Urban Hiärne: Stratonice

Texten är inskannad från M von Platens utgåva Urban Hiärne: Stratonice. Sthlm 1952. Den maskinläsbara texten är tillkommen inom ramen för projektet "Bidrag till en nysvensk textbank på data". Mats Thelander har ansvarat för inläsningen.

Texten är från början inläst i IBM-format och var då försedd med ett stort antal markeringar för förkortningspunkter, kursiveringar, rubriker, citat m m. Texten i denna databas har av Lars-Olof Delsing överförts til Macintosh-format. Vid denna överföring har specialmarkeringarna tagits bort. Något enstaka ovanligt tecken kan fortfarande dröja kvar i denna textversion.

#5
Uthi Philippi, Kongens i Macedoniens, stora Sons Alexandri 6 Regementzåhr kom Thyrsis uthur Epheso till Corinthum för den sköna Castizanes skull, den han een lång tijdh innerligen älskade. Samma Thyrsis vaar Parmenionis betiänte och hade icke långh tijdh att fördröya uthi Corintho. Så som han een lång vägh hade reest och icke vaar så långt ifrån sin Broder Celadon, een heerde, som sina fåår vatnade vidh --- beck, den han icke på een rum tijdh hade sedt, [och] emädan han icke sielffver hade tijdh att reesa åth Athen, skreff [han] honom till och badh honom änteligen skynda sigh dijt till Corinthum. (3 Maij) Och ehuruväl Celadon hade inga ringa oorsaker att bliffva qvaar i Atheen, bleef han liqväl förmedelst den broderliga kärleek dragen att giffva sigh på reesan. (4 Maij) Der han, efter samma tijdh vaar een kall och torr våår och fördenskull söderna sina foder saknade, medh elaka och reesne ökier försedd, foor icke aldeels väl på vägen. Men denna besvär lindrade hans aldrakäreste Broders älskeliga närvarelse, innan som Phoebus
#6 hade hint föra sina trötta hästar i västersiön. (5 Maij) Och såsom Thyrsis bemälte Celadon emoottogh medh een rättelig broderligh kärlek, så sleppte han honom ey heller, (6 Maj) för än denne måste loffva att resa medh åth Ephesum, besynnerlig efter Parmenio, som Celadons 3 bröder i sitt hoff uppehölt, det så befalt hade.
(9 ditto) Efter 3 dagars lyckligh vindh hinte de friske och sunde till Ephesum, der de intet funno Parmenionem för sig. Och då Thyrsis förnam honom vara reest uppå sin affvelsgåård vidh paas een mijl frå Epheso belägen, satte han sig dijt uthan upskoof genast öfver een siövijk. I medler tijdh gick Celadon och helsade sina bröder, de honom medh outhsäyeligh glädie fägnade, aldenstund de begge yngre honom icke sedt hade sedan som the grymma pester [?] infölle i nordre delen aff Natalia och medh deras förhäriande skremde såväl desse bröder som otaliga andra att rymma landet. Och alltså bleef Celadon uthi Epheso uthi Parmenios hoff och besåg bemälte vidtberömda stadh och besynnerligen den vidt uthropade Dianæ tempel. Då han nu i 2 dagar der drögdt hade, kom hans Broder Thyrsis ifrån Peligno, ther Parmenio den tijden vistades, och berättade Celadon, han skulle medh honom förfoga sig dijt och kyssa
#7 Parmenios hender. Hvilket de ock giorde (12 Maj), haffvandes medh sigh i föllie Cobalum, Parmenionis öffverste tiännare, som vaar satter att haffva omsorgh öffver hoffstaten och tiännarne. Och emädan denna Cobalus tillförene hade känt Celadon och viste, att han vaar intet så oförfaren uthi rijtande och målande, särdeles att sättia aff ansichten, sleppte han honom icke för än han måste tillseya honom det samma.
Då nu Celadon medh sin Broder till Pelignum ankom, vachtade han up i Salen vijdh pas een godh tijma, för än höghbemälte Parmenio vaar upstånden. I medler tijdh helste han på then inkommande Selenista, som var Parmenios svärmoder, som syntes vara een from och sachtmodig menniskia. Och icke långt derefter trädde eett beläte, som vaar öffver alla målningar mz skönheet och fägring begåffvat. Hvilken när Celadon henne sågh, ach huru bleef han lijka såsom medh een liungeeld slagen och kände sigh een oförmodeligh eeld i bröstet, den doch liqväl temlig dempades, när han aff sin broder förnam henne, som hennes klädebonat uthvijste, vara aff een ganska högh härkomst, nembligen född af Pausania, een mechtigh herre, den hoos Konung Philippum i Macedonien för många herrar högt achtat vaar, hvilken
#8 vaar Selenistæ broder och för 3 åhr fölgt den stora Charons här, hvilken ock hans huusfru efter 12 månader fölgde, så att denna Stratonice medh sin syster Sophonisbe vaar sedermera under Selenistæ och Parmenionis hägn. Och som Celadon oförmodelig älskade, så vende ock den oförmodelig igen, icke annars än man hade tent i een blåårhoop, den der hasteligen förbrännes. Doch viste han icke, huru som een ringa förhoppnings gnista qvarbleef, som honom, iagh veet icke hvadh, tillsade och upfriskade. Sedan bleef han inkallat af Parmenione, den honom ganska nådeligen fägnade och tillsade sigh villia hans gunstige herre stadeligen förbliffva.
Nu vaar der i hoffvet vaanligt, att de morgon och afton sammankommo i een stoor saal att holla Gudztiänst, så att ingen fick vara borta. Emädan Parmenio vaar een Gudhelig man, så voro ock alla hans hoffolk som han som gemeenliga gå plägar. Då de samma morgonen skulle komma tillhopa, stelte sig Celadon hoos sin broder Thyrsin, hvilket vaar geent emoot der Stratonice iempte sin fadersyster Selenista och des dotter Chione, Parmenios huussfru, stodh. Så begynte Celadon oförmerkt att skiuta mz ögonen några små och lätta kärleeks kolffvar, hvilka doch, som Celadon tycktes, Stratonice något förachteligen uptogh i anseende [till]
#9 hans oanseenligheet, besynnerlig efter han, som tillförne af hoffolket så högt uthropat vaar, icke medh sin krops fägring och andra beskaffenheter så deremoot svarade. Liqväl så kunde Celadon, som sig på sådana Physiognomiske lectioner och ögnataal myckit hade vinlagt, förmerkia een liten benägenheet, som hans renomÇ honom förskaffat hade. Och efter hoon hade lust att see den hofffolket, (hvilka uthi een berömmande och lastande ingen måtto hålla), tillförene så hade roosat och gaaf Celadon tillfelle idkeligen meer och meer, doch ganska oförmerkt, att skiuta kärleks strålar. Doch der iblandh stellandes sigh så modig, och medh een käck upsyyn låta lysa een synnerlig frimodigheet, doch uthan någon affectat stoltheet. När nu Gudztiänsten ändat vaar, steeg Chione, togh Celadon i hand, therhoos stodh Stratonice och som hoon icke vaar vaan att helsa de ankommande, der de icke vore af så hög eller ock högre härkomst än hon sielff, så helsade hoon icke heller Celadon, uthan sågh något hvast uppå honom och gick dädan.
Strax gick Celadon uth uthi een lönligh och bittersööt ängslan, och begyntes den nys uptende och tillijka uthsleckde eelden meer och meer taga till. Men iu mindre förhoppning han hade, iu mera
#10 älskte han, tvert emoot alla andra älskare, som sigh medh förhopning altijdh bespijsa, och då den bliffver all, återvender ock kärleken tillijka. Hvadh skulle den aarma Celadon göra? Effter hoon uthaf så [hög] härkomst var kommen, hade han aldrig den förhoppning att fåå den ähran få tala det ringaste ordh medh henne. Och som hoon vaar temlig eenslig af naturen, gick hoon föga uth, att han då kunde fått mött henne; och der detta skedde, vaar hoon altijdh af 2 frustupijgor beledsagat, som flere ögon hade än Argus. Intet kunde han heller taga sigh den dristigheten på och gåå in j frutimbret, dijt ingen mansperson vaar tillåtit att gåå, uthom Parmenio allena. Intet fönster vete heller så uthur hennes Cammar, att han kunde fåå see henne der sittiande och då mz een ödmiuk hattlyftning eller ögnavink insinuera sigh. Summa, alla vägar vore honom igenslutne, hans endaste tröst, att fåå see henne uthi gudztiänsten, förminskades temligen, när han tenkte vedh sigh sielff, efter hoon hade härtill sedt på honom intet annat än af förvetenheet; när hoon nu den sleckte, så bevärdigade hon honom ingen ögnesyyn igen.
Doch ville han dermedh förnya hennes förvetenheet och sin anseenligheet, efter såsom Parmenio hade befalt honom affrijta den välbygde gården
#11 och tillijka des lustiga belägenheet, ville han skynda sigh der medh, på det han kunde låta leffverera den öffver måltijden in åth herrn, der Stratonice då var tillstädes. Detta begynte han ock (13 Maj); men efter det vaar ett mödosampt verck, kunde han icke heller förfärdiga det till aftonen, då de åter till Gudztiänsten samman kommo. Dijt sigh ock Celadon instelte; och förmerkte numera, att hoon hans kärleeks skott, som han oförvarande något dristigt uthskööt, icke aldeles gunsteligen uptogh, uthan begynte see något förachteligare på honom, moste han bruka andra räncker och stella sigh demödigare. Började fördenskull maakligen hålla in sigh och icke besee henne på een liten stundh, der han då väl sågh, att hoon det görligen förstodh thet han ville låta henne förstå. Sedan sågh han een gång, 2 eller 3, uppå henne, men låddes göra det mz stor fruchtan och ändå större devotion, och lagade altijdh så, att, så snart hoon honom ansågh, han demödigligen kastade neder sina ögon och sågh annorstädes. Så practicerade han några gånger bortåht.
