Per Brahes krönika

Texten är inskannad från O. Ahnfeldts utgåva Per Brahe d.ä:s fortsättning av
Peder Swarts krönika I och II. Lund 1896-1897. Den maskinläsbara texten
är tillkommen inom ramen för projektet "Bidrag till en nysvensk
textbank på data". Mats Thelander har ansvarat för inläsningen.

Texten är från början inläst i IBM-format och var då försedd med ett
stort antal markeringar för förkortningspunkter, kursiveringar,
rubriker, citat m m. Texten i denna databas har av Lars-Olof Delsing
överförts til Macintosh-format. Vid denna överföring har
specialmarkeringarna tagits bort. Något enstaka ovanligt tecken kan
fortfarande dröja kvar i denna textversion.

 

#1

Per Brahes krönika för åren 1532-1541.

Anno 1532. När thetta war nu alt wälbestält, bleff konungen åritt ther
efter thill thett nesta alt stilla, och ändoch konungen hade wäl
tilfälle och ordsack att hemsöckia och straffa thet förthrett och
oskäll honom skeed war aff them ther boode åffwan Långheden, som
förberördt ähr, lätt han lickeuell then saken så bliffua thil
nestkomande winther, och hvilade sig thetta årett, såsom han och
wälbehoff hade; han måtte iw wara thrått och mödig efter thet stora
buller och anfechtning han hade årit tilförende aff konung Christiern,
hvilkett först endades på thetta årett jn Maijo. Till huilken huilo han
och exempell hade aff thet bod och artikell i Gudz lag, ther Gud hade
befalt sitt folck the jsraeliter, att the schulle icke thill någet krig
eller härfärdt på förste åritt wtdraga. Therföre haffuer man på samma
årit inted sinderligit skriffua, efter här war inted synnerligit
förhänder, thett alment kunde wetterligit wara, wtan konungen giorde
sig thenna tiden bort åt lustig och glad, så mykitt honom kunde giffues
tilfälle ther till, efter såsom han och hade en lustig complexion til
aff naturen. När han elliest war obekymbratt och oförtörnatt, så war
han en liufflig, lustig och lättsinnig herre thill at wmgå både med
snack och taall, och aldrig woro ther så månge personer ine hoss honom
på salen, han viste jw foge sig i snack och tall med huar och en, både
med man och quinna, adell och oadell, jfrå thet förnempste och til thet
ringaste, aldrig så med then ena som med then andra, wtan såsom theris
stånd war thill, antingen werdzligitt eller andeligitt, så wiste han iw
giffua huart sitt, såsom huars artt och eegenskap tilsade. Han höltt på
then tijden ett erligitt och kongeligitt hoff både wtaff wtländske och
inlendske herremän och ett

#2 anseendis frunntijmber. Huar dag war efter middagen förordnat en
tijma, nähr alle herremän måtte komma på dantze salen; ther komma tå
hofmestarinan in med frunntijmberedt, och wore tå konungens spillemän
ther thilstädes och lechte dantzen för them. Hwar annan eller tridie
dag red konungen wtt med sina herremän och frunntijmber, antingen i
jacht eller elliest thill att spadzere med wellust tiden thill att
fördriffua. Lätt och konungen huar weku hålla ehn frij fichteschola,
höltt och then wnge adelen ther thill, att the måtte läre och öffua sig
wdj den konst wthi allahånda wärier, så och med rendande och
springande; ther hade och konungen sielff lust thill med att öffue sig
wdj. Stundom motte the och öffua sig wdi ridderliga öffning wdj theres
harnisk och fulla rustning, stundom med rännande och med stäckande.
Huem wdj sådan adelig och ridderlig öffning ther wthj öffuergick then
andra, then bleff therföre thiltenckt ehn erlig förähring, antingin
wtaff gullringar eller perlekrantzer med en fördantz med ehn jomfru
wtaff frunntijmberet thil wälsingning. Musicam hade konungen stor lust
thill att höra, både meneschelige stemmer och jgönom goda och lustige
jnstrumenther; hade och icke allenast god juditium ther om til at döma,
wtan war och sielff en artist ther wthj både thil at siunga och spela.
Eblandt alla jnstrumenther höltt han luthan för then liuffligaste, och
war jngen den aftan, nähr han war ensamen, wtan han öffuade sig iw ther
wpå; och snarast sagt, endoch at han wdj bockelige och andra konster
icke synnerligen war bruckader wdj, effter som wdj thenne histories
begynelsse berördt ähr, förthy han bleff tideligen thädan ifrå
affordratt thil hoffthienisten, så hade han dog wtaff sielfue naturen
then gåffuan, att han wiste så skarpsinnerligit att döma ther om,
öffuergick många, såsom ther wdj wäll hade studeratt. Huad som och war
thil konstigt håndewärck, til bällete eller målewärck, conterfey,
landskap, bygning, fouglar, diur, örther och trä, proportion och
eginskap, thett till att besee och grannerligen skoda och märckia, ther
hade han inted ringa förstånd wthj. Fick han rätt stadt syn wppå någen
person, tå schulle han grantt kienna honom, om han icke hade seet honom
för 10 eller 20 åhr igen, kunde och wetta at döma om hans natur, artt
och complexion, så att han [var] ehn naturlig phisiognomus. Han hade
ett öffuernaturligitt gott minne, hvad han hade hördt en gång eller
twå, [thet kunde han sedan aldrigh förglömma; hvar han en gångh eller
två] hade färdadz fram och wistadz ther någet i bygden, tå willades
honom jngen wägh, wiste och icke allenast nampnet på byarne, wtan och
på böndernar thil med, som på then tid hade boedt ther, tå

#3 han färdades ther fram om i sin wngdom. Jn suma, Gud hade begåffuat
honom fram för alle andre med stor skickeligheett, högtt och mykitt
förståndt och många furstliga dygder, så att han war wäll wärdt at bära
konunglige spire och crona, ty at han war icke allenast förståndig och
snell fram för alla andra, wtan och ther hoss manlig och duglig; wthi
dommar war han skarpsinnigh och rätuiss, wdj många stycker war han och
warkunsam. Thil naturen och complexionen war han ehn colerisk
sanguineus. Hans storlich war thil en passelig mandz längdt wid pass 3
Stocholms alnar 1/12 quarther, hade ett thörtt huffuud, huittgultt hår,
wackert stoortt långt skäg, skarpe ögon, liten raack nässa, en
wälskikatt munn, röda lipper, wälfärgat i ansichtedt, blommer i kinden,
en rödbrun krop, och heell wthöffuer all sin krops lekamen, så at man
icke kunde finna ehn fläch på hans hela lekamen, ther man kunde sättia
en nålz od wppå, wackra händer passelige stora, themelig armastarck,
fullig krop och small been, thunne wackre skickelige fötter, war och
någett hårigh, besynnerlig om armar och been, och wtöffuer al sin krop
så wälskikatt och proportioneredt såsom någon konstig målare best hade
kunnatt måled honom wtaff. Mannelige och starckelige konunglige
clädebonatt bar han jemblig gerna, som honom och wäl borde, och
ehurulunda och wed huad sett the woro skurne, tå stode the iw honom
aldelis wäll. Han war och fram för alla swåra lyckosam wdj hans dagar
icke allenast med speel och dubbell med tärninger, nähr man kom honom
der thill det dog icke offta skeedde, wtan och med seger och
öffuerwinning wthj krigssacker, med allahånda åkerbruckning, allahånda
boskaph att på leggia, hemeliga fördolde skattar thil at påfinna wdj
jordin, wthj murar, bergzwerck till allahånda malm, så och wdj siöar
och strömar med allahånda fiskie, så rijckeliga och öffuerflödiga, så
at hans hele konunglige slott och gårder bleffue ther igönom [i]
ymnighet wpfylte. Han war och myckit gudfruchtig, så at han thiente Gud
gierna både afton och morgon för ähn han wtgick. Och ähn tå han gärna
wmgicks med täcke och däglige quinors personer, så war han doch
likeuell så försyns, att han aldrig bleff berychtatt at han höltt sig
någon concubinam medan han war ogifft, eller man wiste att seija om
några hans oächte barnn, antingen söner eller döttrar; sitt echteschap
höltt han och wäll.

Emott julen förskreff han sitt krigsfolck tilhopa både aff Findland och
Swerige, att the schulle på nestkomande nyårstijdh låtta sig finna vid
Westerås; doch hade han thet så förborgatt, at jngen i rijket kune thet
rätzliga wetta huad wppå galtt.

#4

Anno 1533. Nyårs tijdh, som förberördt ähr, hölt konungen rostning i
Westerås. Ther war öffuermåttans mykitt krigzfolck, ganska dugligitt
och wällugdt, bade hans egitt och andre landz. Efter rostningen koma
någre höfvidzmän och befallhaffuare, spöriandes konungen till, hvad
thet skulle gälla. Them bleff inted annat swaradt, ähn: thijtt the sågo
honom dragandes warda förått, thijtt skulle de flux skynda sig efter,
huilkitt och så skeedde. Han wpteckte thet inted för them, förähn [de]
drogo frå annat natlegerett. Sedan drogh han med hären ganska snelt, så
at icke många wiste ett ord aff för ähn han war i Tuna. Anders Person
bleff strax greppen på sin gård Ranchyttan, men Måns Nielsson dristade
icke bliffua hema wid sin gård, wtan gaff sig bortt i skoginn wthj sina
gambla kolninger. Lasse Erichson thog med sigh ehn stor hoop gambla
knechter, the ther och wore wäll landkunnige, lätandes efter honom
genom natt och dagh, thill thess han doch efter några dagar fan honom
wdj ehn kolning, thog honom så strax wid halssen.

Konungen stempde till sig alla ganska Dallerne, att the skulle enngång
komma thil samtall med honom i Tuna, förskikiandes med en godh hop
krigsfolck, synnerlige thil Lexand, Mora och åll, the ther skulle
hempta alla them ther icke med godwillia komme wille, hvilkitt och
ganska många wore, som gierna hade warridt ther ifrå, huar the hade
thett med lijka kunatt giortt, thy ett ondt samuett tyker iw alla wägar
war them tungh och fulle med försått. Han lätt taga en hop med prester
wid halsen, the ther hade hafft sin lust ther aff thett tyrannij och
öffuerwåld hans seninge bud och thienare war widderfarridt i Lexand för
3 åhr sedan, nähr the hade i wärff taga klockonar, och besynderliga
thesse: her Peder i Lexandt, her Ewert på Kopperbärgett, her Peder i
Wijka, hvilka sinderliga woro altid i wngenge med Måns Nielsson och
till euentyrs wdj mång ondt stempling theslikest. När nu den dagen kom
att konungen wille tala med thenn almogin, och the [wore] nu alla så
thijtt fordrade, som sacht ähr, en partt med theras och en part emott
theras willie, lätt konungen slåå sitt krigsfolck i ordin alt k[r]ing
om almogin såsom thilförende. Tå bleff ther en skarp stempna, mykitt
långsommare och förfärligare ähn then thilförende war. Konungen lätt
thala them thil genom rådet; thesse gode herrar förde ymsse ordett: her
Laurentz Siggesson marsken, her Erich Fleming, Joen Olsson thil Häkesta
och några andra, men mest konungen sielff. Först lätt han fråga dem
thill, om de drogo thilminnes huad sacht, handlatt, wtloffuat och
besluttadt war her på sama platz för 6 åhr sedan. Ther nest, om the
endelige

#5 wille hålla honom för en spefogill, then ther huartt åhr så skulle
spela med them, och sade ähn ytterligiare, att thetta nu schulle wara
thet sista spelitt, så at han wille rätt nu haffua en sådanna enda på
sakenna, att antingen schulle ther bliffua en lydig landzenda, eller
platt en ödis landzenda, män fiendzlandzenda wille han ther ingalunda
haffua, för schulle han ther så hålla mönstring, at aldrig efter thenna
dag skulle ther höras hund eller hane. Till thet tridie sporde han them
thill, huar the wille haffua landamerett, om thett skulle wara wid
Brunnbeckz elff, såsom Måns Nielsson och hans partij wille haffua, och
om thet skulle jngalunda wara konungen loffligitt draga öffuer
Brunnebechz elff, med mindre han skulle tiggia gunsteliga leijde aff
bärgzmennenar och them ther bode åffuan Långheden. Sporde ther om
wijdare alle man til, adelen, prester, bärgzmän och the någed för stånd
hade eblandt almogin, om the någen tid hade förstått eller hörtt
antingen för longlig eller nyligh haffua warrid i bruck wthj thetta
rijke eller annor rijke, at några wndersåtter haffua steltt sig så
skamlösse, thet the så både mestra och narra sin herre och konung (then
the hade suorid lydno, wnderdånighett, hörsamhett, huldskap, troschap
och mandskap), som thesse giorde, eller ått minste iw biuda thill, att
willia giöra. The suarade: Neij, at the hade aldrig förstått någen
furste eller konung sådant skeed wara, och sade the thet wara skam och
blygzell, at någre wndersåtter schulle thet begära aff theres herre,
att herrenar icke töre reesse huart them syntes i sit egit landt, med
mindre the skulle taga leijgde aff sina wndersåtter. Konungen sporde
them ähn wijdare, huad the kunde thenckia ther thill wara för ordsack,
att gamble her Sten Sture, her Suante och unge her Sten Sture så
giorde, att the aldrig thorde draga wp om Brunnebäckz elff, wtan the
med sådanna leijgde wore försäckrade. The suarade, at the gode herrar
wore ther till otilbörligen kuffuade och förpockade aff bärgzmennenar
ther wppe bodde, wdj huilko stycke the hade giort icke som erlige och
christne wndersåtter, wtan som högmodige, wpstörtige förrädare och Gudz
ordnings förachtere, then ther budit haffer, att alla wndersåtter
schulle giffua theras öffuerheett synnerligin thenne try stycker, som
ähre: ehn rätt hiertans lydno, skatt och wtskulder och ehn hederlig
wyrdning. På detta grundett gick alltt thett taall wt som her före
hadis, huilkit med fast flere och widlöfftigiare ord bleffue
förhandlatt och rechte hela dagin wtt in till blåtta quälden; mädan
stod hela hopin af almogin alt på kn¾. Sedan begynte the wtlässas och
mönstras aff hopin, the ther så obarmhierteliga hade slagitt och
martheradt

#6 hans seningebudh wppå i Lexandt. Tå förandrades spelitt genom Gudz
beuana plägsedh, att thet plegar komma sorgh efter fåfängh gledie. Alt
så finge [the] här nu grått, tå the före hade hafft ett fast
ohöffueligitt löije, och thuertt emott, the ther tilförennde hade
bleffuitt plågade med hugh och slagh, wore nu wordne sina plågemestares
plågare, ginge nu wdj hopin och lättade them wtt rätt the storsinnige
hieltar, sinnerligen af Lexand, åll, satte them i fengilse hos theras
ståttelige höffuidzman Niels i Söderby. Män the ropade och schrijadde
wp i himmelen wpå Måns Nielsson, att han så schendeliga skulle them
förråda, fördristandes them thill sådanna öffuerdådighett; berögde och
huad gruffueligit han hade förtalatt konungen, om huilkitt förberördt
ähr.

Ther war så mykin ynckelig grått och skrijan med then almogin, när the
beddis nåder, att ther om kann jngen tilfylleste skriffua. The ther
schuld hade, gåffue och sig skuld, sompt på sig sielffua och sompt wpå
sina kyrkohärder och andra, som theras ledsagare warid hade, gåffue
konungen all rätt och sig sielffua orätt, bidiandis nåd och
barmhiertighet, vtloffuandes att the aldrig mera någen tid wille honom
förtörna, ty the förnumo i saningene Gudz hempdt öffuer sig för sådanna
theras wane schuld; huilkitt och så skiedde. Konungen benådade them
(när the först hade wtplåckatt aff hopin dett skadeliga ogrässit), och
the på sino sido bleffue sidan fromme, giorde honom aldrig mera någott
modståndt så lenge han leffde, och ähre god förhåp, att så mykitt bleff
ther tilgiordt på then tiden, att the aldrig warde mera sådant
giörandes wthj hans kongelige barns eller barnabarns tid eller någin
tidh.

När thetta war bestält, gaffz almogin förloff att draga heem, huar
thill sitt. Män rätgångin befalte konungen rådit fuldfölia öffuer thein
ther grepne woro, och när theras sacker grannerliga randsakade och
förhörde woro, bleffue en storr partt dömbde thill stegill och hiull.
Nils i Sörby bleff afhuggen wid Koberbergz falan sielff fämpte, och
allas theras huffuvd sattes på ett brede, hans mitt wthj, som
höfuidzmannen war, med en höij näffuerkrona och så tu huffuud på huar
sidona om honom, och bräditt bleff wpsatt på ehn ganska höij stacke.
Bleffue och några flere [ther afrättade]. Men Måns Nielsson, Anders
Person, Jnge Hanson med presterna, som förberördt ähr, och några flere
aff the förneembligaste fångar lätt konungen föra wtt med sig till
Westerås. Någett ther efter bleffue the förde thill Stocholm och ther
förhåldne i fengilse wid pass et åhr wtöffuer; döde her Effwert i
fengilsett, Måns Nielsson, Anders Person och Jnge Hansson bleffue
affrettade och wpsatte på stegill, och the

#7 andre bleffue benådde. Doch lätt konungen (deras som affretthade
woro) hustrwr och barn så store gunst och nåder widerfarris, att alla
man ther öffuer sig förwndrade, wnthe theras hustrwer nådeligitt igen
icke allenast deras treding, wtan thil thet nesta alt thet the
efterstodo, både löst och fast. Hustrw Margrettha, Måns Nielssons
efterlefuerska, sampt med sin barn bekom thilbacker thill thet närmesta
mäste parthen aff allt thet hennes salige man förwärckatt hade, lika
som han och thilförende hade handlatt med her Ture Jönsons barn jthem
her Måns Brönthesons och her Niels Olsons efterlefverschor och barn och
flere, som sitt förwärkatt och bruttid hade, och han behöllt them jfrån
antingen inted eller och ganscha ringa.

Then 13 Decembris på theta åritt bleff honom födh wpå Stocholms slott
sin förste sonn, hertig Erick, och qualdis dråtningen med honom 2 eller
3 dyngn. Szå hade konungen en medicum, som war och ehn astronomus, han
kom wp i drotningens förmack thill att förhöra, huru ther stodh thill
om drotningens förlossningh. Tå bleff ther honom swarad, att thett war
icke ähnu öffuerstått. Tå sade han: "Faller alla på knä och beder thill
Gud, att thet icke schier i thenna thijman, thy thet ähr så suora ondt
theken på himmelen, at bleffue han födt, thå bleffue han eder och hela
Swerigis rijke thill sorge barn". Och wid han ähn talade ther om, bleff
hand föd, och de hörde barnet gråta. Man wille och seija, att thet hade
ähntå en gång gråttid medan thett war i moderliffuitt. Doch huru ther
om war, fölgde likeuel ther inted gått efter, som man fick förnima
sedan han sielff kom till regementedh.

I medler tid hade the lybbesche månge budh och breff thill greffue
Jahan w. der Höge, och sinderligen med ehn theras medborgare, som hett
Herman Möller. Så skreff och dråtningen Chattharina greffuen till, att
konungen war inted wäll thilfridz med grefuin, och tyckte förthenskuld
icke råd wara, om han en finge konungens schrifuelse, att han schulle
komma till konungen förähn the wore någett bätthre förlichte. Strax
ther efter fick han ock konungens egit breff ther om, att han schulle
oförthöffuatt giffua sig thil konungen. Therföre lätt han giöra trij
store skiep rede och lätt inted annat förmärkia sig, ähn at han hastade
sig thill konung Göstaff. Män nähr han kom wdj siönn, lätt han stå
genast ått Reffle, thett icke många wiste wtaff, icke greffinnan
sielff, förähn the finge see Reffuels thorn. Ther hade han förskreffuit
sigh leijgde, och bleffue ther på några wekur tilgiörandes. I medler
tid hade konungen schriffuit Niels Crabbe thill, att han schulle bereda
några konungens schiep, och om han kunde förnima, at greffuin

#8 wille någin annorstädis ähn thil konungen sielff, tå schulle han
wara för grefuen i Trånsund och förhindra hans wpsått. Så kunde han
inted bliffua tilrede för ähn några wekur ther epter greffuin war komen
thill Refle. Ther kom greffuin och han thill tals, och hade han gierna
hafft greffuin tilbaker igen till Findlandt, men greffuin wille inted
troo wppå hans gode ord, wtan sade sig, at han jngalunde kunde begiffua
sig til konungen igen, eller och antwarda konungen Wiborg och Nyslott
jgen, förähn the kunde wara någett bättre förlicht. Thermed lätt
Crabben gå alla sina skiött vtaff, som han hade på skeppen, och löp så
öffuer thill Findlandt jgen. Och efter greffuin han hade fått leijgde
för sig igönom Liflandt och Prydzen, begaff han sig på wägin thill att
draga landwägin till Lybbek.

