aff wijn, några Bergzmen

#27 båre ett stijcke win in vppå Rådstuffuun, höllo vppå att dricka och quäda, jaa snarast sagt förhölle sigh så, att hwar the icke hade hafft en godh förstondigh höffuitzman, hade the wisselige samme dagen hwar och en bleffuit nederlagde. Tij när Konung Cristierns folk doch såge att ingen iagade länger effter them, toge the tröst till sigh blåste vp medh Trumeten, grepe så till sine wärger igen och skandzade för sigh alt vth medh Lisleåen, slogo så till in j byen igen.
Som nu Lasse Olson war så kommen till Her Götstaff medh the skött som förre sagt är, kommo och tijtt rännande hwart bodh effter annadt brachte honom godh tijdende hure fiendener wore affslagne och hans folk hade wunnet seger, swarade han och sade till Lasse Olson, att han wähl kende krigxfolks sätt. The pläge wähl (ásade haná) giffua fluchten, men see the sitt rahm pläga the och wända om igen, så skallt tu förnimma att thesse och nu warde görandes. Medh mindre man täncker till att förekommadt, warder wort folk innan en kort stund nederlagt. Befolte så Lasse Olson taga medh sig the hoffmen och annadt folk han hade hafft ther vthe hoes sigh och hwadh han kunde bekomma j wägen på gatonar, och giffue sigh medh hast flux emott fiendener. Lasse Olson giorde och så rijckte åstadh thet snarast han kunde, men han war eij så snar att fiendener iu förre wore komne hardt in till törget igen med wällige macht. Ther kom Lasse Olson till mötes medh them, och stodh ther een skarp törning een long stund, doch måtte åter fiendener giffua fluchten och rymde till Clöstred igen vnder sine skandzar, ther the befäste sigh och behölle sitt lägre in till tridie dagh pingesdaga, tå sloge the thet vp bemannade Slottet medh så mycket folk ther till behöffdes, the andre gåffue sigh siöwart till Stocholm, och tå hade the slaget vth vppå Munckängen mere än 300 hestar, them the alla hasadt hade.
Wedh thet samma fiendener bliffue så tilbaka slagna som nu sagt är kom Her Götstaff sielff in j Staden, wart warse att en stoor part aff hans folk wore druckne, gick han sielff in j alle wijnbodar, tesslikes och j Domkyrkian, hög

#28 medh sin egen dägen bonden aff wijnfaten kyrsedrancks tynnor och ölltynnor befolte och sine tienare göra thet samme att öll, wijn körssedranck och annadt sådant motte heller bliffua till spillo än thet skulle wara så mong Swensk man orsaak till liffzspillo, som legenheten sigh tå hade.
Vti samma dagar gåffue sigh iffra the Danske och till honom monge duglige Swenske hoffmen, jbland hwilke en benembd Arffuid Wäsgöte, hwilken han strax förskickade till Östergötland, göra ther fiendener affbreck och bestella Stäkeborg, hwilket han och som en ärligh vprechtigh man wähl vträttade. Vthi like måtte förskickades och Lasse Pederson till att bestalla Nyköping, Oleff Bonde till Örebroo, lätt och så strax reesa Räkarne Åkerbohäradt Snäffuingen och Tuhundradtz härradh. The sloge sitt lägre westan för Slottet wedh S. Giertruds Cappell. Han lett och strax när eelden war slocknadt skandza vth medh Lisleåen nordan till och satte Lambregt Matson oc Lille Jöns Person* till höffuitzmän för thet folk ther bleff liggiandes så att skandzener wore geen moett hwar annen fiendeners och the Swenskes. Hände någre dagar ther effter att Knutt Bengtson på Engxöö bleff egenomskutten iffrå the Swenskes skandz medh ett rörlodh rätt midt på smäcken ther han achtade sigh gå emellan Slottet och thet lägret j Clostret war, så att han föll medh vlffskinskiortelen han gick vti nedh aff smäcken och j åen.
Men Lasse Ericson förskickade han medh een fänicke vnge knechter som tå kallades fotegongare ått Vpsale, theslikes och en honom skulle bestondigh wara, en frelsesman benembd Jöns Olson j Redebro boendes vdi Telleberga Sokn att reesa Simetuna och Törstuna häräder, och komma medh them Lasse Ericson till vndsätning och styrkio. Men samme Jöns Olson war mycket plumpachtigh och oskickeligh till sådane handell, togh försumelse före, ty bleff han förraskadt aff Bengt Biugg then Erchebiscop Götstaffs Foute war j Vpsale; hwilken vpdrog till Törstuna 100 starck och drap förbenembde Jöns Olson vti een bastugu. När Her Götstaff thet hörde förskickade han strax Lasse Olson till att taga

#29 samma saken före j förbemelte häräder. Men strax Bengt Biugg hade dräpit förbemelte Jöns Olson slogh han och till Lasse Erickson som tå lågh j Eneköping medh thet folk han hade, men ther bleff tå Biuggen affslagen och togh fluchten ått Vpsale. Så screff Lasse Erickson strax Lasse Olson till att han skulle komma honom til bistond medh thet snareste och draga medh thet folk han hade till Rijmningen, ther wille the samkas. Men Lasse Erickson reeste medh sigh Åsende härädt, Trögd Haund och Laund.
När the så hade sigh lägradt på Rijmningen och rijchtedt kom till Vpsale att sådane gäster wore wäntandes, screffue Canekaner jtem Borgmestare och Rådh Lasse Erickson och Lasse Olson till (áeffter Ericxmessan war nu för hondeneá) bidiandes att the wille wähl göre och icke wara them till behinder vti S. Ericx högtidh, att the motte föra S. Ericx skrijn och helgedomar medh tilbörligit solenniteet och process till gamble Vpsale som seder war &c. Thette breff förskickade the ther hän medh fyra prestmen och twå borgare. Ther till swarade Lasse Olson och Lasse Erickson att effter Swenske och infödde men bör medh rätte föra S. Ericx skrijn och helgedomar och icke vtländske, therföre wille och the göre thet beste vti then saken och wore endeles förtenskuld tijtt så när komme, att the wille sådane gudeligheet fultgöra &c. Men medh thet samma behölle the alle senningeboden eller breff förarener så wähl presterne som borgarener alt quare hoes sigh, förhalandes medh them om swaren att the intet komme tilbaka för än hela hären kom dragandes till Vpsale. Förskickade och Bengt Biugg vth monge speiare, genom hwilke han söckte kundskap om then hären ord gick aff ther logh på Rijmningen, men the Swenske hade så försichtelige fförwaradt sigh med försått och skörwacht, att the finge hwar och en speiare fatt.
Bengt Biugg medh thet krigxfolk han hade på Biscops gården (áhwilket ther kunne wara till 100 man till hest och 3 roter knechterá) hölle fast olikt oc spotzkt, att the skulle någen fara haffua aff thenna Swenska hären, och vppå thät

#30 han skulle see låta, hwadh oförfäradt och oredder han war, lätt han en affton bereda ett pråelt gestebodh vti trägården emillan then stoore biscopsgården och then lisla, lätt kasta nedh balkaner om trägården wore på både sidor, att folket skulle kunna see ther vppå, hure mijcket han achtade the fiender tå förhonden wore. Här dricks wijn här quädes och dantzas medh pipe och tromme, medh skriande och braskande, alt in vtöffuer midnat. Men then glädin togh en önckeligh ände. Ty när klockan war wid tw om natten komme Lasse Olson och Lass Ericson medh sin häär dragande, lade strax neder Biuggens wackt ther hölle på gierdet vtan för S. Örians Cappell. Så wore tre wäldige Skandzekorger (áhwilke tå kallades kuporá) satte för porten ått Biscopsgården. Twå aff them hade the Swenske riffuit slätt bort, hugget ett stort hohl vppå porten, och än ther till skandzat för sigh j hwarie gatte mott gården, för än någer wacknade aff thet goda gestebodzfolket på Erchebiscops gården. Som the nu doch om sider wacknade, begijnte the skiuta medh sine hakebössor och skerpetiner vth på the Swenske, thet meste the kunde. Doch (áGudi skee loffá) kunde the icke göra någen till ett finger såår. Ther till ropade the och skrålade på the Swenska, brukade skännelige munnen, kallandes them all onampn, som dårar pläge göra, the ther sina fiender förachta likasom the ther egenom kunde them öffuerwinna.
När nu the Swenske förnumme att Bengt Biug achtade giordt them een förraskning komandes baak vppå them egenom en gång ther lågh iffrå Biscopsgården och in j Domkyrkione, satte the Swenske eelden på then gången ther lågh emillan stoore Biscopsgården och then lisla, effter han war aff trä. När han så bran kom elden vti then stoora Biscops gården. Brukade och the Swenske någen fijhrpijll och skutthe in på takedt, effter thet war taakat medh fergstockar och näffuer. När Bengt Biugg thet sågh, skött han eelden in på Staden på alla sidor om Biscops gården, men the Swenske slächte thet strax vth igen.
Som Benkt Biugg sågh att hans glaas war nu så förlöpit,

#31 han antingen skulle brinna vp eller bliffue the Swenskes fonge, satte han sigh vppå sin hest, thet samma giorde och alle the hoffmen han ther medh sigh hade och knechterner droge medh honom, slogh så vp porten på Biscopsgarden och förrände ått Flötesund. Men för än han affdrog ladde han all skott på muren och leffde them så ladd för sig sielff, hwilke sedan när elden vppå gick ginge löös, hwilket han hade anrechtat att förbrilla the Swenske medh, så att the icke skulle annadt förstå än krigxfolket wore än quare på gården oc hade så skuttedt. Men pigor och annadt quinfolk ther vppgården, så och någre borgare han hade tagit tijtt vp för hwilke han hade satt en benembd Lasse Stenhuggare till höffuitzman, thesse alle murade sigh in j en källare och bleffue ther beholdne. Någre dagar ther effter*, när eelden war öffuergoen, brute the vp fänstren och gåffue sigh the Swenske j händer. Men tå Biuggen så förrände gården, worde någre aff the Swenske thet warse, luppe the flux effter them, men som the såge the kunde honom icke wähl hinna sände the honom (ánär han redh öffuer wadet j Flötesundá) någre dalepijlar till valete, hwilke doch icke alle fore miste, en fick Bengt Biugg j sin armlägg, then sigh kom rätt in j pipone iffrå handleden och in till almbogan så att ther icke stodh vthe meer än slaget, honom förde han medh sigh till sin herre Erchebispen (áthen tå war förmodandes iffrå Norlandená) till Stocholm, thette war honom till wiss ord och pasbord, att the Swenske hade handlat medh honom. Så hade nu the Swenske samma dagh innan try slog effter middag Biscopsgården inne, medh hwadh ther war thet eelden icke förderffuat hade. Alt så lychtades nu thetta braskande gestebodh, thet Bengt Biugg medh sitt partij the Swenska till spott och förachtelse anrechtadt hade.
Någre dagar effter, han war kommen till Stocholm, kom och Erchebispen heem från Norlanden och fick skoda Bengt Biugs pasbord, tänckte så wilat låta hielpa honom, men när Barskärarener drogo pijlen vthur armläggen, gaff han vp andan.

#32
Wedh tree wecker effter, Lasse Olson och Lasse Ericson så hade föriagat Biuggen och hans partij iffrå Vpsale, kom Her Götstaff sielff tijtt iffrå Westrårs, bestälte ther om monge nödtorfftige saaker, jbland annadt war han vp j Capittelet handlade medh Canekaner, sporde them till hwadh the wille han skulle holle them före antingen Swenske eller Danske, förkastade them och någet theres gamble otilbörlige handlingar, the oc theres forfäder hade driffuit j Konung Karls, gamble Her Steen Stwres och vnge Her Steens tijdh, satte them wijte före att hwar the nu icke wille medh sådane åffstå, skulle thet icke bliffua ostraffat, och sporde them till om the wille räckia honom hondene och bewisa sigh medh taell och gerningar som trofaste Swenske men? Men the beddes före och sade sigh icke kunna eller må än nu ther till swara, för än the hade en gong scriffuit sin herra Erchebiscopen till ther om, hwar thet kunde skee medh hans förloff*, jtem sade sigh hoppas att the skulle kunna beweka Erchebiscopen medh ther till, att han skulle geffua sigh iffrå the Danska och till Rijket effter han war en infödder man. Her Götstaff swarade att han icke alenast wille geffua loff ther till, vtan och han wille teslikes sielff scriffua honom till ther om, hwilket han oc giorde, screff honom kärlige till, förmanandes att han wille bewisa sigh wara en Swensk man, then ther wille wara ett mz honom, att the samptlige motte hielpe sitt fädernesland vthur then iemmer och twång thet nu vti kommit war vnder vtländske men och Tyranner &c. Thenna breff förskickades till Stocholm Erchebispen tilhonda medh en Caneck j Vpsale benembd M. Hans Pauli. Men Erchebispen vndfick them icke vtan medh allsomstörste spått och förachtelse. Sade till Henrick Slaghöök, Slotzherre war vppå Stocholm, och flere Konung Cristierns höffuitzmen att han sielff wille föra Götstaff Ericson swar på sin breff. Behölt medh thet samma breffdragaren hoes sigh, till tess han medh sitt folk war kommen på en halff mila när Vpsale.
Giorde så Erchebiscopen sigh reda medh en wäldigh hoop

#33 krigxfolk, 500 till hest alle j blanckt harnesk och 3000 knechter, och droge ått Vpsale. När the wore komne på en skoogh emoott Wedboo som kallas Ååsen, gaff sigh iffrå them en som heet Siffrid Swart, han rände ått Vpsale thet meste han kunde att giffua Her Götstaff förwarning thet han icke skulle bliffua förraskadh. Han kom till Vpsale om afftonen när Her Götstaff satt öffuer måeltijdh, sade honom thenne tidende, men Her Götstaff wille icke fulleliga ställa tro till hans ord, förmodandes att hans breffdragare M. Hans skulle igen komma medh bättre tijdende iffrå Erchebispen. Än kom en benembd Hans j Ormegård, brachte honom 16 retsinnoge smocke klippare, them han rappad hade iffrå the Danske ther the them slagit hade j beet vth på någre holmar, them befolte Her Götstaff Lasse Olson vtskipta ibland hans tienare. Innan en tima ther effter kom och förbemelte M. Hans igen och hade samma tidenden, att Erchebispen tå war medh sin häär widh Fohläbroo. Men Her Götstaff war icke på then tijden öffuer 600 man starck, effter bönderner wore tå alle heem dragne igen.
Om morgonen ther effter när klockan war wid 6, drog Erchebispen till Staden, tå gaff Her Götstaff sigh vndan och in ått Nostan, men Staffan Henrickson (áthen tå medh Erchebispen war, hwilken ther och war en ganska snill och förslagen krigxmaná) satte flux effter honom medh 100 hesta, alt in till Lädeby waadh. När Her Götstaff war kommen midt j thet steenwadet, och hade en finsk dreng ther reedh effter honom, när samme dreng sågh tilbake och fick see fiendener komma sökiande, bleff han så förskrächt att han gaff vp ett roop, och rände hastigt in vppå Her Götstaff then ther tå satt vppå en liten klippare, så att klipparen gick ther omkuld medh honom j wadet. Tå war thenne gode Herre icke longt fierran dötzens mun. När hans fotegongare thetta såge, greppe the stånd och höllo fienderne aff, till thes theres herre war wähl kommen vthur wadet igen. Någre aff fienderne wore så glupande, att the rende in j waadet effter the Swenske,

#34 men them mötte Lasse Olson medh nogre andre aff Her Götstaffz tienare och wijste them medh sköön hug tilbake igen.
Sedan drogh Her Götstaff till Rijmningen så lenge hans folk samkade sigh till honom igen, förskickade Lasse Ericson och Lasse Olson iffrå sigh med thet mesta och beste tolk han kunde åstadh komme, hwilke tå reeste på nytt Laund Trögden med Håbohäredt och Brohäredt. Stälte sigh så j försått för Erchebispen och hans hoop vid Lindasunda wärkar, beredde them ther en badstugu, vti hwilke the wisseliga så hade betalat bastulaget, att aldrig hade ett barn aff Erchebispens hoop kommit till Stocholm igen (ánär the komme dragandes tilbake iffrå Vpsaleá), hwar icke Staffan Henrickson hade warit så snill, att han war altijdh för hären j wägen som en stöffuare söckte oc snokade hure ther kunde tilstå, wart så warse en nötewamb, hwilket honom war teken nogh att vnderstå hwadh på färde war, reedh tilbake till Erchebispen, sade honom, att hwar the worde dragandes then wägen, skulle the förmoda sigh bliffua stångade aff willa och tredska horngumsar. Hwarföre the strax wände om och droge till en annen wägh. När the Swenske thet förnumme rijchte the strax vp och effter them. Ther bleff tå ett skarpt slagh, och lijctades ther medh, att näplige hwar ottonde man vndkom leffuandes till Stocholm igen. Lasse Olson kom så när, att han stack effter Erchebispen medh sitt glaffuen, och hade wähl stött honom egenom, hwar han icke hade häffuit sigh nidh stupo vth medh hestehalsen, therföre dräffade glaffuens vdden wähl en span diupt in j sidon på Peder Hanson j Walsta then ther reedh näst Erchebispen. En hoffman kom så när att han fick aff Erchebispen hatten, hwilken sedan j skemptewijs kallades Jöns Biscop*. Sedan kom aldrigh Erchebiscop Götstaff till Vpsale, icke heller någen aff them medh honom wore, hwarken Staffan Henrickson heller andra, för än the bleffue benådade och bekomme wenskap aff Her Götstaff.
Något ther effter droge the Swenske ind för Stocholm, sloge sitt lägre widh Brunkeberg. Ther öffuerst vppå berget

#35 wore fyre galgar hwilke alle hängde fulle medh Swenske men, galganer hugge the neder och begroffue them ther vti hängt hade. Om en morgon gåffue sigh förrädeliga och stiälandes iffrå them 4 Hoffmen, som tilförende hade tiendt Biscop Otte j Westrårs (áhwilken M. Dirick hade tagit medh sigh iffrå Westrårs then tijdh hans partij bleffue ther affslagneá). Samme Biscop Otte hade warit mycket förrädisk emoet sitt fädernesland. The samme förnembde 4 Hoffmen worde the Swenske icke warse för än the wore på broen wid norre poort, och fiendener begynte sleppa Windebron nidh för them achtandes taga them in. Tå rende Lasse Oleffson effter them in för porten, och hade wehll foett them widh halsen, hwar the icke hade sprungit aff hestanar och giffuit sigh nid j strömen. Hestana fick Lasse Oleffson och förde them aff. Men thet han icke tå bleff ther quar liggiandes, kom ther aff att hans lycka war så godh, thet the ther vppe wore j tornedt offuan porten, hade ingen eelden. Ty han hörde them ropa monge gongor fyhr, och kastade så vth aff tornedt medh mycken skuffuesteen till honom, ther aff han bleff illa slagen j huffwudet, så han baar tw hohll j pannen till widermercke så lenge han leffde.
Någre få dagar ther effter sloge fiendener vth mz twå hopar, en hoop på hwarie sidone om Brunckeberg, och effter the Swenske wore för swage, förmotte the icke bestå både hopanar. Lickwell sloges the ther medh them en halff dagh. Doch motte [the] giffua fluchten och finge en stoor skadha.
Widh samme tijdh eller något tillförende fölle Helsinganer Her Götstaff till honde förskickandes honom folk medh hwilket han sijn lägre bemanna kunde.
Sedan sloge the Swenske sitt lägre wid Rotebro, ther skifftes mycken hugg. Daglige bleffue the iu försöckte aff fienderne, spelet föll ymst aff och till.
Widh thenne tijdh skedde the Swenske een förraskilse, ther Lasse Ericson war Höffwitzman före på then tijdh alena widh Rotebro, hwilket så tilgick. Staffan Henricson drogh vth iffrå Stocholm, medh en weldigh hoop aff Kong. Cristierns folk. När

#36 han kom noget fram om Solenthuna Kyrcke leeffde han thär hela hären, tagandes medh sigh alenast wid pass 40 hestar och än the armeste och någre knechter, redh fram till Rotebroen vnder the Swenskes skandtzer, forhölt sigh likesom han wille rama them lägret iffrå. The Swenske skutthe honom iffrå 8 eller 10 hestar och någre karar. Ropte så Staffan sigh haffua förloradt och badh ryma. Men Lasse Ericson och the andre Swenske kunde intedt tenckia hans illistigheet, therföre ropte Lasse Ericson vp och badh falla an. Som the wore komne på slättene iffrå all sin fordeell, wende Staffan om och drogh till them medh sin weldige hoop, öffuerföll them, så att meste parten bleff ther nederlagd. Stodh så widh pass 3 wicker att ther intedt lägre war hwarken wid Rotebro eller annerstedz emoet Stocholm.
Jn Iulio kom Staffan Sasse till Her Götstaff medh 60 retsinnige Tydske knechter, hwilke sigh och som hieltar vprechtelige bewijste. The hade een ganska stoor förfarenheet vti krigxhandell, fiendener hade sedan fast mindre framgong och modh. Samme Staffan Sasse hade tilförende warit på Åland när the Swenske bestallade Castelholm, bödh till att förraska Kong. Cristierns folk Slotted aff. Men thet lyckades them intedt, ty ther wore gamble förfarne krigxmen vppå. Sedan lade Staffan öffuer in till Oregrund medh sijna Jachter, steegh ther vp medh sitt folk och kom till Her Götstaff som förre sagt är. Men Jachterne bleffue strax borttagna aff Söffrin Nörbij.
För thet folk Her Götstaff hade sendt till Aland hade han satt en Höffwitzman som war en Hålst benembd Henning van Brokenhwss, thenne war en dugligh krigxman och bewijste sigh manlige för Castelholms Slott. En tijdh hade then ther war Slotzfoute benembd Lyder Freess manadt samme Henning till en kamp medh sigh, att the twå ene skulle möta hwar annen medh ett skarfft glaffwen, hwilket Henning intedt försakade. Kampen beleeffwades dagen ther effter när clockan wore wid 8. Hwilket och så skedde. Men Henning förmerckte wehll att fiendener tenckte medh thet

#37 samme förraskadt them lägret iffrå, ty vnderwijste han sitt folk alt hwadh the skulle förehaffua, satte en annen till Höffwitzman j sin stadh, oc sade sigh wehll förnimma att han worde fallandes, effter han icke hade annadt än swaga hestar, och Lyder twert emoett starcka och weldiga. Men om iagh (ásade haná) warder fallandes, så warer j wackne och rede medh edre wärior, ty j warde tå strax medh thet samme alffwarlige försöckte. Hwilket och så skedde. När the rende tillhope gick Henningz hest baak vppå haasarne om kull, och Lyders bijlöpare ramade strax till Henning och finge honom in vppå Slottedt. Och fienderner föllo strax glupande till the Swenskes skandzar. Men effter the Swenske vtaff Hennings vnderwisning så wehll förwarade wore, sloge the så daffert iffrå sigh, att fiendener satte ther effter 35 karar. Men the Swenske miste icke meer än twå karar. Och thetta skedde om winteren litet för Jwell. Will man weta hwadh the hade för ord för än the stucke tilhope, tå wore ther thenne. När the sporde hwar annen till för hwem the wille stäka, eller hwem the ther medh forähra wille, sade Lijder att han wille renna för alla Frver oc Jungfruer skull j Danmarck. Swarade Henning att han slätt för ingen annen skull wille renna än rett för sin käre Herres Her Götstaff Ericsons skull &c. Samme Henning fick sedan friburit gifftermoel her j Swerige, Her Bengt Nielsons på Benhammar syster, endoch hon ganska ringa dugde. Her Götstaff hade wehll welat skaffat honom thet yppare och betre hade warit, hwar Henning icke hade låtidt henne sigh bedrage.
Thenne tidzens legenheet stadde icke Her Götstaff mycken roo eller godedagar. Han hade sitt folk j så mong lägre och bestalningar, ty bar han och för allom them fruchtan och fahra hure them kunde gå j hand, att the icke genom säkerheet och försumelse motte bliffua förraskade. War och honom icke liten wonde ther aff att her war litet vppå kistebotnen, och therföre sörgeligit att swara när folket ropte på betzolning. Hwarföre war han och icke monge dagar på en städh, vtan reeste natt och dagh lägren emillan. Han

#38 hade och ett lägre för ett litedt hwss j Haund benembdt Wijk, hwilket ther hörde Cnut Nielson till, then lågh ther sielff vppå, och hölt thet meer än ett åår emoet the Swenske. Therföre nödgades Her Götstaff iemlige reesa. Men när man mente han skulle wara j Vpsale, war han wid Stäkeborg, så och wid Rotebroo, nu och wid Westrårs, nu wid Wijk, nu wid Tynnelsöö, Eckholm, Engxöö, Nyköping, Örebroo, nu annerstedz &c.
Här war berört tilförenne at Her Götstaff hade widh Pingzdaga tiid förskickat Arffued Wesgöte till Östergötland. Han förskaffade något folk med sigh j Nädriike, droch szå till Wastena, lät slå j radstugeclocken, kallade alle borgeraner tilhopa, sporde them till om the wille gå hans Herre Her Götstaff Ericsson tilhånde. The swarade ney, och sade the wore nu szå affbrende både för Biscopzgården j Lindköping och annerstedz at the nu intith mere torde biuda till någen vpsätning emoot Konung Cristiern, eller fortörna Bisp Brask j Linköping. Men Arffuet lett kalla sitt folk in j Staden, och begynte så ett skarpare taal med them seiendes at the antingen skulle handgå Her Götstaff eller thz skulle them kosta liiff oc godz. Szå måtte the tå fölia hans wilia effter. Eskiade så aff them någet folk, huilket han och szå bekom. Ther gåffue sigh till honom en hoop smocke vnge karla, gulsmedzswäner och andre handwerkeres suäner. Drogh szå till Hoffz gård föriagede ther Johan Slengewatter, then ther rymde till Munkeboda, Biscop Brasks Slott. Arffuedh Wesgöte togh szå boskap och huad ther war på gården, och gaff mesteparten sitt folk till friibyte. Men szame Slengewatter bleff seden ihielslagen någet frå Munkeboda ther han gick j skogen och snokade effter quindfolk och thz giorde en Harall Knutszons tienere benembd Henric, then sigh för then saak skuld vdi quinnekläder klädt hade. Men Biscop Brask lätt före honom till Linköping och begraffuan j Domkyrken, doch bleff han framdelis ther vptagen och vpbrender wed galgan.
När nu Arffued Westgöte hade thz bestelt j Wadztena och Hoff, drogh han til Skäninge, Linköping, Norköping,

#39 Söderköping, hyllandes allestedes almogan Her Götstaff tilhånda, kom szå jn Junio till Stäkeborg. Tå hade en begynt bestalningen nordan till benembd Hans Scriffuere*. Bestallade szå Arffued Slotet sunnan, och slogh sitt lägre vdi Skällewiks prestegård. Och effter Arffued förmerkte then Hans Scriffuere icke war synnerlige dughligh till szådane han[dell], badh Arffuet honom foge sigh till någen annen städh ther han någet godt vtretta kunde, han wille siälff med sidt selskap göre thz swåreste ther widh Stäkeborg. Drogh szå Hans Scriffuere till Westerwiik och bestallade Stegeholm.
Jn Iulio kom Seffrin Norby in till Stäkeborg Slott medh 16 skep och jachter, gi[orde] siin fliit at föriage the Suenske ifrå bestalningen, gaff sigh j land wedh gamla Slotet. Tå h[ade] Arffued Westgöte icke mere hoos sigh än 38 Hoffmen, och Calmarne Niels then och medh honom war hade 3 rotar Knechter ther han war Höffuissman före, them han kallade sine Frantzoser, ty han hade giffuit them een fördeelt clädning halff w[al]mar och annen halff parten aff grönt cläde. Söffrin trädde j land till 300 man starck, slog sigh ther j slagorden. Ther sloge the Swenske medh then ringe mackt the hade alffwarligen till honom, föriagade honom aff markenne, att största parten aff hans folk söckte j siön. Söffrin lop och sielff j siön, och en Swensk hoffman benembd Lille Bengt rände medh sin hest så hastigt effter honom att han gaff Söffrin fyr[e] slagh j kroppen medh en Stålboge kraan för än hans folk ramade honom widh håredt och drogon vp j Jach[ten]. Tå hade Söffrin öffuerliudt ropat och priisadt then hoffman thet giorde, och sade honom wärd ware ti[yo] mandz besoldning, then wille han honom friliga giffua hwar han någentijdh worde sigh giffuandes j hans tienest. Någre dagar ther effter drog Söffrin iffrå Sl[ottet], togh sså medh sigh aff Her Holger Carlsson och Her Niels Boosson förendes them till Danmark, och satte Her Bern van Mälen till Höffwidzman ther vppå. Men the Swenske hölle alt fraam medh bestalningen, icke låtendes sigh

#40 driffua ther ifrå eller wiike någet aff för än the finge Slotet.
In Augusto kom Her Götstaff siälff nidh till Östergötland, drogh först till Suderköping och szå till Stäkeborg j lägret, handlade medh Arffued Westgöte och thz folk han vnder siin befalning hade*, tackade them at the sig szå vprächtelige bewiist hade och giord Seffrin Norby szå manligit motstånd, och lett them bekomma theres betzolning. Frågede och fast eff[ter] Biscop Hans Brask huad han hade före. Men när han fick förstå thz han lågh på sitt Slott Munkeboda luhrandes effter tidender ifrå Danmark, at the Swenskes företagande skulle gå tilbake, sende han honom breff och bodh, at medh mindre han snarligen komme och gåffue siin mening tilkenne, skulle han ofortöffuad förmoda sigh een gästning. Drog så medh thet samma strax sielff ostadh medh ett godt taell folk. Men när brasken thet förnam, jtem att Her Götstaff bleff dagliga förstärckt, dristade han sig nu icke lenger lura, kom förtenskuld till honom j Skärkind (ámedh 60 wäldige hoffmená) ther Her Götstaff gäste om nattenne j prestegården, aff hwilke en part rächte ther strax Her Götstaff hondene. En aff them war Gudmund Scriffuere, han bleff j framtiden Slotzfoute på Stocholm och bekom gifftermåell aff adelen, nemlige Eric Ryningz effterleffuersko. Tå sade och Biscop Hans Her Götstaff huldskap och mandskap till, men hure han thet hölt lätt sigh wähl framdels förnimma. Her Götstaff drog så till Linköping, ther förscreff han en herredagh till Wastena (átill hwilken han kallade alle the fornemligeste aff alla Ständer vdi the landzender öffuer hela Götheriiket nemligen Östergötland, Småland, Westergötland, Wärnd Dahll* och Wermland &cá) then hollas skulle S. Bartholomei tiidh ther nest effter. Theslikes medan han så war j Linköping, bleff Joan Slängewatter (áom hwilken förre berördt ärá) vptagen, then j Domkijrkione begraffuen war, och förd vth till galgan, bleff ther vpbrender. Så drog

#41 Her Götstaff till Wastena. Tiit komme till honom 30 wäldige Swenske hoffmen, the ther fiorton dagar tilförenne wore redne aff Kalmare iffra Söffrin Nörby, hwilke till mesta parten wore aff adell. Thesse wore the förnemligeste, Joen Oleffson till Hackesta, Moens Jenson, then ther hade warit Söffrin Norbyes formarsk, Axell Ryning, Claes Bengtson och hans broer Lille Knutt Bengtson, Lille Jens Pederson, thesse alle wore aff adell, jtem Bengt Westgöte och en from Dansk karl som hade tient Her Steen tilförenne benembd Jens Fijnbo &c, hwilke alle reckte Her Götstaff hondenne j Wastena, förutan the Swenske hoffmen ther sedan rede iffrå Söffrin Nörby, en part frå Kalmare och en part frå Skåne, vndertiden 4 vndertiden 6 stundom flere tillika, så att the kunde wähl ware till 70 personer tilhope. Medh the sidsta haffuer och Peder Hanson på Walsta warit medh &c. En part haffua wähl mendt att Söffrin Nörby hade j skemptwiis giffuit tesse Swenske någen förwaring, seiandes sigh icke holla then for en hoffman, ther wille låta sigh stocka som en kijckling, hwar han kunde see någen lägenheet till att fria sin hals, och skall Söffrin thetta haffua giordt j thet förhop att han förmodde sigh någet högt gifftermåell j Swerige aff then betzta adelen. Kan och wähl wara troligit att Söffrin haffuer giffuit them någen waresmåell, effter honom tijckte ware omenniskligit att dräpe så margt oskyldigt blodh, som han hade wid pass thenne tijdh fåed Konung Cristierns scrifftelige befalning vppå, att han skulle låta alle the Swenske affhugga ehwadh the wore aff adell eller oadell.
Herredagen j Wastena om hwilken förre berördt är gick fort, han begyntes 24 dagen Augusti thz är S. Bartholomei dagh huilken tå föl på 10 Sondagh effter Trinitatis*. Tijt komme ganske monge aff alle Stender ther j Göterijket, wore ganske glade aff then lycke och seger Her Götstaff hade inlagt j Vpland, begynte ropa på honom och begäre att han wille tage sigh vppå Konunganampn, wara theres Förste och Konung, the wille gierna kenna honom ther godh fore, sweria

#42 honom eedh och lijdno som en Konung j sin hyldning tilhörer. Men Her Götstaff sade ther kort ney till, och att han icke hade tagit thetta krig före vti then mening eller orsaak att han någentijd tenckte stå effter någet Konungawälle eller nampn, vtan heller vtaff rätt ymko och warkundsamheet öffuer sitt fatiga fädernesland, öffuer thet öffuerwold och tyrannij the Swenske öffuergick, och hade än forstået widare när han vti thet oredelige fängelse j Danmarck stadder war, hure them war än nu hundretdubbelt mere sådant aff Konung Cristiern och the Danske ärnadt. Hwarföre (ásade haná) begärar iagh nu intet annadt än att j hwar j sin stadh wille göra migh bistond bewisandes eder som Swenske men att hielpe edart och alles wores fädernesland iffrå sine åliggiande nödh och ook, och tale intet om någet Konungewahll för än then alzmechtigeste Gudh haffuer oss så widt holpet att wi haffue Rijket fridt och ombewaradt inne igen. Sedan kunne wi wähl komme tilhopa och ther om handla, then menige Rijkezens Ständer kenne ther godh före aff infödda Swenske men then will ock iagh gilla och lijdig wara. Så bleff ther och Her Götstaff huldskap och mandskap tilsworet, likasom tilförenne war skedt j Vpland, att alle Stender ther församblade wore wille kenne honom för ganska menige Sweriges Rijkes Höffwisman och Landzherra.
När nu Herredagen försliten war förskickade och Her Götstaff någet folk till Westergötland och andra landzendar, the ther sigh försterckia skulle medh trohiertade Swenske men och göra fiendener affbrek. J Westergötland finge the Swenske in Läcköö Slott medh förraskning, hwilket then frome Swenske man Mester Oleff Domproest j Schara bragte till wäga. Bleff och Elffzborgz Slott och Nyelöse Stadh strax ther effter bestallade. Sammelunde hende och j Småland, ther bleffue Konung Cristierns betalningesmen föriagade. Som thetta nu war alt bestelt j Östergötland, och the Swenske Hoffmen så wore komne till honom frå Calmare som förberördt är, togh han

