Runius: Prosastycken

Texten är tillkommen ca 1710. Maskintexten är inskannad från E. Noreens utgåva Johan Runius: Prosastycken på svenska. Sv förf utg av Svenska Vitterhetssamf XVII:3. Sthlm. Texten är tillkommen inom ramen för projektet "Bidrag till en nysvensk textbank på data". Mats Thelander har ansvarat för inläsningen.

Texten är från början inläst i IBM-format och var då försedd med ett stort antal markeringar för förkortningspunkter, kursiveringar, rubriker, citat m m. Texten i denna databas har av Lars-Olof Delsing överförts til Macintosh-format. Vid denna överföring har specialmarkeringarna tagits bort. Något enstaka ovanligt tecken kan fortfarande dröja kvar i denna textversion.

#28

III. Swar vppå ett Bref til en sin Wän/ hwaruthi han tröstar honom ordspråkswijs öfwer den almänna olyckan.
MIn Herre har stor ordsak at säija det Skiägget röker på oss/ ty Fählnubben war för kort och gnistorna föllo alt för tiåckt ther vti/ så at thet snart står i ljusan låga om wij intet få en god Skiäggsup at swalkat med. Wij ha fått Myror i hufwu skal man weta och Låppor i öra/ ther til med ögona så fulla med snus at wij inte kunna se vpp för go dar. De ha gett oss en Root te tugga på och en hård Nött at bita. En Tråd-härfwa ha wij fått at vtreda som intet är så lätt at pågå/ ty hur man wänder sigh här/ så är ändå Ryggen bak; och har Elden nu aldeles kommit lös i blårna. Nu ha the fått rätta Miält-Pulfret/ som inte offtare le än By brinner/ Bonde hänger och Barn faller i elden. Men detta är redan gammalt/ kan någon säija/ och hwad är åth/ tala om then Snön som föll i fiohl/ eller predika för lärdt Folck och gie Bagar-Barn hwet-strut? Det kan så wara/ thet är nu fuller så/ men icke heller så/ får man icke tala? man rår ju sielf om munnen. Stor sak i en gammal hatt/ 3 hål i kullen/ wij få fuller trösta/ fast wij inte äre munckar. En Skiälm giör bättre

#29 än han lärdt/ jag gier så godt jag har/ och hwar är sin gåfwa lijk/ sa Kiäringen gaf Hofmann en spik. Non semper Oleum &c. Hwart wijn har sin drägg. Ingen så god kusk som icke någon gång stiälper/ godt miöl har ock sina sådor: Thet finnes Paddor bland dannemänn och något som intet doger/ bland Pepparen. Tijg och lägg i tolmodz påssan. Giord gärning har ingen wändning. Kom ihog: Ingen är så lång han måste ju räckia sigh/ och ingen så kort han måste ju båcka sig. Hwita Höns wärpa och wind-ägg. Det hielper inte. Ondt och godt måste hållas/ sa Rospiggen spelte Kort; och agan är godh när han är skiälig. Ty then agelös lefwer han ährelös dör. Men wet det der jämte/ at barnet och får Äpple wid Riset; och aldrig är något så ondt thet blir icke til något nyttigt. Derföre är bäst lida thet man inte kan wrida. Tänck: brådhett swalkas snart/ tål då til och bit på tänderna/ wälwetandes at bida och lida stillar mycken qwida. Den får fuller börd som bida gitter/ och den som gitter bidt han får fuller smidt/ det blir wäl än en gång så godt at hustrun gier Bonden maat. Det är inte alt för ögon som ätas skal/ fast somlige mena: Nu ha de oss i säcken/ kan skie de ha glömt knyta förn. De mena: nu måste wij kasta Yxan i Siön och löpa landwägen/ efter det är fåfängdt/ mena de/ läsa vthan Bok och meta vthan Krok. Wår Lag skal nu sittia i theras Spiutända/ de wilja lära oss blåsa i Bössan och aldeles rida ryggen af oss. De töra wäl tänckia; nu wilje wij bryta halsen af gåsen så kaklar hon inte mer. Ja ja/ om det wore så snart timadt som rimadt/ så wille de fuller haet; Men alla önskor falla inte i Taskan; alt måln gier intet rägn. Det blir fuller bättre än boken säjer/ det kan fuller wara ondt ärnadt men intet strax öde. En siudande Gryta kan stillas med lite kalt watn. Inte åth rosa marknan förr än han är hållen och sälja skinnet förr än Biörn ä skuten. Pråla sachta i Byn/

#30 bönderna ä druckna. Tag sachta på/ jorden är gammal. Ropa inte wunnit förr än du äst öfwer Sunnet. Ropa inte heij! förr än du äst öfwer bäcken/ rosa inte Fisken förn du harn på disken. Det wil mer til plogen än hwisla och mer til en dantz än ett par nya Skor. Han rider en Häst är blackot/ täncker långt/ men kommer stackot. Det skadar inte/ lät folcket skramla/ munlädre ä deras. Han måste ha mycke miöl som will stoppa hwars mans mun. Man kan mycke höra innan örona falla af. Man tar ändå inte af sig hatten förr än man ser mannen. Hwem wet om han är så galen som hufwu är ludi. Han tör låta twå hålla sig tills den tredie kommer. Kan skie den geten som mäst bräker hon målckar minst. Och den som har mycket af munnen har lite af vllen/ sa hin som klipte Soon. Lyckan giör många narrar. Wäxer min råg/ så wäxer min håg. Han tör slå stora spikar af lite jern. Han må krumma sig länge nog som en katt öfwer åhlhufwu. Han dantzar fuller än då med mindre kiäpp än Så-stång. Hunden får inte hwar gång han hwiskar rumpan. Wij förswara fuller wår Tallrick hoppas man. Wij ha ännu ett Plicht-Anckar på suuden; ännu en Pijl i kogret och ännu et Stick-blad i näfwen: wij ä inte så halta som wij synas linka til. Det är lite man kan hålla sig wäl med. Sad' bonden plögde med spårar på. Liten Yxa fäller stort Trä/ och så stort Skiepp har wäl förr seglat om kull som en Bytta med wälling. Liten tufwa kommer ofta stort lass te wälta. Smolor äro och bröd. Lite folck är och folck. Det hielper alt som sqwälper sa kieringen swälgde frön. Jag rår dem til; löp inte nisse i näsan/ ty de såfwa inte alla som snusa. De kunna wäl ännu få sin säck malen och sina fiskar warma. Fast wi ha fått något hugg i bälte/ låta wij inte straxt derföre fiädrarna falla. Nog fins bot för sådan soth. Hunda-sår läkas med hunda-hår. Deras hälgdagz kläder bli wäl en gång hwardagz Plagg. De ha sedt sitt Christninge-kläde/ Men

#31 intet sitt Swepe-lakan. Lät wara det dröjer något; det lider doch medan det skrider. Hencken hat kein hast/ säger Tysken. Han kom tid nog som hängdes med lius. De lära få se at Julen lycktas för dem innan Påskan kommer efter. Nu ha de glädien i stugun men sorgen står i farstun. Nu säja the: wij stå oss som en hund i en Brunn/ men wij få wäl och snart se och säja om dem igen/ at de stå sigh som en Höna på en kiäpp i blås-wäder och som smör i Solskin. Se så gåret: Som en ropar i skogen så lommar det efter. Fritalig får afwogt swar. Gåfwor och gen-gåfwor wara wänner längst. Ty Bakbulla och Tunne-kanna giöra såta stätte-Grannar. En seger Kiäpp på en tredskan Rygg. Skarnigt Smör i siuka hundar och hårdt emot hårdt sade Hin slog gumpen i hälleberget/ ja lort på långt skafft är och godt nog åth dem. Ty ondt bör ondt ha. Men säjer någon: Här är än meer i märren som inte dåger. Wår andra Granne har hålli Soen i öhra och lura på klöfwer tålf/ här gäller annat än tala och sittia som Brud i blå mantel. Han täncker: wåga winna/ wåga tappa. Ein gut mahl ist henckens werth. Är det så nytt? war icke det jag spådde? Jag wiste wäl mor skulle dö/ hon gapa så illa. Gamla sår blöda gärna; och Vlfwen går gärna i gammal glugg. Han har i alla sina dagar warit afwundsiuk som hund på höö. Skils hwar wid annan/ ingen wid sitt sinne. Jag war wiss på/ om alla foglar flöge bort/ skulle än då Vglan sittia qwar men fast han satt stilla/ wiste man wäl än då at anten Skalcken sitter eller står/ är han i dag som i går. Jag känner krute jag/ sa hin om Nätslan: jagh kiännern wäl/ jag kiöpern inte. Ondt lära gammal hund kusa. Man må föra kattan til Ängeland/ hon jammar än då. Suggan for til Rom/ ett swin igen kom. Drif vth naturen med en stång han kommer doch igen en gång. Man håller afskied som hund hölt lång-fastan. Med slikt Folck är så fatt: bättre

#32 heeden Pant än Christen Tro. Men hwem vndrar på hä? Ondt ta ähran vth ther ingen ä. Man tar inte gärna rent Smör i bäncke-halmen. Med ett ord: Han giör som want är. Thet är honom i kiötte buri och inte i kläderna skuri. Men huru skyler man sin skalck? Hur blomerar man sin sak? Vhrsäckt måste ther wara. En elak Kiöpman är thet som lastar sitt Kram/ vtan snarare tänckern: wäl rosadt är half såldt. Lät se på skamtäcket tå. Jo jo lögn tryter aldrig mantel. Han finner altid Streck som hunden wil hänga och then som wil qwäda/ får altid wisa/ then som wil liuga hittar altid på något at säija. Men thet är ondt dra Strå för gammal Katta/ werlden ä inte meer så enfaldig som då man snöt sig på ärmen. Man förstår fullan half-qwäden wisa. Färgade feel ha skammen bak om sig; och man må förgylla gås-lorten så mycke man will/ så är ändå lort i grunden. Man wet wäl hwar det håller. Hin må wara slaf vtaf sin Parole. Stor sak i ett ord fast det wore flere: Orden ä inga qwarn-stenar/ de hämtas lätt til baka. Se der: en sluger man smakar strax hela grund-soppan; Han har godt wäderkorn. Han har en reen Näsa/ han behöfwer ingen pruste-rot. Han har god syn han behöfwer inga glas-ögon. Hwad se i då min Kiäre Hans Matzson? Jag ser at där gärdzgården är låg/ der will man gärna klifwa öfwer. Den som har hyndan i huset han får snart hundar för dören. Har man först en siuka at dras med/ på hostan är man wiss nog. Det kan en bonde på Hisingen förstå. Det kan en blind kiäring ta på/ och den måste ha starck Snufwa som inte det kan luchta. Skulle tåcka där icke ha lyckan som de ha dygden til. Giss på hur det lychtas. Många swin böka wäl håhl på gärdzgåhln; men hin tar den som fastnar i håhle och haren gick i bondens Åker/ han åth han åth/ vth kom bonden gångandes/ te gupp/ te gupp/ te gupp/ så haren åt skogen; men skogen hänger icke på krokar/

#33 hunden hittar wäl efter honom/ då höres så ynckeligt hare-skri/ så jaga the mig om winteren. Se där ha wij smällen af wattwällingen. När herren kommer hem/ tar hin wid fogden. Falskhet slår sin egen herre på nacken/ och så bryter man ris til sin egen Rumpa/ när man inte wil minnas skabben längre än han swider. Och den som gapar efter mycke/ han mister hela stycke. Camelen wille ha horn/ så miste han öronen med. Så länge werlden stått har så gått/ så länge hon får stå lär så gå. Och ther med kapp vth med ruth och med Struth. Bith'n vhr leken giör skyndsampt Slut.

#34

IV. Ur Runii anteckningsbok. I. Syn.
A:o 1702 d: 31 Maji warandes h. Trefaldighets affton, Solen nedgången, men ännu tämmel. liust, och himmelen klar; då jag J. R. tillika med då warande Vice pastorn i Odensala Hr. Eric Scalin, och des broder bonden Anders Andersson i Skåttzla, kom resandes från häradstinget, som nu hållit war i Märstad, 4 mil från Stockholm och 3 från Upsala; tagandes wår wäg öster uth emot Odensala kyrkia. Rätt som wi wore komna nedan om Skogsbackan ett lite stycke från tings- eller giästgifwaregården in mot Arenberga by, syntes oss på himlens östre tract 3 stora högblå Molnstoder, till skapnad och form som smidiestäd, det ena emot öster-norr, det andra i fult öster det 3die i Söd-ost; Och det som märkligit war, så wiste sig strax framför oss på sielfwa marken åthskillige obekanta hus och gårdar af samma färga nästan som molnstoderna, dock något tiåckare och mörkare; af hwilka hus en del syntes lika som stå i brand, doch så till seendes som wådelden är i begyn1elsen och in1an des låga aldeles är utslagen, warandes likwäl alt så ögonskienligit, att man kunde alting på husen noga distinguera, kunde skorstenar, knutar, zirater, fenster etc. klarl. se. På högra handen eller i söder något framman för oss,

#35 sågs der en lång backa eller ås, och i dalen nedan före, tät in till och längs uth med den samma, en hop hus, kyrkietorn, och byar; der likwäl på den platzen hwarken en sådan backa eller hus utan ett slät land till fin1andes är. Prästen Hr. Eric då han får se ett stort hus på wänstra eller norre sidan stå i brand, frågar sin bror huru det wore fatt: Jag tror, sade han, det brin1er i Rostad; hwilket är en Sätegård eller boställe der i neigden. Den andre nekade att det kunde wara Rostad; men wiste likwäl i ett så förwirrat och sälsynt utseende sig intet att fin1a. Summa: de bägge, som doch wore födde och hemma der å orten, woro nu äfwen så främmande och owane wid Topogaphien som jag: ty Situationen af marken och altsammans war hel förstäld. I medlertid hade wi i sachta mak hint till första bondegården från Märstad, derest wi fun1e ute på backan rätt wid wår wäg några bönder liggiande, som desse sällsamheter ifrån begyn1elsen sedt och än1u med förundran åskådade, dem wi frågade, hwad de mente om det som för ögon syntes. Hwarpå oss blef swarat; det wore himmelstekn, och hade de fullkoml. sedt Upsala stad brinna: hwilken olycka likwäl redan öfwer 14 dagar tillförne, neml. d: 16 Maji samma år skiedd war. Här på gaf man hästen Spårarna, i mening att derigenom komma desse underlige figurer något närmare, som likwäl ännu tycktes wara oss tämmel. när. Men ju mer wi oss skyndade, ju mer det undan oss wek, till des altsammans mitt för oss på himmelen hos de förr omtalte molnstoderna ned wid horizonten stadnade. Då det war märkwärdigt, att på ett mycke långt och högt torn; hwilket ibland de under ofwannämde ås wid främsta ändan sedde husen, hade begynt ned wid foten eller grunden af resningen att brän1as af, men hade likwäl i sin hela form, som det war, mycke långsamt och småningom här tills fallit och med toppen sänkt sig, och nu med sitt sachta skridande så mycke hade hint,

#36 att det war kommit rätt i wichten eller horizontaliter som en balance att liggia; på detta tornet fick man numera se stora tänder i en hast upwäxa, hwarmed machinen sig strax till en stor under-kiäffta förwandlade. Dertill stöter en moln-rad, som, ett tämel. bredt streck öfwer horizonten, betäckte så när hela den södre plagam eller sidan af himmelen. När nu den1a oformliga massan eller moln-raden med främsta spetzen war kommen mitt öfwer förbemte underkiäffta, syntes klarl. huru sig der en öfwerkiäffta formerade, med tänder, tryne och alt tillbehör. Kort sagt: innan man sig dess försåg, war der ett fullkomligt Swin-hufwud, med en tåffs eller öpen krona på. Uti detta ofandtliga diurets glip eller gap, hwilket stort och förskräckeligit war, såg man nu de förr omtalte hus, byggningar torn och palais, somt helt, somt brändt och brutit det ena effter det andra, lika som i en afgrund infara, till des ändtl. Swinet mitt i bästa loppet af des framgång twärstadnade, och, som mig tycktes fick en bestört mine. Hwarupå då jag mig omsåg wardt jag warse ifrån norre sidan, dit ock swinet sig med trynet altstilla wände, 3 leyon i bredd ända åth Swinet koma marcherandes; dock så att det som mitt uti gick hade hela hufwu föruth och framför begge de andra, hwilka woro mycke blekare till färgan och tunnare, och det på wänstre eller fiärmre sidan från oss ännu blekare och tun1are än det som oss närmst och på högra sidan gick. Men det middelste af dem öfwergick de andra 2ne oförliknel. wida, icke allenast i anseende till des höga och friska färga samt kropps soliditÇ, utan ock förmedelst des skiöna gestalt, dess prächtiga och hugstora later, des stålta och modiga gång, och hela des ogement ädla wäsende; hafwandes ögonen med en pick-hågad mine alt stadigt på Swin-trynet fäste. NB: de twänne Leyonen hade kongliga kronor på: men såsom det tridie war mycke tunt och såsom en skugga emot de andra,

#37 så war ock des hufwudbonad otydelig. När de nu kommo in till detta Swinet, som med sin upspända fasliga glip stilla ståendes tycktes dem afwachta, tog det bleka leyonet, som på wänstra sidan kommit war, strax sitt afskied, förswin1andes baklänges som en rök. Det på högre sidan, sedan det några gångor med högra framfoten och bortwändt ansichte hade huggit i wädret, och mycke lamt lika som hött åth Swinet, wände i lika måtto tillbaka, och kom mig, som nu äfwen inte hade tid att se dereffter, utur ögnesynen. Men mitt tappra Medel-Leyon hölt sin gång utan sky ända fram, och angrep Swinet inte i utan ofwanföre gapet och i sielfwa trynet, med oförskräckt min och en obeskriflig furie, slåendes en liten stund med ramarna och arbetandes af alla kraffter, till des det ändtel. först med framfötterna fastnade, och sedan småningom, så helt som det war, blef med kropp och stiert indragit i Swintrynet; och kom till det ringesta i sin förra gestalt inte mera fram. Derpå kunde man klart se, huru swinet fick en wänlig och leende mine. Det hade jag så när glömt, att medan den1a attaquen på stod, hördes utur den grymma molnen, som Swinets kropp representerade några gångor ett sådant dunder och brakande som då man en hop metall-stycken på en gång och tillika hörer lösas af, och sågs derjämte en blixt och liungande såsom en eldsgiördel kring hela horizonten. Sedan nu leyonet således som sagt är in- eller åthgångit war, begynte åter Swinet att avancera emot det molnstädet som mitt uti stod; doch kan jag, då jag detta så långt effter skrifwer, inte min1as om jag såg ett eller flera hus sedan i des skråf infara, utan will allenast det berätta, att Swinet avancerade alt till des det med trynet stötte emot snibben eller spitzen af städet, derest det stadnade och en stund stilla stod. Men märk hwad som föllier. Jag sade i begyn1elsen att en molnstod aldra först jämwäl syntes i Öst-södre wrån

#38 af himmelen. Denna molnen kunde wäl nu, för swinets kropp som emillan stod inte synas. Doch kunde man sluta af perspectiven som tämel. fierran syntes att det måtte ha warit ifrån det stället som de nu effterfölliande 2ne diuren oppsprungit. Det första, som med äfwen så stor snällhet som någon raquette derifrån oppsprång och swingade sig i högden, tyckte jag wäl i förstone wara likt en Camel, men det förandrade sig så till skapnaden, och krökte sig så underl. att jag på slutet inte wiste hwad jag deraf skulle giöra: det war grufwel. stort, och fick som jag tyckte effter hand en men1sklig gestalt, hade ock en sälsam mössa på, warandes des ansichte lika som masquerat och med ett kläde öfwerdragit. Näst detta Diuret och brede wid det samma, språng der med lika snällhet upp ett an1at diur, men det war helfften mindre, och kan jag äfwen så lite om detta som om det förra säya hwad det war för ett, ty de woro mig bägge främmande. Wid de förste swängningarna som desse diuren giorde, stod Swinet lika fult stilla wid städet och lät sig inte wedergå. Men när den menskliga Camelen, eller hwad jag skall honom kalla, begynte bak effter sträckia uth lika som en lång arm öfwer des ofandtliga Swinekropp, bet det en eller annan gång i städet och släpte det så, wändandes sig åth wänstra sidan, eller åth mig, tillbaka, grinandes fasligen illa, och förlorade i halfwa wändningen sin hela gestalt, förfallandes med hufwudet tilbaka med den öfriga molnen som kroppen representerade, i ett Chaos elr. i en oformlig klump och röra tillsamans. Och det war ändan på Swindiuret. Men det stora diuret som bak effter kom, stod ännu andra dagen qwart och hade då avancerat bort emot norre tracten. Ett är ännu slutel. till bemärkia, neml. att det molnstädet som i öster-norre winkelen på himmelen stod, hade i medlertid förwandlat sig till en stor och wid rundel ofwanpå hel slät, utur hwilken då jag såg till, kom

#39 upstickandes åter ett långt smalt Leyon med en kunglig krona på, hwilket låg på sine framfötter en stund liksom på lur tittandes åth den sidan som Swinet stod, men dukade sig, eller sank snarare med hela kroppen tillika strax neder i molnen igen. Lite dereffter wiste det sig i samma rum och posture som förra gången, och då war redan det stora främmande diuret bak för Swinhufwudet i sin fulla rörelse, hwaruppå detta Leyonet lika som förra resan for eller drogs neder i sin rundel igen och wardt sehn inte mera sedt.
Detta som jag då strax hölt för det förnämsta och wärdigste att min1as, war in1om en timas tid mäst alt öfwerståndet. Och Ehuruwäl, sedan mitt fölie skildes från mig wid Odensala kyrkia, bonden ridandes hem till sin gård, och prästen gåendes in i kammaren till att se på sin predikan, jag tog mitt herberge opp i klockstapelen, giörandes den till mitt observatorium, derest jag en god del af natten passerade; så wille der likwäl, så mycke jag då kunde märkia eller nu kan min1as, inte något besyn1erligit mer förefalla. Utan lika som effter ett afbrändt fyrwärk wäl något synes stå qwart, men ingen ting som kan förnöya ett Curieust öga: äfwen så war det ock nu härmed.
Om nu mina reseCamerater och medskådare antingen något annat än detta, eller ock detta samma anorlunda, jag menar med flera eller färre omständigheter, skulle wetta att berätta (såsom jag sådant wäl strax på dem märkte) så hafwer man derpå så mycke mindre att undra, som de främmande objecter och ögneretelser woro offta på en gång så många, att en allena dem alla omögl. i acht taga kunde. Jag lemnade derföre alt det andra och hölt mig wid det, som mig syntes flitigste påmärkiandet och största reflexionen meritera. Hade der warit en Janus med dubbelt ansichte, ett framman och ett i nackan, eller en Argus med 100 ögon som tillika kunnat se upp och ned tillika i norr söder och öster: såsom jag inte