Men greffinan förhöllt sig i medler thid mest i Refle, och 2 sina
söner, som hon hade med greffuin. Then elste aff them satte hon til
biscopin aff Dörfft; then trijdie hennes son fölgde honom thil Lybbick
och bleff sedan förskikatt till greffue Josephum der Höyen. Och efter
konung Giöstaff en gång haffde hafft bud thill henne, at hon schulle
komma in i rijkett igen och besittia sina egna arffuegodz, och hade
lickeuell inted rördt om hennes twå söner, som hon haffde efter
greffuin, thenchte fördj att konungen skulle haffua nåkott mishag till
barnen för faderens skuld, therföre wille hon inted haffua them med
sig, eij heller skijllias wid them; lefde så föije mer ähn ett åhr ther
efter, som någet her efter bliffuer thilkennegiffuitt, bleff ther död i
Refle och bleff begraffuin i S. Oluffz kyrkio för höge alteredt (huars
siell Gud nåde). Bleffue så the wnge greffuar förde af sin faderbroder
till greffuen thill Höyeu, efter theras fader war slagin i krigh, som
strax omtaladt warder. The hade fuller någett studeratt, men doch bleff
inted synderligitt om then elste, bleff så fångin af en adilsman, som
hett Frandz wan Hållen, thett nödt han sin faderbroder greffue Josep
ått, huilcken som hade Frandsis broder fången, som hette Hindrich w.
Allein. Then andre och then yngre broderen, som hett greffue Jahan,
studerade några åhr och bleff så wällärd och en skickelig och wällärdt
person, både i latin och frandsösche, och kom så thil keijsser Karl V.
Och keijsaren giorde honom proesidens wdj Spijr på några åhr; begaff
sig sedan in i Jtalien till påuen och bleff ther wigdt till biskop
thill the tw stijchten Ossenbryggia och Podelborg, och der til med
någre år ther efter thill biscop i Mönster. Och greffuens styffson,
benempd juncker Peder, bleff fördradt igönom konungens schriffuelse
jgönom en adilsman, som hette Lucas Matzsonn, jfrå then höieske
greffuin in i rijkett igen.

#9

Tå nu greffue Jahan kom thill Wänden thil härmestaren i Lijffland, her
Wolter w. Plåttenborg, böd then många godh thilbud och god wnderhold,
till thett han wille förlicka sacken emillan konungen och honom. Män
han tog thet ouissa för thett wissa och bleff alt wid sin försatte
meningh, drog så sin koos thädan jgönom Prydzen, doch drog han icke
thill hertigen ther samastedz, efter han hade honom mistencht, wtan
drog lönligen oförwaratt igönom Littowen, Påland, Masau och så thill
Lybbek. Förähn greffuin kom thill Lybbek, thå wijste huart och ett barn
fliteliga spörgia efter greffuin, när han skulle komma. Män några dagar
ther efter han war komen till Lybbek, war sidan trå och lengthan
wmgången, och wille ingen wetta, att greffuin nu war i derass stadt.

I midler tijd greffuin war så på wägin emillan Findland och Lybbek,
hade the wdj sinnett att besöckia både Swerige och Danmark, förthy
sedan konung Fredriech war död bleffuin, hade then skiepper Clemmedt så
hållett bosyn med then judske adelen och findskie, och Jören Mynthare i
Malmö med then skånische adelen, efter the lybbeskes stämpling: så hade
the lybbeske satt grefue Christoffer aff Oldenborg för en konung i
Kiöpenhaffn. Alle the förnembste aff then danska adelen wåre fångna i
Lybbeck, så att then hela ganska macht war thå icke starckare ähn thill
250 hestar, thå the kommo alla thilhopa.

Så hade the ock sändt then Herman Möller till Loenborg till her Swante
Sture, som thå war föge annatt ähn en drengh, och lugo honom thädan med
sig och till Möllen. Ther sade [the] honom enn breffdragare wara komen
jfrå hans moder frw Kirstina både med breff och peningar, som schulle
wara bleffuin någett siuch, så hon förmåtte icke lenger färdas. Jnan
någre dagar sedan han hade låttid sig locka till Möllen, war Marcus
Meijr ther för honom och förde honom fångin neder till Lybbek. Tå the
lybbesche hade fått her Suante thill sig, lättes the fengna honom wäll
och sade, the wille giöra honom thill en konung i Swerige och slätt
fördriffua konung Göstaff, låtte honom på någen tid thilgiörandis
haffua huad wilkor han wille, och på dett han skulle hålla sig
warachtig, lätte the gräffua honom ett signette och förähra honom med
en sammedtz clädning och lätte kalla honom then wnge riiksens
förståndare i Swerige. Män förähn the finge honom signettid, hade the
låttid schriffuitt och förseglatt så mång breff i hans nampn, som [the]
schulle låtta wtgåå i the förnembligaste landzendar her i Suerige,
huilke alla woro efter then lydelse, att efter att alle man wiste, huru
wäll både her Suante och wnge her Sten hade

#10 ståett, och tuert emott nu hade fått en hård och stoor tyran till
regentt, som huar man åstundade gerna wara aff med, huad the wille
kennda honom god therföre, tröste han förlossa them ther ifrå och komma
them wnder ett blidare herskap, såsom the thilförennde warridt haffua:
med många flere ord, som dem då på den tiden syntes wäll wträtta
sackenne med. Tå sende the samma breffuid med ehn, som hett Hans
Bårdskierare, med en pincka wäll wtrustatt både med skiött och folck,
thill en 30 personer starck, och kom nu in i findske skierren, och
fandt ther strax en stångkräer, som hade achtad sig ifrå bo och till
Stocholm, lad med goda wahrur, the woro 10 eller 12 personer på; dem
lade the strax omkull och slogo ihiell så många ther vpå woro,
wndertagandes 2 personer, förnembligen en som hett Niels Eskilson och
en annan, them latte the leffua; och efter thett the bleffue på några
dagar thilgiörandes förhindrade för modwäder skuld, att the kunne ingen
wärdt komma till Swerige, bleffue the i samma hampnan beliggiandes och
hulle nembligen thett styckett, att om dagen tilstadde the de 2 fångar
gåå löss på kobryggian hoss theras wagdt, men om natten läste the them
in i fiättrar både med händer och fötter, män när the skulle få sig
matt, girige the allesammans neder i hulskepidt, så at ingen bleff
åffuan på öffuerluppidt mehr ähn 3 personer, som war theras daguacktt.
Thett märckte thesse twå fångar grantt, och huiskade Niels Elskilsson
thill den andre och sade: "Tu seer wij ähre fångne, och kostar likeuel
wort liff omsider. Therföre efter the ähre icke mer ehn 3, då tag du
den ene och slå huffuudet sönder på honom med en håndspich. Jag will
taga desse andre twå". Och thett samma lyckades them, så att the slogo
huffuuth sönder på them, och strax rusade the till luckan, ther som de
andre såtto nidre och finge sig matt, och kiörde thill them med en hop
ladsteen, som the hade ther ine på öffuerluppidt, och tuingade them så,
att the måtte giffua sig fångna, så at the gåffuo sig wp then ene efter
then andra, och alt som the finge them wp thill, så satte the them
strax i jernen, så att the hade them alla, så många som bleffue wid
liffuit förwarade. Annan dagen ther efter wunne the wp föcken och
messannen, efter the icke orrka winda wp stora segillett, och bunde så
theras egitt skiep efter, och kommo så in för Stocholms bryggia och
öffuerandtwarda strax sådanna fångar allesammans ifrå sig, med alla the
förrädelige breff, som the hade ifrån Lybbek, med huilkitt och the
efter några dagar efter theras förthienst alle bleffue rettadde. Men
konungen lönte Niels

#11 Eskilsons och then andres troheett och mandom så wäll, att the hade orsack att tacka konungen therföre.

Anno 1534. När konung Göstaff förnam, att greffuen war dragen aff
landet, lätt han taga in Viborgh och Nyslott igen. Och efter the
lybbesche wore nu blefne så högfärdige, at the förmente sig well haffua
råd och macht att wnderkuffua Danmarck, Swerige och Hölsten till med,
thy giorde the sig rede jgen och drogo in i Lanteholsten thill trättor,
plundrade ther och menthe sig haffua wunnett en stor segir, drogo så
sidan heem til Lybbeck igen. Tå församblade hertig Christian aff
Holsten både ryttere och knechter och drogo så för Lybbeck och
belegrade thett på twå sidor både emot Hölstenden och Bönaborgden, och
hade wäll kunnatt förraska them staden wtaff, ther hertigen elliest
hade hafft god anslag med sig, ty at theras wallar och wärner woro som
offtast illa nog besatte; så hade och the lybbesche vpå theras sido
icke heller någin god anslag med sig, doch kom thet wpå thet sista
thill ett sådant wpslag emillan Lybbeck och Lantheholsten, men om
Danmarck wille the föra örlig såsom och sedan skiedde. Och efter thett
att emillan Danmark och Swerige hade warridt gåt naboschap och
förbundt, att konung Frederick wart rådande i Danmarck, derföre
skickade konung Giöstaff sit krigsfolck, efter hertig Christians och
the danskes höge och ödmiukelige begäran, wid pass 2500 well utrustadde
hestar in i Skåne och 2000 knechtar till fodz, och ther war marskin her
Lars Siggesson öffuerst eller höfuidzman före och her Jahan Tureson
fältmarsk; förskikade och konung Giöstaff sin örligzskiep igen in i
…rsundt med et stortt arckelij, och her war her Erich Flemming ammerall
wpå.

Thorsdagen for Luci¾ slogo fienderne wtaff Warbergz slott, ther her
Truedt Gregerson war slotzherre wpå, thill the suenske, men de suenske
slogo them ehn hop folck ifrån och togo några til fångar; för the
suenske war thå her Jahan Tureson krigzöffuerste.

The lybbesche drogo för Halmstad med sitt krigzfolck, som the svenske
tilförenne inkrechtad hade, der Jacop Bagge thå war höfuidzman vppå,
och fordrade staden twå ressor wp. Män efter Jacop Bagge icke wille
vpgiffua them staden, fulle fienderna flugs ahn; tå lätte the suenske
affgåå all sin skiött in wppå them, att the miste mykitt folck och
moste med skam och skada draga aff igen. Och efter the suenske, som
lågo för Warbergh, skyndade sig thill Halmstadt igen, derföre drog
greffue Jahan med sitt folck hastigt der ifrå, men the suenske
fuldfölgde och giorde them niderlag thett yttersta the kunde,

#12 finge och en hop til fångar. Sedan drogo the suenske till
Engilholm, thijtt kommo thill them allt ridderskapidt och adelen i
Skåne och suore them huldskap och mandskap på hertig Christians wegnar,
fulde them och med all then macht både till hest och fott, som the
thill wäga komma kunne, in for Warbärgh.

På samma tid lät konung Göstaff wtgå sina wpne breff thil meninge
Hallandz, Skåne, Sielandz och Bläckingz inbyggiare, rådandes och
förmanandes them, att the skulle hålla sig stadige och faste til hertig
Christiern och Danmarckis rijkes råd och låtta sig troligen och
mannerligen befinna och bruka emot fienderna, så wille han med Swerigis
krigzmacht stå them troligen bij, men om the hertig Christiern och
Danmarcks rijkes råd wndfalla wille, då wille han thet straffa och
wedergella.

Någett ther effther finge the suenskis örligzskiep på thett Naruiske
förwattnet the lybbeskes örligzskep i sichted och lätte med alla theras
segill stå döss efter dem och fuldfölgde them alt in thill Refle hampn,
skutten them på thet mesta the kunde, så att många theras skep bleffue
igönom skutne och brechte och moste ther bliffua quarliggiandes, thil
thes the bliffue bredde och bygde på nyt igen. The suenskis skiep drogo
så thil Calmare sundt.

Om Oluffz mösso tijd finge fienderna in Kiöpenhaffns stad och slått,
och då nödde och thuingade greffue Christoffer til Oldenborg thett
skånske ridderskappitt och adell at falla jfrån hertig Christian sig
tilhånda, men konung Giöstaff schreff strax ridderschapidt och adelen i
Juttland, så och her Hindrick Rosenkrandz, som Gottland inehadde, till,
att the hertig Christan jngalunda wndfalla schulle.

Vdj Augustj månad tog then suenske skiepzflåtte vp tu skiep och en
stångkrägare, som wåre hema i Kiöpenhaffn, och en ny krauell, som war
ifrå Ribe. På sama tid försträchte konung Göstaff hertig Christian en
ståttelig summa guld, sölff och peningar till att afbesolda sitt
krigsfolck med.

Om Alla helgona afton bestormade the svenske Halmstad, och tridie dagen
ther efter gaffz thett wp i the suenskis hender på hertig Christians
wegnar; drogo sidan in för Warbärg och begäradde thet, och efter the i
stadin icke wpgiffua wille, thände the suensche eelden på alles theras
skiep, som lågo ther för stadin. Konungen miste för Halmstad några
knechter, efter thett de wille haffua thett med storm och icke med
dagtingan, som doch lickeuell skiedde, huilkitt öffuersten her Lars
Siggesson icke gerna seedt hade, att de schulle biuda någon

#13 storm till. Men the andra capitenare och öffuerste hade ther lust
thill at försöckia theras lyka, som tå icke bättre gick för sig, ähn
att the miste ther några stormar före och moste doch lickeuell taga
thett sedan på dagtingan. Sedan afbrende the suenske Lagholm, män jnga
slogz ther ihiell wtan the som stälte sig thill wärn.

Anno 1535. Befalte och konung Göstaff at sättia sit stora arckelij i
land för Helsingör, som tå kallades Krocken, låta beschiuta thett, så
att the måtte thett wpgiffua hertig Christian tilhånda. Ther bleff
Marcus Mäier fångan och försendt och inmanad på Warberg, som her Truedt
Gregerson war slotzherre wpå. Sedan gåffuo the sig till Lund,
belägradde och finge thet in, stempde så thijtt hela landet, som ginge
them tå weluilligen thilhånda på hertig Christians wegnar. Sedan droge
några aff the svenskis wellige hop in för Malmö och thogo them ifrå 200
stycke boskap, gåffuo sig sedan med några båttar in för staden och
brende aff ett weldigt stortt skiep, som hörde borgemestaren thill.
Ther efter beläggrade the suenske Landzkrone och drogo sedan för Lund
igien.

Tå nu al denne handelen war förlupin och fredin war giordt, som
förberördt ähr, emillan Lybbick och Lanteholsten, drog hertig Christian
med sit krigzfolck in åt Jutlandt. Ther mötte thet lybbesche
krigzfolckitt, och kom thill en slachtning emellen hertigen af Holsten
och the lybbische wid Oxebergit om S. Vincentij thid, dog behölt
hertigen segeren, och the som woro wpå the lybbisches sido bleffue
niderlagde, och the twå greffuar blefue slagne och funnes på walstaden,
nembligen greffuen w. der Höyen och Bråckenhussen och greffuin aff
Stäckholmsborg, och fördes sidan thill Assens och bleffue begraffne.
Doch bleff greffue Jahan icke dräpin i sielffua slagitt, wtan fången
vtaff en krigsman, och kom ther en holst, som hett Ditlöff Rotleff, til
honom ther the hulle på marckin och spurde honom, huem han hade fången.
Tå sade han, at han hadde fångatt ehnn greffue w. der Höyen. Då hade
then samma Detlöff Roleff hastigdt ridet ifrå honom och kommet igien
med några grothansser, och ther ebland, som man menar, war Johan
Randsau, efter man kiende honom igen på ett förgyllt suerd han förde
wid sigh, och med thet samma togo the greffuin emillan sig och rido et
litet stycke wägz affsides och hade sidan icke mångh ord med honom,
wtan slogo honom ther strax ihiäll; ehn stack honom med et
kneffuelspiutt wid tiningenn, så at han segnade af hesten, och en annan
stack thil med thett samma, tå han wille falla wtaff, med et stycke
suerdt in jgönom liuskan wp i liffuett.

#14

Men erchebiscop Giöstaff med 40 riddersmän och 150 landzknechtar
bleffue ther tagna til fångar; finge the ther och 7 weldige feltskiött,
sidan drogo the för Nyborg och finge thett in. Då greffue Christoffer
fick thett at spöria, lätt han grippa alla the riddare och herremän
sampt theras frwer och barn, som bodde i Sieland och Fhyn, och lätt
plundra och afbränna theras sättegårdar, lod och settia fengzlige i
Kiöpenhapin her Anders Bille och her Oluff Nielsson, lätt och bestalla
biskopin aff Roskild in på Dragzholm. Påå samma tid monde greffue
Christoffer bebreffua the lybbiske thesse landt i Danmarck, nembligen
Krocken, Falster, Möenn och Gåtlandt, för then hielp och wndsätning,
som the honom giordt hade. Någett ther efter förraskadde Marcus Mäier
her Truedt Gregerson Warbergs slott wtaff, ther han för en fånge
inmandt war, som förbemält ähr, då her Trued aff slåttid gången war, så
att han moste ryma thill Lagholm, och Marcus Meier tog hans hustrw och
barn med alt thet the åtte, sampt alla the ägodelar, som adelen hade
satt ther vpå slåttid wdj föruaring. Sedan monde borgarnar ther
sammastedz med the knechter ther inelågo plundra ss closter och alla
adelsmäns sättegårdar i hela Warbergz län, men sedan [the] aff the
suenske bleffue warnada, at the sig wnder them på hertig Christians
wägna giffua schulle, och at the begynte få ett mishag thill Marcus
Meier, derföre wpsade the honom theras huldskap och lydno och wpgåffuo
the suenske staden hertig Christian thilhånda. Sedan bleff Marcus Mäier
rättadt, efter han icke förhöltt sig rått wthj sitt fängilse som honom
burde. När nu thetta alt war skiedt, såtto the lybbesche i midler tid
någett flata och hade inted annat rogaa sig wid, ähn hurulunda the
wille handla med konungen i Swerige, och att han icke kunde få wtt sitt
stora skiep till siös, som hett Elephanten, huilkett the kallade then
suenscha koo, thett the sade liggia fördiupt, förähn the finge höra
then suenske skipzflåtten wara wtdragin til siösz til att besöckia
fienderna then 30 Aprilis, och komo til slagz med grefue Christoffers
och the lybbeschis örligzskiep 8 dagar för Botolphj, ebland huilka
Elephanten war, och huru han hade warritt thill handgrijpz samft den
stora krauell med desse tw weldige skiep Michill, den lybbesches
amirall, och Sambsson och förfulde them in i …resund för Kiopenhapn,
och att the suenske finge öffuerhånd, at Sampson med 2 andra skiep
bleff fångade och Michel miste sin stora mast och bleff elliest
nijestädes igönom skuttin, miste och mykitt folck och nödgades giffua
sig in i …rsundt. Vtaff sådanna tijdender bleffue the lybbesche
hiertnopne och slogo huffuudet nid

#15 och sade: "Godt gnad uns arme schamele koplyde, dat mochte wij wol
tho fören heben bedacht anners". Och tå war then suenske och prydzske
skipzflåtten komen thilhopa och giorde så när itt om sackenne, allenast
the prydzer kommo allenast någett snarare thill mangils, sedan the
suenskes amiralen hade fått then skada, att hans dragrep affhuggz, så
att segillett föll nider och kom elden i kruttidt, så att alla skytten
ginge löss then hele wmgången på hela skieppett. Lickeuel finge the
slecka eelden och finge segellit wp och kommo sig well före igen förähn
the prydzer kommo thill them. Och tå war en dansk herreman, benempd her
Peder Skram, insatt på sama Elephantt och med her Måns Suenson
tilforenne amirall, ändoch han rättade der föga wtt mera, ähn som han
hade inted warridt ther. Någett ther efter kommo the suenskes schiep i
mangil med 7 fiendernes skiep i Bältt och röffuade them, finge och ther
efter i Augustj månadt 5 wäldige örligsskiep i …rsundt, som konung
Hindrick i Engeland hade sent the lybbeske thill hielp och biståndt.
Män wpå dett att hertig Christian icke allenast moste kunna förnya then
wenskapin, wtan at mera stadfestan, efter dett the woro nu så nähra
besuorna med huar andra och tå åtte huar sin syster, therföre begaff
han sig med några herremän in till thett suenske fältlegerett, som tå
loghe i Skåne, och thog ther Peder Suenske och några suenske herremän
flere thill sig, med huilkitt han drog genast thil Suerige till konung
Göstaff till Stockholm sampt med några aff, Danmarckis rijkes råd; kom
thitt i Septembris månad, bleff ther wänligen och wäll wndfångin och
fremiade al sin wilia hoss konung Göstaff, szå at konungen hade honom
till all then hielp och wndsättning både til land och wand till skytt,
krutt, lodt och en suåra summa penningar, som han begärade, och drog så
efter några få dagar han hade warridt i Stockholm tilbacker til
Danmarck igen med goda tijdender och behagelige swar.

Ved samma tid bleff drottning Catharina, konung Göstaffz förste husfrw,
siuck och affsomnade sidan i Herranom på Stocholms slott.

Wid Calixtj tid i Octobris månad lätte the suenske nidersäncka 8 skiep
stora och små in på diupedt för Kiöpenhapn, i then meningh att Michil,
then lybbeschis amirall, som ther låg, icke wndkoma skulle. [ndoch the
i staden lade wtt med en stor hålck med 3 mersser til at förhindra the
suenske at sänckia [i] samma diup, så skandsade dog the suenske för sig
om nattatijd och lätte draga 3 halffue kartoger in i skanserna och
skutto samma hålck i grundt, söchte och thijtt med espingin och slogo
ihiell alt thett folck, som ther wpå war. Ther efter

#16 nödgades the i Landskrone wpgiffua staden the suenske hertig
Christian thill hånda. Om S. Mårthens tijd komo 20 the lybbeskes
örligzskiep in i Sundett och dierffdes icke sökia thill then suenskes
flåtte, wtan satte wtan för Kiöpenhapn wnder Amack. Tå nu the suenske
finge windin, satte the flugx thill them, men fienderna gåffuo strax
fluchten och löpo thill siös. Sedan förfulde the suenske them wtt om
Falsterboreff och skutte flugx wpå them. Siden lupo the suenske in i
Sundet igen. Ther efter beläggrade hertig Christian både med danske och
suenske Kiöpinhapn, och ther war hertig Albrich aff Mäckilborg ine med
sin förstinna och greffue Jahan aff Oldenborg bestallade, och efter den
belägringen wåre så, at them tog thill att thrytta alahånda fetalia ine
i byen, förskikade hertig Christian wndertiden några kåsteliga ättande
parselar til hertigen och hertiginan, som det doch föge kunde förslå
thill den meninge hopin.

