Per Högström:
Texten är tillkommen 1747. Maskintexten är inskriven efter facsimilutgåvan av Lars-Olof Delsing vid Lunds universitet. Den är korrekturläst en gång av honom. Maskintexten innefattar endast kapitel 1-4, inte förordet. Fotnoterna i utgåvan är inte inskrivna, men fotnotsreferenserna i texten finns med.
'#' markerar sidnummer i utgåvan.
#3
Första Capitlet.
Om Landets beskaffenhet i gemen.
§. 1.
Som Skaparens wishet aldrig wisar sig för en upmärksam åskådare ögonskenligare, än då hon åt kreaturen utdelar sina gåfwor och rikedomar uti någon olikhet; altså war hans godhet ej mindre outöselig, då hon tyktes gifwa somliga Länder brist och saknad på alla fördelar och beqwämligheter, än då hon öfwerhopade andra med all tings öfwerflöd. Ty, då wi märka, huru den allwise handen genom en behagelig ordning uti alla skapade ting gifwit sin almagt tilkänna, få wi tillika röna, huru alla Landskaper i werlden, som tyckas i det ena hafwa fått någon brist eller förmon fram för andra, hafwa åter merendels i et annat fått någon egenskap, som antingen ersätter och vpfyller hwad som fattas, eller afdrager hwad som synes lända
# 4 til öfwerflöd. At fördenskul så många Länder i norr och söder blifwit somliga tider holdne för odugelige, samt til bonings=platser oskickege, har man orsak at tilskrifwa ej så mycket det skick och den beskaffenhet de fått af Naturen, som fast häldre människornas ofullkomlighet, som ej hunnit utröna hwaruti deras förmoner bestått, och i hwad mål de fram för andra någon fördel af Almagten hafwa undfångit.
Detta ödet hafwa merendels de orter undergått, som haft sin belägenhet antingen under och omkring æquatoren, eller inunder och närmast polerne, af hwilka de förra för den starka kölden blifwit ansedde för sådana, som til åkerbruk och annan inrättning warit platt odugelige. Hwaraf har händt, at då man sedt huru ofta et stycke land af få mil har förorsakat buller emellan mägtige Potentater, hafwa desse Länder af många hundrade mils omkrets merendels utan någons afund och påtal antingen fått stå öde och blotte, eller i frid besittas af en egare, som på deras förbättring aldrig tänkt, mindre arbetat.
§. 2. Jag lemnar Africa och de södre orter i deras Zona torrida, om hwilkas brister samt förmoner andre må döma, och förfogar mig til Zonam frigidam, hwarest det land är beläget, som jag tagit mig före at kårteligen beskrifwa, nämligen Lapmarken (a) Denna
# 5 tract, som til sin widd och begrep öfwergår mångt mägtigt Konungarike, plägar af Geographis gemenligen indelas i den Swenska, Danska och Ryska Lapmarken. Den största och widlyftigaste hörer egentligen til Swerige, och fördelas i Jämtelands = Ångermanlands = Ume = Pite = Lule = Torne = och Kimi = Lapmarker. De södre af desse Länder äro til widd och omkrets nu widare mera inskränkte, är de til äwentyrs förr warit, emedan de allenast bestå af de orter, som ligga närmast Fjäl=ryggen öfwer Ångermanland: Jämtland och Dalarna. Men längre i norr höra alla de widlyftiga ängder Lapparna til, som ligga emellan Norrige (somligstädes från sjelfwa Wästersjön til räknandes) och Soknarna i Wästerbotten, undertiden 6 och 7 mil ifrån wår Botniska hafswik (b) samt sträcker sig in emot
# 6 Ryssland och Ishafwet. Detta Landet gör således på wåra Land=Chartor et tämligit anseende, ändock man måste tilstå, at få orter blifwit ännu på sina behöriga ställen satte, och efter sin rätta och egenteliga belägenhet utmärkte. Imedlertid kunde man med någorlunda fog gissa/ at hela detta Landet skal til latituden något när hinna til 120 Swenska milar, och til longituden wara somligstädes ännu drygare. Men wil man rätta sig efter den räkning, som inwånarena hafwa ifrån den ena Kyrkan och marknadsplatsen til den andra, så blir ifrån Jämtelands Lapmark til Kusamo på Ryska gränsen något öfwer 200 mil. Men ehuru stora och widtbegrepne desse Länder må wara, så är det dock wist, at man uti detta widlyftiga Landet näpligen lärer finna större antal människor, än man kan sträffa uti någondera af wåra mindre provincier.
§. 3. Sådant kan icke komma af detta Landets wida aflägsenhet, emedan hela Europa skulle ifrån äldre tider haft lättare före at skaffa colonier hit, än til någondera af Indierne; utan häldre af den allmänna tankan, som skulle det wara af den beskaffenhet, at intet folk kunde der blifwa, hwilka ej, som Lapparna, kunde lefwa af djur och fiskfängen. Och emedan man måste bekänna, at desse orter wid första åskådandet synas både obehagelige och för deras förmenta
# 7 ofruktbarhet til all inrättning otjenlige, så har det skjedt, at de blifwit förhafde och owärdige holdne at blifwa af folk och människor bebodde, som på annat sätt och i behagligare länder kunnat lefwa och få sit uppehälle. Här til hjelper, at man på de fläste ställen ser här ständigt både winter och sommar af snö och is hwita skinande spetsar och klintar af berg, som sträcka sig op til molnen, wid hwilken omständighet jag ei wet, hwad fasligit en del människor förestält sig wara förbundit. At man åter på andra ställen har til många mil ej annat, än sumpiga kärr och oländiga orter at finna, besatte här och der med smala mäst i deras halfwa wäxt förtorkade björkar och widebuskar. Åter annorstädes torra sand=hedar och slätter, betäkte med mossar, sandmo, ljung och andra til ingen ting dugelige wäxter. Men allestädes den ena skallota ängden och toma fältet, den ena wilda marken öfwer den andra, liggande i sit glömskos och förgätenhets mörker öde och obebodde.
Heu loca felici non adeunda viro!
Ovid.
§. 4. Och emedan detta Landet til sin större del ligger under och norr om Pol=cirkelen synes sjelfwa climatet wara all fröda til hinders. Fördenskul söker man fåfängt at der finna några Thessaliska Tempe och jordiska Paradis, eller andra dylika människans lystnad kitlande fördelar.
- - - Pontica tellus
Tu noque ver sentis cinctum florente corona,
# 8 Tu neque messorum corpora nuda vides
Nec tibi pampineas autumnus porrigit uvas:
Cuncta sed immodicum tempora frigus habet.
Jag har märkt, at i de wildaste fälter och öderum har jag fåfängt lystnat efter Näktergalers och andra lefwande instrumenters klang: och det har förekommit mig, som skulle ej eller all fänad hafwa lust at bo på de ställen, dem människorna såsom onyttiga förskutit.
§. 5. Förutan desse olägenheter skulle den långa och beswärliga wintren, de kalla och mörka winternätterna, samt den öfwerflödiga snön synas wara mägtige at afskräcka ifrån denna orten alt hwad lefwande är och kallas. I de norra Lapmarker har man wiss tid på året snart sagdt en stadigwarande natt. Och ändock man i och efter Martii månad får här längre dagar än på andra orter, så kan dock Solen besynnerligen wid de högsta fjälryggarne ej werka så starkt här som annorstädes. Fördenskul jag ock wet mig i samma Lapmarker fått somliga år köra öfwer isar och sjöar äfwen på samma tid, som jag haft det nöjet at se Solen öfwer horizonten ständigt både dagar och nätter I anseende hwartil jag ej fått undra, om jag funnit en del myror och sumpiga orter öfwer hela sommaren bottentjälade, samt sedt sjöar oppe wid fjällen, som efter inwånarenas berättelse, på några år ej det ringaste synts tanat op, etc.
Och, då wärman ändteligen på desse orter begynner
# 9 midsommars tiden taga öfwer handen har man en olägenhet, som ej holles i Lapmarken för den minsta eller ringaste, jag menar af myggor (c), som infinna sig kring alla mark i sådan myckenhet, at de kunna sätta mörker för Solen, som molnstodar; at en främmande näpligen skulle tro, det någon människa, då desse församla sig, kunde under bar himmel göra något arbete. Alla andra swårigheter nu at förbigå, som wi gemenligen pläga föreställa oss under åtankan af desse obebodde Nordiska orter.
§. 6. Men förutan det jag holler före, at de behageligaste länder i werlden icke hafwa haft i förstone och innan de af idkesamma inwånare blifwit bebodde, til alla delar så fagert anseende; så har jag ock funnit, at äfwen detta ödelandet har af naturen de fördelar, som skulle kunna ställa des inbyggare någorlunda tilfrids, om en tid komme, då det blefwe rätt upodladt, och alla des förmoner med alfware eftersökte, igenfundne samt rätt kände och nyttjade. Om det för des behagelighet kring hela werlden bekanta Egypti land hörde man i äldsta tiderne nästan sådant, som wi nu i allmänhet tala om Lapmarken
# 10 (d) Huru det härliga Italien för et odugeligit land och nästan för en ödemark war utropadt den tiden Aborigines derstädes höllo hus, är af gamla berättelser kunnigt. Men det har dock fått annat utseende, sedan folk kommo dit, som kunde gifwa landet bättre rykt och skötsel, än de förra (e) At mången i forna tider hollit Tyskland för et land, som ej til stort dogde, och at jemwäl des Landsfolk måst sielfwe tilstå at det så fordom warit, ses af J Boëmo Aubano (f) Fördenskull kallade man då detta förträffeliga landet en terram informen, asperam cælo, tristem cultu, sylvis horridam, paludibus insæcundam, frugiferarum arborum & omnis culturæ impatientem tellurem: regionem auro atque argentino immunem, vilem atque ab omnibus despectam, med flera titlar, som man nu skulle hafwa betänkande wid at lämpa på Lapmarken.
# 11 Det är alltså ej allenast af detta, utan ock af många andra witnesbörder, dem man för kårtheten går förbi, nog bewisligit, at alla de klagomål af något wärde, som man hörer öfwer Lapmarken, så wäl til des ofruktbarhet och odugeliga jordmon, som andra olägenheter, de samma har man fordomdags hört nästan öfwer alla de orter, som nu äro de fruktbaraste och behageligaste i werlden.
§. 7. Emedan det är et gammalt fel hos oss, at wi gärna wilja förakta andras förmoner, ehuru stora de må wara, då wi sakna något hos dem, som wi finna hos oss och i wårt eget, ehuru ringa det i sig sjelft är, så har man oftast rönt huru de södre Länders inbyggare merendels welat föreställa sig, jag wet ej hwad obehagligt uti de norra Länder, då de ej träffat hos dem sådana saker, som de hemma warit wane wid. Thessalien war et skönt och härligit land; men då Araberne kommo dit, tyktes de rätt wara komne i en annan werld, samt funno straxt något at undra på och så oförmärkt beswära sig öfwer: til exempel, at man ej här, som i deras fädernesland, fick se skuggan af Solen i söder från trän och hustak, etc. At ju Thracien warit et godt och rikt land, har man ej orsak at twifla på. Icke des mindre ser man huru den af en hop Geographis blifwit beskrifwen för en ort, som war både köld och ofruktbarhet underkastad, och hade hwarken fått himmel eller jord nog beqwäm och god. At en del utlänningar hafwa om oss och wårt goda Swerige underliga begrep och ej stort bättre, än wi
# 12 om Lapmarken, är och bekant (g). Det är ej mindre sant, at hwad Ovidius (h) skref om de Nordiska länder i gemen, det lämpa utlänningarna på oss, men wi på Lapland. Och hwad Saxo sade om Finnarna: Sunt septentrionis populi, vix quidem habitabilem orbis terrarum partem cultura ac mansione complexi (i), det har man i senare tider befunnit ej kunnat säjas om det wi denna tiden kalla Finland, utan om Lapmarken, som alla sådana äretitlar måste opbära, utan at hafwa någon ort norr om sig at skjuta skulden på.
§. 8. Men at et land således af androm blir förhaft, försmådt och föraktadt, tilräknar jag dock ej altid deras ofog, som klandra deruppå; emedan jag är af den tankan, at många länder i werlden blifwit efter handen, dels genom naturens egen werkan, dels genom idkesamma inwånares flit och konst tid efter annan mycket uphjelpte och förbättrade. At jormonerne, då man betraktar sjelfwa jordarternas beskaffenhet, i anseende til wåtländta orters uptorkande, swartmyllans förökande, och andra på goda skjäl grundade omständigheter, blifwit alla tider ej mindre än Monarchierne Konungariken emellan, ombytte och som förwandlade, derom
# 13 tyckes, utom andra orsaker, den wäldige Gudens outgrundeliga wishet wilia öfwertyga mig, som låter alt hwad skapadt kallas stå i en ständig ömsning, samt dageliget af= och tiltagande. Om då någon wille tilskrifwa sin egen flit och skickelighet, om Landet befinnes bättre betala sina brukare i hans eller i hans förfäders tid, så kan han i wist afseende hafwa orsak dertil, men kan ske och tillika bedraga sig; emedan naturen sjelf rode hafwa i medlertid gjort flera förändringar, än han wetat utaf, så med jordens beredande, som sädens tilwänjande och andra sådana Guds wishet godhet förtäljande omständigheter, som jag hos sanskylliga Physicos til widare utspanande på det högsta recommenderar.
§. 9. Imedlertid är jag af den tankan, at man ingen ting kan med säkerhet säja och döma om et land, så länge det ligger i sit glömskos mörker antingen aldeles oupodladt, eller på det sättet jag på sit ställe kommer at berätta, eller ock innan man genom rön och påfund medelst konstiga grep och försök samt efter climatet anstälte inrättningar, budit til at med alfware drifwa åkerbruket och oparbeta jorden. Terrom insæcundam, sade för detta en lärd Man, & cælo asperam baudquaquam posteris suis reliquissent veteres Germani, Scythæ, atque Thraces, & in Italia vetustissimi Aborigines si rusticari quam ex rapto vivere maluissent: Frustra enim agrorum sterilitatem & cæli noxiam frugibus intemperiem accusant, qui somno ciboque dediti ætatem in otio transigunt: frustra solum asperum aut sylvis horridum, & paludibus fædum queritantur,
# 14 quibus otiosum esse pro honestissimo habetur (k).
Och, i detta afseende bör man altså här, som i alt annat, wänja sig wid at hafwa tolamod och afbida tiden innan man kallar et land odugeligit och til sädeswäxt otjenligit; emedan man så ofta märker huru de gamle i sådana mål undertiden mer än illa förgripit sig. Så, at ändock jag sedt orter i Lapmarken, på hwilka man denna tiden aldrig har hopp at få göra någon önskelig skjördeand, dristar jag dock ej säja, at ju dersammastädes antingen nu eller framdeles kan wäxa säd.