Men för alt togh han sin anseende och reputation i godh acht, så att han aldrigh gaaff sigh i sällskap medh de ringare aff hoffolket, uthan allenast medh sin broder, medh Cobalo och medh
#12 Parmenionis söners informatore. De andra taalte han fuller venligen till, doch det medh korta ordh. Men ingen annan hade han, som mz honom förtroligen omgicks, uthom Thyrsis, den honom uthi Hoffsaker, hvar i den andra vaar temlig ovaan, altijdh instruerade, spatserandes båda uppå een närbelägen backa, som medh een continuerlig rygg senckte sigh åth Hafsstranden. (13 Maj.)
Då hende sigh en dagh, att, då de båda så gingo och taaltes vedh, mötte dem Parmenio, som ledde sin svärmoder Selenista. Efter dem ginge de 2 höghädle systrar Stratonice och Sophonisbe för sigh. O, huru längtade Celadon att vara så lycksalig och giffva sigh i sellskap medh dem både! Men han trodde aldrig sådan ähra vorde honom i allo evighet vederfarandes, uthan hade gärna varit tillfredz, om hoon honom ville begunstiga medh ett enaste milt upsyyn. Och vaar han så bondhblygh, att då han sågh dem både gåå öffver ett smaalt dijke på lösa och bräckliga spångar, tordes han icke taga sigh den dristigheten på och hielpa dem, uthan vinkade åth brodren, att han måtte hielpa Stratonice öffver. Och emädan ingen ville leda den mindre, Sophonisbe, gick han ganska försagd och hölt henne knapt mz 3 fingrar i kiortelfållen, att hon ganska [ringa] tordes förlijta sigh
#13 uppå hans beledsagande, uthan räckte sina små hender åth Cobalo, som henne på andra sijdan angrep och öffver becken halp. Doch togh ock Celadon dristigare i och fattade Sophonisbe, då hoon så när hade stupat, under armen och baar henne ett litet stycke till iempnare marck. Då han sågh henne gladhlynt småleendes och deraff aftog, att det henne behagade, då fattade han bättre modh och stelte sig mz sin broder näst efter både dungfruerna; och att han intet skulle låta see sig haffva samtaal medh sin broder om några ringa saker, begynte han ifrigt tala om höga staatz saker och om Konungs förmynderij och annat slijkt mer, continuerandes i sådan taal alt till Saalen, der Stratonice mz fasteren och systern bortgick. Som een Duffva, den der aff höken een långh tijdh är vorden förfölgd och, förmedelst sin flycht ganska törstig, hinner een vattdroppa att svalka sin stora hetta, så gick det Celadon, som denne gången tyckte sig ey haffva nutit ringa vederqveckelse. Begynte åter i nästa Gudztiänsten stella sigh något litet frijmodigare mz upsyyn emot Stratonice, doch så, att, när hoon sågh igen uppå honom, kastade han sin ögon ödmiukeligen inför hennes fötter och alt maakligen lyfte dem högre och högre, intill han fattade hennes ögon, och hoon åter medh sitt
#14 åskådande kom hans ögon till flychten. Och så leekte han medh henne sådan ögnespell, att hoon sielf fick lust af det, att hoon vaar så mechtig, som mz sin opsyn kunde skremma Celadons tillförne dierffva ögon att vijka. Henne gick som lambet: när hon sijr ulffven ställa sig lijka som flychtigh för lambens närvarelse skull, blijr hoon då först rätteligen gripin och fastagen.
Elliest giorde Celadon sigh då meer och meer behageligh hoos så väl högre som lägre medh sitt rijtande (13, 14, 15 Maj), i det han afsatte först Cobalum, sedan Thyrsin...! och sist prästen. Hvilka så snart Celadon hade dem förferdigat, framviste Thyrsis dem åth Parmenio under mååltijden i Stratonice närvarelse. Så att Parmenio sielf lätt förmercka sigh haffva lust att bliffva af Celadon afmålat. Och såsom många små stenar å lychtone byggia ett steenhuus, så samblade Celadon alla sådana små gunster oförtruten och brukte dem till sitt förehaffvande. In till des han åter förmerkte af Stratonice ögon, att de begynte framglimma een ehuruväl liten, doch alt meer och meer växande gunst, som ock giorde honom så behiärtat, att han een gång (15 Maij) henne medh brutna och kärleeksfulla ögon suckande tillkenna gaff. Och då hoon detta varse bleef och honom granneligen
#15 åskådde, togh han till sigh, lijka som förfärat een eldzrödh ronna öffver ansichtet och slogh sina ögon mz bedröffvliga miner åth iorden. Sanningen till att seya, denna gången bevekte Celadon henne så, att hoon uthan återvenda begynte see uppå honom.
Nu viste Celadon ganska väl, att een älskare sigh gärna plägar meera inbilla och förvissa än som det ähr i sielva värcket; ty trodde han intet sigh sielff, thet han liqväl klarligen sågh, uthan tenckte förvissa sigh förmedelst sin broder Thyrsin mz sådana list. Parmenios svärmoder, som satt geent öffver Thyrsin, plägade, iagh veet icke om i tankar eller för en annan orsak skull, altijdh hvast see uppå Thyrsin. Detta achtade Celadon och berättade honom, huru icke allenast Selenista uthan ock Stratonice styft kastade sin ögon uppå honom och låddes undra på, hvarföre detta skedde. Detta ville Thyrsis taga i acht och sågh granneligen efter hela stunden, då de dernäst vore tillhopa. Men förmåtte lell icke venda Stratonices ögon ifrå Celadons, ehuru grant och styft han henne påsågh.
(16 Maj). Sedan när de åter tillsamman spatzerade på bergskullen, förtalde Thyrsis sigh haffva achtat på Stratonice, att hoon icke på honom, uthan altijdh på Celadon, och det uthan återvenda,
#16 skådade. Hvilka ordh så frögdade den länge plågade Celadon, att han spratt up aff glädie och begynte frögdeligen le. Hvarutaff Thyrsis, som elliest uthan väl [?] plägade märckia, hvadh klockan vaar slagen, särdeles emellan 2 elskande, görligen förstodh, hvadh på färde vaar; och då Celadon hade betrot honom hela handeln, lett han intet merckia sigh hvarken behagh eller misshagh, uthan badh allenast, Celadon ville taga sigh till vara, efter sådant vaar Parmenios och Selenistæ vissa onåde underkastat, och hade Celadoa intet meer att venta än till det högsta een blott och okraftig gunst. Hvarmz Celadon vaar väl tillfredz.
Nu efter han ock elliest sågh, att Stratonice mz ingen gemeen gunst emoottogh honom, då slogh han sigh lööss och begynte hela stunder borthåth medh uptende strålar skiuta på henne, så att Selenista det å lychtone någorlunda varse bleef och togh uppå giffva acht på Celadons miner. Detta kunde icke så snart skee, som Celadon det i acht togh, och då hoon öglade på honom, togh han på att leeka emoot som een hvalp emoot een trumpen nööt, att han liqväl afvende hennes åskodande esomoftast och fick råderum emootaga den aldraliufligaste Stratonice kärleksskott, hvilken ock viste sin saak mesterligen fördölia; ty Selenista
#17 sågh ofta länge efter henne i den meeningen att bliffva varse, om hoon lätt sigh uth emot heerden eller ey. Då måste Celadon bekenna, att han hade litet mödosammare kärleek än tillförene och begynte gåå varligare till vercka. Hans ögon vende altijdh kring, först till Selenista, sedan till Chione, vijdare till Parmenio, som vaar een mechta slugh herre, som minst låddes förstå, det han förstodh, serdeles de saker, som honom misshagade. Så måste han ock taga sigh till vara för frustupigorne, hvilka vore så fulle mz ögon, som een matkäten stubbe mz håll, och der de något merkte, viste de nogh göra sig mysige deröffver. Men detta upfriskade intet litet Celadon, att, så ofta som han sågh bort på pigorna, (hvar iblandh vore ock några, som vore aff förnembligare herkomst än han), strax såg ock Stratonice skarpare på honom, lijka som jaloux, ther af han aftogh, att hennes kärleek vaar icke så ringa som han trodde. Ty iu heftigare kärleken ähr, iu mera ähr den till argvohn och misstanckar benägen. Men efter Celadon nogh viste, att om han komme någon gång i någon förtroligheet, ehurudan dhen då vore, vorde han aldrig haffvandes någon framgång, der han icke sig för hoos pigorna insinuerade, och på det han måtte igenom någon lust göra sig behagelig, tog han een
#18 blijertzpenna och afsatte een adelsfru, som sof under predijkan, och det så att frustupigorna kunde see, hvilka deröffver begynte å lychtone smystra. Och varade det icke länge, för än också Stratonice fick veta deraf.