Anno 1536. J Januarij månad togo the suenske in thet feste Krocken
hertig Christian thilhånda. Någett för Conuersionis Paulj sände the
lybbesche greffue Cristoffer och hertig Albrick thil Meckilborg och
Kiöpenhapns borgare breff och bud, att the jngalunda wijdare wille
eller kunde giöra them någin wndsätningh, och at the sig eij på them
wijdare tröst haffua schulle.

Någet för S. Matthej bleff Callundborgz slott hertig Christian
wpgiffuitt och sidan Malmö. När nu alla städer och befestningar i
Halland, Skånne och Bleckinge wore intagne hertig Christian tilhånda,
haffde the suenske well hafft macht at behålla för:de Skåne, så och
Wijken i Norge med Bahuss, så lenge the hade igen bekomet Gotland thil
Suerige. Men doch besyndeflige efter konungarnar wore bebundne med
suågerschap, wille the thett inted giöra, wtan thett allenast
welbegärandes the suenske herrar i midler thid, the ther lågo af
dansche adelin, att the måtte bekomma sina godz igen, som lågo i
Danmarck och woro them med orätte ifrån gångne i konung Hansis thid,
huilkitt the dansche på ähra och redelighett och wnder theras
stadfestilsse wtloffuade, män doch både the suenske och sade, the kunde
wäl sielfua tänckia sig och huru the woro förskingrade, then ene hijtt
then andra thijtt, och wdj huad oförmöginhet och krigsfarlighet the
woro stadde, therföre war them olegligit och omögeligit at lata handla
med sig om jordagodz sacker; men såsnart som the kommo thil mera
rolighett, skulle the suenske herrar gerna bekomma theras godz och
gårdar, som kunde beuisas them kunde med rätt thilkomma. Bekennde och
thet wäll, att the suenske nu i thenne tiden hade så mannerliga

#17 och trofast stådtt them bij wthj theras nöd, att the hade wäl
förthientt, att the iw thill thett minsta icke allenast komma thil sitt
jgien, wtan then welgierninger borde aldrig någen thid bliffua
förgättin så lenge werlden står; med månge flere ord, lyffthe, eder och
tilsagor, thett the suenske herrar förlåtte sig wpå, och så på thenne
tiden låtto bliffuatt ther wid, och endoch ther bleff sidan någre
herremöther holdne ther om, tå finge the lickeuell aldrig mehra
therföre ähn en hop med lössa ord och skodzmåll. Der efter drog thet
suenska krigzfolckit med segirwinning tilbackar thil Suerige igen. Och
förwthan all annan krigzomkostnad, som konung Giöstaff giorde hertig
Christian thill willie, lätt konung Giöstaff besolla hela pålskis
regemente, som war 4 fänicker knechter, wdj 2 sampfellige åhr. Och
såsom tilförenne berördt ähr, att the lybbesche hade så stemplatt och
begått, att the hade största delin aff danska adelen fångin, så hade
the och inted heller förgiättedt Suerige, wtan jgönom några tydska
borgare och kiöpmän kommedt sså mykit thil wäga i Stocholm, att ther
woro några wtgiorda, som ther vpå hade besuoritt sig, att the wille
förråda konungen, och hade lagdt en hop krutt wnder hans stoll ij
kyrkann, hade och i sinnett thil at förraska slottett och brytta thet
nid i grundt, och giordt Stocholm thill en frij siöstad, licka med
andre hensestäder. Thenna conspiration bleff förkundskapadt igönom
Gudmund Suensson, som war slotzfougte på Stocholm, och bleffue alle
the, som hade warridt med vthj thett förrederij, fångna och förda in på
Stocholms slått och bleffue alla rettadde, så nähr som een
myntemestare, hette Anders Hanson; then språng sielfuilliandis wtt för
3 kroner och förgiorde sig sielff. Så bleff och then Mårthen Munck
rättadh med, som konungen lenge hade brukat för en kundskapare ther i
staden och blef befunden med samma förräderij. Georgius Holst, som war
borgemestare och hade warrith med i samma stämpling, bleff förhållen i
fengilse på Tynnilssiöö thill döda daga, Hans Witte, Lehussen och många
andra togo flychten och wijke wnnan.

Tå nu the danske herremän togo thill att komma sig någett lited före
igen, och thett danska rådett begärade öffuerwäga theras ährander,
funne the på thett råd, att the giorde enn fulkomelig fredh med the
lybbesche och the wendiske städer och emot allt förbetingade löfte och
tilsager lychte konungen af Suerige wtte, som mest hade giort thil
sacken, huilkitt icke litedt mishagade konung Giöstaff. Och tå thet
suensche rådett thill thett högsta besuärada sig öffuer sådanna
oförmodandes handell, suarade the, at

#18 the hade på then thiden jngen annen råd, förty Danmarck war thå
kommett all slett aff sin förmöginhet så at the hade inted annat thil
at taga, men huad the lybbesche icke wille låtta sig thilfridz och
giöra såsom konung Giöstaff wille haffua, tå wille konung Christian aff
Danmarck beplichta konung Giöstaff och Suerigis ricke. Tå suarade the
suenske, att thet kunde jngalunda schiee, wtan the wille handla emot
segill och breff, som the allaredo wtgiffuit hade. Tå suarade the
danske, att thet kunde wäll schie, ty ändoch ther wore watn noch i
haffuett, kunde the lickeuell få ordsack för en span watn skuld thil
att thretta med them, nähr the wille taga sig thett före. Ther bleff
thet wid och mehra fulde ther inted efter.

Sedan fordrade konung Giöstaff af hertig Christian sin betalning för
den dråpelig stora summa, som konung Giöstaff honom i thett krig
försträckt hade, efter som han thet sielfuer wtlofuat hade, ändoch thet
war een ringa pantt mod så stor summa. Lätt och konung Giöstaff strax
ther efter kalla sin örligzskiepzflåtte ifrån Sundett hijtt till
Suerige igen. Män thå hertig Christian fich sedan spöria, att the i
Köpenhapn förwentade sig hielp och bijstånd jfrå the burgundiske och
för then skulldh honom eij staden wpgiffua wille, derföre begärade han,
att konung Giöstaff sin skipzflåtta honom thill wndsätning in i Sundet
igen senda wille; förskikade han så 14 wäldige wtrustade örligzskiep på
wägin. Wid Calmara mötte them the thijdender, att the i Kiöpenhapn för
stor nöd och hunger skuld nödgades giffua sig i hertig Christians
hender. Thi lett konung Giöstaff kalla sin skiep tilbacker igien.

Vdj Julij månad sende konung Giöstaff sina myndige senningebud thill
hertig Christian och Danmarckis rikes råd, att the på hans wegna
framblidne greffue Jahans thill Höyens arffuinger, the lybbeske och her
Bärin w. Mällin för en rätth suara schulle. Tå nu greffue Erich ther
för rätta fordrade och begärrade, att konung Giöstaff wille låtta
greffue Jahans barn komma thill theras möderliget arff her i rikett, så
och thill Wiborg och Nyslott sampt thes lhän eller någet annatt så gått
lhen i staden, bleff honom suaratt, att konung Giöstaff för:de
slåtzlhän icke hade wnndt och bebreffuatt greffue Jahan till euerdelige
ägor; doch om greffue Jahans barn wille sig emott konung Giöstaff och
Suerigis rijke tilbörligen förhålla, tå tilböd konung Giöstaff sig at
willa wara them för ehn gunstig moderbroder, thill at sökia theras
gangh och bästa, war och benägin thil at annamma then ene hitt in i
rijkett thill sitt möderlige arff, och then andre måtte bliffua wid
greffuedömitt, doch så, att hans wnderhåldning måtte bliffua

#19 konung Giöstaff hemstält och witterligh. Huar och greffue Erich,
theras faderbroder, thett anslag eij gilla wille, tå thilböd konung
Giöstaff honom en frij fellig och christelig leijgde, att komma H.
Kong. Ma:t personligen thil orden. Tå skulle greffuen befinna, att Hans
Ma:t wille iw wara så benägin thill att ramma sin systers barns gangh
och besta, som han sin broders barns, och derföre begärade konung
Giöstaff bliffua förståndigeder, huad faderligt arff them tilfölle i
greffueschapid, och att h. k. Ma:t hade aldrig j thett ringaste giffuit
greffue Jahan orsack thill thetta obestånd, som hand thog sig före.

På den förste söndag efter Michaelis wdj Wpsala stad och
erchebiskopzsätte höltt konungh Giöstaff sin kongelige bröllupzhögtid
med den edle welborne jungfru Margretta, her Erich Abrahamsons thil
Loholm, riddares och ståtthållares i Westergöttland, dåtter, med
synnerligit stort ståått, fröjd och härligheett.

Någett ther efter bleff och 60 åhrs förbund emillan Suerige och Rysland
förnyatt och stadfest giönom thesse konung Giöstaffz seningebud: her
Knutt Anderson thil …ckna, riddare, och Biörn Clauson thill Leppes.
Bleff och tå samptyckt och besluttad, att inted ondt och falsktt myndt
ifrån Rysland hijtt in i rijkett, såsom her thil mykitt skiedt war,
föras skulle, och om så skiede, att then som thett giorde, bleff ther
öffuer tilbörligen straffatt, då skulle freden icke der med bliffua
förbruttin, wtan hållen wid macht.

Vdj Octobris månadt rådde och förmanthe konung Giöstaff med sin
schrifuelse broderligen och gunsteligen sin syster frw Margrettha,
greffue Jahans thill Höyens och Rrockenhuss efterlefuerska, att hon sig
hijtt in i rijkett thill sitt arff och egitt giffua skulle, wdj den
försäckringh, att hon sig af honom al hielp, tröst och gått schulle
haffua thill att förmoda.

Sedan sende konung Giöstaff en sin thienare, benemdt Jörgin Leuthener,
ner thil Danmarck thill hertig Christian, thill att antaga i hans
thieniste en fänicka knechtar, som Hertig Christian konung Giöstaff
sielff loffuatt och tilsagt hade, så snart han Kiöpenhapns slott hade
bekomit in; fick han ther en fänicka knechter 400 man starck; lätte en
part af Danmarckz ridderskap gå för rychte, att konung Giöstaff lätt i
then acht försambla krigzfolck, at han Skåne intaga wille, thett han
doch icke thiänckte, ähn sidan giöra wille. Derföre monde några
höfuidzmän för hertig Christians krigzfolck, besinderlig Kortt Pening,
otilbörligen och ochristeligen öffuerfalla och tractera samma Jöron
Leutener, och satte honom sidan fengzlig, huilkitt konung Giöstaff
högeligin förtrött och sig i sin schrifuelse thil hertig Christian fast
besuärade, at

#20 honom så illa bleff wedergullitt för all then gode willio, tröst,
hielp och wndsettning, som han honom och Danmarcks rijke wdj theras
stora trång och nöd i thetta långlige krig beuist hadde. Samma åhr gaff
hertig Christian, som då af Danmarckis rijkes ständer till konung
utwald war, sitt förplichtilse breff, för sig och alla efterkommande
konungar i Danmarck, att the Suerigis ricke emott alla thettas fiender
hielp, trögt och bistånd giöra wille och skulle, enär ther kraffdes på.

Anno 1537. Afsompnade i Gudj konung Giöstaffz syster, frw Margretta,
greffue Jahans thill Höegen husfrw, i Refle stadh, ther hon och
hederligen begraffuin bleff. Sidan bleff hennes son, här Peder Brae,
som nu ähr greffue thill Wisingborg och frijherre thill Ridboholm,
Suerigis rijkes drottzett, kallatt här in i rijkett thill sitt arff och
egitt som förberördt ähr.

Tå nu hertig Christian af Holsten war förlicht som förberördt ähr, med
the lybbesche och theras medhielpare wdj Hamborg efter then recess, som
then thid ther vpå bleff wprättadt, som förberördt ähr, bleff thå een
herredag bestempdt i Kiöpenhapn på thetta åhr, anno 37, ther konungen
schulle hyllas. Thijtt bleffue förskreffne hertigen then gambla aff
Prydzen, hertig Hans aff Holsten, hertige Luneborgh, hertig Frandz af
Saxen. Så förskickade och konung Giöstaff myndige seningebud thid med,
som war ricksens marsk her Laris Siggeson, her Börier Nielsson, her
Giöstaff Olson, her Christoffer Anderson och Oluff Bröms secreterare,
the ther och med thett samma hade befalning at handla med konungen aff
Danmarck, att then deell måtte endas och fulgiöras emillan konungen i
Swerige och de lybbeske. Men ther om bleff så föga wttrettadt annatt,
ähn her Laris Siggesson hade öffuersta sättid fram för alla förstar,
som thilbörligit war, och greffue Erich w. der Hoygin, som mente thill
at fordra någitt wppå sin brodersbarns wägna; war ther och her Bärin w.
Mällin komen, som och menthe att haffua ther någet wttretta. Thå nu
konung Christian med sampt hans dråtning wore crönthe, bleffue thwå
suenske herremän slagne thil riddare, her Giöstaff Olsonn, her
Christoffer Anderson. När the alla samptligen kommo vppå salin med them
som budne woro thill konungens maltid, bleff her Lars Siggesson
öfuerste sättid giffuitt, åffuan för alla förstar nest wid konungen;
the andra suenske herrar finge ett bord för sig sielfua med the
frempste och på den sidan som konungens bord stodt j salen, åffuan för
alla herremän. Tå wille konungens marskalck Aske w. Kram haffua kommitt
her Bärn w. Mällin thill bordz med. Tå her Börie Nielsson och

#21 andra suenske herrar thett sågo, stege the strax wp och wille
jngalunda sittia, förähn her Bärn måtte haffua sig thädan igen ifrån
thett bordett ner bätter thill en annan skiffua, och sade, att
[t]herras herre och konung i Swerige hade icke sendt dem thijtt
derföre, att the schulle sittia thilbordz med theras egin herres
förredere, andra motte giöra huad the wille. Så bleff tå thet taledt
stillatt.

The andra dagar ther efter bleff ther heller inted sinderligitt
förhandlatt, thett som Swerigis rijkes crona någett synderligit kunde
komma thil godo, wtan ther wankade några skälle ord på thet danska
ridderskappedt, att the hade warridt sså lätfärdige, att the hade
hyllatt och suoritt sså många konungar i Danmarck på ett åhr, först
hertog Hans konungens broder, sedan greffue Christoffer aff Oldenborg,
så och hertig Albricht aff Mäckilborg och sså konung Christian. Thett
wille en gamal riddare, som hette her Tygge Krabbe, med många ord
wndskylla och förleggia med sådan grund och aluarsamhett, att then
gamble hertigen aff Prydzen med sampt the andra furstar och herrer
stodo och logo i händerna ther ått. Her med drogo the suenske herrar
efter lang förhåndling wtaff thill Suerige igen. Men Oluff Bröms
secretheraren, som på några åhr hade hafft konung Giöstaffs bärgzfolck
och mynte i befalning, wille inted giffua sig thill konungen igin. Thy
konungen befalte honom grannerliga thill at bespöria sig om allahånda
myntz ordning och sölffuer prob, och komma ther jgönom thill then
förfarhenhett, at konungen war mykitt för nähr skiedt många åhr bortt
ått. Och therföre thog han ett afsprång och lätt settia sig öffuer
ifrån Bleckinge och thill Köningzbärg i Prydzen och thorde aldrig
begiffua sig in i rijkett igen så lenge konung Giöstaff lefde.

Ved S. Laurentij tidh lätt konung Giöstaff fundera och byggia Gripzholms slått på den holme, som thett nu står wppå.

Vdi Septembrj månad bleff konung Giöstaff aff alla euangeliske tydzske
furstar och städer, sså och aff konung Christiern i Danmarck, sin
suåger, med legatter och schrifuelsser besögt, med de werff och
begärran, att han sig med them i förbundt giffua wille. Them gaff han
ther wppå thesse swar, att wdj alltt thet, som den helga christeliga
troo och samma euangeliske läro kunde lenda och komma thill
förfordringh och försuar, wilde han sig sså beuissa, at ingen mangil på
hans sido findas skulle.

På then helige apostils S. Thom¾ dag, som war then 21 dagin i Decembris
månadt, om morgonen, när 4 war slagitt, på Steckeborgz slått i
…stergöttland, bleff then stormechtige, högborne furste och herre, her

#22 Jahan then tridie, Suerigis, Göttis och Wendis konungh, sthorfurste
thil Findland, Carelin, Wådskipettin och Jngermanland i Rydzland och
öffuer the Eester j Liffland hertig, min all. n. herre och konung nu
regerandis, [född]. hans kong. Ma:tt longlig sundhett och ett
lyckesampt roligitt regementhe och en gladeligh segirwinning wthöffuer
alla ricksens fiender nådeligen förläne /

Anno 1538. Någett efter nyåhrett wphoffue sig några skogztiuffuar i
Småland, huilkens höfuidzman hett Jon Anderson, som slogo ihiäl några
konung Giöstaffs fougter och thienare, och doch konung Giöstaff lätt
slå efter them, gåffuo the sig in i Bläcking och hölle sig ther på
skogarnar. Sedan drog och samma Jon Anderson thill Lybbicke, ther han
kom i handell med greffue Erich thill Höyen och Bråckenhussen och her
Bärn w. Mällin, fick aff them thill skiencks en clädning, 7 hornbugar
och 6 halfhacker. Thill thenne Jon Anderson gaff sig sedan en smålensk
bonde, benemdt Niels Dacke, boendis i Konge heradt, som rör mord och
kätterij thill dödin fördömpdt war och doch genom sins slechtz förböner
kom thill bötter; men efter han samma bötter eij tilfylleste kunde
wtfeste, gaff han sig thill för:de Jon Anderson.

På tisdagen nest efter S. Oluffz dag do biskop Hans Brask, fordom
biskop i Lijnkiöping, wdj ett closter benemdt Lenda i Pålandt, ther han
och bleff begraffuin.

Wdi Augustj månadt kom her Conrad w. Phy, riddare, hijtt in i landet,
gaff sig wdj konung Giöstaffz thieniste och bleff sedan här rijksens
canceller.

Anno 1539. Bleffue 2 konung Giöstaffz fougte thienare ihiäl slagne aff
the wpröriske skogxtiuffuar, allenast för thett att the hade tagitt
borgen aff en bonde, som emott konung Giöstaffz förbudh hade wtsendt
thil Danmarck några hestar och oxar thill at föryttra. Och tå konung
Giöstaffz fougte stempde honom thill tings, kommo the med fulla wärior,
wndsade honom och hans thienare på liffuett, stelte sig och ouillige
och treske thill att wtgiöra theras skatt och wtskulder; en part
begynte plundra och röffua kyrkior. Thy nödgades konung Giöstaff genom
sina skriffuelser så och sina myndige seningebud råda och förmana them
thill lydno och hörsamhett, eller och han wille them ther öffuer
straffa låtta.

På helige lekamen dag, som war then 6 dag Junij, på Stocholms slott
föddes then högborne furstinna frw Catharina, greffinna thil
Ostfrisslandt, och på söndagen nest för S. Maris; Magdalena bleff
hennes Nåd döpt ther samastedz.

#23

Thett samma årett war åtther en suår pestelentzie i Stocholm. Derföre
drog konungen tädan med alt sitt hela hoff thill Biskopz Arnön, och
ther kom en hastig brennesiucka eblandt hans hoff, så att ther bleff
icke öffuer 2 eller 3 personer, som wore oförsöchte; bleff och konungen
ther aff sielffuer dödsiuck, bleff doch wid liffuett. När konungen drog
jfrå Stocholm i then siuckdomen, satte han på Stocholms slott thil
ståthållare the som konungen hade tilförennde satt thil öffuerste
cammerrådh, her Peder Brae, her Ture Person, her Hindrick Clauson; och
ther hade her Conrad v. Phy willat hafft en hop tyska knechtar wpå
slottid jembligen liggiandes, men thett wille her Peder Brae icke
tilstädia, förähn han hade sielff talad med konungen ther om; drog
therföre thil Arnöön och fick then suar, at man icke skulle städia
någett fremmadt folch in vpå slåttid.

Anno 1540. Wdj …rebro stad Vigilia Circunsitionis suore ricksens råd på
ett bartt suerd, at the wille anamma och bekenna Hans Ma:tz
liffz-arfuingar för therras rätte arfherrer. Thenne handel blef iche
förseglatt förähn wdj en almennelig herredag, som sidan stod i Westerås
stad anno 1544. På samma thid stod en herredag i Lösse; ther hade her
Conrad w. Phy lagt sin hierna i blöött för en ny landz ordning, som
ther bleff publicerett och förkunnatt.

Wdi Aprilis månad wphoff sig en bonde, benemdt Lasse Jönnsson, boendes
i …stergötland, och achtade wpueckia meninge almogin i then landzendan
thil uproor emott konung Giöstaff, sade sig willia reisa vp en
hunnehärr och slå ihiäl alt ridderskapitt och adell och alle them som
hålla sig thill thenn lutherska läron. Men thetta hans förrädelige
anslag och wpsått bleff strax wppenbaratt, och han och alle the med
honom hålle bleffue strax fångade och finge theras förrädere straff.

På then 16 dag Nouembris i Stocholm emillan 3 och 4 efter middagen
föddes thenn högborne furstina och margreffuinna thil Baden frw
Cicilia, och på juledag bleff hennes Nåd christnad och döptt. Och på S.
Staphans dag höltt konung Giöstaff her Ture Bielckis thill Salesta,
riddares, bröllup med then edle och welbyrdige jungfrw Catharina, her
Holgers Carlsons thill Rierckeuickis, riddares, daatter.