§. 10. Om de Lärdas hypothes de triplici telluris nostræ statu har något at betyda, så torde någon wänta på en tid, då de södra orter blifwa en Arabia deserta och wåra Lapmarker et Canan. Ty, då den sista status nalkas, som kallas Conflagrationis, torde man få orsak at tro, det ingen ort wore lykligare än Lapmarken, och då de södre orters inbyggare ej annorstädes, under det förlossningen nalkas, än under sjelfwa Polerne hade at söka sin tilflykt. Om någon då med alfware wille täfla om denna egendomen, antingen några nya Migrationes Gentium, yppa sig eller ej, så torde ännu en annan omständighet något dertil kunna bidraga; jag menar om Paracelsi Prophesie tillika träffar in, som spådt, at man emellan 60 och 70 grad. skulle i Norden upfinna en så stor rikedom af metaller, at i Orienten des like aldrig blifwit funnen (l)
# 15
- - Adveniet lustris proper antibus ætas,
Cum pælago emerges tellus nova - - -
- - - Post, tempore certo
Itera recens, cælumque novum, nova littora & udi
Labentes passim lymphis crepitanibus omnes
Incipient præbere novis alimenta colonis
Paulatimque novus fato instaurabitur orbis.
Pontanus.
§. 11. Men emedan dess äro saker och gisningar, som stå i den Högstes hand och efterwerlden allena får utröna, så blir mitt göromål at beskrifwa nu warande tilståndet i Lapmarken och Landets beskaffenhet, til de förmoner, som redan äro bekante, allenast de blefwo rätt nyttjade. Ehuru ömkeligit detta Landet förekommit en del människor, så har det likwäl fått af Skaparen så många fördelar, at man fått skönja det des inbyggare ej funnit sig öfwer deras Fädernesland missnögde, ej eller at de förr upräknade beswärligheter warit mägtige at skräma dem derifrån; som jag fast hälre tror, at de inbilla sig näpligen kunna i hela werlden finna behageligare och säkrare boningsplatser.
I synnerhet fägna wi oss denna tiden at få berätta, det säd kan wäxa i Lapmarken, hwarom man wid en del Prestgårdar och Nybyggen, hwarest man rätt brukat sig, aldeles och til fullo blifwit öfwertygad. Denna saken blef ej längre, än för några och 70 år tillbaka hollen för så otrolig, at den lärde Schefferus böd til at wederlägga
# 16 en annan (m), som hollit före det wore möjeligit. Schefferus (n) höt sig förnämligast wid sin sats, emedan de orter, som ej woro wåtländte, lösa och sumpiga, befunnos för steniga, sandiga och bergagtiga, som plogen och annan åkerrustning ej kunde fördraga; hwilka omständigheter han trodde så mycket kunna göra, at ingen med framgång kunde derstädes drifwa åkerbruket, ändock han syntes wilja medgifwa, at climatet skulle dertil ei wara så mycket hinderligit.
§. 12 Men jag tror, at om Schefferus eller de samma som nu fälla sina omdömen om jordmonerne och Landskapens beskaffenhet i Lapmarken, hade fått se huru det för par tusend år tillbaka såg ut i de andra wåra Swenska Provincier, torde de måst tilstå och bekänna, at Lapmarken ser så god ut och tjenlig (om ej i många delar bättre och tjenligare) til åkerbruk och bonings platsar, än som många af de södre orter och länder då förtiden.
Ty, at här äro wåtländte och sumpige orter, kan ingen neka; men jag menar at sådana lära jemwäl finnas i andra länder, och lära af den goda Skaparen ej wara fåfängt eller utan orsak anlagde så wäl här, som annorstädes. Men at här äro flera torra än wåta orter, har
# 17 jag fått erfara, som ofta under mina resor sommartiden genom skog och mark til många mil sällan af något watn blifwit beswärad, men aldrig deraf från min kosa hindrad. Jag tviflar ock ej, at ju de myrländta och wåta tracter skulle stå at förbättra och wara nyttige, om de antingen blefwo updikte, eller ock naturen sjelf med tiden gjorde dem torra. At säd på många ställen och somliga år ej wäxer med mindre framgång i sandiga och steniga orter, än i annan jordmom, är på desse orter öfwer alt pröfwadt. Men at säga det man i Lapmarken ej finner annan jordart än sten och sand, är ogrundadt, emedan här finnes undertiden både mylla och lerjord, och man har ej sällan swårt för at finna en sten eller sandbacka, så at Lappen merendels under sina flyttningar, besynnerligen om wintern, måste föra stenarna med sig, dem han brukar lägga omkring sin eldstad. Och, ehuru man medgifwer at här, som i andra länder, finnas många berg och stenar, i synnerhet omkring sjelfwa fjällryggarne, så wil jag dock försäkra, at få orter om en mils omkrets lära träffas, hwarest jord ej skulle finnas til många tunnors utsäde, och der man ej finge bruka både plog och harf, om ej andra orsaker woro mera til hinders.
§. 13. Om någon wil af det en del berättar, at regn är i Lapmarken midt i sommaren sälsynt (o), sluta, det jorden torde ej få så mycket watn, som behöfdes, så har jag af mina hit
# 18 tils dageligen gjorde observationer öfwer wäderleken ej annat kunnat finna, än at det regnar om sommaren så tidt och ofta i Lapmarken som annorstädes.
Om den korta sommaren skulle wilja förmå någon at sluta, det desse orter woro til all gröda och sädeswäxt oskickelige, så äro twenne omständigheter bekanta, som kunna komma honom på andra tankar. Den första är, at då sommaren ändteligen kommer i Lapmarken, så blir jorden snarare torr och bar, än på någon annan ort; så, at man ofta med förundran får se gräs och örter uprundne och löfwen utspruckne, hwarest för få weckor syntes wara idel wildter (p). Jag har de förra åren undertiden sedt sjöar, öfwer hwilka man ena dagen körde med Ren, och på hwilka den andra ej fans et enda isstycke öfrigit. Denna omständigheten tjenar ej allenast gräs= och sädeswäxten til fromma, utan gör och desse orter ej litet behagelige för dem, som komma ifrån andra länder och äro med de långsamma samt beswärliga höste och wårtider wane.
§. 14. Den andra omständigheten är äfwen af förfarenheten kunnig, nämligen at säden på desse orter förr mognar, än på andra. Ty, då man på de södre orter måste undertiden til 15 och flera weckor wänta innan wårsäden blir mogen, så har man på många orter i Lapmarken ofta inom 8 och 9 (q), ja, efter somligas (r) berättelse,
# 19 innom sex och sju wekor fått både så och skära. Åtminstone är man i medelmåttiga år och då wäderleken så fogar sig, altid försäkrad at inom Julii månads slut få skära den säd, som man sådde omkring medlet af Majo och äfwen något sedermera. I anseende hwar til man har aldeles fullkomlig orsak at tro, som det ock är af förfaranheten onekeligit, det man på de mäste ställen i Lapmarkerne, om jorden blefwe rätt ansad och man funno på rätta ställen, skulle i goda år få göra så rik och ymnig skördeand, som annorstädes. Skulle man til öfwerflöd, efter somligas lofwen, hitta på något sädeslag, som antingen redan wore want, eller hädanefter kunde wänjas wid climatet, så wore det ännu säkrare, Ty, at den säd, man tager ifrån landsbygden och de södre orter, gemenligen i förstone slår felt, kan ingen undra på, som wet huru swårt man har at wänja wäxter och örter wid kallare climat. I medlertid wet man Nybyggen i Lule=Lapmark, från hwilka man om sommaren ser de hwita snö och isbergen, hwarest man öfwer 40 år, sedan de blifwit uptagne, ej kan påminna sig at något korn blifwit af kölden skadadt. Hwaraf har skedt, at man kan namngifwa folk i wåta Lapmarker, som fått säd nog både at äta sjelfwa och föryttra åt andra, då eljest hela den wästerbotniska landsbygden blifwit hemsökt med misswäxt, som af köld blifwit förorsakad.
§. 15. Hwad gräswäxten angår, så måste
# 20 man tilstå, at på de fläste ställen wäxer ansenligt gräs, så at deras förnämsta uppehälle, som hittils gifwit sig til Nybyggare, hafwa de haft af sin boskap, hwaraf de kunna föda ansenligt, och en del så mycket de någonsin wilja, ändock de på sina ängars upröjande ei kostat et enda dagswerke. Ty, emellan rötterna af sjelfwa isbergen, har man undertiden funnit en ansenlig gräswäxt, och på de nedrigare orter har jag träffat större hömyror, hwarest gräset stått mig til midjan, och på hwilka jag näpligen nått se ändan. Man wille tro, at de öfrige myror och wåtländta orter skulle, om de blefwo opdikte och med höfrö sådde, til många delar ansenligt i det målet kunna ophjelpas; kan ock hända, til god och förswarlig åkerjord upodlas. De torra och ofruktsamma sandhedar, som finnas i Lapmarken, synas wäl mäst tjena Lappen til godo, emedan de gemenligen äro, som bergen, öfwerwäxte med Renmosse och Tallskog. Men om man måste tola sådana i andra Länder, så bör| man och wara til frids med dem i Lapmarken; emedan det är ej allestädes möjeligit at få god åkerjord af dem, utan de tjena ock mycket til beqwämlighet wid landswägars opröjande, husbyggnad och andra dels kunnige, del ock til äwentyrs ännu okunniga nyttigheter.
§. 16 Så måste man utom detta i synnerhet lemna Lapmarken den förmon och förträdet fram för många andra länder i werlden, at hon på allehanda slags djur, fogel och fisk öfwerflödar.
# 21 För djurskin bättre och sämre (s) hafwa årligen många Riksdalrar kommit til Lapmarken. På skogsfåglar (t) är på de fläste ställen ingen brist blefwen förspord. Af de stora samt ansenliga sjöar och träsk (u), älfwar (x) och strömmar, hafwa ej allenast många människor haft sin föda, utan ock församlat en ansenlig egendom. Ty, af fisk (y) hafwa både många Lappar och
# 22 Nybyggare haft rikeligen hela året sit uppehälle, och ändå fått undertiden ansenligit åt andra Landskaper sälja och föryttra. At pärlor, som blifwit tagne ur älfwerna i Lapmarken, framför alla äkta pärlor i hela werlden behollit sit goda pris och wärde, är allom kunnigt, som kunnat om desse saket moget döma.
§. 17. At här ingen brist är på sjöfågel (z) kunna de södre orters inbyggare sluta, då de höst och wår få se många stora hopar och flockar af Swanor och Gäss passera deras länder, hwilka då äro på sin flyttning til och från Lapmarken. Desse taga om wåren in de boningsplatsar, som Lapparna wid deras flyttning til wäster sjö=stranden öfwergifwit. Och innan FjällLapparne hinna om hösten tilbaka, så hafwa desse tagit afsked. Naturen har welat at icke landet skulle stå någon tid aldeles ledigt och tomt, utan altid hafwa inwånare, förnuftige och oförnuftige til skiftes, ändock det af bägge i detta tilståndet ingen förbättring kan få. Jag har i akt tagit, at en del af andra foglar och djur finnes merendels ymnigast på de ställen, hwarest Nybyggare satt sig ned. Antingen derföre, at de wilja nära sig af människans arbete, eller at naturen befalt dem holla sig til deras hemwisten, för hwilkas skul de blifwit skapade. På norra sidan om fjällryggen mot
# 23 Ishafwet skal wäl ej finnas så ymnigt af foglar, som i de södre Lapmarker. Men at landet ej må stå tomt, så finnes der så mycket större öfwerflöd på Bäfrar, Wilrenar och andra djur. Is, man förundrar sig at någon människa dristat sättja sig der ned, då man likwäl omkring de orter, utom det Norrska folket wid hafsstränderna finner Nybyggare, som få så öfwerflödigt fisk, at de deraf lefwa hela året och byta sig spanmål före, hwarom widare på sit ställe.
§. 18. At man klagar, det i Lapmarken ej finnes skog, utan förtorkade trän och odugeliga buskar, dertil har man just icke någon fullkomlig orsak, då man ej talar om sjelfwa snöbergen och fjällryggarna. Ty, på andra ställen, enkannerligen emellan dälderna samt wid älf= och sjöstränderna, finnes en så tilräckelig ymnighet af trän (a) at på de mäste orter skulle ingen inbyggare blifwa nödsakad at lefwa under bar himmel, eller frysa ihjäl, om han sig af dem wille betjena. Här finnas inga planterade wingårdar, eller genom människors flit från jordenes ändar tilhopa samlade rara örter och trägårdssaker; men här äro dock på de fläste ställen så många nyttiga Örter och Bär (b), jämte Blomster, Färggräs
# 24 och andra nyttiga wäxter, som warit tilräckelige at tjena en lärd och widtberest Naturens ransakare för et ämne til en widlyftig Flora Lapponica.
§. 19. Alla desse Trän, Örter och Blomster äro wäl ej af människohand planterade och i ordning bragte; Imedlertid har naturen sjelf haft derwid beswär och hulpit dem op. I hwilket afseende jag finner undertiden hos dem, som för detta beskrifwit Lapmarken, hwad jag ej sällan sjelf rönt, nämligen at en del trän wäxa närmast fjällen i det skick och ordning, som woro de i en Örtegård planterade (c). I öfrigit hafwa inbyggarena trägårdar nog, som gifwa dem bättre frukter, än många Win= och Örtegårdar, jag menar deras Furuskogar, af hwilka man, utom annan nytta, äfwen wet betjena sig til lifs uppehälle: så, at mången hederlig man och modig Soldat i wårt goda Wästerbotn, blifwit af desse frukter så wäl upfostrad, som andra af hwete och rog; emedan man just ej altid betjenar sig af sådan spis för nöds skul, utan til bibehållande af en gammal och ädel, men dock nu på många andra ställen förskuten dygd, som kallas Sparsamhet. Genom barkbröds förtäring, känner arbetaren ingen minskning af sin styrka.