#40 twiflar, att der ju skolat wanka för dem occupation nog; så skulle de ock kunnat lemna oss om alt en Curieusare och fullkomligare berättelse. I medlertid och för det öfriga, må ingen göra sig den tankan, att man i en flychtig och ogrundad phantasie och inbillning torde ha ansedt och liknat de här beskrifne under-bilder wid något an1at än det de wärkel. repræsenterade. ty man behöfde har äfwen så lite stå och gissa, till exempel, om man skulle det eller det ett leyon kalla, så lite som man har orsak att phantasera eller grunda länge effter namnet, när man ett sådant diur, af en konstig mästares hand i koppar stuckit eller af metall gutit, med klara ögon och om liusa dagen för sig ser. Och war här ändå mer än alla mästare præstera kun1a, neml. rörelsen och minernes frequente förandring och mer dylikt lefwande wäsend. Ey heller har man behof att fruchta, det man i den1a berättelsen någon ting exaggererat eller med altför stora ord förmycket uthkrusat; emedan man med större skiäl är missnögd med sig sielf, att man inte fun1it så wichtiga expressioner som den1a Synens wärde, och, rätt till saya, Mayestät, wäl skulle hafwa förtient. Mycke mindre må någon tro, att har uti något skulle wara updichtat, och allenast för sammanhanget skull tillagt ty att alt sammans så i san1ing och wärkel. är skiedt och sedt; det will och kan man, der så ändtel. skulle giöras af nöden, med bästa samwet edeligen betyga. FIN.
För de sentrogne Thomister skull, måste jag ännu detta tilläggia, att denna synen blifwit redan A:o 1707 för hans Excell:ce H. Kongl. Rådet och Gen: Gouverneuren gref Strömberg wid fullsatt bord 2ne gångor i Reval refererad, och ändtel. på dess befallning skrifftl. författad, förutan det att hundrade andra henne af min mun1 både förr och sedan hördt. Men skulle Auctoren och des Credit, alt sådant oachtat, hos

#41 någon inte niuta eller få qvarter och pardon, ändock hålen effter spikarna och ärren effter Swintänderna synlige nog äro; så må den wara Thomas länge nog, och jag blir det jag är. låter mig ock öfwer sådant inga grå hår wäxa.
I det tydska exemplaret skref jag på slutet så. Si qvis igitur prodigiis tam manfiestis (credentib[us] præsertim tot & tantis viris) non crediderit, ipse magnum sit oportet prodigium.
Avertissement pour Mess:s les raisonneurs.
Det är ett slags folk som så souverainement om alting döma och raisonnera, att alt det som inte will in i deras hierna, måste wara och heta ett non-ens och ett updichtat ting. Gud sielf, det allrådande och fria Mayestätet, får nu i denna tiden, om de få råda, inte bruka samma frihet som fordom, i werldens och de werldzlige rikens styrelse. Giör eller wisar han nu något owanligt och extraordinairt som för det stålta förmätna och hos minsta parten rätt öfwade förnufftet orimligit syns effter det emot naturens gemena ordning löper; det måste heta ogiordt och aldrig skiedt: hwarmed likwäl den nådiga Gudens hans ömhet och sorgfällighet om men1iskian och hans underliga godhet att warna henne, hwilken i slike repræsentationer och förspel oss så starkt i ögonen lyser, oförswarl. förnekas och på ett syndigt wis förklenas. Mången tör wäl tänkia Scilicet is superis labor est, ea cura qvietos sollicitat. Kommer någon fram med något underligit får han samma titel som Paulus af de superkloka Athenienser att han får heta en sqwalrare. Slipper han hat och förföljelse, är han lyckelig, och då går han af med ett nådigt åtlöye eller med föracht och medynkan: det är tacken för god communication. Sådana meniskior torde wäl ha om föregående Syn den tankan bland andra att man söker här igenom bli namnkun1ig. Men de må

#42 försäkra sig att jag på sådant gement och lågsint sätt detta hwarken söker eller behöfwer söka, wälwettandes, att hos dem och de otaliga flera andra sådana som de, för slika berättelser inga andra namn gifwas än phantast, Visionnaire och dylika mer, dem ingen som mig kiän1er skall kunna mig med skiäl till-läggia. Jag hade, då jag detta såg, goda ögon och ett sundt förnufft, det jag ock gudi lof än hafwer och framgent hoppas behålla. Men det är sant att jag den1a syn en lång tid af fruchtan för wrångwisa och förtreteliga omdömen inte torde så allmänt berätta mycke mindre skrifftl. författa, som jag sedermera effter befalning giöra måst ty som jag sielf för den tiden i sådana saker warit en så god Thomas som trotz någon, så kiände jag wäl ock Thomisternas sin1e. Men på det ingen skall tro, att hwad jag skrifwer här, är effteråth och post eventum sammansmidt; så beropar jag mig härmed dristigt på hans Excellence kongl. Rådet och General Gouverneuren högw. H. Grefwe Nils Stromberg, för hwilken jag denna Syn till alla sina omständigheter redan A:o 1707 i Reval wid fullsatt bord 2ne gångor refererat; förutan det att hundrade andra hen1e af min Mun1 både förr och sedan hördt. Så att jag fördenskull af en hop obetänkte som mig inte kiänna, ganska oskyldigt misstänkes och traduceras som en den med drafwel och limstången löper. Deraf jag ock blifwit retad, att i det tyska exemplaret, som jag i Revel lämnade, på slutet sättia en sådan mening: Si qvis igitur prodigiis tam manfiestis (credentibus tot & tantis viris) non crediderit; ipsemet magnum sit oportet prodigium.

#43 2.

[Drömmar m. m.]
A:o 1706 in Julio drömde jag i Stockholm att jag såg på himmelen 3 stora Guldmedailler eller eld-Solar. Den mot högra sidan stod keysarens bröst-bild och wapen på, den mot wänstra sidan hade Ängelska wapnet; mitt uti war kungens i frankrike bröst-bild med Crona på hufwu. Rätt som jag såg till begynte den1a Cronan på lyfftas, och i det samma som jag tyckte jag warit effter mina disciplar Stiernmarckarna till att wisa dem detta, och då jag kom igen war Mansbilden borta och i dess ställe satt en qwinna med äple och kors i handen.
A:o 1707 in septembri drömde jag här i Revel att ibland annat då jag war på en beswärlig resa skulle jag lära lilla gref Claes Strömberg skrifwa under baran himmel då jag ock skulle rita allehanda Sinnebilder för honom. Huru de nu alla såge uth mins jag inte, men på sista raden stod en Crona ritad med desse orden: Finis coronat opus.
Samma Åhr d: 23 October hade jag den1a efftertänkeliga dröm: Jag war på en wäg och slet mycke ondt hade till att klifwa öfwer brandta högder ibland tiock skog. När jag en gång begynte klifwa op för ett träd eller hwad det war, der ingen apparence war till att komma fram, råkade jag fatta med wänstra handen i en stor fågel brokot med gåla och hwita fiädrar dåck mäst gåla, hwilka de sade mig skulle wara en and. och då jag något hårdt hölt henne i hufwudet tychte mig hon af räddhoga släpte ett ägg, hwilket när jag öpnade låg deruti en sammanrullad paperslapp (sådan till anseende som de kortbladen Taskespelarne pläga practisera in i äggen undertiden) på denna lappen stodo (förutan desse 2ne namnen Carolus XII, och sedan mitt namn, Sans comparaison; hwilka

#44 namn stodo något afsides) desse orden på tyska: Es ist vergebens dass du dich bemy4hest du wirst doch das ende des krieges nicht oder kaum erleben.
Men kan hända Songes sont mensonges. J medlertid hänga de inte så illa ihop.
A:o 1708, natten emillan d: 7 och 8 Julii, såg jag per qvietem en owanlig stor och klar regnbåge, som gick öfwer hela himmelen, från Söder till norr; mitt öfwer mitt hufwud eller igenom mitt zenith. Uppå denna regnbågen Söder uth, stod konungens namn med dubbelt och krona öfwer, hwilken lutade, och war namnet så wäll som Crona så swart, att Jag i hela werlden intet wet någon ting wara till som så swart är. Men det som gaf mig hopp war det, att ifrån detta swarta namnet spridde sig ett så klart sken som Solens wida öfwergick, och räckte des strålar och den härliga glantzen deraf öfwer hela himmelen.
Den1a dröm skref jag strax opp. Och året dereffter tycktes han träffa in hwad swärtan angår, wid Pultawa.
A:o 1709 om hösten hade jag detta infället i sömnen. Jag står på en wäg mitt millan twänne giärdsgårdar som woro af de högste jag sedt. Innan för den ena giärdsgården, som uprätt stod, war en grön äng deruti gingo 3 stycken oxar hwars like jag till storleken aldrig sedt eller kan få se. Den ene af dem hade hiort-horn. Desse 3 oxar woro feta och röda stodo och lutade sina hufwun ihop, och tyckte mig att jag blef rädd för deras falska min. Rätt som de så stodo, springer den ena af dem till wägs, och så tung som han war språng han likwäl lätt öfwer den höga giärdsgåhln, så att han inte snudda wed honom, sedan qwistan öfwer stora wägen några steg ifrån der jag stod, och hoppade in i den ängen som

#45 gent emot låg, hwilken war med skog bewäxt och hade äfwen som den förra en ganska hög giärds gård, men NB den samma låg på några famnar bort åth half emot marken lutande eller swichtande. Der inne blef nu den1a oxen stående och dermed waknade man. En 5 ï 6 wickor dereffter, kom tiender att Dansken war i Skåne infallen. Och nästan wid samma tid kom Ryssen för Riga. Men det war roligt att när jag en tämmelig tid dereffter slog opp Chartan af Danmarck neml. Vischers, finner jag wid danska wapnet 3 st. oxar liggiandes, dem jag tillförne inte wiste mig hafwa remarquerat.

Autre.
Samma månad ungefähr, om en an1an natt, då jag war mycke ängslig, både öfwer konungens och fäderneslandets tillstånd. tyckte jag mig ute på marken stå och se En sittia i en prächtig wagn och åka på himmelen. Hela wagnen lyste som en Sapphir och kastade blå strimor af sig, som gofwo ett sådant lius och en sådan underlig klarhet från sig att jag inte wet i hela naturen någon ting fin1as hwar wid jag en sådan härlighet kan förlikna. Man1en2, som uti satt, war lång hade ock en mössa på som war grufwelig lång och hög warandes hon ofwan så bred som nedan"-- elliest war personen prächtigt klädd och satt mycke rak. Som jag nu önskade att någon wille säya mig hwem han wore, eller att han wille wända sig, att jag finge se honom i ansichte; rätt som jag det wid mig sielf önskade, wände han sig på sidan åth mig, då jag klart tyckte mig kiän1a igen konungens ansichte. I öfrigt gick denna wagnen och hästarna mycke sachta, och war kusken af stigen gåendes brede wid wagnen etc. underliga saker.

#46

Nu en gammal Syn.
A:o 1675 strax effter Johannis tid hafwa 3 rika gamla trowärdiga Skattebönder welat resa öfwer den stora skogen Hålweden i Östergiötland sent uppå afftonen, men som ett stort mörker dem oförmodel. öfwerföll, hafwa de måst resolvera sig att blifwa öfwer natten på skogen, och för den skull bundit deras hästar wid ett stort träd. I det samma blifwa de warse icke långt derifrån en stor herregård, deröfwer de hel glade besluta att gå dit, och förnimma om de kunde få herberge eller åtminstone hö för deras hästar. Då de komma på herregården, finna de för sig en gammal herre, som hälsar dem wänl. säyandes: Hwadan komma J dan1emän? Sedan han deras swar hade hördt, förde han dem i ett ganska stort stall som war upfylt med sadlade hästar, och pistoler wid sadlarna. Derifrån uti en ganska stor sal, hwilkens ända så wäl som stallets de icke se kunde. på gålfwet lågo ryttare i full Mondering hela salen full, såfwandes på sina ansichten hafwandes armarna under hufwudet och snarkade. Derpå säger han till dem: Wetta J hwad detta betyder? Då de med största förskräckelse swarade neij, sade han: effter den1a konungens död, skall en konung regera i Swerige som skall kallas Carl den tolffte, han skall i förstone wara mycket lyckelig, men dereffter skall han i ett slag så stort nederlag lida, att han af alla sina herrar som med hon2on2 warit, icke flera skall få med sig uhr slaget än så många som med hon2on2 kun1a spisa rundt om en kar-båttn. Men dereffter skall han med ett litet Manskap blifwa ophulpen, och det är det folk som J här se sofwa. Dereffter skal han blifwa så lyckelig att han öfwer 3 delar af werlden skall regera, och effter honom skall ingen konung mer blifwa. Han skall kallas den Nordiska monarquen, och då skall werlden in1an en kort tid hafwa dess ända. Detta hafwa

#47 dessa Män bekänt för deras soknepräst, som altsammans annoterat. Ändtl. hafwer den1a herren fördt dem in uti en kammar i hkn 3 sängiar stådt, och befalt dem der öfwer natten att hwila sig, det de och giort. Om morgonen då de waknade funno de sig liggia hos sina hästar.

Åter En efftertänkelig och der hos mycke liuflig Dröm.
A:o 1710 natten emillan d: 31 Julii och 1 Augusti hade jag på farkåsten Anna Maria uti Kimito-skiären en sådan dröm. Sedan jag synts mig gå i en lång swart kappa på Revels slåtts borggård, hwilken war full med wagnar, lika som de der wille föllia en stor lik-process. och jag derupå hade kommit att tala med Capitaine Schnack, hkn sade sig ha lust att gå och slå sig igenom och in i Riga, det han ännu mente wara behållit. Sedan jag detta sedt och öfwerfarit, tyckte mig huru jag stod ute på marken under bar himmel, hwaruppå sig præsenterade en hop med röd-bruna moln-fläckar; der fick jag se twå stora nycklar, hwilka woro afhuggne wid ringarna eller grepen, så att nycklepiporna med skiären eller axen allena stodo qwarre, jäms med hwar andra, resandes sig snedt opp åth himmelen. Bakeffter, men dock något under, kommer ett leyon, af samma färga som de öfrige molnfläckar, och fattar med krafft uti bägge nycklarna, med rammarna kring om piporna præsenterandes dem således. Derpå begynnar leyonet raka omkring himmelen med nycklarna, och samlar ihop de öfrige molnfläckarna uti sin massa mäst, så att innan man dess försåg sig war leyonet så stort wuxit att det betäckte och intog en stor del af himmelen. Wid jag detta står och ser, blir jag warse en fogel med hwita och grå fiädrar

#48 hängiandes död på ett smalt strek, uti ett stort träd, som stod brede wid mig på marken, och hängde foglen med hufwudet neder åth, så när, att man kunde taga i honom och beskådan effter behag. Jag frågade En som stod brede wid mig; hwem som hade hängt dit den fogelen; hwarpå mig swarades; att det hade leyonet giort. Jag sporde widare, om det icke woro en örn han swarade, ja, det woro lätt att se. mera war det inte. Men en omständighet som wid denna drömen är mycke märkwärdig, är den, att han skedde natten för Vincula Petri eller den dagen, för hwilken i Calendario står annoterat: Petri kiädior. Jag fant det strax underligit, och berättade altsammans så snart jag waknade, för Hr. Doctor Burchard och Monsieur Henrich Brun, och sehn för Grefwin1an Strömberg. Datum skieppet Anna Maria d: 1 Augusti Anno ut supra.

3. A:o 1706 d: 4 Novemb: giordes i Ridderhuset i högmässan tacksäyelse för ett extraordinairt prof af de h. änglars beskydd wid ett barn som fallit af 5te: wåningen i gatan och dock blifwit till alla sina lemmar aldeles oskadt och helbregda. Ipsemet præsens audivi JR.
Samma barn war en Gullsmeds Richters son wid Norre bro, och war halfftannat åhr gammalt. Förmedelst ammans wårdslöshet har det kastat sig baklänges utföre fenstret och neder, hafwandes folket som på bron gådt sedt huru det sachtel. swäfwat i lufften och fallit neder ganska tågligt och långsamt.



#49

4. Histoire.
Damon skref här om dagen till Pythias, bediandes honom berätta sig hwad warorna kåstade på den orten han war. Han swarade honom; att de woro der mästedelen för ett billigt pris, men ingen ting betaltes så dyrt som studier. Så att då han war budin till Middagsmåltid hos den skiöna Clorinde, hade hon gifwit honom för ett lod förstånd ett hundrade skålpund föracht. Och till att wara hos henne den förnämsta lappare, behöfde man allenast wara studerad, det är så mycket sagt effter hen1es språk som den nederste ibland alla. Men en dag giör derpå Ände.

#50

V. [Koncept till brev.] S. T.
Wälb:ne H. A. hembär jag först en ödmiuk tacksäyelse, för det ey utan ängsligit bekymmer uptänkta, och sedan af serdeles gunst mig meddelte förslaget, till att erhålla en nödig ändring uti den bekanta swårheten, som mig i min plichts fullgiörande wid denna min lilla påst esomofftast mött. Men såsom jag uti altsaman mig inte så noga fin1er, som jag till ett ofelbart hopp om erhållandet af det föresatta ändemålet gärna skulle önska; så föranlåtes jag lemna i ödmiukhet detta fölliande till widare wälb:ne H. A. hogg. ompröfwande Neml. 1o: det behagar W. H. A. gunstigt dispensera mig ifrån alt befattande med de 2:ne äldre hhs studier, undantagande deras exercitia styli och deras Correction samt den så kallade repetitionen Och sådant till att förtaga all Collision oss emillan. Men såsom desse 2ne sysslor äro (hwad Literaturen widkommer) de aldraswåreste som en informator hafwer, såsom de hwarwid Disciplarnes fauter mäst komma för en dag, och $' conseqvens hwarwid största patiencen på bägge sidor fordras, i mangel af hkn en sådan Collision nödwändigt måste skie: så kan jag inte förstå huru wida igenom den1a lilla dispensation ifrån det som lättast är det åstundade ändemåhlet skall mer än här tills skiedt stå till att erhålla. Hälst som mäst alla förtreter som mig till dato påkomne äre hafwa sig wid det tillfället tilldragit, till expl: då man på en correctionem placidissimam

#51 låter med ett förwandlat ansichte föllia ett sådant swar fnysandes: Hm! inte wiste jag att det skulle bli så illa tagit. hkt förtreteliga echo jag på mina wälmenta rättelser altjämt måst höra och offta dissimulera, men så offta jag det inte giort råkat illa. Jag beder att detta måtte tagas i g. betänkiande ty jag kan omöyl. längre tåla att man skall så swara mig, utan älskar rätt så mycket ett wärkeligit slag på munnen, serdeles sehn jag så offta derföre warnat.
2do: När jag nu således äntel. betienar hhna (det jag ock af alt < giör) uti det som åtminstone tyckes mig wara det swåreste; så förstår jag icke heller, hwarföre jag icke skall kunna och böra hålla mig sielf för deras præceptor, serdeles då de sielfwe inte annat wetta. Utan icke till äfwentyrs en slik inbillning hos mig skulle synas ha den nyttan med sig att dämpa tankan om en altför stor autoritÇ; igenom hkns missbruk jag giärna tillstår att collisioner millan præceptorer och disciplar offta skie. Men jag wet mig aldrig någon gång missbrukat utan snarare altförlite brukat en sådan macht.
Sedan är och till märkiande; att såsom wi på båda sidor i detta puncto skulle stå uti en Contraire inbillning, så skulle deraf hända, att då de kommo med sina frågor eller an1at som de (utom de i 1sta º. nämda sysslor) af mig såsom af sin förmenta præceptor tyckte sig skiäligen ha att fordra; och jag som då i mitt nya arbete med H. Magnus kunde wara begripen, skulle swara dem den ena gången effter d. andra att jag inte hade tid befatta mig dermed, som ock ett sådant swar med mitt principio wäl skulle komma öfwerens, effter jag ju i mitt sin1e passerade för den som inte woro deras præceptor: då torde snarare af en sådan affecterad finesse hos mig gifwas dem tillfälle att förarga sig, och såleds så mycket lättare wi komma att Collideras serdeles effter de en ock an1an

#52 gång in æstu contradictionis mina actioner nog fritt hafwa syndicerat.
Dertill med skulle ock af en sådan tanka om min embetes nullitÇ och inanitÇ det inconvenient föllia att jag aldrig skulle kunna förmana dem hwarken till tystlåtighet eller annat (ehuruwäl jag ock tillförne till att undwika collision mycke sedt igenom finger, och sällan samt med största ömhet beropat mig på min autoritÇ utan mycket hellre på præcepta Christi) och således skulle jag aldrig kunna ha örneliud i huset kanskie för buller och stripp uth och in i dörarna, rop och skrik och mera sådant.
Jag twiflar inte uppå att icke mycket igenom W. Hs sidsta Correction lärer wara uträttat. Men barn äre barn ehwar man giör af dem, serdeles då de inte... slita ondt och lida beswär skaffat sig en mogenhet för åhren.
Jag wäntar häröfwer W. H. A. g. utlåtelse etc. Stockholm d: 5 Maji.

#54

Till Läsaren.
Sielfwa titelen eller öfwerskrifften af detta äfwentyr/ gifwer nogsamt till förstå/ att det är nytt. Den Genuesiska Republiquens handlingar blifwa deruti omtalte med samma behagelighet som Ungerska kriget och Wiens belägring i den sagan som kallas Stora Vizirn. Och är detta wärket författat af samma Autorn. Hwilket man welat säya den gunstiga Läsaren till att dermed bereda honom till en läsning/ hwaraf han förmodeligen skall finna ett stort nöye.

#55

Til Kongl. May:tz Tro-Tienare och Assessor uti Höglofl. Kongl. Commercie-Collegio, Desslikes Kongl. May:tz Cabinets Secreterare, Den Wälborne Herren/ Herr OLOFF TÖRNE, Med dess Kära Fru/ Wälborna Fru MARIA LINROTH.
WÄlborne Herren och Frun fördristar jag detta lilla Wärck/ eller den så kallade Genuesiska Princessan PEPPA, af Franska Språket på wårt af Sal. Runio verterad, här med ödmiukeligen at dedicera, hälst det om lutter Kyskhet och Ren Kärlek är sammanskrifwit/ och således ey lärer misshaga them som af lika dygdigt och kyskt sinne äro. Och som jag med min K. Hustru mycket godt af Wälborne Herrens och Fruns förnähma Hus niutit/ thet wij med tacksamhet altid erkiänna; Så hafwe wij til ödmiukt betygande deraf wid Wälborne Herrens ophöyelse til Adeligit Stånd här med sökt tilfälle at bland de ringaste bekante gratulera Wälborne Herren ther uthi/ med hiertelig lyckönskan/ at Honom och Hans Förnäma Anhöriga måge där af hafwa hugnad och

#56 fägnad i alla tider!! Therom wij förplichtade äro/ at med trogna böner alt stadigt framhärda. Och jag förblifwer med wördnad Wälborne Herr Assessorens och Dess K. Hus-Frus Ödmiukaste tienare PETTER FRISCH.