J midler thid stod så halftgrått emillan både konungarnar, och stod
nähr ther wpå, att konungen hade willatt rycht sitt stora archelij in
för Bahuss och låttid beskutid thett. Stod och ett herremötte i
Calmare, ther meninge rijcksens rådh komme thilhopa och handlade om
Gotland, huru thett måtte

#24 komma wnder Swerige igen, såsom wdj Jffuar Axilsons thid war komett
wndan cronan thill Danmarck. Men man måtte handla ther vpå huru mykitt
man wille, thett bleff lickeuell inted wtaff, wtan drogo fåfängtt
thilbacka igien på både sidor, doch bleff beuilgatt, att ther schulle
bleffua ett mötte emillan både konungarnar årett ther efter wid
Brömssebroo. Och kom Conrad wan Phy, som war thenn förnempste i then
legationen, någraledis wthj konungens ogunst, efter han hade icke så
förståndeligen gått saken igönom såsom konungen befallt hade. Thesse
goda herrar woro wtaff thett suenska råd wttöffuer then handell:
nembligen her Lars Siggeson, her Erich Flemming, her Carll Erichson och
secreteraren Clemmedt Hanson.

Anno 1541 gick then herredagen för sig, och både konungarnar thill
Swerige och Danmarck mötte huar annan icke långt ifrå Brömssebroo wid
en gård hetter Grissebacka. Konung Giöstaff kom med sin skepzflåtta
thill siöss ifrån Calmarne och slog sitt feltlegertt på en passelig
stor holma, som lydde Swerige thill. Ther hade her Erich Flemmingh,
amirall, lättid flyttia thill en stor sall wtaff tr¾ och några små
stugor, som wore ståtteliga cläde innan thill med rött engilst och
sidan med rött dubbelt tafft, och ther wtan omkring så många thiäld och
pa[u]lun, både wtaff konungens egna så wtaff rådetz och ridderskapedz,
som ther kunde få rum wppå. Thill landz hade konungen och en fänicka
ryttere och en fänicke knechter, som lågo på sidolandett. Huad konungen
hade thill galieyer, båiortar och små pinckor, huilka wore thill 18
eller 20, the lågo alla kortade emillan holman och sidolandett, och
then största galien Draken mitt före, huilken skipzflåtte [var] med
suåra stycker, med ståndare och bulsaner och med gåt siöfolck och
knechter med på thet ståtteligeste wtrustatt. Men konungen aff Danmarck
kom och med ryttere och knichter dagen ther efter med sitt råd thill
landz och lätt slåå sitt paulun wpå sidlendet thuert emott konung
Giöstaffz läger på sitt egitt landt. Sedan bleff ther begärad wtaff
konungen och thett danska rådett, att konungh Giöstaff wille wara
obeswäradh att komma wthöffuer in thill sidlendett, efter the hade
huarcken espinger eller båttar at föra wthöffuer med thil sidlendett.
Ther wppå bleff en hell hop danska råd och herremänd sende wthöffuer
thil konung Giöstaff för gislare: her Erich Erichson thill Callöö, her
Anders Bille, her Knutt Rutth, her Lage Brae och många andra herrar
flere. Tå samtychte thett konung Giöstaff at sså skie skulle. Tå sattes
the 2 wnge herrar, konungens 2 söner hertig Erich och hertig Jahan, som
äntå [icke] wore myki

#25 stora, in wpå then stora galien, som wnder amirall Jacop Bagge hade
i befalningh, och her Peder Brae bleff förordnat med någet krigzfolck
thill att achta på dem, och the danske gislare bleffue på holman igen
och her Suante Sture med någett krigzfolck, som schulle achta på them
och plega them wäl i midler tid. Så for då konungen åstad med sitt
suenska råd, och wdj thett att her Lars Siggesson, marsken, skulle
stiga för konungen i landh, wäck bryggian nåckett wndan honom, och kom
i siönn; bådzmennar finge honom strax wp igen; ther stod han och dröp
så lenge watnett rand wtaff honom. Thå konung Giöstaff steg wpå
landett, mötte honom konung Christian, tog strax konung Giöstaff i hånd
och i fampn och kyste honom och sade: "Warer wälkomen, kiere broder",
och ginge så strax wp til konungens i Danmarcks paulun. Ther sattes en
stoll wtan för paulunet, ther både konungarnar satte sig wppå thil
hopa, och wijsde så alt rådet bort affsides ett lited stycke ifrå sig,
sålenge the talades wid. Krigzfolckitt, drabanter och meninge hopin och
annat hoff wijcke någett lenger ifrå, och bäggia theras krigzfolck
thill land hålle ther wtan före huar wpå sin sida; alle galierne hade
wendt alles theras näbb thill sidlandet emot konungen i Danmarcks
krigzfolck ther the hålle. När the nu så ehn tid långh wid pass en tima
hade taladz wid med huar annan, wille ähn aff konungens i Sweriges
stalmestare låtta see sitt rytterij, kom ridandes in på plattzen icke
långt ifrå ther konungarnar såtto och wille förtumbla sin häst, som han
och giorde, och thett war en mäckilburgers ädilman, benempd Caspar
Thöuing, och han förtumblade sig icke bätter, wtan han försåg skandssan
och hesten slo honom ledig wtaff, så att ther bleff ett mechtigit stort
löije wtaff hela härren, som alle sågo ther wppå. Men efter thet war en
thydzsk som then hederen hende, så bleff thet löijet snart stillatt,
efter the finge strax wetta huad thett war för ehn, huilkitt elliest
hade icke skiedt, om thett hade warrid ehn suensk. Tå nu konungarna
hade taladz wid och föränthes så sig emillan, att the[t] icke allenast
skulle wara fred, wtan förbundt them emillan, huilkett the sedan wille
fulborda jgönom beggies theras rijkz råd några dagar ther efter, så
bekiende doch konungen aff Danmarck, att han wiste thett konungen i
Swerige hade många förrädare, såsom stodo honom efter all hans
wälfärdt, doch wthj löndom; huilcke tho woro, skulle konung Giöstaff
well sielf snartt få förnima, såsom och strax ther efter skiedde innan
årsmottett ther efter. Dermed stige the då strax wp och drucke en gång
eller 2 med huar annan; böd och konung Giöstaff konung Christian thil

#26 gest wthj sitt leger, men efter thett war flux lidet efter
middagen, giorde konung Christian sin ordsächt. Så drog thå konungh
Giöstaff öffuer thill sitt läger igen, och konung Christian drog thill
Aggeskier igen, och thee finge frögder skotten wtaff alle skiep och
galeijer, som woro ganska många och store. Och tå konung Giöstaff war
komen thill sitt läger igen, rädis ther thill ett ståtteligitt pankett,
och hade alle gislare thill giest, och giorde sig ther konungen lustig
och glad med them, så att the bliffue alle wälbeskienchte. Her Anders
Bille thrädde fram för alla andra och sade, att han och alla danska så
wäll som de erlige suenske män hade nu mykitt thill at gledia sig, att
thett war nu så kommett thill en så stadig och euig fred, wenskap och
förbundt, och thet med många fager ord. Så suarade konungen höffueliga
der thill och sade, at euig wara en långh tidh, men meniskiorna kunda
inthed licknas ther widh; ther hade wäl många föreninger warrit
wprettad Swerige och Danmarck emillan, men ther hade iw altid sedan
funnes sacker thill, them genom god wenskap och willia hade åtter
bliffuett förspiltt, och war så skiedt mehra och offtare på then
danschis sidan ähn hoss the suenske. Therföre wore wäl önskandes, att
the wille thenckia ther thill på theras sida, huad som kunde lända
thill gått naboskaph och wenskap, så skulle the (nest Gudz hielp) ingen
nöd haffua på thenna sidan; med många flere ssådanna ord, som wäll
rächte åt ehn god stund på natten; ther med finge the förloff wtaff
konungen och drogo så sin wäg. Om morgonen kommo alla konungens aff
Danmarck trumettare och spillemän, the ther besöchte konung Giöstaffz
läger. Tridie dagen brött konungh Giöstaff sielff wp aff sitt läger
thill Wärienäss. Der lag drotning Margretta med sitt frunntimber. Först
satte skippen för anckar, så lenge drotningen kom in thill konungen,
och lupo så thil Calmarna igen. Sedan kom thett dansche rådett thill
konungen igen i Calmare, och bleff då nu [med] segill och breff
stadfest och fulgiordt huad som förhandlatt war.

Samma thid kom konung Fransis i Franckeriges seningebud, benemdt
Rickerus, thil konung Giöstaff om ehn wänlig comunication emillan
Swerige och Francke rige. Samma åhr ij Maij månad bleff af konung
Gustaff och ricksens råd samtychtt och besluttad, att alle Nylösse
borgare schulle flyttia sig thill Elgzborgz slått, ther att byggia sig
en stad sunnan wid slåttitt.

Så begynte her Conrad w. Phy prachticera med then fransöske legatten,
förtröstade konungen på mykitt gått, som the ther skulle kunda
wttretta, och

#27 wpå en stor summa guld åhrligen thill at fly konungen, thil at
bekomma konungen thil goda wthj hans rente-cammer, nembliga thill ett
huntht tusentt kroner thill pension aff konungen i Franckerige, efter
såsom och konung Christian i Danmarck på ehn thid hade aff konungen af
Franckericke; komme så konungen ther thil, att han beuilliade them en
stor summa daler thill tärepenninger; ther drogo the af stad med in åt
Franckeriget och bleffue ther på ett helt åhr tilgiörandes, bleffue
ther hålne wdj stort anseende och giorde sig goda dagar.

#33

Per Brahes krönika för åren 1542-1560.

[Anno 1542.] Emott Pingersdagens tid fick konungen förstå thidende, att
Niels nacka hade giffuit sig thill skogen och war starck thil 10
personer, och endoch att jngen huarcken wtaff ricksens råd eller annan
thänckte, att the skulle haffua nåkott på sig, lickeuel thog konungen
thett inted wäl wid sigh wtan sade, man skulle giöra ther någet ått och
förekoma yttermera fara i thid och i tima. Wid pass 8 dagar ther efter
kom annatt bud ifrå Calmare, så att Dacken hade försterckt sig mehra
ähn thill 100 man, och tå hade han slagitt 2 konungens fougter ihiäll i
Rysby, nembligen Niels Larson, ehn af adelen, och Peder …sgötte i Mora,
och samma natten lupo the tädan wid 16 eller 18 stora milar in i Konge
heradt thill en kyrkio hette Leena wpå ehn söndag thidelig, att the
woro ther om messe thid, och fune ther Smålandz Måns Person och ehn
hette Måns Holm, the ther gåffuo sig flugz wndan them in i sackerstigen
med theras thienare, förhulle sig ther ine, så lenge the finge
dagtingan för sig, huilkit gick så thill, att efter the förnumo, at
thett wproriske partij hade 2 höfuidzmän för sig, nembligen Niels Dacke
och lille Jösse, som war ehn Bleckingz far, tå lätte the sigh förnima
att the wille giffua sig fångna i lille Jösses händer, om han wille stå
them för liff och loffuade them thett på ähra och häder, thy the wiste,
at han war någet ährugerigh och icke en mördare såsom Dacken war,
plegade och altid hålla sin ord. Thett behagadde lille Jösse wäll, och
sade at han wille berådfråga med the andra, såsom han och giorde, och
besporde sig med Dacken, huad han skulle giffua them för swar. Så sade
Dacken, at han skulle giffua them god suar och lofua them gått så lenge
the finge them tädan ther de wåro; sedan wille the fuller få

#34 råd med them. Tå sade lille Jösse: jngalunda sså; wille han
endeliga schiuta them ihiel tho måtte han thett giöra förähn man
lofuade them någet gått på heder och ähra, och ther wtöffuer skiutta
them ihiell, thett wore ett oredeligitt stycke och kunde sidan aldrig
någen redelig man thro dem om någett gått. Der wpå sade Dacken lille
Jösse thett thill, efter han kunde inted wtan fara få them wtaff thett
hualfued, så måtte han seija them säckerhett thill, att han måtte stå
them för liff och sundhet; ther med gich lille Jösse thill
sackerstidören, så öpnade the dören och ginge med honom. Såsom the
kommo thå wtt på kyrkegården med lille Jösse, bad Niels Dacke alla sina
piltar hacka wp och achtad skiuta them ihiäll. Tå lille Jösse thet såg,
språng han och thill sina piltar och bad them i lijcka måtto haka wp
och sade så til Niels Dacke: "Wiltu wara hållen för ehn erlig kar, så
holtt wppe, så frampt thu wilt icke haffua så mykitt igen". Tå måtte
han och altt hans seelskap haka wtaff igen och låtta them niutha lifued
åt theras fengilse. Så drogo the tå om natten thill Cronobergh, och
efter Måns Holm kunde någet schriffua, lätte the strax stelle någre
breff, ett thill her Suanthe Sture och några flere, wid then lydelsse,
at alla smålenningar togo nu flugs thill at lädas wid konung Gustaffs
hårde och strenge regemente, och efter hans salige fader hade warrid en
god och mild regentt, tå han war ricksens herre, thy wille the alla
kenna honom god för sin herre och regenth, the wille och settia liff
och lefuerne med honom emot konung Gustaff, med många flere ord.

Wid pass 8 dagar efter then tid, som konungh Gustaff hade fått bud ifrå
Calmare om the 2 fougter som woro slagne, fich han trijdie thijdenden,
att Dacken hade tå förstärckt sig till 1000 man. Tå skreff konungen
hasteligen wt thill alla landzendar och skickade sin systerson her
Peder Brae, som tå war konungens öffuerste mönsterherre öffuer allt
krigzfolckitt öffuer Wpland, …stergötland och Smålandt, thill att
wpfordra alt konungens krigsfolck både ryttere och knechter. Han
schreff och thett samma til her Gustaff Olson, att han skulle mötta her
Peder Brae i Jenekiöping med then westgiötte krigzmacht. Fylde och her
Suante honom någet på wägin med, men then thid the kommo någet när thil
Tälie, mötte them samma Smålandz Måns Person och Måns Holm, som tå hade
fått förloff wp i landett på någen thid, och hade then samma Måns Holm
sådanna breff med sig, wende her Suante strax om tilbacka och tog
breffuid och breffdrageren med sig thil konungen. Thå konungen fick
förnima, huru sacken hade sig, och befan, at den Måns Holm war

#35 inted rett wdj all sin ährender, thy kom han wdi fengilsse och
förwarningh och sedan om halsen men her Suante fick förloff at draga
hem thill sitt.

Så snartt her Gustaff Olsson fich thessa tijdender, rychte han strax wp
med alt konungens krigzfolch och then hela westgötta macht och drog
strax genast nid åt Småland in thil Bärkwård och förmente sig kunda
stilla thett wproredt, förähn thet skulle komma wijdare. Ther mötte
honom Niels Dacke med sit selskap med ehn hop wtaff almogin, som alle
wore wäll beuäriade, wid 5000 starck. Ther emott hade her Gustaff
Olsson allt för litet folck med sig thill att giöra them alla någett
wäldigt fientligt affbreck med. Så war och tå then tid, at almogen
wille helst gärna wara hema och bärga höö och korn i huss. Thi budo the
sig thill dagtingan och giorde ett stillestånd wppå 6 wekur dagh
tilgörande. Ther med skildis almogin, och her Gustaff Olson drog så
thilbacka igen med thett krigzfolckitt. J midler tid församblade her
Peder Brae alt konungens krigzfolck både wtaff Wpland och …stergötland.
Kom och her Lars Siggesson och her Jahan Turson med all then wplandske
macht thil her Peder Brae i Vadzstena, satte så på nytt igin mötte med
her Gustaff Olsson med then westgiötte machten i Jenekiöping, hade och
så sin seningebud thill Danmarck, att then danske krigzmachten skulle
och mötta dem både thill hest och fott på en försagt dagh wid
Jngilstadt wthj Konunge heradt wdj Smålandt, såsom och skiedde.

Thå the nu bleffue församblade i Jenekiöping, gick ther ehn mödesam
handel wppå med the tydske landzknechter, der konungen på then tiden
hade ren heel hop wtaff, mera ähn thill 1000. The giorde mykitt klamber
och stortt buller, för ähn man kunde få them wp, wille the ändeligen
haffua månadzsåld, förähn man kunde få them thill wägxs. Tå suarade
then mönsterherren her Peder Brae, at the skulle koma thett ihug, att
konungen hade letid taga dem i sin thieniste på then tid jngen herre
hade theras tieniste behoff wdj hela Tydzland, wtan ther som the kunde
förthiena sig så mykitt thill födo med skuffuerk wdj wallar och
graffuer, tå hade konungen tagitt them wdi thieniste och giffuitt dem
en anseelig summa penninger thill åhrlig wnderhåld och ther till med
frij borgeleiger ther och fultt wp hoss adell och presterskapet
wtöffuer hela rijkett, och kan skee at thetta wproor, såsom nu ähr på
ferde, kunde haffua ther wtaff en stor ordsack; så hade the och icke
heller ähn nu sett någin fiende för sig, kunde skie icke heller finge
see, derföre wore de thill thett mindsta plichtige att giöra konungen
ett togh eller en reissa thill willia på

#36 thett wnderhåld, såsom the på tridie åhr hafft haffua och ähn nu
haffua, så frampt the någen tidh skulle kuna ther wara wäll thil suars
med. Så lätte the doch omsider seija sig och sade sig doch willia giöra
konungen thett togett thill willia, rychte så der med åstad. Men thett
war giort i så god thid, att thett bleff inted lengre ther wid i
sönder, man måtte seija huad man wille ropa efter månadzsold war både
thett första och thett sista, det fick man dagliga höra och förnima så
lenge thett hela thogett warade. Nu war fulle thett santt, att samma
folch war ett wtualdt krigzfolck och wtueelingen wtaff alle the tydske
landzknechter, som på then tid kunde finnas wthj hele Thyskeland. Ther
war allenast en fänicka, som Sixtt w. Mönicken war höfuidzman före, the
woro 600 starck, wndantagande hackeskyttarna. Tå woro the mest alla
dubbell sollenere, många och skäggutta män, och ingen ebland them, som
icke hade hafft ett anseeligt befälle tilförende, antingen
höfuidzmandzdöme, lutenampt, fändrick eller en fieltweifell; thorde och
wnderstå sig thill att seija, att om thett ähn kunde regna bönder nid
ett helt dygn igenom, thå wille the allenast med then ena fänickan
leggia them nider. Män inan thess lecken lychtades, bleff annat liud i
skellan, och lotte sidan en Smålandz bonde at spadzere jempte wid sig
för en krigsman. The dansche mötte ther then hela suenske macht, ther
war wid pass 1000 hestar och 12000 thill fottz. The danske wore wid
pass 200 hestar, 350 til fott, allahånda ribbelikratt med en hop gambla
rökutte polyxer, ther war her Peder Skram höfuidzman före och några
andra skånske herremän. Ther mötte Niels Dacke med sina hieltar och med
almogin mest aff hela Smålandt och lätt och fulla see sig, män icke så
the leffrade konungens krigzfolck någon skärmyttzell, wtan hade theras
bud thill härskapett, som krigzfolckitt hade i befalningh, och lätte
giffua thilkenna, att the bekende sig haffua tagitt oråd före, att the
haffua satt sig wp emot theras herre och konung, thett hade Dacken
giortt med sitt partij, men ther the kunde koma thill konungens nåder
igen, tå wille the giärna bedas wenskap och tiggia fred igen, och sade
sig ther wpå willia wijdare handla och tala med them then andra dagen
ther efter om middagzthid. Men ther war inted alfuare med, wtan swick
och bedrägerij och tijd thill att försambla mera folck och thil att få
thid och tilfälle att hugga och brytta alla wägar igen, tädan
krigzfolckitt, både ryttere och knechter, schulle få någen hielp thil
prouiantt i lägrett, och såledis kunde förtaga krigzfolckitt allahånda
tiltagzningh,

#37 och derföre antingen spilla en hop folck eller och testeförre nödgas thill att draga oskadatt thilbacka igen.