#43 och till sig 18 duglige karla iffrå Arffuid Westgötes hoop, drog så igen till Vpland.
I midler tijdh när Her Götstaff så war j Östergötland förskickade Kong Cristierns capitenare j Stocholm, Junckar Henrick Slaghook och Gorius Hålst en hoop folk på Jachter och Skutor ååt Westrårs att fetalie Slottedt bemannadt medh ferskt folk och affbreckia bestalningene om the kunde. När the komme fram bude the till att leggia till Östan åen. Men Lambrecht Matson then sitt lägre hade j Clostredt skööt till them medh någre falkneter, therföre wicke the aff igen och lade på Wester sidone in till Slottedt. Förmannade så Slottedt medh friskt folk och toge the andra aff igen ther hade legat tilförende. Droge så tilbake ååt Stocholm doch icke osnappade, ty Her Götstaff hade tänckt till att göra them wägen sommestedz trong. War fortenskull Lasse Pederson skickadt till Kohlesund medh en hoop folk, the thär hade wehll skandzat för sigh på både sidor om sundet, och sänckt några weldiga steenkistor ther nidh. När nu fienderne komme dragande iffrå Westrårs medh skeppen som förbemelt är, törnade the Swenske medh them j hela twå dagar. Doch på thet sidsta sluppe the egenom förandes medh sigh till Stocholm döda men och såra wehll monga, ibland hwilka wore och Jörgen Siggeson och Oleff Ryning. Men Peder Hård war och medh them doch slap han oskadder. The Swenske miste och ther någet folk.
Jn Septembri förskickade och Her Götstaff någet folk till Finland att göra fienderne motstond oc affbräck j then landzenda, satte en till Höffwitzman benembd Niels Arffuidzon. Honom folg[d]e och en frälsisman boendes på Åland Henric Joenson. Ther funne the monga rettsinnige Hoffmen för sigh, både aff adell och oadell the ther intedt nödige wore att leggia Kong Cristierns partij nid, synnerlige then fulhiertede man Niels Grabbe, then ther bragte fiendener så mongan mummenskandz, förraskade them och så offta, att thet wille wara för longt förtelia. Han brukade sigh allemest för Rasaborgz Slott, teslikes oc wid Konungzgårdar som är Kumegård och Borgo. Hade och sijna

#44 skäribåtar liggiandes i siöen och när han förnam the satte flux effter honom och wore honom för starcke, stack han sigh öffuer till Räffle eller annerstedz j Liffland. Men han töffuade intedt för än han war in j Finland eller Nyland igen, weckte them vp aff sömpnen, sa att the wacknade wid en sorgeligh dröm. Offuerföll them offta j Länsmandzgårdar, ther hela tingzhoffuet tilhopa wore, ståckade igen döranar, satte så eelden på gården, så att han offta sielff tolffte bragte om halsen till tw eller try hundrade j sender.
På samme tiidh försendes till Danmarck iffrå Stocholm ganske monge Frwer och Jungfrwer och några andre quinnor ädle och oedle, the ther kunde spörias medh the Swenske Herrar någet vmgenge hafft hade, och sattes ther j fängelse. Aff hwilke thenne wore the nampnkunnigeste. Frw Christina Her Steen Stwres effterleffwerska och hennes dotter Jungfru Magdalena, hwilken ther dödde j Köpenhaffns torn. Fru Cecilia Her Eric Johansons effterleffwerska mz twå sijna döttrar Jungfru Emerentia och Jungfru Märeta, hwilke och alle tre dödde j samma torn. Men een hennes dotter Fru Margreta Joachim Braes effterleffwerska bleff hollen fengzligen på Nyköpingz Slott. Jtem sendes och tiit medh Fru Birgta Her Eric Nielsons effterleffwerska.
Jn Octobri bestelte och Her Götstaff ett lägre synnan Stocholm vti Botekyrcke Sokn wid en by benembd Sätra, och ett lägre på Lofföön j Glija, ther war Peder Fredagh Höffwitzman, förutan thet lägre han hade wid Rotebro, till att behindra fiendener att the icke skulle haffua tilfälle vt draga oc fetalia sigh.
Jn Nouembri satte Her Götstaff Cnut Anderson och Staffan Sasse till Höffwitzmen för thet folk wid Rotebro. Men Lasse Ericson förskickade han till Foute öffuer Dalarne och Bergzlagen. Något ther effter förskickade han och Lasse Oleffson till Foute öffuer Norbotn, befolandes och att han skulle haffua vpseende på andra landzendar ther j Norlanden och skaffa naget till thet man bruka kunde thenne sakene till forfordring,

#45 ty effter her wore monge som påkraffde behöffdes och mycken inkomst.
Then 24 dagen Nouembris som war söndagen för S. Katherine dagh bestallade Niels Arffuidson Åboo Slott ther Jungkar Thommos war Höffwitzman vppå. Till hwilken bestalning then frome man Biscop Arffuid j Åboo icke war litedt fordrelig, vndsatte honom bössor loodh kruut och hoffmen. Någet för Jwell sloge the vth aff Slottedt och finge någre aff the Swenske till fongar, ibland andre Niels Arffuidsons broder benembd Bengt Arffuidson, honom och alle andre Finske och Swenske, jtem borgare eller theres drengger, them Jungkar Thommos kunde öffuerkomme och hade warit medh the Swenske, them lett han strax hengia vth för muren.
Ju Decembri bleffue try Slott vpgiffuin Her Götstaff tilhonde, Stäkeborg, Nyköping och Stegelholm. Then 18 dagen Decembris gaff Bern van Melen vp Stäkeborgz Slott. Bleff inmanadt j Suderköping på twå månader wid pass, sedan rechte han Her Götstaff håndenne, och swor honom sijn tro tienst till. Men hure han framdeles sigh ther vti förhölt wari Gudh och erlige Christne men domare öffuer.
På Jule affton wore fiendener på twå eller tre orter till mangels medh the Swenske och bleffue doch allestedz affslagne. The j Stocholm skulle förmanna sigh att gesta Peder Fredagh then sitt lägre hade wid Glija på Loofföön, och sade the wille dricka Peder Fredagx Jule tynno. Lade så åstadh wehll medh 40 Jachter och Skäribåtar. Ther bleffue the affslagna. Peder Fredagh föeste them tilbaka och in j siöen, så att the förde medh sigh tilbaka en stoor hoop döda men och såra, till 200 man bleff ther liggiandes effter på markene. Ther bewijste Peder Fredagh ett snilt och förnufftigh Hoffwerck. Han hade stält några 14 eller 16 men hwar longt iffrå annen på bergen och j skoglundar ther omkring, the ther hade blåsehorn hoes sigh, hade och så någre hor[n]bläsare ther han war. När nu fienderne wore till thet nesta alle tredde j land vtur skeppen, befolte han them så bläsa vp som hoes honom wore, strax begynte och alle the andre

#46 bläsa (ásom tilförende stemplat wará) ther longt iffrå wore kringom marckenne. Aff hwilket fiendener bleffue förskrechte, menandes att en weldigh hoop folk hade warit wid hwardt horn the hörde. J thet samma slogh Peder Fredagh till them medh alt thet folk han hade (ásom kunde wara wid 450á) medh hwilke han föriagade fiendener (áthe ther wehll wore till 1500 maná) som förbemelt är. Wed samma tijdh gaff Henric Randzau och Jens Oleffson vp Nyköpingz Slott Lasse Pederson tilhonde på Her Götstaffz wegna.
Widh Stäkeborg kom Söffrin Nörby igen weldelige starck (áhwilket och skedde på samme Juleafftoná) achtandes fetalie Slottedt och bemannadt medh ferskt folk, icke förmodandes att thet skulle wara vpgiffuit. Thå wore the Swenske för honom j Eetersund, ther bleff een skarp törning then ther begyntes tideliga om morgonen och warade in till midaffton, doch kom han vp genom sundet. Förskickade så Törsten Salmundson sielff fierde vti en båett ååt Slottedt. Men bösseskötten tå vppå Slottedt war benembd Henric (áhwilken tilförende hade tiendt Biscop Braskeá) war så hastigh att han skööt nid hatten (áthen the vpsatt hade vppå ett spiuutá) och genom båten. Ther aff förnam Söffrin hwadh vppå färde war eliest hade han smockt bliffuit förraskat och kommit j the Swenskes hender. Tå ropte han thet högste han årkade, och sade Bern van Melen hade giffuit vp Slottedt som en förrädere, hwilket förwisso Bern och ingelunde giordt hade, hwar han thenne vndsettning sigh hade förmodat. Thet folk Söffrin j thenne slagtning mist hade, thet man weta kunde, war till 600 man. Them lett han nackna leggia vppå en holma, förutan någre grottehanzer, them han döda förde bort medh sigh. Men the Swenske hade icke j förbemelta skermytzell mist meer än 11 karla. Szå ropte Söffrin till the Swenske, tackandes them för godt gestebodh, och sade än widare, att effter han hade drucket Jule gestebodh medh them, badh han att the skulle wara wehlkomne till Calmarne och dricka ther Påsche gestebodh medh honom. The Swenske swarade, och både honom låta sigh lijda heem, then war

#47 wehll ther thet göra kunde. Söffrin frågade hwadh han heet. The swarade Axell Rijning &c. Vti afftoget bödh Söffrin sigh allestedz till landz achtandes bränna. Men Arffwid Westgöte fölgde alt medh, hölt honom doch daffert aff så att han icke bekom någon skada göra. När thette alt så j then landzende bestält war, fordrade Her Götstaff störste parten aff thet folk Arffuid hade brukat för Stäkeborg till sigh till Vpland, och någen part behölt Arffuid hoes sigh ther nidre, medh hwilkom han framdeles drogh till Calmar, hwilket doch icke skedde för än om Pingesdaga ther nest effter. The till Vpland kommo förskickade Her Götstaff till sijn lägre för Stocholm. Några aff them (áthe ther wore gulsmedzswenerá) lett han komma till sijn mynte, hwilka han tå vprettade j Suderköping j Vpsale oc Westrårs.
Anno &c 1522.
Jn Januario kom än på nytt Kong Cristierns breff och befalning till alle hans Capitenare her j Swerige wore, att the skulle låta affhugga alle Swenske ehwar the them öffuerkomma kunde både adell oc oadell. Strax tå Jungkar Thommos på Åboo Slott sådane befalning foett hade, lett han affhugga inne på Slottet Tönne Erickson och Henric Steenson lagman j NörFinland och flere andre, jtem sin egen scriffuare benembd Moens (áthen han sielff hade hafft medh tijt hädan iffrå Borckholmen på Ölandá) alenast therföre att han war Swensk. Men Eric Fläming hade foedt ther en liten spreck aff, therföre vndsatte han sitt lijff förhollandes sigh likasom han alffwarlige war emoett the Swenske. Togh medh sigh alle the Swenske ther wore på Slottedt och någre aff the andre medh, gaff sigh emoet Niels Aruidson lika som han hade welat förraska honom lägret aff, men han förskickade hemlige till honom en sin tienare, låtandes fförstå hwadh meningen war, wende sigh så om och lade neder meste parten aff them honom vtfoligt hade som icke wore Swenske. Och thetta skedde dagen tilforende för än Tönne bleff affhuggen. Han

#48 hade och giffuit Tönne rådh att göra thet samma men han achtade thet intedt, trodde icke heller att någet sådant skulle wara på ferde, therföre motte han tå bliffua om halsen. Om torsdagen för Purificationis Marie thet war 30 Januarij bleff Westrårs Slott vpgiffuit Lambrecht Matson tilhonde på Her Götstaffz wegna. Strax ther effter bleffuo och the Hwsen Engxöö, Tynnelsiö Slot vpgiffne.
Widh thenne tijdh förskickade Her Götstaff Peder Hanson på Walsta mz någet folk nid till Småland, han reeste oc medh sigh några bönder och drog till Calmarne. Ther hölt han en weldig skermytzell medh fiendener, doch kunde ingen parten seija sigh [then] gongon något mycket haffua antingen wunnet eller tappat. Szå drogh Peder Hanson åter aff igen och bleff vppe j landet ther j Småland, till tess Arffuidt Westgöte och han kommo samman, hwilket skedde effter Påscha som framdeles berördt warder. Men thenne förscreffne skermmytzell för Calmare skedde in Februario.
Jn Martio flyttade the Swenske sitt lägre iffrå Rotebro och in till Yrffwa. Ther bleffue the twå gongor affslagne. Förste gongon skedde thet strax effter Fastelagen. Tå wore Staffan Sasse, Peder Fredagh och Lille Cnuut Bengtson ther Höffwitzmen. Szå satte Her Götstaff Joen Oleffson på Asa och Eric Kyle till Höffwitzmen.
Någet tilförende för än thetta skedde j Vpland drogh Söffrin Nörby iffrå Calmare och till Danmarck, försterckte sigh medh ganska mycket folk lop så till Gotland, togh oc tädan medh sigh thet meste folk han kunde bekomma, drogh så till Stocholm sterckte them medh friskt folk som ther låge. När the nu så försterckte bleffue sloge the strax vth medh weldige macht till the Swenskes lägre j Yrffwa, och thet skedde på Palmsöndagh. Tå finge the Swenske en ganske stoor skade, bliffue föriagade oc miste ganska mycket folk.
Dagen ther effter sloge the åter vth till thet lägret the Swenske hade j Sätra oc gick sammaledes thär till, så att the Swenske icke förmotte på en månadz tijdh holla någet legre, hwarcken nordan eller synnan Stocholm.

#49
När nu Söffrin Nörbyes folk så hade hulpet them j Stocholm affbreckia båden lägren (ásom sagt ärá) kallade Söffrin them strax till skips igen, effter the icke någet synnerligit ther kunde yterligare vtretta, och skyndade sigh thet likast han kunde till Finland. Föriagade så strax Niels Aruidson och hans hoop the ther Åboo Slott bestallat hade. Samma Niels Arffuidson hade liggiandes vti ett steenhwes nordan åne j Åboo en stoor hoop med kruut, wehll till een tynneläst, förskickade strax en ther stack eelden vppå kruutet, medh thet samma kom eelden öffuer Staden, så att han bran så när aller vp. Samme Niels Arffuidson war icke mycket dugligh krigxman. Sedan bleff ingen bestalning för någor Slott j Finland, för än Her Götstaff hade inne Stocholm. Szå droge tå Eric Fläming, Niels Aruidson oc monge flere aff then Finske adelen ther medh hade warit j lägret vp till Janekala broo, fordrandes tijt till sigh Niels Grabbe oc flere aff Finske adelen the ther än quarleffde leffuandes wore, achtandes ther gripa till wern, hwar Söffrin hade så longt iagat effter them. Men när the såge han intedt kom bleffue the ther oc rådsloge någre dagar. Bleff så beslutat att the skulle söndra sigh. Niels Grabbe bleff quar j Finland oc någre medh honom hwilkom så syntes. Men Eric Fläming medh största hopen lade öffuer åt Swerige till Her Götstaff.
Biscop Arffuid moste oc ryma. Söffrin förskickade ett taell folk effter honom, the honom fånga eller dräpa skulle. Therföre gaff han sigh först till Ragmo ther han hade sitt skep liggiandes, drog så siöwardt tädan till Vlffzby. Men effter han ingestedz j the landzendar kunde förmoda sigh någen säkerheet, fick och altijdh tidende att fienderne droge allestedz j monga socknar sökiandes effter honom, therföre achtade han giffua sigh öffuer siöen ååt Swerige till Her Götstaff. Lade till siöes aff förskreckelse vti en gräselig storm, hade monga medh sig aff then Finska adelen Fruer oc Jungfruer hwilke alle samptlige medh honom bleffuo borta medh skep, folk, godz oc alt thet med them war, vtan for Öregrund widh Wiggan.

#50
Jn Aprili förskickade Her Götstaff en ganska weldigh hoop friskt krigxfolk iffrå Dalarner Helsingeland och flerestedz j Norlanden, vprettade så båden lägren igen. Thet lägret nordan Stocholm stälte han widh Lindesunda werckar, ther bleffue the beholdne, ehure hardt the bleffue besöckte aff fienderne.
På samme tijdh Söffrin så romorade j Finland nemligen medh alleförsta ypet watn, förskickade Her Götstaff en sin Cancellij Scriffuer benembd Siward van Hålte född j Ditmersken till Lybeck. Ther bekom han 10 örligxskep mz kruut skött och all krigxbehör, doch alt anteck[n]adt aff the Lybske till dyreste penningen, hwilket alt Her Götstaff sedan redelige betalade som framdeles oc förmelt warder. Amiralen öffuer samme skep heet Fredrijk Brauns, oc Höffwitsmannen öffuer krigxfolket på samma skep war Hans Stameell. Tess förutan än een Fenicke knechter till 900 man starck, theres Höffwitzman war en pomerering Jachim Komiken. Thenne skep kommo till Soderköping Pingesdaga affton. The knechter ther vppå wore som förbemelt är wille ingelunde sweria sin eedh eller anamma någen bestälning för än the sielffue finge see oc tala medh then herre the tiena skulle, ehure mycket Bern van Melen eller andre ther vppå fordrade. Hwarföre motte Her Götstaff sielff draga nid till Soderkoping iffrå Vpsale hastelige genom natt och dagh oc handla mz them. Men strax när the finge honom see, sade the, att medh then Herren oc för hans skuld hade the lust wåga både lijff och blodh. Swo[re] honom så sin eedh och tienst till. Komme och medh samme flotta ganske monge tydske Ryttare, Peter Patijn, Theus Patijn, Joachim Fyhregger, Johan Skermer oc monge andre, aff hwilke en part hade 10 hestar en part meer, hwilke alle Her Götstaff anamade j sin bestälning på samme tijdh, szå att Her Götstaffz hoop bleff nu ganske mycket förstärckt. Vtaff hwilket folk han förskickade een fenicke till 500 man starck till Arffuid Westgöte oc Peder Hanson att förstärckia theres hoop the hade tilforende, så the kunde wara mechtige att bestalla Calmarne. Men alt thet andra

#51 Tydska krigxfolket förskickade han siöwardt vp för Stocholm, medh hwilkom han så bemannade sijn lägre att han icke sedan behoff hade bruka bönderne vti någet krigh. Så bleff tå bönderner thet effterlåtit, som the nu lenge och offta sinnom medh alsomstörsta roop oc ymko begärat hade, som war sittia hema wid boo och byggenskap, bruka åker och äng, och annadt hwadh theres kallelse fordrar, att the kunde haffua ämpne göra öffuerhetene skatt oc vtskylder ther hon kunde föra sitt krigh egenom &c. Thetta skedde wid S. Johannis Baptiste tijdh (átå Her Götstaff hade sitt största lägre j Grunsta eller Widlundaá) att bönderne bleffue så alla förlossade. Doch behölt Her Götstaff j tienstenne vti sijn betzolning meste parten aff alla vnga och ogiffta karla.
Thenne tidzens legenheet gaff Her Götstaff ingen ringa åhåga och betenckiande, först om thet swåra krigxfolk vtlendsk och inlendsk han nu redo hade inne j Rijket, hure the skulle regeras Rijket till fordeell, huru the motte bliffua stelta till fridz medh theres betzolning, så och hure wi Swenske skulle bekomma någre wener j främmande land. Ty Konung Cristiern hade icke alenast genom swick och falskheet vndertwingat sigh Sweriges Rijke, vtan hade och beröffwat the Swenske all erligheetz mening och lofford iffrå ibland alle Potentater, Keysaren, Konungar, Förstar, Städer och Nationer, ther egenom hade han bekomit ganska myken hielp (átill thet krig han förde på the Swenske tilförende Anno &c 1520á) aff Keyser Carll, Konung Francisco j Franckerijke, Konungen j Engeland, Konungen j Schotland, jtem aff monga j Tysland ChurFörster, Förster och andra Herrar &c. Här war medh hans folk vti thet intogh till Sweriges een Fenicke Fransöske knechter till 1400 man starck, then hade Kong Cristiern aldrig bekommit (ásom Konungen j Franckerijke vppenbarligen framdeles bekende för Kong Götstaffz senningebodhá) hwar han hade icke föregiffuit, att Sweriges Rijke war fallit iffrå Christendomen. Szå haffuer han oc vtan twyffuell emoett all sanning beskrijadt the Swenske för andra Potentater och Förstar, aff hwilkom han sådane vndsettning

#52 hade bekommit. Här war och medh j hans hoop een Fenicke Schottar, förutan thet myckla andra Tydska krigxfolket. Medh sijn egen förmåge och Danmarcks macht hade hans hoop ingelunde kommit så widt in j Swerige. Thetta, ibland annat bekymber, öffuerwogh Her Götstaff granneliga, som och tå macht vppå lågh. Tenckte förtenskuld till, hure han kunde föra the goda Herrar och Potentater på een annen mening, then ther nermare kunde rijma sigh medh sanningene.
Effter Her Götstaff hade nu så marg Slott och Fäste her j Rijket bestallat, och icke mong än nu infoett, teslikes att Konung Cristiern hade mycken macht både till land och watn, war icke liten fahra, att han medh thet första motte komma sina till vndsettning, till hwilket hans stora anhang the höge Potentater motte wara honom fordrelige. Men att skilia honom aff medh somme aff them (áhwilket icke litedt förnöden wará) betenckte han wehll att ther till ingen ting tienligare wara kunde, än vpteckia them bara sanningene om the conditioner och wilkor, genom hwilka Kong. Cristiern fick Swerige in, hwadh starck segell, breff, hwadh gräselige eedher, förplichtelser, handgrep, han giorde for än the Swenske satte sigh nid, vplette honom Rijket, och på thet sidsta Rijkzens hierta Stocholm. Hure ther loffuades att alt skulle wara een afftalat saak, oc alt hwadh emot honom j hans tijd, j hans faders oc farfaders tijd hade företagit warit, och till ytermera styrckio att thetta och mycket annadt som hans breff inneholla, att alt skulle fast och obrotzlige hollas, togh han till sig Sacramentedt ther vppå. Jtem att vptäckia för högbemelta Potentater och Herrer hwadh gräselige myckit oskyldigt blodh han ther öffuer så tyransklige och ochristelige här j Swerige vtgööt, icke förskonandes hwarken andelige personer eller wärldzlige.
För tessa saker skuld screff han them alle oc hwar och en synnerlige här om till, jtem screff och Påwen till, förmanade och Canecaner j Skara och Strengnäs capittell göra thet samma, giffua Påwen kla[r]lige tilkenna hure theres Biscopar Vincentius och Matthias bleffue oskyldige och odömde halshugne och

#53 brände, och j theres ruhm twå tyranner inträngde, Billenacke till Strängnäs och M. Dyrick till Skara, bidiandes Påwen att han samtyckia och gilla wille them the nu j theres ruhm embnadt hade, nemlige M. Måens Haraldi till Skara, och M. Måens Sommor till Strengnäs. Thenne breff förde Moens Monson till Rom och kom medh behaglig swar tilbake heem igen. För hwilke saak skuld påwen och året ther effter förskickade hijt j landet sin legaat benembd Doctor Jens Gotus (áom hwilken och framdelis meere berördt warderá) at widare kenna om samma ärende.
Bleff och medh hans samtyckia och tilskyndan M. Canutus Domproest j Westrårs (áthen på någen liten tijdh hade låtit sigh bruka hoes honom för en Cancelerá) aff Canecaner j Vpsale postulerat och wald till Erchebiscop, men för hans högmodigheetz skuld att han giorde sigh för mycket myndigh förstötte Her Götstaff honom åter strax ther aff igen. Samalunda skedde och medh Her Peder Jacobi (áthen vnge Her Steens Canceler tilförenne warit hadeá) som bleff Electus till Westrårs, och M. Eric ther hade warit Decanus j Linköping then någer åår war Electus till Åboo biscopsticht &c. J framtiden skedde thet samma medh Doctore Joanne Goto som war Electus till Vpsale then och bleff för samma orsaak affsatt och förwijst.
Förbemälta Her Peder Jacobi war nu nyes kommen in j landet igen iffrå Danske, tijt han och till Konungen j Påland för tw åår sedan med ett godt stycke penninge och sölff att sökia hielp oc vndsettning aff Fru Christina och hennes medhielpare förskickat war, når hon så war bestalladt j Stocholm aff Konung Christiern som förberördt är. Men ingen vndsättning bekomme the Swenske vti sine trängslo och yterste nödh (áaff them tijt han sender wará) som the wänte och förmodade, jcke heller kunde någen få beskedh aff honom hwardt penningana och sölffuet war bliffuit. Samme Her Peder then och kallades Synnanwäder och forb[emel]lte M. Knwt giorde sedan ett skänneligit vproer emot Her Götstaff, som her och framdeles widare berördt warder.

#54
Här stodh ganske ymkelige till j Swerige på thenne tiden (ásom man aff thetta förbescreffna merckia haffuerá). Rijkezens lemmer eller ledemoet både j thet wärldzliga och andeliga ståndet wore alle affstympade, adelen war som förbemält är till thet neste aller, genom fiendernes Tyranny förrådder och nederlagd, en part som leffde dristade icke annadt än göra ett medh fiendenar. Thet samma gick och thet andelige ståndet öffuer. Erchebiscop Götstaff war nu hädzkare emoet the Swenske än någen aff fiendener, Biscop Braske till Linköping war och föga bäter, Biscop Otte till Westrårs war och icke heller mycket godh Swensk, han hade giordt vnge Her Steen altijd ganska mycket motstond oc förtreet, doch trodde fiendener honom icke aldelis mycket wähl, therföre togh M. Dirick honom medh sigh hwadh han wille eller ey aff Biscopsgården (ánär Her Götstaff förste gongen slogh fiendenar aff wid Westrårsá) och förden till Stocholm, ther han sedan effter halfftannadt åår bleff dödh j bestalningen. The froma Biscopar j Skara, Strängnäs och Åboo wore om halsen. Ty lågh Her Götstaff icke litet bekymber vppå, förutan mycket annadt, hure han motte sådane ständer medh duglige och trofaste personer vprätta igen.
Jbland andre vtländska Herrar oc Städer Her Götstaff på thenne tiden hade tilscriffuit om hielp och bistond, war och then högborne Förste Hertzic Fredrijk j Holsten och Lybeck Stadh, therföre kommo och tädan och hijt in j Rijket än nu och dagligen ganska mycket Tydzkt krigxfolk. Komme och tå hijt in twå wäldige Rådherrar aff Lybeck, så benembde, Her Bärnt Bomhöuwer, och Her Herman Plönnies, the ther bragte Her Götstaff tilhånde mycken krigxröstning, örligxskep, gröffskött, harnesk och annadt hwadh krigxhandell belangar.
När Söffrin Nörby nu så hade warit j Finland som förre berördt är hade han bofolt Junker Thommos samka och förskaffa then meste fetalie han öffuer alt Finland bekomma kunde, giffwandes sigh ther medh oförsumelige genom första

#55 tilfelle vtöffuer och till Stocholm, ty han wiste att j Stocholm war stoer brist på fetalie samma tijdh.
Jn Junio drogh Junckar Thommos åstadh iffrå Finland medh en stoer skepzflotta wähll ladd medh fetalie, haffuandes ther ibland och någen örligxskep. När han nw kom in j Furesund wore Her Götstaffz skep ther för honom, på hwilke Eric Fläming war Höwitzman. The låge alt stilla baakom en vdd, till tess ett segelskep kom in till them in om vdden, hwilket Junkar Thommos hade förskickadt för sigh till att förfara hure ther kunde tilstå, om han kunde förmoda sigh någen fahra. Men the Swenske genom een hastigh förraskning finge thet strax fatt, toge them wid halsen thär vppå wore, och bemannade strax samma segelskep medh sitt egit folk, låtandes thet så löpa tilbaka igen emoet flottan. När Junckar Thommos thet sågh, gaff han sigh vti en äsping, och lett roo sigh in till segelskepet, menandes sitt eget folk wara thär vppå, sporde them hure tilstodh? The swarade, alt wähll. Widh thet samma han skulle stiga in j skeppet, wort han tå först warse att ther vore andre gester vppå, ville så giffuit sig tilbaka menn the Suenske finge honom strax vid halsen förandes honom till sin flotta. Sedan lade alle the Suenske skip in till then finske flottan, finge honom allan j händer medh alt thz ther vaar vppå, som war ganska mijkin fetalie och annath godz. Men ett wäldigt örligxskep var ther ibland som kallades then finske prijssen, the ther vppå vore warde sig mannelige alt jfrå middagenn och in j queldenn, menn som the Suenske såge att the kunde thet icke annerledes öffuerkomme och nederleggie* skutthe the thär eelden vppå, så bran thet vp både medh godz* och folk. Juncker Thommos bleff förd till Her Götstaff, han sade tå strax til honom sig gerna förskona hans hals, huar han icke så tijrannisklige hade handlat med the Suenske, att han så omenniskeliga odömda, wthan Sacrament, oskrefftade och vtan all andeligh tröst lät them vphengia, men nu (ásade Her

#56 Göstaffá) haffuer Gudz retwise doom tigh heemsöckt, att tu skall titt omillda och tijrannisklige hierta, thet tu öffuer the Suenske burit haffuer, medh lika mått betala. Her Göstaff lät föra honom medh sigh fängzligh igenom Wpsala, och så til Tynnelsiöö, ther bleff han vphängd vthi een eeck medh ith basterep, thz honom mijcket fortrööt och knorrade thz han icke skulle bekommit een hampetrådz.
Jn Nouembri kom Söffrin Norbij igen in emott Stocholm medh 5 skep, ther låge the Lijbske the på Her Göstaffz side wore medh 15 skep, doch wille the icke giffue sigh till slagx med Söffrin, han lade så j hampn widh een öö vid*. Samma natten kom så starckt fröst, att man måtte fritt rida medh hest til hans skep. Hade tå Her Göstaff hafft så mijckit Suenst krigxfolck som han hade tijskt, foruisso hade Söffrin then gångenn bliffuit hans fånge. Erick Fleming och the andre Suenske, jtem Staffan Sasse och någre andre Tijdzke ther med honom vore rådde aluarliga att the skulle flux falla til Söffrin m[edh] all theres ganske weldige mackt, een part på ith berg ther lågh strax hoss skeppen, helsandes honom med skoffuesteen neder j skeppen, och een part rett bröstgengest ått skeppen, så att ther war godh lägenhet til (áhuar willien hade varit godh och trofastá) att the hade kunnat slaget honom jfrå wärgen. Men the Tijdzske wille icke fort, wtan sade sig willia vidare hålla rådh ther om. Lop så Höffwitzmannen för the tydske knechterne Hans Stameell in emoet Söffrins skep och twå befelhaffuare medh honom, ther mötte honom Thile gisle then och war sielfftridie. Hwadh the ther talades widh lett sigh wehll förnimma aff thz som framdeles hände. När samme Hans Stameell kom tilbaka igen, talade han medh thz tydska krigxfolket om Söffrin och sade. Hwar wi then man offuerfalle och nederleggie, bliffuer thet wor egen skade, ty wi haffue sedan ingen Herre meer, wort krig är tå vthe. Thenne Swenske Herren haffuer oss sedan [intet] mere behoff. Men twert emoett hwar han warder behollen och kommer här iffrå,

#57 bliffuer kriget fördrögt och wor betzolning går iu alt medan fort &c. Thenne swiklige handell bleff tå strax Her Götstaff bodat, men hure honom thär öffuer likade, må hwar förstondigh man tenckia. Drogh så annen dagen strax tijt och gaff sigh vppå en bergvdda så när han sågh Söffrins skep. På samme dagh vpbläste en westannordan storm, then strax allan ijsen fördreff så att Söffrins skep wore lööss. Tå sende Her Götstaff bodh till thet tydska krigxfolket på skeppen wore, förmanandes them på theres eedh, ähre och redeligheet, att the wille sökia fiendener. Ner Söffrin thet sågh lett han medh alle macht föra vth warpor, achtandes trådza sigh in till en holma, then ther lågh högt vnder wädret. Men tå Her Götstaff sågh hans mening, att hwar han hade fodt holman in, och fördt sijn skott ther in vppå hade han kunnet skiuta the andre iffrå wergen, therföre sende han än bodh till the tydska skeppen, att the skulle skynda fort och taga samma holma in hwar the icke wille komma på stora olycko. Men som han och sågh att ther war så liten alffwar medh, the wore alzintet hastige, kallade han till sigh alle the Swenske Hoffmen ther wore, och så monga tydskar honom fölia wille, och gaff sigh medh en hoop båtar till samma holma och togh honom in, icke haffuandes ther hoes sigh större skott än någre falkuner, och en godh hoop mz hakar, doch hölt han Söffrin daffert aff, att han icke fick in holman. Ther ropte Her Götstaff sielff till Söffrin, doch liggiandes nidh till iordenne, och sade, att han skulle förwenta sigh gästning. Söffrin kende görliga hans röst, swarade, seiandes, Ee Götstaff äre j där? och j thet samma skööt han tijt han hörde liudet medh twå halffue slanger. Doch (áGudi skee loffá) hände ther aff ingen skade. Skickade så Her Götstaff bodh till the lybske skeppen (áhwilke doch j hans betzolning woreá) begärandes och bidiandes att the wille låta honom bekomma twå halffue kartoer, han wille settia them j pant tw slott i Swerige medh the yppersta, men han kunde them ingelunde winna. Hwadh mening ther war vnder ställer man till förstondige mendz betenckiande. Hwar han them

#58 och bekommit hade, war tå godh tilfelle att skuttidt Söffrin iffrå werien. Medh thet samma vndslap Söffrin och drogh till Kalmare.
Jn Octobri flyttadhe Her Götstaff lägret iffrå Widlunda och in till Bruma, och satte till Höffwitzman Lille Jens Pederson. Ther bleffue the och offta försöckte aff fiendenar, doch behölle the iu altijdh öffuerhandene. Framdeles lett Her Götstaff flytta samma lägre in vppå Munckeledarne, och thet lägre han hadhe hafft widh Sättra synnan Stocholm flyttade på samme tijdh in vppå Södermalm, lett göra eena flotbroo iffrå Munckeledarna och in vppå Longeholman, teslikes och een lijka sådana flotbroo emillan Longholman och Södermalm, på thet att på hwilke sidan fiendener sloge vth aff Staden, kunde thet ena lägret komma thet andra till vndsettning och bestond. Genom samma anslagh bleff fiendeners macht icke litet förtynnadt och affbreckt.
På samma tijdh vprettade Pedher Fredagh ett behendigt krigxstycke. Han förmerckte och förnam genom kundskap att fiendener j Stocholm achtade medh all sin ganska macht slå vth till thet lägret på Södermalm, ty togh han till sigh wähll widh 500 the bästa krigxmen han wiste, giffuandes sigh in j S. Marie Magdalene kyrcke och fördolde sigh ther. När nu fiendener sloge vth och wore komne till slagx medh the Swenske, gaff han sigh medh sitt partij baak vppå fiendener, emellan them och Staden. Ther klappade the them på både sidor, så att ganska få wore the som vndkomme att bära tidenden j Staden igen. Samma tijdh lett Her Götstaff och bijggia een flotbro medh weldige flotbomar östan Stocholm emellan Södermalm och Wanmals öen, lätt och ther beställa ett ganska fast blockhwes, ther vppå weldigh skött och folk att betage all vndsettning then fiendener förmodat hade aff siöen. Altså wart Stocholm thenne tijdh på alla fyra sidor bestallat, och än så hårdt, att ingen kan minnas eller weta, icke kan man heller j några gambla Crönickor finna, att Stocholm så hårdt någentijdh tilförende haffuer bestalladt warit.