#57
Den Durchleuchtige Genuesiskan/ Eller: PEPPAS Historia.
STaden Genua, som är en af de älsta i hela Wälskland/ har altid hållit sig i sitt jämna flor förmedelst handelen som han sorgfälligt bemödat sig at hålla wid macht med alla nationer i hela werlden; och upfyller des inbyggiares snällhet lands-ortens ofruchtsamhet så rikeligen/ att han förtiden hålles för en af de rikaste städer i Europa. Och fast Republiquen inte är synnerligen mächtig/ skal man likwäl näppligen annorstädes finna en så stor myckenhet rikt folk som der är i Genua. De hafwa haft åtskillige slags regeringar i deras stad/ effter som tiderna hafwa warit som de lefwat uti. När fremmande Potentater hafwa fört krig i Wälskland/ hafwa altid Genueserna sökt ställa sig in med den starkeste genom en färdig underdånighet/ men med så liten redlighet/ att på lyckans minsta hwälfwande hafwa de uppoffrat sina första wänner åt segerwinnaren. Ehuruwäl de hade mycke länge warit under det Fransöska wäldet/ och Frantzoserne således hade rättmätiga orsaker til att åter twinga dem under deras lydna/ så war dock en af wåre Konungar så wiss om deras slippriga trohet/ at då staden Genua hade sändt till Franckerike en ansenlig beskickning til att gifwa sig under Konungen/ sände han dem tillbaka/ och wille ingalunda antaga dem ibland sina Undersåtare. Såsom staden är mycke gammal/ så

#58 är där en stor hop höga Familier som jämwäl äro beswågrade med Förstliga hus. Den äran att wara en Genuesisk Adelsman war fordom så ansenlig hos dem/ at de aldrig hade tänckt skaffa sig andra titlar; Men sedan den så namnkunnige Andreas Doria, hade öfwergifwit Konung Frantzes den förstas tienst och hängt sig wid Keyser Carls den femtes lycka/ som belönte hans otrohet med en Förstlig titel; så upwäckte en så owanlig heder hans medborgares äre-lusta. Alla ädla Genueser som förmögna woro/ woro strax betänckte huru de måtte skaffa deras ätt äfwen slika förmoner/ och mästedelen kiöpte sig deruppå Förstendömen Hertigdömen/ Marggref- och Grefskaper uti Konungariket Neapel, Sicilien och Sardinien; hwilket ännu är en orsak dertil at de så hålla sig till Spaniorerna. Man kan ock säya att den titelen Eder Excellence är i Genua så gemen/ att man offta fruchtar/ man torde förtörna en wäxelhandlare/ om man intet titulerar honom högre än Högwälborne Herre/ effter man är owiss om han icke til äfwentyrs torde nyligen hafwa handlat sig till något län-gods som giör honom berättigad till titel af Excellence. Dock måste man tillstå att der finnas många gamla slächter/ som lefwa mycket prächtigt; och hafwa jämwäl Andræ Doriæ efterkommande/ som warit försedde med otroliga store godz/ altjämt uppehållit deras Förstliga wärdighet med stor heder. Marcus Antonius Doria, en arfwinge af detta höga huset/ har sökt i desse seneste tider att förhöya sina förfäders ära/ och har i många åhr trägit brukat sig i Spaniorernes tienst/ men då han blifwit ledse wid deras långsamhet/ som alt stilla upsköto att gifwa honom det äre-ställe/ som han åstundade/ begaf han sig tillbaka åt Genua, hwarest han kort derefter förmälte sig med Marggrefwens Durazzo dotter/ en person af en ogemen skiönhet. Alla menniskior höllo före att detta gifftermålet skulle bli mycke lyckeligit/ efter som Försten

#59 Doria på alt sätt sökte sin gemåhls behag/ och hon der emot bemötte honom med aldrahögsta kiärlek. I medlertid ett åhr effter deras biläger/ födde hon en Printzessa till werlden/ och denna hennes barns-börd hade så olyckeliga påfölgder/ at man genom inga medel kunde hielpa henne igen til rätta/ utan hon blef död/ sedan hon 5. eller 6. månader legat till sängs i stor plåga. Denna afsaknaden gick Försten så hårdt till hiertat/ att han wistades länge innesluten i ett Klöster utan alt omgänge/ undflyendes jämwäl dem som kunde hafwa gifwit honom någon tröst. Den lilla Printzessan/ som man kallade Peppa, blef upfostrad hos Marggrefwinnan Durazzo sin Morsyster/ hwilken hade en dotter nästan af samma ålder. Försten Doria förde ett mycket ensligit lefwerne/ och gick mer än 4. åhr som han intet wille höra nämnas något nytt gifte. Icke dess mindre öfwerlågo honom hans fränder och wänner med så stor trägenhet/ att han omsider måste fatta ett slut till deras behag/ och wärfwade till en Printzessa af Spinola-Familien, med hwilken han en tid dereffter hölt biläger/ men han fick med henne inga barn; Och Peppa som i sin späda ålder hade alt det som fordras till en fullkomlig skiönhet/ blef ansedd såsom ett af de rikaste gifften i hela Wälskland eller Italien.
Förstinnan Doria, som effter siu åhrs ächtenskap aldeles misströstade att få någon arfwinge med sin Man/ fann likwäl någon tröst i den tanckan/ att hon kunde med tiden förena de 2ne husen Doria och Spinola, förmedelst gifftermål emellan den unga Marggrefwen Spinola, hennes Brorson och Peppa, och på det hon måtte ha tillfälle att i tid länckia Peppas sinne derefter/ bad hon sin Man/ att han wille låta sin dotter komma igen i sitt hus/ försäkrandes att hon hade till henne en stor kiärlek/ och att hon redan ansåge henne som sitt egit barn. Försten Doria som älskade sin dotter hierteligen/

#60 war öfwermåttan glad öfwer desse sin gemåhls tanckar/ och lät henne straxt få det nöye hon begärade. Peppa blef i sin Herr faders hus emottagen och undfägnad med alla de kärleks tekn som hon nånsin kunde wänta sig af en styfmoder/ hwilken intet längre wille wara en sådan emot henne/ utan hon bad sin Herre det han wille tillåta att Peppa kallade henne sin Mor/ och att hon måtte kalla henne igen sin dotter. Peppa som hade ett godt förstånd/ swarade med mycken qwickhet och lärachtighet emot alla de godheter som hennes styfmoder henne bewiste. Förstinnan åter igen på sin sida förekom sin styfdotter uti alt det hon wiste henne kunna behaga; och då hon förnam att Peppa hade mycke nödigt skilds ifrån en af sine Cousiner som hon högeligen älskade/ bad hon Marggrefwinnan Durazzo, hon wille tillåta det denna Cousinen, hwilken Julia het/ måtte än widare blifwa uppfödd tillsammans med Peppa uti Försten Dorias hof. Marggrefwinnan hade många barn/ och såsom hon wäl kunde se förut/ at hon omöijligen lärde kunna skaffa dem sådane gifften/ som wore dem deras härkomst likmätige/ hade hon ärnat sina döttrar till Nunneståndet. Detta war orsaken att hon ganska nödigt kom sig till att samtyckia det Julia skulle wistas ihop med sin Cousine. Imedlertid wijste sig Peppa detta så häftigt åstunda/ och hennes föräldrar/ som inte gierna nekade henne hennes willja/ anhölle hos Marggrefwinnan derom så trägit/ att hon änteligen lät det ske. Peppa och Julia hade dereffter intet mer den sorgen att skillias åt/ och den fägnad de hade att altid lefwa tilsammans/ hielpte mycket till att giöra den fullkomliga förening/ som war dem emellan ännu fastare. Förstinnan Doria, som hade här wid sina egna afsichter/ talade esomofftast med Peppa om Spinola-familiens höghet/ om de widtberömda Generaler, som detta huset gifwit Italien, och om många andre förmåner/ som den har öfwer de

#61 andra slächterna i Genua. Hon lade och detta till; att antingen bedroge hon sig mycke i sitt omdöme och gissning/ eller skulle ock den unga Marggrefwen Spinola, som redan hade ett wackert anseende med mycken heder i framtiden bära opp sina förfäders stora namn. Peppa hörde då på Förstinnans tal/ utan något widlyfftigt efftertänckiande; men då hon efteråt småningom förmärckte/ att man tilhölt den unga Spinola att giöra sig så mycket tienstachtig och trägen hos henne/ och att hennes styfmor med behändighet gång effter annan hade henne till wägs/ at begynna med honom allehanda små roliga optåg och tidfördrif; klagade hon sig för Julia öfwer det twång/ som sådant satte henne uti/ aldenstund hon inte fant något rätt nöye utan i hennes omgänge: Så att alla Förstinnans konster till inte annat tiente/ än att inplanta i hennes sinne en wämjelse och afsky för den unga Marggrefwen.
Imedlertid/ och fast än Peppa icke war ännu mer än 14. åhr gammal/ måste likwäl alla de som henne sågo med förundran tala om hennes fägring: hon war förträffelig wäl wäxt/ alla streck; och lineamenter i dess ansichte söte och liuflige/ stora klar-strålande ögon/ den aldrafineste hy/ den täckeligste färga/ och något/ jag wet icke hwad för bewekligt och retande i hela des wäsend och alla later/ så att det war omöiligit till se henne en gång/ och inte straxt få ogemena tanckar för hennes person.
Julia war wäl inte så granlaga skiön/ men hon hade en stor qwickhet och lifachtighet i alla sina maner/ och war eljest en mycke täck menniskia. Hon sade och undertiden till sin Cousine att hon hade ett helt annat sinne än alla andra flickor/ de der gemenligen tycka illa wara/ att de intet ä' wackra nog; Ty i det ställe fant hon hos sig en olust/ då hon hörde säyas/ att hon hade någon täckelighet; orsaken woro denna: om hon hade warit fulare/ skulle hon hafwa

#62 mindre gensträfwighet att lemna werlden/ och beqwäma sig till at förnöta sitt lefwerne i ett klöster/ emedan hon ändå wore der till ärnad. Peppa böd till att trösta henne/ i det hon lät henne förstå/ hon wore intet skapt hon/ till någon klöster-gänta/ och torde till äfwentyrs wäl hända/ att hennes föräldrar en gång ändrade deras mening.
Man talade öfwer hela Italien om Peppas skiönhet/ och om det Dorianiska husets stora rikedomar/ hwars enda arfwinge hon war. Alla desse orsaker drogo många Cavallierer dertill/ att de ansågo ägandet af Peppa för en sådan lycka/ dermed de såsom med en krona wille kröna all deras åstundan. Där war också en regerande Förste/ som wille hafwa henne till sin Sons gemål/ men Förstinnan Doria kastade hemligen så många swårigheter i wägen/ att handelen änteligen wardt afbruten. Marggrefwen Spinola, som tyckte öfwermåttan om Peppa, och derhos behiertade de stora förmåner han kunde hafwa af detta gifftermål/ försummade ingen lägenhet att giöra henne till behag/ och begynte nu på af lystnad och älsk-hog bruka den omgång~ med henne som han tillförene brukat allenast af höflighet och försyn för hennes höga ätt. Men han kunde lätt nog mäckia att Peppa ingen ting bewektes af all hans åhoga~/ hwarföre han beslöt sig giöra sig den då påstående Carnavals eller fastlags lektiden til nytta/ och gifwa sin kiäraste/ medan han hade tillfället/ klarare prof af sin kärlek. Han infann sig wid alla Baler, han wijste sig där i de prächtigste kläder/ han dantzade där esomofftast med Peppa, och när hon for af/ lät han altid beledsaga dess wagn med en hop Violister som blefwo ståendes wid hennes dörr mäst hela natten. Imedlertid/ såsom alting tycks wara dufwit för dem som ingen smaken ha/ wille icke heller Peppa i det ringesta swara emot desse hans

#63 höfligheter/ utan bekände för Julia i löndom/ att hon icke fant hos sig den ringaste wälmening för Marggrefwen/ och såg hon redan förut det hon skulle bli den olyckligaste person i werlden om hennes föräldrar twingade henne at taga honom.
Nu hände sig/ att Riddaren af *** och en annan Fransösk Cavalier woro samma Fastlekstiden~ i Genua, infinnandes sig som offtast wid Balerne förmummade eller Masquerade som landsens sedwänja där är/ och då de hade förnummit/ att där skulle bli hos Marggrefwinnan Justiniani ett stort giästebod som skulle slutas med en Bal, beslöto de gå dijt förklädde eller förmummade såsom haf-tråll/ hwilket war en owanlig Mascarade. Alla menniskior blefwo häpne öfwer ett så sällsynt widunder/ hwilket och förskräckte många af Fruntimbret/ då desse Cavalierer som sådant straxt märkte intet giorde mer än släpte löst hwar på sig/ ett lite snöre eller band/ hwar med the i ett ögnablick giorde sig af med denna wanskapliga drächten och wijste sig i de kostbaraste kläder. Riddaren af *** som war en öfwer alla måttan wacker och wäl wäxt karl/ wände på sig alt Fruntimrets ögon. De dantzade och bägge twå med sådan artighet och särdeles Riddaren/ att de andre Cavaliererna snart inte dristade sig att dantza efter honom. Hela Församlingen~ fann deruti ett stort nöje så att de blefwo af allom med ord och åthäfwor berömde och rosade.~ Då Riddaren af *** blef warse Peppa och Julia talandes med twå andra Damer, tog han en stol och satte sig hos dem. Damerne gofwo honom tusend loford och försäkrade honom/ att de inte hade sedt någon som hwarken wore så galantklädd/ ey heller den som med bättre skickelighet dantzade. Riddaren swarade mycke beskiedligen och ödmiukt til deras höfligheter.

#64 Desse Damer som inte kände honom och icke en gång wiste af hwad nation han war/ efter han talade mycke färdigt deras språk/ fingo en stor lust att känna honom. De funno redan stort behag i hans person/ och så fort som han sade dem något angenämt/ så fort wäxte denna lusten hos dem. Änteligen gofwo de honom til förstå det skulle han giöra dem en fägnad om han på ett ögnebleck wille taga sin Masque af. Riddaren/ som wäl wiste att ingen skulle känna honom/ gjorde dem strax det behag de af honom åstundade/ och lät dem se ett ansichte/ hwars enda fel war/ att det war alt för däyeligit för en Mansperson. Dermed satte han sin Masque på sig igen och blef än något sittiandes hos dem. Han betrachtade Peppa noga/ och syntes hon för honom wara den skiöneste person han någonsin sedt/ han giorde sig redan en fägnad att wara hos henne och skärskoda alla hennes Ansichtes Lineamenter, då Marggrefwen Spinola framstälte sig och bad henne om en dantz. Peppa, hwilken Riddarens omgänge intet misshagade/ blef så förstörd af Marggrefwens compliment, att hon stod upp och gaf honom handen lika som i yra/ och utan att weta nästan hwad hon giorde; Men så snart hon hade begynt dantza/ kom henne en swaghet på/ som betog henne förmågan att längre hålla ut/ så att hon fann sig nödsakad att taga sitt afträde långt förr än Balen war till ända. Riddaren af *** gick strax derefter också bort/ och steg följande dagen till skieps/ begifwandes sig åter till Franckrike/ hwarest han för alla sina wänner talte om den himmel-skiöna person han hade sedt i Genua, och kunde sielf intet begripa/ huru han hade kunnat hafwa så stort wåld öfwer sitt sinne/ att han hade kunnat komma sig till att skiljas ifrån den orten der hon wistades.
Så snart Peppa såg sig allena med sin Cousine, uptäkte hon för henne sitt hierta/ och sade att hon aldrig kunde

#65 förlåta Marggrefwen Spinola den hiertans olust han henne hade förorsakat/ dermed att han så giordt ända på det liufliga samtal som de hade med den okiända/ som så talte med dem så öfwermåttan behageligen. Hafwen j sedt/ sade Peppa widare/ en Cavalier som så wäl ser ut/ som har ett så ogement förstånd/ ett så liufligt sinne/ och som dantzar med en sådan hurtighet? Om wij hade fådt wara med honom längre/ tog Julia uti/ så kan hända wi hade fått weta hans namn. Jag bekänner för ehr/ swarade Peppa, rödnandes/ att den lilla samwaran har ändå giordt en starck wärckan hos mig; och efter jag måste ehr alt säya/ så känner jag ifrån den stunden sådane främmande rörelser hos mig som jag tillförne i min lifstid aldrig wetat af. Och likwäl kiänner jag honom inte en gång hwad landsman han är/ och kan skie wij få aldrig se honom mer. Efter desse sidsta orden fölgde en suckning som gaf tillkiänna att hon emot denna okiända war ingalunda kallsinnig/ och fast hennes Cousine gaf henne hopp/ det de wäl torde råka honom igen på någon annan Bal, så fant hon doch deraf icke utan en swag tröst. De infunno sig wid alla de Fägnefäster~ som anstältes i Genua den öfrige tiden af Carnevalen. Peppa som intet fant der det hon sökte/ sågs der alt stilla trumpen och mulen/ beklagandes sig offta för sin Fräncka öfwer sin widrige lycka. Hon nödgade henne jämwäl att stå hos henne största delen af dagen wid ett fenster/ hwar ifrån man lätt kunde se alla dem som gingo förbij/ utan att bli sedder af någon/ flatterandes~ sig altid dermed att den Cavaliern som förorsakade henne så stor orolighet skulle omsider wijsa sig för des ögon. Men icke dess mindre woro alla de omsorger hon härutinnan giorde sig öfwer en månads tid bort åt aldeles fåfänga/ efter som Riddaren af *** war i Franckrike/ hwarest han endast tänckte

#66 på sin lycka och upkomst. Nu war i medlertid en Genuesisk Grefwe wid namn Centurione, med hwilken han hade blifwit uti Italien bekant/ tillbaka kommen till Paris ifrån en resa som han till Tyskland hade giordt; Denna blef mycke glad/ då han förnam Riddaren wara i staden. Gick fördenskull att hälsa på honom och blef mycke höfligen undfägnad. Twå dagar derefter råkade denne Grefwen illa ut för en Ängelländare/ med hwilken han kom till slåss/ och blef i samma slagsmål blesserad; men det förtretligste derwid war ändå det/ att de blefwo begge i arrest eller fängsligt förwar/ och såsom man inte twiflade att deras slagsmål ju war en Duee1l, så begynte man redan med alfwar in för berörde domare arbeta på deras ofärd. Riddaren af *** som derom blef underrättad genom en zedel ifrån Centurione, gjorde sig widare kunnig saken/ och då han wäl förut såg att de omöijeligen annars kunde än bli bundna till duee1llen, och att hans wän således stod i fara att mista sitt hufwud; hölt han inte rådeligit just gå och tala med domarena derom/ hwilka ändå nödwändigt hade måst förfara effter lag/ och döma honom till döden: utan då han hade förnummit att de som warit wid och sedt gierningen/ woro gement och ringa folck/ lät han med all flit söka opp dem/ och förmådde dem med stora skäncker att resa bort ifrån Paris, på det ingen måtte finnas som kunde bära witne emot hans wän. Hwilket också lyckades. Ty då domarena inte funno några fulla skiäl att grunda sin dom uppå/ nödgades man gifwa honom lös. Gref Centurione full med tacksamhet mot sin wäns ädla wederfarande wille gifwa honom en ansenlig skiänck/ men han försakade taga den emot/ och försäkrade honom att den fägnad han fann der uthi/ at han hade kunnat tiena en Riddersman~ som så omistandes war/ wore honom redan en alt för stor wedergiällning.

#67 Dermed reste då Centurione hem till sitt land igen öfwerladd af sin befriares ogemena wälgiärningar/ ställandes sig ouphörligen för ögon den skuld/ uti hwilken han hos honom stod.
I medlertid talte man i Genua öfwer alt om Marggrefwens Spinolas giftermål med Peppa, såsom om en afgiord sak emellan bägge husen. Förstinnan Doria som önskade det med häfftigste längtan/ mante offta på att hennes Broder och Man måtte låta slächten å bägge sidor komma samman att fatta ett richtigt slut i alt; men Peppa som hade utan återwändo sina tanckar upfylte med åminnelse af sin okiända/ och likwäl inte såg huru hon skulle kunna undgå det ächtenskap hwarmed hon hotades/ föll uti en så stor swaghet/ att hon högeligen bedröfwade bägge Familierna, hwilket war orsaken at man än till en tid upsköt sammankomsten/ som skulle hållas till att afsluta ächtenskapspuncterna. Doctorerna ehuru wäl de inte förstodo sig på Peppas siuka/ underlåto icke dess mindre intet/ att förordna henne åtskilliga läke-medel/ Och förde man efter deras inrådande Peppa ut på ett landz-gods som Förstinnan Doria hade wid Sanct Peder på sanden~/ på det hon där måtte få frisk luft. Julia som war hela hennes tröst/ efter hon wiste hennes hemlighet/ förestälte henne fåfängt/ att hon war allenast intagen af bara skuggan utaf en karl/ som hon till äfwentyrs aldrig finge mera se/ och bannade henne mycket/ att hon så satte sig emot sin Herr-fars willja/ som försäkrade henne om alt sitt goda/ i det han gåfwo henne åt Marggrefwen Spinola. Peppa tillstod sig wäl i sitt sinne wara öfwertygad att hennes Fränckas skiäl woro goda/ men hon bekände för henne med det samma/ det wore henne ogiörligit att finna deruti någon läkedom till sitt sinne/ eller att slå denna altförbehageliga okiända ur sin håg och tanckar.

#68
Marggref Spinola war så bedröfwad öfwer sin kiärestas siukdom/ att hans Förwandter funno för honom rådeligit till att fördrifwa hans olust/ det han måtte taga sig en resa före genom de förnämste städer i Italien. Derom fick Peppa genast kundskap/ och som denna resan oppsatte hennes ächtenskap/ fant hon deraf en stor lisa/ och blef ifrån den tiden alt friskare och friskare. Julia glömde ingen ting bort af alt det hon wiste tiena till hennes ro och fägnad/ och då hon märkte att hon nu intet mer så offta talte om sin okiända/ effter redan tu åhr woro förbi/ som man icke det ringaste hördt af honom/ bad hon henne för Gudz skuld/ hon wille då förwijsa utur sitt sinne denne skadeliga bilden/ och tänckia att hennes egen särskilte och bägge husens allgemena wällfärd/ hängde nu endast på hennes blotta behag/ efter det stode i hennes macht at bli den lycksaligste person i hela Italien, och att niuta och smaka all den lust och fägnad som en förnufftig menniskia kunde önska sig/ allenast hon gofwo detta Tancke-spöket~ en god dag. Peppa swarade ingen ting till detta talet/ hwilket Julia tog opp för ett godt märcke/ hållandes före/ att hon lät sig winna utaf förnufftet. Hennes hälsa som blef hwar dag starckare/ satte henne fullkomligen i den tanckan/ att den okiända intet giorde henne något mer bryderi.
Marggref Spinola war i Rom, då han förnam att hans kiäresta war aldeles kommen till hälsan igen. Och som en så glad tidning upwäckte å nyo hans kärlek/ förmedelst en särdeles längtan/ den han hade att än engång se denna liufliga personen; så tanckte han på intet annat än på sin återkomst/ och då han hade fått weta/ att där war i Civita Vecchia en Fransösk skieps Escadre segelferdig/ som doch måste en tid stadna wid Genua, reste han som snarast från Rom, hafwandes i föllje med sig twänne andra Genuesiska Cavalierer, som

#69 woro glade af ett sådant följe/ förutan hwilcken de icke så lätteligen hade kunnat komma till deras fädernesland tillbaka igen.
De kommo till Civita Vecchia~ samma dag som Fransöske skieppen skulle gå därifrån. Riddaren af *** som Commenderade hela Escadern undfägnade dem mycke höfligen/ och lät dem komma hos sig om bord. Såsom han kände Marggref Spinolas namn och slächt undfick han honom med en serdeles heder. Hans bord ehuru det war med de utwaldaste och härligste rätter försedt/ war det likwäl en af de ringesta fägnader som han lät honom wederfaras. Man drack också där Fruentimbrets skålar/ hwilket gaf de Genuesiska Cavalierer tillfälle att tala om för Riddaren/ huruledes Marggrefwen hade en kiäresta som wore utan gensäijelse den skiöneste person i hela Italien. Riddaren talte och sielf med beröm om de Italienska Damers skiönhet i gemen/ och bekiände för dem huru han en gång då han wid Carnavals-tiden wistades i Genua, hade welat giöra en liten Mascarade, den han dem omständeligen beskref; men att han i all sin lifstid aldrig warit i så stort äfwentyr att förlora sin frihet/ som den gången/ så att han nödgades fatta tillsammans alt sitt förstånd/ innan han kunde stå emot den starcka böyelsen/ som han hemligen hade måst hos sig finna/ till en öfwermåttan älskelig person/ den han hade uppå en Bal fådt se/ efter hwars namn han likwäl icke hade welat fråga. Han lade detta till/ det han trodde sig aldrig någonsin kunde blifwa kär/ efter han en så stor fara hade hint öfwerwinna. Uppå denna berättelsen drack Riddaren Marggrefwens kiärestas skål/ och lät för så mycke större heder skull lösa af alla styckerna på hela sitt skiepp. Marggrefwen som här, öfwer blef ogement glad och wille gierna låta weta/ det hans kiäresta inte wore den ära owärdig man henne giorde/ låfwade