Samma tid bleff nu wäll allahånda disputeradt, medan herrarne på både
sidor woro tilstedies, både the suenske och the dansche. Somme och den
störste deelin wore wed den mening, at der som ehn hop och bönder wore
församblade, ther kunde inted wälbethenckt och snartt rådslag bliffua
wtaff, förthj att the kunde wara thuistige och icke licka heller ens
thorfftige om sacken. Annorlunda wore bondernar tilsinnes, som hade
hustrw och barn, huss och heman, och annorlunda Dackenn med sitt
partij, som inted hade widerwåga, wtan hade lust thill stiela, röffua
och mörda. Så war doch icke heller gått at ryckia legrett wp then
dagen, thil euentyrs the kunde med samma koma thil håndgrippz med
fiendernar, och efter then dagen war en måndag, på huilke inga gambla
krigzmän wille örliga med sina fiender, ther thill med war thett och i
Skorpions teken, thy war theras meningh, att man schulle wara stille
then dagen; til euentyrs kunde böndernar wäl så tänckia, att the böde
någon lidelig handel thill, som icke wore thill att wtsleckias
meningen. Ther emot wore och några andra wid thet sinnett, att thet war
icke wäl till throandas, att then meninge almogin schulle så lätteligen
willa slå sig ifrå Dacken och allt hans lösse partij som wåre thill
några 1000 starck, efter the nu så wore församblade, med mindre ähn the
hade för fåt någet merckeligitt niderlag, som icke ähn nu skiedt war,
wtan thett wore mera troligitt, att the achtadde att förknäckia och
brotta alla wägar igen, som lago thil några byarmärcker, ther någen
deell kunde wara thill hemptandes ryttere och knechter til wnderhold,
och efter the wiste att krigzfolckitt måtte söckia sin näring, kunde så
sedan med ett ringe tall folck wthj theras fördeell leggia mykitt
krigzfolck nider, och ther igönom bliffua förordsackade att wenda
theste före igen at kriga med them och draga ostraffat thilbacka igin;
thy kunde fulle wara thet bästa råd, att man söckte ett nytt leger
heller i dag ähn i morgon och förbiuda krigzfolckitt at giöra någett
angrip på fienderna; wille thå fienderna förgripa sig på oss, thå ginge
thenn olycksomme thiden och dagen wthöffuer them, wdj midler thid kunde
wij söckia wor fördeell efter wor nödthorfft, som krigzbruck tilsäger:
hade böndernar någott aluar med theras framsatte meningh, så hadde man
icke behoff thil att bida them, the wiste fulla thil at finna oss.
Thenne meningen hulle the alla legeligest, gillade henne då
allasammans. Ther wpå rychtes thå hela lägredt wp, och såsom
krigsfolckitt drog

#38 någett fram, så drog förtraffued någett feeltt om wägin, och drogo
så på ett leijd ther best war at komma fram med hestarna, och ther
nedan före lag thett man kallar Maijsakier, ther wägen full igönom för
hele hoppen. Ther lagh lille Jösse med all sin hop thill ehn 400
warachtige män och wentade några 1000 thill sig thill hielp, som endoch
icke wore framkomne. Och som han beginte skiuta på krigsfolckett, vende
the sig thill honom in i kärrett och lade så honom nid med all hans
hop, thy at jngen kunde wndkomma för thed at ryttherna hade
kringhuerffuadt them på then ena sidan och knechterna woro ine hoss
them på then andra sidan. Så bleff thå lille Jösse, som war höfuidzman
för then hopen, som slagin war, fördt thill lägredt och befandz wara
synderlig aftecknat fram för alla andra ther med, att han hade 6 finger
på huar hånd och 6 thäer på huar fott, såsom han och war ehn synderlig
dristig skalck fram for alla andra medan han lefde. Tå the sidan kommo
thijtt som feltlägredt blef slagett och finge fult wp i lägred thill
allahånda nödtorfft, thy tyckte them att thett krigzanslag wore
aldrabest, som den dagen företogs. Så skiedde och eliest några andra
anslag ther brede wid, ther the woro wtte med några hunth hestar och
några hunth hackeskyttar, kommo fulle thill skermydzell med Niels
Dackes folck, men inted för aluare, som någett draga kunde, för ähn
herrernar kommo till Wexiö.

I midler tid drogo the danske på hemwägin igen. Huad the hade plundratt
ifrån småleningarnar, bode wtaff leffuandes boskap och annatt, thett
som jngin ringa thing war, ther lupo småleningarne efter och togo
theras igen och lade ögonon samman på dem, som thett skulle fordra och
beskerma, thett besta the kunde, så månge the funde huilkitt war wäll
thill 100 personer, så at the dansche hade inted wunedt på theras bytte.

Tå nu herrernar wore komna thil Wexiö, stempdes thijtt then meninge
almogin wtaff hela Wärnesslandt. Och såsom ricksens råd handlade och
talade med them och förwndrade sig storliga på theras galinskap, att
the så ouisliga hade tagitt theras sacker före, at the wille föra örlig
och krig emot deras egin herre och konung, och sådant wtan allt skääll
och witterlig ordsack, och wiste sig då ingenstedes någen hielp eller
bistånd: huru mögeligitt thett kunde wara the at föra then sack thill
någon god enda, thett skulle the sielffua taga thill at besinna, thett
wille falla them suartt innan lecken lychtades att hålla så fram med,
thett skulle [the] med theras skada snart få see och förnima: therföre
wore råd att the fullo thil föga wthj thid, bedes före och

#39 försonade theras brått för ähn mehra skada skiedde; ther the sedan
gärna wille thill fred, kunde thett komma förseendt, med många flere
ord; tå låttades the fulla, att them thychte illa wara att the hade så
låttid förföra sig, gåffuo skylden på Niels Dacke och hans lösse
partij, bade riksens råd, att the wille hielpa thill och förmäcla
theras sack thil thet bästa. Men ther fulgde en tå på den thid föga
aluare med, thy the hade äntå inted fått någon synnerlig stor niderlag,
wtan hade heller fått mera mod och woro bleffne dristige och högferdige
ther wtaff, att the hade lagt ehn hop krigsfolckitt nider wdj Kinnen
wed et hetter Kijssa, huilkett så war tilgångett, at sedan thenne store
krigsmachten war indragin i Småland, skreffue krigzrådet konungen thil
om theras råd och betenckiande wid then mening, att efter thet the woro
intogett nider i Småland genast in åt …sbo, Kinnawalss härad, Albo
häradt och Konungz härad, ther som störste kagxerne woro och förnempste
rotten thill thet hela wproor, så war theras råd och betenckiande, att
efter the wiste sig wara then hoppen starck nogh, thy war icke gått
eller rådeligitt at konungen skulle senda någett mera folck thill them,
thy att thett kunde skiee att ther the finge wetta någett mera
krigzfolck wara på wägin, som icke woro änslige och them starcka nogh,
tå kunde the låtta thenn störste hoppen bliffua oanfechtadt och
försambla sig teste starkare och flere om then mindre hoppen och giöra
them oförwarandis ett stort niderlagh, ther the sidan kunde få theste
större modt och styrckia wtaff thill at förhärda almogin med hoss
theras wproriske företaganda igenom. Och thett skiedde licka så. Thy
konungen hade afferdigatt her Måns Jahanson thill Broo och her Axill
Erichson thill Häresättra med 100 hestar och en hette Botuid Larson,
som war fougte på Stocholms slått, med en höfuidzman hette Jörgin w.
Ellingin med 2 fänicker både med suenska och tydska knechter, the drogo
in åt Kinnen. Thå gåffuo sig några smålendsche bönder emot them, stelte
sig ödmiucka, gåfuo god ord och lättedes sig wndra på theras
medhaffuande krigzfolck och förskreckias therföre och för deras byssor
och wärior, the hade med sig, bade the gode herrar wille rama theras
bästa, the hade tagitt sig stortt oråd före, bade them therföre, at the
wille leggia alting thil godo igen; the wille giärna giöra them gärd
och förfordra krigzfolckitt med alla deelar till thet besta; the wille
iche låtta sig tyckia förlångt wara at förtöffua ther några dagar,
thill thes gärden kunde komma fram, ty the woro nu för reddoga schull
så långt ådspridde, somma hijtt och somma thijtt, att the kunde icke så
snart bliffua rede med giärden

#40 som the giärna wille. Ther woro herrarnar med thilfridz, lette sig
sådanna wrsecht och tall behaga, lågo ther några dagar stilla och lette
höra theres felttskytt hela dagen igenom. J midler tid giorde bönderna
bud i alla omliggiandes herader efter Dakens hela partij och kunde för
den orsacken skyld ingen synderlig skiermytzil leffrad thenn stora
krigzhärrin, efter the så församblade sig om den mindre hoppen, och
äntå bönderna bestelte thet så, att the finge huar dag någen gierd,
doch någett mehra, therföre att the kunde theste bättre förkundskapa
all theras förehaffuande der wid Kijssa; åm ehn morgon tideliga, för en
the bleffue thet wardse i legredt, smulle ther några 1000 yxer
tillijka, och kneckade och brottade så alla almanna wägar igen, så at
krigzfolckitt bleff inetäptt, så att the hade på thet sista ingen annan
wäg, ähn the måtte slå sig igenom theras brottar, thet them war
omögeligitt, och ther the hade icke funnett en bonde som wiste them en
lönstig, tå hade the alla mått bliffuet ther eller blifuett theras
fångar. Tå the nu så togo thil flychten, war icke störe försyn med
them, ähn att the rörde på troman all then wägin the ginge, ther wtaff
finge bönderna wetta, huar the mest woro stadde, thå fulgde the ifrå
brottarna efter them på wägin och slogo för fott ihiäl alla the som
icke kunde wndlöpa them, så at the woro och få knechtar som kunde
wndkomma. Höfuidzmannen Jörgin w. Ellingin war en wtaff adell, fick
thil en 20 dödsår wpå sig, och lätte bönderna liggia honom för dödin
och sade: "Latther oss nu söckia efter flere; thenne her bidar oss
fulla thil thes wij komma thilbacka". Och med thet samma nähr han så
bleff beliggiande, kröp han på 4 fötter wp i skogin och fan så ther en
annan landzknecht, som och war så illa farrin; så ginge the ther wille
så lenge han kom thill ett torp, och gaff sig then andra wp, föll nider
och doo. Men thenne Jörgin w. Ellingin orckadde wp till torpett, bad
bonden om herbärge och hemfred, sade sig wara ehn tysk kiöpsuend och
thiente en hett Peder Nielsonn, huilken och hade warrid borgare i
Jenekiöping och war nu borgmestare bliffuen i Stockholm. Tå suarade
bonden: "Tienar thu honom, så haffuer thu en dannemand thil husbonde,
och honom skaltu niuta gått ått, haffua huss och hemfrid". Om morgonen
tideliga kom åtter några Dacketiuffuar i samma gård och finge see honom
ther. Tå talade the thil honom och sade: "Sitter thu här, thin
förrädare, kom wtt, thu måtte föllia oss". Tå sade hustruen thill
honom: "Bleff ine, gack inted wtt, the willia slå dig ihiäll, throo
them inted /" Tå kom bonden in och suarade för honom, att han war ehn
kiöpman och

#41 Peder Nielssons thienare. Tå sade the thil honom: "Huij ähr han tå
så kulladt och haffuer långt skieg? Han liuger, then thiuffuin".
Lickeuel lätte the bliffuan thill fridz, och sedan the hade druckitt,
ginge [the] sina ferde. Hade thenne Jörgin w. Ellingin 3 eller 4 daler,
them gaff han honom, och bonden wiste honom wägin och beledsagade honom
hartt in thil Linkiöping, så han så domkyrkian, och bad honom sidan gå
i fred. Men de meninge knechterna blefue mest alls slagna, at
Dakatiuffuarnar finge ett stortt bytte, både byssor och wärior,
hellebordar, spidzsar och slagsuerd och en hop beslagna darthar; ther
kommo the dragandis med thill Dacken och kommo thil Wexiö samma dagen,
tå ricksens råd woro thil taals med meninge almogin, och lätte der see
deras bytte, dandsandes om galgan, som och på thet sista theras
kyrckegård bliffua schulle. Men Niels Dacke sielff med all sin härr war
ther strax nedann före wdj en tiock skogh. Tå krigzfolckitt fick see
dem, giordis strax en gisning, att the hade lagt nåkott aff wort folch
nid, gåffuo sig strax wdj skiermydzell med them och förfulde them
wäldigt in wppå theras härr, skutto och slogo för fott så myket
mögeligit kunne wara och dreffue them in vpå theras store härr, der de
hullo i skogin wdi 2 wäldige hoppar. Män efter störste härren wiste
föga wtaff then skiermydzell, efter han gick så hastigt wppå, och
störste parthen bleff quartt i legrett, och derföre icke woro dem den
gången starcka nock, thy the woro icke mera ähn thill 400 hackeskytter
och 500 ryttere, gåffuo de sig icke lång wäg in i skogin thill them; på
thett the skulle icke bliffua kringhuerffde, bleffue de ståandes på
slettin; men Dacken thorde jngalunda begiffua sig wtaff skogin, then
han höltt för sin fördeels platz. Ther med skildes the then gången åt,
så att ther bleff icke öffuer 300 eller 400 wtaff Dakens partij, så
många som hade giffuit sig wt på sletten, men wtaff krigzfolckit bleff
icke öfuer 8 eller 10. Sedan Daken och almogin nu sågo, att thett wille
gå annorlunda thill ehn som thet hade gått wid Kijsa, så lett man och
gå för rychtedt, att ther war ehn hopp med krigzfolck komedt i land wid
Calmar, så bleffue the döffua och begärade frid och stilstånd thill
winther dagh. "I midler thid", sade the, "wille wij gärna biuda wor
ödmiucktt och lydno thill och bötta för wor skuld, om wij kunna komma
thill konungens nåder igen". Efter man på thenne tid föga kunde mera
wtretta för sidhösten skuld, drogo så tädan genast wägin åt
Jenekiöping, ther skildes the åt, westgötta machten och drog hem igin
åt Westergiötland men the wtaff Vpland och ¯stergötland drogo wp
wthöffuer Hollewägin. Ther hade almogin i Söra

#42 och Norra Widbo achtad försambla sig och giffue hugg wpå härren,
men efter hären war tideligen [till vägs om dagen komme the så
tijdelig] på en mill nähr wtöffuer skogin thill et lited torp wid en
bärgzklipto, ther woro wid pass 70 församblade, flere wore inte endog
frambkombne. Tå woro 5 personer fremst ij förtraffued, nemblig her
Peder Brahe, Arfuid Trulle på Engzsiöö, Bengtt Suenson, Erich Mattson
fänrick, långe Bengt Smålenningh fälttweiffill, the kommo thill
skiermytzel med thenne 70 och lade them alla nider, wndantagandes en
bonde hett Thöris lensman, han fick fatt på her Peder Braes dreng, som
hade alle her Peders Braes redepeninger, mera ehn thil 1000 marker
ortuger, för wtan sylff och en guldkiäda och alla hans skiorther, slog
drengen ifrå hesten och kom der med sin kooss. Her Peder bleff sielff
skuttin, men efter han hade ehn suart jacka wtan på harneskedt, fick
han jngen skada ther aff, endoch den tiuffuen, som sende pilen afstad,
hade fullmåttad rätt åt hiertad, wtan fick någin skada wthj then högra
hånden. Doch betallade then tiuffuen thett dyrtt någh med sampt alla
the andra med några 60 som bleffue på walstadin. Elliest war der jngin
förnemblig och nampnkunnig wpå den hela resan, som fick et finger sår.

*Thå the nu kommo in i ¯stergötland, förlades thil första natläger
halfparten af krigzfolckitt i Vastena och halfparten i Skenninge, och
her Peder Brae och Arfuid Trolle toge sig före thill att draga på wägin
thill Stekeborg, ther konungen tå sades wara stadder. Men thå the kommo
nähr in emot Ladingelund, tå mötte them 2 Wadstena borgare, huilka som
wiste seija them, att ¯stergötland war altt fultt med skogztiuffuar,
der wore aff Dakens höfuidzmän, then ene war Peder Skegge, then andre
Måns i Pilegårdin, the hade belagt alla wägar, så at fåå personer kunde
ther koma fram wtan liffzfara. Thy moste the thilbackar igen och fordra
så legrett wp både ifrå Vadstena och Skenninge, komo så dagen ther
efter dragandes thill Lijnkiöping. Tå hade her Suante warritt i
Linköping och måtte ryckia sitt leger wp wndan skogztiuffuarnar, så
hade the allarede hållitt wtte på marckene på den wägin, som låg ått
Söderkiöping. I thett samma kom den store härren dragandes. Thå bleff
ther annatt wtaff, måtte thå tiuffuarnar til skogs igen och drogo så
nider åt Småland, och bleff så störste lägrett stilla liggiandes i
Lijnkiöping, störste parten aff krigzfolckit hos bispen och canickernar
thersamastedz. Ther war ingen then canick så wäll som bispen sielff,
the ther icke hade 200 eller 300 bode hestar och personer både wtaff
adell och

#43 meningt folck thill att wnderhålla och föda 18 eller 20 weckur bort
åt, och giorde thet wäluillige och gärna. Men tiuffarne woro icke lenge
borte i sönder, wtan bude sig offta thil, ther finge the och
mångestedis goda knellar före; borte wid Röck bleffue wäll 500 eller
600 slagne, och så flerestedis här och der, så at the hade ingen lycka
med sig ehuar the bude sig fram. Så drog tå her Peder Brae och Arfued
Trolle thill konungen och berättade konungen al legenhett, och thå
konungen thog honom wthj sitt rådh och giorde honom thil öffuersta för
hela härren, och tå war han på sin fuldmachtt 21 åhr, och gaff honom
bestelning och articklar med sig för de tydske landzknechter, drog så
ther med thil Lijnkiöping igen ther lägret war. Nähr nu her Peder Brae
war komen thilbacka igen*, tå the förnume, att the hålde inted den
dagtingann, såsom the hade giortt med ricksens råd i Wexiöö, att the
sende sådanna bud wp til ricksens råd som the hade wtloffuatt, wtan
Daken han sog sitt tilfelle, att them begynte trytta bärningen i
Linkiöping, och war tå then tijden så på sidhösthen, att ther huarken
bar eller brast, och kunde för den skuld inted brucka theras resethygh
thill at fly sig bärning, så at ehn hofman kunde med hest icke rida
thuertt öffuer gärdet, med mindre ähn benen woro hudalöss och stodo all
iblod, thy thet var allastedis frusset åffuan wpå och neder wnder war
ofrussitt och så diupt, att thet stod hesten mitt wp på benett,
therföre måtte rytterna haffua theras hestar ine. Tå kom Daken
dragandes med al sitt selskap thill 10000 eller 15000 starck och slogo
sit leger på 1/2 mil när Linkiöping, allenast ther före til at betaga
them prouiantedt och hestefoder och ther igönom threngia dem thil at
giffua sig wndan dem in åt Söderkiöping, och skulle sidan hetas och
låtta gå för rychte wtöffuer hela Småland, at krigzfolckitt, som låga
wthj Linkiöping, schulle haffua wijkitt wndann Daken för reddoga
schuld. Men rådet, som tå låg i Linkiöping, märckte huad fördeel Daken
wille söckia och tänckte någott annatt ther emot igen och funne på thet
råd, at the skickade ehn wtaff cannickerne, som hette her Måns Larson,
thil Dacken och läthe honom spöria, om han war derföre wpkomen thil
…stergötland, at han hade någet handla och tala med rijcksens råd på
meninge almogens wegnar i Småland, ty at honom war wäl witterligitt
bleffuitt, huru senest war afftaladt emillan ricksens råd och meninge
almogin wthj Wexiö, om the hade någon wnderhandling behoff wtaff
ricksens råd thil konungen på alles theras wegnar; och ändoch the kunde
wäll tänckia, att theras mening war icke denna, lothos de icke
annorlunda kunda första sacken, så lenge någon

#44 stadig winter kunde blifua thett the kunde koma bode bratt och
diupt til dem, såsom och sedan skiedde. Ther wpå gåffuo the sådanne
swar, att the wille giärna handla med the goda herrar och bade, att the
några wille förödmiucka sig och koma thill dem på ehn natt, tå skulle
the haffua frij säckerhett wid god suensk och christelig troo och
saning. Der wpo bleff åtter her Måns Larson afferdigad med her Måns
Jahanson, Jacop Bagge och några flere, begåffuo sig så wtt thill
Dacken. Der gaff Dacken många förslag före, och grunden gick mest ther
wpå, at han böd sig för Jacob Bagge wdj konungens thienst med 2000
hackeskyttare, och at konungen skulle försäckra almogin med stadig
konungzslig gunst och wenskaph, så at aldrig schulle wräckias någet
thil onda. Sade han och, han wille aldrig råda konungen thill, at han
skulle tilstädia sina fougtar at thaga någen sacköra wt på then
yttersta penningen, efter som honom war skiedt, thy at han hade
wtgiffuitt konungen wdj sackefall 300 oxar och 300 lod sylff, och hade
allenast ståådt thilbacka 30 lod siilfuer, then hade Niels Larson icke
williat giffua honom quitt och frij företherföre hade han måst och
warridt nödd och thuungen at företaga sig sådant wärck, som han nu
höltt wpå, huilkitt han jngalunda giordt hade, huar den bara fatigdom,
harm och wssillhett icke hade trengd honom der thill; der schulle
konungen frambdelis taga sig til wara före, thy at wtaff harm och den
yttersta fatigdom hade man wtaff den meninge man inted bättre thil at
wentha. Sidan bleff, fuller någet handlatt om the giffto presters
gerugheet, och at många prester wore icke bätter lärde, ähn att the
kunde stå wid ehn dyngewagn och huisla en messa fram; war och
fordringen så högtt wpstigen, at ther the icke thilförennde hade mera
wtgiffuit för hesten ähn 2 örtuger, ther måtte the nu giffua 2 öra, med
annat mera tåperij, såsom the satte fram, det doch föga kom thil saken.
Män then rätta hufuudordsacken, thädan wprorett hade sin beginnelsse,
war denna, att the lenge hade hafft god fred och såttho wthj rolighett,
så att the hade förgätted och glömpt bort all then fara, omack och
oroo, som krig och örlig hade med sig; så war ther och mykitt folck
nyss wpfödt, som inted annatt hade wantt sig thill ähn skiuta wäll och
gå wid skogin, och hade flytt sigh goda wärior och menthe förthj at
jngenstedis war mora folck thill ähn hos them, och stod allena wthj
theras macht, huad såsom them syntes gilla eller ogilla, ther moste
thett bliffua wid. Så woro en hop och förrädelige prester bode neder i
Wexiöö och flerestedis ther omkring wid grendserna, huilke som hade
förtruttid at konungen lade them huardera några

#45 tydska knechtar thill borgoleger, the predickade och inted gått in
i almogin, men the finge och der fulla lön före inan thes lecken
lychtades. Then andra orsacken war thenna, att the hade giortt några
resor några wproor både i vnge her Steens thid och konung Giöstaffz
tid, nembliga slagit några fougter ihiäll och burridt theras huffuud
kring om landet, så och när konungens hofmän drogo igönom Småland och
thil Skåne, knurrade the och sade, att the giöra inted annat wtan reta
dem ehn hop fiender wpå, derföre sade [the], the willia lära them
sittia en gång hema, och efter the finge aldrig inted fulkomeligit
straff therföre, som the kunde någet bliffua redde wtaff, så kunde thet
icke annars wara, wtan thett moste en gång brista wtt med deras onska,
så att de kunde få straff som kunde suida någott efter och minas, för
ähn the kunde wända igen med theras ohörsamhett, som och då war then
höge tiden ther thill och så skiedde wthj så god thid, at the lärde
sidan sittia hema med spächt och roo och giöra skatt och skull för sig,
som fader och föraldrar för them giordt haffua.