(17 Maj.) Nu hende det sigh, att Parmenio hade ährnat sigh återigen åth Ephesum, och begynte hoffbussarne hvar och een att skaffa sigh hestar och sadel; hvar och een ville rida anseenligen till Staden. Celadon, som vaar obekant, hade ingen. Hvilket ock giorde honom så myckit meera oont, aldenstund de måste förbij Stratonice fönster, der hoon gaf acht uppå, huru hvar och een af dem vaar munterat. Men Lyckan, som vaar honom då gunstigh nogh, gaaff det, att een af [de] Ephesers förnembste rådh, hvilken näst Parmenio hölles i stoor ähra, kom dijt åkandes mädh een artigh Carret, och då han skulle reesa bort, öffvertalte Thyrsis, som väl vaar bekend mz honom, han ville låta honom iempte sin broder sittia mz sigh i vagnen, hvilket ock den andra gärna efterlet; satte så Celadon högst up i vagnen och foor rätt äffven då förbij, då Stratonice igenom fönstret sågh, hvilken Celadon mz sin hatt ödmiukeligen helsade. Detta gaff henne temligh stora ögon, i det hoon sågh den ringa heerden sittia i så stoor ähra, och
#19 begynte taga större tanckar om honom än tillförene.
När nu Celadon vaar inkommen i staden, giorde den oroliga kärleek, som aldrigh låter een vara stilla, att Celadon intet afvende, för än Thyrsis skulle gå uth mz honom och bättre besichtiga staden. Till äffventyrs, tenckte han, må Parmenio komma in mz de andra, hvariblandh ock den aldraädlaste Stratonice ähr, den iagh kunde än sända een kärligh vinck till. Men Thyrsis gick fast een annan väg ähn Celadon tenckte och sökte nembste porten till uthgångs. Men, o du underliga skickelse! Parmenio mötte dem, när de nyggest hade gåt 6 eller 7 stegh igenom porten och tilltalte Celadon venligen, den ock efter sim önskning unfick än een blijdh upsyn af Stratonice, som honom mera frögdade än den upgångande solen the Phæniciers trälar, som tillförde regementet den, som honom sågh först opkomma.
Men som lyckan altijdh ähr ostadigh, besynnerlig i kärleeken, så hende det ock den usle herden, som härtill hade haft temlig framgång. Ty när Parmenio kom till Ephesum, vore de förnembste af Hoffolket icke så ofta tillstädes i Gudztiänsten, så att allareda 3 dagar förflöto, och han icke engång hade fått sedt henne. Hennes Cammarfönster
#20 vette uthom slottet, och kunde man för bergetz skull, hvarpå det lågh, intet komma nemmare till än een godh musqveteskått, så att han aldrig vijste, om hoon vaar i fönstret eller ey. Omsijder gaaf han sigh så för sorgh, att han segh neder åth sengen och sompnade.
(26 Maij). O du sellsama lycka! O illekne Astrild!! hvad ähr uthi kärleek för många omskiftelser! Han vaar neppligh insomnat, för än hans yngste broder Cornificius kom och bebådade honom, att Chiones villia vaar, han skulle måla af hennes eende och lizla son, ett litet barn af 2 åhr. Deraf bleef den förr bedröffvade herden mz glädie, ångest, bekymmer och hopp tillijka betagen, så att [han] intet viste, hvar han vaar. Deer på vaar han viss nogh, att, om han förmåtte fåå barnet vääl afsatt, hade han een viss beröm och een stadig gunst att venta både hoos herren och fruun såsom ock derigenom hoos Stratonice. Men huru skulle dett vara möjligt? Et barn om 2 åhr, som aldrig kunde hålla ansichtet stilla, uthan hnekade hijt och tijt i selsamt lynde, nu hijt nu dijt, snart leende, snart gråtande, efter alla barns maneer. Bleffve belätet intet lijkt, så vore hans anseende, som han medh så stoor möda förskaffad sigh, om intet, och der den begynte luta, så vore snarare
#21 föracht och ogunst påfölliande än högre anseende, hvar efter Celadon så ifrigt för Stratonice kärleek skull trachtade. Hvart skulle han venda sig? Hans bästa rådh var det, att han idigt suckade åth himmelen och förvente den odödliges nåde herutinnan. Gick derefter frimodigt dertill. Men ehuru galen begynnelsen vaar, så bleef belätet mz hvars och eens förundran, iu lengre, iu lijkare. Doch hinte han intet förat till ända, ty barnet begynte, sedan des herrfaar, som det härtill sielf i handen hölt för Celadon, bortgick, låta illa och ville till sengs. Så att Celadon fick något hvila sigh af sitt arbete.
Men hvadh hende? Stratonices syster Sophonisbe, som vaar af naturen något dristigare, badh Cornificium öffvertaha brodren på samma sett settia sigh aff, hvilket han ock gärna giorde, förhoppandes få systern i samma lynde och, så lenge barnet soff, satte han henne lyckeligen aff; doch vaar än icke hela ansichtet färdig, för än barnet vaknade up igen, hvilket dess fru moder togh till sigh och hölt det för honom, så länge han brachte målningen lyckeligen medh den högstes hielp till enda. Och då bleef först Celadon achtat och uthropat. Alla, både stora och små, önskade sig bliffva värdiga af den samma afsettias. Men han lengte intet högre än att Stratonice måtte tillbiuda sig,
#22 men hoon ville intet, iagh veet icke för hvadh orsaker skull. Det Celadon underligit förekom, och fattade en misstancke, hennes kärleek måtte haffva förringat sig, och badh sin broder Cornificium, han ville giffva acht under ofret uppå hennes later och ögon (21 Maij). Och att undfly den meningen lijka som, efter Celadon satt till förene nästan mitt emoot henne, hoon derföre såge på honom, icke tenckiandes något om honom, uthan hållandes huffvudet ända fram, satt han sigh aldeles på een sida och baakom några fremmande, som medh tillstädes vore, så att hoon intet så letteligen kunde venda ansichtet till honom, medh mindre hoon det icke rätt för een vichtigh oorsak skull giorde. Men knaft vaar ofret begynt, för än hoon alstedz lätt löpa ögonen kring, intet stannandes för än hoon fick Celadon i sichtet och då sågh hon alt stadeligen på honom och sogh icke gärna annor städes. Gack nu, o Celadon, och rädes, full af misstanckar och tviffvel, när du så görligen hennes mening förnimmer!
Då nu ofret vaar ändat, kom Cornificius leendes och förhölt Celadon, huru dierfveligen Stratonice tordt ansee honom och icke vaar rädd för de många förnembliga kringsittiande, som intet mindre hennes oförlijkliga fägring betrachtade. Men
#23 såsom Celadon vaar igenom hennes blida gunst frimodigare vorden, gick han iempte sina bröder och achtade up, när Parmenio satt till måltijdz, der han sina ögon medh Stratonice fägring och kärleeksminers tillsändande Continuerligen belystade. Sedan måltijden vaar uthe, fullgör han Sophonisbes och Parmenionis lilsta sons Contrafactuur. Han hade väl gärna målat till blå mörkret, der icke Hylas, som vaar een af Thyrsis käreste vänner, honom besvärade så länge, att han måste fölia honom tillijka medh Brodren till aftonmåltijdz.
(22 Maij). Dagen dernäst afsatte han Parmenionis medlersta Son och bleef så bekant vidh frustugan, att han uth och ingick, när han ville. Doch kom han intet i jungfruernes timmer. Så länge detta varade bleef alt tilret til Parmenionis reesa, som skulle fara åth Corinthum (24 Maij). Då bleef först Celadon högeligen bekymrat, som ock skulle fölia dit sammastädes på samma faarkost, att han så snart moste sin nysbegyndte kärleek afbryta. Men som honom på denna tijden lyckan temlig frijade, så gick thet ock då att Stratonice mz syster fölgde mädh åth Grekelandh.
(25 Maij). Nu önskar Celadon aldrig högre än een Continuerligh mootvind, att, då de lenge drögde på vägen uthi hampnarna, han måtte få tillfelle
#24 insinuera sig hoos sin amasie, efter man på reesor haar uthi sådana fall myckit större frijhet än i städerna och ähr större plaisijr uthi lundar och skogar vancka än i de öde stenhusen. Men vinden blåste alt foort medh, så att de på halffannor dagh reeste ett gott stycke och hinte åth Albadum. Då förföll Celadons förhoppning och gick hans önskning intet ann, för än thet händer sig (26 Maij), att ock een annan faarkost skulle samma vägen. Och som det hade bättre fart, rende det på de andras skep och reef hela baakseglet i kras och annor skada; hvilket, ehuruväl det icke vaar så stoort, kom det doch liqväl dem att leggia åth landz, så lenge alt bleffve åter richtigt giort.
Här satte folket åth landz och då Celadon, som ängsligen gick och hörde hemligen åth, om bemälte systrar ock hade lust giffva sig åth skogen, fick spöria, de ville settia sig öffver, springer han föråth i båten och medh det samma emootager den inkommande Stratonice, hvilken han hiärteligen i fampn togh och satt sig intill henne, doch under den prætext, som skulle han sittia der och roo. Sedan gick Celadon föråth till een byy, som eet litet stycke vägs från landet lågh, ty han toordes ännu icke giffva sigh i sellskaap mz sådan förnäm Nymphe, hälst mädan hoon icke [af] andra än sitt
#25 frutimber beledsagades. Men emädan de mz sitt tillkomst temlig lenge drögde, yrker och älter den orolige kärleken heerden tillbaka, der han dem i lustigaste lunder antreffade. Och efter den lilla Sophonisbe icke för den oiempne och qvistige vägen väl kunde gåå, gåår Celadon, ock härigenom sökandes vijdare tillträde, och leder henne vijdh handen, intilldes de till samma byy kommo. Det togh han altijdh i acht, att han icke vaar förhastig. Derföre gick han ey heller in mz de andra, uthan vankade kring i skogen, eensligh i kärleeksfulla tanckar. Men lyckan hade rätt föresatt sig driffva sitt spell mz honom, ty när han tenkte sigh vara allsomlängst ifrån sin ädla ögnanäring, treffade han Stratonice allena mz sin syster uthi tiockaste lunden, der de plockade allahanda blomster. Här gafs Celadon godh tillfälle att vijdare komma sig in, mz större dristighet omgås hos henne; gör sig ährender, nu att hoopleta åth dem liuffvelige blomster, nu att hoopvinda och vijsa dem, och åter, när de ginge tillbaka, att hielpa då den ena, då den andra öffver stenar och gärdzgårdar. Men efter vinden begynte blåsa meer medh, ginge de alla mz hvarandra till Skeps och kommo medh godh vind samma natten öffver det Ægeiska haffvet.