#70 sig wilja låta honom se henne/ så snart de kommo till Genua, hwilket oförtöfwat skulle skie.
I medlertid hade Peppa efter Julias inrådande beslutit att wänligen emottaga Marggrefwen wid dess återkomst/ fast än hon icke dess mindre altid stod fast i det upsåt att upskiuta sitt gifftermål så länge hon kunde. Så snart nu Marggrefwen war ankommen/ Gick han till Förstinnan Doria sin Farsyster/ som war högeligen glad öfwer hans hemkomst/ och förde honom in uti Peppas rum/ hwilken med en större höflighet än kiärlek swarade till alt dess bewekliga tal. Efter en hop krus på bägge sidor/ gaf Marggrefwen dem tillkänna/ huru högt han wore Riddaren af *** förplichtad/ som hade emottagit och fägnat honom på sitt skiepp med all den heder/ som han kunde åstunda/ så att han och låtit lösa alla styckerna wid den skiöna Peppas skål. Deruppå giorde han dem ett skiönt Conterfey af hans person och många dess förtreffeliga skickligheter/ och då han såg att denna berättelsen inte misshagade desse höga qwinnor/ underrättade han dem widare om det som honom war händt uti hans Mascarade och om det wåld han hade måst giöra på sig sielf/ innan han kunde öfwerwinna de starcka rörelser/ som honom en skiön person uppå Balen förorsakadt hade. Peppa som strax tyckte att denna Riddarens Conterfey eller beskrifning mycke liknade hennes okiända/ blef så förstörd/ då hon fick höra Marggrefwen tala om det som war passerat på Balen, och om alla de andre omständigheter/ som hade en fullkomlig lijkhet med hennes äfwentyr/ så at sällskapet lätteligen skulle hafwa märkt den häpenheten hon war uti/ om icke Marggrefwen med det samma hade wändt sig till sin Farsyster/ att tala med henne afsides och bedia henne om medel och lägenhet/ att lösa sig utur den förplichtelsen han hade satt sig uti/ hos Riddaren/ i det han lofwat honom få se hans kiäresta. Förstinnan/ som

#71 hade stor godhet emot sin Brorson/ åtog sig att öfwertala sin Herre dertill/ och på det att det intet måtte se twunget ut/ eller synas wara ett oplagt råd/ sade hon åt Marggrefwen/ att hon wille nästa dagen hålla en Concert, och giöra derwid en liten Collation, hwartill hon wille biuda Fruentimbret där omkring/ och så kunde han jämwäl taga sin wän med sig dijt. Marggrefwen gick der med bort mycket förnögd med det råd hans Farsyster såleds funnit på/ men blef inte warse det häftiga swall som war i dess kiärstas sinne och hierta. Så snart han war utgången giorde Peppa sin Cousine delachtig af det hon nu hade fått wetta och höra/ och som hennes Fader hölt mycket af Spaniorerne/ hwarföre han ock welat upfostra henne uti ett ständigt hat emot Frantzoserna/ så kunde hon icke utan wisa någon olust deröfwer/ att denne Cavalieren som henne så behaglig förekom/ war likwäl en Frantzos. Julia gillade hennes skiäl/ och gaf henne dem som ännu starckare wore/ på det hon således måtte förmå henne till att inte mer tänckia på honom. Peppa låfwade föllja hennes råd/ men bad henne likwäl högeligen hon wille hielpa henne hitta på medel/ huru hon än en gång måtte kunna få se denne farliga Cavalieren/ försäkrandes henne/ hon hade derwid inte annat upsåt/ än att allenast bli kunnig/ om han ock wore den samma okiända/ som hade förorsakat henne en så stor orolighet. Julia som öfwermåttan älskade Peppa, och dessutan war äfwen så förwetten som hon/ lofwade henne/ att hielpa alt hwad hon kunde till hennes nöye. Nu woro de båda i diupa tanckar/ huru de måtte komma till att få se denne Cavaliern och likwäl sielfwa intet bli af honom sedde/ då Förstinnan Doria kom in i kammaren där de woro/ säyandes för dem/ huru hon wore sinnad dagen derefter anställa en Concert och Collation, hwar till hon wille bedia utur granlaget några Damer, dem hon och nämde. Altså

#72 tyckte hon bäst wara/ att de klädde sig det prächtigste de kunde/ aldenstund Marggref Spinola lärde taga med sig dijt några Fransöska Cavalierer/ som woro med honom komne från Rom. Peppa som war glad/ att lyckan tilböd henne ett så godt tillfälle att förnöya sitt förwett/ längtade redan obeskrifligen efter att natten woro öfwerstånden. Hon lade sig och tämmeligen bittida/ lika som hon genom en tidigare säng-gång än wanligit war/ skulle kunna skynda dagen fram. Imedlertid blef tiden henne mycke lång/ och fann hon sig plågad af tusend oroligheter. Snart förestälte hon sig den fägnad hon worde hafwandes deraf/ att hon nu fick ha så länge henne lyste den kiära ögnelust/ som hon förr icke hade mer än en enda blinck fådt se och niuta/ och som hade wisat en så starck wärckan på hennes sinne. Strax derpå tog hon en fruchtan åt sig att se den samma/ föreställandes sig en oändelig hop med oundwikeliga olyckor/ i fall hon dristade sig stå emot sina Föräldrars wilja. Doch alla desse tanckar oachtat/ giorde henne likwäl aldramäst ondt den räddhoga hon hade/ att hon til äfwentyrs torde kunna sig bedraga; ty då hon tänckte att Riddaren af *** kan hända inte war den okiända som hon sökte/ och att hon dertill inte hade någon säkrare grund/ än den likhet hon fann emillan denne Riddarens och sin okiändas händelse/ så hade hon gierna skolat önskat/ det hon måtte kunna se honom utan att wåndas i sitt sinne huru det torde aflöpa. Uti denne sin twekan/ underlät hon likwäl inte så snart dager wardt/ med stor åhoga beställa om sin prydnad/ hwarwid hon sig och så artigt wiste skicka/ att Förstinnan Doria så wäl som Julia måste bägge tillstå/ de hade aldrig sedt henne så zirligen klädd. Förstinnan som inbilte sig det hon sökte dermed behaga Marggrefwen/ wijste sig deröfwer mycke gladlynt. Och är det wist/ att hennes kläders härliga pracht gaf hennes naturliga skiönhet

#73 ett sådant lius och en sådan högd/ att alla de som henne sågo omöijligen kunde hålla sig att med deras förundran öfwerliudt utbrista och bekänna/ det de en slik deyelighet aldrig sedt.
Marggrefwen och Riddaren med ett stort föllie af deras wänner infunno sig wid Concerten. Så snart de woro inkomne i det rumet som Fruntimret war/ blef Peppa, som strax kände sin Riddare igen/ något lite förstörder/ men fägnade sig likwäl så högt öfwer det hon än fick se honom/ att hon glömde bort de tanckar hon natten förut hade brydt sig med. Marggrefwen hade fram sin wän för Förstinnan Doria, som undfick honom mycke höfligen. Derpå aflade de sin wördning hos Peppa, som neppligen tordes rätt öpna ögonen till att se på dem/ Marggrefwen obeskrifweligen glad att se henne i sådan skiönhetz glantz/ kunde icke hålla sig med mindre han skulle säya till Riddaren/ han måtte nu sielf döma om hon war wärd den äran/ som han henne derutinnan hade giordt/ att han druckit hennes skål med blixt och dunder af alla sina stycken. Riddaren som kände henne igen för samma person/ som honom så älskelig på Balen förekommit tu åhr tilförne/ war uti en så stor häpenhet/ och i hennes åskådande så fördiupat/ att han ingen ting swarade till Marggrefwens tal. Den rörelsen som han hade haft så stor swårhet före att dämpa/ första gången han såg Peppa, den waknade nu upp igen/ och kunde han nu mera af de hemliga bewekelser han i sitt hierta kände/ nogsamt sluta att det skulle falla honom omöyeligit att stå dem emot. Peppa, som satt hos Julia hade på sin sida ögonen alt stadigt faste på Riddaren/ och fant honom så öfwermåttan effter sitt tycke/ warandes så långt ifrån henne att ångra sig öfwer de tanckar hon haft för honom/ då han ännu war henne okiänd/ så att hon och förbrådde sin Cousine, det hon så offta hade henne derföre

#74 straffat/ sökiandes ännu der ofwan på att wisa henne uti hans person nya täckeligheter/ dem hon ju längre ju mer hos honom blef warse. Marggrefwen som mycket älskade Musiquen, hörde med en sådan åhoga der uppå/ att slikt förtog honom att märckia Riddarens håg-skått/ såsom han och nog smickrade med sig sielf/ i det han kitzlade sig med den söta inbillningen/ att han torde wara en god rot till den glädien som lyste i Peppas ansichte. Såsom nu Riddaren icke det ringste talte med honom om Musiquen, frågade han honom om han ingen ting tyckte derom. Deruppå Riddaren fritt ut för honom bekiände/ han hade intet så förlorat smaken/ att han skulle nu gifwa sig at täncka på Musiquen, då han hade de skiöneste personer på jorden för sina ögon. Och såsom Marggrefwen wäl kunde sluta att Peppa ägde en stor lått i detta swaret/ försäkrade sin wän att om det Italienska maneret kunde tillåta/ att han skaffade honom ett samtal med henne/ skulle han blifwa äfwen så högt förnögd af hennes förstånd/ som han redan war af hennes skiönhet. När maten war på bordet/ bad Marggrefwen Förstinnan Doria sättia Riddaren näst hos Peppa, hwilket nöye hon och icke underlät att låta sin Brorson få. Fast nu Peppa och Riddaren funno en märkelig fägnad deraf/ att de fingo sittia hwarannan så när/ så kom likwäl sådant dem något illa till pass/ att de på det sättet måste umbära den förnöyelsen att se hwarannan i ögonen. Men Riddaren som winlade sig att giöra sig ett så skönt tillfälle till nytta/ hittade likwäl på råd att säya till Peppa oförmärckt och i löndom; han såge wäl/ man kunde inte undwika sitt öde; och att han för sin person aldrig lärde klaga öfwer sitt/ emedan hans hierta försäkrade honom/ det han wore född till att älska och worda henne i all sin lifstid. Peppas blygsamhet tillät henne inte att swara till desse orden; doch lät hon honom nogsamt igenom laterna förstå/ att detta hans tal hade henne ingalunda

#75 misshagat. Riddaren som nu war dermed förnögd/ att han hade fått förklara henne sin kärlek/ gaf sig derpå i tal med de andra Damerne/ och twingade sig jämwäl så/ att han ingen ting sade som icke alla hörde. Giästebodet aflopp med stor pracht och frikostighet/ och ehuruwäl Riddaren tyckte att det inte hade warit så länge som han gierna hade sedt/ så hade han likwäl den fägnaden förr än han skildes derifrån/ att esomofftast möta sin kiäresta med ögonen/ och förklarade de hwarannan genom detta stumma tungomålet tydeligen nog deras inbördes tanckar.
Riddaren hade derefter en sömnlös natt/ kan man wäl tänkia/ den skiöna Peppa swäfwade honom altid för ögonen/ och tyckte han sig wara den lycksaligaste bland alla menniskior/ då honom ihogkom att hon utan förtörnelse hade welat höra hans förklaring/ serdeles också/ att hennes ögon låtit honom förstå det hon inte war aldeles obekymrad~ om honom. Men så snart han tänckte på sitt närwarande tillstånd/ kunde han wäl se/ att som han nu så mycket hade att giöra i Konungens tienst/ kunde han omöyeligen fördiupa sig i kärleks saker/ särdeles i Genua, utan han der igenom skulle förspilla sin lycka. Oachtat nu alle desse efftertanckar/ tog doch hans älsk-hog öfwerhanden öfwer alla andre dess rörelser/ och kunde han ingalunda fatta något slut/ att så långt skilljas ifrån sin kiäresta. En befallning som han hade fådt wid sin ankomst til Genua, att ofördröyeligen skynda sig derifrån och hem till Franckrike/ den satte honom i högsta wånda; och som han wäl wiste/ huru månn Konungen är om alt det som rörer dess tienst/ så tänckte han icke ens uppå att upskiuta sin resa till ett ögnebleck/ ändoch han wäl kunde sluta/ det han intet mer skulle få tillfälle hwarcken att se sin käresta igen/ att gifwa henne sin kiärleks häfftighet

#76 tillkiänna/ ey heller att giöra med henne något aftal om det tillkommande. Uti denne wåndan beslöt han att skrifwa henne ett litet bref till/ deruti han wille uppenbara henne sitt hela hierta/ han wäntade intet till dagen dermed/ utan kallade straxt en af sitt folck/ fordrade lius/ och skref det som fölljer:
Jag hade trodt att jag aldrig skulle bli kiär/ effter jag hinte wärja mig derföre/ då jag för tu åhr sedan första gången såg henne. Jag hade giordt mig förwissad i then tanckan med en otalig hop skiäl. Men så snart jag fick andra gången se henne/ så syntes mig alla de skiälen swaga/ som förr hade syntz mig oöfwerwinliga/ warandes så långt från mig att tänckia på något motstånd till min frihets bibehållande/ så att jag och ångrar det jag nånsin stridt deremot med mina tanckar/ och anser alt det föregångna för en förlorad tid/ effter jag inte finner någon lycksalighet på jorden/ som kommer emot den fägnad att älska henne. En hård och oundwikelig plicht nödgar mig nu att resa här ifrån hem igen till Franckrike/ hwartill jag skolat hafwa mycke swårare för att förstå mig/ om jag icke tänckt effter att en Cavalier som är förgäten af sin plicht/ inte är henne wärd. Denna ena tanckan har förmådt mig till att resa min wäg utan widare betänckiande/ i det fasta upsåt att oförtöfwat må wistas här/ till att älska henne/ wörda henne/ och om det icke annars kan wara/ uti hennes kärlek platt förderfwas.
Han fann desse rader enlige med sine uprichtige tanckar; men han war mycket brydder huru han skulle skaffa dem den liufliga Peppa tillhanda/ ty han wiste att största delen af de ädla Genueser lefwa mycke strängt/ och att det är öfwermåttan swårt få något tillträde i deras hus serdeles hos deras Fruer och döttrar. Han war ock rädd han skulle bli bedragen/ om han förtrodde sin hemlighet åt legda personer/ hwilka

#77 icke utan ganska lamt förfara med deras ärender/ som dem legt hafwa/ serdeles om de äre frånwarande.
I desse bekymberfulla tanckar war han/ då Gref Centurione kom ingåendes i hans kammar/ och beklagade sig öfwer honom/ att han inte hade kommit och tagit sitt herberge i hans palais. Riddaren ursächtade sig med det/ att han inte finge länge uppehålla sig i Genua, effter han hade befallning/ att ofördröyeligen begifwa sig bort med sin Escadre. Grefwen såg honom wara mycke olustig/ bad honom fördenskull wanligen/ han wille säya honom/ om han i något mål kunde befrämja hans nöye/ försäkrandes han wille wåga både godz och lif till hans tienst om så skulle behöfwas. Riddaren bekände för honom/ suckandes att han war i den största wånda han nånsin hade warit uti hela sin lifstid; hwilket föranlät Grefwen att å nyo giöra honom samma tillbod som förr/ och på alt sätt försäkra honom/ det han skulle skatta sig den lycksaligste af alla menniskior/ om han kunde få lägenhet att wisa honom sitt tacksamma sinne. Riddaren giorde altså ingen widare swårighet att betro honom sin hemlighet, och sedan han omständeligen berättat honom alt huru det sig med honom tillburit/ bekände han för honom det han wore kiär/ men kunde likwäl intet annars än han måste resa bort/ och således lemna den endaste person han tyckt wara wärd att älskas. Grefwen förestälte honom fuller de nästan oöfwerwinliga swårheter/ han worde finnandes i detta sitt anslag/ men underlät likwäl intet tillbiuda sig att giöra alt hwad han åstundade/ försäkrandes/ han hade ingen ting som han ärnade skona/ då det skulle gälla hans tienst. Dermed wisade Riddaren honom brefwet han hade skrifwit/ och lät honom förstå det skulle han med mindre orolighet resa bort/ om han wille sig åtaga att skaffa det i Peppas händer. Grefwen tog sig det på med glädie/ och lofwade han

#78 wille allting passa så noga af/ så att han skulle kunna lita på brefwet skulle komma i hans kiärestas händer. De hade ännu flere saker att tala med hwarannan förr än Riddaren reste af/ hwilken hade en stor tröst deraf/ att han hade funnit där en sådan tacksam wän.
Peppa hade icke mycket roligare natt än Riddaren. Hon waknade ibland opp och flög ända i wädret/ inbillandes sig/ att alt det henne dagen tillförne hade händt inte war annat än en dröm. Men då hon påminte sig det hon klarligen hade sedt Riddaren/ och att han jämwäl i så hiertrörande ord hade sig för henne utlåtit/ fant hon deraf en ganska stor fägnad att oprepa i sine tanckar samma orden som han hade sagt åt henne/ och slog bort ur hogen alt hwad hennes glädie kunde förstöra. Så snart dager wardt/ gick hon in i Julias kammar/ wäckandes henne opp till att tala med henne om sin älskare. Hon hade henne till att taga wara uppå/ huru stort förstånd der lyste i alt det han med dem hade talt/ och berömde jämwäl den beskedlighet deruti att han inte widare än så hade sig utlåtit. Julia, på det hon måtte gie Riddaren hwad honom tillkom/ eller och att hon wille tala sin Fräncka till behag/ tilstod om en slijk swaghet kunde hos en flicka ursächtas/ så war hon mindre att beskylla än någon annan/ emedan Riddaren wore efter hennes tycke en mycke älskelig Person. Effter ett långt samtal begynte Peppa, som flaterade sig att kiärleken wäl lärde skiuta hennes kiärste något medel i hågen/ att med godt maner komma och besöka henne/ begynte hon på bästa sätt att pryda sig. Icke dess mindre såg man henne hela dagen wara mycket tanckfull och orolig/ och besökte hon under åtskillige förewändningar alla fenster och altaner/ som woro i hela det Dorianiske palatzet. I det samma fick hon höra en hop stycke-skått/ hwilcket föranlät henne till att fråga hwad sådant hade till att betyda?

#79 Man swarade henne/ att Stads-Galeyorna hälsade de Franska skeppen som nu gingo bort. Denna tidningen satte henne i en stor förundran och häpenhet/ effter en sådan förklaring som man hade giordt henne/ skulle warit den Man/ som skulle resa bort och inte låta henne höra af sig mer. Af detta skenet till föracht wardt hon högeligen misslynt/ och kallade tillbaka uti sitt minne alt det hon hade hördt säyas till Fransosernas wanheder/ hwilka hafwa det namnet i främmande land/ att de lätt inlåta sig i allahanda små kiärleks saker/ och öfwergifwa dem sedan med lika lättsinnighet/ utan att giöra sig derom det ringesta bekymmer. Hon beklagade sig öfwer sin olycka för Julia, och som hon i wreden sökte till att förringa och förswaga alt det som wackert och berömligt fans hos Riddaren/ så låfwade hon henne ock/ det hon aldrig mer wille täncka på denne otacksamma.
Slächtens sammankomst uti Ächtenskaps-handelen emillan Spinola och Peppa, hwilken sammankomst man för denna skiöna personens opasslighet skull hade upskutit/ den skedde några dagar efter Riddarens afresa. Man afgiorde der uti alt det som angick bägge husens fördelar/ och beslöt at ofördröyeligen låta gifwa dem tillsammans. Peppa, som inte kunde förgäta Riddaren/ oachtat hans förmenta otacksamhet/ då hon wardt underrättad om detta slutet/ gick hon in i sin Cousines kammar/ derest hon inte annat tog sig före än att gråta och jämra sig/ kunnandes för sorg icke få fram ett endast ord. Julia böd till trösta henne/ rådandes henne att hon med goda skulle wackert lyda sina Föräldrar/ och intet sättia hela sin lefwernes rolighet på ett wågespel/ dermed att hon wijsade en otidig olust. Hon lade dertill/ det hon wore mer än lyckelig deruti/ att hon wore upwaknad utur den drömmen hon härtils hafft om Riddaren/ i det hon nu af egen förfarenhet hade lärdt kiänna/ att han ingen rätt

#80 kiärlek haft till henne. Jag tror alt det j säyen/ swarade Peppa, men stå mig åtminstone det till/ att jag är den olyckligste menniskian på jorden/ effter jag nu måste lefwereras en Mansperson i händer/ den jag inte kan älska/ och den endeste som jag tycker wara min kiärlek wärdig/ han skyr mig. Hon ärnade säya mer/ men gråt och snyfftande förtog henne målet.
Medan nu Julia, som hade medlidande med sin Cousins bedröfwelse/ hölt på gråta med henne/ sökte Gref Centurione på alt sätt/ att winna en af Peppas pigor/ på det han således måtte skaffa Riddarens bref Peppa tillhanda. Efter många swårheter/ och då han såg att det inte wille gå an/ fant han på det rådet/ att han sade henne lika som i förtrolighet/ hon hade ingen ting derwid att fruchta/ effter som brefwet wore ifrån Marggref Spinola, som wille nogot lite bry sin kiäresta/ på det han måtte se om hon ock kunde gissa att det kom ifrån honom. Pigan öfwertalt af denna falska förtroligheten/ tog brefwet emot och gaf det åt sin Fröken. Peppa som mycket undrade på detta/ såsom på ett ting som hos henne war något nytt/ frågade henne från hwem det war. Pigan swarade: Man hade förbudit henne säyat/ men hon skulle wäl få wetat så snart hon det läste. Peppa som i förstone allenast gick till råds med sin dygd/ wägrade sig att ta det emot/ men så snart hon såg sig allena/ ångrade hon sig det hon inte tagit det samma emot/ tänckiandes efter att det torde wara ifrån Riddaren. Hon war tiugu gånger på wägen och skulle begärat af sin piga/ och tiugu gånger wardt hon af sin blygsamhet och den räddhoga hon hade/ att det torde wara ifrån Marggref Spinola, derifrån tillbaka hållen. Ändteligen effter mycken twekan behölt likwäl hennes förwett eller snarare hennes kiärlek öfwerhanden. Hon kallade dermed sin piga/ hotandes henne att kiöra henne bort/ om hon inte sade

#81 henne från hwem detta brefwet war. Pigan som altstilla fortfor i en helig tysthet/ gaf henne det utan swar. Peppa, ehuru dygdig hon war/ fan sig likwäl inte starck nog till att emotstå den lusten hon hade/ att få häruti en uplysning. Hon las brefwet och gick dermed bort i enrymme/ på det hon utan twang måtte få utbrista med den stora glädie hon deraf fick. Hon las det tusend gånger/ och tusend gånger ångrade hon det släta omdöme hon hade giordt om sin kiäreste. Hennes ächtenskap som nyss war afslutit/ war för henne en ganska förtretlig ting. Icke dess mindre gaf henne hennes kiärlek det hopp/ hon kunde ännu finna någon förewändning till att uppskiuta det. Hon beslöt jämwäl att giöra sig siuk/ och bruka hela sin konst till att hindra att man icke måtte skrida till slut i saken. Imedlertid tänckte hon nu inte annat på/ än huru hon måtte swara Riddaren/ hwilket hon ock giorde nästan på fölliande sätt:
Anständigheten skulle wäl inte tillåta att jag swarade på ett så Galant bref som edert/ men det samma ödet som drifwer ehr till att willia mig wäl/ twingar mig att giöra för ehr allena ett ting som jag aldrig hade tänckt mig skola bli flicka till/ att giöra någon mansperson. J må wara försäkrad att edra tienster aldrig skola misshaga mig/ och att jag altid skall finna en märkelig fägnad af eder närwarelse.
Peppa, som förmente att Riddaren skulle hafwa giordt alla nödiga anstalter till att bekomma hennes bref/ tyckte nog wara/ att hon gaf detta brefwet åt samma piga som hade gifwit henne det andra/ twiflandes inte med mindre det ju skulle bli honom richtigt inhändigat. Hennes blygsamhet förhindrade henne jämwäl/ att hon inte hwarcken gaf eller tog af henne någon omständelig berättelse. Pigan intagen af den inbillning/ at Gref Centurione war i råd med Marggref Spinola, och att det swaret som hennes Fröken henne lefwererat/ war