Tå nuu detta möttett så hållet war, kom saken wdj stilleståndt, och
Dakin for nider thil Smålandt igen med almogin och sitt selskap, doch
hölt han inted thet stilleståndt så lenge som loffuatt war, wtan strax
han kom heem igen slog han lille Arffue Trolle ihiäll, Offe Nielson och
månge flere herremän och [vp]tächte i så måtto sitt ordlössa och
förrädeliga hierta. Frue Malin, som hade tå legatt i barnseng på
Bärquard, och wndkom them med möda noch. I midler tid fick tå konungen
flera onda thijender, at hela Dalerna och meninge Bärslagin såtto och
på språng, och snarast sagtt bönderna och then meninge almogin öffuer
hela Wpland. Tå wår konungen i Stochholm, skreff så konungen öffuarsten
thill huad för farlighe tidender, som konungen wore thilkomne wtaff
Dalerna, Bärgzlagin, Norlanden och meninge Wpland, och såg sig icke
annat wara för nödin, förmante honom för den skuld och begärade, at han
ähndelige schulle ryckia wp til Stocholm thil honom igen med alt
krigzfolckitt. Der wpå schreff han konungen thil suar igen, at ändoch
sådanna tidender woro honom thil hånda kompne, doch wille han thett
jngalunda troo, at thet så skulle wara i sanningh, och ehuru ther om
wara kunde, doch war thet jngalunda råd at ryckia thilbacker med
krigzfolckitt, så frampt att then meninge man skulle icke tagat
therföre, at man gåffuo allaredho wunett och drogo thilbackar igen for
reddoga skuld; huilken som thilförende icke hade thet i sinnett, de
kunde sidan haffua bliffuit dristige noch thill at fölga

#46 efter in för Stocholms portt; men det war hans betenckiande på
konungens förbättring, at han wille ryckia någett nermera emot fienden,
efter de hade allarede bruttid theras stillestånd, och wille ryckia wp
thil Vastena, och måtte sidan aldrig gå så illa thill, at om
krigzfolckitt skulle bliffua så trengde, kunde man nest Gudz hielp wäll
få Söderkiöping, Norkiöping och siösidan in igen, at komma then leden
alt wp thill konungen igen, om landwägin bliffue förhindrat. Sidan fick
konungen några bättre tijender, så at dallekararna giorde konungen 400
goda hackeskyttare thil hielp emot småleningarna och drog thill
konungen thill Nykiöping. J thett samma sende Dacken en tiuffua hop wp
thill Stäckeborg thill at beläggra her Suanthe, och war her Suante om
dagin wtriden at skiermydzla med them; de kiörde honom så flux in igen,
at the fölgde honom på fottin, at the komma med thett samma in öffuer
ijssen på holman wnder slåttid thil honom och belaggrade honom ine på
slottid och hade der sidan bud thill Söderkiöping efter thiera, beck
och jernstänger thil at brytta sig igönom muren medh och thill at föra
eeldh på slåttid. Då öffuarsten fick thesse tijdender, ryckte han wp
med 100 hestar och 4000 hakeskyttare jfrå Wastena thill Linkiöping at
komma her Suante, som då war bestallet på Stäckeborgz slott, thill
wndsätningh. Men konungen efter han då war med sit krigzfolck stad i
Nykiöping, giorde han sig flux redhe och så mykit nermera och thog sit
harnesk wpå och rychte så det hastigeste han kunde in för Stäckeborg
och lade så med ehn snarhett 500 eller 600 nid både wtaff dem som wore
in på holman och the som wore ther wtan före, the andre thogo thil
flychten.

Anno 1543. Tå thett skiedt war, komme the starcke tijdender thil
Lijnkiöping, at Niels Dacke kom wpdragande ifrå Småland med 20000 eller
30000 man thill at öffuerfalla thet lägred i Vastena, som tå war icke
annat ähn ehn öpen fleck på alla sidor derföre mente öffuersten draga
med krigzfolckitt, som han hade hoss sig, tilbacker igen thett snaraste
han kunde. Dackin kom flux dragandis, som sagt war, och slog sitt lägre
wid Skruckeby, och war her Lars Siggeson med sampt flere wtaff ricksens
råd och den wplendske macht och then Dalefännickan komen thil Vadstena
med. Så tychte dem för then skuld wara skam att låtta kräckta sig ine
wtaff en hop bönder, thänckte och fuller dett, at the skulle icke
haffua dristighett at besöckia ehn sådan hop och krigzfolck, som ther
war på slätta marckin; derföre wille the besöckia them och helst mädan
the woro nu så när förhånden, heller än [the] skulle besöckia them

#47 lång wägh ind i Småland wdj theras egin fördeell. Dakin kom
wtöffuer ¯stre Hullewägin, slogh sitt legre wid Skruckeby. Tå rychte
öffuarsten wp med hela lägredt wtaff Wadstena någett efter midnatt och
mente så wthj dagningen wacht them wp wtaff sömpnen wthj theras legir.
Men efter thett war så nähr 1 1/2 mil emillan, och war thett så mykit
liddet på natten, at thet war wid dagningen; lätt thå lille Niels
Larson, som war höfuidzman för then Dalafänickan, för tideliga see sig
wdj sit blancka harnesk och menthe thet war ehn mechtig mandom at rida
them så nähr, at han fick see dem, derföre rymde the alla aff sitt
lägir och thogo den skogin in emillan Skruckeby och Mölleby, och efter
man kunde ther inted giöra them med någet resetyg, wtan allenast med
fottfolck, derföre war öffuarstens meningh, at han wille stiga wp thill
them in i skogin med alt fottfolckitt, som war thill 10000 eller 15000
starck, och kiörde fienderna för sigh then hele skogin, och resetygett
schulle ryckia på then ena sidan wtt med så länge engislätten thog wid
igen, på then tridie sidan gick Möllebys elff: Thett anslag bleff
beuilliadt. Der wpå drog öffuarsten affstad. Honom skulle föllia både
then förlorne och wäldige hopin. Förähn then wäldige hopin komme mykitt
thill håndgrip, stadnade the wtan för skogin och drogo inted in med, så
lågo ther och twå wägar ther igönom, bleff och then förlorne hopin
deeltt i 2 delar, så at her Peder Brae kom på then ehne wägin, som låg
på högra hånden rätt wpföre och at Arfuidt Trolle, Hindrick w. Segin,
som war öffuerst luthe[n]ampt, och flere aff the grotte hanssar thogo
på then wägin på then wenstre hånden och komo så i skogin åtter så
nähr, att the hade nähr möttz åt, och moste förthy the som wore på then
högra sidon hulla wp med theras skiutande, och tå finge fienderna
tilfelle och slogo then hopin wäldigt thilbacka igen, så att the weke
wtaff. Derföre kome tå alla fienderna in på then holpin som öffuerstan
war med; ther stod thå ehn hårdt kamp them emillan ähn 2 eller 3
timmar, så lenge knechterna thogo thill at ropa om krutt; så hade tå
öffuersten noch till att stella thett ropedt, at fienderna icke skulle
bliffua ther aff thes dristigiare, och förskaffade thett snaraste hand
kunde, att huem som någet hade delade krutt med them andre som
fattades. "Låtter oss nu", sade öffuarsten, "wända oss en gångh wp
thill fienden igen, wpå thett the liggia oss icke alt för nähr på
hällin, så wille wij thenne gången taga wort afftogh, efter wij ähre nu
wttråtte". Så war och lykan så skafftt, att knechterna, som mest alla
hade halfua hakar, och skutte alt wthöffuer; så wiste och så ly4ckan
och skogin före, att the stodo altid

#48 högre ähn wort krigzfolck, thy fell thett och flux för fott wpå
deras sido, så at reddogan war komen iblandt theras hop för wora
skyttare, och tå öffuarsten menthe, att the skulle alla haffua wendt
sig emot fienderna, woro thå the allarede på flychtena och lätte honom
bliffua så gått som ensamm, och kom noga ther ifrå, tå hade han mist
wtaff sin hop 200 personer och en fändrick hett Hans Oxeuäll, en smuck
kaarl, och 60 personer, som wore skutne, öffuarsten hade fultt med
blåmärcker både på armar och been wtaff the pilar, som hullangere såtto
lössa wpå, och hade huarcken pill eller skiechta på sig nähr the kommo
fram, elliest fick han aldrig finger sår. Den thid han kom fram thil
hopin igen, sade han thill the gode herrar ricksens råd, att thett war
icke wäll så lagatt, att thett anslagitt gick icke så wäll för sig, att
man förfulde them med hela hopin, såsom affsagt war, och hade tå
warridt fast bättre, at man hade nu kunatt lagt en hop af fienderna
nider här, heller ähn wij skulle draga nider i Småland eller någet
lenger efter them i störe fördeel. The suarade föge ther thill annat
ähn, han hade noch giffuit sig i fara med thet föge krigzfolckit, såsom
nu hade hållid sig manneliga med honom; hade the alla så giortt, thå
hade thett warritt bättre, doch war thet icke gått eller rådeligit att
öffuarsten schulle giffua sig med willia i sådan fahra, så var och
dagin förliden och war icke langt jfrå affthon. Alt mädan thett slagit
stod wpå, skiöt Dakin aldrig ett skutt ifrå sig, wtan stod langt wpe i
skogin och slamrade på en tromma, på thett han skulle icke så wäll höra
all skodt och klagerop. Män then andre dagin ther efter förde the
theras döda heem igen, som wåre bleffne på walstadin. Mångin then
sochen, som hade wtgiortt 50 eller 100 karar, finge näpligen 1/3 eller
1/4 med liffued igen, så at the miste någet på annat thusendt personer,
och bleff almogin suåra illa thil fridz med Dakin derföre och sade, han
hade förfördt almogin wp i thett sletta landet i ¯stergiötland. Tå war
lickeuel samme Niels Dacke en blödig förrädare, och hade icke waritt
gått at lille Jösse hade lenger lefuad, eliest hade wäl krigzfolkit
offtare och mehr bleffuit besögt ähn som sidan skiedde.

Sidan thetta war skiedt, bleffue smålenigarnar någett thystare ähn the
wore före, och bleff så beuilliat, at thoget skulle gå för sig, och
bade herernar både wtaff Wpland och Westergiötland skulle möttas åt i
Calmare : her Giöstaff Olson med sampt thenn westgiötta macht finge
några aff dhe skånske herrer och thett danska krigzfolckitt både
ryttere och knechter sig thill hielp, och drogo thett stretted in åt
Småland igiönom Synnerbo, Wäsbo och sidan at Söra Möra;

#49 then wplendske machten drog om Linkiöping och then wägin igiönom
Småland om Wimmerby, sidan ijsswägin om Hornn in thil Hagilsund in thil
stora €geby; och efter böndernar lupo altt brede wid hopin wp i the
höge bärgin och skogarnar och finge se konungens wäldige hop, wndrade
them at så mykit folck skulle wara thill, och sade att man måtte slå
sig tråtter på en hop och gäss, ähn sidan på ehn sådan hop folck. Somma
wtaff Dackens folch ropade thil höfuidzmännen och bade them, att the
wille koma the goda herrar aff ricksens råd så nähr at the finge tala
med them, som och så skieede; och då hopin war så nähr komen i land
ther wid Hagilsundt, hade the förstunget en 400 eller 500 wdj håld
thill att slåå wpå trossen, och tå hade dalekararnar eftertogett, och
tå hade några wtaff the gode herrar så ner bliffuid niderlagt. Tå kom
öffuerstan med 300 hakeskyttare eftertoget thil hielp och lade
småleningarnas håld ther nid, och efter ther war wäldig bråtta ther wid
Högsby, så att ther the hade farrit then wägin, hade man giortt stort
folckspilning och lickeuel lited gått rättadt wtt, så war och den
störste macht thijt församblatt af hela Smålandt, så finge the thet för
råd som bättre war, att the drogo wid pass en half mill thilback igen,
och wiste the tydske knechter inted rättare ähn thett skulle giälla
thil …stergiötland igen, dett som de kallade thet förloffuade landett,
språnge och wore glade, att thett skulle bära thijt igen wtan mera
fahra, men den gledien rächte icke lenge, förähn thett bar åther
thuertt wtaff öster wt emot …stra herade, och kom härrin åtter wtt
igien i fetta bygden; ther stod thil i huar gård som man hade kommet i
giestebud ; thett behagade almogin illa at man kom så oföruarandis
thitt, som the hade ingen achtad komma schulle. Män Dakin försumade
icke heller sig med sin hoph, wtan inan 2 tijmmar war han jiempt wid
härrin wdj en stor skog, och låg såsom ett näss wdi siön, ther hade han
fördult sig ine, och wtaff öffuersten war strengeligen förbudit, att
ingien byssa skulle låssas eller rensas then dagin, på thett fienderna
icke skulle få wetha huad härrin led på wägin. Så bleff doch lickeuel
på ehn stor siöö låssada några rör, [the] som wille rensa sina bysser,
som och strax ther efter blefue slagne i järn för theras ohörsamhet
skuldt; så menthe Dakens partij, att the hade wist nåkott aff them och
skuttid thill them, therföre begynte någre Dakens partij skiuta igen
thil at försuara sig och söckte thå öfuersten med 600 eller 800 aff the
besta skyttare thijtt in thill them på then ena sidan och dalakararnar
på then andra sidan in åt nässitt, och klemde så thill på både sidor,
sså at man

#50 hade nöd noch thill at skillia them ått, hakeskyttarna ifrå
dalakararna, och bliffue många wtaff dalakararna skutna för
småleningar. Män thett som bäst war bleff och Dakin skuthin med ehn
hake 2 lod igenom både låhron och bleff therföre inted mera brukadth på
thett hela togedt, wtan moste låtta föra sig och bära sig huartt han
wille taga wägin, och tå bleff then Jödde Hana fångin, som wiste at
bekende, huru Dakin war i hånd gångit; ther bleff och störste parthin
af Dakins bästa hieltar slagne, 400 eller 500, och Dakins mörderij fich
så ther med then endin, at han kunde inted mera sielff giöra thil
sacken, och the andre thorde aldrig mera någintid biuda sig fram. Judde
Hane bleff stägladt, och tå han fick see stäglan och såg huad död han
schulle lida, bleff han död i reddoga förähn hans been bleffue
bråckade. När them nu sså mykitt hade leditt wpå wägin, att the komo
någet in i Söra Möra, höltt här Giöstaff Olson thett affskied rätt, att
han lätt bränna för fott alt ther the dansche drogo fram och der
omkring, ther han kunde komma thill med, män hoss then andre och
störste hopin skiedde icke så mykitt, wtan och der och huar någett.
Derföre begynte the smålendske bönder seija emillan sig: "Nu se wij
huad åtskilnatt ther ähr emillan dansche och suenske. The dansche ähre
fast grömme om wora gårdar och om wora fatige hustrwer och barn,
derföre må wij nu så giärna falla thill föga och begärra nåder aff wor
egin herra och konungh, ähn nu länger så löpa och galnas som wij nu
haffua giordt på annat åhr". Somme sade och thuert emott igen och sade:
"Kunde wij icke förmena them at skiöfla och bränna wora gårdar, så
kunde ähn the icke heller förmena oss allestedis at fåå oss matt och
taga thil med andra, som haffua mehra ähn wij, i sommar igen". Men
störste delin blifue wid then meningen, att mädan Dakin nu hade fått
thett han lette efter, tå war nu skiött thid at almogin besinnade sig
och thogo sig annatt före, som fader och föräldrar hade giordt för dem,
thy Gud hade skapd them thill bönder och icke thil örligmän, sså hade
the och jngin heller att strida före, thy wille the nu falla thill föia
och bedias före; then som icke wille giöra thet samma, måtte han stå
sin egin fara. Så skiede så, att all almogin föllo thill dett suenska
ricksens råd, at the wille bedia konungen för dem, att the måtte koma
thil nåder och thil soning; the som icke wille giöra thett samma med,
them wille the sielfua hielpa straffa. Ther med bleffue thå både
härrarnar åtskilda, the westgiöttar och de dansche drogo them tilbacker
igen och den vplenske härrin drog then wägin om Högzby, ther bråttin
war huggin; män

#51 ther war ingen innan före eller någett synderligit modståndt på
färde thill at koma igiönom, förthj så snart man förordnade 2 fänicker
knechter, som stigo omkring bråttin på huar sin sido, så gåffuo
Dacketiuffuarnar strax thil flychten så the giorde icke mehra ähn några
få skott ifrå sig, doch hade thet föga på sig. Tå härrin kom wp thill
Linkiöping igen, drogo ricksens råd och den vpländske härrin huar hem
thil sitt igen, och fördeeltis krigzfolckitt huar i sina borgoleger
igen. Och efter almogin war nu sså stilladt, allenast war der några
Dackatiuffuar, som ähntå icke hade giffuitt sig thill någin handeell
eller soning, thy sende öffuarsten ehn höfuidzman hett Anders
Smålenning med några 100 knechter, som schulle gå skogledis på några
wekur thilgiörandis thill at wptaga sådant löst partij. Och mädan thet
sså skiedde, hende en morgon tidelige, ther the lågho och huilte sig
wid ehn by, kom ehn bonde, ehn midåldersgammal man, trädandes fram om
knechterna, ther the lågho och huilthe sigh och hade sin skyttredzskap
wnder armen, och sporde efter huar höfuidsmannen war. Tå suarades honom
at höfuidzmannen var i stugon. Tå steg han genasten in, hilsade
höfuidzmannen med ehn god dag och kallade honom Per Skegge och bad
honom icke förtiänckia sig, at han kom icke för thill honom, ty ther
war någett aff konungens folck i wägin för honom. Tå han nu sså talade
thill Anders Smålening, förnam han wäll att han hade gått fheeltt och
war äntå inted rädt i sin ärender, och såg sig med thett sama allestedz
omkring och bleff så warsse främmande wärior wore wphengde på wäggin,
som han inted war wan see tilförende iblandt Dackens hop, bleff han
häppin och förskrächt och sade så öffuerliudt heller må skiee som han
wille seija: "Jag haffuer gåått fheeltt", och begärade strax nåder och
loffuade wtt, att han wille strax inan afthonen leffuerera honom en
wtaff Dackens höfuidzmän, han wille få honom ehn eller 2 thill fölges.
Anders Smålenningh troode hans ord och fick honom 2 karar med sig, der
drog han åstad med lönlig igiönom skogin och fan så den samma som han
lette efter, som stod der med en spändt bogha och skiödt thill en hara.
Tå han hade skuttitt wtaff thill haren, then han och råckade, bleff han
i det samma sielff skutthin wtaff honom som war gångin efter honom, och
lefuererade honom strax the twå knechter honom fölgtt hade, at föra den
thill höfuidzmannen igen thill ett warteckin, att han hade hållit sin
ord som ehn erlig man, och bleff sidan så mykitt bätter betrodder, och
wthj samma togett bleff många andra Dackatiufuar wptagna, och wdj
sönderhett bleff ther en tiuff skutin, så på wägst såsom den

#52 tiuffuen Dackin war, war sså skuthin igiönom både låron, och efter
han bar flux thill at löpa wndan och hade en luntha om halsen, tå lupo
knechterna efter honom, finge i lunthan och drogo honom åther åwogh, så
at han full skiäcktan diupare in wthj [sigh] och bleff så trygdt med
samma luntta; then bleff ther wpsatt på stägill i Calmare för samma
Dackatiuff, doch thett bleff i lång tid ther effter annorlunda
befunett, att thett hade icke warrit then rätte sandskyllige; lickeuel
bleff wplupitt ther med stillatt, att the Dackatiuffuar gåffuo sig
sedan wnder konungens hender, och störste parthin bleffue gripna och
fångna och finge theras welförtiente straff. En hett Jören Jönson bleff
satt thill fougte öffuer konunge häradt och några andra häradt ther i
Smålandt, men han bleff ther icke lenge, wtan efter the Dakatiuffuar
hade sit wist och sin thilflycht altid thill Rotneby hos then ther war
ståtthållare, her Pa[r]sbärgh, tädan the och altid på den hela feijgden
igönom bleffue flux med krutt och allahånda fiendtlige värior, som der
mäst kunde behöffuas, wndsatte, så kunde jugen wara säcker, derföre
bleff han strax skuttin aff några tiuffuar der nidre, som man inted
kunde taga sig ware före, den thid han skulle draga thill ett ting ther
nidre i Konungz häradt.