#59
Widh samma tijdh lett Her Götstaff vpretta ett mynte j Vpsale (áförutan them han tilförende hade j Westrårs och Suderköpingá) thär begynte slåes rundstycke, hwilket som war ett ganska godt och fedtt mynt, the sloges först på halffannen öre, men sedan lett Her Götstaff then halffua ören falla, och lett giffua them vth för en öre stycket. The bleffue och ganska mycket förde vtaff landet, (áty inge köpmen kunde någen tijdh profijtligare warur vthföraá) men strax the vtlendske finge them vnder henderne, kunde the wähll förstå hwadh the droge till waloor vti kornedt, therföre förandradhe the strax theres klädebonadt, så finge the strax nytt nampn, och kallades dubbell skelingar.
Tå nu Stocholm war så hårdt bestallat på alla fyra sidor som förberördt är, worde fiendener så wanmechtige att the aldrig sedan dristade slå vth aff Stocholm. Men altijdh föllo iw någre Swenske vth en eller twå tillika, Hoffmen och borgare, achtandes giffua sigh iffrå fiendener och till the Swenske, somme medh små båtar egenom bomen och somme egenom portarne och hure the kunde, men aff them bleffue monge förrådde j S. Klåra Clöster, hwilket then förrädelige Gorius Holst bragte till wäga. Han hade stämpladt medh sijn Hustrues syster then ther war Abbatissa, att så offta nogre Swenske wore således vndkomne, och söckte bliffue fördölda på någen tijdh ther j Clöstret, gaff hoon och the andre nunnor fiendener ett wortecken, om dagen medh ett hwitt kläde bindandes thet vth j någet fänster som war högt vp på muren belägit, och om natten medh een brinnande lychta på samme ruhm, hwilket strax när fiendener såge rychte the tijtt medh en rota knechter eller twå, finge them widh halsen, trachterandes them som älende slachtefår ganske obarmhertelige. Thetta war och een stoer orsaak hwi Her Götstaff sedan han war kommen till Regementedt lett samma Clöster j grund förstöra.
Junckar Henrick Slaghöök och Gorius Holst the på thenne tijdh wore Kong. Cristierns öffwerste capitenare j Stocholm, effter the såge att theres dörar wore nu för tronge

#60 vti thenne hårde bestalning, och icke kunde nu meere göra Her Götstaffz hoop noget behinder eller affbreck vti hans företagande ther medh att the icke nu förmotte sigh till fordeles mere slå vth, vptenckte the någre lister genom hwilke the wille biuda till att föra sijn saak j någen fordeell. Jbland annadt vthskickade the en Swensk Hoffman, then them synnerlige besworen war, benembd Joen Wästgöte, att han skulle giffua sigh vth til Her Götstaffz Höffwitzmen j lägret, reckia them håndenne och bespana granneliga hure medh them tilstodh, och hwadh the hade mura vppå. Sedan effter någen tijdh skulle han sticka eelden på lägret och giffua sigh till them in j Staden igen om han kunde, heller och taga skogen och giffua sigh till Konung Cristiern j Danmarck, bringa honom wiss kundskaap hure här tilstodh j Swerige, wäckiandes honom till att komma sijna till vndsettning. Samme Joen Westgöte kom j lägret till Höffwitzmannen Lille Jens Pederson, och rechte honom hondenne, bleff för godt ansedder, kunde ingen annadt tänckia än han j sijna saker skulle wara redeligen, wart betrodder om wackt och annadt. Hoo är ibland menniskior som skoda kan hwadh en förrädere haffuer j hiertadt? Men nogre dagar ther effter fölle och twå andre Swenske Hoffmen vth, benembde Eleff Monsson och Tord Bagge, the vnderwijste Höffwitzmannen förbemelte Jens Pederson till hwadh thenne Joen Westgöte vtsend war, beleggiandes och till fastare bewijss andragandes, att samme Joen Westgöte hade insömadt j sine hoser ett permanstycke, på hwilkedt Henrick Slaghöök och Gorius Holst hade scriffuit theres nampn medh egen hand, hwilket han skulle haffua frambäre till wardteckn för Kong. Cristiern. Hwarföre bleff tå strax samme förrädere afrettadt.
Szå hölt Her Götstaff alle bestalningar fram offuer winntern för the fasta Städer och Slott han icke än tå infoedt hade, synnerlige för Kalmare och Stocholm &c. Bemannade så lägren weldelige medh så mycket folk ther mest behöffdes både aff sidt egit Swenska krigxfolk, så och thet Tydska. Och thet Tydska krigxfolket än ther öffuer war

#61 (áhwilke mest wore till hestá) lade han om j Städerne. The Lybske Rådherrar förskaffade han lägre j Vpsale sampt medh största hoopen aff the Tydska ryttare, hwilke ther bleffue liggiandes öffuer winntern, intedt haffuandes till att vtretta. Doch gick theres betzolning iu alt daglige fordt. På samme tijdh eller någet tilförende dreffue the vth j Stocholm iffrå sigh alt thet folk som icke förmotte sigh fetalie eller elies i någen motte them gangneliget wara, som war diecknar gamble prester, munckar, legefolk, borgare, pigor och drenger, jtem skökior och allehanda slijk löös partij. Och thetta skedde för brist skuld vppå fetalien.
Anno &c 1523.
Jn Februario förskickade Her Götstaff Larentz Siggison medh en godh hoop krigxfolk in j Nörge (áibland hwilke war och een fenecke knechter, halffparten Swenske och halffparten Tydske, för hwilke Henrick van Cöllen war Höffwitzmaná) att göra ther Kong. Cristierns folk nogen affbreck, och taga ther nogre landzendar in om the kunde, enkanneligh then landzenden som kallas Wijken, hwilken Swenske tilförende innehafft hade, som och synnerlige förmält är j Kong. Carls Crönicka. Thesse toge Wijkena in och folket handgick them på Her Götstaffz wegna. Bemannade så Kaarsborgz Slott, settiandes Jacop Crumme ther vppå till Hoffwitzman, och droge så heem till Sweriges igen.
Tess förinnan eskade Her Götstaff aff the tydska ryttare han hade här j Swerige liggiandes j Städerne som förbemelt är (áhwilke ther wore till en ganska weldig hoopá) att the och wille göra någet till sakene, och icke aldeles liggia fåfenge, vtan drage in j Schåne och Halland, att leggia ther nogen ähre in. The ryckte vp och droge åstadh. Men innan sex wicker komme the fordt tilbaka igen, hwar till sidt förra lägre, giffwandes före, att the wore behindrade aff mycket watn, thet the icke kunde komma in j Schåne. Men hwre ther om war kan man icke för någen sanning moett eller medh anscriffue.

#62
J medler tidh nemlige emoett påschane giorde Söffrin Norbij (áthen tå lågh wäldelige starck j Calmareá) redo medh alle macht, achtandes affbreckia Her Göstaffz lägre både widh Calmare och Stocholm och göre Koning Cristierns folck vnsettning. Menn han fick annor tidende, the honom någet annadt finge skaffa, nemliga att thz stodh intet wähl till j Danmarck, vtaff huilket han på samma tidh bekom the Danske Herrars och Rijkezens Rådz breff, huru tijransklige Koning Cristiern togh sine saker före j Danmarck, så att hans förehaffuande rimade sig endels effter samma skick som han driffuit hade här i Suerie, såsom och med ogudhactige menniskior plägar tilgå, när the begijnna en ond wane, pläge the icke lättelige kijnne kasta, ett blodgirugt hierta gör och lika så. Thet samma lätt sig och alt formijkit fornimma hoes honom. Thz speell han hade begijnnadt här j Suerige, som war så omenskelige mörda och slachta folck wthan skähll och laga dom, bödh han medh alffuare till att hålla och så gångande j Danmarck, och enkanneligen med Adelen. Han war så fförstockadt att han ingen kunde lida j rådh medh sigh, wthan then arge och ogudactige trolkonan Sibret mz hennes dåtter Döffujke, huilken han hade till bolinna. För hui[l]ke saack skuld (ádoch genom Gudz retuisa hämbd och försijná) then ganske danske adelen gåffue sig samfält wp och driffue honom wth, jnkallandes igen j hans stadd then lofflige högborne Förste Hertigh Fredrijck van Holsten kohrandes och hijllandes honom till Danmarcks Koning.
När nu sådane breff och tidende wore komne Söffrin tilhonda, drogh han medh alt thet folk han hade till Danmarck, icke leeffwandes j Kalmare mere än 60 Tydske knechter, bofolandes att halffparten aff them skulle achta på Staden, och halffparten på Slottedt, ymsandes om på hwarie 8 dagar, jtem befalandes them att hwar the (áantingen aff brist på fetalie, eller aff the Swenskes öffuermachtá) icke tröste bliffua beholdne vti samma bestalning, skulle the tå bringe alt thet Swenske folk j Kalmare om halsen, samka alt thet godz och egor ther finnas kunde till skeps, brenna aff Staden och

#63 Slottedt, och giffua sigh så till Wijsby. Hwilket ner borgarener förstode giorde the hemlige bodh till the Swenskes lägre medh en benembd Herman Steenhuggare (áoch thet skedde om Pingesdaga afftoná) att the skulle komma dragande medh alle macht till Staden om natten fför fierde dagh Pingesdaga, tå skulle nörra Stadzporten stå them yppen hwilket och så skedde. Komme och så Arffuid Westgöte oc Peder Hanson dragandes, först medh resetyget och rende alt westan och synnan medh Staden lika som the hade achtadt stormadt till Söderport, hwarföre gåffue sigh och tijt alle the 30 knechter ther wachten höllo j Staden, medh thet samma wiste ingen ett ord ther aff för än Her Götstaffz fotfolk war alt inkomit j Staden genom then norre porten toge så förb[eme]lte the 30 Söffrins knechter wid halsen och sloge alle portaner vp, bestallade så Slottedt, hwilket the finge in (áeffter ther felade fetaliená) 8 dagar ther effter.
På samme tijdh begynte Kong. Cristierns folk j Stocholm låge begära dagtingan, ty the hade brist på alla nödtörffter, synnerlige på fetalien. Men thet stodh på berådh emellan Her Götstaff och them wid en månadz tijdh om the conditioner och wilkor, vnder hwilke the honom Stocholmz Stadh och Slott vpgiffua wille, ty han wille ingelunda alt effter theres wilia them inryme.
Emoett Pingesdagane föllo alle Rijckzens Ständer endrechtelige till och begärade en Herredag, then bleff beramadt att hollas skulle om Pingesdaga i Strengnäes, endoch Staden war föga bygd effter han bleff affbrend för try åår tilförende. Ther hade M. Cnwt (ápå then tijden Domproest i Westrårsá) een Latinesk oration, then alt gick på then grunden, att the Swenske motte kohra sigh en Konung, att thetta weldige berömelige Konungarijket icke nu lenger skulle hollas för någens ladugård eller red kyrckia, och icke wara förswarlöst, bliffua ryckt och kifft hijt och tijt meer än annor Konungerijke &c. Och effter the hade nu förnummet och seedt för ögonen, hwadh gåffuer, hwadh lycke, förstond och wijsdom &c then Alzmechtigeste Gudh hade thenne ädhle

#64 Herre Her Götstaff Rijkezens Höffwitzman medh begåffuat, ther till, effter han och war vtaff then höglofflige the gamble Göters och Sweers Konungars blodh och stamme, kunde ingen lijkare, skickeligare och bätre ther till finnas &c. På thenne mening föllo och endregteligen alle Rijkezens Ständer, begärandes medh mycken knäfall och monge thårer att han samma ook och byrde medh Konunga nampn och Maiestätt, them alle till gode bistond och förswar wille werdigas nådeligen sigh vppå taga. War och tå ther tilstädes medh Påwans Legaat Joannes Magni Gotus then nu nylige j thenne dagar war kommen j landet iffrå Rom. Han hade och ett widlyfftigt taell till Rijkzens Ständer, rådandes them alwarlige till thet samma, att the icke skulle affstå för än Her Götstaff hade them theres bön beiakadt. Badh och om thet samma samptligen medh them. Till hwilket Her Götstaff swarade, att han wille så mycket bidia them, som the hade honom bidit, att the wille honom här vti haffua förskonadt, oc äskia en annan ther till aff the gamble Riddare eller Riddermendz men ther tå tilstädes wore, som wore Her Ture Jenson, Her Holger Carlson, Her Niels Booson &c, effter han nu alredo war trött och mödigh aff sådant tungt arbete, sade yterligare att hwemsomhelst the ther till wäliandes worde then ther aff then Swenske Ridderlige adell wore, honom wille han gierna sweria sijn sanferdige lydno medh huldskaap och mandskap och all troheet. Men the Swenske stode intet aff medh theres begäran, som och icke rådeligit war och ingen ringe macht vppå lågh.
Så lett han sigh thet doch affbidia, folgde theres wilia effter, doch mere aff ymkemåell och warkundsamheet öffuer sitt förlammade och förtryckta fädernesland, än aff någer synnerlig lijst han kunde haffua till slijk ähre och högt stond, ty han hade wehll rede förnummit (ásom han och sadeá) att thet hade mera galla än hånig medh sigh. Strax swore tå alle Rijkzens Ständer honom sin eedh effter Sweriges lagbook tilsäiandes honom och medh vpreckta hender huldskap, troskap och mandskaap medh all vnderdonigheet. Han swor

#65 och them sin eedh som seder är j Konunga hyldning. Alt så j the helige Trefolligheetz nampn bleff han hylladt vtropadt och helsadt för Sweriges och Götes &c vthwald Konung. Och tetta skedde then fierde dagen Junij. Tå begynte han först bruka Konungligh titell och screff sigh vth alt så. Götstaff medh Gudz nåde Sweriges och Götes &c vthwald Konung.
Szå drogh tå strax Kong: Götstaff medh hela hopen j Strengnäs hade warit ått Stocholm. War på någre dagar j handell medh them Staden innehade genom senningebodh och breff, till tess the komme tå wähll offuereens.
På 21 dagen Junij som war tridie söndagen effter Trinitatis, then war och neste söndagen för Johannis Baptiste, gåffue the vp Stocholms Slott och Staadh. Konung Götstaff befolte om befalningar och embeter j Staden medh sina tienare, them han tå tijt in skickadde. Peder Hård skickade han till Slotzfoute, honom leffwereradhe tå Hinrick Slaghöök Slottedt på Kong. Götstaffz wegna. Kong. Götstaff effterlett förbemelte Henrick Slaghook medh the andre medh honom wore att draga aff medh beholdne håffuor, thet theres egit war, lett them teslikes bekomma skep och fetalie. Men Gorius Holst effter han hade medh sijne hustru hws och grund j Stocholm, togh Kong. Götstaff till nåde och wenskap, att han behölt alt sidt både lööst och fast, doch vnder stoor beplichtelse, att han icke framdeles skulle låta sigh finna vti någen arg stämpling falskheet eller hinderlist emoett honom och Rijket. Hwilket samma Gorius icke hölt obrötzlige, ther igenom han bragte sigh sielff vppå obestond och förderff, som framdeles (ánemligen Anno &c 35á) berördt warder.
Tijsdagen ther effter som war S. Johannis Baptiste affton reedh Kong. Götstaff in j Stocholm genom Södre port, bleff ther vndfongen och intagen medh process, stort pråell och solenniteet som then saken tilhörer. Bleff helsadt aff alt folket för Sweriges Förste, Regent, Nådigeste Herre och Konung.
Vti samma dagar ther strax effter fölle the Lybske Rådherrar ganska hårdt på sijn betzalning then Rijkedt them skyldigdt war för skep, bössor, wärior, harnesk och annen

#66 krigxbehöör, hwilket alt när thet war till thet dyreste werderadt och recknadt, kunde thet wehll draga öffuer 60000 mark Lybske, på hwilken betalning the trängde så hardt, att the antingen wille strax på samme tijdh haffua henne klart vth, eller Rijckzens Rådh motte bebreffua them någer wilkor här j Rijket doch fast olidelig, och menige Rijket enkannelige Städerne till alsomstörste naadeell och skada. Doch hade Rijkezens Rodh inga andra vtwägar, vtan the motte fölia theres wilia effter, och giffua them sådana breff och besegling som the begärade. Men en Finsk ädelman, then och en war aff Rijkzens Rådh benembd Cnut Ericson till Lauko wille thet ingelunde besegla, sade sigh wähll förstå hwadh ther wille effterfölia. Hwilkedt och så j sanningen skedde. När samma gäll till yterste penningen betalade wore pockade the Lybske än sidan så hardt på samma wilkor, att thet kom till een vppenbara feide emillan them och Kong Götstaff. Som framdeles berördt warder Anno &c 34.
Ther till medh hade och Kong: Götstaff icke liten widermöde för än han kunde ställa thet Tydska krigxfolket tilfredz medh theres betzolning, teslikes och, hure han motte bliffua aff medh en part aff them. Här war så mycket inwräkit j Rijket bode godt och elagt, iaa fast meer än han hade någentijdh begäradt eller behooff hade, och j kistoner war fast tundt vtaff taga ther han kunde them medh affbetala. Men hine wille icke låta sigh åtnöia medh litedt, och icke heller vpbära klippingar, som aff retta nödh j Rijket slagna wore, ty nödgades han borga och läna aff köpmen och bergzmen, aff Kyrckior, Closter och hwarsomhelst noget finnas kunde. Han screff them gunstelige (áoch endeles bönfallená) till att the skulle wähll göra och komma honom till vndsettning hwar j sin stadh. Jtem till clerkerijdt och munkaner att the skulle låta framkomma the selffuer klenodier ther finnas kunde, them the bäst kunde vmbära, att han motte haffua empne flux låta slå godt mynte. Hwilket oc så skedde. Lett så mönstra thet folket och affbetala. Gaff sa största parten pasbord och lett spatzera them aff Rijket.

#67
Men thet Tydske folket han igen hadhe (áhwilket mest war ganska dugligit folká) sampt mz sidt Swenska krigxfolk, jtem then Finske adelen, Erick Fläming, Jffuar Fläming &c medh alla Finske Hoffmen förskickade Kong. Götstaff emoet Michelsmesse ther nest effter, wähll beröstade bode till watn oc land, både till hest och foett vtöffuer till Finland. The lade först till widh Chusta Slott, beskutte och bestormade thet så att ingen fick ett finger sårdt aff the Swenske och låge icke ther före meer än en dagh. Droge så till Åboo, ther låge någre före aff Kong. Cristierns folk, ther hade sitt borgläge j Åboo stadh. Tesse achtade möta the Swenska widh Kupitzala. Men som the genom kundskap förnumme att the Swenske wore them öffuermechtige gåffue the fluchtene dragandes genom Tawasteland åått Wiborg. Hade så the Swenske sidt lägre j Staden till tess the finge in Slottedt, hwilket ther skedde 12 dagar ther effter. Sedan fördelte the sigh till att bestalla och intaga the andre Slotten ther j landet, en part drogh för Tawastehwes, en part för Rasaborg, en part för Nye Slott och en part för Wiborg. För then hoopen war Niels Grabbe höffwitzman. Doch torde Roland som Wiborgz Slott innehade icke leffuerere Grabben Slottedt, vtan eskade att Erick Fläming skulle tijt komma, honom wille han thet vplota på Kong. Götstaffs wegna. Hwilket och så skedde, på några dagar ther effter när Erick Flämingh personlige tijt tilstädes kom. Och snarast sagt innan Jwll hade the Swenske inne alt landet, medh hwart Slott och Feste ther war på sin Herres Ko. Götstaffz wegna.
Samma winter hade Kong. Götstaff sijn senningebodh till Basilium Storeförsten j Rytzeland om fredh och wenligit naborskap. Titt worde förskickade Erick Fläming, Biorn Claeson, Her Anders Sysleman Canick vdi Åboo, medh någre andre aff adelen. The giorde fredh medh Rytzeförsten på någer åår.
Jbland andra beswäringar och mödosamheet Kong. Götstaff på then tiden hade, komme honom tilhonda nogor breff, them hans Fougter vptagit hade, hwilke Her Peder Synnanwedher (áthen

#68 året tilförende medh Hans Maiestedz samtycke war aff Canikaner j Westrårs Electus till samma Biscopzstigtá) hade vtscriffuit, vti hwilke war ganske mycket flärd, spott och löngnachtige blänninger, the Hans Maiestet någet wore för när. Hwarföre drogh K. Götstaff om Moremessone till Westrårs. Och sondagen ther nest effter togh han medh sig Rijkezens Rådh så monge ther tå tilstädes wore, gik vp j Capittell hwsedt tijt alle Canekaner och förb[emel]te Electus församblade wore, baar honom sijn obestondige scriffuelse vnder ögonen. Hwarföre kunde samme Her Peder Synnanwedher icke vnleda sigh a crimine lese maiestatis, thet är frå ett stycke forräders. Doch war K: Götstaff honom så nådig att han icke togh honom widh halsen, vtan alenast försköött* honom ifrå thz embettet och biskops stånnd. Menn M. Cnutt domp[rost] föll altt för hårdt i försuar för honom, aff huilkitt konung Gustaff kunnde merkia att emillann them war någitt hemligitt förbund emott honom. Huarföre förstötthe hann honom och framdeless aff sitt stånnd, och när kanekener sig mökitt besuärade, att för brist the hade på personer kunde the ingenn wetha så skickelig thenn the motthe wällia till biskop, gaff konung Gustaff them rådh att the skulle wellia enn lerd mann Petrus Magnj thenn tå war stadd i Rom och hade ther inne S. Birgitte hwss till huilkitt hann tidt forskickadt war ifrå Wastena closter. Huilkett och så skedde, the schrefue både honom och påfuen til ther om.
Inn Octobrij begijnnthe påfuennss legaatt Johanness Gotus (om huilkenn förberordt ähr) granneliga rannsaka om konung Cristierns och Erchebiskops Gustaffs handell, medh huadh skäll hann hade letidt the biskoper halshugga her wthi Swerige, jtem hurw Erchebiskop Gustaff hade sig skickadt her i sitt fädernesslannd. Hann bleff och högdt acktatt aff konung Gustaff. Och när hann altt förstådt hade huad

#69 möckenn blodz wttgiuthelse Erchebiskop Gustaff hade både i H. Stennss och Konung Cristierns tidt åstad kommett, dömde hann genom påfuennss fulmacktt förbe:de Erchebiskop Gustaff ifrå Erchebiskops säthe och wärdighet och att han aldrig någenn tid skulle komma ther till igenn, om huilkett hann schreff strax påffuenn till. Hade och sielff achtadt dr[a]gitt strax tilbaka till Rom, och förkunnadt om alla thenna legennhether, menn K. Gustaff hade thess förinnan bod till canekaner i Wpsala att the skulle komma till Stocholm och wttwällia honom till Erchebiskop, huilkett och på S. Clements dag så skedde.
Så förskreff konung Gustaff enn herredag thenn ther hållass skulle på näst kommande Jull i Wastena. Tidt blifue alle Rijkzennss stännder församblade. Ther hanndlades om gannska wiktige och wordannde Rijckzennss ährennder, ennkannelige om mijnnthet. Och efter klippingz mij[nn]tthett war nu sommarenn tillforennde affliust i Danmark, togo the dannske kiöpmenn före att skenndeliga försnella Swerigis almoga, föranndes her in i Rijckett månnga tijnnor fulle med klippinga peningar, wpkiöpanndes bodskap, klädnadt sölff thenn kopar, och altt thz the kunde någenn tid öfuer komma. Förskrefne herredag bleff icke förslethenn för änn widh Epephanie. Och tå bleff klippingenn afflijst [för] förbe:de orsacker skuld.
Anno etc. 1524.
Thå hade konung Fredrig sinn bod till konung Gustaff att hann wille wara honom behielpelig med skep till att inthaga Bornnholm igenn. Huarföre forskickade honom konung Gustaff till hannda 17 skep med god krigzfolk, skött och all krigzbehör, satthe her Bernn vann Mellem till höfuidzmann*.

#70 (áSamma Her Beren van Melen hade året tilförende bekommit frijboret gifftermoell her j Rijket aff medh then beste adelen, Fru Margreta Eric Knutsons effterleffuerske, Fru Annes dotter på Winstörpá) The lade ther weldeliga in, beskutte Slottet till storm, så satte the ther inne wore vth hatten, begärade dagtingan och goffue strax Slottet vp. Så toge tå tesse in både Slottedt och landet Kong. Fredrijk tilhonde. Men Bern van Melen och flere the grotte hansser wore alle the Lybske bewogne. Satte förtenskull thär till höffuitzmen, tå han affdrog, them som och aff samme vllene wore, så att Kong. Fredrijk eller the Danske finge icke rett fullan foett ther in. Men hwadh vnder tesse falska stempling lågh, lett sigh wehl finna j herredagen som året ther effter stodh j Malmöö.
På thenne tijdh och året tilförende* förhölt Söffrin Nörby sigh alt vppå Gotland hollandes hwarcken medh Danska eller Swenske, vtan endeles medh ingen. Screff sigh vth för Gudz wen och alla werldennes fiende. Men man kan förstå, effter han kallade sigh Gudz wen, hade han mechtigt wehll betrachtadt Gudz bodh, hwilket så lyder. Tu skalt elska tin nesta såsom tigh sielff &c. Han lett j Wisby slå sitt eget mynt, hwilket doch war ett ganska ondt mynt, föga annadt än blotta kåparen, doch war thet rundt och kallades skillingar, ther war på een sidan slagit hans egit wapen, på ander sidan Gotlandz wapen, nemligen ett påschelamb medh een faane. Och lett thet gå vth likasom en klipping för 18 peninger, att 8 giorde een mark Danske &c. Och effter han hade sköön örligxskep, jachter och mycket krigxfolk som mest wore tilbewane wid siön, brukade han förtenskull alt siöiacht, vptagandes all the köpmannskep han någentijdh kunde öffuerkomme och sade thet war hans helsa att luchta

#71 och röra vti the köpmendz kramkistor. Therföre tastade han flux an öffuer hela Östersiön, oanseedt vti hwadh Stadh the hema wore. Enkanneliga hade han lust att holla sådana matskapij medh the Lybske. Han skonade icke heller them aff Westersiön, ehwadh the wore Westphaler, Hollender, Skotter, Engelske &c thet war honom lika mycket och förde alt godzet till Wisby, giffuandes halffparten sitt krigxfolk till prijss, och annan halffparten behölt han för sigh sielff. Tå bleff Wisby Stadh så vpfylt medh kramgodz, kläde, spesserij, lerefft, krydder, wijn, pryssing &c att thet war gruffweligit aff seia. Men tooma skeppen, eller medh barläst (áthe honom icke tienteá) gaff han köpmannomen igen som godzet mist hade, badh them löpa heem och wara wehlkomna igen medh mera slicht.
Thetta förtrööt the Lybske iemmerlige, doch dristade the icke att giffua sigh medh krigxhand emoett Söffrin, vtan vptenckte hure the kunde vphidza Kong. Götstaff emoett honom. Förskickade förtenskull sitt senningebodh Herman Jsraell till honom medh creditijff och instruction som legater tilhörer. Han kom till K. Götstaff giorde sitt besta j saakene wid thenna grunden. Effter thet war allom witterligit att Gotland iffrå then tijdh thet först bleff medh folk besatt hade legat vnder Sweriges Crone, borde förtenskull K. Götstaff icke lida att thet skulle liggia vnder någen annen crone, än sider Söffrin Nörby skulle thet beholla och innehaffua, doch hwarken vnder Danmarcks eller Sweriges Crono. The Lybske hade fordrat aff Kong. Fredrijk j Danmarck att han skulle förtaga honom sitt omilla röffuerij, hwarföre och Kong. Fredrijk strax screff Söffrin till ther om, bödh honom wara stilla, och haffua sodana otilbörligh och ochristelig handell fördragh. Men Söffrin achtade Hans Kong. Ma:ttz påbodh och scriffuelse platt intedt, vtan hölt spelet altså gongande vtan all widersyn och fahra, thet lengste han kunde. Hwarföre (ásade förb[emel]te Herman Jsraell till Kong. Götstaffá) stodh thet nu honom tilgörandes att medh swerd inkrechta Gotland igen vnder Sweriges Crono.

#72
Konung Götstaff swarade att thenne saak war icke på thenne tijdh lettelig vppå taga, för thenne fyra besynnerliga orsaker skull. Först att han war nu en förkrigat herre oc hade nu intet på kistebotnen, ty tychte honom icke rodeligit eller godt wara så gapa effter Gotland, att han motte mista Swerige igen. Ther nest att han war stadd vti swår gell the han och Rijket the* Lybske plichtig war, hwilke sigh icke streckte till några ringa sumor. Therföre syntes honom icke rådeligit wara taga någet nytt krig före, för än alt sådant redelige betalat wore. Till thet tridie, att hwar han på thenne tijdh skulle samma krig företaga motte sigh ther aff förorsaka owilia och fiendskaap på nytt emillan Danmarck och Swerige, effter the Danske nu innehade possession öffuer Gotland. Till thet fierde, att så kunde henda att Danmark än yterligare sedan behölle Gotland, hwem skulle tå honom vpretta och widergella hans krigxkostnad igen.
Ther till swarade Herman Jsraell alt så, till thet förste och andre. Hwar Hans Konglige Nåde wille fordt medh thet Gotlendske kriget, thå wille the Lybske gierna haffua vpskuff medh the gäll han them plichtig war, på mong åår tilgörandes, vtan alt interesse och vndergäll. Till thet trid[i]e sade han att thet hade redo warit vppå handell emellan the Lybske och Kong. Fredrijk, att hwar K. Götstaff wille begära Konung Fredrijks dotter till echta, tå skulle Konung Fredrijk wilia skenckia Kong. Götstaff samma possession öffuer Gotland igen till Sweriges Crone för en brudskatt. Till thet fierde hwar som så hende att the Danske skulle endelige beholla Gotland, tå skulle the widergella K: Götstaff halff krigxkostnadt och then andra halffparten wille the Lybske bestå, att iw endelige Söffrin Nörby motte bliffua aff medh Gotland, ty han giordet för mycket. Först ther vdi att han hölt på ingen Konungx hånd, och icke heller wille någen Konung lydha. Ther nest, att han så ochristelige antastade obrotzlige menniskior, röffuandes them theres godz iffrå. Jtem att han oc lett slå j Wisby sitt eget mynte (ásom han hade

#73 warit en försteá) vtan alla Konungars och Förstars tilstond, loff eller minne &c.
Tå swarade K. Götstaff att hwar sodane conditioner och wilkor motte bliffua faste, wille han effter sin yterste macht göra thet besta j then saaken. Men thet är (ásadhe haná) een så farligh och sweckfull werld vppå att breff segell loffuen, ord och eedher pläge icke lenger gälla än folket seer ther hooss sitt rahm till någen fordeell. Tå baar Herman Jsraell före sitt creditijff, sweriandes ther vppå om alt thet heligt är att hwadh han sagt hade war honom aff sine öffuerheet och herrar befalat. Och hwar ther framdeles briste en punct vti, wille han giffua sigh her in igen och bliffua Kong Götstaffz fonge. Tå sade Kong: Götstaff att han wille haffua sakene på berådh vppå nogre dagar. Wore och monge aff Kong. Götstaffz Rådh, Peder Hård, M. Laurentius Andreæ som tå war Cancellarius och ganska monge andra, som alle rådde honom till then feiden att han iw endelige sigh skulle winleggia att komma Gotland vnder Sweriges crone igen, koste nu hwadh thet kosta kunde. Och när han än nu drögde och endeles aff hiertans sorg wredh offta på huffwdet, icke wiliandes them thet beiaka, brukade the ett sätt till att perswadera honom, att the prisade gamble Her Steen Sture aff stora dygder, och synnerlige ther aff att han aldrig war så rädder. Tå sade K. Götstaff att han icke heller någentijdh hade warit otilbörlige rädder, vtan hade thet häfftigt j tanckar att tetta företagande skulle aldrig någen godh enda taga, vtan her aff skulle fölia skada och förderff, tunga och bekostning, Sweriges Crone till platt intet gangn eller fordeell. Doch på thet sidsta, effter the låge honom så hordt öffuer beiakade han them thet föga beter än nödder och twingader.
Bleff så beslutadt att Konung Götstaff skulle vtan alt hinder taga thz kriget före. Han hade her tillz förskaffat sig een godh hoop söölff fatt, söölff taler[k]er, skenkke, kredensser, och mijkin annan söölff kleenodier, som ith kongliget stånd behörde. Men nu (áthz ömkoo värdt wará) moste han låta största parten ther aff sönderslå, och låta bringga

#74 in på myntet, lett mynta genom natt och dagh, och alt hijn goda hwita rundstycker. Lett kalla tilhopa sidt besta krigxfolk bode öffuer Finland och Swerige till hest och foett, wehll till 8000 man. Lett fetalia skeppen, och wehl vtrösta medh sijn besta skött och all annen krigxtilbehör. Satte them Her Beren van Melen till Höffwitzman.
Then 8 dagen May lade the iffrå Stocholm och then 19 dagen j samma månadt stege the till landz, toge in alt landet förutan Staden och Slottedt. När nu the j Städerne widh Östersiön finge höra att Kong. Götstaffs folk hade bestallat Wijsby både til watn och land, worde the icke litet glada, giorde tijt een ganska sköön tilförning medh allahanda fetalie, jtem wijn och allahanda dyra dricker, snarast sagt medh alt the kunde tenckia krigxfolket behoff hade. Ther war hwar dagh j lägret som then ypperste marcknadt. Men the struke och till sigh the sköna rundstycker, ty ther wonkade föga annadt mynte.
På the första twå månader bewijste Höwitzmannen sigh ganska vprechteligen, hölt hwar dagh skermytzell medh fiendener så offta de wille slå vth, och wijste them icke vtan sköön hug tilbaka heem igen. Men sedan för än noger wiste ther ett ord vtaff, wendes spelet twerdt om kring, att Beren van Melen fick sigh ett annadt sinne. Hwadh thet war för en geist honom thet bloste j örat kan man icke seia. Doch mente en part att hans egen hustru skulle görat, ty thenne förkäring skedde strax hoon war tijt kommen till honom.
Tå satte Beren van Melen altijdh j dagh medh Söffrin, foor in j byen till honom drack gestebodh och pancketeradhe, bleff hans fadder, hållandes vppå hans horebarn &c., stemplandes ther mycket medh honom, hwilket icke alt war på hans Herres Kong. Götstaffs eller the Swenskes besta. Strax han drogh vtaff Staden, slogh han fredzdagen vp medh Söffrin, för än han gaff the Swenske nogen förwaring, ty ther låge en part druckne, och iu mest mesteparten sääkre och oredhe, szå att för än the komme till wärie hade Söffrins folk som strax så hastigt vtsloge giordt them en dreffligh skada.