#82 till denne senare stält/ mötte honom ohappandes strax derpå. Hon war så glad öfwer sin wälförrättade sak/ att det war henne omöyeligen att dölja sin glädie. Se där/ sade hon: Herren stäcker min resa och betager mig mödan att gå längre. Och dermed gaf hon honom Peppas bref/ gångandes strax sin wäg utan att afbida hans swar/ på det ingen måtte märcka att hon talte med honom. Marggrefwen/ som kiände sin kiärestas hand tog sig strax en krafftig försmak af all den liuflighet som en ifrig älskare nånsin kan finna/ då han får bref af en person den han af alt hierta kär håller; men då han wid dess läsande förnam/ att det war inte honom utan en annan ment/ blef han såsom af ett dunderslag häfftigt förskräckt/ alldenstund han aldrig hade hafft den ringeste misstancka/ att Peppa skulle hafwa den minsta böijelse til hemlig älskog.~ Hans förbittran och wrede gofwo honom inte tid att tänckia widare efter saken/ utan han gick full med harm och förtret in uti Förstinnans Dorias kammar/ och gaf henne brefwet med tusende förwitelser/ för det hon hade welat gifta honom med en person som förrådde honom. Förstinnan som tog illa wid sig öfwer sin Brorsons hitzighet/ och den sidwördnad han henne i sin ord wijste/ las brefwet/ och frågade derpå Marggrefwen hwem det war skrifwit till/ och huru det hade råkat i hans händer? Dertill kan jag inte swara ehr/ sade Marggrefwen/ jag wet allenast det/ att Peppa förwarar hela sitt hierta för en annan/ på samma tid som jag går i bästa tanckar att taga henne till min Brud. Det war en af hennes pigor som gaf mig brefwet. Hon har bedragit sig/ seen i wäl/ och lär det wara deraf utan twifwel kommit/ att man inte wäl har underrättat henne. Förstinnan lät strax kalla in pigan som Marggrefwen hade namngifwit/ och sedan hon hade hotat henne/ att låta henne kiänna

#83 hwad hennes wrede hade til betyda/ der hon inte sade sanningen/ frågade hon henne hwad detta brefwet egenteligen gick ut uppå? Pigan bekiände dermed att Gref Centurione hade gifwit henne ett/ att lefwerera åt Peppa, hwilket hon richtigt hade bestält/ och hade sedermera fådt ett swar der på tilbaka/ det hon fådt åt Marggrefwen Spinola, hållandes före som Gref Centurione henne försäkrat/ att de lågo under ett täcke/ och att det således wore lika mycket/ åt hwem af dem bägge hon brefwet lefwererade/ aldenstund Grefwen derutinnan dref ingen annans än Marggrefwens egen sak. Detta swaret gaf dem nog till förstå att pigan war bedragen. Förstinnan bad sin Brorson för Gudz skull att ha lite tolamod och lemna henne tid/ att rätt grunda ut denna inwicklade saken/ försäkrandes honom/ hon skulle wara den första som skulle förhindra hans gifftermål/ så framt Peppa funnes brotzlig til det aldraminsta hemliga förstånd med Gref Centurione. Marggrefwen dölgde sin grufweliga harm/ låfwandes henne att afwachta hwad hon honom worde widare wid handen gifwandes/ och gick dermed sin wäg.
Förstinnan/ utan att försumma ett ögneblick/ försäkrade sig genast om pigan/ och slöt henne inne i en kammar/ stickandes nyckelen dertil hos sig. Derpå gick hon in i sin styfdotters rum/ och sade henne just som hon inkom/ att hon skulle säya henne något nytt som hon skulle grufwa sig före. Peppa wisade sig ha stor lust att få weta hwad det war. Dermed sade Förstinnan: tänck wi ha fått weta att Marggref Spinola har så aldeles lagt sig in med en Dame uti Rom, att det inte mer står honom fritt att giffta sig annorstäds/ hwilket är orsaken/ att ehr fader tagit sig före att höra Gref Centurione som begiärar ehr med största id. Han har derföre anförtrodt mig att bära ehr denna tidningen/ och att förbereda ehr til at wäl emottaga den nya kiärestan/

#84 som han lärer föreställa ehr i morgon. Peppa wiste sig hel förstörd öfwer ett så oförtänkt tal. Bad sin Styfmor för Guds skul med gråtande tårar/ hon wille förhindra efterfölgden af ett så brott slut/ och lät henne förstå/ det hon omöyeligen kunde förstå sig til/ att taga en Man som hon aldrig hade sedt/ och hwars namn hon knapt hade lärt kiänna. Och likwäl/ swarade Förstinnan/ har inte ehr Far fattat det slutet utan på den försäkran man gifwit honom/ att j för denne Grefwen skal hafwa ett stort tycke. Peppa bedyrade för henne på nytt/ att hon honom inte kiände och försäkrade henne att hon mycke hellre wille förnöta sin lifstid uti ett Nunneklöster/ än samtyckia till ett slikt gifftermål. Jag har aldrig hördt/ tog Förstinnan uti med en bitter ton/ att man brukat skrifwa hiertnupna bref till de personer som man inte kiänner. Peppa förtretad af desse sidste orden/ swarade henne kallsinnigt/ att hon inte wiste hwad hon wille ha med det talet/ och att någon afwundsiuk Menniskia måste hafwa hittat på ett slikt bedrägeri/ till att komma henne i hennes/ så wäl som sin Faders hat och ogunst. Derpå lät Förstinnan henne weta/ det wore henne okiärt hon skulle nu nödgas öfwertyga henne; och på det hon måtte se att ingen ting wore här uti updichtat/ sade hon henne att hon man behagade följa henne/ och förde henne så in i kammaren der hon hade instängt pigan/ hwilken hon och kallade wid namn i det hon öpnade dören. Men hon blef sällsam till mods då hon der ingen menniskia såg eller hörde. Ty denna pigan som af Förstinnans hotelser war skrämd/ hade funnit en hemlig dörr under en tapet/ derigenom hon hade gådt ut/ och packade hon sig bort utur Genua i en sådan hast och med en så stor försichtighet/ att Förstinnan omöyelig kunde förfara hwart hon hade tagit wägen. Peppa, som war oskyldig till det Maskopie man henne tillade/ och likwäl fruchtade att denna

#85 pigan torde hafwa henne förrådt dermed/ at hon till äfwentyrs torde talat om det swaret hon hade gifwit åt henne till Riddaren/ blef nu dristigare/ förmedelst den ena menniskians frånwarelse som henne bry kunde/ och förbrådde Förstinnan den orätt hon henne giorde/ i det hon så lätt fattade sådana misstanckar om henne. Förstinnan sticken öfwer sin Styfdotters förwitelser/ hoppades ännu kunna binda henne till saken igenom hennes eget bref som war i Marggrefwens händer/ och skref honom fördenskull till/ han skulle sända det samma till henne. Men det war fåfängt/ ty Marggrefwen i harmen öfwer sin kärestas otrohet/ och öfwer Gref Centuriones konstgrep/ han hade brukat till att förföra pigan till at betiäna sig/ hade fattat ett kort slut att han wille slås med honom/ och då han samma dag hade mött honom/ nödgade han honom draga wärjan/ sedan han i hans närwaro hade sönderrifwit Peppas bref; oachtat att Grefwen förklarade sig för honom/ det han intet war hans medälskare/ och att detta brefwet war ingalunda stält till honom. De fächtade en stund bort åt nästan med lika förmån; men ändteligen förklarade sig lyckan för Centurione, och Spinola fick hugg. Af denne handelen giordes stort rop i Genua, der fans ingen som icke derom wiste tala/ som och icke sökte att gissa på orsaken til deras träta. Icke dess mindre woro likwäl bägge Cavaliererne sa beskedeliga/ att ingen menniskia fick weta det Försten Dorias Printzessa hade deri någon del. Då nu Förstinnan Doria förnam sin Brorsons olycka/ och den förklaring Centurione hade gifwit honom förr än han drog wärjan/ begynte hon fatta tanckar/ att der måtte sticka någon hemlighet i hela denne handelen/ och att till äfwentyrs någon elak siäl/ som afwundas öfwer bägge husens höghet och tillwäxt/ torde hafwa giordt detta trolösa strecket/ till att stifta oenighet emillan dem/ i det man hade låckat pigan att gie åt Marggrefwen ett

#86 sådant bref ifrån Peppa, hwars hand man lätteligen hade kunnat härma. Alla omständigheter af detta inwicklade wäsendet/ och serdeles pigans bortrymmande/ styrckte henne i hennes mening; och såsom man altid giärna tror det man will hafwa så inbilte hon sig änteligen fult och fast/ at Peppa hade blifwit förrådd/ och förlikte sig fördenskull med henne/ Förstinnan wille och betaga Marggrefwen hans fattade misstanckar/ men ehuru det war/ om han antingen inte war så lätt att öfwertala som hans Farsyster/ eller och att han blygdes öfwer den förmån Centurione hafft öfwer honom/ så reste han hemligen bort från Genua, utan att biuda någon menniskia fara wäl/ och gaf sig i tienst wid Keyserliga Armeen, som då förtiden war på tågandet stadd/ till att upslå belägringen för Wien.
Alla menniskior förundrade sig öfwer Marggref Spinolas hastige afresa/ serdeles wardt Förstinnan Doria derigenom mycke brydd/ hwilken såg sitt hopp dermed förlorat/ och bägge husens förening ännu fierran. Hennes Herre wisade sig och öfwer ett så sällsamt förfarande mycke förtörnat/ och länte sin öron willigt åt en af sina wänner/ som gaf honom det förslag/ att gifwa sin dotter åt Marggrefwen af Villa Mediana Hertigens af Medina Celi Systerson/ hwilken Hertig war förnämsta Ministre i Spanien, warandes denne Marggrefwen Öfwerste för ett Regement fotfolk i Meyland. Han androg jämwäl Marggrefwens de los Balbazes exempel, som hålles för en af de klokeste Stats-Män som i långan tid kommit från Genua, som likwäl mycke bättre försäkrat sig om Spaniorernas beskydd/ dermed att han gifft sina barn i Spanien, än igenom sina långliga tienster. Försten Doria blef mycke bewekt af desse skiälen och låfwade sin wän han wille med alfwar ta saken i betänckiande. Då Marggrefwen af Villa Mediana wardt underrättad om de goda tanckar som Försten

#87 Doria hade för honom/ som han war förwissad att Peppa war en af de rikesta Printzessor i Italien, begaf han sig med hast till Genua. Försten Doria tog honom höfligen emot/ hwaraf han blef bewekt att föra till öfnings alla de Friareuptåg som brukas i Spanien. Han tog sig före at gå och spatzera största delen af natten under Peppas fönster/ och försummade aldrig att infinna sig om dagen i alla Kyrckior hon gick uti. Men Peppa som flaterade sig altid dermed/ att hon snart skulle få se sin Riddare igen/ war så elak att hon låts aldrig märckia alt det wäsend som den Spanska Cavalieren hade för sig/ hwilket dock intet afskräckte honom/ efter han hoppades at hans beständighet dock omsider skulle beweka henne. Medan han på alt sätt således sökte medel att komma i hennes gunst/ tog imedlertid Marggrefwinnan Durazzo sin dotter ifrån henne tillbaka/ ärnandes sättia henne i Klöster som hon länge sedan hade beslutit. Peppa, som aldrig hade dölgt något ting för sin Cousine, som och fann en stor tröst då hon utan twång fick tala om för henne all ting/ blef så bedröfwad då hon såg henne laga sig till wägs/ att hon bad sina föräldrar de wille tillåta henne/ att föllia med henne på en tid uti Klöstret där hon skulle bli Nunna. Men hennes Far wille ingalunda samtyckia dertill: hwaraf hon blef föranlåten att föra/ ett mycket ensligit lefwerne/ så att hon snart aldrig kom utur sin kammar/ hafwandes ey heller något annat nöye/ än det hon fant uti hoppet om sin kiärestes återkomst. Gref Centurione hade inte försummat att skrifwa honom till i Franckrike/ hurudant öde hans bref hade haft och hwad elliest war i Genua passerat effter hans afresa: han hade jämwäl gifwit honom förhoppning/ att om han skulle willja sända honom ett annat bref/ skulle han giöra alt hwad han nånsin i werlden kunde/ till att skaffa honom swar derpå. Riddaren skickade honom derpå ett annat bref

#88 fult med idel kiärlek/ med hwilket bref Centurione war mer än illa brydder. Den nit och ifwer han hade att tiena sin wän/ hade kommit honom till att skrifwa med försäkran/ och gifwa honom hopp om en bättre lycka med det senare än med det förra. I medlertid såsom de woro mycket få som hade fritt tillträde till Peppa och hon der till med förde ett mycke ensligit lefwerne sedan hennes Cousine hade skiltz ifrån henne/ så war det nu aldeles omögeligit för Centurione att skaffa henne brefwet till handa. Han inhämtade kundskap om alla dem som hade någon bekantskap uti det Dorianiska huset/ och om Peppa inte hade några synnerliga förtrogna wänner som hon ibland gierna wille se. Han fick ändtelig wetta att hon hierteligen älskade Julia och att hon öfwer skilnaden med henne war otröstelig Grefwen som nu aldeles misströstade att kunna någon ting giöra för sin wän/ förbrådde sig sielf alla ögnableck sin rådlöshet och owighet/ fruchtandes att Riddaren som hade förtrodt honom ett så ömt ärende/ torde skiäligen kunna giöra sig de tanckar att han låge under ett täcke med hans Med-Älskare/ eller att han icke utan ganska lamt grep saken an/ emedan han så illa bestälte sitt anförtrodda wärf; der han likwäl hade tagit sig det samma en gång uppå och försäkrat jämwäl att det skulle gå lyckeligen. Åminnelsen af den stora skuld uti hwilken han hos Riddaren stod och det ädla maner han hade wisat till att läggia sig uth för honom giorde honom hans harm odrägelig. Men då han förestälte sig at Riddaren en-dera dagen torde komma till Genua och infinna sig hos honom i löndom/ i det goda hopp att der bli hugnad med någon glad tidning och han då skulle ingen ting hafwa att säya honom/ så blef han öfwer denna ena tankan så skamflat hos sig sielf/ att han med glädie skulle hafwa upoffrat det mästa och bästa han hade/ på det han måtte finna någon lägenhet att wara sin wän

#89 nyttig och wisa honom wärkeliga prof af sin tacksamhet. I denna wåndan fattade han ett råd som är så sälsamt och owanligit/ att i alla historier knapt ett exempel skall finnas att någon wänskap nånsin en maken spitzfundighet kommit till wäga. Han hade en särdeles bekantskap med Marggref Durazzo, som är en af de förnämsta Råds-Herrar i Genua. Han går till honom en gång och besöker honom/ och sedan han hade med mycke höfliga ord förmält hwad för ett högt wärde~ han altid giordt af hans person/ förklarade han sig för honom det skulle wara honom kiärt att komma i närmare förening med en så berömlig Man och att kunna blifwa hans Måg. Marggrefwen som wäl wiste af Centuriones stora rikedomar/ swarade honom leendes/ det hans döttrar/ hwarken hade fådt den lyckan i werlden ey heller wore de så förmätne att de kunde giöra sig tankar om en sådan Man som han/ den der kunde wälja bland de rikesta gifften i hela staden. Centurione gaf till swar han wore inte af sådant sinne som de andre Genuee1ser, som wid deras gifftermål minder sökia att förnöija sina sinnen och hiertan än att skaffa sig stora rikedomar/ och att han för sin person skulle skatta sig lyckelig att han finge till ächta en af hans döttrar/ försäkrandes honom att ächtenskaps wilkåren skulle ingalunda afbryta handelen. Marggrefwen wardt mycke glad öfwer detta grefwens ädla förfarande och sade honom/ att twå af hans döttrar woro redan i klöster; att han ännu hade twänne andra af hwilka den ena som war upfostrad ihop med Printzessan Doria war nu i wärket begripen att ock så taga doken och bli Nunna; Men om han stodo fast i sin mening som han honom nu hade förklarat/ kunde han derom tala med sina föräldrar och sedan komma igen till honom/ då han wille gifwa honom ett tydeligare swar. Grefwen gick dermed bort hel förnögd och

#90 som han redan war kommen till de åhr att han sielf kunde förestå sitt goda/ war det honom inte swårt att få sina föräldrars samtycke. Marggrefwen på sin sida talte derom med sin släckt och anhörige/ och hans gemål som wäl såg att Julia ingen kallelse hade till något klöster-lefwerne/ war hiertans glad öfwer ett sådant Centuriones tilbåd. Hon giorde sig jämwäl ett stort samwet att sättia sin dotter i klöster emot hennes willja; hwilket föranlät henne till at råda sin Man det han hellre wille giöra denna sin dotter alt möijeligit förskått på alt sätt/ än at han skulle låta ett så fördelachtigt gifftermål studza. Gref Centurione som genom sitt ächtenskap med Julia war försäkrad om att få se och tala med Peppa, och således kunna hos denna skiöna personen styrckia och understödia sin wäns kiärlek/ kom dermed igen till Marggrefwen Durazzo och blef af både herre och fru wäl undfägnad. Och då handelen samma dag wardt afgiord/ förde Marggrefwen Gref Centurione in till sin dotter förmanandes henne i hans närwaro att hela sin lifstid komma ihog den plicht hon war Grefwen skyldig som föredrog henne med en ringa medgifft så månge andra som mycke rikare och förmögnare woro.
Julia som inte hade wäntat sig en sådan lycka/ särdeles i ett land der man i alla gifftomål rättar sig effter rikedomarna/ undfägnade Grefwen med alla de betygelser af ära och tacksamhet som han nånsin kunde åstunda/ och blefwo de kort dereffter sammanwigde med begges deras inbördes nöije. Peppa war med wid alla Ceremonierne och war så glad öfwer sin fränkas lycka/ att hon gaf Grefwen tusendfalt beröm för det ädla sinne han derutinnan hade skiönja låtit. Förstinnan Doria som mente sig wara klarsyntare i saken än de andra/ inbilte sig fult och fast att Grefwen hade länge hafft kiärlek til Julia och att det brefwet som hade giordt hennes Brorson

#91 så mycken förtret/ war utaf Julias hand/ hwilken skref nästan äfwen som Peppa effter de bägge hade lärdt af en Mästare.
Grefwen som nu alla dagar fick se Peppa då han såg sig i tillstånd att tiena sin wän/ lät han tillreda ett stort giästebod i sit palatz/ och beslöt giöra sig denna lägenhet till nytta och tala med denna älskeliga personen på Riddarens wägnar/ i det han wille gifwa henne brefwet i händerne hwars bestälning han sig påtagit hade. Icke dess mindre/ och såsom han war mycke nögd med sin fru/ så att han ock icke kunde henne någon ting dölja/ bekiände han en gång för henne/ sedan han betygat henne sin ogemena kiärlek/ att han skattade sig den lyckligaste bland alla Menniskior medan han hade fådt henne; imedlertid hade han en sin wän för en så stor lycka näst Gud endest att tacka/ hwilken han war förplichtad för den högsta wälgierning som honom någon tid kunde bewisas. Derpå sade han henne att denna hans wän war kiär åt Peppa, och att han hade påtagit sig att tala med henne på hans wägnar/ men han hade inte willjat giörat utan han först skulle fråga henne till råds derom. Julia som af sin Mans tal blef illa till mods/ råder honom strax han wille afstyrcka sin wän ifrån den fåfängian/ och sade för honom huru hennes Cousine war blifwin aldeles förpickad på en främling och att denne siukan hade hos henne så diupt inrotat sig att hon fruchtlöst hade brukat alt sitt förstånd till att komma henne den samma att förgiäta. Ach! föll Grefwen i talet/ det är då min wän som J hafwen lagt eder emot. Jag twiflar mycket/ swarade Julia, att J kiännen den som jag wil tala om för ehr. Grefwen beredde sig till ett swar härpå/ men i det samma blef honom sagt att der wore twå främmande som mycket gierna wille tala med honom. Han gick dermed uth till att höra hwad de skulle willja honom/ och

#92 stod en god stund innan han kiände dem igen. Endteligen märckte han omsider att han talte med Riddaren af *** som war nu förklädd kommen till Genua med en endeste dräng. Grefwen wardt obeskriflig glad att han fick se honom och förde honom in i ett prächtigt rum som han redan låtit åt honom tillreds laga/ hwarest och så Riddaren klädde sig om igen tagandes på sig sin wanliga drächt. De hade med hwarannan ett långt samtal. Centurione gaf honom berättelse om alt det som war passerat i Genua sedan han reste bort och serdeles om de orsaker som honom till hans gifftermål bewekt hade. Riddaren som blef hel flat öfwer en så hög förplichtelse som hans wän satt honom uti kunde inge ord finna som woro krafftiga nog till att betyga huru högt alt sådant hans hierta och sinne rörde. Grefwen lät honom wetta att just denna samma dagen skulle der bli uti hans hus ett stort giästebod/ hwilket Förstinnan Doria sielf såsom en wärdinna hade lofwat hedra/ och lät honom förstå att han till äfwentyrs torde finna lägenhet att skaffa honom ett samtal med sin kiäreste. Men effter han hade sin frus hielp derutinnan nödig om det elliest skulle wäl lyckas/ beslöt han hafwa Riddaren in till henne gick fördenskull in i hennes kammar att bereda henne till detta besöket. Han lät henne wetta sin wäns ankomst/ och sedan han widlyfftigt målat uth den wichtige tienst han hade honom giordt bad han henne hon wille wäl ta honom emot för hans skul. Julia som inte högre åstundade än behaga sin Man lofwade honom det hon wille föllia hans befallning/ men hon försäkrade honom ännu en gång att det aldranyttigste och bästa han nånsin kunde giöra för sin wän wore det/ att han skulle råda honom till/ att aldrig mer tänkia på hennes Cousine. Lät man inte det bekymra eder/ swarade Grefwen/ kan skie Peppa tör hafwa andra tanckar än j. Dermed gick han uth utan att afbida

#93 hennes swar/ och kom i samma ögnableck tillbaka hafwandes Riddaren med sig. Julia som strax kiände honom igen för sin Cousines kiäreste blef så förstörd att hon knapt kunde swara honom det ringaste till alla de höfligheter han giorde henne/ och beklagade sig för sin man öfwer det att han förtegat henne sin wäns namn. Tycker nij nu då/ swarade Grefwen/ att jag måste råda honom till att inte mer tänkia på ehr fränka. Julias blygsamhet afhölt henne att hon inte swarade något här uppå. Altså talte de nu mera allenast om samqwämet/ finnandes jämwäl rådeligit att Riddaren inte skulle wisa sig där/ utan blifwa tyst och stilla i Grefwens rum.
Förstinnan Doria och Peppa kommo något dereffter dit. Festen gick för sig med pracht och Marggrefwen af Villa Mediana som aldrig försummade att infinna sig wid alla tillfällen der han kunde få se Peppa, kom dit Masquerad, hafwandes effter sig en hoper med slafwar som boro på sig halsband med en Spansk öfwerskrifft uppå/ som på wårt språk har denna betydelsen: Herren wår är inte mer fri än wi äre; Men han war så lite förstäld att alla menniskior kiände honom. Peppa som inte länger kunde lida denna Marggrefwens ledsamma artigheter/ gick till sin Cousine och lät henne förstå hon wore sinnad att inte mer komma på tåcka samqwämen/ på det hon måtte slippa denna otidiga Spanioren som sökte giöra henne kiär uti en tid/ då hon hade så stor orsak att bedröfwas/ hon som war fierran ifrån sin kiäresta och dessutan owiss om hon nånsin mer skulle få se honom. Julia försäkrade henne med en serdeles förundran öfwer en så stadig kiärlek/ att om Riddarens Conterfey kunde gifwa henne någon tröst/ wille hon wisa henne ett i sin Mans kammar som wore så likt att hon skulle bli häpen deröfwer. Peppa som war mycke pickhågad på alt det som hörde till hennes kiärlek/ bad henne högeligen hon wille utan

#94 drögsmål låta henne få det nöyet och föra henne in i denna kammaren. Det feltes dem inte på förwändningar att med godt maner skiljas wid laget/ altså ginge de in i Grefwens kammar derest han med Riddarn war allena. Aldrig har man sedt en liufligare häpenhet än Peppas war då hon där fick se och igenkiänna sin bästa wän. Riddaren kastade sig ned för hennes fötter/ försäkrandes henne han wille aldrig tala om sin olycka mer/ effter han nu fick den glädien att se den personen som war honom kiärare än hela werlden. Peppa som inte hade wäntat sig en så ogemen lycka/ blef i förstone något förstörd öfwer det hon hörde sin wän tala sig till med så kiärleksfulla ord i Centuriones närwaru; Och som hon gierna wille frälsa sin heder beklagade hon sig för sin fräncka öfwer det skalkestycke hon henne hade giordt. Julia som strax gissade hwad henne wålte/ lät henne wetta/ huru hennes man wore Riddaren oändelig förplichtad/ och huru de hwarannan ingen ting fördolde/ så att hon kunde i hans åhöro tala med sin wän hwad hon wille utan alt twång. Således blef Peppa af detta sin Cousines tal dristigare och förborgade inte länger den glädien hon hade öfwer det att hon råkat sin Riddare. De sade dermed för hwarannan alt det som war passerat och räknade för hwarannan opp alla de oroligheter de på bägge sidor hafft sedan de sidst hade warit samman. Deras samtal hade och wäl blifwit längre/ om inte Julia som fruchtade att förstinnan Doria torde sakna sin dotter/ hade rådt henne att skynda sig in till henne igen/ på det hon uppå hennes widare drögsmål icke måtte föranlåtas sända effter henne/ hwilket torde kunna röija det man gierna wille hafwa lönt. Peppa som fruchtade det hennes fru-moder torde komma på henne lagade sig till reds att föllja sin Cousines råd/ men hon giorde sig så litet brått om/ att Julia blef nödsakad taga henne wid armen och snart med wåld draga henne derifrån.