#26
(27 Maj.) Sedan nu Celadon mz Parmenione lyckeligen öffver det Ægeiske haffvet kom till een holma, som aff naturen var ganska lustigt belägen, kallades Ethna, drogh Stratonice mz sina tärnor esomoftast på samma holma att förlusta sig, der ock Celadon icke vaar långt ifrå dem, uthan skyndade sig, så ofta som han hörde de satte åth landz, nedh åth båten och lagade sig henne nembst. (28 ditto). Såsom nu Sophonisbe hade sigh vandt vidh låta leda sig af Celadon, måste han altijdh vachta på hoos henne, ledandes henne vidh armen, icke annars än en Courtisan sin Maistresse, ehvart som de i lundarne gingo, antingen till att plocka åthskilliga slags blomster eller ock andra träfruchter. Och der Celadon viste göra sig behagelig derhoos hoos Stratonice, försumade han sigh intet. Men ehuru det vaar, kunde han ändå icke låta sig uth som han ville för de närvarande listige och förtreetelige tärnornes skull.
(29 ditto.) Doch togh han sigh eengång den dristigheeten på, att han bödh Stratonice, Sophonisbe, tärnorne och några af de förnembste tiänarne att resa medh sigh tvärt öffver siön uthi een bondeby, der han dem ville mz landzbygdetractamenter fägna. Och då han i båten satt, var han intet i ringa frögd, när han iempte de 2 skönste
#27 och högädle Nympher satt, lutandes sitt huffvud vedh Sophonisbes, den honom med allehanda liuffvelige snack vederqveckte. Då de stege tillandz, sprang Celadon och halp sin Stratonice uhr båten mz ett kärligt fampntagh och togh åter efter sitt förra sätt Sophonisben hoos sigh, men det så dristigt, att frustugutärnorna begynte hemligen hviska sin emillan och förtryta deröffver; ty de ville heller gå i sådana lynde, böriade hemligen practicera deremoot, tagandes Stratonice hoos sigh och iagh veet icke hvadh tala mz henne. Men hvar det uthgick på, kunde Celadon, som förmedelst kärleeken vaar bliffven temlig mistänckfull, väll förstå och begyndte taga sigh bättre till vara. Sedan de hade varit tillbordz och skulle gåå tillbaka åth stranden igen, togh Stratonice Sophonisben hoos sig och mz näpsande miner afsijdes taalte heemligen åth henne. Här upvecktes een större suspicion i heerden och det deste högre, när han sågh, att Sophonisbe inte meer ville låta leda sigh af honom som tillförene, uthan reef sig ifrå honom mz desse ord: iagh gåår väll allena. Detta förtröt heerden af hiertat; doch låddes han intet giffva derom för de efter fölliande tärnors skull, uthan låddes också caressera dem. Men när de kommo i båten, satt Celadon afsijdes hoos sin Sophonisbe
#28 och tillfrågade henne orsaken, hvij hoon lopp ifrå honom. Men hoon förbrachte något annat, som intet synnerligen hengde ihoop, deraff han väl aftogh, att hoon vaar nepster, för det hoon så dristeligen hengde vedh heerden.
Numera lätt heerden intet merkia sijn bedröffvelse, ehuru hårt det gick honom till hiertat, uthan gaff sigh i taal medh den fremste tärnan, som de andra mz fägring och ungdom föregick, och fixerade henne för sin käreste, som vaar hoos Aristobulum, Stratonice broder, hvilka både vore, som de mitt på fiälen vidh skären veta fingo, ankomne till Parmenionem och fägna honom. Ty då bleef Celadon något lijtet modigare och tenckte, efter han var så väl bekant hoos denna Aristobulum och hade läärt honom för teckna och rijta, han kunde sig derigenom deste dristigare stella hoos Stratonice. Hvilket ock honom temligen angick ty dagen efter (30 Maij), när Aristobulus vaar opvaknat, gick Celadon och förde honom medh sigh kring hela holmen, stellandes fram sådana Discourser, som honom väl behagade och helst hörde. Och som Aristobulus badh heerden, han ville än vijdare vijsa honom uthi rjtekonsten, tillsade Celadon honom all den flijt, som någon annan kunde nånsin bevijsa mz honom, derföre han honom ganska venligen tackade.
#29 Och efter heerden sågh, att Parmenio hade ett synnerligit behagh till Celadon, för det han gav sigh intet mz ringa sloo i slanger uthan hölt sig altijd till de högre, bleef han der igenom dristigare och vaar aldrig ifrån denne Atistobulum och derigenom fick tillfelle settia sigh emillan Stratonice och Sophonisbe mz största förnöyelse, hvilket lijka såsom förnyade Stratonices gunst och begynte giffva bettre kiöp. Vaar också Sophonisbe intet mera så redd för Celadon, uthan fattade honom i handen och badh honom leda sigh, hvartill han ock icke heller lenge lätt nödga sigh.
(31 Maij.) Sedan nu mootvädret hade i hela 3 dagar continuerat, togh Parmenio sigh een Galleija och lätt settia sigh och sin gemåhl Chione åth Corinthum och tillstadde inga andra af tiänare att reesa mz uthom de, som förmåtte mz rodrande hielpa faarten foort. Och efter Celadon ville gärna yttermera öka sin respect, (hvilket han allensst för Stratonice skull sökte), och nogh vaar försekrat, att heren honom till sådant grooft arbete [ey] iagandes vorde, lätt han genom een småsven bidia honom om tillstädielse att fölia mz, och tillett Parmenio det strax i samma ögnebleck. Och efter der, uthom det stelle, der Rordrengarna såtte, intet vaar meera rum än åth Parmenio, stodh Celadon
#30 tvikandes och ville intet fördrista sig löpa fram till herren, så befalte Parmenio honom komma till sig och settia sig. Detta alt gaf Stratonice stora ögon, som iempte iachten i en annan bååt reste mz sina syskon och Selenista till sin gårdh, som icke vaar långt derifrå belägdh.
(1 Junij.) När Parmenio till Corinthum vaar ankommen, kom några dagar derefter Stratonice mz Selenista och Sophonisbe dijt. Men sedan vaar olyckan denne Celadon så vijdrig, att han sellan fick låta see sig för Stratonice. Uthom å lychtone om een stoor helgedagh (10 Junij) under ofret Continuerade de i sine förre Actioner. Der Celadon då vaar, för det att han efter ofret affsatte Parmenio och Chione. (11 Junij) Och efter een tijdh igenom det tillfelle, att den philosophus...! mötte honom uppå broon i Corintho, förmanandes, att han skulle reesa mz hast till Atheen och præsentera kung Alexandro een Tragö1dia, efter han deruthi tillförene andra öffvat hade och ägde sitt egit Theatrum i Atheen. Då gick han och togh afskedh hoos Parmenionem och tillijka hoos de höga Nympherne. Sedan drogh han sorgfull till Atheen, där han så lenge förbleef, intill han Kung Alexandro sin Tragö1dia hade præsenterat (15 Augusti), hvilken det ock mz största nåder uptogh. Det giorde, att alla
#31 honom berömde både här och der, och berychtades samma spell långt kring, att ock omsider dett kom för Parmenione, som öffver detta högeligen gladdes. Och så snart han kom till sin Svärmoders Selenistæ affvelsgård, sende han bodh till Celadon, som dijt ock snart sig instelte mz sin broder (25 Augusti). Och efter han förnam, att Parmenio var villiandes ånyo låta settia sigh aff, reeste han efter tarflige instrumenter åth staden och kom sedan efter een paar dagar igen (29 Augusti), der han, imedlertijdh Parmenio intet hade tijdh, fördreef tijden medh den ädle Aristobuli omgänge. Men åter förnam han under Ofret (30 Augusti), (hvilket här 2 gånger dageligen continuerades), aff Stratonice åskådan och ögnelater, att hon någorlunda syntes haffva bortglömt den förriga kärleken. Ty måste Celadon åter bruka sina gambla rencker mz ögnestrek, doch altijdh ganska vaarligen i begynnelsen och sedan meer och meer. Doch efter Parmenio vaar så tillstädes och Celadon icke fick ofta see Stratonice uthgå, måste han i hela 6 dagar der vara och knaft niuta hennes anskådande och kom aldrig åth att tala ett ord med henne.