# 25 §. 20. Här äro wilda och ofanteliga berg (d). Men desse, som tyckas til en del wara opförde at skydda de nedrigare orter för wirflar och stormwäder, räknar jag billigt ibland Lapmarkens prydnader och hedersstycken, emedan de hällre förlustat mina ögon wid deras åskådande, än upwäkt någon otolighet öfwer dem. Den tankan, som skulle skyarna på desse bergen kunna borttaga både Lapp och Ren, samt kasta dem undertiden oskadde ned några mil derifrån, är en falsk inbildning hos gemene man, emedan det i Lapmarken är ohördt och eljest med rena principier mindre enligit, förmodeligen updiktadt at ställa barn tilfreds, då de äro olåtige (e).
# 26 §. 21. Besynnerligit är det med desse bergen, det de finnas mäst wara så lagde, at om landet wore bebodt, skulle man omkring och under de wildaste fjällen kunna få de jämnaste landswägar. I det afseendet har jag ofta förundrat mig, då jag i denna Lule=Lapmark til 12 och 15 mil under mina resor ej blifwit beswärad af en enda backe: och det har förekommit mig, som skulle naturen med flit indelt wissa ställen til landswägar och öfwerfarter. At altså Lapmarken blifwit af de oförfarne hollen för sådan, som man sommartiden ej kunde genomresa (æstate minime pervia), dertil har jag ej funnit annat skjäl, än brist på uprögde landswägar. Ty, jag wet intet ställe, der man ej både med Ren och Häst sommartiden kan slippa hwart man wil, allenast man har wäl kunniga ledsagare. Wetandes jag ej et utan många (jag wil ej säja alla) ställen, hwarest man kommit med Hästar, Kor och Får öfwer sjelfwa fjälryggen, och sluppit hwart man ärnat sig. Jag har altså twiflat, om man uti någon annan ort och landskap skulle komma så fort och wäl fram, om man ej hade några wägar, utan måste gå skogledes, blott at hafwa stjernorna och bergen til wägwisare, som mig ofta händt i Lapmarken, hwarest jag på det sättet innom få dagar sluppit hela 20 och 30
# 27 mil wäg. och således fått genom förfarenheten skönja, at Lapmarken är & hieme & æstate maxime pervia. Til förtigande, at man på de mäste ställen har under sina resor god hjelp af sjöar och älfwer, då man förser sig med nödiga båtar och fartyg.
§. 22. Men at i öfrigit et land, som i anseende til berg och dälder har mångehanda förändringar, eger större anseende och pryder mera, än et widt och jämt fäldt, har jag på et annat ställe (f), yttrat mig. Det samma har jag sedermera nogsamt rönt i Lapmarken, då jag wet mig ofta af särdeles nöje och lustbarhet hafwa stått på klinterna af de höga bergen, och warit en åskådare af de toma och obebodda ängder til många mil omkring mig: hwarest det ena gröna fäldtet synts efter det andra: den ena högden uphäfwit sig öfwer den andra. Ej til förtigande de fagra skick och ordningar af älfwer och strömmar, med deras olika fall och föränderliga bredder, forssar, högder och åbräddar: de smärre och större sjöar med deras förnöjsamma belägenheter och blandningar af holmar, skogsarter och jordmoner: de klara springekällorna, som från bergsrötterna utsprida sina grenar och gifwa, som gemenligen alla sjöar och älfwer i Lapmarken, et mägta klart och wälsmakande watn, etc. Under alt detta hafwa de snöhwita
# 28 isbergen, hälst då de på en klar och ljus sommardag från fjärran uphögt sina hwassa och slutta spetsar, som molnstodar, gifwit alt sammans et utseende, som warit med et ord oförlikneligit. Sal. Herr Archiat. och Medic. Profess. Doct. Olof Rudbeck fil. sade altså ej utan skjäl sig hafwa sedt ställen i Lapmarken, hwarest han (om någon probabilitet warit möjelig) welat tro Paradiset hafwa haft sit rum. Den för lärdom och förfarenheten bekante Frantsosen Maupertuis, som en del af desse norra orter sedt, måste tilstå at han här funnit ställen, som warit ibland de behageligaste i werlden, allenast de ej legat i Lapmarken. Och, om alla, som bese desse orter något närmare än af gemene man sker, wille bruka eftertanka, twiflar jag ej, at man kunde säja om Lapmarken, som en lärd man om Torne=Soknar (g): Omnes, qui hæc loca adivere vel adeunt, præcipue temporibus vernis & æstivis, nobiscum certissime testatum ibunt, singula esse conspectu jucundissima.
§. 23. Men utom det desse bergen fägna, som bewist är, ögonen, så har man redan nog prof, at der de blefwo noga utransakade, skulle de finnas så rike på goda metaller, som andra i werlden. Man wil nu ej beropa sig på den utsago, som finnes hos Job: Ifrån Norden kommer guld (h), eller Paracelsi prophetie, som
# 29 frammanföre omrörd är; emedan förfarenheten wist, at här finnas metaller i sjelfwa werket, både af bättre och sämre slag. Ty, änskönt man ej är i stånd at wisa så många prof, så äro någre få tilräckelige, så wida man wet orsaken, hwarföre Lapparne söka, så mycket möjeligit är, fördölja, om de weta någon anledning eller liknelse til metal, och i öfrigit äro så, som wid sina sommarresor i fjällen kunna säja sig hafwa haft tilfälle at behörigen söka derefter. Imedlertid har man funnit gydiskt sölfwer (i): bly, som tillika hollit sölfwer (k): järn (l), koppar (m), sölfwer (n), o. s. w. På hwilka mångestädes med nytta blifwit arbetadt, och ännu arbetas. Men huru en del kommit af sig, samt andra omständigheter härwid, lemnar jag androm at berätta.
De första och klaraste berg=Crystaller skrifwer sal. Herr Archiat. Bromell (o) blifwit tagne
# 30 i Lapmarken, dem Schefferus (p) berättar Lapparna hafwa brukat at slå eld med i stället för flintor. Jämwäl purpurfärgade Ametister och Topaser, samt Magneter, Qwicksilfwer, med röd Zinober, samt andra nyttiga mull= och jordarter. Utom surbrunnar och annat sådant, som man tid efter annan i Lapmarkerne öfwerkommit.
§. 24. Af myggor måste man wäl bekänna at Lapmarkens inwånare hafwa någon olägenhet. Men som jag tror ej at desse orter äro de enda, som denna ohyra äro underkastade, så wil jag ej förmoda, at något folk låta sig skräma ifrån et land af myggor. Och, förutan det man kan genom konst sättja sig för dem i tämmelig säkerhet, så har man ej oftare särdeles men af dem, än då det är lungt och stilla. Ty af en wäderpust eller het solstråle är hela deras slagordan förskingrad. Det är ock bekant, at man både i fjällen samt andra jämna fäldt ej särdeles wet utaf dem, utan blott i skogslanden. Hwaraf äfwen sker, at man på de ställen, som blifwit bebodde och hwarest Ängar blifwit behörigt wis uprögde och skogen borthuggen, ej har så stort beswär för dem, som eljest. Hwilket kommit mig at tro, det de woro til straff för dem, som ej wilja rödja sina ängar och bruka op jorden . Om de i öfrigit, innan landet blir cultiveradt, göra os til wår hälsa något gagn, må Medici döma. Imedlertid wörda wi Skaparen, och bekänna at alla HErrans werk äro god, och
# 31 hwardera är i sinom tid nyttigt; så at man icke torf säja/ det är icke alt godt; ty hwart och et är i sinom tid kosteligit (q).
§. 25. Bland andra swårigheter man af klenmodighet plägar inbilla sig i Lapmarken, är ock den mörka wintertiden, emedan man här har wissa tider på året korta dagar och långa nätter. Men efter mit omdöme gör den ljusa och behagliga sommartiden så mycket, at man må gärna wara nögd med en eller par månaders mörker; då man desutan om wintern blir uplyst dels af snön, som ej kan tillåta sådant mörker, at man ju ser färdas, dels af månan och stjernorna. Ty, som jag i de norra Lapmarker om sommaren sedt solen både dagar och nätter, så har jag wintertiden sedt månan både dag och natt, då hans gång warit i sommarteknen. Och, då månan warit osynlig, har jag merendels blifwit lyst af de härliga ljusen, som man kallar nordsken, hwilka här lysa mycket tidare, än i södre länder. Det är ock kunnigt, at ändock solen intet eller föga lyser wid wintersolståndet, kan man dock både förr och efter solens oppewarande längre än på andra orter hafwa gagn af skymningen, som man både morgon och afton får nyttja längre tid här än annorstädes; så at man hela 4 och 5 timar förr än solen kommer op får se dagsranden, och äfwen så wid nedgången, och efter medlet af Martii månad nyttjar man henne hela natten,
# 32 hwilket på de södre orter ej sker (r). I anseende til alt detta wet jag mig om wintren och äfwen ibland under den mörkaste tiden hafwa här haft mycket jämnare ljus, än på de andra orter. Jag har ock märkt, at under det inwånarena fölgt naturen och anwändt det mästa af den mörka tiden til sömn och det mästa af den ljusa til sina syslor, hafwa de hwarken til deras hälsa eller arbete kommit något til korta; hälst, man kan ej annat, än förundra sig öfwer Skaparens alwisa tilställning, som skickat at ej mindre Lappar än andra inbyggare finna sig hafwa längsta ljuset, då de hafwa mäst at göra: och det minsta, då de det minst behöfwa.
§. 26. Här är merendels en skarp winter. Men Skaparen har förunt oss så många djur, som med sina warma och mjuka skin kunna wärja oss för all köldens häftighet. Så, at jag wäl hört folk på andra orter frusit ihjäl, men ej i Lapmarken, så framt sådan olycka ej kunnat hända någon enda, som af hunger och ålderdom i
# 33 de aflägsne ödemarker begynt komma på wildstrå. Här faller wintertiden en ansenlig snö, dock ej alla wintrar så ymnigt, som jag förr hört ryktet derom; och jag har undertiden hela wintrar sedt ställen, besynnerligen tufwor och gräs på myror och andre släta orter, stått bara och öpna. At wägarna ej sällan blifwa af snö igenkastade, har jag sedt, dock aldrig kommit ut för sådant wäder, at jag behöft göma mig i snön och låta snöga öfwer mig, som andre berättat; så framt man ej för samma orsak, som andre människor, måste undertiden taga natthärberge, eller hwila sina Renar, hwilket, emedan landet är obebodt, ej sällan måste ske under bar himmel: då man likwäl wid slika tilfällen ej har större olägenhet, än som är drägelig; åtminstone står man aldrig i någon lifsfara.
§. 27. I öfrigt är den mykna snön i Lapmarken oss til ingen olägenhet, utan wi fägna oss deröfwer at han tjenar oss wid wåra winterresor til godo, så at man, så länge wintren påstår, wet at man har winter, och aldrig behöfwer frukta at föret skal ofömodligt slå af, som man måste på många andra orter erfara. Jag är försäkrad, at der flere grufwor och de rikedomar, som finnas i Lapmarkens berg, begynna någon gång at blifwa med alfware nyttjade, lärer mången ej wilja mista denna olägenheten för många tunnor guld. Man har ock hittat på utwägar at bruka sådana redskap på fötterna, at oaktadt den höga snön har det ganska ofta
# 34 händt, och händer årligen, at mången Lapp tagit wargen på språng, då han welat skingra hans hjord, hwaraf jag sjelf warit åskådare: och hwaraf förmodeligen de gamlas fabler kommit om de folkslag, som i löpande öfwerträffat wilddjuren, hwilka ej andre lära wara, än Lapparna. Och medan sjelfwa glupande ulfwen har på det sättet större orsak at frukta för Lappen, än Lappen för honom (utom hwad han kan föra hans Renar), så räknar jag ock för fabel, hwad en del Skribenter berätta om Lapmarken, nämligen at folket derstädes blifwit af wildjur mycket efterstälde, med hwilka de, til at frälsa lifwet, woro nödsakade at wara i en ständig strid. Sådan farlighet wet man utom Björnjagter ej utaf, då äfwen mycket sällan någon skada blifwit förspord.
§. 28. Så är ock, i anseende til hwad förr taladt är, märkeligit, at ehuru kölden påstår somliga år långt in på wåren, och snön ligge qwar, då myror och ängar snart hela sommaren ligga som frusne; så wet man åter andra år och mäst altid, at här blir nog bittida wår, och at jorden på de mästa ställen, utom fjällryggarna (hwarest Nix jacet, § jactam nec sol pluviæve resolvunt, Indurat Boreas, perpetuamque facit. Ovid) blir om sommaren så wäl tinad och opwärmd, som annorstädes. Och ehuru jag sagt, at solen ej werkar sommartiden altid så starkt, så wekar hon des längre, och gör dermed en tempererad
# 35 luft, som ej tjenar mindre jordens gröda til skyndsam mognad, än Lapmarkens inbyggare til förlustning och fromma.
§. 29. I betraktande af alt detta, och under det man tillika medgifwer at Lapmarken har, som alla andra länder, sina egna och enskildta beswärligheter, så är det i alt fall wist, at man ej med skäl för en eller annan olägenhet skull kan eller bör sluta til en ständig och allmän olycka. I annor händelse skulle intet land finnas i wida werlden til boningsplatsar dugeligit, så wida ingen ort lärer wara, som ej har sit onda och goda, sina lyckor och olyckor til skiftes. Man får fördenskull ej förskjuta en ort derföre, at der ej wäx a äplen och päron, och tro der för den orsak ej eller något annat godt kunna finnas.
När altså en hos Schefferum (s) nämd Auctor säger: Lapponum gens neque fruges novit, neque poma, så kunde man det någorlunda tola (t); Men då han tillägger: neque ullam omnino vel terræ vel coeli benignitatem, så säger han nästan för mycket, och mer än han borde. Jag kan för min del säja och tilstå, at jag i Lapmarken wäl funnit orter af människor förskutne, men ej af
# 36 wår gode Skapare öfwergifne. hans oändeliga wishet har så skickat, at man finner, huru den blida solen lyser här hwart år lika länge, fast ej lika mycket i sänder, som annorstädes; ty hwad som fattas i den ena årstiden, det fylles op på en annan. hans outgrundeliga godhet lärer til öfwerflöd landet årligen frambära de frukter, af hwilka sig ingen betjenar. Ja hans faderliga kärlek styrer och har omsorg om alt, samt låter sin nåd wara hwar morgon ny öfwer dem och deras barn, som frukta honom, under hwad climat och Polhögd hans Gudomeliga hand dem behagar leda, sättja och befästa.