#95 När nu grefwen såg att Riddaren/ som så hastigt blef qwitt det han älskade/ wart deröfwer så bedröfwad att det war rätt en ynka/ hade han sin Fru till att biuda giäster till den fölliande dagen/ och anförtrodde henne särdeles att förmå Förstinnan till att lofwa sig det Peppa skulle också komma då med. Altså förminskade hoppet de finge att andra dagen komma tillhopa/ den sorgen de hade af skilsmässan/ och Julia gick så spitzfundigt till wärka med den af des Man henne anförtrodde bestälningen/ att Förstinnan lofwade henne hon skulle få behålla Peppa hos sig hela dagen. Peppa wiste sig således lustig och glad så länge giästebodet warade/ och Marggrefwen af Villa Mediana som uttydde alting till sin fördel/ flatterade sig att hans tienster och upwachtningar inte misshagade henne; Och som han aldrig hade funnit henne så skön som den gången tog han sig före med en serdeles åhåga att beskåda henne. Peppa log i sit hierta öfwer Marggrefwens fåfänga tienstwighet~/ och war dertill med så elak att hon då och då kastade ögonen på honom/ dock utan att låta honom förmärkia den minsta rörelse som kunde gie honom något hopp. Men en Spanior flatterar sig mycke snarare än en annan/ och särdeles i kiärleks saker. Marggrefwen af Villa Mediana inbilte sig att Peppa inte mer war obenägen emot honom/ och skref på den grunden till hofwet låtandes sin slächt wetta att han inte stod illa hos Peppa, och att om Kungen i Spanien wille låta tala ett ord derom till försten Doria worde hans gifftermål med henne ofelbart för sig gåendes.
I medlertid försummade inte Grefwinnan Centurione at inställa sig fölliande dagen i det Dorianiska håfwet till att bedia förstinnan det hon wille hålla henne det hon hade låfwat. Förstinnan som war mycke wäl nögd med sin dotters

#96 förhållande och sökte derhos med all fägnesamhet komma henne till att förgiäta den oförrätt hon mente sig hafwa giordt henne dermed att hon mistänkt henne för en älskogshandel/ samtyckte utan swårhet att bägge Cousinerne åkte med hwarannan bort/ låfwade hon om en stund eller annan komma effter. Riddaren som wäntade sin kiärsta med yttersta längtan blef sprittande glad~ då han fick se henne komma; Och antingen hon så särdeles hade giordt sin flit att pryda sig/ eller och att den fägnad hon hade till att se det hon älskade gaf hennes skiönhet en ny högd/ tyckte han sig aldrig hafwa sedt henne så wacker. Ehuruwäl nu deras samtal skedde i Centuriones och hans grefwinnas närwaro/ war det icke dess mindre mycke liufligit och hiertans sött; och som stats-sakerne kunde i deras enskylta wäsende hafwa sin wärkan/ talte de och derom. Peppa betygade för Riddaren att hon med sorg och ängslan såg deras ynkeliga förhållande som styrde Republiquen, de der icke giorde den ringesta anstalt til att stilla de klagomål som Konungen i Frankerike hade emot dem/ så att hon mycke fruchtade för det som därpå torde följa/ så wäl för sin Families wälgång [som] för de nya hinder det kunde kasta i wägen för hennes lycka; Riddaren lät henne förstå att så länge han woro försäkrad det hon älskade honom/ skulle Kungens stridighet med Republiquen icke giöra honom något bekymmer/ emedan der ingen liknelse wore att så många stora Män som han hade hört säijas wara i det Genuesiska rådet/ skulle tänkia sig til kunna stå emot en Monarque som hade twingat de största Potentater i Europa oachtat de med hwarannan warit förente/ til att emottaga de freds-wilkor som han dem behagat föreskrifwa. Peppa och Centurione tycktes desse skiälen wara mycke goda/ och sade Riddaren än widare/ han hoppades

#97 det Hans Maijestät/ sedan detta nysbegynta owäsendet wore stillat/ skulle gifwa honom sitt lof och tilstädielse att komma igen til Genua och begära Peppa uppenbarligen af hennes föräldrar/ deröfwer suckade den skiöna Peppa, och som hon wiste det Riddaren mycke oförskräckt war att gifwa sig i allahanda lifs fara/ bad hon honom hierteligen han wille för hennes skul något litet skona sig/ och tänkia det/ att hon aldrig kunde gie sig tilfreds om honom något skulle widkomma/ och att han således borde något giöra en person til behag som fäste hela sin lycka wid hans öde. Riddaren hel betagen och genomblödande~ af sin kiärstes liufliga utlåtelse/ swor för henne han wore i största hierteqwal och yttersta grämelse att skiljas ifrån henne; men i medlertid nödgade honom hans heder och plickt samt den kiärlek han bore til den wärdigste herre som i werlden kunde finnas/ att han ofördröijeligen måste infinna sig i Toulon, derest att afwachta order ifrån hofwet. Peppa ogillade inte hans mening/ utan bad honom allenast han wille låta henne weta sitt tilstånd så ofta han kunde/ och komma ihog att det wore den endeste fägnad hon kunde hafwa medan de wore åthskilde. Det war henne omöijligt att få rätt fram desse sidsta orden utan aldraömeste bewekelse/ hwilket så rörde Riddarens hierta att han hade snart mått dö wid sin liufligste herskarinnas fötter. Grefwen och hans gemål drogo försorg huru de måtte skilja dem åth/ och blefwo sedan föranlåtne att bedraga dem bägge twå/ på det de således måtte betaga dem den bedröfwelsen att taga af hwarannan afskied. Sade fördenskul åth Riddaren/ att hans kiärsta wore hemfaren til sina föräldrar igen/ och giorde Peppa wis/ att hennes wän wore bortrest utan att biuda henne fara wäl/ på det han icke måtte mera komma henne til

#98 att~ ängslas och ömas. Dermed reste han sin wäg tillika med sin goda wän och rese-kamerat åt Frankerike tilbaka/ det fortaste han kunde.
Peppa blef så ängslig öfwer sin kiärastes afresa/ att hon/ oachtat alla sin Cousines raisoner och skiäl dermed hon sökte til förmå henne att något bättre regera sig/ på det inte Förstinnan Doria måtte oförmodandes komma på henne i ett slikt tilstånd/ hon ändå aldeles gaf sig öfwer i sin sorg/ så att tåreperlorna tilrade henne ännu tätt utför kinderna då Förstinnan kom för dören af huset. Grefwinnan war i begynnelsen grufweligen illa brydd både för sin Cousine och för sig sielf; men hon upfylte med sin~ spitzfundighet och snälrådighet/ det som den gången fattades i Peppas beskiedelighet/ i det hon fattade på att låta stänga inne en liten hund som hennes Cousine mycket älskade/ derpå hon gick til att taga Förstinnan emot uti ett förmak/ säijandes: hon kommer nu rätt til pas at trösta Peppa som wore råkad i största bedröfwelse/ förmedelst det hon hade förlorat sin hund. Förstinnan/ då hon finner sin dotter hel gråt- och röd-ögd/ säijer hon åt henne det wore inte hennes ålder tillåteligit så där taga wid sig öfwer en borttappad hund/ och skulle det inte wara så illa swårt att skaffa henne en annan i ställe/ som wore äfwen så wacker som den hon gret. Grefwinnan sade dem ock/ att hon inte aldeles misströstade att finna hunden igen/ men Peppa såg ändå lika bedröfwad ut/ och reste lite dereffter bort med Förstinnan Doria. Och som hon fruchtade att hennes Cousine torde nästa dagen effter sända henne hunden tilbaka/ bad hon henne wid afträdet/ det hon wille behålla honom hos sig til det ringesta en 8. dagar/ på det hon inte måtte betaga henne den åstundade förewändningen att wisa sig olustig/ och att man icke måtte få tilfälle att fråga henne effter orsaken dertil.

#99
Förstinnan Doria som hade skickat en trogen man til Tyskland att underrätta hennes brorson om Gref Centuriones gifftermål/ och med det samma gie honom uplysningar uti alt det som kunde hafwa lemnat honom någon misstanka i des sinne/ fick på samma tid ett mycke wackert bref ifrån Marggrefwen/ som tackade henne för hennes godhet/ och betygade i hwad för en hiertans sorg han wore stadd öfwer det att han hade så misshagat Peppa; bad jämwäl sin farsyster hon wille tala til hans bästa/ och skref att han wille wänta hennes goda swar i Venedig, försäkrandes henne han wille inte resa derifrån/ innan han finge höra det hans kiärsta hade gifwit honom til. Förstinnan/ som dref denna saken med en stor warsamhet/ wäntade på ett blidt ögnableck~ til att wisa sin styfdotter sin brorsons bref. I medlertid kommer Dom Carlos Ba¶an en Spansk EnvoyÇ sänd til den Genuesiska Republiquen, och besöker Försten Doria på Konungens/ sin herres wägnar/ säijandes huru denna Konungen möcket hölt utaf Marggrefwen af Villa Mediana, och att han inte skulle kunna wisa bättre prof af sin bewågenhet emot Spanien, än om han togo denna Cavaliern an til sin måg/ försäkrandes at Hans Maij:tt i anseende til ett sådant ächtenskap lärde wisa honom all den heder som han kunde önska. Försten Doria tog med mycken wördnad opp den äran som Konungen af Spanien honom giorde/ och försäkrade Dom Carlos Ba¶an, han wille derom rådgiöra med sina anhöriga/ och att han altid worde dragandes den försyn som han borde/ för en så stor Monarks Recommendation. Förstinnan Doria blef mycke brydder af denna handelen/ icke dess mindre wiste hon så wäl länkia sin gemåls sinne/ och gaf honom så goda skiäl at gifftermålet med Marggref Spinola wore tusende gånger tienligare och hederligare för Peppa, än med en Spanior,

#100 hwars slächt de inte engång kiände eij heller hans gods/ så at Försten Doria omsider låfwade henne han aldrig skulle samtyckia at hans doter togo Marggrefwen af Villa Mediana. I medlertid beslöt Förstinnan Doria at inte länger upskiuta til at tala med Peppa för sin brorson/ och wisade henne fördenskul brefwet hon hade fådt ifrån honom. Peppa som fördolde til en del sina tanckar swarade henne/ utan at låta se någon särdeles wederwärdighet. Hennes ära woro nästan för öm der til/ at hon skulle kunna någon ting höra af en Manspersons anmodan/ som hade tyckt henne inte wara sig wärd. Förstinnan hölt inte rådeligt widare dermed för denna gången anhålla/ inbillandes sig/ det hon med tiden wäl skulle hitta på medel til at öfwerwinna hos henne denna lilla wämiesamheten.~
I medlertid såsom Marggrefwen af Villa Mediana hade skrifwit til Spanien att Peppa inte så ogierna skulle hafwa honom til gemåhl/ och han utom dess af en olidelig inbilsamhet hade lagt något mer dertil sig sielf til beröm och fördel/ så hände sig/ att Försten Doria på denne tiden hade fådt från en Genueser sin goda wän/ hwilken uphölt sig i Madrid, ett bref/ deruti han lät honom wetta huru han hade där hördt talas om det förslag man honom giordt att gifwa sin dotter åth Marggrefwen af Villa Mediana, och att han jämwäl förnummit det Konungen af Spanien sielf för honom lagt sig uth; samt att han såsom hans wän icke kunde hålla sig/ med mindre han måtte råda honom/ att så framt han wille undwika alt förtret och hafwa ro i sitt hus/ skulle han inte sättia sig emot detta gifftermålet/ emedan han hade af wiss hand/ att Marggrefwen hade föruth försäkrat sig om hans dotters goda wilja/ och att han således som en klok man skulle med wackert maner samtyckia til en ting som han icke lätteligen

#101 lärde kunna förhindra. Försten Doria undfick detta bref med den största hiertans harm/ som någon tid kan påkomma en fader/ den icke mer har än en endeste dotter/ hwilken han med stort bekymmer uptuchtat/ och likwäl om hennes person effter sitt egit godt finnande och henne oåtsport har ärnat styra och råda. Och som han inte wiste hwem han först skulle bryta sig ut på/ beklagade han sig för sin gemål öfwer sin olycka/ förbråendes henne med det samma/ i det han wiste henne brefwet/ de friheter hon hade lämnat hans dotter. Då skal man wetta Förstinnan undrade inte längre på det swaret hon hade fådt af Peppa, då hon sidst hade talt til henne om sin brorson. Hon rådde sin man/ han skulle dölja sin wrede och söka med godt maner förmå Peppa til at bekiänna sanningen. Dermed gick Doria in i sin dotters kammar/ och sedan han med många ord hade utmålat för henne en stor och öm kiärlek/ den omsorg han hade hafft för dess upfostring/ samt den möda han hade giordt sig att spara åth henne/ alt sitt fadernes arf/ och jämwäl det samma at föröka/ sade han henne/ at han likwäl af wiss hand hade måst förnimma/ huru hon/ all sådan faderlig godhet oachtat/ hade låtit sig bedraga och locka af en främling. Peppa blef öfwer detta talet mycke bestördt/ men hennes Herr-Far förmante henne/ hon skulle ingen ting dölja för honom/ lofwandes henne/ om hon upricktigt ginge til wärcka med honom/ wille han förgiäta all den orsak han hade att klaga öfwer henne/ och til öfwerflöd wisa henne/ att hon skulle hafwa af honom en mycke from fader. Peppa som af desse orden innerligen blef bewekt/ och dessutan mente att Hennes Herr-Fader talade henne til om Riddaren/ hwilken allena syntes henne wara wärd att älskas/ tänckte hon wille giöra sig det gunstiga sinnet hon nu fan honom wid/ til nytta/ kastade sig så för hans fötter/ och med en häfftig tår-flod bekiände för honom sanningen/ att hon älskade. Hennes

#102 Fader föll henne i talet/ utan att gifwa henne tid til att widare förklara sig/ och sedan han med skiälssord och förwitelser hårdt farit henne öfwer/ lemnade han henne där gåendes in i sin gemåls kammar/ af fruchtan/ att hans wrede torde komma honom till att föröfwa någon hårdhet emot sin dotter. Han blef af förbittran/ och med det samma af hiertans grämelse så betagen/ att han föll i en häfftig siukdom. Man kom honom til hielp/ och de medel man brukte dertil/ skickade sig så wäl/ at han kort dereffter blef frisk igen. Hans gemål som såg honom altstilla sur och förtretad emot sin dotter/ lofwade honom/ att om han wille lemna henne att bestyra om saken/ wille hon med konst så drilla Peppa att hon skulle ändteligen ta Marggref Spinola, och wil alting så noga afpassa att ingen skulle det ringeste få höra om detta ächtenskapet förr än det skulle redan wara fulbordat. Doria som war otröstelig deröfwer att en främling skulle komma in i hans hus och bli herre öfwer al hans egendom så godt som mot hans wilja/ utlät sig det wore honom lika mycke hwad för en måg han finge/ allenast det intet blefwe Marggrefwen af Villa Mediana. Så snart nu Försten effter sin siukdom fulkomligen hade kommit sig före/ stälte sig hans gemål effter uplagt råd med honom lika som hon hade giordt wår fru i Loretto ett löffte för sin herres hälsa/ låtandes sig förliuda hon wille resa dit och fulgiöra hwad hon lofwat. Peppa som gierna wille wisa att hon inte mindre än Förstinnan war mån om sin Faders hälsa/ lät sig märkia det skulle wara henne en stor fägnad om hon finge följa med henne på denna resan/ och dermed reste de ochså sin wäg så tyst och stilla att ingen mer än grefwinnan Centurione allena wiste der af. Förstinnan Doria som nu war försäkrad om sin herres samtycke/ derjämte i den inbilning att Peppa inte hade någon afsky för Marggref Spinola, fast än hon wisat något missnöije

#103 öfwer hans förfarande beslöt att nu med behändighet utföra det som hon i så många åhr gådt hafwande med/ skickade fördenskul en trogen man til sin brorson som då förtiden war i Venedig, med hwilken hon skref honom til; det woro nu fuller änteligen hög tid att lychta en sak som bägge husen lika högt önskade/ men som icke dessmindre Peppa wore en af de rikaste arf-printzessor i Italien, och han altid kunde finna nya hinder i sitt gifftermål med henne/ hade hon fattat det änteliga slut till förekommande af alla olägenheter; att taga Peppa med sig til Loretto på det han i återfärden måtte få tilfälle att röfwa bort henne då de komme resandes längs uth med Adriatiska hafsstranden. Och som det war gement der å orten att se siöröfware huru de skickade sina båtar i land som röfwade bort alt hwad de öfwerkommo/ tyckte hon bäst/ att han lät uthreda en liten Fregatte, och på det han inte måtte giöra sig förhatad hos sin kiärsta i fall hon finge se honom sielf/ skulle han sända på en båt 8. eller 10. stycken af sitt folk uthklädda som Turkar/ hwilka lite för dager skulle komma och kringränna ett aflaget werdshus derest hon til den ändan wille taga sitt herberge; sedan/ att desse karlarna då de således hade fördt dem fångna sin kos på deras båt/ skulle de skräma dem med allehanda tilredelser af et eländigt slafweri/ och den andra dagen effter skulle Marggrefwen med sin Fregatte jaga effter båten/ eröfra den samma och frälsa dem/ kunnandes han nog tänkia att om alt detta med förstånd och klokhet worde uthförandes/ skulle Peppa som effter alt sådant ungt folks maner gierna såg att man giorde för hennes skul någon stor och owanlig giärning/ hon skulle af en slik des tapperhet som han til hennes befriande låtit se/ märkeligen blifwa bewekter/ och skatta sig mer än lyckelig at hon utur Turkarnes woro råkad i hans händer/ derpå skulle han föra henne til Venedig, derest hon strax skulle skaffa en

#104 präst til at wiga dem samman/ medan Peppa ännu hade tanckarna fulla af den ogemena tienst som han effter hennes mening hade giordt förmedelst hennes oförmodande frälsande.
Marggrefwen tog detta förslaget emot med största glädie/ och som tiden och det illkloka rådet Förstinnan hade gifwit honom/ giorde honom i sin kiärlek än mera hitzig och uptänd/ winlade han sig med högsta flit att ställa det samma i wärket. Förstinnan gäste altstilla på återresan uti aflagne herbergen/ och war hon änteligen kommen at hwila uti ett äfwen sådant ett hus emellan Rimini och Ancona då de oächta Turckarna/ af Marggref Spinola utskickade/ lagade sig til at röfwa bort Förstinnan och Peppa. De togo in porten til gården/ och sedan de förskräckt drängarna med någon wåldsamhet som de wid ankomsten föröfwade/ stego de opp i Förstinnans kammar som hade sin styfdotter hos sig hwilka bägge de twingade med en hast att kläda sig. Förstinnan som såg Peppa wara mycke hiert-skrämd/ begynte redan spela en frimodig menniskias person förmante Peppa til at underkasta sig sit öde med tålamod och utan knorrande/ försäkrandes föruth at Himmelen inte worde dem öfwergifwandes.
Riddaren af *** som war i wärcket begripen at taga sig en stor siöresa före/ wille gierna taga afskied af sin kiärste innan han gofwo sig til siös. Hade fördenskul rest med Påsten at Genua hafwandes en sin goda wän i följe med sig; men då han wid ankomsten dit hade förnummit at Peppa war förest til Loretto, fortsatte han sin resa widare til at möta sin kiärste effter han inte hade tid at afwachta hennes återkomst til Genua. Och war han kommen mycke sent om afftonen til samma herberge der Peppa den natten hwilade/ då de förmente Turkarna wärkstälte förslaget af hennes wåldförande. Som de nu sådant inte kunde giöra utan buller/ hade i medlertid Riddaren med sin Rese-Camerat waknat/

#105 då de strax klädt på sig/ och komme så ihop med desse röfware just i den tiden då de hölle på at så sachteligen ledsaga Damerna åt deras båt. De anfölle dem med en sådan tapperhet/ at desse förmente siöröfware som inte hade wäntat sig et så krafftigt motstånd/ måste släppa Förstinnan och hennes fruntimmer/ och hufwudstupa taga til flychten. Icke dessmindre och oachtad den oreda de sågo sig uti/ hade tre de starkeste som utan twifwel wiste deras herres hemlighet/ tagit fatt på Peppa, och släpade henne med sig åt båten det forteste de kunde. Då Riddaren fick kiänna hennes röst jagade han dem efter så geswint och med ett så friskt mod och hierta/ at han giorde de twå oförmögne at wärja sig/ och war på wägen at ränna den tridie med wärjan twärt igenom/ då denne stackaren bad honom skiänkia sig lifwet/ försäkrandes honom han wore ingen Turck/ utan att han och hans Camerater hade blifwit åstad skickade til denna syslan af Marggref Spinola, hwilkens maka-råd med Förstinnan Doria wore/ at de skulle röfwa bort den skiöna Printzessan som han nu hade frälst. Peppa war så förstörd både af en slik händelse och af det hon nu hörde at hon kunde inte ännu besinna sig hwem hon hade för sin frihet at tacka. Hon begynte likwäl strax derpå at tacka sin frälsare med ord som wore fulla af estime och erkiänsla/ då hon blef warse wid dagsliuset/ at det war Riddaren af *** hon talte med. Aldrig har någon så hastigt kommit uhr en stor förskräckelse i en fulkommen glädie. Ett ögneblek föruth tänkte hon sig wara en slafwinna/ och medan hennes sinne ännu är fult af förskräckelige tancke-bilder finner hon sig emillan sin kiärastes armar. En så liuflig förändring är lättare at betänkia än beskrifwa. Riddaren sade henne huru han war rest til Genua til at besöka henne/ och som han inte hade tid at der afbida hennes återkomst från Loretto, hade han beslutit at möta