(2, 3 September.) Å lychtone sedan Parmenio vaar uthmålat ganska lyckeligen mz hans största nöije, reste han bort till Corinthum för synnerliga
#32 oorsaker skull. Men Celadon, ehuru håårt lyckan syntes stå honom emoot, vaar han i sitt förehaffvande altijdh arbetsam och triffven och alt thet han giort, måttade han åth den ena Stratonice. Ibland alt annat giorde han sig myckit bekend mz Stratonice ternor och ibland dem mäst mz Rosette och Melice. Samma dagh, som Parmenio bortreeste (4 September), gick han medh Rosette i den närbelägne trägården, som vaar öffvermåttan välbelägen och fylt mz allahanda fruchter. Och var det mz een sköön ordning opbygt, att halffva trägården, nembligen på östersijdan, vaar bara skogh af skogsfruchter, helst eek [?], och allahanda skogsbär, men den västre deelen mz allahanda blommor, krydder och rara, välsmakande fruchter. Bäst de suttes uthvedh een lind och taaltes vedh, knarckade poorten och som han upsågh, bleef han lijka som häpen igenom Selenistæ ankomst, men strax åter frögdat när han sågh de 2 ädla nympher föllia henne. Men som Selenista kringspatzerandes kom Celadon altijdh nemmare och nemmare, ville heerden intet för synnerliga oorsaker skull låta see sigh, uthan gömde sigh under een vijnbärsbuske. Ach, huru lengtade han, den misstanckfulle Selenista måtte gå uth och lemna de 2 ädla liuss, som hans ögon frögdade, efter sigh! Det vaar icke heller
#33 långt till, att hoon vaar sin koos, och syntes alt gå efter hans önskan, i det de ädlaste 2 kommo allene rätt dijt, der han satt fördold, hvilken då låddes haffva något synnerligit att tala mz Rosette. Men han merckte altzingen rörelse i Stratonice och låddes hoon som hans närvarelse intet komme henne vedh, uthan gick alt foort för sig i tanckar. Då bleef Celadon något flaat deröffver och smågick efter henne, talandes mz Sophonisbe, som lite verdigare vaar. Då badh Rosette, som kunde merkia hans förandring, hon ville gå up i lusthuset, (efter hoon der förbij gick), och besee den herdarinnan, som der vaar målad. Men Stratonice, då hoon sågh allaredan Celadon lenda dijt åth, vende hoon sig om och sade: Jagh sköter intet om någon herdarinna! Gick tillijka bort till een annan liten haslebacke. Denna fölgde också Sophonisbe och sist Stratonice.
Hielp himmel! Hvem hade det trodt? Då gick Celadon full af vrede, ångest, blysl, stickenheet, bedröffvelse och andra rörelser så förbijstrat, att han icke viste, hvar han vaar och hvadh han giorde; fattar så entligt den resolution och tenker aldrigh tenckia på henne meer. Ty hvarföre skulle han så qvällia och uthmartla sigh för henne, som honom icke een gång gatt ansee? Förbannade och
#34 tviade de ostadige qvinfolkens sinner och ville förgääta all kärleek.
Men, o du sellsame lycka! När han nu aldeles hade beslutit det, hörde han ropas sitt nampn. Och då han alldeles hopplööss gick och sågh åth, hvadh på färde vaar, mötte honom Stratonice och sade, att der lågh een stoor orm, för den de hårde hade förfärat sigh. Ach, huru gaf kärleeken modh! Om Hercules hade varit af alla furier framled till att kempas mz, hade heerden aldrig förvährat sig gåå emoot. Fattade sig een stock och slåår ormen i 100 stycken sönder. Tyckte ändå illa, att det vaar icke något meer, det han kunde bevijst sin mandom emoot. Här vaar alt mz Stratonice omvent, och hoon, som så förachtade honom rättnu, ansågh honom då mz blijda och kärliga ögon och gaf sig i åthskillig taal mz honom. Och som taal gaf taal, lagade Celadon, continuerande talet, att de allesamman fölgdes åth i nästbelägna biörklunden, der Celadon så ofta tillförene sin olycka beklagat haar. Och som han intet fördristade sig att gå och leda återigen Sophonisbe, tager Rosette henne och för henne emillan Celadon och sigh, dermz den andra väl vaar tillfredz. Och lagade heerden altijdh så, att de finge der nest gårs gärdena vore, på det han jungfruarna öffverhielpa
#35 finge och således iempte een godh fampntagh caressera dem. Sedan när de vore ett stycke opföre komne uthi skogen, föör Rosette dem til [een] bonde dernäst, hvilken mz sin husfru venligen fegnade dem, tracterandes dem mz Kosteligheet på det bästa settet han förmåtte. Då de ginge tillbaka, merckte Celadon af åthskilliga tekn hennes kärleeks förnyelse mz största nöye. Han ville ock gärna haffva uthlåtet sigh något mera, men han toordes det icke för den högfärdiga och speefulle Ageriæ skull, besynnerligen då han förnam, att Rosette skööt uppå, de skulle een annor gång gå een lengre vägh, nembligen Jernhammar något långt derifrå belägen. Då nu desse systrar hemkomme, giorde de sådant väsende, berömde så Celadon, huru han hade frelst dem ifrå den förgifftige kopparormen och kom honom i gott tycke hoos Selenista och Chione.
(5 September.) Dagen derefter om morgonen reser Celadon till Atheen, besynnerligen för den oorsaken skull, att han ville medh sin fråvarelse litet äggia Stratonice. Der han då vaar till middagen, så att han hinte dijt igen till aftonen. O himmel, hielp!! huru kärligen Stratonice ögon fägnade honom, då han till henne i frutimbret kom!
#36 Hon lätt väl förmedelst sina liuffveliga ord spöria, huru hoon vaar sinnat emoot honom.
(6 September.) Följande dagen vente Celadon uthan återvendo efter de eftermiddags stunder, på det han sin högtönskade ven måtte få uth medh sig, som för aftaalt vaar. Men då måltijdztiden förbij vaar, beteknade Rosette, att hoon intet kunde loffva, att Nympherne finge föllia uth mz, aldenstundh Selenista hölt dem till något annat. Men den orolige kärleken kunde intet låta vara Celadon stilla, uthan dreef honom i närmesta lunden, dijt han gick mz Podalirio och beklagade hemligen alla Frustunycker [?]. Och som han i skogen tappade Podalirium uhr sichtet, vender han sigh om och gåår tillbaka åth gården, der han då aff Rosette förnam, att Stratonice hade mz sin syster och Melice gått uth och lett honom. Hielper, i högsta!! huru vart heerden fatt! Af glädje öfverfull sprang han i trägården och kuxade allestädes kring, men fant dem intet. Å lychtone fick han veta af trägårdsmästaren, huru som de vore uthgångne igenom trägården, då de icke funno herden der, åth nästa lunden. Dijt ock Celadon sprang; och då han knapt vaar kommen uhr trägården, mötte de himmelske systrar honom. O, huru hvässte den ädle Stratonice sina kärleekspijlar och mz sin
#37 ögon sargade tillijka och helade den bedröffvade heerden så nu som aldrig tillförene! Och som hoon tillförene vaar villiandes gå igenom trägården, då hon heerden intet fan, hemåth, så vart hoon nu annars till sinnes och vände rectï åth een högh backe mitt öffver een åå, som der förbij flyter. Dem efterfölgde Podalirius, hvilken Stratonice ofta strengt påsågh och hviskade något åth Melice, sin tärna. Men som Celadon denne gången vaar för fruchtan misstanckfull, tydde han det på sig uth, lijka som hoon åter skulle förtryta det, att han ledde Sophonisbe vidh handen; då slepte han henne åter allena och selte [?] sig hoos Podalirium och talte vidh honom. Men hoon vende liqväl intet igen att hviska vedh Melice, hvaraf då Celadon förnam, att dett måtte haffva varit något annat. De ginge på bemälte backen, der några otaliga nampn vore påskrefne; och der måste Celadon uthgräffva Stratonices, Sophonisbes och sitt nampn. Här giorde Celadon sig myckit beskäftig, när som hoon hade mullat sina kläder och skuddade dem fliteligen och låddes vara myckit bekymrat för hennes skull. Sedan spatzerade de åter et stycke vägs till nästa lundar; dädan om aftonen åter hem, då Celadon på hemvägen, iempte Stratonice gåendes, sång een älskedicht:
#38
Een lijten fogel, som mz stympta vingar etc.
(8 September.) 2 Dagar derefter om morgonen bittida och sedan mäst alla morgnar vaar Celadon uthi trägården, deråth hennes fönster vette sig, och undertijden sång een vers eller annan af det, som kom öffver eens mz hans kärleek. Och då hoon satt i fönstret, gick han för sigh sielf mz een machtlöss hand under sin bedröffvade kind, suckandes. Sedan nu ofret och måltijden vaar till ända, huru gick den arme herden mellan hop och fruchtan, mellan glädie och ängslan och vente, att de måtte gå uth! Och det vaar icke långt till, sij, då kommo de båda högtönskte Nympher mz Rosette och Melice. Och som Celadon, som gick vidh Stratonice och ledde Sophonisben vedh handen, alt för sig vägen bortåth gick, rende åter een orm öffver vägen, som stelte sigh ganska ond och förgifftig; denne ihälslogh heerden medh deras största nöye. Sedan besågo de hambrarna, gångandes derifrån till een bondeby, dijt de voro budna. O himmel, hvadh frögd hade Celadon här, som emillan dessa två förnembliga och allerskönste Nympher gick! Der han doch aldrig tordes för begära sådan ähra engång i sitt
ta. Då de nu komme till byn, fattade den ädla Stratonice honom, moot sin förriga vana, i handen och krammade honom, då hoon
#39 skulle öffverstiga. Och då de sute till bordz, huru skiuto de båda ögonen emoot hvarannan och gåffvo hvarandra uppenbarliga kärleeks tekn! Doch så att de närsittiande tärnor det intet merckte. Sedan de dädan ginge, vende de om medh otaliga krokar i den lustiga skogen af och till, intill des de kommo till förbemälte lunden, der de sutto nedh under en grön biörk och hade allahanda taal af och till. Här sågh Celadon Stratonices inbundna sinne, ty när Sophonisbe badh Celadon, han ville seja några Historier, och ehuru väl Stratonice, som han sedan merckte, drefligh gärna hörde dem, stötte hoon liqväl på henne, lijka som hon bådhe den andra tija. Men när de andre hårdare påstogo, förtalde dem Celadon een historia, hvarföre man först och fremst i ett huus måste sökia iungfruers gunst, om een Rijk mans son, som reeste i andra länder, huru han bleef föramorerat till een jungfru, nembde ock, hvadh miner han brukte och uthtryckeligen gaf tillkenna så förteckt, huru han först hade beverkt mz Stratonice. Sedan ginge de hem.