Andra Capitlet.
Om
Lapparnas Ursprung.
§. 1.
AT säga på hwad tid Lapmarken af inwånare alraförst blifwit intagen, lärer ej wara lättare, än at med någon wisshet berätta hwarifrån det folk är kommit/ som desse orter nu förtiden bebo. Deras skäl, som wilja bewisa, et Japhets efterkommande hafwa i förstone intagit det öfra af Finland, Lapmarken och Helsingeland, innan de gåfwo sig til de södre delar af wårt Swerige, samt sedermera
# 37 til Dannemark, Tyskland, Ängeland och andre orter, äro kunnige (u). Om desse, som mycket sannolikt synes, af tycke och behag för de ljusa sommardagar, dem de märkte blifwa alt längre och ljusare, ju längre det bar i norden, utom andra bewekande orsaker, begifwit sig dit åt, så måste de just icke straxt hafwa gifwit sig tilbaka derifrån och tagit kosan söder åt. Och så wida de första jordens inbyggare merendels minst lade sig på åkerbruket, så ser jag ej hwad förträde de södre orter hafwa för desse norra, då man betraktar et folk, som gifwit sig at genomwandra skog och mark, samt lefwa blott af djur och fisk=fänge, hwaruppå desse orter nu förtiden äro nog rike, och måste förmodeligen fordomdags warit ännu långt rikare och öfwerflödigare. Imedlertid är det mycket sannolikt, at de orter som nu äro mäst bebodde, torde ej först utan snarare sidst af inwånare blifwit fundne och optagne; och at både Scytherne, somt wåra fordna Cimmerier, Cimbrer eller Kjempar, och andra Nordiska folkslag blifwit fornda tider beskrefne både til lefnads sättet, som wåra nu warande Lappar, samt af climatet så, som de der bo under polen. Hwaraf man kan sluta, både at det dragits långt ut, innan alla desse öfwergifwit sit förra lefnadssätt och begynt bruka jorden; samt at det sätt at lefwa , som Lapparne nu bruka, icke är något nytt utan gammalt, och sådant
# 38 som til äwentyrs wåra gamla förfäder Swear och Göthar äfwen fordomdags öfwer alt idkat, så framt de tagit den kosa och wäg til wårt fädernesland, som förmält är.
§. 2. Men skulle det ej med säkerhet kunna säjas det wåra förfäder tagit denna wägen (som jag lemnar til andras omdöme), så måste det wara skedt, at desse orter blifwit först intagne af det folk, som dem nu bebo, de rätta Thules (x) inwånare, nämligen wåra Lappar. För mig är det mycket troligit, at det alt ifrån de äldsta tiderna måste haft i detta land sit tilhold. Åtminstone måste de der hafwa bodt innan Wästerbotn af Swenskt folk blifwit intagit, hwilket förmodeligen ej så nyligen skedt, som mången tror, utan för långliga tider tilbaka. Det kunde man, alla andre goda skäl at förtiga, sluta deraf, at mästa delen af Soknarna i Wästerbotn, nämligen alla, som hollas för de äldsta, hafwa sina namn af de orter, som ligga
# 39 närmast in til sjwlfwa fjällryggen. Ty Ume, Pite, Lule, Torne, hafwa sina namn af de älfwer, omkring hwilka de äro belägna, och kallas altså gemenligen Umeå, Piteå, Luleå, Torneå, etc. Men at alla desse älfwer eller åar åter fått sina namn af de sjöar, från hwilka de i fjällen hafwa sit utlopp, är aldeles onekeligit; Ty, ibland alla de många hundrade sjöar, som finnas i Lapmarken, har man aldrig hört någon enda hafwa sit namn af sin å eller bäck, utan altid twärt om. Så äro Uma, Lula, Rano, Kalas etc. Träsk eller sjöar i Lapmarken: men deras älfwer kallas Umaæno (Umeå), Ranæno (Råneå) Kalsæno (Kaliså) etc. (y). Och emedan både landmonerne och fiskewatnen befinnas i fjällen långt beqwämligare och bättre för en flyktande nykommen colonie, både til genomfart och uppehälle, än orterne wid sjökanten, wille jag näpligen tro, det de sednare blifwit förr intagne, än de förra.
§. 3. En del Lappar wilja aldeles påstå, at deras förfäder fordomdags warit egare af hela Swerige; men at wåra förfäder hafwa drifwit dem undan sig och inskränkt dem efter handen mer och mer, ej annorledes, än det berättes
# 40 om de Amoreer, at de trängde Dans barn in på bergen, och stadde dem til/ at de kommo neder i dalarna (z). Men om man skulle medgifwa dem, at de någon gång egt inne hela Wästerbotn, så kunde dertil wara något skäl, nämligen förr än det Swenska Folket begynte utwidga sig omkring desse orter. Men at de någonsin warit egare af hela Swerige, lärer näpligen med wåra Swenska Antiquiteter wara enligit, så framt man ej säger, at de warit de aldraförsta, som desse orter straxt efter syndafloden intagit, och det förr än wåra förfäder kommo at taga desse länder i besittning.
§. 4. At de i fordna tider hafwa warit et folk med Finnarna, bewisar Schefferus (a) och synes af flera omständigheter ej kunna emotsäjas. Men at han påstår, at de ifrån Finnarna blifwit fördrefne eller utgångne, är blott en gissning. At alla Finnar fordomdags warit Lappar, är jag benägnare at tro, samt fört samma lefnadssätt, som desse, men småningom sedermera begynt sättja sig ned, samt bygga sig hus och hem, etc. Lapparnas lefnadssätt, som omgå med boskapsskötsel, är otwifwelaktigt äldre, än Finnarnas, som bruka jorden; och det synes i öfrigit olikare, at et folk öfwergifwit hus och hem, samt beslutit at bo under bar himmel, än twärt om.
# 41 Rådfrågar man sig med de Skribenter, som fordna tider talt något om Finnarna, så finnes på deras lefnadssätt föga skildnad ifrån det Lapparna nu idka. Schefferus bewisar det samma och til öfwerflöd anförer både Taciti (b) och Saxonis (c) utlåtelse om Finnarna, som til större delen låter lämpa sig til Lapparnas lefnadssätt och opförande denna tiden. Hwad altså Schefferus talar om Lapparnas migrationer, då de antingen friwilligt, eller med wold blefwo afsöndrade ifrån Finnarna, sådant måste, efter mit omdöme, ej förstås om Lapparna i gemen, utan om wissa hopar och flockar, som antingen sjelfmante funno sig befogade at gifwa sig ifrån ena orten til den andra, eller och med wold blifwit bortdrefne, på samma sätt, som alla Tiggarelappar på landsbygden i Wästernorrland
# 42 blefwo i wårt minne derifrån drefne och tilhollne at förfoga sig til Lapmarken, hwarifrån de eller deras fäder woro komne.
§. 5. Om man fördenskull frågar hwad tid Lapparna och Finnarna skildes ifrån hwarandra, så lärer näpligen något annat swar kunna gifwas, än at de blefwo den tiden söndrade, på hwilken de sednare begynte öfwergifwa sit förra lefnadssätt, bygga sig ordentliga hus och bruka jorden. Men at föra sådant til någon wiss tid, lärer ej eller wara möjeligit, efter man ser sådana skildnader dageligen. Ty, så snart en Lapp, på de ställen jag warit, begynt som Nybyggare bruka jorden (hwilket i somliga Lapmarker oftast sker), så blir han ock straxt Finne, bygger sig straxt hus, talar, kläder sig och lefwer som en Finne, ändock hans Syskon och slägtingar bo i Tjäll, tala Lapska, kläda sig och lefwa i alt annat som Lappar. Och sådana Lappar, som på det sättet blifwit Nybyggare, har man swårt före at til alt deras opförande skilja ifrån annat Finskt folk. Imedlertid lärer man dock måst tilstå, at någon besynnerlig tid warit, då de mera enhälligt lade sig på åkerbruket, nämligen de som bodde närmast intil Botniska hafswiken och i de öfrige delar af Finland; då man ock fant nödigt at kalla dem med särskildta namn, och således göra en skilnad uppå dem, som på deras skiljaktiga lefnadssätt förnämligast war grundad.
§. 6. Om nu Finska Nation hade någon tilförliteligare
# 43 kundskap om sit ursprung ifrån äldre tider än dess så skulle man ej hafwa swårt före få rätt på deras härkomst. Det skulle wara wärdt, om någon kunde anställa en nogare jämförelse emellan desse språken och de östra folkens tungomål, som man förmenar wara i någon slägtskap med de gamla Scyther, då det stode at utröna, om icke alla desse folkslagen woro en slägt eller afföda af dem. Jag wet wäl, at under detta namnet blifwit i fordna tider flera folk och tungomål gemensamt inbegrepne, som ock wåra gamla Göthar det namnet i högre bemärkelse burit, under det de, såsom rättwisans wid makt hollare och beskyddare, soro de andras tilflykt wid alla hos dem upkomne sårare mål och twistigheter, etc. Imedlertid måste jag bekänna, at om man betraktar Lapparnas lefnadssätt och borgerliga upförande denna tiden, så lärer man näpligen hos något folkslag finna likare åtbörder och efterdöme, än då man hörer hwad Justinus och andre berätta om de gamla Scyther. Desse brukade ej jorden, hade ej hus eller ständig hemwist, lefde af boskap, och under deras herdalefwerne woro i en ständig flykt i de obebodda ödemarker. Förde sina hustrur och barn med sig ehwart de togo wägen: lefde af mjölk och honung, klädde sig i skinn; wiste ej af lin och ull; ansågo stöld och tjufweri för den aldrastörsta misgerning o.s.w.
§. 7. Om man säger, at den gamla Scythiens gränsor sträckt sig til desse orter, så säger
# 44 man ej annat, än det, som kan wara roligit. Säger man ock at detta folket, under de upkomna folkens rörelser, gifwit sig undan til desse länder, hwarest de kunde få lefwa i fred, och hwarest de funno kreatur för sig, nämligen Wildrenar, dem de tämt op och giort til sina hemkreatur, äfwen som de hade andra i deras eget land, så säger man ej eller annat, än hwad som kunnat lätteligen hafwa skedt.
Om Samogetherna, Samojedi, warit en Scytisk Nation, och fordomdags bodt omkring de ställen, som Geographi gemenligen sättja dem, så är det ej otroligit, at de warit i slägtskap med same och some, det är Lappar och Finnar, ändock de för de olika öden, man på alla sidor undergått, ei skulle befinnas wara til tungomålet mer enlige, än Göthernas efterkommande uti Italien och Spanien denna tiden med oss. Om man altså wil anställa någon jämförelse emellan språken, så gör det ej fyllest, at mann upräknar en hop termer och ord, som äro olika. Ty sedan de på bägge sidor blifwit både til tungomål och lefnadssätt med andra folkslag inwiklade, får man ei förmoda sig så stor likhet, at man kunde wara säker, sedan man räknat op en hop olika terminos. Det är ock märkeligit, at et folk genom befryndelse med andra, besynnerligen giftermål, mycket lätt kan komma at förbyta sit språk. Hwarpå jag sedt prof i Lapmarken, at pure Swenskar, som fått makar antingen af Lappar eller Finnar, hafwa efter en
# 45 kort tid begynt förgäta sit modersmål, och deras barn hafwa ej förstått et enda Swenskt ord. Hwaraf jag nogsamt fått skönja, huru swårt det är at blott i anledning af et folks tungomål utspana med hwilka Nationer de äro i någon slägtskap eller ej.
§. 8. Deras förnämsta skäl, som wilja bewisa, at Lapparna äro en afföda af de tio Israels slägter, ibland hwilka sal. Herr Archiat. och Medic. Professoren Doct. Ol. Rudbeck fil. warit den förste, torde mäst wara tagne af det Lapska språkets öfwerensstämmande med det Hebreiska (d). Ty, om likheten härutinnan wore ögonskenlig och säker, så skulle man lätt kunna tro, at de äro komne af förenämde slägter, som öfwergåfwo Guds Bud/ giorde sig Kalfwar och lundar; tilbådo himmelens här/ tjente Bal, läto sina söner och döttrar gå genom eld, foro med spådom och truldom (e); samt blefwo altderföre bortförde i det Assyriska fängelset, hwarifrån ingen wet hwart ut de togo wägen: utan twifwel, efter Guds egen hotelse,
# 46 i et land/ som hwarken de eller deras fäder känt hade/ hwarest de skulle tiena andra gudar/ stockar och stenar: ja, der de intet wist hemman hafwa skulle/ eller deras fot någon hwilo få: då HErren wille gifwa dem et bäfwande hjerta (f) etc.
§. 9. Ehuru denna saken kan på et och annat sätt göras til mycket sannolik, måste man dock bekänna, at ännu några skäl lära fattas, innan man dristar utgifwa henne för säker och oemotsäjelig. Och hwad i synnerhet språken angår, så tyckes det wäl wilja något betyda, at orden befinnas wara hwarandra lika, men gör dock saken ej mer, än probabel; emedan man i många andra språk skulle kunna wisa mycken likhet med hebreiskan, om man med flit och upsåt gåfwe sig at tänka deruppå: och det är des utan bekant, at de lärde långt för detta budit til at jämföra både Americanskan och andra folks tungomål med samma Hebreiska språk, etc. Imedlertid gifwes oss wid desse likheters i akt tagande anledning at wörda Skaparens wishet, som låtit alla tungomål, somliga mer och somliga mindre, komma med det språk öfwerens, som holles för det äldsta, och på hwilket han sin lag och löften behagat för alla människor uptäcka. Och huru wida desse språken qua Grammaticalia komma öfwerens, lärer lätteligen märkas af de utkomna Lapska Grammatiker, jämförde
# 47 förde med den Hebreiska; i hwilken händelse jag holler före någon likhet (g) kunna i akt tagas, (som emellan andra språk); men ock mycken olikhet (h).