#106 henne på wägen/ at han förleden natt temmeligen sent war kommen til detta herberget det hans lycka så öfwermåttan wäl tilpass hade fördt honom/ han tilböd henne däruppå at wilja föra henne til Franckerike och der sättia henne i säkerhet för sina anhöriges wåldsamhet. Peppa inbilte sig genast/ att Riddaren inte sade henne sådane ord/ utan til at beqwäma henne til at samtycka och tåla det han henne måtte bortföra/ lät honom fördenskul wetta at hennes Fader redan hade kunskap om hennes kiärlek och att hon inte aldeles misströstade at han ju omsider skulle samtyckia til hennes åstundan; hwaruppå hon mycke bewekligen bad honom han wille inte förderfwa den höga tiensten han nu hade giordt henne. Riddaren som war den wördsammaste älskare som nonsin har warit til/ kastade sig för hennes fötter/ och beklagade sig öfwer det släta omdöme hon om honom giorde/ försäkrandes henne/ han wille tusend gångor heller dö/ än hafwa den ringaste tanka at misshaga henne. De hade derpå ett mycke långt och liufligit samtal med hwarannan försäkrandes hwarannan å nyo/ at deras kiärlek skulle wara så länge som deras lif. Riddaren som inte wille at Förstinnan skulle kiänna honom igen/ hwilken ock inte synnerligen wäl skulle hafwa undfägnat honom/ sedan han så der/ giort hennes anslag til intet/ bad sin kiärsta/ hon inte wille förtänkia honom/ at han inte kunde komma för hennes ögon/ och at han sedan han ledsagat henne til herberget tilbaka/ dit hennes styfmoder numera redan lärde wara igen kommen/ måtte hålla sig fördöld/ han wille ändå något fierran efter följa henne/ och se til huru hon säkert och wäl kommo fram til Genua. Peppa tyckte det godt wara och när hon war kommen på några steg när gården och nu skulle skiljas från honom/ bad hon han wille komma ihog/ huruledes/ at arbeta på hennes säkerhet/ det wore alt det samma som tiente en person/ som

#107 aldrahäfftigast bland alla menniskior önskade sig få se honom lyckelig. Då nu Riddaren hade skildtz wid sin kiärsta/ mötte honom strax den Cavalieren som hade stådt honom bi uti kampen med de falske Turkarna. Denne som hade warit mycket bekymrad huru det hade gådt med Riddaren/ sade nu för honom/ huru han hade måst bli stilla hos Förstinnan Doria, til at förhindra det hon i et slikt willewaller ei måtte bli illa handterad/ men det hade warit så fierran/ at hon tackat honom en gång för hans hafde beswär/ så att hon ock icke et ord hade kunnat tala med honom/ utan med största förtret/ och bitterhet låtandes honom således klarligen förstå/ det hon icke det ringaste funne sig wara honom förplichtad för det han wågat sit lif för henne. Riddaren som ingen ting därpå undrade/ lät sin Camerat weta hwad han hade hört om det hemliga förstånd Förstinnan hade med Peppas tilförordnade röfware/ samt den tilsäijelsen han gifwit denna älskeliga Personen/ at hålla sig wid hands hos henne hela den öfriga wägen til dess hon komme wäl hem til Genua, på det han måtte kunna giöra henne bistånd/ i fall man än widare torde fresta på at wåldföra henne.
Förstinnan Doria, som af Riddarens wän och rese-Camerat hade blifwit beledsagad til herberget igen/ som ock för sit Fruntimmer stälte sig mycke förskräckt/ tröstade sig i sit hierta/ öfwer den olycka som hennes brorsons folck wederfaren war/ med den inbilningen at Peppa likwäl som åtskillige henne hade försäkrat/ wore wärkeligen bortförd. Hwarföre hon och redan satt och grundade på/ huru hon med en hast skulle qwista efter til Venedig, derest hon förmedelst sin närwarelse och sin Mans med sig hafwande skriffteliga samtycke/ wille fulborda det länge betänckta ächtenskapet/ då Peppa i det samma kom ingåendes i kammaren. Förstinnan lät i förstonne se hos sig en [stor] häpenhet/ men som qwinfolcken/

#108 särdeles i Italien, inte ha ondt efter/ at dölia sina rätta tanckar/ föll hon strax Peppa om halsen/ betygandes en öfwermåttan stor glädie öfwer det hon såg henne wara undansluppen en så stor fara. Peppa som äfwenwäl dölgde det hon hade fådt wetta/ och dessutan ännu war gråtmill öfwer de sidsta orden/ hon hördt af sin kiärsta/ huru han nembligen hade så brått om/ at resa til Frankrike tilbaka/ omfamnade sin Styfmoder igen med gråtande tårar. Dermed reste de sin wäg/ följandes dem Riddaren och hans Camerat så tågligen och på långt håll efter. Medan de nu således woro på hemresan til Genua, arbetade Marggrefwen af Villa Mediana med händer och fötter at draga Försten Doria på sin sida. Han hade sina bästa wänner ihop med honom til at tala för sin kiärlek/ och lät igenom dem föreställa honom så många förmåner så wäl för hans hus som för hans egen person i synnerhet/ at Doria ångrade det samtycket hon gifwit sin gemål til at giffta sin dotter med Marggref Spinola, men då han af ett Förstinnans bref fick förnimma huru illa hennes förslag hade lyckatz/ kom han på de tanckar/ at himmelen måtte inte wilja hafwa det gifftermålet/ emedan han tillät/ at så många hinder sig derutinnan i wägen kastade/ och således drog han inte widare betänkiande at fatta ett ändteligit slut til at gifwa Peppa åt Marggrefwen af Villa Mediana särdeles då han tänckte efter/ hwad för en oförmodad glädie han skulle förorsaka denna wackra menniskian/ i det han bebodade henne en tidning/ som han så wist försäkrade sig om/ skulle henne hierteligen fägna.
Så snart Förstinnan och Peppa wore hemkomna til Genua, måste Riddaren/ som nödgades inställa sig i Toulon, för flottans utlöpande/ förlåta en ort som för honom så liuflig war/ icke hafwandes så mycken tid att han engång fick se eller tala med sin skiöna kiärsta. I medlertid wisade sig Marggrefwen af

#109 Villa Mediana, som hade fådt kunskap om Förstens benägenhet emot sig/ med ett öfwermåttan prächtigt lib'rj/ i alla gator och rum der han nånsin kunde tro sig kunna finna eller möta Peppa. Men som hon hade bara förtret af alt det wäsende han giorde/ tog hon sig före at gå illa åt honom i alla tilfällen/ ja hon war så elak at hon i sielfwa kyrkian altid lagade det hon kom så til at sittia at Spanioren aldrig fick se hennes ansickte. Förstinnan Doria sedan hon fick wetta af sin herre/ huru hans upsåt wore at gifwa Peppa åt denna Cavalieren, märckte åtskilliga gångor/ att hennes styfdoter altid på det högsta skydde för honom/ och at hon hade den yttersta/ och största wederwilia til honom. Hon hade och ganska swårt för at gie sig tilfreds öfwer den släta framgång hon hade hafft med sit förslag at giffta henne med sin brorson/ och som detta altstilla låg henne i hufwudet/ kunde hon af det minsta tekn hon såg/ giöra sig nytt hopp. Hwilket också war orsaken att hon lät sin gemål förstå det hon fant Peppas hog wore mycke fierran ifrån den minsta kiärlek til Marggrefwen af Villa Mediana. Försten Doria, som föruth aldeles war intagen af wederspelet/ förmedelst sin Dotters egen bekiännelse/ giorde sig den tankan/ såsom alla Fäder gierna flattera sig/ at Peppa twingade sig i det fallet/ på det hon inte måtte misshaga sin Far. Detta förmenta twånget gick honom så diupt til hiertat/ at han strax gick in i Peppas kammar/ säijandes/ huru han numera/ utan något afseende på sina egna förmåner/ ändteligen hade beslutit/ at låta henne få den lyckan hon åstundade/ och at han/ i betrachtande af den goda wilja hon bore för Marggrefwen af Villa Mediana, ändteligen låtit sig der hän beqwäma/ at han wille giffta henne med denna Spanioren. Peppa kom af et så oförwäntat tal så ifrån sig/ at det war henne omögligit swara et endeste ord utan hon föll i samma

#110 ögneblek ned på sin säng dånandes. Försten Doria häpen och illa brydd af sin dotters beswimande/ ropade hielp; därpå komme först Printzessans Jungfrur och pigor löpandes/ och strax derefter sielfwa Förstinnan. Så snart hon såg henne qwiknad igen/ böd hon til trösta henne med de aldra sötaste och wänligste ord/ frågandes henne därpå/ hwadan denna swagheten hade henne påkommit. Peppa tilstod för henne at hon aldrig för någon menniskia hafft någon serdeles wederwilja/ undantagandes för en person allena; i medlertid wore hon så olycklig at hennes herr-far wille denna samma personen uthwälja til sin Måg. Sedan nu Förstinnan hade försäkrat henne/ at Försten inte skulle derutinnan giöra henne något wåld/ gick hon til sin gemål/ och straffade honom at han så der hade half ihiälskrämt sin dotter/ hälst han wäl kunde sig påminna huru hon redan hade märkt det Peppa hade ingen lust til Marggrefwen af Villa Mediana. Doria som inte fick i sit hufwud det ringesta af det snacket mente at hans spitzfundiga och ilkloka gemål måtte warit framme/ och omwändt sin dotters sinne/ at hon numera föredrog Marggref Spinola, för den Spanska Cavaliern; hwilket och styrckte honom än mer i den meningen han hade om de mästa qwinfolkens ostadighet. Dock war han icke dess mindre altstilla mer än illa brydder/ huru han i den saken/ skulle bära sig åt. I medlertid såsom det Genuesiska Rådet icke fattade något slut at förnöija Konungen i Franckrike på de klagomål han hade emot dem/ reste ändteligen den Fransöska EnvoyÇn från Genua, hwilcket högeligen bekymrade de mästa Rådsherrarna/ särdeles då de finge förnimma at man i Toulon utrustade en stor flotta/ den man lastade med en grufwelig hop Bomber, Granater, och Carcasser. Rycktet gick wäl/ at alla desse store förberedelser woro ansedde på dem af Algier, hwilke frantzoserne nu aldeles ärnade utrota. Största delen af

#111 Genueserne tyckte denna gissning wara sanningen lik/ och woro de i så stora inbilningar at de inte woro så gode at löpa på/ så at de inte kunde tro at den tilrustningen skedde emot dem. Men de klokaste/ såsom de der wäl wiste at man inte saklöst och utan näpst förtörnar en stor Konung/ lefde uti en stadig fruchtan/ och rådde der til at man skulle ju förr ju heller förlikas med denna Monarquen, ehwad det galt och kostade. Alla menniskior hade nu med det algemena wäsendet tanckarna så fulla/ at snart ingen mera tänckte på sit hushåll. Försten Doria som utan gensäijelse är en af de förnämste i hela staden/ blef alla ögnebleck af rådet upfodrad/ så at den knappa tiden han hade at tänkia på sit egit/ nödgade honom at lämna alla hans enskylte saker. Han beslöt och efter sin gemåls råd at inte fatta något slut uti sin dotters gifftermåls handel/ förr än man fick se huru alt det som rörde Republiquen wille aflöpa.
Medan det Genuesiska wäsendet war i et så bedröfligt tilstånd/ lefde Peppa i en ouphörlig fruchtan/ omgifwen af bara fiender/ uti en faders händer som wille uppoffra henne åth en Spanior, och under en styfmoder som altstilla spintiserade på nya förslag huru hon måtte antwarda henne i Marggref Spinolas wåld. Alt war henne misstänkt/ och fant hon för sig ingen tröst utan i den allmänna olyckan/ ty ehuruwäl den förskräckeliga flottan man i Frankrike lagade til/ och de rätmätige orsaker som Konungen hade til krig mot Genueserna giorde alla andra det högsta bekymmer/ så war hon likwäl deröfwer hierteligen glad/ såsom öfwer en ting hwarmed hon födde sit hopp/ emedan hon tänckte at Konungen kunde få in Genua, då hon skulle hafwa den fägnaden at förmedelst sin kiärlek til Riddaren af *** wara föruth försäkrad om en så mächtig skyddsherre för sin famille. Och såsom hon ingen fann som icke talte illa om Frantsoserna/

#112 önskandes dem alt ondt/ så skydde hon och alla menniskiors omgiänge. Hennes Cousine allena/ för hwilken hon uppenbarade sina hemliga tanckar/ tycktes henne wara den endeste som wiste sig förnufftig/ effter hon inte fördömde Frantzoserna.
Wid samma tid kom tidender at rådet eller Divan i Algier, som warit klokare än det i Genua, hade förlikt sig med Konungen/ utan at afbida nya prof af hans förtörnelser/ och att jämwäl Ambasadeuren redan wore derifrån afgången til at bedia hans Maj:tt om förlåtelse af alt det som skiedt war. Denna tidningen giorde Genueserne råd- och tröstlöse/ emedan de icke länge twiflade/ at det förskräckeliga owäsendet som wid Toulon syntes draga sig tilsamman/ ju ofelbart worde dem drabbandes. Senaten war hela dagen tilhopa/ man giorde der alla stunder nya förslag/ men kom aldrig ändå til något wist slut. De klokeste hölle rådeligit man skulle låta en Ambassadeur strax gå fort med påsten/ til at underkasta sig Konungens nåd; andra åter igen tyckte det numera wara försent. Spanska EnvoyÇn som hade sine medhållare/ kom derpå opp/ lofwandes dem/ at en wäl utrustad och med försökte troppar besatt flotta/ samt alt det Spanska gullet som kom från Perun2, skulle stå dem til tienst. Och fast än meningarna härwid woro mycke åtskilliga/ underlät man ändå intet at emottaga et Spanskt Regimente til Garnizon, hwilket Gouverneuren i Meijland hade dit skickat. Man kallade jämwäl hem alla Banditer, och skickade sig så mycke det närwarande willewallret wille tillåta/ til et krafftigt motstånd/ i fall man skulle bli anfallen. I medlertid sände de förnämste i staden sina hustrur och barn til Meijland och andra nästomliggiande städer. Försten Doria tog och ett hiertrörigt afskied af sin gemål och dotter/ lemnandes dem walet att begifwa sig til Meijland eller Turin, hwilket de hälst wille/ Recommenderandes

#113 sin dotter öfwer alt annat i dess Styfmoders wårdnad. Förstinnan Doria som stälte alla sina afsichter på sin Brorsons bästa/ och dessutan fruchtade för Marggrefwens af Villa Medianas anseende uti en Spansk Province, wille inte resa til Meijland/ på det hon sielf måtte öfwerandtwarda sig i Spaniorernas händer. Reste fördenskull til Turin, derest hon och hade någon slächt/ wälwettandes at hon der lärde wara friare än i Meijland. Så snart hon war dit kommen/ skref hon til Marggref Spinola som ännu war i Venedig, låtandes honom wetta at hon wäntade honom med högsta längtan.
Det Savojiska håfwet/ som näst det Franska är utan gensäijelse det prächtigste i hela Europa, har altid warit en säker tillflycht och fristad för alla höga personer som af olyckan blifwit förfölgde. Ja det skulle wara swårt at finna en endeste främling/ som missförnögd rest ifrån Turin. Officerarne af den Portugisiska flottan kunna witna/ om Victor Amadeus den andra af det namnet/ som nu förtiden regerar i Savoyen och Piemont, har wanslächtat från sina Förfäders höga frikostighet. Hafwa ju nyligen några den största konungens i werlden hofbetiente kommit från Chambery på det aldrahärligste beskiänckt ock der hos af det ädla maner/ dermed desse äreskiänker blifwit dem öfwerlefwererte hwilket och priset deraf fördubblat så betagne/ at icke en af dem warit som eij wid hemkomsten på det aldrahögsta berömt hertigen af Savoyen och honom til himmelen uphögt. Denna herren hade nyligen förmält sig med Mademoiselle som är en arfwinge af så många Konungar/ och at jag må säija mycket med twänne ord/ Monsieurs dotter.Z När nu Förstinnan Doria kom til Turin, tog Hertigen som hennes höga stånd och merite wäl kiände/ henne med all heder emot/ tilbiudandes henne på det aldrahöfligste/ att alt det han i sitt wåld hade skulle

#114 stå henne til tienst. Peppa, som inte behöfde sin höga herkomsts tilhielp/ att förskaffa sig allas wördnad och tycke som nånsin såge henne/ blef ansedd af Cavaliererna med förundran. Kan och hända at Fruntimret inte kunde se henne utan afwundsiuke/ hwilket om det så skulle warit/ man icke så mycket har at undra uppå. I medlertid infann hon sig likwäl inte wid någon af alla de roligheter och tidfördrif som Hertigen för hennes Kongl. höghet hertiginnan anställa lät/ aldenstund Förstinnan Doria fordrade en rang den man inte kunde inrymma henne så framt man icke wille giöra många höga Damer, som wid det Savoyiska håfwet wistades en ogenskenlig orätt. Cavaliererna som gierna hade haft den fägnaden att se Peppa wid alla desse högtideligheter/ förslogo åtskilliga medel til at förnöija Förstinnan Doria; men såsom det är mycket lättare afhielpa Konunga twister/ än rätta qwinfolks rang, så war det ock dem omöijeligit at komma dermed til rätta. Det förwirrade tilståndet i Genua tiente dessutan til en god swepsak/ och ursächt at man icke kunde taga del i de wid håfwet på färde warande lust-spel. Ty man fick på samma tid kundskap/ at Franska flåttan war kommen för Genua; att en hop Voluntairer, hade wågat sig i land/ hwilka sedan de först giordt sig mästare af S. Pierre D'Arena, hade opbrändt de skiöna husen på landet/ hela Genuas Sommarlust och ögnefägnad; at Frantzoserne/ sedan de lagt sig närmare staden/ hade kastat dit in en så grufwelig myckenhet Bomber och Granater, at den sköna staden som man elliest plägar kalla Genua la superba, det är/ den stålta eller prächtiga/ den war nu fast mera lik det eldspyende berget |tna, då det som häfftigste brinner; med et ord; förskräckelsen der inne war så stor att många Familier flydde in på bergen och öfwergåfwo hus och egendom/ skattandes sig lyckeliga at de kunde sättia deras egit lif i säkerhet/ och

#115 undfly elden samt Banditernas öfwerwåld som och begynte plundra staden. Man berättade ännu dertil at Frantzoserna hade förlorat många Volontairer wid landstigningen på S. Petro D'Arena, och at jämwäl en Riddare af en mycke stor merite, som war en af de förnämste Officerare på flåttan/ hade der blifwit slagen/ samt at han af hela ArmÇen wardt högeligen beklagad. Alla desse tidningar bedröfwade märkeligen Förstinnan Doria; men då Peppa fick höra om Frantzosernas förlust/ och om Riddarens död/ som warit af en så hög merite och anseende/ giorde henne hennes kiärlek bäfwande af räddhoga om sin kiärstes lif/ dertil månde och omständigheterna om den slagna Riddarens merite och dess almänna afsaknad swårligen föröka hennes förskräckelse. Hon gick för sig sielf afsides och begynte föruth martera sig med de aldraswåraste sorgesting som en häfftig kiärlek i slike tilfällen nånsin kan gifwa et ömt hierta. I twå dagar kunde hon ingen lisa finna i sitt swidande sinne/ utan hon plågades såsom af en bitande och frätande matk/ och ehuruwäl hon tyckte sig se en liten skymt af godt hopp/ då hon förestälte sig/ at på en så stor flåtta som Konungens/ måtte finnas flera personer af merite, torde hon likwäl inte fråga någon menniskia derom/ inbillandes sig/ at alt det hon worde hörandes til den döda Riddarens beröm talas/ icke kunde sig på någon annan så wäl rima som på hennes kiärsta. Förstin1an Doria som öfwer sitt Fäderneslands olyckor war otröstelig/ kunne nu inte märkia Peppas bedröfwelse; men då hon såg at hon inte wiste sig/ til at emottaga Fruntimbret som dem besökte/ lät hon säija henne hon skulle komma in i hennes kammar/ så skulle hon få höra et långt bref om alt det som i Genua war passerat. Ehuruwäl nu Peppa hade beslutit/ att heller bli i den orolighet hon war/ än att antaga en underrättelse som skulle bli henne anten högst hugnelig eller och högst bedröfwelig; så

#116 war henne doch omöijeligit att emotstå den tillika rädda och starka begiärelsen hon hade att förnimma wissheten om sin kiärstes öde/ gick fördenskul in i sin styfmors kammar derest hon fan en hop med frutimmer som wäntade henne med stor längtan at få höra omständigheterna af det Genuesiska wäsendet. Förstinnan Doria las dermed op sitt bref/ hwilket bekräfftade alt hwad man derom redan hört talas i Turin. Ibland andra omständigheter berättades der angående Frantzosernas landstigning/ at de derwid hade förlorat många Officerare och at de för alla andra högt beklagade Riddaren af Lhery, som war en mycke hurtig och af allom afhållen Cavalier, den der i alla tilfällen hade wisat goda prof af sin tapperhet och wackra förhållande. Detta namnet som har någon likhet med Riddarens af *** namn/ antingen dät war nu i brefwet illa skrifwit/ eller och Förstinnan det illa Pronuncierade på sin Italienska/ satte Peppa en sådan skräck i hiertat at hon förlorade sinnen och kiänsla. Hon hörde nämnas Riddaren af *** och i samma ögnebleck föll hon ned och dånade på lähnstolen der hon satt. Frutimret luppe strax til och hielpte henne/ icke dragandes den ringeste misstancka at Frantzosernas förlust någon ting skulle hafwa hielpt til denna beswimelsen/ utan snarare at Peppa rörd af så mycken olycka som den Franska flåttan hade förorsakat i Genua, war fallen i en sådan swaghet. Man kunde med möda få henne til rätta igen/ och wardt man omsider nödgad at kalla hennes upwachterskor/ hwilka med en hast klädde af henne och lade henne i sängen. Hon war så genom skrämd och sorgse af denna grufweliga tidningen/ och föll i en sådan grämelse at hon i några dagar icke frågade efter någon ting i werlden utan war lika som utan lif och rörelse; och om hennes sorg lemnade henne något ögnablick en qwickare kiänsla/ så tiente sådan til inte annat än at hon dess mer kiände swedan af sin