Der efter bleff så almogens sack aff rijcksens råd så förfordratt hoss
konungen, at almogin öffuer hela Smålandt i huart härrade gåffuo
konungen en hop oxar, huilkitt löp thill en stor summa, thill några
1000. Ther wid bleff thå sakin sså affstäldt, at ther aldrig mera sidan
skulle wräckias wppå. Sedan behölt thå konungen så mykitt aff thett
wnga och ogifte folckitt wdj sin daglige tienste, som bruckades för
krigzfolch alla städis både hema och bortto, så att man fick them så
mykitt att giöra, att the finge släckia deras lust och förwette ther på
örlig och krig, adt thenne meninge man sidan aldrig stod efter något
örlig hema för theras egin dörr. Thenne hela tiden bort åt war konungen
wid thenne efterföliande mening, begynte komma ihug och betenckia, huru
många frestilsser och farlige för[s]öcki[n]ger han hade hafft wthj sin
regementis tidh aff sina egna wndersåtter: först när han satte
bisperna, canickerna, prester och munckar af sitt stora wälde och
förminskade theras räntha, på thett cronones räntha skulle blifua
föröckad och konungen thes långwarigare och roligare kunde bliffua wid
sitt regemente, sedan många gånger af Dalerne, så och af the westgötta
herrer, her Ture Jonson, bisp Måns och her Måns Brönteson, her Niels
Olson och flere, och nu, huilkitt icke thet minsta war, af
småleningarnar, fick ther för en ledzse wtaff thette regemented och
begynte

#53 thill att betenckia sig, att han wille kiöpa sig ett greffuedöme i
Tyskeland eller annorstedis, huar han thett kunde bekomma, thett han
wille bliffua wid [vthi] roo och öffuergiffua thett orolige och
bullersamme regemented; huilkett några hans trogne män och råd, nähr
the det förnumo, lade sig mykin flijtt och winning om thill at
förekomma, och kunde doch icke wtan månge wichtige och beueglige
ordsaker koma konungen wtur denne mening. Först war theras mening
thenna, at efter thetta rijkett wdj många regenters tid war kommett wdj
stort olag, alt sedan konung Carl hade regementedt och jämwäll långt
thilförende, kunde thet icke annorlunda gå thill, ähn at then menige
almogin woro komne wthj then wanen att söckia middel och wägar och
wtflycht på allahånda sätt för ähn thett kunde koma i någjn god lag och
thil någen god stadig och långwarig hörsamhet igen. Nu hade de och så
nähr farrid huarwed omkring, att the hade och nu försöcht thett
yttersta och starkasta middel ther till som hade warridt thill, högre
kunde the inted koma och bude till at löpa med huffuudett igiönom
wäggen, ther the nu så många resor inted hade wträttad med, wtan
farritt ther illa före, så at the kunde nu grant see och märckia, at
regemented war wtaff Gud och Gud hull wthöffuer sit regemente; så war
och nu faran öffuerstånden, och icke wäll troendes heller wäl kunde
wara möijeligit, at någet partij schulle nu här efter mera thörass
heller willia försöckia sådan farlighett på nytt igen; så hade och nu
konungen många arffuingar: thill at fly them alla stora härskap i
fremande land, thett wille wara widlöfftigdt, besuerligit och
omöijeligitt; wille och wara ingen ringa förneddring nu först at
tänckia thill sådanne middell, at stiga jfrå then högsta grad och så
ned thil then ringaste, jfrån frijhetten wnder annors wälde, thett
wille gå hartt thill för then, som war annatt waan, och wara en
odregelig bördho; then Gud, som här thill hade beuarad honom wdj sitt
konunglige regemente wdj så wnderlige måtto, ther thett som offtast
hade stått wppå mehra fara ähn nu kunde wara til förmodandes, then
förmåtte och ähnnu giöra thett samma, war och så nu så mykitt störe
licknelse ther thill, med mykitt mera taall, som lyde thei meningen
thill. Ther aff tog konungen sielff thill att förtänckia sig annorlunda
i sackenne.

På den 5 dag Junij anno 1543 kom Ringgrefuin greffue Jahan til Solmiss,
thill Calmare [then ther sedan kom] thill konung Giöstaff [till
Söderköpingh], och samaledis kom och tå heem her Steen Erichson och
tydske cantzelerenn her Conrad w. Phy och then frandsoske legatten
Richerus. The

#54 hade månge förslag före om ett nytt krig, som the giärna wille råda
konungen thill att inträda med konnungen i Franckerige. Män efther
thett ther talades tå inted om the 100,000 croner, som konnungen war
förtröstadt med thilförende, the ther skulle kommett wtaff Franckerige,
så galt thå theras tall och förslag ner inted så well sedan the woro
igien komne, såsom före; wille och konungen heller inted mykitt höra
theras rådslag, wtan handlade och talade tå all mest med her Peder Brae
och sade sig nu på denne tiden wäll haffua försöcht huad krig haffuer
warridt nu på anhet åhr, ther huarcken cantzeleren eller her Sten
haffua warridt hoss med theras goda råd, wtan hafft pention och goda
dagar i Franckericke och hafft fördantzer med madamma de Tampås,
madamma de Säll, madamma de Massa, men haffue [wi] dantzett här före
med Gudmund Fössing, Per Skiegge och Niels Tacke, men fast med olicka
fördeell. Så hade och konungen på denna tiden fått in 3 fänicker
knechter med Otte Glasnap, och bleff så besluttadt, att konungen wille
efterlåtta alla sina tydska knechtar at fölia Ringgreffuin wtaff
landett, huad konungen aff Franckerijcke wille haffua dem, doch så at
Ringgreffuin skulle annamma dem strax med sig, konungen wille låtta
betalla them wtaff för det han war them skyllig, men efter det at
konungen hade nu så nylige förtt krig, wille han jngen mera omkost
wenda ther wppå; så war och konungen i Franckericke rich noch att
betala sielff krigzfolckitt, om han hade thett behoff. Då greffuin kom
nider i Danmarck med sama krigzfolck, giorde the så emot greffuin som
man seija pläger, at thett giör så barn ij by som thett ähr hema wandt,
at the tecte then gode herren och hans capitiner höffuidzmän thill med
långa spedzar och hellebårdar wthj theras myterij, the altid woro wanne
at biuda tilförende; huru han sidan bleff wtöffue med them, thett fick
han see thill. Cantzeleren hade gärna wellatt hafft her Peder Brae wthj
thett badett, men han såg sig så mykitt bättre förr, at han wille inted
haffua skaffa med thenne handelin. Någet ther efter fick konungen
wetta, at han hade tagidt en suår summa peningar thil låns aff Fuckeren
i Ausborg i konungens nampn, hade och förtt alt för stortt prång och
ståått wthj the land, ther han hade farritt fram, så at wdj the tydske
städer, ther han skulle gå til kyrkian, måtte gatturna wara beclädde
med engelst wnder honom, och mykin annen öffuerflödigt omkostnadt mera
som han hade giortt fåfängt, förwtan 6000 eller 8000 daler, som
konnungen sielff hade fått honom thil tärepeningar, som alt war
medgångitt. Derföre wppå dett konungen wille wara

#55 okraffd för sådan giäld, som han förnam wara på färde, lätt han
settia honom i fengilse i cammar på Westerås slott thill döderdaga.

På samma tid war och hertig Otte thill Lynneborg här i landet, som här
Conrodt hade her in bestelt; han hölt sig her oförmärckt, thill thes
han bleff wppenbaratt och sidan aff konung Giöstaff förskriffuen thil
Westerås; ther kom han thill konungen och bleff wel trachteradt.

*Anno 1543 stodh en herredagh i Lindköpingh, och iblandh annat blef
förhandlat i then herredagen, ther wore en hoop präster af heela rijket
församblade, mäst vtaf …stergöthlandh, Wästergöthland och Smålandh,
hvilke som ännu hade någre landbönder behåldne, somblige 3 och somblige
4 eller 6, en parth flere, och gofwe konungen tillkenna, att theras
bönder wore nu så treeske och mootwillige blefne, att the kunde intet
fåå sin rättigheet af them, hwarföre begärade the ödmiukeligen, att
konungen wille anamma bönderna till sigh igen och gifwa them annat vthi
wederlagh, hwilket så skedde. Huru wijsliga thet war af them betänckt,
thet finge the sedan förnimma när the saknade then hielp the hade af
sina bönder, både att hämpta sigh sill och salt, föra theras afradh i
köpstäderne och annorstädes långwäga, thet the länge hade mått behålla,
om the icke hade mindt konungen thet vppå och sielf bidit ther om. Så
wore och på then tijden någre rijke och myndige bönder, särdeles vppe i
Vplandh, som hade 10 eller 12 landbönder till frälsse; när någon ibland
then slächten wäxte upp, som war skickeligh och manligh ther till, war
honom tillåteligit thet att förwärfwa, effter han hade så månge godz
och gårdar till att begynna medh, när han fick frälse ther uppå; the
blefwe och then tijdh lagde vnder cronan igen, och giordes en stadga
ther vppå, att in[gen] bonde skulle frambdeles skatta någon bonde*.

Anno 1544 på den i 13 dagh Januarij Helge tre konungers tid wthj
Westerås wthj en herredag skiedde then arff förening emillan konung
Giöstaffz liffzarff herskaffther och barnen, ther meninge rijcksens
ständer både andelige och werldslige endrechteligen hyllade, beuilliade
och samtychte them, så wäll födde som ofödde, thill theres, Swerigis
crones och rijcksens rätte och närmeste erffuinger, så at effter
konungh Gostaffs salige afflidande skulle hans elste son, then
högbor[ne] furste hertig Erich, komma thill thetta konunglige
regemente, och om han efter sin död hade konunglige och förstelige
mandkiöns arfuingar efter sig, tå skulle hans elste son komma thil
regemented, och esom the af fölle ifrån linien och thill linien then
ene efter den andre inträda wthj thett

#56 konunglige regemente; huar och hertig Erich wtan mandzarfuingar
dödeligen affelle då skulle then nestfödde konung Göstaffz son, den
högborne furste hertig Jahan, som efter linien then nest födde, inträda
wthi thett konunglige regemented, och sedan efter hans afflidande hans
konunglige Ma:tz furstlige mandkiöns erfuinger, aldelis såsom om konung
Erichz efterkomande konunglige och furstlige mankiöns erfuinger
wttrycht och förmältt ähr. Licka sådane ordning whj samma arff
förehning skulle och skiee med the andre konung Göstaffz söner, ord frå
ord såsom förmält ähr. Män om så skieedde, att efter then konung
Gostaffs son, som senast komme thil regemented, bleffue jnga konunglige
och furstlige mandkiöns arfuingar, tå skulle then wara och bliffua en
hylladt och besuoren konungh thill Swerigis crona och rijcke, huem som
der nest genom Gudz skickelsse wtaff thett konunglige blodt och
liffzarfuingar och den elste Bon aff sådanne konunglige mandkiöns
slächte för hånden woro, och i så måtta ifrå linien och thill linien,
der som the aff fölle, then ene efter den andra i thett konunglige
slechte wtuald och thil euigtijd stadigt och fast hållit bliffue. Huar
och så hende, at konung Göstaff och hans Ma:tz mandkiöns arfuingar och
liffz erfzherskapter förwtan konunglige och furstlige mankiöns
arfuingar afginge och fröicken ehn eller flere efterleffne, då skulle
waledt på meninge ricksens råd och ständer och icke thil någon wtländis
komma eller fallitt bliffua, efter som Suerigis lag thett wtuiser. Män
konung Gustaffz och hans liffz erffherrers dåttrar och fröcker skulle
meninge rijcksens ständer med ehn erlig och tilbörlig brudskatt försee
och försörge. Och denne samma hylningen skeede wnder baran himmel, och
syntes ehn regnboge på himelen, then stod rätt öffuer them, och föll
ett sneiomoln, huilkitt och wtan tuiffuel inted gått hade thil att
betyda, efter som sedan månge åhr ther efter, [då] konung Erich war
komen thil regemented, wäl bleff befunedt.

Thett samma åhr kom hertug Hindrick af Brunsuick wtur sit fängilsse
jgönom keijsser Karls tilhielp, drog så sedan thil konungen i Danmarck,
förhoppandes sig ther bekoma hielp af honom emot then honom hafde hafft
fengslig, besinderlige efter han tilförende hade åt hans systerdåtter
thill echta. Men han fich ther doch ingen hielp, huarföre drog han til
konung Göstaff i Swerige, som hade och ått hans systerdaater thil sin
drotning, begärandes och hielp af honom emott sin wederpart. Men ändoch
konungen på thenna tiden icke war leijligitt för rijcksens egna sacker
skuld förhielpa honom med någett krigzfolck, och han wille doch icke
låtta honom aldeles wtan hielp

#57 draga sina färde, tå förährade honom med 10,000 daler, nähr han reisde sin wägh.

Anno 1547 stod ehn herredagh i Strängenäss, ther almenligen och
endrechteligen af meninge rijcksens ständer bleff neckatt och slett
affslagitt the morgongåffuer, som gamble konung Christierns i Danmarck
arfuinger eskade och fordrade her af rijkett, wtan i then stadin wille
the smida then drothninge marcken och morgongåffuon wthj goda skiechter
och piler och spader och thet förbättre med krutt och lod, efter the
inted bättre hade förthientt. Gåffue the och tå konung Göstaff theras
breff och segill på the land och län, som han med rijcksens rådz ja och
samtyckte sine käre söner thill furstendömer giffuit hade, ther wppå
han ordning och deelning då för dem wplässa lott.

Och tå lod konungen biuda thill sig allt rijcksens råd thill Gripzholm,
ther giorde hann them giestebud helle 14 dagar bortåt och giorde sig
ther lätsinnig och glad med sine trogne mänd. I synderheet giorde han
sig en serdelis affthons måltijd, på huilcken tijd drotning Margretta
sielff bar in allahånda confecht, och konungen bar sielff dricka in,
bad dem giöra sig glade och lustige, såsom och konungen sielff wille
giöra, therföre att the nu hade kiendt hans söner god för Swerigis
rijkes arfuinger. Der emott schulle de och wara plichtige igen thill
att beuissa them alla så lenge de leffde all gunst och nåde, dem och
deris barn så lenge de leffde, och wara them för hulla, trogne och
rättrådige herrer, ther wpå schulle the frijtt och fulkomelige förlåtta
sig wppå. Skiedde konungen med samma ähra och reuerendtz aff hans
konunglige söner, sådan tackseijelsse som det sig borde, och hoppades
att the kunde tryggeligen förlåtta sig der wppå.

På then 29 Octobris, som war på ehn lögerdag, då klocken war wid 8
efter middag, på Stocholms slått bleff then högborne furstinna frue
Sophia, hertiginna thil Saxin, Engeren och Wesphalin, konung Göstaffz
dåtter, föd.

Anno 1548 affsompnade i Gud her Christoffer Anderson thill Hedåcker,
riddare. På sama åhr war en stor pestelentzie vdj Stocholms stad,
warade och wthj thet nestkomande åhritt.

Anno 1549 lott konung Giöstaff sänckia Oxadiupitt wtan för Stocholm,
lott och byggia blockhuss wid Waxholmen och leggia ther öfuer sundet en
boom, som man kunde lässa thill och wp för the skiep ther genom droge.

Wthj Martij månad på Kongzör, konung Göstaffz sättegård, föddes then
högborne furstinna frue Elizabett, hertig Christoffers thil Mäckilborgz
husfrue.

#58 På sama åhr lott konung Göstaff leggia grundualen på Wpsala slott
på bärgett, ther som det nu står. Hölt och konungen någre herremändz
bröllup samma åhr, j synderhett om Fastelagz söndag, såsom war först
her Peder Braes, som war konungens systerson, med jungfru Beatta
Göstaffz dåtter, som war drotningens systerdåtter; ther nest war her
Lars Siggesson med jungfru Britta Tures dåtter, Axil Erichsson och
jungfrue Else Axill Posses dåtter, Clauss Jörenson med frw Marina Niels
dåtter. Och lott konungen både sina söner fara wtt emott brudgummerna
och ståttelige wndfånga them. War och tå her Peder Braes broder greffue
Jahan i fölie med sin broder på then tijd, och gick bröllupitt
ståttelige nock thill.

Anno 1550 bleff fred och förbundt emillan keijser Karll V:us och hans
rijcker och land och Swerigis rijcke wprättadt och giortt. Wid samma
thid lott konung Göstaff fundera och byggia Helsingeforss stad i
Nylandh.

På then 20 dag Maij druncknade konung Göstaffz cammarrådh Niels Person
thill ckeröö på Brådwijcken, ther han kuldseglade sig med thre hans
thienare och twå bönder wtan för Suintunabygden.

På then 4 dag Octobris om natten hart wid 2 på Stocholms slott föddes
then högborne furste och herre her Karl, Swerigis rijkes arffurste och
hertig thil Sudermanneland, Näricke och Wermelandt, konung Göstaffz
son. Sama åhr bleff fred och förbundt giordt och besluttin emillan
Swerige och Engeland.

Anno 1551 lott konung Göstaff byggia och wprätta thill the fattiges
behoff och nödtorfft spetallet i Danewijken wtan för Stocholm, och lade
ther wnder them thil wnderhåldt och wppehälle ehn stor räntha.

På then 26 Augustij på Tynnelssiöö huss affsompnade i Gudj ganska
christeligen then högmechtige furstinnan och frue frue Margretta,
Swerigis Giötthes och Wendis drothning, konung Gostaffz andre husfru,
och tå miste solen sitt skeen.

Anno 1552. På den 29 Aprilis bran bo stadh aff wtaff wådeeld på then [ene] sidon.

På den 22 Augustj på Vadstena slott höltt konung Göstaff sin tridie
bröllupz högtid med then edle och welborne jungfrue Catharina, her
Göstaff Olsons thil Torpa, riddares och gubernatoris i Westergötlandz,
dåtter. Lickeuäl bleff tilförende wtaff alla bisper och förnembste
prelatter i rijkett noch disputeradt, handlatt och taladt, om thett
icke war för nähr skyltt, att konungen matte taga den personen thill
sin drothningh, effther thett war drothning

#59 Margrettes systerdåtter; ther war ther om hållitt ett skarpt taall
i både fursternas hertig Erichz och hertig Jahans, och rijcksens rådz
närwaro wtaff erchebispen och några hans medföliare på then ena sidan,
och tuertt emott igen på then andra sidan M. Clauss, bispen i
Lijnkiöpingh, och mester Jören Norman och flere med them på then andra
sidan; somme sade thil och some ifrån. Män efter thet at fursternar och
rijcksens rådh, så wäl som och konunghen sielff, befunne sådan
disputation föga haffua wppå sig och mera komma werldzlige sacker thill
än andelige, så war och then grad icke heller wttryckeligen förbudin
wthj then helige schrifft, wtan huad som påwerna sidan haffua giordt
för stadgar, ther man inted war bunden thill: thy måtte konungen wäll
haffua ehn frij willia och hälst at lefua wthj et christeligit
echteskapz stånd. Ther wppå gick tå bröllupedt för sig. The twå furster
hertig Erich och hertig Jahan ware talemän, hertig Erich för konungen
och hertig Jahan för drothningen, som bruden war. Konungen loffuade
henne ståttelige morgongåfuer, och ther wppå fördes hon thil kyrkio och
bleff kröntt. Och wdj samma högtid skiedde ther thornäring och
stäckiande som der thill hörde. Någon thid ther efter funnes ther några
calwinister iblandt konungens spillemän, såsom skamfärade alla tafflor
på Christj bälettes licknelsser wthj hela Wadstena closter, både på
höga alteredt och alla annorsteds, huar sådan fandz i wmgångerne, och
ändoch thett bleff konungh Göstaff tilkenna giffuitt, befandz doch
lickeuäll sidan att konnungen föga wårdade then sacken, lätt och inted
heller widergiörett. Män huad harm och förtrått konung Göstaff skiedde
ther emott, thett fick han förnima åhrett ther efter wthj Wadstena.

Anno 1553 sände konung Göstaff Axil Nielson och sin secrettärare Oluff
Larson med thesse wärff och ärender thill borgomestare och råd wthj
Lybbeck. Men sidan konung Göstaff aff the suar, som the lybbeske gåffuo
honom igen, förnam att han hoss them ingen förlåttelig wenskap hade sig
thill att förmoda, j thett at the begärrade tå aff honom theras
preuilegier här i rijkitt, som olijdelige woro, jtem betalning och
widerlegning för allt thett godz the här i rijkett wthj then lybbeske
feijgde mist hade, till thett tridie then räst, som the förmente att
han war them skyllig för den hielp och wndsätning, som de honom emot
gamble konung Christiern giordt hade, för huilken wndsätning konung
Göstaff dem dock icke allenast thilfyllest, wtan och så wthöffuer thill
ottetusende marck lybbeske förnögt och betallad hade; derföre hade

#60 han sina sacker i god acht thill att mötta dem, huar the någott
fiendtligitt sig emott Sweriges rijcke företaga wille.

Anno 1554. På then 27 Junij bran Södre Malm wtaff genom wådeeld. På
samma åhr kom konung Göstaffz systerson then wnge greffue Jahan wan der
Höge och Brockenhussen, thill Rom och bleff ther aff påwen consecreratt
och wtwaldt thill en biscop i Ossenbryggia.

Anno 1555 rustade sig konungen thill siöss thill att fahra thill
Findlandt och settia sin son hertig Jahan ther wthj sit förstendöme
ther thill en hertig, och kom then 13 dag Augustij thil bo. Thå
tänckte then findske adelin wäll någett ther wppå, att konungen icke
skulle fara så snart thädan igen then hösten, med mindre ähn han hade
hållit räffst ther i landet, efter såsom konungen lenge och wthj mång
åhr tilförende hade önskatt sigh till at fåå en gångh legenhett och
tilfälle der thill; och fruchtade och fulla derföre, att thett skulle
ähn icke alltt kunna gå thill med alles theras fördeel, tänckte för
then skuld ther thill på huad sätt man skulle få en liten trätta med
rysserna på grenssan, som wäll snart kunde wara reette, efter såsom
några resor tilförende sådan handell wäll skiedt hade, och giorde sig
sådanna tijdander, att ther konungen nu wille taga in i Nötteborg, tå
hade aldrig warridt någen bätter legenhett ther thill ähn rätt nu, ty
at så snart rysserna finge wetta, att konungen war ther wthj egin
person komen med sådanna ståttelig krigzrustningh, tå skulle rysserna
få stor förskräckilsse och ingen thöra låtta finna sig thil någen
motvärn. Sådanne thijdander förde then Oluff Skotte jfrån Wijborgh
thill bo thill konnungen. Ther wppå fick Jacop Bagge befalningh at han
skulle draga med en hop grundtwadiga galleijer, jachter och espinger,
well wtrustadde med krigzfolck, wp i Nyen och besee, huad lägenhett
ther kunde wara på färde at draga ther in med then store skipzflåtte.
Och war han komen på 1 1/2 mil när Nötteborgz slott. Sände så
höfuidzmannen på Nötteborgz slott, bennempd Jffuan Jffuanson, ehn
myndig baijor, som hett Fedder Fedderson, thill Jacop Bagge och lätt
spöria honom, huij han så wtan förloff och minne hade draget wp in wthj
hans keijsaris landt och icke begäradt för sig leijgde, om han några
wärff thil höfuidzmannen på Nötteborg hafft hade. Honom gaff Jacop
Bagge thenna suar jgen, att han inted seningebud war, wtan ehn krigzman
och wtliggiare i siön, och efter han hade förnumett, at stoor owillia
och twedrecht emillan hans konungz wndersåtter och theres storfurstes
wndersåtter på grenssen begynt war, gaff han sig för den

#61 schuld thijtt in i Nyen thill at förfara hos någen trogen man
heller baijor, huru thett hade sig ther om i sanning, efter han faan
them som boode hoss grensserne och i sackenne wara partiske, [thet han]
inted tro wille eller kunde; wille och giärne förwette sig, om therris
herre och keijsare willde hålda korskysningen obröttzlig eller icke.