§. 10. Imedlertid är deras flit och möda til berömande, som med desse språkens jämförande arbetat, eller torde ännu arbeta. Jag har förr påmint, at man wid slike tilfällen, i anseende til den förändring alla tungomål äro undergifne, ej bör förmoda sig någon fulkomlig öfwerensstämmelse, hälst emellan tungomål, hwilka både til tiden och orten äro så wida skilde, som wåra nu warande Lappar och de fordna Hebreer. Och, om man kunde af andra omständigheter taga i akt någon likhet eller ofelbar egenskap, som detta folket befunnos
# 48 hafwa med Israeliterna gemensam och allena, så å twiflar jag ej, at ju en likhet i språket, om den kunde med någon säkerhet skönjas, skulle synas beholla sit rum bland de bästa och tryggaste skälen.
Det är icke utan, at några Historier och Legender, som kringföras af Lapparna, äro til en del icke olika de gamla Rabbiners fabler och berättelser. At den Israelistiska Nationen warit af naturen mycket widskepelig, är en egenskap, som äfwen wil hänga wid desse; äfwenwäl egennyttig, samt högfärdig och föraktare af alla andra Nationer; utom andra finnes böjelser, i hwilka de synas komma med hwarandra i någon jämförelse. Til kropsens gestalt och skapnad, i anseende til des korthet, brunbleka hy och swara hår, samt andra märken torde de ej befinnas wara ifrån hwarandra mycket skiljaktige; äfwen så til klädebonaden efter den beskrifning man har på de gamla Israelisters mantlar, kjortlar, barhet i bringan (i) och sölfwerbälten, som hos Israeliterna ej lära hafwa warit i mindre pris är hos desse (k). At Lapparna äro benägne at insättja gula, blå, röda snören, wippor, klutar och bräm wid fållar och öpningar af deras kläder, ser man dageligen. Och man wet Israeliterna til något dylikt hade af Gudi en säskild befallning (l).
# 49 §. 11. Manfolken sysla war hos Israeliterna at slakta och laga mat : äfwen så hos Lapparna. Och som de förra twådde ofta sina händer, så göra ock desse. Höftesenan af sina Renar äter ej Lappen, utan spinner deraf trå. När Lappen griper til sin köttgryta, så kan man tämligen när inbilla sig Israelisternas appetit wid sina köttgrytor i Egypten (m).
Då man kommer i Lappens kojor, och ser honom ej allenast bo som Patriarkerna i tjäll, utan ock breda sina kläder på det stället man skal sittja, så bär han sig ej olik åt Israels folk, då de wille betyga någon särdeles tjenstaktighet och ärebewisning (n). Och som Israeliterna genom kyssande betygade hwarandra sin tro och kärlek, altså ock Lapparna. Deras BränCurer, dem jag på sit ställe wil omtala, torde kan ske wara af samma slag, som omtalas i Mosis böcker (o),
§. 12. Så äro ock wissa meningar hos Lapparna ej olike Israeliternas. Til exempel: de wilja ej tro, at han syndar, som dräper en tjuf, då han finnes bryta sig in i ens annars egendom (p). Så wil det ock än i dag hänga wid alla Lappar at holla Lögerdagen helig, och då ej taga sig något arbete för händer. Ty, at flytta sina boningar om Söndagen, deröfwer göra de sig ej samwete; men om Lögerdagen sker
# 50 det ej, äfwen så at fiska, skjuta, o. s. w. utom stort nödfall, emedan de tro at alt Lögerdags arbete slår tilbaka och har skada med sig. För de stora Helgerna holla de ock dagen förut som en förberedelsedag, hwarwid de taga samma omständigheter i akt, som wid Lögerdagen. Wid Qwinfolkens månadstider äro Lapparna mycket like Israeliterna, emedan en sådan människa hwarken blir liden annorstädes, än wid dörren, ej eller får hafwa sådana kläder på sig, som andra, eller äta med dem, utan anses som en oren person. Det är ock bekant, at detta folket äro ganska mone och angelägne om lifsfrukt : samt at de, som Patriarkerne, måste köpa sig hustrur. Äfwen, at de förbehollit sig en rättighet at efter eget behag gifta bort sina barn; och gifwa sit tjenstefolk kreatur til belöning, lika som Laban gaf Jacob. Så är ock deras sång eller joikande til ljudet och sänkningarna ej olik den, som Rabbinerna än i dag bruka i sina Synagogor; hwarom jag låtit mig försäkra af dem som bägge delar hört, och man jemwäl desutan af Note böcker det samma fått inhämta.
§. 12. At de fordna Finnars och Lappars afgud Jumala warit beprydd med en krona, som war besatt med tolf ädla stenar, bewisar Schefferus (q) af gamla Swenska Historier, hwilket torde wara gjordt til någon åminnelse af de tolf Israels slägter. Och som hos Judafolket war en stor subordination emellan deras förmän äldre och yngre, så äro ock
# 51 Lapparna mycket bögde at wörda och lyda de äldsta af deras folk för godt holla och anstalta. Deras offer får man, kan ske, ej taga något skäl utaf, emedan snart sagt hela werlden i fordna tider brukade det samma. Besynnerlig är dock blodstrykningen. På sina gudar, altare och stodar komma Lapparna icke gärna med knif, utan de af trä göra de mäst af rötter, förloradt tilhugne med yxa, och de af sten äro mäst så, som naturen lemnat dem (r). At upresa wårdstenar och stodar på sina land, måste hos Israeliterna warit i bruk, efter HERren nödgades med et förbod afholla dem derifrån (s). De löften Lappen gör åt sina gudar, går han ej ifrån, ehwad det skulle kosta (t). At Lappen äter sjelf köttet, och giffwer benen åt sina dugar, är ej olikt Israeliterna, som woro nog benägne at förfalska HErrans offer. At de affällige Israeliter brukade baka kakor för himmelens Drottning (u), derutinnan är Lapparna dem ej olike, som ock wiss tid på årt göra et slags kakor och utsättja åt en, som de kalla Ruotta (w). At lapparnas qwinfolk, hundar och kreatur ej få komma wid de bergsändar, hwarest deras helgedomar äro opstälte, skal på sit
# 52 ställe omröras (x). At Lapparna fordomdags offrat sina barn lefwande åt en afgud wid Besosing en m il från Kimiträsk, berättar Gabriel Tuderus (*), i hwilket mål de ej äro olike de affalne Israeliter wid deras afgudatjenst åt Molech etc.
§. 14. Om nu Finnar och Lappar warit et folk, så måste de ock bägge wara komne af samma Israels slägter. Någon torde gissa, at Lapparna (Same) hafwa sin härkomst af Simeons slägte, som med sin broder och hela Israels gemensamma slägtinge Levi (lave) skulle blifwa skingrade och förströdde ej allenast i Israel (y), utan ock kring de nordiska fjällen. Men Suomalaiset eller Finnarna af Sebulom, som skulle bo wid hafshamnena och skephamnena (z) både i Israel och wåra hofswikar: och så widare uti de andra slägter sins emellan.
Ehuruwäl man lärer förmodeligen holla större delen af desse skäl och omständigheter för sådana, som wäl kunna göra denna saken något sannolik, men ej öfwertyga, som jag ock ej för annorlunda utgifwer dem; så twiflar jag ej, at ju många flera långt wigtigare, kan ock hända aldeles bindande, torde af andra (a), som
# 53 härom hafwa bättre tilfälle at öfwerlägga, stå at optäcka: då man med tiden finge blifwa om denna saken aldeles och til fullo försäkrad.
§. 15. Imedlertid, och at komma til det, som något säkrare är, så blir det i alt fall wist, at Lappar och Finnar warit i början et folk, som jag sagt wara af Scheffero bewist, och är förnämligast af bägge språkens öfwerensstämmelse så klart och oemotsäjeligit, at intet mer kan twiflas derpå. Förnämligast som jag ock rönt, at undertiden de Lappar, som warit aldralängst ifrån Finland boende, hafwa i somliga mål haft med Finnarna enligare ordformer, än de som bodt dem närmast, etc.
Den tiden de woro en nation måste de af andra folkslag en lång tid blifwit kallade Finnar, Fennar, eller Fanner, samt i äldre tider antingen Himantopodes (b), eller Pygmæi (c) eller Cyclopæ (d),
# 54 eller Cynocephali (e), Busier (Busar), eller annorledes (f).
§. 16. Ty, at man af et folks klädebonad, gång och andra omständigheter, besynnerligen i fordna tider, ej allenast gifwit många nationer öknamn, utan ock giort sig sällsamma begrep om deras skapnad, är nogsamt bekant af alla de underliga folkslag fordna Geographi beskrifwit finnas i Africa, Æthiopien, Arcadien, Indien och annorstädes, som efterwerlden fått röna bestå af blotta fabler. Wåra Lappar hafwa ej eller kunnat undgå samma öde, som af berörde namn kan skönjas; och en del äfwen holla före, at de äro desamma, om hwilka den gamle Herodotus skal hafwa berättat, at deras fötter hade en skapnad af Gete=fötter, förmodeligen genom det främmande, som dem i hastighet
# 55 sedt, falskeligen slutit til fotens skapnad af skons, Och man behöfwer ej gå tilbaka til de gamla tider, emedan jag mins mig sjelf, då jag wistades i de södra Lapmarker, hafwa fått falska begrep om de norra Lappars skapnad, då jag likwäl sedermera wid ditkomsten ej fant någon märkelig skilnad på dem, undantagandes at klädernas form giorde dem ifrån de andra något skiljaktiga. Imedlertid kan jag försäkra, at så underliga och förakteliga tankar andra Nationer haft om Lapparna, så underliga hafwa och desse hyst och hysa ännu om andra tilbaka.
§. 17. Men at Lapparna i sednare tider, sedan de blifwit skilde ifrån Finnarna, antingen alla, eller en stor del af dem, blifwit kallade Skridfinnar/ Skrikfinnar, Scritobini och [skridhiphinoi], af det Swenska ordet skrida eller skrinna, för deras skridskor eller skidor de hade på fötterna, omrörer äfwen Schefferus mångestädes (q), under hwilken tid de woro et fritt folk och hade förmodligen sina egna Konungar in til Konung Magni Ladulås tid, som regerade år 1277. Men huru de då kommo under Sweriges krona, samt sedermera under och utur Birkarlarnas wälde, utförer samma Schefferus widlyftigt (h). Så wäl som tiden då deras grannar begynte kalla dem Lappar (i);
# 56 hwilket han bewisar wara skedt emellan de årtalen 1077 och 1190 (k).
§. 18. Hwad mera, som kunde talas så wäl om deras ursprung och härkomst, som tilstånd i äldre tider, går jag alt förbi, såsom utom mit upsåt, emedan både Schefferus och andre derom widlöftigare skrifwa, och wil allenast anföra något af deras egna berättelser om fordna händelser; dock ej mer, än hwad jag sjelf hört utaf dem, och som jag märkt med andras
# 57 berättelser til en del stämma öfwerens och til en del från dem afwika.
Då jag wid min första ankomst til Kaitom i Luleå Lapmark böd til at utröna om de hade några berättelser, dem de fått barn ifrån barn af sina förfäder, så wäl om et som annat, gåfwo sig somlige at förtälja hwad de hört af de gamla, om werldenes skapelse, och begärte så utaf mig weta, om det wore sant. De sade, at när Gud skapade werlden, lade han råd med Perkel, eller den Onda, huru alt skulle tilställas. Gud wille at alla trän skulle bestå af märg, alla sjöar af mjölk, och at på alla gräs, blomster och örter skulle wäxa bär. Men den Onde lade sig deremot, hwarmed det ock förblef. Jag sporde dem, huru det kom til at icke Guds utan den Ondas wilja fick framgång? de sade sig ej weta; men trodde den Onda war orsaken, hwarföre icke alt blef så godt, som Gud wille hafwat.
§. 19. Under det jag tilsport dem, om de wiste, huru deras fäder kommo at bo uti detta landet: samt om något folk der bodt, innan de kommo dit? hafwa de swarat sig ej weta det förra, men höllo dock före, at så wäl der, som på andra ställen, hade bodt folk förr än Gud stjelpte om werlden. Jag frågade huru dermed tilgick? De sade, det har fordomdags warit en tid, då Gud (Jubmel) hwälfde om jorden, så at watnet ur träsken, och älfwerne steg op på landet och fördränkte alla människor, undantagande
# 58 twänne Syskon, en gosse och flicka. Desse tog Gud under armen på et högt berg, som kallades Passe-Ware. Hwilka, sedan faran war förbi, och Gud hade släpt dem ifrån sig, skildes från hwarandra, och gingo på hwar sin wäg, i mening at söka, om ej funnos mer folk i werlden, än de. Sedan de således wandrat tre års tid omkring, kommo de åter tilsamman och kände warandra igen. Fördenskul skildes de åter, och gingo tre andra år förbi, innan de möttes, och kände hwarandra igen. Men då de tredje gången möttes efter andra tre år, kunde ej mer igen känna hwarandra. Derföre gåfwo de sig at följas åt, samt aflade barn tilsamman, af hwilka sedermera alla människor, som nu lefwa i werlden, hafwa kommit. Flera omständigheter wiste de ej at berätta. Men detta sade de sig för sanning hafwa hört förtäljas af gammalt folk.
§. 20. På tilfrågan, om de wiste ifrån hwad ort deras förfäder kommit, och huru wida de woro med annat folk förbundne, har jag fått til swar, det de gamle wetat säja, at Lappar och Swenskar warit i början et folk, och deras stamfäder woro kötslige Syskon, som hade haft samma fader och moder. Men det hände sig at då et häftigt stormwäder opwäxte, blef den ena förskräkt, och sökte at förgöma sig under et bräde. Af hans efterkommande blefwo Swenskar, och Gud lät detta brädet förwandlas til et hus. Men den andra, som war frimodigare
# 59 och ej wille söka någon undanflykt, blef stamfar för Lappar, hwilka än idag hafwa sit tilhold så godt, som under bar himmel.