Om aftonen ville Celadon försökia om Stratonice sinne vijdare och frågade, hvij hoon dagen för hade så ofta sett sig tillbaka på herden och Podalirium hviskandes; om icke det derföre vaar, att hoon tychte, det vaar förmyckit, att heerden ledde hennes
#40 syster Sophonisbe, och hvij hon badh sin syster samma dagen tija. O högste!! sade Melice, Jagh veet icke, huru det kommer till, att I, Celadon, troo min Jungfru Stratonice altijdh så illa. Jagh måste sanningen bekenna, att iagh förundrar mig sielf deröffver, huru hoon, som så haar averserat alla manfolk och deras omgenge, så högt älskar eer, att, när hoon ville förlysta sig anten i trägården eller skogen, talar hoon altijdh om Celadon och vill, att I allena och een af tärnorne och ingen annan må föllia henne. Legger bort sådana tanckar och troor fritt, att hoon eer högeligen elskar. Theraf kan hvar och een döma, huru gladh heerden däröffver bleef, huru stoor nögd han fick emoot sin forna förtviflan och bedröffvelse.
Och emädan det vaar den tijden, att man insyltade fruchter, vore begge Nympherne altijdh ock hade sin tijdhfördrijf deraf, att de hulpe medh till. Då försinkade sigh heerden icke heller, som hade giort sig så bekant i frutimbret, uthan vaar altijdh hoos dem, förlustandes dem mz allahanda tiänliga Historier, som giorde något till hans Kram [?].
(9 September.) Dagen derefter måste heerden mäst vara hoos Chione och settia af henne; och mädan han meer tenckte på Stratonice än Chione, giorde han icke heller henne aldeles lijk, låffvade
#41 vist villia göra bettre dagen der efter. Åter vaar han om aftonen hoos Nympherna som för, att han altijdh närade kärleken.
(10 September.) Andra dagen, som vaar een helgedagh, vaar Celadon bittigt oppe och så lenge under fönstret i trägården, intil des han merckte henne vara upstånden. Då skööt han några kärleeks miner, både mz affecter och ögon, in till att man begynte offret. Då han sig instellte i tijdh, att han kunde taga sin vanliga rum, som mitt emoot henne vaar, in. Aldrig haar hoon, sedan han begynte kenna henne, mz kärligare ögon skutit än då, så att någre af huusfolket begynte giffva acht der uppå.
Sedan ofret vaar öffverståndet, gick Celadon och spatzerade medh Alitophili Broder...! och suckade hela vägen, kyste ock å lychtone, när de kome till een väghskel, den vägen, som gick åth högre sijdan, den vaar den de för 2 dagar sedan gått hade, hvar öffver den andra sig högeligen förundrade. Doch ville heerden ännu intet giffva tillkenna, hvadh honom felades.
Sedan måltijden vaar öffverstått, sågh han, att Nympherne ginge i trägården. Han försummade sig icke lenge, uthan gick strax efter. Men Stratonice i andras närvara stelte sig temlig tväär, och ville
#42 då han vidare fresta henne, gick på een ort och sågh till, om hoon skulle maka sig dijt åth. Men hoon låddes intet bekomma sig, uthan gick alt bort åth och å lychtone uhr trägården. Doch sågh hoon sig een gång om. Så sluga ähre de, att, när de een betee högsta gunst, rycka så småningen den tillbaka och köra een lijtet i tvifla och bedröffvelse, att, när de åter förnya den, göra sig deste kärare. Heerden, när han sågh, att hoon uthgick, töffvade han icke heller lenge, gåår öffver alla måttan sorgfull uth och kunde intet trösta sig; venter än mz een liten förhoppning på gården, om de till äffventyrs villia igenkomma. Men han sågh icke till henne. Å lychtone gåår in i salen. Der seer han dem icke heller. Då tyckte honom åter, att all förhoppning vaar uthe, gåår på borgården af och till och henger huffvudet [och] suckar. Så kan den ostadiga kärleeken förvenda een från högsta glädie till största sorg. Som han nu gick i allsomstörsta bekymret och mäst tvijkade, framkommo de allra skönaste två, väl uthprydde, och sågo åth Celadon, lijka som begärandes honom medh sigh. Iagh veet icke, hvadh Rosette agerade Stratonice, och denna deruppå kärligen slogh den andra på ryggen, då hon nembde Celadons nampn, lijka som de pläga göra,
#43 de der för sina käresters skull bliffva fixerade. Celadon uthan någon stor betenckande nappar Sophonisbe på vanligit sätt i händerna, och då spatzerade de i de kringbelägna skogar, hvart helst Celadon lyste. Han bekenner sielff, att all den förra omgänge och spatzergångers vällust, de haffva haft, vaar icke annat än een skugge emoot den här, der Stratonice sigh så familier och kärleeksfull stellte. Ehvart Celadon ville gå anten öffver stockar, stenar eller andra dimm[ig]a platser, eller ock lustiga orter. Det behagade alt Stratonice, och fölgde villigen mz, continuerandes mz åthskilliga liuffveliga och hiärtupfriskande discourser. Sedan efter vijda omgång ginge de enteligen till den förra lunden, hvar Celadon tyckte, att alla trä och buskar gratulerade honom hans medhgång. Han vaar i sådan frögd, att han icke väl var vedh sigh sielf. När de komme så långt in i skogen, under den förbemälte biörken, satte sigh den aldraädleste Stratonice neder och efter henne Sophonisbe, sedan iempte dem både Celadon, efter honom de andra både ternor Rosette och Melice. Och på det tijden icke skulle bliffva långh, förtalte Celadon dem en heel hoper historier, särdeles om Aristipp och hans son Cymon och Iphigenia. Dädan ginge Stratonice och Celadon
#44 allena för sig sielff ett stycke vägs, hvar han, ledandes den han een så långt tijdh hade medh outsäjelig förlengslan älskat, sång efterfölliande ode,
Min iemmers moln ähr driffven hän.
Sedan ginge de 5 tillsamman af och till i skogen, och var Celadon altijdh vederqvickt igenom det han så ofta caresserade och fampntogh sin högtönskade; och det deste frilegnare, när de kommo till gärdzgårdarne och Celadon fick lyfta henne öffver. Och så ofta Celadon lyfte henne öffver och baar henne, sade han något hemligt i öronen på henne, der mz han då offentligen sin kärleek tillkenna gaff, hvarmedh han altijdh närade och merade kärleeken; icke heller litet då, när han, fast hoon länge stretade moot, bandt igen hennes skorem (hvilke occasioner offta meer göra uthi ett ögonbleck än andra tjänster ett halfft åhr), och klappade hennes ädla fötter och been mz några hemliga ord åth henne småleendes. Sedan de nu nogh hade belustigat sig, gå de makligen hem, då han, dristeligen fampntagandes henne, ock ledde henne vedh handen, det han doch intet tillförene hade dristat sig till. Hoon vaar då så spaak som ett litet deggie-lam och gick i kärlig melancholij, så att heerden väl såg, att hon vaar myckit hiertnupen.
#45 Sedan de då vore hemkompne, hvilade Celadon sig ändå icke, uthan löper kring i alla skogar och lundar, tackar himmelen, prijsar sin stora lycksalighet och önskliga medhgång, altintill Diana regerade allena i bestiernade fästet och han förmedelst blå mörkret blef hemdreffven.
(11, 12 September.) De efterfölliande dagar fick Celadon för Chiones afmålning skull intet belystiga sig medh uthgående, uthan om qvällen vaar han altijdh nere hoos Nympherna, de der i förbemälta öffningar sutte, och brukade sådana uppenbarliga kärleeksordh och åthäffver, att de närsittande tärnor, särdeles den förtretliga, torra affvundsbelgen Ægeria, började hemligen taga een misshagh deröfver. Men det skadde ingen uthom dem sielff, ty Stratonice lätt numera intet förskreckia uthan hölt sig alt lijka venlig.
Men denne lilla frögden varade icke till evigh tijdh. Ty sedan Chione var lyckeligen afmålat (13 September) lagade han sig till hemreesan. Men iu nemmare hans bortfärd vaar, iu större steen bördade kärleken på hans hiärta, att han måste så när för ängslan haffva sunckit under iorden. Men allermäst då han valedicera skulle. Han stegh in i salen, der Stratonice eengång vaar allena, och badh henne mz några brutna ordh, hoon ville bevärdiga
#46 honom och låta honom måla af henne; och ehuruväl hoon ganska gärna ville bliffva afsatt, som heerden igenom Melices berättelse nogsamt viste, liqväl så kunde hoon så mästerligen skrymta och låddes vara ledse öffver den långsama stillsittningen. Men då han låffvade icke villia öffver een stund opphålla henne, tegh hoon fuller stilla, men sågh så kärligen på heerden och skööt sådan kärleekseld, som framdeles den arma heerdens hiärta nästan heel och hållen förtärde. Slutlig då han skulle taga affskedh, gick han i frutimbret, der hvarken Selenista eller Chione vore tillstädes, uthan Stratonice satt der i sine sysler, iempte den leda Fede, att heerden intet tordes näppelig medh ögonen låta förmerkia sig, hvadh han der ville, uthan sågh alt sorgeligen på henne och hoon på honom igen. Begges ögon sade: faar väl, mitt hierta, faar väll, högtönskade ven, till alla evigheet! Sist kom Selenista in mz Chione, aff hvilka Celadon togh afskedh medh några få ordh, medh sådan irrighet ihoopsatte, att intet hengde vedh hvart annat, uthan sukandes och bedröffvat mz een ödmiuk Reverenz uthgick. Sedan togh [han] affskedh af några få andra, omsijder af Rosette och Melice, dem han venligen tackade för deras liufliga omgänge och bevijsta venskap. Men
#47 som han stodh och krusade mz dem, bruste tårarne uthur hans ögon, att han mz ett ordh, faar vääl!! beslööt talet och reste dädan.