#75 Så att the Swenske motte vppenbarlige see att Beren van Melen heller sogh K. Götstaffs folkz skada än theres fordeell. The Swenske knurrade nogh hemliga emillan sigh öffuer slijk swickligh handell. Them bleff och listelige betagit att icke scriffue Kong. Götstaff till her om, theregenom att Söffrin wille icke longt till giffua them vp bode Slottedt och Staden, och Beren (ánär the Swenske sade att her drögdes för lenge medhá) gaff them före, thet skulle nu snart skee, alenast skedde thenne fördrögning förtenskull att han och Söffrin kunde icke så snart komma öffuerens om the conditioner vnder hwilka Söffrin them thet vpgiffua wille.
Men hwadh skall man här om seia, annat än förfarenheeten vthtydde. Thet war icke annadt än een swickligh förhalning, att the Swenske på sidlyfftone icke skulle inleggia annadt än bespottelse, skada och begabbelse, likasom thet skedde för 76 åår sedan medh Kong. Carls folk, the ther och skulle taga Gotland in, hwilke och hade forrädare till Hoffwitzmen, och thetta skedde när man screff Anno &c 1448.
J medler tijdh när så förhalades hade the Danske hemligh senningebodh till Söffrin att han ingelunde skulle låta komma Wijsby Slott oc Stadh the Swenska j händer, vtan holla alt så fram att förhala medh them, till tess the Danske Herrar kunde komma medh wellige hand och tagat in. Honom loffwades hela bergen aff gull j Danmarck, att han her vdi skulle bewijsa sigh them och sitt fädernesland willig och trofast, till hwilket och Söffrin intedt obenegen war.
Jn Octobri komme the Danske Herrar tijt, förhölle sigh likasom theres hierta och mening hade aldeles warit klaar och wenligh emoett the Swenske, gåffue sigh offta j handell medh them, låtandes them få smicker för smör, seiandes. The Swenska haffua noget förgripet sigh, j thet the så hade medh krigxhandell infallit j Gotland, effter emillan Danmarck oc Swerige war giord en bestondigh fredh och förbund. Therföre motte the Swenske wehll draga så heem igen thenna gongen. Ty the wille loffua them, att året ther effter skulle hollas en herredagh j Danmarck, ther Kong. Fredrijk och Kong.

#76 Götstaff medh begge Rijkens Rådh, jtem the Lybske Herrar, skulle sammankomma. Ther skulle ransakas och kennas om thetta ärende, hwilket thera aff tessa tw Rijker skulle medh retta haffua Gotland.
Szå leffwererade Söffrin the Danske Herrar j hender Wijsby Slott och Stadh, och sitt eget röffuade godz lett han föra alt j sijn skep, drogh till Danmarck förhoppandes sigh ther bliffwa hollen för en stoor och weldigh Herre. Men thet slogh feell för honom. Kong. Fredrijk kunde honom intet lida, therföre bödh honom the conditioner som ganska ringe wore, och (áeffter som honom sielff tyckteá) mycket förachtelige. Hwarföre vptenckte han nogre andre prackticker, gaff sigh så medh sijn skep och folk till siöes igen, begynte på nytt antasta. Men han hade nu så mycket werre medh göra, att han hade nu hwarcken frij hampn eller tilflucht, effter han hade brutidt sigh vth medh Danske, mz Swenske och medh alle Tydske Städerne, szå att han war allestedz älende, som och ey vnder war, the begynte alle settia effter honom. Tå skedde honom som the gamble ordspråck lyda. Then monge äre redde före, han moste och wara redder för mongom, jtem Then mongom gör ondt, han moste aff mongom föruenta sigh ondt &c. Togh sigh så före (ásom han och nestan ingen annen rådh hadeá) och drogh till Rytzeland. Men för än han kom in till Rytze Narffuen (áeffter ther är grundt watná) motte han settia effter en stoor part aff sin besta skep medh godz och hwadh ther vppå war. Szå skedde honom och ther vdi rett, effter som man seia plegar. Thet illa foes, thet medh sorgom forgoes, jtem En oretferdigh penning heemdrager medh swick, drager tie retferdige bort medh sigh. Szå leeffde Söffrin sin skep och folk thet han igen hade j Rytze Narffuen, och drogh sielff vp till Muschou till Storeförstan. Ther bleff icke heller hans kååll så feet som han mente. Ja han hade aldrigh någentijdh j sin liffztijdh kommit ther vth igen, hwar han icke hade scriffuit Kong. Cristiern till, till att förwerffua aff Keijser Carll, att han wille scriffua Rytzeförstan till, thet han

#77 wille giffuan löös och låtan komma till sigh. Hwilket och så skedde. Keijser Carll screff effter sijn yterligeste flijt och ödmiuckt Storeförstan till ther om, att han motte foen löös, förskickandes och Söffrin tilhånde sitt egit Pasbord att han motte frij och osnappadt reesa egenom Tysland och komma till honom. När nu Söffrin hade warit ett halfft åår j Rytzeland, fick han doch Storeförstans loff att draga ther vth igen effter Keijsarens scriffuelse som forberördt är. Men när han kom till Keijsaren war hans taska icke aldeles så tung som hoon war tå han drog iffrå Wijsby. Han tiente Keysaren widh pasz ett åår. Bleff så egenom skutten för Florendz tijt han ibland Keysarens folk till att bestorma Staden förskickadt war. Een sådana skröpligh endelycht fick nu thenne mannen, som så war Gudz wen och alla werldenes fiende.
Men Kong. Götstaffs folk som så hade legat för Wijsby allan sommaren som förberördt är (áeffter winteren war för håndenne, och icke war legligit, helfftene minder till fordels någen yterligare bestalning hollaá) motte så medh stoor snypligheet draga heem till Sweriges igen. Och hade intedt annadt vthrettadt, än giordt sin Herre Kong. Götstaff eena tohma tasko. Men Beren van Melen (ásom man kan tenckiaá) aff ondt samwett foor icke tilbaka till Kong. Götstaff igen, vtan drog ginast till Calmare, thet han j förläning hade aff Kong. Götstaff. Konung Götstaff screff honom offta till, att han skulle komma vp till honom, och göra någen relation hure bestelt och handladt war på Gotland. Men thet halp intedt, han wille intedt komma till honom, vtan begynte förstärckia sigh på Calmare. Ther aff alle man merckia kunde, att han stemplade och hade j sinnedt thet ondt war.
Szå war tå thet besta att Kong. Götstaff fick igen sijn skep och skött oförderffuadt iffro Gotland, teslikes och meste parten aff krigxfolket. Knechterne lade han allesamman j borgelege heem till prester och borgare öffuer hela Rijket, så wehll öffuer Calmarelään och Öland som annerstedz.
På thette åår om sommaren kom Greffue johan van der Höy her in j landet.

#78
Anno &c 1525.
Här Peder Synnanweder och M. Cnutt om hwilka her förra berördt är, hwilka Kong. Götstaff hade affstött iffrå theres embete för theres högferd och styffheet skull, begynte stempla thet ondt war emoet Konungen, endoch han hade them benådat och tilsagt, att them skulle intedt skada, alenast att the wille låta sig benöia medh nidrigare stond än the åstundat hade. Hwilket the ingelunde wille, vtan strax effter Epiphanie droge vp j Dalarne giorde ther ett skendeligit vproer emoett Kong. Götstaff. Hade sitt lägre på någre wicker heem till Her Jacob i Mora, handlade medh alle flijt med Dalekaraner, hidzade them till vpresning emoett Kong. Götstaff att fördriffua honom aff Rijket. Men Gudh lagade thet så att theres forräderij kom them sielffue öffuer huffwdet. När the förnumme att Kong. Götstaff fick mere medhold hoes en part aff Dalekaraner, än the hade, packade the sigh medh Her Jacob j Mora och flere theres anhang åått Nörge. Och gåffue sigh somme till Erchebiscop Oleff j Tröndheem och somme till Frw Ingiard på N: geffuandes så före, att Kong. Götstaff hade them fördriffuit för Luthers lerdom skull*.
Jn Februario gaff Kong. Götstaff Niels Ericsson Her Eric Tursons son till Benhammar fulla macht och befalning öffuer Calmare Slott och Lään, att han skulle draga tijt och tagat in, lett honom ther vppå bekomma fast segell och breff. Han drog ther heden, kom till Calmare, lett läsa sijn breff på Rådstuffuune, hade bodh på Slottedt effter Bern van Melen att han och skulle komma tijt. Men Beren sade neij han wille icke komma tijtt, vtan badh honom komma till Slottedt, låtandes honom ther förstå hwadh breff han hade medh fara. Tå nu Niels Ericson hade taget någen försäkran för sigh att han frij motte komma till och aff, gick

#79 han tijt vp. Beren förhölt sigh alt emoet honom alt liuffligh och ödmiuuk, hörandes medh stoor wyrdesamheet Kongl. Ma:ttz breff, beredandes honom then dagen ett pråelt gestebodh, så att förb[emel]de Niels Ericson icke kunde annadt tenckia än thet skulle alt wara för godo giordt, och att Berens hierta skulle ware ther som munnen och åtheffworne wore. Men han fick annadt förnimma innan midnatten. Beren bar flux på Niels och hans tienare medh wijn Tydskt ööl1 och andra starcka dricker, att the bleffue flux druckne, och när the icke mere förmotte lett han honom och them fridt gå vtaff Slottedt och j sidt herberge. Men som Beren kunde tenckie the wore som best komne till sömps, wakade han, och achtade weckia them vp vti en sörgeligh dröm. Kom för hwsedt till 100 man starck, sloge budz vppå dören. Men Nielses wärd war så from, att han war vp medh sina drenger och bodzmen, och hölt them aff medh skuffwesteen och hwadh the j hender få kunde, till tess the finge weckt Niels Ericson medh sitt partij vp. Wärden lett kasta wehll till 400 sidor flesk neder innan för dörene, att the vpfylte alla trapponer, så att ehwadh Berns selskap skutte egenom dören, så toge loden intedt annadt än j flesken. Altså warde the sigh then hela natten, och så gick Bern till Slottedt igen. Men Niels Ericsson glömde icke (ásom honom och macht logh vppåá) medh sitt partij och tienare hwadh han skulle göra. Thet första porten vplästes om morgonen drogh han aff medh största fardt han kunde och vp till Kong. Götstaff igen. Förtalde honom hure hans rese war gåen j Calmare. Aff hwilket Kong. Götstaff icke litet bleff bedröffuat, att han nu skulle tenckia till nytt krij[g] emoett sin egen tienare, then han till Slott och Lään betrodt hade, then han och hade satt fram om alle the Swenske, och giordt till Höffwidzman öffuer alt sitt ganska krigxfolk till Gotland. Hwar en Swensk vtaff the förnemligeste hade ther till betrodd warit, förwisso hade thet tagit en bätre ända, och förwisse hade Gotland frå samme tijdh hördt Sweriges Crone till.

#80
På thenne tijdh komme Kong. Götstaff tilhonde Kong. Fredrijckz breff vti hwilke han mycket wenliga (átill yterligare fredzbestondá) badh honom wehll göra, och omaka sigh medh sidt elskeliga Rådh till then Herredagh som nu på tilstundande sommar hollas skulle i Malmöö. Han wille och låta honom få gijslare för sigh hijt in j landet, hwilka somhelst han sielff vppå eskade. Tijt worde och komandes the Lybske Herrar. Szå skulle tå bliffua förmodandes medh Gudz hielp (áscreff haná) att the ther kunde laga all ting vti ett godt lagh, till en godh ända och långligit bestand.
Emoett wåren ther nest effter kallade Bern van Melen till Calmare alle the knechter Kong. Götstaff hade lagt j borgelege j Småland, Öland och öffuer alt Calmare lään bode Tydska och Swenske, togh eedh och förplichtelse vtaff them, att the skulle wara honom lydige och stå honom by. Och så groffue, oförstondige och platt wetlöse wore samma knechter enkannelige the Swenske och Finske (áhwilke doch wore ganske duglige och oförfärade krigxmená) att the honom sodane eedh och förplichtelse giorde, icke ens tenckiandes hwem theres rette Herre war, vti hwilkens betzolning the hade warit och än wore. Wille han och een sådana beplichtelse hafft aff borgarene j Staden. Men the wore för wijse ther till honom j then saaken till wilia göra. Szå handlade tå Bern van Melen medh krigxfolket, sade them att Calmaren skulle iu wist höra honom till, till ewerdeligen ege, thet war honom skenckt till brudskatt medh sine hustru bode aff Konungen och Rijkzens Rådh. Men thette war longt iffrå sanningen. Bödh them alffwarlige att the skulle holla honom Slottedt tilhonde icke låtandes thet vp för någen, hwarcken Kong. Götstaff eller annen för än han worde sielff igen kommandes iffrå then reese han nu achtade draga till Tysland, och innan en kort tijdh tilbaka igen. Hwilket the och så giorde. Beren togh sijn hustru medh sigh och alla sina besta klenodier, gull, sölff, smycke, penningar eller hwadh thet wara kunde, och drogh till Tysland, menandes sig ther någen kunna finna aff Kong. Cristierns partij then

#81 han kunde draga in medh sigh, att han kunde wara tess mechtigare att holla Slottedt Kong. Cristiern tilhonda. När thet anslagh icke wille gå för sigh som han meendt hade, foor han till the Tydska Herrar, Hertogh Albrecht aff Mekelborg och flera, att the skulle giffua sigh in j then saaken. Men iu lenger han her medh suttlade, iu meer förledh tijden att hans anslagh bleffue plat omwend. Calmare bleff honom iffrå, och han (átess Gudi skee loffá) kom aldrigh meer sedan till Sweriges.
När nu Kong. Götstaff fick thenne forredelige Bern van Melens handell j sanningene förnimma, betenckte han att thet wore föga heder medh, bäre Konunga nampn på någen herredagh j fremmande Konunge Rijke, och icke haffua heelt sidt eget Rijke inne. Giorde förtenskull rede medh skep, skött och hwadh hehoff war, haffwandes och medh sigh sitt besta Swenska krigxfolk leggiandes till Calmare. Staden stodh honom strax yppen, borgarne mötte honom medh all vnderdonig ödmiuckt.
Som han nu war inkommen j Staden lett han sitt Resigetygh rijda ett hwarff kring om hela Staden och fram om Slottedt, wiliandes försökia hwadh the ther vppo wore hade j sinnet. Bern van Melen hade förskaffat sigh en gammall gråskallot bösseskötte, alle man mente om honom att han hade bort giffuit sigh, ty han skööt aldrigh feell. Wedh the så rede, som hopen war halffuer fram om dragen, tenckte han att ther midt j hopen skulle wara the störste hantzer, och till eweptyrs Kong. Götstaff sielff. Lett så gå lööst, och skööt Arffwet Westgöte genom låret, doch (áGudi loffá) bleff honom intedt skadandes till liffwet. Han skööt och j samma omridandet 3 eller 4 andra.
Kong. Götstaff sende bodh till Slottedt, sporde them till, än the icke wille giffua honom vp hans eget Slott, eller medh hwadh skäell the wille honom thet förholla? The swarade att the kende ingen för sin Herre then Slottedt skulle tilhöra, vtan Bern van Melen och honom wille the hollat tilhonda, emedan en man kunde leffua aff them ther

#82 vppå wore. Kong. Götstaff hade tå icke annen rådh än han motte storma. Lett så skandza emillan Clostredt och Slottedt, och beskiuta Slottedt till storm. The Swenske stormade förste gongen, doch icke aldeles alffwarlige, vtan när quastebadet begynte gå hordt vppå wecke the aff igen. Men the ther vppå, the wore alle som the hade warit rasande, somme skutte, somme kastade medh handsteen så wehll quinfolket som manfolket. Tå nu the Swenske wore så förste gongen affweckne, hölt Kong. Götstaff ett litedt meen medh them, talade them ganska hordt till och sade thet intedt werdt wara medh theres krig, sade och sigh icke haffua lust wara Herre eller Höffwitzman för slijcht blödigt krigxfolk. Kastade aff sigh kiortelen, lade harnesk vppå, och wille wara medh j stormen, jtem sade att han antingen skulle haffua thet Slottedt igen, heller han sielffuer wille störta ther före.
Tå fölle the neder på knä, alt krigxfolket både honom för Gudz skull att Hans Maiesteet icke wille göra them then skammen, att han sielff personlige skulle wara medh j någen storm, the wille wehll effter sijn yterste macht göra thet betsta, skulle the än hwar och en störta ther öffuer. Han tackade them, lett så än nu beter beskiuta muren, och lett skiuta bort all wernen och wigskåler nordan på Slottedt. Så stormade tå the Swenske till annan gången, och så gräseliga som the hade warit blinde, skonandes sigh platt intedt. Thetta war en ganska ymkeligh storm. Ther störte så gräseliga mycket folk före och medh the yppersta, att thet är ymkeligit påtenckia, och helfftene ymkeligare vppå see them ther tå tilstedes wore, att Kong. Götstaff greet så han nestan motte beswimadt. Ther lågh effter 1400 sköttare, så att ther aff vnkom icke meer än 4 karar, jtem 4 fenicker knechter, aff hwilke ganska få tilbaka komme, ther ibland Peder Fredagx fennecke aff henne vnslap aller en man. Bland andre ther bleffue liggiandes war Peder Fredagh, Joen Pederson och monge flere rett frie helter och duglige hoffmen, doch j alle stormer ther skedde. Lett så Kong. Götstaff

#83 blåsa them tilbaka igen, som än tå igen wore j lijffue så att the wicke ther iffrå. Men the hade icke alla lupet mista som ther vppå wore, the wore wehll halffparten om halsen, och en stoor part wore lemelöösa, somme wore en arm aff, somme ett lårben, somme både armarne eller lårbenen, så att minste parten wore osnappade. Szå leedh till quelden, och the kunde intet mere göra ther till then dagen.
Om morgonen bude the sielffue till dagtingan och att the wille giffua Slottedt vp, som the och icke hade annor rådh, ty ther war icke en wärn, icke een trappa, icke en wigskåell, icke ett torn rettelige ferdigt. The begärade och några goda conditioner. Men Kong. Götstaff wille them inga effterlåta, vtan effter the hade giordt honom en sådana oboteligh skada wille han icke låta aff, för än han hade Slottedt och them medh weldige hand. Szå motte the tå gå aff på nåder och onåder. Bleff så meste parten aff them halshugna. Then gamble bössesköttens hals wille Kong. Götstaff gierna friat, men krigxfolket wille thet ingalunda, vtan ropade crucifige öffuer honom. Szå moste han alt springa öffuer klinge medh the andre. Een sådana badstugu, för utan alt annat ondt hade then arge förrädere Beren van Melen anrechtadt här j Swerige.
Sedan befolte Kong. Götstaff Arffwid Westgöte Calmare Slott och Lään j hender. Teslikes att han skulle medh tijden så mycket man mest förmotte reformera och vpferdiga Slottet igen thär thet war sönderskuttet. Töffwade så intedt thär, vtan drog strax siöwardt till Vpland igen. Fick än en skada icke ringa. Then Lybske Swanen ther alla besta sköttet och krigxröstningen vppå war stötte widh hoon gick vnder all sijn segell, på widh pass tiugu fampna diwp, widh* och sanck thär strax nidh medh alt ther vppå war. Folket bleff tå meste parten reddat. Men Styremannen strax han kende skeppet dreffadhe, gaff han aff förskreckelse sigh åter affwogh j siöen. Thetta alt war intedt

#84 ringa cors och bedröffwelse Kong. Götstaff hade draga alt vppå en tijdh.
På samme tijdh begynte then rena läran tess Helga Ewangelij bäras fram j liusedt, och hade sådana begynnelse. En hederligh och lärd man benembd M. Oleff Petri född j Örebro och på thenne tijdh Canick j Strengnäs, war året tilförende heem kommen iffrå then höga schola j Wittenberg, thär han hade genom wehll hördt then berömelige helige man Doctorem Martinum Lutherum medh andra höglärde men j samma schola, vti hwilkes lexor thenna M. Oleff hade wistas j 7 eller 8 åår. Han laass först någor stycker aff gambla och nya Testamentet för them honom lyst hade vmgå, som war först och fremst M. Laurentius Archidiaconus ibidem, ther till någre vnge men prebendater och coorprester. Effter någen föga tijdh aff M. Laurentiij tilskyndan bleff forberörde M. Oleff satt till Scholemestare, så kom thet än tå mera j liuset. Kom än så widt att Kong. Götstaff fick höra någre vnge men prydica som hade warit M. Oleffz discipler, förundrade sigh, och lickwell behagade samma stycker wehll. Befrågade så medh sin Canceller M. Larentz, om han hade förnummet hwadh thet skulle wara för en lerdom? och om han skulle haffua någet bestond medh sigh? Tå vnderwijste M. Larentz honom grundelige vti mong stycker, och teslikes hure Doctor Martinus hade thenna saaken begynt, och vtaff hwadh tilfelle, jtem hure han hade kringskurit Påwan, Cardinaler och hina stora Biscopar, hure han hade bewijst att the icke skulle kunna draga fram en boockstaff aff then helige scrifft, ther the kunde bewiisa medh, att theres stora welle och herredöme hade Gudz befalning grunda vppå, och mycket annadt sådant.
Hadhe och Kong. Götstaff sin bodh och kunskaap altijdh j Tysland, genom hwilkers scriffuelse han fick förnimma, att så war j sanningen som M. Larentz honom j förstone sagt hade. Föll så till samma lerdom, tilwexte och förmerades ther vti dagliga. Förskickade tijt vth till att studera vnge karar wehll monge. Kallade och någre flere

#85 lerde men hijt in, the ther samma Gudz lerdom plantera och föröka kunde.
Widh midsomars tijdh drogh han åstadh till herredagen j Malmöö, fick gislan för sigh som vtloffuat war, togh medh sigh sin Canceller M. Larentz, jtem Her Thure Jenson medh någre flere aff Rådet. J wegen förmante han altijdh Her Thure (áeffter han war then eldste aff Riddarskapet her i Rijketá) att han flux skulle leggia sigh vth att förswara the Swenskes rätt till Gotland, hwilket han och högelige vtloffuadhe. Men när the komme fram funne the Danske snar rådh till att stoppa Her Thure munnen till. The hade bodh till honom hemlige och lete honom seia, att hwar han lade sigh mycket ther vth före, skulle han mista all then smörränta han hade vpbära j Nörige. Herredagen gick foordt, ther war ganske mycken handell daglige. Bland annadt discepterades iu om Gotland. När thet gick om att the Swenske skulle swara för sigh war Her Thure måellöös, han hostade och kom intedt ord fram. Snarast sagt wore få aff the Swenske någet swarade ther till vtan Cancelleren Mester Larentz och Konung Götstaff sielff.
En gammall Dansk Riddare benembd Her Anders Bille steegh vp och gick midt för alla Herraner, begärade loff till att tala någer sanninges ord vti sakene. När thet war aff Konganer och allom beiakat sadhe han. J godhe Konger, och j andre gode Herrer, wele j bekenne sanningene, tå motte j och bekenna, att j wete slätt intedt vtaff the gamble saaker, och enkannelige om Gotland, som j tale så mycket om. Och j äre allesammen till thet neste ganske vnge men, the ther icke kunne tenckie eller wete longdt tilbake. Wor käre Nådige Herre Kong. Fredrijk haffuer icke woret här j landet, vtan behollit sigh vti sidt behagelige näste Landt Holsten, derfore kan hans Nåde anten litedt eller intet veta ther aff. Kong. Götstaff j Swerige, honom är icke heller möieligit att wetadt effter han är en ganske vng man. Derföre må iagh seie försant här är icke meer än twå men inne som thet rettelige wete, och the äre rett Her Thure och iagh.

#86 Tå steegh Kong. Götstaff vp, swarade honom strax j munnen igen, seiendes. Hwadh är thet j seie käre Her Anders Bille? Och hwadh wele j ther medh beleggia? Är thet icke ett gamaldt ord? En vng kan iu så widt spöria tilbaka som en gamall kan tenckia eller minnas? Aff samma swar bleff förb[emel]te Her Anders Bille så slett försoffat, att han icke yterligare hade eller wiste hwadh han wille seia &c. Och tå the discepterade någet hordt om Gotland skööt Kong. Fredhrijk thet iffrå sigh, wille intet leggia sigh ther vti, effter (ásom han sadeá) han wiste ringa ther aff hure ther om hade sigh. Och effter godh skäell här så litet gulle war ey vnder att j thenna herredagen bleff föga godt beslutat, annadt än thet att en fast fred bleff giord emillan Rijken och Städerne. Men om then Gotlendske handelen intedt annadt än sweck och bedrägerij. Thet är wehll offta försöckt att the Danske icke låta gå iffrå sigh Gotland medh någen herredagh eller dom. Therföre war icke vtan spilt både möde och kostnadt hwadh man her vppå bekostadhe.
När nu herredagen skulle endas beslute the så (ásom the Danske och Lybske hade sinemillan öffuerlagtá) att Danmarck skulle beholla Gotland till een widare ransakning, och the Lybske skulle beholla Borenholm, doch till en behagligh tijdh, och Kong. Götstaff skulle beholla Wijken j Nörge lijkeså till en behagligh tijdh, till tess the Danske skulle komma widh att lösa henne igen för penningar. Thetta war nu endabeslutedt på thenne Herredagen. När the ginge aff Rådet, fick Kong. Götstaff see Herman Jsraell stondandes ther j wegen, talade han till honom, spöriandes hwar nu thet myckla goda war han hade honom tilsagt på sitt Creditiffue. Hwar äre nu the stora ecdher och förplichtelser han honom sworit hade, jtem hwardt war nu kommit then widerlegning för hans krigxkost? Hwar war nu brudskat? &c. Tu skalt (ásade haná) en gong få skam therföre tin arge förrädere. Och medh thet samma ramade han till sin dart. Dogh betoge Cancelleren och andre gode men honom fölgde, att ther skedde ingen skade. Men Herman Israell greet och flipade, seiandes

#87 sigh intedt kunna bätradt, icke heller någet råda för Herraner. Her medh drogh tå Kong. Götstaff heem till Sweriges igen, tackandes Gudh att han wehll war kommen ther iffrå, ty han befruchtade yterligare hinderlist. Såsom till euentyrs the hade tordt offrat them på fliskbancken her wore j gislan, ty the wiste wehll att hwar han hade bliffuit borta hadhe them icke mycket beswerligit warit att taga Swerige in igen ty her wore icke monge som lyst hade giffua sigh så vth och j förswar för sitt federnesland som han giordt hade. Och kan än ingen weta hwadh j then motton skedt hade, hwar icke then ädle högborne och dygdefulla Herre Konung Fredrijk hade wendt all ting till godo, betagandes och förhindrandes all tilfelle ther någen feid och oenigheet kunde sigh aff tildraga. Szå giorde han och ther vti att han icke wille settia Sweriges wapen the tre Croner in vti Danmarckz wapen, vtan lett sigh benöia medh thet samma wapen tilhörde, nemlige try Leion medh annadt smådt hwadh ther wara kan. Therföre motte han rettelige heta Fredrijk. Hans lempor och åtheffuer rimade sigh wehll öffuerens medh hans nampn. Ty all hans företagande och prachtisering lände till fridh, rådde och gierna alle andre Herrar, Förstar och Städer till thet samma &c. Men Kong. Götstaff war gladh, att han war kommen in om Sweriges grendze igen, tackade Gudh, och loffwade att han aldrig ther effter wille stiga ther vthom så lenge han leffde. Hwilket och så skedde.
För än Kong. Götstaff drogh nid till Danmarck wore nogre lärde men komne heem iffrå Wittenberg enkannelige M. Michell, honom satte han till Kyrckeherda j Stocholm. Bleff och M. Oleff Petri kallat iffrå Strengnes och till Stocholm, bleff ther Stadz scriffware. Han predicade och fliteliga medh. Screff och några små böker ganske nyttige till vnderwijsning och ingong j Gudz ordz kennedom, och lett gå vth på prent. Men her skedde såsom man seia plegar. Ther Gudh bygger sigh een kyrckia, ther bygger fanen strax sigh ett cappell breddwidh. Här kom in j Rijket och till Stocholm en arg förtwyffladt swermekop, en wedderdöpare

#88 benembd Melchior Buntmakare, han hade och nogre aff samma vllene medh sigh. En aff them heet Knipperdölling, och war en krämare. Teslikes och någre andre. Thenne Melchior togh in S. Johannis kyrckio östantill, hoff an ther att predica och mest vtur S. Johannis vppenbarelse. The andre hans medh sällar predicade och, endoch hwarcken han heller the någentijdh ordentelige till predico embete kallade wore. Och the retta predicanter M. Oleff och M. Michell gåffue sigh intedt emoot them, vtan toget för godt. Folket strömade tijt som molnskyen, icke alenast Tydskar, vtan och andre the doch Tydsko förstode. Aff theres exempell, togh sigh nestan hwar man före att predica, Pelsmakare, Skomakare och hoo the wore alla ginge för gilt. Somme predicade j Swartemuncka Clöster, och somme j the kyrckior och Cappell på malmarne wore. På thet sidsta toge tesse predicanter sigh före och folket medh, att före krijgh emoet beleten, bestormade them, och all orgowerck, tafflor eller annadt hwadh ther war vtur Clöstren och kyrckior, hugge och riffue sompt sönder, sompt brende, sompt stympade näsaner eller henderner vtaff, och satte alt fult kring om törgen och gatuner j Staden. Tå the retta predicantener thetta såge, wille the tå gierna ståedt them emoet och stillat sådana buller. Men thet war tå förseendt. The kunde tå genom inga lempor kommat åstadh, ehwadh thet gella skulle. Folket war för mycket swermande och bullersampt meste parten, att the wiste icke hwadh the göra wille, vtan wore likasom rasande. Bönderner kring om hela Vpland, när the thetta sporde wordo the så förargade, att the när hade giordt vproer, giffwandes skullene in vppå then Ewangeliske lerdomen.
När Kong. Götstaff nu kom vp till Stocholm fick han förnimma och see att ther stodh icke mycket wehl till, kallade han för sigh M. Oleff och Mester Michel, Skinnaren medh, och så monge han kunde bekomma aff hans partij, talade them ganska hordt till, spöriandes them, om thetta skulle wara någen bestondig och retskaffen religion så swerma och bulra, föra folket j så grofft swermerij och skratterij, att ingen

#89 kunde weta annadt än the wore rasande eller vppenbarlige besatte. Jtem (ásade haná) weten j icke att intedt företagande kan föres till någen godh ende, vtan ther är sachtmodigheet och ordentligit skick medh? Haffue j nu thet alt wehll bestelt? Almogen sitter på sprong, och wilia bära pulyxene öffuer huffwdet på migh. Predicanterner giorde sijn endskylling att the rådde ther intedt före vtan thet war them högelig emoett, att sådant någentijdh skulle henda. Doch kunde the icke her medh fulleliga ställa honom till fridz, han gaff them iu skull att the icke strax skulle göra mootstond j förstone. Men Melchior och flere hans partij fengxlade han, hade wehll lotit them gå om halsen, hwar the icke hade foet bön för sigh. Szå förwijste han them tå aff Rijket och widh theres hals aldrig komma her mera in igen. Tesse alle komme framdeles till Mönster och bleffue ther om halsen (ávti thet stora vproretá) medh Johan van Leijde.
När nu Konungen hade thetta vtrettat j Stocholm, och hörde att thet stoodh ganska illa till j landet, som förberördt är, almogen war sworlige reetter och förargader aff thett swermerijdt, finge en ond wilia till Konungen för han icke wille holla all then gambla Gudz tienstene widh macht som feder och forelder hade hollit för them, wiste och intedt åtskilia emillan then rene Gudz ordz lerdom, och förberörda slemma swermerij ther företagit war, jcke war heller nogen then them ther om wille, eller retteliga kunde vnderwijsa, ty hade Konungen icke liten wonda för än han kunde stilla thet buldret. Doch skedde thet icke för än mong åår ther effter förleden. Szå togh han oc före ther effter att rijda sijn Erickzgata öffuer hela Rijket. Doch endadhe icke samma herfärd for än året ther effter om Påsche tijdh. Hwilket han mest giorde för then saak skull att han wille genom samtaell och burspråk, personliga talandes widh almogan stilla theres vprorske sinne the hade sigh företaget till thet swermerij som the sporde begynt wara j Stocholm. Men thet kunde doch föga hielpa. Ty her war så mycket ogrääss som alle rodde honom ondt till. Han rådde och the Euangeliske predicantener och

#90 förmante them att the skulle taga sakene någet wiisligare före, sachtmodeligare och enfalleligare, icke fallandes för hardt eller hastigt på någen artickell som kunde giffua förargelse, icke heller hardt skellandes eller twijandes någen hwarcken Påwa eller Biscopar, ty thet oförstondiga folket bliffue strax förargade, och sade the predicade eena nya troo. Then rena Euangeliska lärona wille han wist beholla och fordra öffuer alt sitt Rijke. Men thet war hans störste wonde och sorg, att meste parten aff predicanterne hade icke förstond vppå sättedt, vtan wore för mycket bullersamme. En part talade för mycket spotzskeliga om helgonen, en part fördömde alla goda gerningar, intedt åtskiliandes the gerningar som wore menniskiors påfund, iffrå them Gudh sielffuer j sin bodh påkräffuer. Tet må man seie förwisse, att hwar han icke hade hallit j tyelen medh them, hade then Ewangelij lerdom her begynt war strax warit platt vtrotadt igen.
Vti förbemelte herfärd eller Erickzgata lagade Konungen så att han iu wille wara j Vpsale om Jwlen, jtem screff Doctor Peder Galle till att han skulle wara förtenckter att giffua sigh vti ett alffwarligit disputadz emoett M. Oleff Petri om the förnemligeste artickler eller locos j scrifftenne, vti hwilke the Ewangeliske och Påwidske icke komma öffwerens. Och wore tesse the förnemligeste. Om menniskiornes retferdigheet, om hennes fria wilkor, om syndernes förlåtilse, om Helgonens åkallan och dyrckan, om skerdzeeld, om begengelse effter the dödha med vigilias, messor &c, om wrå messor, om gode gerningar och förtienst, om Påwe och muncke afflaat och afflatz breff, om Sacramenten, om menniskiornes stadga, om ban, om pilegrimsfärder till Rom och annorwegx &c. Thetta disputadz bleff hollit j Vpsala Capittelhws annen dagh Jwell. The nappades hefftigt, doch behölt M. Oleff mest öffwerhondenne, effter han inga probationes wille tillåta, vtan the wore aff then Helige Bibleske scrifft.