På den 10 dag Septemb. hade thesse af adelin, Hindrick Clausson thill
Kanckas, Niels Boyie thil Genness och Clauss Christierson thill minne,
dragit med en wäldig krigzhär, både ryttere och knechtar, så och Jacob
Bagge med 14 galleij[e]r in i Rysland. Och tå the med ryttere och
knechter then tridie dagzleedt thijtt in kompne woro, mötthe them 60
baijorer med en wäldig hop krigzfolck; them söckte the suenske
manligen, slogo them strax på flychten och förfulde them en stor 1/2
mile ivägh och niderlagde många af them. Sedan drogo the suenske in för
Nötteborg, och efter the samma slott besichtett hadde, befunne the at
det stod icke thill att beskiuta thill storm, både för then starcka
befästning skuld, at muren war 3 fampnar tiock emott en holma, ther man
slottid schulle beskiuta kunde, och at man icke wtan stor fara för then
starcke ström skuld kune komma med skytten thil samma holma. Så wahr
ther och på then andra sidan icke nährmera platz och tilfälle thill at
beskiuta thett, ähn på 700 trän wid pass; så begynthe och stor hunger
och nöd gå wppå krigzfolckitt, mädan rysserna all fätalie hade
tilförende låttid bortföra, derföre nödgades the draga ther jfrå, som
skiedde på then 28 Septemb. Och tå the 6 milar ther ifrå kompne woro,
mötte them rysserne 20,000 man starcke thill häst och så månge thill
fottz, alle wäll wtrustadde; them fullu de suenske frimodeligen vppå,
forfulgde them med hug och slag en fierding wägx, så at the finge ett
stortt nederlagh, men the suenske finge tå en ringa skada, och thetta
skiedde på den förste dag Octobris. Och efter natten förtogh them att
fölia wijdare efter fienderna, tå förfulde the them annan dagen 3 milar
wägx, och rysserna rychte altt wndan, så att the suenske fölgde och
slogo them på 2 milar nähr Systerbäck. På then 4 Octobris drog Jacop
Bagge med skipzflotten aff Nyen thill Wijborgh stadh igen; med thett
samma komme och rytherna och fottfolckitt in wthj Findland igen.

Anno 1556. Om natten på then 17 Januarij finge the suenske en baijor
thill fånga, som storfursten i Rytt[z]land på speierij wtsendt hade,
och han gaff thilkände, at storfurstens wäldige krigzmacht war då
wtsent thill at förhäria och förderfua Findland, för huilken hop war
öfuerste fältherre ståthållaren

#62 på Nogård sampt ehn benemdt Petter Giorgeuitss, och storfurstens
son aff Cassanien war med them [med] 2000 tattare och hade med sig
fämpton fältskiött.

Så hade nu sama ryssernes wäldige hop fallitt 5 dagar tilförende in i
Eurepä häradt och slagit theras leger wid Kaukuierffueby och Mola
lendzmandzgård. Derföre drogo her Börge Nielsen thill Wijenäs, riddare,
och Jacop Bagge jfrå Wijborg med ehn hopp ryttere och knechter ned
thill grendssen thill at förfara huru starcke fienderne woro, och sidan
the finge spöria af ländzmannen j Mola, at fienderna woro them för
starcka, rychte the thill Wijborg igin om natten. Komo så thill Wijborg
thesse 2 adelsmän, Niels Boije thill Gennäss och Erich Spåre thill
Hywykylä med the ryttere och knechter och alla the fältskytt och andra
skytt i Kiffuels konungsgården warritt hade, huilken the sielfue hade
thändt ellden wpå, att rysserna icke skulle kuna haffua theras legre
ther eller någon wndsätningh. Tå nu rysserne drogo jfrå för:de
Kaukuierffuerby, brände the sama by aff och sidan alla the byar, som
låga emillan grendssen och Wijborgh, slogo ihiäll både quinnor och barn
och skonade jngen.* Kom och Anders Nilsson, som sedan bleff slotzfougde
på Wijborgh, sielf tiugunde eller trethijonde till wärka medh 300
rysser; ther skiöt han strax theras höfwidzman, och menige ryssarna
gofwo strax till flychtenne, ty the hade några dubbelhakar medh sigh,
som the läthe gå af på them, drabbade fluxt iblandh them, ther af
blefwe the förskräckte, och blef mäste parthen af them nederlagde som
icke kunde vndfly. Hade och en hoop ryssar till någre tusend stark
begifwit sigh på ett sträcktogh vth omkringh i landet, och komme så när
att the finge see en fahna ryttare i marken, som Nils Jespersson förde;
der blefwo the på bade sijdor vtaf thet oförwarande möthe, ryssarna för
the swenske och the swenske för ryssarna, så häpne och förskräckte, att
the gofwe på både sijdor flyckten medh sådana rennande och farth, att
the rände 12 eller 14 mijler vthi ett rännande tillbaka igen förr än
the såge sigh om, the swenske på wägen åth boo och ryssarna åth wägen
till gränsen igen emot therras hopp. Men hvem det hade hördt, huru
stoor ordh Niels Jespersson hade hafft något tillförende medh sine
ryttare, och huru månge ryssar hwar wille taga medh sigh vppå sitt
glafwen och föra sin koos medh sigh, och kunde icke tänckia, att the så
lätteligen skulle låta skräma sigh af det folk, som intet jagade efther
them vthan rymde vndan them, såsom lijkwäl skedde. Ther utaf må man
see, huru det är medh en hoop folk, dem Gudh tager hiärtat ifrån.

#63 Der hafwa lijkwäl wåra svenske hoffmän som oftast stoort feel vtaf,
att the wilja wara storordade och wilja flåå hiörnen förr än han är
slagen. Med det samme kom tå ryssens wäldige macht meer än till 80,000
starck, dragandes för Wijborgh, der mötte något krigzfolck, ryttare och
knechter, hardt vthan för Wijborgh, som gofwe sigh till skermytzell
medh theras hoop, men effter thet the wore them alt för swage, blef en
som heet Bengt Smålenningh nederlagdh medh någre hans knechtar, lijkwäl
vndkomme månge in i Wijborgh igen, och der medh gofwe the sigh in i
befästningen igen. Så blef tå ryssens stoore hoop liggiandes för
Wijborgh, doch icke mehr än 2 dagar, och giorde någre förflugne skott
in i staden medh sin fäldtskytt, det doch föga hade till att betyda, ty
the giorde ingen skada. Så hade och en stoor hoop ryssar hållit sambtal
medh hwar andra på en lithen siöö, ther så månge hade hållit tillhoopa,
att isen war brustin vnder them så att ther druncknade till månge
tusend ryssar, och der iblandh war mycket myndigt folk, som man sedan
fick see på theras kläder. Om natten der effter sedan ryssarna wore
kombne för Wijborgh, begynte the strax låta föra i befästningen höö och
hästefoder ifrån ladugården och till slottet in till sigh then heela
natten igenom, det hörde ryssarna vthi deras lägre och fattade fuller
meningh der vtaf, att konungen war nu sielf kommen till Wijborgh medh
sin stora krigzmacht, och blefwo therföre, såsom Gudh wille lagat, så
förskräckte, och hulle det för ett ondt omen, att så månge 1000 ryssar
wore kombne på flychten till dem, som förberördt är, och så månge 1000
wore blefne druncknade i den siön. The ryckte strax vpp på then tridie
dagen der efter medh deras heela hoop ifrån Wijborgh och öfwer grensen
till Rydzlandh igen. Tå nu konungen förnam sigh således wara bedragen
och förfördh vthi ett sådant oförtiänt krigh, och sågh och förnam sigh
ingen hielp eller vndsättningh hafwa af den liflendske orten till att
förmoda, som doch så fullkombligen hade lofwat och tillsagt sigh göra
wilja, och hade derföre deras sendebudh till konungen att komma honom
på tåget; derföre tänckte han på medell och wägar, der att komma till
fredh och stilleståndh medh ryssen igen. Tänckte och der till huru han
wille wedergörat på them som hade kommit konungen till det krigh, om
det icke hade blifwit vthi vnderligh måtto af Gudh förtagit*.

Jn Junio på 5 dagen lott konungh Göstaff jfrå bo skriffua storfurstin
thill om then oenighett emillan theras land och wndersåtter war
wpkomen, sändandes M. Knutt; canick och kyrkioherre i bo, med samma
breff thill honom.

#64

Samma åhr then 22 Septemb:s kom mester Knutt med storfurstens suar
thilbacker igen thil konung Göstaff. Sidan förskickade konung Göstaff
thil storfurstin thesse sina myndige legatter, nembligen her Sten
Erichson thil Gräffznäss, drothning Margrettis broder, erchebiskop
Laurentz i Wpsala, mester Michil, biskop i bo, Bengt Gyltte thill
Påtorp, Knutt Knuttson thil …ckne och Oluf Larson secreterare.

Anno 1557 bleff fred besluttin i Store Nogård emillan Swerige och
Ryslandt, som skiedde i Martij månadh. Wthj Augustj månadt giordes
korskyssningen i Stocholm aff konung Göstaff på fredtzbreffuitt wthj
storfurstens seningebudz närwaru.

Anno 1558 bleff konungen påmijntt wtaff rijcksens råd, att effther han
hade satt sin yngre son hertig Jahan wthj sitt heele förstendöme wthj
Findlandt, så wore nu gått och rådeligitt at han nu betenckte then
andre och eldre sonen, som nermast war cronan, medh land och lhän, på
thett at ther wtöffuer med thiden icke skulle wpuäxa någen ouillia
bröderna emillan. Så kunde han och nu, mädan han wäl måtte, fåå see
huru han wille hålla huss för sig sielff: funne konungen fheel ther
wthj wara på färde, så kunde han nu wthj hans wälmacht wnderuissa honom
annorlunda och bättre. Thett lät sig konungen behaga. Förlänte så sin
son hertig Erich den 4 dagh Maij Calmarna slott, stadh och län sampt
Cronebärgz slott, län och hele ¯land thill ett fursteligitt wnderhåldt.

Then 9 Julij kom greffue Edzartt thill Ostfrissland förste gången thill
Stocholm och handlade på sitt gifftermåll. Den 23 Augustj drog greffue
Edzartt jfrå Stocholm thill sitt greffueskap och landt, sidan han af
konung Göstaff gode och behagelige swar på sitt giftermål bekomit hade.
Then samma dag kom then högborne furstinna och frue fru Catharina,
hertig Magnus thil Saxens, Jngeren och Westphalens efterleffuerska, til
högbe:te hennes dåttersson hertig Erich, och bleff ther med besynderlig
stoor stått wndfångin och trachteradt.

Anno 1559. Then 25 Augustij kom greffue Edzartt thill Ostfridzlandt
thil Stocholm igen, haffuandes med sig både thessa furster, hertig
Franss thill Saxen och Luneborg, bispen thill Mönster, Ossenbrygge och
Poddelboren, sampt sin broder greffue Jahan med deras rådh, och dog
bleff nocksampt handlat och förbetingatt, huad rättighett ssåsom
greffue Edzartt och hans afföda schulle haffue thill hele
greffueskapidt Ostfrisslandt, så frampt han schulle haffua thenne
konungadåtteren, och stod så nähr der wppå, att huad både thessa
fremande

#65 furster icke hade warridt nähr wid hånden och lagt så mykitt thil
godo, hade greffuin måttid med blygd farridt fåfängt thilbacka igen.

Then 1 Octobris hölt konung Göstaff sin eldzste dotters fröicken
Catharines bröllupz högtid med wälbemälte greffue Edzartt i Stocholm,
som skiedde på söndagen nest efter Michaelis, och flydde så ther, att
greffuen skulle draga landwägin igönom Danmarck och skulle fröicken
Cicilia fölia sin syster. Män tå the komo thill Wastena, kom ther ett
sielsynt rychte om greffue Edzartts broder greffue Jahan, och bleffue
så greffuin och greffinnan förhindrade thill [att] komma wtur rijkett
thenne gången. Sedan bleff greffuin och greffinnan ståtteliga
afferdigade med hennes heele brudskatt och alla parafarnalia, och ther
thill med 5000 daller thil tärvpeningar. Bleffue och sidan beledsagade
af hertigh Franss af Saxen ifrån sit furstendöme och in thill greffue
Edzarttz greffuedöme. Män huad ähra thett suenske ridderskapidt och
fruer och jungfruger, som dem fölgde, skiedde ther emot igen, finge the
ther see, och then kunde inted mindre wara. Och äpter fröicken Cicilia
bleff thå kallat tilbacka igen wtaff konungen, bleff konungen mykit
förtörnatt för thett rychted schuld, som hertig Erich, som tå war medh
på Wadstena slott, obeskiedelig hade låttid kommedt åstad igönom den
her Carll de Mornaj. Någon liten tid der efter blef konungen någett
siucklig wppå Sägersiöö och korn aldrig sedan wäll thill sin hälsa
igen. Fick och konungen sidan aldrig så gått tycke thill sin sonn
hertig Erich igen, som han tilförende hafft hade.

Szå begynte och hertig Erich tå först lata see huad han wille före i
sin skiöld, först med någen genstörtighett emott faderen och sidan med
några andra förtäckte anslag, som han före hadde, ther icke många kome
wnder wäderit med huad han ther med rätteliga i sinnet hade. Han
simulerade sig willia bedias thill drothningen i Engeland, ther om han
någre åhr thilförende hade låttid wärffuett genom sin pr¾ceptorem her
Dionisium, mädan drothning Maria ähn nu lefde, och thenne drothningen
war i stor mistancka och liffzfara hos sin syster drothningen, och
konungen sielff icke ähnnu tyckte att bära mykitt licka ått, att ther
skulle kunna bliffua någott giffthermål wthaff. Så skreffue och alla
herrar och furstar ifrån Tysland, som woro hertig Erich någett skylde,
och råde honom stå wthaff med sådant företagande, och der thill [gofwe
the] många anseeliga ordsacker före, hwarföre thett icke skie kunde
honom thill någet gangh, och skaffade thett lickeuell hoss honom inted,
wtan begärade wtaff her Peder Brae och her Sten Erichson, att the
skulle låta brucka sig wthj hans nampn

#66 för legatter thill Engelandt. Män efter konungen wille sielff jngen
wmkost wända ther wppå, och sielff hade hertig Erich ingen råd dher
till,* ty slogo the och saken vtaf.

I medler tijdh dödde drottningh Maria, och tå kom then vnge dråttningen
till regementet igen; begärade då hertigh Erich af sin broder hertigh
Johan i Finlandh, att han skulle göra honom then legation till wilje
till then vnge drothningen, som då war nykommen till regementet i
Engelandh, hwilket hertigh Johan sin broder till wilje och ehra gärna
strax sambtyckte, och effter både bröderna en långh tijdh vthi theras
vpfödzlo tillförende hade warit någon osämja emellan, tänckte hertigh
Johan sigh nu hafwa fått det rätta tillfället att komma sigh vthi sin
broders fullkombliga hyllest och wänskap igen. Och effter thet war, som
tillförende berördt är, någon owänskap kommen emellan fadren och sonen,
lade sigh hertigh Johan mycket vth för sin broder hertigh Erich till
att förlijka både fadren och sonen, ty att thet hade så när stådt ther
vppå, att fadren hade achtat sin son hertigh Erich ett ewigt fängzle;
thet halp hertigh Johan till att förtaga thet flijteligste och
troligste han kunde, och meente ther igenom, som thet och fulle wärdt
war, att förwändta sigh en ewigh hyllest, men thet hade lijkwäl en
sorgeligh vtgångh, tå konung Erich kom till regementet. Lijkwäl gick
thenne legation wäl för sigh.

Anno 1560 sende konungen sin son hertigen af Finlandh åstadh till
drottningen i Engelandh medh monge anseende män och 80,000 daler till
tärepenningar; der medh foor hertigh Johan åstadh ifrån Elffzborgh till
Engelandh, fick en godh dragande böör och vträttade sine wärff och
ärender så ståtligen och anseenligen, som någon tijdh något sendebudh
tillförende giordt hade, och kom medh gode tijdender wäl tillbaka igen.
Ther war stoor glädje på färde emellan thesse 2 förstar, och läth sigh
hertigh Erich intet annat förnimma, än han war fullhogse till att draga
ther uppå åstadh till Engelandh; men hembligen hade hertig Erich andre
practiqver i sinnet, thet kunde han mästerligen dölja inne hoos sigh,
medh någre fransoser som han hade hoos sigh, som war her Dionysius
Beurreus, her Carolus de Mornai och Claudius Colart; ty att ändoch
saken war aldeles wäl förlijkt emellan fadren och sonen, hade lijkwäl
hertigh Erich inne hoos sigh en hembligh misstanka och redhuga för
fadren, medan han lefde, derföre lätz han sigh wara wiss upåå saken,
att hans gifftermåhl skulle wäl kunna hafwa en godh frambgångh; och
vppå thet

#67 att thet skulle heetas skee honom medh thess större wissan och
ehra, och att han icke så drogh vtaf rijket, så at han icke skulle
blifwa ther ifrån vtstängdh, begärade han vtaf fadren, att han måtte
blifwa krönt till Sweriges och särdeles Götha konungh, hwilket skulle
wara konungens jurisdiction aldeles oförkränckt vthi sitt konungzlige
wälde och alle rättigheeter vthi alla måtto, allenast therföre, att han
måtte hafwa och föra konungzligh tittell, så att intet ting skulle
kunna wara thenna saak något till förhinders, nu vthi alla måtto så wäl
till nampn och ståndh såsom till sielfwe börden wara drottningen lijka
mächtigh; der uppå begärade han och fast alle the förnembste vthi heela
rijket att wara medh honom vthi följe och så månge tusend lödige marck
silfwer, ther han medh sitt heela medfölje och hoff wäl hade kunnat
hafft rådh att förhålla sigh wäl vtaf på 2 eller 3 åhr, så wäl som att
föra ett måtteligit krigh medh, om thet så hade giordts behoff; så att
han på allehanda tillfallande nödtorffter (så mycket man menniskligit
och mögeligit kunde tänckia) säkert och wäl förwahrat war. Ther uppå
giorde och heela Gottlandh honom en stoor hielp och vndsättningh medh
en godh wilja; ther hulpe och alle the som vthi något anseende wore
gärna till, men huru wäl och tryggeligen war alt sådant meent allenast
bröllops högtijden till förfordringh, men huru konungh Erich hade sedan
sielf vtlagt thenna meningen till thet bästa för sin her fader, thet
kunde icke wärre wara; lade och så mycken skuldh uppå rådet, att ther
fadren hade mått lefwa någre åhr ther effter, hade the kommit ther
öfwer i thet störste förtaal, laster och ogunst; så hade hertigh Erich
sielf welat lönt sine gode mäns wälgärningar, som the aldrawärst hade
kunnat vtkomma för theras trogne hielp och förfordringh. Saluterade han
ther medh sin fader på thet ödmiukeligste och wänligste, togh ther medh
förloff och afskeedh till sin företagande reesa. Men innan thess han
war kommen till Elffzborgh, komme tidender och buden starck nogh, att
fadren war afsompnadt; och ändoch honom sådane tidender icke wore
obehagelige till att höra, stälte han sigh lijkwäl såsom han intet
skulle wilja troo sådant wara vthi sanningh, vthan lopp ther medh till
10 weku siöös tillgörandes uthi hafwet jempt widh Skafwen, skyndade
heela flottan för sigh medh både furstarna hertigh Carl och hertigh
Magnus, som han hade medh sigh, men sielf wände han tillbaka igen till
Elffzborgh, effter såsom tillförende hoos honom allena och hans
franssoser beslutit war, hwilket her Carolus de Mornai för greffwe Per,
her Göstaff Oluffsson och andra flere sedan bekände. Och strax konungh
Erich kom så när till

#68 landz, drogh han föråth med espingen, läth roo sigh till landz, och
när han war något lithet gången till att spassera vthi markien, hade
han allareda både hugh och sinne och åthäfwor fält frambför han war
tillförende, så att hwar man kunde grant märckia att ther war annat
vppå färde. Strax i samma timan läth han kalla alla sina förnembste
gode män tillhopa, läth hylla sigh och giorde starcke försäkringar;
läth och sigh strax ansee, att han hade något hårdt vthi sinnet; han
skulle undertijden fara medh att leeka synnerligh leek medh sine
knechter, så att the stungo hwar annan ögonen vth att the låge på
kinbenen, sloge hwar annan hufwudh, armar och been sunder; ther logh
han åth och hade thet för sitt tijdfördrijf. Men thet fölgde fuller
ondt och wärre effter, såsom frambdeles vthi hans historia förmält
warder. Hwilket nu så må wara sagt, huru then gode konungh Göstaff
effter långligit och oroligit regemente, icke vthan Borgh och bekymber,
såsom alle andre menniskior måtte läggia sitt gråå hufwudh neder. Och
winteren ther effter blef han ståteligen och konungzligen begraffwen
vthi Vpsala vthi främhste choret medh twå sina dråttningar.