När Celadon vaar bortreest, yppades åthskilliga taal och iudicier uthi hoffvet om heerdens bedröffvelse. Mästadelen misstenckte honom, han skulle älska Rosette, efter han så ofta omgicks medh henne; andra föregåffvo det, andra det. Men ingen viste grundorsaken uthan Stratonice allena; hvilken till sådana deras judicier altidh stilla teegh.
I medlertijdh reeste heerden foort och medh sådan otroligh sorgh öffverheftat, att han hade sånär sunckit neer. Hans ögon vende intet åter att see efter sig på hoffvet och på det lustrijka rumet, der han mz henne icke långsedan vaar gången. Hvadh skulle han göra annat än sucka och fella tårar, då han icke vaar mechtigh att öpna sin munn till klagan? Alla kringstående trä syntes medh ett sorgeligit ruskande och sachta bugande klaga och undra sig öffver Celadons bedröffveliga kärleeks omkast. Solen sielf syntes vara sorgse, i det han ganska bleeker och mz moln betecht nedergick, så snart Celadon kom i skogen. Alt vaar bedröffveligit den natten och intet hördes till, utom en ödelig surrande i skogen af det kylande vädret. Hela den natten, sedan han kom till Atheen och
#48 alla de andra nätter bortåth, kunde han aldrig annat dröma än om Stratonice, och tyckte sig gå med henne ensam i biörkelunden; men när han vaknade, sij, då vaar det alzintet. Alla de efterföliande dagar hade sorgen så bedöffvat honom, att han vaar sig inte sielff lijk, flydde alt omgänge, lopp i eensligheet uthi skogen kring, suckande och sörjande, åth och drack sellan, att alla hans bekende storligen förundrade sig öffver honom, mädan de icke viste, hvadh honom fattades. Liqväl sökte han sielff dempa sin bedröffvelse, igenom det att han togh sin högtälskade ven Anyatus med sig och bödh till upfriska sig medh de läckreste drycker, han fan, der han uthan återvenda drak Stratonices åminnelse. Men iu meer han sökte vederqvecka sitt bedröffvade sinne, iu meer frätade och gnagade honom kärleeken, att det ähr otroligt. Anyato allena hade han hela handeln betrodt, förtalde ock honom ett och annat om Stratonice. Men iu meera han derigenom sökte tröst, ju meera upreef han sin gambla kärleekssåår och giorde pijnan deste större. Så lopp han kring för sig allena både qvellar och morgon, sång och åter å nyo sång efterfölliande ode:
Een spädh, een kleen och leen Viol etc.
#49
(14 September.) Nu hende det sig, att ifrå samma hoff komm kunskap i Atheen; medh den skreef Celadon till Rosette een klagefull skriffvelse, hvaruthi han hierteligen kommer ihogh sin förra lust, han der vedh hoffvet hade, blandades iblandh sådana ordh som grant gåffve tillkenna honom vara af altförstoor elskogs åtråå betagen. (16 September.) Andra dagen svara Rosette, beder, om han hade något på hiertat, som honom qvalde, skulle han frijligen betroo henne; hoon ville vara honom i alla måtto trogen och huld. Men detta att skriffva dreef henne den inbillningen, efter hon mente sigh älskas af heerden, som henne ock myckit mz sitt breef beveekt hade, och trodde snarast, det hoon helst ville, och så myckit mera som de andra af hoffolket gissade på henne, han gåffve sig allena för hennes skull, och hvad mera slijkt vaar. Men Celadon, som ännu icke fullkomligen förstodh hennes meningh, (efter hoon efter qvinfolks maner illa skref, att han litet kunde läsa och ändå mindre merkte, hvadh hon i skölden förde), tencker ock, att hoon skulle hielpa under och göra sin flijt hålla Stratonice i sin förriga gunst. (17 September.) Tager sig deruppå den dristigheeten på och efter vijdare omgång förtellier henne hela handeln om hans och Stratonice kärleek. Halt an, heerde, kast
#50 pennan genom fönstret och papperet i eelden! Tagh Digh inttet det orådh före att uppenbara din kärleek den, som det allt lärer sökia venda till intet. Men hvem fordrar det af een älskare, att han skall vara försichtig uthi blinda kärleeken. Skickar alltså Celadon breffvet foort, förhoppandes det bästa, och vente mz smerta efter Rosettes svaar (21 September); men alt förgäffves. Omsider när Rosette skulle reesa åth Corinthum, (mädan Selenista, Chione och begge Nympherna sig ock så dijt förfogade), låter hoon kalla Celadon uth, hvilken henne ett stycke vegs fölgde, der hoon i stellet för tröst, han vente, badh honom, han måtte giffva sig till fredz några dagar, efter ingen hielp var förhanden; kärleken låte bäst lindra sig igenom tijden. Detta giorde heerden så ont, att han halft rasande icke viste, hvadh han skulle taga sig före. Gåår förbistrat hem och continuerade i sin vaanliga sorg så lenge, att han så ögonskeenligen aftogh och bleef så mager, att alla hans bekende icke viste, hvadh för tanckar de skulle göra sig derom.
Då han nu så een tijdh lång hade qvalt sigh, beslöt han enteligen att siöreesa till Corinthum, thet han omsijder giorde. Men då han dijt vaar kommen, vaar icke meer sådan lägenheet att omgåås mz Stratonice som tillförene. Hoon vaar uthi
#51 samma huus som Parmenio mz sitt hoffolk. Hoos henne vaar altijdh Selenista, hennes faster, och hoos dem iempt och sampt fremmande frugur och jungfruer, som dem besökte. Doch liqväl sedan han hade taalt mz Rosette, (hvilken han hade betrot den saken), leder hoon honom vedh baakdören och, efter Aristobulus vaar inne, som så väl vaar bekend mz Celadon, ropar hoon uth honom och beder honom komma see ett underdiur. Aristobulus löper strax uth, efter honom den lilla förvetna Sophonisbe, och ytterst Stratonice; hvilken, när hoon fick see Celadon, språng hasteligen tillbaka, lika som af een oförmodelig glädie förskreckt och blygdfull. Sedan heerden hade helsat Aristobulum och den yngre iungfrun, bleef han af dem buden att ingå. Hvartill denne ock icke lenge lätt nödga sigh, gåår in och ödmiukeligen helsar på sin länge efterlengtade Stratonice och efter några ordz venliga vexlande gåår han gladh hem igen.
Men hvadh Rosette anbelangar, så gick all hennes förräkning [?], dichtan och ord deruppå uth, att hon afrådde Celadon från Stratonice kärleek, så att heerden begynte mindre tro henne; och det ändå klarligare, när hoon, utaff hans förra skriffvelser beveckt, intet hemligen kärhölt denne Celadon,
#52 rende ofta och fampntogh och caresserade honom hierteligen, när de vore allena. Dy låddes han ock göra henne det samma. Så dreef Celadon sitt spell mz henne, att hoon deste oftare kunde komma honom in i jungfruCammaren. Efter några dagar föör hoon honom efter hans önskning in, der då de tvenne tecke systrar spelte brädhspell. När nu Sophonisbe hade speelt till ända, kommer Rosette till väga, att heerden och hoon begynte sin emillan samma spell. Doch emädan han mera tenker på den spelande än på sielfva leken, tappar han båda gångerna. Sist gåår han ifrån henne, den hoon emoot sin vana mz een diup nigande valedicerade. Men sedan oftare kom Celadon till att gåå in, när Aristobulus om helgedagarna vaar tillstädes, då han mz Aristobulo, Stratonice och Sophonisbe allahanda tijdfördrijff för hender hade.
Nu trachtade Celadon högeligen efter att leffvrera några målningar åth Stratonice, hvilka hoon kunde haffva till hans åminnelse. Men han dristade icke sig dertill genast, uthan efter Sophonisbe vaar altijdh dierffvare emoot Celadon än Stratonice, kallandes Celadon sin Cammarherre, togh han sig före een gång och medh ferger afsatte een rooss på besta sett han kunde och leffvrerar dett så Melice, bediandes henne, hoon ville excusera
#53 hans dristighet för Sophonisbe och henne samma målning inhendiga, betenkiande det, efter han vore hennes Cammarherre, skulle han ock vara henne plichtig att bevijsa de tiänster, som han förmåtte. Emoot aftonen kom han åter i samma huus och förmerkte af Melice, att den vaart myckit val uptagen och att Stratonice sågh behageligen deruppå. Dy nappa heerden bättre modh och dagen efter afrijtar een tulpan och een hvit törnroos, fåår det Melice, hvilken det ock framförde. I medler tijdh hade Chione sett Sophonisbes rooss, det henne mechta väl hade behagat, och sagt, att det vore tiänligt, Stratonice skulle öffva sig i samma konsten, såsom den de ädla iungfrurs subtiliga fingrar vääl anståår. Hvartill Stratonice icke vaar obenägen; lade det till, om hoon det skulle lära, ville hoon aff ingen annan undervijsare veta än aff Celadon.