#91
Anno &c 1526.
Doctor Jens Gotus som war Electus till Erchebiscop, foor hwar winter omkring och viciterade wehll till 200 man starck, förde ganska stort pråell, lett bitza och credentza för sigh. Ja the förnemligeste Herrebarn här j Rijket wore alt j hans tienst, hans Småswener, Bitzare, Skencker &c. Och (áeffter han icke sielff än nu war concecreradt så han hade tagit Biscops wigxloá) förde han medh sigh en gråmunck benembd Vincentius, then effter Påwe settet till Biscops embete smorder war. Thenne giorde alt hwadh then saaken tilhörde, han förmde barn, han wigde altarestenar, calkar, messekläde och annadt sådant, han chrisnade clockor, kyrckemurar &c. Sådant och föga annadt hade och the andra Biscoparne för hender, och mycket klater som icke behoff är här förtälie, jtem the reffue och sletthe iffrå landzpresterner alt thet the åtte, för thet the hade råkat affla barn medh sijna forsijor, och för marghanda annadt thet fast ringare war. En tijdh tå förberörde Archielectus war heem kommen iffrå Norlanden, kallade Kong: Götstaff honom till sigh. Sporde honom till hwadh hans retta embete war, om wor Herre Christus hade befalt sina Apostlar eller theras effterkomande vmgå medh slijckt fickfackerij, smöria clockor, stockar och stenar &c, om han hade intedt högre och nödtörfftigare befalt? Men samme Doctor Jens wiste ringe, eller wille icke weta rettelige swara ther till. Tå sade Kong: Götstaff yterligare att han hade iu seedt j scrifftenne, att wor Herre befolte them predica, lära och vnderwijsa folket Gudz wilia, och hwadh troo, hwadh mening och hwadh tanckar the skulle haffua om Gudh, om sigh sielffua, att the motte på endelychtenne när the hädan döö skulle haffua ett godt roligit samwett och bliffua saliga. Sådant (ásadhe haná) war än mere tiltenckt j annor land och nationer. Ty Tydske, Fransöske, Beehmske, Engelske, hade iu vthtolkat Bijblien och monge andra gode bööker, postiller och annadt in på theres eget måell. Men her j Swerige wore platt inge böker på

#92 förstondigt moell vtan then Danske Worfrutiden, ther mycket wrangt war medh vti stoppadt. Jtem Biscopar, Canickar, prebendater, bonde prester, munckar och hela clerckrijdt öffuer hela Rijket her j Swerige wore en later och fofenger hooper, almogen fick aldrig predican offtare än kyrckemessa war. Hwre skulle the tå komma till Gudz kundskap? Hure skulle the tå weta retteliga bidia och åkalla Gudh om sina nödtörffter andeliga och timeliga? Jagh tencker wist (ásade haná) att thetta haffuer warit största orsaken till thet betryck och förderff som Rijket haffuer warit vti, nu så offta vti thenne framledne tijdh. Tå swarade Doctor Jens att the wille än nu bätra sigh, han wille och göra sitt tillet, medh thet första tagandes före att vttolka thet Nya Testamentedt, han wille thet fördela emillan alla Domkyrckior j Rijket, så att hwar skulle iu något göra her till. Hwilket och så skedde, doch komme the ingenwegx ther medh. Ty the hade icke mera än en text gå effter, nemlige Jeronimi.
Om Erickzmessan ther nest effter kom Kong. Götstaff til Vpsala medh ganska stoor macht. Han hade wehll 2000 Hoffmen som alla ridhe j sitt orden vti blanckt harnesk. Szå een weldig fennicke knechter. Tå hölt han ett ganska nögsampt burspråk medh almogen på gamble Vpsale höga. Jbland annadt klagade han ther öffuer att her wore for monge lata och onyttige prester j Rijket, jtem hwart clöster fult stoppadt medh munckar, hwilke alle ther wore föga annadt än som een ohyra, the ther förtärde ypperste grödan aff landet. Sporde förtenskull om the icke hölle lijckt han motte mönstra them. The ther lärde wore och duglige till att predica, them wille han wehll försöria medh godh vnderhold. Men the andre onyttige brödseckiar motte wehll see sigh om, och nära sigh vti sin änneswet som Gudh befalat hade, och j theres ruhm lette komma fattiga, siwka, halta, blinda, och forlammade menniskior, föda och fordra them till theres nödtörffter &c. Tå ropade almogen, att the wille beholla theres munckar och haffua them oföriagade, effter the skulle sielffue föda och fordra them. Szå lett han tå bliffwat ther

#93 widh then gongon. När han tå heem redh giorde han Archielectum till meiengreffue, settiandes på honom en stoor krantz, then förde han sielff på sigh heem. Någre dagar ther effter hölt han maiengreffue ööll ganske ståtelighe. Konungen satte han j högsätet och sigh sielff j annadt högsätet geenmoet, oc hade sijn skänckeskiffue hoes sigh medh credentzekar oc annadt, så att hans skencker gick nestan öffuer Konungens. Han drack Konungen till seiandes wår nådh dricker edher nådh ett godt åår till. Aff thet ordet bleff han sedan swårliga förachtadt både aff adelen och menige hopen.
Någre dagar ther effter gick Konungen dagliga vp j cappittlet. Ther begyntes discepteras på nytt och än fast skarpare än thet skedde om Julen tilförende, besynnerliga om kyrckiones immuniteter friheeter och preuilegier &c. Ther togh Konungen sielff vti och sporde Doctor Peder Galle till, hwadan the hadhe sådana preuilegier? Doctor Peder swarade. Then helige kyrcke hade bekommit sijna preuilegier aff Christna Keysarer, Konungar och Förstar, jtem adelen och then menige man hade giffuit sitt goda godz vnder kyrckior och clöster the personer till vnderhold som ther Gudz tienst vppeholla skulle. Och Förstaner, Herraner och öffuerheeten haffuer sedan sådant stadfest och confirmeradt oryggeligit oc ewigt wara medh theres breff. Än sporde Konungen widare, om icke Konungar och Förstar motte effter tijdzens legenheet sådana preuilegier tilbaka kalla, effter the them medh ringa begrundan vtgiffuit hade, vtan wore bedragne aff munkars och presters predican om sialarycht, om skärdzeld och annadt sådant, thet aldrig någen beuisa kunde medh scrifftenne? Ther torde eller kunde Doctor Peder intedt swara till. Konungen badh Erchebispen swara, men han tigde alt stilla, the swarade aldrigh ett ord, besynnerliga för then skull, att the förnumme Konungen begynte swårliga förtörnas. Men M. Jören Thurson Domproesten stegh fram och swarade ganska mycket för sådana preuilegier, talade mycket och galit och wille iu haffuat till thet besluut,

#94 att thet the Keysarer, Konungar eller Förstar som tilförende warit haffua j werldenne, haffua bewilligat och stadfest, thet motte ingelunde the ther effter kommo ryggia eller förandra widh Gudz högsta ban och een ewigh fördömelse. Konungen leedh honom sachtmodeliga hwadh han talade, doch badh honom på thet sidsta beleggiat medh then heliga scrifft, så wille han gierna låta sigh åtnöia. Och sade widare att han nekade icke thet, att goda dugliga personer the ther j kyrckione fliteliga arbetade till Gudz ähros förfordring motte haffua theres goda empneliga vnderhold. Men (ásade haná) iagh menar the andra lata bukar, som intet annadt kunne förehaffua än ett onyttigt och oförstondigt wrålande vti kyrckior och closter. När så widt kom att ther kraffdes på bewiss, som skulle beleggias medh then helige scrifft war Domproestens konst vthe. Bleff så beslutadt att theres frijheet och preuilegier här j landet skulle aldeles stå vnder Konungens behagh.
På thenna sommar eller wåren tilförende dödde j Vpsale then ädle welboren Jungkar Niels Steenson, till hwilkens begraffning församblades en ganska stoor deell aff adelen sampt medh hans modher Frw Christine vnge Her Steens Stures effterleffuerske. The förde hans lijk medh begengilse effter gambla sättet till hwar then Kyrckia, Closter och Cappell j Staden war, och allestedes messades. På thet sidsta fördes han doch in j Vpsale Domkyrckia, bleff ther begraffuen emillan Konungxstolen och S. Sebastiani altare.
Vtaff thetta then goda Jungkares affsomnande togh en arg förtwiffladt bwbff tillfelle att göra ett skadeligit vproer her j landet. Hans nampn war Jens, och war född j Biörkesta Sokn, hans modher war ther een hwsquinna, men aff faderen wiste ingen retteliga seia. Thenne tiente på någen tijdh Knut Anderson för en staldreng, stahll frå honom bäter än till 30 eller 40 mark. Kom så till Niels Crumme, tiente och honom, drogh så sedan iffrå honom medh ominne, gaff sigh strax vp j Dalarne, beropte sigh för vnge Her Steens son, kallandes sigh Niels Steenson, lögh Dalekaraner alla

#95 fulla vppe j Orsa, Mora och Lexand. Sade att effter han war byrdig till Rijket effter sin fadher kunde Kong. Götstaff honom icke lida, vtan strax han fick see vppå honom, skulle han springa vp och gripa till werie, wiliandes dräpa honom. Jtem att Kong. Götstaff hade förkastadt Christeliga troo och war worden en Lotther och en hedninge. Och mycken annen lögn och skalkheet hade han seia för Dalekaraner. Han war och någet deieligh vnder ansichtedt, hade och en skalke mun till att tala medh, hans ord låge honom ganske redhe. Och när han talade j någen försambling, och råkade komma på nempna vnge Her Steen, then han sin fadher kallade, greet han strax bitterliga. Dalekaraner greto medh. Badh them offta midt j burspråket göra för Gudz skuld, och falla på knä, läsa pater noster och Aue Maria för hans fadhers siäll. Tackade Dalekaraner, att the hade hafft hans fadher så kähr, bidiandes att the wille och låta honom som sonen war någen gnista aff samma kerleeck åtniuta. Och snarast sagt, han talde så vp för them, att the som bodde j förbemelta tre socknar, hade meste parten warit wehll till fridz att the hade wågat sitt lijff för hans skull. The satte till honom några vnga karar så monga han haffua wille, the honom drauanta skulle. Hade och en gammall hoffman giffuit sigh till honom benembd Peder Gröm. Thenne war en dugligh karll för sin hals, hade tiendt vnge Her Steen och bewijst sigh manlige emoet Rijkzens fiender. Han gaff sigh och aldrig till Kong. Cristierns folk, vtan hölt alt wid skogen medh nogre andre, wakade altijdh ther öffuer att han skulle förraska fiendener, till hwilket han och stoor lycko hade. War och j förstone medh Kong: Götstaff, bewiste sigh och tå mannlige, men han bleff sedan affelligh, först när Peder Synnanwedher romorade, och när hans speell war vthe bleff thenne Pedher Gröm alt j skrubbor, stöndom här j Sweriges och stöndom j Noriges Dalar, war mycket wehll kender medh almogan. Thenne gaff sigh och till Daletiyffuen, giorde honom mycket bestond, effter han hade en skalke mun tala medh. Brukade och Daleiungkaren honom ganska

#96 mycket för senningebodh och annadt. Men när then Daletiyffuens glaass war runnit, finge Kong Götstaffz tienare Peder Gröm wid halsen in j Nörge. Han fördes hijt in till Sweriges och effter longa ransackningar bleff satter (áeffter sijn förtienta lööná) på stegell wid Stocholm. Förberörde Daleiungkar eller tiyff drogh så till Rätwijck, brukade ther samma konstene, handlade medh them på sitt besta. Men thär fick han ffast annor swar. The swarade honom j munnen att han intedt war Her Steens son. Och hwar han än hade warit wore the honom intedt plichtige, han hade intedt tagit them och Rijket vtaff sådana nödh som Kong. Götstaff giordt hade. Medh sådane swar drogh han tädan igen och tijt han hade mera bestond. The skenckte honom mycket godt, att han böriade ståta med beslagna wärior och annadt pråell. Badh så them honom gillade, holla sigh stilla och wara tilfridz, så lenge han hade warit sitt werff till Nörige, han wille wehll komma igen medh godh beskeedh. Han togh medh sigh sex karar och drogh till Nörige, och hwem han gaff sigh till lögh han fulla, förtalandes och beliugandes Kong. Götstaff. Han kom till Erchebiscop Oleff j Tröndhem, han gaff honom macht och förährade honom ganske högeliga medh store skencker och allahanda hielp och vndsetning, fick honom 300 folk, besollandes them till hans hand på åår och dagh. Ty han war alffwarlige förd j then mening att han skulle wara vnge Her Steens son.
Han drogh så till Frw Jngegiard, medh Erchebispens förscrifft, predicade och henne j trone. Hoon war till (áaff stackot och oförsichtigt berådhá) och gaff honom sijna dotter. Jungfrun skenckte honom een gullkeedh och satte henne på hans hals, så stoor att hoon rechte honom nederom hans länder. Hwilket alt (áman kan tenckiaá) skedde j thet frögdefulla förhopp, att hoon skulle bliffua Drötning j Swerige. När han nu hade pancketeradt j Norige så lenge han kunde tenckia höffueligit wara, sade han sig tå willia draga till Sueriges och taga Rijket in. Han drogh öffuer fiellet och in j Dalerne igen, togh vppå och begijnte reesa. Men ther

#97 wille ingen föllia honom mera än the tree socknar. The ther bodde j Gangne och Thuna wore som wij plega kalla på latine neutrales, thz är the hölle medh ingen rettelige, huarken medh Daleiunckaren eller Kong. Götstaff. Ingenthere hulle the någet fast medh, och ingen there fast emoet, kunde wehll lidha begges there tienare. Men the ther bodde j Henemora, Skedui och Husebij stode någet aluarligare medh Kong. Götstaff. Förskickade så Dale Junkaren en hop folck nedher til Henemora och Husebij Clöster, ther låge någre Kongens hoffmen j borgeleige, them hade han befolt slå j hiel, så skulle the haffua till pris theres hestar och huad som helst the kunde få medh them. När the titt komme wijste Henemora kara och the andra them bijtislösa och sleppo heem igen, både them sittia hema, och huad the komme nederdragande medh then Dale tiuffuen medh någen vtresning wille the möta them på halffua weigen, och begära aff sin retta Herra Kong. Götstaff att han kommer them till vndsettning medh sitt krigxfolck. När nu Thune karar hörde thetta fölle the medh någer mere alffuare emoot Daleiunckaren seiandes sigh wilia bliffua med bergzlagen wedh sijn retta Herra och Koning. Någer hugg sloppe ther löös, när the hade sijn bodh till huar annen. The ther wppe sände iu altidh någer partij hijt nedh at töia them til Dale iunckaren, thz samma giorde tesse, förskickandes sijn bodh tijtt vp at töia them till Kong: Götstaff. J Thuna och ther omkring vistades iu altidh Konungens foutar någer passelige starcke, huilke ther wore j wenning medh daleiunckarennz senningebodh, afferdigade them så att meste parten komme heem igen medh en blodige panna. Thz samma giorde och the andre tesses senningebodh. Och skedde mijcket mord ther och hwar emillan både tesse partij.
När nu dalekaraner såge att Retwick och Gangne och hela bergzlagen wore emoet them, och hade icke heller annadt wenta aff almogen vthe på Rumbolandet, förutan thz Koningen förmotte med sit weliga krigxfolck, begijnte the få loppona j örat och tenckia sigh om vthi huad farligheet the

#98 stadde wore, begijnte så störste parten tueka om han skulle wara Her Steens son. Gripe förtenskul så till rådz att the skulle settia j dagh med the andre, på en månadz tijdh. Och innan tess skulle ransakas och förskaffas bewijs hedan vthan effter hure ther om war.
Tå Kong: Götstaff thetta hörde drogh han till Westrås kallandes tijt störste parten aff Rådet och sijn morsijster Fru Kirstin medh, badh henne att hon skulle schriffua honom til, huilket och så skedde. Hoon schreff och sporde honom til om han bekende henne för sina moder, all then stund han sade Her Sten wara sijn fadher, huad han och thet wille seia, wore icke nödh beuisa att thz war en wppenbara löng. Tij hoon kunde icke haffua forgätidt hure mong barn gudh henne giffuit hade medh sijn saluge Herre Her Sten. Sijn första son (áscreff hooná) Nils Steenson sågh hoon dödh j ansichtet för någen tijdh sedan j Wpsale. Then andre hennes son Suante Steenson, wiste hoon wähl huar han war. Fortalde så och wpnembde all sijn barn huar vidh sitt nampn. Men tigh (ásade honá) kennes iagh intedht widh, titt egett samwett skall witna (áat tu liugerá) bode in för gudh och menniskior. Befolte så Kong: Göttstaff senningeboden som thz breffuet titt wp förde att the skulle läsadt högt och offuerliudt så att alle Dalekaraner skulle hörat the ther kunde tilstädes wara. När nu så skedde begärade the suar aff honom, och höra huad han wille seia til Fru Christines breff. Suarade han, att therföre skulle hans kära moder Fru Christina icke alffuart wille kennas wedh honom, att han bleff affladt och född för än theres bröllop stod. Tå föll som enn töckna öffuer ögonen på Dalekaraner (áså monge något förstånd hadeá) att the förstode thz war then ädla och dijgderijka fru alt för när sagt. Wtaff huilkett hoon och icke bleff litedt grämse och harmfull när hoon tetta fick förnimma aff senningebodhen, när the wore tillbaka komne till Westrås.
Szå förskickade tå Kong. Göstaff en godh krigx häär titt vp. The togo medh sig aff bergzlagen mijkit aff almogen, doch ingen

#99 annen än them, som welwileliga medhfölia wille. The komme in till Börstade ferigo, ther lade hine andre sigh på hin annen side geen moett ganske starcke. The skutte monga skechtor och pilar öffuer elffuene huar til annen. Tå komme Rettwijcks men på thenne sidone om elffuene. Men tesse fruchtade j förstonne att the skulle och wara fiender. Szå hade the frå Rettwijck sijn bodh till thenna, lätte them förstå att theres mening war föröka och stijrkia Kong. Göttstaffs hoop, och wille medh honom vpsettia liff och blodh. Ther låge the moet huar annen j någre dagar. Begärade så Kong: Göttstaffs folck samtaell med the andre, att the motte få leide och gislan för 15 men, them the öffuer tijtt till them förskicka wille. Huilket och så skedde. The förskickade tijtt öffuer Peder Suenson j Wiborebodha, Moens Nilson j Aasbo, Anders Pederson j Ranckhijttann och andre the fornemligeste. Tå bewiste Moens Nilson sigh som en troo mann. Hade han så herdat fram j ändan, ingelunda hade han kommitt j thet ofall som (áthet gudh bättreá) honom sedan wederfoors. Men thet är itt sant ordh, jngen haffuer så starck been att han förmå bära godha dagar, huar gudh medh sina nåde icke faller honom bij. Forbe[mel]te Moens Nilson sade till Dalekaraner, badh sigh fengzla, sigh binda och basta, till tess the hade thenna saack redeliga vthransakadtt. Huar thet kunde finnas j sanningenn, att thenn vprorske mannen war Her Steens son, wille han giffua them loff att hugga sig j hundrade stijcker. Thet samma sade och alle the andre som medh honom wore. Sade än ijterligare att the hade giort dårliga, att the hade warit så lättferdige, att the stelte troo till en slijk person. Huarfore war nu icke annor rådh vppå ferde, än the antingenn nu skulle giffua honom fron sig, settiandes sigh nedher, bediandes sijn kära retta Herra och Koning om nådh och wenskap för thet som brutidt war, till hwilket the wille wara them gode mäcklare, heller the skulle bliffua så heemsöckta aff Kong: Götstaffs folk, Bergzlagen och Retwijckzmen, att j the tree socknar skulle icke igenleeffuas hwarken

#100 hund eller hane. Och mycket annadt wardt ther talat och swarat. Effter vthandlat war begärade Dalekaraner aff thenne som på Kongens sido wore, att the wille wijka vtaff ringen, så lenge the finge rådslå sigh emillan, hwadh the her till swara och besluta skulle. Sedan kallade the them in j ringen igen, gåffue the them så för swar, vnder thenne wilkor och förord, wille the widersaka sin Daleiunngkar och settia sigh nidh. Först om han motte komma frij och ombewarat aff landet vti sitt frij behold, han frije och försee sigh best han kunde. Thernest att thet the hade företagit skulle wara förlåtit och een öffuertalat saak. Till thet tridie, att icke någen ny troo eller Luttherij motte them bliffua påfördt. Till thet fierde, att Konungen icke skulle draga så mong främande och vtlendske sätt medh vthackat och brokot cläde. Till thet fempte, att han skulle brenna vp eller elies affliffua them som åte kött om fredagen eller lögerdagen &c. Medh thenne beskeedh droge tesse tilbaka igen, förskickandes tesse beskeedh genom natt och dagh till Kong. Götstaff. Han screff hastelige Dalekaraner swar igen bewilligade och loffuade them then första och andra articklen obrötzliga holla, men till then tridie och fempte, badh them att the intedt bekymber skulle göra sigh om lerdomen och maatskoning, ty the hade ther intedt förstond vppå. Till thet fierde swarade han att han intedt wille bliffua mestrat aff them, hure han skulle cläda sina Drawanter och Hoffgesin. Han motte och retta sigh effter andra potentater, Keysaren, Konger och Förstar, att wi Swenske äre icke mere swyn eller geter än the.
Szå hade Dalekaraner nu icke annor rådh vtan the motte giffua sigh till fridz och låta sigh her medh nöia. Bleff så freden beiakat på både sidor, satte sigh och alla bönderne nider på både sidor, och Kongens krigxfolk drogh och tilbaka j sijn borgeleie igen. Men Dalekaraner fordrade samme Daleiunckar frij och behollen aff Rijket och in j Nörige. Blygdes han så giffua sigh till Erchebispen, till Frw Jngegiäll eller någen then han hade vmgoet tilförende, war icke meer

#101 än sielff annen, foor och suttlade vti the små siö Städer Marstrand och Kongella &c. Effter någen tijdh drogh han tädan oc till Tysland. Try åår ther effter kom han till Råstock. Hende så j slumpewijss att Kong. Götstaffs cancellij scriffuere benembd Wulff råkade och wara j Råstock på samme tijdh, bragte samme Daleiunckar strax j fengelse klagaden an för retta, för alle the oärlige stycker han hade bedriffuit här j Swerige. Doch lett Råstockerske Rådet om ingen aff the artickler ther bleffue framborne gå sigh till sinnet annadt än thet tiyffueriedt. Hwar thet worde honom redelige bewijst öffuer, wille the icke frija hans halz. Wulff screff strax till Sweriges effter Cnuut Andersons besworen breff och segell, vti hwilke förmeltes j alla partzeler alt hwadh Daleiunkaren iffrå then gode herre stolet hade. Ther effter bleff han dömd iffrå liffwet, doch benådat till swärdet.
Wintren tilförende och alt till thenne tijdh slogh Kong. Götstaff sigh j någen wenligh handell medh Erchebiscop Oleff j Tröndhem, söckte honom mycket medh bodh oc breff*, och ibland annadt fordrade flux ther vppå att han wille göra som en wen och öffuerandtwarda Her Peder Synnanweder och M. Cnuut vti hans tienares hender. Vpteckte och för Erchebispen hwadh theres rätte saak war, hure mong tusend marck honom war j hender leffuererat aff Rijkzens penninger, ther han aldrig sedan wille göra någet beskeedh vppå, sedan hwadh grofft forräderij och vproer the både samptlige hade driffuit här j Swerige &c. När Erchebispen thet hörde, wille han intedt yterligare giffua sigh j förswar för them, vtan tilstadde wehlwilielige att Kong. Götstaffs tienare toge them ther fengzlige och förde them in j Swerige. Jn Augusto fördes the genom Vpsale och ååt Stocholm. War och en kommen i kimpone medh doch genom ringa brott, benembd Her Peder Matthei, han kallades och Her Peder Sölffköparen &c. Thenne war mycket wehlkommen hoes Synnanwederen (ánär han war j sin wehlmachtá) för sitt larffuerij och tijkörtning. Hans brott war alenast, att han aff oförstond

#102 hade fördt någor Synnanwedrens breff till hans wener här j Rijket. Thenne war icke heller medh them aff Rijket, vtan bleff hemtadt till theras fölie sedan the wore dragne egenom Vpsale. Szå bleffue the alle tre införda j Stocholm medh en fastelagen* och wore iklädde gamble vtnötte och slarffwota corkåpor, ridandes återåffuoge på sultna hestar. Peder Synnanweder medh eena halmcrona på huffwudet och ett söndrogt träswärd wid sidone. M. Cnuut medh en näffuer biscopz skruff. Och en stoor hoop j larffue cläder hölle sigh wara theres bijlöpare. The ropte till folket hwem the mötte, och sporde, om the någet hade seedt Kong. Götstaff eller wiste hwardt han hade tagit wegen. Ty ther war kommen en ny Konung, Her Peder Cancelläder Synnanwäder, han wille gripan. Genom nörra poort bleffue the införda, och then eena longgatan söder och then andre nör, på thet sidsta in vppå stora törget och vppå kåken, ther motte the dricka bödelen till. Worde och ther mycken rijhm vpläsin om theras färd. Komme och somme aff riihmän* på thet grundet vth, att the wijsa men hade heller welat bliffua vppenbara förrädere, än gilla Doctor Morten Luthers lerdom. Thesse rijhm wordo medh mycket skratterij framförd medh fastelagx åthäffuor och action &c. Sedan fördes the j fengelse ther the bleffue förholdne vtöffuer Julen och in på annadt året.
På thetta året wore ganska monge skogxtiuffuar allestedes öffuer hela Vpland, så att Konungen motte kalla tilhopa alla the bergzdrenger ther wore både widh Szaleberget och annor berg och föröka sin knichte hoop medh them. Satte them så Höffwitzmen, somme öffuer 3 rotar, somme öffuer 4, förskickade så hwar hopen till sin ort, att the skulle gå skogarne öffuer twerdt och endelongz, och ränsa vth hwadh ogräss the funne aff thet slaget. Hwilket och så skedde. Szå tackade tå almogen Konungen, och wore glade att the motte boo trygge och icke dagliga wara redde för slijcht öffwerwold.

#103
Anno &c 1527.
På yterste daganer vdi Dijstingz marcknaden bleffue Synnanwederen och Sölffköparen förde till Vpsale. Then 18 Februarij höldz retgongen öffuer them vp j then gambla Salen, ther om prestemotedt plägade drickas prestegille. Ther såte för retta både andelige och werldzlige wehll till än 15 eller 16 tolffter. Konungen klagade them sielffuer an, lett ther vpläsa öffuer 60 Synnanweders breff, hwilke ther alle wore fulle medh spott, spee och forräderij. Bleff så offtabemelte Her Peder Synnanweder effter Sweriges bescriffna lagh dömd till en forrädere till stegell och hiwll, såsom then ther affwogh skiöld förer emoet sitt Fädernesland. Bleff så affrettadt och vpsatter (átå clockan war emillan 12 och 1 effter middaghá) på then högste backan söder frå Staden. Men then tridie nemlige Her Peder Sölffköparen bleff benådat. Om Odensdagen ther nest effter bleff och M. Cnuut j like motto haffd för retta, dömd, afthuggen och vpsatt på hiwll wid Stocholm.
Szå straffade och Gudh landet på thetta åår medh en gräseligh hunger. Folket hade intedt till brödz taga vtan barckekakan, och the ther kunde få köpa angnar eller mäsk, tyckte sigh wara mycket lycksaliga. Vti Roden och allestedz j Skärigården swalt någet folk j hiäell. Orsaken kan man förnimma haffuer warit, att Gudh wille låta them förstå honom mishagad[e] att the så harmliga giorde Gudz ordz lerdom motstond, och beskrijade och fördömde samma lerdom för än the finge höran eller wiste hwadh han war, alenast vtaff ett rychte thet Satan blååste them öffuer. The wille och icke heller höra eller lära, hwadh åtskilnadt ther war emillan the skalkars och Wederdöpares swermerij, och then rena Gudz ordz lärone, vtan höllet alt för ett, man motte seia them hwadh man wille. Men folket war så argt att the hade fast een annan orsaak. Gåffue alla skullene in vppå Konungen, kallandes honom en barcke Konung, lika så (ásade theá) som hans skylman och förfadher Kong. Carll hade

#104 warit för honom. Men samma förfärlige hunger hade wist dräpit flere vtaff them, hwar Konungen icke hade förskaffat hijtt in iffrå Liffland näste wårena och sommaren ther effter ganska mycken spannemåell, wehll till några tusende lester rogh och malt, ther medh han bespisade hela Rijket öffuer. Lett them bekomma för eena marck tynnone, doch vtseliadt effter mönstringz wijss, först ett härade, så annadt, först eena sockn så andra, på thet ingen skulle köpa på prång, och dyrkadt sedan för the fattiga, vtan att hwar motte bekomma för sigh, ther han (áför then förfärliga hungerená) medh hustru och barn motte bliffua behollen egenom. Men folket war så argt, otacksampt och olydogt, att the wiste Konungenom på then tijden platt ingen tack therföre. Thetta wulte alt Biscop Brask j then landzendan och hans anhang både adell och prester. Ther till j andre och alla landzendar the late buukar prelater, caneckar, prebendater och andre oförstondige prester, och thet war theres hoop störst. Tesse bore fruchtan att the skulle mista theras stora räntor och höga ståett, therföre hatade the Konungen, att the hörde han Gudz ordz rena läro förfordra wille.
Biscop Brask förnam her om någet murlas ibland diecknaner. Kallade så några till sigh som tijt nidh iffrå Vpland komne wore, sporde them till hwadh the Luttrarer sade och predicadhe, enkanneliga om theras stånd, nemlige Biscopars, Caneckars, prebendaters oc andre presters, och om (ásade haná) wår Heligeste Fadher Påwan j Rom &c. Diecknaner swarade. Påwan kalla the Antichristum, och hans ledemoett och medhang Cardinaler, Biscopar, prester och munckar, kalla the Antichristi Rijke. Och ingen är rett Biscop eller prest, vtan the som äre församlingenes tienare, predica henne Gudz ord, lära menniskioner kenna sigh sielffua, trösta och hugswala them vti theres engxlan och nödh emoet syndenne, vtskiffta Sacramenten effter thet sätt som Apostlanar brukade. Tå swarade Brasken. Hure wilie the thet bewisa, att Påwen skall wara Antichristus? Biscopar och prester skole wara tienare och öffwerhetennes vnderdåner?

#105 Thet är icke longe sedan (ásade haná) att vnge Her Steen Rijkezens Herre togh migh vnder armen, och ledde migh, thet han och giorde alla andra Biscopar. The swarade, att the bewijsadt medh S. Påuels lerdom, seiandes, så och så scriffuer S. Påuell vti then eller then Æpistell, vti thet eller thet Cappittell. Tå sprang Biscopen vp föga bäter än rasande, motte når riffuit all sijn cläder sönder kastade hatten till golffuet och sade. Thet hade warit bäter att Paulus hade warit brender, än han skulle bliffua aff hwar man kender. Nu (ásade haná) sannas mijn ord, iagh haffuer rådt the werdigeste Fädher Cardinalener att the skulle komma Påwan ther till, thet han skulle låta gå vth interdicht, förbiudandes någen haffua eller läsa S. Påwels Epistler, låta them vpbrennas och förkomma. Här vtaff kom (ásom förberördt ärá) att almogen j samma Östergötland, Småland och Westergötland wore ganske olydige. När Kongens Fouter handlade medh them, eller screff han och them sielff till, wardt thet alt anammat medh flijn och spott. Thet samma giorde the och j Dalarne. The wore än tå slemmare än hine andre. Konungens Foutar finge som nappast taladt twgh eller try ord medh them för än the bude them hugg. Helsinganer och meste parten aff Norlanden wore icke mycket bätre. Therföre nödgades Konungen tenckia till att speckia några landzendar, och twinga them till lydno.
Konungen kallade alt sitt mesta krigxfolk både sitt eget och hela adelen tilhopa, både aff Finnland och Swerige, mönstrade them Kyndermesse tijdh j Westrårs. The wore wehll till hest och foett widh 12 eller 14 tusend. Drogh så medh them rett vp ått Dalarne. Screff them så till både Östre och Westre Dalarne, att the skulle möta honom hwar man widh Thuna, hwadh the heller wille medh örligxhäär, eller och medh vnderdånigheet motte råda före. Hwar the och icke wille möta honom thär, tå wille han gästa them hema så att them skulle swijda effter. Han fick them och för sigh j Thuna, hade them j en hoop och stelte sidt krigxfolk och fäldskötte alt kring om them. Ther bleff ett hårdt

#106 burspråk. Moens Brynteson förde mest ordet på Kongens wegna. Sporde them till hwadh them wulte? Hwadh the ther till hade för orsaak, att the theres retta Herra och Konung, then the så offta hyllat och sworet hade hulskap och mandskap så skennelige förachtade, thet hans Nåde eller hans befalningesmen motte platt ingen lydno eller hörsamheet hoes them haffua, jtem om the hade redhe förgätidt hwadh nåde Hans Maiestet giorde medh them för the vproer the honom giordt hade j Her Peders Synnanweders och Daleiungkarens tijdh. Dalekaraner swarade doch endeles törachtigt och sade, att the tackade Konungen, att han hade tagit them till nåder för the tw vproren, men sedan wiste the sigh intedt illa haffua giordt. Her Moens sade, thet iu wara illa nogh giordt, att haffua ett förrädeligit och olydogt hierta till sin Herra och Konung. Thet samma hade och wist the, hwilket ther medh bewijsas kunde, att så offta Hans Nådz senningebodh eller befallningesmen komme ther vp, wore the strax redebogna att lyffta yxene vp j högt, spenna arborste, slijta på them the slemmaste ord the lärdt hade, och tala spotzligen om sin Herra och Konung. Hwilket är emoett Sweriges bescreffne lagh, then ther inneholler, att ho som förtalar en aff Konungens Rådh än sider Konungen sielffuan, haffue förwerckat lijff sitt. Therföre motte the förlåta sigh ther frijdt vppå, att medh mindre Hans Nådz maiestet rett nu them alt sådant benåda wille wore the wärde, att Hans Nådz Maiesteet skulle så låta stöta them j wanmalet, att icke en foet skulle komma igen vp om Börstade ferio. Szå ride Ridderskapet till Konungen ther han hult ibland (ádoch vti sitt fulla köridtz blanck till hand och foettá) både honom att han wille låta åtskilia then almogen, ställandes sijna wener Retwijckz karar och flere the obrötzlige wore på en serdeles platz, låtandes och the andre bliffua för sigh serdeles på en platz. Konungen swarade och befalte vtmönstra aff hoopen Daleiungkarens öffuerste Rådh, och monge andre som hade brukat sin skamlösa och offörflogna mun vppå honom. Lett them ther aff Rådet dömas effter Sweriges lagbook. The

#107 begärade scrifftermåell, then bleff them och effterlåten. Bleffue så strax ther affrettade j ringen. När the andre thet såge att blodet begynte rinna, kom annadt liudh j skellona, fruchtade sworlige om liffuet, begynte skrija oc gråta, fölle vppå knä, tigde och beddes för Gudz skull nåder aff Konungen, loffuade bätring, och effter een ganska long förhandling bekomme the nåde och wenskap. Swore Konungenom på nytt huldskap och mandskap &c. Altså kom Kong. Götstaff Dalekaraner till specht och lydno then gongen.
När nu Konungen hade bestält effter sin wilia j Dalerne, drogh han medh hela hären om Kåparberget, Swärdziö, och så öffuer Helsingeskogen oc in j Helsingeland, lett och kalla Helsingana tilhopa på en beleglig platz j Delsbo*. Tijt församblades the både aff södre och nörre proesteriedt, jtem aff Medelpadh, och någre aff Angermanland. Stelte them innan j ringen, lett holla them före j thet nesta thet samma som Dalekaraner, begärandes weta hui the wore så olijdige? Hui the så förachtade Hans Maiesteet och tienare. Och effter the hade j sanning spordt huru medh Dalekaraner gongit war torde the icke mong ord bruka, vtan fölle strax tilföge och beddes före. Therföre bleff ther ingen om halssen vtan någre få komme j fengelse, doch till en liten tijdh. Sedan drogh Koningen medh sijn häär till Gestrikeland handlade och ther sammaledes. Drogh så tädan och till Stocholm skiliandes alt krigxfolket widh sigh, så när som sitt dagliga Hoffgesin.
Koningenn motte wehll ther vppå arbeta så mijkit han wille, att almogen skulle förstå honom och hans arbete til godho, men thz halp doch intedt, the wore lickwell altijdh såsom halffgrå emoet honom. Orsaken war thenna, han hade så få wenner the rettsinnige wore, the ther förstånd och wilia hade till att vttolka hans saaker til thz besta, huilka han och icke bekomma kunde för än thet Påweska ogräset war till thet nesta vtrotadt, och bådhe höge och låge begynte förstå och besinna then Euangeliska lerdomen, ther