§. 21. Men angående några deras manliga bedrifter i sednare tider, weta de almänt i samma Kaitom-Lapmark at omständeligen berätta om et fältslag, som deras förfäder skola wågat emot Ryssen (Karjel), undantagandes det de ej äri i stånd at nämna tiden och huru länge det är sedan det skedde. Saken skal hafwa hängt så ihop, at et Ryskt partie begifwit sig på den norra sidan opföre til Lapmarken; och wid det de angrepo Lapparna oförwarandes fingo de i pengar och Renar et ansenligt byte: gåfwo sig fördenskull tid efter annan at ströfwa omkring alla Lapwägar de träffade, betjenande sig wintertiden mäst af skidben. Man har wist mig somligstädes jordkulor, dem man sommartiden gjort i mening at fördölja sig. Och, emedan de befarade en allmän undergång, hafwa de i denna Lapmark mangrant sammangaddat sig, och tagit en gammal man af sit folk til hufwud. Den samma har på det sättet anfört dem, at då de kommo dit de förmodade fienden skulle komma, betjente han sig af et krigspuss, i det han på et högt berg lät opföra en ansenlig hop timmerstockar. Derpå lät han wäl trampa ned snön utföre hela berget, samt bära watn derpå, at det blef islupit op til öfwersta kullan. Sedan lät han uti isen hugga trappsteg opföre, samt göra wägar från alla sidor och kanter dit åt,
# 60 på det fienden skulle hitta igen deras läger. Som ock gick efter önskan; ty, då Ryssarana kommo, hade denne stält op sit manskap öfwerst på bergsklinten, som syntes til en tämmelig wäg på alla sidor. Men när fienden, som wågade stiga op til dem, kom på halfwa berget, släpte desse på en gång åstad sina timmerstockar, hwilka förkrossade mästa delen, få undantagne, dem de sedan med hands kraft nedergiorde. men twänne släpte de med lifwet, den ena med en arm, och den andra med en fot. Desse fingo lof at resa hem, och berätta sit folk, hwad ändalykt deras manskap hade fått. Antalet på de slagne hafwa de ej annan räkning uppå, än de berätta, at man tog de eldstål man fant hos dem och trädde på strängen af sina träbogar, hwarmed halftredje sträng opfyltes. Men emedan hwar hwar stäng på desse bogar inneholler gemenligen til längden en god famn, måste det hafwa warit en ansenlig hop. De hafwa wist mig en djup dal på et wist ställe opföre berget, genom hwilken de fört op watnet; äfwen så wissa ställen wid bergsfoten på norra sidan, hwarest är bättre gräswäxt än eljest, föregifwande, at de slagnas blod giort detta stället fruktbärande. Samma berg kalla de än i dag, efter Ryska anförarens namn, Käppoware. Det ligger wid pass 4 mil norr om Gelliware. Det enda på den kanten, på hwilket jag sedt snö och is ligga qwar in i Julii månad.
§.22. Detta tyckes wäl för wissa omständigheter
# 61 wara swårt at tro. Men emedan de så allmänt tala derom, samt äro enhällige i sina berättelser, och Ryssarna äfwen i förra kriget med Swerige woro tämligen långt opföre på den kanten, torde det wäl i äldre tider kunnat ske, at et fiendtligit partie gifwit sig til at hälsa på et folk, som war säkert och kunde bespisa en armee med kött, ost, mjölk och andra matsaker, hälst förr än et större antal af Swenskt folk begynt sättja sig på desse orter ned. Och, ändock man skulle twifla, om en sådan frimodighet kunde finnas hos Lappen, som gemenligen blir hollen före at wara af en mycket rädd och klenmodig natur af dem, som ej lärdt känna honom rätt; så wil jag dock ej råda någon at hälsa på honom, i mening at angripa hans hjord och egendom, emedan jag tror honom om, han lärer i den händelsen til det yttersta bjuda til at förswara sig och sitt. At desse Lule=Lappar äfwen fordomdags hollit med Ryssarna en drabning på en holma i Lule=älf, är ock et gammalt tal (l). I sista kriget med Ryssland woro åtskillige Lappar, som wiste mig til 30 och 40 pilar med hwassa järn i ändan, jemte klubbor, dem de ärnade bruka, i fall någon fiende skulle komma til dem, o. s. w.
# 62
Tredie Capitlet.
Om
Lapparnas Tungomål
§.1.
LApparna hafwa och bruka sit egit språk, som i sjelfwa werket är en dialect af Finskan, men utspädt och utblandat med andra tungomål, besynnerligen Swenska och Norska. Så, at undertiden ganska många ord förekommit mig, om hwilkas ursprung jag ej något wist dristat säja. En del tyckas wara pure Swenska, som dock i sit sammanhang och slägtskap äro så i Lapskan inwiklade, at jag ofta tänkte, det wi så snart fått dem af Lapparna, som de af oss (m), emedan jag ej aldeles
# 63 tords påstå, at detta språket warit någon gång et med Swenskan, efter det har sina idiotismer och egenskaper, som tyckas för wida stäcka sig derifrån.
§. 2. Imedlertid måste denna likheten med de nästgräntsande språken gifwit somligom anledning at tro, det wore et sammanlappadt språk af andra tungomål, eller at Lapparna någon gång warit nödsakade at updikta sig sjelfwa et nytt eget språk (n). Men, ehuru man medgifwer at de hafwa många ord lika med andra tungomål, så kan det likwäl til sjelfwa grunden ej wara sammanlappadt eller af dem sjelfwa updiktadt, emedan det befinnes konstigare, än at det skulle af et folk kunna blifwit fingeradt och til sådan fullkomlighet bragt, som det synes hafwa. Ty, ehuru obändigt de gamla förestält sig detta språket, så har man man dock nu funnit, at det i sig sielft är så nött, rikt (o) och behageligit, som något språk kan wara; samt går mycket
# 64 lätt och otwunget för dem, som äro det wäl mägtige. Och måste jag bekänna, at wårt Swenska är långt gröfre och hårdare i des böjelser (p) och bemärkelser (q), eller sådan lätthet i uttalande.
# 65 För hwilken orsak de måste Lappar hafwa swårt före at tala rent Swenska, och äro benägne at på somliga ord, besynnerligen de stafwelser, som hafwa flera, än trenne moras, formera sig et lättare utspråk(r); hafwandes jag ock anmärkt, at somlige dialecter tola hårdare utspråk, äfwen i de ord, som äro werkeligen Lapska (s), hwilket jag sedt ej litet bidraga til dialecternas skiljaktighet.
§. 3. Ty, at uti detta språket äro mångahanda dialecter, är almänt kunnigt. Men at de dock i sjelfwa werket komma på et ut, och at blotta urspråket är det förnämsta, som gör at ofta den ena Lappen ej förstår den andra, har jag flere
# 66 resor blifwit warse. Man kan just ej neka, at man ju ock röner, huruledes de olika dialecter befinnas hafwa skiljaktiga termer på et och samma begrep (t), samt undertiden skiljaktiga begrep på en och samma term (u); men så har jag ock tagit i akt, at ofta de ord som både Tolkar och jämwäl i språket färdige Prestmän försäkrat mig i den eller den Lapmarken ej wara brukelige, har jag sjelf sedermera af Lappens egen mun fått höra, ändock jemwäl han förrut på tilfrågan sagt sig det samma ej förstå. At man ock i förra tider härutinnan ofta bedragit sig, kan jag märka af Scheffero, som berättar (w), at i stället för warra, jocki, sibig, nisu, &c. som man talar i Pite=Lapmark, brukas i Torne=Lapmarker tådar, wite, owre, kab, &c. då likwäl både desse och de andra orden äro öfwer alt kunnige och uttrycka samma sak, dock med någon skilnad (x).
# 67 §. 4. Under detta har jag blifwit warse, at då man förstår til at lämpa sig efter hwar och en dialects kunniga egenskaper, samt wet huru i andra språk plägar ske, at literæ unius organi facile inter se permutantur, samt hwilka de äro/ och huru de i den ena eller andra dialecten pläga mäst förbytas, lärer man wid nogare utrönande finna få ord i den ena dialecten, som antingen med något ändradt utspråk eller til dess radices, och förbindelse med andra ej skola finnas igen uti de öfriga. Til exempelwis, då man wet huru literæ bumaph pläga ombytas och brukas för hwar andra (y), så kan man lätteligen, se huru jackab, jackap, jackam, jackaf och jackaw äro et och samma ord: äfwen tiptet, tiftet, och tiutet: gåb, gåw, och gåwa: Herrab, herraf och herrawa, o. s. w. Med de öfrige bokstäfwers ombytelser, som äro i slägtskap med hwarandra, är samma sak. Til exempel dat och tat denne, asse och assie misgerning, golm och kolm tre, etc. som ej eller i andra språk är owanligit.
§. 5. Så bör man ock ej förgäta at gifwa
# 68 aktning på bokstäfwernas besynnerliga ombytelser och transpositioner, som äro i somlige dialecter brukelige. Ty, då man gifwer deruppå akt, och finner huru bokstäfwerna til exempel tk uti wissa ord hos de södre, pläga hos de norre förbytas til rk, samt at de förras br plägar hos de senare transoneras til rb; så kan man lätt finna sig, då man hörer huru de södras botkanet brista, ratket skilja, arbo regn, dabretet fästa, och många andra dylika, heta i de norra Lapmarker porganet, rarket, arwo, tarwetet &c. Äfwen så äro en hop bokstäfwers tilsättningar i wissa ord och i wissa Lapska dialecter ej obrukelige. I det anseendet finner man i de södre Lapmarker (likasom det somligstädes sker i Swenskan), at de äro benägne til at sätta j framför en del ord, som begynnas af en vocali. Då man således lätt kan se, at deras jäno, elf, jenem jord, jelet trifwas, jälo hjord, jeret afsöndra, etc. äro samma ord, som de norras äno änam, älet, älo, äret, ärot, o. s. w.
§. 6. Och som de södre således öka på en hop ord, hwarigenom de hos en, som ej dess mer är i språket öfwad, undertiden blifwa mörka, så pläga åter de norre hafwa i wissa ord sina tilökningar, ej allenast, som mycket gängse är, wid slutet af orden, utan ock i medlet, etc. Således finnes huru deras harbma ganska mycket, ubmo Ume, sabme Lapp, dobmar Domare, åtbmai man, tibma förledit år, jabmet dö, åbme gammal, guoibme kamrat, järemak klok, pardne
# 69 son, ädno elf, sardnot berätta, ädnam jord, pädmak hund, adnak mycket, etc. är samma, som de andras harma, umo, same, domar, ålma, tima, jamet, åme, queime, jermak, barne, jäno, sarnot, jenum, bänje, änje, etc. At förtiga vocalium förbrytelser merendels ifrån i til a, som biel, apjel öfwer, mingel, mangel, efter: nil nal på, etc. ifrån o til u och ou, som njöktjem, njuoktjama tunga etc. Samt de hårdare contractioner, som lets och latas ledamot, wints och watnas båt, etc. som göra nästan det mästa til saken at den ena dialecten är obegripelig för den andra; hwilket med hwad mera jag för kortheten nu måste förbi gå.
§. 7. I öfrigit har jag för min del funnit, at ehuru skiljaktiga dialecter finnas i Lapmarken, är dock skilnaden ej så stor, som i Swenskan; emedan det händt mig, at ehuru jag tyckes tämligen wäl förstå det Swenska språket, som är mit Modersmål, jag dock träffat Swenska Nybyggare, med hwilkas språk jag haft swårt före at komma til rätta, och jag har i förstone måst tala med dem Lapska. Men som jag efter en kort tid kunnat märka at deras tungomål warit ren Swenska, fast än något brutit, så twiflar jag ock icke, at ju den ena Lappen mycket lätt och snart lärer finna sig med den andras dialect, som i början förekommer honom swår at förstå. Och, hwad Schefferus sade om Finskan och Lapskan, quanquam possit fieri, ut qui omnes linguæ Finnonicæ perspectas habeat dialectos, etjam in
# 70 ipsis inveniat, hæc licet usu vulgari discrepantia, in fronte convenire, har jag ofta funnit i Lapskan des dialecter emellan; så, at ju större insigt jag fått i språket, ju mindre har jag funnit skilnaden på dialecterne, samt at ingen högre och mer klagat öfwer deras olikhet och swårigheten dem at förena, än de samme, som i språket warit minst för sig komne (z).
§. 8. Och emedan jag i öfrigit uti alla de skiljaktiga Lapska böcker, som aldramäst i orthographien warit oense, ei funnit så stor olikhet, som uti några Swenska skrifter, hwilka tid efter annan utkommit efter de dialecter, som i åtskillige Swenska Provicier talas; så twiflar jag ej, at ju en wiss antagen dialect skulle med tiden i alla Lapmarker med samma tryghet brukas och förstås, som en Bibel i hela Swerige, ehwad en del antingen af okunnighet eller obetänksamhet häremot haft eller hafwa at inwända. Och, ändock jag wille medgifwa, at folket i någon wiss Lapmark så wäl förstode et främmande, som sit eget modersmål, hwilket
# 71 jag dock ej gerna wil tro, så holler jag likwäl före, at de ändå wid Lapskan hälre böra hollas under deras Christendoms inhämtande och bokliga konsters idkande, så wida man näpligen för någon nyttig Lapsk bok i framtiden lärer kunna få förläggare, då man knapt i halfwa Lapmarken kunde derpå hafwa afsättning. Och utom andra olägenheter man eljest wore underkastad, som wid Presters och Scholebetjenters tilsättjande, på hwilka ej altid i en Lapmark kan wara tilgång; och som böra undertiden ifrån den ena lägenheten befordras til en annan, samt andra tilfällen, så förekommer det mig ej annorledes, än om uti hela Swerige allenast en enda Province skulle bruka Swenska böcker och Predikanter, men de öfrige dels Latinska, dels Tyska, Danska, Finska, o. s. w. hwilket lätteligen hade skedt (*), om Presterskapet och det enfaldiga folket i Landsorterne ej blifwit i förstone tilholne at rätta sig efter en Bibelversion, som på Swenska war utkommen. Hwilka anstalter, at de ju ock i Lapmarken blifwa gjorde, wi ej hafwa orsak at twifla.