Samma tijdh hende det, att Thyrsis skulle ock flyttia i samma huus som Parmenio logerade, det den qvalde heerden icke litet hugnade, att han derigenom fick oftare omgåås medh sin älskelige nymphe. Det hende sig ock litet derefter, att Celadon gick up till ofret, der Stratonice vaar, om een helgedagh. Men efter 2 andra Damer af samma condition der när vore, låddes han icke een gång
#54 see åth Stratonice, på det ingen aff dem skulle merckia det. Hoon giorde honom det samma igen; och ehuruväl han nogsamt viste, hvarföre hoon detta giorde, doch betogh honom een liten jalousie och fattade andra tanckar.
Emoot aftonen vore samma jungfruer in hoos henne och hade sin leek iempte deras broder och Aristobulum, hvilken, när han sågh Celadon gåå när deras Cammar, öpnade han dören och ganska venligen badh honom ingå. Nu hade de bemälte 2 iungfruer mz deras broder nogh tillförene hört om denne Celadon och sedt hans målningar, hvarföre rende de mz stor rusande till dören, lika som fägnandes honom, det ock Stratonice sachtmodeligen giorde och badh Celadon mz nigande vara välkommen. Där vaar han een stund eller 2 hoos dem. Sophonisbe togh fram een liten förgylt Carm och badh Celadon, han ville sättia ett beläte däri och togh så tillijka sin systers Stratonice karm, uthi hvilken vaar ett gement kopparstycke insatt, säyandes sig villia haffva på samma maneer een målning. Men Celadon tyckte, att i Stratonices Carm tiänte een annan målning, taar så den medh hennes loof och gåår hem. Dagen efter bittida om morgonen setter han sig aff medh miniatuurfergor och göör sig så lijk, att alla menniskor igenkende
#55 honom, zijrar det vijdare uth, thet beste han kan. Och på det Parmenio icke måtte, sedan han förnam Stratonice haffva hans Contrefait, taga någon misstancka derom, beder han sin broder Thyrsin efter vaanligit sett vijsa sina figurer åth herren. Och när herren, som det ganska väl behagade, eftersporde, åth hvem han det hade målat, svarade Thyrsis, att iungfrurne hade bidet honom något måla i de förgylta Carmer. Men mädan ingen annan målning vaar för handen, togh han det han hade och satte derin. Sedan gåår Celadon in till Stratonice, frågar henne, om hoon nu hellre ville haffva sitt förra kopparstycke derin eller ock denna nya figuren; sneskade hoon mildeligen åth Celadons beläte, låddes ock intet förstå, efter hvem det vaar rijtat och sade sig vara dermz bettre tillfredz. Då hastar heerden sig gladeligen uth och setter det än myckit lijkare, att omöijeligit vaar, intet kenna igen heerden, den honom een gång sedt hade; tager så bandh och binder dervedh af den fergen, som betydde trogen kärleek och leffvererar det henne, hvilket hoon mz Reverentz och tacksamhet emoottog, sågh under tijden på målningen och under tijden på Celadoz, lijka som iemförandes desse lineamenter mz hans. Men de näsevijsa frustugutärnor vore ock framme och ropade: Celadon,
#56 huru lijk haffven i eer afsatt här i Carmen! Stratonice vende sig om, lijka som hoon icke hörde dessa ordh, och lurade efter, hvadh heerden skulle svara. Hvilken stretade emot och bevijste, iagh veet icke hvarmedh, att det vaar ey hans beläte. Men pigorne viste det väl och grunkades det demm emellan: Ähr icke nu karen galen, som så uppenbarligen giffver våår Jungfru sitt contrefey? Men Celadon hade öffvertaalt Rosette, hoon skulle tysta neer deras taal och seya, att det aldrig vore sant.
I medlertijdh hade heerden numeera frij in och uthgång, när honom så lyste och syntes så som hans förra lycka ville åter fullkomligen få sin blomster. Dett hände sig att Aristobulus eengång fördreeff sin tijdh medh Celadon i kortspelande, settandes på spell een heel hoper medh Jungfrur; omsijder satt Celadon Stratonice mz hemligit nampn op, och spelte de båda om henne. Celadon vant henne, att Aristobulus måste nedhleggia alla sina koort, hvilket icke litet frögdade heerden, serdeles att han henne i fampnen mz sig vant. Då han i sielffva Stratonice närvaro icke kunde hålla sig, uthan spratt up och begynte hierteligen glädias, slåendes händerne tillsamman mz frögdeligt löje.
Samma aftonen öffvertalar han henne och vinner, att hoon fölliande dagen ville låta rijta af
#57 sig, det honom ock så temligen lyckades. Ach, huru ville heerden i så godh giffven lägenhet någorlunda haffva uthlåtit sigh; men tordes icke för de närvarande spejares, i synnerheet Egerise, skull låta märckia sig, efter de nu redan temligen begynte komma mz deras amour under vädret. Ögon allenast mz een bruten opsyyn, iempte suckar, dragne af innersta bröstet, gåffvo hans åstundan väll tillkänne. Sedan belätet någorlunda vaar förfärdigat, kommer een och bådar dem, att de föliande dagen mz Selenista till Megara resa skulle. Dett vaar för Celadons rosor bittre törnestyng och bitter malört efter honungen. Men hvadh skulle han göra? Hans tröst var, efter han hade contrefeyet efter henne, hvarmz han doch sina ögon litet vederqveckia kunde. Altså reesa de fölliande dagen bort, och det [måste] heerden deste hårdare qvälia, att han icke fick taga någon affskedh aff dem. Gick derföre i eensligheet och sång, valedicerandes, denne ode:
Så faar i roo och frijdh: etc.
Bredsiö d.! 20 Januarij anno 1666.
Riga d.! 1 November anno 1668.
SOLI DEO GLORIA
#58
CONTINUATIO HISTORIÆ
Sedan Stratonice vaar bortreest, töffvade heerden ey heller länge, uthan begaff sig medh hast tillbaka åth Atheen. Och som han tillförene hade giort sig vägar att kunna sända henne målningar, giorde han det samma, så länge han där vaar, altijdh småningen sändandes henne då och då några beläter om herdar och herdarinnor och annat mera lustigt. Men aldenstund han vaar altijdh i fruchtan, Selenista måste få veta af, hvadh Celadons upsååt vaar, skreeff han til een godh vän, som där hoos Selenista vistades, hvadh dee om Celadon gruncka skulle och hvadh meerbemälte Selenista ibland sitt folk, dem hoon mäst betrodde, om honom taalte. Men fick det svaret, att hoon härtill intet annat hade sagt än gott och berömt honom för dem, vijsandes dem hans rijtningar. Elliest giorde ock Celadon sig ährende att skriffva till Melice och derigenom skiuta in några ord, som Stratonice finge kennas vijdh. Ty han viste väl, att alle breffven henne i hender komme. Men ehuru han vänte svaar, fick han doch intet; förnam
#59 liqväl å lychtone, att hoon hade väl sänt honom, men efter han icke vaar tillstädes, hade Pythios sendt dem tillbaka.
Efter een tijdh kom Eurialus, Celadons broder, till Athen och ville haffvan mz sig till Megara. Men han vaar då kallat till een förnäm herre, som ett stycke vägs från staden bodde. Samma Sophronius (så hette han) hade stoor lust till heerden, så väl för hans poeterij som för hans rijtande skull och lätt ey heller af, för än han måste vijsa honom, hvadh han hade ihoopsatt. Då han sågh så ofta honom haffva skriffvit om een förnäm jungfru under hemligt nampn, vende han intet åter, för än heerden måste bekenna för honom, hvad det vaar för een Stratonice, som han älskade. Och mädan Sophronius i sin ungdom och sedan alt bortåth hade haft stoor omgänge medh Stratonices fader, kunde han väl draga sig till minnes, att hoon föga hade hint öffver sina 13 åhr; frågade han heerden, hvij han toge sig för att älska ett barn. Denne förehölt honom, huru uthi sådan ungdom bodde så stoor snillheet och förstånd, iempte otrolig Dygd och tucht, att dett vore omöyeligit icke kunna hålla henne kär. Sij, då förnam Sophronius väl, att han icke älskade henne annars än som billigt vaar föruthan kättia och begärelse. Dett ähr rätt, sade
#60 han, o heerde, att du älskar på sådant sätt, som ähr een gudelig kärleek. Vij älska de öffverjordiska på samma vijs, och räcknas bland de förnämsta dygder och een poort till alla goda seeder, som upvecker een till att skyy och förachta det, som gemeent och oreenligit ähr. Berömligit ähr, det du tager dig före att älska een genereux och ypper än een sluna eller lagårdspijga. Och mädan du ändå äst stadd ifrån henne och knaft haar den förhoppning, vijdare få omgås mz henne, altså vill iag vijsa dig een annan Stratonice, som denna i härkomst ganska lijtet, men i seder, skönhet och fägring i ingen måtta giffver efter. Jag menar min systerdotter, som än denna dagen lär komma hijt och vistas hoos mig een tijdh; blijff derföre ock du så länge här. Du fåår see, att iag intet skall bedraga digh. Derpå yrkte han heftigt. Men så litet man kan hindra månen sitt lopp och förbiuda vädret att blåsa hvadan och hvartuth det vill, så lijtet kunde han hindra Celadon från sitt företagande. Lätt sig ock intet längre oppehålla, uthan reeste medh hast hem igen.