#108 vtaff lärdt hwadh vndersåterne äre sijn öffuerheet plichtige, och twerdt emoett öffuerheeten them. Aldrig hade Dalekaraner warit så lette till vproer, nu medh Synnanweder, nu medh Daleiungkar, eller framdeles Westgötaner, eller och Smålenninganer medh Dacken, hwar the icke hade hafft een wrong mening om Konungen, nemligen att the tenckte han wille fördriffua och förtryckia then retta Christeliga tron och then sanna Gudz dyrckanen, och twerdt emoet införa j Rijket eena oretta och Ketterska tro. Thenna mening blåste gammaldt folk och enkanneliga gamble prester all öronen och hiertan full på thet andra folket. Ther vtaff fölgde att Konungen motte tala så wehll och blideliga han wille medh almogen, eller så hardt och skarfft han ville, thz bleff iu alt illa taget och went til thz versta. När han vehll talade, sade the han nu wille smekia them medh en harafott. Talade han och skarfft, sade the att the hade inthet annadt wenta för skatt och vtskijller en bannor och ondh ord, jtem att han wille förderffua them och hela Rijket. The landzenda[r] som doch såte stilla war och icke annadt en skrijmterij medh, ty the giordet allenast aff reddogha (áeffter the hörde han hade medh weldige hand satt Dalekaraner och norlandet till pijntesá) och icke aff en rett kerleck, eller wyrdning, som alla Christna vndersåter bör att haffua till sin retta kära Herra oc Konung, som then wijsa Salomon scriffuer och lärer j sina Hoga Wijsor, att Konungen och Rijket bör haffua sigh hwar till annen lijka som brudh och brudgumme. Szå prachtiserade och bespanade Konungen lenge för än han kunde komma her vnder att förstå thenna orsaker. Och effter han förnam att störste parten aff sådana gambla prester, munckar, Bisparne medh, hade mycken styrckia aff en part aff adelen, the ther höllo för mycket hårdt medh thet gambla Påwerijdt, tenckte förtenskull till, att sådant betaga genom the medell her effter fölia.
Szom nu Konungen förstodh att Doctor Jens som Electus war till Erchebiscop foor icke medh alffware att hielpa till göra här någen godh reformering, vtan hölt alt widh Påwerijdt,

#109 wille intet låta falla aff sitt höga stånd och stora pråell, kallade han honom till sigh och sade honom vppenbarliga, att han ingelunda wille kenna honom godh för någen Erchebiscop, vtan badh honom försee sigh, och förwijsten aff landet, icke honom tilstädiandes att komma tilbaka till Vpsale, ty han fruchtade iw för hans Romerska lister. Men hin andre hade här foett en spräck vtaff tilförende. Therföre hade han tagit medh sigh sijn besta ting och klenodier teslikes och alle gamble Rijkzens handlingar, Cronichor, Historier, Register eller hwadh thet helst wara kunde vtur librijedt j Vpsale, förandes medh sigh till Rom, vtaff hwilket han sedan giorde een latinesk Crönicha, blandandes tilhopa både sandt och osant. Men man motte wachta på honom så granneliga man wille, han brukade doch lickwell någre Romare swencker för än han drogh aff landet. När han tå drogh iffrå Stocholm, stegh han till landz j Roden, gaff sigh vp till Söderby kyrcke, förscreff tijt alt Clerckerijdt aff ganska Roslagen, hölt medh them ett samtaell, lögh them alla fulla, seiandes sigh wara stadd j Konungens legation till monge orter j främande land, enkannelige till Påland på någen gifftermols handell, jtem att en skäribåett war honom förgongen ther hans kistor wore vppå, vti hwilke hans klenodier och besta ting hade warit vti, vtaff hwilket han nu war j sådana bedröffuelse, att han icke wiste hwardt han wille, att endels fatidomen lågh honom ganska hordt vppå, ther aff han blygdes att fara j sådana ståteligh werff och icke hade macht holla sigh som een sådana persone tilhörde, Konungenom och hela Rijket till ähre. Badh them medh alsom största tröst, att the skulle komma honom till vndsettning medh penninga och penninge werd, sölff, oxar eller hwadh the nemmast hade för handenne. Han wille (ánär han worde kommandes till sitt Erchebiscops säte igená) thet icke alenast rikeliga förskylla, vtan och dubbelt vp betala, och än tå haffua them j gunstigt anseende så lenge han leffde. Aff sådana perswasion worde prestener så vptende att the skenckte honom endeles meera än the hade rådh till,

#110 skedene vtur taskone, sölffbeltet aff kroppen, sölffskålar, stoop och hwadh the nemmast finge för håndene. En part länte och borgade vtaff hwar annen, och båre fram, the som lenger bort hema wore, både honom att han wille töffua ther på tre eller fijra dagar, till huilket han gaath wehll giffua sigh tijdh. The kommo igen och icke medh tohma hender. Han fick thz sölff the oxar, the hestar att ther war intet taell vppå. Här medh drogh han aff Rijket j begijnnelsen på Junij månadt och kom her sedan alrigh meer.
Någre dagar för Johannis Baptiste begijntes herredagen j Westrås. Sondagen tilförende giorde Koningen them ther komne wore ett ståteligit gestebodh, bödh Biscopar, Rådet, Köpstädzmen, Böndher &c. Vti samma gestebodh lett Koningen någet förstå medh en liten forandring huad han hade j sinnet, som han hade achtadt vtrettat. Tilförende hade warit seder att Biscoparne skulle haffua fremsta ruhmen nest Koningenom, ther nest Rådet, sedan prelater och canickar, ther effter adelen &c. Lika sådant orden hade the och vthi al breff the scriffuo till främande landh. Men när R[i]jket hade ingen Koning, vthan Höffuetsman, såte Bisparne icke allenast öffuer Rijkezens Rådh, vthann och öffuer Rijkezens Herra och Höffuitzman. Således, Erchebispen saat j högsätedt, så the andra Biscopar. Fremst nest Erchebispen saat bispen till Lijnköping, så Schara, så Stregnäs, så Westrås, så Wexöö, och så alle ijterst Bispen till Åboo. Nest them Rijckzens Herre, så Rijckezens Rådh, szå huardt effter annadt som forbemelt är. Men Koning Göstaff giorde her vtj een sådana förandring. Han sätte Rådet alla fremst nemast sig sielff, ther nest the fornemligeste aff Rijckezens Ridderlige adell, sza Bisparne, szå then ringare adelen, ther nest prester the tijtt wore kallade, så köpmen, och så bönder. Thet behagade Bisparne och the ther Electi wore ganska illa.
Dagen ther effter församblade sigh alla Bisperner och Electi sampt prelater och Canickar vthi S: Egidij kijrckio, innan lijchta dörar, rådhslogo och gitzade huardt Koningen skulle wilia vth medh tetta företagande. Swarade Biscop

#111 Hans Brask till Lijnköping, och sade sig noghsampt thz förstå, nemligen att han wille göra them fatiga och blotta som andra bondeprester, taga ifrå them theräs renta, Slott och feste, the sådant hade. Tå swarade någre andre, Biscop Peder j Westrås och M. Magnus Såmmar Electus til Strängnäs, att the wore vehll til fridz att vara så fatiga och så rijka som Koningen sielff wille them haffua och hade the litedt vpbära, så hade the och litedt vtgiffua. Tå sprang Brasken vp, grämade sigh, och sade them vara galna men huar the så giorde. Wil (ásade haná) Koningen taga them någet ifrån medh wåldh, så tagi. Men låter honom icke bekomma medh iaa och godh wilia, så frampt j vilie göra thz then Helgeste Fadhren Påuen behageligit är. Szå kunde the haffua een frij action och klagan in för hans heligheett. Therföre wachter huar sigh att icke någen giffuer sigh iffrå Påwen. Sade yterligare att monga Kongar och förstar hade och j förtiden sådant företaget som nu thenne wille. Men the haffua bliffuet affbrende genom then Heligeste Fadhrens dunderslagh, som är interdicht och banlysning, så att Kyrckiones personer haffua bekommit sitt igen och bliffuit obeswärade aff them, förd sitt stond j roligheet. Men (ásade haná) falle wi frå Påwen som är wår yterste tilflucht, lijffanckar och förswar, så haffue wi eeldar och rijss på alle sidor. Först bliffue wi excommunicerade aff honom. Sedan här hålne föga bäter än trälar aff Koningenom, icke rettelige dristandes swara ett ord för Kyrckiones friheeter och preuilegier. Här vtaff worde the så beweckte att the föllo samptlige allesamman in j hans mening. Ther bleffue sworne monge eedher och beplichtelse giord, att the aldrigh så lenge the leffde skulle giffue sigh iffrå Påwen, icke heller gilla någen artickell vti Luthers lerdom, vtan hollandes sigh j medler tijdh emillan tw och siw, förhoppandes här skulle snart bliffua annadt vtaff, Påwens lerdom och Gudztienst skulle wehll komma sigh före igen. Här vppå giordes mong breff som kallas Protestationes, them the beselgde och vnderscreffue hwar och en medh egen hånd, thet the och höllo

#112 in j sin dödh. Thenne protestationes bleffue sedan fundne vnder golffuet j Westrårs Domkyrckia Anno 42 och förde till Konungen.
Szå begyntes tå företagas alffuarliga mz handlinganer, och thet skedde j Clöstredt vti conuente stugun, effter Slottet war icke än nu mycket reformerat sedan feiden hade warit. Szå giorde tå Cancelleren framsettninganer på Kongens wegna, widh thetta grundet. Först Konungenom war omöieligit att wara theres huffwut, holla them godt Regemente och haffua them j förswar och beskydd, så lenge så stodh till j Rijket, som nu (ásade haná). Här wille hwar råda för sigh sielff. Alt Konungens arbete och möda han företogh medh een godh mening, Rijket till godo och bestond, bleff alt taget och förwendt till ondo. När Koningen wille bota någor fehll han sågh j Rijket wille almogen strax möta medh pulyxenne, för hwilket han än icke så mycket kunde skylla them, som theres onda tilskyndare. Lickwell fandtz stoor fehll på alla sidor både i andeligh och werldzlig stånd. The personer vti thet andelige ståndet wore wille liggia alt j lättie och gode dagar, achtade intedt sitt embete, folket bleff intedt lärdt om Gudz wilia. Och när Koningen ther på fordrade, att Gudz ordz rena lerdom motte vtspridas, så moste han heta ther vtöffuer en Lotter och en Kättare, endoch han hade förtryck[t] och fördriffuit the swermare, Beletestormare och bulrare, som medh obeskeedh wille taga sakene före. Sådane hans konunglige åhåga, wakesamheet och flijt motte han icke alenast niuta till godo, vtan haffua therföre igen förtaall, owilia och förfölielse. Ther vppå kunde han ingelunde wara theres huffuut och Konung. Ther nest framsattes att Konungen motte wehll beswära sigh att Cronones ränte war så förswagat och stympat, att ther war föga ting igen till att vppeholla eena Crono medh, hwilket nogsampt bewijsas kunde ther medh, att vnge Her Steen Sture Rijkezens förstondare icke förmotte holla öffuer 500 krigxfolk. Jtem war och bewijsligit att en part vtaff Bisparne hade fast mere till vpbyrd, och wore j mycket större förmogenheet än

#113 Rijkezens Herre eller Konung. Thetta hende aff then orsaak att Ridderskapet och ganska adelen wore förswagade ther egenom att theres föreldrar hade j oförstondigheet och fåwisko vtaff presters och munckars falska lerdom bortgiffuit till kyrckior, closter, prebender &c sitt besta och mesta godz och fasta egor, iffrå sina retta och naturliga arffuingar, huar vtaff fölgde att the intedt eller ganska ringa hade leffua vtåff, huar the icke hade foedt förläningar och vnderhold aff Cronone. T[ill] thz tridie war och een stoor brist j Rijket medh then margehanda appellering och skotzmoel til Påwen j Rom, vtaff huilket Rikzens Herre eller Koning moste alt[i]jdh wara j fahra att han icke förtörnade thz Romerske selskapet endoch en part aff Bisparne toge sig altijdh meer och meer obestånd före, thet Rijkezens Regent war vnder ögonenn medh vproer och vppenbara krig, ther the lade sig på sijn Slott och feste, pockade och wexerade Rijkezens Herre så mijkit them sijntes. Sådant war alt för tungt att intörka aff them. Såsom och Erchebiscop Götstaff sade til Her Steen Sture att han hade förverfft aff sijn påwa att föra ett skarpt vprettadt glaffuen för sig, vppå thet Her Steen skulle see och weta om han skulle stöta någen vppå sidone honom eller en annan wille han icke taga ith waxliuss ther till. Till thz fierde, att Koningenom stodh icke til lidandes thz Bisparne skulle haffua någer Slot och feste, vtan the moste vpantwarda och resingnera them til Kongens hender, att han them förlänar skickar oc lagar som honom sijnes. Till thz femte, att thet war Rijket til ingen froma att en part aff Bisparne, prelaterne och andre canicker hade tijedubbelt större renta än the behöffde. Therföre moste theres rentor och vnderhold warda Koningenom kunniga, och när them bliffuer effterlåtit så mijkit the behoff haffua till theras nödtörfft, skulle the ther medh låta sig nöija och intedt ther öffuer huisla medh almogenn, vpueckiandes them till någen ondh wilia emoet Koningen. Till thet siette, bonde presterner, munckar och diecknar vpfunne dagliga någre finnantzier, som icke annadt war än wantro till att beröffua then menlösa

#114 almogen theras godz och ägor ifrå, ther medh och förandes them på wieskeppelse, wilfarelse oc falska troo, huilket Koningenom icke stodh till lidhande. Beslutet war thetta, att medh mindre her bliffuer tiltenckt alffuarliga att rådha boett på tesse fehll vti thenne Artickler, wille Koningen vidersaka Rijket och Regementet.
Eskade så Koningen att Ridderskapet och Bisparne skulle giffua her swar vppå. Tå stegh Her Thure Jönson vp och någre medh honom, både Koningen att han wille icke förhasta sig utan medh tolamodh höra theres swar. När thz war beiakadt, talade Biscop Brask seiandes. Wi som äre vthi thetta andeliga ståndet moste bekenna att wi äre wor allehelgeste Fadher Påwen tilsuorne, och haffua loffuat honom then lijdno att vi intedt företaga skole vti lärdomen eller några andeliga saaker vtan hans samtijckio loff och minne. Eij tess sider äre wi och tilsuorne wår nådiga Herra Koning medh huldskap och manskap, honom böör oss och lijdige wara så vidt att icke något bliffuer påbudit thz ther emoot streffuer the decret och statuter Påuen eller vniversalia concilia, thet är almenneligh Biscopsmöter stadgat och oss föresatt haffue. Ther nest (ásade haná) ståår oss icke tilgörendes något medh vilia resignere aff the Helge Kijrckes ägor löst eller fast rörligit eller orörligit, tij Påuen haffuer befalt oss haffua thz j försuar. Men thz sletta prester, munkar eller diecknar vpfinne någre finnantier eller vieskepelse thz theres förmen them icke bestå eller loffuat haffue, må wehll afflijsas, och straffa them sådant driffua.
Tå sporde Koningen Rådet och adelen til hure them sijntes, om thz war rätt suarat. Her Thure och hans partij sade sigh icke kunna annadt forstå än thz skulle wara tilthz nesta rett swarat, endoch icke än nu war tilfijllest på alla articklar swarat. Tå sade Koning Götstaff. Ther på haffuer icke iagh lust att wara edher koning. Alt hade iagh förmodat mig annen swar vtaff edher. Nu kan iagh icke forundra att almogen är galen, beuisandes migh all olijdighet, harm och förtreet, effter iagh förnimmer the haffua sköna

#115 tilskijndare. Få the icke rengn tå skijlla the mig, få the icke soelskijn tå göra the lika så, hender them hård åår, hunger och pestilentiæ eller huad thz kan wara, moste alt iagh bära vp skullene, likasom the icke wiste thz iagh är een menniskia, och ingen Gudh. Thenne äre och tacken att iagh genom store hiertans sorg och bekijmber förskaffade her in j landet så mijkin spannemåle, rogh och malt ifron fremmande land på thz thetta fattige Suenska folket icke skulle gå then ijmka vtöffuer att the skulle så iemmerliga suelta ihiell. Men (ásade haná) iagh må arbeta på edart besta så mijkit iagh kan och förmå antingen j andeliga eller werldzliga saaker, iagh haffuer doch intet annadt wenta til löön, än att j såge gerna ijxen såte j huffuedet på migh, men j wilie icke sielffue holla j skafftet. Sådana löen och sådane bedröffwelse, kunde iagh wehll vmbäre så wehl som en aff eder. Huilket iagh alt motte draga (áia, mera arbete och beswäringar än någer aff edher weet vtaff eller förstå kan, både j vtlendzska och indlendzka saker för thz iag skal heta wara edert huffuudá). J wele nu sätia mig öffuer huffuudet både munkar oc prester, och allehånde Påwans creathur, ändoch wi haffue föga bestella med hans höga Biscoper eller andre. Vthi een summa sacht, j wilie alle döma och mestra migh. Och j haffue kohrat mig här til edher koning. Men hoo kan på sådana skaell wara edher koning? iagh tencker att then wersta j heluetedt skall icke wilia görat, än sider någer menniskia. Så weter rundt aff sagt att iagh will nu intedt vara edart hoffuit och koning. Jagh seger mig slett ther aff medh, och iagh låter mig til fridz att j må kohra ther till huadh godh man edher sijnes. Kunne j then bekomma som j allemotto och altijdh kan wara edher allom till gätnadt, gerna såge iagh thz. Warer så förtenckte att lösa migh redeliga vth här aff Rijket, först betalandes migh aff huar then staka iagh her åger fasta iordetorffuor, sedan huad iagh haffuer kostadht vppå Rijket aff mitt eget, så will iagh loffua edher, iagh will draga min kooss vtur Rijket, och aldrig någentijdh mera komma her in igenn, till thetta osköniga, wahnartoga och

#116 otacksamma mitt fädernesland. Emoot enden på talet brast Koningen sielff till att gråta bitterliga, icke wiliandes tala ett ord mera medh them, vtan stegh ått döör, och gick till Slottedt. När nu Koningen så begijnte fälla thårar som sacgt är, greett och största parten med aff folket både adelen, bönder och köpmen, the froma aff presterskapet teslikes.
Cancelleren talade them til säiandes. J gode men drager edher öffuereens och rådslår wijslige her om, bediandes Gudh om ett gott rådh. Tij her är en högh saack för handene, som geller menige Rijckezens wehlfärd vppå. J höre wehl sade han att her är icke stälte mera än twå wegar vth. Antingen wi motte fölia wår nådige Herres vilia effter, bediandes honom om nådh och wenskap och att han wille bliffua wort huffuut så her effter som hertils: eller och tijcker edher thz wara rådh, kohrer en annen och löser honom vth som j hörde han sielff sade. Thet moste en then wägen vth, vi haffue icke thz tridie. Men the såte alle så försoffade att the icke komme til någen handell then dagen. Jngen torde heller tala något öffuerliutt. Jngen dristade sig giffua rådh, att the skulle her om någet begijnna handla. Emoot afftonen förskingrades the huar til sitt herberge. Her Thure lätt slå j trummo för sigh alt ifrå clöstredt och vtöffuer törget, tijtt han hade sit herberge, och ganska hardt, lika som på harm. Widh han gick mumlade han, seiandes. Trådz och trådz at the skole göra någen hedninga eller kettare vtaf migh j thetta åår &c.
Men Koning Götstaff förhölt sigh alt vppå slottedt på tree eller fijra dagar, kallade tilhopa sit besta krigxfolck, och enkanneliga gambla hoffmen, fattigkarar them han viste medh haffua warit j lijdingen och sinne hade att taga aff liusen som man plägar seia. Them giorde Koningen gestebodh och collatz: hade sijn roo endeles aff theras wisor skempt och kortwijll. Dagen ther effter komme än alle Rijkzens Stender tilhopa på samma ruhm, skulle så begijnna att handla på thenna saaker, men the komme ther ingen wägx medh. Tij församlingen war så forbistradt vtaff oenigheet, att huad

#117 then ene sade fram sade then andra emoot. Likasom thz skedde medh Nimrådz partij när the bijgde tornet i Babell. The vtaff adelen som war Nils Crumme och någre andre satte någen godh rådh fram som bistånd medh sig hade, vore alt lågmelte och illa hörde. Szå begijnte tå aller almogen skrija och ropa, och både the goda Herrar Rådet och Riddarskapet draga sigh tilhopa och göra ett att almogen motte få wetta huar the skulle retta sigh effter och draga heem sedan. En part aff almogen sade och ther til medh, när wi wiliom tenckia sanningene, Koning Götstaff hade ingen oskäell giort them. Sade widare huar Rijkzens Rådh icke wille snarlige rådslå, och före thenne saken till ända szom them och med rätta borde tå wille the görat, och än szå at thz skulle icke allom båta. Fölle och hårdelige köpmennener till szama meningen och ropte liika szå och sade the wille wåga liiff och leffuerne med Kong. Göttstaf. Stocholms boer sade vppenbarliga, at the wille holla Stocholms Stadh Kong. Götstaff tilhånda j första try ååren, huad mere kunde bliffue. Alle man ropade och begerede wete swar, hure the wille haffuat och huad the rådsloge szom förste rösterne geffua borde, at then menige man måtte wete huad the gilla skulle. Szå (áeffter ingen wille begynna på taletá) gaff Canceleren merke, at han wille begynna, men Her Thure gatt icke myket wehl lida honom, therföre vart han strax nedhertijstadt.
Stegh så vp M. Moens Sommar Electus till Strengnäs, klappade liudh, beddes loff aff höga och låga att han motte tala, och att the wille verdigas toleliga honom höra. När han hade giort thetta förspråck, satte han fram sijn mening seiandes, att the nu wore stadde j alt som största fahra, wille therföre för wors Herre dödh skull öffueruäga medh huilket aff thenne tw stijcker som framsatte wore the kunde best komma heden vth medh. Thet ena nemliga att wedersaka Koning Götstaff, och kohra sigh en annen Koning, motte ett barn än sider gammalt folck tenckia hure thz skulle them bekomma. Jtem löösa honom vth frå alt sitt fasta godz han

#118 hade her j landet waar them omöieligit. Han tackade wehl Her Thure för sijn godha mening att han wille gerna fordra och beskijdda kijrckiones personer, men han fruchtade the skulle thz niuta meer ondt åått än gott. Thet wore illa sade han, att the skulle ther egenom bliffua beskijddade, att hela Rijket skulle komma på obestånd och förderff, the wille heller taga theres tijdh hure the kunde. Rijket begijnte nu wehl komma sigh före vti all stijcker, så intedt stodh nu annadt än gott till att föruentandes, ther til medh om thetta huffuudet droge aff, (ásom Gudh förbiudeá) skulle the icke förmoda sigh mijckenn säkerheet. Wåre heske fiender som altijdh haffua gapat och åstundat effter Rijket skulle thz intedt länge låta oanfechtadt &c. Och mijkit meer sade han som förlång wore om röra. Beslutte så ther medh att han badh them thetta som sagt war haffua j betenckiande och wäl öffueruäga. Tå stege the vp både Rijddarskapet och annadt folck, tackandes honom att han hade wehll vppå begijnt att driffua then sakena. Och ehuru the talade och handlade, föll iu meste hoopen Koning Göttstaff bij. Thet första Rijddarskapet swarade, thet the rådslagit hade war thetta, att the både the andeliga disputera welleliga tillhopa och komma till någen enda medh theres saak, att the andre som wore werldzlige motte kunna weta huad the skulle retta sig effter. Huilket och så skedde. Doctar Peder Galle och M: Oluff stege vp och nappades welleliga. Men ther osamde them mest om att Doctor Peder wille haffuadt förhender på latin, men Mester Oluff wille haffuadt före på Suensko, att alle then menige man skulle förstå huad the sade rett eller orett. The hölle en lång stund, att huad then ene sporde på thz ena målat, suarade then andre på ett annadt måell, till thes menige man begijnte ropa och badh them tala Suensko. The höllo vppå medh discepteringen in moott quellen, så bleff intedt mera handlat then dagen.
Tridie dagen när the komme tilhopa igen togz än tå skarpare på sakenne, att then menige man köpmen och bönder skrijade och ropade på Riddarskapet seiandes. Huar the

#119 wille wara orsaack till theres förderff, tå wille the nu medh Koning Götstaffz tilhielp förderffua them, her om hade the och hafft budh till Koningen, ther han war vppå Slottedt. Tå föllo the Westgöte Herrar Moens Brijnteson och flere till att bedia Her Thure att han wille ansee legenheten, icke holla sig så stijff emoot Koningen, att här kunde henda mijkit ont aff. Wi töre (ásade theá) så taga sakena före, att ingen thera komme hedan medh liffuet. Tå hade Her Thure swarat, att han wille och så göre, låte sig nöija thenne gongonne, och fölia Konungens wilia effter, doch så att Koningen icke skulle twinga honom till någott Luttheri, wille han och icke wara godher, wi få wehll rådh medh honom på en annan tijdh. Effter noget longsamma förhandlingar bådo Rådet Cancelleren och M. Oluff, att the wille gå vp till Koningen, seia honom huad handladt war, och thz war nu kommet till thett beslut, att alle Rijkezens Stender wille falla hans nådh till foet, wore alle bönfalne att hans nådh wille werdigas för gudz skull beholla Regementet, wara theres hoffuud och försuar, så her effter som her tils. The ville nu gerna fölia hans wilia effter, wara honom lijdige medh all vnderdånighet och huar någer funnes ibland them, then hans nådh wille förtale eller spotzskeligan achta, then wille the sielffue inbijrdes näffsa, eller beröian och anklagan att han motte effter lagen bliffua näff[s]t &c, och mijket annadt mera sade the. Men Koningen stelte sigh alt hordeliga, badh them gå tilbaka igen och seia, att han wille bliffua wjdh thet han hade sagt. The giorde ther mong knäfall medh gråtande tåhrar, doch kunde thz intedt hjelpa. Han war sa harmse worden. The komme till församblingenne igen, förtalde medh gråtande tåhrer huad the hade foet för suar, och sade att the ingelunde dierffdes för sina personer gå ther vp meer på thetta werff, både och the gode herrar, att the ville förskicka andre ther vp, the ther till euentijrs hade bäter lijcka, att få behageligare swar. Så sende the Cnut Anderson och M. Moens Såmmar. Men the finge doch föga annadt än lika sadana swar, szå att ther war icke annadt än en öffuermotons

#120 iemmer och grått medh hela hoopen. Lickwel sende the än sedann andre ganska monge huar effter annen, på thz sidzsta bidiandes att hans Maiestat wille doch werdas för Gudz skull komma till them personlige en gong. Han swarade att intedt kunde thet skee then dagen, vtan dagenn ther effter wille han dock komma. Szå bleff och intedt meer vtrettadt then dagenn.
Then fierde dagen kom han och så till them. The ther tå tilstädes wore sade, motte och seia, att han war wisseliga wehlkommen. Han wart vnfongen medh sådana wijrdning, medh sådana grått och reffuerentz, att thet fatades föga att menige hopen icke kijste fötterne på honom, tij the wore tå någet nermare komne, till att besijnna, hure mijkit the honom hade behoff &c. Endoch en stor part aff them ther wore församblade snart förglömde thenna ijnckeliga handell, och wore icke bäter sedan än för. När nu alla Stender hade bidit och bekommit wenskap, vtloffuat bätring, giort och sworet nijtt huldskap och manskap toges handlinganer före igen.
Bleff så bewilligat och beslutadt alle the articklar her j begijnnelsen framsatta wore. Jtem alle the godz och gårdar som giffna vore till kijrckior och Clöster sedan Koning Carls Recess war, skulle arffuinganer haffua fridt loff att kennas them tilbaka igen, doch så at the skulle först haffua breff och bewiss giffne på ting och stemne, att the wore rette arffwingar, wetandes förtälia sijn slechtz register, att the sanferdelige wore aff samme blodh och stamme &c. Begijnte så Koningen sielff personliga tala, wiliandes försökia huadh honom skulle bliffua suarat. Först eskade han aff M. Moens Electo till Strengnäs Tijnnelse slott. Han swarade, seiandes sigh wilia thz vplåta vnderdonlige och gerna, och än ther vtöffuer wara så rijk och så fatigh som Koningen wille honom haffua. Koningen swarade att thz skulle wara honom mijket till godo så lenge han leffde, huilket och så wisseliga skedde. Szå eskade Koningen j lika motto Lecköö Slott aff Electo j Schara, fick och så ther vppå till thz neste behagelig swar.

#121 Sedan kom han till Biscop Brask j Lijnköping, huilken med retto roten var till alt ondt. Brasken stonckade och stäniade, ledtz intedt förmå swara. Stegh så Her Thure vp, badh Koningen, att han skulle wehl göra och vnna hohonom thz Slottedt j sijn liffstijdh. Ther sade Koningen kort neij til, stegh strax vp och hende een fast boren aff Brasken, kallade hans hoffmen ifrån honom, the wore 40 karar, bödh them gå fram til sijn Slotzfoute på Stocholm Godmund Scriffuare, reckia honom handene på sina wegna, lett honom allenast beholla en karll och en dreng, förbödh så Brasken wid sijn hals att draga aff bij för än han hade sijnnerliga Koningens loff ther till.
Thenne äre nu the fornemligeste stijcker ther handlades vdi samma herredagh som kallas Westrårs Recess. Man gitter icke för korthetenne skull här förmäla alt och huar och en artickell ther handlades, effter samma Recess heelt bescriffuit är så godt som j huars mans hender. Szå bleff tå herredaghen endatt och Rijkezens Stender huar och en finge loff att draga heem igen huar till sit. Men en dagh eller twå för än the åtskildes förskickade Koning Götstaff en godh hoop aff sijtt folck nidh till Munckeboda haffuandes medh sigh några aff the hoffmen Biscop Brask tiendt hade. När han fick för wisso spöria tilbaka igen att hans tienare hade foet Munckeboda in, så loffuade han Brasken draga ifrå Westrårs och heem igen, doch stodh han j samma fasta boren som för berördt är.
Någen tijdh ther effter drogh Koningen nedher till Östergötland, handlade medh almogen om Rikezens gangn och besta, kom på thz sidsta till Linköping. Ther war Biscop Brask medh sine räffuesuencker till och bödh Koningen till gest in på Biscopz gården, beredde så pråleet att vnder war, giorde sigh sielff til fastelagen och gant, att han skulle göra Koningen gladh, huilket och så skedde. Han sade och Koningen så mijket gott till att han begijnte stella troo till honom, gaff sigh och medh honom j allehanda skempt och löst putzer. När tå then reffuen sågh Koningen war löstug,

#122 wehll til pas och flux widh ööll, slogh han tå fram thz skott hans falska hierta hade lenge hödt och måttadt medh, badh Koningen att han wille giffua honom löös aff sijn borgen. Koningen kunde intedt annat tenckia än han skulle wara så from som han hölt sigh, beiakade honom thz, reckiandes honom sijn egen hand ther vppå. Sedan begijnte Brasken mijkit tala om Gotland seiandes thz icke tilbörligit wara, att then andeliga retten skulle gå ifrå Suerige likasom then werldzlige med oretto hedan förslungen war. Begärade för then skull han motte draga tijtt och wicitera. Bleff och så beiakat.
När nu Koning Göttstaff war dragen till Vpland igen, war Brasken till och församlade alt thz sölff och klenodier han bekomma kunde aff domkijrkione, clöstren och bondekijrkior, slogh thz j kistor och lätt föra nidh till Söderköping. Gaff sigh ther till siös, viciterade på Gotland som han loffuadt hade, samblade oc ther j taskona huad han öffuerkomma kunde. När han war stigen till skepz och skulle draga tädan, war kommen vt til siös, badh han blåsa vp huadh wädher ther wille, förvtan icke thz som wille bära til Sueriges, lätt så ståå till Danske. Bleff så ther medh doctor Jöns Suinefoet, så lenge han ther war, och än sedan så länge han leffde.
Om hösten ther effter hölt Koning Göttstaff bröllop j Stocholm til greffue Johann van der Höii och Bråkenhus, medh sijn sijster Fru Margreta, salige Her Jachem Braes effterleffuerska. Sedan redde Koningen alt sig till med all behöör att holla sijn Croning j Vpsalæ strax effter Jull.
Anno &c 1528.
Then 5 dagh Januarij toge effter Konungens befalning thenne tre Electi M. Moens Sommar till Strengnäs, M. Moens Haraldi till Schara, Her Morten till Åboo sina Biscops wigxlo och concecrering aff Biscop Peder j Westrårs, och thet

#123 skedde j Strengnäs Domkiörckio. Hwilket alt bestelt bleff för then nu strax tilstundande Cröningens skull.
Sondagen effter Epiphanie bleff Konung Götstaff cröndt j Vpsale Domkyrckio till Sweriges och Götis &c Konung medh tilbörligit solennitet och högtijdh som then sakene höffues, alle Rijkzens Stender nerwarandes. Gamble Her Thure Jenson bar guläplet, Larntz Siggeson, hwilken och tå bleff satt till Rijkezens Marsk bar swerdet, Her Holinger Carson baar sceptredt. Biscop Moens j Schara hölt högmessone. Och wore ther än tå sex andre Biscopar till städes &c. Effter messone slogh Konungen thenne effterscreffne, ädle och wehlbördige men till Riddere. Först Marsken Her Lars Siggeson, ther nest H. Byrge Nielson, så H. Jffwar Fläming, jtem H. Eric Fläming, H. Johan Thurson, H. Moens Brynteson, H. Niels Oleffson, H. Thure Ericson, H. Cnut Anderson H. Moens Johanson, H. Bengt Nielson, H. Peder Hård.
Konungen bödh them och alle the ther komne wore aff Rijckzens Ständer till gäst, att holla högtijdh aff sijna Cröning, som ther till hörde. Ther war ett gladeligit gestebodh, att ther fattades intedt thet frögd tilhörde. Bleff icke heller försumadt the dagar ther effter medh stäkande och bräkande. Först rende ther Godmund Scriffuare och Staffan Sasse, doch icke om syss, thet galt om ett gifftermoell aff högh adell, Frw* Oleff Rynings effterleffuerska. The rende welleliga, offta ginge hestana på hasana, på bode sidor, offta ginge slätt om kull, så att the rechte iffrå sigh alla fötter. Them hölt inga staakar, ther brast och small thet art war, doch på thet sidsta behölt Godmund Scriffuare segren.
När thet nu alt wehll bestält war om Cröningenne, togh Konungen före att tenckia till andra nödtorfftiga reformeringar j Rijket. Kallade så tilhopa så monge frwer och Jungfrwer ther tillstädes wore, gaff them mong nyttigh stycker före, ymkade them att the hade j then förledna feid mist theres goda men och fädher. Och j sådanna samquemder