§. 9. Imedlertid fägna wi oss, at Lapska språket nu mera blifwit af Lärde Män til des natur och egenskaper så noga beskrifwit, som det lärer kunna trotsa många andra berömliga Nationers tungomål; så, at man ingen orsak har på något ställe i Lapmarken det samma förkasta eller förakta. Detta skal wisas af de wackra
# 72 försök, som til det Lapska språkets grundeliga utspanande af skickelige och berömlige Män äro giorde och i ljuset framgifne. Ty, ehuru nu på hundrade års tid en hop Lapska Böcker utkommit efter åtskilliga dialecter (a), har dock ingen af sjelfwa grunden budit til at wisa oss språkets egenteliga art och beskaffenhet förr, än Herr Kyrkoherden Petrus Fjelström, hwilken, sedan han en rund tid förestått Scholan i Lyksele och således haft tilfälle at nogare göra sig om språkets egenskaper underkunnig, utgaf til Trycket jemte et Lexicon Lapponicum och andra sina arbeten år 1738 sin Grammaticam Lapponicam; hwarutinnan han, så mycket då i förstone möjeligit war, wisar den dialects beskaffenhet, som brukas i Ume Lapmark, samt äfwen til en del den norra i Pite och Lule Lapmarker dem han, efter wederbörandes befalning, i det ändamålet genomrest. I et så berömligit upsåt
# 73 har honom Kyrkoherden i Siundo Herr Henric Granander efterfölgt, som sedermera år 1743 äfwen låtit af trycket utgå en wacker Grammatica Lapponica, stäld efter det Lapska, som brukas uti de öfra Lapmarker, förnämligast Enonteckis i Torne Lapmark, hwilken Församling han tilförne berömligen förestått. Wid desse böckers jemförande kan man någorlunda sluta dialecternas skildnad, och man lärer finna, at förutan det de skulle genom et nogare jemförande synas komma närmare öfwerens, än de i förstone tyckas (som ock sedermera uit sammankomsterne blifwit funnit), så synes och det förnämsta skilnaden, då man tager undan förbemälte Grammaticorum olika method och partium indelning, bestå uti Orthographien och ordens olika uttalande på bägge ställen.
§. 10. Jag, såsom boende emellan desse Lapmarker, skulle kunna betjena mig af bägge dialecterne; har dock hittils hulpit mig fram med den södra, emedan det warit troligast at den samma til hufwudspråk skulle blifwa utwald. Hos Schefferum berättar man, at denna Luledialect skal wara ibland alla andra den grofwaste och obändigaste (b). Häremot skulle man tycka sig med bättre fog kunna påstå, det samma dialect är den renaste och bästa, emedan den hwarken är så utspädd med Finskan, som i de norra och östra Lapmarker, eller med Swenskan, som i de
# 74 södra, och kan i öfrigtit så wida gälla för et medel emellan de andra, som samma Lapmark ligger nästan i medlet af de öfrige. Ty, om man wil sluta til en dialects förträde framför den andra, så måste man söka grunden dertil antingen derutinnan at samma dialect är mäst allmän, eller at den med andra tungomål är minst utblandad.
Hwad det senare angår, så är det klart, at sedan et språk blifwit med andra tungomål inmängdt, så kan man med fog säja om det smma, at det ock mistat en stor del af sin egen fullkomlighet. Och i det afseendet måste man tilstå at Lapska språket (somliga dialecter mer och somliga mindre) mycket mistat af sin egen naturliga renhet och ordentlighet, sedan man begynt utblanda det samma med andra tungomål (c).
§. 11. Men at fråga hwilken dialect är mäst universel och allmän, tyckes nu mera wara onödigt, sedan man redan kommit om et hufwudspråk til mästa delen öfwerens, som man
# 75 förmodar skal blifwa i alla Lapmarker brukeligit. Detta har efter höga wederbörandes befallning och anstalter uti åtskilliga sammankomster nyligen skedt, då wissa och i språket färdige Församlingarnas Lärare ifrån alla Lapmarker, undantagandes Kimi, blifwit sammankallade til en wiss medel=dialects utwäljande och de böckers (d) öfwerseende, som nyligen af trycket äro utgångne. Icke dess mindre tror man dock, at der man kunde finna det någondera dialect wore universelare än andra/ skulle man ej allenast få lättare före at förena dem alla, utan wore ock en förmon för dem, som hade nödigt at framdeles lära sig språket. Men at Lule=dialect är härtil tjenligast wille jag hälst tro. Ty utom förr omtalte omständigheter, har man märkt, at den som är denna Lapmarkens tungomål wäl mäktig, hr mycket lätt at i många mål finna grunden til de andra dialecters olikhet (e).
# 76 Och, om man kunde utspana alla ord, som i denna Lapmark brukas och förstås, lära ganska få uti de andra Lapmarker finnas (nämligen som äro pure Lapska), dem man ej här, fastän undertiden något brutne och mindre brukelige, skulle få igen. För hwilken orsak man för deras skull som skola lära språket, wille önska, det et fullkomligit Lexicon, stäldt efter ordens naturliga slägtskap med hwarandra, kunde i ljuset framkomma på alla de i Lule Lapmark brukelige vocabula.
§. 12. At mer omtala detta språket holler jag denna gången onödigt, emedan hwar och en, som wil hafwa någon grundelig kundskap derom, har tilfälle dertil af de utkomne Grammatiker och Böcker. Och hwad Lule=dialect angår, torde man wid annat tilfälle, om den Högste förlänar lycko och lefnads tid, taga sig anledning at derom något tala. Nu wil jag allenast til slut påminna, at emedan i Lapmarken äro så skiljaktigt folk, som i handel och wandel hafwa at göra med hwarandra, Swenskar, Lappar, Finnar, Danskar, Ryssar, som ega alla särskilta tungomål, så hafwa de mäst i alla Lapmarker något wist, det de i allmänhet bruka, som en lingua communi och gemensamt språk, hwilket de alla förstå. I Lule=lapmark brukar man Lapskan, det mäst alla både Finnar samt Borgerskapet och andra Swenskar
# 77 kunna någorlunda bärga sig med. Men i Torne= och Kimi=Lapmarker är Finskan wedertagit det alla så wida förstå, at de för nöds skull kunna hjelpa sig dermed fram, både Swenskar, Lappar, Ryssar och andre.
§. 13. I de södra Lapmarker förstå en stor del af Lapparna Swenskan och en stor del Swenskar Lapskan. Men somligstädes kunnamäst alla utreda sig i det språk, som de kalla Borgarmålet. Ty, jag wet icke af hwad händelse det kommit, at en del af Borgerskapet i Köpstäderne, som handla med Lapparna och på deras wanliga marknadsplatser årligen hafwa at göra med dem, hafwa begynt bruka et språk, som hwarken med Swenska eller Lapska tungomålens art är enligit. Til exempel: Du stick uti mäg din skin/ så ja sätt uti däg min bränwin, det är: Du gifwer mig dina skinwaror, så gifwer jag dig bränwin igen. Du släpp din räf uti min wåm, så få du din bak den pelsomesak. det är: Du ger denna rot eller rofwa åt min maga, så gifwer jag dig tilbaka detta muddskin. Den Lapman kast sin renost bak i den borgar, lappen ger renosten år Borgarn. Som du wara rätt stin. det är:; Du är mycket dyr. Hur sit din heit? det är: huru heter du? o. s. w. På sådant sätt förstå de hwarandra wäl. Och, emedan Lapparna tagit i akt at detta språket icke är rätt Swenska, så swara de gemenligen, då man frågar dem om de äro det Swenska tungomålet mägtige, at de kunna ej annat än Borgarmålet, eller sådant som de lärdt af Borgerskapet.
# 78
Fjerde Capitlet.
Om
Lapparnas näringsmede/ slögder
och förnämsta egodelar.
§. 1.
At et folk kan blifwa och trifwas utan at omgå med åkerredskap, utan at så och plantera, utan at wäfwa och spinna, brygga och baka, utan at hafwa hus och ständig hemwist, derupå hafwe wi exempel uti Lapparna. Desse äro et folk/ som med boskap omgå ifrån deras barndom/ både de och deras fäder (f), och hafwa altså ännu i behold det äldsta, oskyldigaste näringsmedlet, som war at idka boskapsskötsel.
Men så wida de bo uti et land, hwarest det mästa af året består af winter, och det wore nästan omöjeligit för dem at bärga hö och foder, hwarmed de kunde uppeholla så många kreatur, som de behöfde hela året til uppehälle, så har naturen gifwit dem sådana djur i händer, för hwilka de hafwa minsta omaket. Jag menar deras Renar, som äro af den beskaffenhet, at de kunna säjas ibland alla hemtamda kreatur behöfwa
# 79 den minsta skötslen, och dock göra sina egare det alrastörsta gagnet.
§. 2. Jag sade at desse kreatur behöfwa den minsta skötslen, emedan de sommar och winter föda och försörja sig sjelfwa. Sommartiden lefwa de af mosse, löf och gräs, som de finna i fjällen efter nödtorften, men wintertiden af mosse, kallad Renmosse, och på Lapsta Wiste, som wäxer öfwer alt i hela Kapmarken. Men Lappen behöfwer allenast wakta denna sin hjord, at den icke kommer ifrån honom, eller blir af odjur förskingrad, hwarmed han, hälst sommartiden, tycker sig på sit sätt hafwa nog at sysla. Ty wintertiden har han dermed mindre omak, då snön är djup, at Renarna ej så lätteligen få lust at sprida sig widt omkring, och då man mäst altid ser fjäten efter dem. Behöfwa altså ej oftare ständigt bewakas, än då wildjur äro å färde. Och emedan de äro benägne at följa winterwägarna bort, pläga de undertiden stänga ris= eller gärdesgårdar twärt öfwer de wägar, som löpa åt kojorne med en port eller grinda för wägen (g). Men sommartiden är långt större beswär med dem. Ty, utom det deras kor skola då bindas, undertiden omstängas och mjölkas, hwarmed både män och qwinnor äro syselsatte,
# 80 hälst då de hafwa en myckenhet at sköta, så hafwa de ock nog beswär at holla dem tilsamman och drifwa dem dit de wilja, men då de af myggorna anfäktas, finna de sig twungne, at sjelfmante söka igen Lappen, sedan de fått wanan at blifwa af honom med rök bemälte ohyra beskyddade.
§. 3. Jag sade at de wintertyiden lefwa af Renmose, hwilken, emedan han ligger under snön, måste de sjelfwa med fötterna slå sig igenom til dess de nå honom. Och efter denna mosse just icke allestädes kan wanka, så har naturen gifwit desse kreatur den egenskapen, at de aldrig skola bjuda til at söka derefter på andra ställen än der mosse finnes. För hwilken orsak det för Lappen ej är swårt at märka hurudant hwart Landskap är, då han är på sin flyttning. Ty, då Renen begynner gräfwa, så wet han der är mosse til fångs; men börjar Renen sträcka hufwudet op åt trän och söka efter Laf, så måste ock landet wara otjenligit at slå op sit tjäll och bo uppå. I öfrigit äro de med mycket litet nögde; ty sedan man kört med honom hela dagen, har man under resorna ej större beswär, än at man antingen släpper honom lös, eller binder honom wid et trä (h), då han ej synes taga stort
# 81 mera til lifs, än hwad man kunde holla i sina händer.
De äro eljest rätt täcka och hyggelige kreatur. Då man kommer til Lappens koja, har man med nöje at beskåda, huru desse tamde, artiga och renlåtige djuren, stora och små, wanka fram och åter omkring kojorna, och göra dermed, at omkring Lappens hemwisten äro altid wintertiden hårda wallar på alla kanter. o.s.w.
§.4 Hus behöfwer ej Lappen göra åt dem, emedan de trifwas bäst under bar himmel; och så länge inga odjur äro å färde, hwarom Lapparna altid göra sig underkunnige, släppas de, som för är sagt, lösa i skogen. Men eljest måste altid någon person wara med dem, som skal se om dem. Hans hundar göra honom ock uti denna sin wärd en öfwermåttan god tjenst, med hwilka han regerar och drifwer sin hjord huru och hwart han behagar.
Om en rätt Herdes egenskap är, at han känner sin hjord och boskap, så måste man gifwa Lappen det berömmet, at han i det målet sin Herde plikt ej å sido sätter. Ty, förutan det, at om han än hade öfwer tusende Renar, hwar af många äro egare, så har han särskildt namn på dem och känner dem: har jag ock märkt, at han i stor hastighet kan skönja, om allenast en Kalf är borta. Jag har sedt, at då hans Dräng eller Piga kommer til kojan med dem på de ställen, som äro slätte, hwarest han når på en gång se öfwer dem, då kan han mycket snart
# 82 säja om han har dem alla i behold eller ej, ändock de löpa om hwar andra i oordning. Härtil lärer, utom det han dageligen omgår med dem, så at han har tilfälle at wäl känna dem, den ordning han har uppå dem mycket hjelpa honom. Ty, då han har dem i wissa Classer indelta efter åldern och könet, samt wet hwilka och huru många han har i hwar Class, efter som de årligen blifwit lagde, så kan han i sin räkning ej fela, ändock de gå om hwarandra i oordning. At man fördenskull ej gärna får Lappen at säja huru många Renar han in alles äger, har jag således ej haft orsak at räkna hos honom för någon widskepelse, utan snarare för en oförmögenhet at det i hastighet göra, så wida han sjelf aldrig brukar någon sådan hufwudräkning uppå dem.
§. 5. Och, som Lappen har sina Renar, som sagt är, i wissa Classer indelte, så har han ock haft nödigt at hafwa särskildta namn på hwar Class och indelning. Sålunda kallar han Renar (i) i gemen påtso. Hannar kallas årjes, honar ningeles. Kalf kallas mese. Sedan han fylt et år, kallas han kjärmak, ware sig Ox= eller Ko=kalf. Sedan göra de skildnad på könen,
# 83 emedan en Ox=Ren öfwer tu år heter warrek eller årrek. Öfwer tre år wobbee. De som då utskäras (k), kallas herke; men osnöpte sarves. Öfwer fyra år kaddotus, ware sig herke eller sarves. Öfwer fem år kåsetas (NB alla sarves blifwa mäst i den åldren slaktade). Öfwer sex år makanas. Öfwer sju år nammalappo. Sedan kallas de öfwer alt herke ehuru länge de lefwa och äro antingen Kör=Renar (wojemherke, rankjo) eller Lass Renar (raidoherke, guorbmeherke . Et Waja eller Renko öfwer tu år, kalla de woignial. Öfwer tre år woignia rodno. Sedan kallan de alto så länge de lefwa. Rodno alto en Gall=ko, då hon för ålder ej mer kalfwar. Hela sin Renhjord öfwer alt kalla Lappen ålo.