#117 oboteliga saknad. Hon förbrådde sig/ jämwäl sielf sin hårdhet och skiämdes att hon orkade lefwa då hon inte mer kunde twifla om sin kiärestes död. Förstinnan som wäntade sin brorson den hon wiste redan wara afrest från Venedig, förgat ingen ting af alt det hon wiste tiena til at locka och länkia Peppas hog/ och fast än hon inte mer kunde begripa hwad orsaken war til den oförlikneliga ångst hon såg henne uti/ aflät hon ändå inte at bruka mot henne den största wänlighet hon kunde uptänkia. När nu Marggref Spinola wid samma tid war ankommen til Turin, gick han strax at upwachta sin Farsyster/ som och tog honom emot med högsta glädie/ men tordes likwäl inte strax wisa honom för sin styfdotter i den sorge-willan hon såg henne wara stadd uti. Icke dess mindre tänckte hon dagen derefter låta honom komma för Peppa, men som hon i det samma påminte sig huru illa det stod til med henne/ bad hon Marggrefwen så länge wänta i förmaket som hon ginge in at bereda henne til at wäl undfägna honom. Derpå gick hon in i Peppas kammar/ och sedan hon låtit hennes qwinfolck som tiente henne träda af/ lät hon henne wetta at Marggref Spinola rätt nu war ankommen och at han hade rest förbi Genua, hwarför han och med flera omständigheter kunde dem alt berätta om det Genuesiska owäsendet som de redan haft tidender om. Peppa som strax hölt före at Förstinnan wille spinna opp något nytt försåt til sin brorsons bästa/ gaf henne inte tid til at tala uth/ utan sade strax med tårefulla ögon hon wille inte längre giöra henne någon hemlighet af det som hon härtills hade dölgdt/ serdeles som hon och numera ingen ting mer hade att wederwåga/ sedan hon hade beslutit undandraga sig alt werldsligit omgiänge/ som redan blifwit henne olideligit. Dermed sade hon för henne at hon altid hafft kiärlek til Riddaren af *** ifrån den första gång de sedt hwarannan på Balen hos Marggref Justiniani;

#118 at en Sympatie eller hemlig drifft/ hade hafft samma wärkan hos Riddaren/ hwilken likwäl hade strax rest derifrån til Frankrike på det han måtte undwika påfölgderna af den starka böijelsen som med wåld drog honom til at älska emot sin wilja. Att de efter den tiden inte sedt hwar andra på tuu åhr/ eij heller nånsin kiändt hwarandra/ til dess Marggref Spinola råkat ihop med Riddaren på hemresan från Rom då han wid ankomsten hafft honom tilsammans med henne/ och således emot sin förmodan sielf gifwet dem bägge anledning/ at på nytt upblåsa den förra elden/ at gifwa hwarannan derom kundskap och ändteligen fatta til hwarannan den starkeste kiärlek som nånsin warit til; at denna kiärleken sedermera hittat på medel at växla bref sins emillan/ att se och tala med hwarannan/ samt gifwa hwarannan inbördes försäkran at bli faste och orörlige i sin en gång fattade tankar. Det war han/ for hon widare fort/ som kom så wäl til pass på hemresan från Loretto, til at frälsa mig från Turckarna/ som woro ingen ting mindre än det de wille synas wara/ aldenstund en af dem rent uth för oss bekiände/ at de hade blifwit uthskickade af min Frumors K. Brorson som med henne hade et uplagt råd at röfwa mig bort. Jag hade aldrig sagt henne det ringeste derom/ effter jag/ så länge jag war försäkrad om min kiärstas hierta/ altzinte brydde mig om alt det öfriga. Jag flatterade mig altstilla att wårt Råd skulle giöra frid med Konungen af Frankrike/ och att det skulle kunna befordra wårt ächtenskap. Men nu äre alle desse smickrachtige förhoppningar förswundne/ och jag föreställer mig nu ingen annan tröst eller hugnad än gråta min kiärsta i hela min lifstid. Wid desse orden strömade hen1e tårarna ut för kinderna. I medlertid underlät hon inte än widare tala och säija för Förstinnan det hon wore sinnad gå och kasta sig för Madame Royales, det är/ hennes Kongl. höghetz fötter

#119 til at begiära hennes beskydd och bedia henne om den nåden att hon måtte bli antagen ibland de klöster Jungfrur sona man kallar De l'Anonciade; i medlertid och icke dess mindre om Förstinnan/ efter en slik bekännelse som hon nu af henne hördt/ hade någon kiärlig tancka för henne öfrig skulle hon wisa henne en stor fägnad derutinnan at hon förskonte henne för den blygden at låta denna höga Kongliga printzessan något wetta om hennes swagheter/ derigenom hon wisserligen skulle bli hela hofwetz nesa att hon serdeles behagade lofwa henne det hon sielf wille följa och ledsaga henne in i det klöstret hon åstundade komma/ och det utan at afbida hennes Herr-Faders order. Förstinnans hierta wardt öfwer detta talet ömt och blödande och drog medlidande med henne/ så at hon inte kunde säija henne et ord hwarken til att straffa hennes swaghet/ eller betyga den medynckan hon drog öfwer hennes sorg: Doch försäkrade hon henne/ at hon wille befordra hennes nöije i alt det hon kunde/ och dermed gick hon uth til Marggrefwen/ hwilken hade hördt hela deras samtal/ och war nu så rörd af Peppas berättelse at hans ansickte war af ängslan hel mulit då Förstinnan kom. Han war rätt harmse/ at han hade måst wara en orsak dertil at hans faster hade förstört en så öm och uprichtig kiärlek. Han tyckte och så dessutan/ at om han hade warit underrättad om likformigheten af Peppas och Riddarens Tanckar/ skulle han hafwa skattat för en serdeles fägnad at tiena och hielpa dem i deras upsåth. Förstinnan war mycke häpen at hon fan sin brorson wid et sådant sinne men än mer blef hon då han tilstod för henne huru han hade hört hwart ord som Peppa hade talt med henne/ och at han war hierteligen bedröfwad öfwer det sorgeliga tilstånd han såg henne uti så wäl som och öfwer Riddarens död. Han talte om hans person med högsta estime och beklagade sig öfwer sin farsyster som

#120 så mycken olust och förtret hade förorsakat detta kiärliga Paret. Förstinnan försäkrade honom at hon aldrig hafft någon kundskap om deras kiärlek/ låtandes honom derofwan på wetta/ at i det tilstånd som sakerne nu stodo [hon] wille hafwa rådt sin herre at inte neka Riddaren sin dotter effter han älskade henne/ aldenstund det wäl kunde hända/ att om Senaten i Genua inte funno något medel att ställa Konungen til freds/ hans Maj:tt då torde twinga hela den Genuesiska staten under sin lydna.
I medlertid såsom Riddaren af *** hade förnummit att hans kiärsta war i Turin reste han med en Postjacht dit öfwer. Och råkade just taga qwarter i samma hus som Marggref Spinola gäste/ hwilken strax kiände honom igen och blef så bestört at få se en menniskia som han hade hört skola wara död/ så att han såg på honom några gångor rätt starckt innan han hälsade honom/ inbillandes sig att han bedrogo sig af någon likhet af ansickten. Riddaren slöt wäl af Marggrefwens häpenhet att han måtte ha någon kundskap om hans kiärlek/ men underlät derföre inte att gå til honom och på det höfligste hälsa honom/ säijandes derpå/ han trodde att en och samma sak hade fördt dem båda til Turin. Så snart Marggrefwen något litet hade kommit sig före swarade han Riddaren på des höflighet/ låtandes honom förstå/ det han wäl icke så mycket passade på at ransaka effter om ett ärende dem bägge dit dragit/ eller inte/ men ett wiste han/ nemligen det/ att han för sin person hade nu intet annat der at giöra än att wisa honom prof huru angelägit han lät sig wara om hans lycka. Dermed sade han för honom altihop hwad för ett tal der hade gådt om hans död/ huru han wore kommen af en händelse att höra af hans kiärstas egen mun alla omständigheter af hans kiärlek/ så wäl som hennes förtwiflade sorg och det oförmodliga slut hon hade fattat at

#121 öfwergifwa werlden och stängia sig inne i alla sina dagar uti ett klöster. Riddaren förmärkte med stor fägnad desse Peppas tanckar/ som båro honom ett mer än öfwerflödigt witnesbörd om hennes häfftiga kiärlek; och då han hade förnummit att hon war siuk och att man ingen menniskia släpte in i hennes kammar/ hölt han före det skulle bli honom swårt att få se och tala med henne/ serdeles effter han hade emot sig Förstinnan Doria, hwars afsichter woro aldeles twärt emot hans kiärlek. Marggrefwen lemnade honom i sin wilfarelse och sade inte för honom huru Förstinnan woro honom gunstigare än han tänckte/ utan tyckte nog wara at han den gången lofwade sig willja finna på sätt och medel att hemligen skaffa honom in til Peppa. Af denna tilsäijelsen blef Riddaren öfwermåttan glad/ han tog Marggrefwen deröfwer i famn/ den och strax gick från honom til at tala med Förstinnan/ hwilken han fant mycke brydder derutaf att Peppa alt stilla stod fast i sin en gång fattade mening/ öfwerliggiandes henne alla stunder att föra sig til l'Annonciade. Marggrefwen säger henne huru han råkat en Cavalier som han blifwit bekant med i Rom, hwilken war uti stort rop at wetta stora hemligheter och konster til at bota allahanda sinnes siukdomar och swagheter/ och att om hon wille tro honom/ skulle man låta honom komma dit och säija sin mening om Peppas stora ängslighet; och wille han föruth försäkra henne att denne samme Cavaliern skulle wärckeligen betaga henne alt hennes qwal så snart han finge en gång se henne. Förstinnan som icke på tusend mil kunde gissa hwad för en hemlighet under detta talet låg/ bad Marggrefwen för Guds skull han wille strax samma dag laga att denna Cavalieren måtte komma dit/ och talte hon widare mycket om/ hwad för en stor fägnad det skulle wara henne/ om hon kunde nu gifwa Peppa så stor orsak til sitt beröm som hon tilförne

#122 hade förorsakat henne olust och förtret. Hwarföre och Marggref Spinola tyckte att han numera inte behöfde längre dölja för henne det lyckeliga mötet han på stunden hade hafft. Doch wille han först wetta innan han sade henne att Riddaren war i lifwe/ om hon och skulle kunna få så mycket af sig att hon wille wara honom i hans kiärlek benägen/ såsom hon låtit sig förmärkia at hon önskade hafwa kunnat det samma giöra. Dermed skrufwade han så småningen samtalet bort på de Genuesiska handlingarna/ och sedan han widlyfftigt målat uth huru stor macht derpå låg/ lät han henne wetta huru han af säker hand hade/ att den almänna Freden wore redan sluten/ och ingen hade derwid det ringaste lagdt sig uth för Genuesernes bästa/ utan att Konungen hade förbehållit sig att straffa dem effter behag/ hwilket satte honom i stor fruchtan om sitt Fädernesland/ så att Förstinnan wäl kunde sluta deraf att Peppas gifftermål med den Franska Riddaren af *** skulle hafwa warit mycke nyttigt och fördelachtigt för hennes hela hus. Förstinnan som fant desse sin brorsons skiäl mycke goda och förnufftige/ försäkrade honom/ hon skulle intet hafwa det ringaste lagt sig deremot om denna Riddarens bekantskap med Peppa hade warit henne witterlig. Effter då min Fru-Faster är i den tanckan/ swarade Marggrefwen/ så står det nu i hennes skiön att gifwa wår Republique en mächtig Skydds-Herre hos Konungen; att förbinda Peppa til en ewig tacksamhet emot sig; och giöra en giärning som skall lända henne til ett odödeligit pris. Riddaren af *** är inte död/ och att jag min Fru-Faster ingen ting må fördöllja/ så är det han som jag täncker ledsaga in til Peppa under den Romerska Cavalierns namn som kan så många hemliga konster. Af wår Republiques egit bästa/ så wäl som af det estime jag bär för honom/ är mig i hågen runnit att förslå honom en hemlig förmäling med Peppa; och tycker

#123 jag/ i anledning af alla de skiäl som jag sagt min Fru Faster/ hon skulle giöra sig en fägnad att befordra twenne personers kiärlek som så länge och med sådan ömhiertighet älskat hwarandra. Fast än nu Förstinnan Doria war öfwertalt af sin Brorsons skiäl och bewekelser/ fant hon sig icke dess mindre mer an illa brydd. Hon sade att hon inte tordes taga sig på att någon ting giöra effter sit egit hufwud uti en så kitzlig sak. Men Marggrefwen kom fram med så många nya skiäl/ och bad henne derjämte så bewekeligen att giöra honom den nåden han sökte af henne/ så att hon omsider samtyckte til detta kiärliga paretz förening. I medlertid wille hon giärna se Peppa i en liuflig häpenhet/ och lät fördenskul Marggrefwen förstå/ at hon wille inte säija härom för henne rätta sanningen så ginest/ utan allenast föreslå henne om hon icke skulle ha lust se en man som wille wara god att hon skulle komma sig före igen och bli frisk och lustig som förr. Dermed gick Marggrefwen til Riddaren tilbaka hwilken uti det goda hopp han gifwit honom om sin hielp/ wäntade honom med yttersta längtan. Han försäkrade honom han skulle låta honom få se och tala med Peppa och de tacksäijelser han derföre af honom fick/ öfwertygade honom så fulkomligen om den uprichtiga kiärlek han hade til henne/ att han numera tyckte det han med skiäl kunde uppenbara honom hela sakens sammanhang/ altså rådde han honom/ effter han hade så stor kiärlek skulle han strax genom ett hemligit och tyst bröllop söka den samma til förnöija/ och inte längre lämna den fara af en hop owissa händelser och en äfwentyrlig uthgång/ som kunde förorsaka honom ännu stora förtreter. Han lofwade honom jämwäl att han wille anwända all den gunst han hade hos Förstinnan til att draga henne på hans sida. Riddaren som aldrig hade tordt giöra sig den ringeste tanka om så stora saker som han nu hörde/ blef så bewekt af denna tilsäijelsen/ så

#124 at han tog honom i famn/ försäkrandes honom det skulle wara honom kiärare än lifwet om han kunde förmå Förstinnan dertil at han finge Peppa. De hade derpå et långt samtal med hwarannan/ och wisade sig Riddaren så kiär att han hade swårt för att döllja för honom til fölljande dagen/ hwad för tankar Förstinnan för honom hade. Täncke nu effter hwar och en som kiärlek pröfwat/ hwad för en glädie han fick den andra morgonen då Marggrefwen kom hem til herberget och lät honom wetta det han hade talt med sin Fru-Faster hwilken då hon fådt höra att han än lefde och intet annat åstundade än att försäkra Peppa om sin kiärlek genom de aldraswåresta beställningar som man någonsin kunde honom påläggia/ hade låtit sig finna i ett så gunstigt sinne för honom att han kunde förmoda af henne alt hwad han nånsin kunde begiära. Hans lycka syntes honom så otrolig/ att han stod länge och twiflade om han rätt wäl hade hördt. Han hade Marggrefwen til att säija om för sig åtskilliga gånger de försäkringar han honom gaf om Förstinnans samtycke. Och som den tiensten han honom härutinnan hos henne giordt/ ginge honom genom siälen kunde han inte tröttas att ouphörligen tacka honom/ det han och giorde af ett öpet och flödande hierta/ att man ögonskenligen deraf kunde se huru obeskrifwelig hans kiärlek war. Han war alt förhäfftig dertil att han skulle kunnat förmå honom til at upskiuta sin upwachtning hos Förstinnan. Hwarföre han och på det högsta bad Marggrefwen han wille föra honom dit hwarest han och wid ankomsten fick största orsak att wara nögd med hennes höfliga undfägnad. Hon försäkrade honom att hon af intet annat tilfälle hade sökt förmå sin styfdoter til ächtenskapet med sin brorson än deraf att hon inte wiste det hon gifwit bort sitt hierta; och at hon/ så snart hon förnummit det hemliga förstånd som dem emillan war/ hade med tårar be

#125 klagat hans död/ hwarigenom hon hade blifwit oförmögen att bota den sorg och saknad hon dem hade förorsakat. Hon lade dertil leendes/ att hon fruchtade det Peppa inte skulle gitta taga hans besök emot/ hon hade fuller redan talt om honom för henne såsom en förträffelig man til att curera sådane siukdomar som andra Doctare inte förstodo sig uppå; men hade inte annat fådt til swars/ än att hon wore så fierran från den åstundan att bli frisk igen/ så att om [hon] wiste hon skulle nånsin kunna bli så odygdig att hon skulle låta trösta sig/ wille hon föruth så sörja deröfwer att hon skulle derigenom taga sin död. Och jag tror/ sade Förstinnan widare/ att hon ännu är i den fasta mening at inte wilia se eller taga emot Ehr. Jag wil gå åstad och giöra mit bästa att öfwerwinna henne derutinnan doch utan att uppenbara henne det hon inte än wet/ men om jag inte kommer til rätta dermed/ få J sielf försöka hwad J hos henne förmå. I det samma förde hon Riddaren in uti sin styfdotters Rum och sedan hon lemnat honom tillika med Marggrefwen i förmaket gick hon in til Peppa som nu i tu dygn hade legat til sängs. Hon sökte fåfängt få henne til samtyckia til ett besök som man nu wille giöra henne. Och som hon i des wedersakande wiste sig aldeles förhärdad/ sade ändteligen Förstinnan: det är inte rätt eller förswarligit att jag emot ehr skal bruka en sådan höflighet som skulle förorsaka ehr döden/ och att jag inte fast mer på alt sätt [skal] biuda til hielpa ehr. På desse orden befalte hon en af hennes tienarinnor/ låta den Cavaliern som i förmaket war komma in/ hwilken berömde sig deraf at han hade bot för hennes sot. Peppa som i sin sorg inte högre önskade än att få wara altid hel allena och som inte kunde inbilla sig att man på något sätt i werlden skulle kunna läka en så obotelig sorg som hennes war/ beklagade sig öfwer det twång man giorde henne/ och så snart hon såg en mans

#126 person komma in wände hon sig om på andra sidan och wille icke engång kasta sina ögon på honom/ i det fullkomliga slut att icke ett ord swara til alla de frågor han worde henne giörandes angående orsaken til hennes bedröfwelse. När nu Förstinnan således war öfwertygad att Printzessans förtwiflade sorg war sanfärdig och uprichtig/ fägnade hon sig föruth så mycke mer af den liufliga förändring hon snart skulle få se på hennes tilstånd/ steg dermed til Riddaren och sade: jag lemnar ehr allena hos den siuka. Jag ser wäl att hennes plåga är så hafftig att hon har en afsky för all läkedom och att hon derför är i den tancka att inte wilja höra ehr; men som jag wet att ni ha sådana ofelbara och krafftiga medel som man försäkrat mig om/ så hoppas jag och att J lär bruka den behändighet som kan beqwäma henne til att taga dem emot. När hon det hade sagt gick hon uth och kom til sin Brorson som wäntade i förmaket på tiden att han fick och wisa sig. I medlertid förfogade sig Riddaren närmar til sängen/ derest hans kiärste låg och giömde ansichtet undan; och på det han skulle förmå henne att wända sig fram sade han åth henne: kan då inte den stora åhoga jag giordt mig til att komma hit och tilbiuda ehr min tienst inte förtiena en endeste anblick: Ha ni nu så stor orsak att hata ehrt lif/ att ingen ting mer i werlden kan beweka ehr til att wilja det Conservera.
Som hon wid desse orden tyckte sig höra en röst som mycke war lik hennes kiärstes/ så kiände hon och derwid en sådan rörelse i hela sin blod och håg att det är omöijligit att den beskrifwa. Hon gaf dermed opp en diup suckning som kom deraf att hon påminte sig hwad hon förloradt; och som hon inte dristade sig att tro det tidenderna om Riddarens död wore falske/ blef hon altid stilla i samma tilstånd/ utan att wilja wända sina ögon til den som med henne talade. Ach! kiäre hiertans/ for Riddaren widare fort/ wanwyrda då

#127 inte aldeles min ödmiuka tienst. Ehuru swårt det slut måtte wara som J fattat torde J til äfwentyrs ändå förändrat/ om J wille lemna mig den friheten att jag finge hielpa ehr. Han sade desse orden med en så bewekelig röst/ att Peppa hel häpen och bäfwande omsider wände sig åth honom/ och då hon noga besåg honom kiände ändteligen igen de Lineamenter som hela hennes hierta war så upfyldt utaf. Så lefwer J då/ sade hon med en swag och darrande röst? skall jag tro mina ögon/ eller skulle det wäl inte snarare wara en dröm? Jag lefwer/ swarade Riddaren/ och när J se at J dragen mig effter ehr hwar J ären/ skulle J giöra mig orätt om J inte försäkrade ehr att jag inte lefwer utan för ehr allena.
Aldrig måste man tro att någon kan dö af glädie/ effter Peppa war mächtig att stå emot en som war så starck den henne som en swallande wåg öfwerskiölgde/ då hon fick se en så kiär och behagelig syn. Riddaren som af stor kiärlek war lik som utom sig sielf/ sade henne med de aldrakrafftigste och bewekligste ordeformer/ att han fant sig oförmögen til att erkiänna som sig borde den höga plicht hwarmed han henne förbunden war/ och at han fulkomligen satt sig före upoffra sig sielf åth henne med alt det han ägde/ och at aldrig nånsin komma ifrån henne. Och som de nu hade frihet att tala med hwarannan utan twång/ förklarade de hwarannan widlöfftigt sitt hierta med tusende försäkringar af en ewig trohet/ och hade deras samtal inte så hastigt lychtatz öfwer en så outöslig materia som denna syntes dem wara/ om inte Förstinnan som längtade at taga del i deras nöje hade kommit ingåendes med sin brorson. Peppa kom i det samma ihog hwad hon i sin stora sorg hade råkat säija henne/ och denna ihogkommelsen giorde henne så blödig och flat att hon näpligen kunde uplyffta ögonen. Förstinnan förtog henne desse tanckar i det hon lät henne förstå det hon nu mera kunde

#128 föllja sitt egit hiertas böijelser/ och att det wore så fierran från henne att wilja sättia sig emot en så wälgrundad kiärlek/ så att hon och nu tagit med sig dit sin brorson/ som nu wore redo Riddaren til godo att afsäija sig all den rätt som han försökt til Peppas person/ icke förbehållandes sig någon annan förmon än at wara bägges deras förtrogna wän. Marggref Spinola bekräfftade denna försäkring med alt hwad den uprichtigste och fulkomligste wänskap nånsin kan inblåsa i ett ädelt sinne. Och Peppa som af alt hierta bekiände ett så ädelt förfarande/ bad honom giöra sig en wiss räkning på alt det estime han någon tid kunde wänta af en sådan person som hon war. Riddaren som hade honom att tacka för Förstinnans gunstiga willja/ sade honom å nyo alt hwad man kan säija åth en wän utaf hwilken man erkiänner sig hafwa all sin lycksalighet/ och såsom hans kiärlek kom honom strax dereffter til att bedyra det han aldrig mer wille skiljas från sin skiöna Printzessa/ föll honom Förstinnan i talet/ wisandes huru deras wälfärd å bägge sidor nödwändigt fordrade det han måste resa tilbaka til Frankerike; sade likwäl at hon til att befria hans kiärlek ifrån widare orolighet/ wille för hans afresa låta honom hålla sitt bilägre med sin styfdotter/ effter hon inte twiflade att hon ju på ett sådant bref som hon derom til sin herre låtit afgå/ ofelbart skulle erhålla hans samtycke men att hon likwäl för åtskillige orsaker skull hölt rådeligit att detta gifftermålet så länge hölles tyst til des Republiquens stridigheter med Kongen woro bilagde. Det är onödigt at berätta hwad de bägge älskande personer finge för en glädie af ett förslag som fullbordade all deras önskan. Allas deras hiertan som inte af den starkeste kiärlek warit igenomdrefne kunna inte begripa det aldraringaste deraf. Förstinnan skref sin man til och Riddaren skickade det med en enspännare til Genua. Hans hastiga återkomst wisade

#129 nogsamt att ingen annan än kiärleken kunde hafwa gifwit de order som så hastigt blefwe wärckstälte. Han hade med sig det förwäntade samtycket/ och de bägge ällskande hade den liufwa fägnad at se sig omsider förente effter så mycken swårhet som dem deras kärlek så offta och så länge mött och hindrat. FINIS.