#124 (ásade haná) plägade enckior aff adelen och woxne jungfruer bliffue försedde till gifftermoell. Men nu war her ondt mz göra, på mandz personer war adelen till the nesta vtslechter aff then omilla Kong. Cristiern. Teslikes kunde han och thet wehll besinna, att them tychte tungt wara förnidra sitt stond, låta sigh till Echteskap mz slätte fattige karar, the wille heller haffua theres lijker som wore aff adell, hwilket och tilbörligare wore. Men sade han hwar wilie wi taga them: Therföre Rijket till bestond rådde han them alffwarlige, att the ther icke kunde bekomma gifftermoell aff adelen, skulle the icke forachta gode dygdige fattige karla. Ty iag seer ganska monga quins personer, men mennener ther emoet äre ganska få &c. Vtaff thetta hans konunglige rådh hende, att ganske monge wehlborne quinnor och jungfruer wordo ther troloffuade, och en part fäste. Joen Scriffuare en fattig mandz son j Westrårs, then Konungen hade kallat tädhan aff scholan, och brukat honom j 4 eller 5 åår j sitt Cancellij, och nu skickat till Slotzfoute på Westrårs, kom och till ganske högt och rijckt gifftermoell. Han fäste wehlboren quinne Hustru Anne, Moens Greens effterleffuerska. Konungen gaff och honom skiöld och hielm. Och monge andra fattige karar komme och till sådane fordeell. Någen tijdh ther effter hölt Konungen förbemelta Joen Scriffuares bröllop j Westrårs Clösterstugur. Konungen fölgde honom sielff till hans brudeseng, gaff honom een förwarning, att han icke skulle förgäta hwad ähre honom skedt war (áendoch han war född aff ganska fattigt folká). Hade nu Konungen aff blotta gunst och nåde lagt honom vti ett Riddere läge. Rådde honom till att haffua Gudh för ögon, och wachta sigh för högmodh och säkerheet. Men hin stackaren war rede så försupen aff högmodh, att thet kunde intedt gå honom till hiertadt, hwadh hans Herre och hans Konung honom förmante. Hans been wore fast förswage till att bära så högh fordeell och gode dagar, såsom (áthet Gudh bätretá) gemeent skee plägar medh menniskionar. Then hastelige frå nidrigt stånd bliffuer vphögd, han weger snart nid igen,

#125 förer sigh sielff för än han sigh omseer vti hastigt förderff. Szå hende medh thenne Joen Scriffuare innan ett åår förlidit war. Tilförende war han from, men sedan han kom till thetta gifftermålet förachtade han både Gudh och menniskior, hölt ingen sijn lijke, then thet wärd motte ware att han skulle giffua honom ett godt ord. Bleff på thet sidsta så oförskemd, att han wille mestra sin Herra och Konung j någer stycker, hwilket man her framdeles berörandes warder.
Någet effter Påscha på thette åår ginge alla munckana aff Clöstredt j Westrårs, the ther duglige wore förlänte Konungen strax godh vnderholl. Theres förman prijaren Bro Niels Andreæ bekom Decanatum j Westrårs Domkyrckie.
Om sommaren ther effter drogh han nid till Nye Löse och hade kallat tijt Rådet och någre flere vtaff adelen. Tijt komme och Kong. Fredrijkz senningebodh. Ther handlades om all try Rijkens besta och bestond. Komme wehll öffuerens, skildes ååt glade, så att hwar lett sigh wehll nöia j sin stadh. The skildes ååt in Augusto S. Laresse dagh.
På samma åår förskickade Konungen iu någen godh och dugligh predicant, aff them han sielffuer personlige hördt hade till hwario Domkyrckio j Rijket. Screff gunstelige för them till Bisparna och Canekarne, att the skulle wehll försöria them, och haffua them j beskydd och förswar för alt öffueruold. Men then till Schara tackade Gudh att han fick strax wenda oc packa sigh till Vpland igen. Thet samma skedde och mz en ganska lärd man thär war Scholemestare benembd Moens Monson. Han hade begynt läsa j Scholan och vtleggia Euangelium Matthei. Therfore vndersatte Biscopen och andre som wore aff samma vllene medh diecknaner, att the skulle göra honom dören trong. Hwilket och så skedde. The goda bröders wore ther intedt nödige till. När han kom in wiliandes läsa, sprang vp menige hoopen medh stenar och kastyxar, begynte en sådane leek, att then frome mannen tackade Gudh han kom vth egenom dörene. Kunde sedan icke betro sigh ther wara säker. Therföre drogh

#126 han medh thet snareste till Wadstena och bleff ther på någen tijdh.
Orsaken till thetta spelet wore Westgöte Herraner, Her Thure Jenson, Her Moens Brynteson, Biscop Moens, Her Thure Ericson, Her Niels Oleffson. Thenne hade ett fast skarpare spell för hondene till hwilket Her Thure Jenson war retta roten. The gode Herrar hade nu slätt förgätit alt thet goda, alle the eedher och förplichtelser the Konungenom loffuat och tilsworit hade. Beswore sigh tilhopa att ingen skulle vndfalla then annen, vtan the wille taga sakene så alffuarlige före, att the antingen skulle slätt fördriffua Konungen aff Rijket, eller och the wille alle döö ther öffuer. The stämplade alt thet onda the kunde. Her Thure screff alla sina söner till j Vpland, Her Johan Thurson, Laress Thurson och M. Jören Thurson Domproest j Vpsale, att the skulle rösta sigh till, och wara honom och the andra Westgöta Herrar bestondige vti thet the sigh företagit hade. Men Her Johan och Larentz wore så erlige och trofaste, att the intedt wille läsa eller vpbryta sijn breff, vtan droge strax genom natt och dagh till Konungen, leffwererandes honom breffuen, bidiandes att the icke motte niuta them någet ondt ååt, the wille hålla sigh alt till honom vpsettiandes mz honom lijff, blodh, löst, fast och alt thet the åtte j werldenne. The förmerckte wehll att theres fadher togh sigh altijdh galenskap och obestond före. The wille och gierna (áhwar Konungenom så behagadeá) scriffua sin fadher fiendskap till.
Men M. Jören Thurson Domproesten togh sijna saker annerledes före, togh flere Hoffmen an, drogh till sin sätegård Biörnöö vti Fröthuna sokn, kallade till sigh gruffueliga monga bondadrenger, them betzollade han likasom landzknechter, the wore the argaste skalkar på iord kunde gå, så han wardt till 100 man starck. Mera folk förmotte han icke föda icke heller betzolla. Doch dristade han sigh icke bliffua behollen för Konungenom på samma sin gård. Therföre gaff han sigh till en stoer skogh ther ligger hardt hoes, bleff ther mest öffuer wintren ther nest effter. Lett hugga

#127 brotta kring om sigh, hade mong lägre, doch lett taga all fetalien på gården. Thetta wiste Konungen wehll, men han sågh honom icke an therföre, att han war så mycken ähre wärd, han wille et sin medh krigxhand besökian, vtan Konungen sade, han motte wehll narras och gantas, låte see hwardt han wille vth ther medh. När ther böriade fela drogh han bort ååt allan Roden nör ååt alt vth medh siosidone, gestandes prester oc rijka bönder. Men hwar han fan några prester som retteliga predicade thet Helga Euangelium, them lett han trachtera ganske tyranskeliga medh hugg och slagh. Lagade så sitt togh att han medh första ypet watn wille giffua sigh till siöes. Kom så till Hållenäs, betingade sigh ther farkostar och lop öffuer till Helsingeland, gaff sigh ther vp medt sitt selskap, och hwar han foer fram, förbödh han them effter then dagh lyda Konung Götstaff. Söckte fast effter Konungens foute Oleff Mortenson. Och när han hade besport att han war stadd j Bållenäs, drogh han hastelige tijt och grep honom j kyrckione på en söndagh, satte honom och alla Konungens hoffmen honom fölgde j fängelse. Kyrckeherren ibidem benembd Her Joen föll honom strax bij. Han reeste alla Bollenäs sokn, achtandes thet samma göra öffuer hela landet. Men när en annen prest benembd Her Eric* j Nörboo fick thetta sport reeste han sijna sokn emoett honom, kom innan twå dagar ther effter till Bollenäs, sade sigh wilia dräpa them och brenna, för thet the hade then förräderen Domproesten warit bestondige att gripa Kongens foute. När Domproesten sågh ther han war vppe j een högh natstugu att then store häär kom dragande, stack han sigh genom en bakport ååt skogen alena. Nörbokara hölle sigh alt så grymme som the wille slå alt j hiäell j Bollenäs. Szå motte tå Bollenäs men the modige Hansser krypa till krytze, falla till föga och bedias nåder. The andre swarade, the wille wehll benåda them, doch till Konungens behagh. Bollenäs karar sporde

#128 widare och begärade godt rådh, hure the skulle bära sigh ååt att the motte få Konungens wenskap igen. Hine swarade att the wille leggia sigh alffwarlige vth för them, att the skulle få wenskap, hwar the wille beflijta sigh hempta M. Jören igen. The wore glade, the kunde genom någet medell bekomma nådher, droge strax alle till och letade hela skogen öffuer. Men Nörbo karar förlossade strax fouten och the hoffmen medh honom wore vtaff stockar, hiwll och annen fengelse, och satte M. Jörens partij strax ther in igen. Men Bollenäs men som så grannelige söckte efter M. Jören funne honom på thet sidsta sittiandes vti en ekiestock ther han war vtrodder på en stoor skogxsiö*. Szå wore the till och toge sigh monge ekiestockar, rodde alt sachtelige, så han bleff them icke warse för än the wore hardt hoes honom. Tå sprang han hastelige vp wiliandes stördt sigh j siön. Men bönderne finge förtage thet, tröstade honom, att thet skulle wehll bliffua godt. Effter han kunde doch icke mera göra j samma wahnhoplige harm, rychte han alle sijna gullkeder aff halsen och kastade them midt j siöen. Theslikes och ringarne aff fingren. Så bleff han tå tagen aff bönderne och förd j prestegården, och leffuereradt Kongens foute j hender. Norbo karar och theres kyrckeherre scriffue strax Konungen till, bidiandes vnderdonlige för Bollenäs karar, att han wille them benåda, effter the wende sigh om på halffuan wägh, och wore them behielpelige att hempta Domproesten tilbaka igen. Hwilket och så skedde, the bleffue benådadhe. Szå togh Oleff Mortenson Domproesten, förde honom fengzligen, först till Vpsala, och så medh bååt till Stocholm. Han förde och en part aff hans karar fengzlige medh honom. Men störste parten bleffue alt holna j fengelse ther quarra j Helsingeland. Om them finge Helsingane swar aff Konungen att the skulle låta them bliffua affrettade, hwilket och så skedde. Domproesten bleff satt j fengelse på Stocholms Slott, doch vti ett nådeligit och ärligit fengelse, alenast

#129 vti een godh warmstugu, bleff besörgd som en herre till alt thet han kunde behoff haffua. Alenast twå knechter wakade iempt för dörene. Effter halfft annadt åår gaff Konungen honom icke alenast löös, vtan gaff honom igen sin sätegård Biör[n]öö medh all sin arffue godz, och thetta skedde alt året her effter.
Her Thure Jenson medh the andre Westgöte Herrar stode intedt aff medh thet buller the hade tagit sigh före, satte håll på alla wegar, att ingen skulle them owitterligen komma vth eller in. Höllet så någet stilla wintren öffuer, och lete gå ordet, att om wårena wille the taga före medh vpreesningen alffwarlige, som rördt warder her fram bäter. Smålenninganer böriade och icke litet bulra, till hwilke the och wore vpweckte aff Her Thure Jensons partij. The hade tagit sigh till Höffwitzman en Borgmestare j Jeneköping benembd Niels Arffwidson. The toge fengzliga Konungens syster greffuinnan och förhölle henne alt ther j Jeneköping ther hon drog egenom achtandes sigh till Tysland, tijt Konungen hennes broder henne förskickadt hade, på någen gifftermoels handell. Konungen hade mycken möde och arbete för än han kunde få henne löös aff theres hender.
Anno &c 1529.
På thenne tijdh förscreff Konungen ett concilium thet hollas skulle j Örebro på Kyndermesse, tijt alla Biscopar j Rijket och the förnemligeste ibland Clerckrijdt aff hwardt Sticht sigh försambla skulle, att göra een wiss och klar statuut eller ordning effter Gudz ordz grund på alla ceremonier och kyrckeseder, att the alle motte haffua ett sätt öffuer hela Rijket. The komme och tilhopa som them förelagt war. M. Laurentius som förra hade warit Konunge[n]s Canceller, och nu war Archidiaconus till Vpsale, war ther aff Konungens fulmacht presidens och öffuerst sittiandes. Hwadh nu widare ther bleff handlat synes icke wara för nödene att settia her in i thenne Crönicha, effter samma concilium gick strax

#130 vppå pränt, och kom j hwars mandz hender. Biscop Moens j Schara war och j samma concilio. Men thet war hans lycka, att thet icke än nu någrom war witterligit, thet han giorde ett medh Her Thure Jensons partij.
Her Thure Jenson och the andre Westgöte Herrer wore intedt fåfenge, och försumade icke prachtizera på theres företagande, screffue vth breff, först till Dalarne och Bergzlagen, hwilka så begyntes. Wij effterscreffne Magnus medh Gudz nåde Biscop till Schara, Thure Jenson, Moens Brynteson, Thure Erickson, Niels Oleffson Riddere sampt medh ganska Westgöteland och Småland &c. När the hade helsat, war ther ingen framsettning annadt än beskriande och spottande på Luthers lerdom. Förmante them the tillscriffue att the skulle wara samhollige medh them att driffua Konung Götstaff vtaff Rijket, och sade widare, att the hade betenckt taga ther till en mechtig from och degeligh Herre, then fast skickeligare skulle wara till Konung än Kong. Götstaff &c. Och mycken slijk fåfenga war ther vti scriffuit. Och alle tesse förscreffne beseglde samma breff och vnderscreffue. Men man må seia, Gudh gaff Konung Götstaff een synnerligh lycka att thet gick så vnderlige och behendigt till. Thet samma breff medh annor flere the hade scriffuit sina wener till j Vpland, komme doch hemliga j Kong. Götstaffz hender.
På thet the motte wara säkre att prachtizere och driffua theres företagande, att the icke skulle bliffua förraskade eller bespeijade, satta [c: satte] the ett håll vnden Tyffweden, wid Hooffua till ett tusend man starckt, och them till Höffwitzman en prest benembd Her Niels j Hwalsta, hwilken tilförende hade warit Biscop Wincentij Fogute på Läcköö, befalandes honom förbemelte breff, att han skulle them förskicka, när legligast wore tijt the them beskedat hade. Här kan aldrig någen förtelia eller bescriffua the oskickelige och endels oförnumstige stycker the hade för hender. Her Thure sade han wille vtropa och kohra Her Moens Brynteson till Konung, hwilket the andre gillade, och begynte göra honom försterlige wyrdning, loffuade sigh honom wara bestondige j alt thet

#131 the förmotte. Her Moens togh sådant till godo begynte aspirere och wenda näsane högt vp. Lett göra sigh bitzare kniffuar, och någen få och små credentz, till hwilke the andre, synnerlige Her Thure Jenson, hulpe honom mycket sölff. Och mycken annen fåfengio och galenskap dreffue the. Them tychte icke annadt än ther theres hogh stodh till war redo fulkomnadt j wercket. Alt så plägar Gudh slå sijns helga ordz fiender medh blindo och wiltenckiande, att the skulle fambla effter wegen om liusa dagen, som propheten seger &c. Men then ther tör wåga sigh moot allahanda farlighet för Christi skull och then rene Euangelij lärdom honom plägar Gudh föra genom farligheeterner, att han bliffuer behollen vthi all lijckesaligheet.
Szå screffue the om till alt landet, och stemde them till ett alment Landzting, thz hollas skulle Walborgmessetijdh på Larffue heedh. Ther hade the achtadt hijlladt almogen til sigh, vtropat och hijlladt sijn Koning, och annadt meer bragt fram j liuset, thz the tilförende hemlige emillan sigh stämplat hade. När tå tidhen kom, att folket aff alt landet bleff försambladt på Larffue heedh, begijnte Her Thure Jönson talet. Först betackandes the gode Westgöter att the altijdt hade hafft honom för sitt huffuudt, och effter han war then äldste och fremste aff Riderskapet, hade the, och teslikes Smålenningana gierna vpsat honom för Koning j Suerige, huar han så sielff hade welatt och behoff hade warit. Men nu sade han thz wist wara behoff att Rijket förser sigh om en annen Koning, effter then theres Koning på en liten tijdh warit haffuer är fallen fron Christendomen, och worden en Lotther &c. Therföre wore the icke plichtige att holla honom the eedher, huldskap och manskap som the honom sworet hade. Tij han hade iu altijd förstått att the godha Westgötar wille icke några Lotthar bliffua, vtan holla then goda gambla troo som fadher och föräldra hade hafft för them, wara then helgeste fadren Påwen, hans Cardinaler och Biscopar höruge och lijdige, och ingelund skillias iffrå theras lerdom och troo &c. För alt sådant tackade han Westgötana. Biscop Moens

#132 sade, att Påwen haffuer godh rådh och mackt til att förlossa och göra them frij ifråå then eedh the hade sworet Koning Götstaff, huilket han och snart fordra wille, att så skulle bliffua bestelt. Her Thure Jönson sade til almogen. J godhe Westgöter, wi wiliom icke fördölia för edher, att wi haffue embnadt en godh herre til Koning igen, then iagh weet edher skall wehl behaga. Och then will iagh nempna fram när j haffue först försworet Koning Göttstaff. Therföre, huad j wilie honom vidersaka och försueria, att j aldrig wilie hålla honom för edher Konung effter thenne dagh, szå räcker vp edra hender, och seier ia. Men Westgötarne kunde see vppenbarliga att the fore wille, och toge oförnufftelige sina saker för, befolte för thenn skul twå vnge men giffua swar her vppå. The suarade öffuerliudt och sade, att the kunde intedt weta, thz the wille skijlla Koning Götstaff före, han hade them ingen oskäll giort, vtan eller alt godt. Begijnte så förtelia widlijfftigt hans welgerningar, hure han hade förlossat them ifr[å] theres fiendar och betrijckiare, huilke theras gode men hade affdaga tagit, Biscop Wincentium, Her Erick Abramson, the fatige små barn Ribbinganer, förutan så monge otalige både adell och bönder. Öffuer sådane tijranner som så haffue hatadt oss, som och giorde then omilde blodhunden M. Dirick, alla sådane haffuer iu Koning Göttstaff somblige låtit her nederlegia, och somblige föriagat aff landet, och sedan hollet oss vnder förswar och beskijdd frå all oret, hollet oss frijdh och roligheet, widh lagh och rett, wid laga skatt och vtskijlder. Men thz j gode Herrar wilia seia om then nija troo, ther kunne wi plat intedt döma om, tij wij förstå oss ther inthedt vppå. Thz kan än annerledes wara än rijchtet gåår, och wil kosta på almogens axlar att offta ijmsa om medh Koningar. Tij herreskiffte förbätrar sig siellan, thz är iu intedt bäter än stadugt Regemente. Wore vi nu så fåuiske att wij folgde edher wilia effter, förde wi oss och wår barn vthi en longlig oroligheet, farligheet och otaligit ont, som effter sådana buller fölia plägar. Sijntes them therföre rådhligit wara, att

#133 bliffua widh thz huldskap och manskap, som the offta sinnom Koning Götstaff sworet hade. Tå rechte aller almogen vp henderner och ropade ia the wille bliffua ther widh. Tå föll som ett moln offuer ansichtet på herraner. The worde så försoffade att the wiste aldrigh hwadh the skulle företaga, doch talade the hemlige tilhopa och grepe sådant rådh före, som the sedan ymst talade fram till almogan, seiandes att the trodde almogen så godt, att the icke skulle gierna see theres skada. Therföre bodo the, att samme almoge skulle wehll göra och komma tilsamans igen, på samma ruhm 14 daga ther effter, så wille the samsettia sigh medh them och bliffua widh Kong. Götstaff. The kunde och så lagat, att the motte fordra hwar annen in för Konungen till gunst och wenskap. Szå drogh tå almogen hwar heem till sitt.
Men thet the så förhalade medh almogan skedde aff list och behendigheet, att the wehll skulle komma ther iffrå, befruchtandes att almogen elies hade tagit them widh halsen. Her Thure Ericson kom så godt som oförwarandes vti theres handell, lett sigh höra för monga sina wener, strax the begynte thenne affwogheet, att han gierna hade warit ther iffrå, hwar han thet hade kunnat ostadh kommit. Will man weta hure Konungen bekom the breff, om hwilke förberördt är, tå gick thet så till. En vng karll född j Westergötland, Stadztienare j Stocholm benembd Hans Wågehals wardt tijt skickat att speia och bespana hure ther kunde stå till. Han drog åstadh, när han kom till Tyffweden, bleff han intedh wid almendewegen, vtan drogh skogledes till tess han kom någet fram midt in j Wasboo. Letz ingelunde wara kommen iffrå Vpland, war och betrodder, effter han war kommen Her Nielses hoop j Hwalsta förby, for så på någre wickor vth j landet till sitt skyldfolk, köpte någre ostar och annadt, och stelte sijn saak lijka som han wille draga till Vpland, förhölt sigh likasom han hade hafft ingen fahra, gaff sigh medh wilia j henderne på Her Nielses häär, the grepe honom och förden till Höffwitzmannen. Han talade honom skarfft till kallandes honom speiare &c. Hin swarade att

#134 han icke hade sedt Vpland j try eller fyre åår, vtan warit thär och thär hoes sitt folk. Thå sade Her Niels om han sluppe sin koes, kunde henda, att han vpteckte för Konungen alt hwadh ther war för hender j Westgöteland. Therföre wille han ingelund sleppan fram vtan befolte föran tilbaka j Länsmandzgården, förwaran ther till en tijdh, och fyra karar skulle wachta på honom. Ther medh lettz han öffuermottons wehll wara till fridz, betalade sin kost j samma Länsmandzgård. Men någre dagar ther effter, giorde han sigh medh wilia siuuk, lettz kasta vp, stanckade och hades ymkelige ååt, så att hans påacktar öffuergåffue sijna wackt öffuer honom. Länsmannen och hans folk ymkade honom, beredde honom säng, struke och blåeste på. En dagh när han war alena j stugune, bleff han warse en ask på eena hyllo affsides j mörckret, tenckte han, thet wore lust weta hwadh ther är vti. Han gick till oc togh vp asken, fick see ther war breff vti, laass ther något litedt aff, så att han kunde förnimma grundet, slutte så tilhopa breff och ask igen, gaff sigh till sängene wrålade och lett ylla som han plägade. Natten ther effter war then goda Hans Wågehals vp, och staell bort både breff och ask, gaff sigh till skogz och öffuer Tyffweden, samma eller sådane wägh som han kommen war tijt nidh, att ingen aff Konungens owener bleffue honom warse. Han leffuererade breffuen j Konungens hender. Någet ther effter frågade Her Niels Höffwitzmannan Länsmannen till hwar breffuen wore. Länsmannen (áeffter han aldrig wiste hwardt the wore komneá) sade att han sende en vng karll medh them åstadh att han icke skulle draga almennewägar vtan skogledes, och han bleff borta vti een älff medh breff och allo på Tyffweden. När nu Herrarnes handell war nederlagd som sagt är, fick och Her Niels bodh att han skulle snarlige draga heem, förloffwandes folket han hade thet samma. Tå han kom till Herraner frågade the hwardt breffwen bleffue, torde så icke han heller bekenna som Länsmannen hade sagt för honom, vtan effter han icke dristade senda them till Vpland, ty alla wägar wore så nöge besatte medh

#135 wackt och tilsyn i Nedrijke och Vpland, hade han behollit them hoes sigh, till tess han fick höra thet oförwenta besluut på Larffue heedh, så kastade han them vppå eelden. The trodde hans ord och lette sigh ther medh wehll nöia.
När nu så war beslutadt och handlat på Larffue heedh som förbemelt är, wore Herraner tilhopa på en dagh och rådsloge hwadh the skulle företaga. Her Moens Bryntesons, Her Niels Olsons och Her Thure Ericsons rådh war thetta (áeffter thet war så tungt wara landzfluchtig, skild frå hustru och barn, att sielffua döden kan föga wara bittrareá) wille the bliffua j Rijket på nåde och onåde, försökiandes sijn lycko, war och förmodandes att ingen skulle kunna bewijsa them någet mycket öffuer effter breffuen wore vpbrende. Men Her Thure Jenson oc Biscop Moens sade, effter lijffuet är en falke dristade ingelund bliffua j landet vtan vnsettia halsen, rymandes aff hwardt the kunde. Hwilket och så skedde. The droge strax aff, tagandes medh sigh theres betsta tingist och godz som rörligit war. Men the andre tre som quarre bleffue, wore mest så godt som j skrubbor, rädde och bäffuande som andre harar. Toge doch för rådh att scriffua Konungen till, giffuandes alla skullene på them som affrymde wore, jtem hwar Konungen wille låta them bekomma een fast leide, att the frij och säkre motte komma aff och an, wille the sielffue komma vp och förswara sijn saak.
Konungen lett them och effter theres egen begäre bekomma leiden, förskickandes them ther vppå breff och segell, stemmandes them vp till att stå till retta för Rijkzens Rådh. Och thet skulle skee j Strengnäs Sancte Botolffi dagh, thet är then 17 Junij. Till samma tijdh förscreff och Konungen tijt Rijkzens Rådh. The komme fram, hölle sigh oförfärade, bleffue stälta för rätten, oc förmante att the wille bekenna blotta sanningene, hwre widt the hade warit medh j prachtizering medh them som affrymde j förledna vpstööt j Westgöteland. Her Moens Brynteson swarade medh ett ganska widlyfftigt taell (ásom han oc wist war en icke ringa man

#136 vdi wehltalighetá) hwilket han stelte j artickell wijss, doch till så monge artickler, att them kunde nestan ingen telia. Men grundet korteliga forfattadt, war till thet nemeste thetta. Thet war all man witterligit, att them stodh icke tilgörandes att förtörna Her Thure Jenson, effter han war achtadt såsom en fadher aff alt Westgöteland. När han kallade them till sigh, dristade the icke hans bodh försettia. Ty the kunde icke weta hwadh han wille haffua för hender antingen gestebodh eller annadt. Bekenna motte the wehll att the offta hördt hade honom mycket otilbörlige och alt för hårdt tala. Men effter mannen war gammall, kunde the intedt annadt achtadt före, än att han talade sligt vdi huffwudwillo eller ållerdomzens swagheet. Jtem stöndom plägade the seia honom emoet och stöndom medh, att the skulle göra honom gladan och till wilia, föga annadt än j skemptewijss. Men ther seie wij kort neij till att wi icke haffue vti någen alwarlig rådslagh gillat någen artickell vti hans förräderij. Thet skall och ingen bewijsa oss vtöffuer hwarcken medh besworen wittne, wår breff och insegell, handscriffter eller egen handz vnderscrifft &c. Tå förmante them Rijkzens Rådh att the skulle icke förgripa sigh, talandes eller beplichtandes sigh för rundt. Ty kunde henda, att något kunde bewijsas them emoett. Tå sporde Konungen, hwadh wilen j wilkora än thet kan bewijsas? The swarade thet skulle wara kortt neij, och wille fridt wilkora halsen vnder swerdet, och kroppen på stegell och hiwell som lagen kräffuer. Konungen och Rådet teslikes förmante och rådde them nu yterste gongen, att hwar the wiste sigh brotzliga skulle the falla till föga, bekenna sigh och bidias nåder. Men the sade alt kort neij. Än sporde Konungen till thet ytersta, hwilket the wille wälia aff thenne tw, antingen holla sigh styfft och beropa sigh på sijn leidebreff eller stå styfft på sin rätt? The swarade att the wille friliga stå på sin rätt. Tå lett Konungen leggia fram j retten theres egen breff, segell och handscriffter, hwilke alle ther bleffue vpläsne. Tå bleff här annadt modh på ferde. Then förre hade mest talat kunde sedan intedt tala, vtan

#137 alenast gråta. Her Thure Ericson bleff skild frå litedt tilförende, och sedan benådat. Men the andre twå Her Moens oc Her Niels stode ther på knä för retten, beddes nåder men thet war tå för seendt. Rådet dömde them effter lagbokene till stegell och hiwll. Bleffue så satte fengzlige offuan vppå scholstugune j Strengnäs och starck wacht för dörenne. Her Moens Brynteson effter han war en vng man wille han sworlige gierne leffua, och wågade sigh förtenskul widh een swår farligheet, håppandes frija lijffuet. Han sprang vt egenom fenstret, tenckiandes sigh kunna fatta håll vti ett päruneträ ther hardt hoes stodh vti Scholstugu trägården. J fluchtenne togh så mist om trädt, föll nid vppå iordenne, så hans lårbeen brast twerdt vtaff, krööp så vtaff byen och bort j giärdet, ther funne the honom igen annen dagen, krypandes i een y[m]kelig motte vti en rogåker, förde så till Stocholm, och effter få wickur affrettade och vpsatte på stegell. Men Her Thure Ericson bleff benådat genom een summa penninger, doch allemest genom hans goda moders Frw Gunnils på Benhammar tåhrar, hiertans bön och monge knäfall. Altså wart nu then rumoren stillat, men thet war icke longt till annen. Konungen hade icke lenge roo j sänder.
Szå war och icke ringa bekymber Konungen hade på thenna tijden om the swåra gäll Rijket än nu war skylligt the Lybske, på hwilke the dagliga kraffde, synnerlige nu på thenne tijdh, så att the kraffde mz trugh och vnseielse, att hwar the icke nu snarlige bekome theres betalning, wille the besökia landet medh mord och brand.
På thetta året war och en ganska stoor och almenneligh pestilentie öffuer hela Rijket.
Anno &c 1530.
Vti thet bekymbret Konungen hade på thenne tijdh, screff han monga gongor Rådet tilhopa och andre sina tro men, them han wiste någet förstondige wore, aff Städerne, aff adelen, och teslikes sina Foutar och befalningesmen, befalte them

#138 och badh att the wille rådslå och prachtizera, hure man skulle taga thenna sakene före, att the Lybske motte bekomma theres betalning. Befolte hwar seija sitt rådh hure saken skulle bliffua vtrettadt, så att minste bulret wore medh, hwadh man skulle her till taxere och leggia på böndemer, eller och skulle man tagat aff thet som almmenneligit wore, och ingom j synnerheet tilhörde, thet the best kunde vmbäre? &c. När the nu hade her om effter theres besta och ytersta förstond handlat och prachtizerat, kunde the intedt finna likare och thet folket best vmbära kunde än clockor. Ty j somme bondekyrckior wore tre eller fyra clockor, ther motte tagas een vtaff näst then största. Ther twå clockor wore, skulle anamas een thera. Och om the toge then mindre, skulle tå kyrckian leggia ther vppå een förbätring medh penninga eller sölff, thet hoon best vmbära kunde. Medh thenne clockemalmen syntes them alle man lempeligast bekomma, att sådane Rijckzens swora gäll motte bliffua betalat. Här war intedt lijkare gå till, ty her war intedt sammanlagt j Trädtzlen, icke stodh eller Konungenom till görandes att betalat vtaff sitt eget, hwilket icke hade warit tilbörligit, icke heller fulleligen möieligit, effter han iu moste holla här mycket krigxfolk bode till watn oc land Rijket till beskerm, förutan andre ärlige vtleggningar, hwilke een konungligh Crona moste bekosta.
När tå thetta war beslutadt, screff Konungen samptlige medh Rådet alla landzendar till j Rijket, och endels bediandes them att the wille låta sigh till fridz att clockoner sa motte vttagas till att betala sådana gäll medh. Konungen förskickade och tillsatte en aff adelen och en aff clerckerijdt the förnemligeste och skickeligeste han kunde tenckia eller spöria, att således the twå till then ena landzendan, och the twå till then andra, och så tiil hwar och en landzenda öffuer hela Rijket the ther clockoner skulle vthempta och thet medan wintren war, låtandes them föras tijt som nermast war till siöes. Szå beplichtade Konungen sigh, att han wille ingelunde annama någet aff then clockemalmen vti sijna händer,

#139 vtan badh them welia ther till twå goda och redeliga men honom annama kunde, hollandes ther vppå claar Register, låtandes the Lybske bekomma så mycket the wordo wehll betalade, hwar så kunde tilreckia. Tå bliffue ther till satte gamble M. Larentz Andreæ och Staffan Sasse, att the skulle samma clockor annama, och göra therföre en beskedig regenskap.
The ther befalningen hade foett att fordra clockoner vth, droge åstadh, och toge sakene alffwardt före hwar j sin landzende tijt the förskickade wore. Sommestedz bleff them wehll swarat, och somme stedz illa, somme stedz bödz them hugg så att the motte draga tedan sleppo. Och bleff så på thet sidsta för thenna saken skull ett buller och vproer j monga landzendar och icke thet minsta. Andre landzendar wore än stilla (áendoch the mente icke mycket godtá) till tess the finge höra att Dalekaraner begynte röra sigh igen och galnas. Tijt vp wore beskedadhe twå prester iffrå Westrårs, jtem Bengt Brunson på Säter, Otte Nielson till Holm sampt Konungens Foute j samma landenda Lasse Ericson. När the droge vp ååt bleff them allestedz wähll swarat. J Bergzlagen och j Thuna lete the strax taga sijna clockor neder så monga vth skulle, och leffuererade them j händer. J Thuna bleff them leffuereradt theres störste clocka och strax förd vth, doch icke länger än till Hedebo. Ty ther böriade tå föret brista, effter thet war j ytersta wår sleton. Sedan droge the bäter vp, finge så passelige godh swar j Gangnem och j Lexand then gongone, droge så vp till the andra socknar Mora, Orsa och Retwijk, finge och ther passelig godh swar.
Men medan the ther vppe wore bleff een annor omuendning. The förnemligeste aff Lexand, Ååll och Gangnem droge nid till Moens Nielson j Aasbo, sporde honom till rådz hwadh the skulle göra här till, om the skulle tagat alt till godo, att theres helige clockor, som wore både krisnade, smorde och wigde skulle så slätt tagas them iffrå, eller skulle the göra ther något moetstond vppå. När nu Moens Nielson hade hafft rådh och samtaell medh några aff Bergzmennener ther om, synnerliga Anders Pedersson på Rånckhytton, gaff han

#140 Dalekaraner rådh att när the wordo komandes tilbaka som clockoner hempta skulle, kunde Dalekaraner ingen ting bäter eller nödtarfftigare vptenckia än att the wille breda vppa them medh så mong hugg the mest orkade bära, doch så att the ingen aff them skulle slå ihiäell. Han lett sigh och höra att han aldrig effter then dagh wille hålla medh Konung Götstaff vtan sade sigh wilia göra honom alt ondt, och att han hade så monga penningar och annadt godz att han wehll tröste settia vp ett kijff medh Konungen. Sade och att alle them som offuan longheeden bodde, motte förtryta att Konungen offta förkränckte theres landz sedh och preuilegier ther vti att han kom dragandes så starck och så monge gongor honom syntes öffuer Brynnebeckz älff, Dalar och bergzlagen oåtspordt och vtan thera minne, thet ingen Rijckzens Herre eller Konung hade någentijdh dristadt wåga för honom, vtan the haffua tagit leide och låtit sigh föresettia, huru starcke the skulle komma. Och j Dalekarar (ásade haná) warer men för idher, låter edher icke offtare bliffua kättade j ring aff Konungenom såsom edher skedde icke longe sedan på Thune gierde &c. Thenne Moens Nielson hade her tillz warit from, och sin retta herra och Konung lydigh och retrådigh, som här förra berördt är. Men hans lycksaligheet, fordeell och gode dagar wore så margfallige och store, och hiertadt begynte swälla och vpbläsas medh hogmodh oc storsinnigheet &c att benen nu icke förmotte lenger sådant draga. Jnnan try åår ther effter bleff thetta hårdelige näfftz och hemnadt, som tå på thet åår berördt bliffuer.
Dalekaraner tackade Moens Nielson för ett godt rådh, och sade thet wara rett effter theres sinne oc åstundan. Sporde så strax honom till om han wille wara theres Höffwitzman. Ther sade han neij till att han wille icke haffua thet nampnet, vtan badh them settia till Höffwitzman en aff them inbyrdes then the kunde tenckia likast wara, doch wille han wara honom bestondigh och vpsettia alt thet han åtte på iordenne. Tå satte the en bratare till Höffwitzman benembd Niels j