§. 6. At wäl kunna skilia sina Renar ifrån hwars annars, som ofta plöga komma ihop, och at ej några trätor eller twistigheter i det målet må upkomma, har hwar och en Lapp sit egit märke (m) på alla sina kreatur både stora och små. Desse märken äro ej satte på Renshornen, som man berättat för Scheffero (n), hwilket ock näpligen
# 84 lärer någonsin hafwa warit i bruk, emedan Renarna få hwart år nya horn, och man desutan ei får någon dag wara säker, at någon wiss Ren skal beholla sina horn, efter de så ofta och af så mångahanda händelser blifwa bortstötte. Utan desse märken, så mycket jag erfarit, sätta Lapparna på Renarnas öron, nästan på det sättet, som man hos os plägar märka Får: Hwilket kan ske med så många förändringar och på så mångehanda sätt, at ofta uti en hel Lapmark ej en skal finnas hafwa samm märke, som den andra.
§. 7. Jag har ock sagt at Renarna göra sina egare för alla hemtamda kreatur det bästa gagnet. De äro Lappens åker och äng, hans hästar och kor. Han har af sina Renar alt hwad wi hafwa af land och strand, från Indien och Lewanten. Dem brukar han wintertiden at köra med på det sätt och med den behändighet, som jag framdeles får berätta. Deras kött är hans förnämsta uppehälle. Med deras skin kläder han sig til hand och fot, samt tilbyter sig sommarkläder och tält, dem han brukar för hus. Af dem har han ost, som tjenar ej allenast honom, utan ock androm för en behagelig spis. Af dem har han mjölk sommar och winter. Af deras senar har han trå: af deras ben och horn har han (des Gud förbarme sig!) ben och offer åt sina afgudar. Kort sagt: Renen är hans alt. När han mister honom, så är hans wälfärd
# 85 förspild. Så länge han har Renar, frågar han ej stort efter fiska eller andra näringssätt och handa slögder, emedan man ej gärna ser många andra med alfware fiska och skjuta, än de som äro fattige på Renar.
§. 8. Desse kallas fiskare=gran=eller skogs=Lappar, emedan de til större delen ligga qware i skogslandet öfwer sommaren och behöfwa ej flytta til fjällen, som de andre. Hafwa dock merendels, så framt de ej äro aldeles tiggare, några få Renar, med hwilka de hjelpa sig at flytta omkring med sina saker och redskap. De lefwa mäst af fisk, samt fogel och djur, dem de undertiden sälja, eller byta och få Renar igen af de andre at slakta : samt sommartiden äfwen til en del af den mjölk och ost de kunna hafwa af sina Renar. Men i somlige Lapmarker fråga de ej efter sina Renar sommartiden, utan släppa dem lösa i skogen eller på holmar i de stora träsken, medan de ligga wid sina sjöar och fiska, samt om höstetiden åter söka igen dem. Hwilket man berättar ske i Kimi Lapmark, hwarest de äro frie för odjur och der Renarna fått wanan at så lefwa. Men i de södra Lapmarker skulle det ej gå an.
§. 9. Lapparna hafwa i gemen blifwit holdne för stora skyttar, hwilket loford man ock somligom, besynnerligen SkogsLappar, ej får med skäl wägra. Men ibland dem jag warit wistande:
# 86 har jag träffat få FjällLappar, som egt byssa eller stålboga; utan hela deras jagt har bestått deruti, at de med sina träbogar (o) skutit på Ickornar, samt fångat Snörypor och med skiden jagat efter Wargar och dräpit dem, då deras boskap blifwit af dem angrepne. Men FiskareLappar och de fattige hafwa lärt bättre sin konst, än desse: och äro de samme, som man i desse mål lärer tagit sig tilfälle af, at i gemen för skytteri berömma den Lapska Nationen.
§. 10. Ehuru Lapparna i gemen hafwa en stor räddhoga för Grufwor och Bergwerk, dem de söka efter all möjelighet at hindra, om de weta någon anledning dertil; så har i och en del funnit sin räkning wid at göra arbete wid de werk, som kunnat komma i gång, hwarmed de haft sin goda utkomst. I synnerhet hafwa de, som egt Renar, haft god förtjenst med malmförsel, emedan de som hafwa legfolk, sedt sig föra nyttigare kunna wintertiden taga sig före. I de fläste Lapmarker plägar en stor del emot betalning
# 87 skjusa Borgerskapet markandstiderne, samt hafwa och sköta deras Renar öfwer sommaren emot en skälig wedergällning.
Så har man ej eller orsak at holla Lapparna för sådant folk, wom ju skulle genom hwarjehanda slögder kunna nära sig, om de blefwo rätt anförde; emedan man til sådant ej funnit dem wara så aldeles oskickelige. Men denna tiden har jag märkt dem, besynnerligen FjälLappar, hafwa för styffwa ryggar, och wågar mig säja om större delen af dem, som Paulus om de Kreter, at de äro ond djur och late bukar. Lappen ligger hälre hela dagen i sin koja och sofwer än at han wil taga sig något arbete före, särdeles om han eljest kan komma til rätta. Men de, som råkat i fattigdom, har nöden lärt arbeta: och af deras exempel finner man denna Ntion ej wara til allehanda handslögder så oskickelig.
§. 11. I synnerhet ser man, huru de ganska snält och wäl bygga sig båtar och annan nödig redskap. Deras ackior eller slädar har man sedt rätt artigt wara inlagde med horn af allehanda figurer. Små kistor eller wackar och askar göra de i alla Lapmarker. På deras Trummor hafwa de på sit sätt ej anlagt någon ringa konst. Korgar af dem gjorde på mångahanda sätt, wet man utaf och brukas öfwer alt. Sina hornskjedar samt Runstafwar skurne både på horn och trä göra de sjelfwe, så wäl som former, i
# 88 hwilka de gjuta sina Tensaker, samt skjutredskap, kortspel och annat sådant. Äfwen så deras Tentrå, som qwinfolken göra, och som de så konstigt draga samt förtena, som hade de lärt af den yppersta Mästare, och hwarmed de ej oäfwet weta brodera sina bälten, kläder och körredskap, samt snusdosor med allehanda former och façoner, som öfwer alt är kunnigt. Så tyckes det ock fordra någon wetenskap at af tågor förfärdiga de nyttiga bastrepen, samt af senor göra den bästa och jämnaste trå. Til förtigande, at intet Lapskt qwinfolk är, som ju på många sätt kan och brukar bereda allehanda skinwaror, samt sy alla hos dem brukeliga kläder, som mössor, muddar, lapstöflor, skor, handskar, wantar, hwarom framdeles skal talas, jemwäl af remar slingra tömar, samt af senor fläta snörrep, och annat dylikt.
§. 12. Af det, som sagt är, lärer kunna skönjas ej allenast hwad Lapparnas egenteliga näringsmedel är, utan ock hwarpå deras wälstånd sig förnämligast grundar, samt hwarutinnan deras wälmående mäst består. Nämligen, ej uti egendom af stora och widlöftiga länder, dem Lappen har wäl nödige, men gör ej något stort wäsende deraf, emedan mången Lapp, som besitter större land än mången Förstelig person, är ofta den fattigaste. Utan deras rätta och förnämsta rikedom består hufwudsakligen uti Renar, och af hwilka somlige kunna wara egare til några tusend. Hwilket, då man räknar
# 89 hwar Ren til en Riksdaler öfwer hufwud (emedan en del kosta mindre, och en del mera), så blir det en wacker egendom. Och emedan jag tyckes wilja försäkra, at uti mången enda By allena skola finnas til trettiotusend Renar stora och små, så kan jag för min del ej samtycka med dem som hos Schefferum flera resor (p) kalla desse et folk, hos hwilka är brist och saknad på allting (rerum omnium inopia). I hwilket afseende jag wille tro at mången Province i werlden warit och är i många delar långt fattigare än Lapmarken, och jag skulle i öfrigit kunna namngifwa Lappar, som i rikedom skulle kunna trotsa den rikaste åt minstone af Almogen uti wårt Swea Rike.
§. 13. Men den rikedomen, som består blott uti Renar, är, som all annan, mycken wanskelighet underkastad. Det har händt, at mången Lapp, som warit egare af tusend Renar, på en kort tid näpligen haft tio i behold, ja icke en enda. Det kommer dels af odjur; så at, när Wargar komma uti en Lapmark at rota sig, är det etr syndastraff för Lappen. Jag har sjelf warit i Lappens koja, då han på det sättet och på en natt mistat 40 och 50 Renar. Men desse djuren finnas dock gemenligen i de fläste Lapmarker ej gärna i sådan ymnoghet, som på andra orter, förmodligen emedan de blifwa af Lapparna utödde. Dels äro Renarna många sjukdomar underkastade, då de under tiden besmitta
# 90 hwar andra och dö bort som myggor. Så skedde det för få år tillbaka uti Sockjocks By i Lule=Lapmak, hwarest en sådan boskaps sjuka war i swang, at af hundrade Skatt=Lappar woro näpligen tio, som fingo beholla sina hjordar och Renar. Och, ehuru större delen, som woro förmögne, köpte sig straxt derpå nya Renar af andra byar, så gingo de dock året derefter af samma sjuka åter til kost, så at de, som ej woro af den förmögenhet, at de tredje gången mägtade köpa sig nya hjordar, blefwo allesamman utfattige och tiggare. Så kommer ock Renarnas trefnad mycket an på den wäderlek, som är höstetiden, som ock då hård och långsam skaresnö blir om wåren. Ty, då en snö, som kommer om hösten, förwandlar sig til is, som blir liggandes under snön öfwer wintren, då är det et oår för Lappen, emedan hans Renar, som då ej mägta slå sig ned genom isen intil mossen, måste lida af, om ej så mycket Laf (som kallas Granträs måssa) är för hands at de kunna deraf få sin föda. Förutan desse olägenheter blifwa ock ofta i somliga Lapmarker Renarna bortlockade af Wild-Renar, som gå i stora flockar; då mången Lapp, som egt ansenliga Renar, ej haft en i behold, utan berättat sig sedan haft swårare at fånga och skjuta sina egna, som blifwit wilde, än de andra. I hwilket mål jag ock minnes mig hafwa sedt hos Schefferum berättas, at Lapparna undertiden fångat Wild=Renar, som haft deras eget märke i örat.
# 91 §. 14. Så äro ock många Lappar, som äro egare af några hundrade lod sölfwer, dem de söka at ega uti bälten, ringar, maljor, kosor, stop och skedar, etc. Dock alt detta så gjordt, at der sitta ringar och löfwerk på alla ändar och omkring, at det skramlar, samt mäst förgylda. Alt detta bruka de mycket uti giftermål och annan handel sins emellan, för hwilken orsak de mäste Lappar äro försedde med lodwigt. Men nu mera hafwa ock reda pengar kommit öfwer alt i bruk, dem de mäst wilja hafwa uti Holländska Riksdalrar, förnämligast derföre, at de Norrska folket, med hwilka de om sommaren handla, wilja ej taga andra pengar utaf dem. Fördenskull äro inga pengar hos dem i högre wärde. Ty de större och mindre sölfwermynten af wåra Swenska pengar taga de wäl emot, besynnerligen dubbla Caroliner, äfwen ock enkla; men derunder blott så mycket de behöfwa på denna sidan at handla och betala skatten med. Kopparpengar wilja de aldeles intet weta utaf, ej eller Ducater.
Huru stora dera Summor pläga wara, kan man ej gerna få weta så länge de lefwa, emedan de weta det knapt sjelfwa. Men då det efter deras död kommit til bytnings, wet man Lappar, som, utom 3000 Renar, lemnat sina arfwingar i redbart sölfwer och hwita pengar så mycket, som par karlar med plats mägtat framskaffa, o. s. w.
# 92 §. 15. Men man wil berätta, at Lappens anhörige kunna icke altid efter hans död blifwa af des pengar och sölfwer delaktige; emedan de bruka gräfwa dem ned i jorden och låta ingen, icke sina anhörige, wera derutaf. Antingen det sker derföre, at han har swårt före at föra sina pengar med sig omkring fjällen, då han ock ofta ej skulle kunna wara säker om sit lif, och de kunde eljest förkomma och bortstjälas; eller om meningen är, at de efter döden wilja hjelpa sig dermed fram, kan jag ej wist säja. Imedlertid som det förra tyckes wara en skälig orsak, så synes det senare ej otroligt, i anseende til de omständigheter, som bättre fram komma at omröras. Det har jag märkt, at en del af de rika Lappar pläga wäl gömma i jorden sit sölfwer och pengar, men ej holla annat doldt, än det, som de nedgrafwit på et wist ställe af sina land, hwilket de förärt som en gåfwa eller tacksamhets tekn åt sjelfwa landet, hwilket de hwarken få uppenbara eller sjelfwa röra wid. Men de ställen, hwarest de eljest hafwa sin egendom nedgrafwen, pläga en del årligen på en wis dag besöka, då de lägga ock dit de pengar, som de det året kunnat samla; pläga ock undertiden med det samma byta om ställen för bättre säkerhet. Och ehuru de blifwa undertiden hela dygnet borta ifrån sina kojor, då deras gömslor äro ifrån deras hemwisten längre belägna, så taga de dock den omständigheten i akt, at de ej på den resan taga någon mat eller wägkost med sig. I somliga
# 93 Församlingar har man almänneligen tilbudit dem, at til deras säkerhet få lägga sit sölfwer och pengar i Kyrkiokistorne, emedan de så ofta blifwit i skogen stulne. Men det har (så mycket mig bekant är) ej någon welat wåga der uppå.
§. 16. Deras öfriga egendom består uti husgeråds saker, som tält, grytor, kitlar af Mässing och Koppar, Kanor eller tjocka filtar, samt andra gång= och sängkläder: wackra och granna körredskap, yxor, båtar och annan fiskeredskap, o. s. w. som tilsammans kostar dem ansenligt, då de skola sättja bo och köpa sig alt å nyo; ehuruwäl de fattige få ej wara så öfwerflödige, utan hjelpa sig med slättare fram. I synnerhet kan man räkna deras högtids kläder ibland deras förnämsta egendom, och alrahälst de stycken, som de skaffa sig af sölfwer, nämligen bälten, maljor, ringar, etc. Om hwilket alt skal längre fram hwart för sig utförligare blifwa taladt.