#141 Soreby vdi Ååll sokn. Thenne Niels drog vp till Lexand wid then tijdh the andre wore wentandes nedh igen iffrå Öffre Dalaner. Han tingade medh hela socknene, gaff them en sköön lerdom then the och wehlwilieliga effterfolgde. När nu the gode men komme till Lexand, platt intedt wetandes aff then förrädelige handell the hade j sinnet, strax öffuerfölle the them, spöriandes om the wille haffua clockor oc sade att the rett nu skulle få clockor ruuste så till 12 eller 14 på en, somme hölle och somme böstadhe och marterade medh yxehambrar, icke afflåtandes för än the såge thet war litedt lijff vti them. En part aff theres tienare krupe och gömde sigh vnder botnar, vti swynestijor oc hundehws. Snarast sagt, att the bleffue trachterade så ymkelige att thet kan ingen till fyllest förtälia.
Sedan wore Lexandz karar så gille, att the förskickade sijn senningebodh till alla socknar och landzendar ther nest omkring, icke vtan vnseielse befalandes, att the lijka så skulle trachtera them theres clockor wille bort taga som the hade giordt j Lexand. Och the sijna clockor redo hade vmburit skulle oförsumlige taga them igen för än siöen bleffue så reen, att the kunde bliffua bort förda medh skep. Konungen skickade tijt vp Staffan Henricson j Vpsale och Biorn Biornson Borgmestare j Stocholm, att the skulle dagtinga medh Dalekaraner och förtelia them orsakene hwi sådane clockehandell war foretagen. Men som the wore komna någet vp om Henemora, såge the wehll att folket hade ondt j sinnet, the ginge och såge snedt vppå them som andra lönska hunda. Och effter Staffan Henricson war en ganska snill man och förkundskapade sigh alt omkring, fick han weta att Niels i Soreby och Moens Nielson hade förskickat wid pass 60 karar, the ther skulle holla wacht på alla wägar wid Brynnebekz Färie, wid Vtsunda, wid Anstade och på Grådeheedh, att när hine wille draga nid igen skulle the bliffua tagne wid halsen, och förde vp till Höffwitzmennener igen. Men Staffan Henricson war så konstigh, att han wiste wehll flere wägar än en. När han förnam hwadh them förestodh, wille han

#142 intedt bida så lenge han gåffue sigh j någen handell medh them, vtan stack sigh om Hwseby Clöster och till Törsåker j Gestrijkeland, så om Gäffle, Elffkareby, Tierpen, och komme ther medh behåldne till Konungen igen. Tå sade Konungen. Thet är nu theres tijdh, wi wilie nu låta them swärma. Men thet kom icke min tijdh än, när han kommer wele wi försökia hwadh Gudh giffuer till lycko.
Thetta sielffzwoll sträckte sigh för widt om kring landet. Thune kara droge åstadh, och togo sijna clocko igen wid Hedeboda. J Gestrikeland war icke meer än een sokn som dristade sig ther till, nemligen Törsåker. The droge nid till Gäffle, och toge sijna clocko igen. Men först frågade the fouten till (áhans nampn war Marckward Larson född j Stocholmá) om han wille loffua them föra heem igen theres egna clåcko. Han swarade, att ther motte the råda före som dannemen, men wore och godt rådh att tenckia hwadh effter wille komma. Thet achtade the intedt vtan toge theres clocko och droge heem. Thet samma giorde och Snäffwinganar. The droge till Westrårs och toge theres clockor igen ind for Konungens ögon, giffuandes honom ganska mong smäligh ord. Aff theres exempell giorde och monge aff the bönder om Westrårs bodde thet samma, besynnerlige en j Jreste Sokn benembd Peder j Liesta, han brukade skendelige munnen på Konungen. Men han bleff therföre afflöndt så att halsbenet brast, doch icke för än 8 åår ther effter. Man plägar seija, thet ligger lenge saak j salte. Så war nu ett gruffueligit buller thet året alt vtöffuer om the clockor. Somme städz finge the them vth och somme stedz icke. Doch komme the wehll vth aff största parten j Rijket, både aff Städerne och landzbygdene, szå att the Lybske bekomme theres betalning aff then clockemalmen till fyllest.
The Swenske skickade sigh ganska vnderlige på thenne tijdh. Thet war icke longt emillan hwart bulret, så att Konungen hade altijdh nogh till att skaffa, honom bleffue icke leeffde monge longsamme tijdher till roligheet. Han motte än förscriffua alle Rijkezens stender tilhopa, enkannelige

#143 almogen, att the till nestkommande Ericxmesse skulle wara j samtaell medh honom j Vpsale. När nu the vpstöttige offuan Longheeden thet förnumme, lete the gå sijn breff vth till alla landzendar, och stembde them till hopa på samma tijdh j Arboga, att landet skulle ther hålla en herredagh för sigh sielfft, om samma Erickzmesso, rett tå Koningen wore j Vpsale medh sitt selskap. Titelen eller vnderscrifften på breffuet war så. Wij effterscreffne Kåpperbergzmen, Sölffbergzmen, Jernbergzmen och menige Daler &c. Nederst vnder breffuet stodh. Gonge thetta breff Lansman iffrå Länsman wid lijff och godz.
Anno &c 1531.
På Erickzmesson drogh Konungen till Vpsale weldelige starck medh alt sitt krigxfolk både till hest och foott, hade teslikes fordrat in j Rijket eena fenicko Tydska knechter iffrå Lybeck, the ther och wore medh. När folket drogh till gamble Vpsale, drogh och Konungen tijt medh alt krigxfolket. Han redh och sielff j fult köridtz. När tijdh war redh han medh Rådet till höghen, tijt burspråket plegar hollas. Men krigxfolket hölt ett pijlskot ther iffrå på gierdet. Begynte så Konungen tala medh almogan som seder war. Sade sigh gierna wilia them tacka för huldskap och mandskap, hwar han kunde förmoda the wille honom ther vti wara någet trofaste. Noget sedan ibland annor ord sporde han them till, hwi the icke wore j herredagen j Arboga? som theres gode wener offuan Longheeden hade them tilscriffuit. The swarade att the hade intedt ther bestalla. Szå förclarade Konungen för them till hwadh the clockor så motte vth tagas, beplichtade sigh att han platt intedt wille haffua ther aff sigh till godo, vtan hade skickat ther gode men till som then clockemalmen skulle vpbära, och betala ther mz Rijkzens gäll, och göra ther en claar regenskap före. Jtem att hwar samma gäll icke bleffue betalade skulle the förwenta sigh att bliffua söckte medh mord och brand &c. På thet sidsta

#144 sporde han, hwi en part aff them wore så genstöge och giorde så mycket motstond her vti? Mante them her till swara. Men effter thet the icke hade thet the mädh skääll och beskeedh swara kunde, begynte en part bruka munnen som the wore wane och slijta skendelig ord vppå honom. Konungen wardt wreedh, rijste på swärdet, kastade hesten om och sade, han wille rett nu icke lenger lijdha theres onde ord, han såge heller the wille slå honom än banna honom. Wille the och slå honom så hugge till, han wille försökia medh then hoop han hade ther på platzen, hwilken marckene beholla skulle, och om han kunde wäria sigh. Szå föllo tå bönderne på knä och beddes nåde, then the och bekomme genom herraners böön, ther tilstädes wore. Men herredagen j Arboga skulle wara, frööss bort, ther kom ingen. Sedan förhölt Konungen sigh likasom han hade thetta spelet slätt förglömt, innan man screff Annum &c 33, så att hwar man förundrade sigh.
När bergzmennener och Dalekaraner såge att Konungen icke hårdt wille besökia them, wiste the icke hwadh the wille företaga, them leddes widh dagliga gå medh fulla wärior, jtem holla allestedz stoor wacht. Ty icke kunde the göra theres eget gangn medan, ther egenom the skulle föda hustru och barn, matsecken och taskan wille icke heller lenge stå widh. Begynte så tala sin emillan, att the wille wehll giffua sigh till fridz, hwar Konungen wille effterlåta them the wilkor the begärade. Först att han icke wille komma öffuer Brunnebeckz färio j annen motte än som the wille, som och förberördt är. Ther nest att han skulle icke settia them någan fouta hedan vtan effter aff sine hoffmen, vtan någen aff them ther vppe bodde som wore aff theres eget matskapij, domare teslikes och mycket annadt. Doch förbude the att ingen skulle her om bådha, eller scriffua till Konungen. Men M. Hans j Thuna screff lickwell Konungen till her om, och alt annadt hwadh the handlat hade, jtem rådde Konungen att han skulle settia Jnge Hanson på Gylle till Fougte både öffuer Bergzlagen och Dalarne, och mycket annadt screff

#145 han. Breffuet sende han vth medh sin Cappelan, sömandes thet mycket lempelige j hans cläder, giffuandes för orsaak, sade them alle till, att han måste senda Cappelanen vth effter Krismone. The ransakade Cappelanen om han icke skulle haffua breff vppå sigh, doch funne the thet intedt.
Konungen lett sigh alt seia, effter han hade mycket annadt bekymber, gaat han icke brytas medh them, vtan screff förberörda Jnge till gunsteliga, att han skulle wara på hans besta, mana vth hans skatt, affradt och vthskylder. Han wille hans arbete gunsteligen betenckie. Lett honom medh thet samma bekomma ett ståteligit vnderhold, sende honom Fougtebreff. Hwilket alt them ther vppe ganska wehll behagade, förmodandes att alle saker skulle wehll bliffua förmäcklade genom förberörda Jnge, och han skulle kunna förskaffa them wenskap som någet brytidt hade, och the skulle bekomma the wilkor som the begärade. Så war nu hoes them icke annadt än frögd och gestebodh. Men innan någen tijdh förliden bleff ther annadt aff.
På thenne tijdh togh Konungen sigh före att altijdh handla ganska gunsteligen medh almogen j Vpland, kallandes till sigh hwar skocken effter annen, och aff hwarie lagsagu, giorde them gestebodh, och hade mycket för lust medh them. När nu hans bodh och breff hade warit thär om j Wäsmanneland, att 10 men j hwardt Häradt skulle skynda sigh till honom, war Joen Scriffuere (áom hwilken mycket för berördt är, then ther war en fatigh mölnare son j Westrårs, och hade doch genom Konungens nådiga fordring bekommit Moens Greens effterleffuerska till ächtaá) till och stembde almogen först till sigh och talade medh them j Westrårs closters conuente stugu wid thetta grundet. Effter the wore enfallige bönder och talade vid en herre och Konung, frucktade han att the icke skulle kunna föra och fordra sijn ord så att ther motte wara något bestond medh. Till thet första (ásade haná) må j betacke Konungen att han will spöria sijna vndersåter till rådz hwadh han skall företaga, och icke alt gå effter sitt egit huffuut, som han haffuer giordt her tils. Ther

#146 nest thet Konungen hade achtadt sigh sökia gifftermoell j främande land, thet skulle alle förstondige men hans vndersåter tyckia hordeliga ååt wara och wille thet ingelunde gilla eller lida. Ty här wore monga Fruer och Jungfruer hema j Rijket som wehll motte wara hans lijke, och än the som skulle haffua så mycket tilsettia oc widerwåga som han aff sitt arff och eget &c. Hwarföre skulle intedt göras behoff icke heller wara Rijket nyttogt att Konungen skulle sökia gifftermoell vthlendes. Och mycket annadt fleperij hade han seija för bönderne, hwilket the sielffue kunde besinna, att thet war icke vtan narrerij, therföre talade the icke ett ord ther om för Konungen. Men thetta war orsaken till hans ytersta fall och affstööt, hans glass war nu löpit, tiden war kommen att Gudh wille straffa honom för hans högmodh. Then tijdh han så wille tala wid almogen som förre berördt är, stunge sigh tijt in medh hemlige någre Tyskar, Konungens trogne tienare, hwilke thetta alt honom genom första legenheet vnderwijste. Bleff så hemptat fengzlig och förd till Konungen, wardt ther ganska hårdeliga oc ymkeliga vndfongen aff Konungen, fick heta een bleckbytta, mölnnare tuter, och flere sådane onampn. Jtem Konungen sporde honom ååt, än han icke wille gifftan effter sidt högtförstondige swynehuffwudt &c. Bleff så affwijst frå Konungens ansichte, att han aldrigh någen tijdh skulle ther mera framkomma, bleff satt vti ett longligit fengelse, vtaff hwilket hans hustru doch honom förlööste medh ett stycke penninga, för hwilka hon pantsatte en stoor hoop aff sijn iordegodz. Sedan han tå vtkommen war, leffde han enlige och alende vti alsomstörsta sorg, siwckdom och gremmelse på ett halff år eller någet meer, dödde så på sijn hustrues gård Ekeby vti Rytterne Sokn. Szå mycket haffuer thet innebära att slå sigh iffrå Gudz reddoga oc leffua effter sitt eget sinne vti syndenne, att effter ett ogudachtigt liffuerne fölier een sörgeligh endelycht.
Midsommars tijdh förscreff Konungen tillhopa alle the förnemligeste aff clerckrijdt öffuer hela Rijket medh Biscoparne,

#147 att the skulle församblas j Stocholm och wälia en till Erchebiscop. När the tå wore församblade, satte the fyra j kåhret, som seder plegade wara, M. Laurentium Archidiaconum Vpsalensem, M. Magnum Episcopum Stregnensem, D. Joannem decanum Vpsalensem, D. Laurentium Petri Ludimagistrum ibidem. Skickade så twå som skulle hempta rösterner, them the kalla suffragia. Tå fölle 14 röster på M. Larentz, 4 på Biscop Moens, 3 på Konster Jens, men alle the andres röster som wehll wore på annadt hundradet komme alle på D. Laurentium Petri. M. Larentz gaff och honom sijna 14 ther till. Ginge så 4 the förnemligeste till Slottedt vnderwisandes Konungenom hure handlat war, vnderdonlike begärandes att han wille vpteckia för them, hwadh honom syntes her om. Han samtychte och confirmerade thet samma. Szå bleff han kohrat och framsatt j högsätet, helsat och vtropat för en vtwald Erchebiscop.
Jn Augusto förskickade Konungen vth en hederligh skipzflotta, ther vppå sijna ypperste men aff Riddarskapet, jtem Frwer och Jungfruer, att hempta Fröiken här in. The finge strax wilia bör till Lybeck, bestelte hwadh ther behoff war. Wore vp till Loenborg effter Fröiken, komme igen medh henne och hennes modher, medh andre Herrar och wellige men them giorde fölie, fore genom Lybeck, stege ther till skipz medh ganska mycket stået och pråell, komme igen till Sweriges emoett Michilz messone. Twå dagar för än bröllopet stodh togh Archielectus sijn biscopz wigx[l]o vti Gråmunckeclöster j Stocholm. Sedan giorde han alla officia j then högtiden, medh messo, Brudewigning och hwadh behoff war. Bröllopet gick foordt för sigh, bleff hollit på Stocholms Slott medh pråell och stååt som ther till tiente, sedan medh stäkande och bräckande på store törget hwar dagh wid pass een heell wicke vtöffuer.
På thenne tijdh wid pass giorde Keyser Carll sin mågh Konung Cristiern een ganska stoor vnsettning, medh en swår hoop skip, bössor, wärior, rytare, landzknechter, hestar, harnesk och all krigxbehöör, att han skulle medh weldiga

#148 hand intaga all sijn Rijker igen. Till honom hade slaggat sigh alle the förrädere hädan aff Swerige wickne wore, Göstaff Trölle som hade warit Erchebiscop j Vpsale, Biscop Moens j Schara, Her Thure Jenson och monge flere. The lade aff frå Hålland och satte sijn koss till Nörige. Men then himmelske Gudh hwilkens owen then tyrannen och meenedaren Kong. Cristiern war, hölt först en weldig skermytzell medh honom j siön, besöckte honom medh en gräseligh storm, aff hwilken skippen bleffue så förskingrade att thet ena wiste icke hwart thet andra togh wegen, minste parten kom medh Kong. Cristiern till Nörige. Borta wore mesta the skip som hestar wore vppå, jtem ther fetalien war vppå. Till een öö j Danmarck kom wräkande ett skep fult medh glaffuenstakar &c. När han nu kom till Nörige, (áhwilket som skedde in Decembriá) war hans folk synnerliga knechterne mestedeles så förderffwade aff frost och hunger, att the förmotte ganska ringa. Strax the komme till landz sprunge the till skogen, hemptade sigh aleknop och annen ymkeligh ting thet the åte, och teslikes vpfylte sijna ärmar ther utaff.
Konung Götstaff hade än vppå thenne tijdh Wijken inne j Nörige, och ther mz thet arma Slottedt thär är inne benemdt Karsborg. Ther vppå hade han och satt en Swensk Riddersman benemd Åke Claffueson. Samma Slott bestormade Kong. Cristiern. Szå bleff ther om halsen Höffwitzmannen förnembde Åke Claffueson medh alle the ther vppå wore, toge så fiendener hwadh ther vppå war och satte eelden på hwsen.
The Nörske fölle honom strax till hånda, thet samma giorde och Erchebiscop Oleff j Tröndheem, hölt all Norlanden och sitt Sticht före att the skulle then Konungen handgå och hylla, effter han hade Keysarens bestond medh sigh. Han förskaffade oc Konungenom ganska mycket sölff och andra nödtörffter. Men en part aff the Swenske synnerlige Westgöte Hoffmen och adell stunge sig ther in, lade sigh j wägen, så att minste parten aff then tilförning honom bleff tilskickat kom honom till hånda. Konung Götstaff förskickade

#149 strax några fenicker knichter till Nyelöse, att befästa och förmanna Staden, thet fiendener icke skulle föraska them ther bodde. Kong. Cristiern sende bodh till Höffwitzmennener öffuer Kong. Götstaffs folk, att the skulle låta sin Herra Kong. Götstaff forstå, thet han wille göra frid och förbund med honom, begärandes alenast, att honom motte bliffua tilstadt att draga genom hans land, och in j Halland eller Schåne. Han wille ingen Swensk taga iffrå så godt som till een höna. Men thet bleff honom doch intedt tillåtidt.
The Swenske fäldtfluchtige förrädere som medh honom wore försumade icki heller sijna prachtiker. The screffue sijn breff in till monge landzendar j Rijket, synnerlige till Dalaner. Titelen war så. Wi Götstaff medh Gudz nåde Erchebiscop till Vpsale, Magnus medh samma nåde Biscop till Schara, Thure Jenson Riddere, Rijkezens Rådh j Swerige. Men grunden j breffuen war thenna. Aff rett kärlek wille the icke förholla them, vtan låta them weta såsom theres medswenske hwadh farligheet för hånden war på een siden, och hwadh fordell och godh wilkor på annen siden. Beprisade så högelige Kong. Cristiern aff monge dygder, att han icke nu war så grym och tyrannisk som han war tilförende när han war här j Rijket, vtan nu omwend och platt en annen man full medh mildheet och alla goda dygder. The wille settia lijff och siall j loffuen för honom, att hwar han komme till Regementedt igen j Swerige, skulle han wara allom godh och aldrig ingom ond, och then fordeell skulle the Swenske haffue ther aff, att the hade Keysaren (ámedh otalige Konungar och Förstará) till wener, som nu alle äre theres owener, förutan thet, som mesta macht vppå ligger, then heligeste Fadhrens Påwens nådh oc wenskap, medh then helige almenneliga och Christeliga kyrckiones delachtigheet, frå hwilke the fattige Swenske nu på thenne tijdh för Luthers lerdom skull fråskilde äre. Sådant alt kunde then nådige herren Konung Cristiern skaffe them igen &c. När nu samma breff kom j Dalarne finge icke monge aff almogen hörat, presterne wille ingelunde läsadt för them, och fast the

#150 hade thet läsidt, hade almogen naplige stält ther någen tro till. Ty Kong. Cristierns nampn luchtade här iu altijdh illa hoes alla Swenska.
Szå förscreff och förskickade Kong. Götstaff sitt krigxfolk ther nidh både adelen och flere, hwilket som war till en ganska stoor hoop. Konung Fredrijk j Danmarck sende och tijt een fenicke knechter. När the så wore alle tijt församlade förmante them Söffrin Kijhll och någre andre krigxhielter att the skulle draga vth och låte see sigh, tenckia till att sökia fiendener och icke liggia fåfenge. När the tå hade försöckt elffuena hwar the kunde legligast komma vtöffuer, droge en dagh alt Kong. Götstaffs resigetygh vtöffuer elffuene och in vppå Hijsingen. The wore wehll på tridie tusende, alle j blanck harnesk. Wele en part seia, att när Kong. Cristiern sågh them, skulle han haffua sagt till Her Thure Jenson. Alt haffuer tu Her Thure bedragit migh. Tu haffuer iu giordt migh wijss, och sagt, att her skulle inge hoffmen wara j Swerige. Hwadh äre the thär? mon thet wara käringar? Och skulle haffua bliffuit swårlige förtörnadt på Her Thure. Men hure ther om wara kan, alt findz han några dagar ther effter om en morgon liggiandes huffwudlöös på gatene j Kongelda ther Kong. Cristiern hade sitt lägre.
På en dagh droge the Swenske vth med all sijn ganska weldige macht aff Nyelöse (áner the först hade wehll bemannadt Staden, att lägret icke motte bliffua förraskat them iffråá) achtandes weldelige sökia fiendener j Kongelda. När the thet såge, lättes the draga rett emoet the Swenska. Men theres anförare wiste fast bäter aff then landzortens legenheet än the Swenske, hwilket theres myckla fordeell war. Ther war een liten åå eller elff, hwilken ran så frisk att hoon icke kunde frysa all öffuer, aff hwilka the Swenska platt intet wiste. Tijt in till gåffue sigh fiendener, sloge sigh ther j fyrekant ården, så att the hade store elffuene på högra hondenne om sigh, och then lisla rett fram för sigh, när the wende sigh emoet the Swenska. När nu tesse såge att fiendenar icke wore monge till hest, vtan en hoop blotta knechter, wore the lustige oc

#151 frimodige, begynte settia flux an in till them. Men fiendener hölle alt stilla, och Kong. Cristiern medh några få aff sine ypperste hölle longt ther iffrå wid pass try eller fyra pijlskott, och the war emillan tw berg. När nu the Swenske satte så flux an som sagt är, komme monge j then lisla elffuene, bleffue borta medh hest och man och finge en ganska stoor skada. Ty när the wende om lette fiendener gå till them medh all sijn fäldskött, och the miste mycket både folk och hestar. Szå droge the tå tilbaka till sitt lägre igen.
Konung Cristiern ryckte vp sitt lägre och drogh öffuer stora elffuene, litet frå Bahwess och till Skiplanda kyrcke, hade ther sitt lägre någet meer än en wicke på thet han ther skulle bäter bekomma fetalie, skickandes förtenskull vth tijt 3 rotar, tijt 5 rotar &c att håla något godt till lägret. Men ganske få aff the skockar han så vtsende komme tilbaka igen, ty the Swenske giorde them wägana tronga. The knaphugge them retsinnigt, så att the fongade bleffue (áforutan them the hade slagit j hiällá) wore till mong hundradt, hwilka alla the sende vp till Kong. Götstaff, then tå lågh j Rijsberga Closter. Dödde och flux j Kong. Cristierns lägre aff hunger, aff fröst och köld, och aff mongahanda siuckdomar. Szå ryckte han vp lägret j Skiplanda och drog till Axlo. När han tijt kom hade han föga igen aff alt sitt folk öffuer 200 man. Screff så sin Fadersbroder till Kong. Fredrijk j Danmarck om een frij leide och monge andre conditioner. Om han ther vppå kunde bekomma hans breff och segell, wille han giffua sigh j hans hender. Teslikes badh, att han wille senda till Axlo några fulmyndige aff Danmarck, the honom anamma och frija kunde, att han icke motte komma j the Swenskes hender, hwilket och så skedde, att han och Götstaff Trölle, Biscop Moens och flere aff the Danska anammade fengxlige oc förde till Danmarck. Kong. Cristiern bleff satt på Synnerborg j Landtholsten. Men the Swenske och andre aff the fångar gaff Konung Fredrijk strax löse, att the motte wara och fara hwardt them syntes. Altså

#152 halp Gudh Kong. Götstaff att han och wehll bleff aff medh then anfechtningen.
Anno &c 1532.
När thette war nu alt så wehll bestelt, bleff Konungen året ther effter till thet neste alt stille. Och endoch Konungen hade wehll tilfelle oc orsaak att hemsökia och straffa thet förtreet och oskäll honom skedt war aff them ther bodde offuan Longeheeden som för berördt är, lett han lickwell then saken så bliffua till nestkomande winter och hwilade sigh thetta året såsom han och wehll behoff hade. Han motte iw wara trött och mödigh effter thet stora buller och anfechtning som han hade året tilförende aff Konung Cristiem, hwilket först ändades på thetta året in Maijo. Till hwilken hwilo han och exempell hade aff thet bodh och artickell j Gudz lagh, ther Gudh hade befolt sitt folk the Jsraeliter, thet alle ny giffte men skulle haffua then fordeell, att the icke skulle till någet krigh eller herfärd på första året vth draga. Therföre haffuer man och på samma åår intedt synnerligit scriffua, effter her war intedt synnerligit för hender, thet almendt kunde witterligit wara.
Emoett Julen förscreff han sitt krigxfolk tillhopa både aff Finland och Swerige, att the skulle på nestkomande Nyårs tijdh låta sigh finna wid Westrårs. Doch hölt han thet så förborget att ingen j Rijket kunde rettelige weta hwadt thet vppå galt.
Anno &c 1533.
Nyårs tijdh som förberördt är hölt Konungen röstning j Westrårs. Ther war öffuermottons mycket krigxfolk ganske dugligit och weldigt både hans eget ock adelen. Effter rostningen komme någre höffwitzmen oc befelhaffuare, spöriandes Konungen till hwardt thett skulle gella? Them bleff intedt annadt swarat, än tijt the såge honom sielff warda

#153 dragandes förått, tijt skulle the flux skynda sigh effter. Hwilket och så skedde, han vptechte thet intedt för them, för än the droge frå annadt natlägret. Sedan drogh han medh hären ganska snält så att icke monge wiste ett ord aff för än han war j Thuna. Anders Pederson bleff strax gripin på sin gård Rånckhyttan. Men Moens Nielson dristade icke bliffua hema wid sin gård, vtan gaff sig bort j skogen vt j sijna gambla kolningar. Lasse Ericson togh medh sigh en stoor hoop gamble knechter, the ther och wore wehll landkunnige, letandes effter honom genom natt och dagh, till tess han doch effter några daga fan honom vti eena kolning, togh honom så strax wid halsen.
Konungen stembde till sigh alla ganska Dalarne att the skulle än en gong komma till samtaell medh honom j Thuna, förskickandes strax medh en godh hoop krigxfolk synnerlige till Lexand, Mora och Ååll the ther skulle hempta alla them ther icke medh godwilia komma wille, hwilke och ganske monge wore som gierna hade warit ther iffrå, hwar the hade thet kunnadt medh lijka giordt. Ty ett ondt samvett tycker iw alla wägar war thy tronga och fulla medh försått. Han lett tå taga en hoop medh prester wid halsen, the ther hade hafft sin lust vtaff thet tyrannij och öffuerwold hans senningebodh och tienare war widerfarit j Lexand för try åår sedan, när the hade j werff att taga Clockoner vth, besynnerlige tesse, Her Peder j Lexand, Her Effwerdt* på Kåparberget, Her Peder j Wijka, hwilken synnerliga war altijd j vmgenge medh Mons Nilson oc till euentyrs vti mong ond stämpling teslikes.
När nu then dagen kom att Konungen wille tala medh then almogen, och the wore nu så alla tijt fordradhe som sagt är, en part medh theris och en part emoet theris wilia, lett Konungen slå sitt krigxfolk j ården alt kring om almogan såsom tilföreude. Tå bleff ther een skarp stämne mycket longsammare och förfärligare än then tilförende war[it]. Konungen lett tala them till genom Rådet. Tesse gode Herrar

#154 förde ymbst ordet, Her Laress Siggeson marsken, Her Eric Fläming, Joen Olson till Hackesta och någre andre, men mest Konungen sielff. Först lett han fråga them till om the droge till minnes hwadh sagt, handladt, vtloffuat och beslutadt war ther vppå samma platz för 6 åår sedan. Ther nest om the ändelige wille holla honom för en spelefogel then ther hwardt åår så skulle spela medh them, och sade än yterligare att thetta skulle nu wara thet sidsta spelet, så att han rett nu wille haffua en sådana enda på sakene, att antingen skulle ther bliffua en lydogh landzenda eller platt en öödes landzenda. Men fiendz landzenda wille han ther ingelunde haffua, för skulle han ther så hålla mönstring, att aldrig effter then dagh skulle ther höras hund eller hane. Till thet tridie sporde han them till, hwar the wille haffua landemäret? om thet skulle wara wid Brunnebeckz elff? såsom Moens Nielson och hans partij wile haffuat, och om thet skulle ingelunde wara Konungenom loffligit draga öffuer Brunnebeckz elff medh mindre han skulle tiggia gunsteligh leide aff bergzmennener och them ther bod[de] offwan Longeheden. Sporde her om widare alle man till, adelen, prester, bergzmen och the någet förstond hade ibland almogen, om the någentijdh hadhe förståd eller hört atth antingen för langligh tidh eller nyes haffuer warit i bruk vdhi thetta Rike eller i annor Rike, att någre vndersåther haffue stelt sigh så skamlösse thet the så budhe till mestra och narra sin herra och Konungh (áthen the hadhe suorit lydhno, vndherdånigheet, hörsamheet, huldskap, troskap och mandskapá) som thesse giordhe eller åtminsto iu budho till att vilia görat? The suaradhe, neij, att the aldhngh hadhe förstått någen Första eller Konung sådant skedt wara, och sade the thet wara skam och blyxell att någre vndersåter skulle thet begäre aff theres herrer, att herraner icke skulle thora reesa hwardt them syntes j sitt eget land medh mindre the skulle taga leide aff sine vndersåter. Konungen sporde them än widare, hwadh the kunde tenckia the[r] till wara för orsaak att gamble Her Steen Sture, Her Swante och vnge Her Steen Sture så

#155 giorde*, att the aldrig torde draga wp om Brunnebäkz elff, wthan the medh sådanna leijde wore försäkrade. The suarade att the gode herrar wore ther till otilbörlige kuffuade och förpäckade aff bergzmennener ther wppe bodde, wthi huilkett stijcke the hade giortt, icke som erlige och christne wndersåther, wthann som högmodige, wpstortige förrädare och gudz ordningz förgättare, thenn ther buditt haffuer, att alla wnndersåther skulle gifua theras öffuerhet sijnnerlige thenne trij stijcker, som ehre, enn rett hierthanss lijdno, skatt och wttskijlder, och enn hederlig wijrdningh. På thetta grundett gick altt thz tall wtt som ther förehades, huilkett med fast flere och widhlijfftigare ordh bleff förhanndlatt, och rechte hela dagenn wtt, in till queldenn. Medann stog hela hopenn aff almogen altt wppå knä.
Sedann begijnnte ther wpläsass* och monstrass aff hoopenn the ther så obarherthelige hade slagitt och martijradt hannss seningebodh wppe i Lexannd. Tå föranndrades spelett genom gudz beffuande [c: bevande] plegsedh, att thz plegar komma sorgh effter fåfennge gläde. Altt så finge her nu the gråtha ther före hade haft itt fast ohöffligitt löije, och tuertt emott the ther tillförennde hade bliffuitt plågade med hugh och slagh wore nu wordne sina plågemesteris plågare, ginge in wthi hopenn och letade them wtt rett the storsinthe hielther, synnerliga aff Lexannd och Ååll, satte them i fenngelse hooss theris ståthelige höffuidzman Niels i Söreby. Menn the ropade och skrijade wp i himmelen wppåå Månnss Nielsonn att hann så skenndeliga skulle them förrådha, fördristanndes them till sådana offuerdådighet, berögde och huadh groffueliga hann hade förthalatt konungen, om huilka och förra berordt ähr.
Ther war så mökenn ynnkelig grått och skrijann medh thenn almogenn när the beddes nåder, att ther om kann ingen tillfijllest schriffua. The ther skuld hadhe gåffue sig och

#156 skull somp[tt] på sig sielffua och somptt på theris kyrkeherder och anndra som theris ledsagare waridt hade, gåffue konungenom altt rett och sigh sielffuom orett, bidianndes nådh och barmhertighet, wttloffuanndes att the aldrig någenn tidh mere wille honom förtornna, tij the förnumme i sanninge gudz hempd offuer sig för sådanna theris wana skull. Huilkett och så skedde. Konungen benådade them (när han forst hade wttplåckatt aff hopenn thet skadeligeste ogresett) och the på sina side blefue sådanne fromme, giorde honom aldrig någitt mera mottstånnd, så lennge hann leffde, och ähr godt förhop att så mökitt bleff ther till giordt på then tidenn, thett the aldrig mera worde sådanndt wthi hanss konunglige barnss eller barnabarnnss tidh eller någentidh.
När thetta war bestelltt gaffz almogen förloff att draga heem huar till sitt, men rettgångitt befalthe konungen rådett fulföllia [med]* them ther grepne wore, och när theris saker granneliga ransakade och förhörda wore blefue enn partt dömde till stegell och hiull. Niels i Sörebij bleff så afthuggenn widh Kopperbergz fahlu sielff femthe, och alless theris huffuud sattess på itt brede, hannss mitt wthi som höffuidzmannen war medh enn högh neffuer crona, och så tw huffuud på huario sidenne om honom, och bredett bleff wpsatt på en gannska hög staka. Bleffue och någre flere ther affrettade. Menn Månnss Nielson Annderss Person Jnnge Hanndson med presterner som forberördt ähr och någre flere aff the förnempligeste fånngar lett konungen föra wtt medh sig till Westerårss. Någett ther effter blefue the förda till Stocholm och ther förholne i fenngelse widh pass itt år wttöffuer. Dödde så H. Effuertt i fenngelsett, Månnss Nielson Annderss Pärson och Jnge Hannson blefue affrettade och wpsatte på stegell, och the anndre blefue benådade. Dog lett konungen (therass som affrettade wore) hustruer och barnn så stora gunst och nåde widerfarass, att alle man ther öfuer sig förundrade, wthan [c1: wntte*] theris hustrur nådelige igenn icke allenass

#157 theris tridiungh, wthann till thz nästa altt huadh the efterstode antingen löst eller fast. Hustrw Margretha Månnss Nielsons efterleffuerska sampt medh sine barnn bekom tilbaka till thz nemesta meste parthenn aff altt thz henness salige man föruerkatt hade, lijka som hann hade och tilförennde hanndlatt medh H. Ture Jönnsonss barnn, jtem H. Månnss Brönnthesonss och H. Niels Olsonss efterleffuerskor och barnn, och flere som sitt föruerkatt och förbrutitt hade, så att hann behöltt thz them ifrå anntingen inthet eller gannska ringa.
Thenn 13 dagenn Decembris på thetta år bleff honom födh på Stocholmss slott hannss första sonn, hannss croness och Rijkess retta arffuinge, Högborenn förste och Herre, Hertigh Erich, [af] huilkennss elskelige födelse hela Rijkett bleff wpfyltt med frög[d] och glädie, och konung Gustaffs regemen[nte] bleff ther egenom mökitt stijrktt och stadfest, så att i[nn]genn nu mera dristade giffua sig wp emott hon[om], för ena thenn ogudachtige boffuenn och kettaren [Nils] Dacke, huilkett som skedde nije åhr ther effter, som framdeless widare berordt warder*.